Bet. 2000/01:SfU13

Socialförsäkringsutskottets betänkande

2000/01:SFU13

Automatisk balansering av ålderspensionssystemet

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Följdmotioner

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

Bilaga 2

2000/01

SfU13

Redogörelse för ärendet

Utskottet behandlar i detta betänkande proposition

2000/01:70 Automatisk balansering av

ålderspensionssystemet, vari föreslås att riksdagen

antar förslag till lag om ändring i lagen (1998:674)

om inkomstgrundad ålderspension samt godkänner

riktlinjer för fördelning av eventuella överskott i

fördelningssystemet. Regeringens förslag återges i

bilaga 1 och lagförslaget i bilaga 2.

Med anledning av propositionen har fyra motioner

väckts. I betänkandet behandlar utskottet också ett

antal motioner som väckts under den allmänna

motionstiden 2000 och som rör

ålderspensionssystemet. Förslagen i motionerna

återges i bilaga 1.

Utskottet har den 22 mars 2001 hållit en offentlig

utfrågning om förslagen i propositionen. En utskrift

från utfrågningen finns i bilaga 3.

Finansutskottet har beretts tillfälle att yttra sig

över propositionen och motionerna men avstått från

att yttra sig.

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet proposition

2000/01:70 Automatisk balansering av

ålderspensionssystemet och motioner som väckts med

anledning av propositionen. I betänkandet behandlas

också ett antal motioner från den allmänna

motionstiden 2000 och som avser

ålderspensionssystemet.

Ett syfte med ålderspensionsreformen är att skapa

ett pensionssystem som är följsamt mot den

samhällsekonomiska och demografiska utvecklingen.

För att nå detta syfte fullt ut vad gäller

ålderspensionssystemets fördelningsdel lämnas i

propositionen förslag till kompletterande

lagstiftning avseende indexomräkningen av

pensionsbehållningar och pensioner i

fördelningssystemet. Ett balanstal som mått på den

ekonomiska ställningen i fördelningsdelen skall

årligen fastställas. När balanstalet understiger

1,00, dvs. tillgångarna är mindre än skulderna,

skall avsteg från den vanliga omräkningen göras

genom användande av ett balansindex. När

förhållandet mellan tillgångar och skulder

återställs och balanstalet överstiger 1,00

accelererar indexomräkningen.

Balanstal skall första gången fastställas för år

2003.

I propositionen föreslås också riktlinjer om

fördelning av eventuella överskott i

fördelningssystemet. Sådana överskott skall fördelas

på de försäkrade genom ett tillägg till indexeringen

som motsvarar det utdelningsbara överskottet.

Vidare skall årligen upprättas en samlad

redovisning av det inkomstgrundade

ålderspensionssystemets finansiella ställning och

utveckling.

Utskottet tillstyrker propositionen men föreslår ett

tillkännagivande om att regeringen bör överväga om

balanstalet skall vara mer fingraderat, dvs. med

fler decimaler. Utskottet avstyrker samtliga

motioner.

Till betänkandet har fogats sju reservationer och

ett särskilt yttrande.

Propositionen

I proposition 2000/01:70 Automatisk balansering av

ålderspensionssystemet har regeringen

(Socialdepartementet) föreslagit

1. att riksdagen antar regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad

ålderspension,

2. att riksdagen godkänner de riktlinjer regeringen

föreslår om att eventuella överskott skall

fördelas på de försäkrade på så sätt att ett

tillägg till indexeringen skall göras som

motsvarar det utdelningsbara överskottet (avsnitt

7).

Lagförslaget återfinns som bilaga 2.

Följdmotioner

2000/01:Sf26 av Bo Könberg m.fl. (fp):

Riksdagen begär förslag från regeringen om att

Sjätte AP-fonden läggs ned och att dess medel

överförs till Första-Fjärde AP-fonderna i enlighet

med vad som anförs i motionen.

2000/01:Sf27 av Claes Stockhaus m.fl. (v):

1. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad

ålderspension.

2. Riksdagen begär att regeringen återkommer med

ett nytt förslag till automatisk balansering som

innehåller gränser för vilket över- eller

underskott som den automatiska balanseringen

skall hantera.

3. Riksdagen begär att regeringen återkommer med

ett nytt förslag till automatisk balansering som

innehåller ett färdigt förslag om hur överskott i

fördelningssystemet skall fördelas.

4. Riksdagen begär att regeringen återkommer med

ett nytt förslag till automatisk balansering av

finansiellt underskott i pensionssystemet som

baseras på tillfällig avgiftshöjning.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen i

det fortsatta beredningsarbetet klart skall

belysa konsekvenserna av den automatiska

balanseringen för statsbudgeten samt för

individer med olika inkomster, kön och ålder.

2000/01:Sf28 av Gunnar Axén (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att tillgångarna i

Sjätte AP-fonden - efter utbyte av börsnoterade

aktier mot obligationer - skall överföras till

staten, varefter de onoterade aktierna placeras i

ett riskkapitalbolag under Finansdepartementet samt

att detta riskkapitalbolag sedan privatiseras i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:Sf29 av Kerstin-Maria Stalin (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att den

automatiska balanseringen "bromsen" ej skall

genomföras.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att de pengar som

tagits från AP-fonden och avkastningen på dem

fryses, så att de kan återlämnas till

pensionssystemet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utfall och

resultat beträffande "modellpersoner" i

beräkningarna görs.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det tillsätts

en oberoende expertutredning med internationellt

inslag, som får till uppgift att allsidigt

analysera det nya pensionssystemet mot bakgrund

av de mål som uttalades 1994.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att RFV noggrant

redovisar kostnaderna för det nya systemet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om grundpension.

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01:Sf207 av Karin Falkmer (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om pensionsvillkoren

för svenskar boende utomlands.

2000/01:Sf214 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppgift att se över beräkningen av

pensionsrätt vid utbetalning av ackumulerad

inkomst.

2000/01:Sf229 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppgift att se över hur det nya

pensionssystemets utfall kan göras mer

könsneutralt.

2000/01:Sf232 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp):

Riksdagen beslutar om ändring i 20 kap. 6 § lagen

(1962:381) om allmän försäkring och 15 kap. 16 §

lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension

enligt vad som anförs i motionen.

2000/01:Sf237 av Inger Davidson m.fl. (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

premiepensionsmedel skall få placeras i s.k.

ideella fonder.

2000/01:Sf270 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i enlighet med vad som i

motionen anförs om att utarbeta en

miniminivå/certifieringsregler när det gäller

etiska, sociala och miljömässiga aspekter för

fonder som erbjuds som sparalternativ för

premiepensionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att PPM får i uppgift att utvärdera och

granska fonderna utifrån etiska, sociala och

miljömässiga aspekter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige likt England skall kräva att

alla pensionsfonder skall redovisa sociala,

etiska och miljömässiga ställningstaganden och

riktlinjer för sin verksamhet om

konsumentupplysning.

2000/01:Sf284 av Martin Nilsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om krav på redovisning

av etisk, social och miljömässig policy för

pensionsfonder.

2000/01:Sf285 av Birgitta Ahlqvist och Monica Öhman

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om val till

premiesparfond.

2000/01:Sf289 av Rolf Kenneryd (c):

Riksdagen beslutar om en ändring i lagen om

inkomstgrundad ålderspension så att ungdomar under

16 år befrias från egenavgifter till ålderspension.

2000/01:Sf295 av Laila Bjurling (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att presentationen

av fonder för placering av premiepensionen skall

kunna innehålla uppgifter om fonden, utöver maximal

avkastning, också tar hänsyn till etiska eller

miljömässiga skäl vid placering av våra

pensionspengar.

2000/01:Kr230 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om konstnärerna och

pensionssystemet.

Utskottets överväganden

Allmänt om det nya pensionssystemet

I juni 1998 beslutade riksdagen om reformerade

regler för inkomstgrundad ålderspension och ett nytt

grundtrygghetssystem, garantipension (prop.

1997/98:151 och 152, bet. 1997/98:SfU13 och SfU14,

rskr. 1997/98:315 och 320). Riktlinjer för det nya

pensionssystemet hade antagits av riksdagen fyra år

tidigare (prop. 1993/94:250, bet. 1993/94:SfU24,

rskr. 1993/94:439). Reformen bygger på en

överenskommelse som träffats mellan fem av

riksdagens partier (s, m, kd, c och fp). Den s.k.

Genomförandegruppen, med företrädare för dessa fem

partier, har i uppdrag att medverka i

beredningsarbetet och att vårda överenskommelsen.

Genom reformen skapas ett ålderspensionssystem som

är mer följsamt mot den samhällsekonomiska och

demografiska utvecklingen. Grunden för den enskildes

pensionsskydd är även i framtiden ett obligatoriskt

offentligt sy-stem. Det reformerade

ålderspensionssystemet omfattar såväl ett

standardskydd enligt inkomstbortfallsprincipen som

ett grundskydd för dem som haft inga eller låga

förvärvsinkomster. Grundskyddet finansieras med

allmänna skattemedel medan den inkomstgrundade

pensionen är avgiftsfinansierad. Huvuddelen av det

inkomstgrundade pensionssystemet är uppbyggt som ett

avgiftsbaserat fördelningssystem medan en mindre del

utformas som ett renodlat premiepensionssystem.

Inkomstgrundad pension

Beräkningen av inkomstgrundad ålderspension bygger

på den s.k. livsinkomstprincipen, som innebär att i

princip alla pensionsgrundande inkomster under livet

har betydelse för pensionsnivån och väger lika tungt

oberoende av när under livet de tjänas in.

Tillgodoräknad pensionsrätt och avgiften till

ålderspension utgör 18,5 % av den pensionsgrundande

inkomsten och andra s.k. pensionsgrundande belopp

som skall läggas till grund för pensionsrätt. Vid

beräkning av pensionsgrundande inkomst, som högst

kan uppgå till 7,5 inkomstbasbelopp, skall avdrag

ske för den allmänna pensionsavgiften. Av

pensionsrätten utgör 16 procentenheter pensionsrätt

för inkomstpension och 2,5 procentenheter

pensionsrätt för premiepension.

Någon övre åldersgräns för intjänande av

pensionsrätt finns inte.

Pensionsrätt tillgodoräknas årligen den enskilde

baserad på summan av pensionsgrundande

förvärvsinkomster och sociala ersättningar vid

sjukdom, arbetslöshet, föräldraledighet m.m.

Därutöver är vissa fiktiva inkomster

pensionsgrundande, s.k. pensionsgrundande belopp.

Det gäller i vissa fall för föräldrar med små barn,

för plikttjänstgöring och för studier.

De ackumulerade pensionsrätterna i

fördelningssystemet (inkomstpension),

pensionsbehållningen, skall räknas upp med ett index

som följer den allmänna inkomstutvecklingen. Även

intjänandetaket skall räknas upp årligen i takt med

den allmänna inkomstutvecklingen.

Inkomstgrundad pension kan tas ut fr.o.m. 61 års

ålder.

Den årliga ålderspensionen inom

fördelningssystemet, inkomstpensionen, beräknas

genom att summan av de uppräknade pensionsrätterna

divideras med ett delningstal. Detta bestäms med

hänsyn till bl.a. den genomsnittliga förväntade

livslängden vid tidpunkten för pensionsuttaget och

tillväxtnormen 1,6. Genom att beräkna

begynnelsepensionen med hänsyn till en tillväxtnorm

blir den månatliga pensionen från

inkomstpensionssystemet redan från början förhöjd

med en framtida tillväxt på 1,6 % som fördelats

jämnt över pensioneringstiden. Den fortsatta

pensionen följsamhetsindexeras, vilket innebär att

ålderspensionen räknas upp fullt ut med

prisutvecklingen och, om den faktiska realtillväxten

avviker från normen 1,6, görs vid indexeringen

dessutom ett påslag eller ett avdrag med vad som

motsvarar avvikelsen.

Ålderspensionssystemet finansieras huvudsakligen med

ålderspensionsavgift i form av arbetsgivar- och

egenavgifter om 10,21 % samt av allmän

pensionsavgift om 7 %. Detta motsvarar ett

avgiftsuttag på 18,5 % räknat på den

pensionsgrundande inkomsten.

Premiepension

Av den totala pensionsavgiften på 18,5 % sätts 2,5

procentenheter av till ett premiepensionssystem.

Avsättningar till premiepensionssystemet har skett

sedan 1995, men t.o.m. 1998 gjordes avsättningarna

med 2 % av underlaget. I premiepensionssystemet

skall inbetalda medel individuellt fonderas och

tillgodohavandet redovisas på individuella

premiepensionskonton.

I premiepensionssystemet får en make till den

andra maken föra över sin pensionsrätt som tjänats

in i premiepensionssystemet. Överföringen skall

omfatta hela den pensionsrätt för premiepension som

tjänats in för året. Överföringen skall inte påverka

rätt till garantipension.

Försäkringsfunktionen handhas av en statlig

myndighet, Premiepensionsmyndigheten (PPM).

Premiepensionsmedlen får placeras i svenska och

utländska värdepappersfonder. En pensionssparare kan

också välja att placera medel i Premievalsfonden som

förvaltas av Sjunde AP-fonden. Om den enskilde inte

gör något aktivt val av förvaltning placeras medlen

i en särskild fond, Premiesparfonden, som också den

förvaltas av Sjunde AP-fonden.

Vid pensioneringen skall pensionsbeloppet från

premiepensionssystemet bestämmas på

försäkringsmässiga grunder utifrån behållningen på

den enskildes premiepensionskonto. Beloppet kan

variera från månad till månad beroende på

fondandelarnas värde. Vid pensioneringen kan

alternativt tecknas en livränteförsäkring.

Inom premiepensionssystemet skall efterlevandeskydd

kunna tecknas.

Övergångsbestämmelser för inkomstgrundad pension

Det nya inkomstgrundade pensionssystemet omfattar

fullt ut personer födda 1954 eller senare. Personer

födda åren 1938-1953, den s.k. mellangenerationen,

omfattas av de reformerade intjänandereglerna enligt

en s.k. tjugondelsinfasning. Det innebär att de får

ett i förhållande till födelseåret ökat antal

tjugondelar av pensionen från det nya systemet och

resterande antal tjugondelar från ATP-systemet. För

mellangenerationen betalas enligt en garantiregel

ett tillägg till pensionen så att inkomstgrundad

ålderspension lägst motsvarar den tilläggspension i

form av ålderspension inklusive folkpensionstillägg

som har tjänats in t.o.m. år 1994.

För personer födda 1937 eller tidigare gäller i

princip äldre bestämmelser.

Efter det den pensionsberättigade har fyllt 65 år

(för personer födda år 1937 eller tidigare från

årsskiftet 2001/2002) skall tilläggspensionen

följsamhetsindexeras, med utgångspunkt i

tillväxtnormen 1,6.

Garantipension

Den inkomstgrundade pensionen kompletteras med ett

grundskydd i form av en garantipension för den som

haft inga eller låga inkomster under förvärvslivet.

Grundskyddet finansieras med allmänna skattemedel.

Garantipensionen skall följa den allmänna

prisutvecklingen och vara skattepliktig. Det

särskilda grundavdraget vid beskattningen slopas.

För rätt till oavkortad garantipension krävs 40 års

bosättning i Sverige mellan 16 och 65 års ålder.

Försäkringstid mellan 16 och 24 års ålder räknas i

princip endast om pensionsgrundande inkomst har

tillgodoräknats med minst ett inkomstbasbelopp per

år.

För den som inte har rätt till någon

inkomstgrundad pension alls utges garantipensionen

som ett fast belopp. För övriga

garantipensionsberättigade skall garantipensionen

utgöra en viss utfyllnad till den inkomstgrundade

pension som de har tjänat in. Garantipensionen

avräknas mot den inkomstgrundade ålders-pensionen

och övergångsvis utgiven änkepension från ATP och

viss utländsk pension, däremot inte mot

tjänstepension.

Garantipensionen för en ensamstående pensionär

beräknas med utgångspunkt i en basnivå om 2,13

prisbasbelopp (motsvarar enligt 2001 års

prisbasbelopp ca 78 600 kr). Denna basnivå trappas

av med ett belopp som motsvarar 100 % av den

inkomstgrundade ålderspensionen till den del denna

inte överstiger 1,26 prisbasbelopp (ca 46 500 kr).

För inkomstgrundad pension därutöver görs en

avtrappning med ett belopp motsvarande 48 %.

Garantipensionen är helt bortreducerad vid en

inkomstgrundad pension på ca 113 300 kr (vid 2001

års prisbasbelopp).

För en gift pensionär är basnivån 1,90

prisbasbelopp (ca 70 100 kr). En avtrappning från

basnivån görs med ett belopp som motsvarar 100 % av

den inkomstgrundade ålderspensionen upp till 1,14

prisbasbelopp (ca 42 000 kr) och med ett belopp som

motsvarar 48 % av den inkomstgrundade pensionen till

den del denna överstiger 1,14 prisbasbelopp.

Garantipensionen är helt bortreducerad vid en

inkomstgrundad pension på ca 100 400 kr (vid 2001

års prisbasbelopp).

Garantipension kan erhållas fr.o.m. 65 års ålder.

Övergångsbestämmelser för garantipension

Det nya garantipensionssystemet omfattar personer

födda 1938 eller senare. För personer födda 1937

eller tidigare ersätts nuvarande

grundtrygghetssystem år 2003 av en övergångsvis

garantipension (prop. 1999/2000:127, bet.

2000/01:SfU3, rskr. 2000/01:10). Utgångspunkten för

den övergångsvisa garantipensionen är att i princip

ingen pensionär skall få ett lägre nettoutfall än

med nuvarande regler.

Automatisk balansering av

ålderspensionssystemet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen antar lagförslag som innebär att

ett balanstal varje år skall fastställas som

visar förhållandet mellan tillgångar och

skulder i ålderspensionssystemets

fördelningsdel. När balanstalet understiger

1,00 skall avsteg automatiskt göras från

indexeringen av pensionsbehållningar och

pensioner. Omräkning skall i stället ske med

ett särskilt balansindex så länge

balansindexet understiger inkomstindexet.

Vidare skall årligen upprättas en samlad

redovisning av det inkomstgrundade

ålderspensionssystemets finansiella ställning

och utveckling.

Riksdagen ger regeringen till känna att

regeringen bör överväga ett mer finjusterat

balanstal, dvs. med fler decimaler.

Regeringen godkänner riktlinjer om att

eventuella överskott skall fördelas på de

försäkrade på så sätt att ett tillägg till

indexeringen skall göras som motsvarar det

utdelningsbara överskottet.

Riksdagen avslår därmed dels en motion med

förslag att propositionen avslås och att ett

nytt förslag begärs som bl.a. omfattar

fördelning av överskott, dels en motion i

vilken anförs att den automatiska

balanseringen inte skall genomföras.

Jämför reservationerna 1 (v) och 2 (mp)

Bakgrund

Hur pensionsrätter och utgående pensioner skall

indexeras med hänsyn till inkomst- och

prisutvecklingen har varit en av de centrala

frågorna i arbetet med att reformera

ålderspensionssystemet. Att så varit fallet beror på

att systemets sociala och ekonomiska egenskaper i

hög grad bestäms av indexeringens utformning.

Riksdagens beslut våren 1994 om riktlinjer för

ålderspensionssystemet omfattade inte principer för

hur indexeringen skulle utformas. Denna fråga skulle

i stället utredas vidare. Våren 1998 beslöts att

indexeringen av pensionsskulden som huvudprinip

skall ske med ett snittindex. Detta snittindex

skulle förses med kompletterande regler för

balansering av ålderspensionssystemets ekonomiska

ställning. Om det var tekniskt möjligt skulle dessa

kompletteringar utformas som automatiskt verkande

regler.

I juli 1999 remitterades departementspromemorian

Automatisk balansering - regler för avsteg från

inkomstindexeringen inom ålderspensionssystemets

fördelningsdel (Ds 1999:43). Promemorian innehöll

lagförslag till den automatiska balanseringen.

Efter remissbehandlingen av förslagen i

promemorian önskade regeringen ytterligare underlag

inför förslaget till automatisk balansering. Därför

gavs i februari 2000 Riksförsäkringsverket (RFV) i

uppdrag att analysera förslaget ytterligare.

Uppdraget redovisades i oktober samma år i rapporten

Automatisk balansering av ålderspensionssystemet -

redovisning av regeringens beräkningsuppdrag (RFV

Analyserar 2000:1).

Propositionen

I propositionen föreslås att riksdagen antar förslag

till lag om ändring i lagen (1998:674) om

inkomstgrundad ålderspension, LIP. Lagförslaget

innehåller kompletterande regler om indexomräkning

av pensionsbehållningar och utgående pensioner i

ålderspensionssystemets fördelningsdel samt en ny

bestämmelse om en samlad årlig redovisning av det

inkomstgrundade ålderspensionssystemets finansiella

ställning och utveckling.

I propositionen föreslås också att riksdagen

godkänner riktlinjer om fördelning av eventuella

överskott i ålderspensionssystemets fördelningsdel.

Allmänna överväganden

En av de viktigaste principerna för det nya

pensionssystemet är att pensionsrätt skall intjänas

med samma belopp som den avgift som inbetalas av

eller för individen. Det nya systemet är därmed ett

s.k. avgiftsdefinierat system. Den inkomstgrundade

ålderspensionen är dessutom en fristående

försäkringsgren som i sin helhet finansieras med en

specialdestinerad och fast pensionsavgift. Om ett

pensionssystem skall uppfylla dessa principer måste

avgiftsinkomsterna tillsammans med tillgångarna i

den s.k. buffertfonden kunna finansiera

pensionsutgifterna. Risken för varaktiga underskott

måste alltså elimineras.

Ett mål för det nya fördelningssystemet har varit

att ge systemet så goda sociala egenskaper som

möjligt inom ramen för ett finansiellt stabilt

system med fast avgift. Det är detta mål som

föranlett att pensionsrättigheterna så långt det är

finansiellt möjligt skall förräntas med ett snitt-

index (förändringen av de genomsnittliga

pensionsgrundande inkomsterna). Samma mål har

föranlett beslutet att delningstalen skall vara

fasta (pensionen påverkas inte av förändringar i

genomsnittlig återstående livslängd efter

pensioneringstidpunkten). Även besluten att systemet

skall vara finansiellt stabilt och ha en fast avgift

kan motiveras av sociala hänsyn, detta ur ett

perspektiv som har med rättvisa mellan generationer

att göra.

De goda egenskaperna som den fasta avgiften,

snittindexeringen och det fasta delningstalet ger

fördelningssystemet medför dock att systemet vid

viss utveckling kommer att betala högre pensioner än

vad avgifterna kan finansiera. Systemet riskerar att

vara för generöst i förhållande till avgifterna. Det

kan inträffa t.ex. om den förvärvsaktiva

befolkningen minskar och/eller om medellivslängden

ökar. Huruvida det faktiskt inträffar beror på

systemets konsolidering (styrka) när påfrestningen

inleds, påfrestningens styrka och på buffertfondens

avkastning och utvecklingen av omsättningstiden.

Om snittindexet eller det fasta delningstalet

tillåts leda till underskott skulle somliga

generationer - i princip yngre - förr eller senare

och i någon form tvingas betala för att pensionerna

till äldre generationer varit för höga i förhållande

till avgifterna.

Förslag till automatisk balansering

En metod som säkerställer att ett pensionssystem

alltid kan uppfylla sitt åtagande är att utforma

systemet så att åtagandet, pensionsskulden, inte kan

överstiga systemets tillgångar.

Regeringen bör därför varje år fastställa ett

balanstal som mått på den ekonomiska ställningen i

ålderspensionssystemets fördelningsdel. RFV bör få i

uppdrag att utföra beräkningen. Balanstalet, som

skall fastställas första gången för år 2003, visar

förhållandet mellan tillgångar och skulder i

fördelningssystemet. Om balanstalet understiger 1,00

skall avsteg från omräkningen av

pensionsbehållningar och pensioner med inkomstindex

göras. Regeringen fastställer då ett balansindex.

Balansindex fastställs och används för varje år det

understiger inkomstindex för samma år.

Systemets tillgångar och skulder beräknas helt med

utgångspunkt i historiska transaktioner. Bortsett

från buffertfonden, som värderas utifrån

transaktioner på kapitalmarknaden, sker beräkningen

uteslutande med utgångspunkt i transaktioner som

fångas i pensionsregistret. Beräkningen sker utan

inslag av prognoser.

Förhållandet mellan tillgångar och skulder skall,

enligt förslaget, årligen redovisas i form av ett

balanstal.

----------------------------------------

Balanstal Avgiftstillgång + Buffertfond

=

----------------------------------------

Pensionsskuld

----------------------------------------

----------------------------------------

Avgiftstillgång = avgiftsinkomst omsättningstid

Avgiftsinkomsten utgörs av de avgifter som under ett år förs

till buffertfonden (medelvärde för tre år).

Omsättningstiden (medianvärdet för tre år) mäter

tiden från det att pensionsrätt tjänas in till dess

den utbetalas med beaktande av hur pensionssystemets

regler tillsammans med aktuella förärvs- och

dödlighetsmönster medför att pensionsskulden

ackumuleras och avbetalas. Det som huvudsakligen

bestämmer omsättningstiden är de olika

åldersgruppernas relativa snittinkomst. Även

dödligheten i olika åldrar efter pensionsåldern är

betydelsefull för omsättningstiden.

Buffertfonden tas upp till det redovisade

marknadsvärdet av tillgångarna hos Första-Fjärde och

Sjätte AP-fonderna vid utgången av det andra året

före det år balanstalet avser.

Pensionsskulden avser åtagandet i

fördelningssystemet till såväl förvärvsaktiva som

pensionärer. Pensionsskulden till förvärvsaktiva

består av deras samlade pensionsbehållningar i det

reformerade pensionssystemet med tillägg för

pensionsrätt intjänad det senaste året vartill

kommer ett beräknat värde av åtagandet för

tilläggspension. Pensionsskulden till personer som

uppbär pension beräknas på aktuell

pensionsutbetalning multiplicerad med beräknat antal

återstående pensionsutbetalningar.

Överstiger balanstalet 1,00 har systemet ett

överskott i den mening att det beräknas klara sitt

åtagande med marginal, pensionsskulden är mindre än

systemets tillgångar. Understiger balanstalet 1,00

är systemet i finansiell obalans, pensionsskulden

överstiger de tillgångar som skall finansiera

skulden. Om en sådan obalans består riskerar

buffertfonden med tiden att tömmas. För att undvika

denna risk måste pensionssystemets åtaganden

minskas, eller, om tillgångarna växer, öka mindre än

vad tillgångarna gör.

Om balanstalet är mindre än 1,00 skall enligt

förslaget balansen mellan tillgångar och skulder

återställas genom att inkomstindex multipliceras med

balanstalet, varvid en ny indexserie, ett

balansindex, skapas. Detta används i stället för

inkomstindex. Förräntningen av pensionsbehåll-

ningarna kommer då inte att fullt ut spegla

tillväxten i de genomsnittliga inkomsterna utan

kommer att ske med den tillgängliga egenavkastningen

(hur tillgångarna utvecklas i förhållande till

skulderna med beaktande av förändringar i

medellivslängd). Förräntningen av utgående pensioner

(inkomstpension respektive tilläggspension efter 65

år) kommer att ske med den tillgängliga

egenavkastningen minus 1,6 %, som redan inräknats i

pensionen.

Balansindex kan återställas till inkomstindexets

nivå. Det sker i den takt som blir följden av att

balansindexet för varje år ökar procentuellt med den

tillgängliga egenavkastningen uttryckt i procent av

pensionsskulden. Om den tillgängliga

egenavkastningen i procent ökar med mer än vad

snittinkomsten (inkomstindex) ökar i procent kommer

förräntningen av pensionsskulden att bli högre än

vad den skulle ha varit om förräntningen följde

inkomstindex. Om den tillgängliga egenavkastningen

tillräckligt länge eller tillräckligt mycket varit

större i procent än vad inkomstindex utvecklats

kommer balans-indexet att nå inkomstindexets nivå.

Då skall enligt förslaget inte längre något

balansindex fastställas och förräntningen av

pensionsskulden skall återgå till att ske enbart med

förändringen i inkomstindex.

Följden av att balanstalet faller under 1,00 är

att omräkningen av pensionerna under minst ett år

kommer att ske i lägre takt än om balanseringen inte

aktiverats. Om balansindexet senare år förändras

lika mycket som inkomstindexet påverkar

balanseringen inte indexeringen detta år, trots att

omräkningen av pensionsskulden sker med balansindex.

Om skillnaden mellan inkomstindex och balansindex

därefter minskar sker en högre förräntning till dess

balansindexet når samma nivå som inkomstindexet,

varvid indexeringen övergår till att åter ske med

enbart förändringen i inkomstindexet.

De som intjänat pensionsrätt under tiden från det

att balanseringen påbörjades till dess den

avslutades kan tjäna på att indexeringen först

minskat och därefter ökat. Personer som haft ett

större "pensionskapital" när minskningen av

indexeringen inleddes än när den återställts, till

följd av att de under tiden lyft pension, kommer

till viss del att förlora på balanseringen även om

indexeringen helt återställs.

Garantipensionen indexeras däremot med

förändringen i KPI och avtrappas dessutom mot

inkomstrelaterad pension. Detta innebär att

individer med garantipension antingen inte alls

eller endast till 52 % berörs av de ekonomiska och

demografiska svängningar som innebär en positiv

eller negativ utveckling av indexeringen av inkomst-

pensionerna.

De faktorer som bestämmer utvecklingen av

pensionssystemets finansiella ställning utgörs bl.a.

av barnafödandet, ut- och invandring, inkomst- och

förvärvsmönster, inklusive arbetskraftsdeltagande,

produktivitetsutveckling, dödlighet och

kapitalavkastning. Utvecklingen av dessa faktorer

kan inte förutsägas för någon längre period, och det

går därmed inte att med någon statistisk metod ange

hur stor risken är för att balanseringen skall

aktiveras och med vilken styrka.

