Bet. 2000/01:LU15

Lagutskottets betänkande

2000/01:LU15

Vissa frågor rörande föräldrabalken

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

2000/01

LU15

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet närmare 40

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år

2000 i olika frågor rörande föräldrabalken.

Motionsyrkandena avser i huvudsak frågor om talerätt

vid hävande av faderskap, homosexuellas rätt att

adoptera och få assisterad befruktning, vårdnad,

umgänge, myndighetsåldern samt gode män och

förvaltare.

I ärendet har en utfrågning ägt rum med företrädare

för Justitiedepartementet och Socialdepartementet.

Därutöver har företrädare för grupperna Adopterades

Röst samt Adopterades och andras egna röst har inför

utskottet den 25 januari 2001 respektive den 30

januari 2001 framfört synpunkter i ärendet.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga

motionsyrkanden, de flesta med hänvisning till

tidigare ställningstaganden och pågående

lagstiftningsarbete.

Till betänkandet har fogats fyra reservationer och

tre särskilda yttranden.

Motionerna

2000/01:L402 av Kerstin Heinemann (fp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en sådan ändring i

föräldrabalken att nära anhöriga, som mor- och

farföräldrar, får föra talan om umgänge.

2000/01:L406 av Sten Tolgfors (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av

den samlade adoptionslagstiftningen.

2. Riksdagen begär att regeringen ser över 25-

årsgränsen för adoption i enlighet med vad som

anförs i motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av

ensamståendes rätt att prövas som adoptivföräldrar i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:L413 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ändra

betalningsrutinerna för gode män och förvaltare.

2000/01:L415 av Harald Bergström (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en höjning av

gränsen för arvoderingsansvar mellan kommun och

huvudman för förmyndare, gode män och förvaltare.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att kommunerna bör

ha arvoderings- och utbetalningsansvaret för

förmyndare, gode män och förvaltare.

2000/01:L416 av Marietta de Pourbaix-Lundin och

Berit Adolfsson (m) vari föreslås att riksdagen

fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att talerätt om

hävande av faderskap för såväl efterlevande maka som

mannens arvingar bör införas.

2000/01:L417 av Anita Sidén och Berit Adolfsson (m)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen beslutar om sådan ändring av

föräldrabalken att en förmyndare, god man eller

förvaltare kan redovisa sina uppdrag ett år efter

det att uppdraget påbörjats och sedan varje år vid

samma tid.

2000/01:L418 av Lars Hjertén och Tuve Skånberg (m,

kd) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

barnets behov skall styra utformningen av umgänget

med föräldrarna.

2000/01:L419 av Ulf Nilsson (fp) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utreda ökade

möjligheter att motverka umgängessabotage.

2000/01:L421 av Lars Elinderson (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av 6:15 a § FB så att mor- och

farföräldrar kan väcka talan i domstol om rätt till

umgänge med avlidna barns barn i de fall barnens

vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som

begärts.

2000/01:L429 av Berit Adolfsson (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av lagstiftningen rörande god

man och förmyndare så att det kan bli möjligt att

utse någon av dessa till stöd för barn i familjer

där missbruk, misshandel och psykisk sjukdom

förekommer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att frivilliga

organisationer ges möjlighet att komplettera offent-

liga sektorn genom att deras medlemmar kan utses

till god man eller förmyndare till stöd för utsatta

barn.

2000/01:L433 av Ulf Nilsson och Kenth Skårvik (fp)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förslag till ändring

i föräldrabalken om talerätt vid hävande av

faderskap.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utredning av

rättsläge och praxis rörande talerätt vid hävande av

faderskap.

2000/01:L436 av Elver Jonsson och Runar Patriksson

(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att vid utformningen

av en framtida adoptionslag barnens bästa skall

gälla med hänsyn till forskning och erfarenhet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en allmän

försiktighetsprincip iakttas och givarländernas syn-

punkter vägs in.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

kompletterande direktiv till utredningen (JU1999:02)

Kommittén "barn i homosexuella familjer".

2000/01:L439 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att myndighetsålder

skall följa kalenderår i stället för födelsedatum.

2000/01:L443 av Tommy Waidelich och Cinnika Beiming

(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om homosexuellas

rättigheter när det gäller adoption och

insemination.

2000/01:L444 av Lars Lindblad (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om närståendeadoption.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om internationella

adoptioner.

2000/01:L446 av Lisbeth Staaf-Igelström och Ann-

Kristine Johansson (s) vari föreslås att riksdagen

fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om misshandel,

kränkningar eller sexuella övergrepp i samband med

vårdnadsutredningar.

2000/01:L448 av Kia Andreasson (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ett lagskydd mot

ekonomiskt utnyttjande av hjärnskadade införs.

2000/01:L449 av Anita Johansson m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om familjebildningar.

2000/01:L453 av Viviann Gerdin och Agne Hansson (c)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vidgad talerätt för

efterlevande maka och barn till avliden i mål för

hävande av faderskap enligt lag.

2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om s.k.

styvbarnsadoption.

2000/01:K397 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att alla myndiga

personer bör ha rätt att bli prövade som adoptiv-

föräldrar.

2000/01:Ju724 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c,

fp, mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att endast barnets

bästa skall vara utgångspunkten vid adoption och

insemination - inte föräldrarnas könsidentitet eller

sexuella läggning.

2000/01:Sf241 av Rigmor Stenmark (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en översyn bör

göras av adoptionslagstiftningen.

2000/01:Sf273 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att dagens

samarbetsavtal bör utvecklas ytterligare.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om uppföljning av

utvidgningen av lagen om gemensam vårdnad.

2000/01:Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

6. Riksdagen beslutar om ändring i lagen så att

homosexuella par ges rätt att prövas som

adoptivföräldrar.

7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i lagen så att barn som lever

med homosexuella föräldrar får samma rättsskydd som

andra barn.

2000/01:So458 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vårdnadsöverföring.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om adoption.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om möjlighet för släkt

att begära umgänge.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet ett antal motioner

från den allmänna motionstiden år 2000 i skilda

frågor rörande rättsförhållandet mellan föräldrar

och barn. Motionsspörsmålen gäller i huvudsak

talerätt i mål om hävande av faderskap,

homosexuellas rätt att adoptera och kunna få

assisterad befruktning, vårdnad, boende, myndig-

hetsåldern samt gode män och förvaltare.

Rättsförhållandet mellan föräldrar och barn

regleras i föräldrabalken. Föräldrabalken har

genomgått betydande förändringar under de senaste

decennierna. I början av år 1983 fattade riksdagen

beslut om ändringar i bl.a. bestämmelserna om

vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168, bet. LU

1982/83:17, rskr. 131). Ett av syftena med

lagändringarna var att stärka barnens rättsliga

ställning. Genom lagändringarna blev det bl.a.

möjligt för makar att utan särskilt domstolsbeslut

efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om

sina barn. Vidare förenklades förfarandet i de fall

då ogifta föräldrar som bor tillsammans med sina

barn vill få gemensam vårdnad om barnen. I de

ändrade bestämmelserna slogs också fast att barnets

vårdnadshavare har ansvar för att barnets behov av

umgänge med den andre föräldern tillgodoses.

Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i

föräldrabalkens bestämmelser om verkställighet av

allmän domstols avgöranden om vårdnad och umgänge

(prop. 1982/83:165, bet. LU 41, rskr. 369).

Ändringarna innebar bl.a. att möjligheterna att

besluta om polishämtning av barn begränsades och att

länsrättens befogenhet att vägra verkställighet i

viss mån utökades. Vidare gavs allmän domstol

möjlighet att, i samband med avgörande om vårdnad

eller umgänge, i vissa fall förordna om

verkställighet.

Hösten 1990 beslutade riksdagen om ytterligare

ändringar av föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad

och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13, rskr. 53).

Ändringarna, som trädde i kraft den 1 mars 1991,

syftade särskilt till att underlätta en utveckling

mot att föräldrarna i större utsträckning skall ta

ett gemensamt ansvar för barnet och själva komma

överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall

lösas. Ett viktigt inslag i reformen var en satsning

på s.k. samarbetssamtal, samtal där föräldrarna

under sakkunnig ledning försöker nå enighet i frågor

rörande vårdnad och umgänge. De nya reglerna innebar

att samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar i alla

kommuner. Vidare innebar ändringarna att domstolen i

ett mål om vårdnad eller umgänge kan ta initiativ

till att samarbetssamtal kommer till stånd och upp-

dra åt socialnämnden eller något annat organ att

anordna samarbetssamtal. När det gäller ogifta

föräldrar innebar reformen att dessa skall kunna få

gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden

i samband med att faderskapet fastställs. En

uttrycklig bestämmelse infördes om att domstol, i de

fall gemensam vårdnad inte är aktuell, vid

bedömningen av vad som är bäst för barnet särskilt

skall fästa avseende vid barnets behov av en nära

och god kontakt med båda föräldrarna. När det gäller

umgänge innebar de nya reglerna att vårdnadshavaren

skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan

främja umgänget. En annan nyhet var att de

interimistiska besluten, i stället för att avse

vårdnaden, skall kunna ta sikte på vem barnet skall

bo tillsammans med.

År 1995 beslutade riksdagen att införa uttryckliga

bestämmelser i föräldrabalken om barnets rätt att

komma till tals i bl.a. mål och ärenden om vårdnad

och umgänge samt i adoptionsärenden (prop.

1994/95:224, bet. 1995/96: LU2, rskr. 35). När en

domstol skall avgöra vad som är till barnets bästa

skall domstolen ta hänsyn till barnets vilja med

beaktande av barnets ålder och mognad. Reformen

innebar vidare att den som verkställer utredning i

sådana mål skall, om det inte är olämpligt, söka

klarlägga barnets inställning och redovisa den för

rätten. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari

1996.

Ytterligare steg i syfte att betona vikten av

samförståndslösningar och att underlätta för

föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt

komma överens om hur frågor som rör vårdnad om barn

m.m. skall lösas togs våren 1998 (prop. 1997/98:7,

bet. LU12, rskr. 229 och 230). Andra syften med de

då beslutade ändringarna i föräldrabalken var att

öka användningen av gemensam vårdnad, även i fall

där en av föräldrarna motsätter sig detta, och att

ytterligare understryka betydelsen av barnets vilja

i mål och ärenden om vårdnad och umgänge.

Lagändringarna trädde i kraft den 1 oktober 1998.

Våren 1999 beslutade riksdagen i enlighet med

utskottets förslag i betänkande 1999/2000:LU15 ett

tillkännagivande om en utvärdering av 1998 års

föräldrabalksreform, såvitt avser gemensam vårdnad

mot en förälders vilja och barnets boende.

Utskottet övergår härmed till att under skilda

rubriker behandla de olika frågor som har

aktualiserats i motionerna. Frågorna tas upp i den

ordning de regleras i föräldrabalken.

Talerätt i mål om hävande av faderskap

De grundläggande reglerna om faderskap till barn

finns i 1 kap. föräldrabalken. Om modern är gift vid

barnets födelse skall enligt 1 kap. 1 § mannen i

äktenskapet anses som barnets far. Denna s.k.

faderskapspresumtion omfattar även den situationen

att modern är änka och barnets föds inom sådan tid

efter mannens död att det kan vara avlat

dessförinnan.

Faderskapspresumtionen kan brytas av domstol vid

vissa i 1 kap. 2 § föräldrabalken närmare angivna

fall. Ett sådant föreligger när det är utrett att

modern haft samlag med annan än maken under den tid

då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till

samtliga omständigheter är sannolikt att barnet

avlats av den andre. Ett annat fall är då en annan

man bekräftar faderskapet till barnet och mannen i

äktenskapet godkänner bekräftelsen.

Är modern ogift vid barnets födelse eller har en

faderskapspresumtion brutits skall faderskapet

fastställas genom bekräftelse eller dom. Bekräftelse

av faderskapet är en formbunden rättshandling, som

skall ske skriftligen och bevittnas av två personer.

Dessutom skall bekräftelsen godkännas av social-

nämnden och av modern. Enligt 1 kap. 4 §

föräldrabalken kan en faderskapsbekräftelse ske även

före barnets födelse.

Visar det sig senare att den som lämnat

bekräftelsen inte är far till barnet skall rätten

förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom.

En faderskapsdom förutsätter att det har utretts att

mannen haft samlag med barnets mor under tid då

barnet kan vara avlat samt att det med hänsyn till

samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har

avlats av honom. Enligt 2 kap. 1 § föräldrabalken är

socialnämnden skyldig att försöka utreda vem som är

far till ett barn när faderskapet inte följer direkt

av presumtionsregeln.

