Bet. 2000/01:LU6

Lagutskottets betänkande

2000/01:LU06

Bostadsarrende, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

2000/01

LU6

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner från

allmänna motionstiden år 2000 som gäller

bostadsarrende. Den ena motionen tar upp frågor om

jordägarens rätt att säga upp arrrendeavtalet och

arrendeavgiftens storlek. Den andra motionen

behandlar spörsmålet om kreditsäkerhet i byggnader

på annans mark. Därutöver behandlas i betänkandet en

motion som gäller fastighetsmäklare.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Till betänkandet har fogats en reservation.

Motionerna

2000/01:L501 av Kenth Högström (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

skyndsam utredning i syfte att möjliggöra ett

inteckningssystem för egendom uppförd på ofri grund.

2000/01:L502 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

utredning av arrendelagens konsekvenser vid tomt-

arrende.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att man i samband med en sådan utredning

särskilt bör uppmärksamma behovet av ändringar i

arrendelagen så att markägarna får rimliga

möjligheter till återlösen av tomtarrende när

arrendatorn vill sälja samt att markägarna får

möjlighet att ta ut en hyra som åtminstone täcker de

skatter som ägaren betalar för fastigheten.

2000/01:L906 av Helena Bargholtz och Yvonne Ångström

(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

förändrade krav på fastighetsmäklarna.

Utskottet

Bostadsarrende

Arrende föreligger när någon upplåter jord till

nyttjande mot ersättning. Upplåtelse kan ske i form

av jordbruksarrende, bostadsarrende,

anläggningsarrende eller lägenhetsarrende. Regler om

dessa arrendeformer finns i 7-11 kap. jordabalken

(JB).

Med bostadsarrende avses arrendeupplåtelse som sker

för annat ändamål än jordbruk och som berättigar

arrendatorn att uppföra eller bibehålla bostadshus

på marken (10 kap. 1 § JB). Ett avtal om

bostadsarrende skall träffas för viss tid, minst fem

år, eller för arrendatorns livstid. Uppsägning skall

alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla

vid arrendetidens utgång. Rättsinstitutet

bostadsarrende kom till år 1968 och syftade till att

förbättra den rättsliga ställningen för ägare till

fritidshus och permanentbostäder som disponerade

marken med arrenderätt (sommarstugearrenden och

arrendevillor).

En förutsättning för besittningsskydd vid

bostadsarrende är att det, då arrendeavtalet senast

kan sägas upp från jordägarens sida, på

arrendestället finns ett bostadshus som är avsett

till bostad åt arrendatorn och honom eller henne

närstående. Besittningsskyddet kan bara brytas

under i lagen angivna förutsättningar (10 kap. 5 §

JB). Att besittningsskyddet bryts innebär att

arrendatorn, i regel vid arrendetidens slut, måste

flytta. Förutom i fall då arrendatorn åsidosatt sina

föpliktelser enligt arrendeavtalet kan

besittningsskyddet brytas bl.a. om jordägaren gör

sannolikt att marken skall användas för bebyggelse

av annat slag än det som avses med upplåtelsen eller

för jordbruk, industri eller annan ekonomisk

verksamhet samt att jordägarens intresse att kunna

förfoga över marken för sådant ändamål påtagligt

överväger arrendatorns intresse av fortsatt arrende

(10 kap. 5 § första stycket punkt 5 JB).

