Bet. 2000/01:LU3

Lagutskottets betänkande

2000/01:LU03

Talerätt för vissa utländska konsumentorgan

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

2000/01

LU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 2000/2001:34 om talerätt för vissa

utländska konsumentmyndigheter och

konsumentorganisationer jämte två med anledning av

propositionen väckta motioner.

I syfte att genomföra ett EG-direktiv (98/27/EG) om

förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas

intressen föreslås i propositionen en lag som

säkerställer att utländska godkända organ i en annan

EES-stat ges behörighet att företräda sitt lands

konsumentintressen i svensk domstol, i första hand

Marknadsdomstolen, gentemot en näringsidkare i

Sverige. Den nya lagstiftningen föreslås träda i

kraft den 1 januari 2001.

I motionerna tas upp frågor om dels vilket lands

lag som skall tillämpas, dels vilka svenska organ

som skall anmälas till kommissionen som godkända

organ.

Utskottet tillstyrker regeringens lagförslag med en

lagteknisk justering och avstyrker bifall till

motionerna.

Till betänkandet har fogats två reservationer och

ett särskilt yttrande.

Propositionen

I proposition 2000/01:34 föreslår regeringen

(Finansdepartementet) - efter hörande av Lagrådet -

att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om talerätt för vissa utländska

konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer,

2. lag om ändring i lagen (1970:417) om

marknadsdomstol m.m.

Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till

betänkandet.

Motionerna

2000/01:L1 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om godkännande av

organ.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inte utesluta

företag eller företagsorganisationer som möjliga

godkända organ.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

sändarlandsprincipen.

2000/01:L2 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om kriterier för

vilka myndigheter och organisationer som kan anmälas

som godkända organ.

Utskottet

Inledning - direktivet

Inom EU har ett flertal direktiv tagits fram i syfte

att skydda konsumenter - både som enskilda och som

kollektiv. Det har emellertid visat sig att det inte

alltid varit möjligt att få överträdelser till skada

för konsumenternas kollektiva intressen att upphöra

i tid. Anledningen härtill är bl.a. att ett

rättsligt avgörande på den kollektiva

konsumenträttens område inte kan påräkna erkännande

och verkställighet i andra länder på samma sätt som

domar på privaträttens område (se Michael Bogdan,

EU-direktivet om förbudsföreläggande för att skydda

konsumenternas intressen, Svensk Juristtidning,

1998, s. 532).

I maj 1998 antog Europaparlamentet och Europeiska

unionens råd direktiv (98/27/EG) om

förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas

intressen. Medlemsstaterna skall ha genomfört

direktivet senast den 1 januari 2001.

Direktivets syfte är att stärka konsumentskyddet

vid sådana överträdelser av bestämmelser som

genomför vissa konsumentskyddsdirektiv när

överträdelserna har sitt ursprung i en medlemsstat

men sina skadeverkningar i en annan medlemsstat.

Detta konsumentskydd kan enligt direktivet

åstadkommas genom ömsesidigt erkännande av s.k.

godkända organ, vilka ges rätt att vända sig till

tillsynsorgan och domstol i det land varifrån

överträdelsen har sitt ursprung med yrkande om att

den fortsatta överträdelsen omedelbart skall

stoppas. Härigenom finns, enligt direktivet, goda

utsikter för att tillsynsorganen effektivt kan

ingripa mot överträdelser inte bara i det egna

landet utan även i ett annat land inom EU.

Direktivet syftar till att stärka både

konsumentskyddet vid gränsöverskridande

överträdelser och den inre marknadens funktion. I

artikel 1 anges direktivets tillämpningsområde.

Syftet är att tillnärma medlemsstaternas lagar och

andra författningar till varandra när det gäller

åtgärder för förbudsföreläggande till skydd för de

kollektiva konsumentintressen som omfattas av de

direktiv som anges i en förteckning som finns i en

bilaga till direktivet. Med överträdelse avses i

direktivet varje handling som strider mot de

direktiv som anges i förteckningen, så som de har

införlivats i medlemsstaternas rättsordningar, och

som skadar de kollektiva konsumentintressena.

Direktivets genomförande - lagförslagen

I propositionen föreslås en ny lag, en allmän

processuell speciallag, som syftar till att

genomföra direktivet. Alternativet - att genomföra

direktivet genom att komplettera de enskilda lagarna

som i svensk rätt genomfört de direktiv som anges i

förbudsföreläggandedirektivets bilaga - avvisas av

lagtekniska skäl.

