Bet. 2000/01:SfU8

Socialförsäkringsutskottets betänkande

2000/01:SFU08

Lag om svenskt medborgarskap

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

2000/01

SfU8

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I proposition 1999/2000:147 Lag om svenskt

medborgarskap föreslår regeringen

(Kulturdepartementet) att riksdagen antar förslaget

till lag om svenskt medborgarskap samt förslaget

till lag om ändring i lagen (1987:813) om

homosexuella sambor. Vidare föreslås att riksdagen

dels godkänner att Sverige säger upp 1963 års

konvention om begränsning av fall av flerfaldigt

medborgarskap och om militära förpliktelser i fall

av flerfaldigt medborgarskap, dels godkänner 1997

års europeiska konvention om medborgarskap.

Regeringens förslag återges i bilaga 1 och

lagförslagen i bilaga 2.

Med anledning av propositionen har fyra motioner

väckts. I detta sammanhang behandlar utskottet även

sju motionsyrkanden från den allmänna motionstiden

1999 och tre motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden 2000. Förslagen i motionerna återges i

bilaga 1.

Konstitutionsutskottet har yttrat sig över de

delar av propositionen som rör regeringsformen samt

över motion 2000/01:Sf3 yrkandena 3 och 9.

Försvarsutskottet har yttrat sig över propositionen

och motionerna 2000/01:Sf3 yrkandena 2 och 5.

Yttrandena återges i bilagorna 3 och 4.

Under behandlingen har utskottet mottagit en

skrivelse från föreningen Svenskar i världen.

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet regeringens

proposition 1999/2000:147 Lag om svenskt

medborgarskap och motioner som väckts med anledning

av propositionen. I betänkandet behandlas även

motioner från de allmänna motionstiderna 1999 och

2000 som rör frågor om svenskt medborgarskap.

I propositionen föreslås en ny lag om svenskt

medborgarskap. Vidare föreslås att riksdagen

godkänner att Sverige säger upp 1963 års europeiska

konvention om begränsning av fall av flerfaldigt

medborgarskap och om militära förpliktelser i fall

av flerfaldigt medborgarskap samt godkänner 1997 års

europeiska konvention om medborgarskap.

De huvudsakliga förändringarna i den nya lagen är

att det enligt svenska bestämmelser skall bli fullt

ut möjligt att ha dubbelt medborgarskap. Vidare

föreslås att ett barn med en svensk far alltid skall

förvärva svenskt medborgarskap vid födelsen om

barnet föds i Sverige. Om barnet föds i utlandet

skall det kunna få svenskt medborgarskap genom

anmälan. När det gäller barn under tolv år som

adopterats av en svensk medborgare föreslås att

utländska adoptionsbeslut som gäller i Sverige

direkt på grund av lag skall medföra automatiskt

förvärv av svenskt medborgarskap för barnet.

Vidare föreslås att ett statslöst barn som fötts i

Sverige skall kunna få svenskt medborgarskap genom

anmälan om barnet har permanent uppehållstillstånd i

Sverige och hemvist här. Ett statslöst barn som

kommer till Sverige under sin uppväxt skall kunna få

svenskt medborgarskap genom anmälan om barnet har

permanent uppehållstillstånd i Sverige och hemvist

här sedan minst tre år. Barn med utländskt

medborgarskap skall kunna få svenskt medborgarskap

om barnet har permanent uppehållstillstånd i landet

och hemvist här sedan minst fem år.

I propositionen föreslås också att s.k.

säkerhetsärenden skall avgöras av Migrationsverket

som första instans och att verkets beslut skall

kunna överklagas till regeringen.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli

2001. Till den 1 juli 2002 föreslås att reglerna om

automatisk förlust av svenskt medborgarskap skall

tillämpas gentemot de länder som är bundna av

bestämmelserna om begränsning av fall av flerfaldigt

medborgarskap i 1963 års europeiska konvention. Den

som blivit av med sitt svenska medborgarskap till

följd av principen om undvikande av dubbla

medborgarskap skall kunna återfå det svenska

medborgarskapet om han eller hon före den 1 juli

2003 anmäler önskemål om detta.

Utskottet tillstyrker propositionen med ett

förtydligande i övergångsbestämmelserna och

avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats åtta reservationer och

tre särskilda yttranden.

Motioner

I motion 2000/01:Sf3 av Margit Gennser m.fl. (m)

anförs att det inte föreligger något bärande motiv

för att överge den i svensk offentlig rätt

grundläggande principen om undvikande av dubbla

medborgarskap. Det finns snarare goda skäl att

stärka medborgarskapets status och innehåll i

stället för att urholka det. Medborgarskapets stora

betydelse minskas inte på något sätt av den allmänna

globaliseringen eller medlemskapet i EU. Att

tillmäta medborgarskapet stor betydelse står inte i

motsättning till rörlighet över gränserna och ett

öppet klimat för människor att bosätta sig i andra

länder kortare eller längre tider. Medborgarskapet

ger enligt motionärerna den enskilde tydliga

skyldigheter och rättigheter gentemot staten.

Motionärerna anser vidare att det är principiellt

viktigt att slå fast att en medborgare inte bör ha

möjlighet att aktivt genom valhandlingar eller genom

valbarhet vara med och påverka den politiska

utvecklingen i flera länder och att ett av de

viktigaste åtaganden en stat har gentemot sina

medborgare är att ge konsulärt bistånd. Motionärerna

anser inte att möjligheten att ha kvar ett eller

flera medborgarskap, när man erhåller ett svenskt, i

sig generellt bidrar till en bättre integration.

I motionen yrkas att riksdagen dels avslår

regeringens förslag att överge principen om

undvikande av dubbelt medborgarskap, dels avslår

förslaget att säga upp 1963 års konvention

(yrkandena 1 och 2) och dels ger regeringen till

känna vad som i fråga om dubbelt medborgarskap

anförts om rösträtt, konsulärt bistånd, värnplikt

och säkerhetsaspekter samt integration (yrkandena

3-6).

I två motioner från den allmänna motionstiden 1999

begärs tillkännagivanden om att dubbla medborgarskap

bör tillåtas.

I motion 1999/2000:Sf637 av Lennart Daléus m.fl.

(c) yrkande 11 anförs att dubbelt medborgarskap kan

underlätta integrationsprocessen.

Också i motion 1999/2000:Sf640 av Yvonne Ruwaida

(mp) yrkande 12 anförs att integrationen hindras av

principen om att undvika dubbla medborgarskap.

Utskottets ställningstagande

De nuvarande reglerna om förvärv och förlust av

svenskt medborgarskap har sedan de trädde i kraft

genomgått mindre förändringar men inte varit föremål

för någon mer genomgripande översyn. Reglerna bygger

på tre grundprinciper: härstamningsprincipen, som

innebär att föräldrarnas medborgarskap är avgörande

för vilket medborgarskap ett barn skall få vid

födelsen, samt principerna om att undvika dubbelt

medborgarskap och statslöshet.

Principen om undvikande av dubbelt medborgarskap

har i många delar varit avgörande för utformningen

av MedbL, och flera av bestämmelserna i lagen har

som tidigare nämnts till syfte att begränsa

uppkomsten av dubbla medborgarskap, exempelvis 4 §

om återvinning, 6 § om villkor för naturalisation

och 7 § om förlust av svenskt medborgarskap.

Utskottet kan konstatera att stora förändringar

har skett i samhället under de 50 år som

lagstiftningen varit gällande. Personers rörlighet

över nationsgränserna har ökat och många bosätter

sig, frivilligt eller ofrivilligt, i ett annat land

än det där de föddes. Det har även skett en allmänt

ökad internationalisering, och svensk internationell

privat- och processrättslig lagstiftning har

utvecklats i riktning mot att en persons hemvist

tillmäts större vikt än medborgarskapet när val

mellan olika rättssystem uppstår. Mot denna bakgrund

är den nuvarande lagen enligt utskottets mening i

behov av modernisering och anpassning till nya

förhållanden. Utskottet anser i likhet med

regeringen att utgångspunkten för den nya

lagstiftningen bör vara härstamningsprincipen och

principen om undvikande av statslöshet. Fråga är om

principen om undvikande av dubbelt medborgarskap bör

överges. För att tillåta dubbelt medborgarskap talar

en rad fördelar för enskilda personer. Bland annat

kan den enskilde utan särskilt tillstånd bosätta sig

och arbeta i vart och ett av medborgarskapsländerna

och han eller hon kan besöka ursprungslandet utan

hänsyn till eventuella visumregler. När det gäller

medborgarskapets betydelse för integrationen kan det

med tanke på identitet, traditioner och kulturarv

för många vara svårt att avsäga sig sitt tidigare

medborgarskap. Den trygghet det innebär att ha det

gamla medborgarskapet kvar kan bidra till en

snabbare integrering i det nya samhället. Att få

svenskt medborgarskap är också enligt utskottets

uppfattning i sig ett viktigt led i

integrationsprocessen, inte minst för att det ger en

full politisk delaktighet i Sverige.

När det gäller dubbel rösträtt delar utskottet

regeringens inställning att det ur principiell

synpunkt är viktigt att en enskild kan påverka

försvars-, utrikes- och säkerhetspolitiken endast i

ett land. Det finns i dag inte någon bra lösning på

problemet med att dubbla medborgarskap också i många

fall ger rätt att rösta i fler än ett lands

parlamentsval, men det är enligt utskottets

uppfattning sannolikt förhållandevis få människor

som kommer att utnyttja sin dubbla rösträtt.

Utskottet anser i likhet med regeringen och

konstitutionsutskottet att dubbel rösträtt och

valbarhet inte utgör tillräckliga skäl mot att

tillåta dubbelt medborgarskap fullt ut.

I fråga om möjligheterna att ge konsulärt bistånd

kan utskottet konstatera att den som har dubbelt

medborgarskap befinner sig i en mer utsatt position

än personer med enbart ett medborgarskap. Det är

dock den enskilde som själv måste ställa detta i

relation till sitt intresse av att ha dubbla

medborgarskap. Den som har dubbelt medborgarskap kan

också välja att i en enskild situation minska risken

genom att t.ex. avstå från att besöka det andra

landet. Utskottet vill poängtera vikten av att den

som beviljas svenskt medborgarskap och som behåller

sitt andra medborgarskap får tydlig information om

de problem som kan uppstå.

Vad gäller frågor som hänger samman med dubbelt

medborgarskap och fullgörande av värnplikt samt

säkerhetsaspekter har försvarsutskottet i sitt

yttrande bedömt att det ur försvarspolitisk

synvinkel inte finns några avgörande nackdelar med

att införa flerfaldigt medborgarskap. Beträffande en

del internationella uppdrag, t.ex. fredsbevarande

operationer, har anförts att en persons dubbla

medborgarskap kan vara direkt olämpligt. Enligt

försvarsutskottets mening bör emellertid denna

aspekt kunna vägas in som en av flera omständigheter

vid den lämplighets- och säkerhetsbedömning som

alltid föregår en anställning inom försvaret.

Socialförsäkringsutskottet har ingen annan

uppfattning i dessa avseenden.

Utskottet anser att vid en samlad bedömning av

för- respektive nackdelar med att tillåta dubbelt

medborgarskap talar övervägande skäl för att

principen om undvikande av dubbelt medborgarskap bör

överges. Det bör således inte enligt svensk lag

krävas att den som söker svenskt medborgarskap

avsäger sig sitt tidigare medborgarskap. Inte heller

skall en svensk medborgare som förvärvar annat

medborgarskap förlora det svenska medborgarskapet.

Utskottet vill emellertid peka på att förslagen

avser förändringar av svenska regler och att ett

annat lands medborgarskapslagstiftning således kan

hindra en person från att ha dubbla medborgarskap.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att

riksdagen godkänner att Sverige säger upp 1963 års

konvention om begränsning av fall av flerfaldigt

medborgarskap och om militära förpliktelser i fall

av flerfaldigt medborgarskap samt godkänner 1997 års

europeiska konvention om medborgarskap.

Med det anförda avstyrker utskottet motion

2000/01:Sf3 yrkandena 1-6.

Motionerna 1999/2000:Sf637 yrkande 11 och

1999/2000:Sf640 yrkande 12 får med det anförda anses

tillgodosedda och avstyrks.

Svenskt medborgarskap genom adoption

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bifaller regeringens förslag om att

även utomnordiska adoptionsbeslut som gäller

i Sverige på grund av lag skall medföra

automatiskt förvärv av svenskt medborgarskap

för adoptivbarn om någon av personerna som

adopterar är svensk medborgare och barnet

inte har fyllt 12 år.

Riksdagen avslår ett motionsyrkande om att

adoptivbarn, som fyllt 12 år men inte 18 år,

genom anmälan och utan krav på hemvist skall

få förvärva svenskt medborgarskap om en av

adoptivföräldrarna är svensk medborgare.

