Bet. 2000/01:LU8

Lagutskottets betänkande

2000/01:LU08

Immaterialrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

2000/01

LU8

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 17 motionsyrkanden

från allmänna motionstiden år 2000 på

immaterialrättens område. Yrkandena gäller bl.a.

patent, biotekniska uppfinningar, skydd för

datorprogram, upphovsrätt i

anställningsförhållanden, inskränkningar i

upphovsrätten, följerätt (droit de suite) och s.k.

arenarätt (droit de stade).

Utskottet avstyrker bifall till samtliga

motionsyrkanden i huvudsak med hänvisningar till

tidigare ställningstaganden samt pågående nationellt

och internationellt arbete.

Till betänkandet har fogats sex reservationer och

två särskilda yttranden.

Motionerna

2000/01:L801 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning som ser över möjligheten att införa s.k.

arenarättigheter.

2000/01:L802 av Siw Wittgren-Ahl och Ronny Olander

(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om patentansökan.

2000/01:L803 av Carina Hägg (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kravet på engelska

vid patentansökningar.

2000/01:L804 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av 3 kap.

upphovsrättslagen och särskilt frågan om

upphovsrätten i anställningsförhållanden.

2000/01:L805 av Eskil Erlandsson m.fl. (c, fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i upphovsrättslagen om att

undantag kan medges för ideella organisationer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om representanter i

STIM:s styrelse.

2000/01:So546 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om patent på liv och

mänskliga gener.

2000/01:Kr230 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om upphovsrätten.

2000/01:Kr346 av Lennart Kollmats och Kenth Skårvik

(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om droit de suite.

2000/01:T713 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU:s

ministerråd, dess arbetsgrupper och andra

internationella organisationer bör motsätta sig en

utveckling av den europeiska och internationella

patenträtten innebärande att mjukvara, algoritmer

och programmeringstekniker inkluderas.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om svenska ståndpunkter

i förhandlingar om intellektuell egendom m.m.

2000/01:MJ218 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

10. Riksdagen begär att regeringen skall verka för

att TRIPS-avtalet förändras så att det möjliggör

hänsyn till de målsättningar som finns i

konventionen om biologisk mångfald.

2000/01:MJ711 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om patent på liv.

2000/01:N328 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att undanta alla

livsformer från kravet på patenterbarhet i TRIPS

artikel 27 (3) b.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att översyn av TRIPS

artikel 27 (3) b måste leda till att den

harmoniseras med FN:s konvention om biologisk

mångfald.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förlänga

implementeringstiden för TRIPS artikel 27 (3) b till

fem år efter det att översynen av artikeln är

avslutad.

2000/01:N384 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om WTO:s underavtal

TRIPS.

Utskottet

Inledning

Immaterialrätt är den sammanfattande beteckningen

för ett antal olika regler som skyddar

intellektuella prestationer och kännetecken mot

obehörigt utnyttjande. I huvudsak innebär de olika

immaterialrättsliga reglerna - både i Sverige och i

andra länder - att den som skapat en skyddad produkt

eller utfört en skyddad prestation har ensamrätt att

dra ekonomisk nytta av produkten eller prestationen.

Ensamrätten kan avse olika slags utnyttjanden, såsom

tillverkning, försäljning eller uthyrning, och

rättighetshavaren kontrollerar i princip all

användning av skyddsobjektet.

Immaterialrätten brukar delas in i upphovsrätt och

industriellt rättsskydd. Till det industriella

rättsskyddet hör patenträtt, känneteckensrätt,

mönsterrätt och växtförädlarrätt. Patenträtt gäller

för nya uppfinningar som kan utnyttjas industriellt.

Känneteckensrätt brukar användas som en övergripande

beteckning för varumärkesrätten, firmarätten och

andra rättsskydd för individualiseringsmedel.

Mönsterskydd gäller utseendet (designen) på en

produkt, antingen det betingas av estetiska skäl

eller nyttoskäl. Växtförädlarrätt skyddar nya

växtsorter som skapas genom förädling eller på annat

sätt.

Mellan upphovsrätten och det industriella

rättsskyddet finns två grundläggande skillnader. Den

ena är att upphovsrätten skyddar det sätt på vilket

en idé omsatts i verkligheten och inte själva idén.

Patentskydd, skydd för varumärken, mönsterskydd och

växtförädlarrätt skyddar däremot idén som sådan. Den

andra skillnaden är att upphovsrätt uppkommer så

fort den skyddade prestationen utförts, medan

patent, mönster- och växtförädlarrätt i princip

förutsätter ett registreringsförfarande. Varumärken

intar en särställning genom att skydd kan uppkomma

både genom registrering och genom faktisk

användning.

Den ensamrätt som följer med det

immaterialrättsliga skyddet är tidsbegränsad. Enligt

reglerna i Sverige gäller upphovsrätten under 70 år

räknat från upphovsmannens död eller beträffande

vissa prestationer under 50 år från det att

prestationen utfördes. Patentskyddet räknas från den

dag ansökan görs om registrering. I Sverige sträcker

sig skyddstiden 20 år framåt i tiden. Mönsterskyddet

räknas också från ansökningsdagen och gäller under

fem år, men tiden kan förlängas upp till tio år. I

växtförädlarrättslagen är skyddstiden 25 år utom för

potatis, vin och träd där skyddstiden är 30 år.

Varumärken har en i princip obegränsad skyddstid så

länge de används. En registrering gäller dock bara

under tio år men kan förnyas ett obegränsat antal

gånger.

Ensamrätten kan också vara inskränkt på olika sätt.

Särskilt på det upphovsrättsliga området finns det

åtskilliga regler som begränsar upphovsmannens

ensamrätt. Ett exempel på en sådan inskränkning är

att privatpersoner som huvudregel har rätt att

kopiera skyddade verk för enskilt bruk.

Den som utan rättighetshavarens samtycke vidtar

någon åtgärd som omfattas av ensamrätten begår ett

immaterialrättsligt intrång. Ett system av olika

sanktioner av såväl straff- som civilrättslig

karaktär skyddar ensamrätterna mot intrång. Vidare

kan en domstol besluta om vissa skyddsåtgärder och

säkerhetsåtgärder.

De svenska bestämmelserna på det

immaterialrättsliga området finns i lagen (1960:729)

om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för

halvledarprodukter, patentlagen (1967:837),

varumärkeslagen (1960:644), kollektivmärkeslagen

(1960:645), firmalagen (1974:156),

mönsterskyddslagen (1970:485) och växtförädlar-

rättslagen (1997:306).

Som närmare framgår av följande avsnitt är det

immaterialrättsliga skyddssystemet internationellt,

och de flesta länder är bundna av internationella

konventioner på området. Ett väl fungerande

immaterialrättsligt system har ansetts nödvändigt

såväl för den globala världshandeln som för EU:s

inre marknad.

Konsekvenserna av den internationalisering som

präglar det immaterialrättsliga området tas upp till

diskussion i motion T713 av Lennart Daléus m.fl.

(c). I motionen anförs att immaterialrättsfrågorna

inom EU spelar en alltmer betydelsefull roll,

samtidigt som riksdagens möjligheter att påverka

svenska ståndpunkter i internationella sammanhang

minskar. Motionärerna anser att regeringen

regelbundet bör informera och samråda med riksdagen

rörande svensk politik på området samt inför

riksdagen presentera en redogörelse för de svenska

ståndpunkterna internationellt. I motionen begärs

ett tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 9).

Utskottet delar motionärernas uppfattning när det

gäller önskvärdheten av att regeringen kontinuerligt

håller riksdagen informerad om EU-samarbetet och

anser att informationen till riksdagen i detta

avseende är mycket värdefull. Enligt uttryckliga

föreskrifter i riksdagsordningen (10 kap.) åligger

det också regeringen att fortlöpande informera

riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet

i EU samt att varje år till riksdagen lämna en

skrivelse med berättelse över verksamheten i EU.

Enligt riksdagsordningens bestämmelser skall

information ges om regeringens syn på förslag från

kommissionen, vilka regeringen bedömer

betydelsefulla. Såvitt utskottet kan bedöma

uppfyller regeringen riksdagsordningens

informationskrav, och utskottet finner inte skäl att

förorda ett tillkännagivande från riksdagen med krav

på ytterligare information från regeringen på

immaterialrättens område.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

yrkande 9 i motion T713.

Vidare bör beaktas att information från regeringen

såvitt avser immaterialrättsfrågorna i EU och i

andra internationella sammanhang numera ingår som en

naturlig del i utskottets löpande arbete. Kontakter

mellan utskottet och Regeringskansliet för

information om aktuella EU-frågor förekommer

regelbundet. Utskottet förutsätter att denna

värdefulla informationsverksamhet fortsätter och att

utskottet även i framtiden ges möjlighet att utöva

det inflytande som förutsattes i samband med

Sveriges EU-anslutning (se bet. 1994/95:KU22).

