Bet. 2000/01:LU7

Lagutskottets betänkande

2000/01:LU07

Ändringar i atomansvarighetslagen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

2000/01

LU7

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet regeringens

proposition 2000/01:43 om ändringar i

atomansvarighetslagen jämte två med anledning av

propositionen väckta motioner. Vidare behandlas tre

motioner som väckts under allmänna motionstiden 1999

respektive 2000.

I propositionen föreslås ett utökat

skadeståndsansvar för innehavare av

atomanläggningar. Förslaget innebär att

ansvarsbeloppet för innehavare av s.k.

normalriskanläggningar höjs från 175 miljoner

särskilda dragningsrätter (SDR) till 300 miljoner

SDR, vilket motsvarar omkring 3,3 miljarder kronor.

Enligt regeringen är målsättningen att ett

obegränsat ansvar för anläggningsinnehavarna skall

införas snarast möjligt.

Vidare föreslås i propositionen att Sverige skall

avge en förklaring i enlighet med en rekommendation

av OECD:s råd, som avser omfattningen av det s.k.

gemensamma statsansvaret. Till följd härav föreslås

att det maximibelopp som anges i 31 §

atomansvarighetslagen höjs från nuvarande 300

miljoner SDR till 425 miljoner SDR. Slutligen

föreslår regeringen en ändring av det särskilda

statsansvaret enligt 31 a § atomansvarighetslagen,

så att det sammanlagda belopp som står till

förfogande för ersättning höjs från tre till sex

miljarder kronor.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 april

2001.

Företrädare för Vattenfall AB, Sydkraft AB och

Birka Kraft AB har inför utskottet den 18 januari

2001 framfört synpunkter i ärendet.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och

avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats två reservationer och

ett särskilt yttrande.

Propositionen

I proposition 2000/01:43 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet

- att riksdagen

1. godkänner att regeringen avger en förklaring i

enlighet med OECD:s Råds rekommendation av den 26

november 1992 angående tillämpningen av konventionen

den 31 januari 1963 utgörande tillägg till

Pariskonventionen den 29 juli 1960 om

skadeståndsansvar på atomenergins område, som den

har ändrats genom tilläggsprotokoll den 28 januari

1964 och den 16 november 1982,

2. antar det i propositionen framlagda förslaget

till lag om ändring i atom-ansvarighetslagen

(1968:45).

Lagförslaget har intagits som bilaga till

betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

propositionen

2000/01:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen avslår regeringens proposition 2000/01:43

Ändringar i Atom-ansvarighetslagen.

2000/01:L6 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår regeringens förslag till

ändringar i atomansvarighetslagen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utökat

skadeståndsansvar kopplat till slopad särskild

produktionsskatt.

Motioner väckta under den allmänna

motionstiden 1999

1999/2000:N228 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om översynen av

atomansvarighetslagen.

1999/2000:N274 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari

yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ta bort

ansvarsgränsen i atomansvarighetslagen och införa

ett obegränsat strikt ansvar,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att krav på det egna

kapitalets storlek och/eller på motsvarande

ekonomiska garantier uttrycks i lag,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ett ömsesidigt

nationellt skadeståndsansvar för kärnkraftsindustrin

i Sverige,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om bilaterala

riskdelningsavtal för att täcka kärnkraftsindustrins

skadeståndsansvar vid atomolyckor.

Motion väckt under den allmänna

motionstiden 2000

2000/01:N387 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att krav på det egna

kapitalets storlek och/eller på motsvarande

ekonomiska garantier uttrycks i lag.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett ömsesidigt

nationellt skadeståndsansvar för kärnkraftsindustrin

i Sverige.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om bilaterala

riskdelningsavtal för att täcka kärnkraftsindustrins

skadeståndsansvar vid atomolyckor.

11. Riksdagen begär att regeringen utreder en

svensk reaktorolyckas totala kostnader i enlighet

med vad som anförs i motionen.