RFV har gjort beräkningar av buffertfondens och

det s.k. balanstalets utveckling vid olika

demografiska och ekonomiska utvecklingsförlopp.

Beräkningarna, som har gjorts vid 72 olika

kombinationer av befolkning, arbetskraftsdeltagande,

tillväxt och avkastning, visar att balanseringens

effekter på pensionsnivån i de flesta scenarier är

obefintlig eller liten. Detta förklaras av att

systemet genom snittindexet och det för varje

årskull beräknade delningstalet redan utan regler

för balansering har goda finansiella

stabilitetsegenskaper, dvs. redan utan regler för

balansering är pensionsnivån tämligen följsam, den

varierar i takt med väsentliga delar av de

ekonomiska och demografiska variationerna.

Ytterligare en orsak till att balanseringens effekt

på pensionsnivån i de fall den aktiveras huvud-

sakligen är måttlig är att erforderliga korrige-

ringar görs omedelbart och fördelas över hela

pensionsskulden. Effekten av balanseringen blir dock

i vissa scenarier betydande. Det gäller främst om

den historiskt sett låga nativiteten om 1,5 barn per

kvinna som sedan en tid erfarits i Sverige består,

eller minskar ytterligare, och om en låg nativitet

kombineras med de förvärvsmönster, inklusive

pensionsålder m.m., som råder för närvarande. Vidare

krävs en historiskt sett mycket låg

kapitalavkastning på buffertfondens förväntade

tillgångssammansättning för att balanseringen över

huvud taget skall aktiveras. För att balanseringen

skall medföra en betydande minskning av

pensionsnivån krävs bl.a. att kapitalavkastningen ur

ett historiskt perspektiv blir mycket låg.

Av de olika faktorer som bestämmer den

genomsnittliga pensionen i det nya systemet är

tillväxten i snittinkomst den mest betydelsefulla

för pensionsnivån i kronor, dvs. det reala värdet av

pensionen. Den näst mest betydelsefulla faktorn för

pensionsnivån i kronor utgörs av medellivslängdens

utveckling. Först därefter kommer den automatiska

balanseringen.

Ytterligare en effekt av regeringens förslag är

att balanseringen kan aktiveras, och minska

indexeringen av pensionerna, vid cykliska förlopp

(olika konjunkturförlopp). I vissa fall kommer då, i

efterhand, att kunna konstateras att balanseringen

inte hade varit nödvändig. Vid cykliska förlopp som

aktiverar balanseringen kommer reglerna med

automatik att återställa pensionerna när det

cykliska förloppet medger detta.

Om systemet uppnår en viss grad av konsolidering

över nivån 100 %, dvs. ett balanstal på någon

tillräcklig nivå över 1,00, kommer inte cykliska va-

riationer att aktivera balanseringen.

Överskott i fördelningssystemet

Det finns ekonomiska och demografiska förlopp där

ålderspensionssystemets ekonomiska styrka växer

systematiskt. Det sker t.ex. om den

förvärvsarbetande delen av befolkningen växer eller

om buffertfondens avkastning väsentligt överstiger

tillväxten i avgiftsunderlaget.

I första hand skall en växande ekonomisk styrka i

fördelningssystemet behållas inom systemet för att

där utgöra en buffert mot en negativ ekonomisk

utveckling. Ovanför en viss nivå på balanstalet kan

systemet dock bedömas vara så starkt att risken för

att balanseringen inom överskådlig framtid skall

aktiveras kan anses vara försumbar. Det finns då

skäl att använda överskottet på annat sätt än att

skapa ytterligare trygghet vad gäller systemets

förmåga att upprätthålla inkomstindexeringen. Ett

sådant utdelningsbart överskott skall, om det

uppkommer, fördelas på de försäkrade genom att

tillägg görs på indexeringen.

Regeringen bedömer att det för närvarande inte

finns tillräcklig kunskap om vilken nivå balanstalet

skall ha för att överskott skall anses vara

utdelningsbara. Det finns också skäl som talar för

att det eventuellt inte är lämpligt att via

automatiskt verkande regler hantera

överskottsmöjligheten.

En bedömning av när utdelningsbara överskott

föreligger kan kräva en prognos av framtida ut-

vecklingsförlopp. Det finns en ganska betydande risk

för att de antaganden som i så fall läggs in i

reglerna kommer att anses vara olämpliga i den

framtid då de får betydelse.

Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att

det skall utredas om det är lämpligt och möjligt att

i lag reglera fördelningen av eventuellt uppkomna

utdelningsbara överskott i fördelningssystemet.

Förslag i denna fråga skall senast presenteras i

samband med den analys som skall göras år 2004 av om

det är möjligt att överföra ytterligare medel till

statsbudgeten från AP-fonderna. Om den fortsatta

beredningen skulle visa att det inte är lämpligt att

i lag införa beräkningsregler för när utdelningsbara

överskott kan anses föreligga bör i stället RFV ges

i uppdrag att beräkna huruvida sådana överskott upp-

kommit. I det fall RFV:s beräkningar utvisar att det

föreligger utdelningsbara överskott skall

myndigheten redovisa dessa beräkningar för

regeringen. Därefter kan förslag lämnas avseende hur

ett tillägg till indexeringen skall göras som

motsvarar det utdelningsbara överskottet.

Årlig redovisning

Regeringen föreslår att RFV, PPM samt Första-Fjärde

och Sjätte AP-fonderna gemensamt årligen skall

redovisa det allmänna inkomstgrundade

pensionssystemets finansiella ställning och

utveckling. Sådan redovisning skall göras fr.o.m. år

2002. Regeringen utser den myndighet som skall ha

huvudansvaret för den årliga redovisningen.

Regeringen avser att återkomma med föreskrifter om

den mer detaljerade utformningen av den ekonomiska

redovisningen. Väsentligt är dock att redovisningen

ger en god beskrivning av de faktorer som bestämt

utvecklingen av fördelningssystemets tillgångar och

skulder så att balanstalets utveckling kan följas

och förstås. Vidare är det angeläget att utforma

redovisningen så att var och en av de faktorer som

bestämmer pensionens storlek i såväl

inkomstpensionssystemet som premiepensionssystemet

belyses. Redovisningen bör utformas på sådant sätt

att den främjar en sund institutionell konkurrens

vad gäller förvaltningen av det allmänna

pensionssystemets två delar.

Motioner

I motion Sf27 av Claes Stockhaus m.fl. anges att

Vänsterpartiet inte står bakom det nya

pensionssystemet men att det nu är en realitet som

de har att förhålla sig till. Vänsterpartiet är

starkt kritiskt till att propositionen inte

innehåller ett färdigt förslag angående hur

överskott i fördelningssystemet skall fördelas. Det

går inte heller att utläsa vilken konsekvens den

automatiska balanseringen får för statsbudgeten vid

ett negativt samhällsekonomiskt utvecklingsförlopp.

Vid en situation, där den inkomstrelaterade

ålderspensionen sänks till följd av följsamhetsindex

och/eller den automatiska balanseringen, ökar

behovet av garantipension. Någon

konsekvensbeskrivning angående hur förslaget slår

för individer med olika inkomstnivåer, kön och ålder

finns inte.

Motionärerna yrkar därför avslag på lagförslaget

(yrkande 1). I stället bör riksdagen begära ett nytt

förslag till automatisk balansering som innehåller

dels gränser för vilket över- eller underskott som

den automatiska balanseringen skall hantera (yrkande

2), dels ett färdigt förslag om hur överskott i

fördelningssystemet skall fördelas (yrkande 3). Det

nya förslaget skall baseras på att när systemet är

underfinansierat skall en tillfällig avgiftshöjning

som inte ger pensionsrätt göras (yrkande 4).

Motionärerna begär också ett tillkännagivande om att

regeringen i det fortsatta beredningsarbetet klart

skall belysa konsekvenserna av den automatiska

balanseringen för statsbudgeten samt för individer

med olika inkomster, kön och ålder (yrkande 5).

Kerstin-Maria Stalin (mp) anser i motion Sf29 att

den automatiska balanseringen inte skall genomföras.

Den stämmer inte med ett socialt, solidariskt

välfärdssystem. I stället skall riksdagen fatta

beslut i samband med att påfrestningar uppstår.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna

(yrkande 1). Motionären anser vidare att medel har

överförts från AP-fonden till statsbudgeten i en

omfattning som strider mot de utfästelser som

gjordes 1994 och som kan leda till oacceptabla

följder för pensionerna. De medel som tagits från

AP-fonden och avkastningen på dem bör därför frysas

så att de kan återlämnas till pensionssystemet

(yrkande 2). I motionen begärs också ett

tillkännagivande om att utfall och resultat

beträffande "modellpersoner" i beräkningarna bör

göras (yrkande 3). De exempel på personer som valts

för att illustrera systemet är inte ett genomsnitt

av vanliga löntagare. Kvinnor, studerande,

arbetslösa och projektarbetande är inte

representerade. Vidare bör en oberoende

expertutredning med internationellt inslag

tillsättas, som får till uppgift att allsidigt

analysera det nya pensionssystemet mot bakgrund av

de mål som uttalades 1994 (yrkande 4). Dessutom

anser motionären att RFV bör redovisa noggranna

kostnader för vad det nya pensionssystemet innebär

att införa, genomföra och administrera (yrkande 5).

Slutligen begär motionären ett tillkännagivande om

att en grundpension lika för alla bör införas

(yrkande 6). En sådan grundpension skulle i dag

utgöra ca 8 000 kr efter skatt inklusive

bostadsbidrag. Ett sådant grundtrygghetssystem är

enligt motionären lätt att förstå och lätt att

administrera. Det ger en grundtrygghet som går att

leva på, är rättvist och solidariskt.

Utskottets ställningstagande

Viktiga utgångspunkter för bedömningen av förslaget

om regler för automatisk balansering är att det nya

ålderspensionssystemet är ett s.k. avgiftsdefinierat

system. Den inkomstgrundade ålderspensionen är en

fristående försäkringsgren som finansieras i sin

helhet med en specialdestinerad och fast

pensionsavgift. Avgiftsinkomsterna måste därför

tillsammans med tillgångarna i den s.k.

buffertfonden kunna finansiera pensionsutgifterna.

Utskottet vill framhålla, vilket även görs i

propositionen, att målet har varit att ge systemet

så goda sociala egenskaper som möjligt inom ramen

för ett finansiellt stabilt system med fast avgift.

Det är detta mål som föranlett att pensionsrättig-

heterna så långt det är finansiellt möjligt skall

förräntas med ett snittindex, dvs. följa den

genomsnittliga löneutvecklingen. Samma mål har

föranlett beslutet att delningstalen skall vara

fasta, dvs. efter 65 års ålder påverkas den utgående

pensionen inte av förändringar i genomsnittlig

återstående livslängd. De goda egenskaperna som den

fasta avgiften, snittindexeringen och det fasta

delningstalet ger fördelningssystemet medför dock

att systemet vid viss utveckling kommer att betala

högre pensioner än vad avgifterna kan finansiera.

En alternativ lösning hade kunnat vara att

pensionsbehållningar och utgående pension följer

förändringen av det totala avgiftsunderlaget

(summaindex) och att utgående pension förändras även

efter 65 år vid ändringar i genomsnittlig

återstående livslängd (rörliga delningstal). Som

anges i propositionen skulle detta innebära ett

väsentligen sämre pensionssystem främst på grund av

att pensionsnivån i förhållande till

genomsnittsinkomsten skulle ha varierat mer än vad

som krävs för att utesluta varaktiga underskott.

Detta alternativ skulle ändå inte garantera ett

finansiellt stabilt system eftersom effekten på

pensionsutgifternas fördelning över tiden eller

buffertfondavkastningens påverkan på systemets

inkomster inte beaktas.

Utskottet har inför riksdagens beslut om det nya

ålderspensionssystemet våren 1998 särskilt berett

frågan om systemets finansiella stabilitet. I

betänkande 1997/98:SfU13 (s. 46-48) angav utskottet

bl.a. följande.

För att människor skall kunna lita på det nya

systemet och våga planera sin ekonomi i förvissning

om att ålderspensionssystemets regelverk kommer att

stå sig över lång tid är det nödvändigt att det nya

systemet, förutom att det vilar på en bred politisk

grund, görs följsamt mot samhällsekonomin och den

demografiska utvecklingen. Utskottet instämde därför

i att indexeringen så långt möjligt skall ske med

utgångspunkt i genomsnittsindex så att intjänade

pensionsrätter och utgående pensioner följer

standardutvecklingen för de förvärvsaktiva. Det är

då nödvändigt, angav utskottet, att det finns en

broms för indexering, även om detta i händelse av

att den utlöses för de försäkrade personerna kommer

att innebära en begränsad uppräkning av

pensionsrätter och pensioner. När balansen i

systemet återställts kan uppräkningen åter

accelereras upp till ursprunglig nivå. Utskottet

ansåg vidare att det för att få ett autonomt

ålderspensionssystem torde vara nödvändigt att det

blir en automatiskt verkande broms för indexeringen.

Riksdagen godkände riktlinjer för avsteg från

indexeringsreglerna i enlighet härmed.

Enligt utskottets mening kommer ett varaktigt

underskott i pensionssy-stemet att medföra att

senare generationer i någon form måste betala för

att pensionerna till tidigare generationer varit för

höga i förhållande till avgifterna. Utskottet

vidhåller därför sin tidigare uppfattning om behovet

av att kunna avvika från reglerna om indexering av

pensionsrätter och pensioner samt att sådan

avvikelse bör ske automatiskt. Med regler för

automatisk balansering kommer pensionssystemet att

så långt möjligt kunna ha kvar fördelarna med att

pensionsrättigheterna följer den genomsnittliga

löneutvecklingen och att pensionsbeloppet efter 65

års ålder inte förändras vid ändringar i

medellivslängden samtidigt som systemet kan

fullfölja sitt åtagande oavsett ekonomisk och

demografisk utveckling.

De faktorer som bestämmer utvecklingen av

pensionssystemets finansiella ställning utgörs bl.a.

av barnafödandet, ut- och invandring, inkomst- och

förvärvsmönster inkl. arbetskraftsdeltagande,

produktivitetsutveckling, dödlighet och

kapitalavkastning. I propositionen anges att

utvecklingen av dessa faktorer inte kan förutsägas

för någon längre period och det går därmed inte att

med någon statistisk metod ange hur stor risken är

för att balanseringen skall aktiveras och med vilken

styrka.

Inför den nu behandlade propositionen har RFV haft

i uppdrag att göra beräkningar av buffertfondens och

det s.k. balanstalets utveckling vid olika

demografiska och ekonomiska utvecklingsförlopp.

Beräkningarna visar på sannolikheten för att

balanseringen skall aktiveras vid olika

kombinationer av befolkning, arbetskraftsdeltagande,

tillväxt och avkastning. Utskottet vill understryka

att beräkningarna däremot inte visar på

sannolikheten för att ett visst demografiskt eller

ekonomiskt utvecklingsförlopp skall inträffa.

När det gäller vilken betydelse olika faktorer har

för att obalans i pensionssystemet kan uppstå på

lång eller kort sikt kan nämnas följande:

- låg nativitet är den stora riskfaktorn på lång

sikt, men medför på kort sikt inga problem,

- låg invandring eller hög utvandring har

motsvarande effekt som låg nativitet, men ger effekt

snabbare och på lägre nivå,

- förändrat arbetskraftsdeltagande är särskilt

viktigt på kort sikt,

- ökande livslängd, här tar delningstalet hand om

cirka två tredjedelar av effekterna av en ökande

genomsnittlig livslängd och balanseringen resten,

risken för pensionssystemet är större på kort sikt

beroende på att ATP-systemet inte har någon

anpassning till förändringar i medellivslängd,

- låg tillväxt medför problem enbart under

utfasningen av ATP-systemet, på lång sikt påverkas

pensionernas värde i kronor men inte den finansiella

stabiliteten,

- låg avkastning, särskilt stor risk i början

eftersom systemet är känsligare för låg avkastning

vid stora buffertfonder; buffertfonderna är stora

särskilt när stora yrkesaktiva kohorter skall gå i

pension.

Som påpekades vid den offentliga utfrågningen är

RFV:s beräkningar statiskt utförda och beräknade på

medeltal. Om verkliga konjunkturförlopp hade ingått

i beräkningarna skulle sannolikheten för att

balanseringen i de olika scenarierna aktiveras

enskilda år vara betydligt större än vad

redovisningarna visar.

I propositionen föreslås att regeringen varje år

fastställer ett balanstal som mått på den ekonomiska

ställningen. Balanstalet skall visa förhållandet

mellan tillgångar och skulder i fördelningssystemet.

Om balanstalet understiger 1,00 skall avsteg från

omräkningen av pensionsbehållningar och pensioner

med inkomstindex göras.

Tillgångarna utgörs av avgiftsinkomsterna

multiplicerat med omsättningstiden samt tillgångarna

i buffertfonden. Skulderna avser

fördelningssystemets totala åtagande, dvs.

pensionsskulden bestående av pensionsbehållningarna

och det senaste årets intjänade pensionsrätter, ett

beräknat värde av åtagandet för tilläggspension till

dem som inte börjat lyfta pension samt ett beräknat

värde av återstående pensionsutbetalningar till

pensionärerna (aktuella pensionsutbetalningar

multiplicerat med beräknat antal återstående

pensionsutbetalningar). Systemets tillgångar och

skulder beräknas helt med utgångspunkt från

historiska transaktioner. Bortsett från

buffertfonden, som värderas utifrån transaktioner på

kapitalmarknaden, sker beräkningen uteslutande med

utgångspunkt från transaktioner som fångas i

pensionsregistret. Beräkningen av tillgångar och

skulder sker utan inslag av prognoser.

För att ge en uppfattning om vad balanstalet

innebär vill utskottet hänvisa till att, enligt

RFV:s uppgifter vid den offentliga utfrågningen,

tillgångarna i fördelningssystemet i dag är drygt 5

000 miljarder kronor (buffertfonden ca 550 miljarder

kronor och avgiftstillgången ca 4 600 miljarder

kronor) och att pensionsskulden är nästan lika stor

(5 000 miljarder kronor, varav en tredjedel avser

pensionärer och två tredjedelar förvärvsaktiva). Vid

utfrågningen uppgavs från RFV:s sida att ett

balanstal i dag skulle vara någon procent över 1. I

RFV:s rapport till regeringen (RFV analyserar 2000:1

s. 12) anges som illustration av systemets

balansräkning att avgiftsinkomsterna är ca 145

miljarder kronor, omsättningstiden ca 32 år (varav

22 år avser intjänandetid och 10 år

utbetalningstid), det ger en avgiftstillgång om 4

640 miljarder kronor (145 x 32). Buffertfonden antas

uppgå till 580 miljarder kronor och pensionsskulden

till ca 5 200 miljarder kronor. RFV angav att

balanstalet i exemplet är 1,004 (4 640 + 580) / 5

200). Enligt vad utskottet erfarit torde dock

omsättningstiden nu vara närmare 33 år.

Eftersom buffertfondens storlek har betydelse för

hur stora påfrestningar inkomstpensionssystemet

klarar innan avsteg från inkomstindexeringen måste

göras, vill utskottet erinra om att reformeringen av

det allmänna ålderspensionssystemet medför en

betydande omfördelning av inkomster och utgifter

inom den offentliga sektorn. Den del av

socialavgifterna som förs till ålders-

pensionssystemet ökar, medan den del som förs till

statsbudgeten reduceras i motsvarande grad. Därtill

skall ålderspensionsavgift betalas för samtliga

inkomster som ger pensionsrätt, vilket innebär att

statsbudgeten belastas med avgiftsbetalningar för en

rad statliga transfereringar till hushållen. Vidare

överförs betalningsansvaret för förtids- och

efterlevandepensioner inom ATP-systemet från AP-

fonden till statsbudgeten. Totalt sett medför

pensionsreformen en finansiell försvagning av

statsbudgeten. Sett över en längre tidsperiod kommer

dessa effekter av pensionsreformen att minska i

reala termer, men en viss belastning kvarstår även

på lång sikt. Samtidigt förstärks AP-fondens

finansiella netto. Överföringarna från AP-fonderna

till statsbudgeten som föranletts av

pensionsreformen har, tillsammans med utebliven

avgiftsinkomst för år 1999 då full avgift till

systemet inte togs ut, beräknats motsvara en

engångsöverföring om 254 miljarder kronor per den

1 januari 1999. De hittills gjorda överföringarna

innebär att statsbudgeten kompenseras med ett mindre

belopp än vad som ursprungligen var avsett. Eftersom

det råder en betydande osäkerhet om

pensionssystemets framtida utveckling både vad

gäller beräkningsmetoderna och befolkningsprognosen

har riksdagen godkänt (prop. 1999/2000:46, bet.

1999/2000:FiU19, rskr. 1999/2000:181) att år 2004 en

ny analys görs av huruvida ytterligare medel kan

föras över till statskassan. Om pensionssystemets

ställning medger en ytterligare överföring av medel

till statsbudgeten, utan att den automatiska

balanseringen aktiveras före år 2050, skall en sådan

slutlig överföring ske den 1 januari 2005. Denna

prövning skall göras med utgångspunkt i SCB:s vid

prövningstillfället senaste befolkningsprognos och

med antagande om 2 % tillväxt i pensionsgrundande

inkomst per person och 3,25 % real avkastning på

buffertfondens medel. Den totala slutliga

överföringen skall dock maximalt utgöras av ett

belopp som för AP-fondens behållning motsvarar en

engångsöverföring den 1 januari 1999 med 350

miljarder kronor.

I nedanstående tabeller illustreras vad som händer

i ett enskilt fall om balanstalet blir under 1,00

och ett balanseringsindex behöver tillämpas.

Exemplen är valda för att visa hur

balanseringsmekanismen tekniskt sett är konstruerad

och avser inte att visa på en situation som med

någon sannolikhet skulle kunna inträffa. För att

visa effekterna tydligt har valts exempel där den

ekonomiska obalansen i systemet är av mycket kort

varaktighet.

I tabell 1 visas ett exempel på hur mycket en

pensionsbehållning i fördelningssystemet som år 1

uppgår till 2 miljoner kronor räknas upp under

följande år dels med vanligt inkomstindex, dels med

balansindex.

Tabell 1 Pensionsbehållning vid inkomstindexering respektive

balansindexering

------------------------------------------------------

| |A | B | C | D | E | F |

------------------------------------------------------

|År|Snittlöneökn.|Ink.|Pens.beh.|Balanstal|Balans-|

Pens.beh. |

| | | | | |index | |

| |% |index |normal | | |

balanserad |

| | | | | | | |

| | | |uppräkn.| | |uppräkn.|

| | | | | | | |

| | | |tkr | | | tkr |

| | | | | | | |

------------------------------------------------------

|1 |3 |135,00 |2 000 |1,00 | - | - |

------------------------------------------------------

|2 |3 |139,05 |2 060 |0,99 |137,66 |2 039 |

------------------------------------------------------

|3 |3 |143,22 |2 122 |0,99 |140,37 |2 079 |

------------------------------------------------------

|4 |3 |147,52 |2 185 |1,00 |144,58 |2 141 |

------------------------------------------------------

|5 |3 |151,95 |2 251 |1,00 |148,92 |2 206 |

------------------------------------------------------

|6 |3 |156,51 |2 319 |1,01 |154,92 |2 295 |

------------------------------------------------------

|7 |3 |161,21 |2 388 |1,02 |(162,76)|2

388

|

------------------------------------------------------

Av tabell 1 framgår således hur mycket

pensionsbehållningen räknas upp från år 1 dels i

ett läge när balanstalet hela tiden är 1,00 eller

mer (kolumn C), dels i ett läge när balanstalet

sjunker under 1,00 och balansindex tillämpas

(kolumn F). I exemplet sker inget nytt intjänande

av pensionsrätt under perioden. Tillkommande

arvsvinster eller uttag av förvaltningskostnader

har inte heller beaktats.

I kolumn A anges den procentuella ökning av

genomsnittslönen som skett i förhållande till

närmast föregående år. Denna förändring inkluderar

inflation och motsvarar således förändringen av

inkomstindex. I exemplet förutsätts att den

sammanlagda ökningen är 3 % varje år. Hur dessa 3 %

därvid fördelar sig på reallöneökning respektive

inflation saknar betydelse för uppräkningens

storlek vare sig det gäller ett normalläge eller en

balanseringssituation.

Enligt förslaget i propositionen skall

balansindex tillämpas från det att balanstalet

understiger 1,00 till dess balansindex är lika

stort eller större än inkomstindex. Detta framgår i

exemplet vid en jämförelse mellan kolumnerna B, D

och E. Om balanstalet efter en sänkning återgår

till att vara 1,00 så kommer uppräkningen av

pensionsbehållningen i procent att återställas. Så

länge balanstalet ligger kvar på 1,00, även om så

är fallet under mycket lång tid, kommer dock den

samlade pensionsbehållningen att varje år vara

mindre än om uppräkning hela tiden skett med ett

obalanserat inkomstindex. Först när balanstalet

överstiger 1,00 accelererar ökningstakten. Effekten

blir att när balanseringsperioden är över återgår

pensionsbehållningen till det belopp som den skulle

ha haft om balansering inte ägt rum (jfr kolumnerna

C och F för år 7 i tabell 1). Pensionsrätter som

tjänats in under balanseringsperioden (ej med i

exemplet) får däremot ett värde som något

överstiger det de skulle ha haft om de hade räknats

upp med vanligt inkomstindex.

I tabell 2 redovisas effekten av en balansering för den som är

pensionär. I exemplet, som i övrigt bygger på samma

förutsättningar som i tabell 1, förutsätts att

pensionsbeloppet år 1 är 10 000 kr brutto per månad från

fördelningssystemet (inkomstpension och/eller

tilläggspension).

Tabell 2 Pensionsbelopp vid följsamhetsindexering respektive

balanserad följsamhetsindexering

-----------------------------------------------------

| |A | B | C | D | E | F |

-----------------------------------------------------

|År|Snittlöneökn.|Följsamh.|Pension|Balans-|

Balanserad |Pension

|

| | | | |tal |följsamh.| |

| |% |uppräkn.|uppräkn.| | |balans.

|

| | | | | |uppräkn.| |

| | | % | kr | | |

uppräkn. |

| | | | | | % | |

| | | | | | | kr |

-----------------------------------------------------

|1 |3 |1,38 |10 000 |1,00 | - | - |

-----------------------------------------------------

|2 |3 |1,38 |10 138 |0,99 |0,36 |10 036|

-----------------------------------------------------

|3 |3 |1,38 |10 278 |0,99 |0,36 |10 072|

-----------------------------------------------------

|4 |3 |1,38 |10 420 |1,00 |1,38 |10 211|

-----------------------------------------------------

|5 |3 |1,38 |10 564 |1,00 |1,38 |10 352|

-----------------------------------------------------

|6 |3 |1,38 |10 710 |1,01 |2,39 |10 600|

-----------------------------------------------------

|7 |3 |1,38 |10 857 |1,02 |2,42 |10 857|

-----------------------------------------------------

Av tabell 2 framgår att utbetalt pensionsbelopp i

en balanseringssituation blir något lägre per månad

jämfört med vid normal följsamhetsomräkning (se

åren 2-6) men att månadsbeloppet efter en sådan

period, dvs. år 7 i exemplet, är lika stort som om

balansering inte förekommit. Däremot sker inte

någon ökning för att kompensera för tidigare

minskningar.

Följsamhetsindexeringen gör att pensionsbeloppen

skall räknas upp med den del av inkomstindex

respektive balansindex som överstiger 1,6 %

tillväxt. Oavsett om det gäller en

balanseringssituation eller ej kan

pensionsbeloppet, i vart fall teoretiskt, minska

såväl i reala som nominella tal.

På samma sätt som gäller för omräkning av

pensionsbehållning så kvarstår en reducerad nivå på

pensionsbeloppet så länge balanstalet inte

överstiger 1,00. När balanstalet i en

balanseringssituation uppgår till 1,01 eller mer

accelererar uppräkningen. När balanseringsperioden

är över, dvs. när balans-index skulle bli minst

lika högt som det vanliga inkomstindexet, återgår

det månatliga pensionsbeloppet till samma belopp

som det skulle ha varit om det under hela perioden

uppräknats med följsamhetsindex.

Vid överväganden om den föreslagna

balanseringsmekanismen bör hållas i minnet att -

till skillnad från vad som hittills gällt i ATP-

systemet - såväl intjänade pensionsrättigheter som

pensionsbelopp skall anpassas till den

genomsnittliga löneutvecklingen med tillägg för det

senaste årets inflation. För pensionsbehållningen

gäller detta fullt ut och för

pensionsutbetalningarna med beaktande av att den

månatliga pensionen från inkomstpensionssystemet

redan från början är förhöjd med en framtida

tillväxt på 1,6 % som fördelats jämnt över

pensioneringstiden. Även när det gäller

tilläggspension (såväl till personer födda

1938-1953, den s.k. mellangenerationen, som

personer födda 1937 eller tidigare) görs från 65

års ålder avdrag för normen 1,6 vid uppräkningen av

pensionsbeloppen eftersom 2 % tillväxt anses ligga

i ATP-systemets konstruktion. Utskottet vill i

detta sammanhang tillägga att av de olika faktorer

som bestämmer den genomsnittliga pensionen i det

nya systemet är tillväxten i snittinkomst den mest

betydelsefulla för pensionsnivån. Den näst mest

betydelsefulla faktorn är medellivslängdens

utveckling. Först därefter kommer en eventuell

balanseringseffekt.

