Bet. 2000/01:LU17

Lagutskottets betänkande

2000/01:LU17

Franchising

Innehåll

Sammanfattning

Motioner från allmänna

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

2000/01

LU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner från

den allmänna motionstiden år 2000 vari förordas

lagstiftning om franchising.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

I betänkandet finns en reservation.

Motioner från allmänna

motionstiden

2000/01:L902 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppdrag att i ett brett perspektiv se

över franchiseverksamheten.

2000/01:L910 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av lagstiftning om

franchising.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Utskottets överväganden

Lagstiftning om franchising

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår två

motioner från allmänna motionstiden år 2000

med krav på lagstiftning om franchising.

Jämför reservation (v).

Allmän bakgrund

Franchising är en form av samverkan mellan två

näringsidkare, franchisegivaren och

franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett

franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare

rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster

under visst namn och ett visst kännetecken som

tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising

utmärks av ett gemensamt uppträdande utåt från

franchisegivarens och hans franchisetagares sida.

Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget

namn och för egen räkning. Villkoren för

verksamheten regleras vanligen genom ett

standardavtal mellan parterna.

Med anledning av ett riksdagsbeslut om att

regeringen borde utreda de frågor och problem av

juridisk natur som kan aktualiseras i samband med

franchising tillsattes år 1984 Franchiseutredningen

(bet. NU 1983/84:3). År 1987 överlämnade utredningen

betänkandet (SOU 1987:17) Franchising - ett förslag

till lag om franchising. Regeringen beslutade hösten

1991 att lägga utredningen till handlingarna. Någon

lagstiftning i Sverige som direkt tar sikte på

franchising finns således inte.

Inom EU har endast ett fåtal länder infört

lagstiftning om franchising, Frankrike år 1989 och

Spanien år 1996. I Kanada och USA handhas

lagstiftning om franchising på delstatsnivå, och i

USA finns sedan några år lagstiftning om franchising

i de flesta delstater. I Australien utvecklades på

1990-talet en frivillig reglering på området i form

av en uppförandekod (mandatory code of conduct), som

administrerades och upprätthölls av ett särskilt råd

med representanter från alla franchisesektorer.

I september 2000 företog lagutskottet en

studieresa till Australien. Ett av ändamålen med

resan var att få information om aktuella

lagstiftningsfrågor rörande franchising och om olika

erfarenheter rörande franchising. Utskottet kunde

därvid konstatera att genom en ändring år 1998 av

den federala konkurrens- och

konsumentlagstiftningen, the Trade Practises Act,

den australiska regeringen getts möjligheter att

förklara en uppförandekod bindande. Uppförandekoden

om franchising hade på detta sätt kommit att bli en

del av den federala lagstiftningen i Australien. Den

1 juli 1998 skärptes därigenom franchisegivares

skyldighet att lämna tydligare och mer omfattande

information vad gäller franchiseföretaget till redan

existerande franchisetagare. I ett andra steg senare

under året fick presumtiva franchisetagare samma

rättigheter.

Inom Unidroit, ett internationellt institut för

harmonisering av privaträtten, har sedan lång tid

pågått ett arbete med att utarbeta en handbok som

behandlar olika frågor vid internationell

franchising. Inom Unidroit övervägs också frågan om

att tillskapa en modellag för nationell lagstiftning

om franchising.

Franchising berörs av EG:s konkurrensrätt på så

sätt att för vissa grupper av avtal mellan företag

har i EG-rätten undantag gjorts från det generella

förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden.

Grunden för dessa undantag, som regleras i

förordningar, är att de avtal som avses i allmänhet

anses förbättra varudistributionen och utbudet av

tjänster samt ge även konsumenter och andra

slutanvändare en skälig andel av de fördelar som

uppnås. En sådan förordning om gruppundantag gäller

s.k. vertikala avtal. Franchiseavtal hör till denna

kategori.

De materiella konkurrensreglerna enligt EG-rätten

har stått som förebild för den konkurrenslag som i

Sverige gäller sedan den 1 juli 1993.

Konkurrenslagen (1993:20) innehåller sålunda bl.a.

principiella förbud mot konkurrensbegränsande

samarbete mellan företag. Vidare har med stöd av

konkurrenslagen i olika regeringsförordningar

meddelats gruppundantag som motsvarar de inom EG

gällande. Franchiseavtal omfattas därvid av

förordningen (2000:1193) om gruppundantag enligt 17

§ konkurrenslagen (1993:20) för vertikala avtal, som

trädde i kraft den 1 januari 2001 och som gäller

till utgången av december månad år 2005. Med

vertikala avtal avses enligt förordningen avtal som

ingås mellan två eller flera företag vilka, inom

ramen för avtalet, är verksamma i olika led i

produktions- eller distributionskedjan, och som

avser villkoren för parternas inköp, försäljning

eller återförsäljning av vissa varor eller tjänster.

