Bet. 2000/01:LU19

Lagutskottets betänkande

2000/01:LU19

Ersättning för ideell skada, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

2000/01

LU19

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 2000/01:68 Ersättning för ideell skada

jämte två med anledning av propositionen väckta

motioner.

Propositionen innehåller förslag till ändringar i

bl.a. skadeståndslagen. Lagförslagen syftar till att

stärka rätten till skadestånd för ideell skada.

Förslagen innebär att nära anhöriga till den som

dödas genom en skadeståndsgrundande handling får en

lagstadgad rätt till ersättning för de psykiska

besvär som han eller hon åsamkas på grund av

dödsfallet. Vidare innebär förslagen bl.a. att

rätten till ersättning för ideell skada vid

personskada och för kränkning genom brott skall

kunna ärvas i större utsträckning än i dag.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1

januari 2002.

I betänkandet behandlar utskottet också 16

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år

2000 i olika skadestånds- och försäkringsrättsliga

frågor.

Utskottet tillstyrker regeringens lagförslag och

avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.

I betänkandet finns tio reservationer och två

särskilda yttranden.

Innehållsförteckning

Utskottets överväganden

Inledning

Det nu aktuella lagstiftningsärendet berör centrala

frågor på skadeståndsrättens område.

Skadeståndsrätten ger i sina centrala delar lite

utrymme för annat än allmänt hållna lagbestämmelser.

Skadeståndslagen ger heller ingen uttömmande

reglering av skadeståndsrätten. Åtskilliga allmänt

erkända skadeståndsrättsliga grundsatser finns inte

i lagen men skall ändå tillämpas. Skadeståndsrätten

är därför ett område där rättsbildningen i hög grad

styrs av rättspraxis. Inte minst när det gäller

ersättningsnivåerna kan utskottet konstatera att

betydande höjningar av ersättningarna för ideell

skada skett på senare år genom rättspraxis. Allmänt

sett innebär de nu föreliggande lagförslagen också

en utvidgning av möjligheterna att få skadestånd på

ett sätt som stämmer väl överens med utvecklingen av

domstolarnas praxis. Utskottet kan också konstatera

att förslagen i allmänhet fått en generell

utformning även i de fall de innefattar nyheter i

sak. Detaljerade ersättningsprinciper,

schabloniserade ersättningsbelopp m.m. kommer därmed

som hittills att bestämmas i den praktiska

tillämpningen i samarbete mellan försäkringssidan

och domstolarna.

Utskottet anser att regeringens förslag innebär en

välkommen reform av reglerna om ideellt skadestånd.

Förslagen bygger på ett gediget utredningsarbete och

motiveringarna är allmänt sett utförliga och

klargörande. När det gäller förarbetsuttalanden i

den typ av lagstiftningsärende som det här gäller

vill utskottet dock - i linje med vad Lagrådet

uttalat - anföra följande.

Utskottet är på det klara med att det kan ligga

nära till hands att fylla ut allmänt hållna

bestämmelser genom uttalanden i förarbetena om hur

bestämmelserna bör tolkas och tillämpas. Det bör

emellertid understrykas att bestämmelserna i främsta

rummet bör ges innehåll och utvecklas genom

domstolsavgöranden. I den mån förarbetsuttalanden

innebär redovisning och klargörande av rättspraxis

till belysning av bestämmelsernas tolkning anser

utskottet att de kan vara berättigade. Däremot är

det enligt utskottets mening på sin plats att vara

försiktig med uttalanden i förarbeten som innebär

nyheter i sak, särskilt om de också innebär att

vägledande prejudikat från Högsta domstolen bör

ändras. Utskottet kan inte finna annat än att de

förarbetsuttalanden som görs i propositionen har ett

förnuftigt innehåll och kan vara till god vägledning

vid tillämpningen av de nya bestämmelserna.

Med det anförda övergår utskottet till att under

skilda rubriker ta upp de frågor i propositionen som

har aktualiserats genom motioner i ärendet eller som

eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

Därefter behandlar utskottet i två avsnitt vissa

andra frågor i olika skadestånds- respektive

försäkringsrättsliga frågor som tas upp i motioner

från den allmänna motionstiden år 2000.

Ideell ersättning vid anhörigs död

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag om att

nära anhöriga till den som dödats genom en

skadeståndsgrundande handling skall ha en

lagreglerad rätt till skadestånd för

personskada som har åsamkats dem till följd

av dödsfallet. Motionsyrkanden om införande

av en särskild rätt till ersättning för sorg

och saknad avstyrks. Jämför reservationerna

nr 1 (m) och nr 2 (fp).

Enligt 5 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen omfattar

skadestånd till den som har tillfogats personskada

ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter

(punkt 1), inkomstförlust (punkt 2) sveda och värk,

lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter

i övrigt (punkt 3). Har personskada lett till döden

utgår enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen ersättning

för begravningskostnad och, i skälig omfattning,

annan kostnad till följd av dödsfallet (punkt 1)

samt förlust av underhåll (punkt 2).

Till personskada räknas såväl kroppsliga som

psykiska defekttillstånd. Psykiska besvär kan bestå

i chockverkan av en viss händelse men också i

efterföljande traumatiska neuroser. För att psykiska

besvär skall anses som personskada krävs enligt

gällande rätt att en medicinskt påvisbar effekt

föreligger. Den som drabbas av medicinskt påvisbara

psykiska besvär till följd av en

skadeståndsgrundande handling som riktar sig mot

honom eller henne själv kan bli berättigad till

skadestånd för dessa besvär även när han eller hon

inte i övrigt tillfogas någon personskada. En rätt

till ersättning för psykiska besvär utan någon

kroppslig skada kan finnas också i vissa fall när

själva den skadeståndsgrundande handlingen riktar

sig mot någon annan.

Högsta domstolen har under 1990-talet i fyra

avgöranden tagit ställning till frågan i vilken

omfattning det finns en rätt till skadestånd för

psykiska besvär som någon har drabbats av till följd

av att en nära anhörig dödats eller skadats

allvarligt (rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och II, NJA

1996 s. 377 och NJA 1999 s. 632).

Rättsläget torde i dag vara att det finns en rätt

till skadestånd för psykiska besvär som har orsakats

av att en nära anhörig dödats, ifall dödandet skett

uppsåtligen eller av grov oaktsamhet som ligger

mycket nära ett uppsåtligt handlande. Däremot har

anhöriga ingen rätt till ersättning för psykiska

besvär, om dödandet orsakats av ett enbart oaktsamt

eller annat skadeståndsgrundande handlande (strikt

ansvar). Det finns inte heller några avgöranden från

högre instanser där ersättning har lämnats när någon

tillfogats psykiska besvär av vetskapen om att en

nära anhörig skadats allvarligt genom en

skadeståndsgrundande handling.

I propositionen pekar regeringen på att Högsta

domstolen i 1999 års rättsfall uttalat att en mer

långtgående utvidgning av rätten till skadestånd för

psykiska besvär till följd av någons död eller

allvarliga personskada förutsätter så ingående

överväganden av både principiell och praktisk natur

att de lämpligen bör ankomma på lagstiftaren. I

linje härmed bör det, enligt regeringen, genom

lagstiftning bestämmas var gränsen skall gå.

I propositionen kommer regeringen fram till

slutsatsen att det förslag som Kommittén om ideell

skada lämnade bör genomföras så att den som har

åsamkats en personskada till följd av att en nära

anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande

handling bör få en lagreglerad rätt till skadestånd.

Sådant skadestånd skall betalas oavsett grunden för

skadeståndsskyldigheten. Det innebär en utvidgning i

förhållande till nuvarande praxis. Enligt den

föreslagna bestämmelsen skall skadestånd betalas

även när dödandet skett genom oaktsamhet som inte är

grovt och när den skadeståndsskyldige bär strikt

skadeståndsansvar.

En ny bestämmelse bör enligt regeringen lämpligen

tas in i 5 kap. 2 § skadeståndslagen, som handlar om

efterlevandes rätt till skadestånd till följd av att

någon har dödats.

I likhet med Kommittén om ideell skada anser

regeringen att även trafikskadeersättning bör

omfattas av de nya reglerna. Detta är, enligt

regeringens mening, konsekvent med att

ersättningsrätten skall gälla även när den som

orsakat dödsfallet är ansvarig på strikt grund.

Förslaget innebär att en nära anhörig till den som

dödas i trafiken har rätt till trafikskadeersättning

för sin personskada - i normalfallet ersättning för

psykiskt lidande.

Ett alternativ till att ge nära anhöriga en rätt

till skadestånd för psykiskt lidande och annan

personskada är att ge en rätt till ersättning för

den sorg och saknad som de efterlevande upplever när

en nära anhörig har avlidit genom en

skadeståndsgrundande handling. Det är också möjligt

att ha en sådan ersättningspost vid sidan av en rätt

till ersättning för psykiskt lidande i form av

personskada. En ersättningsmöjlighet för sorg och

saknad finns i bl.a. England, Frankrike och Italien.

I propositionen gör regeringen bedömningen att

någon särskild rätt till ersättning för sorg och

saknad inte bör införas.

Stig Rindborg m.fl. (m) anser i motion L8 att det

finns goda argument för att införa en regel om

ersättning för sorg och saknad då en nära anhörig

dödats. En sådan ersättningsform skulle, enligt

motionen, vara enklare att administrera än en

ordning med ersättning för psykiska besvär. Den

skulle också innebära att svensk rätt harmoniserades

med stora delar av andra europeiska länders rätt.

Motionärerna anser att ersättning för sorg och

saknad skulle kunna utgå till efterlevande make och

till föräldrar till barn under 18 år med ett

schablonbelopp om 75 000 kr. I motionen yrkas ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande

3).

I motion L9 av Ana Maria Narti och Johan Pehrson

(båda fp) hänvisas till att det i flera andra

europeiska länders skadeståndsrätt finns en

möjlighet till ersättning för sorg och saknad och

där utgår med standardiserade belopp. I motionen

begärs ett tillkännagivande om att skadeståndslagen

bör kompletteras med en regel om ersättning för sorg

och saknad (yrkande 1).

Ett motsvarande yrkande finns i motion Ju933 av

Siw Persson och Johan Pehrson (båda fp) (yrkande 25

delvis).

Utskottet tolkar yrkandet i motion L8 på så sätt

att motionärerna - i stället för en rätt till

skadestånd för psykiskt lidande och annan

personskada - förordar en rätt till ersättning för

den sorg och saknad som de efterlevande upplever när

en nära anhörig avlidit genom en

skadeståndsgrundande handling. Vissa av

remissinstanserna har också föreslagit en sådan

lösning. Enligt utskottets mening finns det

visserligen en del skäl för en sådan ordning. En

standardiserad ersättningspost av sådant slag är i

allmänhet lättare att hantera i skaderegleringen än

skadestånd för den personskada i form av psykiska

besvär som kan ha åsamkats den avlidne. Som

kommittén och regeringen understryker bör man

emellertid inte nu, enligt utskottets mening,

upphäva den möjlighet till skadestånd för

personskada som slagits fast av Högsta domstolen. I

likhet med regeringen anser utskottet att det också

är rimligt att skadeståndet bestäms efter besvärens

svårighet i det enskilda fallet, låt vara efter

schabloner, och att den skadelidande kan få full

ersättning såväl för de kostnader och den

inkomstförlust som har uppkommit som för det fysiska

och psykiska lidande av övergående natur eller av

bestående art som han eller hon har åsamkats. En

standardiserad ersättning för sorg och saknad i

enlighet med vad som föreslås i motion L8 skulle

utesluta detta.

Det anförda innebär att utskottet inte kan ställa

sig bakom motionsförslaget. Ställningstagandet

innebär att utskottet instämmer i regeringens och

kommitténs slutsats att den rätt till ersättning som

i dag ges i praxis för personskada i form av

psykiska besvär inte bör ersättas med en

schabloniserad ersättning för sorg och saknad.

Yrkandena i motionerna L9 och Ju933 synes, såvitt

utskottet kan bedöma, gå ut på att ersättning för

sorg och saknad skall kunna utgå utöver ersättningen

för psykiska besvär. Någon remissinstans har också

förespråkat en sådan särskild rätt till ersättning

för sorg och saknad. De skäl som därvid anförts är

att det i rättstillämpningen har krävts att de

psykiska besvären skall bevisas, vilket ofta kan

vara svårt och omständligt. Dessutom kan det många

gånger upplevas som kränkande för en anhörig. Med en

schabloniserad rätt till ersättning för sorg och

saknad skulle den som inte vill underkasta sig en

undersökning av de egna psykiska besvären ändå få

ersättning för de starka känslor och de mer eller

mindre definierbara psykiska påfrestningar som

typiskt sett uppkommer vid en nära anhörigs död.

Som regeringen anför finns dock flera

omständigheter som talar emot den av motionärerna

förordade särskilda rätt till ersättning för sorg

och saknad. För det första skulle en sådan rätt vara

en principiell nyhet i svensk skadeståndsrätt, och

en seriös bedömning av frågan bör därmed åtföljas av

överväganden om en motsvarande eller liknande rätt

bör finnas i andra sammanhang, exempelvis en rätt

till ersättning för de känslor av ledsnad och

bedrövelse som normalt följer med att ett barn

skadas eller förlusten av alla ägodelar i samband

med en brand. En sådan principiell nyhet inom den

svenska skadeståndsrätten bör inte införas utan att

mer ingående överväganden kommer till stånd. Vidare

uppkommer fråga om skadeståndsrätten över huvud

taget är ett ändamålsenligt instrument för att ge

ersättning för känslor som sorg och saknad.

För det andra sammanhänger det eventuella behovet

av en rätt till ersättning för sorg och saknad i

stor utsträckning med bevisproblem. I den frågan bör

erinras om att Högsta domstolen genom en dom hösten

2000 (rättsfallet NJA 2000 s. 521) kan sägas ha

infört en bevislättnad för psykiska besvär som

tillfogats på grund av att en nära anhörig dödats

genom en uppsåtlig eller därmed jämförlig handling.