Flera av de lagar som genomför direktiven i bilagan

till förbudsföreläggandedirektivet omfattar även

stater som är anslutna till Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES). Den nya lagen föreslås

därför omfatta även sådana stater. Genom den nya

lagen säkerställs att utländska godkända organ i en

EES-stat ges behörighet att företräda sitt lands

konsumentintressen i svensk domstol, i första hand

Marknadsdomstolen. Talan får riktas mot en

näringsidkare i Sverige och får avse föreläggande om

förbud eller åläggande att betala särskild avgift.

Innan talan väcks skall det godkända organet först

genom samråd med motparten ha gett denne möjlighet

att frivilligt upphöra med överträdelsen.

Förutom den nya lagen föreslår regeringen en

ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

Förslaget innebär att Marknadsdomstolen ges

behörighet att tillämpa den nya lagen om talerätt.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1

januari 2001.

Till grund för förslagen ligger en inom

Finansdepartementet utarbetad promemoria (Ds

2000:32) Talerätt vid gränsöverskridande

överträdelser inom konsumenträtten - genomförande av

förbudsföreläggandedirektivet. Promemorian har

remissbehandlats.

Några invändningar mot de i propositionen framlagda

lagförslagen har inte framställts motionsledes.

Utskottet kan inte finna annat än att vad som

föreslås innebär att Sverige uppfyller vad som

åläggs medlemsstaterna genom

förbudsföreläggandedirektivet, och utskottet

tillstyrker att lagförslagen genomförs.

När det gäller förslaget till lag om ändring i

lagen om marknadsdomstol m.m. (lagförslag 2)

framlägger utskottet ett eget förslag till ny

lydelse av 1 § nämnda lag enligt vad som framgår av

bilaga 2. Skälet härtill är att riksdagen nyligen

har beslutat om en viss annan ändring av paragrafen

i fråga, vilken skall träda i kraft den 1 januari

2001 (prop. 1999/2000:140, bet. NU4, rskr. 16, SFS

2000:1024).

Tillämplig lag - lagvalsfrågan

Enligt artikel 2.2 i förbudsföreläggandedirektivet

skall direktivet inte påverka internationellt

privaträttsliga regler med avseende på tillämplig

lag. Detta leder således, enligt vad som anges i

artikeln, normalt till tillämpning av antingen lagen

i den medlemsstat där överträdelsen har sitt

ursprung (ursprunglandsprincipen) eller lagen i den

medlemsstat där överträdelsen får effekt

(effektlandsprincipen).

Europaparlamentet och rådets direktiv 2000/31/EG om

vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets

tjänster, särskilt elekronisk handel, på den inre

marknaden (direktivet om elektronisk handel) har

nyligen antagits och skall genomföras i svensk rätt.

Direktivet föreskriver som huvudregel en tillämpning

av ursprungslandets (sändarlandets lag) för

informationssamhällets tjänster. I Regeringskansliet

bereds ett förslag till den reglering som behövs för

genomförandet.

I propositionen gör regeringen bedömningen att

någon bestämmelse om vilket lands materiella regler

om konsumentskyddet som skall tillämpas inte bör

införas. Formuleringen av artikel 2.2 i

förbudsföreläggandedirektivet är, enligt regeringens

mening, så allmän och utan styrande effekt att den

knappast medför några förpliktelser för

medlemsstaterna. Det är uppenbart att man med enbart

bestämmelsen som grund inte kan träffa något bestämt

val mellan ursprungslandets lag - som också är

domstolslandets lag - och effektlandets lag när det

gäller tillämplig kollektiv konsumenträtt.

När det gäller bestämmelser som har övervägande

processrättslig karaktär, exempelvis möjligheterna

att förelägga och utdöma viten, gör regeringen

bedömningen, att det inte bör råda någon tvekan om

att svensk domstol har att tillämpa endast svenska

bestämmelser.

Med anledning av att vissa remissinstanser påpekat

att avsaknaden av materiella lagvalsregler kan leda

till rättsosäkerhet anför regeringen att det

naturligtvis vore tillfredsställande för den svenske

näringsidkaren att kunna förlita sig på att svensk

rätt, som får antas vara mer bekant än främmande

rätt, kommer att tillämpas på marknadsföringen.

