Bet. 2000/01:MJU9

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande

2000/01:MJU09

Sammanhållen rovdjurspolitik

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Följdmotioner

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

Bilaga 2

2000/01

MJU9

Redogörelse för ärendet

Bakgrund

I samband med riksdagens behandling av

budgetpropositionen för år 1997 tillkännagav

riksdagen att regeringen borde utarbeta en

sammanhållen rovdjurspolitik och snarast möjligt

återkomma till riksdagen med ett förslag i frågan

(bet. 1996/97:JoU1, rskr. 1996/97:113). Riksdagens

tillkännagivande föranleddes av att rovdjursfrågan

ansågs beröra många viktiga aspekter av Sveriges

internationella åtaganden inom faunavården och

dessutom ha stor betydelse för vissa näringsgrenar.

Till grund för tillkännagivandet låg också

uppfattningen att ökningen av rovdjursstammarna

kräver särskild uppmärksamhet när det gäller

utformningen av skyddsjakten och intresset av en

bibehållen eller utökad biologisk mångfald.

Ärendet och dess beredning

I proposition 2000/01:57 föreslår regeringen att

riksdagen godkänner de övergripande mål för en

sammanhållen rovdjurspolitik och de miniminivåer

respektive etappmål samt mål för utbredning för

björn, järv, lo, varg och kungsörn som presenteras i

propositionen. Vidare föreslår regeringen att

riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i jaktlagen (1987:259) beträffande

jaktbrott. Regeringen aviserar dessutom ändringar i

jaktförordningen (1987:905). Regeringens förslag

återges i bilaga 1 och lagförslaget i bilaga 2.

Med anledning av propositionen har 17 motioner med

sammanlagt 65 yrkanden väckts. I detta sammanhang

behandlar utskottet dessutom 18 motionsyrkanden från

allmänna motionstiden 2000. Förslagen i motionerna

återges i bilaga 1.

I ärendet har utskottet inhämtat information av

Naturvårdsverket om vargstammens storlek och

utbredning m.m. Utskottet har uppvaktats av

representanter för Länsstyrelsen i Gävleborgs län

och Årjängs kommun. Vidare har utskottet mottagit

uppvaktningar från företrädare för Svenska Samernas

Riksförbund, LRF, Svenska Naturskyddsföreningen,

Världsnaturfonden, Sveriges Ornitologiska Förening,

Svenska Rovdjursföreningen, Svenska Jägareförbundet,

Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens Jägare, Sveriges

Jordägareförbund i Värmland, Rovdjurscentrum i Orsa,

The Big Four of Scandinavia, Styrgruppen för

rovdjurscentrum i Järvsö och Järvzoo AB. I ärendet

har också inkommit ett antal skrivelser.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisar regeringen en sammanhållen

rovdjurspolitik för att säkerställa att de fem

rovdjursarterna björn, järv, lo, varg och kungsörn

långsiktigt finns kvar i den svenska faunan.

För de arter som uppnått sådana individantal att

de bedöms som åtminstone kortsiktigt livskraftiga

fastställs miniminivåer. Det gäller björn, lo och

kungsörn. Miniminivåerna skall betraktas som en

vägledning för val av förvaltningsstrategi för

rovdjursstammen. Miniminivån skall alltså inte ses

som en målsättning för vilket antal individer som är

önskvärt. Målet för förvaltningen skall vara att

arterna ökar i antal utöver respektive miniminivå,

till sådana nivåer att de med större säkerhet

långsiktigt kan bevaras i den svenska faunan.

För arter som ännu inte nått sådana antal att

deras överlevnad kan anses säkrad i ett längre

perspektiv, dvs. varg och järv, fastställs etappmål

i stället för miniminivåer. Innan etappmålen är

uppnådda bör skyddsjakt tillåtas endast i mycket

begränsad omfattning. När etappmålet är nått görs en

förnyad bedömning av stammens utveckling och den

framtida förvaltningen av stammen.

Föreslagna nivåer och mål anges främst som antalet

årliga föryngringar av arten för att på så sätt få

ett mått på stammens vitalitet. Även det totala

antalet individer för stammen anges. För björn anges

en miniminivå om 100 föryngringar per år,

motsvarande 1 000 individer och för lodjur anges 300

föryngringar per år, motsvarande 1 500 individer som

miniminivå. För kungsörn anges 600 häckande par som

miniminivå. För varg anges etappmålet 20

föryngringar per år, motsvarande 200 individer och

för järv anges etappmålet 90 föryngringar per år,

motsvarande 400 individer. För rovdjurens utbredning

och spridning i landet anges vissa riktlinjer för

förvaltningen.

I propositionen föreslås ändringar i jaktlagens

(1987:259) bestämmelser om ansvar för jaktbrott och

jakthäleri. För jaktbrott och jakthäleri som inte

bedöms som grovt föreslås en höjning av

maximistraffet till fängelse i ett år. För jaktbrott

och jakthäleri som bedöms som grovt föreslås att det

lägsta straffet skall vara fängelse i sex månader

och det högsta fängelse i fyra år. Vidare föreslås

att vid bedömningen av om ett jaktbrott är grovt

särskilt skall beaktas om brottet avsett ett

särskilt skyddsvärt vilt och om det utförts med en

särskilt plågsam jaktmetod.

I propositionen anges att regeringen avser att

göra vissa ändringar i jaktförordningen (1987:905),

bl.a. kommer skyddsjakt på varg att bli tillåten

enligt 28 § samma förordning.

Ett reformerat ersättningssystem för skador på

rennäringen av rovdjur skall författningsregleras.

Systemet innebär i huvudsak att samebyarna skall få

en viss, fast ersättning per konstaterad föryngring

eller annan förekomst av rovdjur inom respektive bys

betesområde. Beloppen fastställs årligen av

regeringen. Resurserna ökar för ersättning av

skadorna. Resurserna ökar även för åtgärder för att

förebygga rovdjursskador och för att ersätta

uppkomna skador på annan tamboskap, husdjur m.m.

Inventeringsverksamheten av rovdjuren föreslås bli

en del av den allmänna miljöövervakningen. Forskning

och information beträffande de stora rovdjuren ges

ökade resurser. Samverkan kring förvaltningen av

rovdjuren förstärks med i första hand Norge men även

med Finland.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli

2001.

Lagrådet har avgett yttrande över lagförslagen.

Lagförslagen fogas som bilaga 2 till detta

betänkande.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens förslag om

övergripande mål för en sammanhållen rovdjurspolitik

för att säkerställa att de fem rovdjursarterna

björn, järv, lo, varg och kungsörn långsiktigt finns

kvar i den svenska faunan.

Regeringens förslag innebär bl.a. att, för de

arter som uppnått sådana individantal att de bedöms

som åtminstone kortsiktigt livskraftiga, dvs. björn,

lo och kungsörn, fastställs miniminivåer.

Miniminivåerna skall betraktas som en vägledning för

val av förvaltningsstrategi för rovdjursstammen och

skall inte ses som en målsättning för vilket antal

individer som är önskvärt. Målet för förvaltningen

skall vara att arterna ökar i antal utöver

respektive miniminivå, till sådana nivåer att de med

större säkerhet långsiktigt kan bevaras i den

svenska faunan. För arter som ännu inte nått sådana

antal att deras överlevnad kan anses säkrad i ett

längre perspektiv, dvs. varg och järv, fastställs

etappmål i stället för miniminivåer. Innan

etappmålen är uppnådda bör skyddsjakt tillåtas

endast i mycket begränsad omfattning. När etappmålet

är nått görs en förnyad bedömning av stammens

utveckling och den framtida förvaltningen av

stammen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag i

dessa avseenden.

Utskottet tillstyrker vidare förslagen i

propositionen om höjda straff för jaktbrott och

jakthäleri och om kriterier för bedömningen av om

ett jaktbrott är grovt. Det innebär bl.a. att

minimistraffet för grovt jaktbrott höjs till sex

månaders fängelse och maximistraffet till fyra års

fängelse. Straffskalorna för jakthäleribrott som

inte är grovt höjs till ett års fängelse.

Straffskalorna för jakthäleribrott ändras på

motsvarande sätt. Vidare tillstyrker utskottet

förslaget att det för vissa typer av jaktbrott skall

räcka med att gärningsmannen handlat oaktsamt.

Utskottet instämmer i regeringens bedömning om

behovet av åtgärder i övrigt mot jaktbrott. Polis,

åklagare och länsstyrelser skall i ett fördjupat

samarbete gemensamt planera insatser för att

förebygga jaktbrott avseende björn, järv, lo, varg

och kungsörn. Länsstyrelserna skall också i ökad

utsträckning bevaka områden där risken för jaktbrott

bedöms som stor. Länsstyrelserna får särskilda medel

för de ökade insatserna mot jaktbrott.

Utskottet gör vissa uttalanden om straffmätningen

för olika typer av jaktbrott och redovisar i övrigt

bl.a. motivuttalanden till bestämmelserna i 24 kap.

4 § brottsbalken om ansvarsfrihet på grund av nöd.

Utskottet har inget att erinra mot vad som anförs

i propositionen om vissa ändringar i

jaktförordningen (1987:905). Bland annat kommer

Naturvårdsverket att kunna delegera till

länsstyrelserna att besluta om skyddsjakt på

enskilda individer av björn och lo som orsakar

allvarliga skador eller olägenheter. Vidare kommer

skyddsjakt på varg att bli tillåten enligt 28 §

samma förordning.

När det gäller ersättningssystemet ansluter sig

utskottet så till vida till regeringens bedömning

att ett reformerat ersättningssystem för skador på

rennäringen av rovdjur skall författningsregleras.

Systemet innebär i huvudsak att samebyarna skall få

en viss, fast ersättning per konstaterad föryngring

eller annan förekomst av rovdjur inom respektive bys

betesområde. Beloppen fastställs årligen av

regeringen. Resurserna ökar för ersättning av

skadorna. Resurserna ökar även för åtgärder för att

förebygga rovdjursskador och för att ersätta

uppkomna skador på annan tamboskap, husdjur m.m.

Inventeringsverksamheten av rovdjuren blir en del av

den allmänna miljöövervakningen. I det sammanhanget

framhåller utskottet att de ideella organisationerna

har sin givna plats i inventeringsarbetet. Vidare

föreslår utskottet, med anledning av motioner (s, m,

v, kd, mp), ett tillkännagivande av innebörd att den

av regeringen förordade differentieringen av

ersättningen för rovdjursskador i vissa delar av

renskötselområdet tills vidare inte genomförs. När

det gäller ersättning för personskador orsakade av

rovdjursangrepp föreslår utskottet, med anledning av

motioner (m, kd, c), ett tillkännagivande att den

tidigare möjligheten till statlig ersättning för

skador på människa orsakade av björn snarast bör

återinföras.

Forskning och information beträffande de stora

rovdjuren ges ökade resurser. Utskottet instämmer i

vad regeringen anför om statliga medel och

etablering av ett eller flera rovdjurscentrum och

att frågan bör hanteras inom ramen för ett

regeringsuppdrag till Naturvårdsverket om

informationsfrågor. Viltskadecenters organisation

och formella status bör tills vidare fastställas av

Naturvårdsverket.

Samverkan kring förvaltningen av rovdjuren

förstärks med i första hand Norge men även med

Finland. Till Naturvårdsverket knyts ett rådgivande

organ för samråd i rovdjursfrågor, och

länsstyrelserna i de län där det finns fasta stammar

av de stora rovdjuren bildar rovdjursgrupper.

I betänkandet behandlas sammanlagt 83 yrkanden i

följdmotioner och fristående motioner från allmänna

motionstiden 2000. Samtliga motionsyrkanden som inte

ligger till grund för utskottets tillkännagivanden

ovan avstyrks.

I betänkandet finns 21 reservationer och 3

särskilda yttranden.

Propositionen

Regeringen (Miljödepartementet) föreslår i

propositionen att riksdagen

dels antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

dels godkänner regeringens förslag till

2. övergripande mål för en sammanhållen

rovdjurspolitik (avsnitt 5.1)

3. miniminivåer respektive etappmål samt mål för

utbredning för björn, järv, lo, varg och kungsörn

(avsnitt 5.2.3-5.2.7).

Följdmotioner

2000/01:MJ10 av Lennart Hedquist och Carl Erik

Hedlund (m) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ersättning av

statsmedel vid personskador orsakade av varg.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ändringen av

jaktförordningen, som skall göra det möjligt för

Naturvårdsverket att delegera till länsstyrelserna

att i vissa fall besluta om skyddsjakt av björn och

lo, även skall innefatta varg.

2000/01:MJ11 av Per Erik Granström och Laila Bäck

(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om information och

folkbildning i rovdjursfrågor.

2000/01:MJ12 av Carl-Erik Skårman (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen beslutar att regleringen av

tillgången på de stora rovdjuren huvudsakligen sker

genom s.k. licensjakt av liknande slag som för

närvarande gäller för älg.

2. Riksdagen beslutar att djurhållare och andra

djurägare tillåts att på lämpligt sätt, inklusive

med användande av skjutvapen, skydda sina djur och

sig själva och andra människor vid angrepp av stora

rovdjur.

2000/01:MJ13 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen beslutar att det för alla fem

rovdjursarterna fastställs miniminivåer i enlighet

med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen beslutar att miniminivån för

björnstammen i Sverige fastställs till 150

föryngringar per år, vilket motsvarar ca 1 500

individer, i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen beslutar att en miniminivå för

järvstammen i Sverige fastställs till 100

föryngringar per år, motsvarande ca 500 individer, i

enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att den föreslagna

avskjutningen av lodjur i renskötselområdet inte

genomförs.

5. Riksdagen beslutar att en miniminivå för

vargstammen i Sverige fastställs till 50

föryngringar per år, vilket motsvarar ca 500

individer, i enlighet med vad som anförs i motionen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

åtgärder vidtas för att förhindra en fortsatt

minskning av kungsörnsstammen i delar av fjällkedjan

och fjällnära området.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen inte

bör utvidga 28 § jaktförordningen att också omfatta

varg.

8. Riksdagen begär att regeringen avskaffar

möjligheten i 28 § jaktförordningen till skyddsjakt

efter järv utan föregående myndighetsbeslut.

2000/01:MJ14 av Jan-Evert Rådhström och Per-Samuel

Nisser (m) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

rovdjurspolitiken.

2000/01:MJ15 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att människan inom

ramen för viltvården inte bara har ett ansvar för

rovdjursstammarna utan också för att en balanserad

viltstam i sin helhet kan bibehållas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att den form av

skyddsjakt på stora rovdjur som gällde fram till

1990 omgående skall återinföras.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att jaktförordningen

bör ändras så att Naturvårdsverket får möjlighet att

delegera till länsstyrelserna att fatta beslut om

skyddsjakt på enskilda individer av björn, varg och

lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att länsstyrelserna

bör ges befogenhet att i samråd med Naturvårdsverket

fatta beslut om reglerad jakt på björn, varg och lo.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

frivilliginsatser också i framtiden bör utnyttjas

vid inventering av rovdjur.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ersättning för

skador på ren skall utgå med samma belopp oavsett

var rovdjuren inventerats.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att anslaget till

ersättning för rovdjursskador på ren eller tamboskap

skall vara ett förslagsanslag innebärande att full

ersättning per djur skall utgå oavsett hur många de

skadade djuren är.

2000/01:MJ16 av Eskil Erlandsson m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förutsättningarna

för en verkningsfull och långsiktig rovdjurspolitik.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om det skandinaviska

perspektivet i rovdjurspolitiken.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skyddsjakt även om

etappmål eller miniminivåer ej uppfylls.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om hänsyn till sociala

och ekonomiska konsekvenser av rovdjurens

utbredning.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om målnivån 200

individer för den skandinaviska vargstammen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om miniminivån 1 000

individer för lodjursstammen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att miniminivån för

järv i Sverige bör slås fast till 300 individer.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förändring av 28 §

jaktförordningen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att flytta beslut om

skyddsjakt från Naturvårdsverket till

länsstyrelserna.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om full ekonomisk

ersättning för rovdjursangrepp på tamdjur.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ekonomisk ersättning

vid rovdjursangrepp på människor.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett omfattande och

allsidigt informationsarbete kring rovdjuren.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att de övergripande

förvaltningsfrågorna liksom samråd och

informationsinsatser kring våra rovdjur bör handhas

på regional nivå av de befintliga viltvårdsnämnderna

som ett rådgivande organ till länsstyrelsen.

2000/01:MJ17 av Ulf Björklund m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om full ekonomisk

ersättning vid rovdjursangrepp.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om full ersättning för

rovdjursförekomst i vinterbetesmarker och områden

som omfattas av norsksvenska renbeteskonventionen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om särskilt ekonomiskt

stöd för skadeförebyggande åtgärder inom

rennäringen.

2000/01:MJ18 av Ola Karlsson och Ola Sundell (m)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår regeringens förslag att införa

nationella miniminivåer respektive etappmål för

stammarna av björn, lo och varg.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skyddsjakt.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ersättning för skada

och skadeförebyggande arbete.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om villkoren för att

kunna bo och verka på landsbygd.

2000/01:MJ19 av Anne-Katrine Dunker och Anna

Åkerhielm (m) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om principer för

utbredningen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om etappmålet för varg.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förutsättningarna

för skyddsjakt.

2000/01:MJ20 av Rune Berglund (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen beslutar

att samma ersättning skall gälla såväl inom som utom

åretruntmarkerna samt även inom konventionsområden

på norsk sida.

2000/01:MJ21 av Karl Gustav Abramsson och Lisbeth

Staaf-Igelström (s) vari föreslås att riksdagen

fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att vargstammen bör

tillåtas växa under kontrollerade förhållanden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

förändring av bestämmelserna i 28 §

jaktförordningen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om inventeringsarbetets

bedrivande.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om särskild hänsyn till

fäbodbruket och skogsbetet.

2000/01:MJ22 av Jonas Ringqvist m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att varg och järv skall

undantas från skyddsjakt enligt 28 § i

jaktförordningen.

2000/01:MJ23 av Camilla Sköld Jansson (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen beslutar att ingen nedsättning av

ersättning sker i vinterbetesområden och i områden

som omfattas av den norsksvenska

renbeteskonventionen.

2000/01:MJ24 av Lennart Kollmats m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av ökad

information och kunskap till allmänheten om våra

svenska rovdjur.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

införa tre rovdjurscentrum i Dalarna, Värmland och

Lappland.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skyddsjakt.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om höjning av anslaget

för ersättning av skador som rovdjur orsakar bl.a.

på renar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av ett

utökat nordiskt samarbete i frågan om rovdjuren.

2000/01:MJ25 av Harald Nordlund och Karin Pilsäter

(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av ökad

information och kunskap till allmänheten om våra

svenska rovdjur.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om införandet av tre

rovdjurscentrum i Dalarna, Värmland och Lappland.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att fastslå en

miniminivå på 500 vargar.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inte tillåta

skyddsjakt.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att när vargstammen

nått ett antal på 200 individer tillåta en utvidgad

jakträtt i renskötselområden.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om höjning av anslaget

för ersättning av skador som rovdjur orsakar renar.

2000/01:MJ26 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att varg inte bör

införas i 28 § jaktförordningen, som föreslås i

propositionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om samråd med

företrädare för fäbodbrukare i syfte att lösa

konflikter mellan fäbodkulturen och rovdjur.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ersättning inom

renarnas vinterbetesmarker.

Motioner från allmänna motionstiden

2000

2000/01:MJ724 av Per-Olof Svensson (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att inrätta ett rovdjurscentrum

på Järvzoo i Järvsö.

2000/01:MJ730 av Gudrun Lindvall (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder för att

undanröja hoten mot kungsörnen.

2000/01:MJ755 av Per Erik Granström m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om etablering av

rovdjurscentrum vid Orsa Grönklitt.

2000/01:MJ803 av Patrik Norinder och Anne-Katrine

Dunker (m) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

att det inrättas ett rovdjurscentrum i anslutning

till Järvzoo Hälsingland.

2000/01:MJ813 av Sven Bergström (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att etablera ett svenskt

rovdjurscentrum vid Järvzoo i Järvsö.

2000/01:MJ822 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om inrättandet av ett

nationellt rovdjurscentrum i Värmland.

2000/01:MJ901 av Kenneth Johansson (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om nordiskt samarbete i

rovdjursfrågor.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om inrättandet av ett

rovdjurscentrum i Grönklitt i Dalarna.

2000/01:MJ906 av Gudrun Lindvall och Kia Andreasson

(mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut: Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag med ändring av straffsatsen för jaktbrott.

2000/01:MJ911 av Ingvar Eriksson m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skyddsjakt på stora

rovdjur.

2000/01:MJ915 av Ulf Björklund (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att utreda förutsättningarna för

en etablering av ett svenskt rovdjurscentrum i

anslutning till Grönklitts Björnpark i Orsa, norra

Dalarna.

2000/01:MJ918 av Runar Patriksson (fp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om antalet vargar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att sprida

vargstammen över hela landet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ersättning till

drabbade djurägare.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

opinionsundersökningar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skydds- och

licensjakt.

2000/01:MJ920 av Eskil Erlandsson m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att flytta beslut om

skyddsjakt från Naturvårdsverket till

länsstyrelserna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om full ekonomisk

ersättning vid rovdjursangrepp.

