Bet. 2000/01:LU14

Lagutskottets betänkande

2000/01:LU14

Några frågor om arv och testamente

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

2000/01

LU14

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner som

väckts under den allmänna motionstiden år 2000.

Motionerna rör laglottsinstitutet, arvsrättens

utsträckning och möjligheter till registrering av

testamente.

Utskottet avstyrker motionerna.

Till betänkandet har fogats två reservationer och

ett särskilt yttrande.

Motionerna

2000/01:L408 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till återinförande av arvsrätt för kusiner i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:L409 av Stig Rindborg och Elizabeth Nyström

(m) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till sådan ändring att rätten till laglott

försvinner samtidigt som förälders försörjningsplikt

upphör.

2000/01:L414 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till sådan lagändring att möjligheten att registrera

testamenten återinförs enligt vad i motionen anförs.

Utskottet

Gällande rätt

Enligt 2 kap. ärvdabalken om rätt till arv går arvet

i första hand till den avlidnes bröstarvingar, dvs.

barn och deras avkomlingar, med det undantag som

följer av 3 kap. när den avlidne efterlämnar make

eller maka. Om något barn till den avlidne har dött

före den avlidne och efterlämnat barn skall dessa

barnbarn till arvlåtaren dela det avlidna barnets

lott lika. Hälften av den arvslott som en

bröstarvinge är berättigad till enligt dessa regler

kallas laglott. Laglotten har arvingen alltid rätt

att få ut i arv efter arvlåtaren.

Skulle arvlåtaren ha testamenterat bort egendom som

omfattas av laglottsanspråket, kan bröstarvingen

påkalla jämkning av testamentet. Jämkning skall

begäras inom sex månader från det att bröstarvingen

fick del av testamentet. Sker inte det har

bröstarvingen förlorat sin rätt. Bröstarvinges

laglott skyddas inte bara mot testamente utan även

mot gåva som till syftet är att likställa med

testamente.

Saknar den avlidne bröstarvingar är den avlidnes

föräldrar eller - om någon av dem eller båda har

dött - syskon och deras avkomlingar närmast

berättigade till arv (andra arvsklassen). Finns inte

någon i andra arvsklassen i livet går arvet i

stället till far- och morföräldrar och deras barn,

dvs. den avlidnes farbröder, fastrar, morbröder och

mostrar (tredje arvsklassen). Barn till den

sistnämnda kategorin av arvingar - dvs. den avlidnes

kusiner - har sedan år 1928 inte någon arvsrätt.

I 3 kap. ärvdabalken finns särskilda regler om

makars arvsrätt. Efter de ändringar som genomfördes

i samband med att riksdagen år 1987 antog

äktenskapsbalken gäller numera att den efterlevande

maken har rätt till arv före såväl bröstarvingar som

arvingar i andra och tredje arvsklassen (prop.

1986/87:1, bet. LU18, rskr. 159). En make skall vid

den andre makens död sålunda ta arv framför makarnas

gemensamma bröstarvingar, vilka i stället getts rätt

till arv efter den först avlidne maken vid den

efterlevande makens död. Om det finns efterarvingar

innehar den efterlevande maken under sin livstid den

arvfallna egendomen med fri förfoganderätt.

Finns det bröstarvingar efter den först avlidne som

inte också är den efterlevandes barn, s.k.

särkullbarn, gäller särskilda regler. Särkullbarn

har rätt att omedelbart få ut sitt arv efter en

avliden förälder.

Om det inte finns någon efterlevande med ett så

nära släktskap till den avlidne som sagts ovan,

tillfaller arvet en särskild fond, Allmänna

arvsfonden. Närmare regler om Allmänna arvsfonden

finns i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden av

vilken framgår att fonden har till ändamål att

främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för

barn, ungdomar och personer med funktionshinder.

Fondens egendom förvaltas av Kammarkollegiet.