Som redan nämnts har balanseringsperioden i

exemplen ovan gjorts mycket kort. Det medför att,

när den ekonomiska obalansen i fördelningssystemet

återställts, de samlade effekterna endast har

inneburit att pensionsutbetalningarna åren 2-6

varit lägre än de skulle ha varit med vanlig

följsamhetsuppräkning. Vid en längre

balanseringsperiod kommer däremot alltfler av dem

som varit förvärvsaktiva i inledningsskedet att bli

pensionärer och då också få pensionen beräknad på

en pensionsbehållning som uppräknats med ett lägre

belopp än inkomstindex.

I propositionen föreslås att balansindex skall

tillämpas när balanstalet är mindre än 1,00. Detta

kan synas vara en mycket finjusterad regel men

innebär i praktiken att när ett balansindex skall

börja tillämpas (vid balanstalet 0,99 eller lägre)

är obalansen sådan att pensioner och

pensionsbehållningar "minskar" med ca 1 % eller

mer, dvs. uppräkningen är så mycket lägre. Enligt

utskottets mening skulle det bli mindre kännbart

och mer rättvist om risken för en varaktig obalans

i pensionssystemets tillgångar och skulder sprids

över en längre tid och således fördelas på fler

personer och med mycket mindre sänkning av

uppräkningen. Så skulle ske om

balanseringsmekanismen reagerade vid mindre

variationer, t.ex. på tiondels eller hundradels

procentenheter. En sådan fingradering skulle också

medföra att uppräkningen under en

balanseringsperiod accelererar tidigare (t.ex. vid

balanstalet 1,001 i stället för 1,005). Det kan

även vara så att den ekonomiska balansen i

pensionssystemet snabbare återställs när

balanseringen sätts in tidigt. Utskottet har också

erfarit att RFV:s beräkningar av de 72 scenarierna

skett med beaktande av betydligt fler decimaler i

balanstalet. Om samma fingradering av balanstalet

används som vid de indextal som förekommer i

pensionssystemet så borde balanstalet uttryckas som

1,0000. Utskottet anser att regeringen bör överväga

en sådan förändring.

Vid en balanseringssituation kommer

garantipensionen fortfarande att beräknas på

vanligt sätt, dvs. uppräknas med förändringen i

konsumentprisindex. Beroende på omständigheterna

(t.ex. storleken på den genomsnittliga

reallöneökningen och balanstalet) kan en balanserad

omräkning av inkomstpensionen eller

tilläggspensionen dock bli högre än enbart en

prisindexering. Pensionärer med ingen eller mycket

låg inkomstgrundad pension, dvs. där avräkningen

mot garantipensionen är 100 %, får emellertid

pension med samma belopp som om balanseringen inte

aktiverats. Pensionärer som har inkomstgrundade

pensioner på något högre nivå, som högst 3,07

prisbasbelopp, kommer endast delvis att beröras av

balanseringen när det gäller det sammanlagda

pensionsbeloppet.

Enligt förslag i propositionen skall RFV, PPM samt

Första-Fjärde och Sjätte AP-fonderna gemensamt

årligen redovisa det allmänna inkomstgrundade

pensionssystemets finansiella ställning och

utveckling. I propositionen anges att det är

väsentligt att redovisningen ger en god beskrivning

av de faktorer som bestämt utvecklingen av

fördelningssystemets tillgångar och skulder, så att

balanstalets utveckling kan följas och förstås. En

sådan redovisning torde enligt utskottets mening

kunna ge relativt goda möjligheter att i förväg

bedöma om och i vilken omfattning balansindex kan

komma att tillämpas.

Som anges i propositionen finns det ekonomiska och

demografiska förlopp där ålderspensionssystemets

ekonomiska styrka växer systematiskt, t.ex. om den

förvärvsarbetande befolkningen växer eller om

buffertfondens avkastning väsentligt överstiger

tillväxten i avgiftsunderlaget. När systemet kan

bedömas vara så starkt att risken för att

balanseringen inom överskådlig framtid skall

aktiveras kan anses vara försumbar, finns det

enligt regeringen skäl att använda överskottet på

annat sätt än att skapa ytterligare trygghet vad

gäller systemets förmåga att upprätthålla

inkomstindexeringen. Enligt regeringen skall ett

sådant utdelningsbart överskott fördelas på de

försäkrade genom att tillägg görs på indexeringen.

Eftersom det för närvarande inte finns tillräcklig

kunskap om vilken nivå balanstalet skall ha för att

överskott skall anses vara utdelningsbara och det

eventuellt inte är lämpligt att via automatiskt

verkande regler hantera överskottsmöjligheten anser

regeringen att det skall utredas om det är lämpligt

och möjligt att i lag reglera fördelningen av

eventuellt uppkomna utdelningsbara överskott i

fördelningssystemet. Förslag i denna fråga skall

senast presenteras i samband med den analys som

skall göras inför den s.k. kontrollstationen år

2004 för att se om det är möjligt att överföra

ytterligare medel till statsbudgeten från AP-

fonderna. Utskottet vill understryka betydelsen av

att även överskott i fördelningssystemet skall

kunna fördelas på såväl de förvärvsaktiva som

pensionärerna och att förslag härom således bör

redovisas i samband med den nämnda analysen år

2004. Då får också prövas om en fördelning av

överskott kan göras automatiskt verkande.

Systemet med ett tak för de statliga utgifterna

infördes 1997. Utgiftstaket inkluderar

ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten

och bestäms tre år i förväg. Med regler för

automatisk balansering blir pensionssystemet

finansiellt stabilt, och enligt regeringen

aktualiseras därmed frågan om hur

ålderspensionsutgifterna bör hanteras i budgeten

och i förhållande till utgifts-taken. Enligt

regeringen kräver frågan ett helhetsperspektiv på

den statliga budgetprocessen. Regeringen hänvisar

till att det inom Regeringskansliet övervägs

slutsatser och eventuella åtgärder med anledning av

vad utredningen Utvärdering och vidareutveckling av

budgetprocessen föreslagit samt att det inom det

s.k. VESTA-projektet pågår ett arbete med att i

vissa avseenden ändra redovisningsprinciperna för

statsbudgeten. Hur utgiftstak och saldomål kommer

att anpassas till de nya principerna är ännu inte

avgjort. Mot bakgrund av detta föreslår regeringen

ingen förändring av nuvarande ordning.

Utskottet vill understryka att det nya

ålderspensionssystemet är ett s.k.

avgiftsdefinierat system, som är fristående från

statsbudgeten och i sin helhet finansieras med en

specialdestinerad och fast pensionsavgift. Med de

regler för automatisk balansering som riksdagen nu

föreslås fatta beslut om blir pensionssystemet

därtill långsiktigt finansiellt stabilt. Varken den

allmänna ekonomiska utvecklingen eller demografiska

förändringar skall därutöver kunna föranleda

politiska beslut som begränsar pensionsutgifternas

storlek. Det är enligt utskottets mening därför

viktigt att osäkerhet inte i något sammanhang

uppkommer om det inkomstrelaterade

ålderspensionssystemets autonomi. För den händelse

denna del av pensionssystemet även fortsättningsvis

skall ingå under ett utgiftstak är det viktigt att

innebörden av ett sådant utgiftstak i förhållande

till pensionssystemet tydligt klargörs.

De förslag regeringen lagt fram i propositionen kan

sägas utgöra den sista delen av pensionsreformen.

Vid ett så omfattande förändringsarbete som

pensionsreformen innebär är det naturligt att en

del förändringar av framför allt administrativ och

teknisk natur kan behöva göras. Enligt utskottets

mening är det önskvärt att sådana förändringar så

långt möjligt övervägs och görs samlat. En lämplig

tidpunkt är därvid kontrollstationen år 2004, då

den slutliga analysen skall göras av om ytterligare

medel skall överföras från AP-fonderna till

statsbudgeten. Fram till dess finns tid för

utvärdering av regelverket och behovet av

eventuella administrativa och tekniska

förändringar. Utskottet anser att denna samlade

utvärdering bör göras i samråd med

Genomförandegruppen.

Med hänvisning till vad som ovan anförts anser

utskottet att riksdagen bör bifalla propositionen

och avslå motionerna Sf27 och Sf29.

Sjätte AP-fonden

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motioner om Sjätte AP-

fonden. Jämför reservation 3 (m, fp)

Motioner

I motion Sf26 av Bo Könberg m.fl. (fp) begärs att

regeringen lägger fram förslag om att Sjätte AP-

fonden läggs ned och att dess medel överförs till

Första-Fjärde AP-fonderna. Motionärerna anför att

Sjätte AP-fonden är ett led i regeringens

näringspolitik. De senaste årens utveckling visar

dock tydligt att det går att få fram ett utbud av

riskkapital på den privata marknaden utan att

staten behöver ingripa på det sätt som tillkomsten

av Sjätte AP-fonden representerar.

I motion Sf28 av Gunnar Axén (m) anförs att det

inte finns något motiv till Sjätte AP-fondens

existens. Fonden hör inte hemma i pensionssystemet

och staten skall i en öppen marknadsekonomi över

huvud taget inte äga företag. Motionären begär

därför ett tillkännagivande om att tillgångarna i

Sjätte AP-fonden, efter utbyte av börsnoterade

aktier mot obligationer, skall överföras till

staten, varefter onoterade aktier placeras i ett

riskkapitalbolag under Finansdepartementet samt att

detta riskkapitalbolag sedan privatiseras.

Utskottets ställningstagande

Sjätte AP-fonden bildades den 1 juli 1996 och

verksamheten kom i gång i slutet av 1996. Fondens

inriktning är att placera medel på

riskkapitalmarknaden och då framför allt i små och

medelstora företag.

Sjätte AP-fonden ingår inte i den s.k.

fempartiöverenskommelsen och omfattades därför inte

av de regelförändringar och den omorganisation av

Allmänna pensionsfonden som föreslogs i proposition

1999/2000:46. Regeringen avsåg dock att så snart

som möjligt återkomma till riksdagen med förslag om

att reglerna om Sjätte AP-fonden förs in i lagen om

allmänna pensionsfonder.

Även om fondstyrelsen endast bedrivit verksamhet

i drygt tre år ansåg finansutskottet vid behandling

av propositionen och motioner liknande de nu

behandlade (bet. 1999/2000:FiU19 s. 15) att med

ledning av fondens årsredovisning och regeringens

årliga utvärderingar av verksamheten kan

avkastningen betecknas som tillfredsställande

utifrån gällande förutsättningar. Finansutskottet

ansåg att fonden fyller sin definierade roll i AP-

fondssystemet och att det inte finns någon

anledning att genomgripande förändra, avveckla

eller sälja ut verksamheten.

Med hänvisning till det anförda avstyrker

utskottet motionerna Sf26 och Sf28.

Allmänna motioner om

ålderspensionssystemet

Kvinnors pensionsförmåner

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motionsyrkande om kvinnors

pensionsförmåner. Jämför reservation 4 (v,

mp)

Motion

I motion Sf229 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) yrkande 1

begärs att regeringen tillsätter en utredning med

uppgift att se över hur det nya pensionssystemets

utfall kan göras mer könsneutralt. Kvinnor får

generellt sett lägre pension till följd av att

deras arbetslivsmönster skiljer sig från männens.

Kvinnor utför mer obetalt arbete och har därför

mindre utrymme för lönearbete. Kvinnor arbetar

oftare än män deltid och betalar därmed för sin

egen arbetstidsförkortning med lägre lön och

pension. Situationen försvåras även av att kvinnor

lönediskrimineras. Genom pensionsreformen får

kvinnor bära ekonomiska konsekvenser av

strukturella problem som vi ännu inte lyckats lösa

gemensamt.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inför såväl principbeslutet 1994 som

beslutet om det nya pensionssystemet 1998 särskilt

granskat effekterna på kvinnors pensionsförmåner

vid övergången till det nya systemet. I betänkande

1997/98:SfU13 framhöll utskottet följande.

I ATP-systemet sker en systematisk omfördelning

från personer som har ett långt yrkesliv med svag

realinkomstutveckling över tiden till personer som

har ett relativt kort yrkesliv, en ojämn

inkomstutveckling och en snabb reallönetillväxt.

Det betyder att personer som har en svag

reallöneutveckling och som arbetar lång tid av sitt

liv får en förhållandevis låg pension i ATP-

systemet medan personer som avancerar och gör

karriär kommer bättre ut i pensionshänseende. Det

historiska förvärvsmönstret har varit att det

främst är män som har en brant inkomstprofil. Om

detta förvärvsmönster skulle kvarstå, eller i varje

fall inte förändras på ett avgörande sätt, skulle

det betyda att den s.k. 15-årsregeln, dvs. att

pensionen grundades på den genomsnittliga inkomsten

under de 15 år inkomsten varit högst, skulle gynna

främst män som grupp. 15-årsregeln gynnar också

kvinnor och män som varvar deltidsarbete med

heltidsarbete. Ett sådant arbetstidsmönster innebär

en ojämn in-komstutveckling.

I det tidigare pensionssystemet ingick även ett

fördelningsmässigt inslag i form av folkpension och

pensionstillskott för personer med låg ATP.

Eftersom folkpensionen finansieras genom skatter

som är progressiva samtidigt som folkpensionen är

lika stor oavsett kön innebär detta att de som har

höga inkomster får betala mer än de som har låga

inkomster. Detta missgynnar snarare män än kvinnor.

Den sammantagna effekten av ATP och folkpension

(inklusive pensionstillskott) gynnar snarare

kvinnorna som grupp.

I det reformerade systemet sker inte några

direkta omfördelningar mellan hög- och

låginkomsttagare eller mellan män och kvinnor, dock

med undantag av t.ex. barnårsrätten. I det

reformerade pensionssystemet dominerar de regler

som gynnar kvinnor relativt män (garantipensionen,

barnårsrätten och delningstalet) över den regel som

gynnar män relativt kvinnor (pensionsrätt för

plikttjänstgöring).

Garantipensionen är därtill så konstruerad att

den för relativt stora grupper kommer att innebära

en komplettering till den inkomstgrundade

pensionen. Endast vid låg inkomstgrundad pension

(1,26 prisbasbelopp för ogift respektive 1,14

prisbasbelopp för gift pensionstagare) görs

avräkningen av garantipension krona för krona. I

förhållande till riktlinjerna från 1994 valdes en

slutlig lösning där marginaleffekterna är lägre

(avräkning med 48 % av inkomster över nämnda nivå)

för att bl.a. gynna personer som varit

deltidsarbetande.

Utskottet har ansett att livsinkomstprincipen ger

goda möjligheter för enskilda att påverka storleken

av pensionen genom ökade förvärvsinkomster, och

endast i vissa särskilt angivna fall skall

pensionsrätt beräknas på fiktiva inkomster som då

finansieras över statsbudgeten eller av annat

försäkringssystem. Det är samtidigt viktigt att det

nya pensionssystemet inte missgynnar kvinnor.

Enligt utskottets uppfattning innebar de då

framlagda förslagen att det nya pensionssystemet

utformas på ett sätt som innebär en rimlig

avvägning vad avser kvinnors pensionsförmåner.

Även om det nya pensionssystemet således har

positiva inslag för kvinnors pensionsförmåner vill

utskottet, liksom vid behandlingen såväl 1994 som

1998 och senast i betänkande 1998/99:SfU12,

understryka att det är viktigt att följa

utvecklingen från jämställdhetssynpunkt.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Sf229

yrkande 1.

Utlandssvenskar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motion om utlandssvenskar.

Motion

I motion Sf207 av Karin Falkmer (m) anförs att

antalet svenskar som väljer att under kortare eller

längre perioder i livet bosätta sig utomlands

tenderar att öka i takt med globaliseringen. Vissa

grupper får räkna hela eller delar av en

utlandsvistelse som försäkringstid, medan merparten

av alla utlandssvenskar inte omfattas av det

svenska trygghetssystemet. I nio fall av tio är den

medföljande parten en kvinna som endast i

undantagsfall kan få arbete i det nya landet. Ur

jämställdhetssynpunkt är det orimligt att det nya

pensionssystemet negligerar utlandssvenskarnas

möjligheter att få del av pensionssystemet.

Motionären anser att en översyn bör göras så att

t.ex. inbetalning till det svenska pensionssystemet

skall kunna göras under utlandsvistelsen.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening saknas skäl att för

närvarande ompröva riksdagens tidigare

ställningstagande till vilka grupper som skall

omfattas av det svenska pensionssystemet under

utlandsvistelse. Utskottet avstyrker således motion

Sf207.

Konstnärer

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motionsyrkande om konstnärer.

Motion

I motion Kr230 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m)

yrkande 9 begärs ett tillkännagivande om

konstnärerna och pensionssystemet. För konstnärer

är inkomster pensionsgrundande samt stipendier med

varaktighet över två år. Eftersom ett stort antal

konstnärer erhåller stipendier för kortare tid än

två år bör enligt motionärerna även dessa

stipendier vara pensionsgrundande.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill påpeka att regeringen i

budgetpropositionen för år 2001 (utg.omr. 17 s. 25)

anger att det är viktigt att fördjupa kunskapen om

hur sociala skyddsnät och regelverk som styr

avgiftsuttag och villkor för förmåner tillämpas på

de speciella villkor som kännetecknar konstnärlig

verksamhet. Regeringen överväger därför att inleda

en kartläggning av bl.a. socialförsäkringsfrågor i

förhållande till konstnärlig verksamhet. I

budgetpropositionen anges också att det inom

Regeringskansliet pågår en översyn av statens

tjänstepensionsåtaganden för olika grupper av

konstnärer inom teater-, musik- och dansområdet och

av hur bestämelserna kring dessa samverkar med

reglerna för den reformerade allmänna pensionen.

Regeringen har också för avsikt att se över

villkoren för statsbidragen till fria grupper i

syfte att underlätta en anslutning till

pensionsavtal. Kulturutskottet utgår i sitt

betänkande 2000/01:KrU3 Konstnärsfrågor (s. 12)

från att regeringen påbörjar den nämnda

kartläggningen av socialförsäkringsfrågorna och

förutsätter att regeringen i kommande

budgetproposition redovisar både detta arbete och

den översyn av pensionsfrågor som också omnämns i

budgetpropositionen.

Vad gäller frågan om stipendier skall utgöra

pensionsgrundande inkomst kan utskottet till att

börja med konstatera att stipendier normalt inte är

pensionsgrundande. I LIP föreskrivs dock att vissa

skattepliktiga forskarstipendier, s.k. Marie Curie-

stipendier, är pensionsgrundande. I lagen anges

också att bidrag från Sveriges författarfond och

Konstnärsnämnden är pensionsgrundande i den

utsträckning regeringen förordnar.

Utskottet anser inte att riksdagen för närvarande

bör föreslå några förändringar, varför motion Kr230

yrkande 9 bör avslås.

Ackumulerad inkomst

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motion om ackumulerad inkomst.

Jämför reservation 5 (v)

Motion

I motion Sf214 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs

att regeringen tillsätter en utredning med uppgift

att se över beräkningen av pensionsrätt vid

utbetalning av ackumulerad inkomst, t.ex. i form av

retroaktiv utbetalning av arbetsskadelivränta. Vid

beräkning av statlig inkomstskatt delas inkomsten

upp på det antal år den hänför sig till men vid

beräkning av pensionsrätt tar man enbart hänsyn

till inkomsten det år den betalas ut. Eftersom

inkomsten för individen detta år med stor

sannolikhet slår i taket för pensionsgrundande

inkomst borde inkomsten även vid beräkning av

pensionsrätt delas upp på det antal år den hänför

sig till. En sådan beräkning av pensionsrätt bör

göras även för redan utbetalda inkomster.

Utskottets ställningstagande

Enligt 2 kap. 18 § LIP skall den pensionsgrundande

inkomsten för visst år grundas på den försäkrades

taxering till statlig inkomstskatt. Det är således

riktigt som motionärerna påpekar att den statliga

inkomstskatten beräknas som om inkomsten fördelats

över flera år men att så inte sker vid beräkning av

pensionsrätten.

Utskottet vill nämna att motsvarande bestämmelser

även fanns i ATP-systemet, även om 15/30-årsregeln

medförde att effekten på den slutliga pensionen

inte alltid blev så påtaglig. I sitt av riksdagen

godkända betänkande 1992/93:SfU2 föreslog utskottet

ett tillkännagivande om en översyn som tar sikte på

den övergripande frågan om retroaktiva ersättningar

i PGI-hänseende skall kunna fördelas på flera år.

RFV, som fick i uppdrag att göra en översyn,

konstaterade emellertid att det av bl.a.

administrativa skäl inte var lämpligt att ändra på

reglerna. Regeringen vidtog inte någon ytterligare

åtgärd med anledning av RFV:s översyn.

Utskottet kan inte bedöma om det så småningom

skulle kunna bli administrativt möjligt att införa

ett system där ackumulerade inkomster ger

pensionsrätt som fördelas på flera år. Enligt

utskottets mening är det lämpligt att även denna

fråga följs upp till den s.k. kontrollstationen

2004.

Med det anförda får syftet med motion Sf214 anses

tillgodosett. Motionen avstyrks.

Allmän pensionsavgift

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motion om allmän pensionsavgift.

Motion

I motion Sf289 av Rolf Kenneryd (c) begärs beslut

om ändring i LIP så att ungdomar under 16 år

befrias från egenavgifter till ålderspension

eftersom inkomster före 16 års ålder inte är

pensionsgrundande.

Utskottets ställningstagande

Enligt vad som framkom vid utskottets offentliga

utfrågning den 22 mars 2001 avser regeringen att i

samråd med de partier som står bakom

pensionsreformen snart lägga fram förslag för

riksdagen om att pensionsrätt skall kunna tjänas in

före 16 år. Utskottet har erfarit att pensionsrätt

därvid skall kunna tillgodoräknas fr.o.m. år 1999.

Med detta får syftet med motion Sf289 anses

tillgodosett, och motionen avstyrks.

Premiepensionssystemet

Premiesparfonden

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motion om aktivt val av

premiesparfond.

Motion

I motion Sf285 av Birgitta Ahlqvist och Monica

Öhman (s) begärs ett tillkännagivande om att vid

val av premiepensionsfond skall pensionssparare

aktivt kunna välja Premiesparfonden alternativt att

Sjunde AP-fonden inrättar en ny fond med samma

inriktning.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har redan tidigare (bet. 1999/2000:SfU6

s. 8) framhållit att den som en gång gjort ett

aktivt val av fond inte i ett senare skede genom

att avstå från val av fond kan komma att tillhöra

icke-väljarkollektivet. Denne kan således få varken

nya medel placerade i Premiesparfonden eller medel

som tidigare placerats i annan fond flyttade till

Premiesparfonden. Utskottet har därför ansett att

pensionsspararna aktivt bör kunna välja att placera

i fond med samma låga risk och samma

avkastningskrav som Premiesparfonden och att

regeringen borde återkomma till riksdagen när

tillräckliga erfarenheter vunnits om val och byte

av fond.

Bakom detta utskottets uttalande låg

uppfattningen att placeringsinriktningen för

förvaltningen av icke-väljarnas medel skulle skilja

sig från andra fonder. Bland annat hade i det

ursprungliga utredningsbetänkandet (SOU 1997:131)

anförts att inriktningen exempelvis skulle kunna

vara 70 % i räntebärande placeringar, 20 % svenska

aktier och 10 % utländska aktier. Den exakta

utformningen av Premiesparfonden låstes dock inte

fast i lagstiftningen för att placeringarna skulle

kunna anpassas efter utvecklingen (prop.

1997/98:151). Härefter har AP-fonderna reformerats,

och vissa justeringar har gjorts av målet för

Sjunde AP-fondens förvaltning. Kravet på

långsiktigt hög avkastning har kommit i förgrunden

för placeringsverksamheten men med en fortsatt låg

riskprofil för Premiesparfonden.

Premiesparfonden startade den 2 november 2000 i

och med att PPM placerade de första "icke-

väljarnas" pensionsmedel i fonden. I årsberättelsen

för 2000 anges att förvaltningen av

Premiesparfondens tillgångar styrs av en

normportfölj. Den visar den långsiktiga

fördelningen av fondens olika tillgångsslag,

uttryckt som andel av fondens totala marknadsvärde:

aktier 85 % (svenska 20 %, utländska 65 %) och

räntebärande placeringar 15 %. Fondförmögenheten

den 31 december 2000 var 15 miljarder kronor.

Marknadsvärdet för aktierelaterade värdepapper var

drygt 5 miljarder kronor (33 %) och för

ränterelaterade närmare 8,5 miljarder kronor (54

%). Övriga fordringar uppgick till närmare 2

miljarder kronor (13 %).

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att

pensionsspararna torde ha relativt goda möjligheter

att finna en annan fond med sådan

placeringsinriktning som Premiesparfonden numera

har. Utskottet avstyrker därför motion Sf285.

Ideella fonder

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motioner om ideella fonder. Jämför

reservation 6 (mp)

Motioner

I motion Sf237 av Inger Davidson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om att premiepensionsmedel

skall få placeras i s.k. ideella fonder.

Även Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp) i motion Sf232

anser att premiepensionsmedel skall få placeras i

ideella fonder. Motionärerna anser att riksdagen

bör besluta om lagändring som möjliggör detta.

Utskottets ställningstagande

Enligt 8 kap. 3 § andra stycket LIP får

premiepensionsmedel inte placeras i fonder som

enligt de för fonden gällande bestämmelserna kan

dela ut medel till andra än andelsägarna.

Bestämmelserna infördes den 1 januari 2000 (prop.

1999/2000:12, bet. 1999/2000:SfU6, rskr.

1999/2000:99). I propositionen angavs därvid att

ideella fonder inte skall förväxlas med s.k. etiska

fonder. Sistnämnda beteckning används för fonder

vilkas placeringsinriktning är sådan att den

antingen inriktas på speciella kategorier av

företag, t.ex. företag som sysslar med medicinsk

forskning eller miljövänlig produktion, eller

undviker placeringar i vissa kategorier av företag,

t.ex. företag inom tobaks- eller vapenindustrin.

Ideella fonder kan vara etiska fonder genom sin

placeringsinriktning, men behöver inte vara det.

I propositionen framhölls att

premiepensionssystemet skall vara ett slutet

ekonomiskt system, dvs. det skall varken skjutas

till ytterligare penningmedel till systemet eller

användas medel från detta för andra ändamål än

sådana som slutligt syftar till

pensionsutbetalningar. Denna princip är så

grundläggande för systemets funktion och

legitimitet hos de enskilda att fonder där en del

av fondförmögenheten används för andra ändamål än

utbetalningar till andels-ägarna inte bör tillåtas

i premiepensionssystemet. Den enskilde skall alltså

inte ha möjlighet att placera sina

premiepensionsmedel i s.k. ideella fonder.

Utskottet noterade (bet. 1999/2000:SfU6 s. 11)

att sparande i ideella fonder utgör ett populärt

inslag för den breda allmänheten. Utskottet

uttryckte förståelse för att det framstår som

svårbegripligt om en sådan möjlighet inte skulle

finnas inom ramen för pensionssparandet i

premiepensionssystemet. Ett sparande i en sådan

fond innebär dock i praktiken att spararen skänker

bort avkastningen helt eller delvis på detta

pensionskapital. Hade utrymme funnits att generellt

sett avstå från denna avkastning borde avsättningen

till pensionssystemet i stället ha varit

motsvarande lägre. Så är emellertid inte fallet.

Utskottet, som delade regeringens uppfattning vad

gäller det principiella resonemanget om varför

medel inte bör få placeras i ideella fonder,

framhöll dock att de ideella fondernas betydelse

för samhällsnyttan är utomordentligt stor, och

medel från dessa finansierar väsentliga delar inom

exempelvis medicinsk forskning och olika

miljöprojekt. Enligt utskottets mening vore det

olyckligt om sparandet inom ramen för

premiepensionssystemet skulle få den effekten att

sparande i ideella fonder i mer betydande

omfattning skulle komma att minska. Utskottet ansåg

att denna fråga särskilt bör följas upp.

Utskottet, som vidhåller sin tidigare

inställning, avstyrker motionerna Sf237 och Sf232.

Etiska aspekter m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motioner om etiska aspekter.

Jämför reservation 7 (mp)

Motioner

I motion Sf270 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp)

anförs att riksdagen bör begära att regeringen

lägger fram förslag till ändring om att utarbeta en

miniminivå/certifieringsregler när det gäller

etiska, sociala och miljömässiga aspekter för

fonder som erbjuds som sparalternativ för

premiepensionen (yrkande 1). Vidare bör PPM få i

uppgift att utvärdera och granska fonderna utifrån

sådana aspekter (yrkande 2). Vidare bör Sverige

likt England kräva att alla pensionsfonder skall

redovisa sociala, etiska och miljömässiga

ställningstaganden och riktlinjer för sin

verksamhet som konsumentupplysning (yrkande 3).

I motion Sf284 av Martin Nilsson (s) begärs ett

tillkännagivande om krav på redovisning av etisk,

social och miljömässig policy för pensionsfonder.

I motion Sf295 av Laila Bjurling (s) begärs ett

tillkännagivande om att presentationen av fonder

för placering av premiepensionen skall kunna

innehålla uppgifter om fonden, utöver maximal

avkastning, också tar hänsyn till etiska eller

miljömässiga skäl vid placering av våra

pensionspengar.

Utskottets ställningstagande

I premiepensionssystemet finns inga särskilda

bestämmelser om placeringsinriktning för andra än

Sjunde AP-fonden. Således gäller de vanliga

reglerna om fonder. Enligt dessa skall dock

placeringsinriktningen anges i bolagets

fondbestämmelser.

För Sjunde AP-fonden gäller däremot liksom för

Första-Fjärde AP-fonderna att det i

placeringspolicyn skall anges hur hänsyn till miljö

och etik skall tas. Sådana hänsyn skall tas utan

att avkall görs på det övergripande målet om

maximal avkastning. Ansvaret för profilen på

placeringarna åvilar i första hand fondstyrelsen

men regeringen kan precisera sin syn (bet.