Utskottets överväganden

1 Mål för antal och utbredning

1.1 Övergripande mål

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om

övergripande mål för en sammanhållen

rovdjurspolitik och instämmer i allt

väsentligt i det allmänna syftet med tre

motioner (m, c) om balans mellan

rovdjursstammarna, näringsintressen och

jaktintressen. Utskottet anser dock att

motionerna i dessa delar bör lämnas utan

åtgärd.

Propositionen

I propositionen föreslås att det övergripande målet

för en sammanhållen rovdjurspolitik är att den

svenska staten skall ta ansvar för att arterna

björn, järv, lo, varg och kungsörn skall finnas i så

stora antal att de långsiktigt finns kvar i den

svenska faunan och även kan sprida sig till sina

naturliga utbredningsområden. I likhet med det 15

nationella miljökvalitetsmålen är ambitionen att

detta övergripande mål skall nås inom en generation.

Motioner

Förutsättningarna för en verkningsfull och

långsiktig rovdjurspolitik tas upp i motion MJ16

(c). Enligt motionärerna gäller det att hitta en

lösning som gör att det svenska samhället kan ha

långsiktigt bevarade stammar av björn, järv, lo,

varg och kungsörn samtidigt som människors intressen

tas till vara (yrkande 1). När stammarna nått sådana

nivåer att de kan anses långsiktigt bevarade bör

ännu större hänsyn tas till sociala och ekonomiska

konsekvenser av rovdjurens utbredning än vad som

annars är fallet (yrkande 4). Villkoren för att

kunna bo och verka på landsbygden behandlas i motion

MJ18 (m). Det framhålls som viktigt att utvecklingen

framöver noga följs och utvärderas. Hänsyn till de

boende på landsbygden måste väga synnerligen tungt

när effekterna av rovdjurspolitiken utvärderas

(yrkande 4). I motion MJ15 (m) framhålls att

människan inom ramen för viltvården inte bara har

ett ansvar för rovdjursstammarna som sådana utan

också för att en balanserad viltstam i sin helhet

kan bibehållas (yrkande 1).

Utskottets ställningstagande

Vid flera tidigare tillfällen har riksdagen uttalat

att den biologiska mångfalden skall bevaras, vilket

innebär att de naturligt förekommande

rovdjursarterna skall finnas i livskraftiga bestånd

och att de också skall kunna sprida sig till för dem

naturliga områden. Som regeringen anför skall målen

för förvaltningen av rovdjursstammarna stå i

överensstämmelse med dessa uttalanden. Därmed kommer

målen även att stämma överens med Sveriges

internationella åtaganden på området. Eftersom

begreppet livskraftig stam inte har en inom

forskarsamhället entydigt fastställd betydelse bör

begreppet som sådant inte användas när målen för den

svenska rovdjurspolitiken fastställs. I likhet med

regeringen anser utskottet att det övergripande

målet i stället bör formuleras som att de aktuella

arterna skall finnas i så stora antal att de

långsiktigt finns kvar i den svenska faunan.

Bedömningen av hur många individer av respektive art

som behövs för ett långsiktigt bevarande bör

emellertid, vilket förtjänar att framhållas, ha sin

utgångspunkt i vetenskapliga bedömningar. Som anförs

i propositionen bör i målet även ingå att arterna

skall kunna sprida sig inom sina naturliga

utbredningsområden, dvs. områden som i dag är sådana

att respektive art kan leva och reproducera sig där.

Det övergripande målet för den sammanhållna

rovdjurspolitiken skall alltså vara att staten tar

ansvar för att arterna björn, järv, lo, varg och

kungsörn skall finnas i så stora antal att de

långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och även

kan sprida sig till sina naturliga

utbredningsområden. I likhet med vad som gäller för

de 15 nationella miljökvalitetsmålen bör ambitionen

vara att detta mål nås inom en generation. Utskottet

tillstyrker således regeringens förslag om det

övergripande målet för en sammanhållen

rovdjurspolitik.

En ändamålsenlig förvaltning av rovdjursstammarna

skall enligt utskottets mening ha till syfte att

bidra till en hållbar utveckling och undvika

konflikter. Som regeringen anför bör man i de

områden där en art gör stor skada försöka minska

antalet individer under förutsättning att det finns

områden där arten existerar i tillräckligt antal med

mindre konflikter med människan. När det gäller

rennäringen, som är den näring som drabbas hårdast

av skador på grund av förekomsten av rovdjur, anser

utskottet det vara ett grundläggande krav att en

ordnad renskötsel kan bedrivas och att skadorna av

rovdjur därför inte får bli för omfattande.

Regeringens förslag till mål för de olika arternas

antal och utbredning har därför utformats med hänsyn

till rennäringens intressen.

En viktig förutsättning för en framgångsrik

rovdjurspolitik är förståelse hos allmänheten för

rovdjuren och rovdjursförvaltningen. Detta

förutsätter kunskap och tillgång till information om

rovdjurens biologiska förhållanden, de skador och

problem de orsakar, liksom sociala och historiska

aspekter på rovdjursförekomsten. Längre fram i detta

betänkande kommer utskottet att behandla frågor om

förstärkta informationsinsatser och olika former av

samarbete inom förvaltningen. Det kan emellertid

inte förnekas att förekomsten av framför allt lo och

varg skapar konflikter med näringsintressen och

jaktintressen. Med hänsyn till de stora problem

lodjuret orsakar för rennäringen, är det enligt

utskottets mening motiverat med en långsam minskning

mot ca 400 individer i renskötselområdet. För att

lodjursstammen skall vara tillräckligt stor i ett

riksperspektiv bör stammen emellertid tillåtas att

växa i andra områden innan den reduceras i

renskötselområdet. De jaktliga intressena kommer

därigenom att få tåla en större påverkan på

viltbestånden. Även vargförekomsten skapar

intressekonflikter. Utskottet delar regeringens

uppfattning att förståelse hos lokalbefolkningen är

av avgörande betydelse för vargstammens utveckling.

Det är också mot den bakgrunden som utskottet på

annan plats i detta betänkande tillstyrker

regeringens förslag om ett etappmål för vargstammen.

Sammantaget innebär det ovan anförda att utskottet

anser att syftet med motionerna MJ16 (c) yrkandena 1

och 4 och MJ18 (m) yrkande 4 i allt väsentligt får

anses tillgodosett.

Utskottet delar uppfattningen i motion MJ15 (m) om

människans ansvar inte bara för rovdjursstammarna

utan även för bibehållandet av en balanserad

viltstam. Som utskottet anförde våren 2000 (bet.

1999/2000:MJU17) stadgas i 4 § jaktlagen (1987:259)

bl.a. att viltet skall vårdas i syfte dels att

bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd

och de fågelarter som tillfälligt förekommer

naturligt i landet, dels främja en med hänsyn till

allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling

av viltstammarna. Mot denna bakgrund och med

hänvisning till vad utskottet i tillämpliga delar

anfört ovan föreslår utskottet att motionens yrkande

1 lämnas utan vidare åtgärd.

1.2 Antal och utbredning

1.2.1 Miniminivåer och etappmål samt principer

för utbredningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens uppfattning att

nationella miniminivåer för stammarna av

björn, lo och kungsörn och etappmål för varg

och järv bör slås fast. Därmed avstyrker

utskottet tre motioner (m) om att nationella

mål inte bör införas, om miniminivåer för

samtliga rovdjursarter och om delvis andra

principer för utbredningen.

Propositionen

Enligt regeringens bedömning bör nationella

miniminivåer för stammarna av björn, lo och kungsörn

slås fast. Miniminivån anger vilken

förvaltningsstrategi som bör tillämpas och är inte

ett mått på vilket antal individer som är önskvärt

av en art. Målet för förvaltningen är att arterna

skall öka i antal utöver respektive miniminivå till

sådana nivåer att de med större säkerhet långsiktigt

kan bevaras i den svenska faunan. Om antalet djur av

en art sjunker under miniminivån bör skyddsjakt

tillåtas endast i begränsad omfattning. Så länge en

art befinner sig över miniminivån bör emellertid

större hänsyn tas till motstående intressen.

För varg och järv bör etappmål slås fast. Med

etappmål avses delmål för stammarnas tillväxt mot en

nivå där artens fortsatta existens i Sverige kan

anses långsiktigt säkrad. När etappmålet uppnåtts

bör en förnyad bedömning göras om mål för arten.

Innan etappmålet uppnåtts bör endast skyddsjakt

tillåtas och då i begränsad omfattning.

Nivåerna och målen bör anges som antalet

föryngringar.

Enligt regeringen bör rovdjursarterna som

huvudregel få sprida sig inom respektive arts

naturliga utbredningsområde. I områden där riskerna

för angrepp på människor och andra olyckor är störst

bör man i förvaltningen försöka hindra en etablering

eller i varje fall minska antalet djur. Också i

områden där en art gör stor skada bör antalet djur

minskas. För de arter som inte nått upp till

etappmålet bör dock en förutsättning för sådan

skyddsjakt vara att det kan konstateras att stammen

som helhet har en positiv utveckling. Detsamma

gäller om en art minskat i antal så att den befinner

sig under miniminivån.

Inom renskötselområdet bör rovdjursstammarnas

utveckling styras så att ordnad renskötsel inte

omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon

sameby.

Motioner

Enligt motion MJ18 (m) leder nationella mål lätt

till att lokala problem blir svåra att hantera så

länge dessa mål inte har uppnåtts. Riksdagen bör

därför avslå förslaget om nationella miniminivåer

respektive etappmål för stammarna av björn, lo och

varg (yrkande 1). I motion MJ13 (m) yrkas att det

för alla fem rovdjursarterna fastställs

miniminivåer. Härigenom skulle målen bli tydligare

och kunna tillämpas mera konsekvent i

internationellt och nationellt arbete (yrkande 1).

Motionärerna i motion MJ19 (m) anför att

utbredningen av rovdjursstammarna i princip bör få

ske i respektive arts naturliga spridningsområde men

att hänsyn måste tas till den eventuella skada som

rovdjuren kan orsaka på tamboskap och på

rennäringen. Det framhålls också som viktigt att

beakta de totala ekonomiska och kulturella

konsekvenserna en alltför stor rovdjursstam (yrkande

1).

Utskottets ställningstagande

Som regeringen anför bör uttrycket miniminivå endast

användas för de arter där stammen uppnått ett sådant

individantal att arten bedöms som åtminstone

kortsiktigt livskraftig. Miniminivåer bör således

fastställas för björn, lo och kungsörn. Med

miniminivå skall avses det minsta antal djur av en

art som förvaltningen alltid skall syfta till att

upprätthålla. Målet för förvaltningen skall

emellertid vara att arterna ökar i antal utöver

respektive miniminivå till sådana nivåer att de med

större säkerhet långsiktigt kan bevaras i den

svenska faunan.

För järv och varg bör i stället etappmål

fastställas, eftersom stammarna ännu inte nått en

nivå som kan anses säkra deras överlevnad i ett

längre perspektiv. Etappmål skall vara ett delmål

för stammarnas storlek på väg mot en nivå där artens

fortsatta existens i den svenska faunan kan anses

långsiktigt säkrad. När ett etappmål är nått bör en

utvärdering göras av stammens utveckling och de

eventuella konflikter som uppstått med andra

intressen. Som anförs i propositionen bör också en

bedömning göras om ett nytt etappmål skall

fastställas eller om det är lämpligt och möjligt att

fastställa en miniminivå. Så länge stammen av en art

inte nått etappmålet bör endast skyddsjakt tillåtas

och då i begränsad omfattning. Skyddsjakt i syfte

att lokalt begränsa antalet djur bör endast tillåtas

om stammen i landet som helhet visar en entydigt

positiv utveckling. När det gäller skyddsjakt på

enskilda individer som orsakar allvarliga skador

eller olägenheter kan givetvis andra bedömningar

göras. Utskottet, som således delar regeringens

uppfattning om principerna för antal och utbredning

av rovdjursstammarna, avstyrker därmed motionerna

MJ18 (m) yrkande 1 och MJ13 (m) yrkande 1.

I likhet med regeringen anser utskottet att

rovdjuren skall få möjlighet att sprida sig inom

respektive arts naturliga utbredningsområde. Med

naturligt utbredningsområde skall förstås ett område

som i dag är sådant att arten kan leva och

reproducera sig där. Spridningen skall ske utan

mänsklig medverkan. Som anförs i propositionen kan

spridningen emellertid inte vara helt fri. Viss

skyddsjakt kommer att behövas för att hindra

etablering och minska antalet djur i vissa områden.

För de arter som inte nått upp till etappmålet,

eller arter som minskat i antal så att de befinner

sig under miniminivån, bör enligt utskottets mening

särskild restriktivitet med skyddsjakt iakttas.

Utskottet delar regeringens uppfattning att en

förutsättning för skyddsjakt i syfte att lokalt

begränsa stammen bör vara att stammen som helhet i

landet visar en positiv utveckling.

Riskerna för angrepp på människor av rovdjur är

erfarenhetsmässigt nästan helt knutna till björn. I

de områden där risken för angrepp är störst bör en

etablering hindras eller i varje fall bör antalet

djur minska. Förutom direkta angrepp på människor

kan olyckor uppstå på annat sätt, t.ex. genom att en

björn eller varg skrämmer ridhästar eller får

tamboskap i sken.

I de områden där en art gör stor skada bör man

enligt utskottets mening försöka minska antalet

individer under förutsättning att det finns områden

där arten kan existera i tillräckligt antal med

mindre konflikter med människan.

Renskötselområdet intar en särställning så till

vida att samtliga stora rovdjur har naturliga

utbredningsområden som sträcker sig över

renskötselområdet. Samtliga arter orsakar också

skador för rennäringen. Det är därför enligt

utskottet viktigt att konsekvenserna av

rovdjursförekomsten både för rennäringen i stort och

för de enskilda samebyarna beaktas. Det anförda

innebär att utskottet delar regeringens uppfattning

att rovdjursstammarnas utveckling inom

renskötselområdet bör styras så att ordnad

renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt

försvåras i någon sameby.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet gör

samma bedömning som regeringen i fråga om

principerna för rovdjursarternas utbredning. Därmed

avstyrker utskottet motion MJ19 (m) yrkande 1.

1.2.2 Björn

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om

miniminivå för björnstammen och mål för

björnstammens utbredning och avstyrker en

motion (m) om en högre miniminivå.

Propositionen

Enligt regeringens förslag skall miniminivån för

björnstammen i Sverige vara 100 föryngringar per år,

vilket motsvarar ett totalt antal av ca 1 000

individer. Målet för björnstammens utbredning bör

vara att den fyller ut områdena mellan de nuvarande

reproduktionsområdena och att stammens spridning

söderut tillåts fortsätta.

Motionen

Enligt motion MJ13 (m) bör riksdagen besluta att

miniminivån för björnstammen i Sverige fastställs

till 150 föryngringar per år, vilket motsvarar ca

1 500 individer (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att en

miniminivå för björnstammen om ca 1 000 individer

bör fastslås, vilket motsvarar 100 föryngringar.

Utskottet delar även regeringens uppfattning att

björnstammen kan tillåtas fortsätta att växa. Denna

uppfattning har också framförts av

Rovdjursutredningen och av flera remissinstanser.

Som anförs i propositionen bör målet för

förvaltningen vara att arten skall nå en nivå som

säkerställer att den långsiktigt bevaras i den

svenska faunan. Det finns enligt utskottets

bedömning inte några avgörande skäl för att begränsa

björnens utbredning i Sverige. Målet för

björnstammens utbredning bör därför vara att den

skall fylla ut områdena mellan de nuvarande

reproduktionsområdena, vilka är belägna från Dalarna

och norrut. Stammen spridning söderut, som redan

pågår, bör också tillåtas fortsätta. Någon

geografisk gräns för spridningen bör inte anges

närmare, utan arten bör i princip få fortsätta att

expandera inom sitt naturliga utbredningsområde. Som

regeringen anför bör jakten ha sådan inriktning att

risken för olyckor där människor kommer till skada

minimeras och utformas så att skadorna på ren och

andra tamdjur begränsas. Särskild hänsyn bör tas

till behovet att minska risken för att många

renkalvar dödas. Med det anförda avstyrker utskottet

motion MJ13 (m) yrkande 2.

1.2.3 Järv

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om

etappmål för järvstammen och mål för

järvstammens utbredning. Därmed avstyrker

utskottet två motioner (m, c) om högre

respektive lägre etappmål.

Propositionen

Regeringen föreslår att etappmålet för järvstammen i

Sverige skall vara 90 föryngringar per år, vilket

motsvarar ett totalt antal av ca 400 individer.

Målet för järvstammens utbredning är att den sprider

sig jämnare inom sitt naturliga utbredningsområde.

Motioner

Enligt motion MJ13 (m) bör riksdagen besluta att

miniminivån för järvstammen i Sverige fastställs

till 100 föryngringar per år, motsvarande ca 500

individer (yrkande 3). Motionärerna i motion MJ16

(c) anser att miniminivån för järv i Sverige bör

slås fast till 300 individer inklusive medföljande

antal föryngringar (yrkande 7).

Utskottets ställningstagande

Utskottet finner det i likhet med regeringen

otillfredsställande och oroande att järvstammen

trots skyddsåtgärder endast ökat obetydligt under de

senaste 30 åren. Särskilt bekymmersam ter sig

utvecklingen under de allra senaste åren. Av allt

att döma har stammen minskat i antal sedan år 1996.

Om inte den hastiga tillbakagången kan hejdas

riskerar den svenska järvstammen att inom endast ett

fåtal år komma i en från bevarandesynpunkt mycket

osäker situation. Det förhållandet att stammen till

stor del delas av Norge innebär att det finns ett

stort behov av en gemensam förvaltning eftersom

åtgärder i ett av länderna kan få konsekvenser för

livskraften hos stammen som helhet. Som regeringen

anför bör Naturvårdsverket ges i uppdrag att

vidareutveckla samarbete med främst Norge i syfte

att uppnå en gemensam förvaltningsstrategi.

Rovdjursutredningen har föreslagit att en nivå om

500 järvar bör vara en miniminivå för den gemensamma

norsk-svenska stammen. Utskottet delar regeringens

uppfattning att överläggningar måste ske med

grannländerna innan en sådan nivå slås fast. Målet

för den gemensamma järvstammen bör vara att den når

en nivå som säkerställer att den långsiktigt finns

kvar i faunan. Utskottet tillstyrker därmed

regeringens förslag att ett etappmål för den svenska

delen av järvstammen bör fastställas. Etappmålet bör

vara 90 föryngringar per år, vilket motsvarar ca 400

individer. Därmed avstyrker utskottet motionerna

MJ13 (m) yrkande 3 och MJ16 (c) yrkande 7.

Järven i Sverige förekommer huvudsakligen i den

nordligaste fjällregionen. I Finland lever dock

järven i större utsträckning i skogslandet. Med

tanke på konflikterna med rennäringen framför allt i

kalvningsområdena och det oroande faktum att

järvstammen minskar delar utskottet regeringens

uppfattning att en etablering även utanför

renskötselområdet skulle vara positivt för arten.

Därigenom skulle konflikterna med människan troligen

bli långt mindre än vad som är fallet inom

renskötselområdet. Det är en uppgift för

länsstyrelserna att noggrant följa sådana

etableringar. Det anförda innebär att utskottet

tillstyrker regeringens förslag att målet för den

svenska järvstammens utbredning skall vara att arten

sprider sig jämnare inom sitt naturliga

utbredningsområde.

1.2.4 Lo

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om

miniminivå för lodjursstammen och mål för

lodjursstammens utbredning. Därmed avstyrker

utskottet två motioner (m, c) om att

avskjutning av lodjur i renskötselområdet

inte skall tillåtas och om en lägre

miniminivå.

Propositionen

I propositionen föreslås att miniminivån för

lodjursstammen i Sverige skall vara 300 föryngringar

per år, vilket motsvarar ett totalt antal av ca 1

500 individer. Målet skall vara att antalet lodjur i

landet som helhet inte skall minska. Målet för

lodjursstammens utbredning skall var att arten skall

finnas såväl inom som utanför renskötselområdet men

att huvuddelen av stammen skall finnas utanför

renskötselområdet.

Motioner

I motion MJ16 (c) begärs att riksdagen fastställer miniminivån

för lodjursstammen till 1 000 individer (yrkande 6).

Enligt motionärerna är Rovdjursutredningens förslag

väl balanserat och tar på ett bra sätt hänsyn till

de biologiska förutsättningarna såväl som till

sociala och ekonomiska konsekvenser. Enligt motion

MJ13 (m) bör den föreslagna avskjutningen av lodjur

i renskötselområdet inte genomföras (yrkande 4).

Utskottets ställningstagande

Lodjuret har under den senaste tioårsperioden haft

en positiv utveckling. Av den svensk-norska

lodjursstammen om uppskattningsvis 2 000 djur finns

ca 1 500 i Sverige. Enligt Naturvårdsverket borde

miniminivån vara 300 föryngringar per år, vilket

motsvarar 1 500 individer, medan Rovdjursutredningen

föreslår att miniminivån bör anges till 1 000 djur,

vilket även det är en nivå som kan anses vara

långsiktigt livskraftig.

Lodjuret orsakar stora problem för rennäringen.