Enligt en övergångsbestämmelse till förordningen

2000:1193 skall intill utgången av år 2001 den

tidigare gällande förordningen (1996:369) om

gruppundantag enligt 17 § konkurrenslagen (1993:20)

för franchiseavtal under vissa förutsättningar

fortfarande tillämpas på äldre franchiseavtal.

Motionerna

I motion L902 av Tanja Linderborg m.fl. (v)

framhålls att franchisetagarna ofta intar en

underlägsen ställning i förhållande till

franchisegivarna. Franchiseavtalen är många gånger

ensidigt utformade till franchisetagarens nackdel.

Beroendeförhållandet liknar, anför motionärerna, det

som förekommer vid anställnings-, arrende- och

hyresförhållanden och motiverar därför ett liknande

skydd för franchisetagaren. Motionärerna framhåller

att franchisegivaren bör vara skyldig att informera

om sitt företags ekonomiska ställning och visa att

han eller hon kan uppfylla sina förpliktelser enligt

avtalet. Franchisegivaren bör också vara skyldig att

ge en korrekt och sanningsenlig information om det

affärskoncept, som avtalet grundas på, och om andra

relevanta uppgifter, som är av vikt för

franchisetagarens beslut att ingå avtal. Vid

internationell franchising, där

huvudfranchisegivaren finns utomlands, är enligt

motionärerna franchisetagarens möjligheter att få

information i dag ytterst begränsade. Motionärerna

pekar också på att franchiseavtal ofta innehåller en

s.k. skiljeklausul, men franchisetagarna är allmänt

sett inte medvetna om de kostnader som är

förknippade med ett skiljedomsförfarande. Enligt

motionen kan den självsanerande verksamheten inom

branschen inte betraktas som oberoende och

fristående. Mot nu redovisad bakgrund anser

motionärerna att det är hög tid att franchising som

företagsform åter blir allsidigt belyst i en

utredning. Det finns därvid skäl att överväga en

särskild juridisk reglering av företeelsen som

syftar till en mer jämnbördig relation mellan

parterna. I motionen begärs sålunda att regeringen

tillsätter en utredning med uppdrag att i ett brett

perspektiv se över franchiseverksamheten.

Även Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) anser i motion

L910 att franchiseavtal allmänt sett kännetecknas av

en stark ensidighet till franchisegivarens förmån på

bekostnad av den svagare parten, franchisetagaren.

Det är, enligt motionärerna, allvarligt eftersom

franchising är en samverkansform som på senare tid

vuxit kraftigt i Sverige, inte minst inom

tjänstesektorn. Motionärerna pekar på att det inte

heller förekommer något förtroendefullt samarbete

mellan organiserade intressen på området till

skillnad från exempelvis förhållandena i

hyressektorn. Vidare framhålls i motionen att den

självsanerande verksamheten ensidigt kontrolleras av

franchisegivarna och inte är fristående och

oberoende. Med hänsyn till det anförda anser

motionärerna att lagstiftning om franchising skulle

vara ett viktigt skydd för franchisetagarna. En

sådan lagstiftning skulle kunna bygga på

Franchiseutredningens förslag från 1987. I motionen

yrkas ett tillkännagivande i enlighet med det

anförda.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill erinra om att motioner med yrkanden

om lagstiftning om franchising varit föremål för

behandling av riksdagen vid åtskilliga tillfällen

sedan början av 1980-talet. Hösten 1992 behandlades

sådana motioner utförligt i lagutskottets betänkande

1992/93:LU2. Utskottet ansåg därvid att någon

lagstiftning om franchising inte borde införas och

erinrade om att en relativt noggrant reglerad

självsanerande verksamhet uppkommit med inslag av

bl.a. uppföranderegler och förekomsten av en etisk

nämnd med uppgift att verka för god affärssed på

området. Några olägenheter till följd av denna

ordning syntes inte ha framkommit. Enligt utskottets

mening borde emellertid utvecklingen följas

uppmärksamt, och inte minst borde förhållandena

utomlands studeras närmare. Utskottet framhöll också

att som utgångspunkt måste gälla att frågan skall

hanteras i Sverige på ett sätt som står i

överensstämmelse med den internationella

utvecklingen. Skulle mot den bakgrunden

förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder får

regeringen på nytt överväga behovet av sådana

åtgärder och eventuellt förelägga riksdagen förslag

i ämnet. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall

till de då aktuella motionerna. Riksdagen följde

utskottet.

