Bet. 2000/01:NU8

Näringsutskottets betänkande

2000/01:NU08

Vissa elmarknadsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

2000/01

NU8

Redogörelse för ärendet

I detta betänkande behandlas

dels fyra motioner från allmänna motionstiden

1999/2000,

dels femton motioner från allmänna motionstiden

2000/01,

dels en motion som väckts med anledning av

proposition 1999/2000:140 om konkurrenspolitik för

förnyelse och mångfald.

Synpunkter i ärendet har inför utskottet lämnats

av företrädare för nätmyndigheten vid Statens

energimyndighet, branschorganisationen Svensk Energi

samt föreningen Oberoende elhandlare. Skrivelser i

frågan har inkommit från Oberoende elhandlare, Senea

AB, Svenska Kraftbörsen AB och Svensk

Elbrukarförening.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas nitton motioner från

allmänna motionstiden hösten 1999 och hösten 2000

samt ett motionsyrkande med anledning av proposition

1999/2000:140 om konkurrenspolitik för förnyelse och

mångfald.

Den 1 november 1999 trädde den s.k.

schablonreformen i kraft som syftade till att även

de små elkonsumenterna skulle kunna minska sina

kostnader genom att på ett enkelt och smidigt sätt

byta elleverantör eller omförhandla sina

leveransavtal. Enligt vad utskottet erfarit fungerar

dock inte leverantörsbytesprocessen på ett

tillfredsställande sätt. Utskottet föreslår därför,

med anledning av fem motioner, att regeringen

skyndsamt skall utreda förutsättningarna och

formerna för införande av ett effektivt

sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller

regelverkets krav vid byte av elleverantör eller

gällande föreskrifter om angivande av

anläggningsidentitet vid mätrapportering. Regeringen

bör, enligt utskottet, snarast lägga fram

erforderliga förslag till de lagändringar som krävs

för ett snabbt införande.

Med anledning av en motion, om strålningsrisker

från kraftledningar i tätbebyggda områden, föreslår

utskottet att det tillsätts en utredning med uppdrag

att finna åtgärder och metoder för att reducera

strålningsriskerna från kraftledningar. I

utredningsuppdraget bör även ingå att ta fram

förslag till incitament för kommuner och kraftbolag

för sådana åtgärder samt en bedömning av kostnaderna

för åtgärderna. Enligt vad som hävdas i en

reservation (s, v) finns det för närvarande inte

tillräckliga skäl för att tillsätta en utredning

enligt vad som föreslås i den aktuella motionen.

Övriga motionsyrkanden - om tillsyn av

nätverksamhet, slopande av fasta nätavgifter,

konkurrensfrågor inom elmarknaden, anslutning av

vindkraft, överföringskapacitet, debitering av

elförbrukning samt fjärrvärme - avstyrks.

I en reservation (m, kd, c, fp) sägs att

regeringen skyndsamt bör vidta åtgärder för att

skärpa tillsynen över nätverksamheten. I två andra

reservationer stöds motionsyrkanden om slopande av

fasta nätavgifter (v, mp) och om avreglering av

fjärrvärmemarknaden (m, kd, fp).

Utskottets överväganden

Bakgrund

Hösten 1995 beslutade riksdagen (prop. 1994/95:222,

bet. 1995/96:NU1) om en ny ellagstiftning som

innebar att konkurrens infördes i handeln med el.

Omregleringen syftade till att skapa en ökad pris-

och kostnadspress på elmarknaden, ökad valfrihet och

lägre elkostnader för konsumenterna. En huvudprincip

i den nya ellagstiftningen är att det skall vara en

klar boskillnad mellan å ena sidan produktion och

försäljning av el och å andra sidan överföring av el

(nätverksamhet). Skäligheten i nätavgifter och andra

överföringsvillkor kan granskas av nätmyndigheten

vid Statens energimyndighet.

I oktober 1997 beslutade riksdagen (prop.

1996/97:136, bet. 1997/98:NU3) att införa en ny

ellag som trädde i kraft den 1 januari 1998. Med den

nya ellagen (1997:857) infördes bl.a. bestämmelser

som syftar till att skapa bättre förutsättningar för

en effektivare tillsyn.

För att även de små elkonsumenterna skall kunna

dra nytta av omregleringen genom sänkta elkostnader

beslutade riksdagen i oktober 1999 (prop.

1998/99:137, bet. 1999/2000:NU4) - efter tidigare

initiativ av näringsutskottet - att fr.o.m. den 1

november 1999 avskaffa kravet på timvis mätning. I

stället infördes en schablonbaserad beräkning på

elmarknaden. Införandet av schablonberäkning och

möjligheten att byta elleverantör har inneburit

lägre elkostnader för konsumenterna.

Nätverksamhet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om skärpt

tillsyn av nätverksamhet i avvaktan på

remissbehandlingen av Elnätsutredningens

delbetänkande och en därpå aviserad

proposition om elmarknaden. Jämför

reservation 1 (m, kd, c, fp).

Riksdagen bör även avslå motionsyrkanden om

att helt eller delvis slopa fasta

nätavgifter. Jämför reservation 2 (v, mp).

Motionerna

I partimotion 1999/2000:N228 (m) hänvisas till en

rapport av Sveriges fastighetsägareförbund, HSB,

Hyresgästernas riksförbund m.fl. av vilken det

framgår att de högsta nätavgifterna i landet är tre

gånger högre än de lägsta. En förklaring till de

kraftiga avgiftsskillnaderna sägs vara att

nätföretag har olika kostnader beroende på nätandel

i tätort respektive glesbygd. Enligt

Energimyndighetens beräkningar förklarar detta

enbart ungefär en fjärdedel av skillnaderna.

Viktigare är sannolikt att nätavgifterna i många

fall är orimligt höga jämfört med kostnaderna för

att driva verksamheten effektivt, anser

motionärerna.

Enligt Moderata samlingspartiet finns det därför

starka skäl att skärpa tillsynen över

elnätsverksamheten. En skärpt tillsyn av priser på

monopolområden måste, enligt motionärerna, syfta

till att skydda konsumenterna från att drabbas av

oskäliga priser och att uppmuntra till

rationaliseringar. Dessutom bör en skälig andel av

rationaliseringsvinsterna komma konsumenterna till

godo genom lägre priser. I motionen påpekas vidare

att tillsynen måste syfta till att konkurrensen inom

elhandeln upprätthålls och till att förhindra

snedvridning genom subventionering med överskott

från monopolverksamhet.

I motion 2000/01:N242 (m) anför Moderata

samlingspartiet att reformeringen och avregleringen

av elmarknaden varit framgångsrik inte minst i den

meningen att elpriset har sjunkit. Detta hindrar

inte att många konsumenter upplever att deras

elkostnader är oförändrade eller till och med har

ökat. Förklaringen till detta är, enligt

motionärerna, dels att energiskatterna har höjts

kraftigt på förslag av den socialdemokratiska

regeringen, dels att nätföretagen trots

avregleringen inte är konkurrensutsatta. Det finns

uppskattningar som gör gällande att mer än hälften

av avregleringens positiva effekter i form av

effektivitetsvinster skulle finnas i nätledet.

Vidare hänvisas i motionen till Storbritannien där

kraven på effektivisering av nätföretagen höjts

genom s.k. benchmarkingkonkurrens. Denna modell, som

enligt motionärerna också skulle kunna tillämpas i

Sverige, går ut på att ett index som mäter

befolkningstäthet, geografi med mera och som

förklarar kostnadsbilden i distributionsområdet tas

fram och används för att mäta effektiviteten hos

företagen. De företag som enligt detta index är

effektivare och har lägre konsumenttaxor än

genomsnittet får ge ägarna god avsättning på insatt

kapital. Bolag som har högre konsumenttaxor än

genomsnittet förvägras att ge ägarna avkastning.

Motionärerna anser att det snarast borde utredas på

vilket sätt denna eller liknande modeller för att

öka konkurrensen mellan nätföretagen skulle kunna

komma till stånd. I motionen anförs vidare att

Energimyndighetens tillsyn av nätföretagen

omedelbart måste skärpas. Det finns, enligt

motionärerna, alltför många exempel på nätföretag

som tar ut oskäligt höga nätavgifter.

I motion 1999/2000:N204 (m) sägs att nätavgifter

som debiteras konsumenterna i vissa

distributionsområden är väsentligt högre än i andra

och att nätavgifterna i genomsnitt är relativt höga

jämfört med kostnaderna för verksamheten.

Konsumenternas fördel av lägre kilowattpris till

följd av ökad konkurrens elimineras av att vissa

bolag höjer nätkostnaderna orimligt mycket, hävdar

motionären. Det finns därför anledning att skärpa

tillsynen över elnätsverksamheten och av

nätavgifterna. En sådan tillsyn måste, enligt

motionären, syfta till att skydda konsumenterna från

att drabbas av oskäliga priser och att uppmuntra

till rationaliseringar.

Avregleringen av elmarknaden har medfört

konkurrens och sänkta priser för alla kategorier av

elförbrukare, anförs det i motion 2000/01:N277 (m).

Mycket talar dock för, enligt motionärerna, att

energiföretagens nätpriser i genomsnitt är relativt

höga jämfört med kostnaderna för verksamheten.

Motionärerna anser att en skärpt tillsyn av priser

på monopolområden måste syfta till att skydda

konsumenterna från oskäliga priser, uppmuntra till

rationaliseringar, upprätthålla konkurrensen inom

elhandeln samt förhindra snedvridning genom

subventionering med överskott från

monopolverksamhet. Regeringen bör, enligt

motionärerna, ge nätmyndigheten i uppgift att med

stor kraft och skyndsamhet vidta åtgärder i syfte

att undanröja monopolets konkurrenshämmande

effekter.

I motion 1999/2000:N303 (v) ifrågasätts om

elmarknadens avreglering skapat ytterligare

motivation för eleffektivisering och elsparande hos

kunderna och därmed underlättat den av riksdagen

beslutade inriktningen av energipolitiken. Ett

system med enbart fasta nätavgifter innebär att

motivationen för minskad elanvändning minskar hos

stora kundgrupper, menar motionärerna. De anser

därför att de särskilda nätavgifterna bör slopas.

Nätägarna får i stället ta betalt av den distributör

som använder nätet. Detta innebär, enligt

motionärerna, att det rörliga elpriset blir högre än

i dag, men också att det blir intressant för de

flesta hushåll att bli eleffektivare och att minska

sin elanvändning. Motionärerna anser att ett

elprissystem med enbart rörlig avgift bör utredas.

Frågan om fasta respektive rörliga nätavgifter tas

även upp i motion 2000/01:N222 (v). I motionen

ställs frågan om hur en bra och effektiv nättariff

skall se ut för att ge de rätta signalerna till

olika intressenter. Om nätavgifterna är fasta,

oavsett mängden el, bidrar de inte till att

stimulera effektivisering och sparande av el, sägs

det i motionen. En möjlighet att ändra på detta

skulle, enligt motionärerna, vara att föra över den

fasta avgiften helt eller delvis till det rörliga

priset. Detta skulle kunna gälla alla de kunder som

omfattas av s.k. schablonmätning - dvs. i princip

alla hushåll och småföretag. En sådan taxa skulle

stimulera till effektivisering och därmed minskad

elförbrukning.

Vidare anser motionärerna att en elintensiv

industri som ligger nära den norrländska

vattenkraften rimligen skall ha en klart lägre

nätavgift än en motsvarande industri i södra

Sverige. Transportkostnaderna och nätförlusterna som

stamnätet förorsakar borde, enligt motionärerna, slå

igenom på ett sätt som ger rätt kostnadsfördelning.

I dag ges abonnenter i Norrland en rabatt i form av

lägre energiskatt för att de bor nära vattenkraften.

Det rimliga vore, enligt motionärerna, att de i

stället debiterades en lägre nätavgift på grund av

kortare avstånd och därmed mindre nätförluster.