Föryngringarna av lodjur har emellertid minskat

betydligt i renskötselområdet, betydligt mer än vad

som rimligen är effekten av den tillåtna jakten. I

likhet med regeringen anser utskottet att det av

hänsyn till rennäringens intressen är motiverat med

skyddsjakt på lodjur i renskötselområdet. Målet bör

vara en långsam minskning mot den nivå utredningen

har föreslagit. För att lodjursstammen skall vara

tillräckligt stor i ett riksperspektiv bör stammen

emellertid tillåtas att växa i andra områden innan

reduktionen genomförs. Som anförs i propositionen är

det en uppgift för Naturvårdsverket att noggrant

följa lodjursstammens utveckling.

Utskottet delar regeringens uppfattning att

huvuddelen av rovdjursstammen bör finnas utanför

renskötselområdet och lodjuret bör ges möjlighet att

i ökad omfattning sprida sig söderut även till

Götaland. Jakt på lodjur bör därför inte tillåtas i

sådan omfattning eller på sådana platser att dess

spridning söderut förhindras. Som utskottet tidigare

anfört kommer de jaktliga intressena därigenom att

få tåla en större påverkan på viltbestånden. I

områden där stammen ökar snabbt bör, liksom för

närvarande, begränsad jakt tillåtas. Lodjuret har i

ett historiskt perspektiv visat stor känslighet för

jakttrycket. Det är därför enligt utskottets mening

viktigt att noggrant följa stammens utveckling för

att bedöma effekterna av jakten.

Det ovan anförda innebär att utskottet tillstyrker

regeringens förslag om miniminivå och mål för

utbredning för lodjursstammen och avstyrker

motionerna MJ13 (m) yrkande 4 och MJ16 (c) yrkande

6.

1.2.5 Varg

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om

etappmål för vargstammen och om mål för

vargstammens utbredning m.m. och avstyrker

ett flertal motioner (s, m, c, fp) om högre

respektive lägre etappmål och om stammens

utbredning.

Propositionen

Regeringen föreslår att etappmålet för vargstammen i

Sverige skall vara 20 föryngringar per år, vilket

motsvarar totalt ca 200 individer. Då detta etappmål

uppnåtts skall en grundlig utvärdering av

vargförekomstens effekter genomföras. Därefter

beslutas om ett eventuellt nytt etappmål och en

miniminivå. Målet för vargstammens utbredning skall

vara att stammen på naturlig väg sprider sig över

landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i

huvudsak begränsas till de områden utanför

renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada.

Det långsiktiga målet är att vargstammen skall växa

till en nivå som säkerställer att den långsiktigt

finns kvar.

Motioner

Eftersom, enligt motionärerna i motion MJ16 (c),

vargstammen måste ses i ett skandinaviskt perspektiv

bör en målnivå om 200 individer fastställas för den

skandinaviska vargstammen (yrkande 5). I motion MJ13

(m) begärs att riksdagen beslutar fastställa

miniminivån för vargstammen i Sverige till 50

föryngringar per år, vilket motsvarar ca 500

individer (yrkande 5). Även enligt motion MJ25 (fp)

bör en miniminivå på 500 vargar fastställas (yrkande

3). I motion MJ918 (fp) anförs att antalet vargar i

landet inte bör överstiga 100 individer (yrkande 1).

Motionärerna i motion MJ19 (m), som den får förstås,

är tveksamma till regeringens förslag om etappmålet

för varg. I motionen framhålls att de

attitydundersökningar när det gäller vargen som

gjorts i Värmland skiljer sig betydligt från de

undersökningar som utförts av Naturvårdsverket

(yrkande 2). De lokala undersökningarna visar,

enligt motionärerna inte oväntat, på en mer negativ

inställning till varg i närområdet.

Motionärerna i motion MJ21 (s) anför att

vargstammen bör tillåtas växa under kontrollerade

förhållanden (yrkande 1). Enligt motion MJ918 (fp)

bör vargstammen spridas över hela landet. Inga

landsdelar bör vara befriade från vargstammen på

grund av riksdagsbeslut (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande

Under 1990-talet har vargstammen i Sverige och Norge

uppvisat en procentuell ökning som överträffar de

andra rovdjurens. Trots ökningen ligger emellertid

arten ännu under den nivå om 50 könsmogna individer

som Internationella naturvårdsunionen (IUCN) satt

som gräns för när en art skall beskrivas som akut

hotad. Tillväxten har dock visat sig vara förknippad

med flera olika problem. Vargens spridning har

huvudsakligen skett genom att nya revir har

etablerats relativt nära redan befintliga. Enstaka

djur kan dock företa långa vandringar och enstaka

vargar kan därför uppträda i vilken del som helst av

landet. Förekomsten av varg skapar starka känslor

och konflikter bl.a. med näringsintressen och

jaktintressen, och på många håll pågår en häftig

debatt om vargförekomsten. Som regeringen anför är

det därför inte möjligt att i dag å ena sidan få en

bred acceptans för en vargstam av den storlek som

krävs för att den skall kunna bedömas som

långsiktigt hållbar enligt vissa vetenskapliga

analyser. Å andra sidan är det inte rimligt att ange

ett mål som inrymmer ett alltför stort mått av

osäkerhet om vargens långsiktiga bevarande i den

svenska faunan. Ett sådant mål skulle enligt

utskottets mening innebära att det skulle saknas ett

reellt innehåll i de mål som riksdagen satt upp i

det miljöpolitiska arbetet med bevarandet av den

biologiska mångfalden i Sverige.

Mot denna bakgrund finner utskottet att en

tillväxt av vargstammen bör eftersträvas. En snabb

tillväxt och spridning kan leda till nya och ökade

skador. Också i övrigt kan förhållanden uppstå som

av en del av befolkningen kan upplevas som främmande

och hotande. Med en varsam tillväxt får människor

bättre möjligheter att lära sig leva med vargen.

Därmed förbättras förutsättningarna för att dess

närvaro skall accepteras. Enligt forskare bedöms

dock en snabb tillväxt av vargstammen minska risken

för effekter av inavel. Som regeringen anför är

emellertid förståelse hos lokalbefolkningen för

utvecklingen avgörande för vargstammens tillväxt.

Det är därför särskilt viktigt att ansvariga

myndigheter, främst länsstyrelsen och

Naturvårdsverket, uppmärksammar situationen i

områden där vargen nyligen har återetablerat sig. I

dessa områden är också särskilda

informationsinsatser nödvändiga. Utskottet

tillstyrker således regeringens förslag om etappmål

för vargstammen i Sverige. Innan etappmålet har

uppnåtts bör skyddsjakt tillåtas endast i begränsad

omfattning. Då etappmålet uppnåtts bör en grundlig

utvärdering av vargförekomstens effekter genomföras

innan beslut fattas om ett eventuellt nytt etappmål

eller en miniminivå. Det anförda innebär att

utskottet avstyrker motionerna MJ13 (m) yrkande 5,

MJ16 (c) yrkande 5, MJ19 (m) yrkande 2, MJ25 (fp)

yrkande 3 och MJ918 (fp) yrkande 1. Med det anförda

finner utskottet syftet med motion MJ21 (s) yrkande

1 tillgodosett.

Den skandinaviska vargstammen finns huvudsakligen

i Dalarna, Värmland, Dalsland och angränsande fylken

i Norge, dvs. utanför renskötselområdet. Som

regeringen anför bör målet för förvaltningen av

vargstammen vara att vargen på ett naturligt sätt

sprider sig till övriga delar av landet. Vargens

etablering i de södra delarna av Sverige torde bli

begränsad till större sammanhängande skogsområden

även om erfarenheten från andra länder visar att

varg kan uppehålla sig i människors närhet om den

väl accepteras. För att minska eventuella konflikter

är det önskvärt att få en så jämn spridning som

möjligt.

Vargen är det rovdjur som är svårast för

rennäringen att hantera. Förutom att den dödar renar

innebär vargens beteende att den genom sitt sätt att

jaga kan åstadkomma att renhjordar splittras och

förflyttar sig långa sträckor, vilket kan medföra

omfattande merarbete för renskötaren. I likhet med

regeringen gör utskottet bedömningen att regelbundna

föryngringar av varg i renskötselområdet inte torde

vara möjligt att förena med modern renskötsel.

Utanför åretruntmarkerna torde det dock finnas

områden där vargförekomst medför endast begränsade

skador för renskötseln, t.ex. områden där det sällan

förekommer renar eller där förutsättningarna för

förebyggande åtgärder är gynnsamma. Mot bakgrund

härav anser utskottet att det även inom

renskötselområdet bör vara möjligt med enstaka

föryngringar utanför åretruntmarkerna. Som anförs i

propositionen måste emellertid den huvudsakliga

delen av vargstammen finnas utanför

renskötselområdet.

Sammanfattningsvis innebär det ovan anförda att

utskottet tillstyrker regeringens förslag att målet

för vargstammens utbredning skall vara att stammen

på naturlig väg sprider sig över landet, men att

dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak

begränsas till de områden utanför åretruntmarkerna

där den gör minst skada. Därmed avstyrker utskottet

motion MJ918 (fp) yrkande 2 i den mån

motionsyrkandet inte kan anses tillgodosett.

1.2.6 Kungsörn

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om

miniminivå för kungsörnsstammen och mål för

kungsörnsstammens utbredning. Två motioner

(m, mp) föreslås lämnas utan vidare åtgärd

med hänvisning till utskottets uttalande om

ytterligare åtgärder för att stödja stammens

tillväxt.

Propositionen

Enligt regeringens förslag skall miniminivån för

kungsörnsstammen vara 600 årliga häckningar.

Kungsörnens utbredning bör inte påverkas av

människan.

Motioner

I motion MJ13 (m) betonas vikten av åtgärder för att

förhindra en fortsatt minskning av kungsörnsstammen

i delar av fjällkedjan och fjällnära områden

(yrkande 6). Krav på åtgärder för att undanröja

hotet mot kungsörnen framförs i motion MJ730 (mp)

yrkande 1.

Utskottets ställningstagande

Den svenska delen av kungsörnsstammen, som beräknas

till ca 600 häckande par, är i dag tillräckligt stor

för att arten långsiktigt skall finnas kvar i landet

som en del av faunan. Rovdjurstredningen anser

emellertid att det finns anledning till oro för

kungsörnens utveckling i delar av fjällkedjan och

fjällnära områden. För att arten på längre sikt

skall kunna finnas kvar i dessa områden är stammen

beroende av tillskott av örnar från andra platser

för att inte minska i antal. Enligt uppgifter som

utredningen redovisar är förklaringen till detta

förmodligen olaga jakt. Som anförs i propositionen

är det därför angeläget att vidta åtgärder för att

bekämpa denna jaktbrottslighet. Regeringens förslag

om höjda straff för jaktbrott behandlar utskottet

nedan i betänkandet. I likhet med regeringen gör

utskottet bedömningen att kungsörnen är det av

rovdjuren som leder till minst konflikter med

näringsutövare och jaktintressen. Skyddsjakt bör

därför inte tillåtas annat än i undantagsfall.

Utskottet tillstyrker därmed regeringens förslag att

miniminivån för kungsörnsstammen skall vara 600

årliga häckningar och att stammens utbredningsområde

inte bör påverkas av människan.

Utskottet delar emellertid den oro för en

minskning av kungsörnsstammen i delar av fjällkedjan

som har uttryckts av Rovdjursutredningen och

flertalet av remissinstanserna och som även förs

fram i motionerna MJ13 (m) och MJ730 (mp). När det

gäller ytterligare åtgärder för att stödja stammens

tillväxt och vidare utbredning förutsätter utskottet

att de ansvariga myndigheterna, främst

Naturvårdsverket, vid behov vidtar de åtgärder som

kan anses erforderliga. Med det anförda finner

utskottet syftet med motionerna i berörda delar

tillgodosett.

2 Skyddsjakt

2.1 Beslutande myndighet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet gör samma bedömning som regeringen

i fråga om Naturvårdsverkets möjligheter att

delegera till länsstyrelserna att besluta om

viss skyddsjakt på enskilda individer av

björn eller lo. Därmed avstyrker utskottet

flera motioner (m, c) om skyddsjakt på varg

och om befogenheter för länsstyrelserna att

besluta om skyddsjakt i vissa fall.

Propositionen

Regeringen anser att jaktförordningen bör ändras så

att det blir möjligt för Naturvårdsverket att

delegera till länsstyrelserna att besluta om

skyddsjakt på enskilda individer av björn eller lo

som orsakar allvarliga skador eller olägenheter.

Motioner

I motionerna MJ10 och MJ15 (båda m) anförs att

ändringen av jaktförordningen även skall omfatta

varg (yrkandena 2 respektive 3). Enligt motionerna

MJ15 (m) yrkande 4 och MJ14 (m) (delvis) bör

länsstyrelserna ges befogenhet att i samråd med

Naturvårdsverket fatta beslut om reglerad jakt på

björn, varg och lo i de områden där skadorna är

stora och konflikterna riskerar att bli så

omfattande att de blir svåra att hantera. Efter

finsk modell skall principen vara att

rovdjurstrycket skall bli mindre i dessa områden men

att antalet rovdjur totalt sett inte skall minska. I

motionerna MJ16 och MJ920 (båda c) begärs sådan

ändring i jaktförordningen att beslut om skyddsjakt

flyttas från Naturvårdsverket till länsstyrelserna.

Detta är enligt motionärerna nödvändigt för att alla

intressenter i rovdjursfrågorna skall få möjlighet

att föra fram sin mening (yrkandena 9 respektive 1).

I motion MJ18 (m) anförs att regionala eller lokala

myndigheter bör ges möjlighet att besluta om

skyddsjakt eller andra åtgärder när lokala problem

uppstår. En sådan möjlighet att delegera beslut till

länsstyrelsen bör därför gälla alla rovdjur (yrkande

2 delvis).

Utskottets ställningstagande

Förvaltningen av stammarna av björn, järv, lo, varg,

och kungsörn är en nationell angelägenhet och en

förpliktelse enligt internationella konventioner och

medlemskapet i EU. Vid förvaltningen av dessa

rovdjur är det således av vikt att ha överblick över

situationen i landet som helhet. Många arter rör sig

över så stora områden att de lämpligast förvaltas på

riksnivå. Som regeringen anför bör därför

Naturvårdsverket även i fortsättningen ha

huvudansvaret för omfattningen av jakten på björn,

järv, lo, varg och kungsörn. I vissa fall finns

emellertid fördelar med regionalt beslutsfattande.

Erfarenheter och kunskap från lokal nivå kan bättre

komma till användning, och de regionala

myndigheterna har större lokalkännedom och kunskap

om de problem som finns på orten. För

lokalbefolkningen kan ökad närhet till

beslutsfattarna innebära större förståelse för de

beslut som fattas. De fördelar som finns med

regionalt beslutsfattande har särskilt stor

betydelse i de fall där det krävs en snabb

beslutsprocess. Enligt utskottets mening har

länsstyrelserna i de län där det finns fasta stammar

av rovdjur kompetens att hantera en beslutanderätt

som stämmer överens med de övergripande målen för de

aktuella arterna. Genom inrättande av regionala

rovdjursgrupper kommer denna kompetens att

förstärkas ytterligare.

Sammantaget delar således utskottet regeringens

uppfattning att Naturvårdsverket bör ha möjlighet

att delegera till länsstyrelserna att ge tillstånd

till skyddsjakt på enskilda djur som orsakar

allvarliga skador eller olägenheter. Som regeringen

anför bör delegation för närvarande endast kunna

komma ifråga beträffande arterna björn och lo,

eftersom dessa finns i förhållandevis stora bestånd.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna MJ10

(m) yrkande 2, MJ14 (m) delvis, MJ15 (m) yrkandena 3

och 4, MJ16 (c) yrkande 9, MJ18 (m) yrkande 2 delvis

och MJ920 (c) yrkande 1.

2.2 Utredningens förslag till ändringar i

bestämmelserna om förutsättningarna för

skyddsjakt

Utskottets förslag i korthet

I likhet med regeringen finner utskottet inte

anledning att genomföra de förändringar i de

allmänna förutsättningarna för skyddsjakt som

Rovdjursutredningen har föreslagit. Därmed

avstyrker utskottet ett flertal motioner (m,

c, fp) om utvidgad skyddsjakt.

Propositionen

Enligt regeringens bedömning finns det för

närvarande inte anledning att genomföra de

förändringar i de allmänna förutsättningarna för

skyddsjakt som utredningen föreslår.

Motioner

I motion MJ12 (m) anförs att riksdagen bör besluta

att regleringen av tillgången på de stora rovdjuren

huvudsakligen sker genom s.k. licensjakt av liknande

slag som för närvarande gäller för älg (yrkande 1).

Redan nu bör enligt motion MJ14 (m) (delvis) införas

möjlighet till skyddsjakt eller reglerad jakt på

varg. I motionen framförs också krav på införande av

ett snabbt och smidigt system för jakt på de

individer av varg, lo och björn som fått ett

felaktigt beteende och som rör sig bland bebyggelse

och människor. Möjligheten till skyddsjakt bör

beslutas på länsstyrelsenivå. I de områden där den

allmänna opinionen är starkt negativ bör viss jakt

tillåtas. Motionärerna i motion MJ16 (c) vill

tillåta skyddsjakt även om etappmål eller

miniminivåer inte uppfyllts. Detta framhålls som

viktigt för att rovdjursetableringar skall kunna

undvikas i områden där riskerna för angrepp på

människor eller andra olägenheter är stora (yrkande

3). Enligt motion MJ911 (m) uppfyller nuvarande

regler för skyddsjakt inte de behov som allt oftare

uppkommer med de växande stammarna av stora rovdjur

i landet. Motionärerna har anslutit sig till

principen att vi skall hålla livskraftiga stammar av

rovdjur i Sverige men ställer samtidigt oavvisliga

krav på ändamålsenliga regler för den enskildes rätt

att skydda sig själv och sina tamdjur genom en

fungerande skyddsjakt (yrkande 4). I motion MJ918

(fp) anförs att skydds- och licensjakt på varg bör

tillåtas och beslutsfattandet i fråga om vargstammen

flyttas ned så nära de berörda som möjligt, dvs.

till länsstyrelsen eller till kommunal nivå (yrkande

5).

Utskottets ställningstagande

Om det på grund av ett viltbestånds storlek finns

påtagliga risker för allvarliga skador av vilt får

enligt 7 § jaktlagen (1987:259) den myndighet som

regeringen bestämmer besluta om jakt för att

förebygga eller minska dessa risker, s.k.

skyddsjakt. Enligt 24 § jaktförordningen (1987:905)

är det Naturvårdsverket som fattar beslut om jakt

efter bl.a. björn, varg, järv, lo eller kungsörn. I

23 a § jaktförordningen anges ett antal

förutsättningar för beslut om sådan jakt. Bland

annat skall skyddsjakten förhindra allvarlig skada

på boskap, skog, fiske eller annan egendom eller

skydda flora och fauna och bevara livsmiljöer. I

sitt betänkande (SOU 1999:146) föreslår

Rovdjursutredningen att det i 23 a §

jaktförordningen skall föreskrivas att vid beslut om

skyddsjakt på lo och varg dessutom särskild hänsyn

skall tas till risken för skador på renar. När de

gäller lo skall enligt utredningen också behovet att

skydda stammarna av vilda hjortdjur beaktas.

Som regeringen anför kan utredningens förslag till

ändringar av de allmänna förutsättningarna för

skyddsjakt vara ett sätt att ge förslagen om de

olika rovdjursarternas utbredning genomslag i

jaktlagstiftningen. I likhet med regeringen anser

utskottet emellertid att förslagen innebär en

detaljreglering som det för närvarande inte finns

behov av. Det bör dessutom framhållas att

Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt efter björn

och särskilt lo under de senaste åren har utformats

med hänsyn till rennäringen. Utredningens förslag

grundar sig också på en något annorlunda syn på

målen för rovdjursarternas antal och utbredning än

vad som kommer till uttryck i propositionen. När

det gäller skyddsjakt på varg har utskottet ovan

uttalat att, innan etappmålet har uppnåtts,

skyddsjakt bör tillåtas endast i begränsad

omfattning. Främst bör skyddsjakt kunna tillåtas

inom renskötselområdet och i första hand gälla

vargar som etablerat revir inom för rennäringen

särskilt olämpliga områden. En förutsättning bör

dock vara att stammen som helhet i landet visar en

positiv utveckling. Detta överensstämmer också med

de allmänna förutsättningarna när det gäller

skyddsjakt enligt 23 a § jaktförordningen, som bl.a.

stadgar att jakt bara får tillåtas om

upprätthållandet av artens bevarandestatus inte

försvåras.

Sammantaget innebär det ovan anförda att utskottet

ansluter sig till regeringens bedömning att inte

genomföra de ovan beskrivna förändringarna för

skyddsjakt. Utskottet avstyrker därmed motionerna

MJ12 (m) yrkande 1, MJ14 (m) delvis, MJ16 (c)

yrkande 3, MJ911 (m) yrkande 4 och MJ918 (fp)

yrkande 5.

2.3 Skyddsjakt utan föregående myndighetsbeslut

Utskottets förslag i korthet

Utskottet, som därmed gör samma bedömning som

regeringen, avstyrker motioner om utvidgning

av skyddsjakten (s, m, c), om att skyddsjakt

enligt 28 § jaktförordningen (1987:905) inte

bör omfatta järv och varg (m, v, fp, mp) och

om förhållandena för fäbodbruket (s, mp).