Enligt regeringens bedömning, till vilken utskottet

ansluter sig, är det naturligt att vid en lagstadgad

rätt till ersättning i detta avseende utgå från en

sådan bevislättnad, och utgångspunkten bör vara att

samma beviskrav gäller oavsett om skadan framkallats

uppsåtligen eller av ett grovt vårdslöst eller ett

enbart vårdslöst beteende. Det finns inte heller

skäl att här särbehandla fall där skadeståndet är

strikt. Vid en lagstadgad rätt till ersättning för

psykiskt lidande till följd av att en nära anhörig

dödats bör det alltså, enligt vad regeringen också

uttalar, normalt inte krävas läkarintyg eller

liknande utredning för att styrka att de psykiska

besvären är att hänföra till personskada. När det

inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än

sveda och värk bör man utan närmare utredning kunna

utgå från att dessa besvär innebär en personskada.

Därmed förlorar också det viktigaste skälet för en

rätt till ersättning för sorg och saknad sin tyngd.

I sammanhanget vill utskottet vidare peka på att

det i praktiken inte är någon större skillnad mellan

en rätt till ersättning för psykiska besvär som

normalt inte behöver styrkas med läkarintyg eller

liknande utredning och en rätt till ersättning för

sorg och saknad. De praktiska konsekvenserna att

ersättningen avser psykiska besvär, och inte sorg

och saknad, torde framför allt visa sig däri att en

rätt i enskilda fall till ersättning utöver ett

schablonbelopp fordrar en särskild utredning som

påvisar ovanligt omfattande psykiska besvär.

Mot bakgrund av vad som sålunda anförts instämmer

utskottet i regeringens och kommitténs bedömning att

det inte bör införas någon särskild rätt till

ersättning för sorg och saknad. Ställningstagandet

innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom de

förslag som förts fram i motionerna L9 och Ju933.

Utskottet kommer således till samma slutsats som

regeringen, nämligen att kommitténs förslag bör

genomföras. Den som har åsamkats en personskada till

följd av att en nära anhörig har dödats genom en

skadeståndsgrundande handling får därigenom en

lagreglerad rätt till skadestånd. Vid en sådan rätt

bör det normalt inte krävas läkarintyg eller

liknande utredning för att styrka de psykiska

besvären. En ny bestämmelse bör tas in i 5 kap. 2 §

skadeståndslagen. Lika lite som andra regler i

skadeståndslagen får den nya bestämmelsen läsas

motsatsvis så att den utesluter en rätt till

skadestånd i andra fall. Någon särskild rätt till

ersättning för sorg och saknad bör inte införas.

Med det anförda tillstyrker utskottet

propositionen i denna del och avstyrker bifall till

motionerna L8 yrkande 3, L9 yrkande 1 och Ju933

yrkande 25 i denna del.

Kostnader för anhöriga

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag som

innebär att anhörigas inkomstförluster och

kostnader vid sjukbesök hos den skadade

liksom anhörigas kostnader för omvårdnad kan

ersättas i något större omfattning än i dag.

Därmed avstyrker utskottet bifall till ett

motionsyrkande om precisering av

anhörigkretsen i lagtexten. Jämför

reservation nr 3 (m).

Skadestånd till den som tillfogats personskada omfattar

ersättning för bl.a. sjukvårdskostnad och andra

utgifter (5 kap. 1 § första stycket 1

skadeståndslagen).

I propositionen anför regeringen att även anhöriga

till den skadelidande kan åsamkas kostnader och

andra ekonomiska förluster med anledning av skadan.

I rättspraxis har skadestånd utgetts för sådana

förluster när dessa kan hänföras till den

skadelidande. Det gäller t.ex. anhörigas kostnader

och inkomstförluster för sjukbesök liksom för vård

av den skadade i hemmet. Regeringen konstaterar att

praxis är tämligen liberal när det gäller ersättning

för anhörigas sjukbesök under den akuta

sjukdomstiden. Däremot intas en mer restriktiv

hållning när det gäller sjukbesök för tiden

därefter. Är den skadade inte ett barn och är skadan

inte livshotande finns sålunda enligt regeringen små

möjligheter att få ersättning för anhörigas

kostnader för sjukbesök när det inte gäller den

akuta sjukdomstiden.

Enligt regeringen bör anhörigas inkomstförluster

och kostnader vid sjukbesök hos den skadade kunna

ersättas i något större omfattning än som nu görs.

Det är, anför regeringen, rimligt om skadestånd för

sådana förluster kan betalas även efter den akuta

sjukdomstiden, inte bara när den skadade är ett barn

utan också när det är fråga om en vuxen som inte

lider av en livshotande skada. En förutsättning bör

dock vara att besöken är till gagn för den skadade.

Även när det gäller kostnader för anhörigas insatser

för omvårdnaden av den skadade är det, enligt

regeringen, befogat med en mer generös inställning.

Regeringen föreslår en utvidgning av

ersättningsmöjligheterna för kostnader för anhöriga.

Detta markeras genom en ändring i 5 kap. 1 § första

stycket 1 skadeståndslagen. Enligt vad regeringen

anför bör regeln främst ta sikte på make,

registrerad partner, sambo, barn och föräldrar.

I motion L8 av Stig Rindborg m.fl. (m) konstateras

att den personkrets som anses stå den skadelidande

särskilt nära inte preciseras i den föreslagna

lagtexten. Enligt motionärernas mening bör

lagstiftarens avsikt i fråga om den avsedda

personkretsen komma till uttryck i lagens

ordalydelse, eftersom tillämpningssvårigheter annars

kan uppstå vid den praktiska skaderegleringen. I

motionen yrkas därför att riksdagen beslutar om en

precisering av närståendekretsen i lagrummet till

make, registrerad partner, sambo, barn och föräldrar

(yrkande 1).

Utskottet vill för sin del framhålla att en sådan

uppräkning som motionärerna vill ha inte skulle

medge en nyanserad bedömning med hänsyn till de

särskilda omständigheter som kan finnas i det

enskilda fallet. Det kan, enligt utskottets mening,

inte uteslutas fall där det är rimligt att låta en

person som står den skadelidande särskilt nära

omfattas av skadeståndsmöjligheten utan att för den

skull tillhöra den med bestämmelsen närmast avsedda

personkretsen. Utskottet delar därför regeringens

uppfattning att lagen inte bör innehålla en

uppräkning av vissa personkategorier, utan endast

bör ange att det skall röra sig om den som står den

skadade särskilt nära.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens

lagförslag och avstyrker bifall till motion L8

yrkande 1.

Hushållsarbete i hemmet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet instämmer i regeringens bedömning

att det inte krävs någon lagändring i fråga

om ersättningsposten inkomstförlust. Därmed

bör riksdagen avslå ett motionsyrkande om

viss justering av lagtexten. Jämför

reservation nr 4 (m).

Enligt 5 kap. 1 § första stycket 2 omfattar

skadestånd till den som har tillfogats personskada

ersättning för inkomstförlust. Eftersom de flesta

som får ersättning för inkomstförlust är

arbetstagare, motsvarar ersättningen arbetsförtjänst

som gått förlorad. Lagtexten innehåller i andra

stycket av paragrafen en beskrivning av hur

ersättning för inkomstförlust skall beräknas. För

vissa skadelidande som inte har haft särskild lön

för sitt arbete måste emellertid inkomstförlusten

uppskattas skönsmässigt (jfr prop. 1975:12 s. 148

och s. 156). En sådan grupp är egna företagare. För

att möjliggöra ersättning i dessa fall föreskrivs i

5 kap. 1 § tredje stycket första meningen att med

förlust av inkomst även skall avses intrång i

näringsverksamhet. En annan grupp av skadelidande

vars inkomstförlust måste bedömas skönsmässigt

utgörs av personer som till väsentlig del skött

hushållet i hemmet. I 5 kap. 1 § tredje stycket

andra meningen skadeståndslagen föreskrivs därför

att värdet av hushållsarbete i hemmet skall

likställas med inkomst.

Gällande rätt innebär att den som på heltid eller

deltid har arbetat i hemmet men som på grund av en

skada inte längre kan göra det kan få ersättning - i

form av ersättning för inkomstförlust - motsvarande

vad det kostar att anlita hjälp från utomstående. I

princip gäller det även om någon kostnad för hjälpen

i praktiken inte uppkommer på grund av att andra

familjemedlemmar tar över arbetet utan att kräva

någon särskild ersättning från den skadelidande.

Regeringen har i propositionen inte någon erinran

mot innebörden av gällande rätt och anser att någon

lagändring inte behövs.

I motion L8 av Stig Rindborg m.fl. (m) begärs att

riksdagen justerar ordalydelsen i 5 kap. 1 § tredje

stycket andra meningen skadeståndslagen så att

"hushållsarbete i hemmet" ersätts med "husligt

arbete i hemmet". Det är, enligt motionärerna, av

vikt att tillmäta husligt arbete ett ekonomiskt

värde, inte minst med hänsyn till

jämställdhetsaspekten (yrkande 2).

Utskottet vill peka på att Kommittén om ideell

skada föreslog en sådan justerad lydelse av det

ifrågavarande lagrummet som motionärerna nu

förordar. Avsikten var att markera att bestämmelsen

inte är tillämplig på hushållsarbete som den

skadelidande utfört vid sidan av ett avlönat

förvärvsarbete. Enligt utskottets mening behövs

emellertid inte den av kommittén och motionärerna

föreslagna justeringen. Som regeringen framhåller

får avsikten med bestämmelsen anses tydligt framgå

genom de ovan redovisade motivuttalandena i samband

med bestämmelsens tillkomst år 1976.

Det anförda innebär att utskottet instämmer i

regeringens bedömning att någon lagändring i fråga

om ersättningsposten inkomstförlust inte krävs.

Därmed avstyrker utskottet bifall till motion L8

yrkande 2.

Rätten att ärva ideellt skadestånd

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag att

vid den skadelidandes död rätten till

skadestånd för ideell skada skall gå över

till arvingarna, om krav på ersättning har

framställts före dödsfallet. Därmed avstyrker

utskottet bifall till motionsyrkanden om en

vidare rätt att ärva ideellt skadestånd.

Jämför reservation nr 5 (m, c, fp).

När en fordran på skadestånd väl har betalats ingår det

utbetalda beloppet i den skadelidandes förmögenhet

och kan vid dennes död ärvas på samma sätt som andra

tillgångar i dödsboet. Det gäller oavsett om

skadeståndet avser ekonomisk eller ideell skada.

Innan en fordran på skadestånd har betalats är

enligt gällande rätt, som den fastslagits i

rättspraxis, utgångspunkten såvitt gäller ekonomisk

skada att fordringen vid den skadelidandes död utgör

en förmögenhetsrättslig tillgång i dennes dödsbo. Är

fordringen då inte slutligt fastställd, faller den

dock bort till den del den avser tiden efter

dödsfallet. I denna situation är det alltså bara

skadestånd för tiden fram till dödsfallet som går

över på arvingarna. Beträffande en obetald fordran

på ideell skada går rätten till skadestånd inte till

någon del över på den skadelidandes arvingar, om

inte skadeståndet har fastställts före dödsfallet. I

sådana fall kan rätten till ideellt skadestånd inte

ärvas.

I propositionen föreslås en ny regel i

skadeståndslagen (6 kap. 3 §) av innebörd att rätten

till skadestånd för ideell skada vid personskada och

för kränkning genom brott skall kunna ärvas i större

utsträckning än i dag. Vid den skadelidandes död

skall rätten till ersättning gå över till

arvingarna, om krav på ersättning har framställts

före dödsfallet.

I motion L8 av Stig Rindborg m.fl. (m) påpekas att

den av regeringen föreslagna ordningen innebär att

skadeståndsskyldigheten faller bort om våldet är så

grovt att offret avlider utan att ha hunnit

framställa några krav. För den som blir misshandlad

och lämnad ensam och allvarligt skadad torde det,

enligt motionen, vara svårt att framställa krav på

ersättning till skadevållaren eller någon som

företräder denne innan han eller hon slutligen dör

av skadorna. Motionärerna anser det orimligt att en

skadevållare på detta sätt skall komma i ett

ekonomiskt sett bättre läge om den skadelidande dör

än om denne blir skadad. I motionen yrkas ett

tillkännagivande om att ersättningsrätten skall

kunna övergå till arvingarna även om den

skadelidande inte framställt något krav innan han

eller hon avled (yrkande 5).

Ana Maria Narti och Johan Pehrson (båda fp)

framhåller i motion L9 att det finns en risk att den

av regeringen föreslagna regleringen inte får den

effekt som åsyftas. Det finns, anförs det i

motionen, en uppenbar fara för att ersättningsrätten

går förlorad för dem som saknar kunskap om

regleringen, vilket kan försämra redan ekonomiskt

svaga gruppers situation. Enligt motionen kan den

föreslagna regeln också få tillämpningsproblem

(yrkande 2).

Även i motion Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m),

från den allmänna motionstiden år 2000, anförs att

det inte är rimligt att gärningsmannen skall kunna

undkomma sin skadeståndsskyldighet genom att offret

bringas om livet. Regeringen bör därför se över

nuvarande regler i syfte att dödsboet alltid skall

kunna överta ett krav på ideellt skadestånd (yrkande

13).

Utskottet vill för sin del erinra om att en

fordran på skadestånd i allmänhet torde vara

förfallen till betalning i den mening som avses i

räntelagen (1976:635) i och med att krav har

framställts och behövlig utredning har lagts fram.

Skadeståndet skall alltså betalas i sin helhet så

snart som dessa förutsättningar är uppfyllda, och

enligt 4 § andra stycket räntelagen börjar

dröjsmålsränta löpa på detta belopp en månad senare.

Med hänsyn härtill är det enligt utskottets mening

inte rimligt att skadeståndsskyldigheten skulle

bortfalla, trots att nämnda förutsättningar är

uppfyllda, därför att skadeståndet inte hunnit

fastställas före dödsfallet. Det kan ju vara så att

skadevållaren avsiktligt förhalar skadeståndsärendet

så att den skadelidande inte överlever till dess

skadan slutligt regleras. Enligt utskottets mening

finns det sålunda anledning att ändra de nuvarande

principerna. Att, såsom motionärerna vill, helt

släppa kravet på att den skadelidande skall ha

framställt ett yrkande anser utskottet inte bör

komma i fråga. Enligt utskottets mening är det

rimligt att den skadelidande i viss utsträckning

måste ha varit aktiv för att få ut skadeståndet. Som

Kommittén om ideell skada liksom regeringen förordar

bör samma regler gälla vid ersättning för ideell

skada vid personskada och vid ersättning för

kränkning genom brott.