Fördelning av stöd ur fonden beslutas av regeringen

eller, efter regeringens bemyndigande,

Arvfondsdelegationen eller annan myndighet. Fonden

får helt eller delvis avstå arv till någon annan, om

det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller

andra särskilda omständigheter kan anses

överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i

annat fall får arv avstås till arvlåtarens släkting

eller någon annan person som har stått arvlåtaren

nära, om det kan anses skäligt.

I ärvdabalken finns även bestämmelser om

testamente. I testamentet bestämmer en person om sin

kvarlåtenskap, dvs. om fördelning och förvaltning av

egendomen efter sin död. För att kunna upprätta ett

giltigt testamente krävs i regel att

testamentsgivaren, testatorn, fyllt 18 år. Ett

testamente skall upprättas skriftligen, undertecknas

av testatorn personligen och bestyrkas av två

samtidigt närvarande testamentsvittnen. Testatorn

kan när som helst ändra sitt testamente, och ett

senare testamente gäller alltid framför ett

tidigare. Några särskilda regler om registrering av

testamente finns inte. Den som har en handling som

han eller hon är rädd skall gå förlorad har

emellertid möjlighet att vid tingsrätten begära

bevisupptagning till framtida säkerhet enligt

reglerna i 41 kap. rättegångsbalken.

När testatorn avlidit skall testamentet delges

arvingarna. Delgivningen skapar utgångspunkt för

lagens regler om klandertalan mot testamentet. Om

arvingen inte väcker klandertalan inom sex månader

efter det att han eller hon erhöll del av

testamentet har rätten att göra gällande att

testamentet är ogiltigt gått förlorad. Delgivningen

av testamentet bildar också utgångspunkt för den

frist som gäller för en bröstarvinge som vill

påkalla jämkning av testamentet för att få ut sin

laglott. Inom tre månader efter ett dödsfall skall

bouppteckning upprättas efter den avlidne.

Bouppteckningen skall inges till tingsrätten för

registrering. Om det finns testamente, skall detta

fogas till bouppteckningen. I enlighet med

riksdagens beslut hösten 1999 och den 24 januari

2001 skall ansvaret för inregistrering av

bouppteckningar och för arvsbeskattning den 1 juli

innevarande år föras över från tingsrätterna till

skatteförvaltningen (prop. 2000/01:21, bet. JuU7).

Motionerna

Stig Rindborg och Elizabeth Nyström (båda m) hävdar

i motion L409 att en testators vilja alltid bör

respekteras. I dagens samhälle utgör, anför

motionärerna, familjen inte längre det yttersta

skyddsnätet, och det är därför olämpligt att staten

genom lagstiftning lägger sig i hur föräldrar önskar

disponera egendomen efter sin bortgång. I de fall

där föräldrarna av någon anledning inte önskar att

ett eller flera barn skall få del av deras egendom

bör detta sålunda respekteras. Motionärerna

hemställer mot den nu angivna bakgrunden att

riksdagen skall begära att regeringen lägger fram

förslag som innebär att icke försörjningsberättigade

barns rätt till laglott försvinner.

I motion L408 av Stig Rindborg m.fl. (m) föreslås

att arvsrätten för kusiner skall återinföras.

Motionärerna anför att en arvsrätt för kusiner

skulle medverka till att släktbanden stärks. Till

saken hör även, enligt vad som anförs i motionen,

att senare års invandring till Sverige medfört att

familjens och släktens funktion som socialt och

ekonomiskt skyddsnät har förstärkts. Motionärerna

pekar även på den situationen att en hel familj i

ett slag utplånas genom en svår olycka utan att

något testamente har skrivits. Följden kan i en

sådan situation bli att egendomen tillfaller

Allmänna arvsfonden, som kan komma att använda

egendomen för ändamål som varit den avlidne helt

främmande. Enligt motionärerna bör regeringen lägga

fram förslag till ett återinförande av arvsrätten

för kusiner.

Tanja Linderborg m.fl. (v) tar i motion L414 upp

frågan om ökade möjligheter att få till stånd en

registrering av ett testamente. Eftersom inte alla

har tillgång till bankfack, skulle registreringen

enligt motionärerna öka möjligheterna för testatorn

att säkerställa vad som skall ske med

kvarlåtenskapen. En framkomlig väg skulle enligt

motionärerna kunna vara att registreringen ägde rum

inom ramen för folkbokföringen. Motionärerna

föreslår att riksdagen skall begära lagförslag från

regeringen som gör det möjligt att registrera

testamenten.