I likhet med vad fallet är vid jordbruksarrende

saknar jordabalken vid bostadsarrende bestämmelser

om arrendeavgiftens storlek för den första

arrendeperioden. I detta avseende råder alltså

avtalsfrihet. Annorlunda är situationen vid

förlängning som beror på att arrendatorn har

besittningsskydd. Lagen reglerar då inte bara

arrendeavgiften utan också övriga villkor. Enligt 10

kap. 6 § JB gäller sålunda att arrendeavgiften utgår

med skäligt belopp. Kan jordägaren och arrendatorn

inte enas om hur stor arrendeavgiften bör vara,

skall avgiften bestämmas så att den kan antas

motsvara arrenderättens värde med hänsyn till

arrendeavtalets innehåll och omständigheterna i

övrigt. Den allmänna formuleringen är ett uttryck

för att det ställer sig svårt att i lagen närmare

precisera vad som skall anses utgöra skälig

arrendeavgift. Särskilt arrenden för fritidsändamål

har en mångsskiftande karaktär och avser mark

belägen på vitt skilda ställen. I förarbetena har

uttalats att viss ledning när det gäller att avgöra

arrendeavgiftens storlek kan man få genom att utröna

vad som kan anses vara ortens pris för jämförliga

arrenden (prop. 1968:19 s. 86). Om sådant

jämförelsematerial inte föreligger torde frågan få

avgöras efter vad arrendatorer i allmänhet kan antas

vara beredda att betala. I normala fall anses det

inte oskäligt att arrendeavgiften är av den

storleksordningen att den får förränta markvärdet.

Har arrendatorn uppfört egen byggnad på

arrendestället eller har han eller hon i övrigt

nedlagt kostnader på detta utöver vad som ålegat

honom eller henne, gäller enligt 8 kap. 21 § JB att

byggnaden eller vad som annars utförts skall

erbjudas jordägaren till inlösen, när arrendatorn

frånträder arrendet därför att avtalet upphör att

gälla. Har jordägaren inte inom en månad från det

erbjudandet gjordes förklarat sig villig att antaga

detta, får arrendatorn föra bort egendomen eller

överlåta den till en tillträdande arrendator. Detta

måste arrendatorn i så fall göra inom viss tid,

annars tillfaller egendomen jordägaren utan lösen.

Lagen innehåller inga regler om löseskillingens

storlek. Kommer parterna inte överens härom får

saken avgöras i fastighetsdomstol.

Jordägaren kan göra gällande en inlösenrätt även i

samband med att arrendatorn vill överlåta

arrenderätten. Enligt 10 kap. 7 § JB får en

bostadsarrendator, om arrendeavtalet är slutet på

viss tid, överlåta arrenderätten till någon med

vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Han skall

emellertid först erbjuda jordägaren att återta

arrendestället mot erläggande av skälig ersättning

för arrenderättens värde. Ett sådant erbjudande får

innefatta även byggnad och anläggningar som

arrendatorn utfört på arrendestället. Om jordägaren

inte vill återta arrendestället står det arrendatorn

fritt att överlåta sin arrenderätt till vilken

godtagbar ny arrendator som helst. Bakgrunden till

denna reglering är att en bostadsarrendator många

gånger kan ha befogad anledning att vilja avveckla

arrendeförhållandet i förtid, och en överlåtelserätt

gör det lättare för den avträdande arrendatorn att

få tillbaka kostnader som han lagt ned på huset och

arrendestället.

Lagen ger inte några anvisningar för hur

arrenderättens värde skall beräknas. Frågan har

emellertid behandlats i förarbeten, rättspraxis och

i den juridiska litteraturen. Allmänt kan sägas att

syftet med ersättningen för arrenderättens värde är

att ge arrendatorn kompensation för att han eller

hon frånträder arrendet i förtid samtidigt som

markägaren under den återstående arrendetiden kan

dra nytta av de förbättringar som arrendatorn

utfört. I första hand kommer därvid i fråga värdet

på installationer som arrendatorn gjort för att

underlätta driften eller höja avkastningen, men även

det värde som ligger i att arrendeavgiften är lägre

än arrendenivån i orten bör beaktas (se Bäärnhielm,

Larsson, Arrendelagen, Norstedts laghandbok, s.

10:22).

Kan parterna inte komma överens om löseskillingen

gäller även här att saken får avgöras av

fastighetsdomstol.

I motion L502 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp)

kritiseras de nuvarande reglerna om bostadsarrende.