När frågan beträffande lagstiftning om franchising

behandlades senast våren 1999 med anledning av

liknande motioner som de nu aktuella (se bet.

1998/99:LU7) kunde utskottet konstatera att arbetet

inom Unidroit med en handbok om internationell

franchising var slutfört och att handboken (Guide to

International Master Franchise Arrangements)

publicerats i september 1998. Utskottet noterade

vidare att Unidroits franchiseprojekt i

fortsättningen var inriktat på utarbetandet av en

modellag för nationell lagstiftning om franchising.

Mot denna bakgrund framhöll utskottet, i likhet med

vad utskottet gjort våren 1998, på nytt vikten av

att regeringen har en beredskap för att överväga

lagstiftning om franchising och att frågan i Sverige

hanteras på ett sätt som står i överensstämmelse med

den internationella utvecklingen. Utskottet utgick

från att regeringen agerade i enlighet med det

anförda utan att något formellt tillkännagivande

därom från riksdagens sida behövde komma till stånd

och avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna.

Utskottet anser sig nu inte ha någon anledning att

frångå sina tidigare ställningstaganden. När det

gäller arbetet inom Unidroit vill utskottet peka på

att en studiegrupp nyligen utarbetat ett förslag

till modellag för nationell franchising. Förslaget

skall ligga till grund för vidare arbete inom

Unidroit som utförs av en kommitté bestående av

experter som företräder de nationella regeringarna.

Kommitténs första möte kommer att äga rum i Rom i

slutet av juni 2001.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L902 och L910.

Reservation

Lagstiftning om franchising

av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag borde ha följande

lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförts i reservationen. Riksdagen

bifaller därmed motion 2000/01:L902 samt delvis

motion 2000/01:L910.

Ställningstagande

Franchisetagarna intar ofta en underlägsen ställning

i förhållande till franchisegivarna.

Franchiseavtalen är många gånger ensidigt utformade

till franchisetagarens nackdel. Beroendeförhållandet

liknar, enligt vår mening, det som förekommer vid

anställnings-, arrende- och hyresförhållanden och

motiverar därför ett liknande skydd för

franchisetagaren. Franchisegivaren bör vara skyldig

att informera om sitt företags ekonomiska ställning

och visa att han eller hon kan uppfylla sina

förpliktelser enligt avtalet. Vidare bör

franchisegivaren vara skyldig att ge en korrekt och

sanningsenlig information om det affärskoncept, som

avtalet grundas på, och om andra relevanta

uppgifter, som är av vikt för franchisetagarens

beslut att ingå avtal. Vid internationell

franchising, där huvudfranchisegivaren finns

utomlands, är franchisetagarens möjligheter att få

information i dag ytterst begränsade. Ett annat

förhållande som måste uppmärksammas är att

franchiseavtal ofta innehåller en s.k.

skiljeklausul. Franchisetagarna är emellertid

allmänt sett inte medvetna om de kostnader som är

förknippade med ett skiljedomsförfarande. Vi vill

också framhålla att den självsanerande verksamheten

inom branschen inte kan betraktas som oberoende och

fristående.

Mot nu redovisad bakgrund anser vi att det är hög

tid att franchising som företagsform åter blir

allsidigt belyst i en utredning. Det finns därvid

skäl att överväga en särskild juridisk reglering av

företeelsen som syftar till en mer jämbördig

relation mellan parterna. Samtidigt vill vi betona

att lagstiftningen inte får försvåra

franchisesystemets möjligheter för företagande. Det

får ankomma på regeringen att tillsätta en utredning

med uppdrag att i ett brett perspektiv se över

franchiseverksamheten.

Vi föreslår alltså, med bifall till motion L902

och med delvis bifall till motion L910, att

riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi nu har anfört.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till de motiveringar som framförs

under Utskottets överväganden föreslår utskottet att

riksdagen fattar följande beslut:

Lagstiftning om franchising

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L902 och

2000/01:L910.

Reservation 1 (v)

Stockholm den 22 mars 2001

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne

Carlström (s), Stig Rindborg (m), Rune Berglund (s),

Karin Olsson (s), Henrik S Järrel (m), Elizabeth

Nyström (m), Marina Pettersson (s), Christina Nenes

(s), Tasso Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd),

Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv (s), Raimo

Pärssinen (s) och Agne Hansson (c).