Utskottets ställningstaganden

Vad först gäller laglottsinstitutet vill utskottet

påminna om de överväganden som gjordes när nuvarande

arvsregler antogs av riksdagen år 1987. I det

ärendet behandlades också motioner som från olika

utgångspunkter kritiserade de föreslagna

ändringarna. I sitt av riksdagen godkända betänkande

(1986/87:LU18) erinrade utskottet om att

laglottsinstitutet har två syften, nämligen dels att

bevara en del av den avlidnes kvarlåtenskap åt

dennes närmaste släktingar, dels att skapa rättvisa

mellan bröstarvingarna inbördes och förhindra att

arvlåtaren genom testamente i alltför hög grad

gynnar någon eller några av dem på de övrigas

bekostnad. Enligt utskottets mening kunde det med

visst fog hävdas att inte någon i dagens samhälle är

för sin försörjning beroende av ett arv från sina

föräldrar. Utskottet ansåg att laglotten som en

ekonomisk garanti därför har mindre vikt numera.

Enligt utskottet kunde laglotten ändock inte anses

ha spelat ut sin roll för bröstarvingarna. Särskilt

för särkullbarn har den fortfarande betydelse, och i

ett äktenskap där makarna har gemensamma barn kan

den ena maken av olika skäl vilja prioritera dessa

barn på bekostnad av barn som maken har i ett

tidigare äktenskap eller tillsammans med en förälder

som han eller hon inte varit gift med. Ett

avskaffande av laglottsinstitutet skulle, fortsatte

utskottet, innebära att fältet lämnades fritt för

makarna att helt utesluta särkullbarnen från

arvsrätt. En sådan ordning framstod enligt utskottet

inte som tillfredsställande med tanke särskilt på

att barn till föräldrar som inte varit gifta med

varandra först i början av 1970-talet fick rätt till

arv efter sin far och dennes släkt och att denna

reform ännu inte helt slagit igenom i den allmänna

rättsuppfattningen. För ett bibehållande av rätten

till laglott talade vidare, enligt utskottets

mening, att denna är djupt förankrad i det allmänna

rättsmedvetandet och att det i detta avseende i

princip råder nordisk rättslikhet. På grund av vad

som nu anförts ansåg utskottet att

laglottsinstitutet som sådant inte borde avskaffas.

Våren 1997 var laglottsinstitutet återigen föremål

för utskottets överväganden. Utskottet avstyrkte då

en motion som liknar den nu aktuella L409. Enligt

utskottets mening ägde vad som anförts år 1987

alltjämt giltighet (bet. 1996/97:LU8).

I sammanhanget kan nämnas att Ärvdabalksutredningen

haft regeringens uppdrag att bl.a. granska 1988 års

ärvdabalksreform utifrån frågeställningarna om

huruvida reglerna fått avsedda verkningar och om de

medfört några oönskade konsekvenser eller

oförutsedda problem. Utredningen har avlämnat

delbetänkandet (SOU 1996:160) Bouppteckningar och

arvsskatt, vari föreslogs att skattemyndigheterna

skulle ta över ansvaret att registrera

bouppteckningar, samt slutbetänkandet (SOU 1998:110)

Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring.

I sistnämnda betänkande drar utredaren

slutsatsen att 1988 års ändringar i arvsordningen

synes stå väl i överensstämmelse med allmänhetens

rättsuppfattning och att reformen således fått

önskat genomslag. Bland annat konstateras att det

inte finns skäl att ytterligare försöka förstärka

det relativt omfattande skydd för särkullbarn som

redan finns. Tvärtom kan, enligt vad som anförs i

betänkandet, ifrågasättas om inte en mer

grundläggande genomlysning av bl.a.

laglottsinstitutet är påkallad i syfte att pröva

nuvarande avvägning mellan arvlåtarens och

bröstarvingars rätt.