Utskottet tillstyrker sålunda regeringens förslag

att rätten till skadestånd för ideell skada bör

övergå till den skadelidandes arvingar om den

skadelidande har krävt ersättning före dödsfallet.

En särskild bestämmelse om detta bör tas in i

skadeståndslagen. Den nya regeln bör, i enlighet med

förslaget, gälla även trafikskadeersättning och

brottsskadeersättning. Därmed avstyrker utskottet

bifall till motionerna L8 yrkande 5, L9 yrkande 2

och Ju930 yrkande 13.

Jämkning på grund av medvållande

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

införande av regler om jämkning av skadestånd

och trafikskadeersättning på grund av

medvållande som är förmånligare för den

skadeståndsskyldige än vad som gäller i dag.

Jämför reservation nr 6 (m).

Enligt 6 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen kan

skadestånd på grund av personskada jämkas om den

skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov

vårdslöshet har medverkat till skadan. Har en förare

av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till

trafikonykterhetsbrott skadats, kan dock

skadeståndet jämkas vid varje vårdslöshet från

förarens sida. Om personskada lett till döden, kan

skadestånd till efterlevande också jämkas, om den

avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Vidare kan skadestånd med anledning av sakskada

eller ren förmögenhetsskada jämkas, om vållande på

den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I

förekommande fall skall jämkning, enligt vad som

föreskrivs i sista stycket i paragrafen, ske efter

vad som är skäligt med hänsyn till graden av

vållande på ömse sidor och omständigheterna i

övrigt.

Motsvarande regler om jämkning på grund av

medvållande vid personskada finns i 12 §

trafikskadelagen (1975:1410).

I propositionen anför regeringen att den inte

finner anledning att föreslå någon lagändring

avseende principerna för jämkning på grund av

medvållande vid personskada.

Enligt motion L8 av Stig Rindborg m.fl. (m) ter

det sig främmande att tillerkänna en vårdslös

skadelidande ett betydande belopp för exempelvis

sveda och värk från en skadevållare som varit långt

mindre oaktsam än han eller hon själv. Svensk rätt

bör enligt motionen ändras så att jämkning på grund

av medvållande vid personskada skall kunna ske redan

vid normalgraden av vållande. I motionen yrkas ett

tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 4).

I motion L604 av Tanja Linderborg m.fl. (v)

behandlas frågan om jämkning på grund av medvållande

av trafikskadeersättning. Motionärerna anför att det

torde strida mot det allmänna rättsmedvetandet att

inte enbart det förhållandet att föraren gjort sig

skyldig till rattfylleri eller grovt rattfylleri

räcker för att skadeståndet skall kunna jämkas utan

att det också krävs att föraren varit vårdslös.

Alkoholförtäring kan aldrig ursäktas i samband med

trafik och därför bör, enligt motionen, jämkning

kunna ske så snart föraren dömts för rattfylleri;

vårdslösheten skall sålunda presumeras i sådana

fall. I motionen yrkas att riksdagen skall begära

ett lagförslag från regeringen om ändring av

trafikskadelagen i denna riktning.

Utskottet vill erinra om att de nuvarande reglerna

i skadeståndslagen om jämkning på grund av

medvållande tillkom år 1975 (prop. 1975:12, bet. LU

1975:16). De nya reglerna innebar, genom att

jämkning inte kan ske annat än om den skadelidande

har medverkat uppsåtligen eller grovt vårdslöst, att

möjligheterna att jämka skadestånd vid personskada

begränsades väsentligt, medan möjligheterna att

jämka skadestånd vid sakskada och ren

förmögenhetsskada bibehölls i stort sett

oförändrade. Bakgrunden till ändringarna var ett

förändrat synsätt (prop. 1975:12 s. 131). Enligt

detta synsätt bör skadeståndsreglerna vara utformade

så att de tillgodoser socialt motiverade

ersättningsbehov samtidigt som de leder till en

samhällsekonomiskt rationell fördelning av de

förluster som uppkommer genom skadefall. För

personskadornas del ansågs att en tillämpning av de

dåvarande medvållandereglerna fick konsekvenser som

inte var förenliga med det nya betraktelsesättet.

Man menade att det från sociala och humanitära

synpunkter inte var rimligt att de som drabbades av

en skada skulle bli lidande för all framtid av en

tillfällig oaktsamhet. Vidare ansågs att

tillgängliga ekonomiska resurser skulle utnyttjas

bäst om skaderiskerna i samhället slogs ut på så

många händer som möjligt. Om fullt skadestånd utgick

skulle det, enligt detta synsätt, ofta leda till en

acceptabel riskspridning eftersom skadeståndet i de

flesta fall skulle täckas av en ansvarsförsäkring;

en jämkning av skadestånd på grund av medvållande

torde däremot i de flesta fall medföra att skadan

delvis skulle komma att stanna på den skadelidande.

Genom 1975 års reform fick Sverige

medvållanderegler som från ett internationellt

perspektiv måste betraktas som generösa mot den

skadelidande. Det kan nämnas att Kommittén om ideell

skada inte funnit något land som har motsvarande

regler i sin allmänna skadeståndslagstiftning.

Däremot konstaterar kommittén att det finns flera

länder, t.ex. Danmark och Finland, som har regler av

detta slag i sin lagstiftning om ersättning för

trafikskador. Mot den bakgrunden för kommittén en

diskussion kring frågan om möjligheterna att jämka

skadeståndet vid personskador bör utvidgas (SOU

1995:33 s. 403 f.). Kommitténs slutsats är att de

sociala och humanitära skäl som år 1975 åberopades

till stöd för de nuvarande reglerna i

skadeståndslagen om jämkning på grund av medvållande

till personskada alltjämt är bärande. Reglerna har

vidare, enligt kommittén, bidragit till att

skaderegleringen i personskadefallen har förenklats

avsevärt.

Utskottet vill i sammanhanget därutöver erinra om

den våren 1999 tillkallade Personskadekommittén, som

har till uppgift att se över reglerna om

samordningen vid personskada mellan skadestånd,

ersättning från offentlig försäkring och ersättning

från försäkringar av annat slag. Enligt direktiven

till kommittén torde det i sammanhanget

aktualiseras vissa följdfrågor om jämkning (dir.

1999:18). Det kan, anförs det, bl.a. diskuteras i

vilken utsträckning en skyldighet att ge ut

skadestånd eller annan ersättning bör jämkas på

grund av försäkring och försäkringsmöjligheter och i

vilken utsträckning jämkningen bör påverkas av

bestämmelserna om regressrätt.

Med hänsyn till det anförda ser utskottet, liksom

regeringen, inte skäl att nu förorda ändrade regler

i skadeståndslagen om jämkning på grund av

medvållande. Utskottet avstyrker därmed bifall till

motion L8 yrkande 4.

Vad gäller frågan om jämkning av

trafikskadeersättning på grund av medvållande, som

tas upp i motion L604, vill utskottet erinra om att

riksdagen våren 1999 behandlade en liknande motion

om minskade möjligheter för den som gjort sig

skyldig till trafikonykterhetsbrott att få

trafikskadeersättning (bet. 1998/99:LU19). Utskottet

uttalade att det för sin del var ense med motionären

om att det är angeläget att se över bestämmelserna

på ifrågavarande område. Av flera olika skäl - inte

minst vad gäller hänsynen till det allmänna

rättsmedvetandet - fanns det enligt utskottet

anledning att ifrågasätta om nuvarande bestämmelser

är helt igenom tillfredsställande. Enligt vad

utskottet hade inhämtat har Försäkringsförbundet i

en skrivelse till regeringen i april 1998 (dnr Ju

98/1647) föreslagit att nuvarande lagregler om

jämkning av personskadeersättning inom trafikområdet

ändras så att jämkning av ersättning till föraren

skall kunna ske i alla situationer där föraren varit

rattfull vid olyckstillfället, och inte bara när det

konstaterats att han eller hon samtidigt har varit

vårdslös. I praktiken går det ofta inte att styrka

vårdslöshet ens när föraren har varit märkbart

påverkad. Förbundet anser vidare att jämkningen bör

gå längre än vad som sker i dag, så att en rattfull

person inte får mer ersättning än den som är

hänvisad till den allmänna försäkringens

ersättningsregler.

Utskottet konstaterade våren 1999 att frågan om

jämkning av personskadeersättning vid

trafikonykterhetsbrott var föremål för beredning

inom Justitiedepartementet med anledning av

Försäkringsförbundets skrivelse. Mot denna bakgrund

ansåg utskottet att något formellt tillkännagivande

från riksdagens sida med anledning av den då

aktuella motionen inte var behövligt, och utskottet

avstyrkte därför bifall till motionen.

Med hänvisning till beredningen av

Försäkringsförbundets skrivelse och till

Personskadekommitténs pågående arbete anser

utskottet att något initiativ från riksdagens sida

med anledning av motion L604 inte är påkallat,

varför utskottet avstyrker bifall till motionen.

Ersättning för ren

förmögenhetsskada, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om

förbättrade möjligheter att få ersättning för ren

förmögenhetsskada på grund av brott samt två

motionsyrkanden som behandlar olika frågor om

skadestånd till företagare. Jämför reservationerna

nr 7 (m) och nr 8 (m, fp).

Som nämnts tidigare erbjuder skadeståndslagen en möjlighet till

ersättning för ren förmögenhetsskada. Med ren

förmögenhetsskada avses enligt 1 kap. 2 § sådan

ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att

någon lider person- eller sakskada. Den allmänna

principen i svensk rätt är att ren förmögenhetsskada

endast ersätts om den vållas genom brott, och

skadeståndsskyldigheten drabbar i första hand den

som gjort sig skyldig till den straffbara handlingen

(2 kap. 4 § skadeståndslagen).

I motion Ju930 av Gun Hellsvik m.fl (m) anförs att

offer för ekonomisk brottslighet många gånger har

svårt att få ersättning för den skada de åsamkats,

eftersom det många gånger är svårt att få ut någon

ersättning från brottslingen. I motionen konstateras

också att det inte heller är så lätt för den

skadelidande att få brottsskadeersättning, eftersom

sådan ersättning endast i undantagsfall utgår för

ren förmögenhetsskada. Enligt motionen bör den som

drabbats av ren förmögenhetsskada få bättre

möjligheter att få ersättning. Regeringen bör därför

skyndsamt återkomma till riksdagen med lagförslag i

denna riktning (yrkande 14).

Utskottet vill med anledning av motionsyrkandet

peka på att i fråga om möjligheterna att få

skadestånd på grund av brott är bestämmelserna i

brottsskadelagen (1978:413) av väsentlig betydelse.

Lagen innebär att en person som utsatts för brott

under vissa förutsättningar har rätt till ersättning

från staten för skador som uppkommit till följd av

brottet. Ersättning utgår för personskada samt, i

vissa fall, för sakskada och ren förmögenhetsskada.

Vid ren förmögenhetsskada kan brottsskadeersättning

dock utgå endast i vissa undantagsfall (3 och 4 §§

brottsskadelagen). Det gäller i fråga om s.k.

rymlingsskador, dvs. skador som vållats av någon som

vid tiden för brottets begående var intagen i bl.a.

kriminalvårdsanstalt, och det gäller i särskilt

ömmande undantagsfall. Här är förutsättningen att

den skadelidandes möjligheter att försörja sig

allvarligt har äventyrats genom skadan eller att

ersättningen annars framstår som särskilt angelägen.

Brottsskadeersättningen bestäms i huvudsak enligt

skadeståndsrättsliga regler. Ersättningen utgör ett

kompletterande skydd och ger skydd endast då andra

möjligheter att täcka skadan saknas. När

brottsskadeersättning bestäms avräknas sålunda

skadestånd som har betalats eller bör kunna bli

betalt, liksom i stort sett all annan ersättning som

den skadelidande har rätt till på grund av skadan.

Frågor om brottsskadeersättning prövas av

Brottsoffermyndigheten.

En motion med motsvarande innehåll som den nu

aktuella avslogs av riksdagen våren 1999 på

hemställan av justitieutskottet. I sitt av riksdagen

godkända betänkande 1998/99:JuU20 uttalade

justitieutskottet därvid att det är angeläget att

brottsoffer kan få ersättning för sina skador. Vid

bedömningen av frågan om i vilken utsträckning

brottsskadeersättning skall utgå för ren

förmögenhetsskada måste emellertid även de

statsfinansiella skälen tillmätas stor betydelse. I

det sammanhanget anfördes att staten inte kan ta på

sig ett obegränsat ansvar för alla förekommande

brottsskador, utan en begränsning måste ske till de

fall där de sociala och humanitära skälen är

starkast. Justitieutskottet ansåg därvid att den

begränsning som gjorts i brottsskadelagen

beträffande ersättning för ren förmögenhetsskada var

ändamålsenlig.

Våren 2000 behandlade lagutskottet en motion med

samma innehåll som den nu aktuella (bet.

1999/2000:LU11). Utskottet kunde för sin del inte

finna annat än att den nuvarande bestämmelsen i

skadeståndslagen om möjligheterna att få ersättning

för ren förmögenhetsskada på grund av brott är

ändamålsenligt utformad. Det fanns enligt utskottet

således inte heller skäl att från

skadeståndsrättsliga utgångspunkter frångå

riksdagens mindre än ett år tidigare gjorda

bedömning såvitt avser det av motionärerna upptagna

spörsmålet. Utskottet avstyrkte bifall till

motionsyrkandet, och riksdagen följde utskottet.

Enligt utskottets mening saknas det anledning att

nu frångå riksdagens tidigare ställningstaganden.

Därmed avstyrker utskottet bifall till motion Ju930

yrkande 14.

I detta sammanhang behandlar utskottet två motioner

som tar upp vissa frågor om skadestånd till

företagare.