Häremot kan, enligt regeringens mening, ställas

konsumenternas intresse av att kunna förlita sig på

att samma regler gäller inom samma marknad oavsett

var aktiviteten har sitt ursprung. Från

konkurrenssynpunkt kan det också ligga i

näringsidkarens intresse att marknadsföringsåtgärder

som riktar sig till en viss marknad behandlas på

samma sätt och inte enligt olika rättsordningar.

I motion L1 av Stig Rindborg m.fl. (m) kritiseras

att det framlagda lagförslaget inte innefattar någon

lagvalsregel. Enligt motionärernas mening blir

därför förutsebarheten i fråga om vilket lands lag

som kommer att tillämpas låg. På en alltmer

internationaliserad marknad är det, anför

motionärerna, rimligt att företag kan förutse vilka

regler som kommer att tillämpas på deras

marknadsföring. I en tillvaro där marknadsföring och

handel alltmer sker via Internet blir, enligt

motionärernas mening, situationen orimlig om

effektlandsprincipen tillämpas. I motionen pekas på

att sändarlandsprincipen nu slagits fast i det s.k.

e-handelsdirektivet. För att uppnå klarhet och

förutsebarhet bör sändarlandsprincipen tillämpas

även när det gäller andra internationella

handelsrättsliga företeelser. Mot denna bakgrund

föreslås i motionen att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

sändarlandsprincipen (yrkande 3).

I likhet med regeringen anser utskottet att det är

svårt att ge generella riktlinjer för i vilka

situationer ursprungslandsprincipen respektive

effektlandsprincipen bör tillämpas på lagvalet. Den

omständigheten att direktivet om elektronisk handel

som huvudregel föreskriver tillämpning av

ursprungslandets (sändarlandets) lag kan inte läggas

till grund för att generellt förorda

ursprungslandsprincipen i fråga om

förbudsföreläggandedirektivet - i vart fall inte i

nuvarande beredningsläge. Som regeringen anfört kan

det inte heller ligga i svenska företags intressen

att den svenska jämförelsevis långtgående kollektiva

konsumenträtten skall hindra dem från att i ett

annat EES-land vidta marknadsföringsåtgärder som är

tillåtna för inhemska företag. Till saken hör också

att EG-domstolen kan förväntas komma att ge

vägledning till de inhemska domstolarna i fråga om

vilken lagvalsprincip som skall tillämpas. I

enlighet med vad bl.a. Juridiska fakultetsnämnden

vid Stockholms universitet påpekat i sitt remissvar

över den promemoria som ligger till grund för

propositionen, torde det sålunda vara lämpligast att

lämna dessa frågor till rättstillämpningen. Enligt

Juridiska fakultetsnämnden är det emellertid en

svaghet att direktivet inte innehåller någon

lagvalsregel. Om det skulle visa sig att avsaknaden

av en lagvalsregel medför olägenheter utgår

utskottet från att regeringen i lämpligt sammanhang

agerar för att få till stånd en ändring eller

tillägg i direktivet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L1 yrkande 3.

Svenska behöriga organ - vem eller vilka

skall anmälas?

I artikel 3 i förbudsföreläggandedirektivet

definieras de i effektlandet godkända organ som kan

väcka talan mot ett företag i domstolslandet. Det

rör sig om varje organ eller organisation som

verderbörligen inrättas i enlighet med lagen i en

medlemsstat och som har ett berättigat intresse av

att säkerställa att man följer de bestämmelser som

nationellt genomförts på grundval av de direktiv som

finns i en bilaga till

förbudsföreläggandedirektivet. Som sådana organ

anges särskilt ett eller flera oberoende offentliga

organ, med särskilt ansvar för att skydda kollektiva

konsumentintressen eller organisationer vilkas syfte

är att skydda sådana intressen. Respektive

medlemsstat skall anmäla godkända organ till

kommissionen för publicering i Europeiska

gemenskapernas officiella tidning. Ett publicerat

organ har rättskapacitet till dess motsatsen

publicerats.

Av propositionen (avsnitt 6) framgår att de svenska

organen skall anmälas till kommissionen efter beslut

av regeringen. Enligt vad regeringen uttalar bör

endast sådana organ som har ekonomiska

förutsättningar och realistiska möjligheter att både

initiera och föra en process utomlands anmälas. I

det avsnitt av propositionen som behandlar frågan om

vem som skall vara dömande instans (avsnitt 5.1)

säger regeringen dock att det ligger nära till hands

att Konsumentombudsmannen kan ses som ett sådant

godkänt organ som för Sveriges del skall få föra

talan i ett annat land.