Utskottet vidhåller nu sin tidigare uppfattning och

anser inte att laglottsinstitutet som sådant bör

avskaffas. Om en sådan närmare genomlysning av

laglottsinstitutet som aktualiserats av

Ärvdabalksutredningen visar sig vara påkallad,

förutsätter utskottet att detta övervägs inom ramen

för den fortsatta beredningen av utredningens

slutbetänkande.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L409.

Vad härefter gäller frågan om arvsrättens

utsträckning erinrar utskottet om att det, i samband

med att arvsrätten för kusiner avskaffades, förts

ingående diskussioner rörande frågan om hur långt ut

i de olika släktleden arvsrätten borde sträcka sig

(prop. 1928:21, bet. 1LU21). En omständighet som

därvid tillmättes stor betydelse var att arvlåtaren

hade möjlighet att genom testamente förordna om sin

kvarlåtenskap. När det gällde arvsrätten för syskon

till den avlidnes föräldrar uttalade dock första

lagutskottet att man inte kunde hänvisa frågan till

att lösas testamentsvägen. Arvsrätten för farbröder,

fastrar, morbröder och mostrar borde alltså

bibehållas. I fråga om arvsrätten för kusiner kom

utskottet däremot till motsatt uppfattning. Enligt

utskottets uppfattning fanns det inte mellan kusiner

en sådan samhörighet som berättigar till arv. Inte

sällan var enligt utskottet åtskilliga av kusinerna

mer eller mindre främmande för arvlåtaren, och det

förekom att inte ens deras antal och namn var

bekanta. Att kusinarvsrätten i sådant fall saknar

varje hållbar grund syntes för utskottet uppenbart.

Ett annat skäl som utskottet åberopade mot arvsrätt

för kusiner var den kapitalförstörande verkan som,

inte minst när det gällde fast egendom, uppkom i

fall då kvarlåtenskapen skulle utskiftas i smådelar

inom en kusinskara. Utskottet erinrade vidare om den

möjlighet som skulle tillkomma Allmänna arvsfonden

att i vissa fall avstå arvet till förmån för

exempelvis en kusin.

Som utskottet framhållit då motsvarande

motionsyrkanden tidigare avstyrkts (se bet.

1999/2000:LU16) torde det vara förhållandevis

sällsynt att en person helt saknar andra, närmare

anhöriga än sina kusiner. Det kan därför med fog

antas att en arvsrätt för kusiner i det helt

övervägande antalet fall inte skulle ha någon

betydelse. I sammanhanget bör också enligt utskottet

beaktas att i de fall då Allmänna arvsfonden är

närmast till arv, fonden har en lagfäst möjlighet

att helt eller delvis avstå arvet till förmån för en

kusin till arvlåtaren. Härtill kommer att den som

känner en stark samhörighet med sina kusiner och

därför önskar att gynna dem framför andra har

möjligheten att genom testamente förordna om vem

kvarlåtenskapen skall tillfalla.

Utskottet avstyrker härmed bifall till motion L408.

När det slutligen gäller motionsspörsmålet om ökade

möjligheter att registrera testamenten, kan

utskottet för sin del konstatera att de möjligheter

som tidigare funnits och alltjämt finns att till

tingsrätten inge testamenten till framtida säkerhet

inte torde ha efterfrågats i någon nämnvärd

utsträckning. Såvitt utskottet har sig bekant är

inte heller registreringen som sådan av ett

testamente ägnad att på något mer påtagligt sätt öka

förutsättningarna att säkerställa testamentets

innehåll. Då heller inget framkommit som visar att

det skulle finnas ett behov av ökade möjligheter att

registrera testamenten, är utskottet inte berett att

förorda ändrade regler i detta avseende. Om det

emellertid - när ansvaret för inregistrering av

bouppteckningar överförts till skatteförvaltningen -

skulle visa sig ändamålsenligt med en registrering

av testamenten inom ramen för folkbokföringen, utgår

utskottet från att för- och nackdelarna med en sådan

ordning som förespråkas i motionen kommer att bli

föremål för förnyade överväganden.