Patent

Reglerna i patentlagen innebär att den som gjort en

ny uppfinning kan få ensamrätt att utnyttja

uppfinningen yrkesmässigt genom patent. Patent kan

meddelas på ett förfarande, t.ex. ett nytt

produktionssätt, eller på en produkt som sådan,

exempelvis ett nytt läkemedel. Som allmänna

förutsättningar för patenterbarhet gäller att

uppfinningen, förutom att den skall vara ny,

väsentligen skall skilja sig från vad som tidigare

är känt (uppfinningshöjd) samt att den skall kunna

utnyttjas industriellt och vara reproducerbar,

vilket innebär att uppfinningen skall ha sådan

karaktär att den avsedda effekten med säkerhet kan

uppnås vid ett upprepat utövande av uppfinningen.

Den ensamrätt att utnyttja en uppfinning som

patentskyddet ger innehavaren är avsedd att

stimulera forskning och utvecklingsarbete.

Uppfinnare kan räkna med att under skyddstiden utan

konkurrens kunna marknadsföra uppfinningen eller på

annat sätt exploatera den ekonomiskt. Häri ligger

också ett allmänt intresse. Mot de intressen som

sålunda bär upp patentskyddet står samhällets

intresse av att det inte skapas ett alltför

långtgående monopol när det gäller att dra nytta av

en uppfinning. Ensamrätten har därför begränsats i

tiden. Vidare finns möjlighet att under vissa

förutsättningar genom tvångslicens ge tredje man

rätt att, utan hinder av ett patent, mot ersättning

till patenthavaren utnyttja den patentskyddade

uppfinningen. Som exempel kan nämnas möjligheten

till tvångslicens vid underlåtet utövande av en

patenterad uppfinning.

Patent söks i Sverige hos Patent- och

registreringsverket (PRV), som granskar varje

ansökan som kommer in till myndigheten. Vid

granskningsförfarandet skall utrönas huruvida det

föreligger hinder mot bifall till ansökningen med

hänsyn till patentlagens bestämmelser. En väsentlig

del av granskningen avser frågan huruvida

uppfinningen är ny och fyller kravet på

uppfinningshöjd. Om förutsättningarna för patent är

uppfyllda, dvs. om ansökningen är fullständig och

PRV gör bedömningen att det inte finns några hinder

mot patent, skall sökanden underrättas om att patent

kan meddelas. Sedan sökanden betalat en särskild

avgift, meddelandeavgift, skall patentmyndigheten

bifalla ansökningen och kungöra beslutet. När

beslutet har kungjorts är patent meddelat. Därefter

vidtar det s.k. invändningsförfarandet då envar har

möjlighet att göra invändningar mot ett meddelat

patent. Framförda invändningar kan under vissa

närmare angivna förutsättningar leda till att ett

meddelat patent upphävs. Förfarandet vid PRV är

tämligen tidskrävande, och det tar i genomsnitt

omkring tre år från det att en patentansökan ges in

till dess att patent meddelas. Antalet ansökningar

uppgår för närvarande till knappt 5 000 per år,

varav omkring 2 700 bifalls.

Oftast företräds sökanden i patentärenden av ombud,

om det inte är fråga om ett större företag med egen

patentavdelning. Ett patentombud bistår uppfinnaren

bl.a. med att formulera ansökan och göra

förberedande nyhetsundersökningar. När patent har

meddelats kan patentombudet bistå med att hålla

patentet vid liv genom att betala in årsavgifter och

att hjälpa till med upprättandet av licensavtal m.m.

Ett patent som meddelas av nationell

patentmyndighet blir gällande endast i den staten.

Något världspatent existerar inte. En uppfinnare som

önskar få patentskydd i flera länder måste alltså i

princip söka patent i varje land. I konventionen om

patentsamarbete (Patent Cooperation Treaty, PCT)

finns emellertid bestämmelser om s.k. internationell

ansökan som gör det lättare att ansöka om patent i

flera länder samtidigt. Förfarandet med en sådan

ansökan innefattar en centraliserad, internationell

nyhetsgranskning och en möjlighet till en

internationell förberedande patenterbarhetsprövning.

För att patent skall meddelas måste dock en

internationell ansökan alltid fullföljas vid den

nationella patentmyndigheten, som självständigt gör

den slutliga prövningen enligt nationell rätt.

Sverige ratificerade PCT i samband med

ikraftträdandet år 1978. För närvarande har 108

stater anslutit sig till konventionen.

Genom den europeiska patentkonventionen (EPC) har

vidare skapats en ordning som medger att en

patentansökan samtidigt kan erhålla patentskydd i

flera länder, s.k. europeiskt patent. Sådant patent

meddelas av det europeiska patentverket (EPO), som

har sitt säte i München. Patentkonventionen, som

innehåller en fullständig reglering av

ansökningsförfarandet och förutsättningarna för att

få europeiskt patent samt handläggningsordningen vid

det europeiska patentverket, trädde i kraft år 1977

och har tillträtts av Sverige och ett flertal andra

europeiska stater. I den svenska patentlagen har

tagits in de särskilda regler som föranletts av

tillträdet. En viss anpassning av de svenska pa-

tentreglerna till konventionens bestämmelser har

också skett.

Ett patent som meddelas av EPO är giltigt i de

länder som designerats i ansökningen. Patentet är

dock giltigt enligt respektive lands nationella

patent-rätt. Det är alltså inte fråga om ett

europeiskt patent utan om ett knippe av nationella

patent. Grunderna för att ett patent kan förklaras

ogiltigt bestäms visserligen i konventionen, men EPC

innefattar inte någon gemensam jurisdiktion för

ogiltighets- och intrångsfrågor. Det finns alltså

inte några garantier för att meddelade patent bedöms

likformigt, och prövningen i domstol kan falla ut

olika i olika stater.

Fördelarna med Europapatentet har ansetts vara

flera. Endast en ansökan behöver ges in, ansökan

görs på ett enda språk - engelska, tyska eller

franska - och kostnaden är lägre än för en ansökan

som avser tre separata länder. Systemet har dock

enligt mångas mening vissa nackdelar beroende på

dess komplexitet och på att kostnaderna trots allt

anses för höga. En annan nackdel som framhållits är

avsaknaden av en domstol på Europanivå som avgör

tvister om patent.

Dessa omständigheter har lett till att

medlemsstaterna tillskapat två internationella

arbetsgrupper till den europeiska

patentkonventionen. Den ena gruppen (Working Party

on Cost Reduction, WPR) har i uppdrag att ta fram

förslag till hur man skall minska kostnaderna för

översättning av europeiska patent. Den andra gruppen

(Working Party on Litigation, WPL) har i uppdrag att

se över möjligheterna att harmonisera

patentprocessen vad avser europeiska patent.

I två motioner förespråkas olika åtgärder för att

underlätta för patentsökande.

Siw Wittgren-Ahl och Ronny Olander (båda s) pekar i

motion L802 på det krångliga förfarandet och de höga

kostnaderna som är förenade med en patentansökan,

särskilt när det gäller ett internationellt patent.

Motionärerna menar att det finns behov av initiativ

för att underlätta för dem som söker patent. I

motionen begärs ett tillkännagivande om statlig

support till patentsökande.

I motion L803 av Carina Hägg (s) påpekas att

engelska oftast är det språk som kommer till

användning vid ansökan om ett internationellt

patent. Kravet på engelska kan emellertid enligt

motionären utgöra ett hinder för den som vill ansöka

om patent, och i motionen begärs ett

tillkännagivande om att krav på översättning av

patentansökningar inte får bli ett hinder för

innovatörerna.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om

främjande och förenkling av patent (se bet.

1997/98:LU16, 1998/99:LU14 och 1999/2000: LU18). I

dessa sammanhang har utskottet varit ense med

motionärerna i fråga om patentens betydelse och om

vikten av att uppfinnare och företag förmår att ta

till vara de fördelar som patentskyddet erbjuder.

Vidare har utskottet hänvisat till en av EG-

kommissionen år 1997 utgiven grönbok om

patentsystemet i Europa med undertiteln Främjande av

innovationer genom patent, KOM (97) 314. I grönboken

tas frågor upp om hur det nuvarande

Europapatentsystemet fungerar och redovisas ett

arbete inom EPO för att sänka kostnaderna för

Europapatentet. EG-kommissionen har därvid

konstaterat att det finns ett uttalat behov av ett

nytt, enhetligt patentsystem som täcker hela

gemenskapen. Ett sådant gemenskapspatent måste

enligt kommissionen vara billigt, både jämfört med

ett amerikanskt patent och i förhållande till ett

europeiskt patent som täcker ett mindre antal

stater.

Ett förslag till förordning om gemenskapspatent har

härefter antagits av kommissionen i juni 2000, KOM

(2000) 412. Avsikten är att möjliggöra för den som

gjort en uppfinning att genom en enda ansökan få ett

patent som gäller i hela gemenskapen. Genom

förordningen vill man därmed göra det billigare för

företag och enskilda uppfinnare att erhålla

patentskydd i gemenskapen. Förslaget innebär bl.a.

att Europeiska patentverket (EPO) kommer att pröva

ansökningar om gemenskapspatent enligt samma regler

som gäller för övriga europeiska patent. Huvuddelen

av patentskriften kommer endast att finnas på det av

EPO:s handläggningsspråk (engelska, franska eller

tyska) som sökanden har valt. Det beviljade

gemenskapspatentet måste inte översättas för att bli

giltigt. Mål om intrång i och ogiltighet av

gemenskapspatent skall endast få prövas av en ny

specialdomstol för immaterialrätt på EG-nivå. En

ändring av EG-fördraget hösten 2000 har möjliggjort

inrättandet av en sådan domstol, och målsättningen

är att gemenskapspatentet skall vara infört senast

vid utgången av år 2001.