Jämför reservation 2 (kd).

Gällande ordning

I enlighet med 1 a § MedbL förvärvar barn under 12

år som adopteras av svenska medborgare svenskt

medborgarskap automatiskt. Detta gäller dock inte om

adoptionen grundas på ett utländskt adoptionsbeslut

som gäller automatiskt i Sverige till följd av

bestämmelserna i lagen (1971:796) om internationella

rättsförhållanden rörande adoption. I dessa fall är

barnet hänvisat till att ansöka om naturalisation.

För självständig naturalisation av barn under 15

år ställs enligt nu gällande praxis vanligtvis inget

krav på att barnet skall ha hemvist i Sverige,

förutsatt att någon av föräldrarna är svensk

medborgare. I regel krävs dock att barnet är bosatt

utanför sitt hemland. För barn mellan 15 och 18 år

ställs i regel krav på hemvist sedan tre år.

Samma dispensregler gäller för adoptivbarn som för

andra barn som söker svenskt medborgarskap.

Propositionen

Grundregeln i föräldrabalken är att adoptivbarn i

rättsligt hänseende likställs med biologiska barn.

Rättsliga skillnader mellan biologiska barn och

adoptivbarn bör därför enligt propositionen finnas

endast när det finns starka skäl härför.

Regeringen, som gör den bedömningen att

övervägande skäl talar för att behandla alla

adoptionsbeslut som gäller i Sverige på samma sätt,

föreslår att även utomnordiska adoptionsbeslut som

gäller i Sverige på grund av lag skall medföra

automatiskt förvärv av svenskt medborgarskap för

adoptivbarnet om någon av personerna som adopterar

är svensk medborgare och barnet inte har fyllt 12

år.

I propositionen anförs att när det gäller

möjligheten för adoptivbarn som fyllt 12 år att få

svenskt medborgarskap genom självständig

naturalisation gäller samma dispensregler som för

andra barn. För ett barn mellan 15 och 18 år krävs

enligt praxis tre års hemvisttid, oavsett om barnet

är adopterat eller har kommit till Sverige på annat

sätt, förutsatt att någon av föräldrarna är svensk

medborgare. Regeringen anser att en förändring av

hemvistkravet för adoptivbarnen skulle få till följd

att adoptivbarn i naturalisationsärenden fick en mer

gynnsam ställning än biologiska barn. Mot bakgrund

av vad som ovan anförts om att adoptivbarn och

biologiska barn skall vara likställda i rättsligt

hänseende är en sådan skillnad enligt regeringens

uppfattning inte lämplig.

Motion

I motion 2000/01:Sf4 av Magda Ayoub m.fl. (kd)

begärs i yrkande 1 förslag om att adoptivbarn, som

fyllt 12 år men inte 18 år, genom anmälan och utan

krav på hemvist skall få förvärva svenskt

medborgarskap om en av adoptivföräldrarna är svensk

medborgare. Motionärerna anser att en annan ordning

än vad som gäller för biologiska barn som ansöker om

självständig naturalisation kan gälla för

adoptivbarn eftersom adoptivbarn inte har samma

medborgarskap som adoptivföräldrarna när de kommer

till Sverige.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ser positivt på förslaget att även de barn

under 12 år som adopterats av svensk medborgare

enligt ett utländskt adoptionsbeslut som gäller i

Sverige skall förvärva svenskt medborgarskap

automatiskt. Härigenom kommer alla adoptionsbeslut

som gäller i Sverige enligt lag att behandlas på

samma sätt.

När det gäller självständig naturalisation av barn

över 12 år råder enligt nuvarande praxis samma krav

för adoptivbarn som för biologiska barn. En

förändring av hemvistkravet för adoptivbarnen leder

enligt utskottets mening till att adoptivbarn i

naturalisationsärenden får en mer gynnsam ställning

än biologiska barn. Utskottet kan inte förorda en

sådan ordning.

Med det anförda avstyrker utskottet motion

2000/01:Sf4 yrkande 1.

Svenskt medborgarskap för statslösa

barn och ungdomar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bifaller regeringens förslag om att

ett statslöst barn som fötts i Sverige skall

kunna förvärva svenskt medborgarskap genom

anmälan om barnet har permanent

uppehållstillstånd och hemvist i Sverige. En

sådan anmälan skall göras innan barnet fyllt

fem år.

Ett statslöst barn som kommer till Sverige

skall kunna förvärva svenskt medborgarskap

genom anmälan om barnet har permanent

uppehållstillstånd i Sverige samt dessutom

hemvist här sedan tre år. En sådan anmälan

skall göras innan barnet fyllt 18 år.

En statslös person skall efter det att han

eller hon fyllt 18 år men före 20 års ålder

kunna förvärva svenskt medborgarskap genom

ett anmälningsförfarande. Personen skall ha

permanent uppehållstillstånd och hemvist i

Sverige sedan han eller hon fyllde 15 år.

Riksdagen avslår motionsyrkanden om att en

god man skall kunna göra en anmälan om

förälder eller annan vårdnadshavare saknas

och att det för svenskt medborgarskap för

statslösa barn som är födda utomlands inte

skall ställas krav på hemvist. Jämför

reservation 3 (kd) och särskilt yttrande 1

(mp).

Propositionen

I propositionen anges att undvikande av statslöshet

är en viktig utgångspunkt för svensk lagstiftning

och praxis på medborgarskapsområdet. Det är också

utgångspunkten i flera internationella konventioner

som Sverige åtagit sig att följa. Regeringen anser

att det är angeläget att bestämmelser införs som

underlättar förvärv av svenskt medborgarskap för

barn som fötts här såsom statslösa. Regeringen

föreslår därför att ett statslöst barn som fötts i

Sverige skall kunna förvärva svenskt medborgarskap

genom anmälan om barnet har permanent

uppehållstillstånd och hemvist i Sverige. En sådan

anmälan skall göras innan barnet fyllt fem år. I

propositionen anges att det är lämpligare med en

reglering om anmälan framför automatiskt förvärv av

den anledningen att ett automatiskt förvärv av

svenskt medborgarskap vid födelsen inte alltid

stämmer överens med föräldrarnas önskemål.

När det gäller statslösa barn som kommer till

Sverige föreslår regeringen att dessa barn skall

kunna förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan

om barnet har permanent uppehållstillstånd i Sverige

samt dessutom hemvist här sedan tre år. En sådan

anmälan skall göras innan barnet fyllt 18 år.

I propositionen anges att kraven på permanent

uppehållstillstånd och hemvist i Sverige sedan tre

år ger en verklig koppling mellan dessa barn och det

svenska samhället.

Av allmänna rättsgrundsatser på familjerättens

område följer att även en särskilt förordnad

vårdnadshavare är behörig att göra anmälan i fall

där föräldrarna inte har vårdnaden om ett barn.

Regeringen gör den bedömningen att detta även bör

framgå av lagen. Den eller de som har vårdnaden om

ett barn skall således kunna göra en anmälan.

Har vårdnadshavaren avstått från att medverka till

att barnet får svenskt medborgarskap bör det enligt

propositionen öppnas en möjlighet även för statslösa

personer att under viss tid efter det att de fyllt

18 år förvärva svenskt medborgarskap genom ett

anmälningsförfarande. Anmälan skall kunna göras

efter det att en statslös person fyllt 18 år men

innan denna fyllt 20 år. Vidare skall krävas att

denne har permanent uppehållstillstånd och hemvist i

Sverige sedan han eller hon fyllde 15 år.

Motioner

I motion 2000/01:Sf4 av Magda Ayoub m.fl. (kd) anges

att en anmälan om svenskt medborgarskap för ett

statslöst barn bör kunna göras av en god man om

förälder eller annan vårdnadshavare saknas. I

yrkande 2 begärs ett tillkännagivande härom.

Matz Hammarström (mp) anser i motion 2000/01:Sf274

yrkande 10 att statslösa barn skall ha rätt att

ansöka om medborgarskap i och med att de får

permanent uppehållstillstånd. Något krav på viss

hemvisttid skall inte finnas.

I motion 1999/2000:Sf637 av Lennart Daléus m.fl. (c)

yrkande 10 begärs ett tillkännagivande om att man

bör underlätta för statslösa barn att erhålla

svenskt medborgarskap.

Utskottets ställningstagande

Undvikande av statslöshet är en viktig utgångspunkt

för svensk lagstiftning. En av grundprinciperna i

1997 års konvention om medborgarskap är att

statslöshet så långt möjligt skall undvikas.

Utskottet delar regeringens bedömning att

statslösa barn som fötts i Sverige bör erbjudas

svenskt medborgarskap genom ett anmälningsförfarande

i nära anslutning till födelsen. Utöver att ha fötts

i Sverige bör barnet ha permanent uppehållstillstånd

och hemvist här. Anmälan skall göras innan barnet

fyllt fem år.

Av lagförslaget framgår att det i dessa fall är

den eller de som har vårdnaden om ett barn som har

rätt att göra en anmälan. Det kan således vara

föräldrarna eller en särskilt förordnad

vårdnadshavare. Utskottet kan inte ställa sig bakom

yrkandet i motion 2000/01:Sf4 om att även en god man

skall kunna göra en anmälan om svenskt medborgarskap

för ett statslöst barn.

Beträffande statslösa barn som kommer till Sverige

föreslås att också de bör kunna förvärva svenskt

medborgarskap genom ett anmälningsförfarande på i

princip samma sätt som för de statslösa barn som

fötts i Sverige. I likhet med regeringen anser

utskottet att det för dessa barn bör krävas en

hemvisttid här på tre år. Om anmälan görs efter det

barnet fyllt 18 år men före 20 års ålder krävs att

personen har haft hemvist i Sverige sedan han eller

hon fyllde 15 år. Utskottet delar regeringens

bedömning att det genom ett krav på viss hemvisttid

i dessa fall erhålls en verklig koppling mellan

barnet och det svenska samhället.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

2000/01:Sf4 yrkande 2 och 2000/01:Sf274 yrkande 10.

Motion 1999/2000:Sf637 yrkande 10 får anses

tillgodosedd och avstyrks.

Återkallelse av beslut om

naturalisation

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår ett motionsyrkande om att

ett beslut om naturalisation bör kunna

återkallas. Jämför reservation 4 (m).

Gällande ordning

I 2 kap. 7 § regeringsformen (RF) anges huvudregeln

att ingen medborgare som är eller har varit bosatt i

riket får berövas sitt medborgarskap. Undantag från

förbudet att beröva en medborgare medborgarskapet

gäller om medborgaren samtidigt, efter uttryckligt

samtycke eller genom att inträda i allmän tjänst,

blir medborgare i en annan stat. Vidare får

föreskrivas att barn under arton år skall följa sina

föräldrar eller en av dem i fråga om sitt

medborgarskap samt - i enlighet med överenskommelse

med en annan stat - att den som sedan födelsen är

medborgare även i den andra staten och är varaktigt

bosatt där förlorar sitt svenska medborgarskap vid

arton års ålder eller senare.

Det finns i dag ingen möjlighet att återkalla ett

beslut om naturalisation som har meddelats på

grundval av felaktiga uppgifter.

Propositionen

Regeringen anser att en möjlighet att återkalla ett

beslut om svenskt medborgarskap som beviljats på

felaktiga eller falska grunder inte bör införas. I

propositionen anges att en sådan möjlighet har

diskuterats i tidigare lagstiftningsärenden, men att

något förslag härom inte har lagts fram. I

propositionen berörs även frågan om ett beslut att

bevilja svenskt medborgarskap på grund av felaktiga

eller falska uppgifter skulle kunna anses som en

nullitet (dvs. att det betraktas som obefintligt).

Härvid anges i propositionen att hänsynen till den

enskildes trygghet allmänt leder till att det finns

mindre anledning att anta att ett beslut är en

nullitet om beslutet är gynnande än om beslutet är

betungande. Likaså bör restriktivitet iakttas när

det gäller ett beslut med långtgående

rättsverkningar, t.ex. ett naturalisationsbeslut.

Hur situationen skall hanteras bör enligt

regeringens mening avgöras i rättstillämpningen, mot

bakgrund av förvaltningsrättsliga principer och med

beaktande av bestämmelsen i 2 kap. 7 § RF.

Motion

I motion 2000/01:Sf3 av Margit Gennser m.fl. (m)

yrkande 9 anförs att det är stötande för den

allmänna rättskänslan att en person som har ett

grovt brottsregister och som har ljugit eller

bluffat sig till ett svenskt medborgarskap inte kan

fråntas detta. Motionärerna anser att detta borde i

än större utsträckning vara möjligt om regeringens

förslag om dubbelt medborgarskap antas av riksdagen

eftersom personen då i de flesta fall har ett annat

medborgarskap. I motionen begärs ett

tillkännagivande härom.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har vid flera tillfällen och senast i det

av riksdagen godkända betänkandet 1998/99:SfU3

avstyrkt motionsyrkanden om att införa en möjlighet

att återkalla ett beslut om naturalisation.