1999/2000:FiU19). Fonderna bör i sin årsredovisning

redovisa på vilket sätt man tagit hänsyn till miljö

och etik i medelsförvaltningen.

Utskottet, som inte finner skäl att föreslå några

ändringar vad gäller placeringsregler, avstyrker

motionerna Sf270, Sf284 och Sf295.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Automatisk balansering

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad

ålderspension och tillkännager för regeringen som

sin mening att regeringen bör överväga en

fingradering av balanstalet i enlighet med vad

utskottet anfört.

Riksdagen godkänner de riktlinjer regeringen

föreslår om att eventuella överskott skall

fördelas på de försäkrade på så sätt att ett

tillägg till indexeringen skall göras som

motsvarar det utdelningsbara överskottet.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf27 och

2000/01:Sf29.

Reservation 1 (v)

Reservation 2 (mp)

2. Sjätte AP-fonden

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf26 och

2000/01:Sf28.

Reservation 3 (m, fp)

3. Kvinnors pensionsförmåner

Riksdagen avslår motion 2000/01:Sf229 yrkande

1.

Reservation 4 (v, mp)

4. Utlandssvenskar

Riksdagen avslår motion 2000/01:Sf207.

5. Konstnärer

Riksdagen avslår motion 2000/01:Kr230 yrkande

9.

6. Ackumulerad inkomst

Riksdagen avslår motion 2000/01:Sf214.

Reservation 5 (v)

7. Allmän pensionsavgift under 16 år

Riksdagen avslår motion 2000/01:Sf289.

8. Aktivt val av premiesparfond

Riksdagen avslår motion 2000/01:Sf285.

9. Ideella fonder

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf232 och

2000/01:Sf237.

Reservation 6 (mp)

10. Etiska aspekter

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf270,

2000/01:Sf284 och 2000/01:Sf295.

Reservation 7 (mp)

Stockholm den 3 maj 2001

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Berit Andnor

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Berit

Andnor (s), Bo Könberg (fp), Margit Gennser (m),

Maud Björnemalm (s), Anita Jönsson (s), Ulla

Hoffmann (v), Rose-Marie Frebran (kd), Gustaf von

Essen (m), Lennart Klockare (s), Ronny Olander (s),

Cecilia Magnusson (m), Kerstin-Maria Stalin (mp),

Birgitta Carlsson (c), Mona Berglund Nilsson (s),

Margareta Cederfelt (m), Claes Stockhaus (v) och

Magda Ayoub (kd).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes

vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Automatisk balansering (punkt 1)

av Ulla Hoffmann och Claes Stockhaus (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen beslutar att med avslag på propositionen

tillkännage för regeringen som sin mening vad som

framförs i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen

motion 2000/01:Sf27 och avslår motion 2000/01:Sf29.

Ställningstagande

Vi är starkt kritiska till att propositionen inte

innehåller ett färdigt förslag angående hur

överskott i fördelningssystemet skall fördelas.

Riksdagen bör därför avslå propositionen och begära

att regeringen återkommer med ett nytt förslag till

automatisk balansering som innehåller ett färdigt

förslag angående hur överskott i

fördelningssystemet skall fördelas.

Behovet av garantipension kommer att öka vid en

situation där den in-komstrelaterade

ålderspensionen sänks till följd av

följsamhetsindex och/eller den automatiska

balanseringen. Det går dock inte att utläsa vilken

konsekvens den automatiska balanseringen i detta

avseende får för statsbudgeten. Det är även

anmärkningsvärt att det inte finns någon

konsekvensbeskrivning an-gående hur förslaget slår

för individer med olika inkomstnivåer, kön och

ålder. Vi anser att regeringen i det fortsatta

beredningsarbetet klart skall belysa konsekvenserna

av den automatiska balanseringen för statsbudgeten

samt för individer med olika inkomster, kön och

ålder.

Regeringens förslag innebär en uppluckring av den

solidaritet mellan generationer som funnits inbyggd

i Sveriges socialförsäkringssystem. Vi anser att

vikten av solidaritet inom systemet fortsatt skall

försvaras och anser att sy-stemet i stället borde

vara utformat så att avgiften höjs tillfälligt då

systemet är underfinansierat. Denna tillfälliga

avgiftshöjning skall avskiljas från den fastlagda

avgiftsnivån och därmed inte ge pensionsrätt. Det

nya förslaget till automatisk balansering bör

innehålla gränser för vilket över- eller underskott

som den automatiska balanseringen skall hantera.

Passeras gränserna för accepterat över- eller

underskott är det en fråga för de då ansvariga

politikerna att ta ställning till hur utdelningen,

alternativt finansieringen, skall gå till.

Slutligen anser vi att det är viktigt att värna

om att buffertfonden är stor nog för att undvika

behovet av automatisk balansering till följd av

underskott i pensionssystemet. Vi är därför

skeptiska inför ytterligare överföring av medel

från AP-fonderna och menar att buffertfondernas

storlek bör vara föremål för ytterligare

övervägningar.

2. Automatisk balansering (punkt 1)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1

borde ha följande lydelse:

Riksdagen beslutar att med avslag på propositionen

tillkännage för regeringen som sin mening vad som

framförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen

motion 2000/01:Sf29 och avslår motion 2000/01:Sf27.

Ställningstagande

Även om ATP-systemet inte skulle hålla i längden

har en reform av den omfattning som nu håller på

att genomföras inte varit nödvändig. Att det nya

systemet sägs bli finansiellt stabilt är därför att

pensionerna sjunker

- för dem som inte kan arbeta heltid hela sitt

vuxna liv

- om inte reallöneökningen blir mer än tre gånger

så hög som den varit under det senaste kvartsseklet

- om medellivslängden ökar (vilket den gör).

För att ytterligare (med konstgjord andning)

upprätthålla den s.k. stabiliteten inför man

nämligen den automatiska balanseringen, kallad

"bromsen". "Bromsen" slår till om pensionsskulden

överstiger systemets tillgångar. Man sänker då

pensionerna så att man inte riskerar att tömma den

s.k. buffertfonden.

Det finns stor risk att "bromsen" måste utlösas

relativt snart. Vid bromsutlösning lovas

återställande så snart ekonomin är i balans igen.

De yrkesverksamma får kompensation för reducerad

pensionsrätt, men de som under bromstiden är

pensionärer får ingen kompensation och får alltså

betala "kalaset".

Vi anser därför att den automatiska balanseringen

inte skall genomföras. Den stämmer inte med ett

socialt, solidariskt välfärdssystem. I stället

skall riksdagen fatta beslut i samband med att

påfrestningar uppstår. Vi anser vidare att medel

har överförts från AP-fonden till statsbudgeten i

en omfattning som kan leda till oacceptabla följder

för pensionerna. De medel som tagits från AP-fonden

och avkastningen på dem bör därför frysas, så att

de kan återlämnas till pensionssystemet. Vi anser

också att utfall och resultat beträffande

"modellpersoner" i beräkningarna bör göras. De

exempel på personer som valts för att illustrera

systemet är inte ett genomsnitt av vanliga

löntagare. Kvinnor, studerande, arbetslösa och

projektarbetande är inte representerade. Vidare bör

en oberoende expertutredning med internationellt

inslag tillsättas, som får till uppgift att

allsidigt analysera det nya pensionssystemet mot

bakgrund av de mål som uttalades 1994. Dessutom

anser vi att RFV bör redovisa noggranna kostnader

för vad det nya pensionssystemet innebär att

införa, genomföra och administrera.

Slutligen föreslår vi ett tillkännagivande om att

en grundpension lika för alla bör införas. En sådan

grundpension skulle utgöra ca 8 000 kr (gammal

siffra - måste räknas upp något) efter skatt

inklusive bostadsbidrag. Ett sådant

grundtrygghetssystem är lätt att förstå och lätt

att administrera. Det ger en grundtryggghet som går

att leva på, är rättvist och solidariskt.

3. Sjätte AP-fonden (punkt 2)

av Bo Könberg (fp), Margit Gennser (m), Gustaf

von Essen (m), Cecilia Magnusson (m) och

Margareta Cederfelt (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 3. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2000/01:Sf26 och

2000/01:Sf28.

Ställningstagande

Regeringens avsikt med Sjätte AP-fonden, som inte

ingår i pensionsuppgörelsen, är att den skall vara

ett led i regeringens näringspolitik. De senaste

årens utveckling har dock tydligt visat att det går

att få fram ett utbud av riskkapital på den privata

marknaden utan att staten behöver ingripa på det

sätt som tillkomsten av Sjätte AP-fonden

representerar. Näringspolitik skall inte bedrivas

genom att pensionspengar förvaltas i en sådan fond

och staten skall inte vara aktör på detta område.

Vi anser att Sjätte AP-fonden bör avvecklas och att

medel motsvarande de som fonden förvaltar bör föras

över till de övriga AP-fonderna för att där

förvaltas i enlighet med de riktlinjer som

fastställts av riksdagen för Första-Fjärde AP-

fonderna. Det kan därefter utredas hur avvecklingen

skall ske av aktierna som Sjätte AP-fonden för

närvarande äger.

4. Kvinnors pensionsförmåner (punkt 3)

av Ulla Hoffmann (v), Kerstin-Maria Stalin (mp)

och Claes Stockhaus (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 4. Därmed

bifaller riksdagen motion 2000/01:Sf229 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi anser att regeringen bör tillsätta en utredning

med uppgift att se över hur det nya

pensionssystemets utfall kan göras mer

könsneutralt. Kvinnor får generellt sett lägre

pension till följd av att deras arbetslivsmönster

skiljer sig från männens. Kvinnor utför mer obetalt

arbete och har därför mindre utrymme för

lönearbete. Kvinnor arbetar oftare än män deltid

och betalar därmed för sin egen

arbetstidsförkortning med lägre lön och pension.

Situationen försvåras även av att kvinnor

lönediskrimineras. Genom pensionsreformen får

kvinnor bära ekonomiska konsekvenser av

strukturella problem som vi ännu inte lyckats lösa

gemensamt.

5. Ackumulerad inkomst (punkt 6)

av Ulla Hoffmann och Claes Stockhaus (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 5. Därmed

bifaller riksdagen motion 2000/01:Sf214.

Ställningstagande

Vi anser att regeringen bör tillsätta en utredning

med uppgift att se över beräkningen av pensionsrätt

vid utbetalning av ackumulerad inkomst, t.ex. i

form av retroaktiv utbetalning av

arbetsskadelivränta. Vid beräkning av statlig

inkomstskatt delas inkomsten upp på det antal år

den hänför sig till men vid beräkning av

pensionsrätt tar man enbart hänsyn till inkomsten

det år den betalas ut. Eftersom inkomsten för

individen detta år med stor sannolikhet slår i

taket för pensionsgrundande inkomst borde inkomsten

även vid beräkning av pensionsrätt delas upp på det

antal år den hänför sig till. En sådan beräkning av

pensionsrätt bör göras även för redan utbetalda

inkomster.

6. Ideella fonder (punkt 9)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 6. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2000/01:Sf232 och

2000/01:Sf237.

Ställningstagande

Vi anser att den som så vill skall kunna placera

sina premiepensionsmedel i ideella fonder. Att en

del av fondernas medel avsätts för ideella ändamål

har endast marginell inverkan på det totala

pensionsbeloppet. Att avstå en del av sina

pensionspengar på detta sätt är också ett sätt att

trygga ålderdomen, eftersom man härigenom bidrar

till att förbättra framtiden för sig själv och

kommande generationer.

7. Etiska aspekter (punkt 10)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 7. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2000/01:Sf270,

2000/01:Sf284 och 2000/01:Sf295.

Ställningstagande

Vi anser att riksdagen bör begära att regeringen

lägger fram förslag till ändring om att utarbeta en

miniminivå/certifieringsregler när det gäller

etiska, sociala och miljömässiga aspekter för

fonder som erbjuds som sparalternativ för

premiepensionen. PPM bör få i uppgift att utvärdera

och granska fonderna utifrån sådana aspekter.

Vidare bör Sverige likt England kräva att alla

pensionsfonder som konsumentupplysning skall

redovisa sociala, etiska och miljömässiga

ställningstaganden och riktlinjer för sin

verksamhet.

Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Aktivt val av premiesparfond och ideella

fonder (punkterna 8 och 9)

av Ulla Hoffmann och Claes Stockhaus (båda v).

Premiesparfonden

För närvarande gäller att den som en gång gjort ett

aktivt val av fond inte senare kan få sina

premiepensionsmedel placerade i Premiesparfonden.

De som vill ha en statlig förvaltning av sina medel

blir i så fall hänvisade till Premievalsfonden.

Vänsterpartiet anser att alla pensionssparare som

vill placera sina premiepensionsmedel hos den

statliga förvaltaren, dvs. Sjunde AP-fonden, skall

ha full valfrihet att placera medlen i

Premiesparfonden eller Premievalsfonden.

Socialförsäkringsutskottet har tidigare ansett

(bet. 1999/2000:SfU6 s. 8) att spararna aktivt bör

kunna välja att få sina medel placerade i en fond

med samma låga risk och samma avkastningskrav som

gäller för Premiesparfonden. Utskottet uttalade att

regeringen bör återkomma till riksdagen i den

frågan när tillräckliga erfarenheter vunnits av

effekterna beträffande val och byte av fond.

Finansministern har härefter den 6 december 2000,

som svar på fråga 2000/01:322 av Ulla Hoffmann,

hänvisat till socialförsäkringsutskottets uttalande

och tillagt att i samband med att regeringen

återkommer i saken kan enligt hans mening även

frågan om möjligheten att välja Premiesparfonden

övervägas.

Ideella fonder

Premiepensionssystemet bygger på att den enskilde

skall ha ett stort och varierat urval av fonder att

välja mellan. Vänsterpartiet anser att lika väl som

en del av avkastningen på pensionsspararens pengar

går ur systemet på grund av förvaltarnas avgifter

så skall pensionsspararen ha friheten att kunna

välja att placera sina medel i ideella fonder där

en liten del av avkastningen går till ideella

ändamål. En inskränkning i denna möjlighet lägger

band på människors önskan att verka solidariskt och

ideellt. Att avstå en del av sina pensionspengar

kan också vara ett sätt att trygga ålderdomen genom

att man härigenom kan bidra till att förbättra

miljön, hälsan och livet i sin helhet såväl för sig

själv som för andra människor.

Enskilda förvaltare med höga avgifter går således

bra att ha med i premiepensionssystemet, men inte

ideella fonder som låter en liten del av

avkastningen gå till ideella ändamål. Var finns

logiken?

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

----------------------------------------------------

2000/01:SfU13

----------------------------------------------------

Bilaga 3

Offentlig utfrågning om automatisk

balansering av

ålderspensionssystemet

Datum: torsdagen den 22 mars 2001

Tid: 09.00-12.00

Lokal: förstakammarsalen

Program:

Inledning

Socialförsäkringsutskottets ordförande Berit

Andnor

I. Redovisning av förslaget om automatisk

balansering

Socialförsäkringsminister Ingela Thalén

Generaldirektör Anna Hedborg och Ole Settergren,

Riksförsäkringsverket

II. Allmänna synpunkter på förslaget om automatisk

balansering

Mats Morin, ekonom, LO

Jan Herin, vice VD och chefekonom, SAF

Barbro Westerholm, ordförande, SPF

Lage Andreasson, ordförande, PRO

K G Scherman, f.d. generaldirektör för

Riksförsäkringsverket

Agneta Kruse, fil.dr., Lunds universitet

III. Tillväxt på löner och kapital

Peter Norman, VD för Sjunde AP-fonden

Lennart Låftman, civilekonom

IV. Demografiska förändringar

Åke Nilsson, avdelningsdirektör, SCB

Gunnar Wetterberg, samhällsdebattör

Inledning

Berit Andnor (s) ordförande: Välkomna till

socialförsäkringsutskottets utfrågning om den

automatiska balanseringen i det nya

pensionssystemet. Som ordförande i

socialförsäkringsutskottet ska jag försöka göra

mitt bästa för att denna utfrågning ska fungera

smidigt och för att vi ska få en bra information

och fördjupad kunskap om förslaget om automatisk

balansering.

Vi har särskilt inbjudna gäster, och en del av

dem kommer att informera om och ge synpunkter på

förslaget om automatisk balansering. Vi ska dela

upp utfrågningen i några etapper, och vi kommer att

ge utskottets ledamöter möjlighet att ställa frågor

till de medverkande.

Socialförsäkringsutskottet behandlar just nu

förslaget om automatisk balansering. Det är en

viktig del i det nya pensionssystemet. Det förslag

som vi nu ska diskutera syftar till att ge ett

finansiellt stabilt pensionssystem som också är

långsiktigt hållbart, dvs. att vi får ett

pensionssystem som gör att vi kan klara av att

betala pensioner inte bara de närmaste åren utan

också på längre sikt. Då är det viktigt att vi har

ett system som reglerar att skulderna inte

överstiger de tillgångar som vi har i

pensionssystemet. Det är viktigt för oss alla att

vi vet vilka förutsättningar som gäller för våra

framtida pensioner. Därför är det också enligt min

uppfattning en styrka att vi har en bred politisk

överenskommelse om det nya pensionssystemet, och

det har vi också om det här förslaget om den

automatiska balanseringen. Det är en

blocköverskridande överenskommelse med fem partier

som står bakom detta förslag. Det innebär att vi

har ett system som kommer att hålla sig oavsett om

vi får ändrade majoriteter i riksdagen.

Den här utfrågningen är en del i utskottets

beredningsarbete. Det syftar till att vi inte bara

ska få lyssna på regeringsföreträdare,

generaldirektörer och experter, utan vi har också

bjudit in företrädare för olika organisationer samt

olika personer att ge synpunkter på förslaget om

automatisk balansering. Det gör att vi som

ledamöter av utskottet får möjlighet att ställa

frågor och tränga in lite djupare i ett ganska

komplicerat förslag.

Den automatiska balanseringen kommer att

debatteras och slutligen beslutas i riksdagen den

16 maj. Dessförinnan kommer riksdagens

finansutskott att få möjlighet att granska

förslaget och yttra sig till utskottet. Vi har

också bjudit in finansutskottets ledamöter att

närvara i dag i samband med utfrågningen.

Vi har en begränsad tid till vårt förfogande, och

jag vill uppmana alla medverkande att förhålla sig

till den tid som har blivit avdelad och försöka

vara kortfattade. Jag förbehåller mig rätten att se

till att vi kommer att hålla tiderna.

Än en gång välkomna. För att få frågan lite mer

begriplig och sätta den i sitt sammanhang kommer vi

att börja med att lyssna på

socialförsäkringsminister Ingela Thalén, som är en

av konstruktörerna bakom det nya pensionssystemet.

I. Redovisning av förslaget om automatisk

balansering

Statsrådet Ingela Thalén: Fru ordförande, ärade

ledamöter och övriga deltagare! Det var vänligt av

fru ordföranden att säga att det med mitt

inledningsanförande skulle bli mera begripligt. Jag

hoppas att det också kommer att vara så när jag har

avslutat min inledning. Jag ska be att få börja med

att göra en mycket kort översikt av det

bakomliggande arbetet.

För tio år sedan bildades den arbetsgrupp, eller

jag skulle snarare vilja säga den

förhandlingsdelegation, som så småningom

presenterade principerna för ett reformerat

pensionssystem. Precis som ordföranden sade är det

bra med en bred majoritet bakom reformeringen av

pensionssystemet. Men det är också en framgång att

vi förmått att hantera mycket svåra avvägningar

mellan olika intressen och över blockgränser på det

sätt som nu har skett. Vi kan nog hävda att det är

just detta som har väckt det största intresset i

vår omvärld.

Redan under 80-talet diskuterades ATP-systemets

finansiella situation, den var ganska väl

analyserad och känd. Det var främst risken för att

pensionssystemet inte skulle kunna motsvara

påfrestningarna under 2000-talets första årtionden

som föranledde reformarbetet. Nu var partiernas

ambition högre ställda än att enbart skapa ett

finansiellt stabilt system. Vi ville behålla ett

socialt inriktat pensionssystem som är solidariskt

mellan generationer samtidigt som det skulle vara

finansiellt stabilt.

När vi började arbetet med att omvandla principer

till lag och när vi skulle omvandla

överenskommelserna till någonting med en rejäl

praktisk innebörd uppstod en besluts- och

arbetsordning i förhandlingsdelegationen som man

förmodligen avråder från i handböcker om

statskonst. Vi bestämde oss nämligen för att

absolut inte votera fram några ställningstaganden.

I stället skulle vi vara eniga i varje fråga och i

varje detalj. Av dem fanns det tusentals. En sådan

beslutsordning kräver mycket tid men också att

varje enskild fråga analyseras grundligt. Den

kräver stor respekt för alla som deltar i en sådan

arbetsgrupp.

Det förslag som pensionsarbetsgruppen lämnade är

något nytt och inte prövat ännu någon annanstans.

Därmed kan vi säga att inget enskilt parti är

förknippat med förslaget eller heller emot

förslaget - sannolikt en god förutsättning för den

breda enigheten.

Pensionssystemet syftar till att kombinera de

goda egenskaperna i en privat försäkring med de

fördelningspolitiska egenskaper och möjligheter som

finns i ett allmänt och obligatoriskt

pensionssystem.

Jag ska säga något om utgångspunkterna för

pensionssystemet. Avgiften till pensionssystemet är

18½ % av inkomsten efter avdrag av den allmänna

pensionsavgiften, som för närvarande är 7 %. Denna

nivå bedömde vi vara rimlig att bära för oss

förvärvsaktiva. 2½ procentenheter går till

premiepension som man själv väljer fonder till och

16 procentenheter till inkomstpension. För dessa

avgifter får man pensionsrätt upp till ett tak på

7½ inkomstbasbelopp. Inkomstbasbeloppet följer

inkomstutvecklingen. Överskott ska placeras i

buffertfonder. Det är Första -Fjärde AP-fonderna.

Det finns också ett kapital i Sjätte AP-fonden som

räknas in i AP-fondernas förmögenhet.

Buffertfonderna är en del av balanseringen och

bidrar till att helt eller delvis hålla nivån på

utbetalda pensioner konstant i förhållande till

snittinkomsten trots skillnader i årskullars

storlek.

Den slutliga pensionsnivån för inkomstpensionen

är inte bestämd på förhand. Den bestäms av hur

länge man arbetar, vilken lön man har och vilken

ränta man får på inbetalda pensionsavgifter, dvs. i

huvudsak inkomstutvecklingen, men också av hur

länge pensionen betalas ut, dvs. förväntad

livslängd. Premiepensionen bestäms av samma

faktorer med undantag av att räntan beror på de

valda fondernas värdeutveckling. Garantipension är

den grundnivå som ingår i trygghetssystemet men är

skattefinansierad.

(Bild 1) I en sammanfattning kan man säga att

systemet är finansiellt stabilt, inkomstindexerat

och följsamhetsindexerat och att det också finns en

automatisk balansering.

(Bild 2) Syftet är att skapa ett stabilt

finansiellt system med goda sociala egenskaper.

Därför innebär förslaget en fast avgift som vi

bedömde vara rimlig att bära för dem som är

förvärvsaktiva, ett delningstal som ligger fast

efter det att man är 65 år och en förräntning av

pensionskapitalet som är lika med den

genomsnittliga inkomstutvecklingen för

förvärvsaktiva, s.k. genomsnittsindex. Det fasta

delningstalet ger trygghet när det gäller

pensionsrättens värde. Pensionen räknas inte om

ifall medellivslängden ökar efter det att talet

fastställts vid 65 års ålder. Ett annat sätt hade

varit att ha ett rörligt delningstal, men detta

hade skapat en mer osäker situation för den

pensionerade.

När det gäller beräkningen av räntan innebär den

att intjänad pensionsätt följer

genomsnittsinkomsten, och genom att pensionerna

därefter följsamhetsindexeras följer också de i

stort sett genomsnittsinkomsten. Går det bra för

löntagarna får pensionärerna också det bättre, och

tvärtom. Ett annat val hade varit att ta summan av

alla inkomster, men detta är mindre förmånligt för

både pensionsspararna och pensionärerna.

Kombinationen av snittindex och fast avgift

innebär att risken för påfrestningar minskar när

det gäller förhållandet mellan vad en generation

inbetalt i systemet och vad denna generation får

ut. Det får inte variera så mycket, och denna

kombination minskar sådan risk.

De val som vi gjort innebär goda sociala

egenskaper för medborgarna. Det kan dock innebära

att systemet kan komma att betala ut mer pension än

vad avgifterna kan finansiera. Mot den bakgrunden

krävs en balansering så att inte pensionssystemets

förmåga att betala pension också till kommande

generationer äventyras.

(Bild 3) De risker som finns kan sammanfattas på

följande sätt. Antalet förvärvsarbetande minskar

kraftigt eller andelen barn ökar inte eller

medellivslängden fortsätter att öka i stadig takt.

Man kan också säga att kombinationer av dessa tre

innebär påfrestningar på alla pensionssystem

oavsett hur de utformas. Möjligheten att klara ut

sådana påfrestningar ligger naturligtvis också i

pensionssystemets styrka när påfrestningarna

börjar, hur stora förändringarna blir och hur länge

de håller i sig. Buffertfondens avkastning har

också betydelse i det här sammanhanget.

För att undvika riskerna införs alltså förslaget

om den automatiska balanseringen. Jag skulle vilja

hävda att det är extremt enkelt och genialt. Men

för att nå den här enkelheten har en arbetsgrupp

inom Regeringskansliet och Riksförsäkringsverket i

princip tagit fram en doktorsavhandling. Den här

lösningen väcker också stort intresse i andra

länder därför att utmaningen att forma ett

pensionssystem som är uthålligt inte är något unikt

för Sverige.

(Bild 4 och 5) Syftet med balanseringen är alltså

att göra systemet förutsägbart och långsiktigt

ansvarsfullt. Man kan säga att den automatiska

balanseringen innebär att om buffertfondernas

samlade förmögenhet tillsammans med

avgiftstillgångar blir mindre än pensionsskulden

kan inte pensionsrätterna och pensionerna räknas

upp med inkomstindex. Då får dessa i stället räknas

om med ett balansindex till dess att

pensionssystemet åter är i balans. Det innebär att

både de förvärvsaktivas pensionsrätter och

utbetalade pensioner räknas om på samma sätt. Om

andelen förvärvsaktiva ökar och avkastningen i

buffertfonden blir hög kan systemet ge överskott.

Sådana överskott kan med automatik användas för att

upprätthålla snittindexeringen under perioder då

systemet försvagas, t.ex. om den förvärvsaktiva

befolkningen minskar. Vi återkommer till frågan hur

överskott ska hanteras innan avstämningen sker

2004.

Fru ordförande, ärade ledamöter! Det går inte att

helt förutse framtiden, men de principer som

vägleder vårt pensionssystem, att det är

obligatoriskt, att det omfattar alla, att det är

socialt stabilt och solidariskt mellan

generationerna och att vi får finansiell

stabilitet, ger oss goda förutsättningar att klara

våra åtaganden också för nästa generation. Därmed

har Sverige ett pensionssystem som många även i vår

omvärld betraktar som framsynt och ansvarsfullt.

Anna Hedborg: Tack så mycket för att vi har fått

komma hit. Det är för mig såsom icke helt oskyldig

från början roligt att få vara här när denna

pensionsreforms sista pusselbit i lagstiftningen

ska hamna på plats. Jag har med mig Ole Settergren,

han är inte heller helt oskyldig. Han har varit

djupt inblandad i analysen och framtagandet av

tekniken kring den automatiska balanseringen. Han

ska snart få förklara den.

Egentligen är det en genialt enkel tanke i den

automatiska balanseringen, som Ingela Thalén redan

har sagt, men tekniken och matematiken kan ibland

bli komplicerad i alla fall. Jag ska försöka

förklara vad uppgiften egentligen är för den

automatiska balanseringen.

All försäkring fördelar risk.

Pensionsförsäkringar hanterar risken att leva

länge, eller kanske egentligen risken att leva

länge fattig. Alla pensionsförsäkringar handlar om

att de som ännu inte är gamla betalar och de som

överlever när de är gamla får pension. När den

allmänna försäkringens allra första folkpension

infördes var den förväntade livslängden i själva

verket lägre än pensionsåldern, dvs. att det var

verkligen en försäkring och bara en riskförsäkring.

En av 1900-talets allra viktigaste sociala

landvinningar är att vi i dag kan förvänta oss att

leva nästan 20 år efter pensionen. Det betyder

också att alla pensionssystem har bytt karaktär i

ganska hög grad. De består av väldigt mycket mera

sparande men innehåller också fortfarande en stor

del riskhantering. Men i och med att det är så

mycket mera pengar som går åt, eftersom alla kan

förväntas att leva så mycket längre, har hela

frågan om rättvisan mellan de individer som betalar

och får ut någonting av systemet och mellan de

generationer som betalar och får någonting ut ur

systemet blivit väldigt mycket viktigare. Den

rättvisan hanterar vårt nya pensionssystem genom

den s.k. livsinkomstprincipen.

(Bild 6) Vi betalar alla 18½ % av alla inkomster

vi har som genererar rättigheter för vår pension.

16 % går till inkomstpensionen och 2½ % till

premiepensionsrätten.

(Bild 7) Under livet byggs våra samlade

pensionsrättigheter upp genom att inbetalning läggs

till inbetalning av de här avgifterna. De

förräntas, som socialförsäkringsministern redan har

sagt, med värdet av indexeringen som i sin tur

består av den genomsnittliga löneutvecklingen. Vid

t.ex. 65 års ålder, som är en vanlig pensionsålder,

har man fått ihop en summa. Då lägger man till ett

förskott på en framtida inkomsttillväxt på 1,6 %

per år. Man lägger också den summan till

totalsumman. Så delar man med återstående

medellivslängd, och det blir pensionsrätten.