Vad som anges i artikel 3 torde, enligt regeringens

mening, utesluta att exempelvis företag eller

företagsorganisationer kan tillerkännas status som

godkänt organ. En annan begränsning är att det

endast kan komma i fråga att godkänna organ som har

inrättats i enlighet med lagen i en medlemsstat. Det

betyder att världsomfattande organisationer med säte

utanför EU inte kan bli godkända organ. En annan

fråga beträffande företagsorganisationer och sist-

nämnda slag av organisationer är om domstolen ändå

vill ge organisationen talerätt i ett enskilt fall.

Detta torde, enligt regeringens bedömning, knappast

direktivet eller den föreslagna lagen hindra.

Frågor som gäller vilka organ som lämpligen för

svenskt vidkommande bör anmälas till kommissionen

som godkända organ tas upp i båda de i ärendet

aktuella motionerna.

Stig Rindborg m.fl. (m) anför i motion L1 att det

är oklart vilka kriterier som kommer att gälla för

att ett svenskt organ skall anmälas. Det enda

klargörande som står att finna i propositionen är,

enligt motionärernas mening, att regeringen inte

kommer att acceptera vare sig företag eller

företagsorganisationer. Motionärerna anser att den

knapphändiga information som regeringen gett i detta

avseende inte är tillfyllest när det gäller att

avgöra vilka organ som kan komma i fråga. Enligt

motionärernas mening finns inte någon anledning till

att kategoriskt utestänga företag och

företagsorganisationer från möjligheten att föra

talan för ett allmänt konsumentintresse. Företag och

branschorganisationer som arbetar för fri konkurrens

är, anser motionärerna, ofta de första som reagerar

mot konkurrenternas överträdelser. Motionärerna

menar att självsanering är en metod som skall

uppmuntras också i förevarande sammanhang. Med

hänsyn till de svårigheter som föreligger i fråga om

valet av godkända organ bör lagen, enligt

motionärernas mening, bli föremål för bevakning och

uppföljning. Därutöver bör riksdagen ge regeringen i

uppdrag att lägga fram förslag till riksdagen för

beslut av vilka organ som skall godkännas. I

motionen föreslås att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförts

dels om godkännande av organ (yrkande 1), dels om

att inte utesluta företag eller

företagsorganisationer som möjliga godkända organ

(yrkande 2).

I motion L2 är också Ana Maria Narti m.fl. (fp)

kritiska mot att regeringen i förevarande

proposition inte redovisat vilka organisationer och

myndigheter som regeringen avser att anmäla till

kommissionen. Inte heller framgår, framhåller

motionärerna, vilka kriterier som regeringen kommer

att använda vid valet av godkända organ.

Motionärerna anser att regeringen brustit i

tydlighet beträffande beskrivningen av de organ som

kommer att få företräda de svenska konsumenternas

intresse i internationella tvister. Enligt

motionärernas uppfattning bör konsumenternas

företrädare inte bestå av organ som samtidigt

försvarar intressen hos grupper av producenter eller

distributörer av varor och tjänster. I motionen

namnges vissa fackliga organisationer och ekonomiska

föreningar som motionärerna anser inte bör komma i

fråga som godkända organ (LO, TCO och KF). Enligt

motionärernas mening bör klargöras att endast

myndigheter och organisationer som uteslutande har

till uppgift att ta till vara konsumentintressen kan

komma i fråga som godkända organ. I motionen

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som i motionen anförts om

kriterier för vilka myndigheter och organisationer

som kan anmälas som godkända organ.

Utskottet delar regeringens bedömning att det med

hänsyn till vad som föreskrivs i direktivets artikel

3 torde vara uteslutet att företag och

företagsorganisationer kan utses till godkända

organ. Yrkande 2 i motion L1 bör därför inte

föranleda någon riksdagens vidare åtgärd, och

utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.

Enligt utskottets mening hade det varit

ändamålsenligt om regeringen i förevarande

proposition tydligare hade redovisat sin syn på

frågan vilka svenska organ eller organisationer som

i enlighet med artikel 3 bör komma i fråga för

anmälan till kommissionen som godkända organ.

Utskottet har emellertid, efter det att

propositionen överlämnats till riksdagen, erfarit

att regeringen har för avsikt att till kommissionen

anmäla Konsumentombudsmannen som godkänt organ.