Utskottet

Bakgrund

Regler om ansvar för skador som uppkommer i samband

med verksamhet inom atomanläggningar finns i

atomansvarighetslagen (1968:45). Denna lag bygger på

två internationella konventioner. Den ena

konventionen är 1960 års Pariskonvention om

skadeståndsansvar på atomenergins område, som

föreskriver att innehavaren av en atomanläggning är

ansvarig för atomskador oberoende av vållande, dvs.

innehavarens ansvar är strikt. Den andra

konventionen är en i Bryssel år 1963 avslutad

tilläggskonvention till Pariskonventionen, som

innehåller regler om supplerande statsansvar för

atomskador.

Både Pariskonventionen och Brysselkonventionen har

tillkommit inom ramen för verksamheten inom

Organisationen för ekonomiskt samarbete och

utveckling (OECD) och syftar till en enhetlig

regional reglering av atom-ansvarsfrågan i

Västeuropa. Sverige är anslutet till båda

konventionerna. Pariskonventionen har därutöver

tillträtts av Belgien, Danmark, Finland, Frankrike,

Grekland, Italien, Nederländerna, Norge, Portugal,

Spanien, Storbritannien, Turkiet och Tyskland. Av

dessa är samtliga utom Grekland, Portugal och

Turkiet också anslutna till tilläggskonventionen.

Enligt Pariskonventionen kan

anläggningsinnehavarens ansvar bestämmas till 15

miljoner särskilda dragningsrätter (SDR). En

dragningsrätt motsvarar i dag ungefär elva svenska

kronor. Beloppet får dock sättas högre eller lägre

än detta riktvärde men får inte i något fall

understiga 5 miljoner SDR. Innehavaren måste ha en

försäkring eller annan ekonomisk garanti som täcker

ansvarsbeloppet. Anläggningsinnehavarnas

ersättningsansvar har i de olika konventionsstaterna

kommit att variera kraftigt under de år som har gått

sedan Pariskonventionen trädde i kraft. Vissa stater

har höjt nivåerna med betydande belopp medan andra

stater har kommit att ligga kvar i närheten av de

miniminivåer som konventionen anger. Mot denna

bakgrund antog OECD:s atomenergiorgan NEA (Nuclear

Energy Agency) år 1990 en rekommendation enligt

vilken konventionsstaterna bör sträva efter att i

sina nationella lagstiftningar höja

anläggningsinnehavarnas ersättningsansvar till 150

miljoner SDR.

Pariskonventionen är för närvarande föremål för en

omfattande översyn. De huvudfrågor som behandlas

under den pågående revideringen gäller bl.a.

konventionens geografiska tillämpningsområde,

ansvarsbelopp, obegränsat ansvar och definitionen av

begreppet "atomskada". Såvitt gäller frågan om

obegränsat ansvar råder för närvarande enighet om

att det i konventionen skall införas en regel som

möjliggör för konventionsstaterna att ålägga

anläggningsinnehavare ett obegränsat ansvar.

Revideringsarbetet beräknas vara slutfört under

innevarande år.

Enligt tilläggskonventionen betalas kompletterande

ersättning av statsmedel om ansvarsbeloppet enligt

Pariskonventionen inte räcker till full ersättning

åt de skadelidande. Systemet enligt konventionerna

verkar i flera steg. Anläggningsinnehavarens ansvar

utgör det första steget. Det andra steget betalas av

den stat där anläggningen är belägen och löper från

gränsen för första steget, dvs.

anläggningsinnehavarens ansvar, upp till 175

miljoner SDR. Till det tredje steget, som löper i

intervallet mellan 175 miljoner SDR och 300 miljoner

SDR, skall de stater som är anslutna till

tilläggskonventionen (s.k. Brysselstater) gemensamt

betala efter en särskild formel.

Atomansvarighetslagen innehåller i 17 och 28-31 §§

regler som föranletts av de båda nyssnämnda

konventionerna. Sedan den 1 juli 1995 gäller att

anläggningsinnehavaren svarar upp till 175 miljoner

SDR (prop. 1994/95:134, bet. LU25, rskr. 304). Det

betyder att de två första stegen i konventionerna

har reducerats till ett, och att det är

anläggningsinnehavaren som står för detta. I

intervallet 175-300 miljoner SDR svarar svenska

staten gemensamt med övriga Brysselstater. OECD:s

råd antog under år 1992 en rekommendation som

innebär att Brysselstaterna skall avge en förklaring

i en underrättelse till konventionens depositarie.