När det gäller upphävande av faderskapspresumtion

har enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken i vissa fall

mannens maka och arvingar rätt att väcka talan vid

domstol. Sådan rätt föreligger i de fall mannen

avlidit före barnets födelse eller om mannen

visserligen avlidit efter barnets födelse men inte

varaktigt sammanbott med barnet och inte heller

efter barnets födelse bekräftat att barnet är hans.

Rätt att väcka sådan talan föreligger däremot inte

om vid mannens död mer än ett år har förflutit från

det att talan, som grundats på att mannen är far

till barnet, väckts mot honom och han fått del därav

eller om mer än ett år har förflutit sedan anspråk

på samma grund framställts mot mannens dödsbo.

Bestämmelsen har motiverats med att övervägande skäl

talar för att mannens arvingar inte skall ha någon

rätt att väcka talan om hans faderskap till barnet

när han själv inte har vidtagit några åtgärder för

att få detta upphävt.

Sammanfattningsvis är alltså huvudregeln att

arvingarna till mannen inte har någon talerätt. De

undantagssituationer som är motiverade gäller

framför allt de fall då mannen över huvud taget

aldrig känt till barnets födelse (prop. 1975/76:170,

s. 169).

I fråga om faderskapsbekräftelse finns inga

bestämmelser i lag om vem som äger föra talan om

ogiltigförklaring. Av rättsfallet NJA 1988 s. 525

följer emellertid att de bestämmelser om talerätt

för mannens arvingar, inklusive begränsningarna i

talerätten, som enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken

gäller vid upphävande av faderskapspresumtion skall

tillämpas analogivis vid ogiltigförklaring av en

faderskapsbekräftelse.

När faderskapet har fastställts genom en dom som

vunnit laga kraft skiljer sig situationen från

presumtions- och bekräftelsefallen så till vida att

faderskapsfrågan är definitivt avgjord. En

omprövning av domen kan därför i princip endast ske

om resning beviljas av antingen Högsta domstolen

eller hovrätt. Enligt 58 kap. 1 § rättegångsbalken

kan resning beviljas om nya omständigheter eller

bevis åberopas, vilka sannolikt skulle ha lett till

en annan utgång i målet. Några särskilda regler om

vem som är behörig att söka resning finns inte, men

uppenbart är att den som var part i målet också kan

vara resningssökande. I sammanhanget kan nämnas att

talan om fastställande av faderskap enligt 3 kap. 6

§ första stycket föräldrabalken kan föras av barnet

mot en avliden mans arvingar.

Enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.

vid utredning av faderskap (blodundersökningslagen)

kan en domstol i mål om faderskap förordna om

blodundersökning eller annan undersökning rörande

ärftliga egenskaper. Sedan ett faderskap har

fastställts genom bekräftelse eller genom dom som

har vunnit laga kraft, kan rätten enligt 1 a §

förordna om blodundersökning om det först efter

bekräftelsen eller domen har framkommit om-

ständigheter som ger anledning till antagande att

någon annan man än den som har fastställts vara far

har haft samlag med modern under tid då barnet kan

vara avlat. Förordnandet om blodundersökning kan

avse den som har fastställts vara far, modern,

barnet eller den andre mannen. Har faderskapet

fastställts genom bekräftelse, kan förordnande om

blodundersökning meddelas i mål om att bekräftelsen

saknar verkan mot den som har lämnat den. Ett sådant

förordnande kan begäras av någon av parterna i

målet. Har någon talan inte väckts om att

bekräftelsen saknar verkan, prövas frågan om förord-

nande av blodundersökning enligt lagen (1996:242) om

domstolsärenden. Ett sådant förordnande kan begäras

av den som kan vara part i ett mål om att

bekräftelsen saknar verkan. Har faderskapet

fastställts genom dom som har vunnit laga kraft,

prövas frågan om förordnande av blodundersökning

enligt lagen om domstolsärenden. Ett sådant

förordnande kan begäras av någon av parterna i det

tidigare målet.

I samband med tillkomsten av 1 a §

blodundersökningslagen (prop. 1982/83:8)

konstaterades att blodundersökningsmetodiken under

senare år har utvecklats kraftigt. Möjligheten att

genom blodundersökning utesluta någon som felaktigt

har utpekats som far angavs vara mycket stor. Det

var tänkbart att en del fall där faderskapet

grundats på äldre och bristfällig metodik skulle

bedömas annorlunda om faderskapet prövades enligt de

nya metoderna. Enbart den omständigheten att

vetenskapen rörande blodundersökningar har gått

framåt sedan faderskapet fastställdes genom en

tidigare dom ansågs dock inte vara ett tillräckligt

skäl för resning.

Mot denna bakgrund föreslogs att en domstol skall

kunna förordna om blodundersökning, även när

faderskapet fastställts genom en dom eller en

bekräftelse och det framkommer sådana omständigheter

som ger anledning till antagande att någon annan

man, som inte tidigare har varit föremål för

blodundersökning, har haft samlag med modern under

tid då barnet kan vara avlat. För att inte

relationerna mellan ett barn och den som anses vara

dess far skall störas i onödan krävs således att

någon ny omständighet har inträffat som gör att

faderskapet kan ifrågasättas. Motivet till

begränsningsregeln angavs i propositionen vara att

ett barn inte bör riskera att bli faderlöst lång tid

efter sin födelse. Utskottet tillstyrkte

propositionens förslag, och riksdagen följde

utskottet (bet. LU 1982/83:9).

I motion L416 av Marietta de Pourbaix-Lundin och

Berit Adolfsson (båda m) anförs att många änkor har

ställts i en psykologiskt och ekonomiskt svår

situation vid sin makes frånfälle, då det plötsligt

uppdagats att det finns en tidigare okänd arvinge.

Även om änkan misstänker att faderskapet är felak-

tigt har hon i dag små möjligheter att väcka talan.

Om faderskapet är fastslaget genom dom enligt 1 kap.

3 § föräldrabalken är faderskapsfrågan definitivt

avgjord och änkan har små möjligheter att

ifrågasätta faderskapet. Hon har helt enkelt ingen

talerätt enligt lagen. Enligt motionärernas mening

har reglerna på detta område inte följt

samhällsutvecklingen. I motionen pekas på att

metoderna för fastställande av faderskap i dag är

helt andra än tidigare. Vidare anförs att både änkan

och den avlidnes barn skulle vinna ökad rätts-

säkerhet och trygghet om talerätt för hävande av

faderskap infördes för såväl efterlevande maka som

mannens arvingar. I motionen yrkas ett tillkännagi-

vande från riksdagens sida i enlighet med det

anförda.

Viviann Gerdin och Agne Hansson (båda c) framhåller

i motion L453 att det måste anses vara i såväl

barnets som en utpekad fars intresse att ett

faderskap blir riktigt fastställt. Enligt nuvarande

lagstiftning saknar emellertid en änka möjlighet att

väcka talan i ett mål om hävande av ett faderskap

som hennes man tilldömts av domstol. Reglerna är

gamla och innebär brister i rättssäkerheten för

efterlevande maka och för barnet. Med dagens

effektiva metoder för fastställande av faderskap kan

alla tvivel undanröjas. Den nuvarande lagstiftningen

måste därför förändras och den efterlevande maken

ges möjlighet att väcka talan i ett mål om hävande

av faderskap.

I motion L433 anför Ulf Nilsson och Kenth Skårvik

(båda fp) att det ligger i alla parters intresse -

moderns, barnets och den utpekade faderns - att ett

faderskap blir riktigt fastställt. Enligt

motionärerna har vetenskapen om blodundersökningar

utvecklats så att fastställelse av faderskap är

möjligt långt efter det att den utpekade fadern

avlidit. En eventuell förändring av lagen när det

gäller talerätt om hävande av faderskap måste dock

ske med barnets bästa för ögonen. I motionen yrkas

att riksdagen skall tillkännage för regeringen som

sin mening vad i motionen sålunda anförts om förslag

till ändringar i föräldrabalken om talerätt vid

hävande av faderskap (yrkande 1). Motionärerna anför

vidare att lagstiftning och praxis är inkonsekventa

när det gäller talerätt i fråga om faderskap. När

ett faderskap fastställts genom presumtion bygger

nuvarande lagstiftning om talerätt för en avliden

mans maka och arvingar på avvägningar mellan de

olika intressen som kan göra sig gällande.

Bestämmelser om vem som äger föra talan om hävande

av en faderskapsbekräftelse eller ett faderskap som

fastställts genom dom saknas såväl i föräldrabalken

som i annan lag. En talerätt för dessa situationer

bör införas för mannens arvingar inklusive

efterlevande maka under en begränsad tid. Denna

talerätt bör i klarhetens intresse lagfästas. Vidare

begär motionärerna att en utredning tillsätts för

att skapa klarhet om rättsläge och praxis i dessa

frågor (yrkande 2).

Utskottet har behandlat motionsyrkanden med samma

innebörd som de nu aktuella vid tidigare tillfällen.

När spörsmålet behandlades av utskottet våren 1998

hade utskottet, i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1997/98:LU10, inte någon annan

uppfattning än motionärerna om vikten av att ingen

felaktigt förklaras vara far, och att det givetvis

ligger i såväl mödrars som barns intresse att

faderskap blir riktigt fastställda. När det gäller

hävande av faderskap anförde utskottet att reglerna

generellt sett måste bygga på tillfredsställande

avvägningar mellan de olika intressen som gör sig

gällande och att bestämmelserna i hög grad bör

präglas av hänsynen till barnets bästa.

Vad först gäller de situationer när faderskapet har

fastställts genom presumtion eller bekräftelse ansåg

utskottet att de motiv som ligger till grund för

nuvarande regler alltjämt har giltighet och att

några vägande skäl för att utvidga talerätten för

mannens änka och arvingar enligt utskottets mening

inte hade framkommit. Utskottet anförde vidare att

en utvidgning av talerätten för änkan och arvingarna

inte torde kunna motiveras utifrån principen om bar-

nets bästa.

När det sedan gäller faderskap som fastställts

genom dom erinrade utskottet om att Högsta domstolen

då nyligen beviljat resning i ett mål där fader-

skapet fastställdes år 1949. Mannen ansökte om

resning och åberopade som stöd för sitt yrkande om

ogiltigförklaring av faderskapet en företagen rätts-

genetisk undersökning (NJA 1997 C 70). Efter det att

mannen avlidit och en arvinge till honom trätt i

hans ställe beviljades resning. Beträffande behörig-

heten för en avliden mans änka eller arvingar att

begära blodundersökning enligt

blodundersökningslagen eller att ansöka om resning

förelåg däremot, såvitt utskottet hade sig bekant,

inte något prejudicerande avgörande. Enbart denna

omständighet kunde emellertid, enligt utskottets

mening, inte åberopas som skäl för en översyn av

lagstiftningen.

Utskottet utgick från att, för det fall det i

framtiden skulle visa sig att nuvarande regler leder

till otillfredsställande resultat, regeringen i

lämpligt sammanhang skulle återkomma till riksdagen

med förslag i ämnet.

När frågan om en talerätt om hävande av faderskap

prövades på nytt våren 1999 med anledning av

motioner uttalade utskottet i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1998/99:LU18 att det inte

framkommit någon omständighet som borde ge riksdagen

anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande

till ifrågavarande spörsmål. Utskottet avstyrkte

bifall till de då aktuella motionerna.

Då motionsspörsmålen prövades senast våren 2000 i

betänkande 1999/2000:LU15 vidhöll utskottet sina

tidigare ställningstaganden och avstyrkte bifall

till de då aktuella motionerna.

När nu utskottet åter har att behandla

motionsyrkanden med krav på utvidgade möjligheter

för arvingar att väcka talan om hävande av faderskap

vidhåller utskottet sin tidigare uppfattning. Utöver

vad utskottet anförde våren 1998 vill utskottet peka

på att man i den juridiska litteraturen ställt

frågan om ett rättsligt faderskap i sådana

sammanhang som tas upp i motionerna inte bör

betraktas ur ett perspektiv som även inkluderar

respekt för ett socialt faderskap och barnets

intresse av att vara bibehållet sin rättsliga status

som barn till en viss man (Anna Singer, Föräldraskap

i rättslig belysning, akademisk avhandling, Uppsala

2000).

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L416, L433 och L453.

Homosexuellas rätt att få adoptera, m.m.

I lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap

(partnerskapslagen) föreskrivs att registrerade

partner varken gemensamt eller var för sig får

adoptera barn. Av partnerskapslagen följer vidare

att registrerade partner inte heller har rätt att få

assisterad befruktning.