Energimyndigheten har ansvar för att granska

skäligheten i nättariffer och andra

överföringsvillkor, påpekas det i motion

2000/01:N262 (kd). Av de drygt 200

elnätsoperatörerna i landet begärde

Energimyndigheten under år 1999 förklaringar från ca

100 operatörer som höjt eller haft tveksamheter i

sina tariffer, framhåller motionärerna. Många

elkonsumenter betalar fortfarande ett överpris och

det är därför, enligt motionärerna, angeläget att

regeringen påskyndar Energimyndighetens utveckling

av former för bedömning av nättarifferna och ger

myndigheten befogenheter att där så krävs vidta

tvingande åtgärder.

I motion 1999/2000:N328 (c) anförs - med

hänvisning till en riksomfattande analys - att

nätavgiften för samma uttag av elektricitet är två

till tre gånger högre hos det dyraste företaget

jämfört med det billigaste i grupper med nätägare

som har likartade förutsättningar. Analysen

underbygger, enligt motionären, intrycket av att den

viktigaste förklaringen till skillnader i nätavgift

är att vissa företag är mindre effektiva än andra.

Motionären anser vidare att de helt orimliga priser

som nätägarna betalar för inköp av el - för att

täcka nätförluster - är ett tydligt bevis på

korssubventionering i branschen.

I motion 1999/2000:N51 (fp) föreslås åtgärder för

att försvåra möjligheterna till subventionering av

elhandel med monopolvinster från energiområdet. I

motionen hänvisas till förslag från Konkurrensverket

om att det dels klart skall urskiljas vilka

kostnader hos leverantörerna som är att hänföra till

nätverksamheten, dels att möjligheterna att lägga en

straffavgift på subventionering av elhandel med

monopolvinster inom energiområdet skall utredas.

Enligt motionärerna hänvisar regeringen till att

frågan utreds. De anser emellertid att

utredningsarbetet bör drivas snabbare med hänsyn

till den ekonomiska betydelse dessa frågor har för

ett stort antal hushåll.

Vissa kompletterande uppgifter

Bestämmelser i ellagen

Bestämmelserna om nätverksamhet i ellagen (1997:857)

syftar till att säkerställa en effektiv och

rationell nätverksamhet och att nätföretagens

monopolställning inte missbrukas. Enligt lagen skall

nätavgifterna vara skäliga och utformade på sakliga

grunder. Med saklig grund avses att de skall vara

objektiva och icke-diskriminerande. Vid bedömning av

nätavgiftens skälighet skall konsumentintresset

särskilt beaktas, men hänsyn skall även tas till en

rimlig avkastning i nätverksamheten.

Skälighetsprövningen skall baseras på de intäkter

och kostnader som kan hänföras till det aktuella

koncessionsområdet. Allmänt sett är elnätsverksamhet

en kapitalintensiv verksamhet med höga fasta

kostnader. Skäligheten i nätavgifter prövas, som

redan nämnts, av nätmyndigheten vid Statens

energimyndighet.

Nätavgifter

Nätavgifterna utgör mellan 30 och 40 % av det

sammanlagda elpris (inkl. skatter) som konsumenterna

betalar. Enligt uppgifter från Energimyndigheten har

de genomsnittliga nätavgifterna för lägenhetskunder

ökat med 3,8 % och för kunder med villa utan elvärme

med 5,6 % mellan januari 1996 och januari 2001. För

kundkategorin villa med elvärme har avgiften i

genomsnitt minskat med 2,9 % under samma period. I

diagrammet på nästa sida redovisas utvecklingen av

nätavgifterna för typkunderna lägenhet, villa utan

elvärme och villa med elvärme under samma period.

Prisuppgifterna gäller den totala nätavgiften

beräknad per kWh exklusive moms men inklusive vissa

myndighetsavgifter (45 kr/år).

Källa: Energimyndigheten

För jord- och skogsbruk, småindustri och mellanstor

industri har nätavgifterna under perioden 1997-2001

i huvudsak minskat.

Nivån på nätavgifterna skiljer sig väsentligt mellan

tätort och glesbygd (se tabellen på följande sida).

För en lägenhet med en årskonsumtion av 2 000 kWh är

genomsnittspriset 14,3 öre högre per kWh i glesbygd

jämfört med tätort, vilket innebär en högre

årskostnad med 286 kr. För en villa utan elvärme (5

000 kWh per år) blir årskostnaden 600 kr högre i

glesbygd och för en villa med elvärme (20 000 kWh

per år) 1 200 kr högre. För en småindustri med en

beräknad förbrukning av 350 000 kWh per år blir

prisskillnaden mellan tätort och glesbygd 12 950 kr.

Genomsnittlig nätavgift (öre/kWh) för olika

kundkategorier inom tätort, blandad bebyggelse och

glesbygd (efter ledningslängd) den 1 januari 2001

(exkl. moms) samt prisutvecklingen 1997-2001 i

procent.

-----------------------------------------------------------

|Kundkategorier |Tätort |Blandad |Glesbygd |

| | | | |

| |-60 m |60-125 m |125- m |

| | | | |

| | | | |

| | | | |

---------------------------------------------------------

| |1 |1997-2001|1|1997-2001|1|

1997-2001 |

| |jan.| |jan.| |jan.| |

| | |% | |% | |% |

| |2001| |2001| |2001| |

---------------------------------------------------------

|Lägenhet 16A/2 000 kWh |34,4|0 |42,7|+2 |48,7|+5 |

---------------------------------------------------------

|Villa u. elvärme 16A/5 |30,5|0 |37,2|+2 |42,5|+4 |

|000 kWh | | | | | | |

---------------------------------------------------------

|Villa m. elvärme 20A/20 |17,4|-9 |20,4|-5 |23,4|-2 |

|000 kWh | | | | | | |

---------------------------------------------------------

|Jordbruk 35A/30 000 kWh |18,4|-6 |22,4|-3 |23,7|-4 |

---------------------------------------------------------

|Näringsverksamhet |13,4|0 |15,6|0 |16,5|-3 |

|50A/100 MWh | | | | | | |

---------------------------------------------------------

|Småind. 100 kW el |13,1|-15 |16,3|-3 |16,8|-4 |

|160A/350 MWh | | | | | | |

---------------------------------------------------------

|Mellanstor ind. 1 MW/5 |7,9 |-8 |9,0 |-6 |8,8 |-9 |

|000 MWh | | | | | | |

---------------------------------------------------------

Källa: Energimyndigheten

Energimyndighetens undersökning från maj

2000 visar att avgiftsskillnaderna mellan

olika nätföretag, som verkar inom samma

bebyggelseregion, är mycket stora. För

lägenhetskunder i tätort varierar nätavgiften

mellan drygt 20 och knappt 50 öre per kWh,

vilket innebär en årlig kostnadsdifferens på

ca 580 kr. För en lägenhetskund i glesbygd

skiljer ca 760 kr årligen mellan lägsta och

högsta nätavgift. För en eluppvärmd villa är

prisskillnaden mellan olika nätföretag i

tätort ca 3 000 kr per år och i glesbygd ca 2

800 kr.

Mot bakgrund av att nätverksamheten utgör

ett s.k. naturligt monopol, som inte

automatiskt driver fram rationaliseringskrav,

har nätmyndigheten fastställt ett

rationaliseringskrav för lokalnät med 2 % för

vart och ett av åren 1998, 1999 och 2000

(NUTFS 1997:1).

Nätmyndigheten fick i början av år 1999

uppgifter om att nätavgifterna höjts inom ett

stort antal nätkoncessioner för områden. Till

följd av detta öppnade myndigheten tillsyn i

ca 90 ärenden för att utreda om företagen höjt

nätavgifterna. Utredningen visade att

avgifterna hade höjts i ca 45 områden, medan

det i övriga områden skett en omfördelning av

avgifterna mellan olika kundkategorier. I

september 1999 förelade nätmyndigheten i stort

sett samtliga de företag som hade höjt

nätavgifterna år 1999 att sänka avgifterna

till 1998 års nivå. Nätmyndighetens

huvudsakliga motivering var att nätföretagen,

trots kostnadsminskningar för att driva

lokalnät, höjt sina avgiftsnivåer gentemot

konsumenterna. I stort sett samtliga företag

som fick ett beslut om föreläggande att sänka

nättarifferna överklagade detta till

länsrätten, som i de flesta fall fastställde

nätmyndighetens beslut. Därefter har i

flertalet fall överklagande skett till

kammarrätten, som ännu inte fattat beslut i

dessa ärenden. Under år 2000 har

nätmyndigheten i ca 60 ärenden förelagt

nätföretag att sänka sina avgifter. I de

flesta fall har även dessa ärenden överklagats

till länsrätten.

Elnätsutredningen

I november 1999 tillsatte regeringen en

särskild utredare (direktören Sten Kjellman)

med uppdrag att se över ellagens bestämmelser

om nätverksamhet. Utredningen har studerat och

analyserat olika former av tillsyn. Den 1

november 2000 överlämnade Elnätsutredningen

sitt delbetänkande Elnätsföretag - regler och

tillsyn (SOU 2000:90).

Betänkandet remissbehandlas under våren

2001. Enligt uppgift från Näringsdepartementet

avser regeringen att i september 2001 lägga

fram en proposition om elmarknaden där bl.a.

Elnätsutredningens förslag i fråga om tillsyn

kommer att behandlas. Elnätsutredningens

återstående utredningsuppdrag, om bl.a.

återkallande av nätkoncession och

tvångsförvaltning av nätföretag, skall

redovisas senast den 14 september 2001.

Näringsdepartementet har aviserat en

proposition i dessa frågor till våren 2002.

I sitt delbetänkande föreslår

Elnätsutredningen en ny inriktning av

tillsynen av nätavgifter. Förslaget innebär

att en prövning av skäligheten i nättariffer i

fortsättningen skall ske genom en jämförelse

av nätkoncessionshavarens samlade intäkter i

förhållande till hans prestation.

Skälighetsbedömningen av tarifferna skall inte

längre i första hand utgå från nätföretagens

kostnader utan från en bedömning av vilken

prestation nätföretagen utför och om

intäkterna står i rimlig proportion till

denna. Vid bedömningen av prestationen skall,

enligt utredningen, hänsyn tas dels till de

objektiva förutsättningarna att bedriva

nätverksamheten, dels till sättet att bedriva

nätverksamheten. I praktiken innebär

utredningens förslag att tillsynen skall

bedrivas så att nätmyndigheten granskar

nätföretagens intäkter mot bakgrund av

företagens objektiva förutsättningar att

bedriva en effektiv nätverksamhet. Med denna

tillsynsmetod kommer bevisbördan i första hand

att ligga på företagen som har att motivera en

hög nättariff. Utredningen menar att denna

tillsynsmodell på sikt sannolikt är betydligt

mindre resurskrävande än den som nu tillämpas.

För att effektivisera tillsynen av

nätföretagens avgifter pågår dessutom inom

nätmyndigheten ett utvecklingsarbete med den

s.k. nätnyttomodellen. Den färdiga modellen

skall simulera ett nätföretags prestationer

med hjälp av uppgifter om abonnenternas

geografiska läge, energianvändning och

debitering samt nätföretagets utnyttjande av

överliggande nät (regionnät). De

kostnadsfunktioner som tas fram i det fiktiva

nätet sätts sedan i relation till

nätföretagens intäkter. Arbetet med

utformningen av nätnyttomodellen pågår, och

den beräknas tidigast kunna tas i bruk i

början av år 2002.

Dessutom har nätmyndigheten bedrivit ett

utvecklingsprojekt där nätoperatörernas

effektivitet mäts genom jämförelsetal och

nyckeltal med hjälp av en s.k. DEA-metod (Data

Envelopment Analysis). Projektet utmynnade i

en slutrapport i september 2000.