Utskottet ansåg att det inte borde införas en sådan

möjlighet, eftersom det skulle medföra att

medborgarskapet får olika rättsskydd beroende på om

det förvärvats genom födsel eller genom

naturalisation. Även familjerättsliga komplikationer

anfördes mot att införa en möjlighet att återkalla

ett svenskt medborgarskap.

Konstitutionsutskottet har i sitt yttrande anfört

bl.a. att en möjlighet att återkalla ett beslut om

naturalisation skulle kräva en grundlagsändring. För

en grundlagsändring krävs enligt

konstitutionsutskottet mycket starka skäl och en

sådan bör inte beslutas utan stor politisk enighet.

Konstitutionsutskottet anser inte att en ändring i

regeringsformen på denna punkt är motiverad.

Med hänvisning till det anförda avstyrker

socialförsäkringsutskottet motion 2000/01:Sf3

yrkande 9.

Språkkunskaper m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motionsyrkanden om krav på

språkkunskaper m.m. för att erhålla svenskt

medborgarskap och om konkurrensutsättning av

sfi. Jämför reservationerna 5 (m) och 6 (m).

Gällande ordning

Det ställs i dag inte några krav på språkkunskaper

eller kunskaper om det svenska samhället som villkor

för att få svenskt medborgarskap.

Svenskundervisning för invandrare (sfi) syftar

till att ge vuxna invandrare grundläggande kunskaper

i det svenska språket och det svenska samhället.

Kommunerna är skyldiga att erbjuda kostnadsfri

utbildning till dem som har otillräckliga kunskaper.

Kommunerna skall också aktivt söka upp och motivera

till utbildning.

Propositionen

I propositionen anförs att för de allra flesta som

bor i Sverige är det svenska språket nyckeln till

samhället och en nödvändig länk för att skapa

förståelse och ömsesidig respekt människor emellan.

Förutsättningarna varierar mellan olika människor,

och det är ytterst de enskilda individerna som måste

ta ansvar för sin språkinlärning. Det allmännas

uppgift är enligt propositionen att se till att

professionell undervisning erbjuds och att den är av

god kvalitet samt att undervisningen så långt

möjligt anpassas till individuella förutsättningar

och behov. Samhället kan stimulera men inte tvinga

fram motivation och kunskaper.

Regeringen anser att krav på språkkunskaper eller

kunskaper om det svenska samhället inte skall

införas som villkor för att få svenskt

medborgarskap. Regeringen gör den bedömningen att

det skulle vara förenat med betydande svårigheter

att skapa en rättvis och praktiskt genomförbar

ordning för det fall språkkrav skulle införas.

Kontrollen av att kunskapskravet uppnåtts skulle

också enligt regeringen innebära en administrativ

belastning svår att försvara.

Motioner

I tre motioner framförs krav på att dokumenterade

språkkunskaper och kunskaper i samhällskunskap bör

krävas för erhållande av svenskt medborgarskap.

I motion 2000/01:Sf2 av Inger René m.fl. (m)

yrkandena 1 och 2 begärs att regeringen lägger fram

förslag härom samt om hur språk- och

samhällskunskapsprov för erkännande av svenskt

medborgarskap kan utformas. Att flyktingar och

invandrare inte lär sig svenska tillräckligt bra är

enligt motionärerna ett allvarligt samhällsproblem

och inte endast en skol- eller utbildningsfråga. Det

handlar om delaktighet i samhället, hur man kan

påverka sina egna livsförhållanden. Att inte förstå

språket utgör ett hinder mot medverkan i ett lands

demokratiska utveckling.

I motion 2000/01:Sf1 av Jeppe Johnsson (m) anförs

att fler invandrare skulle känna sig motiverade att

delta i svenskundervisningen om ett språkkrav

införs. Bättre svenskkunskaper skapar också större

delaktighet i samhället. Motionären anser dock att

dispens skall kunna ges.

Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begär i motion

1999/2000:Sf601 förslag om att det skall införas

krav på dokumenterade kunskaper i vardagligt

användande av det svenska språket. Motionären anser

att kunskaperna bör motsvara grundskolenivå och att

undantag skall kunna medges på grund av ålder eller

andra särskilda skäl.

I motion 2000/01:Sf3 av Margit Gennser m.fl. (m)

yrkande 7 begärs förslag på lämpliga former för att

bibringa blivande medborgare kunskaper om den

gemensamma värdegrund som Sverige under århundraden

byggt upp.

Inger René m.fl. (m) begär i motion 2000/01:Sf2

yrkande 3 ett tillkännagivande om

konkurrensutsättning av sfi. Motionärerna anser att

eleverna härigenom får frihet att välja den skola

som bäst för varje individs behov fullföljer sin

uppgift - att förmedla kunskap.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att det är utomordentligt viktigt

för den enskilde invandraren att ha kunskaper i

svenska språket och att man på alla sätt bör

underlätta för invandrarna att få sådana kunskaper.

Enligt utskottets mening ökar goda kunskaper i

svenska språket och om svenska samhällsförhållanden

förutsättningarna för arbete och deltagande i

samhällslivet. Utskottet delar regeringens bedömning

att det allmännas uppgift bör vara att se till att

professionell undervisning erbjuds och att den är av

god kvalitet samt att undervisningen så långt

möjligt anpassas till individuella förutsättningar

och behov. Utskottet anser också att det ytterst är

de enskilda individerna som måste ta ansvar för sin

språkinlärning. Samhället kan stimulera

språkinlärningen, men motivationen och kunskaperna

kan inte tvingas fram. Enligt utskottets uppfattning

skulle ett språkkrav för erhållande av svenskt

medborgarskap medföra svårigheter. Bland annat

uppkommer frågan om vilken kunskapsnivå som skall

uppnås och hur denna skall dokumenteras. Vidare

skulle kontrollen av att kunskapskravet uppnåtts

innebära en ökad administration. Utskottet delar

regeringens bedömning att det skulle vara förenat

med betydande svårigheter att få till stånd ett

rättvist och praktiskt system.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet

motionerna 2000/01:Sf2 yrkandena 1 och 2,

2000/01:Sf1 och 1999/2000:Sf601.

Utskottet vill peka på att sfi är en sammanhållen

utbildning under kommunalt huvudmannaskap men att

det står kommunerna fritt att uppdra åt andra att

anordna undervisningen. Sfi ges på flera olika

nivåer och kursplanen skall ta hänsyn till olika

gruppers behov. Efter sfi-studierna är det möjligt

att fortsätta att studera på t.ex. folkhögskola

eller komvux. Utskottet noterar att läroplanen för

bl.a. sfi även omfattar skolans roll när det gäller

samhällets gemensamma värderingar.

Utskottet noterar också att Riksdagens revisorer

har granskat svenskundervisningen och

arbetsmarknadssituationen för invandrare. I

rapporten 2000/01:3 Språk och arbete konstaterar

revisorerna att svenskundervisningen för invandrare

inte är anpassad till de elevgrupper som har svårast

att lära sig svenska - framför allt äldre invandrare

och invandrare med kort skolutbildning. Revisorerna

menar att utbildningen måste förändras för att dessa

elever skall få en möjlighet att lära sig

tillräckligt bra svenska. Utskottet kan konstatera

att revisorernas invändningar främst rör problem för

de elevgrupper som har svårast att lära sig svenska.

Frågor om sfi kommer att behandlas i en

proposition om vuxenutbildningen som regeringen

avser att lämna till riksdagen under våren.

Utskottet anser att propositionen om

vuxenutbildningen bör avvaktas och avstyrker motion

2000/01:Sf2 yrkande 3. Även motion 2000/01:Sf3

yrkande 7 avstyrks.

Information och handläggning av

medborgarskapsärenden m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motionsyrkanden om vilken

myndighet som skall informera om

medborgarskapets innebörd respektive

handlägga medborgarskapsärenden och om

utformning av ceremonier vid erhållande av

svenskt medborgarskap. Jämför reservationerna

7 (kd) och 8 (m).

Propositionen

Migrationsverket är central utlänningsmyndighet och

beslutar i ärenden som rör svenskt medborgarskap. I

propositionen anges att Migrationsverket fortsatt

skall ha till uppgift att informera om

förutsättningarna för att erhålla svenskt

medborgarskap.

Integrationsverket har ett övergripande ansvar för

alla åtgärder som utgör ett led i integrationen.

Regeringen anser därför att det bör vara en uppgift

för Integrationsverket att svara för att information

om medborgarskapets innebörd utarbetas och att den

sprids på lämpligt sätt såväl bland svenska som

utländska medborgare och bland statslösa.

När det gäller frågan om särskilda ceremonier bör

hållas för personer som förvärvar svenskt

medborgarskap anförs i propositionen att en

utlänning som blir svensk medborgare måste kunna

känna att han eller hon därmed betraktas som svensk

och accepteras fullt ut av det svenska samhället.

Regeringen anser att det är viktigt att nya

medborgare välkomnas till det svenska samhället

under värdiga former. Detta bör emellertid som

hittills vara ett frivilligt åtagande för

kommunerna. I propositionen anges att

Integrationsverket bör kunna utforma

informationsmaterial som ger exempel på lämpliga

sätt att genomföra arrangemangen som kommunerna står

för, i vissa fall i samverkan med länsstyrelsen.

Motioner

I motion 2000/01:Sf4 av Magda Ayoub m.fl. (kd)

yrkande 3 anförs att det är mycket viktigt att

informationen till den som ansöker om dubbelt

medborgarskap är grundlig. Eftersom det är

Migrationsverket som beslutar om svenskt

medborgarskap bör det vara därifrån informationen

utgår och inte, som föreslås i propositionen, från

Integrationsverket. I motionen begärs ett

tillkännagivande om detta.

I motion 1999/2000:Sf622 av Viola Furubjelke och

Sonia Karlsson (s) begärs ett tillkännagivande om

att medborgarskapsfrågor skall handläggas av Inte-

grationsverket.

När det gäller formerna vid förvärv av svenskt

medborgarskap begär Margit Gennser m.fl. (m) i

motion 2000/01:Sf3 yrkande 8 att regeringen lägger

fram förslag på lämpliga ceremonier vid förvärv av

svenskt medborgarskap. Motionärerna framhåller att

ett medborgarskap innebär att man blir medborgare i

en stat och inte i en kommun. Det tillkommer därför

riksdag och regering att utforma lämpliga

ceremonier, som kan administreras av

landshövdingarna.

Utskottets ställningstagande

Migrationsverket är central utlänningsmyndighet med

uppgift bl.a. att pröva ärenden om svenskt

medborgarskap. Utskottet finner inte skäl att, såsom

yrkas i motion 1999/2000:Sf622, överföra denna

prövning på Integrationsverket. Motionen avstyrks.

Utskottet anser att det bör ankomma på

Migrationsverket att, som också gäller i dag,

informera om förutsättningarna för att erhålla

svenskt medborgarskap och om ansöknings- och

anmälningsprocessen.

Integrationsverket har ett övergripande ansvar för

åtgärder som utgör ett led i integrationen.

Integrationsverket vänder sig också till alla som är

bosatta i Sverige, såväl utlänningar som svenska

medborgare. Utskottet, som tidigare har pekat på

medborgarskapets betydelse för

integrationsprocessen, anser i likhet med regeringen

att Integrationsverket är mest lämpat för att ta

ansvar för den information som rör medborgarskapets

innebörd. Som ett komplement till Migrationsverkets

information om svenskt medborgarskap bör således

Integrationsverket ansvara för att en allmän

information om medborgarskapets innebörd eller

betydelse utarbetas och sprids på lämpligt sätt.

Med det anförda avstyrker utskottet motion

2000/01:Sf4 yrkande 3.

Utskottet har tidigare vid ett flertal tillfällen

avstyrkt motionsyrkanden om införande av en statligt

arrangerad ceremoni vid förvärv av svenskt

medborgarskap, senast i betänkande 1994/95:SfU2.

Utskottet har därvid påtalat att det står kommunerna

fritt att anordna en högtidlighet för sådana

kommuninvånare som beviljas svenskt medborgarskap

och att så sker i flera kommuner. Utskottet delar

regeringens bedömning att det är viktigt att nya

medborgare välkomnas till det svenska samhället

under värdiga former. Detta bör emellertid som

hittills vara ett frivilligt åtagande för

kommunerna. Utskottet avstyrker med det anförda

motion 2000/01:Sf3 yrkande 8.

Ansökningskostnader

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motionsyrkanden om avgifter

för att ansöka om svenskt medborgarskap.

Jämför särskilda yttranden 2 (m) och 3 (v).

Gällande ordning

Av 9 a § första stycket medborgarskapskungörelsen

(1969:235) framgår att avgift tas ut för prövning av

anmälan och ansökan enligt MedbL.