Staterna skall förklara att om lagstiftningen i en

Brysselstat ålägger anläggningsinnehavare ett

ansvarsbelopp som överstiger 175 miljoner SDR för

varje olycka, skall de övriga staterna inte åberopa

artikel 3 i konventionen för att vägra att bidra upp

till 125 miljoner SDR för att täcka en atomskada som

överstiger 300 miljoner SDR.

Utöver de av konventionerna föranledda reglerna om

betalningsansvar har i atomansvarighetslagen år 1982

förts in ytterligare ett steg som innebär ett ansvar

för svenska staten. Enligt denna bestämmelse, 31 a

§, skall svenska staten, i de fall en

anläggningsinnehavare här i landet är ansvarig,

betala ersättning med sammanlagt 3 miljarder kronor

per olycka. I detta belopp är ersättningarna enligt

de tidigare stegen inräknade. Värdeutvecklingen på

den särskilda dragningsrätten har lett till att

maximibeloppet i steg tre överskrider vad som kan

betalas ut enligt det fjärde ersättningssteget. Det

innebär att någon ersättning för närvarande inte kan

betalas ut enligt detta ersättningssteg.

Om det ansvarsbelopp som gäller enligt de ovan

redovisade stegen inte räcker till ersättning för

uppkommen skada, skall dessutom enligt 33 §

gottgörelse beredas av statsmedel enligt grunder som

fastställs genom särskild lagstiftning.

År 1996 förordnades en särskild utredare av

regeringen för att utreda vissa frågor rörande

ersättningsansvaret för atomskador. Utredarens

överväganden och förslag till lagändringar

redovisades i promemorian (Ds 1997:55) Ändringar i

atomansvarighetslagen. Promemorian har

remissbehandlats.

Härefter anordnade Justitiedepartementet våren 1998

ett möte med företrädare för bl.a.

kärnkraftsindustrin och försäkringsbranschen

angående ändringar i atomansvarighetslagen. I en

promemoria som var upprättad i ärendet anmärktes att

det inte torde vara förenligt med Pariskonventionen

att ålägga anläggningsinnehavarna ett obegränsat

ansvar, eftersom det synes var uteslutet att få

teckna en ansvarsförsäkring till ett obegränsat

belopp.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas frågan om ett utökat

skadeståndsansvar för innehavare av

atomanläggningar. Regeringen anser att

skadeståndsansvaret i första hand bör bäras av

kärnkraftsindustrin, och målsättningen är att ett

obegränsat ansvar för anläggningsinnehavarna skall

införas snarast möjligt. I avvaktan på att

Pariskonventionen revideras föreslår regeringen att

det högsta belopp som innehavaren av en

atomanläggning i Sverige ansvarar för skall höjas

från 175 miljoner SDR till 300 miljoner SDR, vilket

motsvarar omkring 3,3 miljarder kronor.

Regeringen föreslår också att Sverige skall avge en

förklaring i enlighet med den år 1992 av OECD:s råd

antagna rekommendationen, som avser omfattningen av

det s.k. gemensamma statsansvaret. Till följd härav

föreslås att det maximibelopp som anges i 31 §

atomansvarighetslagen höjs från nuvarande 300

miljoner SDR till 425 miljoner SDR. Vidare föreslås

i propositionen en ändring av det särskilda

statsansvaret enligt 31 a § atomansvarighetslagen,

så att det sammanlagda belopp som står till

förfogande för ersättning enligt

atomansvarighetslagen höjs från tre till sex

miljarder kronor.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 april

2001.

I syfte att förbereda övergången till ett

obegränsat ansvar avser regeringen att ge en

särskild utredare i uppdrag att föreslå hur ett

obegränsat ansvar bör genomföras i

atomansvarighetslagen.