Som utskottet tidigare uttalat är det mycket

positivt att frågan om kostnaderna för erhållande av

patent - inte minst internationella patent -

uppmärksammas och att ansträngningar görs för att

hålla dessa kostnader nere. Såvitt utskottet kan

bedöma är det arbete som för närvarande bedrivs

inriktat på att förenkla och förbilliga för

innovatörerna. Vid ett ställningstagande till de nu

aktuella motionerna vill utskottet också peka på den

särskilda patenträttskonvention (Patent Law Treaty,

PLT) som antagits av medlemsstaterna i

Världsorganisationen för den intellektuella

äganderätten, WIPO (World Intellectual Property

Organization), ett FN-organ med säte i Genève.

Konventionen innebär åtaganden om avreglering och en

viss harmonisering av bestämmelser om formalia kring

patentansökningar. Avsikten är att minska

kostnaderna och förenkla förfarandet i samband med

patentansökningarna. Konventionen antogs i juni 2000

men har ännu inte hunnit träda i kraft.

Mot bakgrund av vad som nu redovisats konstaterar

utskottet att det på internationell nivå pågår

arbete som ligger väl i linje med motionsönskemålen.

Utskottet kan därför inte finna behov av något

initiativ från riksdagens sida med anledning av

motionerna L802 och L803. Motionerna avstyrks.

Biotekniska uppfinningar

En utgångspunkt för patentlagens regler om det

patenterbara området är att någon skillnad inte

skall göras mellan olika tekniker. Patenträtten kan

därför sägas vara neutral med avseende på

teknikområden, och den innebär att man kan skydda

såväl alster (produktpatent) som

framställningsmetodik (metodpatent). Patent kan

sålunda meddelas också för biotekniska uppfinningar,

och av de omkring 5 000 patentansökningar som kommer

in till PRV varje år avser 200-300 ansökningar

sådana uppfinningar.

En etisk gräns för vad som är patenterbart finns i

1 § fjärde stycket patentlagen. Bestämmelsen

innehåller ett generellt förbud mot patent på

uppfinningar vars utnyttjande skulle strida mot goda

seder eller allmän ordning. I samma lagrum

föreskrivs vidare ett förbud mot patent på djurraser

och växtsorter. Förbud gäller också för patent på

väsentligen biologiska förfaranden för framställning

av växter eller djur. Patent får dock meddelas på

mikrobiologiska förfaranden och på produkter som är

ett resultat av ett sådant förfarande. För

växtsorter finns, som nämnts inledningsvis, en

särskild rättslig skyddsform, växtförädlarrätt,

vilken regleras i växtförädlarrättslagen.

I juli 1998 antogs EG-direktivet om rättsligt skydd

för biotekniska uppfinningar (98/44/EG). Motivet har

varit att garantera fri rörlighet på den inre

marknaden av patenterade biotekniska produkter genom

att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning, så

att de rättsliga förutsättningarna för patentskydd,

liksom skyddets omfattning, klargörs och

harmoniseras. I direktivet slås inledningsvis fast

att bioteknik och genteknik spelar en allt viktigare

roll för ett stort antal industrigrenar och att

skyddet för biotekniska uppfinningar med säkerhet

kommer att vara av grundläggande betydelse för

gemenskapens industriella utveckling. På

genteknikområdet är de investeringar som måste göras

i forskning och utveckling särskilt kostsamma och

riskfyllda och möjligheten att göra dem lönsamma

finns endast, enligt vad som framgår av direktivet,

vid ett lämpligt rättsligt skydd. Utgångspunkten i

direktivet är således att biotekniska uppfinningar

skall kunna skyddas på samma sätt som andra

uppfinningar.

I direktivet ställs upp olika principer för

biotekniska uppfinningars patenterbarhet. Vidare

anges vissa etiskt betingade undantag, som innebär

att patent på vissa slags uppfinningar inte kan

komma i fråga. Enligt direktivet skall

medlemsstaterna senast den 30 juli 2000 ha genomfört

de författnings-ändringar som direktivet ger

anledning till.

Erforderligt lagstiftningsarbete med anledning av

direktivet pågår för närvarande inom

Justitiedepartementet, och en departementspromemoria

är under utarbetande. Vad gäller huvudfrågan i

direktivet, dvs. gränserna för patenterbarhet när

det gäller biotekniska uppfinningar, är bedömningen

att direktivets regler överensstämmer med gällande

svensk rätt och också med den praxis som tillämpas

av EPO.

Inom ramen för Världshandelsorganisationen (World

Trade Organization, WTO) har slutits ett

internationellt avtal om handelsrelaterade aspekter

av immaterialrätter (TRIPS-avtalet). Avtalet, som

utgör ett viktigt instrument på immaterialrättens

område, trädde i kraft den 1 januari 1995 och

innehåller särskilda bestämmelser för att

säkerställa skyddet för immaterialrätterna. Till

TRIPS-avtalet är numera 137 länder anslutna, och

Sverige är bundet av avtalet genom sin anslutning

till WTO.

TRIPS-avtalet innehåller regler om att patent skall

kunna erhållas för produkter och processer på alla

teknikområden under de vanliga förutsättningarna,

nämligen nyhet, uppfinningshöjd och industriell

användbarhet. Enligt en särskild bestämmelse

undantas vissa biotekniska uppfinningar från kravet

på patenterbarhet, det s.k. bioteknikundantaget.

Undantaget gäller dels växter och djur med undantag

för mikroorganismer, dels väsentligen biologiska

processer för framställning av växter och djur, dock

inte icke-biologiska och mikrobiologiska processer.

Bestämmelsen, liksom hela TRIPS-avtalet, är för

närvarande föremål för översyn.

I fem motioner framställs kritik mot möjligheten att

ta patent på biotekniska uppfinningar.

Lennart Daléus m.fl. (c) yrkar i motion MJ711 ett

tillkännagivande om behovet av fri tillgång till

forskningsresultat och förbud mot patent på liv

(yrkande 20).

I motion N328 hävdar Lennart Daléus m.fl. (c) att

möjligheten att patentera levande organismer är

etiskt oförsvarbar. Motionärerna begär

tillkännagivanden om att TRIPS-avtalets krav på

patenterbarhet bör undanta livsformer, att avtalet

måste harmoniseras med FN:s konvention om biologisk

mångfald samt att implementeringstiden för denna del

av avtalet bör förlängas till fem år efter avslutad

översyn (yrkandena 21, 22 och 23).

Marianne Samuelsson m.fl. (mp) förespråkar i motion

So546 ett förbud mot patent på liv. Regeringen bör

därför enligt motionärerna återkomma med förslag

till lagändringar i enlighet härmed samt verka för

en internationell konvention med denna innebörd. I

motionen begärs ett tillkännagivande om patent på

liv och mänskliga gener (yrkande 2).

I motion N384 yrkar Marianne Samuelsson m.fl. (mp)

ett tillkännagivande om TRIPS-avtalet och kommande

WTO-förhandlingar (yrkande 15).

Även Gudrun Schyman m.fl. (v) anser i motion MJ218

att regeringen bör verka för en förändring av TRIPS-

avtalet i syfte att tillgodose ändamålet med

konventionen om biologisk mångfald (yrkande 10).

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen avslagit

motioner med samma inriktning som de nu aktuella (se

bet. 1997/98:LU16, 1998/99:LU14 och 1999/2000:LU18).

Sammanfattningsvis har utskottet därvid konstaterat

att EG-direktivet om rättsligt skydd för biotekniska

uppfinningar synes stå i god samklang med gällande

svensk patenträtt, att vissa ändringar av svensk

lagstiftning ändå erfordras och att det inom

Regeringskansliet pågår ett arbete med att förbereda

förslag till de författningsändringar som direktivet

ger anledning till. Några bärande skäl för att

motverka ett genomförande av direktivet har

utskottet inte ansett föreligga.

Utskottet vidhåller nu sin tidigare uppfattning och

ser inte någon anledning att föregripa det arbete

som för närvarande pågår såväl i Sverige som

internationellt såvitt avser den närmare

utformningen av ett ur etisk synpunkt lämpligt och i

övrigt väl fungerande skydd för biotekniska

uppfinningar. Därutöver vill utskottet framhålla att

utvecklingen av biotekniska produkter kräver stora

investeringar i forskning och utveckling och att det

immaterialrättsliga skyddet mot denna bakgrund är av

avgörande betydelse för verksamheten. Från

exempelvis läkemedelsindustrins sida har gjorts

gällande att möjligheterna till patent på

biotekniska uppfinningar är en av de viktigaste

förutsättningarna för investeringar i forskning och

utveckling.