Elnätsutredningen anför vidare att en

utjämning av tariffnivån mellan glesbygd och

tätort förutsätter att tätortskunder tvingas

acceptera att tarifferna höjs i syfte att

stödja glesbygden. Det är, enligt utredningen,

främst möjligheterna till en ökad

samredovisning som får effekter på en

utjämning av nättarifferna. Den nu gällande

huvudregeln att varje område skall redovisas

för sig med möjlighet för innehavaren av

nätkoncessionen att ansöka om undantag har

inneburit att samredovisningen och därmed

möjligheten till tariffutjämning sker på

koncessionshavarens initiativ.

Dagens regler har också medfört att

tariffutjämningen skett långsamt. För att

uppnå en ökad tariffutjämning föreslår

Elnätsutredningen en ny huvudregel med

innebörden att områden som ligger geografiskt

nära varandra skall redovisas tillsammans om

de inte utgör ett olämpligt område. Fördelarna

med denna regel är, enligt utredningen, att

möjligheten till samredovisning inte blir

beroende av koncessionshavarens ansökan. För

att undvika drastiska tariffhöjningar för

vissa kunder föreslås att utjämningen sker

under en femårsperiod. Enligt utredningen bör

detta - med bibehållen stabilitet i

prissättningen - skapa en större dynamik i

omstruktureringarna och därmed också påskynda

en prisutjämning mellan tätare och glesare

områden.

Enligt ellagen får en juridisk person som

bedriver nätverksamhet - av hänsyn till risken

för korssubventionering - inte samtidigt

bedriva produktion av eller handel med el.

Utredningen föreslår att det införs ett förbud

mot såväl gemensam styrelsemajoritet som

gemensam verkställande direktör i nätföretag

och elhandels- eller elproduktionsföretag för

att i praktiken se till att åtskillnad mellan

nätverksamhet och konkurrensutsatt verksamhet

upprätthålls. Syftet med regeln är, förutom

att markera kravet på åtskillnad mellan

verksamheterna, också att förhindra att

nätverksamheten subventionerar annan

verksamhet med högre nättariffer som följd.

Risk för subventionering föreligger också,

enligt utredningen, om kostnader för samarbete

mellan företag, t.ex. för gemensamma lokaler,

endast eller i för stor utsträckning belastar

nätföretaget. Samma risk föreligger om varor

eller tjänster inte köps till marknadsmässiga

priser. Utredarnas slutsats är att

övervakningen av att subventioneringar inte

sker från nätföretag är helt beroende av en

effektiv tillsyn av nättariffens skälighet.

Med en bestämd och effektiv tillsyn tvingas

nätföretagen sätta låga tariffer och utrymmet

för icke lönsamma beteenden minskar eller

försvinner, enligt utredningen.

Fasta nätavgifter

Frågan om fasta och rörliga nätavgifter, som

tas upp i motionerna 1999/2000: N303 (v) och

2000/01:N222 (v), har tidigare varit föremål

för behandling i utskottet vid tre tillfällen.

Riksdagen avslog våren 1997 samt våren och

hösten 1998 motioner med förslag på detta

område (bet. 1996/97:NU11, 1997/98: NU12 och

1998/99:NU4). I reservationer (v, mp) följdes

motionerna upp.

Utskottet redovisade följande kompletterande

uppgifter i betänkande 1998/99:NU4 (s. 24):

En huvudprincip i ellagstiftningen är att

det skall vara en klar åtskillnad mellan å

ena sidan produktion och försäljning av el

och å andra sidan nätverksamhet. För att

dessa två funktioner inte skall blandas

ställs i lagstiftningen krav på

organisation och ekonomisk redovisning av

nätverksamhet. Kraven innebär att en

juridisk person som bedriver produktion

eller handel med el inte får bedriva

nätverksamhet. Den som bedriver

nätverksamhet och annan verksamhet inom

samma juridiska person skall ekonomiskt

redovisa nätverksamheten som en särskild

rörelsegren. Kraven tar sikte på att minska

riskerna för s.k. korssubventionering, dvs.

att nätverksamhet utnyttjas för subvention

av annan verksamhet eller omvänt måste

finansieras också på annat sätt än genom

nättariffer.

Enligt ellagstiftningen skall tarifferna

för nätverksamhet vara skäliga och

utformade på sakliga grunder. Med saklig

grund avses att de skall vara objektiva och

icke-diskriminerande. Skälighetsprövningen

skall baseras på de intäkter och kostnader

som kan hänföras till det aktuella

koncessionsområdet. Tarifferna skall

således återspegla kostnaderna - såväl

fasta som rörliga kostnader - i

verksamheten. Allmänt sett är överföring av

el (nätverksamhet) en kapitalintensiv

verksamhet med höga fasta kostnader.

Kostnader för elöverföring till en viss

elabonnent utgörs därmed till stor del av

fasta kostnader som inte påverkas av mindre

variationer i elförbrukningen.

Frågan om relationen mellan fast och

rörlig tariff har inte behandlats i

lagstiftningen utan skälighetsprövningen

kommer att vara vägledande. En princip för

utformningen av nättariffer är att den som

förorsakar kostnader också skall betala för

dessa, vilket innebär att tarifferna skall

vara kostnadsriktiga för varje

kundkategori.

Enligt de tariffprinciper som tillämpas

av de flesta nätföretag stiger den fasta

avgiften med den abonnerade uttagseffekten.

Det är således möjligt för en elkonsument

att minska den fasta nätavgiften genom att

minska den abonnerade uttagseffekten.

Därmed begränsas det totala effektuttaget

som elkonsumenten kan göra, vilket också

kan leda till en minskad elförbrukning.

Utskottets ställningstagande

Inledning

Utskottet behandlar först frågan om tillsyn av

nätverksamhet och därefter frågan om fasta

nätavgifter.

Tillsyn av nätverksamhet

Vägledande för den avreglerade elmarknaden är

omsorgen om konsumenternas intressen.

Utskottet konstaterar att nätavgifterna i

vissa fall ökat sedan omregleringen av

elmarknaden inleddes trots de

rationaliseringskrav, i form av

prissänkningar, som fastställts av

nätmyndigheten. Vidare noterar utskottet att

skillnaderna i nätavgifter mellan tätort och

glesbygd samt mellan nätföretag i samma region

är mycket stora och att problemen med

korssubventionering inte har lösts.

Enligt utskottets mening förutsätter en väl

fungerande elmarknad, förutom konkurrens i

handeln med el, även en effektiv och

tillförlitlig nätverksamhet. Eftersom

nätverksamheten inte är konkurrensutsatt är

det av avgörande betydelse att en effektiv

tillsyn av denna verksamhet fungerar. I den

nya ellagen, som trädde i kraft den 1 januari

1998, infördes bestämmelser för att skapa

förutsättningar för en effektivare tillsyn.

Erfarenheterna visar dock att det fortfarande

finns en rad problem när det gäller

nätverksamheten.

Utskottet ser därför positivt på att

Elnätsutredningen nu överlämnat sitt

betänkande med en översyn av ellagens

bestämmelser om nätverksamhet. I avvaktan på

remissinstansernas yttranden över utredningen

och på den av regeringen aviserade

propositionen i frågan anser utskottet att det

inte finns någon anledning för riksdagen att

nu göra något uttalande i de här aktuella

frågorna.

Utskottet avstyrker därmed de här aktuella

motionerna i berörda delar.

Fasta nätavgifter

Riksdagen har, som framgår av redovisningen

ovan, senast hösten 1998 avslagit motioner med

förslag liknande dem som nu framförs i

motionerna 1999/2000:N303 (v) och 2000/01:N222

(v). Nätavgiften och det pris som betalas för

den förbrukade elenergin är två helt skilda

avgifter som finansierar verksamheter som

enligt lagstiftningen skall hållas strikt

åtskilda. Motionärernas förslag om att helt

eller delvis slopa nätavgiften och i stället

integrera denna i den rörliga elkostnaden

bryter mot denna för ellagstiftningen

grundläggande princip. Nätverksamhet är en

kapitalintensiv verksamhet med höga fasta

kostnader som inte påverkas av mindre

variationer i eldistributionen. Nätavgifterna

skall grundas på kostnader som hör till

nätverksamheten och de skall vara

kostnadsriktiga. Enligt utskottets mening

faller det sig därför naturligt att en stor

del av nätavgiften är fast. I sammanhanget

vill utskottet dessutom påpeka att praktiskt

taget samtliga nätföretag i dag tillämpar en

nätavgift som består av både en fast och en

rörlig del. Den rörliga delen av nätavgiften

styrs av konsumentens förbrukning och innebär

således ett incitament till effektivare

elanvändning.

Enligt utskottets mening bör inte

statsmakterna gripa in i elmarknaden genom att

reglera förhållandet mellan fasta och rörliga

avgifter. Däremot vill utskottet betona vikten

av nätmyndighetens tillsyn av att

nätavgifterna är skäliga. I det sammanhanget

har konsumenterna en viktig roll att fylla när

det gäller att uppmärksamma nätmyndigheten på

de fall av avvikelser från skäligheten i

avgifter som kan förekomma. Det är också

angeläget att nätmyndigheten agerar snabbt och

effektivt i dessa fall.

När det gäller kravet på lägre nätavgifter i

de norra delarna av Sverige, som framförs i

motion 2000/01:N222 (v), vill utskottet påpeka

att stamnätstariffen för uttag redan i dag är

lägre i norra Sverige. Den lägre

stamnätstariffen slår igenom i såväl

regionnäts- som lokalnätstarifferna och

innebär därmed lägre nätavgifter för

elkonsumenterna i dessa områden.

Med det anförda avstyrker utskottet motion

1999/2000:N303 (v) och motion 2000/01:N222 (v)

i aktuell del.

Byte av elleverantör

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör - med anledning av berörda

motionsyrkanden - tillkännage för

regeringen att ett sanktionssystem mot

de nätbolag som inte uppfyller

regelverkets krav vid byte av

elleverantör bör införas.

Motionerna

Enligt motion 2000/01:N340 (s) finns det

åtskilliga exempel på att elkunder inte får

sina byten av elleverantörer genomförda inom

den tid som gäller enligt det nya regelverk

som trädde i kraft den 1 november 1999.

Oavsett om det beror på praktiska eller

administrativa problem hos de aktuella

nätägarna, eller om det är en medveten

strategi för att försena byten från den lokala

elleverantören, är detta ett oacceptabelt

förhållande, menar motionärerna. En bidragande

orsak till den dåliga efterlevnaden av

gällande regler anses vara att det inte finns

några sanktioner i regelverket. Motionärerna

föreslår därför att Energimyndigheten får rätt

att ta ut en sanktionsavgift av nätägare som

ej ombesörjer att elleverantörsbyte sker inom

fastställd tid. Sanktionsavgifterna får inte

kompenseras genom höjningar av nätavgifterna,

anser motionärerna.

Införandet av schablonberäkningen på

elmarknaden har stärkt konsumenternas

ställning genom kortare uppsägningstid och

kostnadsfria byten av elleverantör, sägs det i

motion 2000/01:N242 (m). Av Energimyndighetens

rapportering till regeringen framgår dock,

anförs det, att systemet ännu inte fungerar på

grund av att leverantörsbyte tar mycket längre

tid än som avsetts. Regelverket anger klart

och tydligt hur berörda aktörer skall agera

vid ett leverantörsbyte och vilka tidsfrister

som gäller. Motionärerna anser att det är

mycket viktigt att rutiner kring

leverantörsbyten och rapporteringen av

mätvärden snabbt förbättras. Regeringen bör

därför ge Energimyndigheten i uppdrag att

snabbutreda formerna för en av myndigheten

administrerad förseningsavgift för de nätbolag

som inte uppfyller regelverkets krav om att

inom fem arbetsdagar bekräfta (eller anmärka

på) en anmälan om leverantörsbyte, anförs det

i motionen.

I motion 2000/01:N346 (m, kd, fp, c) sägs

att det är av synnerlig vikt för

schablonberäkningsreformens och elmarknadens

trovärdighet hos kunderna att rutiner kring

leverantörsbyten och rapporteringen av

mätvärden snabbt förbättras. Också i denna

motion föreslås att regeringen skall ge

Energimyndigheten i uppdrag att utreda

formerna för en förseningsavgift för de

nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav.