I motion L9 av Ana Maria Narti och Johan Pehrson

(båda fp) anförs att propositionen inte på ett

tillfredsställande sätt behandlar frågan hur

skadestånd till egna företagare skall utformas och

regleras. Motionärerna anser att regeringen bör

återkomma till riksdagen med överväganden i denna

fråga (yrkande 3).

Maud Ekendahl (m) konstaterar i motion L606, från

den allmänna motionstiden år 2000, att

mervärdesskatt inte utgår på skadeståndsbelopp som

domstol dömer ut till en näringsidkare som fått sin

egendom stulen eller förstörd genom brott.

Förhållandet motiveras, anför motionären, med att

den skadelidande kan lyfta av momsen på den

ersättningsegendom han eller hon förvärvar. I

motionen kritiseras förhållandet och det begärs ett

tillkännagivande om att moms skall ingå i

skadeståndet.

Med anledning av vad som anförs i motionerna vill

utskottet framhålla att skadeståndslagen inte

innehåller några särskilda regler om skadestånd till

företagare. Det innebär att en företagare som vilken

annan skadelidande som helst har rätt till

ersättning för den personskada eller sakskada som

åsamkats honom eller henne enligt de allmänna

reglerna i skadeståndslagen. En annan sak är att

från skadeståndsrättslig synpunkt företagarens

situation kan vara speciell i vissa avseenden.

Sålunda kan det för en företagare vara svårare än

för en anställd att beräkna inkomstförlusten till

följd av en skada. Av den anledningen föreskrivs,

som redan tidigare berörts, i 5 kap. 1 § tredje

stycket skadeståndslagen att med inkomstförlust

likställs intrång i näringsverksamhet. Med stöd

härav kan en företagare erhålla ersättning även för

annat än vad som motsvarar värdet av hans eller

hennes arbetsinsats i företaget. Ett exempel som

nämns i förarbetena till 1975 års ändringar i

skadeståndslagen är att en lantbrukare, som blir

långvarigt arbetsoförmögen, måste slakta ned sin

kreatursbesättning och därigenom lider förlust

(prop. 1975:12 s. 155 f.). Vid sakskada förutsätts

för att ersättning för intrång i näringsverksamhet

kan bli aktuell att den skadade egendomen används i

rörelse.

När det gäller frågan om skadestånd till

företagare vill utskottet också peka på

möjligheterna att få ersättning för ren

förmögenhetsskada. Hit hör exempelvis förlust genom

försämrat rörelseresultat. I många fall är det fullt

tillåtligt att tillfoga andra ren förmögenhetsskada,

t.ex. då ett företag konkurrerar ut ett annat med

tillåtna metoder för ekonomisk konkurrens. Som

nämnts tidigare förutsätter ersättning för ren

förmögenhetsskada i princip att skadan orsakats

genom brott. Principen gäller naturligtvis inte inom

kontraktsrätten. Det finns även utanför

avtalsförhållanden flera undantag från principen.

Sålunda förekommer ersättningsskyldighet för intrång

i immateriella rättigheter enligt de särskilda

immaterialrättsliga lagarna även vid icke straffbart

intrång.

När det gäller exempelvis intrång i immateriella

rättigheter kan det bli aktuellt även med ersättning

för ideell skada. Sålunda skall vid patentintrång

vid bedömande av ersättningens storlek hänsyn tas

även till patenthavarens intresse av att

patentintrång inte begås och till övriga

omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse,

se 58 § patentlagen (1967:837). Avsikten med denna

möjlighet till ersättning även för ideell skada är

att förbättra patenthavarens möjlighet att få full

ersättning för skadan vid patentintrång. Ett annat

exempel av intresse i detta sammanhang är lagen

(1990:409) om skydd för företagshemligheter, som

innehåller bestämmelser om skyldighet att utge

skadestånd för ett obehörigt angrepp på en

näringsidkares företagshemlighet. Vid bestämmande av

skadeståndet skall enligt 9 § hänsyn tas även till

näringsidkarens intresse av att hemligheten inte

obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga

omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Utskottet vill peka på att i Kommitténs om ideell

skada betänkande (SOU 1992:84) Ersättning för

kränkning genom brott finns en redogörelse för

reglerna om ersättning för ideell skada inom olika

rättsområden. Flera av dessa regelverk kan, vilket

också framgår av utskottets redovisning ovan, få

särskild betydelse för skadestånd till

näringsidkare. Några särskilda överväganden om

skadestånd till företagare har kommittén emellertid

inte gjort, och inte heller förekommer sådana i

propositionen. Enligt utskottets mening har det inte

funnits anledning för regeringen att i detta

sammanhang behandla frågan om skadestånd till

företagare särskilt.

Det anförda innebär enligt utskottets mening att

något initiativ från riksdagens sida med anledning

av motion L9 inte är påkallat, och utskottet

avstyrker bifall till motionsyrkandet i fråga

(yrkande 3).

Vad sedan gäller motion L606 om moms på skadestånd

ger frågeställningen utskottet anledning att i detta

sammanhang också erinra om reglerna om skadestånd

med anledning av sakskada. Enligt 5 kap. 7 § 1

skadeståndslagen omfattar sådant skadestånd

ersättning för sakens värde eller reparationskostnad

och värdeminskning. Man får här skilja mellan

totalskada eller partiell skada på egendomen. Vid

totalskada torde man, med stöd av

försäkringsrättsliga principer, kunna beräkna skadan

med ledning av kostnaden för återanskaffning av ny

egendom av samma slag som den skadade vid tiden för

skadan med avdrag för ålder och bruk.

Beräkningsmetoden ger alltså den skadelidande

möjlighet att göra en ersättningsanskaffning. Vid

partiell skada på egendomen kan ersättning beräknas

genom att fastställa värdet före skadan, baserad på

återanskaffningskostnaden, och därjämte fastställa

restvärdet, dvs. värdet av vad som återstår efter

skadan, samt bestämma ersättningen till skillnaden

däremellan. Denna metod kommer ofta till användning

vid betydande skador. En annan metod vid partiell

skada är att ersätta kostnaden för reparation jämte

eventuell kvarstående värdeminskning på egendomen.

Utskottet vill understryka att skadeståndets

främsta funktion är att ge den som lidit skada ett

belopp i pengar som skall ersätta den inträffade

förlusten. Har den skadelidande exempelvis förlorat

sin bil, sina arbetsredskap eller vad det nu är

skall skadeståndet möjliggöra för honom eller henne

att skaffa en annan motsvarande egendom i stället,

och det skall också i viss utsträckning ersätta för

mera indirekt förlust som han eller hon lidit, t.ex.

för hyra av annan egendom under den tid den

skadelidande varit i avsaknad av den skadade

egendomen.

Det anförda innebär, med avseende på den i motion

L606 behandlade frågan, att någon

lagstiftningsåtgärd inte är påkallad. Därmed

avstyrker utskottet bifall till motionen.

Utskottet har inte någon erinran mot de förslag i

propositionen som inte behandlas särskilt ovan.

Sammantaget innebär således utskottets

ställningstaganden att lagförslagen tillstyrks.

Vissa andra skadeståndsrättsliga

frågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

förmånligare preskriptionsregler vid

skadeståndskrav, möjligheter att vägra

verkställighet av dom på skadestånd, ansvar

för genmodifierade organismer och om

ersättning till enskild som fått fingerade

personuppgifter. Jämför reservation nr 9 (c).

I detta avsnitt behandlar utskottet fyra motionsyrkanden från

den allmänna motionstiden i olika

skadeståndsrättsliga frågor.

Preskription av skadestånd

Skadeståndskrav enligt skadeståndslagen är

underkastade den allmänna fordringspreskriptionen

enligt reglerna i preskriptionslagen (1981:130).

Huvudregeln är att en fordran preskriberas tio år

efter tillkomsten (2 §). Preskriptionen kan

avbrytas, och då börjar en ny preskriptionstid att

löpa (5 § och 6 §). När det gäller en fordran på

skadestånd kan sålunda preskriptionen avbrytas genom

att den skadeståndsskyldige får ett skriftligt

skadeståndskrav från den skadelidande. Beträffande

skadestånd på grund av brott infördes genom

preskriptionslagen en särskild regel som innebär att

skadeståndsfordran inte preskriberas förrän straffet

har preskriberats samt att den skadelidande, efter

det att ansvarsfrågan har avgjorts, alltid har ett

år på sig att framställa skadeståndsanspråk (3 §).

Åtskilliga speciallagar om skadestånd innehåller

bestämmelser om kortare preskriptionstider än enligt

den allmänna preskriptionslagen. Sålunda gäller

enligt 28 § trafikskadelagen en preskriptionstid om

tre år från det att den skadelidande fick kännedom

om att fordringen kunde göras gällande eller tio år

från det fordringen tidigast hade kunnat göras

gällande. Även enligt patientskadelagen (1996:799)

gäller en treårig preskriptionstid från det att den

skadelidande fick kännedom om att anspråket kunde

göras gällande (23 §). Flera lagar på

transporträttens område innehåller också regler om

kortare preskriptionstider än enligt den allmänna

preskriptionslagen.

I motion L605 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

anförs att det är stötande att preskriptionsreglerna

kan medföra att brottslingar som dömts att betala

skadestånd, genom att på olika sätt se till att de

saknar tillgängliga medel, slipper att betala

skadestånd till brottsoffret. Enligt motionären bör

sådant skadestånd inte preskriberas förrän den

skadeståndsskyldige avlider, och i motionen begärs

en lagändring med denna innebörd.

Utskottet kan i viss mån hålla med om att

preskriptionsreglerna ibland kan leda till resultat

som förefaller hårda mot den skadelidande. Bland

annat kan det, genom att preskriptionstiden vid

skadeståndsfordringar i princip räknas från det att

den skadegörande handlingen vidtogs, inträffa att

skadeståndskravet är preskriberat innan någon skada

har uppkommit. Det måste emellertid beaktas att

preskriptionsreglerna utgör en avvägning och att

hänsyn också måste tas till att den som begått ett

fel någon gång måste kunna känna sig säker på att

inte utsättas för krav på grund av vad som inträffat

långt tidigare. Utskottet vill också framhålla att

genom preskriptionslagen infördes den ovan nämnda

för den skadelidande mer förmånliga särskilda

preskriptionsregeln vid skadestånd på grund av

brott.

Utskottet kan inte se att det finns skäl att ändra

preskriptionsreglerna när det gäller krav på

skadestånd och avstyrker därmed bifall till motion

L605.

Verkställighet av utländska avgöranden om

skadestånd

I motion L601 av Siw Persson (fp) anförs att det

förekommer vissa utländska domar som innebär en

inskränkning av yttrandefriheten och som innefattar

skadeståndsskyldighet för den som fällt de påstått

förgripliga yttrandena. Sådana avgöranden skulle

enligt motionen inte vara möjliga i Sverige med det

starka skydd för yttrandefriheten som finns här. I

sådana situationer bör det, enligt motionen, vara

möjligt för svenska myndigheter att vägra

verkställighet av domarna.

Utskottet vill erinra om att Högsta domstolen i

rättsfallet NJA 1998 s. 817 prövat frågan om det av

hänsyn till skyddet för yttrandefriheten i

konventionen angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna

(Europakonventionen) eller till svensk ordre public

förelåg hinder för verkställighet av en norsk dom

där en norsk medborgare, som haft i uppdrag att

tjänstgöra som sälfångstinspektör i Norge,

förpliktats utge skadestånd till ett antal norska

säljägare för ärekränkande uttalanden om dem i bl.a.

en film som visats i svensk TV. Högsta domstolen

konstaterade i sitt avgörande att Europadomstolen

varit benägen att se det verkställighetsförfarande

som följer på en dom som en del av det förfarande

varigenom civila rättigheter och skyldigheter

fastställs. Europadomstolens inställning kunde,

enligt Högsta domstolen, tolkas så att det vid

flagranta brister i en utländsk rättegång bör ske

någon form av överprövning innan en utländsk

straffdom verkställs. Mot bakgrund härav fann Högsta

domstolen att prövning borde ske av påståendet att

den norska domen inte fick verkställas på den

grunden att verkställigheten stod i strid med

Europakonventionen. Det kunde, anförde Högsta

domstolen vidare, emellertid inte bli fråga om att

göra en fullständig omprövning av den norska domen.

En sådan ordning skulle enligt Högsta domstolen

alltför mycket tynga det internationella samarbete

som syftar till att underlätta domsverkställighet i

andra länder än det där domen meddelats. För länder

anslutna till Europakonventionen bör det, anförde

Högsta domstolen, normalt vara tillräckligt att

myndigheten i verkställighetslandet gör en mera

översiktlig granskning för att kontrollera att domen

är förenlig med konventionen. Skulle det emellertid,

t.ex. genom påpekanden från en part, komma fram

någon omständighet som gör att det kan sättas i

fråga om domen uppfyller konventionens krav måste

granskningen vara mer ingående.

Vid den granskning av den norska domen som enligt

det anförda skulle ske i det aktuella

verkställighetsärendet fann Högsta domstolen med

beaktande av de olika omständigheterna att den

norska domen inte kunde anses innefatta någon

kränkning av sälfångstinspektörens rätt till

yttrandefrihet enligt Europakonventionen.

När det gällde frågan huruvida det förelåg hinder

mot verkställighet av den norska domen av hänsyn

till ordre public fanns det, anförde Högsta

domstolen, anledning att understryka att det,

generellt sett, bara i undantagsfall kan komma i

fråga att vägra domsverkställighet på denna grund.

Särskilt gäller detta naturligtvis när det är fråga

om verkställighet av en dom som är meddelad i ett

annat nordiskt land. Frågan om hänsyn till svensk

ordre public i det aktuella målet hade enligt Högsta

domstolen i första hand anknytning till

sälfångstinspektörens medverkan i den film som

visades i svensk television. Högsta domstolen

anförde att det får anses att hänsyn till svensk

ordre public hindrar verkställighet i Sverige av en

utländsk dom på straff eller skadestånd, när

ansvarsutkrävandet i det landet framstår som ett

kringgående av det svenska grundlagsskyddet för den

som medverkar vid tillkomsten av en framställning i

något av de särskilt grundlagsskyddade medierna.