Avgiften för ansökan om naturalisation är 1 500

kr.

Ogifta barn under 18 år som omfattas av förälderns

naturalisationsbeslut är befriade från avgift.

Avgift tas inte heller ut av statslösa som fått

flyktingförklaring eller resedokument utfärdade av

svensk myndighet.

Vid anmälan om svenskt medborgarskap i vissa fall

för nordiska medborgare är avgiften 475 kr. Avgiften

vid annan anmälan samt vid ansökan i andra fall är

175 kr.

Motioner

I motionerna 2000/01:Sf634 av Ulla Hoffmann m.fl.

(v) och 1999/2000:Sf613 av Tasso Stafilidis m.fl.

(v) anges att möjligheten att ansöka om svenskt

medborgarskap är en grundläggande mänsklig och

demokratisk rättighet. Många invandrade personer är

av olika anledningar beroende av socialbidrag. Inom

det ekonomiska biståndet som kommunen ger enligt

socialtjänstlagen ryms inte kostnaden för att ansöka

om svenskt medborgarskap. Motionärerna anser att

regeringen bör se över systemet med avgifter med

målsättningen att svenskt medborgarskap skall kunna

sökas kostnadsfritt. Enligt motionärerna täcks

kostnaderna för själva handläggningen av anslag till

Migrationsverket och avgifterna går direkt till

statsinkomsterna. En ändring av avgifterna medför

enligt motionärerna inte ökade utgifter utan endast

minskade statliga intäkter med ca 39 miljoner

kronor. I motionerna begärs tillkännagivanden härom.

I motion 2000/01:Sf632 av Martin Nilsson (s) anförs

att regeringen bör granska vilken effekt avgiften

har vid ansökan om svenskt medborgarskap. Motionären

anser att avgiften på sin höjd bör motsvara de

administrativa kostnaderna för

medborgarskapsansökan. I motionen begärs ett

tillkännagivande om detta.

Yilmaz Kerimo (s) begär i motion 1999/2000:Sf631

ett tillkännagivande om att avgifterna vid ansökan

om svenskt medborgarskap bör ses över. Motionären

anser att kostnaden antingen bör ingå i begreppet

skälig levnadsnivå för socialbidrag eller att de som

är socialbidragsberoende befrias från att betala

avgift.

Utskottets ställningstagande

Av artikel 13 i 1997 års europeiska konvention om

medborgarskap framgår att konventionsstaterna skall

tillse att avgifterna för bl.a. förvärv av

medborgarskap är skäliga. Enligt 1997 års

medborgarskapskommitté kan den nuvarande avgiften om

1 500 kr knappast anses direkt strida mot

konventionen. Avgiften är emellertid så pass hög att

den för många människor kan utgöra ett problem.

Enligt utskottets uppfattning är det mycket

viktigt att försäkra sig om att avgiftens storlek

inte är ett hinder för någon att ansöka om svenskt

medborgarskap. Frågan om vilka kostnader som

rimligen kan godtas bör utgå från att den enskilde

aldrig skall behöva avstå från att ansöka på grund

av avgiftsnivån. Eftersom avgift tas ut även om

ansökan avslås kan avgiftens storlek i vissa fall få

betydelse för om ett avslag överklagas eller om en

ny ansökan ges in senare.

Utskottet utgår från att regeringen, förutom vid

den sedvanliga budgetbehandlingen, i samband med

uppföljningen av den nya lagen även granskar

effekterna av avgifternas storlek och utformning.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna

2000/01:Sf634, 1999/2000:Sf613, 2000/01:Sf632 och

1999/2000:Sf631.

Lagförslagen i övrigt

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bifaller regeringens övriga

förslag, bl.a. förslag om att barn med svensk

far alltid skall förvärva svenskt

medborgarskap vid födelsen om barnet föds i

Sverige och annars, om föräldrarna inte är

gifta med varandra, efter anmälan samt

förslag som underlättar för barn och ungdomar

med utländskt medborgarskap att erhålla

svenskt medborgarskap.

Propositionen

Övriga i propositionen föreslagna förändringar

innebär i huvudsak följande.

Regeringen föreslår att ett barn med svensk far

alltid skall förvärva svenskt medborgarskap vid

födelsen om barnet föds i Sverige. Föds barnet

utomlands och är föräldrarna inte gifta med varandra

skall barnet kunna förvärva svenskt medborgarskap

genom anmälan av fadern. Giltig

faderskapsfastställelse måste finnas när anmälan

sker. Fadern behöver inte ha del i vårdnaden för att

göra en anmälan och moderns eller särskilt förordnad

vårdnadshavares samtycke skall inhämtas.

Åldersgränsen för barns samtycke föreslås sänkas

från 15 till 12 års ålder.

För att underlätta för barn och ungdomar med

utländskt medborgarskap att erhålla svenskt

medborgarskap föreslås att dessa barn skall kunna

förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan om

barnet har permanent uppehållstillstånd i Sverige

och dessutom hemvist här sedan fem år. En anmälan

skall göras innan barnet fyllt 18 år.

Anmälan kan också göras efter det att en person

med utländskt medborgarskap fyllt 18 år men innan

denne fyllt 20 år. I dessa fall krävs förutom

permanent uppehållstillstånd att personen har haft

hemvist i Sverige sedan han eller hon fyllde 13 år.

Det krav på permanent uppehållstillstånd som

föreskrivs i lagen skall inte gälla den som är

medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge. När

det gäller medborgare i övriga EES-länder föreslås

att ett tidsbegränsat s.k. EES-tillstånd för minst

fem år likställs med ett permanent

uppehållstillstånd.

Återvinning av svenskt medborgarskap skall enligt

regeringen vara möjligt för den som har fyllt 18 år

och har haft hemvist i Sverige under sammanlagt tio

år före 18 års ålder och som dessutom har hemvist

här sedan två år. Som en konsekvens av förslaget om

dubbelt medborgarskap skall det inte krävas att

sökanden i samband med återvinningen befriar sig

från sitt utländska medborgarskap. Möjligheten till

återvinning skall stå öppen även för den som har

förvärvat sitt svenska medborgarskap på annat sätt

än genom födelsen.

Beträffande svenskt medborgarskap efter ansökan

(naturalisation) föreslås att nuvarande praxis skall

framgå av lagen när det gäller dels kravet på

permanent uppehållstillstånd för att söka svenskt

medborgarskap, dels att fyra års hemvisttid är

tillräckligt för att den som är statslös eller

flykting skall beviljas svenskt medborgarskap. I

övrigt skall villkoren för naturalisation vara

oförändrade. Begreppet "hederlig vandel" föreslås

ersättas med "hederligt levnadssätt". Regeringen

anser att begreppen är synonyma.

Som en konsekvens av förslaget om att tillåta

dubbelt medborgarskap slopas systemet med villkorad

naturalisation.

Om det är till gagn för Sverige kan dispens

beviljas från villkoren för naturalisation. Denna

dispensgrund är mycket ovanlig och föreslås tas

bort. Det skall dock finnas en möjlighet att bevilja

dispens om det finns särskilda skäl.

Den som är sambo med en svensk medborgare skall

jämställas med den som är gift med en svensk

medborgare i fråga om dispens. Samma förhållande

skall gälla för homosexuella sambor.

Innehav av dubbelt medborgarskap utgör enligt

nuvarande praxis tillräckliga skäl för att bifalla

en ansökan om befrielse från svenskt medborgarskap.

I propositionen föreslås att denna praxis skall

komma till uttryck i den nya lagen. Befrielse från

svenskt medborgarskap i de fall sökanden har hemvist

i Sverige får därför vägras endast om det föreligger

särskilda skäl.

I propositionen anges att det finns skäl att införa

ett tvåinstanssystem för s.k. säkerhetsärenden. Ett

tvåinstanssystem överensstämmer med 1997 års

konvention och medför även att regeringen avlastats

prövningen av förvaltnings-ärenden. Migrationsverket

föreslås överta funktionen som första instans från

regeringen. Migrationsverkets beslut skall sedan

kunna överklagas till regeringen.

När det gäller överlämnande av ärenden till

regeringen föreslås att möjligheten att överlämna

ett ärende i prejudikatsyfte skall finnas kvar.

Möjligheten att överlämna ett ärende som bedöms ha

betydelse för rikets förhållande till främmande makt

eller mellanfolklig organisation samt möjligheten

att överlämna ett ärende för att synnerliga skäl

talar för det föreslås emellertid tas bort.

Regeringen är enligt propositionen på annat sätt

tillförsäkrad insyn i dessa ärenden, som också är

mycket ovanliga.

Den nya medborgarskapslagen kommer att kompletteras

med en förordning med föreskrifter om lagens

tillämpning. Dessa är att betrakta som

verkställighetsföreskrifter, som regeringen kan

utfärda enligt 8 kap. 13 § RF.

Förordningen kommer även att innehålla

föreskrifter motsvarande de som finns i nuvarande 10

§ MedbL, och som rör regeringens rätt att efter

avtal med Danmark, Finland, Island eller Norge

förordna om tillämpningen av en eller flera

bestämmelser gentemot dessa länder. Dessa

föreskrifter kräver emellertid enligt regeringens

bedömning stöd i lag. Bemyndigandet i 10 § MedbL

kommer därför att föras över till den nya lagen och

tas in i 16 §.

Utskottets ställningstagande

Utskottet välkomnar förslaget om att ett barn med en

svensk far automatiskt skall förvärva svenskt

medborgarskap vid födelsen om barnet föds i Sverige

och att barnet om föräldrarna inte är gifta med

varandra och det föds i utlandet skall kunna få

svenskt medborgarskap genom anmälan. Utskottet delar

även regeringens uppfattning att man bör underlätta

för barn och ungdomar med utländskt medborgarskap på

så sätt att de genom anmälan kan erhålla svenskt

medborgarskap efter fem års hemvist i Sverige.

Utskottet har inte heller i övrigt något att erinra

mot regeringens förslag. Utskottet noterar dock att

konstitutionsutskottet beträffande bemyndigandet i

16 § påpekar att det i praktiken endast är en

bestämmelse om ikraftträdande och att bemyndigandet

huvudsakligen grundas på konstitutionell praxis.

Konstitutionsutskottet finner det inte

tillfredsställande med en konstitutionell praxis som

inte överensstämmer med regeringsformens ordalydelse

och förordar att en översyn av berörda regler i

regeringsformen görs i lämpligt sammanhang.

Utskottet, som i tidigare avsnitt har behandlat

vissa delar av lagförslaget, tillstyrker regeringens

förslag till lag om svenskt medborgarskap i övrigt.

Utskottet tillstyrker även förslaget till lag om

ändring i lagen om homosexuella sambor.

Ikraftträdande,

övergångsbestämmelser och ekonomiska

konsekvenser

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bifaller regeringens förslag om att

den nya lagen om svenskt medborgarskap skall

träda i kraft den 1 juli 2001, att reglerna

om automatisk förlust av svenskt

medborgarskap skall tillämpas till den 1 juli

2002 gentemot de länder som är bundna av 1963

års konvention och att den som har förlorat

sitt svenska medborgarskap under vissa

förutsättningar kan återfå det efter anmälan

före den 1 juli 2003.

Propositionen

Lagen om svenskt medborgarskap föreslås träda i

kraft den 1 juli 2001. Genom den nya lagen upphävs

lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap samt 13 §

första stycket lagen (1924:130) om förvärvande och

förlust av svenskt medborgarskap.

I propositionen föreslås övergångsbestämmelser som

bl.a. innebär att en person som förlorat sitt

svenska medborgarskap enligt 7 § i 1950 års lag, men

som skulle haft det kvar om den nya lagen gällt vid

tidpunkten för förlusten, återfår svenskt

medborgarskap om han eller hon hos Migrationsverket

före den 1 juli 2003 anmäler önskemål om det. Detta

gäller dock inte personer som haft möjlighet att

återfå svenskt medborgarskap redan enligt

övergångsbestämmelserna till lagen (1979:139) om

ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap.

Vidare föreslås att reglerna om automatisk förlust

av svenskt medborgarskap skall tillämpas till den 1

juli 2002 gentemot de länder som är bundna av

bestämmelserna om begränsning av fall av flerfaldigt

medborgarskap i 1963 års europeiska konvention.

Regeringen anser att osäkerheten när det gäller

samhällsekonomiska kostnader till följd av förslaget

är så stor att någon preciserad beräkning inte bör

göras. Bedömningen är dock att nettokostnaderna

kommer att blir förhållandevis marginella. På sikt

bör en viss ökning av antalet personer som väljer

att bosätta sig i Sverige inte vara negativt för

svensk samhällsekonomi.