Bestämmelserna om adoption återfinns i 4 kap.

föräldrabalken. Syftet med adoptionsinstitutet är

att skapa ett rättsligt förhållande mellan

adoptanten, dvs. den som adopterar, och

adoptivbarnet. En adoption har omfattande följder

för barnet och många i barnets omgivning och

kringgärdas därför av regler till skydd främst för

barnet men också för de ursprungliga föräldrarna. En

adoption innebär som regel att adoptivbarnet i

rättsligt hänseende, både inom familjerätten och i

annan lagstiftning, skall behandlas som adoptantens

eget barn och att alla band med barnets biologiska

släkt klipps av. En giltig adoption kan numera inte

hävas. Verkningarna av en adoption kan dock i vissa

speciella situationer upphöra, exempelvis genom att

adoptanten gifter sig med adoptivbarnet.

Huvudregeln är att den som har fyllt 12 år inte får

adopteras utan eget samtycke. Den som inte har fyllt

18 år får i princip inte adopteras utan

vårdnadshavarens samtycke. En förälder som inte har

del i vårdnaden om barnet skall ändå höras, om detta

kan ske. Som en annan huvudregel gäller att

adoptanten skall ha fyllt 25 år. Rätt att anta

adoptivbarn tillkommer även den som har fyllt 18 år

men ej 25 år, om adoptionen avser makes barn eller

det eljest föreligger särskilda skäl.

Endast makar kan adoptera gemensamt. En gemensam

adoption medför att makarna blir att anse som

barnets föräldrar. I den inte ovanliga situationen

att en make vid giftermål har eget barn, finns det

möjlighet att barnet kan bli makarnas gemensamma. I

den nya familjen blir barnet nämligen inte sällan

betraktat som makarnas gemensamma barn, och det

förekommer att en make önskar befästa detta

förhållande genom att adoptera barnet. En sådan s.k.

styvbarnsadoption kan genomföras av en make ensam,

med den andra makens samtycke och om reglerna i

övrigt är uppfyllda. Genom styvbarnsadoptionen

klipps de rättsliga banden av endast med den

förälder som inte är gift med adoptanten. Detta

gäller även när maken adopterar den andra makens

adoptivbarn. I andra fall än när det gäller styvbarn

och ytterligare några undantagssituationer innebär

äktenskapet hinder mot att en gift person ensam

adopterar ett barn.

För adoption krävs rättens tillstånd. Sådant

tillstånd får ges endast om adoptionen är till

fördel för barnet och sökanden har uppfostrat barnet

eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn

till det personliga förhållandet mellan sökanden och

barnet finns särskild anledning till adoptionen. Vid

bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen

äger rum skall domstolarna ta hänsyn till barnets

vilja med beaktande av dess ålder och mognad, även i

de fall samtycke från barnet inte krävs.

En underårig får, enligt 25 § socialtjänstlagen

(1980:620), inte utan socialnämndens medgivande tas

emot för stadigvarande vård och fostran i ett en-

skilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna

eller någon annan som har vårdnaden om honom eller

henne. Ett sådant medgivande föregås av en utredning

av förhållandena i det enskilda hemmet. Övervägande

antalet barn som adopteras av svenska föräldrar

kommer från främmande länder. Om det är fråga om att

ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det,

skall medgivande från socialnämnden inhämtas innan

barnet lämnar sitt hemland. I de flesta fall av

adoption av en underårig krävs alltså även

socialnämndens medgivande.

I rättspraxis har Regeringsrätten i en dom från

december 1993 vägrat att lämna sådant medgivande i

ett ärende där adoptanten sammanlevde i ett

homosexuellt förhållande under åberopande av att

utländska adoptivbarn ansetts ha en i psykologiskt

hänseende svårare situation än andra barn och att

risken för störningar blir oacceptabelt hög om man

till detta lägger den psykiska påfrestning det

skulle innebära att växa upp med homosexuella adop-

tivföräldrar (RÅ 1993 ref. 102).

Lagen (1971:796) om internationella adoptioner tar

upp frågor om behörig myndighet, tillämplig lag och

erkännande i vissa fall av adoptionsbeslut meddelade

i främmande stat. Enligt 1 § skall ansökan om

adoption tas upp av svensk domstol om den sökande

har svenskt medborgarskap eller hemvist här i riket.

Ansökan skall prövas enligt svensk lag. Om ansökan

gäller barn under 18 år skall domstolen dock

särskilt beakta om sökande eller barnet genom

medborgarskap eller hemvist eller på annat sätt har

anknytning till främmande stat och det skulle

medföra avsevärd olägenhet för barnet om adoptionen

inte blir gällande där (2 §).

Ett beslut om adoption som meddelats i främmande

stat gäller automatiskt här i Sverige, om den eller

de sökande var medborgare eller hade hemvist i den

främmande staten när beslutet meddelades. Om

adoptivbarnet var svensk medborgare eller hade

hemvist i Sverige krävs dock ett godkännande av

Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor

(NIA) för att adoptionen skall gälla i Sverige.

Nämnden prövar även i andra fall utomlands fattade

adoptionsbeslut, t.ex. då svenska medborgare med

hemvist i Sverige adopterar ett barn i ett

utomnordiskt land, om inte adoptionsbeslutet är

gällande i Sverige omedelbart på grund av lag. Ett

beslut om adoption som meddelats i främmande stat

får inte ges giltighet i Sverige om detta är

uppenbart oförenligt med grunderna för vår

rättsordning (6 §).

Olika former av assisterad befruktning regleras i

lagen (1984:1140) om insemination

(inseminationslagen) och lagen (1988:711) om

befruktning utanför kroppen.

Med insemination avses införande av sperma i en

kvinna på konstlad väg. Genom inseminationslagen,

som trädde i kraft den 1 mars 1985, lagreglerades

verksamheten för första gången (prop. 1984/85:2,

bet. LU10). Samtidigt infördes i 1 kap.

föräldrabalken en ny bestämmelse som reglerar

faderskapet till barn som har tillkommit genom

insemination.

Enligt inseminationslagen får sådan behandling

utföras endast på en kvinna som är gift eller som

bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande

förhållanden. Som en ytterligare förutsättning

gäller att kvinnans make eller sambo skriftligen

skall ha samtyckt till inseminationen. Ett barn som

har tillkommit genom insemination med samtycke av

moderns make eller annan man som bodde tillsammans

med henne under äktenskapsliknande förhållanden får

samma rättsliga ställning i förhållande till denne

som om barnet hade kommit till på naturlig väg.

Denne man skall alltså anses som barnets rättslige

far. Om insemination skulle ha skett utan

makesamtycke, exempelvis på en ensamstående kvinna,

kan någon talan om fastställande av faderskap inte

föras mot spermagivaren. Det är dock inget som

hindrar att en spermagivare i sådana fall frivilligt

tar på sig faderskapet (se prop. 1984/85:2 s. 14 och

20).

Insemination med användande av sperma från någon

annan man än kvinnans make eller sambo (s.k.

givarinsemination) får utföras endast på allmänt

sjukhus och under överinseende av läkare med

specialistkompetens i gynekologi och obstetrik.

Innan en givarinsemination får utföras skall läkaren

pröva om det med hänsyn till makarnas eller

sambornas medicinska, psykologiska och sociala

förhållanden är lämpligt att en insemination äger

rum. En ytterligare förutsättning är att det kan

antas att det blivande barnet kommer att växa upp

under goda förhållanden.

Som tidigare redovisats innebär nuvarande

bestämmelser att registrerade partner varken

gemensamt eller var för sig får adoptera barn eller

har rätt att få assisterad befruktning. Detta

förhållande kritiseras i ett flertal motioner.

Tommy Waidelich och Cinnika Beiming (båda s) anför

i motion L443 att barn till homosexuella föräldrar

måste ges samma rättigheter och trygghet som barn

till heterosexuella föräldrar. Homosexuella skall

inte diskrimineras som föräldrar på grund av sin

sexuella läggning. Genom att inte tillåta

insemination och adoption signalerar samhället att

homosexuella inte skulle vara bra föräldrar. Det

finns inga som helst sakliga grunder för att

utestänga homosexuella från dessa möjligheter. När

det gäller insemination diskrimineras dessutom inte

bara homosexuella utan också ensamstående. I

motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med

det anförda.

I motion Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp)

anförs att runt om i världen lever många barn utan

föräldrar. Samtidigt fortsätter, framhåller

motionärerna, lagen att neka kompetenta föräldrar

möjlighet att bli prövade för adoption, bara för att

de lever i en öppen homosexuell relation. En ändring

i lagen begärs så att homosexuella par ges rätt att

prövas som adoptivföräldrar (yrkande 6).

Motionärerna pekar vidare på att gällande rätt ger

de barn som lever med homosexuella föräldrar där den

ena föräldern är biologisk förälder ett sämre

rättsskydd, då de inte kan bli adopterade av sin

biologiska förälders partner. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om att regeringen bör lägga fram

förslag till ändring i lagen så att barn som lever

med homosexuella föräldrar ges samma rättsskydd som

andra barn (yrkande 7).

Anita Johansson m.fl. (s) pekar i motion L449 på

att många barn växer upp med en eller två

homosexuella föräldrar och riskerar att drabbas av

fördomar mot föräldrarna. Inte ens homosexuella som

redan har barn har rätt att bli prövade som

adoptivföräldrar. På det sättet har samhället

markerat att barn som växer upp med homosexuella

föräldrar ingår i en familj som inte betraktas som

likvärdig med en heterosexuell familj. Motionärerna

anför att olika familjebildningar är en del i dagens

mångfald och anser att lagstiftningens utgångspunkt

bör vara att barnet skall vara i centrum, inte att

barnet skall ha en heterosexuell familj. Ett

tillkännagivande begärs i enlighet med vad som

anförts i motionen.

Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c, fp, mp) anför i

motion Ju724 att det bör vara självklart att barnets

bästa skall vara utgångspunkten för adoption och

insemination, inte om föräldrarna är homo- eller

bisexuella. Huvudfrågan vid adoption eller

insemination bör vara huruvida barnet kan få

tillräcklig omsorg och kärlek från föräldrarna.

Lagstiftningen bör enligt motionärerna ändras i

enlighet med detta synsätt. I motionen yrkas att

riksdagen skall tillkännage för regeringen vad i

motionen anförs om att endast barnets bästa skall

vara utgångspunkten vid adoption och insemination -

inte föräldrarnas könsidentitet eller sexuella

läggning (yrkande 11).

I motion L444 av Lars Lindblad (m) konstateras att

sammanboende par visserligen inte får adoptera barn

gemensamt, men att det i och för sig går bra att

göra det var för sig. Att två homosexuella

registrerar partnerskap innebär att banden till den

valda livskamraten stärks, samtidigt som möjligheten

att bli förälder väljs bort. Motionären anser att

ett första steg vore att Sverige, likt Island och

nyligen Danmark, inför möjlighet till s.k.

närståendeadoption också för homosexuella. I

motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad sålunda anförs (yrkande

3). Motionären pekar vidare på att ett argument mot

att ge homosexuella rätt att adoptera har varit att

alla de länder som förser svenska adoptivföräldrar

med deras barn skulle upphöra att skicka hit barn om

ett beslut tas om att tillåta homosexuella att få

prövorätt. Enligt motionären är detta ett felaktigt

antagande. Ett tillkännagivande begärs i enlighet

med det anförda (yrkande 4).

Ana Maria Narti m.fl. (fp) anför i motion L459 att

i fall där en biologisk förälder avlider och det

sedan en tid etablerats en stark känslomässig

kontakt mellan barnet och en homosexuell partner

till den överlevande föräldern får det anses

uppenbart att det är till barnets bästa att partnern

kan komma i fråga som adoptivförälder. Motionärerna

begär ett tillkännagivande härom (yrkande 6).

Enligt motion K397 av Lennart Daléus m.fl. (c) bör

alla myndiga personer ha rätt att bli prövade som

adoptivföräldrar (yrkande 14).

I en motion tas upp andra synpunkter rörande

adoptioner.

Elver Jonsson och Runar Patriksson (båda fp) anser

i motion L436 att adoptionslagstiftningen bör ses

över med hänsyn tagen till förekomsten av bl.a.

internationella adoptioner. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om att vid utformningen av en

framtida ny adoptionslagstiftning barnets bästa

skall gälla som princip (yrkande 1). Motionärerna

anför vidare att ett betydande mått av försiktighet

bör råda när frågan om placering av adopterade barn

i homosexuella familjer prövas. I motionen yrkas ett

tillkännagivande härom och om att givarländernas

synpunkter vägs in (yrkande 2). Enligt motionärerna

torde det vara nödvändigt att ge kompletterande

direktiv till utredningen Kommittén om barn i

homosexuella familjer i syfte att bättre belysa

principen om barnets bästa. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 3).