Hänsynen till svensk ordre public kan emellertid,

fortsatte Högsta domstolen, inte sträcka sig så

långt att den som medverkar i ett program som visas

i svensk television alltid är skyddad mot

verkställighet här i landet av en utländsk dom som

avser ansvar för medverkan i programmet. Så t.ex.

bör en person som ärekränker någon i ett program som

visas i ett annat lands television och som sedan

återutsänds i Sverige i regel inte kunna undgå

verkställighet här av en dom som meddelats i det

andra landet på grund av ärekränkningsbrottet där.

Slutsatsen är, enligt Högsta domstolen, att det i

ett verkställighetsärende får bedömas från fall till

fall huruvida omständigheterna bör medföra att

verkställighet vägras i Sverige.

Med hänsyn till omständigheterna i det aktuella

fallet och förhållandena i övrigt ansåg Högsta

domstolen att det inte heller med hänsyn till ordre

public kunde anses föreligga hinder för den begärda

verkställigheten.

Det bör nämnas att numera regleras verkställighet

av bl.a. norska domar i Sverige av

Luganokonventionen om domstols behörighet och

verkställighet av domar på privaträttens område

(prop. 1991/92:128, LU36). Det ordre public-

förbehåll som görs i konventionen anses vara

tillämpligt endast i exceptionella situationer.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats anser

utskottet att motion L601 inte påkallar någon

riksdagens åtgärd, och utskottet avstyrker bifall

till motionen.

Ansvar för genmodifierade organismer (GMO)

I motion MJ711 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om att strikt

skadeståndsansvar i kombination med en obligatorisk

ansvarsförsäkring bör införas för den som

introducerar GMO i begränsade försök eller på

marknaden (yrkande 18).

Riksdagen behandlade en liknande motion våren 1999

(bet. 1998/99: LU17). I betänkandet konstaterade

utskottet sammanfattningsvis att skador orsakade av

GMO i betydande utsträckning täcks av bestämmelserna

om ett strikt ansvar i miljöbalken. I andra fall

torde, såvitt utskottet kunde bedöma, skador

orsakade av GMO i många fall omfattas av ett strikt

ansvar enligt olika specialförfattningar eller kunna

hänföras till det allmänna culpaansvaret enligt

skadeståndslagen. Enligt utskottets mening förelåg

mot den bakgrunden inte anledning för riksdagen att

ta initiativ till förändrade ansvarsregler vid

användning av GMO. Utskottet förutsatte emellertid

att regeringen noga följer utvecklingen på området

och, för det fall det skulle finnas behov av

ytterligare lagstiftningsåtgärder, tar initiativ

till att sådana kommer till stånd. Riksdagen

beslutade i enlighet med utskottets hemställan och

avslog den då aktuella motionen.

Då frågan ånyo behandlades våren 2000 med

anledning av en liknande motion vidhöll utskottet

sin tidigare gjorda bedömning och avstyrkte bifall

till motionen i fråga (bet. 1999/2000:LU11).

Utskottet finner inte heller nu skäl att frångå

sina tidigare ställningstaganden och avstyrker

bifall till motion MJ711 yrkande 18.

Ersättning till enskild för fingerade

personuppgifter m.m.

Enligt motion Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson

(båda fp) bör personer som fått fingerade

personuppgifter, sekretessmarkering i

folkbokföringen eller kvarskrivning ha rätt till

ekonomisk ersättning för de kostnader som uppkommer

(yrkande 25 delvis).

Utskottet vill peka på att frågan om ekonomisk

ersättning till enskild som fått fingerade

personuppgifter behandlas i regeringens proposition

2000/01:79 om stöd till brottsoffer. I propositionen

anför regeringen att det i många fall kan vara

skäligt att en person som på grund av förföljelse

tvingas byta sin identitet får ekonomisk hjälp från

staten. Det kan vara kostnader som har samband med

byte av bostadsort eller med försäljning av en

fastighet eller bostadsrätt och kostnader i samband

med att den enskilde måste byta arbete. Regeringen

erinrar i proposition 2000/01:79 om att den i

november 1999 beslutat att uppdra åt

Rikspolisstyrelsen att i samverkan med

Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen,

Domstolsverket och Brottsoffermyndigheten utarbeta

ett förslag till ett nationellt handlingsprogram för

skydd av vittnen, målsäganden och andra

bevispersoner. Uppdraget har redovisats genom att en

rapport överlämnats till regeringen i december 2000.

I rapporten lämnas bl.a. ett förslag till en lag om

skydd för bevispersoner. De personer som omfattas av

skydd enligt lagen skall kunna erhålla ersättning

för kostnader för boende, uppehälle, resor och andra

liknande för programmets genomförande nödvändiga

utgifter. I rapporten understryks också

nödvändigheten av att samordna det skydd som

föreslås i lagen med andra åtgärder såsom

sekretessmarkering, kvarskrivning och fingerade

personuppgifter.

Enligt vad regeringen vidare anför i proposition

2000/01:79 är det viktigt att frågan om ersättning

till dem som är i behov av skydd behandlas

uttömmande och i ett sammanhang. Detta görs enligt

regeringen lämpligen inom ramen för den fortsatta

beredningen av förslaget om det nationella

handlingsprogrammet.

Utskottet kan för sin del från

skadeståndsrättsliga utgångspunkter inte se något

skäl för riksdagen att ta initiativ med anledning av

motion Ju933. Därmed avstyrker utskottet bifall till

motionsyrkandet (yrkande 25 delvis).

Försäkringsrättsliga frågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om jämställdhet

i försäkringsvillkoren, patientskadelagen,

utvidgat ansvar för trafikförsäkringen och

obligatorisk ansvarsförsäkring för hund.

Jämför reservation nr 10 (c) samt särskilda

yttranden nr 1 (fp) och nr 2 (kd).

I detta avsnitt behandlar utskottet sju

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden i

olika försäkringsrättsliga frågor.

Jämställdhet i försäkringsvillkoren

I motion L608 av Lena Ek (c) anförs att många

försäkringsbolag har gjort undantag i

försäkringsvillkoren för hemförsäkring genom att

ersättning inte utgår i det fall försäkringstagaren

blir utsatt för våld i hemmet av närstående. Detta

drabbar enligt motionen särskilt kvinnor eftersom

sådana brott är mycket vanligare mot kvinnor än mot

män. I motionen understryks att förhållandena utgör

en stor orättvisa mot kvinnor och är

diskriminerande. I motionen yrkas ett

tillkännagivande om vad som i motionen anförts om

jämställdhet i försäkringsvillkoren rörande brott i

hemmet.

Motion So545 av Matz Hammarström m.fl. (mp) har

liknande innehåll och i motionen yrkas ett

tillkännagivande om att regelsystemet för ersättning

av olika slag i anledning av våldsbrott skall vara

likvärdigt, även om brottet är utfört mot en kvinna

i hemmet (yrkande 17).

En privat försäkring uppkommer genom ett avtal

mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren.

Civilrättsliga regler om försäkringsförhållanden

finns, som framgått tidigare, i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal. Försäkringsavtalslagen är

tillämplig på bl.a. liv- och pensionsförsäkringar

liksom andra typer av personförsäkringar.

Civilrättsliga regler om försäkringsavtal finns

också i konsumentförsäkringslagen (1980:38). Denna

lag innehåller bestämmelser - som mestadels är

tvingande till förmån för försäkringstagarsidan - om

vissa typer av försäkring som konsumenter tecknar,

såsom hemförsäkring, villaförsäkring,

reseförsäkring, trafikförsäkring m.m. De båda

försäkringsavtalslagarna reglerar

försäkringsavtalets ingående och upphörande samt

olika allmänna frågor om parternas förpliktelser mot

varandra.

På försäkringsområdet pågår sedan länge ett

omfattande reformarbete. Försäkringsrättskommittén

avlämnade år 1986 delbetänkandet (SOU 1986:56)

Personförsäkringslag, vari läggs fram förslag till

nya bestämmelser om personförsäkringar som är

avsedda att ersätta försäkringsavtalslagens

bestämmelser på området. Därefter avlämnade

kommittén slutbetänkandet Skadeförsäkringslag (SOU

1989:88). Inom Justitiedepartementet har härefter

skett en omarbetning av Försäkringskommitténs

förslag, bl.a. med hänsyn till den internationella

utvecklingen och till vad som framkommit vid

remissbehandlingen av kommittéförslagen. Resultatet

av arbetet har redovisats i departementspromemorian

(Ds 1993:39) Ny försäkringsavtalslag, vari föreslås

en helt ny lag på området. För närvarande pågår

beredning i Regeringskansliet av en ny

försäkringsavtalslag som skall ersätta 1927 års lag

i ämnet och konsumentförsäkringslagen från år 1980.

Avsikten är att den nya lagen skall bli en samlad

lag för försäkringsavtalsrätten. Den kommer därför

att behandla individuell konsumentskadeförsäkring,

företagsförsäkring och personförsäkring, gruppskade-

och personförsäkring samt kollektivavtalsgrundad

skade- och personförsäkring.

Enligt utskottets mening förtjänar de

frågeställningar som tas upp i motionerna en närmare

belysning. Utskottet förutsätter att ett sådant

arbete kommer till stånd inom ramen för det pågående

arbetet inom Justitiedepartementet.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att

motionerna L608 och So545 yrkande 17 inte påkallar

någon riksdagens åtgärd i förevarande sammanhang,

och utskottet avstyrker bifall till

motionsyrkandena.

Patientskadelagen

Patientskadelagen (1996:799), som trädde i kraft den

1 januari 1997, innehåller bestämmelser om rätt till

patientskadeersättning och skyldighet för vårdgivare

att ha en patientförsäkring som täcker sådan

ersättning (prop. 1995/96:187, bet. LU27). Lagen

bygger i stor utsträckning på den tidigare

frivilliga patientförsäkringen men tillhör nu det

obligatoriska försäkringssystemet.

Patientskadeersättning lämnas för personskador,

såväl fysiska som psykiska, som drabbar en patient i

samband med hälso- och sjukvård i Sverige.

Förutsättningarna för ersättning anges genom en

uppräkning i lagen av ett antal olika

skadesituationer. I korthet kan sägas att ersättning

lämnas för skada som orsakas av undersökning, vård

och behandling, oriktiga diagnoser, fel hos eller

felaktig hantering av medicinsktekniska produkter

och sjukvårdsutrustning, smittämnen som överförts i

samband med vården och som lett till infektion,

olycksfall som inträffat i samband med vården samt

oriktig hantering av läkemedel.

Rätten till patientskadeersättning är fristående

från skadeståndsrätten, vilket innebär att patienten

inte behöver bevisa att skadan orsakats genom att

hälso- och sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig

till fel eller försummelse för att ersättning skall

kunna lämnas. I stället sker bedömningen på

objektiva grunder. Ersättningen bestäms i huvudsak

enligt reglerna i 5 kap. skadeståndslagen.

Enligt huvudregeln åläggs alla vårdgivare, såväl

offentliga som privata, en skyldighet att teckna

försäkring som täcker ersättningsskyldigheten.

Ersättningen lämnas av försäkringsgivaren, och för

att tillgodose patientskyddsintresset i sådana fall

då en vårdgivare inte fullgjort sin

patientförsäkringsplikt åläggs alla

försäkringsgivare som meddelar patientförsäkring ett

solidariskt ansvar för ersättningen för skador som

inträffar hos vårdgivare som saknat

patientförsäkring. Försäkringsgivarna ingår i en

patientförsäkringsförening som skall handlägga

ersättningsfrågor som rör vårdgivare som inte

tecknat försäkring. Vidare skall en

patientskadenämnd upprätthållas och bekostas av de i

patientförsäkringsföreningen ingående medlemmarna.

Nämnden skall på begäran av bl.a. patient,

vårdgivare, försäkringsgivare och domstol avge

yttranden över ersättningsfall.

Ersättningsbestämmelserna i patientskadelagen, som

innebär att även patientens efterlevande kan ha rätt

till ersättning, är tvingande till de skadelidandes

förmån. Den som vill ha ersättning enligt

patientskadelagen kan föra talan om detta vid allmän

domstol. Möjligheten för en skadelidande att i

stället vända sig mot vårdgivaren med en

skadeståndstalan finns dock fortfarande kvar, och

patientskadelagen inskränker således inte rätten att

föra talan om skadestånd i anledning av inträffad

skada.

I motion L602 av Chatrine Pålsson (kd) anförs att

eftersom ersättningen enligt patientförsäkringen

inte alltid motsvarar de faktiska kostnaderna

överväger många skadelidande att vända sig till

domstol för att kräva fullt skadestånd. En

domstolsprocess kan emellertid verka avskräckande

med hänsyn till risken att behöva stå för

rättegångskostnaderna. Enligt motionen innebär detta

att allt färre vågar anmäla felbehandlingar till

domstol. Det synes också som om allt färre

felbehandlingar anmäls till försäkringen. Motionären

menar att detta kan bero på att anmälningar inom

sjukvården inte tas väl upp. Enligt motionen bör

dessa förhållanden utredas i syfte att ge större

trygghet i vården.

Utskottet vill för sin del framhålla att det är

viktigt att förekommande fall av felbehandlingar

m.m. inom sjukvården uppmärksammas och leder till

anmälan där så är befogat. Enligt utskottets mening

saknas dock underlag för att bedöma om det finns fog

för påståendet i motionen om att allt färre

anmälningar om felbehandling m.m. inom sjukvården

sker och att det skulle saknas förtroende för

patientskadesystemet som sådant.

Utskottet vill emellertid peka på att Riksdagens

revisorer inlett en s.k. förstudie angående

granskning av patientskadelagen. Studien avses bli

klar till hösten 2001. Förstudien bygger på ett

förslag till granskningsärende till Riksdagens

revisorer som lagutskottet lämnade i april 2000. I

underlaget till förslaget konstaterar utskottet att

patientskadelagen varit i kraft drygt tre år och att

någon utvärdering av reformen och närmare

undersökning av den praktiska tillämpningen av

lagens bestämmelser inte kommit till stånd. Den

grundläggande och enkla frågeställningen för en

granskning bör enligt utskottet vara om

patientskadelagen - både från patienternas och

vårdgivarnas utgångspunkter - fungerar på det sätt

som var tänkt vid lagens tillkomst (se bilaga 2 till

lagutskottets protokoll 1999/2000:26).