Propositionen

I propositionen konstateras att vargstammen under

1990-talet haft en hög tillväxttakt. Mot denna

bakgrund och med hänsyn till att regeringen föreslår

att förvaltningen skall syfta till en fortsatt hög

tillväxt, kommer skyddsjakt på varg utan föregående

beslut av Naturvårdsverket återigen att tillåtas på

samma villkor som för närvarande gäller för björn,

järv och lo. Om vargstammens positiva utveckling

bryts avser regeringen emellertid att åter ändra

regleringen så att den inte längre omfattar varg.

Motioner

Ett flertal motioner tar upp frågan om ändring av 28

§ jaktförordningen (1987:905) i enlighet med

Rovdjursutredningens förslag, för vilket utskottet

redogör nedan. Enligt motion MJ12 (m) bör riksdagen

besluta att djurhållare och andra djurägare tillåts

att på lämpligt sätt, inklusive användande av

skjutvapen, skydda sina djur, sig själva och andra

människor vid angrepp av stora rovdjur (yrkande 2).

Ett liknande yrkande framförs i motion MJ14 (m)

(delvis). Även i motionerna MJ15 och MJ18 (båda m)

framförs krav på att den form av skyddsjakt på stora

rovdjur som gällde fram till år 1990 omgående skall

återinföras. Detta innebär att angripande rovdjur

skall få dödas och förföljas i anslutning till

angrepp på tamdjur och utan föregående prövning av

myndighet (yrkandena 2 respektive 2 delvis). I

motion MJ16 (c) begärs sådan ändring i 28 §

jaktförordningen att ägaren eller vårdaren av ett

tamdjur får döda en björn, järv, lo eller varg som

är under direkt angrepp på tamdjuret (yrkande 8).

Även enligt motion MJ21 (s) bör 28 §

jaktförordningen ändras så att en tamdjursägare inte

skall behöva tåla ett lika långtgående

rovdjursangrepp som i dag (yrkande 2). Skyddsjakt

utan myndighets beslut bör enligt motion MJ19 (m)

tillåtas inom de områden där rovdjuren förorsakar

störningar på rennäringen och för att skydda vilda

hjortdjur (yrkande 3).

Motionärerna i motionerna MJ13 (m) och MJ26 (mp)

anser att regeringen inte bör utvidga 28 §

jaktförordningen till att också omfatta varg

(yrkandena 7 respektive 1). Liknande yrkanden

framförs i motionerna MJ24 (fp) och MJ25 (fp) enligt

vilka varg inte bör omfattas av skyddsjakt enligt 28

§ jaktförordningen. Undantag skall emellertid medges

i renskötselområdet och efter beslut av

Naturvårdsverket. När vargstammen nått ett antal om

200 individer bör jakträtten utvidgas något

(yrkandena 3 respektive 4 och 5).

Eftersom båda stammarna är långt under vad som är

att betrakta som livskraftiga, anförs i motion MJ22

(v) att varg och järv skall undantas från skyddsjakt

enligt 28 § jaktförordningen. I motion MJ13 (m)

begärs att regeringen avskaffar möjligheten i 28 §

jaktförordningen till skyddsjakt på järv utan

föregående myndighetsbeslut (yrkande 8).

I två motioner tas frågan upp om skyddet för

betesdjur i fäbodbruket. Enligt motion MJ21 (s)

måste skyddet för betesdjuren innefattas i den

utvidgade nödvärnsrätt som Rovdjursutredningen

föreslår och som bör genomföras (yrkande 4). I

motion MJ26 (mp) anförs att samråd bör inledas med

företrädare för fäbodbrukare i syfte att lösa

konflikter mellan fäbodkulturen och rovdjur (yrkande

2).

Utskottets ställningstagande

Som utskottet redogjort för ovan kan, om det på

grund av ett viltbestånds storlek finns påtagliga

risker för allvarliga skador av vilt, den myndighet

som regeringen bestämmer enligt 7 § jaktlagen

(1987:259) besluta om jakt för att förebygga eller

minska dessa risker, s.k. skyddsjakt. Enligt 24 §

jaktförordningen (1987:905) är det Naturvårdsverket

som fattar beslut om jakt efter bl.a. björn, varg,

järv, lo eller kungsörn. I vissa fall kan skyddsjakt

efter björn, järv eller lo också bedrivas på

initiativ av en enskild utan föregående prövning av

myndighet. Detta får enligt 28 § jaktförordningen

ske om ett tamdjur dödats eller skadats, om det

finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp

och om det sker i omedelbar anslutning till

angreppet. Bestämmelsen omfattar inte varg eller

kungsörn.

I sitt betänkande (SOU 1999:146) har

Rovdjursutredningen föreslagit att 28 §

jaktförordningen bl.a. ändras så att ägaren eller

vårdaren av ett tamdjur får döda björn, järv eller

lo som är under direkt angrepp på tamdjuret, dvs.

förutsättningarna för skyddsjakt efter dessa arter

utvidgas. Detta förslag stöds av ett flertal

motioner. På annan plats i detta betänkande har

utskottet tillstyrkt regeringens förslag om skärpta

åtgärder för att bekämpa jaktbrotten avseende björn,

järv, lo, varg och kungsörn. Inte minst mot bakgrund

av att det för vissa typer av jaktbrott skall räcka

med att gärningsmannen handlat oaktsamt skulle

enligt utskottets mening en ändring i

jaktförordningen i enlighet med Rovdjursutredningens

förslag i denna del komma att innebära stora

svårigheter när det gäller att bevisa om ett

jaktbrott har begåtts eller om det varit fråga om

tillåten skyddsjakt. Det är således inte lämpligt

att, i varje fall för närvarande, ändra

förutsättningarna för skyddsjakt enligt 28 §

jaktförordningen på det sätt som utredningen har

föreslagit. Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna MJ12 (m) yrkande 2, MJ14 (m) delvis, MJ15

(m) yrkande 2, MJ16 (c) yrkande 8, MJ18 (m) yrkande

2 delvis, MJ19 (m) yrkande 3 och MJ21 (s) yrkande 2.

Rovdjursutredningen har också föreslagit att varg

skall omfattas av 28 § jaktförordningen. Vargstammen

har under 1990-talet haft en stark tillväxt.

Utskottet har tidigare i betänkandet tillstyrkt

regeringens förslag om etappmålet för vargstammens

tillväxt. Mot bakgrund av den tidigare starka

tillväxten är det rimligt att förvänta sig att

stammen fortsätter att öka. Med hänsyn till vargens

förmåga att på kort tid vandra långa sträckor kan

skadeproblem uppstå på platser där man inte haft

anledning att vidta åtgärder för att förebygga

skador. Det kan därför inte uteslutas att det kan

finnas ett berättigat behov för tamdjursägare att i

akuta skadesituationer ha möjlighet att döda en varg

som angriper tamdjur. Som regeringen anför bör detta

främst gälla tamdjur som ingår i en

näringsverksamhet. Även för vissa tamdjursarter som

inte ingår i sådan verksamhet kan det ibland finnas

ett berättigat behov av att kunna döda en varg i

omedelbart samband med angrepp. I likhet med

regeringen anser utskottet mot denna bakgrund att 28

§ jaktförordningen bör ändras så att den åter

omfattar varg. Denna förändring förutsätter dock att

vargstammens tillväxt fortsätter och att takten i

tillväxten är hög. Bryts den nuvarande positiva

utvecklingen är det enligt utskottets mening inte

möjligt att tillåta någon skyddsjakt utan föregående

beslut av Naturvårdsverket. I en sådan situation kan

det alltså bli aktuellt att åter ändra 28 §

jaktförordningen så att den inte längre omfattar

varg. Med det anförda ansluter sig utskottet till

regeringens bedömning och avstyrker motionerna MJ13

(m) yrkande 7, MJ22 (v) delvis, MJ24 (fp) yrkande 3,

MJ25 (fp) yrkandena 4 och 5 och MJ26 (mp) yrkande 1.

Utskottet har ovan i betänkandet uttalat sin oro

för det förhållandet att järvstammen har ökat endast

obetydligt de senaste 30 åren och av allt att döma

minskat i antal sedan år 1996. Järvens nuvarande

utbredningsområde ligger nästan helt inom

renskötselområdet och trots sitt begränsade antal

orsakar järvstammen stora skador för rennäringen.

Med hänsyn till det grundläggande målet att järven

långsiktigt skall finnas kvar i faunan är det

emellertid svårt att undvika skador. Eftersom en

allmän utgångspunkt för rovdjursarternas utbredning

i renskötselområdet är att renskötseln inte

allvarligt skall försvåras eller omöjliggöras i

någon sameby anser dock utskottet att möjligheten i

28 § jaktförordningen att besluta om skyddsjakt

efter järv, trots stammens tillstånd, bör finnas

kvar. Utskottet avstyrker således motionerna MJ13

(m) yrkande 8 och MJ22 (v) delvis.

Enligt nu gällande regler för bidrag till

förebyggande åtgärder och ersättningar för

rovdjursskador kan bidrag inte ges för djur som

hålls på fritt bete i skogen. Utanför rennäringen är

sådan djurhållning inte vanligt förekommande. Ett

undantag utgörs dock av fäbodbruket vilket innebär

att fäbodbruket ofta ställs utanför

ersättningssystemet. Riksdag och regering har i

flera sammanhang uttalat sin vilja att bevara och

utveckla fäbodbruket vilket, förutom att vara bärare

av kulturhistoriska värden, också hyser

utrotningshotade lantraser. Visserligen har

fäbodbruket hittills inte varit särskilt utsatt för

skador av rovdjur men det bedrivs på ett sådant sätt

att det finns risk för att skadefrekvensen snabbt

kan komma att stiga. Inom fäbodbruket finns också en

oro för vad de växande rovdjursstammarna kan

innebära för framtiden. Utskottet instämmer således

i det allmänna syftet med motionerna MJ21 (s) och

MJ26 (mp) och förutsätter att regeringen ägnar

frågan vederbörlig uppmärksamhet och vid behov

vidtar de åtgärder som kan anses påkallade. Det

anförda innebär att syftet med motionerna i dessa

delar får anses tillgodosett utan något särskilt

riksdagens uttalande i frågan.

Utskottet vill slutligen framhålla att frågor

rörande definitionen av skyddsjakt m.m. inrymmer

vissa rättsliga överväganden, som utskottet

återkommer till i följande avsnitt.

3 Åtgärder mot jaktbrott -

förebyggande åtgärder och ändringar

av straffbestämmelserna, m.m.

3.1 Höjda straff för jaktbrott m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet instämmer i regeringens bedömning av behovet

av åtgärder mot jaktbrott. Polis, åklagare

och länsstyrelser skall i ett fördjupat

samarbete gemensamt planera insatser för att

förebygga jaktbrott avseende björn, järv, lo,

varg och kungsörn. Länsstyrelserna skall

också i ökad utsträckning bevaka områden där

risken för jaktbrott bedöms som stor.

Länsstyrelserna får särskilda medel för de

ökade insatserna mot jaktbrott.

Utskottet tillstyrker vidare förslagen i

propositionen om höjda straff för jaktbrott

och jakthäleri och om kriterier för

bedömningen av om ett jaktbrott är grovt. Det

innebär bl.a. att minimistraffet för grovt

jaktbrott höjs till sex månaders fängelse och

maximistraffet till fyra års fängelse.

Straffskalan för jakthäleribrott som inte är

grovt höjs till ett års fängelse.

Straffskalan för jakthäleribrott ändras på

motsvarande sätt som för grovt jaktbrott.

Vidare tillstyrker utskottet förslaget att

det för vissa typer av jaktbrott skall räcka

med att gärningsmannen handlat oaktsamt.

En motion (mp) kommer därmed att bli i

huvudsak tillgodosedd.

Utskottet gör vissa uttalanden om

straffmätningen för olika typer av jaktbrott

och redovisar i övrigt bl.a. motivuttalanden

till bestämmelserna i 24 kap. 4 §

brottsbalken om ansvarsfrihet på grund av

nöd.

Propositionen

Regeringen understryker bl.a. behovet av

förebyggande åtgärder och anser att det är

nödvändigt att öka och effektivisera insatserna för

att förebygga brottsligheten. I de län där det finns

fasta stammar av björn, järv, lo, varg och kungsörn

bör därför ett fördjupat samarbete mellan polis,

åklagare och länsstyrelser komma till stånd.

Länsstyrelserna bör också i ökad utsträckning vidta

åtgärder i fält för att förebygga jaktbrott avseende

dessa arter. Regeringen avser att anslå särskilda

medel för länsstyrelsernas arbete med förebyggande

åtgärder (se avsnitt 13 i propositionen).

Polisväsendet får särskilda resurser för att kunna

öka utredningsinsatserna beträffande grova jaktbrott

som avser de aktuella arterna.

Under rubriken Ändringar av straffbestämmelserna

anför regeringen bl.a. att jaktbrottsligheten är så

omfattande att den är ett allvarligt problem vid

förvaltningen av stammarna av de aktuella arterna.

Särskilt för järv, varg och kungsörn kan den få

allvarliga konsekvenser. En straffskärpning kan ha

en avskräckande effekt och på så sätt bidra till att

förebygga brottsligheten. En höjning av

straffskalorna innebär också en markering av att

brottsligheten anses ha ett högt straffvärde.

Regeringen instämmer i utredningens förslag att

minimistraffet för grovt jaktbrott bör höjas och

föreslår dessutom att det högsta straffet skall vara

fyra års fängelse. Vid bedömningen av om ett

jaktbrott är grovt skall särskilt beaktas om det

t.ex. avsåg ett hotat, sällsynt eller annars

särskilt skyddsvärt vilt.

Vid bedömningen av om ett jaktbrott är grovt skall

vidare enligt regeringens förslag särskilt beaktas

om det utförts med en särskilt plågsam metod.

För vissa typer av jaktbrott skall det räcka med

att gärningsmannen handlat oaktsamt. Det skall

alltså inte, såsom för närvarande är fallet, krävas

att han eller hon handlat av grov oaktsamhet eller

uppsåt. Regeringen föreslår att detta skall gälla

vid dödande av fredat vilt, jakt med användning av

motordrivna fortskaffningsmedel då detta inte är

tillåtet samt jakt med användning av otillåtna vapen

och jaktmedel i övrigt.

Straffskalorna för jakthäleri och grovt jakthäleri

ändras på samma sätt som beträffande jaktbrott

respektive grovt jaktbrott. Jakthäleri består i att

någon tar obehörig befattning med vilt som han eller

hon vet eller har skälig anledning att anta har

dödats eller åtkommits genom jaktbrott.

Maximistraffet för jakthäleri föreslås således höjt

till ett års fängelse och för grovt jakthäleri

föreslås en straffskala från lägst sex månaders

fängelse till högst fyra års fängelse.

Motionen

I motion MJ906 (mp) begärs att regeringen lägger

fram förslag om ändring av straffsatsen för

jaktbrott. Motionärerna anser att det finns

anledning att skärpa straffen för jaktbrott och

föreslår ett minimistraff på sex månaders fängelse

för grovt jaktbrott och grovt jakthäleri. Oaktsamhet

bör bli straffbar och kunna medföra böter eller

fängelse i högst två år.

Utskottets ställningstagande

Utskottet instämmer i allt väsentligt i regeringens

överväganden i avsnitt 6 i propositionen och

tillstyrker de föreslagna ändringarna i jaktlagens

straff- och ansvarsbestämmelser. Det innebär bl.a.

att maximistraffet för grovt jaktbrott höjs till

fyra års fängelse. De föreslagna höjningarna av

straffskalan för olika typer av jaktbrott innebär en

markering från samhällets sida att brottsligheten

har ett högt straffvärde.

Den föreslagna höjningen av straffskalan för grovt

jaktbrott kommer att gälla för alla typer av sådana

brott och alltså inte enbart för brott avseende

björn, järv, lo, varg och kungsörn. För vissa

jaktbrott som för närvarande anses som grova kan

emellertid enligt regeringens bedömning det nu

föreslagna minimistraffet te sig alltför strängt.

För närvarande anges att det vid bedömningen skall

särskilt beaktas bl.a. om brottet avsåg ett hotat,

sällsynt eller värdefullt vilt. Med begreppet

"värdefullt vilt" avses främst ekonomiskt värdefullt

vilt. Lagrådet har i sitt yttrande ansett att ett

uttryckssätt bör väljas som klarare återspeglar

syftet med lagstiftningen och ger en anvisning om

vilka typer av vilt som bör skyddas. Regeringen

instämmer i denna bedömning och föreslår att det i

stället för särskilt värdefullt vilt skall stå

"annars särskilt skyddsvärt vilt". Bestämmelsen

kommer därför i det nu aktuella avseendet att ta

sikte på "hotat, sällsynt eller annars särskilt

skyddsvärt vilt". Särskilt skyddsvärt vilt kan vara

djur av en art som är i behov av skydd utan att

arten är hotad eller sällsynt. Det kan t.ex. vara en

art som tidigare varit hotad eller sällsynt eller en

art som minskat i antal och vars långsiktiga

överlevnad därför riskeras. Det kan också vara fråga

om en art för vars bevarande staten haft stora

kostnader, som blir onödiga om djur av arten dödats

olagligt.

Den föreslagna ändringen innebär att vissa

jaktbrott som i dag bedöms som grova kan anses som

icke grova. Det bör till exempel kunna gälla jakt på

älg eller annat ekonomiskt värdefullt vilt på någon

annans jaktområde. De föreslagna ändringarna i

straffskalan innebär enligt regeringen att det även

i övrigt bör finnas ett visst utrymme för att bedöma

brott som tidigare ansetts grova som icke grova.

Utskottet kan för sin del konstatera att jaktbrott

som avser någon av de nu aktuella rovdjursarterna

även i fortsättningen i många fall torde komma att

bedömas som grovt jaktbrott. De faktiska

omständigheterna kring ett sådant brott kan

emellertid skifta betydligt från fall till fall.

Utskottet vill här i första hand hänvisa till vad

som anförs i detta betänkande under rubrikerna

Skyddsjakt respektive Ansvarsfrihet enligt

brottsbalken. Det torde inte råda delade meningar om

att den som t.ex. bedriver jakt på rovdjur utan

annat syfte än att döda ett eller flera djur av en

skyddad art gör sig skyldig till brottslighet med

högt straffvärde. Situationen är dock enligt

utskottets mening annorlunda när gärningsmannen

dödar ett rovdjur för att skydda ett tamdjur mot

angrepp. I sådana fall kan djurets ägare eller

vårdare - med rätt eller orätt - ha bibringats

uppfattningen att det föreligger en situation där

skyddsjakt enligt 28 § jaktförordningen är tillåten.

Med de ställningstaganden utskottet redovisar under

rubriken Skyddsjakt kommer det även i fortsättningen

att gälla viss restriktivitet i fråga om

tillåtligheten av skyddsjakt utan föregående

myndighetsbeslut. Som utskottet anför i följande

avsnitt kan det alternativt bli fråga om straffrihet

på grund av att ägaren/vårdaren befinner sig i en

nödsituation enligt bestämmelserna i brottsbalken 24

kap. 4 §. I båda dessa fall kan den slutgiltiga

faktiska och rättsliga bedömningen av ett

händelseförlopp, som dessutom ofta kräver ett

mycket snabbt agerande, vara svår att förutse för

den enskilde. Utskottet utgår från att domstolarna

beaktar dessa och liknande förhållanden vid

straffmätningen.

Enligt motion MJ906 (mp), som väcktes under

allmänna motionstiden år 2000, bör regeringen lägga

fram förslag om skärpning av straffsatsen för

jaktbrott. Motionen är i huvudsak tillgodosedd genom

regeringens förslag och utskottets

ställningstaganden och bör lämnas utan vidare

åtgärd.

3.2 Ansvarsfrihet enligt brottsbalken

Till komplettering av utskottets överväganden i

avsnittet om skyddsjakt m.m. finns det anledning att

erinra om att brottsbalken innehåller vissa

bestämmelser om ansvarsfrihet för en i övrigt

straffbar gärning. Av särskilt intresse i detta

sammanhang är 24 kap. 4 §, där det stadgas att en

gärning som någon begår i nöd utgör brott endast om

den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada

som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är

oförsvarlig. Nöd föreligger enligt paragrafens andra

stycke när fara hotar liv, hälsa, egendom eller

något annat viktigt av rättsordningen skyddat

intresse.

Som framgår av den tidigare redovisningen kan en

ägare eller vårdare av tamdjur i vissa fall vara

berättigad att döda ett rovdjur för att skydda

tamdjuret mot angrepp. Bestämmelser om denna form av

s.k. skyddsjakt finns i 28 § jaktförordningen.

Enligt regeringens bedömning, vilken utskottet

anslutit sig till, skall sådan skyddsjakt även få

bedrivas på varg.

Om gärningen ej kan definieras som skyddsjakt

enligt de kriterier som anges i jaktförordningens

bestämmelser kan den som utfört gärningen dömas för

jaktbrott enligt 43 § jaktlagen. Enligt 44 §

jaktlagen i den av utskottet förordade lydelsen kan

brottet bedömas som grovt om det bl.a. avsåg ett

hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt

vilt.