Mot bakgrund av vad som sålunda anförts avstyrker

utskottet bifall till motionerna MJ711 yrkande 20,

N328 yrkandena 21, 22 och 23, So546 yrkande 2, N384

yrkande 15 samt MJ218 yrkande 10.

Upphovsrätt

Lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga

verk (upphovsrättslagen) ger ett tidsbegränsat skydd

åt den som skapat ett sådant verk. Skyddet innebär

att skaparen av verket, exempelvis en kompositör,

har rätt att utnyttja detta ekonomiskt och att han

eller hon har ett visst ideellt betonat inflytande

över hur och i vilka sammanhang det används. Har

flera medverkat vid tillkomsten av det skyddade

verket har var och en av dem upphovsrätt. Begreppen

litterära och konstnärliga verk i lagen är mycket

vidsträckta.

För att en produkt över huvud taget skall anses som

ett verk och därmed komma i åtnjutande av skydd

enligt lagen måste den emellertid ha vad man brukar

kalla verkshöjd. Kravet på verkshöjd kan uttryckas

så, att en produkt är ett verk om den praktiskt sett

inte har kunnat framställas av två personer

oberoende av varandra. Utanför skyddet faller idéer

och uppslag som flera kan tänkas komma på, vanliga

nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal, enklare

nyttoföremål och andra prestationer av rutinmässig

eller alldaglig karaktär.

Ett verk kan framträda i många olika former. Det

kan vara fixerat på ett materiellt underlag, dvs. i

ett exemplar. Exemplar av verket är inte bara en bok

eller en målning som kan ge en omedelbar upplevelse

av verket, utan också en grammofonskiva, en

filmremsa, en trycksats, en matris osv., som endast

medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket kan

också framträda i obeständig form, t.ex. i

uppläsarens ord, i tonerna av ett musikstycke, i

bilden på filmduken eller på TV-skärmen. Alla former

vari verket framträder faller inom dess skyddssfär,

även bearbetningar.

Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt

verk innefattar en principiell ensamrätt att

framställa exemplar av verket och att göra det

tillgängligt för allmänheten, t.ex. genom att

framföra det offentligt och sprida exemplar av

verket.

I upphovsrättslagen finns också bestämmelser om

skydd för vissa prestationer som, även om de inte

kan betecknas som litterära eller konstnärliga verk,

har ett visst samband med sådan verksamhet och

påkallar skydd efter liknande principer som gäller

för upphovsrätten. Sådana s.k. närstående

rättigheter ger musiker, sångare, skådespelare och

andra utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de

framför litterära eller konstnärliga verk. Dessa

framföranden får inte utan konstnärens samtycke

spelas in på film, varmed jämställs videogram, på

fonogram (grammofonskivor, kassettband, m.m.) eller

på annan anordning genom vilken de kan återges. De

får inte heller utan rättighetshavarens samtycke

sändas ut i bl.a. radio eller TV. Inspelningar av

framföranden får mångfaldigas endast med konstnärens

medgivande. Vidare gäller att utövande konstnärer

har rätt till ersättning då ljudinspelningar används

vid radio- eller TV-sändningar eller utnyttjas

offentligt i förvärvssyfte.

Till de närstående rättigheterna räknas också det

skydd som framställare av ljudupptagningar (t.ex.

skivproducenter), framställare av upptagningar av

rörliga bilder (t.ex. filmproducenter), radio- och

TV-företag, framställare av kataloger samt

fotografer har enligt upphovsrättslagen.

Rättigheterna enligt upphovsrättslagen tillämpas i

första hand endast på svenska verk och prestationer.

Det upphovsrättsliga skyddssystemet är dock

internationellt, och de flesta länder är bundna av

en lång rad internationella konventioner på området.

Den viktigaste av konventionerna är Bernkonventionen

från år 1886 för skydd av litterära och konstnärliga

verk. Denna har i dag drygt 100 medlemsstater.

Konventionen bygger på principen om nationell

behandling, vilken innebär att stater som är bundna

av konventionen är skyldiga att ge upphovsrättsligt

skydd åt verk från alla andra konventionsländer på

samma sätt som man skyddar sina egna verk. Ett

liknande internationellt skyddssystem gäller på de

närstående rättigheternas område, framför allt genom

Romkonventionen från år 1961 om skydd för utövande

konstnärer, fonogramframställare och radioföretag.

Även avtalet om handelsrelaterade aspekter av

immaterialrätter (TRIPS) innehåller internationella

åtaganden på det upphovsrättsliga området.

Det internationella konventionsarbetet på

upphovsrättsområdet bedrivs numera huvudsakligen

inom Världsorganisationen för den intellektuella

äganderätten, WIPO. År 1996 antogs två

tilläggskonventioner till Bernkonventionen, vilka

utgör de första stegen mot att på en global nivå

anpassa upphovsrätten till den digitala miljön. Den

ena konventionen rör den egentliga upphovsrätten och

den andra producenternas och de utövande

konstnärernas rättigheter. Avsikten är att samtliga

EU:s medlemsstater skall ratificera konventionerna

samtidigt. Även gemenskapen kommer att ratificera

för egen del, eftersom konventionerna innehåller

sådant som faller inom dess kompetens.

Inom EU har lagts fram ett direktivförslag om

harmonisering av vissa a-spekter av upphovsrätt och

närstående rättigheter i informationssamhället, KOM

(97) 628 respektive KOM (99) 250. Behovet av

ytterligare harmoniseringsåtgärder av upphovsrätten

på den inre marknaden samt en anpassning av

rättigheterna till de nya utmaningar som

digitalisering och multimedieprodukter innebär har

därvid betonats. Det har framhållits att stora

skillnader i skyddsnivån kommer att innebära hinder

för uppbyggandet av informationssamhället. Förslaget

är avsett att dels förbättra den inre marknadens

funktion, dels säkerställa ett samordnat

genomförande av 1996 års WIPO-fördrag.

I en motion framhålls behovet av att värna det

upphovsrättsliga skyddet. Elisabeth Fleetwood m.fl.

(m) anför i motion Kr230 att konstnärer måste kunna

känna sig säkra på att upphovsrätten ger dem ett

fullgott skydd på samma sätt som småföretagare i

andra branscher kan trygga sin försörjning med hjälp

av patent och mönsterskydd. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om upphovsrätten (yrkande 4).

Utskottet har givetvis inte någon annan uppfattning

än motionärerna om vikten av att värna konstnärernas

upphovsrättsliga skydd. Riksdagen har också, såväl

våren 1994 som hösten 1998, beslutat om väsentligt

skärpta åtgärder mot intrång i samtliga immateriella

ensamrätter (prop. 1993/94:122, bet. LU17, rskr. 227

och prop. 1998/99:11, bet. LU5, rskr. 24).

På den internationella arenan bedrivs för

närvarande ett omfattande arbete som syftar till att

värna skyddet för de immateriella rättigheterna och

motverka kränkningar av bl.a. upphovsrätten. I

sammanhanget kan nämnas att EG-kommissionen år 1998

avlämnat en grönbok om bekämpning av

varumärkesförfalskning och pirattillverkning på den

inre marknaden, KOM (98) 589. Grönboken hade tre

syften. För det första skulle den skapa ett underlag

för en bedömning av varumärkesförfalskningens och

piratkopieringens ekonomiska konsekvenser för den

inre marknaden. För det andra skulle den ligga till

grund för en utvärdering av hur effektiv

lagstiftningen på området är. För det tredje skulle

den skapa ett underlag för frågan om det krävs

åtgärder på gemenskapsnivå. Kommissionen förväntas

nu att under våren 2001 lägga fram ett

direktivförslag om varumärkesförfalskning och

pirattillverkning, och i april, under Sveriges

ordförandeskap i EU, anordnar regeringen en

internationell konferens i ämnet.

Enligt utskottets mening finns inte skäl för någon

riksdagens ytterligare åtgärd med anledning av

motion Kr230 yrkande 4. Motionsyrkandet avstyrks.

Skydd för datorprogram

Ett uttryckligt skydd för datorprogram infördes i

upphovsrättslagen år 1989 och innebär att

datorprogrammen åtnjuter i princip samma

upphovsrättsliga skydd som andra litterära verk. En

EU-anpassning av de svenska reglerna skedde år 1993,

bl.a. såvitt avser upphovsrätten i

anställningsförhållanden samt möjligheterna till

kopiering för enskilt bruk (prop. 1992/93:48, bet.

LU17).

Den snabba utvecklingen inom IT-området har medfört

att det immaterialrättsliga skyddet för datorprogram

blivit alltmer betydelsefullt. För närvarande

skyddas alltså datorprogram som sådana i Sverige och

i övriga Europa av upphovsrättslagstiftningen, till

skillnad mot i Japan och i USA där datorprogrammen i

sig är patenterbara. Även i Sverige kan dock patent

ges på programvara, om funktionen av programmet har

teknisk effekt och även uppfyller de andra

patenterbarhetskriterierna. Med teknisk effekt menas

att uppfinningen skall lösa ett problem på tekniskt

sätt och fungera i praktiken. Exempelvis kan patent

ges på en funktion som är ett resultat av

programmets körning i datorn. Vidare kan exempelvis

program som styr operativsystem patenteras i dag.