Vad man då har gjort är att man har använt alla

förutsättningar för att skapa rättigheter och inte

sparat några extra reserver i systemet. I ett

privat pensionsförsäkringssystem skulle man lägga

upp extra reserver så att man kunde klara olika

påfrestningar när det gäller utbetalningarna. I det

allmänna pensionssystemet har man så att säga

tecknat in hela lönesumman och dessutom förutsatt

att lönesumman utvecklas som de genomsnittliga

lönerna. För att det ska förbli ett tal som den som

är pensionerad känner igen förändrar man inte

heller delningstalet sedan man blivit pensionär.

Det finns alltså inte inbyggda reserver i

systemet mer än de ATP-fonder som också är

beräknade precis så att de ska räcka för de

reserver som behövs under de kommande 30-40 åren.

Därför behövs en mekanism som träder in om

någonting oförutsett händer. Det är uppgiften för

den automatiska balanseringen.

(Bild 8) Pensionssystemet använder alltså hela

utrymmet, maximerar pensionernas följsamhet till de

förvärvsaktivas inkomstutveckling, och tar ut så

mycket som möjligt av inkomstutvecklingen i form av

pensionsrätter och pensioner. Å andra sidan, så

fort som någonting inträffar som kommer att kräva

anpassning, gäller det att anpassningen sker så

fort som möjligt och så brett som möjligt och

därmed med så lite som möjligt för var och en. Det

är den huvudsakliga uppgiften för balanseringen.

Ole Settergren kommer att förklara hur den är

konstruerad.

Ole Settergren: De inledande antydningarna av fru

ordföranden och Ingela Thalén om att förslaget är

komplext och svårt kom mig att tänka på något som

John von Neumann, en av 1900-talets största

matematiker, lär ha sagt om matematik, att

matematik inte är någonting man förstår utan

någonting som man vänjer sig vid. Det kanske finns

vissa likheter mellan det här förslaget och

matematik i det avseendet. Det finns ingenting som

är svårt i det, däremot är det ganska nytt och det

bygger delvis på ny kunskap om de finansiella

sambanden i den här typen av system. De flesta av

oss har inte hunnit vänja sig vid det ännu. Jag

hoppas att få bidra till tillvänjningen.

(Bild 9) Tekniskt utgörs den automatiska

balanseringen av regler för att beräkna systemets

tillgångar och skulder. I de flesta ekonomiska

företagssammanhang har företagen lätt att beräkna

sina skulder och lite svårare att beräkna sina

tillgångar. När det gäller privat försäkring

däremot har man lätt att beräkna tillgångarna och

lite svårare att beräkna skulderna. Men när det har

gällt socialförsäkring har man inte haft lätt att

beräkna vare sig skulder eller tillgångar. Det är

det här som det här förslaget egentligen ändrar på.

Förutom att beräkna tillgångar och skulder har

reglerna en annan funktion, och det är att ange hur

eventuella avsteg från en önskad indexering ska

ske, inkomstindex.

(Bild 10) Skulderna beräknas som summan av

pensionsbehållningarna till de förvärvsaktiva. Det

är alltså de pensionsbehållningar som står i de 4½

miljoner orangefärgade kuvert som ska skickas ut

den 19 april. Man summerar dem och får ett belopp

som är hiskligt stort, omkring 3 000 miljarder

kronor. Därtill ska läggas värdet av de pågående

pensionsutbetalningarna till dem som har börjat

lyfta sin pension. Det är också en lika enkel

beräkning. Man tar helt enkelt pensionsbeloppet

till varje årskull i december, multiplicerat med

tolv, och sedan multiplicerar man det igen med den

förväntade återstående medellivslängden för varje

årskull. Så enkelt har beräkningen av det som är

väldigt komplicerat normalt i försäkringsverksamhet

blivit.

(Bild 11-13) Tillgångarna är kanske lite

krångligare att beräkna. Steg 1 är enkelt. Det är

tillgångarna i AP-fonderna. Enligt förslaget ska de

värderas enligt marknadsvärdet den 31 december

varje år. Steg 2 är det som är nytt i förslaget och

som möjliggjort det. Det är en metod att beräkna

värdet av avgiftsinkomsterna. Det är också ganska

enkelt. Man tittar helt enkelt på hur avgifterna

inbetalas i systemet och räknar ut som ett direkt

medelvärde vid vilken ålder i genomsnitt den här

inbetalningen sker. Så gör man samma sak på

utbetalningssidan. Så kommer man fram till, om vi

räknar på 1998, att det för inbetalningarna var i

genomsnitt ca 43 år och för utbetalningarna 76 år,

alltså vid 76 års ålder. Det innebär att

pensionsrättigheterna ligger i systemet ca 33 år i

genomsnitt innan de utbetalas. Det innebär att

avgiftsinkomsterna kan finansiera en pensionsskuld

som motsvarar 33 gånger avgiftsinkomsterna. Då får

man fram det som i lagförslaget kallas för

avgiftstillgången: avgifterna gånger

omsättningstiden. Då är pensionssystemets

balansräkning komplett.

(Bild 14) Tillgångar på över 5 000 miljarder

kronor för närvarande ska finansiera en

pensionsskuld som är drygt 5 000 miljarder också.

Det är alltså mycket stora belopp. Sveriges BNP

ligger på runt 2 000 miljarder. Av dessa belopp

framgår också hur viktigt det är att förräntningen

av beloppen sker på ett klokt sätt.

(Bild 15) Genom att ta de olika delarna i

systemets balansräkning, fonden plus

avgiftstillgången, och dividera det med

pensionsskulden får man det som kallas ett

balanstal. Balanstalet är ett ofonderat

försäkringssystems motsvarighet till ett fonderat

försäkringssystems konsolideringsgrad. Vissa skulle

kanske reagera över den liknelsen med konsolidering

eftersom det enligt konventionellt tänkande fattas

över 4 000 miljarder i konsolideringen.

(Bild 16) Balanseringen aktiveras inte i

situationer där skulderna - i det här fallet den

röda stapeln - växer snabbare än tillgångarna - den

gröna stapeln - enskilda år. Det är poängen med

utformningen. Systemet tillåter skulderna att växa

snabbare än tillgångarna enskilda år. Men det

tillåter däremot inte att skulderna under en sådan

lång tid eller med så mycket växer snabbare än

tillgångarna att skulderna totalt sett kommer att

överstiga tillgångarna.

Det är en sådan situation som redovisas här år 3.

Där har skulderna blivit större än tillgångarna.

Balanstalet blir då naturligtvis under 1, och då

aktiveras balanseringen. Det leder till att

skulderna förräntas. Skulderna är alltså

pensionsutbetalningarna och pensionsbehållningen.

De förräntas i samma takt som tillgångarna växer.

Praktiskt sker detta genom att man beräknar två

olika indexserier vid behov. Inkomstindex ökar med

2 % i det här fallet. I exemplet har skulderna

vuxit snabbare så att de är större än tillgångarna

år 5. Balanstalet faller ned under 1. Då aktiveras

det som kallas balansindex. Det medför en

långsammare indexering av systemets skulder,

pensioner och pensionsbehållningar.

(Bild 17) Om sedan utvecklingen skulle vända så

att tillgångarna börjar växa snabbare än

snittinkomsten växer också pensionsskulden snabbare

än snittinkomsten. Man återställer pensionernas och

pensionsbehållningarnas värde till det de skulle

haft varit om inte balansregeln aktiverats.

Vad kan då leda till att tillgångarna i systemet

växer långsammare än skulderna, eller tvärtom att

skulderna växer snabbare än tillgångarna? Det finns

en mängd olika faktorer. En del av de faktorerna

hänger samman med utfasningen av ATP-systemet.

Andra är genuint tillhöriga det reformerade

pensionssystemets utformning.

(Bild 18) Den stora riskfaktorn är låg nativitet.

Låga födelsetal ger på sikt stort genomslag i en

mindre arbetskraft. På kort sikt är det inget

problem eftersom det tar 20-25 år innan antalet

barn som i dag föds påverkar arbetskraftens

storlek. Men på lång sikt är det den stora

riskfaktorn i systemet.

Låg invandring eller hög utvandring har

motsvarande effekt men ligger på en lägre nivå än

antalet födslar. Det har däremot en snabbare effekt

än nativitetsutvecklingen.

Arbetskraftsdeltagandet är viktigt. Det är

särskilt viktigt på kort sikt. Om vi har ett

stabilt lågt arbetskraftsdeltagande medför det inga

problem på lång sikt.

Ökande livslängd är, som Ingela Thalén och Anna

Hedborg nämnt, ett problem även i det reformerade

systemet och trots utformningen av delningstalen.

Där ska man kanske nämna att delningstalens

utformning, som är unik i ett

socialförsäkringssystem, ändå tar hand om cirka två

tredjedelar av den risk som ligger i

medellivslängdens utveckling. Balanseringen tar

hand om den resterande tredjedelen. Att den risken

är större nu och mindre på sikt beror på att ATP-

systemet inte har någon anpassning alls i

förhållande till medellivslängdens utveckling.

Låg tillväxt är ett problem enbart under

utfasningen av ATP-systemet. På lång sikt blir låg

tillväxt ett problem för pensionernas värde i

kronor och inte ett problem för systemets

finansiella stabilitet. Det reformerade

pensionssystemet är finansiellt stabilt i

förhållande till inkomsttillväxten. Att det är

finansiellt stabilt innebär naturligtvis att det

har en direkt påverkan på pensionsnivån.

Låg avkastning är en risk. Den är särskilt stor i

början nu när buffertfonderna är stora, vilket

buffertfonderna bör vara. Fonderna ska hantera det

demografiska skiftet som sker när 40-talisterna

pensioneras. Det är meningen att buffertfonderna

ska vara stora nu och tappas av med tiden. Just nu

har avkastningen större betydelse än vad den kommer

att ha i framtiden.

Hur ser dessa riskfaktorer ut i de beräkningar

som Riksförsäkringsverket har gjort? Vi har gjort

beräkningar i 72 olika scenarier. Det låter mycket,

men det är egentligen ganska lite med tanke på den

mängd scenarier som är tänkbara.

(Bild 19) Det här diagrammet är kanske lite

svårläsbart. Det är 72 staplar på varje årtal. De

är svåra att urskilja, och det är inte meningen att

man ska göra det. Det ska snarare ge en bild av hur

systemet ser ut.

Om stapeln når upp till 1 har balanseringen inte

aktiverats. Om stapeln ligger under 1-nivån har

balanseringen medfört en minskning av

pensionsutgifterna i samma procent som avståndet

till 1 är. Ligger man på 0,90 har balanseringen

medfört en minskning av pensionsutgifterna med

10 %.

Man ser här att balanseringen aktiveras i fler

scenarier ju längre fram i tiden man går. Det har

också en ökande effekt i de fallen balanseringen

aktiveras. Det beror på att alla våra scenarier

innebär kanske kraftiga påfrestningar på systemet.

Även våra optimistiska befolkningsscenarier innebär

att arbetskraften minskar fram till år 2050 och att

medellivslängden ökar ganska kraftigt.

Anna Hedborg: Man kan säga att det ändå ser alltför

lovande ut. Det ser kanske ut som om balanseringen

sannolikt aldrig ska aktiveras. Det är då viktigt

att säga att alla dessa beräkningar är gjorda i

efterskott och på genomsnittstal. Även om man

befinner sig i någon av 1-staplarna kan det vara så

att balanseringen har aktiverats under resans gång.

Det känns som en viktig sak att säga.

Balanseringens idé är just att den slår till direkt

på ett års effekter om det behövs och sedan

återbetalar direkt när det händer någonting igen,

så att det i efterskott inte nödvändigtvis har hänt

någonting. Men under resans gång kan det med

relativt stor sannolikhet tänkas att det händer.

Ole Settergren: Det är helt sant. Våra beräkningar

är väldigt statiskt utförda och innehåller inte

verkliga konjunkturförlopp. Skulle man ha haft med

verkliga konjunkturförlopp kring de medeltal vi har

beräknat är sannolikheten för att balanseringen

skulle aktiveras enskilda år och att pensionsnivån

sedan återställs relativt snabbt betydligt större

än vad våra redovisningar visar.

Ordföranden: Tack ska ni ha för det. Då blir det

tillfälle för utskottets ledamöter att ställa

frågor till Ingela Thalén, Anna Hedborg och Ole

Settergren. Jag lämnar först ordet till vice

ordförande Bo Könberg.

Bo Könberg (fp): Jag skulle vilja börja med en

fråga till Ingela Thalén. Det har framgått av några

av inledningsanförandena att det finns inslag i det

nya systemet som är snällare än ren

försäkringsteknik.

Det handlar om att man har valt att det är

löntagarnas genomsnittliga lön som kommer att räkna

upp pensionerna. Det handlar också om att man,

enligt Ole Settergren, "bara" tog hand om två

tredjedelar av det som händer med medellivslängden

i och med att man gör någonting åt det efter

pensioneringen.

Kan man säga att ett alternativ till den

automatiska balanseringen, som vi i dag diskuterar,

är att man på dessa två tre punkter, kanske också

inklusive utfasningen av ATP, valde att vara mindre

snäll på dessa tre så slapp man balanseringen? Är

det tänkbart som alternativ i den fortsatta

debatten?

Statsrådet Ingela Thalén: Ja, det kan man säga.

Arbetsgruppen eller förhandlingsdelegationen och

sedan genomförandegruppen efteråt har på dessa

punkter - t.ex. det fasta delningstalet och

exempelvis genom att använda snittindex i stället

för det stora summaindex - gjort ett medvetet val

för att därmed skapa gynnsammare utgångsläge för de

enskilda individerna.

När de valen gjordes var vi medvetna om att

riskerna för en obalans i systemet skulle kunna bli

betydande. Innan vi slog fast detta var vi också

överens om att det då krävdes någonting som

balanserade hela pensionssystemet.

De minnesgoda minns att frågan om snittindex

alternativt ett summaindex har varit föremål för

omfattande diskussioner i tidigare

propositionsbehandlingar också här i riksdagen. Det

har funnits ganska starka förespråkare för att ha

t.ex. ett summaindex, som skulle ha varit mindre

gynnsamt för den enskilde individen.

Bo Könberg (fp): Jag har en fråga till. Den riktar

sig närmast till Ole Settergren. Vi har sett på

bilder och hört talas om detta med balanstal, och

det är tillgångar och skulder. Men jag uppfattade

inte riktigt hur det ser ut just nu när vi ska

diskutera frågan i riksdagen. Vad är balanstalet i

dag?

Ole Settergren: Balanstalet i dag är ganska nära 1.

Syftet med överföringen av medel från AP-fonden

till statsbudgeten har varit att man skulle hamna

på ett balanstal ganska nära 1. Man skulle ha ett

balanstal som låg över 1 varje enskilt år i ett

visst scenario, som har utgjorts av vissa

antaganden. Det tunga antagandet i de beräkningarna

är SCB:s huvudscenario för befolkningsutvecklingen

i Sverige. Men balanstalet ligger nära 1 eller

någon procent över.

Ronny Olander (s): Jag har två frågor, och jag vill

gärna ställa dem i ett sammanhang.

Den första frågan är till Ingela Thalén. När de

första orange kuverten kom ut till befolkningen i

Sverige blev det en väldigt stor diskussion, och

den var välbehövlig. Tillväxttalet var vid det

tillfället satt till 0 % och vid det andra var det

satt till 2 % och avkastningen till 3½ %.

Den fråga som man möter mycket ute är: Kommer de

framtida pensionerna efter 40 års förvärvsarbete

med normala avbrott för barn, studier, värnplikt

osv. att motsvara pensioner på ungefär 60-65 % av

tidigare förvärvsinkomst? Till det kommer för de

flesta någon typ av avtalspension. Det var den

första frågan.

Den andra frågan är till Riksförsäkringsverket.

Den automatiska balanseringen gäller naturligtvis

avkastningen på fonder, fondernas storlek,

demografin - dvs. åldersstrukturen, och glädjande

nog blir människor allt äldre - tillväxt, osv. Vi

skulle behöva att fler barn föds, men det är en

annan problematik.

I det förslag som regeringen lägger fram i sin

proposition om automatisk balansering framgår

följande på s. 58. Det sämsta fallet av de 72

scenarierna medför att om 50 år, dvs. år 2051,

skulle pensioner och pensionsbehållning minska med

14 % i systemet. I det bästa fallet av de 72

scenarierna, som står på s. 59, talar man också om

50 år. Det skulle i princip kunna innebära att

pensioner och pensionsbehållning i det bästa

scenariot skulle kunna öka med 42 %.

Då har jag en liten fundering. Ligger sanningen

någonstans mittemellan, eller var någonstans kommer

man att hamna? Till det: Är det enstaka händelser

eller sammantagna händelser som händer i Sverige

med börser och alla möjliga olika saker som gör att

det kan lösas ut, och hur fungerar det när det

återställs?

Statsrådet Ingela Thalén: Fru ordförande! Med den

beskrivning som Ronny Olander gör är det vår

bedömning att man kommer att få en pension som

motsvarar lite drygt 60 %. Då ska man veta att den

kommande arbetsmarknaden - och det tror jag är

viktigt - kommer att vara oerhört mycket mer

flexibel. Jag tror att man kommer att arbeta på ett

annat sätt.

Det är också min bedömning att med hänsyn till

den ökande livslängden kommer väldigt många att ta

sin livskvalitet i anspråk genom att kanske arbeta

några månader eller några dagar i veckan en bra bit

efter pensionsåldern. Arbetslivet kommer att se

annorlunda ut.

Med den schematiska beskrivning som Ronny Olander

gör är svaret ja.

Ole Settergren: Om sanningen ligger mittemellan

våra extremer har vi gjort ett väldigt bra

beräkningsarbete. Jag är inte alls säker på var

sanningen ligger. Det är oerhört svåra

utvecklingsförlopp och svårt att prognostisera alla

de uppgifter som ingår i beräkningarna.

De antaganden som har legat till grund för

överföringsbeloppet från AP-fonden ligger närmare

det mest pessimistiska scenariot än det ligger nära

det mest optimistiska. I förhållande till våra

beräkningar har överföringsbeloppet bestämts

utifrån mer försiktiga beräkningsantaganden. Jag

vet inte om det riktigt var svar på frågan.

Det ställdes också en fråga om huruvida enstaka

händelser kan aktivera balanseringen. Svaret på den

frågan är: Det beror på hur starkt systemet är när

en sådan enstaka händelse inträffar. Befinner man

sig precis på balanspunkten kan enstaka händelser

aktivera balanseringen, men då normalt med väldigt

liten påverkan på pensionen. Det är de tunga

utvecklingsförloppen som pågår under en längre tid

som kan få en större påverkan på pensionsnivån.

Gustaf von Essen (m): Buffertfonderna är AP-

fonderna minus det som har förts över till

statskassan för förtidspensioneringen. Jag skulle

vilja be Ingela Thalén eller någon annan att

förklara för dagens ATP-pensionärer, som anser sig

ha byggt upp dessa fonder, att de fonderna

egentligen inte tillhör ATP-pensionärerna utan

tillhör hela det kommande pensionärskollektivet.

Detta är en fråga som jag som politiker möter

många gånger bland äldre människor. Varför är inte

ATP-fonderna våra?

Statsrådet Ingela Thalén: Det är de ju. Men de är

både deras och våra. De tillhör alla oss som av

våra inkomster finansierar dagens pensioner och

morgondagens investering i buffertfonden. Så gjorde

mina föräldrar, och det kommer vi förhoppningsvis

också att göra framöver.

När det gäller överföringen från fonderna till

statskassan måste man komma ihåg orsaken. Det

kommande nya pensionssystemet har andra utgifter än

vad det tidigare hade. Från och med det nya

pensionssystemet har staten tagit över

finansieringsansvaret för de åtaganden som tidigare

delvis låg i AP-fonderna. Det är skälet till att

man har fört över medel till det som kommer att

vara skattefinansierat framöver. Det gäller t.ex.

det som du själv nämnde, nämligen förtidspensioner.

Claes Stockhaus (v): Jag tillhör ett parti som är

lite kritiskt till delar av det nya

ålderspensionssystemet. Nu har vi här fått en bra

redogörelse av Ingela Thalén och Anna Hedborg. Men

garantipensionen och dess utveckling framgent

berördes inte så mycket.

Vi tänker oss scenariot att den inkomstrelaterade

ålderspensionen sänks, att behovet av

garantipension ökar, och att den sista delen ska

betalas via statsbudgeten. Hur kommer det att slå

mot statskassan?

Jag väver ihop det tillsammans med

kontrollstationen år 2004. Den ska slutligen

bestämma vilket belopp som ska kunna överföras av

det som är kvar från AP-fonderna till statskassan.

Jag väver ihop de två sakerna och tänker mig ett

scenario med en lite sämre utveckling i landet. Om

den tänkta överföringen år 2004 skulle kunna

användas till någon form av garantipensionsbuffert

i statskassan skulle jag kunna förstå poängen, men

inte annars.

Hur hanterar staten det hela om det går sämre i

ekonomin och garantipensionen kostar alltmer för

statskassan? Hur hanterar man en sådan situation om

man redan har gjort av med de pengar som kommer

från den slutliga överföringen från AP-fonderna år

2004?

Statsrådet Ingela Thalén: Precis som i det system

vi har haft med folkpension och pensionstillskott

kommer, som du själv säger, garantipensionen att

vara skattefinansierad.

Det är väldigt besvärliga scenarier, om de nu

skulle riskera att inträffa i övermorgon. Jag

upplever år 2004 som nästan i övermorgon. Tre år

bakåt i tiden var alldeles i går, och tre år framåt

i tiden känns som i övermorgon. Det finns ingenting

som talar för att en sådan katastrof som du

beskriver skulle hända till dess.

Ser vi däremot längre framåt till år 2050 eller

år 2020 och år 2030 kan det naturligtvis bli

påfrestningar, ungefär som Anna Hedborg och Ole

Settergren har beskrivit. Jag vidhåller fortfarande

att det förslag vi nu lägger fram med den

automatiska balanseringen, att garantipensionen ska

vara skattefinansierad och med skattefinansierade

delar i övrigt när det gäller pensionssystemet, är

ett väl avvägt förslag.

Jag kan inte se att man därutöver skulle bygga

upp en särskild fond för att klara det som är vårt

skattefinansierade ansvar. Uppdelningen gör att vi

får två väl avvägda system som ger en så rimlig

trygghet som vi över huvud taget kan garantera om

40-50 år.

Ole Settergren: Jag tycker att det är bra att

frågan om garantipension kom upp. Det är kanske en

aspekt på balanseringsförslaget som inte har

kommenterats så mycket.

Den ökade risk för negativa variationer i

pensionsnivån som balanseringen medför berör inte

alls dem med de lägsta pensionerna, dvs. de som har

en avräkning mot inkomstpensionen på 100 %, de i

dag fattigaste pensionärerna.

För en ganska stor grupp pensionärer som ligger i

ett spann med pensioner upp till 3,07 basbelopp

medför balanseringen bara en risk på ungefär

hälften, eftersom avräkningen av deras

inkomstpension mot garantipension sker med ungefär

50 %.

Det är en egenskap som inte har kommenterats så

mycket. Enligt min uppfattning finns en god

fördelningspolitisk innebörd i att de med lägst

pensioner är mindre exponerade för de risker som

finns i pensionssystemet.

Birgitta Carlsson (c): Fru ordförande! För oss i

Centerpartiet har det varit mycket angeläget att få

garantipensionen som en grundtrygghet kopplad till

det nya systemet. Garantipensionen är mycket viktig

för alla med låga inkomster. Där har vi väldigt

många kvinnor som ofta har jobbat deltid.

Vad händer med garantipensionen om det blir en

automatisk balansering? Dämpar garantipensionen

effekten för pensionären av den automatiska

balanseringen?

Ordföranden: Det anknyter lite grann till det svar

som Ole gav alldeles nyss. Kan du ge någon

ytterligare kommentar?

Ole Settergren: De som har garantipension skyddas

från effekten av balanseringen antingen helt eller

ungefär till hälften. Detta beror på att

garantipensionen indexeras med konsumentpriserna

helt och hållet. Det innebär, som den föregående

talaren sade, en ökad risk för statsbudgeten i

motsvarande mån.

Kerstin-Maria Stalin (mp): Jag tillhör

Miljöpartiet. Det är ett av de partier som inte

varit med om utformning och genomförande av det nya

pensionssystemet. Jag har lite svårt att vänja mig

vid den här matematiken. Det är kanske också lite

välgörande om jag inte gör det, antar jag. Jag vill

försöka ställa en fråga från alla icke-matematiker

i den här salen eller i Sverige.

Ingela Thalén talar om solidaritet och goda

sociala egenskaper i systemet. Jag menar att

balanseringen, som ibland har kallats bromsen, och

som betyder sänkta pensioner, varken är solidarisk

eller social.

Ole Settergren berättar om risker. Sedan berättar

Anna Hedborg att det hela ser optimistiskt ut. Det

är svårt att se var sanningen ligger. Men det är

vad människor vill veta.

Jag tycker inte att det verkar särskilt

optimistiskt. För min del verkar det som att risken

för att bromsen ska slå till rätt snart är ganska

stor. Det beror i hög grad på att så mycket pengar

har tagits från bl.a. AP-fonden.

Det sades i diskussioner om pensionssystemet att

man skulle lämna kvar så mycket pengar i AP-fonden

att fondstyrkan aldrig skulle tillåtas att gå under

ett halvt år. Fondstyrkan är den tid som pengarna i

AP-fonden räcker utan att man använder inkomsterna.

Jag skulle vilja ha ett rakt svar till Sveriges

folk, utan att man säger att det kan vara si eller

så. Hur är det med den utlovade säkerheten för

pensionerna? Hur snart slår den automatiska

balanseringen, dvs. de sänkta pensionerna, till?

Hur stor risk är det att det ska slå till ganska

snart?

Statsrådet Ingela Thalén: Det är ett dilemma när

Kerstin-Maria Stalin inte vill diskutera

beräkningar. Frågan innehåller ganska mycket krav

på beräkningar.

Just den automatiska balanseringen är till för

att trygga det jag anser vara krav på solidaritet

mellan generationer. Vi betalar inte ut så mycket i

pension så att de som i dag betalar in till

pensionen inte själva kan få pension framöver. Det

som Ole har beskrivit i avgiftstillgångar, skulder

och buffertfonder är ett matematiskt sätt att

beskriva det hela på. Väldigt enkelt handlar det om

detta.

Om bromsen skulle slå till är den till för att

skydda också utbetalning av kommande pensioner. Vi

ska inte i någon sorts blindhet betala ut höga

pensioner år efter år för att så småningom gå in i

väggen och inte kunna betala ut pensioner vare sig

till dem som är pensionärer i dag eller kanske än

värre till dem som kommer att bli pensionärer om

ett stort antal år.

Mitt svar till Kerstin-Maria Stalin är följande.

Detta förslag är med sin matematiska beräkning ett

uttryck för att vi vill visa solidaritet med

kommande generationer. Den automatiska

balanseringen är ett verktyg för att se till att vi

också kan ge trygghet både för dagens pensionärer

och för kommande pensionärer.

Margit Gennser (m): Fru ordförande! Vi är väl alla

överens om att framtiden alltid är osäker. Vi kan

aldrig lova att man ska få en viss inkomst eller en

viss pension. Vi kan göra upp olika tänkbara

alternativ, det som kallas scenarier, men det är

inga prognoser.

Med vad kan man då skapa trygghet? Jo, genom ett

tryggt regelsystem. Det regelsystemet ska ligga

stilla under en mycket lång framtid, i varje fall

som jag ser det. Då måste vi fråga hur stora

riskerna kan vara att man vill manipulera i

regelsystemet. Det kan leda till icke önskvärda och

framför allt icke uppenbara effekter för de

enskilda.

Systemet ska vara autonomt och självständigt, och

det ska ligga utanför statsbudgeten. Vi har fått en

innovation i den svenska statsbudgeten som heter

utgiftstak. Det har varit mycket bra för den

kortsiktiga skötseln av ekonomin.

Här vill jag ställa en fråga till Ingela Thalén

och också till Riksgäldens representant. Är det

verkligen lämpligt att lägga pensionssystemet under

utgiftstaket. Är det inte möjligtvis att stapla

tårta på tårta? Är det inte mycket mer trovärdigt

om systemet ligger utanför utgiftstaket,

självständigt vid sidan av statsbudgeten?

Statsrådet Ingela Thalén: Jag delar Margit Gennsers

uppfattning att det är viktigt att det regelverk

riksdagen fastställer också blir stabilt. Med tanke

på den breda politiska majoriteten talar åtminstone

under överskådlig tid det mesta för att det ska

vara så.

Det finns två utestående frågor. Den ena handlar

om hur vi ska hantera överskott rent tekniskt i

systemet. Det återkommer vi till. Jag utgår ifrån

att vi också ska få en bred majoritet kring detta.

Den andra diskussionen handlar om utgiftstaket.

Det finns fördelar med att ta det inom

utgiftstaket, men också nackdelar. Enligt min

uppfattning är nackdelarna inte så stora att de

äventyrar vare sig regelverk eller den automatiska

balanseringen. Systemet kan mycket väl fullfölja

sin uppgift att vara säkert, stabilt och autonomt

inom ramen för det förslag som finns i dag.

Margit Gennser (m): Vi kan t.ex. komma i den

situationen att vi sköter oss alldeles utmärkt, att

systemet verkligen ger stora överskott - precis som

försäkringsbolagen har kunnat ge oss återbäring.

Men det finns regler om att detta är

pensionssystemets - nuvarande och blivande

pensionärers - pengar. Då kanske det återigen - och

det är ytterligare en faktor - vore väsentligt att

ha systemet utanför utgiftstaket. Det är väl ingen

rent akut situation, men vi borde väl betänka det.