Enligt motionärernas mening innebär gällande rätt

att det allmänt sett är näst intill omöjligt för

markägaren att få ett arrendeavtal uppsagt och

återfå besittningen till marken. Inte ens när

arrendatorn avser att överlåta arrenderätten är det,

anför motionärerna, möjligt för markägaren att

återta arrendestället på rimliga villkor. Markägaren

måste då, enligt motionärernas mening, inte bara

betala för byggnadernas värde utan även för läget

och alltså köpa in sin mark en gång till. I motionen

påpekas också att det är svårt för markägaren att ta

ut en arrendeavgift som är marknadsmässig. I

motionen yrkas tillkännagivanden om behovet av en

utredning av arrendereglernas konsekvenser i nämnda

hänseenden (yrkande 1) samt att man i samband med en

sådan utredning särskilt uppmärksammar behovet av

ändringar i arrendelagstiftningen så att markägarna

får rimliga möjligheter till återlösen av arrendet

när arrendatorn vill sälja samt att markägarna får

möjligheter att ta ut högre arrenden (yrkande 2).

Inför ett ställningstagande till de aktuella

motionsyrkandena vill utskottet understryka att

rättsutvecklingen sedan lång tid varit inriktad på

att i socialt och ekonomiskt hänseende stärka

arrendatorerna såsom varande den svagare och mer

utsatta parten i arrendeförhållandet. I synnerhet

gäller detta beträffande möjligheterna för

bostadsarrendatorer - liksom för

jordbruksarrendatorer - att få arrendeavtalet

förlängt vid arrendetidens utgång, det s.k. direkta

besittningsskyddet. Även om utvecklingen inneburit

att fastighetsägaren fått vidkännas vissa

inskränkningar i sina möjligheter att disponera sin

egendom som han eller hon vill har den nuvarande

regleringen utformats efter en avvägning av de

skilda intressen som gör sig gällande i ett

arrendeförhållande.

Vad gäller den i motionen framförda kritiken mot

arrendeavgifternas storlek föreligger, enligt

utskottets bedömning, inte underlag för att

generellt påstå att gällande arrendeavgifter är för

låga i förhållande till marknadsvärdet. I

sammanhanget vill utskottet därutöver erinra om den

möjlighet som erbjuds för den som anser att ett

arrendevillkor är oskäligt att väcka talan mot

motparten vid domstol med yrkande att

avtalsvillkoret skall jämkas eller lämnas utan

avseende enligt 36 § avtalslagen. Regeln kan

användas i arrendeförhållanden såväl när ett villkor

från början är otillbörligt som när villkoret är att

anse som otillbörligt på grund av förhållanden som

inträffar under arrendetiden.

Inte heller finns, enligt utskottets mening,

underlag för påståendet i motionen att gällande

regler om inlösenrätt innebär att markägaren måste

betala för läget eller att han eller hon måste köpa

in sin mark en gång till.

Det anförda innebär att utskottet inte kan finna

annat än att nuvarande bestämmelser innebär en

rimlig avvägning av de skilda intressen som gör sig

gällande i arrendeförhållanden av ifrågavarande

slag, och det saknas enligt utskottets mening skäl

att nu förorda några ändringar i de principer som

bär upp gällande reglering.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L502.

Byggnad på annans mark är ett slags egendom som

föreligger när byggnaden ägs av en person som inte

också äger marken där byggnaden står. En äldre men

ännu vanlig beteckning på samma förhållande är "hus

på ofri grund". Byggnad på annans mark räknas

rättsligt sett som lös egendom. Den viktigaste

innebörden härav är att egendomen faller vid sidan

av fast egendom och sålunda inte omfattas av

reglerna om inteckning och panträtt i fastighet. Ett

exempel på byggnad på annans mark är bostadsarrende

där arrendatorn har uppfört och äger bostadshuset på

marken.

I motion L501 framhåller Kenth Högström (s) att

arrende är en relativt trygg upplåtelseform med

starkt lagstiftningsskydd för både markägare och

arrendatorer. Däremot är det svårt för arrendatorn

att finansiera ett uppförande eller en tillbyggnad

av bostadshus på marken på grund av svårigheterna

att utnyttja byggnaderna som kreditobjekt. Enligt

motionären bör man kunna skapa ett fungerande och

stabilt inteckningssystem som tillgodoser den

boendes behov av att kunna ställa säkerhet och

långivarens krav. I motionen yrkas att en utredning

skyndsamt kommer till stånd i syfte att möjliggöra

ett inteckningssystem för egendom uppförd på ofri

grund.