Motionerna

I motion 2000/01:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd)

anförs att propositionens förslag på ett olämpligt

sätt föregriper den pågående översynen av

Pariskonventionen. Enligt motionärerna är det vidare

omöjligt att överblicka konse-kvenserna av den

föreslagna utökningen av skadeståndsansvaret för

anläggningsinnehavare, bl.a. såvitt avser

tillgänglig försäkringskapacitet. I motionen påpekas

att hänsyn också bör tas till att den svenska

kärnkraftsindustrin verkar på en internationell

marknad i global konkurrens. Motionärerna yrkar mot

den nu angivna bakgrunden att propositionen avslås.

Även Stig Rindborg m.fl. (m) yrkar i motion

2000/01:L6 att regeringens förslag skall avslås

(yrkande 1). Motionärerna ställer sig i och för sig

inte avvisande till en utökning av

kärnkraftsindustrins ansvar men anser att detta

måste kopplas till ett borttagande av skatten på

kärnkraftsel. Genom denna skatt och genom det

strikta skadeståndsansvaret utan regressmöjligheter

bär kärnkraften enligt motionärerna i högre grad än

övriga energislag själv sina kostnader. I motionen

föreslås ett tillkännagivande med denna innebörd

(yrkande 2).

Bo Lundgren m.fl. (m) anser i motion

1999/2000:N228, som väckts under den allmänna

motionstiden år 1999, att strävan bör vara att

åstadkomma någon form av regressrätt som

säkerställer att staten vid ett större skadefall kan

återkräva medel intill dess att reaktorägarens eget

kapital är helt förbrukat. I motionen hemställs om

ett tillkännagivande till regeringen om översynen av

atomansvarighetslagen (yrkande 15).

I två motioner från allmänna motionstiden 1999

respektive 2000 begärs tillkännagivanden, främst om

ett utökat skadeståndsansvar för

kärnkraftsindustrin. Om kärnkraftsindustrin ålades

ett obegränsat skadeståndsansvar i händelse av en

reaktorolycka skulle enligt motionärerna

kärnkraftsindustrins samhällsekonomiska kostnader

bli bättre belysta. I motion 1999/2000:N274 av

Birger Schlaug m.fl. (mp) från allmänna motionstiden

1999 förespråkas sålunda att ansvarsgränsen i

atomansvarighetslagen tas bort och att krav på

företagets egna kapital eller motsvarande ekonomiska

garantier anges i lag. Vidare anser motionärerna att

ett ömsesidigt nationellt skadeståndsansvar för

kärnkraftsindustrin i Sverige bör införas, liksom

att initiativ till bilaterala avtal med framför allt

Tyskland och USA bör tas för att få till stånd

riskspridning mellan kärnkraftsföretag i flera

länder (yrkandena 8-11). Motion 2000/01:N387 av

Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) från allmänna

motionstiden år 2000 har motsvarande innehåll

(yrkandena 8-10). I motionen föreslås därutöver att

riksdagen hos regeringen skall begära att en

parlamentariskt sammansatt kommission ges i uppdrag

att utreda totalkostnaderna för en svensk

reaktorolycka (yrkande 11).

Utskottets ställningstaganden

Våren 1995, i samband med riksdagens beslut att höja

anläggningsinnehavarnas ansvarsbelopp för atomskador

till nuvarande nivå, behandlade utskottet ett stort

antal motioner som innefattade olika långt gående

krav på en ytterligare höjning av

anläggningsinnehavarnas skadeståndsansvar. Utskottet

strök då under att det självfallet är angeläget att

skadeståndsreglerna på atomansvarighetsområdet är

utformade så att de som drabbas av en olycka får

full ersättning för sina skador. Vidare uttalade

utskottet som sin grundinställning att ansvaret för

atomskador i första hand bör bäras av

kärnkraftsindustrin. Däremot ifrågasatte utskottet

om det var förenligt med Pariskonventionen att

ålägga anläggningsinnehavarna ett obegränsat ansvar.