I ett par andra andra motioner begärs mer allmänt

en översyn av nuvarande regler om adoption med

beaktande av vad som gäller för internationella

adoptioner.

Sten Tolgfors (m) framhåller i motion L406 att

internationella adoptioner inte är utan

komplikationer. För att möjligheterna att stödja

adoptivbarnen på rätt sätt skall förbättras och för

att utveckla lagstiftningen bör en översyn göras av

den samlade adoptionslagstiftningen (yrkande 1).

Motionären anför vidare att en generell åldersgräns

som är högre än myndighetsåldern inte är motiverad

för att avgöra om en person är lämplig som

adoptivförälder. Motionären begär därför att

regeringen skall se över huruvida 25-årsgränsen för

adoption är motiverad (yrkande 2). I motionen

konstateras att det av tillgänglig forskning och

statistik framgår att barn adopterade av

ensamstående i än högre grad än barn som är

adopterade av par är överrepresenterade i

barnpsykiatrisk vård. Dessa barn är vidare

överrepresenterade i barn- och ungdomspsykiatrisk

vård jämfört med en normalpopulation. Tillräcklig

kunskap saknas enligt motionären om situationen för

de barn som adopterats av ensamstående varför

situationen för dessa barn liksom rätten för

ensamstående att adoptera bör ses över. Ett

tillkännagivande begärs i enlighet med det anförda

(yrkande 3).

I motion Sf241 av Rigmor Stenmark (c) framförs att

internationella adoptioner är mycket betydelsefulla

och positiva för samhället. Det behövs emellertid en

genomgripande översyn av adoptionslagstiftningen

samt en satsning på kunskap och forskning inom detta

område för att utvecklingen skall bli positiv.

Motionären begär ett tillkännagivande i enlighet med

det anförda (yrkande 1).

Frågan om två personer av samma kön borde ges en

möjlighet att adoptera barn togs upp redan i mitten

av 1980-talet av Utredningen om homosexuellas

situation i samhället i betänkandet (SOU 1984:63)

Homosexuella och samhället. Utredningen ansåg att

homosexuella vårdnadshavare i och för sig har samma

förutsättningar som andra vårdnadshavare att ge

uppväxande barn omvårdnad, omtanke och kärlek,

vilket talade för att tillåta homosexuella att

adoptera. Rätten till adoption för två personer av

samma kön saknade emellertid, enligt utredningens

mening, förankring i det allmänna rättsmedvetandet

varför det kunde innebära en större påfrestning för

ett adoptivbarn att växa upp i en homosexuell än i

en heterosexuell familjemiljö. Därutöver pekade

utredningen på det förhållandet att få s.k.

givarländer skulle acceptera att deras medborgare

skulle få adopteras av två personer av samma kön.

I proposition 1986/87:124 om de homosexuellas

situation i samhället instämde departementschefen i

utredningens bedömning att det inte borde införas

någon möjlighet för två personer av samma kön att

adoptera gemensamt. Riksdagen var av samma

uppfattning (bet. 1986/87:LU28, rskr. 350).

Partnerskapskommittén ansåg i sitt betänkande (SOU

1993:98) Partnerskap att det inte var lämpligt att

möjliggöra för homosexuella par att adoptera barn

gemensamt så länge det inte råder någorlunda enighet

bland forskarna om vilka konsekvenser det kan ha för

ett barn att växa upp i en homosexuell

familjebildning. Av samma skäl ansåg kommittén att

två partner inte heller borde ges möjlighet att

gemensamt förordnas till vårdnadshavare för barn.

Ytterligare ett argument för kommitténs

ställningstagande var att en lagstiftning som

möjliggör gemensamt rättsligt föräldraskap för

homosexuella par sannolikt skulle strida mot

värderingarna i samhället. Kommittén konstaterade

att eftersom en övervägande del av de underåriga

barn som adopteras i dag kommer från främmande

länder, även givarländernas inställning måste

beaktas. Om Sverige skulle inta en positiv hållning

till adoption för partner fanns det, enligt

kommitténs uppfattning, en risk för att de flesta

länder, för att inte säga alla länder, som är

givarländer av adoptivbarn till Sverige skulle

ställa sig mycket tveksamma till adoption av sina

medborgare. Detta skulle enligt kommittén drabba

alla de personer som vill adoptera utländska barn.

Även en rätt till styvbarnsadoption skulle enligt

kommittén innebära att ett barn som har blivit

adopterat från ett annat land senare skulle kunna

bli styvbarnsadopterat på så sätt att det får två

rättsliga föräldrar av samma kön. Kommittén ansåg

att en sådan möjlighet sannolikt skulle väcka

negativa reaktioner från givarländer.

Frågor som rör gemensamt föräldraskap för

homosexuella övervägdes av utskottet våren 1994 i

samband med riksdagsbehandlingen av Partnerskaps-

kommitténs förslag till lag om registrerat

partnerskap (bet. 1993/94:LU28). Utskottet framhöll

därvid att frågan om barns juridiska ställning i

förhållande till ett registrerat partnerskap måste

bedömas från helt andra utgångspunkter än när det

gäller rättsverkningarna i övriga hänseenden. En

sådan bedömning borde enligt utskottet inte göras i

det sammanhanget. Utskottet strök under att så länge

det inte är vetenskapligt klarlagt att ett barns

sociala och känslomässiga utveckling objektivt sett

är lika garanterad i en familj med två mödrar eller

två fäder med en inbördes sexuell relation som i en

heterosexuell familj, saknas den grundläggande

förutsättningen för att gemensamt föräldraskap skall

kunna etableras i ett registrerat partnerskap,

nämligen hänsynen till barnens bästa. Det

förhållandet att det finns ett antal barn som rent

faktiskt växer upp med två personer av samma kön

aktualiserade enligt utskottet en annan fråga,

nämligen den om styvbarnsadoption. I såväl

heterosexuella som homosexuella familjebildningar

finns barn som av olika skäl har endast en rättslig

förälder. I vilken utsträckning det skulle vara till

fördel för ett sådant barn att bli adopterat av den

rättslige förälderns make eller registrerade partner

beror, fortsatte utskottet, på förhållandena i det

enskilda fallet och måste även i dessa fall bedömas

från helt andra utgångspunkter än de som låg till

grund för det då aktuella lagstiftningsärendet,

nämligen principen om att i första hand barnets

bästa skall beaktas.

Våren 1998 behandlade utskottet närmare 20

motionsyrkanden rörande homosexuellt föräldraskap

(bet. 1997/98:LU28). Utskottet anförde därvid bl.a.

att en rimlig utgångspunkt måste vara att det i

dagens samhälle finns ett inte oansenligt antal barn

som växer upp i familjer med två vuxna av samma kön

och att det är givet att den rättsliga situationen

vad gäller relationen mellan barnet och dess

föräldrar varierar, såväl för dessa barn som för

andra barn. Utskottet konstaterade att det förelåg

ett behov av att, utifrån barnets perspektiv,

ytterligare belysa den rättsliga situationen för de

barn som växer upp i homosexuella familjer och att

de frågeställningar som därvid kan uppkomma med

anledning av dessa barns förhållanden borde bli

föremål för en förutsättningslös utredning där olika

aspekter på barnens behov och rättigheter ges en

noggrann genomlysning. Detta borde, enligt

utskottets mening, ges regeringen till känna.

Riksdagen anslöt sig till vad utskottet anfört

(rskr. 1997/98:188).

Med anledning av riksdagens tillkännagivande våren

1998 beslutade regeringen den 4 februari 1999 att

tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att

undersöka och analysera villkoren för barn i

homosexuella familjer (dir. 1999:5). Kommittén, som

antog namnet Kommittén om barn i homosexuella

familjer, överlämnade den 31 januari 2001

betänkandet (SOU 2001:10) Barn i homosexuella

familjer.

Mot bakgrund av vad som har framkommit i

forskningen på området anser kommittén att de

rättsliga skillnader som finns i dag vad gäller

homosexuella respektive heterosexuella pars

möjligheter att adoptera inte längre är sakligt

motiverade. Kommittén föreslår därför att

registrerade partner, i likhet med makar, skall ges

möjlighet att gemensamt prövas som adoptivföräldrar.

Vidare föreslår kommittén att det införs en

möjlighet för en registrerad partner att adoptera

den andra partnerns barn, under samma

förutsättningar som i dag gäller för gifta par.

När det gäller assisterad befruktning föreslår

kommittén att lesbiska par som registrerat

partnerskap eller lever i ett samboförhållande - i

likhet med heterosexuella makar och sambor - skall

ges möjlighet att erhålla sådan befruktning vid

allmänt sjukhus. Reglerna för fastställande av

rättsligt föräldraskap bör enligt kommitténs

uppfattning motsvara de regler som gäller för

heterosexuella par.

Kommittén föreslår också att en bestämmelse om

moderskapspresumtion införs, dvs. om modern är

registrerad partner skall hennes partner automatiskt

anses som rättslig förälder till ett barn som föds

inom det registrerade partnerskapet.

Slutligen föreslår kommittén att en bestämmelse

skall införas i föräldrabalken om att uppgift om vem

som är spermagivare vid en insemination bör

antecknas i socialnämndens akt rörande faderskaps-

eller moderskapsutredningen. Därutöver föreslår

kommittén att homosexuella par som registrerat

parnerskap eller som lever i samboförhållanden skall

ges möjlighet att utses till särskilt förordnade

vårdnadshavare.

Utskottet förutsätter att betänkandet Barn i

homosexuella familjer kommer att bli föremål för

remissbehandling, och enligt utskottets mening bör

riksdagen inte genom några uttalanden föregripa den

fortsatta beredningen. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till motionerna L436, L443, L444

yrkandena 3 och 4, L449, L459 yrkande 6, K397

yrkande 14, Ju724 yrkande 11, samt Sf274 yrkandena 6

och 7.

I avvaktan på resultatet av det pågående

beredningsarbetet rörande betänkandet Barn i

homosexuella familjer är utskottet inte heller

berett att förorda någon mer allmän översyn av eller

ändringar i adoptionslagstiftningen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L406 yrkandena 1-3, och Sf241 yrkande 1.

Thomas Julin m.fl. (mp) anför i motion So458 att

adoption av ett familjehemsplacerat barn bör kunna

ske först sedan barnet fyllt 18 år och då vara

resultatet av ett val som barnet och

fosterföräldrarna gör. I motionen yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad sålunda anförts (yrkande 14).

Motioner med förslag om begränsningar i fråga om

adoption av familjehemsplacerade barn har behandlats

av utskottet våren 1998 och våren 1999. Utskottet

har då i sina av riksdagen godkända betänkanden

1997/98:LU12 och 1998/99:LU18 avstyrkt

motionsyrkanden med samma inriktning som det nu

aktuella och därvid anfört att huvudprincipen om

barnets bästa givetvis måste vara tillämplig även

vid ställningstaganden rörande adoption av

familjehemsplacerade barn och således inte ansett

sig kunna ställa sig bakom motionsförslagen.

Utskottet vidhåller nu sin uppfattning i frågan och

avstyrker bifall till motion So458 yrkande 14.

Vårdnad

I 6 kap. 1 § föräldrabalken föreskrivs att ett barn

har rätt till omvårdnad, trygghet och en god

fostran. I lagrummet slås vidare fast att barn skall

behandlas med aktning för sin person och egenart och

att de inte får utsättas för kroppslig bestraffning

eller annan kränkande behandling. Den som har vård-

naden om ett barn har ett ansvar för barnets

personliga förhållanden och skall se till att

barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets

vårdnadshavare svarar även för att barnet får den

tillsyn som behövs och skall bevaka att barnet får

tillfredsställande försörjning och utbildning. För

att undvika att barnet orsakar skada för någon annan

skall vårdnadshavaren se till att barnet står under

uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

För att betona principen om barnets bästa infördes

genom 1998 års föräldrabalksreform en bestämmelse om

att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid

avgörande av alla frågor som rör vårdnad, umgänge

och boende (6 kap. 2 a §). En motsvarande

bestämmelse infördes också i det kapitel i

föräldrabalken som handlar om verkställighet av

domstols avgöranden om vårdnad m.m. (21 kap. 1 §).