Byggnadspantsutredningen, som tillsattes år 1977,

hade i uppgift att skapa ett pantsystem för

byggnader på annans mark. Utredningen föreslog år

1984 i betänkande (SOU 1984:22) Panträtt i

registrerad nyttjanderätt en ny lag om

registerpantsystem, motsvarande det som gäller för

fastigheter. Utredningens förslag ledde emellertid

inte till lagstiftning.

Med anledning av ett tillkännagivande från

riksdagen våren 1998 (bet. 1997/98:LU26, rskr. 221)

har Justitiedepartementet i januari 2000 gett en

utredare i uppdrag att inhämta viss ytterligare

utredning i frågan som kan läggas till grund för ett

ställningstagande om huruvida ett större

lagstiftningsarbete inriktat på en ny

kreditsäkerhetsform för byggnader på annans mark bör

inledas. Enligt uppdraget är en första uppgift för

utredaren att på grundval av tillgängliga

taxeringsuppgifter och annan statistik uppskatta

antalet fall där en innehavare av byggnad på annans

mark kan ha behov av att utnyttja byggnaden som

kreditsäkerhet. Utredaren skall också, i den

omfattning det är befogat, söka utröna i vilken

omfattning byggnader av detta slag är föremål för

omsättning. Vidare skall utredaren, enligt

uppdraget, genom kontakter med kreditinstituten

eller på annat sätt söka kartlägga vilka möjligheter

som innehavare av byggnader på annans mark i dag har

att finansiera köp eller ombyggnader med

bankkrediter eller motsvarande krediter. Förekomsten

av andra säkerhetsformer, såsom säkerhetsöverlåtelse

och företagshypotek, skall studeras liksom deras

inverkan på kreditvillkoren. Om utredaren kommer

fram till att det finns ett beaktansvärt behov av en

ny kreditsäkerhetsform för byggnader på annans mark

men att detta behov kan tillgodoses genom andra

lösningar än den som Byggnadspantsutredningen

föreslog, skall dessa lösningar redovisas med

uppgift om de kostnader som de kan föranleda.

Utskottet konstaterar att det nu pågår ett

utredningsarbete angående den fråga som tas upp i

motionen. I avvaktan på resultatet av detta arbete

bör, enligt utskottets mening, riksdagen inte vidta

någon ytterligare åtgärd med anledning av motion

L501. Utskottet avstyrker därför bifall till

motionen.

Fastighetsmäklare

Fastighetsmäklarlagen (1995:400) syftar i första

hand till att skydda enskilda som anlitar

fastighetsmäklare, och lagen är tvingande till

förmån för konsumenter. Fastighetsmäklarlagen

innehåller flera civilrättsliga regler som tar sikte

på hur en mäklare skall utföra sina

förmedlingsuppdrag. Lagen innehåller också en

näringsrättslig reglering i syfte att effektivisera

registrerings- och tillsynsfunktionerna.

Med fastighetsmäklare avses enligt

fastighetsmäklarlagen fysiska personer som

yrkesmässigt förmedlar fastigheter, delar av

fastigheter, byggnader på annans mark, tomträtter,

bostadsrätter, andelsrätter avseende lägenhet,

arrenderätter eller hyresrätter. Varje

fastighetsmäklare skall vara registrerad hos

Fastighetsmäklarnämnden. För registrering krävs

enligt lagen bl.a. att mäklaren har

tillfredsställande utbildning samt är redbar och i

övrigt lämplig som fastighetsmäklare.

Fastighetsmäklarnämnden är en egen myndighet med en

myndighetschef, som tillika är ordförande i nämnden,

och en kanslichef. Enligt förordningen (1998:1808)

med instruktion för Fastighetsmäklarnämnden består

nämnden av ordföranden och en vice ordförande samt

högst sex andra ledamöter och det antal ersättare

för dessa som regeringen bestämmer. Ordföranden och

vice ordföranden skall vara jurister och ha

domarerfarenhet. Nämndens ordförande anställs genom

beslut av regeringen, som också utser nämndens vice

ordförande samt övriga ledamöter och ersättare för

en bestämd tid. Beslut i tillsynsärenden fattas av

nämnden. Nämnden kan delegera till ordföranden, vice

ordföranden eller till någon tjänsteman att avgöra

ärenden som är av det slaget att de inte behöver

avgöras av nämnden.