Vidare anförs att anmälan om leverantörsbyte

skall innehålla uppgift om

anläggningsidentitet men att denna uppgift

ofta är okänd för kunderna. Motionärerna anser

att anläggningsidentiteten klart och entydigt

bör framgå av nätfakturan till kunden.

Regeringen bör därför även ge

Energimyndigheten i uppdrag att genomföra

eventuellt nödvändiga kompletteringar av

föreskrifter, inklusive sanktionsmöjligheter,

för att säkerställa att anläggningsidentiteten

i fortsättningen anges på nätfakturan.

Nätbolagen lever inte upp till det regelverk

som riksdagen beslutade om i samband med

avregleringen, framhålls det i motion

2000/01:N262 (kd). Alltför ofta bekräftas inte

ett leverantörsbyte inom fem arbetsdagar av

nätbolaget. Detta medför, enligt motionärerna,

att anmälda byten ej effektueras, att

elmarknaden inte fungerar enligt riksdagens

intentioner och att konsumenternas intresse

för att byta elleverantör minskar. Det leder

även till en fördyring och ett merarbete hos

elleverantören, en kostnad som i slutänden

måste tas ut av konsumenten. För att komma

till rätta med problemet anser motionärerna

att en förseningsavgift bör införas och att

anläggningsidentiteten bör anges på fakturan

för att ytterligare underlätta ett byte.

Enligt motion 2000/01:N244 (mp) kan krånglet

i samband med byte av elleverantör dramatiskt

reduceras genom två konkreta åtgärder. För det

första bör Energimyndigheten så snabbt som

möjligt införa en förseningsavgift för de

nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav

om att inom fem dagar antingen bekräfta eller

anmärka på ett leverantörsbyte. För det andra

bör Energimyndigheten kräva, med föreläggande

kombinerat med vite, att nätfakturan klart och

entydigt skall innehålla all den information

som behövs för att genomföra ett byte av

elleverantör - detta gäller framför allt

uppgift om den s.k. anläggningsidentiteten.

Vissa kompletterande uppgifter

Leverantörsbyten

Enligt Energimyndighetens beräkningar har en

elvärmekund, genom att omförhandla sitt elpris

eller genom att byta elleverantör, kunnat

sänka sin elkostnad med ca 2 000 kr per år

eller 10 %, oaktat den höjda energiskatten på

el. I augusti 2000 presenterades en

Temoundersökning som visade att 28 % av de

svenska hushållen fått ett nytt elpris efter

att ha bytt elleverantör eller omförhandlat

sitt elavtal. Av de 10 % som bytt elleverantör

uppges 88 % vara nöjda med sitt byte.

Förseningsavgift

Regler vid byte av elleverantör återfinns i 8

kap. ellagen. Kompletterande föreskrifter har

utfärdats i Energimyndighetens föreskrifter

och allmänna råd om mätning, beräkning och

rapportering av överförd el (NUTFS 1999:2).

Enligt Energimyndighetens föreskrifter om

leverantörsbyte gäller att byte av

elleverantör endast kan ske i ett månadsskifte

och att kundens nya elleverantör skall anmäla

bytet till nätägaren minst en månad innan

bytet sker. Nätägaren skall bekräfta anmälan

inom fem vardagar samt meddela den befintliga

elleverantören att dennes elleverans upphör.

I mars 2000 inrättades den s.k.

Schablondelegationen genom ett gemensamt

initiativ från Affärsverket svenska kraftnät

samt dåvarande Sveriges Elleverantörer och

Svenska Kraftverksföreningen. Delegationen har

till uppgift att stödja elmarknadens aktörer

genom att samordna och styra branschens arbete

med avräkningen i allmänhet och

schablonavräkningsreformen i synnerhet. Enligt

Schablondelegationen visar mätningar i

december 2000 att leverantörsbytesprocessen

inte förbättrats jämfört med situationen

tidigare under hösten 2000. Mätningarna visar

att 20-25% av leverantörsbytena inte sker vid

avsedd tidpunkt. Enligt delegationen har

övergången till elektronisk rapportering via

systemet Ediel PRODAT (fr.o.m. den 1 juli

2000) lett till försämringar som ännu inte

övervunnits. Schablondelegationen har utfärdat

en rad rekommendationer för att underlätta

processen med leverantörsbyten.

Enligt Oberoende elhandlare får

organisationens medlemsföretag in endast

30-40% av bekräftelser på leverantörsbyten

inom de föreskrivna fem dagarna.

Organisationen påpekar att

kommunikationsproblemen är långt ifrån lösta

och förespråkar snabba åtgärder för införande

av ett sanktionssystem.

Enligt en enkätundersökning till

nätföretagen som genomförts av Svensk Energi

besvaras 85 % av anmälningarna om

leverantörsbyten inom fem dagar och 90 % av

anmälda byten genomförs. Anledningen till att

anmälda leverantörsbyten inte genomförs beror,

enligt nätföretagen, på brister i

leverantörernas anmälan. Svensk Energi

förespråkar en form av bonussystem till

nätföretagen i stället för en förseningsavgift

som incitament för effektivare

leverantörsbyten.

Energimyndigheten framhåller i sin tredje

rapport om utvecklingen på elmarknaden

(2000:III) att leverantörsbytesprocessen

fortfarande omfattas av stora problem. Denna

situation bekräftades även av överdirektören

vid nätmyndigheten Håkan Heden vid

näringsutskottets sammanträde den 30 januari i

år. Enligt Energimyndigheten försenas och

försvåras leverantörsbyten av problem i

kommunikationssystemen (implementeringen av

Ediel), av bristande förståelse mellan

aktörerna samt på grund av att nätföretagen i

vissa fall inte klart anger uppgifter om

anläggningsidentitet. Bristande förståelse

mellan aktörerna på elmarknaden och för

respektive aktörs situation och

förutsättningar, lojalitetsfrågor mellan

nätföretag och elhandelsföretag med gemensam

ägare och med gemensamma kundregister,

riskerar att fördröja eller rentav förhindra

leverantörsbyten, enligt Energimyndigheten.

Detta kan leda till att intentionerna bakom

elmarknadsreformen förfelas och att

förtroendet för reformen i dess helhet

undergrävs, sägs det vidare i ovan nämnda

rapport.

Under sommaren 2000 remissbehandlades

Energimyndighetens första rapporter om

utvecklingen på elmarknaden (2000:I och II)

tillsammans med en liknande rapport från

Affärsverket svenska kraftnät. Flertalet

remissinstanser förordade någon form av

sanktionssystem för brister i rapporteringen

vid leverantörsbyten, något som också övervägs

av Energimyndigheten. Myndigheten framhåller

dock, i sin tredje rapport om utvecklingen på

elmarknaden (oktober 2000), att ett effektivt

sanktionssystem kräver noggrann utredning av

administrativa och tekniska frågor och att

aktörerna innan ett sådant system sätts i

verket bör ges möjlighet att anpassa sig till

det nya systemet.

Varken Energimyndigheten eller regeringen

har i ellagen bemyndigande att fatta beslut om

införande av en försenings- eller

sanktionsavgift. Införande av en sådan avgift

kräver således en ändring av ellagen. Inför en

sådan lag-ändring kommer ett antal

ställningstaganden att behövas. En ansvarig

myndighet måste utses och administrativa

rutiner fastställas. Vidare krävs att

objektiva kriterier definieras för att en

anmälan skall vara giltig tillsammans med

rutiner för dess mottagande. Frågor om

eventuell eftergift och överklagande måste

också hanteras.

Regeringen avser, som tidigare nämnts, att i

september 2001 lägga fram en proposition med

förslag som anses vara nödvändiga för att

förbättra elmarknadens funktion. Inför denna

proposition kommer, enligt uppgift från

Näringsdepartementet, fördelar och nackdelar

med en förseningsavgift att utredas samtidigt

som effekterna av branschens frivilliga arbete

skall utvärderas.

Anläggningsidentitet

Energimyndigheten har i dag ett bemyndigande

att föreskriva hur rapporteringen av mätning

av elförbrukningen skall utformas. Krav på att

anläggningsidentiteten skall anges vid

mätrapportering finns redan i dag, och

mätrapporten skall enligt föreskrifterna också

skickas till elanvändaren (7 kap. 3 § - NUTFS

1999:2). Denna rapport är normalt den faktura

som innehåller uppgifter om mätaravläsning.

Energimyndigheten har däremot inget

bemyndigande att ställa specifika krav på

utformning av fakturor.

Även frågan om angivande av

anläggningsidentitet har behandlats av

Schablondelegationen. Delegationen har

utfärdat en rekommendation om att

anläggningsidentiteten tydligt bör återfinnas

på nätfakturan. Frågan kommer, enligt uppgift

från Näringsdepartementet, att utvärderas

inför regeringens elmarknadsproposition hösten

2001.

Utskottets ställningstagande

Det har snart gått ett och ett halvt år sedan

schablonreformen trädde i kraft. Utskottet

noterar att konsumenterna stärkt sin ställning

på elmarknaden och att många har kunnat minska

sina elkostnader i betydande grad. Syftet med

reformen var att även de små elkonsumenterna

skulle kunna reducera sina kostnader genom att

på ett enkelt och smidigt sätt kunna byta

elleverantör eller omförhandla sina

leveransavtal.

Enligt vad utskottet erfarit fungerar dock

inte leverantörsbytesprocessen på ett

tillfredsställande sätt. Befintliga regler om

tidsgränser samt angivande av

anläggningsidentitet efterlevs inte i

tillräcklig utsträckning. Elbranschen har inte

lyckats lösa dessa problem på egen hand, trots

relativt lång inkörningstid, och

Energimyndighetens kontroll- och

sanktionsmöjligheter förefaller otillräckliga.

Enligt utskottets mening är det av synnerlig

vikt för elkonsumenterna och för

schablonreformens och elmarknadens

trovärdighet att rutinerna kring

leverantörsbyten snabbt förbättras.

Utskottet anser att regeringen skyndsamt bör

utreda förutsättningarna och formerna för

införande av ett effektivt sanktionssystem mot

de nätbolag som inte uppfyller regelverkets

krav vid byte av elleverantör eller gällande

föreskrifter om angivande av

anläggningsidentitet vid mätrapportering.

Regeringen bör snarast lägga fram erforderliga

förslag till de lagändringar som krävs för ett

snabbt införande.

Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig

bakom vad utskottet nu anfört. Därmed blir

samtliga här aktuella motioner i sak

tillgodosedda i berörda delar.

Konkurrensfrågor inom elmarknaden

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

olika konkurrensfrågor på elmarknaden,

bl.a. med hänvisning till att föreslagna

åtgärder redan vidtagits.

Motionerna

Elbranschen står mitt i en stor omställning -

prispressen är stor, riskerna mångdubblade och

åtta av tio företag kommer att försvinna inom

fem år, anförs det i motion 2000/01:N291 (m).

Många av dessa bolag är kommunalt ägda, där

skattebetalarna riskerar att stå för förluster

om hundratals miljoner, kanske miljarder, sägs

det vidare. Enligt motionärerna är det viktigt

att kraftigt minska det ökade risktagande med

medborgarnas pengar som nu skett inte minst

genom kommunala energibolag. En del av

riskerna är relaterade till

statsbidragsstöttade investeringar i

produktionsanläggningar, nu senast i

biobränsleeldade kraftvärmeverk. Andra risker

ligger i elhandelsrörelser. Motionärerna anser

att kommuner inte skall syssla med

näringsverksamhet och att de skall avyttra

sina energibolag. Regeringen bör ges i uppdrag

att noga följa utvecklingen inom de kommunala

elhandels- och elproduktionsbolagen för att

återkomma till riksdagen med redovisning och

förslag till hur riskexponeringen skall

minskas.