Maud Björnemalm (s): Jag tror att jag ska rikta min

fråga till Anna Hedborg och Ole Settergren. Man

möts ju av många frågor och funderingar om den

automatiska balanseringen och kanske framför allt

om vad som händer om den utlöses. Många bryr sig

inte om de tekniska beräkningarna, utan frågar sig:

Vad händer mig om den automatiska balanseringen

utlöses?

Det är så, som vi nyss hörde, att om en person

har låg inkomstpension, där garantipensionen går in

och täcker, så drabbas man inte. Men vad händer om

en person har hög inkomstpension? Hur drabbas man?

Hur mycket drabbas man? Hur stort blir bortfallet

av inkomstpensionen?

Anna Hedborg: Vad det handlar om är att den årliga

uppräkning vi talar om av både pensionsrättigheter

och pensioner blir påverkad. Men i botten ligger

varje år i båda fallen en prisuppräkning, en hänsyn

till vad inflationen har varit. Sedan finns det en

följsamhetsindexering på pensionssidan. Man har

visserligen redan fått 1,6 % i förskott, så 1,6 %

mäts bort. Men har tillväxten i inkomsterna varit

större än så får man en ytterligare uppräkning. På

pensionsrättigheterna får man hela inkomstökningen.

Sedan kan det bli fråga om att

balanseringsmekanismen ett enskilt år något lite -

det vågar man nog påstå - påverkar uppräkningen.

Skulle du vilja precisera dig ytterligare i

andelar, Ole, så vore det bra.

Ole Settergren: Enligt de beräkningar vi har gjort,

i så att säga skräckscenariot med en fortsatt

nativitet på 1,5 barn per kvinna, minskar

befolkningen fram till 2050 med ungefär 16 %. Det

innebär olika alternativ men i snitt att

indexeringen minskar med ungefär 0,2 procentenheter

per år till följd av balanseringen. Det är lite ett

enskilt år, men det kan i det värsta fallet i våra

beräkningar medföra en minskning av pensionsnivån

på hela 14 % - i det värsta fallet, ackumulerat.

Men ett enskilt år är det i snitt, när

balanseringen utlöses, mellan 0,2 % och 0,1 % och

som mest ungefär 0,4 procentenheters minskning.

Ulla Hoffmann (v): Margit Gennser talade om ett

tryggt regelsystem, om att man skulle undanröja

riskerna för att manipulera i regelsystemet. Det

skulle också vara ett autonomt och självständigt

system. I pensionsarbetsgruppen uttrycktes det så

att man skulle göra systemet oåtkomligt för

politikernas klåfingrighet, om Margit kommer ihåg

det. Det kanske är lite mer relevant.

Jag skulle vilja fortsätta kring det här med

garantipensionen. Systemet är autonomt och

självständigt till alla delar och faller med

automatiska balanseringar osv., utom i just den del

som handlar om garantipensionen.

Claes Stockhaus har varit inne på det. Han har

fört upp kostnaderna - att det inte har gjorts

några beräkningar för garantipensionen, dvs. för

staten, av vad kostnaderna skulle kunna tänkas bli

om det var så att vi hade en negativ utveckling

under en längre tid. Vi har sett, t.ex. när vi har

haft dålig ekonomi i Sverige, att de sämst ställda

pensionärerna har fått det bra mycket sämre. Vi har

fått göra riktade åtgärder gentemot dem. Jag skulle

vilja veta om man i genomförandegruppen har fört

diskussioner om detta. Om garantipensionen ska bli

en ordentlig garanti krävs det också att man i

politiska församlingar diskuterar vilka åtgärder

man ska vidta så att det inte blir sänkningar, så

att det inte blir de sämst ställda pensionärerna

som återigen får bära kostnaderna för det här.

I propositionen diskuteras det här, men man drar

inga slutsatser. Men det diskuteras - och det

tycker jag är bra att tänka på - under rubriken

"Den finansiella stabilitetens pris".

Statsrådet Ingela Thalén: Först vill jag säga att

det är alldeles rätt att pensionärskollektivet,

precis som alla andra grupper under 90-talets

förskräckliga år, var med och bar en stor börda.

Återkommande under de gångna budgetåren har ju

pengar återförts via olika system - bostadstillägg

för pensionärer, andra typer av

basbeloppsuppräkningar - så att man åtminstone till

en viss del kan säga att man har tryggat också de

sämst ställda pensionärerna.

När det gäller garantipensionen och tryggheten

för de pensionärer som också framöver kommer att

leva på den nivån är det garantipensionen och

bostadstillägget för pensionärer som kommer att

vara den fortvariga tryggheten. Under normala

ekonomiska omständigheter med en normal

arbetsmarknad med upp- och nedgångar i

konjunkturen, med en sund ekonomisk utveckling -

och jag har inte alls någon tanke på att det ska

ske någonting annat - kommer inte

garantipensionärer eller pensionärer med låg

inkomst att komma sämre ut. Man kommer absolut inte

att hamna i samma situation som man gjorde under

90-talet.

Jag vill lägga till en annan sak som har att göra

med vilka sämsta scenarier som kan drabba

pensionssystemet. Det är inte ett svar till Ulla

Hoffmann, utan med anledning av det tidigare. Man

får lätt uppfattningen att balanseringen ger reala

minskningar i förhållande till i dag. Så är det ju

inte. Det sämsta scenariot som vi talade om

alldeles nyss, t.ex. 14 % år 2050, är inte i

förhållande till dagens pension utan i förhållande

till vad den annars skulle ha varit 2050 - så att

inte någon nu går hem, tar kalkylatorn, börjar

räkna ned och konstaterar: Det går ju inte så bra.

Det är inte heller så bra att det räknas ned, men

man måste veta vad det är man jämför med.

Lennart Klockare (s): Jag har en fråga till Ingela

Thalén - eller kanske två frågor. Det har framförts

en del kritik när det gäller överföringen av medel

från AP-fonden till Riksgälden. Jag undrar: Vad har

statsrådet för funderingar och kommentarer till den

kritik som har framförts i det ärendet?

Så till det andra jag skulle vilja ställa en

fråga om. Vi har ju valt en fast avgift till

pensionssystemet. Men om man skulle ha haft en

rörlig avgift som var föränderlig under tiden och

som man kunde ta särskilda beslut om, på vilket

sätt skulle det påverka rättvisan mellan

generationerna? Och vad skulle det ha för betydelse

för nivån på pensionerna?

Statsrådet Ingela Thalén: När det gäller överföring

av medel har det uppfattats av många som om

beslutet grundades på att man ville tömma fonderna

på en del medel bara för att förstärka statskassan

i sig. Det är inte det som är bakgrunden.

Bakgrunden är, som tidigare har sagts, att staten,

skattebetalarna åtar sig uppgifter som tidigare

delvis har legat i fonderna och som framöver kommer

att vara skattefinansierat, t.ex. förtidspensioner.

Av det skälet bör det vara en boskillnad mellan det

som buffertfonder och pensionssystem ska ansvara

för och det som skattekollektivet ska ansvara för

framöver.

Sedan hade man kunnat göra detta på två olika

sätt. Man hade fortvarigt kunnat göra mindre

överföringar under ett stort antal år, alternativt

- vilket vi bestämde oss för - göra en beräkning av

hur de framtida skattekostnaderna skulle kunna bli

och göra det vid ett fåtal tillfällen. Vi valde

alltså det senare därför att vi ville att det

kommande pensionssystemet skulle vara slutet och

sammanhållet när vi går in t.ex. i det vi nu

diskuterar, automatisk balansering.

Till den andra frågan kanske jag behöver lite

hjälp av Anna Hedborg eller Ole Settergren när det

gäller vad som händer rent ekonomiskt om man har

ett rörligt delningstal. Men faktum är att om man

går i pension vid 65 års ålder och då får ett

delningstal fastställt och om man sedan ska ha ett

rörligt delningstag - dvs. om medellivslängden

stadigt ökar - skulle man kanske vid 68 års ålder

räkna om pensionen och få ett nytt grundunderlag.

Och därefter kanske man vid 70 års ålder skulle få

pensionen omräknad ännu en gång. Det skapar en

mycket stor osäkerhet för den enskilda pensionären,

större än vad man egentligen behöver ha. Därför

valde vi ett fast delningstal - för att inte föra

in den här typen av osäkerhet hos enskilda

pensionärer.

Anna Hedborg: Jag uppfattade att du också undrade

vad som skulle hända om man hade olika avgifter

beroende på utgifterna i systemet. Vad som då

händer är att man bryter sambandet mellan vad en

generation eller en grupp aktiva betalar i pension

och vad de får ut i pension. Eftersom det dessutom

riskerar att ske med systematik, så att skälet till

att man behöver höja avgiften t.ex. är att det föds

färre barn, är risken stor att det blir en bestämd

generation som får stå för mycket mer av kostnader

än vad de själva sedan kan räkna med att få ut.

Därför har det känts väsentligt att skapa en

trygghet mellan generationerna, att kunna leva upp

till solidariteten men samtidigt bygga sina egna

rättigheter på motsvarande sätt. Genom att skapa

ett slutet system där man alltid ser till att

avgifterna räcker vet man också att rättigheterna

fördelas mellan generationerna på ett rättvist

sätt.

Margareta Cederfelt (m): En fråga jag ofta har hört

när jag har träffat pensionärer och blivande

pensionärer är om nu den automatiska balanseringen

slår till och pensionsutbetalningarna blir lägre,

hur lång framförhållning kommer den enskilde

pensionären att få från det att balanseringen slår

till, till det att det blir en ändring i

utbetalningarna?

Ole Settergren: Det är en viktig del i regeringens

proposition att det årligen ska ske en redovisning

av inkomstpensionssystemets ekonomiska ställning

där balansräkningen ska redovisas. Utvecklingen av

förhållandet mellan tillgångar och skulder kommer

normalt inte att vara särskilt dramatisk år från

år. Den är ganska långsam, och relationen är rätt

seg. Jag tror att det finns goda förutsättningar

för att det ska finnas en viss framförhållning. Man

kommer att veta om man befinner sig nära ett

balanstal på 1 i ganska god tid i förväg. Det bör

inte komma som någon direkt överraskning. Dessutom

kommer ett enskilt års avsteg normalt att vara

mycket litet. Det kan röra sig om tiondels

procentenheter.

Cecilia Magnusson (m): Några kompletterande frågor

till den inledande tillvänjningsprocesssen. Räknas

livsinkomsten från 16 år eller under hela livet?

Det har varit diskussion kring det.

Så till kvinnors längre livslängd. Eftersom man

beräknar pensionen på förväntad medellivslängd kan

man tänka att den gör att kvinnor får lägre pension

i det nya systemet. Hur påverkas stabiliteten för

systemet och balanseringen av pensionsavgifterna,

eftersom vi betalar pensionsavgifter på hela lönen

men får pensionsrätter upp till 7½ basbelopp?

Anna Hedborg: Man räknar pensionsrätter från 16 års

ålder och framåt. Den kvinnliga livslängden är

förväntat längre, men den slås ihop med männens

förväntat kortare livslängd. Man utnyttjar det

stora försäkringskollektivet fullt ut och har

gemensam beräknad genomsnittlig livslängd. Alla får

lika stor årlig pension för samma pensionssumma på

kontot. Sedan ges pensionsrättigheter upp till 7½

inkomstbasbelopp. Eftersom det betalas avgifter

från arbetsgivarna därutöver finns det en skatt

ovanför, kan man säga, som också överförs till

staten och används som skattemedel i vanlig

ordning.

Statsrådet Ingela Thalén: När det gäller 16-

årsgränsen är det inte lätt för

Riksförsäkringsverket att veta att

genomförandegruppen principiellt har bestämt sig

för att ta bort den undre gränsen vid 16 år, dock

inte att acceptera barnarbete. Det har varit

föremål för en del diskussioner att 16 år är en

trubbig gräns med tanke på att det finns en annan

inbetalningsgräns, nämligen en del av basbeloppet.

Nu har inte riksdagen fått förslaget ännu. Det

återkommer vi till riksdagen med.

II. Allmänna synpunkter på förslaget om automatisk

balansering

Ordföranden: Då föreslår jag att vi går vidare i

den här utfrågningen och går in på ett annat

avsnitt. Nu har vi fått en redovisning av själva

förslaget till automatisk balansering. Sedan kommer

vi in på nästa punkt. Det handlar om att vi ska få

ta del av lite olika allmänna synpunkter på

förslaget. Vi har en rad olika företrädare som

kommer fram här. De har tilldelats ett antal

minuter för att säga någonting till oss. Vi börjar

med Mats Morin från LO, som är ekonom där.

Mats Morin: Jag tackar för inbjudan att komma hit.

Jag tänkte börja med att säga att det här med

automatisk stabilisering verkar vara den sista

byggstenen som krävs i ett sannolikt mycket

förnämligt ekvationssystem som bygger på

fördelningsprinciperna - att man fördelar från dem

som arbetar till pensionärerna. Det som kanske gör

att den automatiska balanseringen är så förnämlig

är att den skapar finansiell stabilitet. Det i sig

skapar en trovärdighet och en tydlighet för att

pensionsreglerna sannolikt kan ligga fast. Både

politiker och enskilda kan agera betydligt mer

relevant om man vet att det råder fasta spelregler

i pensionsfrågan.

Det har förts fram en del oro över att automatisk

stabilisering slår till och fördärvar pensionerna.

Jag skulle vilja påstå att det inte är det som är

hotet mot pensionerna. Grunden för pensionerna är

den arbetande befolkningen och hur den utvecklar

sig. Är det en dålig demografisk utveckling som

framför allt är grunden för pensionerna gäller det

att det tydligt framgår för aktörerna, så att man

kan agera så fort som möjligt. Jag skulle kunna

säga att automatisk stabilisering kanske är något

som bidrar till någon form av early warnings i

pensionsfrågan. Det är viktigt att se att det är

befolkningen som är grunden. Avgiften är 16 %. Vem

som helst kan räkna ut att om varje yrkesarbetande

avstår 16 % av sin lön till pensionärerna och om

det som i dagsläget går ungefär tre sysselsatta på

varje pensionär betyder det att pensionerna i

genomsnitt i ett transfereringssystem blir tre

gånger 16 %, lika med 48 % av den genomsnittliga

lönen. Det är en bra information till alla som är

beroende av det här.

Det som är lite oroväckande är de

befolkningsprognoser från framför allt SCB som har

kommit och som visar att vi sannolikt går mot en

utveckling om trettio år där det kommer att gå två

sysselsatta på varje pensionär. 16 % gånger två ger

32 % av en genomsnittlig lön, som den demografiska

utvecklingen obevekligen styr pensionsnivån till.

Det är en viktig information till framför allt er

riksdagsledamöter, så att ni agerar tidigt och ser

till att den här situationen inte inträffar. Får

man 32 % i stället för 48 % är det en sänkning av

pensionsnivån relativt den genomsnittliga inkomsten

med över 30 %. Det här hanteras i pensionssystemet

så att det blir finansiellt stabilt genom att

delningstalen gör att pensionerna sänks. Det beror

mycket på en ökad medellivslängd. Då ökar

delningstalen, och det sänker pensionerna

någonstans mellan 15 % och 20 %.

Sedan har vi byggt upp en fond inför det här. Den

hjälper till med ungefär 10 %. Den tillför medel så

att pensionerna bara behöver minska 10 %. Sedan

kommer den automatiska stabiliseringen med några

procentenheter, som sänker pensionsnivån

ytterligare. Slutsatsen är ändå att vi framför oss

i kanske ett trettioårsperspektiv har en utveckling

där pensionerna kommer att bli 20 % lägre än vad

man kanske förväntar sig när de ska vara kopplade

till den genomsnittliga inkomstutvecklingen. Här är

det oerhört viktigt - och det är bra att det också

står i propositionen - att det årligen ska följas

upp i en årsredovisning. Men jag saknar något i

propositionen. En sak är balanstalen och allt det.

Men betydligt viktigare tycker jag är att man

beskriver den demografiska utvecklingen på ett

tydligt sätt så att alla kan agera relevant inför

den här situationen.

Ordföranden: Tack för det. Då lämnar jag över ordet

till Jan Herin som är vice VD och chefsekonom på

SAF.

Jan Herin: I och med att riksdagen förhoppningsvis

nu beslutar om den proposition som behandlar

automatisk balansering av pensionssystemet är

nästan hela reformen genomförd. Det är ett arbete

som har pågått i tio år. Resultatet, detta nya

allmänna pensionssystem, har tilldragit sig

betydande intresse internationellt. Sverige är ett

av de första länder som på allvar griper sig an

utmaningarna mot pensionssystemen som kan fånga upp

den demografiska utvecklingen. Recensionerna har

varit övervägande positiva internationellt. Vi är

på väg att skaffa oss ett modernt pensionssystem.

Vi kompletterar nu med de kollektivavtalade

systemen. LO:s pensionssystem har också

reformerats, och det pågår arbete med

tjänstemännens system.

Det är en trend i världen att gå från

förmånsbestämda till avgiftsbestämda system. Vad

man betalar in bestämmer vad man får ut. Det är

också en trend att man fonderar systemen och att

pensionsförmånerna blir portabla eller bärbara så

att man kan röra sig över landgränserna. Det är

något som EU förordar. Nu i veckan tar man på

toppmötet upp just frågor kring hur man ska göra

arbetskraften mer rörlig och hur man ska kunna

flytta sig och ta med sig sina pensioner. Vi har

från Svenska arbetsgivarföreningen redan från 1990

pläderat för en reform. Vi tycker att man har nått

ett gott resultat. Jag vill ta tillfället i akt att

från SAF uttrycka vår uppskattning till partierna

bakom pensionsreformen och säga att man har utfört

ett gott arbete.

Vad gäller själva balanseringsfrågan har vi i

remissvar tidigare sagt att vi ställer oss bakom

det förslag som finns. Jag får säga att när man

läser propositionen ger den inga aha-upplevelser av

hur det hela ska konstrueras. Men själv har jag

liksom skapat mig bilden av att pensionsrätterna

och utgående pensioner kopplas till snittlönen.

Troligtvis skulle man redan i reformen ha sagt att

det var den totala lönesumman i landet man skulle

koppla det till. Man kan tänka sig att om bara en

person arbetar och resterande 4,5 miljoner är

inaktiva skulle pensionärerna följa denna enda

arbetandes realinkomstutveckling. Och det skulle,

förstår man, inte hålla. Man måste koppla det till

det totala reallöneresultatet i landet. Jag vill se

balanseringsakten som ett sätt att fånga upp att

man inte får sådana här stora avvikelser och att

sysselsättningsgraden, som visades här, är en

fundamental faktor för att bära upp systemet. Vi

tror att det som föreslås är rekommendabelt. Men

man måste också tänka på överskottssituationen. Vi

oroar oss för underskott. Men även då är det

viktigt att slå fast - vilket jag förstår att

propositionen gör - att överskottet fördelas till

de försäkrade. Det har tidigare varit lite oklart

om det på något sätt skulle gå in i det allmänna.

Det är viktigt för pensionärerna att också hålla

koll på det.

Slutligen, fru ordförande, är det så att inget

pensionssystem, hur stabilt det än är, kan trygga

goda pensioner utan att man har en god

underliggande ekonomisk utveckling. Det är ju så.

Jag tycker att vi alla ska använda alla våra

krafter när det här är gjort och fundera på hur vi

skapar en god ekonomisk utveckling.

Ordföranden: Tack för det. Då går vi raskt vidare

till Barbro Westerholm som är ordförande i SPF, en

av pensionärsorganisationerna.

Barbro Westerholm: Fru ordförande! Övriga deltagare

i den här utfrågningen! Jag kommer att ta upp den

automatiska balanseringen, följsamhetsindexeringen,

AP-fonderna och åtgärder för att förebygga en

sänkning av de framtida pensionerna.

Observera att pensionärerna är ingen

höginkomstgrupp. 25 % har mindre än 5 000 kr i

månaden. Endast 9,5 % har mer än 15 000 kr, alla

förvärvsinkomster medräknade.

Man skulle kunna tro att den automatiska

balanseringen måste tas i bruk mycket snart

eftersom det inte gick att vänta de två år det

beräknas ta att räkna ut hur man också med

automatik ska kunna höja pensionerna.

SPF säger nej till den automatiska balanseringen.

Om avgifterna inte räcker till de utgående

pensionerna ska de vid den tidpunkten politiskt

ansvariga ta ställning till hur de ekonomiska

bördorna ska fördelas mellan generationerna.

Vi tror inte att det är möjligt, vare sig för en

borgerlig eller för en socialdemokratisk regering,

att genomföra det här riksdagsbeslutet den dag då

pengarna tryter. Erfarenheterna från 1990-talets

sänkning av pensionerna med den eftersläpning som

vi ser i dag har väckt en enorm vrede bland landets

pensionärer. Man säger mycket tydligt: Sänk inte

våra pensioner en gång till.

Följsamhetsindexeringen bör kompletteras med en

frizon mellan 1,2 och 1,6. Inom denna ram bör

pensionerna inte bli föremål för någon justering

nedåt. När nu den automatiska balanseringen kommer

med i bilden finns det en risk för en dubbel effekt

som kommer att slå hårt mot pensionärerna. Vi får

två olika system som var för sig medför en påtaglig

risk för återkommande sänkningar av pensionerna.

Beträffande AP-fonderna sade SPF ja till den

första överföringen av medel till statsbudgeten,

eftersom staten tog över utgifter för sådant som

AP-fonden tidigare betalade för. Men nu är det dags

att hejda sig - AP-fonderna måste ha en sådan

fondstyrka att pensionerna inte behöver sänkas

under svackor i ekonomin.

Relationstalet mellan yrkesarbetande och

pensionärer riskerar att bli för lågt för att klara

bibehållen pensionsnivå. Vi lever allt längre men

går tidigt i pension, i genomsnitt vid 60. Åtgärder

behöver därför vidtas för att öka den

yrkesarbetande generationen. Det handlar om en bra

familjepolitik, en bra utbildningspolitik och en

bra arbetsmiljöpolitik så att fler orkar, kan och

vill arbeta högre upp i åldrarna. Det handlar också

om en bättre integrationspolitik så att våra

invandrare slipper gå arbetslösa.

Arbetskraftsinvandring kan bli aktuell.

Arbetsgivarnas inställning till äldre arbetskraft

måste förändras. Äldre som vill och kan arbeta får

inte hindras att göra det.

Vi säger således nej till den automatiska

balanseringen. Det är att peka ut pensionärerna som

de som ensamma ska bära bördan av att vi har en

ojämn åldersfördelning.

Lage Andréasson: Fru ordförande, utskottsledamöter

och övriga! Låt mig först få säga några ord om

PRO:s principiella inställning vad beträffar det

nya pensionssystemet.

Från PRO:s sida är vi medvetna om att

förändringar måste göras inom det nuvarande

pensionssystemet på grund av den

befolkningsutveckling som inletts och som kommer

att fortgå långt in på 2000-talet och som innebär

att vi får alltfler äldre och allt färre i

förvärvsarbetande ålder.

PRO:s uppfattning var från början att dessa

förändringar borde ha kunnat ske inom ATP-systemets

ram utan införande av ett premiepensionssystem i

det allmänna pensionssystemet. Det ansåg PRO vara

fullt möjligt, och det framförde PRO i sitt

remissvar.

1994, då fem partier i riksdagen med en

överväldigande majoritet bakom sig kom fram till en

kompromiss om ett nytt pensionssystem, insåg PRO

att detta var en politisk realitet tillkommen i god

demokratisk ordning. PRO valde då att med full

kraft delta i det omfattande fortsatta

utredningsarbetet, dels som remissorgan, dels med

en företrädare i genomförandegruppen, Einar

Edvardsson som sitter här, med syfte att värna

pensionärernas intressen, inte minst de nuvarande

pensionärernas. Avgörande för PRO var att även det

nya pensionssystemet innebär en allmän lagfäst

pension, vilket 1950-talets pensionsstrid gällde.

PRO:s agerande ledde bl.a. till att pensionerna

från den 1 januari 1999 beräknas på ett fullt

prisbasbelopp och inte på ett basbelopp reducerat

med 2 %. PRO har även noga bevakat konstruktionen

av den nya garantipensionen och konstruktionen av

ett nytt bostadstillägg i anslutning till det nya

systemet.

Ett syfte med det nya pensionssystemet är att det

ska verka utan politiska ingrepp. Det är ett gott

syfte, även om alla i denna sal vet att ingen

regering och ingen riksdag kan stå passiv om ett

system mot all förmodan skulle gå mot ett

sammanbrott.

Det är i detta sammanhang som frågan om en

automatisk balansering har aktualiserats. Från

PRO:s sida har vi accepterat tanken på en

automatisk balansering i särskilda situationer för

att undvika politiska ingrepp i pensionssystemet.

Men PRO har konsekvent hävdat, bl.a. i

remissyttrandet 1999 angående regler och avsteg

från inkomstindexering, att automatisk balansering

inte ska införas innan man har utrett hur ett

eventuellt uppkommande överskott ska fördelas till

landets pensionärer. Denna uppfattning vidhåller

PRO, och vi anser därför att ett beslut som enbart

gäller negativ balansering inte ska fattas.

Eftersom det inte föreligger några som helst

farhågor för någon finansiell instabilitet under de

närmaste åren i ålderspensionssystemet så finns det

tid för utredningsarbete om hur ett överskott ska

komma pensionärerna till del.

Av intresse i detta sammanhang är även det faktum

att riksdagen har fattat beslut om en

kontrollstation år 2004 när det gäller AP-fondernas

relation till statskassan och med anledning av

statskassans nya åtaganden när det gäller

pensioner. Denna kontrollstation menar vi kan

inväntas innan beslut fattas om automatisk

balansering.

PRO:s slutsats är sålunda att systemet med

automatisk balansering kan införas när man har

utrett hur eventuella överskott ska fördelas så att

både den negativa och den positiva sidan av

automatisk balansering kan införas vid samma

tillfälle.

K.G. Scherman: Jag tackar för att ha blivit

inbjuden hit för att utveckla min syn på den

automatiska balanseringen. Jag tar min utgångspunkt

i vad socialförsäkringsutskottet sade 1998,

nämligen att det är viktigt att bromsen inte slår

till för hårt och att frågan om AP-fonder och den

automatiska balanseringen behandlas i ett

sammanhang. Det uttalandet låg väl i linje med den

proposition som regeringen då hade förelagt

riksdagen.

Jag ska gå in på frågorna om sannolikheten för

att den automatiska balanseringen träder i

funktion, hur den verkar och på behovet av AP-fond.

De slutsatser som jag kommer fram till är att det

med dagens kunskap är stor risk för att

balanseringen slår till och att den gör det snart,

att effekterna är stora och i vissa avseenden

mycket egendomliga, att man har tagit för mycket

pengar från AP-fonderna och inte beaktat de

utomordentligt stora tillkommande påfrestningar på

pensionssystemet som utvecklingen efter 1994 har

inneburit och att förslaget om automatisk

balansering innebär en övertro på vad en generation

politiker kan och bör besluta inför framtiden. Det

återspeglar en misstro mot politiken som är

ohållbar.

Jag tar först upp frågan om sannolikheten för att

balanseringen träder i kraft. Riksförsäkringsverket

har räknat på 72 alternativ. Det är viktigt att

vara klar över att dessa alternativ inte är

sannolikhetsbedömningar. Det har

Riksförsäkringsverket uttryckligen sagt. Och

regeringen anför i propositionen, vilket jag tror

är mycket realistiskt, att det över huvud taget

inte går att med någon säkerhet förutse vad som

kommer att hända i framtiden och vilka politiska

bedömningar som då kommer att göras. Men det är

möjligt att diskutera vad som med dagens

förutsättningar och dagens tro på utvecklingen blir

effekterna. Någon sådan diskussion har inte

redovisats.

(Bild 20) Låt mig nu mycket kortfattat gå igenom

de alternativ som Riksförsäkringsverket har

redovisat och diskutera vad som kan anses vara

extremalternativ och vad som kan läggas till grund

för en bedömning av vad som förefaller troligt. Jag

börjar med relationen mellan tillväxt i

genomsnittliga löner och avkastningen på AP-fonden,

dvs. hur mycket mer man antar att avkastningen på

kapital kan bli jämfört med tillväxten i löner. Jag

har ett exempel här. För att belysa kraften i dessa

antaganden visar den vilken avgift man skulle

behöva om pensionssystemet vore ett rent

premiepensionssystem vid olika antaganden om real

avkastning. Exemplets reala avkastning på 2 %,

3,25 % och 5 % är de som Riksförsäkringsverket

använder i sina alternativ vid 2 % tillväxt i de

reala lönerna. Skulle man kunna få en avkastning på

kapital med 5 % så skulle man i ett

premiepensionssystem inte behöva mer än hälften av

den avgift som vårt nya pensionssystem är baserat

på. Jag drar av detta slutsatsen att alternativet

5 % real avkastning på AP-fonderna inte är rimligt

att lägga till grund för en allmän bedömning av om

vilken utveckling som är trolig.

(Bild 21) Jag går vidare till

arbetskraftsdeltagandet, som visas på nästa bild.

Där kan vi se vilka sysselsättningsalternativ som

Riksförsäkringsverket har räknat med. 1998 var det

tal som Riksförsäkringsverket använde 73,7 %. I

sina tre alternativ för arbetskraftsdeltagande

räknar man med en ökning på 0,3, 3,8 och 7,3

procentenheter. Det är varken i underlaget, i

propositionen eller någon annanstans utrett hur

dessa tal står i förhållande till regeringens mål

för utvecklingen av sysselsättningen. Jag kan bara

konstatera att regeringens mål för sysselsättningen

på 80 % innebär en ökning med 5,4 procentenheter

jämfört med 1998. Det är ett mycket ambitiöst mål

som regeringen har satt. Det är nog de flesta

överens om. Riksförsäkringsverkets högsta

alternativ ligger ännu högre. Det skulle innebära

nästan 2 procentenheter högre ökning än vad som

behövs för att uppnå det mål som regeringen har

satt. Jag menar att i en bedömning av vad som är

rimligt att anta kan man lägga undan det

alternativet.