Enligt Fastighetsmäklarnämndens föreskrifter, som

utfärdats med stöd av fastighetsmäklarförordningen

(1995:1028), gäller ett krav på högskoleutbildning

om minst 80 poäng, innefattande särskilda krav på

vissa kunskapsområden såsom fastighetsförmedling,

fastighetsrätt och ekonomi. Fastighetsmäklarprogram

omfattande 80 poäng finns för närvarande vid

högskolorna i Gävle och Malmö. Vidare har Kungl.

Tekniska högskolan i Stockholm en

civilingenjörsutbildning inom lantmäteri på 180

poäng som uppfyller kraven på teoretisk utbildning.

Enligt uppgift avser universitetet i Karlstad att

hösten 2001 starta en utbildning, fastighetsekonomi

120 poäng, som också uppfyller

Fastighetsmäklarnämndens krav för registrering.

Av Fastighetsmäklarnämndens föreskrifter framgår

att en civilekonomutbildning på 160 poäng svarar mot

kunskapsområdena skatterätt och ekonomi enligt

utbildningskravet, en civilingenjörsexamen svarar

mot kunskapsområdena civilrätt med fastighetsrätt,

ekonomi samt byggnads- och värderingsteknik och en

juris kandidatexamen svarar mot kunskapsområdena

civilrätt med fastighetsrätt och skatterätt.

Utbildningskravet för fastighetsmäklare innebär

sålunda att nämnda utbildningar normalt måste

kompletteras med övriga i utbildningskravet ingående

kunskapsområden för att registrering skall kunna

erhållas.

I motion L906 av Helena Bargholtz och Yvonne

Ångström (båda fp) anförs att

Fastighetsmäklarnämnden vid registrering av

fastighetsmäklare inte lever upp till de

utbildningskrav på fastighetsmäklare som riksdagen

förordat. Enligt motionärernas mening fortsätter

nämnden att bevilja registrering till personer som

har endast komvuxutbildning samtidigt som personer

med civilingenjörsexamen, civilekonomexamen eller

juris kandidatexamen inte utan vidare får

registrering som fastighetsmäklare. Därför bör till

ledamöter av Fastighetsmäklarnämnden utses endast

sådana personer som aktivt kommer att verka för en

höjning av kompetensen i branschen. Yrkesgrupper med

examina av nyssnämnt slag skall, anför motionärerna,

anses ha tillräcklig utbildning för att få

registrering som fastighetsmäklare utan att behöva

komplettera sin utbildning. När landets högskolor

kan erbjuda tillräckligt många utbildningsplatser

bör dock, enligt motionärerna, två till fem veckors

obligatorisk kompletterande utbildning införas. Med

hänvisning till det anförda yrkas i motionen ett

tillkännagivande om behov av ändrade krav på

fastighetsmäklare.

Enligt utskottets mening har

Fastighetsmäklarnämnden tagit ett stort ansvar för

examinationen av blivande mäklare och för att få

till stånd en utbildning på högskolenivå. Bland de

verksamma mäklarna torde det emellertid finnas många

som inte har sådan utbildning. Enligt utskottets

mening är det angeläget att dessa genom

vidareutbildning kompletterar sina kunskaper så att

hela branschen kommer att ha en tillräckligt hög

kompetens för sin uppgift. Här har enligt utskottets

mening branschen och dess olika organisationer en

viktig uppgift att se till att fastighetsmäklarna

har den kompetens som krävs för arbetet. Som

påpekats i motionen kan vissa äldre utbildningar,

som i och för sig inte svarar mot det nya

utbildningskravet, leda till registrering som

fastighetsmäklare. Som bevis om tillfredsställande

utbildning enligt fastighetsmäklarlagen godtas

nämligen avgångsbetyg eller intyg över godkänd

fastighetsmäklarutbildning eller prövning enligt de

bestämmelser för kommunal och statlig

vuxenutbildning som gällde till den 1 juli 1996.