Lagändringarna innebar även att gemensam vårdnad

skall kunna komma i fråga även om en av föräldrarna

motsätter sig en sådan ordning, dock under

förutsättning att detta är bäst för barnet (6 kap. 5

§). Vidare infördes en möjlighet för domstolen att

besluta om vem av föräldrarna som barnet skall bo

tillsammans med, även i det fall då båda föräldrarna

har vårdnaden (6 kap. 14 a §). Ett beslut eller ett

avtal om barnets boende kan innebära att barnets

boende växlar mellan föräldrarna.

Den grundläggande regeln om vårdnaden om barn finns

i 6 kap. 3 § föräldrabalken. I bestämmelsen anges

att barnet från födseln står under vårdnad av båda

föräldrarna om dessa är gifta med varandra, och i

annat fall modern ensam. Ingår föräldrarna senare

äktenskap med varandra står barnet från den

tidpunkten under vårdnad av båda föräldrarna. Ogifta

föräldrar kan få gemensam vårdnad om sina barn genom

domstols förordnande, genom en anmälan till

socialnämnden i samband med att faderskapet

fastställs eller - om inte domstol tidigare beslutat

i vårdnadsfrågan - genom en anmälan till

skattemyndigheten.

Enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken skall rätten om en

förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör

sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i

övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som

medför bestående fara för barnets hälsa eller

utveckling besluta om ändring i vårdnaden. Står

barnet under båda föräldrarnas vårdnad skall rätten

anförtro vårdnaden åt den andre föräldern ensam.

Brister också den föräldern i omsorgen på angivet

sätt, skall rätten flytta över vårdnaden till en

eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Står

barnet under endast en förälders vårdnad, skall

rätten flytta över vårdnaden till den andre

föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller

två särskilt förordnade vårdnadshavare. En fråga om

ändring i vårdnaden kan prövas på talan av

socialnämnden.

Socialnämnden har också möjlighet att med stöd av

bestämmelserna i lagen (1990:52) med särskilda

bestämmelser om vård av unga hos rätten ansöka om

vård om det på grund av misshandel, otillbörligt

utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat

förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att

den unges hälsa eller utveckling skadas. Enligt

samma lag har socialnämnden vidare möjlighet att i

vissa fall omedelbart omhänderta den unge om det

erfordras av hänsyn till denne.

Rätten skall, enligt 6 kap. 19 §, se till att

frågor om vårdnad blir tillräckligt utredda. Innan

rätten avgör ett vårdnadsmål skall socialnämnden ges

tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden

tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse

för frågans bedömning är nämnden skyldig att lämna

rätten sådana upplysningar. Om det behövs utredning,

får rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat

organ att utse någon att verkställa den. Rätten får

fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma

en viss tid inom vilken utredningen skall vara

slutförd. Rätten skall se till att utredningen

bedrivs skyndsamt.

Av 6 kap. 8 § föräldrabalken framgår att om ett

barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat

enskilt hem än föräldrahemmet - ett s.k. familjehem

- och är det uppenbart bäst för barnet att det

rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden

flyttas över till den eller dem som har tagit emot

barnet eller till någon av dem, skall domstolen utse

denne eller dessa att såsom särskilt förordnade

vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet. Frågor om

överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrar

prövas på talan av socialnämnden.

Vid bestämmelsens tillkomst framhöll föredragande

statsrådet i proposition 1981/82:168 att det torde

krävas att barnet har bott i familjehemmet under

flera år innan det kan bli aktuellt att överväga att

flytta över vårdnaden till familjehemsföräldrarna

och att det krävs att barnet har fått en så stark

bindning till familjehemmet att barnet uppfattar

det som sitt eget. I sammanhanget bör även nämnas

att det i proposition 1989/90:28 om vård i vissa

fall av barn och ungdomar anfördes att det finns

fall, där man redan från början kan förutse en

långvarig placering. I sådana situationer bör man

skapa förutsättningar för att barnet skall kunna

växa upp under trygga och stabila förhållanden.

Detta torde, enligt vad som anfördes i

propositionen, i vissa fall lämpligen kunna ske

genom att socialnämnden tar initiativ till att

vårdnaden om barnet flyttas över till fa-

miljehemsföräldrarna. Också i fall där barnet efter

en långvarig placering har rotat sig i

familjehemmet, bör socialnämnden i högre grad än

hittills aktualisera en vårdnadsöverflyttning.

I sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:SoU15 instämde socialutskottet i bedömningen

att möjligheterna att få vårdnaden om barn och

ungdomar överflyttad till familjehemsföräldrar borde

kunna utnyttjas i större utsträckning.

I motion L446 av Lisbeth Staaf-Igelström och Ann-

Kristine Johansson (båda s) anförs att om det finns

misstanke om våld mot kvinnan, mannen eller barnen i

form av misshandel, missbruk eller sexuellt

övergrepp skall inte den misstänkta personen kunna

driva mål om vårdnad eller umgänge om sitt barn,

parallellt som utredning om misshandel, missbruk

eller sexuella övergrepp pågår. Motionärerna

framhåller att en person som gjort sig skyldig till

misshandel och är dömd för detta brott mot kvinnan

eller mannen inte skall kunna komma i fråga för

enskild eller gemensam vårdnad av sitt barn, inte

heller skall vårdnadsutredningen rikta sig mot den

som blivit utsatt för brottet.

I motion Sf273 anför Alf Svensson m.fl. (kd) att

det är mycket otillfredsställande att så många barn

förlorar vardagskontakten med den ene föräldern vid

en separation. Barnet behöver och har rätt till båda

sina föräldrar. Enligt motionärerna finns det i dag

alltför många exempel där barnets självklara rätt

till båda sina föräldrar blandas ihop med

föräldrarnas behov och önskningar om att få en

"rättvis" tillgång till sitt barn. Utvidgningen av

reglerna om gemensam vårdnad bör noga följas så att

barnets bästa verkligen tillgodoses (yrkande 4).

Frågor rörande överföring av vårdnad till

familjehemsföräldrar tas upp i motion So458 av

Thomas Julin m.fl. (mp). Motionärerna anför att

vårdnadsöverföringar är en mycket känslig fråga som

skapar oro hos många anhöriga och anser att

överföring av vårdnaden skall vara möjlig, så länge

föräldrarna är i livet, endast om föräldrar och

familjehemsföräldrar träffar en överenskommelse

härom. I motionen yrkas att riksdagen skall

tillkännage för regeringen som sin mening vad i

motionen anförts om vårdnadsöverföring (yrkande 13).

Vad först gäller motion L446 har utskottet

förståelse för motionärernas uppfattning att

exempelvis en kvinna som utsatts för misshandel av

sin f.d. make inte ytterligare skall behöva belastas

med den påfrestning det innebär att vara part i ett

mål rörande vårdnaden om barnen. Utskottet är

emellertid inte berett att ta initiativ till sådana

lagändringar som begärs i motionen. I sammanhanget

bör nämligen beaktas att ifrågavarande lagstiftning

måste ha barnets bästa som utgångspunkt. Som den

tidigare justitieministern uttalade i en

interpellationsdebatt den 3 februari 2000 kan de

situationer som aktualiserar en överflyttning av

vårdnaden se väldigt olika ut, och man måste utgå

från varje enskilt fall. Det kan tänkas situationer

där det inte alls är givet att den som utövat

våldet, i vart fall för all framtid, bör berövas

vårdnaden. Den nuvarande lagstiftningen innebär att

frågan om överflyttande av vårdnaden måste avgöras

efter vad som är bäst för barnet och utifrån

omständigheterna i varje enskilt fall, och enligt

utskottets mening är nuvarande regler

ändamålsenliga.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L446.

När det sedan gäller motion Sf273 vill utskottet

erinra om att det inom Regeringskansliet nu pågår

arbete med en utvärdering av 1998 års

föräldrabalksreform. Utskottet förutsätter att de

frågeställningar som tas upp i motionen kommer att

bli föremål för överväganden inom ramen för detta

arbete och ser därför inte skäl för något initiativ

från riksdagens sida.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion Sf273 yrkande 4.

Vad slutligen gäller yrkande 13 i motion So458

vidhåller utskottet sina tidigare

ställningstaganden. Huvudprincipen om barnets bästa

bör således vara tillämplig också i samband med

överföringar av vårdnaden av familjehemsplacerade

barn, och utskottet kan inte finna skäl att förorda

några lagändringar i enlighet med motionsönskemålen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall också

till motion So458 yrkande 13.

Med samarbetssamtal avses samtal under sakkunnig

ledning i syfte att föräldrarna skall nå enighet i

frågor om vårdnad, boende och umgänge.

Samarbetssamtal som en metod att lösa vårdnads- och

umgängestvister introducerades i början av 1970-

talet. Sedan den 1 mars 1991 åligger det kommunerna

enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) att

erbjuda föräldrar samarbetssamtal angående frågor om

vårdnad och umgänge m.m. Sedan den 1 januari 1995

åligger det även kommunerna att enligt samma lagrum

erbjuda dem som begär det familjerådgivning.

I mål om vårdnad, boende och umgänge får domstolen

uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att

i barnets intresse anordna sådana samtal i syfte att

nå enighet mellan föräldrarna (6 kap. 18 §).

Samtalen är inte obligatoriska, och de förutsätter

inte samtycke från föräldrarnas sida. Utgångspunkten

är i stället att ett förordnande om samarbetssamtal

kan meddelas så snart det kan antas tjäna något

syfte. Dessa bestämmelser, som infördes år 1991,

syftade särskilt till att bana väg för en utveckling

mot att föräldrarna själva i så stor utsträckning

som möjligt skall kunna komma överens, och i

lagstiftningsärendet strök utskottet under

betydelsen av att föräldrar som har separerat kan

lösa uppkommande frågor rörande barnen i samförstånd

(bet. 1990/91:LU13).

Vikten av samarbetssamtal tas upp i motion Sf273 av

Alf Svensson m.fl. (kd). Motionärerna anför att om

hjälp och stöd kommer in så tidigt som möjligt när

behov härav uppstår i en parrelation kan många

separationer sannolikt undvikas. De samarbetssamtal

som finns i dag bör utvecklas ytterligare.

Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet

med det anförda (yrkande 3).

Med anledning av 1998 års föräldrabalksreform gav

regeringen i december 1998 Socialstyrelsen i uppdrag

att stödja utvecklingen av metoder för

samarbetssamtal för att främja barnets bästa vid

tvister om vårdnad, boende och umgänge. Enligt

uppdraget är det av särskild vikt att belysa frågor

om hur barnen informeras och får möjlighet att komma

till tals, hur man med samarbetssamtal når de

flerkulturella familjerna, hur kommunerna kan

samarbeta samt hur man genom alternativa arbetssätt

förmår lösa de mest komplicerade tvisterna.

Uppdraget skall redovisas senast den 31 mars 2001.

Utskottet har inte någon annan uppfattning än

motionärerna beträffande vikten av åtgärder från

samhällets sida som syftar till att så långt som

möjligt förebygga konflikter och kriser vid

separationer bland föräldrar. Enligt utskottets

mening bör emellertid resultatet av Socialstyrelsens

arbete nu avvaktas, och utskottet är inte berett att

nu föreslå några ytterligare initiativ från

riksdagens sida rörande samarbetssamtalen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion Sf273 yrkande 3.

Umgänge

Genom 1998 års reform av föräldrabalkens regler om

vårdnad och umgänge genomfördes vissa ändringar i 6

kap. 15 § som innebär att barnets rätt till umgänge

med en förälder som det inte bor tillsammans med

lyfts fram (prop. 1997/98:7, bet. LU12).

I lagrummet betonas numera föräldrarnas gemensamma

ansvar för att barnets behov av umgänge så långt

möjligt tillgodoses. Härigenom understryks också att

en förälder som barnet inte bor tillsammans med har

en skyldighet att umgås med barnet. Det är främst

barnets intresse och behov av umgänge som skall

tillgodoses. En förälder har inte någon absolut rätt

till umgänge med sitt barn. Beslut om umgänge skall

kunna meddelas även i de fall då föräldrarna har

gemensam vårdnad om barnet. Vad särskilt gäller

frågan om information om barnet är vårdnadshavaren

skyldig att lämna sådana upplysningar rörande barnet

som kan främja umgänget, om inte särskilda skäl

talar däremot. År 1998 utvidgades

upplysningsskyldigheten till att omfatta även barn

som står under föräldrarnas gemensamma vårdnad.

Skyldigheten åvilar då den förälder som barnet bor

tillsammans med.