Utskottet kan dock konstatera att en gärning som i

sig definieras som jaktbrott kan leda till

ansvarsfrihet med stöd av de ovan angivna

bestämmelserna om nöd i brottsbalken. Frågan i

vilken utsträckning detta kan bli fallet bör

givetvis överlämnas till rättstillämpningen. Det

finns för närvarande, såvitt utskottet känner till,

endast ett fåtal vägledande rättsfall på området. I

rättsfallet NJA 1988 s. 495 förelåg den situationen

att en ägare till ett par dvärggetter försökte

avvärja ett angrepp på getterna genom att döda en

tämligen värdefull jakthund. Domstolen uttalade

bl.a. att hundens ekonomiska värde var mångdubbelt

högre än getternas, och med hänsyn härtill kunde

gärningen inte anses försvarlig, trots att den

företogs för att avvärja ett angrepp mot levande

djur och riktades mot den angripande hunden.

När det gäller angrepp av rovdjur på tamdjur kan

nämnas att Karlskoga tingsrätt i en dom den 27

augusti 1999 fällde en person till ansvar för grovt

jaktbrott för att han dödade ett lodjur som angrep

en hund. Domen överklagades till Göta hovrätt, som

meddelade dom den 21 juni 2000. Enligt hovrättens

domskäl var det inte försvarligt att döda lodjuret

för att skydda en hund, som enligt förebringad

utredning hade ett väsentligt lägre värde än

lodjurets värde. Också hovrätten bedömde gärningen

som grovt jaktbrott. Högsta domstolen har den 5

oktober 2000 beslutat att ej meddela

prövningstillstånd i målet, varför hovrättens dom

står fast.

När det gäller avvägningen mellan det angripande

och det angripna djurets värde vill utskottet fästa

uppmärksamheten på att 24 kap. 4 § brottsbalken

ändrades i vissa avseenden och omredigerades år 1994

(SFS 1994:458). I den äldre lydelsen angavs som

exempel på nödsituation att gärningen skedde för att

"rädda värdefull egendom".

I den nu gällande lydelsen anges, som framgått

ovan, att nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa,

egendom eller något annat viktigt av rättsordningen

skyddat intresse. Det framgår av förarbetena till

denna lagändring att syftet bl.a. var att utvidga

utrymmet att handla i nöd för att rädda egendom (se

prop. 1993/94:130 s. 34 f., 1993/94:JuU27). Den

kommitté som hade utrett frågan ansåg att den

dåvarande lagstiftningen gav uttryck för en alltför

restriktiv inställning. Det gällde den situationen

att fara endast hotade egendom. Enligt kommittén var

det inte befogat att kräva att egendom skulle vara

värdefull för att nödrätt skulle föreligga, utan

sådan rätt borde föreligga i princip i alla

situationer när fara hotade egendom. Det sagda

innebar givetvis inte att varje nödhandling borde

vara tillåten. Kommittén pekade på att en avvägning

alltid skulle göras mellan den hotade egendomen och

det uppoffrade intresset genom att ansvarsfrihet

skulle inträda endast när gärningen var försvarlig.

Härigenom var det enligt kommittén uppenbart att ju

mindre värde egendomen hade desto mindre var

utrymmet för att medge ansvarsfrihet på grund av

nöd.

Regeringen delade kommitténs uppfattning och

uttalade att det också enligt regeringens mening

fanns situationer då en nödhandling ... kunde vara

befogad även om den egendom som den gällde hade ett

mindre värde. I undantagsfall borde det inte heller

vara uteslutet med ansvarsfrihet trots att egendomen

hade endast affektionsvärde. Regeringen pekade på

det av kommittén anförda exemplet att det borde vara

tillåtet att rädda även en gammal hund utan något

egentligt ekonomiskt värde från att dö av

koloxidförgiftning genom att slå sönder en

fönsterruta.

Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att 24

kap. 4 § brottsbalken numera innehåller en klarare

och i förhållande till äldre rätt utvidgad

beskrivning av de situationer i vilka nöd

föreligger. För nödrätt krävs således inte längre

att den egendom som är utsatt för fara skall vara

värdefull. En avvägning skall dock alltjämt göras

mellan den hotade egendomen och det uppoffrade

intresset. Ju mindre värde egendomen har, desto mera

sällan kan ansvarsfrihet inträda för en annars

straffbelagd gärning.

4 Ersättnings- och bidragssystem

4.1 Bidrag och ersättning för skada på renar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet instämmer i huvudsak i regeringens

bedömning av ersättningssystemets utformning

och finansiering och avstyrker två motioner

(m, kd). Med anledning av ett flertal

motioner (s, m, v, kd, mp) föreslår utskottet

i ett tillkännagivande att den av regeringen

förordade differentieringen av ersättning för

rovdjursskador i vissa delar av

renskötselområdet tills vidare ej bör

genomföras.

Propositionen

Enligt regeringens bedömning skall ersättning för

skador som björn, järv, lo, varg och kungsörn

orsakar på renar lämnas till samebyarna. Ersättning

för skador orsakade av järv, lo och varg bör baseras

på antalet föryngringar eller annan förekomst som

genom rovdjursinventering visats förekomma inom byn.

Ersättning för skada på ren av björn och kungsörn

bör lämnas om arten förekommer inom samebyn och

baseras på byns areal. Om rovdjur på kort tid dödar

ett stort antal renar inom ett begränsat område

skall särskild ersättning kunna lämnas till renarnas

ägare. Därutöver skall ersättning för förebyggande

åtgärder kunna lämnas efter särskild prövning.

Ersättning för förekomst av varg, järv och lo bör

lämnas med ett fast belopp per föryngring eller

annan förekomst. För björn och kungsörn uppskattas

ett totalbelopp för de skador dessa arter kan orsaka

renskötseln.

Ersättningen bör främst baseras på de beräknade

skador respektive art kan förorsaka. Samma

ersättning lämnas utifrån rovdjursförekomst oavsett

om renar dödas eller skadas. Vid beräkningen av

ersättningens storlek bör hänsyn främst tas till

medelslaktvärdet för ren med tillägg för honornas

produktionsvärde och det merarbete

rovdjursförekomsten förorsakar.

I vinterbetesområdet och i områden som omfattas av

den norsk-svenska renbeteskonventionen anser

regeringen att beloppen bör sättas ned med 25 %.

Ärenden om ersättning för skada på ren bör även i

fortsättningen administreras av Sametinget.

Sametinget skall även kunna lämna bidrag till en

sameby för skadeförebyggande åtgärder, men bidraget

skall räknas av från ersättningsbeloppet för

rovdjursförekomst.

Motioner

I flera motioner framförs invändningar mot ett

differentierat ersättningssystem. Enligt motion MJ15

(m) skall ersättning för skador på ren utgå med

samma belopp oavsett var rovdjuren inventerats

(yrkande 6). I motion MJ17 (kd) anförs att även i

vinterbetesmarker och områden som omfattas av norsk-

svenska renbeteskonventionen skall full ersättning

utgå (yrkande 2). I motion MJ20 (s) framförs krav på

lika stor ersättning såväl inom som utom åretrunt-

markerna samt inom konventionsområdena på norsk

sida. Motsvarande yrkande framförs i motion MJ23

(v). Om effekten av en 25-procentig reduktion skulle

bli att systemet kommer att ifrågasättas och

acceptansen för lodjuret minska bör, enligt motion

MJ26 (mp), regeringen ompröva förslaget (yrkande 3).

Enligt motion MJ15 (m) skall anslaget till

ersättning för rovdjursskador på ren eller tamboskap

vara ett förslagsanslag, vilket innebär att full

ersättning per djur skall utgå oavsett hur många de

skadade djuren är (yrkande 7). I motion MJ17 (kd)

påtalas behovet av ett särskilt ekonomiskt stöd för

skadeförebyggande åtgärder inom rennäringen (yrkande

3).

Utskottets ställningstagande

I likhet med regeringen anser utskottet att som

huvudregel skall ersättning för renar som rivits av

rovdjur, liksom i dag, baseras på rovdjursförekomst

enligt de beräkningsgrunder som anges i

propositionen. Det bör även fortsättningsvis ankomma

på Sametinget att efter samråd med Naturvårdsverket

och övriga berörda myndigheter välja lämplig metod

för insamling, bearbetning och redovisning av

rapporterade rovdjursförekomster. På motsvarande

sätt bör ersättning lämnas även för

rovdjursförekomst i de betesområden i Norge som

disponeras för svensk renskötsel med stöd av 1972

års konvention mellan Sverige och Norge om

renbetning.

I propositionen anför regeringen att den

begränsade tid av året som renskötsel är tillåten

inom vinterbetesmarkerna innebär att rovdjurens

skador för renskötseln är mindre där än inom andra

delar av renskötselområdet. Regeringen anser därför

att ersättningen för föryngring och förekomst av

rovdjur bör vara lägre inom vinterbetesområdet än

inom övriga delar av renskötselområdet. I konsekvens

härmed bör också ersättningen för rovdjursrivna

renar vara 25 % lägre inom vinterbetesområdet än

inom övriga områden. Den lägre ersättningen bör

enligt regeringen även gälla inom

konventionsbetesområden i Norge där renskötsel

endast är tillåten under en del av året.

Utskottet ställer sig emellertid tveksamt till de

grunder som regeringen anför för en lägre ersättning

i vissa områden och till konsekvenserna av en

differentiering av ersättningen. Förutsättningarna

för rennäringen inom renskötselområdet i stort

varierar, och förhållandena i Jämtlands län/Dalarna

och i åretruntmarkerna längre norrut skiljer sig i

flera avseenden från de som råder i

vinterbetesområdena. Det underlag för ett system med

differentierad ersättning som presenteras i

propositionen är enligt utskottets mening inte

tillräckligt. Det finns därför risk för att systemet

i vissa områden kan få konsekvenser som kan komma

att framstå som oönskade och orättvisa. Mot denna

bakgrund anser utskottet att frågan behöver

övervägas ytterligare innan ställning kan tas till

frågan om en lägre ersättningsnivå i angivna delar

av renskötselområdet. Den av regeringen förordade

differentieringen bör således tills vidare inte

genomföras. Vad utskottet anfört med anledning av

motionerna MJ15 (m) yrkande 6, MJ17 (kd) yrkande 2,

MJ20 (s), MJ23 (v) och MJ26 (mp) yrkande 3 bör ges

regeringen till känna.

Även i fortsättningen bör enligt utskottets mening

ersättning vid massdödande av renar kunna lämnas

enligt i huvudsak nuvarande bestämmelser, vilket

bl.a. innebär att Sametinget betalar ut ersättning

direkt till ägaren för de dödade renarna liksom för

de merkostnader som uppkommer till följd av skadan,

t.ex. för återsamling av renarna. Med massdödande

avses att ett eller flera rovdjur inom loppet av

högst sju dagar dödat minst tio renar inom ett

begränsat område. Som regeringen anför bör under

anslaget Ersättningar för viltskador medel anvisas

under en särskild anslagspost för sådana kostnader.

Med anledning av motion MJ15 (m) vill utskottet

tillägga att förslagsanslag inte längre förekommer i

budgetprocessen. Enligt lagen (1996:1059) om

statsbudgeten är anslagstyperna obetecknat anslag,

reservationsanslag och ramanslag. Anslaget

Ersättningar för viltskador m.m. tillhör den

sistnämnda anslagskategorin. Ett ramanslag får

tillfälligtvis överskridas med 10 %. Utskottet utgår

givetvis från att regeringen i sin anslagsberäkning

utgår från faktiska förhållanden i fråga om

belastningen på anslaget. I övrigt ankommer det på

riksdagen att i budgetprocessen slutgiltigt bedöma

anslagets storlek. Enligt 9 kap. 5 § regeringsformen

kan riksdagen för löpande budgetår på tilläggsbudget

bl.a. ändra anslag och anvisa nya anslag. Det

anförda innebär att synpunkterna i motion MJ15 (m)

yrkande 7 är av det slaget att de bör prövas inom

ramen för riksdagens budgetprocess. Syftet med

motionsyrkandet är med det anförda i allt väsentligt

tillgodosett.

Det bör understrykas att det nuvarande

ersättningssystemet är så konstruerat att det skall

stimulera till förebyggande åtgärder eftersom samma

ersättning utbetalas oavsett om renar rovdjursdödas

eller inte, och att bidrag för skadeförebyggande

åtgärder avräknas från ersättningsbeloppet för

rovdjursförekomst. Inom ramen för det nuvarande

ersättningssystemet har Sametinget möjlighet att

betala ut ersättning för skadeförebyggande åtgärder.

Hitintills har detta skett endast i mindre

omfattning och med ca 500 000 kr per år. I motsats

till övrig tamdjursskötsel bedrivs rennäringen

mycket extensivt, varför möjligheterna att förebygga

skador inom renskötseln är betydligt mindre. Som

regeringen anför är det av stor betydelse att det

även inom rennäringen i görligaste mån bedrivs ett

arbete med att förebygga skador. Sådana åtgärder kan

visserligen vara kostsamma, men innebär samtidigt en

ökad slaktintäkt för samebyn genom att antalet

rovdjursdödade renar minskar. Eftersom detta inte

reducerar samebyns ersättning för rovdjursförekomst

uppkommer ändå en viss vinst för samebyn vid

framgångsrika skadeförebyggande åtgärder. Något

extra bidrag utöver det fasta ersättningsbeloppet

bör därför inte lämnas. Det anförda innebär att

utskottet gör samma bedömning som regeringen när det

gäller ersättningssystemet i denna del och avstyrker

motion MJ17 (kd) yrkande 3.

4.2 Bidrag och ersättning för skada av vilt på

annat än renar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet instämmer i regeringens

överväganden om i princip bibehållna regler

för bidrag för ersättning för skada av vilt

på annat än renar. Därmed avstyrker utskottet

motioner (m, kd, c, fp) om utökade

möjligheter till ersättning.

Propositionen

I fråga om bidrag och ersättningar för andra skador

än av vilt på ren bör enligt regeringens bedömning

nuvarande regler i huvudsak bibehållas.

Motioner

Krav på full ersättning för rovdjursangrepp på

tamdjur framförs i flera motioner. Enligt motion

MJ14 (m) (delvis) skall full ersättning utgå för

rovdjursangrepp på tamdjur, inklusive jakthund.

Eftersom det inte kan anses rimligt att den enskilde

djurägaren skall behöva drabbas av höga

försäkringspremier på grund av förekomst av rovdjur

där husdjur och tamboskap vistas skall enligt

motionerna MJ16 (c) och MJ920 (c) skador orsakade av

rovdjursangrepp på tamdjur ersättas fullt ut

(yrkandena 10 respektive 2 delvis). Även i motion

MJ17 (kd) begärs full ersättning för rovdjursskador

(yrkande 1 delvis). Under förutsättning att rimliga

skadeförebyggande åtgärder vidtagits bör, enligt

motion MJ18 (m), alla skador vara

ersättningsberättigade även om de inte kan hänföras

till näringsverksamhet. Ersättningen skall kunna

avse även t.ex. bikupor rivna av björn, skador på

ridhästar och skadeförebyggande arbete och bör utgå

även om medel inte finns anslagna till det egna

länet (yrkande 3 delvis).

Enligt motion MJ918 (fp) bör staten ersätta

drabbade djurägare eller andra fullt ut för vargens

skadegörelser (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Regler om bidrag av statsmedel för att förebygga

skada av vilt liksom regler om ersättning för sådan

skada finns i 29 a § jaktförordningen (1987:905) och

i viltskadekungörelsen. Regleringen gäller inte i

fråga om skador på renar. Beslut om bidrag till

förebyggande åtgärder och ersättning för viltskador

meddelas av länsstyrelsen. Bidrag och ersättningar

får enligt 29 a § jaktförordningen lämnas i mån av

tillgång på medel. Det är således inte föreskrivet

någon rättighet för enskilda att få vare sig bidrag

eller ersättning. Innevarande budgetår anvisas under

anslaget Ersättningar för viltskador m.m. 25

miljoner kronor för att förebygga skada av vilt och

ersätta sådan skada i den mån skadan avser annat än

renar.

Bidrag för att förebygga skador är ett viktigt led

i rovdjurspolitiken. Bidrag till rovdjurssäkra

elstängsel i områden med fast vargförekomst har

enligt Rovdjursutredningen haft en avgörande

betydelse för tamdjursägarnas syn på främst

förekomsten av varg och björn. Som regeringen anför

bör systemet med bidrag till förebyggande åtgärder i

princip inte förändras. Det bör emellertid finnas

samma möjlighet för länsstyrelserna att lämna bidrag

till förebyggande åtgärder för djur på löst

skogsbete som för andra tamdjur om djuren ingår i

näringsverksamhet.

Genom den ökade inventeringsverksamhet som

regeringen förordar i propositionen och som

utskottet behandlar längre fram i betänkandet kommer

större kunskap att erhållas om antalet rovdjur i

länen. Inventeringarna kommer att göra det möjligt

att på ett betydligt bättre sätt än i dag närmare

förutsäga var tamdjuren kan förväntas bli dödade

såvida inte skadeförebyggande åtgärder vidtas.

Utskottet delar regeringens uppfattning att, liksom

hittills, ett fast belopp bör anvisas för fördelning

mellan länen. Ersättning bör kunna lämnas för skador

på tamdjur. Däremot bör ersättning för viltskador

inte lämnas för vilda djur i hägn. Som regeringen

anför bör det ankomma på djurens ägare att

konstruera hägn på ett sådant sätt att rovdjuren

inte tar sig igenom det. Utskottet är således inte

berett att förorda sådana ändringar i

ersättningssystemet som begärs i motionerna MJ14 (m)

delvis, MJ16 (c) yrkande 10, MJ17 (kd) yrkande 1

delvis, MJ18 (m) yrkande 3 delvis, MJ918 (fp)

yrkande 3 och MJ920 (c) yrkande 2 delvis. Motionerna

i berörda delar avstyrks.

4.3 Ersättning för personskador

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av fyra motioner (m, kd, c)

föreslår utskottet i ett tillkännagivande att

den tidigare möjligheten till statlig

ersättning för skador på människan orsakade

av björn snarast återinförs. En motion (m) om

ersättning för personskador på grund av

vargangrepp avstyrks.

Propositionen

Enligt regeringens bedömning bör frågan om

ersättning av statsmedel vid personskador orsakade

av främst björn övervägas närmare.

Motioner

I motionerna MJ14 (m) delvis, MJ16 (c) yrkande 11,

MJ17 (kd) yrkande 1 delvis, MJ18 (m) yrkande 3

delvis och MJ920 (c) yrkande 2 delvis anförs att

staten har ett ekonomiskt ansvar för personskador

som uppstått i samband med rovdjursangrepp.

Ersättning skall utgå med fulla beloppet. Enligt

motion MJ10 (m) bör regeringen snarast återkomma med

förslag om ersättning även för skador orsakade av

varg (yrkande 1).

Utskottets ställningstagande

Svensk lagstiftning innehåller inte någon särskild

bestämmelse om ersättning för personskador till

följd av angrepp från rovdjur eller andra vilda

djur. I den numer upphävda jaktstadgan (1938:279)

fanns emellertid en bestämmelse om ersättning till

följd av björnangrepp. Enligt bestämmelsen var

staten skyldig att betala ersättning då någon dödats

eller skadats av sådant angrepp, såvida inte den

angripne framkallat angreppet genom egna åtgärder.

Denna rätt till ersättning togs bort år 1981 efter

ett förslag från jakt- och viltvårdsberedningen (SOU

1979:52), bl.a. med motiveringen att bestämmelsen

hade åberopats endast en gång sedan år 1938, att det

allmänna försäkringsskyddet har byggts ut väsentligt

sedan bestämmelsen tillkom och att det finns goda

möjligheter för den enskilda att komplettera sitt

försäkringsskydd på lämpligt sätt. Bestämmelsen

ansågs mot denna bakgrund otidsenlig. Jakt- och

viltvårdsberedningen ansåg vidare att risken för

skador till följd av angrepp från andra djurarter -

exempelvis aggressiva älgar och rådjur - är

betydligt större än de risker som är förknippade med

förekomsten av björn. Rovdjursutredningen har inte

behandlat frågan om ersättning av statsmedel vid

angrepp av björn eller andra rovdjursarter.

Även om skador på människor till följd av

rovdjursangrepp är ovanliga kan det inte uteslutas

att ett rovdjur, främst björn, under olyckliga

omständigheter angriper och skadar eller dödar en

människa. För att minska risken för sådana olyckor

bör informationsinsatserna om lämpligt beteende vid

möte med björn utökas. Dessutom bör etablering av

rovdjur i områden där risken för sådana olyckor är

som störst förhindras eller i varje fall bör antalet

individer i dessa områden minskas. Det ligger även

ett ansvar på Naturvårdsverket, berörda

länsstyrelser och det eller de rovdjurscentrum som

kommer att inrättas att ge allmänheten information

om hur man skall uppträda vid ett möte med björn och

andra rovdjur, som alla måste behandlas med största

respekt. Trots ett i dag väl utbyggt allmänt

försäkringsskydd och goda möjligheter till

kompletterande privat försäkringsskydd kan det inte

bortses från att skador av rovdjur på människan kan

leda till svåra ekonomiska påfrestningar för den som

drabbas. Sådana konsekvenser av rovdjursförekomsten

kan dessutom enligt utskottets mening leda till

minskat förtroende för den statliga rovdjurs-

politiken. Av propositionen framgår att regeringen

avser att närmare överväga frågan om ersättning av

statsmedel vid personskador orsakade av främst

björn. Utskottet delar regeringens uppfattning så

till vida att det är värdefullt att frågan om det

ekonomiska ansvaret vid rovdjursangrepp på människan

är föremål för regeringens uppmärksamhet.