Betyget eller intyget får dock vid tidpunkten för

ansökan om registrering inte vara äldre än fem år.

Det kan därmed konstateras att fr.o.m.

halvårsskiftet 2001 denna möjlighet till

registrering inte längre står öppen.

Därutöver vill utskottet peka på att Utredningen om

översyn av Fastighetsmäklarnämndens tillsyn över

fastighetsmäklare avslutat sitt arbete genom att i

mars 1999 överlämna betänkandet (SOU 1999:35)

Fastighetsmäklarnämnden - effektivare tillsyn. I

betänkandet konstateras att den form

Fastighetsmäklarnämnden nu har inte lämpar sig för

den bredare tillsynsverksamhet som

Fastighetsmäklarnämnden bör bedriva. Utredningen

föreslår därför att själva nämndens roll begränsas

och att dess uppgift blir att fatta beslut i

enskilda registreringsärenden där det inte är fråga

om ren formalia utan om lämplighetsprövningar eller

bedömningar och i ärenden där en fastighetsmäklare

riskerar att få en varning eller få sin registrering

återkallad. Myndigheten bör därmed, anförs det,

omorganiseras till en enrådsmyndighet innebärande

att myndighetens chef är den högsta beslutande nivån

inom myndigheten och den som avgör eller delegerar

till annan att avgöra de ärenden som inte skall

beslutas av nämnden. Betänkandet har

remissbehandlats och bereds för närvarande i

Regeringskansliet.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats anser

utskottet att några åtgärder från riksdagens sida

med anledning av motion L906 inte är påkallade, och

utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande bostadsarrende

att riksdagen avslår motion 2000/01:L502,

res. (m, kd, c, fp)

2. beträffande kreditsäkerhet i byggnader

på annans mark

att riksdagen avslår motion 2000/01:L501,

3. beträffande fastighetsmäklare

att riksdagen avslår motion 2000/01:L906.

Stockholm den 16 januari 2001

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson

(kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s),

Karin Olsson (s), Henrik S Järrel

(m), Nikos Papadopoulos (s),

Elizabeth Nyström (m), Marina

Pettersson (s), Christina Nenes

(s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m),

Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin

(c) och Ana Maria Narti (fp).

Reservation

Bostadsarrende (mom. 1)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c) och

Ana Maria Narti (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4

börjar med "Inför ett" och slutar med "motion L502"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening tyder dagens förhållanden

vid bostadsarrende på att fastighetsägaren många

gånger inte har möjlighet att lösa in arrendet på

rimliga villkor i samband med att arrendatorn vill

överlåta arrenderätten till en ny arrendator.

Nuvarande regler om ersättning till arrendatorn för

arrenderättens värde vid inlösen innebär nämligen

att jordägaren inte bara måste betala för byggnader

och andra investeringar på arrendestället som

arrendatorn kan ha bekostat utan måste betala också

ytterligare ersättning för arrenderättens värde. Som

framhålls i motionen kan regleringen sägas innebära

att markägaren måste betala för markens värde.

Enligt utskottets mening måste nuvarande regler

ifrågasättas.

Utskottet kan därutöver konstatera att

rättsutvecklingen sedan lång tid varit inriktad på

att i socialt och ekonomiskt hänseende stärka

arrendatorerna såsom varande den svagare och mer

utsatta parten i arrendeförhållandet. Enligt

utskottets mening kan det, mot bakgrund av bl.a. de

tveksamheter i reglerna som motionärerna pekat på,

finnas anledning att i ljuset av

samhällsutvecklingen se över den nuvarande

avvägningen mellan parternas intressen i

arrendeförhållandet. Inte minst ter sig en sådan

översyn angelägen med hänsyn till att det nu gått

mer än 30 år sedan institutet bostadsarrende

infördes.

Mot bakgrund av det anförda delar utskottet

motionärernas uppfattning om behovet av en utredning

som ser över nu aktuella regler för bostadsarrende.

Det får ankomma på regeringen att föranstalta om en

sådan utredning.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

anledning av motion L502, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande bostadsarrende

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:L502 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.