I motion L418 av Lars Hjertén och Tuve Skånberg (m,

kd) begärs ett tillkännagivande om vikten av att

barnets behov skall styra utformningen av umgänget

med föräldrarna. Motionärerna pekar på att barnets

självklara rätt till båda föräldrarna inte får

blandas ihop med föräldrarnas behov och önskningar

om att få en "rättvis" tillgång till sina barn. En

kartläggning bör göras av hur domstolar dömer i

vårdnadsärenden gällande små barn för att tydliggöra

om nuvarande praxis är förenlig med barnens bästa.

Studier om hur små barn påverkas av växelvis boende

bör också uppmuntras.

Motionsspörsmål rörande för- och nackdelar med

växelvis boende har tidigare varit föremål för

behandling av riksdagen. I mars 1999 gav riksdagen

regeringen till känna i anledning av motionsyrkanden

att studier snarast bör genomföras beträffande hur

små barn påverkas vid växelvis boende. Enligt

tillkännagivandet borde också utredas hur föräldrar

bäst kan informeras och stödjas så att barnets behov

får styra hur boendet och umgänget utformas (bet.

1998/99: SoU6, rskr. 171).

Inom ramen för ett utredningsuppdrag rörande

automatisk gemensam vårdnad gav regeringen våren

1999 ett uppdrag till en barnpsykiatrisk expert att

belysa frågan om växelvis boende ur barnets

perspektiv. Förutom att överväga vilka för- och

nackdelar som växelvis boende kan ha för barnet låg

i uppdraget att belysa frågan huruvida växelvis

boende bör undvikas om barnet understiger en viss

ålder och i vilka situationer växelvis boende kan

vara olämpligt eller mindre lämpligt. Små barns

påverkan av växelvis boende var en fråga som

särskilt skulle belysas av den barnpsykiatriska

experten.

Uppdraget redovisades sommaren 1999 i en bilaga

till departementspromemorian (Ds 1999:57) Gemensam

vårdnad för ogifta föräldrar samt en språklig och

redaktionell översyn av 6 kap. föräldrabalken.

Mot denna bakgrund och då, som ovan redovisats, en

utvärdering av 1998 års föräldrabalksreform

innefattande bl.a. frågan om för- och nackdelar med

växelvis boende nu har initierats inom

Regeringskansliet finner utskottet för närvarande

inte anledning till något initiativ eller andra

åtgärder från riksdagens sida.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L418.

När den förälder som barnet bor tillsammans med

genom olika åtgärder försvårar eller omöjliggör för

barnet att få träffa den andra föräldern brukar man

tala om umgängessabotage.

Ulf Nilsson (fp) anför i motion L419 att

umgängessabotage är så uppenbart skadligt för barnet

att det borde vara en viktig orsak till att

ifrågasätta vårdnadshavarens lämplighet.

Umgängessabotage bör vara en anledning till att ta

upp vårdnadsbeslut till förnyad prövning. Likaså är

umgängessabotage ett så allvarligt ingrepp i ett

barns liv att det bör falla under straffrättsligt

ansvar, kanske på liknande sätt som egenmäktighet

med barn. I motionen yrkas att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att utreda utökade möjligheter

att motverka umgängessabotage.

Särskilda bestämmelser syftande till att motverka

umgängessabotage infördes i föräldrabalken år 1991.

I det lagstiftningsärendet behandlades bl.a. frågan

om ett straffrättsligt ansvar för umgängessabotage

med anledning av motioner i ämnet. Utskottet ansåg

därvid att det skulle föra alltför långt att införa

en sådan sanktion, och de då aktuella motionerna

avstyrktes (prop. 1990/91:8, bet. LU13).

Frågan om umgängessabotage berördes också i samband

med 1998 års föräldrabalksreform. När det gäller

sådant sabotage finns det, anförde regeringen i

proposition 1997/98:7 s. 61, skäl att inta en sträng

hållning. Om en förälder utan godtagbara skäl för

sitt handlande motarbetar ett umgänge mellan barnet

och den andra föräldern, kan detta vara ett tecken

på att vårdnaden eller boendet kan behöva ändras.

Att därutöver införa sanktioner mot umgängessabotage

var, enligt regeringens mening, inte påkallat.

Utskottet framhöll för sin del i 1998 års

lagstiftningsärende att domstolen vid bedömande av

vårdnadsfrågan skall fästa avseende särskilt vid

barnets behov av en nära och god kontakt med båda

föräldrarna. Att bestämmelsen enligt det då

föreliggande förslaget utsträcktes till att gälla

även vid bedömande av barnets boende fick, enligt

utskottets mening, anses tillfyllest (bet.

1997/98:LU12).

När frågan ånyo behandlades våren 2000 med

anledning av en motion uttalade utskottet att det

inte hade ändrat uppfattning när det gäller

lagstiftningsbehovet och att utskottet, i den mån

behov av ytterligare regler i syfte att förhindra

umgängessabotage framkom, utgick från att regeringen

kommer att aktualisera detta inom ramen för den

aviserade utvärderingen av 1998 års

föräldrabalksreform (bet. 1999/2000:LU15).

Utskottet har i dag inte någon annan uppfattning

när det gäller lagstiftningsbehovet. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motion L419.

I föräldrabalken slås uttryckligen fast att

vårdnadshavaren har ett ansvar för att barnets behov

av umgänge med närstående så långt möjligt tillgodo-

ses. När bestämmelsen i 6 kap. 15 § om umgänge

mellan barnet och andra personer än barnets

föräldrar infördes, ansågs det mindre lämpligt att

var och en som anser sig stå barnet särskilt nära

skulle kunna föra talan vid domstol om umgänge.

Rätten att föra talan anförtroddes därför åt social-

nämnderna, som ansågs kunna bedöma i vilka fall det

är motiverat utifrån barnets bästa att inleda en

umgängesprocess. Den nuvarande ordningen kritiseras

i tre motioner.

I motion L402 av Kerstin Heinemann (fp) begärs ett

tillkännagivande om en sådan ändring i

föräldrabalken att nära anhöriga, som mor- och

farföräldrar, får föra talan om umgänge. Motionären

anför att i de fall socialnämnden inte tar sitt

ansvar eller inte lyckas, måste det ändå finnas rätt

för nära anhöriga att hos tingsrätten föra talan om

umgänge.

Enligt motion L421 av Lars Elinderson (m) bör

regeringen lägga fram förslag till ändring av 6 kap.

15 a § föräldrabalken, så att mor- och farföräldrar

kan väcka talan i domstol om rätt till umgänge med

avlidna barns barn i de fall barnens vårdnadshavare

motsätter sig det umgänge som begärts.

Även i motion So458 av Thomas Julin m.fl. (mp)

begärs ett tillkännagivande om möjlighet för släkt

att begära umgänge (yrkande 15). Motionärerna anför

att det i Sverige kan behövas en möjlighet för mor-

och farföräldrar och andra närstående att kunna

vända sig till en rättslig instans för att begära

umgänge med ett barn.

Liknande motionsyrkanden har behandlats och

avstyrkts av utskottet flera gånger tidigare, bl.a.

i det av riksdagen godkända betänkandet 1992/93:

LU22. I betänkandet redovisades vad utskottet i ett

tidigare sammanhang anfört om att det uteslutande är

barnets intresse och behov av att träffa t.ex. mor-

och farföräldrar som skall tillgodoses, inte mor-

och farföräldrarnas intresse av att träffa sitt

barnbarn. Enligt utskottets mening var den nuvarande

ordningen, som innebär att socialnämnden genom

stämning - efter utredning och bedömning om det är

till fördel för barnet - får ta upp frågan om

umgänge med annan person än en förälder,

tillfyllest. Sammanfattningsvis motsatte sig

utskottet att en självständig talerätt för mor- och

farföräldrar i fråga om umgänge med barn infördes.

Enligt utskottets mening har de skäl som åberopats

för den nuvarande ordningen alltjämt bärighet. En

utvidgning av kretsen taleberättigade ligger inte i

linje med strävandena att i så stor utsträckning som

möjligt undvika domstolsprocesser om umgänge.

Utskottet är inte berett att nu föreslå någon

ändring. I den mån bristande umgänge med barnets

nära anhöriga beror på att vårdnadshavaren inte tar

sitt ansvar är det enligt utskottets mening en

viktig uppgift för socialtjänsten att försöka få

vårdnadshavaren att se till barnets behov. Med

hänsyn till frågans vikt och till de svårigheter som

kan finnas vid tillämpningen finns emellertid

anledning för regeringen att följa utvecklingen.

Utskottet förutsätter att så kommer att ske utan

något formellt tillkännagivande från riksdagens

sida.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L402, L421 och So458 yrkande 15.

Myndighetsåldern

Enligt 9 kap. 1 § föräldrabalken är ett barn

omyndigt till dess det fyller 18 år. År 1969 sänktes

myndighetsåldern från 21 år till 20 år och sedan

1974 gäller 18-årsgränsen (bet. LU 1974:12).

Myndighetsåldern har betydelse först och främst för

möjligheterna att ingå rättshandlingar. Den som är

omyndig får nämligen i princip inte själv råda över

sin egendom eller åtaga sig förbindelser av

ekonomisk natur. Sådana åtgärder ankommer i stället

på förmyndaren, vanligen föräldrarna, eller kräver i

varje fall förmyndares samtycke. I 6 kap. 2 §

föräldrabalken föreskrivs att vårdnaden om ett barn

består till dess att det fyller 18 år eller

dessförinnan ingår äktenskap. Enligt 7 kap. 1 §

föräldrabalken gäller vidare som huvudregel att

föräldrarnas underhållsskyldighet upphör när barnet

fyller 18 år.

Av 3 kap. 2 § regeringsformen framgår att den som

inte har uppnått 18 års ålder senast på valdag inte

har rösträtt vid val till riksdagen. Därutöver finns

bestämmelser som direkt knyter an till en

åldersgräns på 18 år i åtskilliga författningar på

vitt skilda rättsområden, exempelvis inom

straffrätten, socialtjänsten och på

utbildningsområdet. De sålunda författningsreglerade

åldersgränserna bestäms av den faktiska födelseda-

gen. Dock finns det vissa undantag från detta, såsom

de åldersgränsbestämmelser som reglerar när

skolplikten och värnplikten inträder. Dessa

åldersgränsbestämmelser bestäms till det kalenderår

en viss födelsedag inträffar i stället för till

själva födelsedatum.

I motion L439 av Maud Björnemalm m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande om att myndighetsåldern skall

följa kalenderåret i stället för födelsedatumet.

Enligt motionärernas mening bör lagen ändras så att

alla ungdomar i en och samma årskull blir myndiga

det kalenderår de fyller 18 år.

Motionsyrkanden om att sänka myndighetsåldern från

18 till 16 år behandlades av utskottet åren 1990 och

1991. I sina av riksdagen godkända betänkanden

1990/91:LU19 och 1991/92:LU9 hänvisade utskottet

till att myndighetsåldern år 1969 sänktes från 21

till 20 år och år 1974 till 18 år. Utskottet fann

inte några omständigheter som kunde motivera en

ytterligare sänkning av myndighetsåldern och

avstyrkte bifall till de då aktuella mo-

tionsyrkandena.

Ett motionsyrkande likalydande med det nu aktuella

behandlades av utskottet våren 2000 i betänkandet

1999/2000:LU15. Utskottet var då inte berett att

förorda någon ändring i föräldrabalkens regler om

myndighetsåldern. I sammanhanget erinrades om att

regeringen i proposition 1998/99:115 På ungdomars

villkor - ungdomspolitik för demokrati, rättvisa och

framtidstro våren 1999 utlovat en närmare

undersökning under innevarande mandatperiod rörande

möjligheten att fastställa författningsreglerade

åldersgränser till kalenderår i de fall

bestämmelserna tar sikte på s.k. kollektivt

handlande inom främst fritids- och nöjeslivet samt

ansett att frågan om rösträtt skall följa kalenderår

i stället för födelsedatum bör behandlas i samband

med andra valtekniska frågor. Utskottet avstyrkte

bifall till den då aktuella motionen.

Utskottet finner inte skäl att frångå sitt tidigare

ställningstagande i frågan och avstyrker därför

bifall till motion L439.

Gode män och förvaltare

Föräldrabalken skiljer mellan två

ställföreträdarfunktioner för barn: vårdnad och

förmynderskap. Den som har hand om vårdnaden har,

som tidigare berörts, ett ansvar för barnets

personliga förhållanden och skall bl.a. se till att

barnets behov av omvårdnad, trygghet och en god

fostran blir tillgodosedda. Vårdnadshavaren

företräder också barnet i personliga angelägenheter.