Den avreglerade nordiska elmarknaden har

hittills inneburit en rejäl press nedåt på det

rörliga elpriset, konstateras det i motion

2000/01:N222 (v). Elmarknaden måste emellertid

vårdas för att kunna utvecklas och ge rätt

signaler både till producenter, distributörer

och kunder. Ett problem för det svenska

prisområdet är, enligt motionärerna, den

totala dominans som tre producentgrupper -

Vattenfall AB, Sydkraft AB och Birka Energi AB

- har med ca 85 % av elproduktionen. Dessa

bolag är dessutom delägare av kärnkraftverken

vilket, enligt motionärerna, torde göra

konkurrensen obefintlig. Denna mycket kraftiga

koncentration av elproduktionen måste, enligt

motionärerna, analyseras och utredas för att

klarlägga om konsumenterna skadas och

konkurrensen upphävs.

I motion 2000/01:N312 (fp) framhålls att de

små och medelstora elhandelsbolagens existens

på marknaden långsiktigt är av avgörande

betydelse för den fria marknaden. Rapporter

visar dock att dessa bolag många gånger

drabbas hårdare av konkurrens och

prisområdesskillnader än de stora bolagen. Ett

av de största hoten mot många mindre elföretag

är, enligt motionären, den prisskillnad,

mellan systempriset på den nordiska marknaden

och svenskt områdespris, som uppstår när

överföringskapaciteten mellan länderna är

fullt utnyttjad. Dessa situationer uppstår

t.ex. när de dominerande svenska producenterna

drar ner sin produktion och samtidigt höjer

priset. Här finns, enligt motionären, ett

olyckligt incitament till prismanipulation.

En möjlig lösning är, anförs det i motionen,

att det på den svenska sidan införs ett system

med motköp som innebär att de svenska

producenterna aldrig skulle få mera än

systempris för den större mängden av behovet.

Systemet kan administreras av Svenska kraftnät

och införas ensidigt i Sverige om inte andra

länder följer med, enligt motionären.

Vissa kompletterande uppgifter

Enligt uppgift från Näringsdepartementet pågår

förberedelser för att tillsätta en utredning

som skall följa upp och analysera utvecklingen

av den nordiska elmarknaden. Utredningen skall

bl.a. belysa frågan om koncentrationen på

elproducentmarknaden.

År 1999 kontrollerade kraftföretagen

Vattenfall, Sydkraft och Birka Energi

tillsammans 84 % av den svenska elproduktionen

som detta år uppgick till totalt 150,5 TWh.

Vattenfall ägs till 100 % av den svenska

staten. De största ägarna i Sydkraft är norska

Statkraft SF (35 %) och de tyska företagen

E.ON Energie AG (29 %) och HEW (16 %). Birka

Energi ägs till 50 % av finska Fortum.

Vattenfalls andel av den gemensamma nordiska

elproducentmarknaden uppgick till 21 % och

Sydkrafts andel till 7 % år 1999 (se tabellen

på nästa sida). I Danmark omfattar

elproduktionen ett tiotal företag som är

organiserade i sammanslutningarna Elsam eller

Elkraft. I Norge finns ett hundratal

elproducenter varav ett tiotal står för ca 60

% av produktionen. De flesta företagen ägs av

den norska staten, kommuner eller fylken. I

Finland finns ca 120 företag som producerar

el. Fortum, som till 75 % ägs av den finska

staten, är landets största kraftföretag med 37

% av produktionen. Industrin och de

industriägda kraftbolagen har en lika stor

andel. De lokala och regionala energibolagens

andel är ca 15 %.

Nordens största elproducenter, produktion och

marknadsandelar år 1999

-------------------------------------------------------

|Land/Företag |Elproduktion|Marknadsandel|

Marknadsandel |

| | TWh | i Norden % |i respektive

|

| | | | land %|

-------------------------------------------------------

|Sverige | 150,6 | 40 | |

|totalt | | | |

-------------------------------------------------------

|Vattenfall | 79,6 | 21 | 52|

-------------------------------------------------------

|Sydkraft | 27,5 | 7 | 18|

-------------------------------------------------------

|Norge totalt | 122,9 | 33 | |

-------------------------------------------------------

|Statkraft | 33,5 | 9 | 27|

-------------------------------------------------------

|Oslo Energi | 8,1 | 2 | 7|

-------------------------------------------------------

|Finland | 66,8 | 18 | |

|totalt | | | |

-------------------------------------------------------

|Fortum | 24,5 | 6,5 | 37|

-------------------------------------------------------

|Pohjolan | 20,3 | 5 | 30|

|Voima Oy | | | |

-------------------------------------------------------

|Danmark | 37,0 | 10 | |

|totalt | | | |

-------------------------------------------------------

|Elsam | 22,8 | 6 | 62|

-------------------------------------------------------

|Elkraft | 14,2 | 4 | 38|

-------------------------------------------------------

|Nordens | 231 | 61 | |

|största el- | | | |

|producenter | | | |

|totalt | | | |

-------------------------------------------------------

|Norden totalt | 377,2 | 100 | |

-------------------------------------------------------

Källa: Grundfakta hämtade ur Elmarknaden 2000, s. 31 och 32.

Under delar av år 2000 transiterades stora

flöden av el från Norge genom Sverige till

Finland och genom Sverige och söderut med

anledning av rekordhög

vattenkraftsproduktion till följd av den

omfattande nederbörden. På grund av

problem i överföringskapaciteten mellan

Norge och Sverige och det faktum att några

stora svenska elproducenter samtidigt

minskade sin produktion, skapades under

första veckan i maj 2000 mycket stora

skillnader i områdespriserna mellan södra

Norge (75 kr/MWh) och Sverige (145

kr/MWh). Prishöjningarna drabbade främst

mindre elbolag utan egen produktion. Den

nordiska elbörsen Nord Pool betecknade

företagens agerande som "utövande av

marknadsmakt". Konkurrensverket har

kommenterat utvecklingen och bl.a.

föreslagit införande av gränsöverskridande

motköp, utbyggnad av

överföringskapaciteten samt ökad

transparens på marknaden genom

offentliggörande av information och

insiderregler.

För närvarande pågår ett samarbete

mellan systemoperatörerna i Norge

(Statnett), Finland (Fingrid) och Sverige

(Svenska kraftnät) som syftar till att

värdera olika former av motköp och vilken

metod som är lämplig att införa för att

hantera begränsningarna i det nordiska

elsystemet. Tills vidare är deras slutsats

att fullt motköp, dvs. att alla s.k.

flaskhalsar fullt ut regleras genom

motköp, inte går att hantera. Fullt motköp

innebär nämligen att mycket stora volymer

regleras till mycket stora kostnader som

också kan variera mycket över tiden.

Svenska kraftnät anser att det inom ramen

för de krav som finns på låga och stabila

nättariffer är omöjligt att hantera fullt

motköp. I system-operatörernas arbete

analyseras också möjligheten med partiellt

motköp. Denna analys är ännu inte slutförd

men det finns klara svårigheter även med

ett sådant system. Svenska kraftnät

betonar att motköpsprincipen i sig inte

löser problemet med kapacitetsbrist. Den 1

april 2001 kommer de nordiska

systemoperatörerna att lägga fram förslag

om hur motköp kan användas på den nordiska

marknaden. Samtidigt kommer driftkommittén

vid Nordel (samarbetsorgan för de

systemansvariga i de nordiska länderna)

att presentera ett förslag om en gemensam

nordisk effektreserv.

Även beträffande överföringskapaciteten

mellan de nordiska länderna pågår för

närvarande ett samarbetsprojekt mellan

systemoperatörerna. Den gemensamma

nordiska arbetsgruppen presenterade i

november 2000 ett antal åtgärder som på

kort sikt skulle kunna öka

överföringskapaciteten mellan Sverige och

Norge med 15-30 %, från nuvarande 3 000 MW

till 3 500-4 000 MW. Arbetsgruppen

föreslår att mer långsiktiga åtgärder

utreds vidare. Beslut om kort- och

långsiktiga åtgärder kommer, enligt

uppgift från Svenska kraftnät, att

presenteras den 1 april i år.

Utskottets ställningstagande

Beträffande förslagen i motion

2000/01:N291 (m) om kommunala elhandels-

och produktionsbolag konstaterar utskottet

att dessa frågor är kommunernas

angelägenheter. Frågor om kommunernas

näringsverksamhet och kommunala bolag

regleras i kommunallagen (1991:900), som i

riksdagen faller inom

konstitutionsutskottets beredningsområde.

Utskottet tycker det är bra att det nu

tillsätts en utredning som skall följa upp

och analysera utvecklingen på den nordiska

elmarknaden och belysa koncentrationen på

elproducentmarknaden. Under år 2000 och i

inledningen av innevarande år har den

svenska och nordiska elmarknaden utsatts

för en rad prövningar i form av bl.a.

kraftiga prissvängningar och

kapacitetsproblem som framgår av

redogörelsen ovan. Utskottet anser det

synnerligen viktigt att den nordiska

elmarknaden fungerar väl och att

eventuella konkurrensbegränsningar,

snedvridningar eller manipulationer av

marknaden undanröjs. I detta sammanhang

har, enligt utskottets mening,

Konkurrensverket en viktig roll att spela

när det gäller den svenska delen av

marknaden.

Utskottet ser positivt på det arbete som

görs av Svenska kraftnät och de andra

nordiska systemoperatörerna för att komma

till rätta med flaskhalsproblem och

bristande överföringskapacitet mellan

främst Norge och Sverige. Utskottet finner

att de förslag som väckts i motionerna

2000/01:N222 (v) och 2000/01:N312 (fp)

redan är föremål för åtgärder. Utskottet

avstyrker därmed samtliga här aktuella

motionsyrkanden.

Anslutning av vindkraft

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

anslutning av vindkraft-verk till

elnäten med hänvisning till pågående

utredningsarbete.

Motionerna

Många av aktörerna bakom vindkraftsbaserad

elproduktion upplever i dag att det är

svårt att få ekonomisk bärighet i sin

verksamhet på grund av de höga

investeringskostnader som följer av

anslutning till det svenska kraftnätet,

sägs det i motion 2000/01:N382 (c). Detta

bör, enligt motionärerna, ändras genom att

producentens ansvar för nätanslutningen

upphör vid kraftverksanläggningens gräns

från vilken Svenska kraftnät bör överta

ansvaret. Svenska folket har, anförs det

vidare, genom nätavgifter betalat

utbyggnaden av det svenska elnätet vid

etableringen av vattenkrafts- och

kärnkraftsproduktion - så måste det ske

även denna gång. Genom en ökning av

nätavgiften för elenergikonsumenter, på

förslagsvis 0,5 öre per kWh, skapas,

enligt motionärerna, ekonomiskt utrymme

för att lösa nätanslutningsfrågan utan att

belasta statsbudgeten.

I motion 2000/01:N216 (mp) framhålls att

de förmånliga anslutnings- och

överföringsvillkoren för småskalig

elproduktion, som regleras i ellagen

(4 kap. 10 §), inte gäller för

havsbaserade vindkraftverk, trots att ett

av syftena med ellagen är att befrämja

småskalig elproduktion.

Enligt motionärerna består problemet för

havsbaserade vindkraftverk i att det är

ägaren av sjökabeln som måste

tillhandahålla de förmånliga

överföringsvillkoren till

vindkraftsägaren, medan ägaren av region-

eller lokalnätet på närmaste land kan ta

ut sedvanliga överföringstariffer i

sjökabelns andra ände. Sjökabeln betraktas

nämligen som en nätanläggning enligt

Energimyndighetens tolkning, och en

juridisk person som bedriver nätverksamhet

får inte bedriva produktion eller handel

med el enligt ellagen (3 kap. 1 §).

Motionärerna, som anger alternativa

lösningar på problemet, anser att

riksdagen bör begära att regeringen lägger

fram förslag till ändring i lagstiftningen

vad gäller anslutningen av havsbaserad

vindkraft.