När det gäller kostnaderna för handläggningen av

medborgarskapsärenden hos Migrationsverket och

Utlänningsnämnden bör enligt propositionen den

förväntade tillfälliga ökningen av antalet

ansökningar kunna hanteras utan ytterligare

kostnader för staten. På sikt bör förslaget leda

till att handläggningen underlättas och förenklas i

flera avseenden, exempelvis när det gäller s.k.

villkorat medborgarskap och förslaget om att

underlätta för barn och ungdomar att på ett

förenklat sätt få svenskt medborgarskap efter

anmälan. Hos förvaltningsdomstolarna kan de nya

reglerna leda till en viss ökning av antalet mål.

Ökningen beräknas dock inte bli större än att

handläggningen kan klaras inom ramen för

tillgängliga resurser.

Utskottets ställningstagande

Före 1979 kunde ett barn under vissa förutsättningar

förlora sitt svenska medborgarskap om barnet fick

ett utländskt medborgarskap genom att föräldrarna

ingick äktenskap med varandra (7 § punkt 4). Denna

bestämmelse upphörde den 1 juli 1979 men enligt

övergångsbestämmelserna kunde barnet genom anmälan

av modern återfå sitt svenska medborgarskap. Detta

gällde dock under förutsättning att barnet var fött

den 1 juli 1961 eller senare, att anmälan gjordes

före den 1 juli 1982 och att modern vid

anmälningstillfället var svensk medborgare och

barnet under 18 år.

Föreningen Svenskar i världen har i en skrivelse

till utskottet framfört att det föreslagna

undantaget för personer som haft möjlighet att

återfå svenskt medborgarskap enligt

övergångsbestämmelserna till lagen (1979:139) om

ändring i MedbL bör utgå. Förening anser att

informationen i samband med 1979 års lagändring till

mödrar bosatta utomlands var bristfällig.

De övergångsbestämmelser som föreslås gälla vid

ikraftträdandet av den nya medborgarskapslagen avser

sådana regeländringar som genomförs med den nya

lagen. Utskottet delar därför bedömningen i

propositionen att möjligheten att genom anmälan

återfå svenskt medborgarskap som förlorats

automatiskt inte bör omfatta personer som förlorat

medborgarskapet enligt en tidigare bestämmelse och

som redan haft möjlighet att genom anmälan återfå

sitt svenska medborgarskap. Utskottet kan konstatera

att de barn som innan 1979 års lag trädde i kraft

förlorat sitt svenska medborgarskap enligt

förutvarande 7 § 4 MedbL och som haft möjlighet att

utnyttja de tidigare övergångsbestämmelserna i dag

är mellan 22 och 40 år gamla. Enligt utskottets

uppfattning gäller också för dessa personer de

vanliga bestämmelserna i medborgarskapslagen om

möjlighet att erhålla svenskt medborgarskap på annat

sätt än genom anmälan.

Utskottet har således inget att erinra mot de nu

föreslagna övergångsbestämmelserna i denna del.

Vissa länder har tillträtt endast kapitel 2 om

militära förpliktelser vid flerfaldigt medborgarskap

i 1963 års europeiska konvention och omfattas

således inte av konventionens kapitel 1 om

begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap. I

övergångsbestämmelsernas punkt 1 bör därför i

förtydligande syfte anges att reglerna om förlust av

medborgarskap i 7 § MedbL skall tillämpas till den 1

juli 2002 när det gäller svenska medborgare som blir

medborgare i en annan stat som är bunden av

bestämmelserna om begränsning av flerfaldigt

medborgarskap (kapitel 1) i 1963 års europeiska

konvention. På detta sätt klargörs att endast de

länder som tillträtt konventionens första kapitel

berörs av övergångsbestämmelsen.

Utskottet tillstyrker med denna ändring förslagen

om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.

Utskottets överväganden

Dubbelt medborgarskap

Utskottets förslag i korthet

Principen om undvikande av dubbelt

medborgarskap skall överges. Riksdagen

godkänner att Sverige säger upp 1963 års

konvention om begränsning av fall av

flerfaldigt medborgarskap och godkänner 1997

års konvention om medborgarskap. Därmed

bifaller riksdagen regeringens förslag och

avslår motionsyrkanden om att principen bör

upprätthållas. Jämför reservation 1 (m).

Gällande ordning

Den nuvarande svenska medborgarskapslagstiftningen

bygger på att dubbelt medborgarskap i princip bör

undvikas. Principen har i många delar varit

avgörande för utformningen av den nuvarande lagen

(1950:382) om svenskt medborgarskap (MedbL). Flera

av lagens bestämmelser har till syfte att begränsa

uppkomsten av dubbla medborgarskap.

Enligt 7 § förlorar den som är svensk medborgare

sitt svenska medborgarskap, om han eller hon

förvärvar utländskt medborgarskap efter ansökan

eller uttryckligt samtycke. Den som tidigare har

varit svensk medborgare och enligt 4 § skulle kunna

återvinna det svenska medborgarskapet genom anmälan

kan inte göra det om han eller hon inte styrker att

han eller hon därigenom förlorar det utländska

medborgarskapet.

För en utländsk medborgare som söker svenskt

medborgarskap kan det enligt 6 § femte stycket vara

ett villkor för naturalisation att sökanden inom

viss tid styrker att han eller hon fått medgivande

till befrielse från sitt utländska medborgarskap. Av

ordalydelsen framgår att ett sådant villkor dels

inte måste uppställas, dels kan efterges. I praxis

har villkorsbefrielse aktualiserats bl.a. när

lagstiftningen i det andra landet inte erkänner

naturalisation som grund för befrielse från

medborgarskap, när en flykting ansöker om

naturalisation, när den som ansöker om svenskt

medborgarskap får avslag på sin ansökan om befrielse

från det andra medborgarskapet eller när det andra

landet tar ut höga avgifter för en ansökan om

befrielse.

1963 års europeiska konvention om begränsning av

fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära

förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap,

som ratificerades av Sverige år 1968, har till

huvudsakligt syfte att reducera antalet fall av

dubbla medborgarskap. En vuxen person som är

medborgare i någon av konventionsstaterna och som av

fri vilja förvärvar medborgarskap i en annan sådan

stat skall enligt konventionen förlora sitt tidigare

medborgarskap. Konventionen reglerar även frågor om

fullgörande av värnplikt.

Propositionen

I propositionen anges inledningsvis att principen om

undvikande av dubbelt medborgarskap i många delar

har varit avgörande för utformningen av MedbL. Under

den tid som förflutit sedan MedbL trädde i kraft har

emellertid stora förändringar skett i samhället. Det

är i dag, jämfört med för 50 år sedan, betydligt

vanligare att personer bosätter sig i ett annat land

än det där de föddes. Det kan vara en i grunden

ofrivillig flytt orsakad av krig eller andra

omständigheter eller en frivillig bosättning i ett

annat land på grund av arbete eller familjebildning.

Vidare anges i propositionen att utlänningar med

hemvist i Sverige i svensk internationell privat-

och processrättslig lagstiftning i stor utsträckning

har kommit att jämställas med svenska medborgare

genom att hemvistprincipen (dvs. att avgörande vikt

skall fästas vid en persons hemvist när val mellan

olika rättssystem uppstår) vunnit inträde framför

nationalitetsprincipen (dvs. att vid val av

tillämplig lag är parternas medborgarskap avgörande

framför deras hemvist). Den ökade tillämpningen av

hemvistprincipen har i sin tur fått till följd att

betydelsen av en persons medborgarskap har minskat.

I propositionen anges vidare att den allmänt ökade

internationaliseringen bl.a medfört att människor i

högre utsträckning än tidigare känner verklig och

djup anknytning till mer än ett land.

När det gäller praktiska fördelar för enskilda

personer med dubbelt medborgarskap nämns i

propositionen möjligheten att utan särskilt

tillstånd kunna bosätta sig och arbeta i vart och

ett av medborgarskapsländerna. En annan fördel är

att det enkelt, utan hänsyn till eventuella

visumregler, går att besöka ursprungslandet.

Möjligheten att behålla det gamla medborgarskapet

ger också en trygghet och underlättar för de

människor som har tankar på att förr eller senare

återvända till sitt ursprungsland. Enligt

propositionen kan den trygghet som det innebär att

ha det gamla medborgarskapet kvar bidra till en

snabbare integrering i det nya samhället. Att få

svenskt medborgarskap kan också i sig ses som ett

viktigt led i integrationsprocessen.

I propositionen behandlas fyra områden där problem

kan uppstå till följd av att personer innehar dubbla

medborgarskap.

När det gäller rösträtt och valbarhet anges att

den dubbla rösträtten - med hänvisning till

principen "en individ, en röst" - kan ses som ett

hinder mot att tillåta dubbelt medborgarskap. Enligt

propositionen finns i dag inte någon

lagstiftningsmetod som på ett tillfredsställande

sätt skulle lösa problemet med den dubbla

rösträtten. Med hänsyn härtill och att det sannolikt

är förhållandevis få människor som verkligen

utnyttjar sin dubbla rösträtt gör regeringen den

bedömningen att övervägande skäl talar för att

tillåta dubbelt medborgarskap.

Beträffande försämrade möjligheter att ge

konsulärt bistånd anförs i propositionen att den som

förvärvar svenskt medborgarskap efter ansökan eller

anmälan skall informeras om de problem som kan

uppstå och att han eller hon därmed huvudsakligen

själv styr över risken att hamna i en utsatt

position. Regeringens uppfattning är att eventuella

svårigheter att lämna konsulärt bistånd inte är

något starkt skäl mot att tillåta dubbelt

medborgarskap fullt ut.

När det gäller skyldigheten att fullgöra värnplikt

gör regeringen den bedömningen att med beaktande av

de konventioner och överenskommelser som finns på

området framstår problemen med skyldigheter för

personer med dubbelt medborgarskap att fullgöra

värnplikt i mer än ett land sammantaget som relativt

små.

Propositionen behandlar även säkerhetsaspekter och

frågan om dubbelt medborgarskap skulle kunna leda

till dubbla lojaliteter mot länder och således till

lojalitetskonflikter. I propositionen anförs att det

erfarenhetsmässigt är andra faktorer än ett

eventuellt dubbelt medborgarskap som är avgörande

för om en person kommer att ägna sig åt brottslig

verksamhet som utgör en säkerhetsrisk för ett land

och att de säkerhetsmässiga aspekterna på dubbelt

medborgarskap internationellt inte upplevs som något

problem. I propositionen anges vidare att vid den

lämplighets- och säkerhetsbedömning som föregår en

anställning inom försvaret kan även dubbelt

medborgarskap vägas in som en av flera

omständigheter. Regeringen anser således att inte

heller säkerhetsaspekter utgör ett hinder mot att

tillåta dubbelt medborgarskap fullt ut.

I propositionen anges att vid bedömningen av för-

respektive nackdelar med dubbelt medborgarskap måste

även vägas in att det finns ett stort antal personer

med dubbelt medborgarskap bosatta i Sverige och att

de undantag från huvudregeln som finns innebär att

principen om undvikande av dubbelt medborgarskap

redan i dag måste betraktas som i betydande grad

modifierad. Av propositionen framgår att totalt ca

300 000 personer i Sverige beräknas ha dubbla

medborgarskap antingen direkt enligt lagstiftningen,

eller på grund av praxis genom villkorsbefrielse vid

naturalisation. Trots att det redan i dag finns ett

stort antal personer med dubbla medborgarskap har

enligt propositionen inga tecken framkommit på att

detta skulle ha medfört några mer påtagliga problem.

Regeringen gör sammanfattningsvis den bedömningen

att nackdelarna som kan följa av dubbelt

medborgarskap framstår som relativt begränsade och

att de enskildas intresse av att få inneha dubbelt

medborgarskap väger tyngre. Regeringen föreslår

därför att det bör bli fullt ut tillåtet att ha

dubbelt medborgarskap. Detta innebär att nu gällande

bestämmelser i MedbL som tar sikte på att begränsa

dubbelt medborgarskap inte bör få någon motsvarighet

i den nya lagen. Som en följd härav föreslås även

att 1963 års konvention, som innehåller bestämmelser

om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap

och om militära förpliktelser i fall av flerfaldigt

medborgarskap, skall frånträdas.

1997 års europeiska konvention om medborgarskap,

som trädde i kraft den 1 mars 2000, är neutral i

fråga om dubbelt medborgarskap och överlämnar till

konventionsstaterna att själva bestämma i vilken

utsträckning dubbelt medborgarskap skall tillåtas.

I propositionen anges att 1997 års konvention bärs

upp av värderingar och principer som Sverige i alla

delar kan ställa sig bakom. Enligt regeringens

uppfattning råder det inte någon tvekan om att

bestämmelserna i förslaget till ny medborgarskapslag

står i överensstämmelse med konventionen.