Förmyndaren å sin sida skall förvalta barnets

tillgångar och företräda det i angelägenheter som

rör tillgångarna. Förmyndaren företräder i övrigt

barnet när detta inte enligt lag skall göras av

någon annan.

Enligt 10 kap. 2 § föräldrabalken är båda

föräldrarna gemensamt förmyndare för barn som står

under deras vårdnad. För barn som står under vårdnad

av endast den ene av sina föräldrar är denne ensam

förmyndare. Föräldrars ställning som förmyndare

följer alltså utan särskilt beslut av deras egenskap

av vårdnadshavare. Om vårdnaden anförtrotts en eller

två särskilt förordnade vårdnadshavare är enligt 10

kap. 3 § föräldrabalken denne eller dessa båda också

förmyndare för barnet.

I 11 kap. föräldrabalken finns bestämmelser om att

rätten eller överförmyndaren i olika situationer

skall förordna en god man för att företräda personer

som av skilda anledningar inte i full utsträckning

kan representera sig själva. Enligt 11 kap. 1 § kan

en god man förordnas att i förmyndarens ställe vårda

en underårigs angelägenheter när en förmyndare på

grund av sjukdom eller någon annan orsak inte kan

utöva förmynderskapet. Till god man eller förvaltare

skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt

lämplig man eller kvinna (11 kap. 12 §).

I motion L429 av Berit Adolfsson (m) anförs att

barn till missbrukare och psykiskt sjuka och

våldsverkare sällan har någon utomstående

vuxenkontakt och att de därför, om föräldraskapet

fallerar, är några av de mest utsatta i samhället.

Då är en av tingsrätten utsedd god man eller

förmyndare en bra lösning. Enligt motionären bör

regeringen lägga fram förslag till ändring av

lagstiftningen rörande god man och förmyndare så att

det kan bli möjligt att utse någon sådan till stöd

för barn i familjer där missbruk, misshandel och

psykisk sjukdom förekommer (yrkande 1). Motionären

begär vidare ett tillkännagivande om att frivilliga

organisationer bör ges möjlighet att komplettera

offentliga sektorn genom att deras medlemmar kan

utses till god man eller förmyndare till stöd för

utsatta barn (yrkande 2).

Våren 2000 behandlade utskottet ett motionsyrkande

i huvudsak motsvarande det nu aktuella yrkande 1 i

motion L429. Utskottet anförde då i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1999/2000:LU15 att

gällande rätt innebär möjlighet att förordna god man

för en underårig vars föräldrar är sjuka eller av

annan orsak inte kan utöva sitt förmynderskap.

Avsikten med bestämmelsen i 11 kap. 1 §

föräldrabalken är emellertid att godmanskapet skall

vara under en övergångstid. Skulle förmyndaren vara

förhindrad att under längre tid utöva sitt

förmynderskap bör ny förmyndare utses. Reglerna i

föräldrabalken om god man torde, såvitt utskottet

kunde bedöma, inte vara avsedda för de situationer

som beskrevs i motionen. Utskottet anförde vidare

att även om utskottet hade förståelse för den

omtanke om barnen som ligger bakom motionsyrkandet

var utskottet inte berett att förorda att

bestämmelserna om god man i föräldrabalken

utvidgades så att de kom att omfatta sådana

situationer som beskrevs i motionen. I sammanhanget

måste, anförde utskottet, beaktas att riksdagen

tidigare avvisat tanken på införande av godmanskap

inom socialtjänsten och därvid förordat andra

lösningar på de problem som togs upp i motionen

(bet. 1998/99:SoU6). Mot bakgrund av vad som sålunda

anförts avstyrkte lagutskottet bifall till motionen.

Vad som anförts i den nu aktuella motionen utgör,

enligt utskottets mening, inte skäl för riksdagen

att frångå sitt tidigare ställningstagande i frågan.

Därutöver bör påpekas att gällande rätt inte hindrar

att medlemmar i frivilliga organisationer utses till

god man eller förmyndare.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionen L429.

Enligt 12 kap. 16 § föräldrabalken har gode män och

förvaltare rätt till ett skäligt arvode för

uppdraget och ersättning för de utgifter som har

varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande.

Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas

av överförmyndaren. Överförmyndaren bestämmer dess-

utom i vad mån arvode och ersättning för utgifter

skall betalas med medel som tillhör den enskilde. Om

inte särskilda skäl föranleder något annat, skall

arvode och ersättning för utgifter betalas med den

enskildes medel i den mån hans eller hennes

beräknade inkomst under det år när uppdraget utförs

eller hans eller hennes tillgångar under samma år

överstiger två gånger basbeloppet enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring. Vidare föreskrivs

att arvode och ersättning för utgifter som inte

skall betalas med den enskildes eller dödsboets

medel skall betalas av kommunen.

Enligt 14 kap. 15 § föräldrabalken skall förordnade

förmyndare, gode män och förvaltare före den 1 mars

varje år i en årsräkning till överförmyndaren

redogöra för förvaltningen under föregående år av

egendom som stått under ställföreträdarens

förvaltning.

I motion L413 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) anförs

att betalningsrutinerna för gode män och förvaltare

bör ändras på så sätt att kommunen dels tar över

ansvaret för att fakturera de huvudmän som själva

skall betala arvoden, dels betalar in sociala

avgifter samt lämnar kontrolluppgifter för alla gode

män och förvaltare.

Harald Bergström (kd) anför i motion L415 att

frågan om huvudmannen själv eller kommunen skall

betala arvodet till gode mannen eller förvaltaren

inte bör knytas till huvudmannens bruttotillgångar

utan till hur mycket som återstår sedan skatt och

hyra m.m. har betalats. I motionen begärs ett

tillkännagivande om en höjning av gränsen för

arvoderingsansvar mellan kommunen och huvudmannen

när det gäller förmyndare, gode män och förvaltare

(yrkande 1). Vidare anförs att kommunen bör ansvara

för utbetalningen av arvode till alla förmyndare,

gode män och förvaltare, även de som huvudmännen

själva skall stå för arvodet till. En sådan ordning

skulle förenkla redovisningen till skattemyndigheten

och dessutom garantera att arvodet verkligen betalas

ut. I motionen begärs ett tillkännagivande härom

(yrkande 2).

I motion L417 av Anita Sidén och Berit Adolfsson

(m) begärs att riksdagen beslutar om sådan ändring i

föräldrabalken att en förmyndare, god man eller

förvaltare kan redovisa sina uppdrag ett år efter

det att uppdraget påbörjats och sedan varje år vid

samma tid. Motionärerna anför att en sådan ordning

skulle sprida överförmyndarens arbetsbelastning och

förkorta dennes handläggningstider.

Förmynderskapsreglerna i föräldrabalken ändrades

genom en genomgripande reform år 1994 (prop.

1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 29). Reformen

innebar bl.a. ändrade regler beträffande

förmyndares, förvaltares och gode mäns förvaltning

av egendom samt tillsynen över sådan förvaltning.

Syftet var att modernisera reglerna på området och

anpassa dessa till dagens situation. Sålunda

flyttades behörigheten att förordna förvaltare och

god man i många fall från tingsrätterna till

överförmyndarna, och tillsynen över överförmyndarna

överfördes från tingsrätterna till länsstyrelserna.

I lagstiftningsärendet uttalade utskottet att det är

väsentligt att en så pass genomgripande reform följs

upp och utvärderas relativt snart, och utskottet

utgick från att regeringen ser till att en sådan

uppföljning och utvärdering kommer till stånd. Mot

bakgrund av bl.a. dessa riksdagsuttalanden inleddes

inom Justitiedepartementet en utvärdering av 1995

års förmynderskapsreform. Utskottet har erfarit att

regeringen nu har för avsikt att tillsätta en större

utredning i saken. Direktiv för utredningen avses

komma att beslutas under hösten 2001.

Utskottet anser att det finns goda skäl att

överväga en annan ordning än den nuvarande när det

gäller utbetalningar av arvoden till gode män och

förvaltare och förutsätter att sådana överväganden

kommer till stånd inom ramen för det förestående

utvärderingsarbetet av 1995 års förmynderskapsre-

form. Utskottet förutsätter likaledes att frågan om

en löpande redovisning av förordnade förmyndares,

gode mäns och förvaltares förvaltning övervägs i

detta sammanhang. Något formellt tillkännagivande

därom från riksdagens sida är därför inte

nödvändigt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L413, L415 och L417.

I motion L448 av Kia Andreasson (mp) begärs ett

tillkännagivande om att lagskydd mot ekonomiskt

utnyttjande av hjärnskadade bör införas. Reglerna om

förvaltarskap och sociallagstiftningen bör ses över

och ändras så att människor med hjärnskador får ett

tillfredsställande lagskydd mot ekonomiskt

utnyttjande. I motionen yrkas att riksdagen skall

tillkännage för regeringen som sin mening vad i

motionen anförts om att ett lagskydd mot ekonomiskt

utnyttjande av hjärnskadade införs.

I likhet med motionären har utskottet noterat att

det i olika sammanhang framförts kritik mot gode män

och förvaltare. Kritiken har framför allt gällt att

gode män visat bristande engagemang och har otill-

räckliga kunskaper. I sistnämnda hänseende har

särskilt framhållits att många utvecklingsstörda

behöver hjälp av den gode mannen exempelvis med att

utverka beslut om det stöd och den service som de är

berättigade till enligt bl.a. lagen (1993:387) om

stöd och service till funktionshindrade. Diskussio-

nen har också handlat om hur många uppdrag en god

man högst bör ha. Det har vidare gjorts gällande att

socialnämnder och länsstyrelser, som misstänker att

sjuka och handikappade behandlas illa av sina gode

män, enligt sekretesslagen (1980:100) skulle vara

förhindrade att anmäla detta till överförmyndaren.

Frågor kring gode män har också varit föremål för

uppmärksamhet inom Nordiska ministerrådet. I en

forskningsrapport Overgrep mot eldre (Nord 1994:2),

som överlämnats till rådet har rekommenderats att

reglerna ses över vad gäller tillsättandet av gode

män, villkoren för att bli god man och över-

förmyndarnas kontroll över hur den ekonomiska

förvaltningen sköts.

Enligt utskottets mening finns anledning att ta den

framförda kritiken på allvar, och utskottet anser

för sin del att det är hög tid att bestämmelserna om

god man och förvaltare, i enlighet med vad utskottet

uttalade år 1995, nu blir föremål för en grundlig

uppföljning och utvärdering. Utskottet har också med

tillfredsställelse noterat att man inom

Justitiedepartementet påbörjat ett sådant arbete.

Som ett led i arbetet med att få kunskap om vilka

problem som uppkommer i den praktiska tillämpningen

och vilka lagändringar som kan behöva göras

anordnade departementet den 25 mars 1998 en hearing

med deltagande av bl.a. företrädare för

överförmyndarnämnder, överförmyndare, länsstyrelse,

Svenska Kommunförbundet, Socialstyrelsen, Sveriges

advokatsamfund och handikapporganisationer. Enligt

vad som framgår av en inom Justitiedepartementet

inför hearingen upprättad diskussionspromemoria be-

handlades bl.a. frågor om hur godmansinstitutet

fungerar, rekryteringen av gode män, behovet av

utbildning och information, hur kontrollen av gode

män och förvaltare kan förbättras samt om det bör

införas en skyldighet för förvaltare och gode män

att samråda med sociala myndigheter och släktingar.

I sammanhanget bör vidare nämnas att den tidigare

justitieministern i ett skriftligt frågesvar om

godmansinstitutet den 10 februari 1999 (svar på

fråga 1998/99: 314) uttalat att hon delade

frågeställarens uppfattning att det i vissa avseen-

den finns anledning att se över reglerna om god man.

De aktuella spörsmålen hade, fortsatte

justitieministern, aktualiserats inom

Justitiedepartementet under den pågående

utvärderingen av 1995 års förmynderskapsreform, och

frågorna och deras fortsatta beredning övervägdes

inom departementet.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats

konstaterar utskottet att motionsspörsmålet är

uppmärksammat inom ramen för arbetet inom

Justitiedepartementet. Utskottet finner inte skäl

att för närvarande förorda några ytterligare initia-

tiv från riksdagens sida med anledning av den nu

aktuella motionen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L448.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande talerätt vid hävande av

faderskap

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L416, 2000/01:L433

och 2000/01:L453,

res. 1 (m, kd, c, fp)

2. beträffande adoption m.m.