Vissa kompletterande uppgifter

Frågor om förstärkning och utbyggnad av

elnäten för en ökad anslutning av

vindkraft behandlades av

Vindkraftsutredningen i betänkandena

Vindkraften (SOU 1998:152) och Rätt plats

för vindkraften (SOU 1999:75). Utredningen

ansåg att det bör införas en möjlighet

till ekonomiskt stöd för förstärkning av

elnäten med anledning av utbyggnaden av

vindkraft. Enligt utredningen skulle

stödet eventuellt kunna finansieras inom

befintliga anslagsramar på energi- och

miljöområdet eller genom att en avgift

eller skatt införs i konsumtionsledet.

I juli 2000 fick Energimyndigheten i

uppdrag av regeringen att, med

utgångspunkt från Vindkraftsutredningens

förslag, ta fram underlag för bedömning av

behov och kostnader för nätförstärkning i

olika delar av landet. Utredningsuppdraget

är en del av ett större uppdrag som gäller

redovisning av områden med goda

vindförutsättningar, planeringsmål och

kriterier för utbyggnad av vindkraften.

Enligt uppgift från Energimyndigheten

kommer även problemen kring anslutning av

havsbaserade vindkraftverk att behandlas.

Uppdraget skall redovisas senast den 30

april 2001.

I sammanhanget kan även nämnas att en

interdepartemental arbetsgrupp (AgVIND),

med uppdrag att genomföra en övergripande

kartläggning av förutsättningarna för

lokalisering av vindkraftverk i havs- och

fjällområden, överlämnade en delrapport

till miljöminister Kjell Larsson den 1

februari i år.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att de frågor om

anslutningen av vindkraft till elnäten som

aktualiseras i motionerna 2000/01:N382 (c)

och 2000/01:N216 (mp) är föremål för en

utredning inom Energimyndigheten som

kommer att redovisas inom kort. I avvaktan

på utredningsresultaten är utskottet inte

berett att närmare gå in på frågan om

anslutning av vindkraft. Utskottet

avstyrker därmed de nu aktuella

motionsyrkandena.

Överföringskapacitet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om

utbyggnad av elöverförings-

kapaciteten mellan de nordiska

länderna med hänvisning till att

åtgärder i frågan redan vidtagits.

Motionen

I motion 2000/01:N228 (c) framhålls att

den svenska elproduktionen domineras av

några få stora aktörer och att den

nordiska elmarknaden inte fungerar

tillfredsställande. Ett av skälen till

detta är bristen på överföringskapacitet.

För att skapa bättre möjligheter för den

nordiska elmarknaden att utvecklas finns

det anledning att överväga om inte

överföringskapaciteten skall förbättras.

Det skulle, sägs det, kunna öka

möjligheterna att importera s.k. grön el,

dvs. el producerad på ett förnyelsebart

sätt från t.ex. norsk vattenkraft.

För att öka överföringskapaciteten

mellan främst Norge och Sverige, men även

mellan andra geografiska områden, anser

motionärerna att Svenska kraftnät bör få i

uppdrag att undersöka om befintliga

utlandsförbindelser till de nordiska

länderna kan förstärkas eller om nya

ledningar behöver byggas.

Vissa kompletterande uppgifter

I regleringsbrevet för Svenska kraftnät

anges som ett av målen för verksamheten

att affärsverket skall medverka till att

det nordiska elmarknadssamarbetet

utvecklas i enlighet med

överenskommelserna från de nordiska

energiministermötena i Helsingör år 1995

och på Grönland år 2000.

Svenska kraftnäts roll och ansvar när

det gäller effektbalansen har preciserats

i regleringsbrevet för budgetåret 2001 där

följande mål anges: att bevaka tillgången

på höglastkapacitet i det svenska

elsystemet, att förmedla relevant

information till marknadens aktörer, att

utveckla marknadsinstrument som kan bidra

till att skapa tillgång på tillräcklig

höglastkapacitet i det svenska elsystemet

och att med beaktande av de

energipolitiska målen och ett effektivt

resursutnyttjande verka för en

harmonisering av gällande regler vid

hantering av effektknapphet genom ett

vidareutvecklat samarbete mellan

systemansvariga i Norden.

Som tidigare redovisats pågår ett

samarbetsprojekt om ökad

överföringskapacitet mellan de

systemansvariga i Sverige (Svenska

kraftnät), Norge (Statnett) och Finland

(Fingrid). Den gemensamma nordiska

arbetsgruppen presenterade den 21 november

2000 ett antal åtgärder som på kort sikt

(1-3 år) skulle kunna öka

överföringskapaciteten mellan Sverige och

Norge från nuvarande 3 000 MW till 3 500-4

000 MW. Kostnaden för åtgärderna beräknas

till 400-450 miljoner kronor.

Arbetsgruppen föreslår även att mer

långsiktiga åtgärder utreds vidare.

Studier som arbetsgruppen genomfört visar

att en ny större förbindelse mellan

Sverige och Norge kan komma att behövas.

Beslut om kort- och långsiktiga åtgärder

kommer, enligt uppgift från Svenska

kraftnät, att presenteras den 1 april i

år.

I november 2000 träffades en

överenskommelse mellan de norska och

svenska statssekreterarna för energifrågor

om viktiga gemensamma principer för ett

norsk-svenskt samarbete för att hantera

effektproblem i det nordiska elsystemet. I

överenskommelsen fastslås bl.a. att

nätutbyggnader skall värderas utifrån den

gemensamma marknadens behov.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att det uppdrag till

Svenska kraftnät som motionärerna pläderar

för redan effektuerats. Motion

2000/01:N228 (c) avstyrks därmed.

Debitering av elförbrukning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om

debitering av den faktiska

elförbrukningen med hänvisning till

en pågående utredning.

Motionen

I motion 2000/01:N314 (s) erinras om att

den övervägande majoriteten av

elförbrukare i dag debiteras preliminärt

för sin uppskattade förbrukning av el. En

exakt uppgift om elförbrukningen får

konsumenterna normalt bara en gång per år

i samband med att elmätaren avläses. Att

avskaffa preliminärdebiteringen och i

stället ersätta den med en debitering av

faktisk förbrukning genom fjärravläsning

medför enligt motionären uppenbara

fördelar: kunderna blir nöjda eftersom de

vid varje räkningstillfälle bara betalar

för den el som de faktiskt förbrukat;

genom omedelbar information om förbrukning

och kostnad får kunden incitament att

spara energi, och nätägarnas kostnad för

att insamla korrekta mätvärden, övrig

mätvärdeshantering, fakturering och

kundtjänst blir lägre. Dessutom blir det

lättare för konsumenterna att byta

elleverantör och i en framtid möjligt att

omedelbart byta elleverantör via Internet.

I motionen anförs vidare att det i dag

finns företag som levererar utrustning för

fjärravläsning och att 50 000 till 100 000

elanvändare redan debiteras för sin

faktiska förbrukning. Motionären anser att

regeringen bör utreda frågan om debitering

av den faktiska elförbrukningen.

Vissa kompletterande uppgifter

Regeringen gav nyligen Energimyndigheten i

uppdrag att, i samråd med Konsumentverket

och företrädare för branschen, närmare

utreda förutsättningarna för att införa

debitering efter faktisk elförbrukning i

kombination med tätare mätaravläsningar.

Syftet med utredningen är att tillgodose

allmänna konsumentintressen och att

effektivisera elanvändningen. Uppdraget

skall delredovisas senast den 1 maj 2001

och slutredovisas senast den 1 juni 2002.

Energimyndigheten skall bl.a. belysa hur

den snabba tekniska utvecklingen, vad

gäller mät-, data- och

kommunikationsteknik, kan påskynda en

övergång till debitering av faktisk

förbrukning. Analysen bör omfatta en

bedömning av om utvecklingen av s.k.

intelligenta hus kan få effekter på hur

mätnings- och debiteringstekniken kan

komma att utvecklas. Vidare skall studien

omfatta en utvärdering av vilka olika

former av incitament till mätarteknisk

utveckling som kan främjas. I samarbete

med branschen, såväl

elmaterielleverantörer som nätföretag,

skall det även utredas hur stora de

faktiska kostnaderna är för tätare

mätaravläsningar.

Energimyndigheten bör vidare bedöma hur

snabbt en övergång till faktisk debitering

skulle ske, om statsmakterna inte vidtar

några särskilda åtgärder. Det kan förmodas

att kundernas krav på service och fakture-

ring efter faktisk förbrukning kan komma

att öka till följd av

schablonberäkningsreformen. Den tekniska

utvecklingen mot automatiserade

fjärravlästa system antas också fortgå

utan att särskilda åtgärder vidtas. Det är

angeläget att kunna göra en bedömning av i

vilken grad insatser från statsmakterna

skulle kunna öka hastigheten i denna

utveckling.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening är det

betydelsefullt att förutsättningarna för

en övergång från preliminär debitering av

elkonsumtionen till debitering efter

faktisk förbrukning nu utreds. En övergång

till debitering av faktisk förbrukning

skulle kunna medföra flera fördelar för

konsumenterna och en effektivare

elanvändning. Som framgår av redovisningen

ovan har regeringen redan givit

Energimyndigheten i uppdrag att genomföra

en utredning av de frågor som aktualiseras

i motion 2000/01:N314 (s). Motionen

avstyrks därmed.

Strålningsrisker från

kraftledningar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör - med anledning av en

motion - tillkännage för regeringen

att åtgärder och metoder för att

reducera strålningsriskerna från

kraftledningar bör utredas. Jämför

reservation 3 (s, v).

Motionen

Många kommuner vill av estetiska skäl

eller med hänsyn till strålningsrisken

gräva ned kraftledningar som i dag finns

ovan jord, sägs det i motion 2000/01:N219

(kd). Forskningsresultaten avseende

magnetfält och strålningsrisker är inte

entydiga, men samhället borde, enligt

motionären, ändå prioritera nedgrävning av

kraftledningar i tätbebyggt område där

barn vistas. Kraftbolagen sägs vara

positiva till en nedgrävning av

kraftledningarna då detta skulle kräva

mindre resurser till underhåll. Enligt

motionären bör en utredning tillsättas för

att se över möjligheterna till nedgrävning

av kraftledningar, inbegripet incitament

för detta samt en finansieringsplan.

Vissa kompletterande uppgifter

I september 2000 presenterade en

internationell forskargrupp vid Institutet

för miljömedicin den hittills mest

omfattande analysen av studier som gjorts

av ett eventuellt samband mellan

kraftledningars magnetfält och

barnleukemi.

Resultaten av analysen visar att det

inte finns någon ökad risk för barnleukemi

för det stora flertalet barn som bor i

närheten av kraftledningar och att den

ytterst lilla cancerrisk som finns endast

gäller dem som utsätts för mycket höga

strålningsstyrkor. Det kritiska avståndet

till kraftledningen kan beräknas till

mellan 30 och 50 meter beroende på

ledningens styrka. Undersökningen visar

vidare att mindre än ett fall, av de 60

till 70 barn som årligen insjuknar i

barnleukemi i Sverige, kan tillskrivas

strålning från kraftledningar. Problemet

att definitivt belägga ett samband består

i att forskarna inte kan förklara hur den

lågfrekventa strålningen kan orsaka

uppkomsten av leukemi eller andra

cancerformer. Trots mångåriga djurförsök

och laboratorieexperiment finns ännu ingen

godtagbar biologisk förklaring till

cellpåverkande effekter av låg

elektromagnetisk strålning.

Eftersom ett samband mellan

kraftledningars magnetfält och bl.a.

leukemi inte kan uteslutas har

Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket,

Elsäkerhetsverket, Socialstyrelsen och

Statens strålskyddsinstitut i samråd

utarbetat en s.k. försiktighetsprincip.