Åldersgränsen för fullgjord militärplikt skall för

svensk del även nu anges till 30 år. Regeringen

föreslår att riksdagen godkänner att Sverige

ratificerar 1997 års europeiska konvention om

medborgarskap.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till de motiveringar som framförs

under Utskottets överväganden föreslår utskottet att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Dubbelt medborgarskap

Riksdagen godkänner att Sverige säger upp 1963

års konvention om begränsning av fall av

flerfaldigt medborgarskap och om militära

förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap

och godkänner 1997 års europeiska konvention om

medborgarskap. Därmed bifaller riksdagen

regeringens förslag i denna del och avslår

motionerna 1999/2000:Sf637 yrkande 11,

1999/2000:Sf640 yrkande 12 och 2000/01:Sf3

yrkandena 1-6.

Reservation 1 (m)

2. Svenskt medborgarskap genom adoption

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

svenskt medborgarskap såvitt avser 3 § och avslår

därmed motion 2000/01:Sf4 yrkande 1.

Reservation 2 (kd)

3. Svenskt medborgarskap för statslösa barn

och ungdomar

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

svenskt medborgarskap såvitt avser 6 § och avslår

därmed motionerna 1999/2000:Sf637 yrkande 10,

2000/01:Sf4 yrkande 2 och 2000/01:Sf274 yrkande

10.

Reservation 3 (kd)

4. Återkallelse av beslut om

naturalisation

Riksdagen avslår motion 2000/01:Sf3 yrkande 9.

Reservation 4 (m)

5. Språkkunskaper som villkor för svenskt

medborgarskap

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Sf601,

2000/01:Sf1 och 2000/01:Sf2 yrkandena 1 och 2.

Reservation 5 (m)

6. Svenskundervisning för invandrare

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf2 yrkande

3 och 2000/01:Sf3 yrkande 7.

Reservation 6 (m)

7. Information och handläggning av

medborgarskapsärenden

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Sf622 och

2000/01:Sf4 yrkande 3.

Reservation 7 (kd)

8. Ceremonier för nya svenska medborgare

Riksdagen avslår motion 2000/01:Sf3 yrkande 8.

Reservation 8 (m)

9. Ansökningskostnader

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Sf613,

1999/2000:Sf631, 2000/01:Sf632 och 2000/01:Sf634.

10. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om svenskt medborgarskap, till den del

det inte omfattas av punkt 2 och 3, med den

ändringen att i övergångsbestämmelserna punkt 1

tredje meningen efter orden "bunden av" införs

"bestämmelserna om begränsning av fall av

flerfaldigt medborgarskap (kapitel 1) i",

dels lag om ändring i lagen (1987:813) om

homosexuella sambor.

Stockholm den 6 februari 2001

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Berit Andnor

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Berit

Andnor (s), Bo Könberg (fp), Maud Björnemalm (s),

Anita Jönsson (s), Ulla Hoffmann (v), Rose-Marie

Frebran (kd), Gustaf von Essen (m), Mariann

Ytterberg (s), Göran Lindblad (m), Lennart Klockare

(s), Sven-Erik Sjöstrand (v), Cecilia Magnusson (m),

Kerstin-Maria Stalin (mp), Birgitta Carlsson (c),

Margareta Cederfelt (m), Göte Wahlström (s) och

Magda Ayoub (kd).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Dubbelt medborgarskap (punkt 1)

av Gustaf von Essen, Göran Lindblad, Cecilia

Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1. Riksdagen beslutar dels avslå regeringens förslag

om att godkänna att Sverige säger upp 1963 års

konvention om begränsning av fall av flerfaldigt

medborgarskap och om militära förpliktelser i fall

av flerfaldigt medborgarskap samt att godkänna 1997

års europeiska konvention om medborgarskap och dels

tillkännage för regeringen som sin mening vad som

framförs i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen

motion 2000/01:Sf3 yrkandena 1-6 och avslår

motionerna 1999/2000:Sf637 yrkande 11 och

1999/2000:Sf640 yrkande 12.

Ställningstagande

Enligt vår mening minskas medborgarskapets stora

betydelse inte på något sätt av den allmänna

globaliseringen eller medlemskap i EU. Vi kan inte

heller se att möjligheten att ha ett eller flera

medborgarskap i sig skulle bidra till en bättre

integration, det kan till och med vara tvärtom.

Vi anser att det ur principiell synpunkt är

viktigt att en medborgare inte genom valhandlingar

eller genom valbarhet bör kunna påverka den

politiska utvecklingen i flera länder. Denna princip

urholkas ytterligare genom regeringens förslag. En

författningsändring som leder till dubbel rösträtt i

nationella val bör därför enligt vår mening inte

genomföras. Vidare är vi av den åsikten att ett av

de viktigaste åtagandena en stat har gentemot sina

medborgare är att fullt ut agera för att tillvarata

sina medborgares intressen i samband med

utrikesbesök. Den som har dubbelt eller flerfaldigt

medborgarskap befinner sig i dessa fall i en mer

utsatt position än personer med enbart ett

medborgarskap.

Vår uppfattning är att en stor grupp människor med

invandrarbakgrund i praktiken kan komma att

uteslutas från tjänstgöring i försvaret bl.a. för

att de följt statsmakternas intentioner vad gäller

medborgarskap. Detta vore olyckligt för den etniska

representativiteten och därmed försvarets förankring

i hela det svenska samhället. Försvarets personal

måste vara allsidigt användbar och ha samma

skyldighet att delta i all verksamhet, även vid

internationella insatser. En övergång till

tillåtande av flera medborgarskap riskerar även att

på sikt skapa ett A- och ett B-lag, främst bland

Försvarsmaktens anställda.

Vi anser således att det inte föreligger något

bärande motiv för att överge den grundläggande

principen i svensk offentlig rätt om undvikande av

dubbelt medborgarskap. De undantag från principen

som finns redan i dag bör enligt vår mening även

fortsatt gälla. Vi föreslår att riksdagen avslår

propositionens förslag om att Sverige skall säga upp

1963 års konvention om undvikande av fall av

flerfaldigt medborgarskap och godkänna 1997 års

europeiska konvention om medborgarskap. Regeringen

bör återkomma med förslag till kompletterande

bestämmelser i nya medborgarskapslagen i enlighet

med vad vi anfört.

2. Svenskt medborgarskap genom adoption

(punkt 2)

av Rose-Marie Frebran och Magda Ayoub (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

svenskt medborgarskap såvitt avser 3 § och

tillkännager för regeringen som sin mening vad som

framförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen

motion 2000/01:Sf4 yrkande 1.

Ställningstagande

För att barn över 15 år skall få svenskt

medborgarskap krävs viss hemvisttid. Skälen härför

anges vara att samma regler skall gälla för

adoptivbarn som för biologiska barn. Vi anser

emellertid att en annan ordning kan gälla för

adoptivbarn än vad som gäller för biologiska barn

som ansöker om självständig naturalisation, eftersom

familjeförhållandena skiljer sig åt. Barn som kommer

till Sverige med sin familj har normalt samma

medborgarskap som föräldrarna medan adoptivbarn

oftast inte har samma medborgarskap som

adoptivföräldrarna när barnet kommer till Sverige.

Vi anser att barn som adopteras efter fyllda 12 år

men före 18 års ålder skall ha rätt att förvärva

svenskt medborgarskap genom anmälan om en av

föräldrarna är svensk medborgare. Regeringen bör

återkomma med förslag till lagändring härom. Vi

föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad vi här har framfört.

3. Svenskt medborgarskap för statslösa barn och

ungdomar (punkt 3)

av Rose-Marie Frebran och Magda Ayoub (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

svenskt medborgarskap såvitt avser 6 § och

tillkännager för regeringen som sin mening vad som

framförs i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen

motion 2000/01:Sf4 yrkande 2 och avslår motionerna

1999/2000:Sf637 yrkande 10 och 2000/01:Sf274 yrkande

10.

Ställningstagande

Vi anser att det i medborgarskapslagen bör klargöras

vem som skall kunna göra en anmälan om svenskt

medborgarskap för ett statslöst barn. Om förälder

eller annan vårdnadshavare saknas bör enligt vår

mening en god man kunna göra anmälan. Vi föreslår

att riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad vi har framfört härom.

4. Återkallelse av beslut om naturalisation

(punkt 4)

av Gustaf von Essen, Göran Lindblad, Cecilia

Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 4. Riksdagen

bifaller därmed motion 2000/01:Sf3 yrkande 9.

Ställningstagande

Det är stötande för den allmänna rättskänslan att

t.ex. en terrorist eller grov narkotikabrottsling,

eller en person som har begått grova brott och som

har ljugit eller bluffat sig till ett svenskt

medborgarskap, inte kan fråntas medborgarskapet.

Vi anser att regeringsformens regler om undantag

från förbudet att beröva svenska medborgare

medborgarskapet bör kompletteras. Möjligheten bör

utredas att genom lag göra ytterligare undantag för

den som förvärvat medborgarskapet genom

naturalisation. Detta får dock inte leda till att en

person blir statslös. Frågorna om hänsyn till

statslöshet och betydelsen av dubbla medborgarskap

bör regleras i lag.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi har framfört om

återkallelse av beslut om naturalisation.

5. Språkkunskaper som villkor för svenskt

medborgarskap (punkt 5)

av Gustaf von Essen, Göran Lindblad, Cecilia

Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 5. Riksdagen

bifaller därmed motionerna 1999/2000:Sf601,

2000/01:Sf1 och 2000/01:Sf2 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

De flesta länderna i Europa har bestämmelser som

säger att medborgarskap i landet kräver kunskaper i

landets språk. Med ett medborgarskap följer såväl

rättigheter som skyldigheter. Medborgarskapet är

också enligt vår mening en viktig symbolisk handling

och en reell markering av en djupare relation till

Sverige. Genom att ställa krav på vissa

svenskkunskaper för att erhålla svenskt

medborgarskap skulle också motivationen att delta i

svenskundervisningen öka.

Vi anser att kunskaper i svenska språket och

samhällskunskap bör vara en förutsättning för att

erhålla ett svenskt medborgarskap.

Dispensmöjligheter skall finnas för t.ex. äldre

sökande. Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi har framfört.

6. Svenskundervisning för invandrare (punkt 6)

av Gustaf von Essen, Göran Lindblad, Cecilia

Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 6. Riksdagen

bifaller därmed motionerna 2000/01:Sf2 yrkande 3 och

2000/01:Sf3 yrkande 7.

Ställningstagande

Att flyktingar/invandrare inte lär sig svenska

tillräckligt bra är enligt vår mening ett allvarligt

samhällsproblem och inte endast en skol- eller

utbildningsfråga. Att inte förstå språket utgör ett

hinder mot medverkan i ett lands demokratiska

utveckling.

Sfi-utbildningen visar dåliga resultat och har

kritiserats. Enligt Skolverkets stora

invandrarstudie 1998 pekar siffrorna på en

nedåtgående trend när det gäller den språkliga

integreringen. Många kvalificerade och akademiskt

utbildade invandrare får inte en chans att söka sig

till intensivkurser i svenska. Vi anser att sfi bör

konkurrensutsättas så att eleverna får frihet att

välja den skola som bäst för varje individs behov

fullföljer sin uppgift - att förmedla kunskap.

Vi anser också att det är viktigt att blivande

medborgare tillgodogör sig kunskaper om den

gemensamma värdegrund som Sverige under århundraden

byggt upp. Regeringen bör återkomma med förslag om

lämpliga former för hur detta skall ske.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi har framfört om

konkurrensutsättning av sfi och gemensam värdegrund.

7. Information och handläggning av

medborgarskapsärenden (punkt 7)

av Rose-Marie Frebran och Magda Ayoub (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 7. Riksdagen

bifaller därmed motion 2000/01:Sf4 yrkande 3 och

avslår motion 1999/2000:Sf622.

Ställningstagande

Vi anser att det är mycket viktigt att informationen

till den som ansöker om dubbelt medborgarskap är

grundlig. Alla komplikationer och problem som kan

uppstå till följd av dubbla medborgarskap måste vara

tydligt definierade i den information som skickas

ut. Eftersom det är Migrationsverket som beslutar om

svenskt medborgarskap bör det enligt vår mening vara

Migrationsverket som står för informationen, inte

Integrationsverket. Vi föreslår att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad vi

har framfört om information om medborgarskapsfrågor.

8. Ceremonier för nya svenska medborgare

(punkt 8)

av Gustaf von Essen, Göran Lindblad, Cecilia

Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 8. Riksdagen

bifaller därmed motion 2000/01:Sf3 yrkande 8.

Ställningstagande

Vi anser att ett medborgarskap inte i första hand

innebär att man blir medborgare i en kommun utan i

staten Sverige. Det tillkommer därför riksdag och

regering att utforma lämpliga ceremonier för nya

svenska medborgare som skulle kunna administreras av

landshövdingarna som agerar som regeringens och

riksdagens representanter. Ingenting hindrar att

även kommunerna involveras i ceremonierna. Vi

föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad vi har framfört om ceremonier vid

erhållande av svenskt medborgarskap.