Beträffande personskador orsakade av björn anser

utskottet emellertid att den tidigare möjligheten

till statlig ersättning för sådana skador bör

återinföras snarast. Vad utskottet anfört med

anledning av motionerna MJ14 (m) delvis, MJ16 (c)

yrkande 11, MJ17 (kd) yrkande 1 delvis, MJ18 (m)

yrkande 3 delvis och MJ920 (c) yrkande 2 delvis bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Med det anförda avstyrker utskottet motion MJ10 (m)

yrkande 1.

5 Inventeringar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens uppfattning om

inventeringarnas utformning och

administration. I anslutning till

behandlingen av två motioner (s, m)

framhåller utskottet att de ideella

organisationernas insatser i

inventeringsverksamheten bör tas till vara.

Propositionen

Enligt regeringen bör länsstyrelsernas arbete med

inventeringar av rovdjur bli en del av

miljöövervakningsprogrammet. Sametinget bör även

fortsättningsvis erhålla medel för samebyarnas

medverkan i inventeringsverksamheten via anslaget

för viltskador. Regeringen avser att ge

Naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med

länsstyrelserna utforma inventeringsverksamheten av

stora rovdjur som en del av miljöövervakningen och

att i samråd med Miljöövervakningsnämnden lämna

förslag till finansiering av verksamheten inklusive

länsstyrelsernas administration. Naturvårdsverket

skall även inom ramen för detta uppdrag redovisa hur

en nationell databas för stora rovdjur bör utformas

och samordnas med miljöövervakningen.

Motioner

I motion MJ21 (s) framförs synpunkter på hur

inventeringsarbetet skall bedrivas. Regeringen bör

uttryckligen utgå ifrån att de ideella

organisationernas medverkan skall ses som en

naturlig och uppskattad del i det viktiga

inventeringsarbetet (yrkande 3). Även i motion MJ15

(m) framhålls att frivilliginsatser också i

framtiden bör utnyttjas vid inventering av rovdjur

(yrkande 5).

Utskottets ställningstagande

Som anförs i motion MJ21 (s) har ideella

organisationer, såväl jägarorganisationerna som

andra naturvårdsorganisationer, under många år

utfört ett mycket förtjänstfullt arbete inom ramen

för den omfattande inventeringsverksamheten. Dessa

insatser måste många gånger göras med kort varsel,

under en mycket begränsad period och med ett stort

antal medverkande, och det bör framhållas att sådana

arrangemang svårligen låter sig genomföras utan ett

omfattande ideellt arbete. Mot denna bakgrund har

enligt utskottets mening dessa organisationer sin

givna och värdefulla plats i inventeringsarbetet

även i framtiden. För Svenska Jägareförbundets del

kan insatserna naturligen anses ingå i statens

allmänna uppdrag till förbundet när det gäller jakt

och viltvård. För att rovdjursstammarna skall kunna

följas är det emellertid nödvändigt att

inventeringsverksamheten samordnas mellan länen.

Detta kräver i sin tur att enhetliga och

tillförlitliga metoder används. Sådana metoder är

också av betydelse för den allmänna tilltron till

inventeringarna. På samma sätt som för

länsstyrelserna inom renskötselområdet bör det vara

berörda länsstyrelsers uppgift i övriga delar av

landet att samordna inventeringarna av stora rovdjur

och sammanställa rapporter om utvecklingen. I likhet

med regeringen anser utskottet att Naturvårdsverket

i samråd med länsstyrelserna bör utforma

inventeringsverksamheten av stora rovdjur som en del

av miljöövervakningen. Vidare bör verket i samråd

med Miljöövervakningsnämnden lämna förslag till

finansiering av verksamheten inklusive

länsstyrelsernas administration samt redovisa hur en

nationell databas för stora rovdjur bör utformas och

samordnas med miljöövervakningen. Med det anförda

finner utskottet syftet med motionerna MJ15 (m)

yrkande 5 och MJ21 (s) yrkande 3 i huvudsak

tillgodosett.

6 Information

6.1 Myndigheter och organisationer

Utskottets förslag i korthet

Utskottet gör samma bedömning som regeringen

när det gäller ett uppdrag till

Naturvårdsverket om förstärkta

informationsinsatser om stora rovdjur och om

extra medel för insatserna. Därmed kommer

motioner (c, fp) om bl.a. ökad information om

rovdjuren att bli i huvudsak tillgodosedda.

Propositionen

I propositionen uttalar regeringen sin avsikt att ge

Naturvårdsverket i uppdrag att föreslå utformning av

förstärkta informationsinsatser om stora rovdjur.

Regeringen avser att ställa extra medel till

förfogande för informationsinsatserna.

Motioner

I motion MJ16 (c) framhålls vikten av ett omfattande

och allsidigt informationsarbete kring rovdjuren.

Det är enligt motionärerna centralt att det i

uppdraget till Naturvårdsverket uttryckligen

klargörs att ideella krafter, museer och djurparker

skall ges goda möjligheter att vara med i

informationsarbetet kring rovdjuren (yrkande 12).

Även i motionerna MJ24 (fp) yrkande 1 och MJ25 (fp)

yrkande 1 pekas på behovet av att genom ökad

information och kunskap till allmänheten om våra

svenska rovdjur förbättra möjligheterna för rovdjur

och människor att leva i mer fredlig samexistens.

Enligt motion MJ918 (fp) bör lokala utredningar

göras i vargtäta områden. Härigenom kan kunskap nås

om lokalbefolkningens syn på vargstammens närvaro i

området samt vargens påverkan på övrig verksamhet,

t.ex. näringsliv och rekrytering av arbetskraft

(yrkande 4).

Utskottets ställningstagande

Kunskap om rovdjuren spelar en nyckelroll för

allmänhetens förståelse för rovdjuren och

rovdjurspolitiken. Som regeringen anför är ett ökat

arbete med väl underbyggd och allsidig information

därför ett viktigt led i arbetet med att minska de

konflikter som kan uppstå runt förekomsten av

rovdjur. Erfarenheterna från Viltskadecenters

verksamhet visar också hur information och

utbildning, tillsammans med bidrag till

skadeförebyggande åtgärder, på ett avgörande sätt

medverkat till att tamdjursägare kunnat acceptera

rovdjur i sin närhet. Av särskild betydelse är

enligt utskottet att aktuell kunskap om rovdjurens

antal och utbredning finns lätt tillgänglig för

allmänheten. En bidragande orsak till konflikterna

runt rovdjursförekomsten är att olika grupper har

skilda uppfattningar om antalet rovdjur och deras

förekomst. God och lättillgänglig information om

antal och utbredning kan emellertid ge ett kunskaps-

underlag som kan godtas av människor med olika

uppfattningar i rovdjursfrågorna. Därmed blir det

också lättare att föra en saklig diskussion och att

finna lösningar på konflikter. Information bör även

spridas i syfte att bredda kunskapen om de olika

arternas biologiska förhållanden samt om de skador

och problem de orsakar. Enligt utskottets mening

bör också de sociala aspekterna på

rovdjursförekomsten belysas och sättas in i ett

historiskt perspektiv. Redan i dag arbetar många

myndigheter och organisationer med att sprida

kunskap om rovdjuren. Inte minst viktigt i

sammanhanget anser utskottet de ideella

organisationernas, museernas och djurparkernas

informationsarbete vara, eftersom de ofta kommer i

kontakt med människor som inte alltid på ett enkelt

sätt kan nås av information från myndigheter.

I likhet med regeringen anser utskottet att det

mot denna bakgrund finns ett ökat behov av

information om rovdjuren. I sin egenskap av central

myndighet för förvaltningen av rovdjur har

Naturvårdsverket ett huvudansvar för att ta fram

information om dessa djur. Som regeringen anför bör

verket ges i uppdrag att redovisa förslag till

förstärkta informationsinsatser om stora rovdjur. I

uppdraget bör ingå att göra en s.k. bristanalys för

att bedöma vilka informationsinsatser som i första

hand behöver förstärkas. Verket bör då beakta den

information som sprids av andra myndigheter och

organisationer och redovisa såväl egna insatser som

en bedömning av informationsinsatser som kan

genomföras av andra intressenter.

Med det ovan anförda finner utskottet att syftet

med motionerna MJ16 (c) yrkande 12, MJ24 (fp)

yrkande 1, MJ25 (fp) yrkande 1 och MJ918 (fp)

yrkande 4 i allt väsentligt får anses tillgodosett.

6.2 Rovdjurscentrum

Utskottets förslag i korthet

Utskottet instämmer i vad regeringen anför om

statliga medel och etablering av

rovdjurscentrum. Därmed avstyrker utskottet

ett flertal motioner (s, m, kd, c, fp) om

bl.a. etablering och lokalisering av

rovdjurscentrum.

Propositionen

Frågan om statliga medel till ett eller några

rovdjurscentrum bör enligt regeringens bedömning

hanteras inom regeringens uppdrag till

Naturvårdsverket om informationsfrågor.

Motioner

I ett flertal motioner framförs förslag om

lokaliseringen av ett eller flera rovdjurscentrum.

Enligt motionerna MJ24 (fp) yrkande 2 och MJ25 (fp)

yrkande 2 bör rovdjurscentrum etableras i Dalarna,

Värmland och Lappland. Ett rovdjurscentrum vid Orsa

Grönklitt förespråkas i motionerna MJ755 (s), MJ901

(c) yrkande 2 och MJ915 (kd). Järvzoo i Järvsö

framhålls i motionerna MJ724 (s), MJ803 (m) och

MJ813 (c) som lämplig lokalisering för ett

rovdjurscentrum. Enligt motion MJ822 (s) bör ett

nationellt rovdjurscentrum inrättas i Värmland.

Enligt motion MJ11 (s) bör uppdraget till

Naturvårdsverket förtydligas med att ett

rovdjurscentrum bör tillskapas med uppgift att svara

för information och folkbildning riktad till

allmänhet och andra intressenter.

Utskottets ställningstagande

Som anförs i propositionen har kunskap om rovdjuren

en nyckelroll för allmänhetens förståelse för

rovdjur och rovdjurspolitiken. Forskning,

beståndsövervakning och information är inte bara

viktiga för förvaltningen av våra rovdjursarter utan

sinsemellan betydelsefulla. Forskningen kan bidra

med de kunskaper som behövs för övervakning av

rovdjursstammarna. Med hjälp av forskningen kan

också inventeringsmetoder utvecklas och kvaliteten

på utförda inventeringar kontrolleras. Även beslut

om skyddsjakt bör bygga på uppgifter från

forskningen. Spridning av information om rovdjuren

till en bred allmänhet är enligt utskottets mening

en viktig del i arbetet med förvaltningen av

samtliga arter. Genom information och ökade

kunskaper kan människor också få förståelse för

behovet av forskning och beståndsövervakning, vilket

gynnar dessa verksamheter. Ökade kunskaper hos

allmänheten kan förhoppningsvis också bidra till att

dämpa den oro som förekommer i vissa områden,

framför allt för vargens utbredning. Behovet av

information och kunskap om rovdjuren kommer troligen

att växa under de närmaste åren och intresset hos

allmänheten för de stora rovdjuren är i dag stort.

Som regeringen anför är de insatser som redan görs

av bl.a. Orsa Björnpark, Järvzoo, Värmlands

rovdjurscenter och Viltskadecenter för att sprida

information och kunskap om rovdjur betydelsefulla,

och den verksamhet som skulle kunna vara aktuell att

stödja vid ett rovdjurscentrum har på olika sätt

anknytning till informationsverksamhet. Utskottet

har i ärendet fått värdefull information om den

verksamhet som bedrivs vid några av de

rovdjurscentrum som finns i landet. Utskottet utgår

från att dessa centrum, med den erfarenhet och de

resurser som de förfogar över, kan ge värdefulla

bidrag inom ramen för den förstärkning av

informationsinsatserna om stora rovdjur som

propositionen syftar till. Utskottet har däremot

inget underlag för att nu föreslå konkreta insatser

i fråga om etableringen eller lokaliseringen av

rovdjurscentrum till de orter som anges i de

aktuella motionerna. Det anförda innebär att

utskottet ansluter sig till regeringens bedömning

och avstyrker motionerna MJ24 (fp) yrkande 2, MJ25

(fp) yrkande 2, MJ724 (s), MJ755 (s), MJ803 (m),

MJ813 (c), MJ822 (s), MJ901 (c) yrkande 2 och MJ915

(kd). Med det anförda finner utskottet syftet med

motion MJ11 (s) tillgodosett.

7 Administration

7.1 Samverkan med grannländerna

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens uppfattning att

Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att utöka

samarbetet beträffande rovdjursfrågorna med

Norge och Finland. Motioner (c, fp) om utökat

nordiskt samarbete m.m. kommer därmed att bli

tillgodosedda.

Propositionen

Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag

att ta initiativ till ett utökat samarbete

beträffande rovdjursfrågor med främst norska

Direktoratet for naturforvaltning men även med

finska myndigheter. Samarbetet bör, som för

närvarande, i första hand gälla varg men utökas till

att omfatta även järv och björn.

Motioner

Det skandinaviska perspektivet i rovdjurspolitiken

betonas i motion MJ16 (c). Enligt motionärerna är

det nödvändigt att Sverige lägger mer kraft på att

få en skandinavisk samsyn vad gäller miniminivåer

och etappmål (yrkande 2). Inom ramen för det

nordiska samarbetet bör Sverige enligt motion MJ24

(fp) ta initiativ till en gemensam nordisk

rovdjurspolitik när det gäller vargen (yrkande 5). I

motion MJ901 (c) anförs att Sverige, Norge och

Finland har likartade rovdjursstammar och liknande

intressekonflikter. Samarbetet bör fördjupas för att

insatserna så långt möjligt skall kunna samordnas

vad gäller bedömningar om behov av skyddsjakt,

bekämpning av brott mot lagstiftning relaterad till

rovdjuren samt andra frågor av gränsöverskridande

karaktär. Även det lokala och regionala

gränsöverskridande samarbetet bör utvecklas (yrkande

1).

Utskottets ställningstagande

Inledningsvis kan utskottet konstatera att det

mellan Sverige och Norge sedan lång tid och under

senare tid även med Finland pågår samarbete om

rovdjursfrågorna. För Nordkalottenområdet sker

samarbetet mellan länderna främst på den regionala

nivån mellan länsstyrelserna och fylkena. Det mest

omfattande samarbetet har gällt beståndsuppskattning

och utveckling av gemensamma inventeringsmetoder

inom ramen för Nordkalottkommitténs miljöråds

arbetsgrupp för stora rovdjur. Som regeringen anför

är erfarenheterna av detta samarbete överlag goda

och har resulterat i rapporter angående

beståndsövervakning m.m. Beträffande förvaltningen

har ett mer formaliserat arbete skett mellan Sverige

och Norge och då främst mellan de centrala

myndigheterna Naturvårdsverket och Direktoratet for

naturforvaltning. Förvaltningsfrågorna är av

avgörande betydelse när det gäller bevarandet av

livskraftiga stammar av de stora rovdjuren och

särskilt vad beträffar vargen. Som utskottet anfört

tidigare i betänkandet innebär det förhållande att

stammen till stor del delas av Norge att det finns

ett stort behov av en gemensam förvaltning eftersom

åtgärder i ett av länderna kan få konsekvenser för

livskraften hos stammen som helhet. I Norge

handläggs rovdjursförvaltningen i betydligt större

utsträckning än i Sverige av regionala och lokala

instanser, vilket har medfört att information och

samordning med den svenska förvaltningen ibland

upplevts som mindre tillfredsställande. Det är

enligt utskottets mening angeläget att överbrygga de

olikheter som finns i förvaltningen för att skapa

ett förtroendefullt samarbete. Utskottet välkomnar

därför det initiativ för att utveckla samarbetet med

främst Norge och Finland som aviseras i

propositionen. Som regeringen anför bör

Naturvårdsverket, som ett led i detta arbete, få i

uppdrag att finna lämpliga former för att utveckla

samarbetet med dessa länder. Med det anförda finner

utskottet att syftet med motionerna MJ16 (c) yrkande

2, MJ24 (fp) yrkande 5 och MJ901 (c) yrkande 1

kommer att bli i allt väsentligt tillgodosett utan

något riksdagens uttalande i frågan.

7.2 Regionala rovdjursgrupper

Utskottets förslag i korthet

Utskottet ansluter sig till regeringens

bedömning i fråga om inrättande av regionala

rovdjursgrupper, deras uppgifter och

sammansättning. Därmed avstyrker utskottet en

motion (c).

Propositionen

Enligt regeringens bedömning bör länsstyrelserna i

de län där det finns fasta stammar av de stora

rovdjuren bilda rovdjursgrupper. Representanter för

länsstyrelsen, kommuner, polismyndighet, åklagare,

jägarorganisationer, ideella

naturvårdsorganisationer, tamdjursägare, samebyar

och markägare bör ingå i grupperna. Även personer

med särskilda expertkunskaper bör enligt regeringen

kunna ingå utan att representera en myndighet.

Motionen

I motion MJ16 (c) anförs att de övergripande

förvaltningsfrågorna, liksom samråd och

informationsinsatser kring våra rovdjur, bör handhas

på regional nivå av de befintliga viltvårdsnämnderna

som ett rådgivande organ till länsstyrelsen (yrkande

13).

Utskottets ställningstagande

Ett ökat förtroende mellan dem som på olika sätt

engagerar sig i rovdjursfrågor är enligt utskottets

mening i hög grad ägnat att bidra till lösningar på

många av de konflikter som onekligen förekommer när

det gäller våra stora rovdjur. Informationsutbyte

mellan olika lokala och regionala grupper kan ge en

gemensamt accepterad kunskapsbas, vilken tillsammans

med insyn i beslutsprocessen kan skapa bättre

förutsättningar för en mer nyanserad syn på

rovdjursförekomsten. I detta arbete är det viktigt

med öppenhet mellan organisationer, myndigheter och

andra grupper. I de flesta län där det finns fasta

stammar av en eller flera rovdjursarter finns

grupper som arbetar med rovdjursfrågor, men

gruppernas sammansättning varierar mellan länen.

Förutom representanter för länsstyrelsen kan jägare,

markägare, kommuner, naturvårdsorganisationer,

forskare och enskilda människor som lever i områden

där rovdjur förekommer ingå i grupperna.

Det kan i dag konstateras att rovdjursgrupperna

har varit till nytta och fyller en viktig funktion.

De är lokalt förankrade, ger möjlighet till

diskussion och utbyte av information och utgör ett

viktigt led i arbetet för ökad öppenhet. Enligt

utskottets mening bör grupperna kunna utvecklas i

syfte att öka sin betydelse för hanteringen av de

konflikter som rovdjuren skapar.

Som utskottet tidigare anfört kommer

länsstyrelserna att få ett större ansvar beträffande

förvaltningen av rovdjuren. Det kommer därför att

finnas ett ökande behov av att diskutera och bereda

olika frågor beträffande rovdjuren. I likhet med

regeringen anser utskottet att rovdjursgrupper bör

finnas åtminstone i de län som hyser fasta stammar

av de stora rovdjuren. Den närmare organisatoriska

lösningen bör varje länsstyrelse själv bestämma.

Rovdjursgrupper bör t.ex. kunna inrättas för större

områden än län.

Syftet med rovdjursgrupperna bör främst vara att

öka utbytet av information. Men grupperna bör också,

jämte länsviltnämnderna, vara rådgivande då det

gäller länsstyrelsernas arbete med rovdjursfrågor. I

fråga om enskilda ärenden bör emellertid endast

ärenden av större principiell betydelse behandlas av

rovdjursgrupperna. Det anförda innebär att utskottet

ansluter sig till regeringens bedömning och

avstyrker motion MJ16 (c) yrkande 13.

8 Ekonomiska konsekvenser

Utskottets förslag i korthet

Utskottet gör samma bedömning som regeringen

i fråga om medelsbehovet för olika åtgärder

inom en sammanhållen rovdjurspolitik och

avstyrker två motioner (fp) om ytterligare

medel för ändamålet.

Propositionen

De 15 miljoner kronor som tillförs anslaget för

viltskador från år 2002 bör enligt regeringen

användas för att finansiera olika åtgärder inom en

sammanhållen rovdjurspolitik.

Motioner

För ersättning av skador som rovdjur orsakar bl.a.

på renar bör enligt motion MJ24 (fp) i

budgetpropositionen för år 2002 anslås 20 miljoner

kronor utöver regeringens förslag (yrkande 4). I

motion MJ25 (fp) begärs för samma ändamål ett anslag

om 60 miljoner kronor (yrkande 6).

Utskottets ställningstagande

Ökningen av antalet rovdjur och ett stigande

avräkningspris på renkött medförde att ersättningen

för viltskador budgetåret 1999 höjdes till 35

miljoner kronor. För budgetåret 2001 höjdes anslaget

med ytterligare 8 miljoner kronor för att motverka

de förluster och andra olägenheter som viltskadorna

orsakar fiskenäringen. Därmed har ytterligare medel

kunnat anvisas för skador på annat än ren

(budgetpropositionen för år 2001, utgiftsområde 23,

anslaget 42:6). I budgetpropositionen gjorde

regeringen bedömningen att ytterligare 15 miljoner

kronor per år behöver anvisas för åren 2002 och

2003.