Önskemålen i motion L2 torde därmed, enligt

utskottets mening, till viss del vara tillgodosedda.

Utskottet har inte någon närmare kännedom om det

föreligger intresse hos någon svensk

konsumentorganisation att bli anmält till

kommissionen som ett godkänt organ. Att väcka talan

utomlands kan vara både omständligt och dyrt med

hänsyn till att man troligtvis blir tvungen att

anlita utländska advokater, översättare och andra

experter. Därtill kommer risken att slutligt bli

ålagd att betala motpartens rättegångskostnader

eller i vart fall inte få ersättning för sina egna.

För det fall en svensk konsumentorganisation i

framtiden skulle framställa önskemål om att bli

anmält som godkänt organ förutsätter utskottet att

regeringen kommer att pröva en sådan ansökan med

utgångspunkt i vad som föreskrivs i

förbudsföreläggandets artikel 3. Om organisationen i

fråga uppfyller direktivets krav och därtill har

ekonomiska förutsättningar och realistiska

möjligheter att både initiera och föra processer

utomlands kan utskottet inte se några hinder mot att

organisationen kan anmälas till kommissionen som ett

godkänt organ. Utskottet kan inte se att det för

närvarande finns behov av att ställa upp ytterligare

kriterier för de organisationer som eventuellt vill

bli anmälda som godkända organ. De tankegångar som

förts fram i motion L1 att riksdagen skall godkänna

de organ som anmäls till kommissionen kan utskottet

inte heller ställa sig bakom.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L1 yrkande 1 och L2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslagen

att riksdagen

dels antar regeringens förslag till lag om

talerätt för vissa utländska

konsumentmyndigheter och

konsumentorganisationer,

dels med anledning av regeringens förslag antar

av utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till

lag om ändring i lagen (2000:1024) om ändring i

lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,

2. beträffande tillämplig lag

att riksdagen avslår motion 2000/01:L1 yrkande 3,

res. 1 (m, kd, fp)

3. beträffande företag som godkända

organ

att riksdagen avslår motion 2000/01:L1 yrkande 2,

4. beträffande organisationer som godkända

organ

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L1 yrkande 1 och

2000/01: L2.

res. 2 (m, kd, fp)

Stockholm den 21 november 2000

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson

(kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s),

Karin Olsson (s), Henrik S Järrel

(m), Nikos Papadopoulos (s),

Elizabeth Nyström (m), Marina

Pettersson (s), Christina Nenes

(s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m),

Anders Berglöv (s), Agne Hansson

(c) och Ulf Nilsson (fp).

Reservationer

1. Tillämplig lag (mom. 2)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m) och Ulf Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4

börjar med "I likhet" och på s. 5 slutar med

"yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser, i likhet med motionärerna, att det

är en brist att förbudsföreläggandedirektivet och

det framlagda lagförslaget inte innehåller någon

materiell lagvalsregel. En grundprincip inom den

internationella privaträtten är att man skall

försöka förhindra att flera länders lagar blir

tillämpliga på ett och samma förfarande - en princip

som inte upprätthållits i förevarande ärende. För

att tillgodose kravet på rättssäkerhet måste de som

skall efterleva den kollektiva konsumenträtten inom

EES med någorlunda lätthet kunna bedöma vilka

kriterer som gäller.

Det finns också andra än rent juridiska

invändningar mot avsaknaden av en materiell

lagvalsregel. I ett alltmer internationaliserat

samhälle där integration och handelsutbyte länderna

emellan skall stimuleras framstår behovet av en

lagvalsregel som uppenbar. Den omständigheten att

företag inte kan förutse vilka regler som kommer att

tillämpas på deras marknadsföringsåtgärder i andra

länder är knappast ägnat att främja en sådan

utveckling. Företag som vill marknadsföra sina varor

eller tjänster i flera olika länder kommer att leva

i ovisshet hur man i respektive land kommer att

bedöma marknadsföringen. En sådan ovisshet kan i

värsta fall leda till att man avstår från att

marknadsföra sina varor och tjänster på en

internationell marknad och därmed inte tar till vara

sina utvecklingsmöjligheter.