Enligt utskottets mening bör riksdagen, i avbidan

på pågående utredningsarbete, inte vidta någon

åtgärd med anledning av motion L602. Utskottet

avstyrker därmed bifall till motionen.

Patientskadelagen innehåller en preskriptionsregel

i 23 §. Enligt första stycket är preskriptionstiden

tre år från det att den skadelidande fick kännedom

om att anspråket kunde göras gällande. Rätten till

patientskadeersättning förloras i vart fall om den

skadelidande inte väcker talan inom tio år från den

tidpunkt då skadan orsakades. Preskriptionsavbrott

kan även ske genom en anmälan till vårdgivaren eller

försäkringsgivaren. I andra stycket finns en

bestämmelse som syftar till att hindra rättsförlust

för den skadelidande när han eller hon väl anmält

skadan till försäkringsgivaren men ärendet regleras

först sedan treårs- eller tioårsfristen gått ut

eller kort tid dessförinnan. Bestämmelsen innebär

att om den som vill ha ersättning gjort en anmälan

hos vårdgivaren eller försäkringsgivaren inom den

tid som anges i första stycket har han eller hon

alltid sex månader på sig att väcka talan sedan han

eller hon fått del av försäkringsgivarens slutliga

ställningstagande i ärendet.

I motion L603 av Kenneth Lantz (kd) konstateras

att det förekommer att patienter drabbas av skador

inom sjukvården i form av smittat blod. Bland annat

har det inträffat att patienter fått hepatit C men

fått kännedom om skadan först sedan

preskriptionstiden för ersättningskravet gått ut.

Enligt motionen bör preskriptionsreglerna ändras för

att undvika ett sådant för den skadelidande hårt

resultat (yrkande 1). Det bör också enligt motionen

vara möjligt att tolka nuvarande preskriptionsregler

förmånligt när det gäller patienter som långt

tillbaka smittats med infekterat blod. I motionen

yrkas ett tillkännagivande härom (yrkande 2).

Utskottet utgår från att även

preskriptionsreglerna blir föremål för uppmärksamhet

i Riksdagens revisorers pågående utredningsarbete.

Motion L603 påkallar därför inte någon riksdagens

åtgärd i förevarande sammanhang, och utskottet

avstyrker motionen.

Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen

Genom trafikskadelagen (1975:1410) åläggs varje

motorfordonsägare att ha trafikförsäkring för sitt

fordon. Ersättning betalas ur trafikförsäkringen, så

snart någon i fordonet skadats. Både förare och

passagerare har rätt till ersättning. Dessutom utgår

ersättning ur trafikförsäkringen till andra, t.ex.

cyklister och fotgängare, som skadas till följd av

trafik med fordonet. Full ersättning utgår för alla

personskador, oberoende av om någon har skuld till

olyckan eller inte. Ersättning till förare och

passagerare betalas ur det egna fordonets

trafikförsäkring även om skadorna skulle ha

uppkommit vid en kollision med ett annat fordon. Om

skadorna har orsakats genom vållande i samband med

förandet av ett annat fordon, kan det

försäkringsbolag som har betalat ut ersättningen

kräva den tillbaka från försäkringen för det andra

fordonet.

Den ersättning som skall utgå från

trafikförsäkringen skall bedömas med ledning av vad

som föreskrivs i 5 kap. skadeståndslagen och lagen

(1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. Detta

innebär bl.a. att trafikskadeersättning till den som

orsakats personskada i följd av trafik med

motordrivet fordon skall omfatta ersättning för

sjukvårdskostnader och andra utgifter,

inkomstförlust samt ideell skada. Av 5 kap. 3 §

skadeståndslagen följer emellertid att vid

bestämmande av ersättning för inkomstförlust skall

avräknas förmån som den skadelidande med anledning

av förlusten har rätt till i form av ersättning som

betalas på grund av obligatorisk försäkring enligt

lagen (1962:381) om allmän försäkring eller på grund

av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller

någon annan likartad förmån. Avräkning skall också

göras för pension eller annan periodisk ersättning

eller sjuklön, om förmånen betalas av en

arbetsgivare eller på grund av en försäkring som är

en anställningsförmån.

Enligt motion MJ845 av Lars Gustafsson m.fl. (kd)

bör kostnaderna för trafikskadade ligga på

trafikförsäkringen. Det skulle enligt motionen

medföra att försäkringsbolagen skulle bli mer aktiva

på trafiksäkerhetsområdet. I motionen begärs att

regeringen lägger fram förslag till ändring av

trafikförsäkringen enligt vad sålunda anförts

(yrkande 1).

Riksdagen har vid flera tillfällen tidigare

behandlat liknande motioner som den nu aktuella. Då

frågan behandlades våren 1993 konstaterade utskottet

i sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:LU35

att motionärernas förslag innebar en genomgripande

förändring, inte bara när det gäller det nuvarande

trafikförsäkringssystemet, utan också på ett flertal

andra områden. Med hänvisning till ett planerat

utredningsarbete i syfte att se över möjligheterna

att använda trafikförsäkringarna som ett incitament

för att förbättra trafiksäkerheten avstyrkte

utskottet bifall till de då aktuella motionerna.

Då spörsmålet ånyo aktualiserades motionsvägen

våren 1996 hade utskottet erfarit att en arbetsgrupp

inom Försäkringsförbundet utarbetat ett förslag

angående försäkringsbranschens möjligheter att ta

över vissa av de kostnader för trafikskador som i

dag det allmänna ansvarar för (bet. 1995/96:LU20).

Försäkringsförbundet har presenterat arbetsgruppens

överväganden i en rapport den 31 januari 1996 som

ingetts till Finansdepartementet. Enligt rapporten

är det ett realistiskt alternativ att

trafikförsäkringsbolagen övertar det ekonomiska

ansvaret dels för inkomstförlust vid personskada

under yrkesaktiv tid, dels för sådan rehabilitering

som syftar till att den skadelidande i största

möjliga utsträckning skall kunna bidra till sin

försörjning under den yrkesaktiva tiden. Däremot bör

enligt rapporten samhället även i fortsättningen stå

för sjukvårdskostnaderna. Det utökade ansvaret för

trafikförsäkringen bedöms i rapporten få en rad

positiva effekter samt skapa större klarhet om

trafikens kostnader. Därutöver förbättras

möjligheterna att använda försäkringen i

trafiksäkerhetsarbetet. I rapporten görs vidare

vissa ekonomiska bedömningar om

skadekostnadsökningar för försäkringsbolagen och

vilka höjningar av trafikförsäkringspremien som

skulle behövas.

Utskottet såg positivt på att frågor om

försäkringars möjligheter att ge incitament till

skadeförebyggande åtgärder aktualiserats i olika

sammanhang under senare år. När det gällde den då

aktuella frågan borde enligt utskottets mening

resultatet av den fortsatta behandlingen inom

Regeringskansliet av Försäkringsförbundets rapport

avvaktas. Utskottet avstyrkte med det anförda

bifall till motionen i fråga.

När frågan om en utvidgad trafikförsäkring nu åter

aktualiseras motionsvägen vill utskottet också peka

på Personskadekommitténs uppdrag att se över

reglerna om samordningen vid personskada mellan

skadestånd, ersättning från offentlig försäkring och

ersättning från försäkringar av annat slag (dir.

1999:18). Huvudfrågan för kommittén är att ta

ställning till vem som i olika situationer slutligt

skall svara för ersättningen till den som drabbats

av en personskada. I direktiven anförs bl.a. att det

för vissa verksamhetsområden satts i fråga om det är

rimligt att det allmänna svarar för en så stor del

av kostnaderna för personskador som är fallet i dag.

Kommittén skall överväga om ansvaret i större

utsträckning kan överföras till dem som är upphov

till kostnaderna. Personskadekommittén beräknas

avsluta sitt arbete senast den 2 januari 2002.

Enligt utskottets mening finns det anledning att

avvakta det utredningsarbete som sålunda pågår,

varför utskottet avstyrker bifall till motion MJ845

yrkande 1.

Obligatorisk hundförsäkring

Helena Bargholtz och Siw Persson (båda fp) anför i

motion L607 att många personer som blir överfallna

av hundar står utan möjlighet till ersättning därför

att hundägaren inte har någon ansvarsförsäkring för

hunden eller tillgångar för tillgodoseende av ett

skadeståndsanspråk.

För hundägare föreligger enligt lagen (1943:459)

om tillsyn över hundar och katter ett strikt

skadeståndsansvar för skador som hunden orsakar.

Från och med den 1 januari 2001 är vidare en

hundägare, enligt lagen (2000:537) om märkning och

registrering av hundar, skyldig att märka och låta

registrera sitt ägarskap i ett för landet centralt

register (prop. 1999/2000:76, bet. MJU16). Syftet

med lagen är att det skall bli enklare och gå

fortare att fastställa vem som är en hunds ägare.

I miljö- och jordbruksutskottets nyss nämnda

betänkande anför utskottet bl.a. att det i dag ofta

förekommer stora problem med att fastställa vem som

är ägare till en viss hund. Detta leder till

svårigheter att ställa någon till svars för de

skador som en hund kan ha orsakat. Särskilt det

snabbt ökande antalet aggressiva och farliga hundar

har medfört att problemet blivit ytterst påtagligt

och akut. Behovet av att få kännedom och kontroll

över dessa hundar är enligt utskottets mening så

stort att det bör finnas ett verksamt instrument som

gör det möjligt för staten att ingripa och tvinga

fram märkning och registrering. Enligt miljö- och

jordbruksutskottet finns det ytterligare viktiga

skäl för att införa ett hund- och ägarregister.

Bland annat kommer myndigheternas djurskyddstillsyn

att underlättas genom att en ägare till en vanvårdad

hund snabbt kan identifieras. En registrerad ägare

får säkrare och snabbare tillbaka en bortsprungen

hund. Det blir också lättare att avgöra vem som har

ansvaret för skador som en hund orsakat. Enligt

miljö- och jordbruksutskottet innebär lagen en klar

förstärkning av hundägarens ansvar och bör även

uppfattas som en ökad säkerhet för hunden och dess

ägare.

Utskottet är inte berett att förorda att det

införs en obligatorisk ansvarsförsäkring för

hundägare. Enligt utskottets mening bör man nu i

stället avvakta vilka effekter den nya lagen om

märkning och registrering av hundar kan få.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L607.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till de motiveringar som framförs

under Utskottets överväganden föreslår utskottet att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Ideell ersättning vid anhörigs död

Riksdagen antar 5 kap. 2 § regeringens förslag

till lag om ändring i skadeståndslagen

(1972:207).

Riksdagen avslår därmed motionerna 2000/01:L8

yrkande 3, 2000/01:L9 yrkande 1 och 2000/01:

Ju933 yrkande 25 i denna del.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (fp)

2. Kostnader för anhöriga

Riksdagen antar 5 kap. 1 § första stycket 1

förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen

(1972:207).

Riksdagen avslår därmed motion 2000/01:L8 yrkande

1.

Reservation 3 (m)

3. Hushållsarbete i hemmet

Riksdagen avslår motion 2000/01:L8 yrkande 2.

Reservation 4 (m)

4. Rätten att ärva ideellt skadestånd

Riksdagen antar

dels 6 kap. 3 § förslaget till lag om ändring i

skadeståndslagen (1972:207),

dels 9 § regeringens förslag till lag om ändring

i trafikskadelagen (1975:1410),

dels ock 5 § fjärde stycket regeringens förslag

till lag om ändring i brottsskadelagen

(1978:413).

Riksdagen avslår därmed motionerna 2000/01:L8

yrkande 5, 2000/01:L9 yrkande 2 och 2000/01:Ju930

yrkande 13.

Reservation 5 (m, c, fp)

5. Jämkning av skadestånd på grund av

medvållande

Riksdagen avslår motion 2000/01:L8 yrkande 4.

Reservation 6 (m)

6. Jämkning av trafikskadeersättning

Riksdagen avslår motion 2000/01:L604.

7. Ersättning för ren förmögenhetsskada

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju930 yrkande

14.

Reservation 7 (m)

8. Skadestånd till företagare

Riksdagen avslår motion 2000/01:L9 yrkande 3.

Reservation 8 (m, fp)

9. Moms på skadestånd

Riksdagen avslår motion 2000/01:L606.

10. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i skadeståndslagen

(1972:207),

dels lag om ändring i trafikskadelagen

(1975:1410),

dels ock lag om ändring i brottsskadelagen

(1978:413), i den mån lagförslagen inte omfattas

av vad utskottet föreslagit ovan.

11. Preskription av skadestånd

Riksdagen avslår motion 2000/01:L605.

12. Verkställighet av dom på skadestånd

Riksdagen avslår motion 2000/01:L601.

13. Ansvar för genmodifierade organismer

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ711 yrkande

18.

Reservation 9 (c)

14. Ersättning för kostnader för fingerade

personuppgifter

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju933 yrkande

25 i denna del.

15. Jämställdhet i försäkringsvillkoren

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L608 och

2000/01:So545 yrkande 17.

Reservation 10 (c)

16. Patientskadelagen

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L602 och

2000/01:L603.

17. Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ845 yrkande 1.

18. Obligatorisk hundförsäkring

Riksdagen avslår motion 2000/01:L607.

Stockholm den 8 maj 2001

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Rune Berglund

(s), Henrik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),

Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv

(s), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp), Raimo

Pärssinen (s), Lars Lilja (s) och Tomas Högström

(m).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

År 1988 beslutade regeringen direktiv till en

parlamentarisk kommitté för att se över

skadeståndslagens regler om ersättning för ideell

skada i samband med personskada (dir. 1988:76).

Kommittén antog namnet Kommittén om ideell skada.

Huvuduppgifterna för Kommittén om ideell skada var

att överväga vilka ersättningsprinciper som bör

tillämpas för ideella skador, hur normer för att

bestämma ersättningen bör fastställas och om

ersättningsnivåerna bör höjas. År 1990 beslutade

regeringen tilläggsdirektiv till kommittén (dir.