Slutligen har verket ett alternativ som är

extremt ogynnsamt - befolkningsalternativ C - som

leder till en minskning av den yrkesverksamma

befolkningen över 50-årsperioden med 16 %. Jag

lägger undan även det.

(Bild 22) Då kommer vi till en intressant bild

som innehåller ett antal alternativ där jag alltså

endast har tagit bort dem som på den grund jag just

redovisade framstår som mindre troliga med dagens

kunskap och dagens förutsättningar. Intrycket av

resultatet blir nu ett helt annat. Överst har vi

Riksförsäkringsverkets samtliga 72 alternativ. I

den beräkningen blir det inget behov av en

balansering i nästan hälften av fallen. När vi tar

bort extremalternativen ser vi att det är i bara

8 % av fallen, två fall, som bromsen inte slår till

i. Endast i undantagsfall slår bromsen inte till.

När man har insett att det är mycket troligt att

bromsen slår till kommer frågan: Hur verkar den?

Riksförsäkringsverket anger gränsen mellan "liten

effekt" och "relativt stor effekt" som en sänkning

av de genomsnittliga pensionerna med 5 %. Man kan

ha fått intrycket att den här effekten ligger långt

i framtiden, och att den dessutom inte är så

sannolik. Sedan jag har visat att sannolikheten är

stor att dessa 5 % börjar krypa lite närmare. Och

jag kan bara konstatera att med dagens

förutsättningar och med dagens värderingar så är en

sänkning av pensionerna med 5 % ganska mycket. Det

finns inte anledning att tro att situationen blir

annorlunda om 10, 15 eller 20 år, speciellt som

grundsystemet ju innebär att man ändå har höjt

pensionsåldern kraftigt redan på grund av ökningen

av medellivslängden.

(Bild 23) Det är angeläget att observera att den

finansiella obalansen tas helt ut på pensionerna.

De yrkesverksamma bidrar inte under den tid som de

är yrkesverksamma. Det är angeläget att observera

att vad som händer när man räknar ned

pensionsrättigheterna är att man gör en

förberedelse för sänkningen av pensionerna.

Obalansen, den finansiella likviditetsmässiga

obalansen, tas helt ut genom sänkning av

pensionerna. Det visas på bilden, och i den

promemoria som jag har överlämnat går jag igenom

detta mer i detalj.

En väsentlig observation som även Anna Hedborg

var inne på, är att sannolikheten för att bromsen

slår till är långt större än vad de redovisade

alternativen visar. Det alternativen tar inte

hänsyn till konjunkturförloppen. Det finns

anledning att räkna med att den automatiska

balanseringen träder i funktion och att sänkningar

av pensionerna kommer att ske till följd av

konjunktursvängningarna. De sänkningarna är mycket

små och återställs snart. Men tänk efter vilken

reaktionen blir när det 2006 eller 2008 blir så att

pensionerna sänks för att om några år gå upp igen.

Den effekten kommer att bli helt oförklarlig för

pensionärerna.

Jag ska också säga något om det extremt

ogynnsamma befolkningsalternativet som jag tog bort

vid genomgången i början. Där handlar det om stora

sänkningar av pensionerna - i de allra sämsta

fallen med 30 %. Men jag tror inte att det är det

främsta bekymret i det fallet. Där kommer nämligen

garantipensionen att träda in och ta hand om

behovet av pension, dvs. statsbudgeten får

finansiera. Var finns de pengarna? Jag är mycket

förvånad över att regeringen, som säger: "Enligt

regeringens uppfattning är det dock en stor styrka

för pensionssystemet och för samhället i stort att

systemets finansiella stabilitet även i mycket

negativa utvecklingsförlopp är garanterad."

(Bild 24) Nej, finanserna är inte garanterade.

Får vi en utveckling enligt befolkningsalternativ C

har framtidens politiker anledning att grundligt

studera vilket pensionssystem som vi ska ha. Det är

inte troligt att man då kommer att fortsätta på den

här vägen. Och det är inte rimligt att dagens

politiker nu fattar beslut som om man kunde bedöma

de avvägningar i framtiden som behöver göras i det

fallet.

Med detta, fru ordförande, har jag uttömt den tid

som jag har blivit tilldelad. Låt mig avsluta med

att konstatera att en väsentlig orsak till att

situationen är såsom jag har beskrivit är att man

har tagit så mycket pengar från AP-fonderna och

därvid inte beaktat de mycket stora tillkommande

påfrestningar på pensionssystemet som har inträffat

efter 1994.

Agneta Kruse: Tack för inbjudan. Behovet av en

automatisk balansering beror på två saker. Den

första är att pensionssystemet i huvudsak är ett

fördelningssystem med en tillväxtindexering. Och

enligt ekonomisk teori är det en mycket god sak.

Det är mycket bra att vi har gått över till ett

sådant system. Den andra är att man också har

uttalat en mycket stark ambition att man inte ska

skjuta över betalning till kommande generationer,

utan de förmåner man beviljar ska också betalas av

dem som beviljas dessa förmåner. Man ska alltså

inte skjuta över en skuld till kommande

generationer.

Dessa två saker tillsammans är det som gör att vi

också behöver en automatisk balansering av

systemet. Och detta är alltså så långt gott och

väl.

(Bild 25) Till detta kommer att det finns två mål

i det nya pensionssystemet, och två mål kräver två

medel till sitt förfogande. Det första målet är att

vi ska ha en följsamhet mellan yrkesverksamma och

pensionärer, att man ska dela på det

konsumtionsutrymme som finns. Den uppskrivning som

finns den delar man mellan yrkesverksamma och

pensionärer. Det andra är den finansiella

stabiliteten, att oavsett ekonomisk och demografisk

utveckling så ska intäkter täcka utgifter. Det är

en gammal nationalekonomisk regel att om man har

två mål så behöver man också två medel till sitt

förfogande. Och de två medel som man har valt är

att man har en tillväxtindexering och att man till

den kopplar en automatisk balansering. Man har en

buffertfond och en automatisk balansering. Den

tillväxtindexering som man har valt är ett

snittindex. Man kunde möjligen ha valt ett

summaindex, men då hade man drabbats av att man

säkert ville ha en automatisk balansering på något

annat sätt. Då hade man behövt balansera

utvecklingen av pensionerna på ett annat sätt. Så

man kommer inte runt detta att inget index är

fullkomligt, utan man behöver komplettera det hela.

Ole Settergren sade att det säkert är ett

krångligt system. Och det är viktigt att

pensionssystem är enkla. De ska kunna vara

genomskinliga så att vi kan planera efter dem, att

vi kan se vad som kommer framöver. Vem som helst

som sätter sig och tittar på formlerna förstår att

de flesta av oss ger upp ganska snabbt och tycker

att det inte verkar så roligt att sitta och försöka

klura ut vad som blir följderna av det. Man kan

alltså säga att det på detta plan inte är

genomskinligt. Men intuitivt är det inte speciellt

besvärligt. Vad det handlar om är att det finns ett

index plus en balansering som tillsammans beskriver

utvecklingen av konsumtionsutrymmet, och det är det

som vi kan dela på. Svårare än så är det inte.

(Bild 26) Det finns alltså två alternativ här.

Man kan välja att ha index och en automatisk

balansering. Då har man lagt fast en

fördelningsnyckel. Det är en fördelningsnyckel som

är baserad på tillgängligt produktionsutrymme, och

det håller i vått och torrt i den bemärkelsen att

alla följer samma utveckling inom det tillgängliga

utrymmet. Man kunde ha valt att göra på ett annat

sätt. Man kunde ha valt att inte ha en automatisk

balansering utan i stället ha diskreta politiska

beslut eller ad hoc-beslut varje gång man ser att

det blir en obalans. Det är ett alternativ.

Jag roade mig med att räkna igenom hur

förändringarna har sett ut under de senaste åren.

Jag räknade från sent 60-tal och fram till i dag,

då vi inte hade en automatisk balansering i

pensionssystemet. Jag räknade lite slarvigt, ska

jag säga. Jag hoppade säkert över några reformer,

men jag fick ihop 52 under drygt 30 år. Om vi då

säger att det är svårt att planera med den

automatiska balanseringen, hur tänker ni då när det

gäller att det är svårt att planera? Om vi inte

hade den, då skulle vi som individer sitta och

tänka efter: När tror jag att politikerna slår till

och ändrar? När händer detta? Hur ska jag planera?

Hur ska jag gardera mig för det?

Jag tror att det är ännu svårare än att man år

för år ser en balansräkning för systemet och kan

klura ut att om det ser ut att gå under 1 så är det

en risk, och då får jag vidta åtgärder. Det är min

syn på detta.

Min bedömning är att balanseringen, index och

automatisk balansering väl speglar det tillgängliga

utrymmet, och man uppnår målet genom att använda

detta. Man får en bestämd fördelning mellan

yrkesverksamma och pensionärer utan att skjuta över

en skuld till framtiden.

Jag vill framföra en liten varning. Det handlar

om hur mycket man väljer att föra över från AP-

fonderna. Jag vet naturligtvis att de ska

finansiera åtaganden som vi också har. Jag tror att

det blir tydligare om man inte väljer att

finansiera detta genom överföring från AP-fonderna

till statsbudgeten utan att man i stället klarar

den finansieringen genom en tydlig diskussion om

vilka skattehöjningar eller utgiftssänkningar som

man ska genomföra, i stället för att dölja det lite

genom att föra över pengar som sedan slår igenom i

den automatiska balanseringen.

Ordföranden: Det blir nu utrymme för utskottets

ledamöter att ställa frågor eller komma med

synpunkter till dem som nu har haft ordet.

Bo Könberg (fp): Jag har tre frågor. Den första

gäller det som händer på arbetsmarknaden i

framtiden. Flera av dem som har yttrat sig har ju

pekat på oron som finns för att det blir ett mindre

antal yrkesverksamma per pensionär i framtiden. Jag

uppfattar att den som talar mest om det på ett

tydligt sätt är Mats Morin från LO. Men det fick

mig att fundera på en sak. Om man från LO:s sidan

är oroad över att det kommer att vara för få

sysselsatta i förhållande till pensionärer i

framtiden så borde man väl vara anhängare av att ta

bort den nuvarande regeln på arbetsmarknaden om att

man måste sluta arbeta när man fyller 65 år.

Mats Morin: Det är inte regeln om att man ska

arbeta fram till 65 års ålder som är hindret, utan

för LO:s medlemmar handlar det om att de flesta

inte orkar arbeta fram till 65 års ålder. Att jag

tycker att detta är viktigt är att det är ett sätt

att lösa denna problematik, att se till att den

effektiva pensionsåldern ökar.

Bo Könberg (fp): Jag skulle då vilja gå vidare och

ställa en fråga till Barbro Westerholm. Om jag

förstod hennes inlägg rätt så handlade det om att

hon och den organisation som hon företräder var

motståndare till den automatiska balanseringen. Vi

har tidigare i dag fått höra att ett alternativ

till den skulle vara att man sannolikt hade en

sämre indexuppräkning, att man skulle gå på

lönesumman i stället för att gå på snittlönen. Ännu

sämre vore det säkert om man skulle gå på ren

prisuppräkning och också att räkna ut pensionen

även efter pensionsdagen så att man tog hänsyn till

att livslängden steg, dvs. sänkte de årliga

pensionerna och att man till sist infasade, eller

snarare utfasade, ATP snabbare.

Min fråga till Barbro Westerholm är: Om det är

detta alternativ som ni förespråkar i stället för

den automatiska balanseringen så är det ju bra om

det klarläggs här.

Barbro Westerholm: Det som vi säger är att man inte

ska sänka pensionerna en gång till, därför att de

allra flesta pensionärerna har som jag sade i

inledningen väldigt låga inkomster. De har inga

marginaler för att tackla avgiftshöjningar,

maxtaxor, ökade läkemedelskostnader, etc., och de

har inte möjligheter att öka sina inkomster.

När man går i pension ska man alltså kunna

förutse vilka inkomster man har. Om det då är en

obalans mellan generationerna, som vi ser att det

kan bli, så menar vi att det är upp till då

ansvariga politiker att ta ställning till hur man

ska lösa situationen då, inte att den dagens

politiker ska kunna krypa bakom beslut som är

fattade i en annan tid med andra referensramar och

andra möjligheter, osv. Det är det som vi säger. Vi

har inte snirklat in oss i dessa andra alternativ.

Och den automatiska balanseringen ser vi som ett

hot tillsammans med den här

följsamhetsindexeringen, om vi inte får en frizon,

eftersom det då kan bli en dubbel effekt.

Bo Könberg (fp): Med all respekt så var det inte

svar på min fråga. Min fråga var: Skulle det vara

bättre om politikerna valde dessa tre sämre

alternativ inom systemet i stället för den

automatiska balanseringen? Det går väl kanske att

svara ja eller nej på det?

Barbro Westerholm: Jag tycker att du ställer saker

och ting mot varandra på ett sätt som jag inte är

beredd att gå in på här.

Bo Könberg (fp): Jag tror att det är en inte

alldeles oviktig fråga. Den gäller nämligen det som

kom fram i K G Schermans inlägg där han talade om

framtiden på ett mycket tydligare sätt än vi andra.

Han talade om hur saker och ting med stor

sannolikhet skulle bli som vi andra inte är lika

säkra på när det gäller hur framtiden kommer att se

ut. Det förbryllar speciellt mig och oss andra som

har haft möjlighet att läsa hans papper som delades

ut. Det tycks ju vara på det sättet att hans

huvudantagande för framtiden är att lönerna och

kapitalavkastningen ska vara desamma, enkelt

uttryckt. Och om lönerna ökar med 2 % så är hans

kalkyler att kapitalavkastningen är 2 %.

Om det de senaste 70-80 åren har varit så att

avkastningen har varit 7 %, vad baserar K.G.

Scherman sin framtidsanalys på när han säger att

huvudalternativet ska vara att 2 % på löner på

något vis ger 2 % avkastning?

K.G. Scherman: Nej, Bo Könberg, den som har

framfört åsikten att man skulle räkna med att

utveckling av lön och avkastningen på AP-fonden är

statsrådet Bo Könberg, ansvarig för

princippropositionen 1994. Det jag gjorde i mina

alternativ var att ta bort extremen, att man skulle

gå ända upp till 5 %. Jag hade bland de alternativ

jag redovisade med att man skulle ha en avkastning

på kapital på 3,25 % vid en tillväxt en större

öppenhet på 2 %, dvs. för en stor kapitalavkastning

än den som princippropositionen visade.

Bo Könberg (fp): Vi ska kanske inte fördjupa oss

alltför mycket i det förflutna, men det är alldeles

korrekt att vi i princippropositionen förde fram

det allra lägsta tänkbara när vi presenterade

reformen för svenska folket. Så var det.

Det vi nu diskuterar är sannolikheten för olika

alternativ. När man har tittat närmare på 72 olika

scenarier har det visat sig att om avkastningen

beräknas bli 4,7 %, långt under vad den har varit

historiskt, inträffar inte balanseringen i något

alternativ. Då är frågan till K G Scherman: Hur kan

du tala om motsatsen som en stor sannolikhet?

K.G. Scherman: Jag visade i mitt exempel att vid en

avkastning på 5 % skulle man kunna klara hela

pensionssystemet med en hälften så stor avgift som

den man nu tar ut. Jag menar att den beräkningen är

en illustration av vad de här

avkastningsantagandena faktiskt innebär. Jag och

väldigt många andra är övertygade om att vi inte

kommer att få se den utvecklingen.

Det finns också de, och jag tillhör dem, som inte

tycker att en sådan utveckling vore önskvärd. Det

är inte så att historien har ändrat sig så oerhört

sedan 1994, utan de siffror du hänvisar till, de

historiska hundraårssiffrorna, fanns i allt

väsentligt redan då. Eller är det möjligtvis så att

du har blivit fångad av den bubbla på

aktiemarknaderna som vi har kunnat se under sex år

och som nu lyckligtvis är på väg att brista.

Statsrådet Ingela Thalén: Fru ordförande! Jag måste

få säga en sak med anledning av att man använder

uttrycket "sänk inte våra pensioner en gång till".

Jag vill påminna socialförsäkringsutskottet om att

under 90-talet kämpade alla de politiska partierna,

oavsett vem det var som började eller slutade, och

hela svenska folket med ett budgetunderskott på 260

miljarder kronor. Detta är utgångspunkten till de

politiska insatser som olika partier har tagit

ansvar för under 90-talet.

Det pensionssystem vi nu talar om syftar till att

bidra till att sådana situationer inte uppkommer.

Man kan inte säga att balanseringen i något rimligt

scenario sänker pensionen. Däremot kanske ökningen

av pensionen inte blir lika stor som i de bästa

fallen av balanseringen, när de ger överskott.

Ronny Olander (s): Fru ordförande! Många av de här

frågeställningarna är naturligtvis baserade inte

bara på automatisk balansering utan de flyter

samman med det reformerade pensionssystemet. Mina

två frågor riktar jag till arbetsmarknadens parter,

som var och en och gemensamt har ett stort ansvar

för de anställdas löner och de anställningsvillkor

som sedan ligger till grund för pensionsdelen.

Mats Morin, LO, tar upp demografin, alltså

ålderssammansättningen av befolkningen i Sverige.

Glädjande nog är det, som nämndes här, en av de

viktiga frågor som man tagit upp på toppmötet i

Stockholm, så vi är inte ensamma om den här

problematiken. Men hur har man resonerat från LO:s

sida vad gäller kvinnornas situation? Jag tänker på

deltidsarbete och på den stora sjukskrivning som

förekommer i offentlig och privat sektor. Hur ser

funderingarna ut i förhållande till det ämne som vi

diskuterar i dag?

Till Svenska arbetsgivareföreningens Jan Herin

vill jag säga att jag var på ett möte härförleden

som handlade om just arbetsmiljöfrågor, det stora

sjukskrivningstalet och den utveckling som vi har i

Sverige. En av deltagarna sade, kanske som en

lustifikation, men jag vet inte ens om det är det,

att Karl XII vid slaget vid Poltava - 1709 var det

nog - skickade hem en depesch med en ordonnans till

Sverige och sade ungefär så här: Skicka flera raske

män! De andra håller på att taga slut.

Det vill jag koppla till det resonemang man för

om pensionerna totalt sett och om den kommande

pensionen: Vad händer egentligen när man inte kan

vara arbetsför till 65-årsdagen? Vad händer

egentligen när invandrare inte integreras och har

möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, som vi

alla så gärna önskar? Vad händer egentligen i

sjukskrivningen? Och vad händer när det gäller

kvinnornas löner och arbetstider, så att de kan

leva på dem och så att de ger ett underlag till en

kommande pension?

Min fråga till Svenska arbetsgivareföreningen är:

Känner inte ni att människors trygghet i

arbetslivet också är en av de viktiga frågor man

bör ta upp ännu starkare än vad som görs? På något

vis känner jag själv att det glöms bort i dagens

debatt.

Jan Herin: Fru ordförande! Det är relevanta frågor

som tas upp. Vi är ju medvetna om den demografiska

utveckling vi står inför. Som nämndes har även

andra länder det problemet.

Den försörjningsbörda som kommer att uppstå kan

man förstå när man tittar närmare på relationerna

mellan aktiva och inaktiva. Det är tre vägar som

man kan gå för att förbättra detta. Det är först,

som togs upp här, att höja den effektiva

pensionsåldern och få fler att vara kvar i

arbetslivet. Det andra är att öka nettoinvandringen

av arbetskraft. Och det tredje är att höja

födelsetalen.

Ska man sikta på detta är det klart att väldigt

många medel måste användas. Frågan riktades ju till

arbetsgivarna, och det är klart att vi vill ha

pensionssystem som gör det lönsamt för

arbetstagarna att vara kvar i arbetslivet. Man kan

väl säga att det finns bidrag i det nya

pensionsförslaget som gör att det lönar sig att

vara kvar. Men det måste också vara lockande eller,

om jag får använda det ordet, lönsamt för

arbetsgivarna att ha kvar personal i arbetslivet.

Vi måste förbättra oss när det gäller livslångt

lärande och se till att arbetsmiljön är sådan att

man kan vara kvar längre i arbetslivet. Det kommer

att bli nödvändigt framöver. Men det kan också vara

så att man kan uppmuntra arbetsgivare genom att se

över de avgifter de har för äldre arbetskraft. Man

kanske kan omfördela på något sätt för att

stimulera till ett längre arbetskraftsdeltagande.

Vi är väl medvetna om de här frågorna, och alla

måste bidra från olika håll. Det gäller skatter,

bidrag, arbetsmiljö, m.m.

Mats Morin: Grunden för det här pensionssystemet är

ju att så många som möjligt arbetar. Det gäller

framför allt kvinnorna, särskilt om de jobbar

deltid och dessutom är sjuka. Det är viktigt att

lösa de problemen, både för de enskilda kvinnorna

och för samhället i stort. Framför allt måste man

ge så många som möjligt möjlighet att arbeta fram

till pensionsåldern. Det är det som är det stora

problemet, tror jag.

Margit Gennser (m): Följsamhetsindexet

introducerades av Riksförsäkringsverket redan på

K.G. Schermans generaldirektörstid. Jag har för mig

att normen låg på 2 % eller 2,5 % i de förslagen.

Man hade då aldrig funderat över om man skulle

använda ett snitt- eller summaindex. Det problemet

hade man inte upptäckt. Nu står vi inför

balanseringen och det faktum att vi valde

snittindex för att göra systemet så socialt

anpassat som möjligt. Men vi gjorde vissa fel. Vi

tog inte hänsyn till att det under extrema

omständigheter blev för dyrt.

Då måste jag fråga K.G. Scherman: Hade det varit

bättre om vi hade valt summaindex? Vi var tvungna

att välja mellan summa- och snittindex och vi var

tvungna att göra det även i andra situationer,

t.o.m. om vi hade haft ett förmånsbaserat system.

Jag skulle vilja fråga en sak till. Det gäller

delningstalet, som också kommer in här. Vi valde

ett fast delningstal, fastän det är för snällt.

Skulle vi ha valt ett rörligt delningstal för att

slippa balanseringen?

En tredje fråga. Den handlar om vårt beslut att

skilja förtidspensioneringen från

ålderspensioneringen, så att vi så att säga hade

två system. Det var nämligen så att

förtidspensioneringen hade fått en alltmer ökad del

av utgifterna. Den låg mellan 20 % och 25 % av

pensionsutbetalningarna. Skulle vi ha låtit bli

det? Skulle vi i stället ha låtit politikerna

hantera detta mycket mer ostrukturerade system? Hur

skulle då politikerna kunna hantera det? De hade

kunnat hantera det genom att höja skatterna och de

hade kunnat hantera det genom att ändra reglerna,

i klartext genom att sänka pensionerna för vissa

grupper som råkade ut för att få pension just när

det var dåliga tider. Jag bara frågar: Vilka val

skulle vi ha gjort?

K.G. Scherman: Problemet är att man låste vissa

utgångspunkter innan man visste vad resultatet

skulle bli. Problemen är att man har bestämt sig

för att avgiften ska vara fast och att det inte

finns någon möjlighet att korrigera den i något

läge och att man har beslutat hur mycket man ska ta

från AP-fonderna, som riksdagen 1998 sade att man

måste bedöma tillsammans med bromsen. Nu sitter vi

här och diskuterar effekterna, när allting annat är

beslutat. Då kommer frågorna. Vad skulle vi göra

inom den här ramen? När det faktiska problemet är

att man skulle ha bedömt helheten innan man låste

delarna. Man skulle i det sammanhanget ha tagit med

det faktum att pensionssystemet enligt dagens

prognoser utsätts för väsentligt högre

påfrestningar än man trodde 1994. Det blir svaret

på frågan.

Riksförsäkringsverket hade i sitt förslag 1991

fortfarande utgångspunkten att det handlade om en

avvägning mellan pensionernas höjd och de avgifter

som man tar ut. Vi hade inte gått över till detta

med avgiftsdefiniering. Vi hade inte gått över till

livsinkomstprincipen. Rätt eller fel, bra eller

dåligt, det förslaget hade kvar grundidén att det

handlar om att göra en avvägning mellan de sociala

intressena för pensionens höjd och de finansiella

intressena för att avgifterna inte blir för höga.

Nu har man låst vissa utgångspunkter och till det

jag redan sagt vill jag lägga: Det mest felaktiga

av allt är att man tänker sig att man i dag år 2001

i Sveriges riksdag, ska fatta beslut som innebär

att man har låst upp pensionssystemet för dem som

sitter i den här eller motsvarande sal år 2030. Här

har sagts i dag att det är en fördel att man ordnar

ett pensionssystem så att det skyddas mot

politikernas ingripande. Det finns inget

pensionssystem i världen som håller utan

ansvarsfulla politiker som gör de ingrepp som

behövs när förutsättningarna förändras.

Claes Stockhaus (v): Det jag vill fråga om gäller

både Barbro Westerholm, Sveriges Pensionärsförbund,

och LO, men kanske mer LO i form av det remissvar

som lämnades på balanseringspromemorian. Det

handlar i alla fall om det som Barbro Westerholm

och SPF sade. Jag läser innantill i

pressmeddelandet: "Om avgifterna inte räcker till

de utgående pensionerna så skall de vid den

tidpunkten politiskt ansvariga ta ställning till

hur de ekonomiska bördorna skall fördelas mellan

generationerna."

Då är frågan: Skulle det kunna innebära

tillfälligt höjda avgifter? Kan det innebära att

man överför pengar från statskassan till

pensionssystemet? Vad skulle det kunna innebära?

Någon tanke finns väl ändå om åt vilket håll det

skulle kunna bära.

Vad gäller LO läser jag också innantill, men från

remissvaret och kort sammanfattat: Särskilda regler

för hantering av ett underskott ska inte bestämmas

i förväg, säger LO i remissvaret. Man säger vidare:

Om en sådan extremt ogynnsam situation skulle

uppkomma som skulle aktivera balanseringen måste

politikerna i det läget ta sitt ansvar och agera

relevant. Man säger vidare: LO anser att det är

viktigare att formulera regler som med automatik

bromsar indexeringen av intjänade

pensionsrättigheter. Men skulle just den delen, "ta

sitt ansvar och agera relevant", också kunna

innebära tillfälligt höjda egenavgifter, pengar

från statskassan till pensionssystemet eller vad

skulle det kunna innebära?

Barbro Westerholm: Fru ordförande! Det är klart att

det kan handla om höjda avgifter eller

skattepåslag. Förhoppningsvis har AP-fonden

tillräckligt med pengar så att man inte behöver ta

till detta. Men det jag är ute efter är att de

politiker som har makten då, borgerliga,

socialdemokratiska, koalition eller vad det än är,

får ta ställning till hur bördorna ska fördelas

mellan generationerna. Det vi vet är ju att

pensionärerna också i framtiden kommer att ha inga

eller små marginaler som gör att de kan klara

förändringar till det sämre när det gäller

inkomsterna.

Jag tycker precis som K G Scherman att det känns

helt fel att sitta här och fatta ett beslut som ska

tillämpas om kanske 15 år, när situationen för

olika generationer har förändrats dramatiskt. Jag

tror alltså inte att det kommer att gå heller,

därför att opinionen från de äldre i samhället

kommer att bli så väldigt stark att man inte klarar

att genomföra ett så gammalt riksdagsbeslut.

Jag skulle bara vilja göra ett tillägg om

möjligheterna att arbeta. Det finns undersökningar

som visar att ungefär 30 % av dem som går i pension

vid 65 år helst skulle vilja fortsätta att arbeta i

någon form, men att de hindras på grund av

arbetsgivares attityder, regelverk och sådant. Jag

ser till min glädje att socialutskottet för en

grupp tänker lyfta av det här taket, nämligen för

läkarna. Man borde göra det för långt fler.

Mats Morin: Jag tycker att det är viktigt att

återigen trycka på det jag sade i mitt anförande.

Stabila regler är det viktiga i pensionssystemet.

Det gäller att skapa trovärdighet för att de också

kan förbli stabila. Det är först då man, som jag

tror, får söka på mer vettiga områden för att

hitta lösningar. Det handlar, som jag har nämnt

tidigare, om att man exempelvis ska förbättra

arbetsmiljön. Det är en oerhört viktig åtgärd för

att höja den effektiva pensionsåldern, för att ge

alla möjlighet att arbeta fram till lagstadgad

pensionsålder.

Det handlar om att rent allmänt se till att så

många som vill kommer ut på arbetsmarknaden, att

sysselsättningsgraden ökar. I ett längre perspektiv

handlar det förstås om att föra en politik som ser

till att vi så att säga reproducerar oss själva,

att barnafödandet ökar. Det handlar också om

invandringspolitik. Vi ska kunna ta emot folk

utifrån som kan jobba här. Det är också ett sätt

att komplettera en politik för att öka

barnafödandet.

I en del tidigare inlägg har buffertfonden förts

fram som något som löser alla problem. Bo Könberg

var inne på det och K G Scherman ifrågasatte det.

Jag tycker att det är en farlig inställning att

lita på en buffertfond i ett fördelningssystem. I

fördelningssystemet är det den arbetande

befolkningen som är tryggheten. Buffertfonden

tycker jag att man ska behandla, som också namnet

säger, som en buffert för likviditetsstörningar.

Även när vi vet att det kommer en stor puckel av

40-talister ut i pensionärskollektivet är det

viktigt att den här fonden fyller sin uppgift. Men

man ska inte lita på någon extremt hög real

avkastning. Då tror jag inte att politikerna tar

sitt ansvar. Det gäller att se att grunden är just

den demografiska utvecklingen.