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L436, 2000/01:L443,

2000/01:L444 yrkandena 3 och 4, 2000/01:L449,

2000/01:L459 yrkande 6, 2000/01:K397 yrkande 14,

2000/01:Ju724 yrkande 11 samt 2000/01: Sf274

yrkandena 6 och 7,

3. beträffande allmän översyn av

adoptionslagstiftningen

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L406 yrkandena 1-

3

och 2000/01:Sf241 yrkande 1,

res. 2 (m, kd, c)

4. beträffande adoption av

familjehemsplacerade barn

att riksdagen avslår motion 2000/01: So458 yrkande 14,

5. beträffande vårdnadsutredning och

misstanke om misshandel

att riksdagen avslår motion 2000/01:L446,

6. beträffande gemensam vårdnad

att riksdagen avslår motion 2000/01:Sf273 yrkande 4,

7. beträffande överföring av vårdnad

att riksdagen avslår motion 2000/01:So458 yrkande 13,

8. beträffande samarbetssamtal

att riksdagen avslår motion 2000/01:Sf273 yrkande 3,

9. beträffande barnets behov av umgänge

att riksdagen avslår motion 2000/01:L418,

10. beträffande umgängessabotage

att riksdagen avslår motion 2000/01:L419,

11. beträffande talerätt om umgänge

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L402, 2000/01:L421

och 2000/01:So458 yrkande 15,

res. 3 (m, fp)

12. beträffande myndighetsåldern

att riksdagen avslår motion 2000/01:L439,

13. beträffande barn till missbrukande

föräldrar

att riksdagen avslår motion 2000/01:L429,

res. 4 (m, kd)

14. beträffande gode män och förvaltare

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L413, 2000/01:L415

och 2000/01:L417,

15. beträffande ekonomiskt utnyttjande av

hjärnskadade

att riksdagen avslår motion 2000/01:L448.

Stockholm den 8 mars 2001

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson

(kd), Marianne Carlström (s), Rune

Berglund (s), Karin Olsson (s),

Henrik S Järrel (m), Elizabeth

Nyström (m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso

Stafilidis (v), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m), Anders

Berglöv (s), Ana Maria Narti (fp),

Anne-Katrine Dunker (m), Raimo

Pärssinen (s) och Agne Hansson (c).

Reservationer

1. Talerätt vid hävande av faderskap

(mom. 1)

Rolf Åbjörnsson (kd), Henrik S Järrel (m), Elizabeth

Nyström (m), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson

(m), Ana Maria Narti (fp), Anne-Katrine Dunker (m)

och Agne Hansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9

börjar med "Utskottet har" och på s. 10 slutar med

"och L453" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga

om vikten av att ingen felaktigt förklaras vara far

till ett barn. Att faderskapet blir riktigt

fastställt måste givetvis anses ligga i såväl

barnets som moderns och den utpekade faderns

intresse. Vad först gäller den situation att

faderskapet har fastställts genom presumtion kan

utskottet konstatera att nuvarande lagstiftning i

fråga om talerätt för en avliden mans maka och

arvingar bygger på avvägningar mellan de olika

intressen som gör sig gällande. Några motsvarande

avvägningar har inte skett när det gäller talerätt

för mannens änka och arvingar vid ogiltigförklaring

av faderskapsbekräftelse. Utskottet anser att det är

otillfredsställande att det inte finns några klara

regler i fråga om talerätten i sådana fall. Vad

härefter angår talerätten i fråga om faderskap som

har fastställts genom dom får rättsläget, enligt

utskottets mening, betraktas som oklart. Även mot

bakgrund av att det på senare år vuxit fram nya

former av familjebildningar framstår nuvarande

inskränkningar i talerätten som en brist.

Som framhålls i motionerna är i dag metoderna för

fastställande av faderskap helt andra än tidigare.

Vetenskapen om blodundersökningar har utvecklats så

att fastställelse av faderskap är möjligt långt

efter det att den utpekade fadern avlidit. Detta har

blivit möjligt genom att med DNA-teknik undersöka

levande släktingars blod.

Sammanfattningsvis anser utskottet att de nu

redovisade förhållandena bör bli föremål för en

förutsättningslös utredning där olika aspekter på

problemen och de olika intressen som gör sig

gällande blir noggrant genomlysta.

Vad utskottet nu anfört bör, med bifall till

motionerna L416, L433 och L453, ges regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande talerätt vid hävande av

faderskap

att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:L416,

2000/01:L433 och 2000/01:L453 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Allmän översyn av

adoptionslagstiftningen (mom. 3)

Rolf Åbjörnsson (kd), Henrik S Järrel (m), Elizabeth

Nyström (m), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson

(m), Anne-Katrine Dunker (m) och Agne Hansson (c)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "I avvaktan" och slutar med "yrkande 1"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att internationella adoptioner är

mycket betydelsefulla och positiva för alla i vårt

samhälle. Det finns därför all anledning att se till

att utvecklingen vad beträffar adoptioner fortsätter

på ett bra sätt. Av den anledningen så behövs en

genomgripande översyn av adoptionslagstiftningen

samt en satsning på kunskap och forskning på detta

område. Huruvida en person är lämplig att bli

adoptivförälder eller inte avgörs alltid efter en

utredning av socialnämnden i varje enskilt fall. Mot

denna bakgrund förefaller det enligt utskottets

mening inte självklart att den 25-årsgräns som

gäller för att komma i fråga som adoptivförälder är

motiverad. Regeringen bör därför se över huruvida en

åldersgräns som är högre än myndighetsåldern är

befogad. Utskottet vill slutligen peka på att det av

tillgänglig forskning och statistik framgår att barn

adopterade av ensamstående i än högre grad än barn

som är adopterade av par är överrepresenterade i

barnpsykiatrisk vård. Dessa barn är vidare

överrepresenterade i barn- och ungdomspsykiatrisk

vård jämfört med en normalpopulation. Enligt

utskottets mening saknas det tillräcklig kunskap om

situationen för barn som adopterats av ensamstående

varför situationen för dessa barn liksom rätten för

ensamstående att adoptera bör ses över. Det får

ankomma på regeringen att föranstalta om en

utredning vari bl.a berörda spörsmål får en noggrann

genomlysning.

Vad utskottet nu anfört bör, med bifall till

motionerna L406 yrkandena 1-3 och Sf241 yrkande 1,

ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande allmän översyn av

adoptionslagstiftningen

att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:L406

yrkandena 1-3 och 2000/01:Sf241 yrkande 1 som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Talerätt om umgänge (mom. 11)

Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Berit

Adolfsson (m), Ana Maria Narti (fp) och Anne-Katrine

Dunker (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Liknande motionsyrkanden" och på s. 24

slutar med "yrkande 15" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna kan utskottet konstatera

att den nuvarande ordningen med exklusiv talerätt

för socialnämnden i mål om umgänge med andra

anhöriga än barnets föräldrar visat sig mindre

lämplig. Utskottet anser att den nuvarande

lagstiftningen nedvärderar far- och morföräldrars

betydelse för barnen och barnens behov av nära

kontakter med närstående släktingar. Sådant umgänge

är oftast en rikedom för barnen, och sådana

relationer verkar i de flesta fallen för barnens

bästa. Bestämmelsen kommer såvitt utskottet har sig

bekant sällan till användning, och i de fall

socialnämnden inte vidtar de åtgärder som behövs för

att tillgodose barnets behov av umgänge med nära

anhöriga, såsom mor- och farföräldrar, bör dessa

enligt utskottet ha möjlighet att föra talan vid

domstol om sådant umgänge. Enligt utskottet bör

regeringen återkomma till riksdagen med förslag till

erforderliga lagändringar.

Vad utskottet nu anfört bör, med bifall till

motionerna L402, L421 och So458 yrkande 15, ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande talerätt om umgänge

att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:L402,

2000/01:L421 och 2000/01:So458 yrkande 15 som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Barn till missbrukande föräldrar

(mom. 13)

Rolf Åbjörnsson (kd), Henrik S Järrel (m), Elizabeth

Nyström (m), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson

(m) och Anne-Katrine Dunker (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26

börjar med "Våren 2000" och slutar med "motionen

L429" bort ha följande lydelse:

Som anförs i motionen kan en god man utses som en

tillfällig lösning om föräldrarna är sjuka eller av

annan orsak inte kan utöva sitt förmyndarskap. Om

lösningen avser en längre period kan en ny

förmyndare för barnet utses. Utskottet delar

motionärernas uppfattning att barn till missbrukare,

psykiskt sjuka och våldsverkare väldigt sällan har

någon utomstående vuxenkontakt och att de, om inte

föräldraskapet fungerar, är några av de mest utsatta

i samhället i dag. I dessa situationer är enligt

utskottets mening en av tingsrätten utsedd god man

en bra lösning. Av en god man krävs bland annat sunt

förnuft och ett ansvarsfullt förhållningssätt.

Sådana människor står säkert att finna i barnens

närhet. När den offentliga sektorn inte räcker till

bör personer lämpliga som gode män kunna rekryteras

från frivilligorganisationerna. Personer från dessa

organisationer bör kunna skapa förutsättningar för

utsatta barn att utvecklas och växa till fullvärdiga

medborgare.

Med hänsyn till det anförda delar utskottet

motionärernas bedömning att regeringen bör ges i

uppdrag att utreda om lagstiftningen rörande god man

kan förändras så att barn i utsatta miljöer kan få

tillgång till en sådan vuxen person som i vardagslag

följer barnet och ser till att det får en human

barndom. Uppdraget bör även innefatta att frivilliga

organisationer ges möjlighet att komplettera den

offentliga sektorn i dessa sammanhang.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L429, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha

följande lydelse:

13. beträffande barn till missbrukande

föräldrar

att riksdagen med bifall till motion

2000/01:L429 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Särskilda yttranden

1. Adoption m.m.

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v)

anför:

Vi vill uttala att betänkandet Barn i homosexuella

familjer som nyligen lämnats av Kommittén om barn i

homosexuella familjer är ett mycket stort steg

framåt i strävandena att behandla alla människor

lika oavsett sexuell läggning. Vi ställer oss bakom

betänkandet vad det gäller rätten för homosexuella

att bli prövade för internationell adoption. Vi

ställer oss även bakom betänkandets åsikt om

anhörigadoptioner för homosexuella samt möjlighet

till assisterad insemination för lesbiska par.

Huvudfrågan är om barnet kan få tillräcklig omsorg

och kärlek från sin eller sina kommande föräldrar.

Föräldrarnas sexuella läggning har ingen betydelse,

utan lämpligheten som föräldrar avgörs av andra

faktorer. I utredningen framkommer inga bevis för

att homosexuella skulle vara sämre föräldrar än

heterosexuella. Mot denna bakgrund anser vi det

mycket angeläget att beredningen av betänkandet Barn

i homosexuella familjer ges hög prioritet inom

Regeringskansliet så att ett lagförslag i enlighet

med kommitténs förslag kan föreläggas riksdagen inom

en inte alltför avlägsen framtid.

Vi har inte ansett det erforderligt att avge någon

formell reservation till förmån för de motioner som

vill ha till stånd en ordning som innebär rätt för

alla människor att bli prövade som adoptivföräldrar,

då vi utgår ifrån att regeringen kommer att utforma

sin proposition i frågan i enlighet med betänkandet

från kommittén om barn i homosexuella familjer.

2. Adoption m.m.

Agne Hansson (c) anför:

Jag delar den uppfattning som förts fram i motion

K397 yrkande 14 och anser således att alla skall

behandlas lika inför lagar och regler. Mot denna

bakgrund anser jag att alla myndiga personer bör ha

rätt att bli prövade som adoptivföräldrar. Det är

dock väsentligt att poängtera att en adoption alltid

måste ske med utgångspunkt i barnets bästa och att

det är barnets rätt till föräldrar som är styrande

för en eventuell adoption och inte de vuxnas rätt

till ett barn.

Ett färdigt lagförslag som är i linje med denna min

uppfattning föreligger nu. Jag förutsätter att

lagförslaget efter remissbehandling och ytterligare

beredning kommer under riksdagens prövning. Jag

avstår därför från att avge någon formell

reservation i anledning av motion K397 yrkande 14.

3. Adoption m.m.

Ana Maria Narti (fp) anför:

I vår motion om sexuellt likaberättigande har vi

påpekat att partiet redan tagit ställning för en

omedelbar ändring av adoptionslagen i frågan om

adoption av styvbarn i homosexuella par. Det gäller

fall där en biologisk förälder avlider och då det

redan finns etablerade starka känslomässiga

kontakter mellan barnet och en homosexuell partner

till den överlevande föräldern. I ett sådant fall är

det uppenbart att en person i ett homosexuellt par

kan komma i fråga som adoptivförälder.

Lagstiftningen bör inte förhindra detta.

Innehållsförteckning