Motion L414 avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande laglott

att riksdagen avslår motion 2000/01:L409,

res. 1 (2 m)

2. beträffande kusiners arvsrätt

att riksdagen avslår motion 2000/01:L408,

res. 2 (m, kd)

3. beträffande registrering av

testamente

att riksdagen avslår motion 2000/01:L414.

Stockholm den 13 februari 2001

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf

Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Karin Olsson

(s), Henrik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),

Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv

(s), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp),

Christina Pettersson (s) och Raimo Pärssinen (s).

Reservationer

1. Laglott (mom. 1)

Stig Rindborg och Elizabeth Nyström (båda m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med

"motion L409" bort ha följande lydelse:

Som motionärerna påpekar kan man enligt utskottet

inte bortse från att laglottsinstitutet har

tillkommit under helt andra samhällsförhållanden än

dem vi har i dag. Alla medborgare kan, sedan de

blivit myndiga, ingå alla slags avtal med varandra.

Samma regel bör gälla för en arvlåtare i förhållande

till de myndiga bröstarvingarna. I stället är det

därför, enligt utskottets mening, mer naturligt att

testatorns vilja får råda oinskränkt, och i de fall

föräldrarna av någon anledning inte önskar att ett

eller flera barn skall få del av deras egendom bör

detta respekteras.

I likhet med Ärvdabalksutredningen och motionärerna

bakom motion L409 anser utskottet mot den nu angivna

bakgrunden att tiden nu är mogen för en närmare

genomlysning av laglottsinstitutet. En sådan

utredning bör enligt utskottet syfta till att

åstadkomma en ordning som innebär att icke

försörjningsberättigade barns rätt till laglott

försvinner.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall

till motion L409, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande laglott

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L409 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. Kusiners arvsrätt (mom. 2)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd) och Berit Adolfsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5

börjar med "Vad härefter" och slutar med "motion

L408" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är de argument som

motionärerna åberopar för ett återinförande av

arvsrätten för kusiner väl underbyggda. Familjen är

nämligen, som också motionärerna påpekar, den mest

grundläggande gemenskapen, och ett återinförande av

kusinarvsrätten kan bidra till ett stärkande av

släktbanden. Därtill kommer att familjen och släkten

genom senare års invandring kommit att få än större

betydelse. Några sakliga skäl som talar emot

kusinarvsrätten kan utskottet inte finna. Enligt

utskottets uppfattning kan den nuvarande

begränsningen av arvsrätten i tredje arvsklassen

över huvud taget inte försvaras på sakliga grunder

utan måste ses som ett uttryck för en gången tids

rättspolitiska värderingar, vilka utskottet inte kan

ställa sig bakom. Utskottet vill i det sammanhanget

understryka vad i motionen anförts om det

principiellt oriktiga i att staten inträder som

arvinge då en avliden efterlämnar så nära släktingar

som kusiner, något som kan te sig direkt stötande i

fall då fondens medel används till ändamål som varit

helt främmande för den avlidne. Regeringen bör mot

denna bakgrund snarast återkomma med ett lagförslag

i enlighet med vad utskottet nu förordat.

Vad utskottet anfört om ett återinförande av

arvsrätten för kusiner bör riksdagen, med bifall

till motion L408, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande kusiners arvsrätt

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L408 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

Särskilt yttrande

Registrering av testamente

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v)

anför:

Vi anser att alla människor, oberoende av social

tillhörighet, bör ha en rimlig möjlighet att

säkerställa vad som skall hända med deras

kvarlåtenskap. Många människor har emellertid inte

möjlighet att förvara ett testamente i bankfack, och

samtidigt är, som motionärerna påpekar, den

möjlighet som nu finns att registrera testamenten

inte helt ändamålsenlig.

Eftersom ansvaret för inregistrering av

bouppteckningar inom kort skall föras över till

skatteförvaltningen och frågan om en lämplig ordning

för registrering av testamenten torde kunna

övervägas i det sammanhanget, har vi emellertid inte

funnit anledning att reservera oss till förmån för

motion L414.