Mot bl.a. den bakgrunden avstyrkte utskottet då

aktuella motioner men ansåg det samtidigt angeläget

att regeringen noga följde utvecklingen på området

och, efter hand som förhållandena medgav ett

ytterligare ökat skadeståndsansvar för

anläggningsinnehavarna, återkom med förslag till

riksdagen i saken. Vidare utgick utskottet från att

regeringen verkade för att även framtida

kapacitetsökningar på försäkringsmarknaden kom att

ställas till förfogande för höjningar av

ansvarsförsäkringarna och därmed också möjliggöra en

höjning av det belopp med vilket

anläggningsinnehavaren svarar. Därutöver framhöll

utskottet det angelägna i att regeringen även

verkade på det internationella planet för att ta

till vara de möjligheter som finns till

förbättringar av ansvarssystemet vid atomskador

(bet. 1994/95:LU25).

Utskottet kan inte finna annat än att de förslag

som regeringen lägger fram i förevarande proposition

ligger i linje med vad utskottet uttalade år 1995

och att lagförslagen dessutom är förenliga med

Sveriges konventionsåtaganden på

atomansvarighetsområdet. Atomansvarighetspolitikens

främsta mål måste, enligt utskottets mening, vara

att tillgodose de skadelidandes berättigade krav på

ersättning för atomskador, och utskottet vidhåller

sin tidigare uppfattning att ersättningsansvaret för

sådana skador i första hand bör bäras av

kärnkraftsindustrin. Självfallet måste emellertid

utformningen av anläggningsinnehavarnas

ersättningsansvar vara förenlig med Sveriges

åtaganden enligt Pariskonventionen. Det

ansvarsbelopp som fastställs måste, i enligt med

denna konvention, kunna täckas av en försäkring

eller annan ekonomisk säkerhet. Att införa ett

obegränsat ansvar för anläggningsinnehavarna är, som

regeringen påpekar, således inte förenligt med

konventionen i dess nuvarande lydelse. I avvaktan på

en revidering av Pariskonventionen måste

anläggningsinnehavarnas ansvar vara begränsat.

Vad först gäller de invändningar mot regeringens

förslag som återfinns i motion 2000/01:L5 avseende

förslagets konsekvenser, framgår av propositionen

att tillgänglig försäkringskapacitet för närvarande

medger ett ansvarsbelopp som uppgår till det av

regeringen föreslagna. I enlighet med vad regeringen

anfört torde den föreslagna höjningen, enligt

utskottets bedömning, inte leda till sådana

svårigheter från konkurrenssynpunkt att det finns

anledning att inte till fullo utnyttja denna

försäkringskapacitet. Utskottet är mot nu angiven

bakgrund ense med regeringen om att ansvarsbeloppet

för innehavare av en atomanläggning för annat

ändamål än framställning, bearbetning och förvaring

av obestrålat uran skall höjas till 300 miljoner SDR

per olycka.

När det sedan gäller det i motion 2000/01:L6

framförda önskemålet om ett avskaffande av skatten

på kärnkraftsel kan utskottet konstatera att

riksdagen för mindre än tre månader sedan avslagit

motioner om en sänkning av ifrågavarande skatt (se

bet. 2000/01:FiU1). Lagutskottet är inte berett att

inom ramen för förevarande lagstiftningsärende

förorda något sådant riksdagens initiativ som

begärts i motionen.

Inte heller i fråga om det gemensamma statsansvaret

enligt tilläggskonventionen eller såvitt avser det

särskilda statsansvaret föranleder propositionens

förslag några erinringar från utskottets sida.

Beträffande det i motion N228 begärda

tillkännagivandet om regressrätt för staten gentemot

anläggningsinnehavarna kan utskottet konstatera att

staten redan enligt 35 § atomansvarighetslagen har

regressrätt gentemot den ansvarige

anläggningsinnehavaren för ersättning som staten har

betalat ut till följd av att en skadelidande har

visat att han eller hon inte kunnat få ut ersättning

från anläggningsinnehavarens försäkringsgivare. När

det däremot gäller ersättning av statsmedel som

utgår på grund av det gemensamma statsansvaret eller

det särskilda statsansvaret är

anläggningsinnehavaren inte solidariskt ansvarig med

staten. Den svenska lagen bygger i detta hänseende

på Pariskonventionen och tilläggskonventionen. En

sådan regressrätt som efterfrågas i motionen skulle

därför förutsätta en ändring av Paris- och

Brysselkonventionerna. Mot denna bakgrund bör det,

enligt utskottets mening, inte införas någon

ytterligare regressrätt för staten.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till

propositionen och avstyrker motionerna 2000/01:L5,

2000/01:L6 yrkandena 1 och 2 samt 1999/2000: N228

yrkande 15.