Som tidigare redovisats har kommissionen år 1997

lagt fram en grönbok om patentsystemet i Europa,

Främjande av innovationer genom patent, KOM (97)

314. I ett meddelande år 1999 med uppföljning av

grönboken, KOM (99) 42, anges att frågan om

patenterbarhet av datorprogram är ett av tre

prioriterade områden. För att säkerställa att den

inre marknaden fungerar väl har kommissionen för

avsikt att lägga fram ett förslag till direktiv för

att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning vad

gäller patenterbarhet på ifrågavarande område.

I motion T713 av Lennart Daléus m.fl. (c) framhålls

att upphovsrätten erbjuder ett skydd för

datorprogram som tillåter utveckling av

konkurrerande programvara och vidareutveckling av de

idéer som ligger bakom programmets olika lösningar.

En möjlighet att ta patent på datorprogram skulle

enligt motionärerna i stället verka hämmande för

utvecklingen av programvara. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att regeringen inom EU och i

andra internationella sammanhang bör arbeta för att

motverka möjligheten att patentera mjukvara (yrkande

7).

Utskottet har erfarit att kommissionen hösten 2000

inlett ett konsultationsförfarande som innebär att

medlemsstaterna och allmänheten uppmanats att före

den 15 december 2000 inkomma med synpunkter på

ifrågavarande spörsmål. En av anledningarna härtill

är att grönboken om patentsystemet i Europa vållat

debatt såvitt avser skyddet för datorprogram,

samtidigt som rättsläget i Europa på ifrågavarande

område enligt kommissionen är oklart. Denna oklarhet

kan ha negativa effekter för den inre marknadens

effektivitet. Innevarande månad tar kommissionen

ställning till inriktningen av det fortsatta arbetet

med ett eventuellt direktiv på området.

Utskottet kan konstatera att den i motion T713

upptagna frågan om skydd för datorprogram är föremål

för uppmärksamhet inom ramen för det arbete som nu

redovisats. Som utskottet tidigare framhållit är det

ofrånkomligt att tyngdpunkten i de svenska

aktiviteterna på området fokuseras på det

internationella arbetet. Utskottet utgår från att de

synpunkter som förts fram i motionen övervägs av

regeringen i samband med de fortsatta

överläggningarna inom EU. Yrkande 7 i motion T713

bör därför, enligt utskottets mening, inte föranleda

någon riksdagens ytterligare åtgärd. Motionsyrkandet

avstyrks.

Upphovsrätt i anställningsförhållanden

En grundläggande princip i modern upphovsrätt är att

ensamrätten tillkommer upphovsmannen själv.

Principen är inskriven i 1 § upphovsrättslagen, som

anger att ensamrätten tillkommer den som skapat

verket. Upphovsrätten, som är att betrakta som en

förmögenhetsrätt, kan dock disponeras genom avtal,

varför upphovsmannen således fritt kan överlåta sin

rätt, helt eller delvis.

Upphovsrättslagen innehåller ingen allmän regel om

rättsförhållandet mellan arbetsgivare och

arbetstagare. Utgångspunkten är därför enligt lagen

att rätten alltid uppstår hos den anställde och att

arbetsgivaren endast kan få en från den anställde

avledd rätt. Vidare kan det ligga i ett

anställningsavtal - även utan en uttrycklig

avtalsklausul - att förfoganderätten till verk som

arbetstagaren skapar som ett led i sina

arbetsuppgifter skall tillkomma arbetsgivaren.

Upphovsrätten till datorprogram har genom

implementeringen av ett EG-direktiv från 1993 fått

en särreglering vad gäller anställningsförhållanden.

Enligt 40 a § upphovsrättslagen övergår

upphovsrätten till ett datorprogram som är skapat av

en arbetstagare som ett led i hans eller hennes

arbetsuppgifter eller efter instruktioner av

arbetsgivaren på arbetsgivaren, om inte annat är

avtalat. Utvecklingen av datorprogram innebär

nämligen som regel en betydande investering och det

är därför viktigt för arbetsgivaren att kunna

tillgodogöra sig datorprogrammets ekonomiska värde

(prop. 1992/93:48, bet. LU17). Regelns tillkomst

innebar emellertid inte någon egentlig förändring av

rättsläget, eftersom sedvänjan på detta område också

tidigare innebar att program, tillkomna i

anställningsförhållanden, ansetts överlåtna på

arbetsgivaren på grund av anställningsavtalet.

I motion L804 av Stig Rindborg m.fl. (m) yrkas ett

tillkännagivande om en översyn av upphovsrätten i

anställningsförhållanden. Eftersom det i ett

anställningsförhållande är arbetsgivaren som bär

kostnadsansvaret förespråkar motionärerna en

presumtionsregel med innebörd att upphovsrätten till

verk som framställts av en arbetstagare som ett led

i arbetet skall tillkomma arbetsgivaren.

Motionärerna påpekar att Upphovsrättsutredningens

arbete med frågan om upphovsrätten i

anställningsförhållanden avbröts efter en tid utan

att därefter slutföras av utredningen. Enligt

motionärerna är det angeläget att det

upphovsrättsliga reformarbetet nu fullbordas genom

att också denna fråga ges en adekvat lösning. Den

utveckling som under de senaste åren har ägt rum på

IT-området sätter enligt motionärerna frågan om

upphovsrätten i anställningsförhållanden på sin

spets för svenskt vidkommande.

Som motionärerna har framhållit avslutades

Upphovsrättsutredningens arbete år 1990 utan att

utredningen hunnit lägga fram förslag i de frågor

som regleras i upphovsrättslagens tredje kapitel,

dvs. upphovsrättens övergång. Regeringen har

därefter i olika sammanhang utlovat en översyn av

reglerna om upphovsrätten i anställningsförhållanden

(se prop. 1994/95:58, s. 21 och prop. 1996/97:111,

s. 31). Något översynsarbete har emellertid ännu

inte kommit till stånd. Enligt utskottets mening är

det angeläget att det utlovade arbetet sätts i gång.

Utskottet förutsätter att så kommer att ske senast i

samband med att direktivet om upphovsrätten i

informationssamhället skall genomföras i svensk

rätt. Ett genomförande av direktivet kommer nämligen

att kräva en översyn av den svenska

upphovsrättslagen, och utskottet förutsätter således

att bestämmelserna om upphovsrätten i

anställningsförhållanden kommer att ses över i det

sammanhanget.

Något formellt tillkännagivande därom från

riksdagens sida är, enligt utskottets mening, inte

behövligt. Motion L804 avstyrks.

Inskränkningar i upphovsrätten

Av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen är

den ekonomiska rätten för upphovsmän och innehavare

av närstående rättigheter i vissa avseenden

inskränkt. Eftersom de upphovsrättsliga reglerna

bygger på att rättighetshavarna skall ha en

ensamrätt att bestämma över utnyttjandet av verken

och prestationerna, skall bestämmelserna om

inskränkningar i skyddet tolkas restriktivt.

Inskränkningarna i den svenska upphovsrättslagen

måste också självfallet ligga inom ramen för vad som

är tillåtet enligt de internationella konventioner

på området till vilka Sverige är bundet.

Ett av de grundläggande inslagen i den svenska

upphovsrätten är att rätten inte skall gripa in i

privatlivet. Var och en får därför bl.a. framställa

exemplar av offentliggjorda verk för enskilt bruk

och i vissa fall offentligt framföra utgivna verk

fritt.

Ett framförande är offentligt när det sker på en

plats dit allmänheten äger tillträde. Även musik som

spelas inom föreningar och liknande inte helt slutna

kretsar räknas som offentligt framförd, oavsett om

tillställningarna anordnas regelbundet eller

tillfälligt och om publiken betalar entré eller ej.

Lika med offentligt framförande anses framförande

som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större

sluten krets, framför allt på större arbetsplatser,

såsom t.ex. industrimusik. Syftet med att begränsa

upphovsmannens rätt till offentligt framförande är

att från ensamrätten undanta framföranden som sker

inom privatlivet.

Regler om vissa situationer då offentliga

framföranden får ske utan tillstånd och utan att

ersättning utgår för utnyttjandet av verken finns

intagna i 21 § upphovsrättslagen. Där anges att

utgivna verk får framföras fritt om framförandet

inte är det huvudsakliga, om tillträdet är

avgiftsfritt och om anordnandet sker utan

förvärvssyfte. Denna inskränkning i det

upphovsrättsliga skyddet gäller t.ex. vid

framförande av marschmusik vid militära parader, vid

processioner eller vid olika andra evenemang såsom

idrottsevenemang och officiella högtidligheter.

Musiken kan i dessa sammanhang visserligen vara

viktig men är emellertid inte det huvudsakliga vid

händelsen i fråga. Utanför bestämmelsens

tillämpningsområde faller däremot tillställningar

där framförandet av verket utgör själva ändamålet

med arrangemanget. Exempel på sådana tillställningar

är avgiftsfria friluftsföreställningar och

parkkonserter.