Rose-Marie Frebran (kd): Fru ordförande! Jag har en

fråga till Barbro Westerholm. Har regeringen gjort

fel när man har redovisat remissvaret från SPF i

propositionen? Det sägs där ingenting om att det är

politikerna i framtiden som bör fatta besluten. Det

sägs däremot när det gäller LO. Det står att

fördelen med en automatisk balansering är att man

inte blir beroende av politiska beslut och att

nackdelen är att man kan urholka pensionernas

realvärde.

Med tanke på vad som har hänt, inte minst under

90-talet, och mot bakgrund av alla de beslut som

Agneta Kruse nämnde har fattats ad hoc under många

år undrar jag varför SPF förordar ett sådant system

och vad det är som gör att det framstår som så bra

jämfört med ett autonomt system.

Barbro Westerholm satt ju med i

pensionsarbetsgruppen och är en av arkitekterna

bakom det reformerade pensionssystemet. En viktig

del var från början att det systemet skulle vara

autonomt. Då undrar jag vad det är som har hänt som

har gjort att Barbro Westerholm helt har ändrat

uppfattning i den frågan.

Jag skulle också vilja ställa en fråga till K.G.

Scherman. Du säger att vi genom våra beslut i dag

låser upp dem som kommer att vara våra efterträdare

i det här huset 2030. Min fråga till dig är: Vilka

beslut är det omöjligt för politikerna 2030 att

fatta på grund av de beslut som vi fattar i dag?

Barbro Westerholm: Först och främst står Sveriges

Pensionärsförbund bakom att vi byter

pensionssystem. Det gamla pensionssystemet var

kollapsfärdigt. På den punkten är vi helt överens.

Vårt remissvar gällde den första utredningen. Det

har runnit en hel del vatten under broarna sedan

dess. Framför allt är det min egen erfarenhet, från

att sitta i det här huset och vrida och vända på

propositionerna till att komma ut i landet och möta

inte alla 213 000 medlemmarna men väldigt många.

Jag har fått en betydligt klarare bild av under

vilka ekonomiska omständigheter äldre lever, vad

det betyder om pensionsutvecklingen inte följer med

den ekonomiska utvecklingen i andra grupper. Det

var då som jag för drygt ett år sedan började

kritiskt granska konsekvenserna av den automatiska

balanseringen, av att man tömde AP-fonderna så att

de fick för låg fondstyrka och om den

yrkesarbetande befolkningen blev för liten för att

med sina avgifter klara systemet. Det är de här

erfarenheterna som ligger till grund för mitt och

mitt pensionärsförbunds ställningstagande här i

dag.

K.G. Scherman: Rose-Marie Frebrans fråga är

välkommen, den ger mig tillfälle att klargöra att

jag inte påstår att de här besluten i formell

mening skulle låsa riksdagen 2030. Nej, men man

ställer nu i utsikt att man har skapat ett system

som under alla förhållanden är finansiellt stabilt.

Det innebär att det för framtidens politiker blir

ännu svårare att på ett förutsättningslöst sätt

pröva även mycket besvärliga situationer. Jag menar

att problemet med ATP-systemet och orsaken till att

det havererade inte var att det var något fel på

systemet. Problemet var att man av politiska skäl

inte förmådde att fatta de beslut som det systemet

hade förutsatt, nämligen i första hand en höjd

pensionsålder, en utökning av intjänandetid och

kvalifikationstid samt en anknytning till ekonomin.

En sådan politik gick det inte att föra på 70- och

80-talet och därför havererade systemet.

Vad man nu gör är att man utöver den politiska

press som alltid kommer att finnas när det gäller

att vidta åtgärder i besvärliga lägen även formellt

har utfäst att vi nu har ordnat ett system som

håller för alltid. Då säger jag: Detta kommer att

göra det ännu svårare för framtidens politiker att

agera på det sätt som framtida besvärliga lägen kan

komma att motivera.

Birgitta Carlsson (c): Jag ville egentligen ställa

mina frågor till Anna Hedborg. Flera personer har

hört av sig till mig och varit bedrövade över att

de får så kraftigt sänkta pensioner. De har inte

pension ännu, men har sett beräkningarna på dem.

Det har varit kvinnor som är födda på 40-talet och

som har jobbat deltid. Nu när det blir så stora

förändringar innebär det att de förlorar ibland mer

än 1 500 kr i månaden på sänkta pensioner. Vilka

grupper är det som drabbas hårdast i det nya

systemet? Det måste man ju också ha sett efter. Jag

vet att de inte får pension ännu, men man måste

ändå, precis som man gör andra bedömningar, kunna

göra bedömningar även när det gäller detta.

Gifta pensionärer får i dag sämre pension än de

som enbart är sammanboende. Hur kommer det att se

ut med det nya pensionssystemet? Kommer de

orättvisorna fortfarande att finnas kvar?

Anna Hedborg: Det är klart att det finns skillnader

i utfall mellan det gamla och det nya

pensionssystemet. I det nya får man en spegling

rakt upp och ned av vad man har varit med och

betalat in under sitt liv. Man kan säga att det var

några grupper som lite mer systematiskt vann på det

gamla sättet att räkna. Man tror gärna att det i

väldigt hög grad var kvinnor, därför att många

arbetade deltid och man tror kanske att de 15 bästa

åren får ett mycket starkt genomslag för just de

grupperna. När man tittar närmare på statistiken

och beräkningarna visar det sig att i genomsnitt är

inte kvinnorna de stora förlorarna. Den mest

gynnade gruppen i det gamla systemet var i stället

de som hade en stark karriäreffekt under livet,

alltså de som har 15 bästa år som är få i relation

till den egna genomsnittliga livsinkomsten. De som

gör karriär är oftare män än kvinnor. I

genomsnittet mellan män och kvinnor är det inte

kvinnor som förlorar mest.

Sedan finns det naturligtvis grupper av kvinnor

som i sitt liv har ett sådant mönster att de fick

ett väldigt starkt utbyte av det gamla sättet att

räkna, nämligen de som faktiskt hade många år med

låg inkomst och ett fåtal år med höga inkomster. I

grupper av kvinnor kan man säga att det mest var

akademikerkvinnor från 30-talet och början av 40-

talet som tillhörde den gruppen. Jag ska inte säga

att det inte finns grupper som kan räkna ut att de

på grund av det nya pensionssystemet får 1 000 kr

mindre än om det gamla systemet hade funnits kvar.

Det kan säkert finnas sådana individer. Men man ska

ändå komma ihåg att de som snart går i pension har

sina största delar av pensionen från det gamla

systemet.

Jag tror att det till följd av att vi nu talar om

framtida pensioner på ett mycket tydligare sätt,

både när det gäller det gamla och det nya

pensionssystemet, har flutit upp till ytan ganska

mycket besvikelse allmänt sett över effekterna av

ett arbetsliv som inte har innehållit tillräckligt

mycket arbete för att ge tillräckligt bra pension.

Och, som sagt, de som har visat allra mest

bekymmer inför framtiden under den period när vi

har mätt hur människor reagerar på pensioner är

faktiskt de äldre kvinnor som får sin mesta pension

från det gamla pensionssystemet. Det handlar alltså

mera om att det nu blir tydligt att deras

livsmönster inte heller i det gamla systemet har

gett några särskilt höga pensioner.

Kerstin-Maria Stalin (mp): Jag har väntat i en och

en halv timme på att få ställa den här frågan, som

har med solidariteten att göra, alltså att dela på

bördorna. K.G. Scherman säger att bromsen verkar

bara på pensionerna. Vilka ska då betala notan? Jag

förstår inte hur man kan säga att alla delar på

bördan när den automatiska balanseringen slår till,

och jag skulle för allas skull vilja ha det lite

mer utvecklat, gärna från både Anna Hedborg och

K.G. Scherman.

Ole Settergren: Balanseringen fungerar så att om

det uppstår ett förmögenhetsunderskott i systemet

om 100 kr, kommer det att fördelas på hela

pensionsskulden. Pensionsskulden utgörs till

ungefär en tredjedel av pensionsskuld som avser

pensioner som håller på att utbetalas, alltså

pensionärers pensionsskuld. Ungefär två tredjedelar

avser pensionsskulden för förvärvsaktiva. Ett

förmögenhetsunderskott om 100 kr kommer att

fördelas med ungefär 33 kr på pensionärer och 67 kr

på dem som är förvärvsaktiva.

Pensionssystemet kan vidare naturligtvis bara

hämta hem pengar under utbetalningsskedet, men

detta skede avser årskullar som hela tiden omsätts.

De som är förvärvsaktiva kommer med tiden att bli

pensionärer, och då kommer det här att minska

indexeringen, om den fortfarande ligger kvar. Det

kommer att påverka deras pensioner procentuellt

sett lika mycket som för dem som var pensionerade

när det här inträffade.

K.G. Scherman: Som alla hör säger Ole Settergren

och jag exakt samma sak, nämligen att verkliga

pengar för att klara obalanserna enbart tas fram

genom sänkning av pensionerna. Det är viktigt att

vara klar över att jag med detta konstaterande inte

avser att måla upp en bild av att just dagens

pensionärer som skulle drabbas av problem under det

att dagens yrkesverksamma hålls skadeslösa.

Nej, också dagens yrkesverksamma blir

pensionärer, alla är beroende av vilken mekanism

som installeras för att komma till rätta med en

finansiell obalans. Det är riktigt, som Ole säger,

att om bromsen ligger i när den yrkesverksamme

övergår till att vara pensionär, då kommer också

hans eller hennes pension att drabbas. Men det är

bara om bromsen ligger i när jag eller mitt barn

eller mitt barnbarn blir pensionär som man betalar

någonting. De mycket omtalade neddragningarna av

pensionsrättigheterna är alltså förberedelser för

att man i Riksförsäkringsverkets datorer ska ha den

riktiga utgångspunkten för att räkna ut hur mycket

man ska ta från pensionerna.

När denna broms träder i funktion kommer

verkligheten fram, och då kommer man att säga:

"Nej, men oj då, här tar vi pengar av pensionärerna

och bara från dem!". Alla kommer att se att just då

kostar det inte den som fortfarande är yrkesverksam

ett enda öre.

Här vill jag komma tillbaka till en fråga som

jag fick från Margit Gennser, den gällde om det

vore bättre att välja summaindex än, som nu skett,

välja genomsnittsindex kombinerat med broms. Jag

anser att det är ett för snävt verk och menar att

man borde göra en fullständigt ny och

förutsättningslös genomgång av summaindex,

genomsnittsindex och finanser och därvid också

studera möjligheterna att göra små justeringar av

avgifterna som ett alternativ till den automatiska

balanseringen. I ljuset av den värdefulla och

klargörande rapport som Riksförsäkringsverket har

utarbetat har man för första gången möjlighet att

göra en finansiellt och socialt rimlig avvägning.

III. Tillväxt på löner och kapital

Ordföranden: Vi lämnar nu den här delen av

utfrågningen och går över till Tillväxt på löner

och kapital. Jag överlämnar ordet till Peter

Norman, som är vd för Sjunde AP-fonden.

Peter Norman: Fru ordförande, ärade ledamöter och

övriga deltagare! Jag vill först klargöra att

Sjunde AP-fonden inte är en aktör i det som vi i

dag talar om, nämligen buffertfonderna. Vi ligger

utanför det systemet men är statens aktör i

premiepensionssystemet. Vi tar exempelvis hand om

pengarna från de människor som inte gjorde ett

aktivt val när de skulle välja sin premiepension.

Jag har därför sett mig som något av en utomstående

betraktare vad gäller de här frågeställningarna,

och mitt anförande kan väl också tolkas lite i

ljuset härav.

Indier, kineser, tyskar och ukrainare är bara

några som varit representerade i den mängd av

delegationer som har kommit till oss på Sjunde AP-

fonden under den tid som jag har varit ansvarig för

den, under ungefär ett år. De kommer inte för att

träffa personen Peter Norman utan för att lära sig

om det svenska pensionssystemet. Det är, som också

flera andra har sagt, alldeles uppenbart att

systemet gjort ett starkt avtryck i alla världens

hörn.

Det sammanfattande intrycket av de här

delegationerna, oavsett från vilken världsdel de

kommer, är att de är mycket imponerade över den

reform som vi i vårt land har mäktat att besluta

om. Man är imponerad av tre huvudsakliga skäl:

- Att reformen har ett så brett parlamentariskt

stöd. Den kan förväntas bli hållbar.

- Att vi har lyckats besluta om en ny

pensionsreform innan den demografiska bomben har

exploderat i vårt land och skapat oöverstigliga

svårigheter. I Kontinentaleuropa, kanske framför

allt i Frankrike, ser man de här problemen närma

sig med expressfart. De ansvariga politikerna

gräver sig snarare djupare ned i sina skyttevärn än

försöker ta till sig problemen.

- Att den innehåller en automatisk balansering.

Delegaterna blir först förvånade och sedan

imponerade, om de har förstått detta, och de har

nog de flesta.

Vi som är intresserade av frågeställningar som

berör pensionsfrågor och pensionsreformer

diskuterar gärna, som här i dag, hur den här

reformen kan förädlas ytterligare på olika sätt.

Det sker ibland i mer eller mindre bombastiska

ordalag. Jag tycker att det är viktigt att beakta

att andra länder ser med stor avund på Sverige,

enligt min uppfattning med rätta. Jag tycker att

det är viktigt att skapa ett debattklimat kring den

här reformen som möjliggör diskussioner om hur man

kan förädla den utan att ge sådana intryck att den

hamnar i vanrykte.

Jag har själv väldigt svårt att förstå ett antal

beslut rörande vår verksamhet i Sjunde AP-fonden,

och jag tycker att de borde förändras. Jag försöker

dock så gott det går alltid i sådana här sammanhang

att framhålla reformens positiva egenskaper totalt

sett.

Låt mig nu byta ämne. Då och då framkommer i

debatten röster som är kritiska till att

premiepensionskapitalet i första hand placeras på

aktiemarknaden, och jag tänker elaborera lite på

det temat. Det visade sig i premiepensionsvalet,

som ligger utanför dagens egentliga agenda, att man

valde att placera ungefär 93 % av pengarna i

aktier, vilket var mer än de flesta trodde skulle

bli fallet.

Jag vill i det här sammanhanget framhålla tre

saker. Jag vill för det första ungefär som Jan

Herin säga att alla pensionssystem, även det som vi

i dag talar om, naturligtvis har en indirekt

koppling till aktiemarknaden och till företagande.

Ett nationellt pensionssystem, oavsett hur det är

utformat, kräver en väl fungerande företagsamhet.

Det kommer inte att finnas några pengar att betala

ut om företagen i Sverige går dåligt.

Aktiemarknadens roll beskrivs ibland felaktigt i

termer av lotteri eller spekulation. Rollen är

förstås och kommer att förbli att förse företag med

finansiering. Ju bättre marknaden fungerar, desto

lättare kan företagen finansiera sig. Jag tycker

att det är viktigt att påminna om att välståndet i

vårt land och tillika pensionsreformen är en

funktion av företagandet och förutsätter ett

vinstgivande näringsliv.

För det andra innebär faktiskt

premiepensionsinslaget i systemet att man får en

möjlighet att avstå från direkt aktieexponering

genom att välja en räntefond. Man öppnar med

pensionsreformen en möjlighet att minska sitt

beroende av aktiemarknaden, om man nu skulle vilja

det. Hela pensionssystemet har alltså indirekt en

koppling till företagsamheten och därmed till

aktiemarknaden, men det finns alltså en liten

öppning för den som så vill att minska den

exponering som tidigare inte fanns. De som av vilka

skäl det än må vara ogillar aktier har i och med

reformen fått möjlighet att minska ett sådant

beroende.

För det tredje är jag övertygad om att

aktiemarknaden är en bra placeringsform för en del

av pensionskapitalet, och det berör även den här

reformen. Aktier har ju haft en högre avkastning än

obligationer, som Bo Könberg mycket riktigt

påpekade, om man tittar på långa tidshorisonter. De

senaste 80 åren har aktiemarknaden avkastat i reala

termer, inflationen borträknad, ungefär 7 %. På den

amerikanska obligationsmarknaden - den svenska har

under lång tid varit reglerad - har avkastningen i

reala termer legat på ungefär 3 %.

Det är förstås så att aktier har uppvisat en

högre variation i avkastningen än

obligationstillgångar. Jag kommer nu till den eviga

frågan hur det kommer att bli i framtiden.

Naturligtvis har ingen - och jag menar verkligen

ingen - svaret på den frågan. När man läser

tidningarnas löpsedlar får man intrycket att

väldigt många vet hur det kommer att gå. Finansiell

teori kan göras väldigt krånglig, men det finns

ändå ett par tumregler som känns väldigt sunda och

enkla.

Om man t.ex. väljer att placera sina pengar i ett

tillgångsslag som varierar mycket i avkastning, som

aktiemarknaden, kommer man också att kräva en högre

avkastning. Annars får man välja andra

placeringsformer. Om man inte får denna högre

avkastning på sikt får man välja att sätta in sina

pengar i obligationer, som har en mindre variation.

Om man bara tror på denna enkla och sunda princip,

dvs. att man ska få betalt för att man tar lite

risk, kommer sparformen aktiemarknaden även

fortsättningsvis att uppvisa högre avkastning än

obligationer.

Det finns många självutnämnda s.k. experter som

påstår sig eller förväntar sig sitta inne med heta

tips inför framtiden. Detta verkar accelerera i en

oskön symbios mellan banker och medier. Denna

längtan efter säkra tips tycker jag påminner om

längtan efter den arbetsfria inkomsten. Jag vill

hävda att inte någon som inte är insider sitter

inne med heta tips. Mediernas kapplöpning om

läsarna tar sig ibland groteska former som

"sommarens bästa tips" och "här är vinnarfonderna".

Här krävs en sanering som gör att förtroendet kan

återvända. Jag kan avslutningsvis lova att om

någon, inklusive jag själv, skulle veta någonting

mer än andra om framtidens aktieutveckling, skulle

vederbörande inte här i Stockholm i luthersk anda

gå till jobbet varje dag, utan skulle sitta på

sydligare breddgrader och göra någonting annat.

Ordföranden: Vi går vidare till Lennart Låftman,

ekonom och f.d. vd i en av AP-fonderna.

Lennart Låftman: Ärade närvarande! Låt mig med

tanke på att min talartid är så kort börja med

slutsatserna i stället för med argumentationen. Den

första är att pensionssystemet, i synnerhet dess

premiereserv, och de pensioner som det kommer att

ge kan analyseras bara utifrån företagens lönsamhet

och deras utdelningsförmåga, inte utifrån allt

snabbare svängande aktiekurser. Tona ned all

diskussion om aktiemarknaden!

Min andra slutsats är att individen genom att dra

rätt lott i fondlotteriet kan komma bättre ut än

sina kolleger, men inte pensionärerna som

kollektiv.

Den tredje slutsatsen, som kan låta paradoxal och

enkel men som innehåller väldigt mycket av visdom,

är: När kurserna har stigit kommer alltid

avkastningen för den som köper att bli lägre än

dessförinnan.

Därtill kommer att det endast är varje års

produktion som vi kan använda oss av, vare sig det

är fråga om pensionärer eller aktiva. Det går inte

för kollektivet att finansiellt spara sig till en

säker pension. Det är bara produktionen som vi kan

använda oss av, och det är därför de reala

investeringarna, som vi lika väl kan kalla

sparande, som vi behöver titta på.

Jag har kommit fram till de här slutsatserna

genom att titta på begreppet kapitalavkastning, som

både i den allmänna debatten och i flera inlägg här

använts i två väldigt skilda betydelser utan att

man gör någon distinktion mellan dem. Dels finns

det en avkastning för dem som äger värdepapper,

dels är det fråga om en avkastning på det kapital

som är investerat i ett företags verksamhet. Det

finns en korrespondens mellan dem, och den går via

utdelningen eller räntan, om det är fråga om

räntepapper.

Den som har värdepapper får utdelning och ränta

och kanske i bästa fall en försäljningsvinst när

man realiserar värdepapperet, dvs. säljer det. Som

de senaste årens verklighet visat kan den variera

väldigt kraftigt, men vad den verkliga avkastningen

är vet vi inte förrän värdepapperet har sålts.

I företaget har vi en avkastning på det kapital

som är investerat i företaget. Den används dels

till att hålla kapaciteten i stånd, dels till att

betala räntan och utdelningen. På lång sikt kan

kollektivet bara disponera över räntorna och

utdelningen.

Företagskollektivets utdelningsförmåga, alltså

den del av företagens avkastning som vi kan använda

oss av i pensionssystemet, kan inte markant avvika

från nationalproduktens utveckling. Att Bo Könberg

och andra har sett att avkastningen har varit högre

beror på att den på aktiemarknaden har varit högre,

men som det står i alla broschyrer om hur man ska

placera i fonder är historisk avkastning ingen

garanti för framtida avkastning. Om någon ställer

frågan om anledningen till det kan jag tala om

varför så inte är fallet.

IV. Demografiska förändringar

Ordföranden: Eftersom vi börjar få ont om tid ger vi nu ordet

till de två talare som finns kvar.

Åke Nilsson: Jag kommer att redovisa några resultat

från SCB:s befolkningsprognos, som publicerades för

ett år sedan. Jag ska koncentrera mig på

relationerna mellan antalet personer i åldern 65 år

och däröver och antalet personer som är i åldern

20-64 år. Denna relation kallas ibland för

försörjningsbördan. Vi har kalkylerat med olika

antaganden om dödlighet, immigration och

fruktsamhet. Tidsbristen gör att jag här bara går

in på antagandena om immigration och dödlighet.

(Bild 27) När man blickar framåt i tiden får man

först se väldigt noga i backspegeln, och det har vi

gjort. Den bild som ni ser sammanfattar

utvecklingen av männens dödlighet från 1960 i

åldern 65 år och däröver. I slutet av 70-talet

inträffade ett trendbrott vad gäller männens

dödlighet. Fram till 70-talets slut hade männen

betydligt sämre utveckling än kvinnorna, men

därefter har det varit en kontinuerlig

hälsoförbättring bland männen under 20 års tid.

Männen börjar nu ta in på kvinnorna.

I det huvudalternativ som ligger som underlag för

de beräkningar som vi har sett i dag antar vi att

medellivslängden för 65-åriga män kommer att stiga

med fyra år fram till 2050. I ett alternativ med

låg dödlighet kommer medellivslängden att stiga med

ytterligare två år, alltså sammanlagt med sex år.

Vi räknar inte med riktigt lika stora

förbättringar för kvinnorna, men kvinnornas

medellivslängd ligger å andra sidan redan nu tre

till fyra år högre än männens.

Också i framtiden kommer man naturligtvis att få

trendbrott liknande dem som inträffade under slutet

av 70-talet. Epidemier kan sänka medellivslängden,

och vetenskapliga genombrott kan höja den. Detta

kommer kraftigt att påverka antalet äldre.

(Bild 28) Den här bilden illustrerar de tre

antagandena om dödligheten och hur de kommer att

påverka den framtida försörjningsbördan. Först

tittar vi på utvecklingen från 1950. Andelen äldre

gick snabbt uppåt ungefär till mitten av 80-talet,

men från 1985 fram till ungefär 2005 ligger den

ganska konstant. Det är 1920-talets och 1930-talets

små födelsekullar som medför det.

Vi måste betänka att vårt pensionssystem har haft

en guldålder under 20 år utan några demografiska

påfrestningar alls. Men sedan 40-talisterna och

även de stora födelsekullarna i mitten av 60-talet

kommit in kommer stora påfrestningar på systemet.

Den röda kurvan visar bara effekterna av de

demografiska förändringarna. Det är alltså inga

antaganden om förbättringar av medellivslängden.

Förbättras den kommer vi upp till ungefär 0,5 i

försörjningskvoten. Det betyder att var tredje

person i vuxen ålder kommer att vara över 65 år och

att två personer då får försörja en tredje. 32 %

blir det då i pension.

(Bild 29) Men det är inte bara dödligheten som

påverkar den framtida åldersstrukturen.

Immigrationen kommer att inverka i minst lika stor

omfattning. Den översta kurvan visar vad vi tror

kommer att hända i Sverige utan migration. Vi får

då en ännu värre utveckling än vid en mycket låg

dödlighet. Vi kommer då högre än 0,5 i

försörjningsbörda. En stor invandring föryngrar

befolkningen i två avseenden. Det är unga människor

som flyttar till Sverige, och de föder barn. Det

huvudalternativ som vi har som underlag för

beräkningar är en immigration om +15 000.

Variationsbilden på de två senaste diagrammen är

ungefär lika stor när det gäller

försörjningskvoten, oavsett om vi räknar på olika

alternativ för dödligheten eller för invandringen.

Denna sifferexercis visar inte oväntat att hög

livslängd och lågt invandringsöverskott ger höga

försörjningskvoter. Ett lågt barnafödande höjer

försörjningskvoten ytterligare efter 20-30 år.

Omvänt gäller att måttlig ökning av livslängden,

stort invandringsöverskott och högt barnafödande

dämpar försörjningskvotens ökningstakt.

Gunnar Wetterberg: Jag tackar ordföranden för att

jag fick komma hit och ännu mer för att hon

lyckades rädda några minuter åt mig på slutet. Jag

arbetar som samhällspolitisk chef på SACO, som är

akademikernas organisation.

Jag finner att det varit en svaghet i

diskussionen, nämligen att så mycket av

resonemangen om framtiden har kommit att gå ut på

att det är pensionssystemet som är avgörande för de

äldres välfärd. Det verkar vidare som om man

sakligt kunde föra diskussionen utifrån hur de

äldres förhållanden ser ut i dag. Bägge de här

sakerna är missvisande.

Det gäller först äldres inkomster och ekonomiska

villkor. Jag var ansvarig för 1992 års

långtidsutredning, som faktiskt innehöll den första

råskissen till det system som man nu håller på att

lägga sista handen vid. Vi tittade i den också på

vad som kan hända med människors realinkomster.

Också vid ett mycket modest antagande, en tillväxt

om 1,8 % i hela ekonomin, fördubblas

realinkomsterna på 40 år, och den fördubblingen

kommer också pensionärskollektivet till del. När vi

talar om 60-65 % och i andanom tänker i förhållande

till dagens löner och köpkraft är det fel, för det

vi talar om för 2050 gäller i förhållande till de

löner och den köpkraft som man då har uppnått, som

med stor sannolikhet är högre än vad dagens är.

Det andra som jag skulle vilja peka på när det

gäller äldres välfärd är att man med

pensionssystemet får ett någorlunda genomtänkt

system för att stabilt omfördela inkomster över

tiden. Något som blir allt viktigare för äldres

välfärd är äldreomsorgen och sjukvården. På de

områdena har vi inte alls några motsvarande

funderingar om hur vi ska se till att resurserna

finns när de behövs, men vi har där precis samma

påfrestningar. Det är ett lika stort bekymmer då om

färre människor jobbar, om färre barn är födda och

om fler människor är i de åldrar som behöver

omsorger.

Jag skulle här vilja säga att jag är en bättre

talesman för de pensionärer som det gäller än vad

kanske Barbro Westerholm är, eftersom det handlar

om min egen ålderdom. Jag skulle vilja säga att det

ur min synvinkel är lika viktigt att ha ett

pensionssystem som håller måttan och som lämnar ett

utrymme åt äldreomsorg och åt sjukvård, därför att

inte minst de pensionärer som har farit illa fram

till 2030 eller 2040 bättre kommer att behöva en

god äldreomsorg och en god sjukvård än en marginell

generositet åt det ena eller andra hållet i

pensionssystemet.

Den sista poäng som jag skulle vilja göra har

samband med de bilder som Åke Nilsson visade. Vi

gick igenom en mycket kraftig ökning av

försörjningsbördan på 50-, 60- och 70-talen. Varför

klarade vi det? Jo, delvis genom att vi höjde

skatterna ganska kraftigt under den här perioden

men också genom att vi på arbetsmarknaden

mobiliserade kvinnorna, invandrarna och böndernas

barn.

Problemet när vi nu står inför en motsvarande

uppgång i försörjningsbördan är att de här tre

reserverna inte längre står till buds på samma

sätt. Vi kan hoppas att någon vill invandra till

Sverige, men det ska ställas mot att Västeuropa som

helhet behöver en invandring om 13 miljoner om året

för att klara proportionerna mellan försörjare och

försörjda. Det innebär att kraven på

arbetsmarknaden kommer att bli mycket större under

de kommande 20-30 åren att ta bättre vara på dem

som arbetar här. Vi kan då inte acceptera det som i

dag läggs fram mer eller mindre som en

självklarhet, nämligen att man i många yrken inte

orkar arbeta till 60-65 års ålder. Då måste man

kräva av arbetsgivare att de anpassar

arbetsplatserna så att fler orkar längre men också

av er som deltar i den här församlingen att ni

skapar de system, t.ex. det individuella

kompetenssparandet, som gör det möjligt för

arbetskraften att byta yrken mitt i livet och komma

över till de yrken där det är möjligt att fortsätta

fram till 65 och gärna en bit därefter. Ett långt

arbetsliv verkar vara den bästa garantin för en

lycklig och värdig ålderdom.

Ordföranden: Vi måste tyvärr avbryta utfrågningen

nu, eftersom det ska hållas aktuell debatt i

kammaren. Men det är absolut inte så att vi inte

kommer att fortsätta att diskutera detta i

riksdagen och dess socialförsäkringsutskott.

Slutligt beslut ska, som sagt, fattas den 16 maj.

Ett stort tack till er alla för er medverkan här i

dag!

Bild 1 och 2

Bild 3 och 4

Bild 5 och 6

Bild 7 och 8

Bild 9 och 10

Bild 11 och 12

Bild 13 och 14

Bild 15 och 16

Bild 17 och 18

Bild 19 och 20

Bild 21 och 22

Bild 23 och 24

Bild 25 och 26

Bild 27 och 28

Bild 29