1990:66). Enligt dessa skulle kommittén överväga

ändringar i ersättningsnivåerna och regelverket vid

skadestånd till våldtäktsoffer och offer för andra

våldsbrott som ger utrymme för inte bara

kompensation för lidandet utan också hjälp till en

förändring av livssituationen.

Kommittén om ideell skada behandlade först frågan

om vilken ersättning för ideell skada som de som har

smittats av hiv genom skadeståndsgrundande handling

kan anses berättigade till enligt nuvarande

skadeståndsrättsliga principer. I mars 1991

överlämnade kommittén delbetänkandet (SOU 1991: 34)

HIV-smittade - ersättning för ideell skada. Därefter

behandlade kommittén frågan om ersättning för

kränkning genom brott i delbetänkandet (SOU 1992:84)

Ersättning för kränkning genom brott. I

slutbetänkandet (SOU 1995:33) Ersättning för ideell

skada vid personskada behandlade kommittén de övriga

frågor om skadestånd för ideell skada i samband med

personskada som omfattades av utredningsuppdraget.

De två sistnämnda betänkandena har

remissbehandlats och ligger till grund för förslagen

i den förevarande propositionen 2000/01:68

Ersättning för ideell skada.

I propositionen föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet

- att riksdagen antar de förslag till ändringar i

dels skadeståndslagen (1972:207), dels

trafikskadelagen (1975:1410) och dels

brottsskadelagen (1978:413) som lagts fram i

propositionen. Regeringens förslag återfinns i

bilaga 1 och lagförslagen i bilaga 2.

Med anledning av propositionen har två motioner

väckts. I detta sammanhang behandlar utskottet även

16 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år

2000 som gäller olika skadestånds- och

försäkringsrättsliga frågor. Förslagen i motionerna

återges i bilaga 1.

Bakgrund

I centrum för den svenska skadeståndsrätten står

skadeståndslagen (1972: 207). Enligt 1 kap. 1 §

gäller lagens regler om inget annat är särskilt

föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt

följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden.

Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar på

grund av eget vållande finns i 2 kap. 1 §

skadeståndslagen. Detta lagrum innehåller den i

Sverige sedan länge gällande culparegeln, som

innebär att var och en som uppsåtligen eller av

oaktsamhet vållar person- eller sakskada är skyldig

att ersätta skadan. Regler om skadeståndets

bestämmande finns i 5 kap. skadeståndslagen. Den som

har tillfogats personskada kan enligt 5 kap. 1 § få

ersättning både för ekonomisk och för s.k. ideell

skada. Principen är att en skadelidande skall få

full ersättning för sina skador. Som ekonomisk skada

ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till

följd av skadan samt inkomstförlust. Ideell skada

ersätts i form av ersättning för sveda och värk samt

lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk

avser i huvudsak fysiskt och psykiskt lidande som

skadan fört med sig under den akuta sjuktiden. Lyte

och annat stadigvarande men omfattar lidande eller

obehag som kvarstår efter den tidpunkt då den

skadelidandes invaliditet kan bedömas som varaktig.

Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i

övrigt till följd av skadan.

Ett utmärkande drag inom den svenska

skadeståndsrätten är att ersättningsnivån vid

ideella skador i hög grad bestäms genom ett samspel

mellan domstolspraxis och försäkringspraxis.

Skadestånd för sveda och värk samt lyte och framtida

men fastställs i praktiken med ledning av tabeller

som upptar schablonbelopp vid olika grader av

lidande och olika typer av skador. Tabellerna anger

riktpunkter, och varje skadeärende bedöms efter en

prövning av förhållandena i det enskilda fallet.

Tabellerna används av både domstolar och

försäkringsbolag. Att tabellerna fått denna

genomslagskraft hänger samman med dels att en

rättstillämpning grundad på sådana normer

uttryckligen godtogs under förarbetena till 1975 års

ändringar i skadeståndslagen (prop. 1975:12 s.

109-111, 149), dels att Högsta domstolen i flera

domar godtagit normerna (se exempelvis rättsfallet

NJA 1982 s. 793). De tabeller som allmänt används

har utarbetats av det rådgivande organet

Trafikskadenämnden, vars verksamhet är

författningsreglerad.

Rätten till ersättning för ideell skada knyter an

till att en personskada uppkommit. I vissa fall kan

emellertid ideell skada ersättas även om någon

direkt personskada inte föreligger. Enligt 1 kap. 3

§ skadeståndslagen skall sålunda bestämmelserna om

skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i

fråga om lidande som någon tillfogar annan genom

brott mot den personliga friheten, genom annat

ofredande som innefattar brott samt genom vissa

andra i bestämmelsen uppräknade brott. Syftet med

regeln om ersättning för personligt lidande är att

gottgöra den integritetskränkning som följer med de

brott som avses med regeln. Ersättningen kan också

utgöra kompensation för den oro och det obehag som

kan bli följden av ett brottsligt angrepp på den

personliga integriteten.

Skadeståndslagen erbjuder också en möjlighet till

ersättning för ren förmögenhetskada. Med ren

förmögenhetsskada avses enligt 1 kap. 2 § sådan

ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att

någon lider person- eller sakskada. Den allmänna

principen i svensk rätt är att ren förmögenhetsskada

endast ersätts om den vållas genom brott, och

skadeståndsskyldigheten drabbar enligt 2 kap. 4 § i

första hand den som gjort sig skyldig till den

straffbara handlingen.

Under vissa förutsättningar kan den som har

skadats till följd av brott få ersättning av

statliga medel. Bestämmelserna härom finns i

brottsskadelagen (1978:413). Enligt denna lag prövas

ansökningar om ersättning av statliga medel för

brottsskador (brottsskadeersättning) av

Brottsoffermyndigheten. Brottsskadeersättning

betalas i första hand för personskador och för

kränkning.

Den i svensk skadeståndsrätt grundläggande

culparegeln i 2 kap. 1 § skadeståndslagen gäller i

och för sig också i fråga om skador som uppkommer

vid trafik med motorfordon. På detta område har

emellertid de skadelidande ett förstärkt skydd genom

trafikskadelagen (1975:1410), som innehåller

bestämmelser om trafikförsäkring och om ersättning

vid trafikskador.

Propositionens huvudsakliga innehåll

För att stärka rätten till skadestånd för ideell

skada föreslår regeringen att nära anhöriga till den

som dödas genom en skadeståndsgrundande handling får

en lagstadgad rätt till ersättning för de psykiska

besvär som han eller hon åsamkas på grund av

dödsfallet. Vidare föreslås en ny ersättningspost

kallad särskilda olägenheter som har ett snävare

innehåll än den nuvarande ersättningsposten

olägenheter i övrigt. Samtidigt skall fysiskt och

psykiskt lidande omfatta vissa skadeföljder som inte

ryms under motsvarande begrepp i dag. Rätten till

omprövning av skadestånd utvidgas enligt förslaget

till att avse även ersättning för kostnader och

ideell skada vid personskada.

Beträffande rätten till ersättning för kränkning

genom brott innebär förslaget att en tydligare regel

om kränkningsersättning införs och att det i lagen

anges vad som särskilt skall beaktas när

ersättningen bestäms. Särskilda bestämmelser om

kränkningsersättning föreslås införda i brotts-

skadelagen. Vidare föreslås att rätten till

ersättning för båda de nämnda typerna av ideell

skada - vid personskada och vid kränkning - skall

kunna ärvas i större utsträckning än i dag. Vid den

skadelidandes död skall rätten till ersättning gå

över på arvingarna, om krav på ersättning har

framställts före dödsfallet. Dessutom föreslås att

kostnader som har uppkommit på grund av nära

anhörigas sjukbesök och omvårdnad skall ersättas mer

generöst.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1

januari 2002.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Ideell ersättning vid anhörigs död (punkt 1)

av Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström, Berit

Adolfsson och Tomas Högström (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L8 yrkande

3 samt avslår motionerna 2000/01:L9 yrkande 1 och

2000/01:Ju933 yrkande 25 i denna del samt antar 5

kap. 2 § regeringens förslag till lag om ändring i

skadeståndslagen (1972:207).

Ställningstagande

Vi anser, i motsats till regeringen, att det finns

övervägande skäl att införa en rätt till ersättning

för sorg och saknad i svensk skadeståndsrätt. I

allmänhet är en sådan standardiserad ersättningspost

enklare att hantera i skaderegleringen än skadestånd

för den personskada i form av psykiska besvär som

kan ha åsamkats den eller de efterlevande. En

ersättningsmöjlighet för sorg och saknad finns också

i flera europeiska länder, bl.a. England, Frankrike

och Italien. Dessutom har vissa av remissinstanserna

förordat en sådan lösning. Regeringens skäl för att

ställa sig avvisande till en rätt till ersättning

för sorg och saknad, nämligen att den skulle

innebära en principiell nyhet i svensk rätt, anser

vi kan lämnas utan avseende. Tvärtom utgör

jämförelser med andra länders rättsordningar och

därav påverkade förändringar i det allmänna

rättsmedvetandet starka skäl att införa en rätt till

ersättning för sorg och saknad vid nära anhörigs död

genom en skadeståndsgrundande handling. Ersättning

för sorg och saknad behöver inte heller bestämmas

efter ett tidsödande utredningsarbete utan

ersättningen kan utgå med ett schablonbelopp

uppgående till 75 000 kr.

Vi anser alltså att en regel om ersättning för

sorg och saknad bör införas i skadeståndslagen i

stället för den möjlighet till ersättning till

efterlevande för personskada som regeringen nu

föreslår. Regeringen bör snarast återkomma med ett

sådant lagförslag till riksdagen. Vad sålunda

anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall

till motion L8 yrkande 3 och med avslag på

motionerna L9 yrkande 1 och Ju933 yrkande 25

(delvis), som sin mening ge regeringen till känna.

I avvaktan på att regeringen lägger fram förslag

till en bestämmelse om rätt till ersättning för sorg

och saknad vill vi dock inte motsätta oss att

riksdagen nu, som en tillfällig lösning, antar

regeringens förslag om en regel om ersättning till

efterlevande för personskada.

2. Ideell ersättning vid anhörigs död (punkt 1)

av Ana Maria Narti (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2000/01:L9

yrkande 1 och 2000/01:Ju933 yrkande 25 i denna del

samt avslår motion 2000/01:L8 yrkande 3 samt antar 5

kap. 2 § regeringens förslag till lag om ändring i

skadeståndslagen (1972:207).

Ställningstagande

Jag anser att riksdagen bör anta regeringens förslag

till en ny regel om ersättning till efterlevande för

personskada. I motsats till regeringen anser vi

emellertid att ersättning för sorg och saknad skall

kunna utgå utöver ersättning för psykiska besvär som

efterlevande kan drabbas av till följd av en nära

anhörigs död genom en skadeståndsgrundande handling.

Någon remissinstans har också förespråkat en sådan

särskild rätt till ersättning för sorg och saknad.

De skäl som enligt vår mening väger tungt till stöd

för en sådan ordning är att det i rättstillämpningen

ställs krav på att de psykiska besvären skall

bevisas, vilket ofta kan vara svårt och omständligt.

Dessutom kan det många gånger upplevas som kränkande

för en anhörig att tvingas föra särskild bevisning i

sådana frågor. Med en schabloniserad rätt till

ersättning för sorg och saknad kan den som inte vill

underkasta sig en undersökning av de egna psykiska

besvären ändå få ersättning för de starka känslor

och de mer eller mindre definierbara psykiska

påfrestningar som typiskt sett uppkommer vid en nära

anhörigs död.

Vår inställning innebär sålunda att vi tillstyrker

regeringens förslag till en ny regel om ersättning

för den personskada som efterlevande kan drabbas av

vid en nära anhörigs död genom en

skadeståndsgrundande handling. Denna möjlighet bör

emellertid kompletteras med en särskild rätt till

ersättning för sorg och saknad. Regeringen bör

snarast återkomma till riksdagen med ett lagförslag

om en sådan ersättningsmöjlighet.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motionerna L9 yrkande 1

och Ju933 yrkande 25 (delvis) samt med avslag på

motion L8 yrkande 3, som sin mening ge regeringen

till känna.

3. Kostnader för anhöriga (punkt 2)

av Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström, Berit

Adolfsson och Tomas Högström (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen antar 5 kap. 1 § första stycket

regeringens förslag till lag om ändring i

skadeståndslagen (1972:207) med den ändringen att

punkt 1 erhåller i bilaga 3 som Reservanternas

förslag betecknade lydelse.

Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L8 yrkande

1.

Ställningstagande

Mot bakgrund av de uttalanden som regeringen gör i

propositionen kan vi konstatera att den

närståendekrets som avses med regeringens förslag

till en mer generös ersättningsmöjlighet för

anhörigas kostnader utgörs av make, registrerad

partner, sambo, barn och föräldrar. För att inte

tillämpningssvårigheter skall uppstå vid den

praktiska skaderegleringen bör, enligt vår mening,

lagstiftarens avsikt komma till uttryck genom en

uttrycklig precisering av närståendekretsen i

lagtexten. Detta bör lämpligen ske genom att

riksdagen nu beslutar en ändring av regeringens

förslag till ny lydelse av 5 kap. 1 § första stycket

1 enligt vad som framgår av reservanternas förslag i

bilaga 3.

4. Hushållsarbete i hemmet (punkt 3)

av Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström, Berit

Adolfsson och Tomas Högström (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

3. Riksdagen antar 5 kap. 1 § tredje stycket

regeringens förslag till lag om ändring i

skadeståndslagen (1972:207) med den ändringen att

stycket erhåller i bilaga 3 som Reservanternas

förslag betecknade lydelse.

Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L8 yrkande

2.

Ställningstagande

Vi kan konstatera att avsikten är att bestämmelsen i

5 kap. 1 § tredje stycket andra meningen

skadeståndslagen inte skall vara tillämplig på

hushållsarbete som den skadelidande har utfört vid

sidan av ett avlönat förvärvsarbete. För att

tydliggöra att bestämmelsen endast tar sikte på fall

då hushållsarbetet har bedrivits i stället för ett

avlönat arbete bör, enligt vår mening, ordalydelsen

ändras från "hushållsarbete i hemmet" till "husligt

arbete i hemmet". Därmed lyfts också fram att

husligt arbete i hemmet har ett ekonomiskt värde,

vilket inte minst är viktigt från

jämställdhetssynpunkt. Vårt förslag ligger också

helt i linje med vad Kommittén om ideell skada

föreslagit.