Andra inskränkningar i ensamrätten, då utgivna verk

får framföras fritt enligt 21 §, gäller vid

undervisning, såsom studiecirkelverksamhet som sker

inom folkbildningsorganisationernas ram, samt vid

gudstjänster. Inskränkningarna i 21 § gäller inte

sceniska verk och filmverk och ger inte rätt att

sända ut verken i radio eller TV. Genom en ändring i

upphovsrättslagen år 1994 har en tidigare

inskränkning som gällde framföranden i allmännyttigt

syfte, den s.k. välgörenhetsbestämmelsen,

utmönstrats (prop. 1992/93:214, bet. LU44).

På det upphovsrättsliga området finns en rad olika

organisationer som har till uppgift att ta till vara

de rättigheter som lagen ger upphovsmän och

innehavare av närstående rättigheter. Föreningen

Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM)

är en ekonomisk förening, till vilken tonsättare och

författare genom ett anslutningsavtal upplåter sina

rättigheter till offentligt framförande och

inspelning på skiva, band, film osv. Föreningen

tecknar avtal med musikanvändare samt inkasserar och

fördelar till rättighetshavarna ersättningen för

offentliga framföranden och inspelningar. STIM, som

har samarbete med liknande organisationer över hela

världen, kontrollerar också att skyddad musik inte

spelas offentligt eller i förvärvsverksamhet utan

tillstånd.

Enligt stadgarna för STIM skall föreningens

angelägenheter handhas av dess styrelse. Denna

består av nio ledamöter, varav regeringen utser

ordföranden och ytterligare två ledamöter. Övriga

ledamöter utses av Föreningen Svenska Tonsättare

(FST), Föreningen Svenska Kompositörer Av

Populärmusik (SKAP) samt Svenska

Musikförläggareföreningen (SMFF). Styrelsen är i

princip beslutför med sex ledamöter; dock skall

alltid minst två av regeringen utsedda ledamöter

vara närvarande.

Eskil Erlandsson m.fl. (c, fp) menar i motion L805

att STIM ställer orimliga krav på ersättning för den

musik som framförs vid de ideella organisationernas

och studieförbundens olika arrangemang. Motionärerna

yrkar att riksdagen skall begära förslag till

ändring av upphovsrättslagen så att undantag kan

medges för ideella organisationer (yrkande 1).

Vidare anförs i motionen att

upphovsrättsorganisationerna numera är så

välorganiserade och finansiellt starka att det inte

längre finns några skäl för staten att vara

engagerad i STIM:s verksamhet. Statens uppdrag att

utse ordförande och styrelseledamöter i STIM bör

därför enligt motionärerna slopas. I motionen begärs

ett tillkännagivande härom (yrkande 2).

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat

motionsyrkanden med samma inriktning som det nu

aktuella yrkande 1 i motion L805 (se bet.

1997/98:LU16, 1998/99:LU8 och 1999/2000:LU18). I

dessa sammanhang har utskottet erinrat om att

upphovsrätten är en del av förmögenhetsrätten och

att det upphovsrättsliga skyddet ger upphovsmannen

ensamrätt att utnyttja det skyddade verket

ekonomiskt. STIM förvaltar i sin verksamhet de

enskilda upphovsmännens ekonomiska rättigheter,

vilka är att se som upphovsmännens

förmögenhetstillgångar. Enligt utskottets mening

borde det därför inte komma i fråga att genom

ytterligare lagstiftningsåtgärder ingripa i

upphovsmännens möjligheter att ta till vara sina

rättigheter. Vidare måste beaktas att Sverige är

bundet av internationella konventioner som begränsar

konventionsstaternas möjligheter att inskränka de

rättigheter som tillkommer upphovsmän och innehavare

av närstående rättigheter. De bestämmelser om

inskränkningar i upphovsrätten som lagen redan i dag

innehåller och de gränsdragningsproblem som därvid

kan göra sig gällande borde därför, enligt vad

utskottet anförde, överlämnas till

rättstillämpningen.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och

avstyrker med det anförda bifall till motion L805

yrkande 1.

Också motionsyrkanden rörande statens engagemang i

STIM har behandlats tidigare (se bl.a. bet.

1998/99:LU8 och 1999/2000:LU18). När likalydande

motionsyrkanden som det nu aktuella yrkande 2 i

motion L805 behandlades våren 1999 och våren 2000

erinrade utskottet om att frågan aktualiserats av

Kulturutredningen, som i sitt slutbetänkande (SOU

1995:84) Kulturpolitikens inriktning föreslagit att

staten i framtiden inte skulle utse ordförande eller

ledamöter i STIM:s styrelse. Enligt utredningen

förlänade en sådan ordning organisationen ett drag

av statlig instans som inte stämmer med dess roll

som partsföreträdare för upphovsmännen.

Kulturutredningens förslag beträffande STIM erhöll

emellertid ett blandat mottagande hos

remissinstanserna, och någon förändring av gällande

ordning var, såvitt utskottet då hade sig bekant,

inte aktuell. Utskottet kunde för sin del inte

heller finna några bärande skäl för att förorda ett

minskat statligt engagemang i STIM. Tvärtom ansåg

utskottet att den marknadsdominans som följer med

STIM:s verksamhet på området motiverade offentlig

insyn med en fortlöpande och tillförlitlig

granskning av verksamheten. Det faktum att STIM

också tillämpar internationella

konventionsförpliktelser gör, enligt vad utskottet

anförde, inte en statlig insyn i verksamheten genom

styrelserepresentation mindre motiverad. Då aktuella

motioner avstyrktes, och riksdagen följde utskottet.

Utskottet har inte ändrat sin inställning

beträffande frågan om regeringens utseende av

styrelserepresentanter i STIM och avstyrker också

yrkande 2 i motion L805.

Följerätt (droit de suite)

Det franska begreppet droit de suite är den

vedertagna beteckningen för en till upphovsrätten

knuten ersättning till bildkonstnärer när deras verk

vidareförsäljs. Genom ändringar i upphovsrättslagen

infördes i Sverige den 1 januari 1996 bestämmelser

om droit de suite (26 j §) (prop. 1994/95:151, bet.

1995/96:LU1).

Bestämmelserna innebär att en konstnär har rätt

till en ersättning på 5 % av försäljningspriset - om

detta överstiger 5 % av basbeloppet - när hans eller

hennes konstverk vidareförsäljs yrkesmässigt

(basbeloppet har för år 2001 fastställts till 36 900

kr). Rätten till sådan ersättning gäller alla

konstverk utom alster av brukskonst som har

framställts i flera identiskt lika exemplar.

Ersättningsrätten, som finns under hela verkets

skyddstid, är personlig och kan inte överlåtas.

Rätten preskriberas om den ersättningsskyldige inte

har krävts på ersättning inom tre år efter det år

försäljningen ägde rum.

Många - men inte alla - länder inom EU har någon

form av bestämmelser om följerätt. Bland de länder

som har regler om följerätt skiljer sig reglernas

innehåll åt, bl.a. vad gäller ersättningens storlek.

Avsaknaden av regler i vissa länder och skillnaderna

i reglernas utformning mellan länderna har inom EU

ansetts kunna inverka negativt på den gemensamma

marknadens funktion. Mot den bakgrunden har

kommissionen åren 1996 och 1998 lagt fram förslag

till ett direktiv om upphovsmannens rätt till

ersättning vid vidareförsäljning av

originalkonstverk, KOM (96) 97 och KOM (98) 78.

Förslaget förväntas antas under innevarande år.

Enligt de svenska bestämmelserna om följerätt kan

ersättningsrätten bara göras gällande av en

organisation som företräder ett flertal svenska

upphovsmän på området. Ersättningsrätten förvaltas

sålunda kollektivt. I den proposition som ligger

till grund för reglerna om följerätt finns dock inga

närmare uppgifter om hur uppbörd och distribution av

ersättningen skall hanteras. I lagstiftningsärendet

pekade utskottet därför på några betydelsefulla

förutsättningar för att avgiftssystemet skall

fungera som en upphovsrättsligt grundad inkomstkälla

för konstnärerna och deras arvingar. Ett effektivt

och smidigt samarbete måste etableras med

konsthandeln. Den totala avgiftsvolymen måste vara

tillräckligt stor för att bära de administrativa

kostnaderna för systemet. En grundläggande

förutsättning är vidare, framhöll utskottet, att

rutinerna för att inkassera och distribuera

ersättningarna kan göras effektiva utan att de blir

resurskrävande (bet. 1995/96:LU1).

I motion Kr346 hävdar Lennart Kollmats och Kenth

Skårvik (båda fp) att flera olika organisationer

borde ha rätt att hantera ersättningen enligt

bestämmelserna om följerätt. En sådan konkurrens

medför enligt motionärerna att administrationen

effektiviseras och att en större del av det

inkasserade beloppet kan återföras till

konstnärerna. I motionen begärs ett tillkännagivande

om att förvaltningen av ersättningsrätten inte skall

vara monopoliserad (yrkande 30).