Vad slutligen gäller de i motionerna 1999/2000:N274

och 2000/01:N387 upptagna förslagen om den framtida

utformningen av ersättningssystemet vid atomskada

vill utskottet hänvisa till att det av propositionen

framgår att regeringen, i syfte att förbereda

övergången till ett obegränsat ansvar, avser att ge

en särskild utredare i uppdrag att föreslå hur ett

sådant ansvar bör genomföras i

atomansvarighetslagen. Några uttalanden från

riksdagens sida som föregriper utredningsarbetet

bör, enligt utskottets mening, inte komma i fråga.

Utskottet avstyrker därmed motionerna 1999/2000:N274

yrkandena 8-11 och 2000/01:N387 yrkandena 8-11.

Med anledning av vad kärnkraftsindustrin anfört den

18 januari 2001 vill utskottet avslutningsvis

understryka betydelsen av att olika intressegrupper

och berörda parter i det fortsatta

lagstiftningsarbetet liksom hittills får komma till

tals.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med bifall till propositionen samt med avslag

på motionerna 2000/01:L5, 2000/01:L6 och

1999/2000:N228 yrkande 15

dels godkänner att regeringen avger en

förklaring i enlighet med OECD:s råds

rekommendation av den 26 november 1992 angående

tillämpningen av konventionen den 31 januari

1963 utgörande tillägg till Pariskonventionen

den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på

atomenergins område, som den har ändrats genom

tilläggsprotokoll den 28 januari 1964 och den 16

november 1982,

dels antar regeringens förslag till lag om

ändring i atomansvarighetslagen (1968:45),

res. 1 (m)

res. 2 (kd)

2. beträffande ersättningssystemets

framtida utformning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:N274 yrkandena

8-11 och 2000/01:N387 yrkandena 8-11.

Stockholm den 13 februari 2001

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf

Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Karin Olsson

(s), Henrik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),

Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv

(s), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp),

Christina Pettersson (s) och Raimo Pärssinen (s).

Reservationer

1. Avslag på propositionen (mom. 1)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6

börjar med "Våren 1995" och på s. 7 slutar med

"yrkande 15" bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförts i motion 2000/01:L6

anser utskottet att utgångspunkten bör vara att de

olika kraftslagen skall bära sina egna kostnader.

Genom den förhållandevis höga skatten på

kärnkraftsel och genom det strikta

skadeståndsansvaret utan regressmöjligheter har

emellertid kärnkraften kommit att få bära sina

kostnader i högre grad än övriga energislag. Som

motionärerna påpekar är den särskilda skatten på

kärnkraftsel t.ex. långt högre än vad

försäkringspremierna rent teoretiskt skulle kunna

uppgå till vid ett utökat skadeståndsansvar för

kärnkraftsindustrin. Härtill kommer att den

belastning som skatten utgör också medför en

försämrad konkurrenskraft, såväl gentemot övriga

kraftslag i landet som gentemot utländskt belägna

kärnkraftsproducenter.

Utskottet ställer sig mot den nu angivna bakgrunden

i och för sig inte avvisande till en höjning av

kärnkraftsindustrins ansvar men anser att detta

måste kopplas till ett borttagande av skatten på

kärnkraftsel. Regeringen bör återkomma till

riksdagen med förslag i enlighet härmed och i

sammanhanget överväga införandet av en rätt för

staten att från anläggningsinnehavaren återkräva

medel som staten betalat ut i kompletterande

ersättning med anledning av en atomolycka. I

avvaktan på att regeringen återkommer med förslag i

enlighet med vad utskottet nu anfört bör de i

proposition 2000/01:43 framlagda förslagen, enligt

utskottets mening, avslås.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall

till motionerna 1999/2000:N228 yrkande 15 och

2000/01:L6 samt med anledning av motion 2000/01:L5,

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:N228

yrkande 15 och 2000/01:L6 samt med anledning av

motion 2000/01:L5

dels avslår regeringens proposition 2000/01:43,

dels som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

2. Avslag på propositionen (mom. 1)

Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6

börjar med "Våren 1995" och på s. 7 slutar med

"yrkande 15" bort ha följande lydelse:

I enlighet med vad som anförts i motion 2000/01:L5

finns skäl att ifrågasätta de i propositionen

föreslagna lagändringarna som, enligt utskottets

mening, på ett olyckligt sätt föregriper den

pågående översynen av Pariskonventionen. Härtill

kommer, som motionärerna påpekar, att det i dag är

omöjligt att överblicka konsekvenserna av det i

propositionen föreslagna utökade skadeståndsansvaret

för innehavare av atomanläggningar, inte minst

såvitt avser tillgänglig försäkringskapacitet.

Hänsyn bör också enligt utskottet tas till att den

svenska kärnkraftsindustrin verkar på en

internationell marknad i global konkurrens. Eftersom

marknaden för el skall avregleras inom EU bör man nu

i stället sträva efter att harmonisera de åtaganden

och det ansvar som läggs på den svenska

kärnkraftsindustrin. Sammanfattningsvis anser

utskottet att det är olämpligt att införa

lagändringar när förutsättningarna för dessa är

oklara och vars effekter inte är tillräckligt

utredda.

Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att

riksdagen, med bifall till motion 20000/01:L5, med

anledning av motion 2000/01:L6 yrkande 1 samt med

avslag på motionerna 1999/2000:N228 yrkande 15 och

2000/01:L6 yrkande 2, bör avslå samtliga i

propositionen framlagda förslag.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med bifall till motion

2000/01:L5, med anledning av motion

2000/01:L6 yrkande 1 samt med

avslag på motionerna 1999/2000:N228

yrkande 15 och 2000/01:L6 yrkande 2

avslår regeringens proposition

2000/01:43,

Särskilt yttrande

Atomansvarighetslagen

Ana Maria Narti (fp) anför:

Proposition 2000/01:43 föreslår att det högsta

belopp som innehavaren av en atomanläggning i

Sverige ansvarar för samt det särskilda

statsansvaret höjs. I propositionen föreslås också

att Sverige skall avge en förklaring i enlighet med

en rekommendation av OECD:s råd. Folkpartiet

liberalerna stöder dessa förslag men vill påpeka att

andra av propositionens synpunkter är oacceptabla

för partiet. Regeringen aviserar att den avser

införa ett obegränsat ansvar för innehavare av

atomanläggning. En särskild utredare skall få i

uppdrag att föreslå hur ett obegränsat ansvar

genomförs i lagtexten.

Folkpartiet motsätter sig med kraft tanken på ett

obegränsat ansvar. Idén visar hur märklig

regeringens uppfattning är om olika parters roll i

samhällslivet. Det är i själva verket en genuint

offentlig uppgift att svara för det yttersta skyddet

i samhället mot naturkatastrofer eller vid stora

olyckor. När alla andra resurser är uttömda skall

staten kunna fungera som den yttersta skyddsvallen.

Behovet av detta har under senare tid demonstrerats,

bl.a. vid översvämningarna under sommaren.

Regeringen avdelade också medel för detta. Det som

är en genuint offentlig uppgift kan inte vältras

över på andra aktörer i samhället.

En utredning om dessa frågeställningar måste ta ett

mycket vidare grepp än det som regeringen

uppenbarligen avser att göra. Det kan vara motiverat

att diskutera gränsdragningar mellan det offentliga

och privata ansvaret i olika avseenden, men då bör

det inte enbart avse atomansvarighet utan även andra

typer av stora olyckor eller naturkatastrofer såsom

dammolyckor, stora översvämningar m.m. Man bör

diskutera vad som är ett rimligt privat respektive

offentligt ansvar. I detta sammanhang måste också

frågor om försäkringskapacitet,

återförsäkringsmöjligheter och internationell

konkurrenskraft för verksamhet i Sverige beaktas.

Propositionens lagförslag

Förslag till lag om ändring i

atomansvarighetslagen (1968:45)