Särskilda yttranden

1. Svenskt medborgarskap för statslösa barn och

ungdomar (punkt 3)

Kerstin-Maria Stalin (mp) anför:

Vi anser att alla statslösa barn som vistas i

Sverige bör kunna ansöka om svenskt medborgarskap i

och med att de får permanent uppehållstillstånd,

utan något krav på viss hemvisttid.

2. Ansökningskostnader (punkt 9)

Gustaf von Essen, Göran Lindblad, Cecilia

Magnusson och Margareta

Cederfelt (alla m) anför:

Utskottet anger i betänkandet att regeringen bör

granska effekterna av avgifternas storlek och

utformning. Vi vill framhålla att en avgift i sig i

många fall fyller en avhållande funktion. Det är

enligt vår mening viktigt att den enskilde noga

överväger tidpunkten för sin ansökan om svenskt

medborgarskap. Lägre avgifter skulle enligt vår

uppfattning kunna leda till ett ökat antal icke

seriösa ansökningar och därmed en ökad arbetsbörda

för Migrationsverket. Vi anser att det för

närvarande inte finns något skäl att överväga en

sänkning avgifterna i medborgarskapsärenden.

3. Ansökningskostnader (punkt 9)

Ulla Hoffmann och Sven-Erik Sjöstrand (båda v)

anför:

Enligt vår mening är möjligheten att ansöka om

svenskt medborgarskap en grundläggande mänsklig och

demokratisk rättighet. Kostnaden för att ansöka om

naturalisation är i dag 1 500 kr. Det är en stor

utgift för personer med låga inkomster. Många

invandrade personer är av olika anledningar beroende

av socialbidrag. Kostnaden för att ansöka om svenskt

medborgarskap ryms inte inom det ekonomiska

biståndet enligt socialtjänstlagen. Enligt vår

mening begränsar detta med stor sannolikhet

individers möjlighet att ansöka om svenskt

medborgarskap.

Migrationsverket erhåller i dag anslag som skall

täcka kostnaderna för själva handläggningen medan

avgifterna går till statskassan. En förändring av

avgifterna medför därför inte ökade utgifter utan

endast minskade statliga intäkter. Vi anser att

regeringen bör se över systemet med avgifter i

samband med förvärv av svenskt medborgarskap med

målsättningen att svenskt medborgarskap skall kunna

sökas kostnadsfritt.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 1999/2000:147 Lag om svenskt

medborgarskap har regeringen (Kulturdepartementet)

föreslagit

1. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om svenskt medborgarskap,

2. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella

sambor,

3. att riksdagen godkänner att Sverige säger upp

1963 års konvention om begränsning av fall av

flerfaldigt medborgarskap och om militära

förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap

(avsnitt 5),

4. att riksdagen godkänner 1997 års europeiska

konvention om medborgarskap (avsnitt 22).

(Lagförslagen återfinns som bilaga 2)

Följdmotioner

2000/01:Sf1 av Jeppe Johnsson (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om krav på svenskkunskaper och

dispensmöjligheter.

2000/01:Sf2 av Inger René m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag där dokumenterade språkkunskaper och

kunskaper i samhällskunskap krävs för erkännande av

svenskt medborgarskap.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag på hur språk- och samhällskunskapsprov för

erkännande av svenskt medborgarskap kan utformas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförts om

konkurrensutsättning av utbildningen svenska för

invandrare.

2000/01:Sf3 av Margit Gennser m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår regeringens förslag att överge

principen om undvikande av dubbelt medborgarskap.

2. Riksdagen avslår regeringens förslag att säga

upp 1963 års konvention om begränsning av fall av

flerfaldigt medborgarskap och om militära

förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs angående dubbel

rösträtt och dubbelt medborgarskap.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs angående möjlighet till

konsulärt bistånd vid dubbelt medborgarskap.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs angående värnplikt och

säkerhetsaspekter vid dubbelt medborgarskap.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs angående integration

och dubbelt medborgarskap.

7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag på lämpliga former för att bibringa blivande

medborgare kunskaper om den gemensamma värdegrund

som Sverige under århundraden byggt upp, i enlighet

med vad som anförs i motionen.

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag på lämpliga ceremonier vid förvärv av

svenskt medborgarskap, i enlighet med vad i motionen

anförs.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs angående förlust av

svenskt medborgarskap.

2000/01:Sf4 av Magda Ayoub m.fl. (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag att adoptivbarn, som fyllt 12 år men inte 18

år, genom anmälan och utan krav på hemvist skall få

förvärva svenskt medborgarskap.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att klargöra vem som

skall göra en medborgarskapsanmälan för ett

statslöst barn.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Migrationsverket

skall utge grundlig information vid ansökan om

dubbelt medborgarskap.

Motioner från allmänna motionstider

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1999

1999/2000:Sf601 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag om att det för erhållande av svenskt

medborgarskap för utländsk medborgare skall införas

krav på dokumenterade kunskaper i vardagligt

användande av det svenska språket i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1999/2000:Sf613 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

sträva efter ett kostnadsfritt ansökningsförfarande

för svenskt medborgarskap.

1999/2000:Sf622 av Viola Furubjelke och Sonia

Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att medborgarskapsfrågor skall handläggas av

Integrationsverket.

1999/2000:Sf631 av Yilmaz Kerimo (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om kostnader vid ansökan om

svenskt medborgarskap.

1999/2000:Sf637 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om medborgarskap

för statslösa barn,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om dubbelt

medborgarskap.

1999/2000:Sf640 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ändrade

direktiv för kommittén med översyn av lagen om

svenskt medborgarskap.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

2000

2000/01:Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring om vad som anförs i motionen om

medborgarskap.

2000/01:Sf632 av Martin Nilsson och Margareta

Sandgren (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

att underlätta medborgarskap.

2000/01:Sf634 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ansökan om svenskt

medborgarskap.

BILAGA 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Konstitutionsutskottets yttrande

Konstitutionsutskottet yttrande

2001/01:KU4y

Lag om svenskt medborgarskap

grundlagsfrågor

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har den 11 september 2000

beslutat bereda konstitutionsutskottet tillfälle att

yttra sig över proposition 1999/2000:147 Lag om

svenskt medborgarskap jämte eventuella motioner.

Konstitutionsutskottets yttrande avser frågor som

berör regeringsformen.

Utskottet

Propositionen

I propositionen (prop. 1999/2000:147) föreslås en ny

lag om svenskt medborgarskap. Lagförslaget innebär

bl.a. att det skall bli fullt ut möjligt att ha

dubbelt medborgarskap. Det skall således inte krävas

av den som söker svenskt medborgarskap att han eller

hon avsäger sig sitt tidigare medborgarskap. Inte

heller skall en svensk medborgare som söker och

förvärvar ett annat medborgarskap därmed förlora det

svenska medborgarskapet. Med dubbelt medborgarskap

avses medborgarskap i en, två eller flera länder.

Regeringen föreslår också riksdagen att godkänna

att Sverige säger upp 1963 års konvention om

begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och

om militära förpliktelser i fall av flerfaldigt

medborgarskap samt godkänna 1997 års europeiska

konvention om medborgarskap.

Motioner

Propositionen har föranlett fyra motioner, varav en

kommittémotion från Moderata samlingspartiet och en

kommittémotion från Kristdemokraterna samt två

enskilda motioner (m).

Av de nämnda motionerna berör endast motion

2000/01:Sf3 av Margit Gennser m.fl. (m)

konstitutionsutskottets beredningsområde. I

motionen, vari inledningsvis yrkas avslag på

förslaget att överge principen om undvikande av

dubbelt medborgarskap, begärs tillkännagivanden om

vad som anförs i motionen dels om dubbel rösträtt

och dubbelt medborgarskap (yrkande 3), dels om

förlust av svenskt medborgarskap (yrkande 9).

Motionärerna anser att det ur principiell synpunkt

är viktigt att fastslå att en medborgare inte genom

dubbelt medborgarskap och därav följande dubbel

rösträtt bör ha möjlighet att aktivt genom

valhandlingar eller genom valbarhet vara med och

påverka den politiska utvecklingen i flera länder.

Motionärerna hänvisar i frågan om förlust av

medborgarskap till att de tidigare föreslagit att

medborgarskap skall kunna förloras i vissa fall. De

anser det stötande för den allmänna rättskänslan att

grova brottslingar som har förvärvat svenskt

medborgarskap genom falska uppgifter inte skall

kunna fråntas medborgarskapet. Om regeringens

förslag godtas av riksdagen borde det enligt

motionärerna i större utsträckning vara möjligt att

frånta en sådan person det svenska medborgarskapet,

eftersom personen då i de flesta fall har ett annat

medborgarskap.

Bakgrund

Gällande ordning

Grundlagsbestämmelser

Rösträtt och valbarhet vid riksdagsval

Regler om rösträtt och valbarhet till den svenska

riksdagen finns i 3 kap. regeringsformen. Rösträtt

vid val till riksdagen tillkommer endast svenska

medborgare, som har fyllt 18 år, och som är eller

någon gång har varit bosatta i Sverige. Endast den

som uppfyller villkoren för rösträtt kan vara

ledamot i riksdagen eller ersättare för ledamot.

Den svenska regleringen motsvarar vad som gäller i

de flesta andra stater, dvs. rösträtten knyts vid

val till ett lands parlament normalt till innehav av

landets medborgarskap. Vissa länder kräver för

rösträtt att man är eller har varit bosatt i landet.

Återkallelse av medborgarskap

I 2 kap. 7 § regeringsformen föreskrivs dels att

ingen medborgare får landsförvisas eller hindras att

resa in i riket, dels huvudregeln att ingen

medborgare som är eller har varit bosatt i riket får

berövas sitt medborgarskap. Undantag från förbudet

att beröva en medborgare medborgarskapet gäller om

medborgaren samtidigt, efter uttryckligt samtycke

eller genom att inträda i allmän tjänst, blir

medborgare i en annan stat. Vidare får föreskrivas

att barn under arton år skall följa sina föräldrar

eller en av dem i fråga om sitt medborgarskap samt -

i enlighet med överenskommelse med en annan stat -

att den som sedan födelsen är medborgare även i den

andra staten och är varaktigt bosatt där förlorar

sitt svenska medborgarskap vid arton års ålder eller

senare.

Medborgarskapskrav i grundlagen

Svenskt medborgarskap är ett behörighetskrav för

vissa befattningar. I regeringsformen föreskrivs

detta krav för - utom statschef och statsråd - även

domare och vissa förvaltningstjänstemän. Även i

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen finns vissa bestämmelser

om krav på svenskt medborgarskap. Bestämmelserna

innehåller endast krav på svenskt medborgarskap, och

medborgarskap även i en annan stat utgör aldrig

något behörighetshinder enligt regeringsformen. En

annan sak är att medborgarskap även i en annan stat

är en av de aspekter som bör vägas in vid

säkerhetsprövning enligt säkerhetsskyddslagen

(1996:627).

En översyn har gjorts av krav i lagstiftningen,

som är relaterade till medborgarskap. Utredningen

(Ku 1999:02, dir. 1999:4) skall bl.a. kartlägga i

vilka sammanhang det i lagar och andra författningar

ställs krav på svenskt medborgarskap eller andra

krav relaterade till medborgarskap samt analysera

dels de argument med vilka förekommande krav

tidigare motiverats, dels vad olika krav relaterade

till medborgarskap i praktiken innebär. Utredaren

skall pröva relevansen av befintliga krav samt vid

behov föreslå författningsändringar. Den ledande

principen i arbetet skall vara att lika rättigheter

och skyldigheter oavsett medborgarskap i största

möjliga utsträckning skall gälla för landets

invånare. Bakom krav på svenskt medborgarskap eller

andra krav relaterade till medborgarskap skall det

alltid ligga i sammanhanget godtagbara sakliga skäl.

Sådana skäl kan vara t.ex. hänsyn till rikets

säkerhet eller allmän säkerhet eller förhållandet

till främmande stat eller mellanfolklig

organisation.

Utredningens arbete är enligt vad utskottet

inhämtat avslutat, och utredningen skall redovisa

sitt uppdrag den 1 december 2000.

Rösträtt och valbarhet vid kommunalval och

folkomröstningar

Rösträtt vid val till kommun- respektive

landstingsfullmäktige regleras i 4 kap.

kommunallagen (1991:900). För rösträtt vid

kommunalval gäller - utom vissa medborgarskapskrav -

att man skall ha fyllt 18 år och vara folkbokförd i

kommunen, vid val till landstingsfullmäktige att man

är röstberättigad vid val till kommunfullmäktige i

en kommun inom landstinget. Medborgarskapskravet

innebär krav på medborgarskap i Sverige eller någon

annan EU-stat, i Island eller i Norge. Den som inte

är medborgare i någon av dessa stater har rösträtt,

om han eller hon har varit folkbokförd i Sverige tre

år i följd före valdagen.