I samband med att utskottet år 1996 initierade en

utvärdering av hur den praktiska hanteringen var

organiserad framkom att två

upphovsrättsorganisationer administrerade

ifrågavarande avgifter. BUS (Bildkonst Upphovsrätt i

Sverige), som representerade ca 4 000 konstnärer,

var den organisation som inför ikraftträdandet av

den nya lagstiftningen om följerätt hade förberett

och organiserat sin verksamhet för att administrera

inkasseringen och distributionen av

ersättningsbeloppen. En ny organisation, numera DUR

(Konstnärernas Intresseförening för droit de suite

upphovsrätt i Sverige), hade därefter bildats för

att bedriva samma verksamhet. Etableringen av den

nya organisationen, som vid starten uppgavs ha ca

750 medlemmar, föranledde ett antal rättsliga

processer om rätten att administrera avgifterna.

Enligt ett avgörande från Högsta domstolen i

oktober 2000 i mål mellan BUS och DUR (mål T2869/98)

är det numera klarlagt att fler än en organisation

samtidigt kan vara behöriga att administrera

inkasseringsverksamheten.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats får

yrkande 30 i motion Kr346 anses tillgodosett.

Motionsyrkandet avstyrks.

I sammanhanget vill utskottet vidare peka på att

riksdagen i ett lagstiftningsärende om

kassettersättning hösten 1998 beslutat att en

motsvarande inkasseringsverksamhet av sådan

ersättning inte borde vara monopoliserad (se prop.

1997/98:156, bet. 1998/99:LU3).

Arenarätt (droit de stade)

I upphovsrättslagen finns, som tidigare redovisats,

bestämmelser om skydd för vissa prestationer som,

även om de inte kan betecknas som litterära eller

konstnärliga verk, har ett visst samband med sådan

verksamhet och påkallar skydd efter liknande

principer som gäller för upphovsrätten. Sådana s.k.

närstående rättigheter ger musiker, sångare,

skådespelare och andra utövande konstnärer ett

rättsligt skydd då de framför litterära eller

konstnärliga verk.

Bestämmelserna, som återfinns i 45 §

upphovsrättslagen, gäller endast utövande konstnärer

som framför litterära eller konstnärliga verk,

exempelvis reciterar en dikt, spelar ett musikstycke

på ett instrument eller agerar i en spelfilm.

Framförandet måste sålunda avse ett verk, men det är

utan betydelse om detta åtnjuter skydd eller inte.

Skyddet omfattar däremot inte imitatörer, akrobater,

cirkus- eller varietéartister och inte heller

idrottsutövare.

I motion L801 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) påpekas

att arrangörer av idrottsevenemang saknar ett

upphovsrättsligt skydd för den information som

kringgärdar arrangemangen. Motionärerna vill därför

se en utredning av möjligheten att införa ett sådant

skydd, en s.k. arenarättighet, exempelvis för

sändningsrättigheterna till vissa idrottsevenemang.

I motionen yrkas ett tillkännagivande med denna

innebörd.

Inom vissa utländska rättsordningar finns ett skydd

även för framföranden som inte avser litterära eller

konstnärliga verk. Ett sådant skydd, en s.k. droit

de stade (arenarätt), förbjuder oauktoriserad

fixering och överföring av exempelvis

sportprestationer (se H. Olsson,

Upphovsrättslagstiftningen. En kommentar, 1996, s.

258, samt M. Koktvedgaard och M. Levin, Lärobok i

immaterialrätt, 1993, s. 59). I Sverige har vid

olika tillfällen diskuterats huruvida man borde

utvidga skyddet på sätt som skett på vissa håll i

utlandet. Vid upphovsrättslagens tillkomst ansågs

emellertid ett sådant skydd inte lämpligt (se NJA II

1961 s. 300 och s. 304), och i samband med 1986 års

lagstiftning om en förstärkning av skyddet för de

närstående rättigheterna (prop. 1985/86:79, bet.

LU32) hänvisades till att artister och andra utövare

som saknar upphovsrättsligt skydd i allmänhet

kontraktsvägen kan skaffa sig garantier mot att

obehöriga upptagningar sker av deras prestationer.

En motion med motsvarande innehåll som den nu

aktuella behandlades av utskottet förra våren (se

bet. 1999/2000:LU18). Enligt utskottets mening hade

varken i den då aktuella motionen eller annorledes

framförts några bärande skäl för att man i Sverige

skulle överväga införande av ett nytt

immaterialrättsligt skydd i enlighet med

motionsönskemålet. De antaganden som gjorts år 1986

om möjligheter för utövare som saknar

upphovsrättsligt skydd att avtalsvägen få till stånd

garantier mot obehöriga upptagningar var, såvitt

utskottet kunde bedöma, riktiga. Inte heller hade

utskottet funnit att frågan om droit de stade var

aktuell inom EU eller i något annat internationellt

sammanhang. Den då aktuella motionen avstyrktes, och

riksdagen följde utskottet.

Utskottet kan inte se att någon sådan omständighet

har tillkommit som föranleder utskottet att frångå

sin tidigare uppfattning. Motion L801 bör därför,

enligt utskottets mening, inte föranleda någon

ytterligare riksdagens åtgärd. Motionen avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande information om

immaterialrättsfrågor

att riksdagen avslår motion 2000/01:T713 yrkande 9,

2. beträffande främjande av patent

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L802 och

2000/01:L803,

3. beträffande biotekniska uppfinningar

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So546 yrkande 2,

2000/01: MJ218 yrkande 10, 2000/01:MJ711 yrkande

20, 2000/01:N328 yrkandena 21-23 och

2000/01:N384 yrkande 15,

res. 1 (v, kd, c)

4. beträffande upphovsrättsligt skydd

att riksdagen avslår motion 2000/01:Kr230 yrkande 4,

5. beträffande skydd för datorprogram

att riksdagen avslår motion 2000/01:T713 yrkande 7,

res. 2 (v, c)

6. beträffande upphovsrätt i

anställningsförhållanden

att riksdagen avslår motion 2000/01:L804,

res. 3 (m)

7. beträffande offentliga framföranden

att riksdagen avslår motion 2000/01:L805 yrkande 1,

res. 4 (c)

8. beträffande STIM

att riksdagen avslår motion 2000/01:L805 yrkande 2,

res. 5 (m, kd, c, fp)

9. beträffande följerätt

att riksdagen avslår motion 2000/01:Kr346 yrkande 30,

10. beträffande arenarätt

att riksdagen avslår motion 2000/01:L801.

res. 6 (kd)

Stockholm den 16 januari 2001

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson

(kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s),

Karin Olsson (s), Henrik S Järrel

(m), Nikos Papadopoulos (s),

Elizabeth Nyström (m), Marina

Pettersson (s), Christina Nenes

(s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m),

Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin

(c) och Ana Maria Narti (fp).

Reservationer

1. Biotekniska uppfinningar (mom. 3)

Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Tasso

Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd) och Viviann

Gerdin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9

börjar med "Riksdagen har" och på s. 10 slutar med

"yrkande 10" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns skäl att ifrågasätta

rätten att patentera och äga livsformer. En rätt att

ta patent på levande organismer är nämligen inte

försvarbar ur etisk synpunkt, eftersom en sådan

ordning bidrar till osunda maktförhållanden och

samtidigt riskerar att bli en hämsko för teknikens

positiva utveckling. I stället måste enligt

utskottet den fria tillgången till

forskningsresultat på bioteknikområdet värnas.

Patentsystemet kan således över huvud taget inte

anses lämpat för det levande området, och, enligt

utskottets mening, innebär en rätt att patentera

livsformer ett hot mot viktiga delar av den

biologiska mångfalden och mot kulturarvet. Såväl de

nationella reglerna som de internationella

överenskommelserna på ifrågavarande område bör, mot

den nu angivna bakgrunden, ses över med inriktningen

att det inte skall vara möjligt att ta patent på

livsformer. En internationell konvention som

förbjuder sådana patent är angelägen, och i likhet

med motionärerna anser utskottet att Sverige aktivt

bör medverka till åtgärder som bringar TRIPS-

avtalets bestämmelser i harmoni med FN-konventionen

om biologisk mångfald.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall

till motionerna So546 yrkande 2, MJ218 yrkande 10,

MJ711 yrkande 20, N328 yrkandena 21-23 och N384

yrkande 15, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande biotekniska uppfinningar

att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:So546 yrkande

2, 2000/01:MJ218 yrkande 10, 2000/01:MJ711

yrkande 20, 2000/01: N328 yrkandena 21-23 och

2000/01:N384 yrkande 15 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Skydd för datorprogram (mom. 5)

Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v) och

Viviann Gerdin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Utskottet kan" och slutar med

"Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som kommer till

uttryck i motionen när det gäller frågan om lämpligt

immaterialrättsligt skydd för datorprogram. Som

framgår av motionen skyddas i dag programvara, såväl

i Sverige som inom EU i övrigt, av upphovsrätten.