Riksdagen bör sålunda, med bifall till motion L8

yrkande 2, ändra regeringens lagförslag på denna

punkt.

5. Rätten att ärva ideellt skadestånd (punkt 4)

av Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m),

Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c), Ana

Maria Narti (fp) och Tomas Högström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2000/01:L8

yrkande 5, 2000/01:L9 yrkande 2 och 2000/01:Ju930

yrkande 13 samt antar

dels 6 kap. 3 § förslaget till lag om ändring i

skadeståndslagen (1972:207),

dels 9 § regeringens förslag till lag om ändring

i trafikskadelagen (1975:1410),

dels ock 5 § fjärde stycket regeringens förslag

till lag om ändring i brottsskadelagen

(1978:413).

Ställningstagande

Den av regeringen föreslagna ordningen innebär att

skadeståndsskyldigheten faller bort om våldet är så

grovt att offret avlider utan att ha hunnit

framställa några krav. För den som blir misshandlad

och lämnad ensam och allvarligt skadad torde det

vara svårt att framställa krav på ersättning till

skadevållaren eller någon som företräder denne innan

han eller hon slutligen dör av skadorna.

Vi anser att det är orimligt att en skadevållare

på detta sätt skall komma i ett ekonomiskt sett

bättre läge om den skadelidande dör än om denne blir

skadad. Enligt vår mening finns också en risk att

den av regeringen föreslagna regleringen inte får

den effekt som åsyftas. Det föreligger en uppenbar

fara för att ersättningsrätten går förlorad för dem

som saknar kunskap om regleringen, vilket kan

försämra redan ekonomiskt svaga gruppers situation.

Den föreslagna regeln kan, enligt vår mening, också

få tillämpningsproblem.

Med hänsyn till det anförda bör ersättningsrätten

övergå till arvingarna även om den skadelidande inte

framställt något krav innan han eller hon avled.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med

ett lagförslag med denna inriktning. I avvaktan

härpå ser vi inget hinder mot att riksdagen nu

beslutar den lagändring som regeringen föreslår som

trots allt innebär en viss utvidgning av rätten att

ärva ideellt skadestånd.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motionerna L8 yrkande 5,

L9 yrkande 2 och Ju930 yrkande 13, som sin mening ge

regeringen till känna.

6. Jämkning av skadestånd på grund av

medvållande (punkt 5)

av Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström, Berit

Adolfsson och Tomas Högström (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L8 yrkande

4.

Ställningstagande

Enligt vår mening ter det sig främmande att

tillerkänna en vårdslös skadelidande ett betydande

belopp för exempelvis sveda och värk från en

skadevållare som varit långt mindre oaktsam än han

eller hon själv. Vi anser därför att svensk rätt bör

ändras så att jämkning på grund av medvållande vid

personskada skall kunna ske redan vid normalgraden

av vållande. Regeringen bör återkomma till riksdagen

med ett lagförslag med denna inriktning.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L8 yrkande 4, som

sin mening ge regeringen till känna.

7. Ersättning för ren förmögenhetsskada

(punkt 7)

av Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström, Berit

Adolfsson och Tomas Högström (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:Ju930

yrkande 14.

Ställningstagande

Vi kan konstatera att offer för ekonomisk

brottslighet många gånger har svårt att få

ersättning för den skada de åsamkats. Visserligen

skall även ren förmögenhetsskada ersättas enligt

skadeståndslagen när den tillfogats någon genom

brott. Sådana ersättningsanspråk måste emellertid i

första hand riktas mot brottslingen, som många

gånger saknar åtkomliga utmätningsbara tillgångar.

Ett offer för ekonomisk brottslighet kan heller inte

i samma utsträckning som övriga brottsoffer vända

sig till Brottsoffermyndigheten för att få

ersättning enligt brottsskadelagen, eftersom

ersättning för ren förmögenhetsskada endast utgår i

undantagsfall.

Enligt vår mening bör även den som utsatts för

ekonomisk brottslighet ha möjlighet till ersättning,

och regeringen bör därför skyndsamt återkomma med

förslag till förbättrade möjligheter till ersättning

för ren förmögenhetsskada på grund av brott. Det

anförda bör riksdagen, med bifall till motion Ju930

yrkande 14, som sin mening ge regeringen till känna.

8. Skadestånd till företagare (punkt 8)

av Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m),

Berit Adolfsson (m), Ana Maria Narti (fp) och

Tomas Högström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L9 yrkande

3.

Ställningstagande

Vi anser att det är en brist att regeringen i

lagstiftningsärendet inte närmare övervägt frågan om

skadestånd till företagare. Enligt vår mening ger

företagarens situation anledning till särskilda

frågeställningar från skadeståndsrättslig synpunkt

vilka förtjänar en närmare belysning. Det kan gälla

frågor om företagares möjlighet att få ideellt

skadestånd och om deras möjlighet att få ersättning

för ren förmögenhetsskada. Vidare kan det gälla

spörsmål om hur företagares inkomstförlust skall

beräknas m.m.

Även företagares möjlighet att teckna försäkringar

för den skada de kan drabbas av liksom deras behov

av ansvarsförsäkringar är av intresse i

sammanhanget. Det förekommer att försäkringsbolag

vägrar teckna försäkring med vissa

företagarkategorier. Även frågor av detta slag

förtjänar, enligt vår mening, en närmare belysning.

Vi anser att regeringen snarast bör ta initiativ

till att utreda olika frågeställningar om skadestånd

och försäkringar som särskilt berör företagares

förhållanden.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L9 yrkande 3, som

sin mening ge regeringen till känna.

9. Ansvar för genmodifierade organismer

(punkt 13)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 13

borde ha följande lydelse:

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:MJ711

yrkande 18.

Ställningstagande

Enligt min mening bör skadeståndsansvaret för den

som introducerar en gentekniskt förändrad organism i

begränsade försök eller på marknaden vara strikt.

För att det ekonomiska ansvaret skall fungera i

praktiken bör det kombineras med en obligatorisk

ansvarsförsäkring. Med en sådan ordning skulle

riskkostnaden för bioteknikföretagen och deras

kunder bli tydligare. Ett strikt skadeståndsansvar

skulle, enligt min mening, dessutom vara ett bra

komplement till myndigheternas tillståndsprövning.

Det bör ankomma på regeringen att till riksdagen

återkomma med erforderliga lagförslag i enlighet med

vad jag sålunda anfört.

Vad som nu uttalats i reservationen bör riksdagen,

med bifall till motion MJ711 yrkande 18, som sin

mening ge regeringen till känna.

10. Jämställdhet i försäkringsvillkoren

(punkt 15)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 15

borde ha följande lydelse:

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2000/01:L608

och 2000/01:So545 yrkande 17.

Ställningstagande

Jag vill särskilt peka på det förhållandet att många

försäkringsbolag har gjort undantag i

försäkringsvillkoren för hemförsäkring genom att

ersättning inte utgår i det fall försäkringstagaren

blir utsatt för våld i hemmet av närstående. Detta

drabbar särskilt kvinnor eftersom sådana brott är

mycket vanligare mot kvinnor än mot män. Enligt min

mening innebär försäkringsvillkoren en stor

orättvisa mot kvinnor och är diskriminerande.

Mot denna bakgrund bör en närmare genomlysning

göras från jämställdhetssynpunkt av

försäkringspraxis och förekomsten av olika

försäkringsvillkor samt överväganden komma till

stånd om hur större jämställdhet kan åstadkommas i

försäkringsvillkoren. Det får ankomma på regeringen

att initiera ett sådant utredningsarbete.

Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall

till motionerna L608 och So545 yrkande 17, som sin

mening ge regeringen till känna.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Jämställdhet i försäkringsvillkoren (punkt

15)

av Ana Maria Narti (fp).

Jag konstaterar att det i mer än 15 år inom

Regeringskansliet har pågått arbete med att

reformera försäkringsavtalsrätten utan att något

lagförslag har kunnat presenteras för riksdagen.

Detta förhållande är inte acceptabelt med tanke på

det stora behovet av en modern lagstiftning på

området. Gång på gång uppmärksammas problem och

orättvisor på försäkringsområdet, bl.a. när det

gäller möjligheterna för olika kategorier av

försäkringstagare att teckna försäkringar av skilda

slag och i fråga om hur försäkringsvillkoren

utformas. Jag anser därför att det är hög tid att

regeringen lägger fram ett förslag till riksdagen om

en ny försäkringsavtalslag som syftar till att lösa

de frågeställningar och problem som med tiden

uppmärksammats för olika försäkringstagargrupper

såsom kvinnor, företagare, barn m.fl.

Vad jag nu anfört har ett vidare syfte än

motionerna L608 och So545. Jag har därför valt att

framföra min uppfattning i form av ett särskilt

yttrande i stället för att reservera mig till förmån

för motionerna.

2. Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen

(punkt 17)

av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).

Vi kan konstatera att Personskadekommittén har i

uppdrag att bl.a. se över samordningen vid

personskada mellan skadestånd, ersättning från

offentlig försäkring och ersättningar från

försäkringar av annat slag. Vidare skall kommittén

överväga om ansvaret i större utsträckning kan

överföras till dem som är upphovet till kostnaderna.

Kristdemokraterna anser att en sådan överföring bör

kunna ske vad gäller kostnader för trafikskadade.

Dessa kostnader bör enligt vår mening ligga på

trafikförsäkringen.

Vi förutsätter att Personskadekommittén tar del av

den kristdemokratiska motionen MJ845 med förslag om

en ändring av trafikförsäkringen med denna innebörd,

och att kommittén tar med förslaget i sina

överväganden i den pågående utredningen. Vi avstår

därför från att reservera oss och nöjer oss med

detta särskilda yttrande.

BILAGA 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2000/01:68 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet

- att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),

2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

3. lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413).

Lagförslagen har intagits som bilaga 2 till

betänkandet.

Följdmotioner

2000/01:L8 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen beslutar att i lagtexten precisera

den anhörigkrets som omfattas av rätten till

ersättning för kostnader.

2. Riksdagen beslutar att i lagtexten ersätta

ordet hushållsarbete med husligt arbete i hemmet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ersättning för sorg

och saknad.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om jämkning på grund av

medvållande.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om verkan av

skadelidandes död.

2000/01:L9 av Ana Maria Narti och Johan Pehrson (fp)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen sin

mening vad i motionen anförs om rätt till ersättning

för sorg och saknad.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om arvingarnas rätt

till ersättning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ersättningsreglerna

för egna företagare.

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01:L601 av Siw Persson (fp) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen beslutar om ändring av lagen om

skadestånd i enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:L602 av Chatrine Pålsson (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om felbehandlades

ekonomiska situation.

2000/01:L603 av Kenneth Lantz (kd) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av patientskadelagens

preskriptionsregler enligt vad i motionen anförs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

preskriptionsbestämmelsernas tolkning avseende

blodsmittade patienter.

2000/01:L604 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till sådan ändring av trafikskadelagen att

vårdslöshet presumeras vid trafikolyckor då föraren

dömts för rattfylleri.

2000/01:L605 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring i preskriptionslagen i enlighet med vad

som anförs i motionen.

2000/01:L606 av Maud Ekendahl (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att mervärdesskatt

skall ingå i de skadestånd som näringsidkare

tilldöms i rättegångar.

2000/01:L607 av Helena Bargholtz och Siw Persson

(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att hundägare skall

vara skyldig att ha obligatorisk hundförsäkring.

2000/01:L608 av Lena Ek (c) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om jämställdhet i

försäkringsvillkoren rörande brott i hemmet.

2000/01:Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändrade regler för

kränkningsersättning.

14. Riksdagen begär at regeringen lägger fram

förslag om förbättrade möjligheter till ersättning

för ren förmögenhetsskada på grund av brott.

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ersättningsfrågor.

2000/01:So545 av Lena Ek m.fl. (c) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ersättning vid

våldsbrott.

2000/01:MJ711 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om strikt ansvar och

obligatorisk ansvarsförsäkring.

2000/01:MJ845 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av trafikförsäkringen enligt

vad i motionen anförs.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i

skadeståndslagen (1972:207)

2 Förslag till lag om ändring i

trafikskadelagen (1975:1410)

3 Förslag till lag om ändring i

brottsskadelagen (1978:413)

BILAGA 3

Av reservanterna föreslagna

lagändringar

Reservation 3 (punkt 2)

Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen

(1972:207)

-----------------------------------------------------

Regeringens förslag Reservanternas förslag

-----------------------------------------------------

5 kap.

1 § första stycket

-----------------------------------------------------

Skadestånd till den som Skadestånd till den som

har tillfogats har tillfogats

personskada omfattar personskada omfattar

ersättning för ersättning för

-----------------------------------------------------

1. sjukvårdskostnad och 1. sjukvårdskostnad och

andra kostnader för den andra kostnader för den

skadelidande, inbegripet skadelidande, inbegripet

skälig kompensation till skälig kompensation till

den som står den make, registrerad

skadelidande särskilt partner, sambo, barn och

nära, föräldrar,

-----------------------------------------------------

2. inkomstförlust, 2. inkomstförlust,

-----------------------------------------------------

3. fysiskt och psykiskt 3. fysiskt och psykiskt

lidande av övergående lidande av övergående

natur (sveda och värk) natur (sveda och värk)

eller av bestående art eller av bestående art

(lyte eller annat (lyte eller annat

stadigvarande men) samt stadigvarande men) samt

särskilda olägenheter särskilda olägenheter

till följd av skadan. till följd av skadan.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

Reservation 4 (punkt 3)

Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen

(1972:207)

-----------------------------------------------------

Regeringens förslag Reservanternas förslag

-----------------------------------------------------

5 kap.

1 § tredje stycket

-----------------------------------------------------

Med inkomstförlust Med inkomstförlust

likställs intrång i likställs intrång i

näringsverksamhet. Med näringsverksamhet. Med

inkomst likställs värdet inkomst likställs värdet

av hushållsarbete i av husligt arbete i

hemmet. hemmet.

-----------------------------------------------------