Försiktighetsprincipen innebär att om

åtgärder, som generellt minskar

exponeringen, kan vidtas till rimliga

kostnader och konsekvenser i övrigt bör

det eftersträvas att reducera fält som

avviker starkt från vad som kan anses

normalt i den aktuella miljön. När det

gäller nya elanläggningar och byggnader

bör målet redan vid planeringen vara att

utforma och placera dessa så att

exponeringen begränsas. Det övergripande

syftet med försiktighetsprincipen är att

på sikt reducera exponeringen för

magnetfält för att minska risken att

människor skadas. Den ovan relaterade

undersökningen har inte föranlett de

samrådande myndigheterna att omvärdera

försiktighetsprincipen.

Vidare kan noteras att ett underorgan

till Världshälsoorganisationen (IARC -

International Agency for Research on

Cancer) för närvarande utreder frågan och

beräknas komma med ett utlåtande inom de

närmaste åren.

Vid planering och byggande av

kraftledningar gäller regler i miljöbalken

(1998:808) och plan- och bygglagen

(1987:10) som tillämpas allmänt för

tekniska energiförsörjningssystem och

kraftproduktion. Enligt lagen (1977: 439)

om kommunal energiplanering skall det i

varje kommun finnas en aktuell plan för

tillförsel, distribution och användning av

energi i kommunen. Till planen skall höra

en miljökonsekvensbeskrivning.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att

forskningsresultaten om strålningsrisker

från kraftledningar är motstridiga. En

försiktighetsprincip (som redovisas ovan),

gällande kraftledningars magnetfält, har

utfärdats med anledning av att ett samband

mellan kraftledningars magnetfält och

bl.a. leukemi inte kan uteslutas. Mot

bakgrund av att det i dag finns

bostadsområden, skolor och daghem, som

ligger nära kraftledningar, där barn

dagligen vistas under längre tid, anser

utskottet att farhågorna om

strålningsrisker bör tas på stort allvar.

Enligt utskottets mening bör därför en

utredning tillsättas med uppdrag att finna

åtgärder och metoder för att reducera

strålningsriskerna från kraftledningar. I

utredningsuppdraget bör även ingå att ta

fram förslag till incitament för kommuner

och kraftbolag för sådana åtgärder samt en

bedömning av kostnaderna för åtgärderna.

Riksdagen bör genom ett uttalande ställa

sig bakom vad utskottet nu anfört. Därmed

får motion 2000/01:N219 (kd) anses

tillgodosedd.

Fjärrvärme

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om

avreglering av fjärrvärmemarknaden

med hänvisning till pågående

remissbehandling av en utredning i

frågan. Jämför reservation 4 (m, kd,

fp).

Motionen

I motion 2000/01:N280 (m) anförs att många

konsumenter i dag sitter fast i ett

fjärrvärmesystem där de i realiteten inte

kan påverka sina priser. För att skapa

konkurrens och ett sunt marknadstänkande

även på fjärrvärmemarknaden måste, enligt

motionären, handeln med fjärrvärme

avregleras och en tillsyn av

taxesättningen skapas. En väg att gå,

anförs det i motionen, är införande av

s.k. tredjepartstillträde som innebär att

en tredje part (utöver fjärrvärmeföretaget

som äger och driver ledningsnätet och

kunderna som får sina leveranser av

hetvatten) får tillträde till

ledningsnätet och därmed ges möjlighet att

konkurrera med fjärrvärmeföretaget om

produktion och försäljning av hetvatten.

Tillträdet skall ske till icke-

diskriminerande regler. Överskottsvärme

från tillverkningsindustrin anges som en

möjlig källa för tredjepartstillträde.

Energimyndighetens fortsatta

utredningsarbete i frågan bör, enligt

motionären, ha som mål att ge förslag som

underlättar en avreglering av

fjärrvärmemarknaden.

Konkurrens- och prissituationen på

fjärrvärmemarknaden berörs även i motion

2000/01:N277 (m), dock utan att uttryckas

i något yrkande. Motionärerna anser att

införandet av en tillsyn över

fjärrvärmeverksamheten bör övervägas.

Vissa kompletterande uppgifter

Näringsutskottet behandlade våren 2000

(bet. 1999/2000:NU15) motioner liknande de

nu aktuella om tillsyn och avreglering av

fjärrvärmemarknaden. Med hänvisning till

pågående utredningsarbete avstyrkte

utskottet motionerna. Riksdagen beslutade

enligt utskottets förslag.

I samband med omregleringen av

elmarknaden den 1 januari 1996 infördes

fri prissättning på fjärrvärmemarknaden.

Samtidigt gäller att fjärrvärmenäten utgör

s.k. naturliga monopol.

Utbyggnaden av fjärrvärmenät har under

de senaste åren varit relativt omfattande.

Drygt 1,7 miljoner lägenheter, ca 135 000

småhus och ett stort antal lokaler är i

dag anslutna till olika fjärrvärmenät.

Dessa nät har tillsammans en längd på

drygt 1 100 mil och levererar ca 43 TWh

värme om året motsvarande en försäljning

på ca 16 miljarder kronor.

Av en undersökning som gjorts i

samarbete mellan Sveriges

fastighetsägareförbund, HSB:s riksförbund,

Riksbyggen, SABO och Hyresgästernas

riksförbund (Avgiftsundersökningen 2000)

framgår att fjärrvärmepriserna varierar

kraftigt mellan olika kommuner - från 65

kr till 132 kr per kvadratmeter och år för

en specificerad typfastighet.

Undersökningen visar att de lägsta

kostnaderna återfinns i större kommuner

som byggt ut sina fjärrvärmenät under lång

tid medan de högsta kostnaderna återfinns

i mindre kommuner som byggt ut fjärrvärme

de senaste 10-15 åren. Enligt

undersökningen har fjärrvärmepriserna

stigit marginellt mellan åren 1999 och

2000.

I december 1999 gav regeringen

Energimyndigheten i uppdrag att följa upp

utvecklingen på fjärrvärmemarknaden.

Enligt uppdraget skulle myndigheten utreda

frågor om utformningen av en framtida

uppföljning av fjärrvärmemarknaden, bedöma

risker för korssubventionering och utreda

orsaker till prisskillnader mellan

företagen. Uppdraget redovisades i

rapporten Fjärrvärmen på värmemarknaderna

(ER 19:2000) i oktober 2000.

För att öka konkurrensen på

värmemarknaden föreslås i rapporten en

utökad prisinformation samt

produktivitetsmätningar och nyckeltal.

Vidare föreslås fortsatt utredning av krav

på särredovisning eller juridisk

separation för fjärrvärmeföretag samt om

möjligheterna att införa

tredjepartstillträde. Även frågan om

möjligheterna för fjärrvärmekunder att ta

upp klagomål mot priser och andra

leveransvillkor bör utredas vidare.

Beträffande tredjepartstillträde till

fjärrvärmenäten redovisas i rapporten en

förstudie där vissa jämförelser med

elmarknaden görs. I rapporten sägs att

omregleringen av elmarknaden utgör en

närliggande förebild för

fjärrvärmemarknaden med den

institutionella uppdelningen i produktion

och handel å ena sidan respektive

transporttjänsten, dvs. nätföretagens

distribution, å andra sidan. Det finns

dock likheter och olikheter mellan

fjärrvärme- och elsektorn där den största

skillnaden torde ligga i att varje

fjärrvärmesystem är lokalt mycket

begränsat medan överföringen av el sker

via omfattande nätverk som även går över

nationsgränserna. Trots dessa olikheter

finns en likhet i en möjlig uppdelning

mellan nät och produktion som kan leda

till konkurrens i produktionsledet och en

effektivisering som kan komma kunderna

till godo. Den analys som presenteras i

rapporten pekar på både för- och

nackdelar. Utredaren anser att ett

införande av tredjepartstillträde är av

mindre värde för de mindre

fjärrvärmesystemen medan fördelarna synes

överväga för de större systemen. I

rapporten föreslås fortsatt utredning av

hur villkoren och administrationen för ett

tredjepartstillträde på distributionen av

hetvatten kan utformas, bl.a. om sådant

tillträde skall gälla generellt eller

endast för större fjärrvärmesystem samt

för- och nackdelar med s.k. förhandlat

respektive reglerat tillträde.

Beträffande frågan om tillsyn av

priserna på fjärrvärmemarknaden ställs i

rapporten frågan om den föreslagna

uppföljningen av priser och därtill

hörande analyser av branschen bör

kompletteras med en form av pristillsyn

som inte har karaktär av formell

prisreglering. En sådan "säkerhetsventil"

kan, enligt utredaren, vara av särskilt

värde för de kunder som köper små volymer.

De stora kunderna har en stark

förhandlingsposition, dels genom sin

storlek, dels genom högre kompetens som

professionell motpart vid förhandlingar.

De kunder som köper små volymer kan

däremot behöva en form av instans där

möjligheter att klaga på priser och andra

leveransvillkor finns. En sådan instans

kan, enligt utredaren, vara

partssammansatt som t.ex.

Värmemarknadskommittén eller alternativt

kan Energimyndigheten ges en sådan roll.

En pristillsyn kan ses som ett mindre

formaliserat ingripande där i första hand

ett forum skapas för att bilägga tvister

om priser och andra avtalsvillkor. I

rapporten föreslås att frågan utreds

vidare.

Konkurrensverket har i ett

samrådsyttrande (dnr 779/2000) framfört

synpunkter på Energimyndighetens rapport.

Konkurrensverket anser att rapporten ger

stöd för verkets tidigare framförda

förslag om att någon form av pristillsyn

(reglering) av fjärrvärme bör införas.

Verket anser att formerna för en sådan

tillsyn skyndsamt bör utredas.

Remissbehandlingen av Energimyndighetens

rapport och Konkurrensverkets yttrande

skall vara klar den 31 mars i år.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ser positivt på de senaste årens

utbyggnad av fjärrvärmen som ett led i

utvecklingen mot en minskad elanvändning.

Samtidigt gäller att den fria prissättning

som råder på fjärrvärmemarknaden

kombinerat med förekomsten av naturliga

monopol kan skapa problem i form av

oskäliga prishöjningar för boende och

andra fjärrvärmekonsumenter. Enligt

ellagen skall fjärrvärmeverksamhet

bedrivas på affärsmässig grund. Vidare är

konkurrenslagen tillämplig. I detta

sammanhang anser utskottet att

Konkurrensverket har en viktig roll att

spela när det gäller kontroll av

fjärrvärmeföretagen så att dessa inte

missbrukar sin dominerande ställning på

marknaden.

De förslag om avreglering och tillsyn av

fjärrvärmemarknaden som tas upp i den nu

aktuella motionen behandlas i

Energimyndighetens ovan nämnda rapport och

i Konkurrensverkets yttrande som för

närvarande remissbehandlas. Utskottet

anser att det inte finns anledning att

föregripa remissinstansernas synpunkter

och finner därför ingen anledning att

föreslå någon åtgärd från riksdagens sida

- motion 2000/01:N280 (m) avstyrks därmed.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Tillsyn av nätverksamhet

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:N51

yrkande 31, 1999/2000: N204, 1999/2000:N228

yrkande 22 i denna del, 1999/2000:N328,

2000/01:N242 yrkandena 7-9, 2000/01:N262 yrkande

4 och 2000/01: N277.

Reservation 1 (m, kd, c, fp)

2. Fasta nätavgifter

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:N303 och

2000/01:N222 yrkande 1.

Reservation 2 (v, mp)

3. Byte av elleverantör

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört med anledning av

motionerna 2000/01:N242 yrkande 10, 2000/01:

N244, 2000/01:N262 yrkandena 5 och 6,

2000/01:N340 och 2000/01: N346.

4. Konkurrensfrågor inom elmarknaden

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:N222

yrkande 2, 2000/01:N291 och 2000/01:N312.

5. Anslutning av vindkraft

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:N216 och

2000/01:N382 yrkande 4.

6. Överföringskapacitet

Riksdagen avslår motion 2000/01:N228.

7. Debitering av elförbrukning

Riksdagen avslår motion 2000/01:N314.

8. Strålningsrisker från kraftledningar

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört med anledning av

motion 2000/01:N219.