Genom ett reformerat ersättningssystem med fasta

belopp för rovdjuren bedömer utskottet att

ersättningen totalt sett kommer att höjas. För

ersättning av de rovdjursförekomster inom

renskötselområdet som har konstaterats under

inventeringssäsongen 2000/01 anser regeringen att

ytterligare 9 miljoner kronor för ändamålet bör

tillföras anslagsposten för år 2002. Högst 1 miljon

kronor av anslaget skall enligt regeringen få

användas för ersättning till renägare som utsatts

för att rovdjur massdödar renar.

Med växande rovdjursstammar, inte minst tillväxten

i vargstammen, kan skadorna av rovdjur beräknas öka.

Som regeringen anför bör 3 miljoner kronor av de

tillförda medlen kunna utnyttjas för att täcka de

ökade kostnaderna för förebyggande åtgärder och

ersättning för rovdjursskador. Det bör betonas att

strävandena att vidta förebyggande åtgärder för att

förhindra skador av rovdjur bör intensifieras och

prövas innan skyddsjakt används som

förvaltningsåtgärd. Arbetet med t.ex. elstängsel för

stängslad tamboskap, som visat sig mycket effektivt,

bör fortsätta, men det krävs också ett omfattande

utvecklingsarbete bl.a. för att skydda djur som inte

går i hägn. I likhet med vad som gäller för

närvarande bör medlen i första hand användas till

förebyggande åtgärder.

Som utskottet tidigare anfört är information om

rovdjuren viktig för kunskapen om rovdjuren och för

förståelsen för rovdjurspolitiken. I likhet med

regeringen anser utskottet att Naturvårdsverket

skall kunna disponera 1 miljon kronor för egen och

andras informationsverksamhet.

Flera myndigheter arbetar med att förebygga men

också utreda jaktbrott. Utskottet delar regeringens

uppfattning att 2 miljoner kronor skall fördelas

mellan polisväsendet och länsstyrelserna.

Sammantaget innebär det ovan anförda att utskottet

gör samma bedömning som regeringen av medelsbehovet

för de kommande två budgetåren. Motionerna MJ24 (fp)

yrkande 4 och MJ25 (fp) yrkande 6 avstyrks således.

Slutgiltiga beslut i denna fråga måste i sedvanlig

ordning anstå till dess riksdagen behandlar konkreta

förslag i budgetpropositionen.

9 Övriga frågor

Utskottet delar regeringens uppfattning om

principerna för rovdjursarternas utbredning och om

Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för hotade arter

liksom om förebyggande åtgärder och

förundersökningar i fråga om jaktbrott. Vidare gör

utskottet samma bedömning som regeringen om Sveriges

internationella åtaganden och de allmänna

utgångspunkterna för ersättnings- och

bidragssystemet. Även när det gäller frågorna om

Viltskadecenter och ett centralt forum för

rovdjursfrågor har utskottet samma uppfattning som

regeringen.

I fråga om rovdjursforskningen anser utskottet i

likhet med regeringen att bidraget för viltforskning

bör höjas med 2 miljoner kronor per år och delar

även i övrigt de synpunkter regeringen redovisar.

Härutöver vill utskottet framhålla att

viltforskningens syfte är att utveckla och förmedla

de kunskaper som behövs för ett uthålligt nyttjande

och en god förvaltning av landets viltbestånd.

Naturvårdsverket är en av de mer betydelsefulla

myndigheterna i tillämpningen av regleringar, och

viltforskningen spelar en viktig roll för att dessa

regleringar skall kunna följas. Riksdagen har

tidigare slagit fast att Naturvårdsverket även

fortsättningsvis bör disponera medel ur

jaktvårdsfonden för detta ändamål. Forskningsrådet

för miljö, lantbruk och samhällsplanering bör dock i

samråd med Naturvårdsverket och berörda intressenter

utreda hur de olika forskningsbehoven inom området

skall tillgodoses och hur kontakten mellan

grundläggande och åtgärdsinriktad forskning skall

säkerställas.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till de motiveringar som framförs

under Utskottets överväganden föreslår utskottet att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Det övergripande målet för en

sammanhållen rovdjurspolitik

Riksdagen godkänner regeringens förslag till

övergripande mål för en sammanhållen rovdjurspolitik

samt avslår motionerna 2000/01:MJ15 yrkande 1,

2000/01:MJ16 yrkandena 1 och 4 och 2000/01:MJ18

yrkande 4.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (c)

2. Miniminivåer och etappmål samt principer

för utbredningen

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ13 yrkande

1, 2000/01:MJ18 yrkande 1 och 2000/01:MJ19 yrkande

1.

Reservation 3 (m)

3. Miniminivå för björnstammen och mål för

björnstammens utbredning

Riksdagen godkänner regeringens förslag till

miniminivå för björn och mål för björnstammens

utbredning samt avslår motion 2000/01:MJ13 yrkande

2.

4. Etappmål för järvstammen och mål för

järvstammens utbredning

Riksdagen godkänner regeringens förslag till

etappmål för järv och mål för järvstammens

utbredning samt avslår motionerna 2000/01:MJ13

yrkande 3 och 2000/01:MJ16 yrkande 7.

Reservation 4 (c)

5. Miniminivå för lodjursstammen och mål

för lodjursstammens utbredning

Riksdagen godkänner regeringens förslag till

miniminivå för lodjursstammen och mål för

lodjursstammens utbredning samt avslår motionerna

2000/01:

MJ13 yrkande 4 och 2000/01:MJ16 yrkande 6.

Reservation 5 (c)

6. Etappmål för vargstammen och mål för

vargstammens utbredning m.m.

Riksdagen godkänner regeringens förslag till

etappmål för vargstammen och mål för vargstammens

utbredning samt avslår motionerna 2000/01:MJ13

yrkande 5, 2000/01:MJ16 yrkande 5, 2000/01:MJ19

yrkande 2, 2000/01:

MJ21 yrkande 1, 2000/01:MJ25 yrkande 3 och

2000/01:MJ918 yrkandena 1 och 2.

Reservation 6 (c)

7. Miniminivå för kungsörnsstammen och mål

för kungsörnsstammens utbredning

Riksdagen godkänner regeringens förslag till

miniminivå för kungsörnsstammen och mål för

kungsörnsstammens utbredning samt avslår motionerna

2000/01:MJ13 yrkande 6 och 2000/01:MJ730 yrkande 1.

8. Beslutande myndighet i fråga om

skyddsjakt m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ10 yrkande

2, 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ15 yrkandena 3 och

4, 2000/01:MJ16 yrkande 9, 2000/01:MJ18 yrkande 2

delvis och 2000/01:MJ920 yrkande 1.

Reservation 7 (m)

Reservation 8 (c)

9. Ändringar i bestämmelserna om

förutsättningarna för skyddsjakt

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ12 yrkande

1, 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ16 yrkande 3,

2000/01:MJ911 yrkande 4 och 2000/01:

MJ918 yrkande 5.

Reservation 9 (m)

Reservation 10 (c)

10. Allmänna villkor för skyddsjakt enligt

28 § jaktförordningen (1987:905)

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ12 yrkande

2, 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ15 yrkande 2,

2000/01:MJ16 yrkande 8, 2000/01:MJ18 yrkande 2

delvis, 2000/01:MJ19 yrkande 3 och 2000/01:MJ21

yrkande 2.

Reservation 11 (m, kd, c)

11. Skyddsjakt efter varg enligt 28 §

jaktförordningen (1987:905)

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ13 yrkande

7, 2000/01:MJ22 delvis, 2000/01:MJ24 yrkande 3,

2000/01:MJ25 yrkandena 4 och 5 och 2000/01:

MJ26 yrkande 1.

Reservation 12 (v, mp)

Reservation 13 (fp)

12. Skyddsjakt efter järv enligt 28 §

jaktförordningen (1987:905)

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ13 yrkande 8

och 2000/01:MJ22 delvis.

Reservation 14 (v)

13. Hänsyn till fäbodbruket

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ21 yrkande 4

och 2000/01:MJ26 yrkande 2.

14. Lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i jaktlagen (1987:259) samt avslår motion

2000/01:MJ906.

15. Bidrag och ersättning för skada på

renar

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört om ett differentierat

ersättningssystem. Därmed bifaller riksdagen delvis

motionerna 2000/01:MJ15 yrkande 6, 2000/01:MJ17

yrkande 2, 2000/01:MJ20, 2000/01:MJ23 och

2000/01:MJ26 yrkande 3 samt avslår motionerna

2000/01:MJ15 yrkande 7 och 2000/01:MJ17 yrkande 3.

Reservation 15 (kd)

16. Bidrag och ersättning för skada av vilt

på annat än renar

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ14 delvis,

2000/01:MJ16 yrkande 10, 2000/01:MJ17 yrkande 1

delvis, 2000/01:MJ18 yrkande 3 delvis, 2000/01:MJ918

yrkande 3 och 2000/01:MJ920 yrkande 2 delvis.

Reservation 16 (m)

Reservation 17 (kd, fp)

Reservation 18 (c)

17. Ersättning för personskador

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört om statlig ersättning

för skador på människa orsakade av björn. Därmed

bifaller riksdagen delvis motionerna 2000/01:MJ14

delvis, 2000/01:MJ16 yrkande 11, 2000/01:MJ17

yrkande 1 delvis, 2000/01:MJ18 yrkande 3 delvis och

2000/01:MJ920 yrkande 2 delvis samt avslår motion

2000/01:MJ10 yrk-

ande 1.

Reservation 19 (m, kd, c, fp)

18. Inventeringar

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ15 yrkande 5

och 2000/01:MJ21 yrkande 3.

19. Information från myndigheter och

organisationer

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ16 yrkande

12, 2000/01:MJ24 yrkande 1, 2000/01:MJ25 yrkande 1

och 2000/01:MJ918 yrkande 4.

20. Rovdjurscentrum m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ11,

2000/01:MJ24 yrkande 2, 2000/01:MJ25 yrkande 2,

2000/01:MJ724, 2000/01:MJ755, 2000/01:MJ803,

2000/01:MJ813, 2000/01:MJ822, 2000/01:MJ901 yrkande

2 och 2000/01:

MJ915.

Reservation 20 (fp)

21. Samverkan med grannländerna

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ16 yrkande

2, 2000/01:MJ24 yrkande 5 och 2000/01:MJ901 yrkande

1.

22. Regionala rovdjursgrupper

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ16 yrkande 13.

23. Höjda anslag för viltskadeersättning

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ24 yrkande 4

och 2000/01:MJ25 yrkande 6.

Reservation 21 (fp)

Stockholm den 8 mars 2001

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar

Sinikka Bohlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:

Sinikka Bohlin (s), Inge Carlsson (s), Jonas

Ringqvist (v), Ingvar Eriksson (m), Alf Eriksson

(s), Carl G Nilsson (m), Ingemar Josefsson (s), Ann-

Kristine Johansson (s), Caroline Hagström (kd),

Catharina Elmsäter-Svärd (m), Gudrun Lindvall (mp),

Eskil Erlandsson (c), Michael Hagberg (s), Lars

Lindblad (m), Maggi Mikaelsson (v), Ester Lindstedt-

Staaf (kd) och Lennart Kollmats (fp).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Det övergripande målet för en sammanhållen

rovdjurspolitik (punkt 1)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),

Catharina Elmsäter-Svärd (m) och Lars Lindblad

(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1. Riksdagen godkänner vad som anförs i reservation

1 om övergripande mål för en sammanhållen

rovdjurspolitik och bifaller motionerna 2000/01:MJ15

yrkande 1 och 2000/01:MJ18 yrkande 4 samt avslår

motion 2000/01:MJ16 yrkandena 1 och 4.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör en sammanhållen

rovdjurspolitik bidra till att arterna björn, järv,

lo, varg och kungsörn ges förutsättningar att

långsiktigt finnas kvar i den skandinaviska faunan.

Detta innebär att rovdjurspolitiken skall medverka

till att de rovdjursarter som, i ett skandinaviskt

perspektiv, ännu inte har uppnått tillräckligt stora

stammar för att säkerställa ett långsiktigt

bevarande, bör öka i antal.

En balanserad jakt är ett mycket betydelsefullt

instrument för förvaltningen av de samlade

viltstammarna, i vilka rovdjuren ingår. Människan

har därför ett ansvar inte endast för

rovdjursstammarna utan också för bibehållandet av en

balanserad viltstam. Mot denna bakgrund måste

avvägningar göras mellan å ena sidan antalet rovdjur

och å andra sidan storleken på övriga viltstammar.

Rovdjurspolitiken kan således inte ses isolerad från

den övriga viltvården.

I förvaltningen av de fyra stora rovdjuren bör den

allmänna strävan vara en långsam tillväxttakt, även

om individantalet inte nått en nivå som säkerställer

ett långsiktigt bevarande. Härigenom bör det bli

betydligt enklare att få acceptans för rovdjuren

bland befolkningen i områden med rovdjursförekomst.

Den finska rovdjurspolitiken tillåter viss jakt i

områden där den allmänna opinionen är starkt negativ

medan stammen i andra områden ges möjlighet att öka,

så att resultatet för landet som helhet blir en

ökning av den aktuella stammen.

Det är enligt vår mening av vikt att

rovdjursstammarnas utveckling noga följs och

utvärderas och att hänsyn till

landsbygdsbefolkningen väger tungt när effekterna av

den samlade rovdjurspolitiken skall bedömas.

Riksdagen bör således bifalla motionerna MJ15 (m)

yrkande 1 och MJ18 (m) yrkande 4.

2. Det övergripande målet för en sammanhållen

rovdjurspolitik (punkt 1)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1. Riksdagen godkänner vad som anförs i reservation

2 om övergripande mål för en sammanhållen

rovdjurspolitik och bifaller motion 2000/01:MJ16

yrkandena 1 och 4 samt avslår motionerna

2000/01:MJ15 yrkande 1 och 2000/01:MJ18 yrkande 4.

Ställningstagande

Det är i och för sig glädjande att regeringen

äntligen har lagt fram en proposition om en

sammanhållen rovdjurspolitik. Det är emellertid

olyckligt att regeringen inte i större utsträckning

anammat de förslag som presenterats av

Rovdjursutredningen.

Enligt Centerpartiet måste utgångspunkten för en

sammanhållen och väl fungerande rovdjurspolitik vara

en politik som människor har tilltro till och kan

acceptera. Om människorna i de bygder där de stora

rovdjuren finns inte kan godta rovdjurens förekomst,

kommer förutsättningar att saknas för en långsiktig

svensk rovdjurspolitik. Det gäller således att

utforma en politik som gör det möjligt att

långsiktigt bevara stammarna av björn, järv, lo,

varg och kungsörn samtidigt som människors olika

intressen tas tillvara. Denna inställning avspeglas

i alltför liten utsträckning i propositionen, bl.a.

när det gäller förutsättningarna för jakt i samband

med rovdjursangrepp. Riksdagen bör således bifalla

motion MJ16 (c) yrkandena 1 och 4.

3. Miniminivåer och etappmål samt principer för

utbredningen (punkt 2)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),

Catharina Elmsäter-Svärd (m) och Lars Lindblad

(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ18

yrkande 1 och 2000/01:MJ19 yrkande 1 samt avslår

motion 2000/01:MJ13 yrkande 1.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör nationella miniminivåer och

etappmål inte fastställas för arterna björn, varg

och lo. Utbredningen av rovdjuren bör i princip få

ske i respektive arts naturliga utbredningsområde,

men hänsyn måste tas till den eventuella skada som

rovdjuren kan orsaka på tamboskap och för

rennäringen. Det är av vikt att de totala ekonomiska

och kulturella konsekvenserna av en alltför stor

rovdjursstam beaktas. Nationella mål leder gärna

till att lokala problem blir svåra att hantera så

länge målen inte uppnåtts nationellt. Det kan vara

fråga om oacceptabla skador i form av rivna tamdjur

antingen på grund av alltför stor koncentration av

rovdjur eller därför att enstaka individer har lärt

sig att tamdjur är ett snabbt och enkelt byte i

jakten på föda. I stället bör regionala och lokala

myndigheter kunna besluta om skyddsjakt och andra

åtgärder när problem uppstår, och djurägare måste få

rätt att skydda sina djur. Det måste således finns

möjlighet att skjuta undan dessa rovdjur när de

vållar stora lokala problem oavsett hur många

individer av arten som finns i landet som helhet.

Riksdagen bör således bifalla motionerna MJ18 (m)

yrkande 1 och MJ19 (m) yrkande 1.

4. Etappmål för järvstammen och mål för

järvstammens utbredning (punkt 4)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

4. Riksdagen godkänner regeringens förslag utom

såvitt avser etappmålet samt bifaller motion

2000/01:MJ16 yrkande 7 och avslår motion 2000/01:

MJ13 yrkande 3.

Ställningstagande

Allt tyder på att järven, till skillnad från övriga

stora rovdjur, har minskat i antal de senaste åren.

Trots skyddsåtgärder är stammens storlek ungefär

densamma som för 30 år sedan, vilket är allvarligt

om ambitionen skall vara stammens långsiktiga

bevarande.

Den skandinaviska järvstammen uppgår för

närvarande till ca 500 individer, vilket enligt

Rovdjursutredningen bör ses som en miniminivå för

stammen som helhet. Centerpartiet delar den

uppfattningen. Som anförs i motion MJ16 (c) bör

miniminivån för järvstammen i Sverige fastställas

till 300 individer med medföljande antal

föryngringar. Riksdagen bör alltså avslå regeringens

förslag i denna del och bifalla motionens yrkande 7.

5. Miniminivå för lodjursstammen och mål för

lodjursstammens utbredning (punkt 5)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

5. Riksdagen godkänner regeringens förslag utom

såvitt avser miniminivån samt bifaller motion

2000/01:MJ16 yrkande 6 och avslår motion 2000/01:

MJ13 yrkande 4.

Ställningstagande

Lodjursstammen är i dag stark i stora delar av

Norrland och Svealand. Sammanlagt uppgår den

skandinaviska lodjursstammen till ca 2 000

individer, varav tre fjärdedelar beräknas finnas i

vårt land. Under 1990-talet har stammen vuxit sig

stark söderut och lodjuret förekommer i dag i stort

antal i södra Dalarna, Värmland, Västmanland och de

norra delarna av Örebro län och Uppsala län. De

negativa effekterna på rådjursstammarna i dessa

områden och i Norrland har varit betydande.

Rovdjursutredningens förslag om en miniminivå på 1

000 individer med medföljande föryngringar är enligt

vår mening ett väl balanserat antal och tar hänsyn

till biologiska förutsättningar såväl som till

sociala och ekonomiska konsekvenser. Jag anser

alltså att riksdagen bör avslå regeringens förslag i

denna del och bifalla motionen MJ16 (c) yrkande 6.

6. Etappmål för vargstammen och mål för

vargstammens utbredning m.m. (punkt 6)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

6. Riksdagen godkänner regeringens förslag utom

såvitt avser etappmålet samt bifaller motion

2000/01:MJ16 yrkande 5 och avslår motionerna

2000/01:MJ13 yrkande 5, 2000/01:MJ19 yrkande 2,

2000/01:MJ21 yrkande 1, 2000/01:MJ25 yrkande 3 och

2000/01:MJ918 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Enligt min mening kan vargstammen inte ses som en

isolerad svensk företeelse utan måste betraktas

utifrån ett skandinaviskt perspektiv. Som anförs i

motion MJ16 (c) är en rimlig nivå för den

skandinaviska vargstammen 20 föryngringar per år,

vilket motsvarar 200 individer. På en sådan nivå kan

vargstammens långsiktiga bevarande garanteras

samtidigt som hänsyn tas till sociala och ekonomiska

konsekvenser. Under senare år har vargstammen haft

en god tillväxt. I likhet med björnstammens

utveckling är det av vikt att tillväxttakten för

vargen är sådan att människor hinner vänja sig vid

artens etablering. Riksdagen bör således bifalla

motion MJ16 (c) yrkande 5 och avslå propositionen i

denna del.

7. Beslutande myndighet i fråga om skyddsjakt

m.m. (punkt 8)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),

Catharina Elmsäter-Svärd (m) och Lars Lindblad

(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

8. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ10

yrkande 2, 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ15

yrkandena 3 och 4 och avslår motionerna 2000/01:

MJ16 yrkande 9, 2000/01:MJ18 yrkande 2 delvis och

2000/01:MJ920 yrkande 1.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör jaktförordningen (1987:905)

ändras så att Naturvårdsverket ges möjlighet att

delegera till länsstyrelsen att besluta om

skyddsjakt på enskilda individer av björn, varg

eller lo som orsakar allvarliga skador eller

olägenheter. Denna typ av delegation skall vara

huvudregel i län med fasta stammar av dessa

rovdjursarter eftersom ökad närhet till

beslutsfattarna är särskilt angelägen i dessa

områden. Riksdagen bör således bifalla motionerna

MJ10 (m) yrkande 2, MJ14 (m) delvis och MJ15 (m)

yrkandena 3 och 4.

8. Beslutande myndighet i fråga om skyddsjakt

m.m. (punkt 8)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

8. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ16

yrkande 9 och 2000/01:

MJ920 yrkande 1 samt avslår motionerna 2000/01:MJ10

yrkande 2, 2000/01:

MJ14 delvis, 2000/01:MJ15 yrkandena 3 och 4 och

2000/01:MJ18 yrkande 2 delvis.