I valet mellan ursprungslandsprincipen och

effektlandsprincipen framstår, enligt utskottets

mening, den förstnämnda principen som den mest

ändamålsenliga. En enskild näringsidkare kan då, med

iakttagande av bestämmelserna i sitt eget hemlands

lagstiftning, vara säker på att hans

marknadsföringsåtgärder inte kommer att prövas

enligt någon för honom okänd lagstiftning. Till

saken hör nämligen att det finns inte oväsentliga

skillnader mellan lagstiftningen på ifrågavarande

område i de olika länderna. Det kan även finnas

skillnader i fråga om lagtillämpningen, trots att

lagarna kan synas identiska. Som redovisats i

propositionen och i motionen föreskriver direktivet

om elektronisk handel ursprungslandsprincipen, och

enligt utskottets mening bör denna princip också få

genomslag på ifrågavarande område.

Enligt utskottets mening bör regeringen verka för

att få till stånd en ändring i

förbudsföreläggandedirektivet som innebär att

urspungslandsprincipen skall tillämpas. I det

sammhanget är det angeläget att regeringen gör en

översyn av den i Sverige gällande kollektiva

konsumenträtten och bedömer dess konsekvenser för

svenskt näringsliv i jämförelse med övriga EES-

länder. En rimlig utgångspunkt för ett sådant arbete

är att konsumenträtten inom EES i så stor

utsträckning som möjligt skall vara harmoniserad.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

bifall till motion L1 yrkande 3 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande tillämplig lag

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L1 yrkande 3 som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. Organisationer som godkända organ

(mom. 4)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m) och Ulf Nilsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7

börjar med "Utskottet har" och slutar med "och L2"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att

regeringen i förevarande proposition inte redovisat

några som helst kriterier för de organisationer som

vill och kan komma i fråga som svenska godkända

organ. Av propositionen att döma synes regeringen

vilja ha full frihet att helt på egen hand och utan

insyn från riksdagens sida välja den eller de

organisationer som man vill anmäla till

kommissionen. En sådan ordning bör riksdagen inte

godta.

Utskottet anser det nödvändigt att valet av

organisationer som godkända organ görs med stor

omsorg och eftertanke. Som framhållits i motion L2

bör de valda organisationerna inte ha några som

helst kopplingar till exempelvis fackliga eller

kooperativa intressegrupper. I enlighet med

tankegångar som förts i motion L1 bör regeringen

återkomma till riksdagen och redovisa vilka

organisationer man har för avsikt att anmäla som

godkända organ.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

bifall till motionerna L1 yrkande 1 och L2 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande organisationer som godkända

organ

att riksdagen med bifall till motionerna

2000/01:L1 yrkande 1 och 2000/01:L2

som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Direktivets genomförande - lagförslagen

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anför:

De i propositionen framlagda lagförslagen innebär

att Marknadsdomstolen ges behörighet att tillämpa

den nya lagen om talerätt. Med anledning härav vill

vi peka på att vi i motion 1999/2000:Ju413, väckt

under den allmänna motionstiden, framfört den

åsikten att Marknadsdomstolen bör avskaffas. I

motionen anser vi att det finns goda möjligheter att

föra över Marknadsdomstolens arbetsuppgifter till de

allmänna domstolarna.

Vi vidhåller denna ståndpunkt också i detta

lagstiftningsärende men har inte funnit skäl att nu

återupprepa yrkandet.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om talerätt för vissa

utländska konsumentmyndigheter och

konsumentorganisationer

2 Förslag till lag om ändring i lagen

(1970:417) om marknadsdomstol m.m.

Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring

i lagen (2000:1024) om ändring i lagen (1970:417) om

marknadsdomstol m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om

marknadsdomstol m.m. i paragrafens lydelse enligt

lagen (2000:1024) om ändring i nämnda lag skall ha

följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

1 §

-----------------------------------------------------

Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt

1. konkurrenslagen (1993:20),

2. lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska

gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler,

3. marknadsföringslagen (1995:450),

4. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden,

5. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan

näringsidkare,

6. produktsäkerhetslagen (1988:1604),

-----------------------------------------------------

7. lagen (1994:615) om 7. lagen (1994:615) om

ingripande mot ingripande mot

otillbörligt beteende otillbörligt beteende

avseende offentlig avseende offentlig

upphandling. upphandling,

8. lagen (2000:000) om

talerätt för vissa

utländska konsument-

myndigheter och

konsumentorganisationer.

-----------------------------------------------------

Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas inte

i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, lagen om

tillämpningen av Europeiska gemenskapernas

konkurrens- och statsstödsregler eller

marknadsföringslagen. I mål enligt

marknadsföringslagen tillämpas inte heller 13 a §. I

stället gäller vad som föreskrivs i dessa lagar.