Reservation 3 (s, v)

9. Fjärrvärme

Riksdagen avslår motion 2000/01:N280.

Reservation 4 (m, kd, fp)

Stockholm den 13 mars 2001

På näringsutskottets vägnar

Per Westerberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per

Westerberg (m), Barbro Andersson Öhrn (s), Lennart

Beijer (v), Karin Falkmer (m), Sylvia Lindgren (s),

Ola Karlsson (m), Nils-Göran Holmqvist (s), Marie

Granlund (s), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell (m),

Ingegerd Saarinen (mp), Åke Sandström (c), Eva

Flyborg (fp), Anne Ludvigsson (s), Karl Gustav

Abramsson (s), Lennart Värmby (v) och Harald

Bergström (kd).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. Tillsyn av nätverksamhet (punkt 1)

2.

av Per Westerberg (m), Karin Falkmer

(m), Ola Karlsson (m), Inger Strömbom

(kd), Ola Sundell (m), Åke Sandström

(c), Eva Flyborg (fp) och Harald

Bergström (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 1 borde ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som anförts i

reservation 1. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 1999/2000:N51 yrkande 31,

1999/2000:N204, 1999/2000:N228 yrkande 22

i denna del, 1999/2000: N328, 2000/01:N242

yrkandena 7-9, 2000/01:N262 yrkande 4 och

2000/01: N277.

Ställningstagande

Vägledande för den avreglerade elmarknaden

är omsorgen om konsumenternas intressen.

Vi konstaterar att nätavgifterna i vissa

fall ökat sedan omregleringen av

elmarknaden inleddes trots de

rationaliseringskrav, i form av

prissänkningar, som fastställts av

nätmyndigheten. Vidare noterar vi att

skillnaderna i nätavgifter mellan tätort

och glesbygd samt mellan nätföretag i

samma region är mycket stora och att

problemen med korssubventionering inte har

lösts.

Enligt vår mening förutsätter en väl

fungerande elmarknad, förutom konkurrens i

handeln med el, även en effektiv och

tillförlitlig nätverksamhet. Eftersom

nätverksamheten inte är konkurrensutsatt

är det av avgörande betydelse att en

effektiv tillsyn av denna verksamhet

fungerar. I den nya ellagen, som trädde i

kraft den 1 januari 1998, infördes

bestämmelser för att skapa förutsättningar

för en effektivare tillsyn. Erfarenheterna

visar dock att det fortfarande finns en

rad problem när det gäller

nätverksamheten.

Undersökningar visar att det finns

mycket stora avgiftsskillnader mellan

nätföretag med likartade förutsättningar

och att avgifterna i genomsnitt är

relativt höga jämfört med kostnaderna för

verksamheten. Detta tyder på bristande

effektivitet i nätföretagens verksamhet.

Ett annat problem är subventioneringen av

elhandeln med monopolvinster från

nätverksamheten.

För att skydda konsumenterna från

oskäliga nätavgifter, uppmuntra

rationaliseringar av nätverksamheten och

motverka en snedvridning av konkurrensen

på elmarknaden genom korssubventioneringar

anser vi att regeringen skyndsamt bör

vidta åtgärder för att skärpa tillsynen

över nätverksamheten enligt de riktlinjer

som föreslås i de här aktuella motionerna.

Det vi nu anfört med anledning av här

aktuella motionsyrkanden bör riksdagen

tillkännage för regeringen som sin mening.

3. Fasta nätavgifter (punkt 2)

4.

av Lennart Beijer (v), Ingegerd

Saarinen (mp) och Lennart Värmby (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 2 borde ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som anförts i

reservation 2. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 1999/2000:N303 och 2000/01:N222

yrkande 1.

Ställningstagande

Den avreglerade nordiska elmarknaden har

hittills inneburit en rejäl press på det

rörliga elpriset. Ett lågt elpris är bra,

men det ökar i sig inte motivationen för

effektivare elanvändning och elsparande.

Vi anser att systemet med fasta

nätavgifter tvärtom minskar motivationen

för stora kundgrupper att dra ner på

elanvändningen och bli mer eleffektiva.

Enligt vår mening är det nu dags att gå

vidare i utvecklingen av en modern

elmarknad. Vi anser att de särskilda

nätavgifterna bör slopas och att det i

stället bör införas ett system där

nätägarna tar betalt för nätverksamheten

av eldistributörerna som använder nätet.

Detta innebär att det rörliga elpriset

blir högre än i dag men samtidigt blir det

intressant för de flesta hushåll att bli

mer eleffektiva och att minska sin

elanvändning. Vi anser att ett

elprissystem med enbart rörlig avgift bör

utredas.

Vi föreslår därmed att riksdagen

bifaller motion 1999/2000:N303 (v) och

motion 2000/01:N222 (v) i berörd del.

5. Strålningsrisker från

kraftledningar (punkt 8)

6.

av Barbro Andersson Öhrn (s), Lennart

Beijer (v), Sylvia Lindgren (s), Nils-

Göran Holmqvist (s), Marie Granlund

(s), Anne Ludvigsson (s), Karl Gustav

Abramsson (s) och Lennart Värmby (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 8 borde ha följande lydelse:

8. Riksdagen avslår motion 2000/01:N219.

Ställningstagande

Vi anser att frågan om hälsorisker i

samband med strålning från kraftledningar

skall tas på stort allvar och vill betona

vikten av att de ansvariga myndigheterna

fortlöpande bevakar utvecklingen på

området. Samtidigt noterar vi

svårigheterna för forskningen att

klarlägga ett definitivt samband mellan

lågfrekvent strålning och cancer. Hittills

tillgängliga forskningsresultat har inte

föranlett ansvariga myndigheter att

omvärdera den försiktighetsprincip som

sedan år 1996 är vägledande vid beslut i

frågor om strålning från kraftledningar.

På en del håll i landet finns i dag

bostadsområden, skolor och daghem, som

ligger nära kraftledningar, där höga

mätvärden noterats. Enligt vår mening är

det viktigt att barn inte utsätts för

starka magnetfält. Det är därför angeläget

att forskningsansträngningarna på området

fortgår. Vi anser däremot att det inte för

närvarande finns tillräckliga skäl för att

tillsätta en utredning enligt vad som

föreslås i motion 2000/01:N219 (kd), som

därmed avstyrks.

7. Fjärrvärme (punkt 9)

8.

av Per Westerberg (m), Karin Falkmer

(m), Ola Karlsson (m), Inger Strömbom

(kd), Ola Sundell (m), Eva Flyborg (fp)

och Harald Bergström (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 9 borde ha följande lydelse:

9. Riksdagen tillkännager för regeringen

med anledning av motion 2000/01: N280 som

sin mening vad som anförts i reservation

4.

Ställningstagande

Många konsumenter är i dag hänvisade till

fjärrvärmesystem utan möjlighet att välja

andra värmealternativ. De kan därför inte

påverka sina kostnader eftersom

fjärrvärmeföretagen har en monopolposition

som gör att de kontrollerar marknaden utan

konkurrens. En möjlig väg att öka

konkurrensen på fjärrvärmemarknaden kan

vara att införa s.k. tredjepartstillträde.

Detta innebär att en tredje part får

tillträde till ledningsnätet och därmed

möjlighet att konkurrera med

fjärrvärmeföretaget om produktion och

försäljning.

Vi anser att en tillsyn av

fjärrvärmemarknaden bör införas som

bevakar hur kommuner och andra aktörer

sätter sina fjärrvärmetaxor.

Energimyndighetens fortsatta

utredningsarbete bör inriktas på att ta

fram förslag enligt vad vi nu anfört.

Med det anförda är motion 2000/01:N280

(m) delvis tillgodosedd.

Bilaga

Förteckning över behandlade

förslag

Motioner från allmänna

motionstiden 1999/2000

1999/2000:N204 av Olle Lindström (m) vari

yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om skärpt

tillsyn av nätavgifterna.

1999/2000:N228 av Bo Lundgren m.fl. (m)

vari yrkas

22. (delvis) att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om skärpt tillsyn av

elnät.

1999/2000:N303 av Lennart Beijer m.fl. (v)

vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär en utredning

kring nätavgifterna i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1999/2000:N328 av Åke Sandström (c) vari

yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

elmarknadens nätavgifter.

Motion med anledning av

proposition 1999/2000:140

1999/2000:N51 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

vari yrkas

31. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att försvåra möjligheterna till

subventionering av elhandel med

monopolvinster från energiområdet.

Motioner från allmänna

motionstiden 2000/01

2000/01:N216 av Per Lager m.fl. (mp)

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring i lagstiftningen vad gäller

anslutningen av havsbaserad vindkraft.

2000/01:N219 av Amanda Agestav (kd)

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad som i motionen anförs om

tillsättandet av en utredning för en

översyn av nedgrävning av kraftledningar i

tätbebyggt område.

2000/01:N222 av Lennart Värmby m.fl. (v)

1. Riksdagen begär att regeringen

tillsätter en utredning med uppgift att se

över nättarifferna enligt vad i motionen

anförs.

2. Riksdagen begär att regeringen

tillsätter en utredning med uppgift att se

över den monopolliknande

producentmarknaden för el i Sverige.

2000/01:N228 av Kenneth Johansson m.fl.

(c)

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

förstärka eller bygga ut

elöverföringskapaciteten mellan de

nordiska länderna.

2000/01:N242 av Bo Lundgren m.fl. (m)

7. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

behovet av effektivare nätföretag.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

modeller för att öka konkurrensen mellan

nätföretagen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

skärpt tillsyn av nätföretagen.

10. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om förseningsavgift för de nätbolag

som i strid med regelverket försvårar

bytet av elleverantör.

2000/01:N244 av Ingegerd Saarinen (mp)

1. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

att en förseningsavgift snarast bör

införas för nätbolag som missköter sin

skyldighet att inom fem arbetsdagar

bekräfta eller anmärka på ett

leverantörsbyte.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

att nätbolagens faktura till kunden klart

och entydigt skall innehålla all den

information som behövs för att genomföra

ett smidigt byte av elleverantör.

2000/01:N262 av Inger Strömbom m.fl. (kd)

4. Riksdagen begär att regeringen

påskyndar Energimyndighetens utveckling av

former för bedömning av nättarifferna och

ger myndigheten befogenheter att där så

krävs vidta tvingande åtgärder.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till införande av en

förseningsavgift för de nätbolag som i

strid med regelverket försvårar bytet av

elleverantör.

6. Riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag om att kundens

anläggningsidentitet och andra för ett

smidigt leverantörsbyte nödvändiga

uppgifter skall anges på nätfakturan.

2000/01:N277 av Lars Björkman och Anders G

Högmark (m)

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skärpt

tillsyn och ökad konkurrens för

nätbolagen.

2000/01:N280 av Ewa Thalén Finné (m)

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

avreglera fjärrvärmen.

2000/01:N291 av Ola Karlsson och Lars

Lindblad (m)

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om

riskerna i kommunägda energibolag.

2000/01:N312 av Johan Pehrson (fp)

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

konkurrensen på elmarknaden.

2000/01:N314 av Helena Zakariasén m.fl.

(s)

Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om

faktisk debitering av elförbrukningen.

2000/01:N340 av Sören Lekberg och Ingemar

Josefsson (s)

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa

en sanktionsavgift mot elnätsägare som

försenar leverantörsbyte.

2000/01:N346 av Ola Karlsson m.fl. (m, kd,

fp, c)

1. Riksdagen tillkännager för regeringen

vad som anförs i motionen om införandet av

en förseningsavgift för de nätbolag som i

strid med regelverket försvårar bytet av

elleverantör.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen

vad som anförs i motionen om att kundens

anläggningsidentitet skall anges på

nätfakturan.

2000/01:N382 av Viviann Gerdin och Sven

Bergström (c)

4. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

förbättrade anslutningsförutsättningar

till det svenska kraftnätet.

Elanders Gotab, Stockholm 2001