Denna erbjuder ett gott skydd för rättighetshavaren,

samtidigt som den tillåter utveckling av

konkurrerande programvara och vidareutveckling av de

idéer som ligger bakom programmets olika lösningar.

Den ordning som gäller i bl.a. USA, med möjlighet

att patentera mjukvara, innebär att andra på ett

oönskat sätt hindras från att använda samma idéer

för utveckling av liknande eller andra program.

Genom ett system med mjukvarupatent riskerar man

därför att strypa utvecklingen av programvara till

men för användare och samhället i stort.

Mot den nu angivna bakgrunden, och då fråga om

utformningen av det immaterialrättsliga skyddet för

datorprogram har aktualiserats inom EU, anser

utskottet att Sverige aktivt bör motverka en

utveckling som innebär ökade möjligheter att

patentera datorprogram. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen, med bifall till motion T713 yrkande 7,

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande skydd för datorprogram

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:T713 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Upphovsrätt i anställningsförhållanden

(mom. 6)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Som motionärerna" och slutar med "L804

avstyrks" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att det

nu är hög tid att se över reglerna om upphovsrätten

i anställningsförhållanden. Flera olika skäl talar

för en sådan översyn. För det första är

förutsättningarna helt annorlunda om upphovsmannen

är anställd jämfört med om han eller hon är en

fristående person. Arbetsgivaren står t.ex. för

produktionskostnaderna samt för lön och andra

ersättningar till den som är anställd. För det andra

har nuvarande upphovsrättsliga regler, i takt med

den snabba utvecklingen inom IT-området, kommit att

bli alltmer otidsenliga. För medieföretag med

anställda medarbetare riskerar reglerna t.o.m. att

bli ett direkt hinder för utveckling och

investeringar med försämrad internationell

konkurrenskraft som följd.

Behovet av en rättslig översyn på ifrågavarande

område har påtalats av lagutskottet vid ett flertal

tillfällen, och senast hösten 1995 (se bet.

1995/96:LU1) utgick riksdagen från att en sådan

översyn skulle komma till stånd inom kort. Likafullt

har ännu ingenting hänt. Mot denna bakgrund anser

utskottet att en ytterligare fördröjning av

ifrågavarande översyn är helt oacceptabel. I stället

bör inriktningen nu vara att snarast få till stånd

en presumtionsregel med innebörd att upphovsrätten

till verk som framställts inom ramen för ett

anställningsförhållande skall tillkomma

arbetsgivaren.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall

till motion L804, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande upphovsrätt i

anställningsförhållanden

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L804 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

4. Offentliga framföranden (mom. 7)

Viviann Gerdin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande

1" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga

om värdet av det arbete som på ideell basis bedrivs

av olika föreningar och studieförbund och som syftar

till att ge musikkulturen en vidare spridning.

Därför ter sig, som motionärerna påpekar,

upphovsmännens krav på ersättning för olika

musikarrangemang som anordnas av de ideella

organisationerna ofta både onödiga och orimliga. I

stället framstår det, enligt utskottets mening, som

rimligt att nu införa en lagstadgad inskränkning i

upphovsrätten till förmån för de ideella

organisationernas och studieförbundens olika

arrangemang. Regeringen bör återkomma till riksdagen

med lagförslag i enlighet härmed.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L805 yrkande 1, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande offentliga framföranden

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L805 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. STIM (mom. 8)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c) och

Ana Maria Narti (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Också motionsyrkanden" och på s. 17

slutar med "motion L805" bort ha följande lydelse:

Utskottet är ense med motionärerna om att det

statliga engagemanget i STIM:s styrelse rimmar illa

med den hårdnande attityd som STIM på senare tid

intagit i förhållande till de ideella

organisationerna. Upphovsrättsorganisationerna är

dessutom numera så välorganiserade och finansiellt

starka att det inte längre finns någon egentlig

anledning för staten att vara engagerad i

verksamheten. Det kan till och med ifrågasättas om

inte statens starka roll i STIM ger föreningen en

alltför tydlig myndighetskaraktär. Enligt utskottets

mening skulle mot denna bakgrund en lämpligare

ordning vara att regeringen avstår från att utse

ledamöter i STIM:s styrelse. Samspelet mellan olika

organisationer blir tydligare om STIM uppträder i

sin egenskap av företrädare för musikproducenternas

gruppintressen, såsom LO representerar vissa arbets-

tagare och SAF företagarna.

Vad utskottet nu anfört i fråga om regeringens

utseende av styrelserepresentanter i STIM bör

riksdagen, med bifall till motion L805 yrkande 2,

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande STIM

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L805 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Arenarätt (mom. 10)

Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "En motion" och slutar med "Motionen

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Som motionärerna påpekar saknas det i Sverige en

särskild skyddslagstiftning för arrangörer av

idrottsevenemang. Visserligen har arrangörerna av

sådana evenemang en rätt till arenan där evenemanget

äger rum, men informationen kring evenemanget saknar

immaterialrättsligt skydd. En sådan

skyddslagstiftning, s.k. arenarätt, finns i vissa

andra länder.

Enligt utskottets mening finns det skäl att närmare

analysera behovet av en lagstiftning om arenarätt

även i Sverige. Förutom behovet av skydd bör

ifrågavarande utredning fokusera på den situationen

där sändningsrättigheterna för evenemangen i fråga

kan vara aktuella för försäljning.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall

till motion L801, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande arenarätt

att riksdagen med bifall till motion

2000/01:L801 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Särskilda yttranden

1. Biotekniska uppfinningar

Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth

Nyström (m), Berit Adolfsson (m) och Ana Maria Narti

(fp) anför:

Biogenetiken är en av nutidens viktigaste arenor för

förnyelse och framsteg. Vi vet i dag att de

uppfinningar och innovationer som ledde till de

elektroniska kommunikationernas födelse redan har

blivit en hävstång för omdaning över jordklotet.

Biogenetiken betraktas av många tänkare som en ännu

viktigare motor för utveckling.

Det är därför av yttersta vikt att den politiska

debatten inte på något sätt ger näring till obefogad

misstro för forskarnas vardagliga arbete och inte

sprider skräck för den industri som växer ur denna

nya kunskap. Sverige har under lång tid erhållit en

särskilt stark ställning i forskning knuten till

medicinsk vetenskap och läkemedelsproduktion; för

landet är det avgörande att denna skapande tradition

inte försvagas nu, när de mycket rika amerikanska

forskningscentrumen redan investerar astronomiska

belopp i biogenetiken. Klimatet i vilket den nya

kunskapen diskuteras och planeras kan bli

livsviktigt för landets framtid.

Därför vill vi påpeka att uttrycket "patent på liv"

är för otydligt och för grovt för att

tillfredsställa nutidens behov av rationell debatt

angående den nya vetenskapens etiska gränser. Också

den redan existerande och av alla erkända

växtförädlingsrätten är en form av patent på liv och

ingen har hittills kommit på tanken att förbjuda

den.

Vi vill också understryka att noggrant övervägda

insatser görs inom Europeiska unionen i syfte att

fastställa etiska regler för biogenetiken, regler

som grundas på respekt för den mänskliga

värdigheten. Att i detta sammanhang måla upp

skräckinjagande bilder av forskare och företag som

enligt vissa uttalanden hotar bidra till

mänsklighetens och naturens undergång är antingen

uttryck för en vidskeplig rädsla för nyvunna

kunskapsrön eller resultat av kallt kalkylerad

populism.

Gränsdragningen för patenträttens omfattning på det

biotekniska området definieras och omdefinieras

ständigt bl.a. i Europeiska unionens

ställningstaganden. Kunskap om människans och

djurens existerande och levande mikrostrukturer bör

inte patenteras. Patent på detta område skulle ge

upphov till hinder för den fria forskningen och

underlätta ohederlig konkurrens. Men att förbjuda

patent på all tillämpning av biogenetiska

uppfinningar betyder ingenting annat än att frånta

forskningen alla investeringar som kommer från det

privata näringslivet. Detta skulle utan tvekan leda

till ödesdigra resultat, eftersom enbart offentlig

subventionering inte kan bära de stora kostnader som

biogenetikens frammarsch kräver.

2. Följerätt (droit de suite)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anför:

Vi vill hänvisa till vårt ställningstagande hösten

1995 i samband med införandet av regler om droit de

suite i upphovsrättslagen och påminna om de farhågor

vi uttalat i det sammanhanget. Redan då påpekade vi

att den i och för sig lovvärda målsättningen att

förbättra bildkonstnärernas villkor knappast

nämnvärt skulle gynnas av ifrågavarande regelverk.

Erfarenheter hade också givit vid handen att

riskerna är uppenbara för att

administrationskostnaderna blir så stora att de tar

i anspråk en orimligt stor andel av inkasserade

ersättningsbelopp. Inte heller torde det vara

möjligt att till rimliga kostnader införa ett

effektivt system för kontroll av att droit de suite

efterlevs.

Frågan om följerättsersättningens administration

har nu varit föremål för Högsta domstolens prövning.

Mot bakgrund av utgången i målet ser vi ingen

anledning att reservera oss till förmån för yrkande

30 i motion Kr346.