Ställningstagande

Det är av vikt att beslut fattas så nära de berörda

som möjligt. Detta gäller även i fråga om sådan

skyddsjakt på rovdjur som beslutas av myndighet.

Enligt regeringen bör jaktförordningen (1987:905)

ändras så att Naturvårdsverket skall kunna delegera

till länsstyrelsen att besluta om skyddsjakt på

enskilda individer av björn eller lo som orsakar

skada eller olägenhet. Enligt min mening är detta

inte tillräckligt, utan en större förändring av

förordningen är befogad. Beslut om skyddsjakt bör

flyttas från Naturvårdsverket till länsstyrelsen, en

decentralisering som är nödvändig för att alla

intressen i rovdjursfrågorna skall få möjlighet att

komma till tals. En överföring av besluten från

central till regional nivå är också en förutsättning

för beslut som är väl förankrade hos

lokalbefolkningen. Riksdagen bör alltså bifalla

motionerna MJ16 (c) yrkande 9 och MJ920 (c) yrkande

1.

9. Ändringar i bestämmelserna om

förutsättningarna för skyddsjakt (punkt 9)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),

Catharina Elmsäter-Svärd (m) och Lars Lindblad

(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

9. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ12

yrkande 1, 2000/01:MJ14 delvis och 2000/01:MJ911

yrkande 4 samt avslår motionerna 2000/01:MJ16

yrkande 3 och 2000/01:MJ918 yrkande 5.

Ställningstagande

I syfte att åstadkomma en balans mellan

rovdjursstammarna och övrigt vilt är det enligt vår

mening angeläget att rovdjursstammarnas tillväxt

noggrant styrs och regleras och att djurhållare

tillåts värna sina djur fullt ut vid angrepp av

rovdjur. Nuvarande regler för skyddsjakt motsvarar

inte de behov som allt oftare uppkommer med de

växande stammarna av stora rovdjur i landet.

Samtidigt som vi ansluter oss till principen om

livskraftiga rovdjursstammar i vårt land ställer vi

krav på ändamålsenliga regler för den enskildes rätt

att skydda sig själv och sina tamdjur genom en

fungerande skyddsjakt. Den bästa metoden för att

integrera styrningen av rovdjurens såväl allmänna

som regionala tillväxt är en ordnad licensjakt under

angivna jakttider för respektive art, dvs. på samma

sätt som älgjakt vanligen bedrivs. Denna metod har

flera fördelar. Den gör det möjligt att reglera

tillgången på rovdjur regionalt, bidrar bl.a. till

spridning till nya områden och gör

rovdjursregleringen till en del av den rådande och

väl etablerade jaktkulturen. Dessutom uppnås den

gynnsamma effekten att rovdjuren behåller sin

skygghet, vilket är angeläget för att minska olyckor

vid möten mellan rovdjur som blivit vana vid

människan och personer utan erfarenhet av rovdjur.

Riksdagen bör således bifalla motionerna MJ12 (m)

yrkande 1, MJ14 (m) delvis och MJ911 (m) yrkande 4.

10. Ändringar i bestämmelserna om

förutsättningarna för skyddsjakt (punkt 9)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

9. Riksdagen bifaller motion 2000/01:MJ16 yrkande 3

samt avslår motionerna 2000/01:MJ12 yrkande 1,

2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ911 yrkande 4 och

2000/01:MJ918 yrkande 5.

Ställningstagande

Det är enligt min mening eftersträvansvärt att

rovdjuren sprider sig inom respektive arts naturliga

utbredningsområde. Utöver rent biologiska skäl för

en sådan spridning är det av vikt att undvika ett

alltför hårt rovdjurstryck i vissa områden.

Skyddsjakten är ett betydelsefullt instrument när

det gäller att undvika rovdjursetableringar i

områden där riskerna är stora för angrepp på

människan eller för andra olägenheter. Jag delar

inte regeringens uppfattning att det saknas

anledning att förändra de allmänna förutsättningarna

för skyddsjakt utan anser att skyddsjakt måste

medges vid särskilda fall av lokala olägenheter även

om stammen av det aktuella rovdjuret inte nått upp

till etappmål eller miniminivå. Riksdagen bör

således bifalla motion MJ16 (c) yrkande 3.

11. Allmänna villkor för skyddsjakt enligt 28 §

jaktförordningen (1987:905) (punkt 10)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),

Caroline Hagström (kd), Catharina Elmsäter-Svärd

(m), Eskil Erlandsson (c), Lars Lindblad (m) och

Ester Lindstedt-Staaf (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

10. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ12

yrkande 2, 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ15

yrkande 2, 2000/01:MJ16 yrkande 8, 2000/01:MJ18

yrkande 2 delvis, 2000/01:MJ19 yrkande 3 och

2000/01:MJ21 yrkande 2.

Ställningstagande

Enligt vår mening måste en mycket central del av

rovdjurspolitiken vara människans möjlighet att

skydda sig själv och sin egendom vid

rovdjursangrepp. Det är inte rimligt att, när ett

tamdjur angrips av rovdjur, det saknas möjlighet

att, utan beslut av myndighet, ingripa innan djuret

har skadats eller dödats. De regler för skyddsjakt

på stora rovdjur som gällde fram till år 1990 bör

därför återinföras omgående och utformningen av 28 §

jaktförordningen (1987:905) förändras, förbättras

och förtydligas så att möjlighet till skyddsjakt i

sådana situationer och utan myndighets beslut

införs. Reglerna bör utformas så att det blir

tillåtet att döda angripande rovdjur i anslutning

till angrepp på tamdjur. Erfarenheter från Norge

visar att den oro som finns för att en sådan

utvidgning av skyddsjakten skulle leda till ett

alltför stort antal skjutna rovdjur är överdriven.

Det anförda innebär att riksdagen bör bifalla

motionerna MJ12 (m) yrkande 2, MJ14 (m) delvis, MJ15

(m) yrkande 2, MJ16 (c) yrkande 8, MJ18 (m) yrkande

2 delvis, MJ19 (m) yrkande 3 och MJ21 (s) yrkande 2.

12. Skyddsjakt efter varg enligt 28 §

jaktförordningen (1987:905) (punkt 11)

av Jonas Ringqvist (v), Gudrun Lindvall (mp) och

Maggi Mikaelsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

11. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ13

yrkande 7, 2000/01:MJ22 delvis, 2000/01:MJ25

yrkande 4 och 2000/01:MJ26 yrkande 1 samt avslår

motionerna 2000/01:MJ24 yrkande 3 och 2000/01:MJ25

yrkande 5.

Ställningstagande

Vargstammen befinner sig i dag på en nivå som är

långt under vad som är att betrakta som en

livskraftig stam, vilket även regeringen framhåller

och därför föreslår ett etappmål för denna art i

stället för en miniminivå. Motivet är att skyddsjakt

skall utövas särskilt restriktivt till dess arten

nått ett sådant antal individer att ett etappmål kan

fastställas. Såväl populationens storlek och vargens

sårbarhet som det faktum att konflikter mellan varg

och tamdjur kan lösas på ett bättre sätt än genom

jakt, talar enligt vår mening för att vargen inte

skall omfattas av reglerna i 28 § jaktförordningen

(1987:905). Mot bakgrund härav anser vi det inte

rimligt att, som regeringen anför, tillåta

skyddsjakt utan Naturvårdsverkets tillstånd.

Eftersom vargstammen består av alltför få djur är

den mycket sårbar för all jakt och då särskilt för

oplanerad sådan. Den skyddsjakt som regeringen anser

skall få tillåtas efter beslut av Naturvårdsverket

och under ordnade former är fullt berättigad och

tillräcklig som jaktform för den mycket hotade

vargen. Detta förhållande, tillsammans med

möjligheten att med olika metoder skrämma vargen för

att göra den mer skygg för människan och övriga

förslag som regeringen redogör för, innebär att vi

anser att de konflikter som kan uppstå mellan vargen

och människan bör kunna hållas inom rimliga gränser.

När etappmålet för varg är uppnått är vi beredda att

ompröva vår syn på skyddsjakt utan tillstånd enligt

28 § jaktförordningen. Riksdagen bör således bifalla

motionerna MJ22 (v) delvis och MJ26 (mp) yrkande 1.

Detta överensstämmer med motionerna MJ13 (m) yrkande

7 och MJ25 (fp) yrkande 4.

13. Skyddsjakt efter varg enligt 28 §

jaktförordningen (1987:905) (punkt 11)

av Lennart Kollmats (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 11

borde ha följande lydelse:

11. Riksdagen bifaller motion 2000/01:MJ24 yrkande 3

samt avslår motionerna 2000/01:MJ13 yrkande 7,

2000/01:MJ22 delvis, 2000/01:MJ25 yrkandena 4 och 5

och 2000/01:MJ26 yrkande 1.

Ställningstagande

Vargen utgör onekligen en viss fara för framför allt

renar, tamdjur och jakthundar. Sedan lång tid har

därför framförts krav på regler som gör det möjligt

att enligt 28 § jaktförordningen (1987:905), dvs.

utan föregående beslut av myndighet, bedriva

skyddsjakt även efter varg. Som anförs i motion MJ24

(fp) har vi emellertid ett ansvar för vargstammens

möjligheter att växa. Mot den bakgrunden bör

skyddsjakten enligt förordningens 28 § i dagsläget

inte utvidgas till att omfatta varg, dock med

undantag för renskötselområdet. I sammanhanget bör

framhållas att, liksom all annan jakt, även

skyddsjakten måste bedrivas på ett etiskt

försvarbart sätt. Härvidlag är det av stor vikt att

honor inte skjuts från sina ungar. Riksdagen bör

således bifalla motion MJ24 (fp) yrkande 3.

14. Skyddsjakt efter järv enligt 28 §

jaktförordningen (1987:905) (punkt 12)

av Jonas Ringqvist (v) och Maggi Mikaelsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

12. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ13

yrkande 8 och 2000/01:

MJ22 delvis.

Ställningstagande

I likhet med vargstammen befinner sig järvstammen på

en nivå som inte är långsiktigt livskraftig. Den

möjlighet som Naturvårdsverket redan i dag har att

tillåta skyddsjakt i ordnade former är enligt vår

mening fullt berättigad och tillräcklig när det

gäller en så starkt hotad art som järven. Vi anser

därför att 28 § jaktförordningen (1987:905) bör

ändras så att skyddsjakt efter järv utan myndighets

beslut inte tillåts. När etappmålet för järv är

uppnått är vi emellertid beredda att ompröva vår syn

på skyddsjakt utan tillstånd enligt 28 §

jaktförordningen. Riksdagen bör således bifalla

motion MJ22 (v) i denna del. Detta överensstämmer

med yrkande 8 i motion MJ13 (m).

15. Bidrag och ersättning för skada på renar

(punkt 15)

av Caroline Hagström (kd) och Ester Lindstedt-

Staaf (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört om ett differentierat

ersättningssystem och vad som anförs i reservation

15 om särskilt ekonomiskt stöd för skadeförebyggande

åtgärder inom rennäringen. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2000/01:MJ15 yrkande 6, 2000/01:MJ17

yrkandena 2 och 3, 2000/01:MJ20, 2000/01:MJ23 och

2000/01:MJ26 yrkande 3 samt avslår motion

2000/01:MJ15 yrkande 7.

Ställningstagande

Enligt vår mening förmår det nuvarande

ersättningssystemet för rovdjursskadade renar inte i

tillräcklig utsträckning stimulera till

skadeförebyggande åtgärder. Som anförs i motion MJ17

(kd) bör därför ett särskilt ekonomiskt stöd, skilt

från ersättningen enligt rovdjursinventeringen,

införas för dessa åtgärder. Riksdagen bör således

bifalla yrkande 3 i motionen.

16. Bidrag och ersättning för skada av vilt på

annat än renar (punkt 16)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),

Catharina Elmsäter-Svärd (m) och Lars Lindblad

(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde

ha följande lydelse:

16. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ14

delvis och 2000/01:MJ18 yrkande 3 delvis samt

avslår motionerna 2000/01:MJ16 yrkande 10, 2000/01:

MJ17 yrkande 1 delvis, 2000:01:MJ918 yrkande 3 och

2000/01:MJ920 yrkande 2 delvis.

Ställningstagande

När det gäller ersättning för skador orsakade av

rovdjuren anser vi att alla skador, även om de inte

är hänförliga till näringsverksamhet, bör vara

ersättningsberättigade under förutsättning att

rimliga skadeförebyggande åtgärder har vidtagits.

Det är inte acceptabelt att ersättning inte utgår

för t.ex. en riven ridhäst eller bikupor som

raserats av björn. Ersättning bör utgå med samma

belopp oavsett i vilket län skadan uppstått och

oavsett antalet tidigare inträffade skador i länet.

Vid fastställande av ersättningsbeloppets storlek

bör hänsyn även tas till det merarbete som kan

uppstå till följd av att djur skrämts ut ur sina

inhägnader med omfattande reparationer och

hopsamlingsarbete som följd. Ersättning bör även

lämnas för skadeförebyggande arbete som t.ex.

elstängsel. Riksdagen bör således bifalla motionerna

MJ14 (m) delvis och MJ18 (m) yrkande 3 delvis.

Därmed behöver yrkande 10 i motion MJ16 (c), yrkande

1 delvis i motion MJ17 (kd) och yrkande 2 delvis i

motion MJ920 (c) inte föranleda någon vidare åtgärd

från riksdagens sida.

17. Bidrag och ersättning för skada av vilt på

annat än renar (punkt 16)

av Caroline Hagström (kd), Ester Lindstedt-Staaf

(kd) och Lennart Kollmats (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde

ha följande lydelse:

16. Riksdagen bifaller motion 2000/01:MJ17 yrkande 1

delvis samt avslår motionerna 2000/01:MJ14 delvis,

2000/01:MJ16 yrkande 10, 2000:01:MJ18 yrkande 3

delvis, 2000/01:MJ918 yrkande 3 och 2000/01:MJ920

yrkande 2 delvis.

Ställningstagande

Mot bakgrund av statens målsättning att upprätthålla

livskraftiga rovdjursstammar är det enligt vår

mening av största vikt att djurägare erhåller full

ekonomisk kompensation för de rovdjursskador som

uppkommer. Full ersättning bör även utgå för djur

som inte ingår i näringsverksamhet. Riksdagen bör

således bifalla motion MJ17 (kd) yrkande 1 delvis.

Därmed behöver motionerna MJ14 (m) delvis, MJ16 (c)

yrkande 10, MJ18 (m) yrkande 3 delvis, MJ918 (fp)

yrkande 3 och MJ920 (c) yrkande 2 delvis inte

föranleda någon vidare åtgärd från riksdagens sida.

18. Bidrag och ersättning för skada av vilt på

annat än renar (punkt 16)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 16

borde ha följande lydelse:

16. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ16

yrkande 10 och 2000/01:

MJ920 yrkande 2 delvis samt avslår motionerna

2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ17 yrkande 1 delvis,

2000/01:MJ18 yrkande 3 delvis och 2000/01:MJ918

yrkande 3.

Ställningstagande

Ett mycket viktigt inslag i en sammanhållen,

långsiktig och verkningsfull rovdjurspolitik är att

människor och människors näringsverksamhet inte

lider ekonomisk skada till följd av rovdjursangrepp.

Det är enligt min mening inte rimligt att den

enskilda djurägaren skall drabbas av höga

försäkringspremier på grund av rovdjursförekomst där

husdjur och tamboskap vistas. Full ersättning för

skador till följd av rovdjursangrepp bör därför utgå

både för djur som ingår i näringsverksamhet och för

husdjur. Riksdagen bör således bifalla motionerna

MJ16 (c) yrkande 10 och MJ920 (c) yrkande 2 delvis.

Därmed behöver motionerna MJ14 (m) delvis, motion

MJ17 (kd) yrkande 1 delvis, MJ18 (m) yrkande 3

delvis och MJ918 (fp) yrkande 3 inte föranleda någon

vidare åtgärd från riksdagens sida.

19. Ersättning för personskador (punkt 17)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),

Caroline Hagström (kd), Catharina Elmsäter-Svärd

(m), Eskil Erlandsson (c), Lars Lindblad (m),

Ester Lindstedt-Staaf (kd) och Lennart Kollmats

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde

ha följande lydelse:

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 19 om statlig

ersättning för skador på människan orsakade av

rovdjur. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2000/01:MJ10 yrkande 1, 2000/01:MJ14 delvis,

2000/01:MJ16 yrkande 11, 2000/01:MJ17 yrkande 1

delvis, 2000/01:MJ18 yrkande 3 delvis och

2000/01:MJ920 yrkande 2 delvis.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning har staten ett ekonomiskt

ansvar vid personskador till följd av angrepp från

rovdjur och det är en brist att regeringen inte

klargör vilket ansvar staten har härvidlag. I likhet

med ersättningen för skadade eller döda tamdjur

skall ersättning utgå även för personskador som

uppstått i samband med rovdjursangrepp. Riksdagen

bör således bifalla motionerna MJ10 (m) yrkande 1,

MJ14 (m) delvis, MJ16 (c) yrkande 11, MJ17 (kd)

yrkande 1 delvis, MJ18 (m) yrkande 3 delvis och

MJ920 (c) yrkande 2 delvis.

20. Rovdjurscentrum m.m. (punkt 20)

av Lennart Kollmats (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 20

borde ha följande lydelse:

20. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ24

yrkande 2 och 2000/01:

MJ25 yrkande 2 samt avslår motionerna 2000/01:MJ11,

2000/01:MJ724, 2000/01:MJ755, 2000/01:MJ803,

2000/01:MJ813, 2000/01:MJ822, 2000/01:

MJ901 yrkande 2 och 2000/01:MJ915.

Ställningstagande

För att allmänhetens kunskaper om våra största

rovdjur i möjligaste mån skall kunna breddas och

fördjupas anser jag att tre rovdjurscentrum bör

etableras i landet. Dessa centrum kan förslagsvis

lokaliseras till Dalarna, Värmland och Lappland, där

förekomsten av rovdjur är särskilt hög. Detta bör

ges regeringen till känna. Riksdagen bör således

bifalla motionerna MJ24 (fp) yrkande 2 och MJ25 (fp)

yrkande 2.

21. Höjda anslag för viltskadeersättning

(punkt 23)

av Lennart Kollmats (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 23

borde ha följande lydelse:

23. Riksdagen bifaller motion 2000/01:MJ24 yrkande

4 och avslår motion 2000/01:MJ25 yrkande 6.

Ställningstagande

Som anförs i motion MJ25 (fp) bör bidrag till

åtgärder för förebyggande av viltskador och till

ersättning för inträffade skador under vissa

förutsättningar kunna lämnas av statsmedel. För att

minska riskerna för illegal jakt är det dessutom av

vikt att myndigheterna har en generös inställning i

ersättningsfrågan. Med ett nationellt mål om en

miniminivå på 200 vargar i Sverige kommer

vargskadorna att öka och därmed även

ersättningskostnaderna. Anslaget för ersättningar

för viltskador m.m. bör därför höjas med 20 miljoner

kronor. Detta bör beaktas av regeringen i

nästkommande budgetproposition. Riksdagen bör

således bifalla motion MJ25 (fp) yrkande 6.

Särskilda yttranden

1. Det övergripande målet för en

sammanhållen rovdjurspolitik

Caroline Hagström (kd) och Ester Lindstedt-

Staaf (kd) anför:

I propositionen om en sammanhållen rovdjurspolitik

har regeringen i sin bedömning av vargstammens

tillväxt och utbredning gjort en rimlig avvägning.

Det är dock angeläget att betona att acceptans för

en bibehållen vargstam kräver en tillväxt som sker

under kontrollerade former. Därför borde regeringen

tydligare ha betonat att vargstammens tillväxt inte

får ske så snabbt att den leder till minskad

acceptans för vargen hos befolkningen. En sådan

utveckling skulle negativt påverka hela debatten om

möjligheten att ha varg i den svenska naturen och

skulle också kunna leda till berättigade krav på

utvidgad skyddsjakt.

2. Det övergripande målet för en

sammanhållen rovdjurspolitik

Jonas Ringqvist (v), Gudrun Lindvall (mp) och

Maggi Mikaelsson (v) anför:

Vi vill från vår sida framhålla att propositionen om

en sammanhållen rovdjurspolitik i huvudsakliga delar

är resultatet av ett samarbete mellan regeringen,

Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Undantag utgörs

emellertid av det avsnitt som behandlar 28 §

jaktförordningen (1987:905), dvs. allmänna villkor

för skyddsjakt utan föregående beslut av myndighet.

3. Etappmål för varg och mål för

vargstammens utbredning

Lennart Kollmats (fp) anför:

Folkpartiets huvudprincip är att rovdjuren i

Sverige skall kunna ha sitt utbredningsområde där de

finner möjligheter till överlevnad och reproduktion.

Det är därför inte rimligt att undanta

renskötselområdet, som utgör ca 40 % av landets yta,

från vargens utbredning. Rovdjursutredningen har

behandlat frågan om de genetiska förutsättningarna

för vargens fortbestånd och bl.a. Naturvårdsverket

hävdar i sitt yttrande över propositionen att viss

invandring från rysk-finska vargstammen är nödvändig

för att minska riskerna för inavelsproblem. Om

renskötselområdet undantas från vargstammens

utbredningsområde skulle denna invandring avsevärt

försvåras.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)