Rösträtt vid folkomröstningar tillkommer enligt

folkomröstningslagen (1979:369) den som är

röstberättigad vid riksdagsval. Det finns dock inte

något hinder att i en lag om folkomröstning i en

särskild fråga bestämma rösträtten på annat sätt.

Genom lagen (1980:7) om folkomröstning i

kärnkraftsfrågan tillerkändes dock utländska

medborgare bosatta i Sverige rösträtt i 1980 års

folkomröstning under samma förutsättningar som i de

kommunala valen.

Lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap,

MedbL

Den nuvarande svenska medborgarskapslagstiftningen

bygger på att dubbelt medborgarskap i princip bör

undvikas. Principen har i många delar varit

avgörande för utformningen av den nuvarande lagen om

svenskt medborgarskap. Flera av lagens bestämmelser

har till syfte att begränsa uppkomsten av dubbla

medborgarskap.

Enligt 7 § förlorar den som är svensk medborgare

sitt svenska medborgarskap, om han eller hon

förvärvar utländskt medborgarskap efter ansökan

eller uttryckligt samtycke. Den som tidigare har

varit svensk medborgare och enligt 4 § skulle kunna

återvinna det svenska medborgarskapet genom anmälan

kan inte göra det om han eller hon inte styrker att

han eller hon därigenom skulle förlora det

utländska.

För en utländsk medborgare som söker svenskt

medborgarskap kan det enligt 6 § femte stycket vara

ett villkor för naturalisation att sökanden inom

viss tid styrker att han eller hon fått medgivande

till befrielse från sitt utländska medborgarskap.

I 7 a § finns föreskrifter om förlust av svenskt

medborgarskap i vissa fall för den som från födelsen

genom sin far eller mor förvärvat medborgarskap i en

annan stat. Syftet med föreskrifterna är att genom

avtal begränsa antalet dubbla medborgarskap.

Europarådskonventioner m.m.

1963 års konvention om begränsning av fall av

flerfaldigt medborgarskap och om militära

förpliktelser i fall av flerfaldigt

medborgarskap

Konventionen, som ratificerades av Sverige år 1968,

har till huvudsakligt syfte att reducera antalet

fall av dubbla medborgarskap. En vuxen person som är

medborgare i någon av konventionsstaterna och som av

fri vilja förvärvar medborgarskap i en annan sådan

stat skall enligt konventionen förlora sitt tidigare

medborgarskap.

Konventionen har ratificerats av - utöver Sverige

- Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland,

Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge,

Spanien och Storbritannien.

1997 års europeiska konvention om medborgarskap

1997 års konvention är neutral i fråga om dubbelt

medborgarskap och överlämnar till

konventionsstaterna att själva bestämma i vilken

utsträckning dubbelt medborgarskap skall tillåtas.

1997 års konvention behandlar samtliga aspekter på

medborgarskap, bl.a. bestämmelser om s.k.

expatriering. Konventionen inverkar inte på

tillämpningen av 1963 års konvention mellan de

konventionsstater som är bundna av båda

konventionerna.

Utveckling mellan konventionerna

Sedan tillkomsten av 1963 års Europarådskonvention

har det skett en ständig ökning av antalet personer

i Europa med dubbelt medborgarskap. En stor grupp av

dessa utgörs av barn som vid födelsen fått dubbla

medborgarskap på grund av att deras föräldrar har

olika medborgarskap. Utvecklingen är en följd av att

ett flertal länder med tiden ändrat sin nationella

lagstiftning så att det råder större jämställdhet

mellan föräldrarna i fråga om rätten att överföra

medborgarskap på sina barn, vilket står helt i

överensstämmelse med en rekommendation som

Europarådet utfärdade år 1977. I rekommendationen

förutsattes att berörda stater genom konventioner

eller bilaterala avtal skulle kunna enas om

principer varigenom barn som innehade flerfaldiga

medborgarskap skulle kunna avsäga sig - alternativt

tvingas avsäga sig - alla utom ett av

medborgarskapen vid uppnådd myndig ålder. En

möjlighet att för svenskt vidkommande ingå de

förutsatta avtalen finns inskriven i 7 a § MedbL.

Något sådant avtal har dock inte ingåtts.

I ett protokoll 1993 till 1963 års konvention

hänvisas till det stora antalet migranter som är

permanent bosatta i medlemsländerna och till att

deras integration skulle underlättas av möjligheten

till dubbelt medborgarskap. Samtidigt gavs

konventionsstaterna rätt att i sin nationella

lagstiftning föreskriva möjlighet för make att

behålla sitt dittillsvarande medborgarskap vid

förvärv av den andre makens medborgarskap och för

invandrare i andra generationen att behålla sitt

gamla medborgarskap vid naturalisation m.m.

Protokollet har ratificerats av vissa stater,

medan andra, bl.a. Sverige, har avstått från att

ratificera protokollet.

Beräkning av antalet personer i Sverige med

dubbelt medborgarskap

1997 års medborgarskapskommitté uppskattade i sitt

betänkande Svenskt medborgarskap (SOU 1999:34) det

totala antalet personer med dubbelt medborgarskap

som är bosatta i Sverige till omkring 300 000.

Omkring 197 000 personer beräknades ha fått dubbelt

medborgarskap genom naturalisation. Av dessa

beräknades ca 82 000 komma från Europa utanför

Norden och lika många från Asien. Omkring 100 000

personer beräknades ha fått dubbelt medborgarskap

genom att de fötts i Sverige av gifta föräldrar, av

vilka minst en var född utomlands eller utländsk

medborgare.

Regeringens bedömning av frågan om rösträtt och

valbarhet

Regeringen anför i propositionen att ett av de

områden där problem ansetts kunna uppstå till följd

av dubbelt medborgarskap gäller rösträtt och

valbarhet. I denna del påpekas att dubbel rösträtt

kan ses som ett hinder mot att tillåta dubbelt

medborgarskap. Principen "en individ, en röst"

gäller dock enligt propositionen i första hand ett

och samma val, och frågan är vilken tyngd principen

bör tillmätas när det handlar om valdeltagande i

olika länder.

Ur principiell synpunkt är det enligt

propositionen rimligt och önskvärt att en enskilds

möjlighet att ge det stöd för inriktningen av ett

lands försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik som

en röst i ett parlamentsval innebär endast kan

användas i ett land. Regeringen redogör för olika

metoder som har diskuterats för att undvika

dubbelröstande men avvisar dem och anser att vad som

är av betydelse i stället är i vilken utsträckning

det kan förväntas att möjligheten att rösta dubbelt

också skulle utnyttjas.

Enligt regeringen finns det ingen statistik som

visar i vilken omfattning dubbel rösträtt utnyttjas.

Regeringen hänvisar till att i tidigare utrednings-

och lagstiftningsarbete den slutsatsen har dragits

att så sker endast i begränsad omfattning och att

denna slutsats stämmer överens med vad 1997 års

medborgarskapskommitté erfarit i sina kontakter med

i Sverige bosatta personer med dubbelt

medborgarskap. Sammanfattningsvis kan enligt

regeringen den bedömningen göras att det sannolikt

är förhållandevis få människor som verkligen

utnyttjar sin dubbla rösträtt.

I frågan om dubbel valbarhet delar regeringen

kommitténs uppfattning att frågan - med hänsyn till

krav på närvaro, väljarkontakter och liknande - är

en närmast teoretisk fråga som inte behöver

tillmätas någon vikt i sammanhanget.

Regeringen hänvisar vidare till bestämmelserna i

EG:s s.k. valrättsakt och i direktiv 93/109/EG om

att EU:s medlemsstater skall utbyta information för

att säkerställa att ingen röstar mer än en gång samt

till att valrättsakten och direktivet har

införlivats i vallagen, där det bl.a. föreskrivs att

unionsmedborgare har rösträtt vid val till

Europaparlamentet i Sverige och att en förutsättning

för detta är att de inte röstar i någon annan

medlemsstat i EU.

Regeringen anser att dubbel rösträtt och valbarhet

inte är ett skäl mot att tillåta dubbelt

medborgarskap fullt ut.

Tidigare motivuttalanden om förlust av svenskt

medborgarskap

Frågan om återkallelse av medborgarskap behandlades

av riksdagen senast under 1998/99 års riksmöte

(prop. 1997/98:178, bet. 1998/99:SfU3), då riksdagen

beslöt att öppna möjlighet att göra undantag från

kravet på styrkt identitet i ärenden om svenskt

medborgarskap. I propositionen, där regeringen

föreslog lättnader i fråga om kravet på styrkt

identitet vid ansökan om svenskt medborgarskap,

lämnades en redogörelse för såväl folkrättslig

bakgrund som vissa tidigare överväganden i frågan om

återkallelse. En hänvisning gjordes till förarbetena

till den nu gällande medborgarskapslagen (prop.

1950:217). Bland annat återgavs Lagrådets

konstaterande att expatriering var ett i svensk rätt

dittills okänt institut och Lagrådets påpekande att

det, om den då i lagsrådsremissen föreslagna

möjligheten till expatriering infördes, med fog

kunde göras gällande att naturaliserade medborgares

rättigheter och förmåner inte var desamma som andra

medborgares. Lagrådet hänvisade i ärendet till 33 §

i den dåvarande regeringsformen, där det bl.a.

föreskrevs att naturaliserade svenska medborgare

skulle njuta samma rättigheter och förmåner som

infödda svenska medborgare med endast det undantaget

att de inte kunde bli statsråd.

I 1974 års regeringsform uttrycktes förbudet mot

att landsförvisa svenska medborgare eller beröva dem

medborgarskapet till en början genom ett förbud att

meddela lag eller annan föreskrift av sådant

innehåll. Undantag från förbudet gällde för det fall

att medborgaren var eller samtidigt blev medborgare

i en annan stat. Vid 1977 års ändringar i

regeringsformen fördes förbudet över till sin

nuvarande plats i kapitlet om grundläggande fri- och

rättigheter och uttrycktes som ett direkt förbud mot

landsförvisning respektive berövande av

medborgarskap.

Paragrafen har haft sin nuvarande lydelse sedan

1979, då skyddet för svenskt medborgarskap

förstärktes (prop. 1978/79:195, KU 1978/79:39, rskr.

1978/79:359, KU 1979/80:1, rskr. 1979/80:2).

Föredragande statsrådet framhöll som angeläget att

skyddet mot förlust av medborgarskapet i

regeringsformen så långt möjligt skulle komma att

gälla även sådana medborgare som utan eget initiativ

eller egen önskan innehade medborgarskap också i

annan stat. De kategorier av personer som därvid

främst stod i blickpunkten var personer som hade

kommit till Sverige som flyktingar eller av annan

orsak och som därefter hade blivit svenska

medborgare utan att befrias från sitt tidigare

medborgarskap i annan stat. Man kunde inte utesluta

möjligheten att vårt land i ett skärpt

utrikespolitiskt läge kunde utsättas för

påtryckningar i syfte att tvinga fram sådana

lagändringar att de berörda personerna skulle

berövas sitt svenska medborgarskap. Också i fråga om

ett par andra kategorier med dubbelt medborgarskap -

bl.a. svenska kvinnor som var eller hade varit gifta

med medborgare i sådana stater där hustrun

automatiskt fick mannens medborgarskap - framstod

det enligt föredragande statsrådet som angeläget med

ett starkare skydd för det svenska medborgarskapet

än den tidigare grundlagsregeln gav.

I det i inledningen till detta avsnitt nämnda

lagstiftningsärendet från 1998 gjorde regeringen

bedömningen att ett beslut om naturalisation som

meddelats på grundval av felaktiga

identitetsuppgifter inte heller i fortsättningen

borde kunna återkallas. Regeringen hänvisade till

att strävan i svensk politik under de senaste

årtiondena hade varit att så långt möjligt utjämna

skillnaderna i rättsligt avseende mellan svenska

medborgare och den övriga befolkningen och att

införande av en möjlighet att återkalla ett beslut

om svenskt medborgarskap skulle innebära en

grundläggande förändring av den svenska

medborgarskapsrätten, vilket bl.a. skulle kräva en

grundlagsändring. Mot denna bakgrund krävde enligt

regeringens bedömning en sådan förändring mycket

starka skäl. Regeringen erinrade om att frågan varit

föremål för regeringens prövning i flera tidigare

lagstiftningsärenden och att skälen mot att införa

en sådan ordning därvid befunnits vara så starka att

något förslag aldrig hade förelagts riksdagen.

Samtidigt som det kunde förefalla stötande att det

saknades möjligheter att ingripa och återkalla

medborgarskapet för en person som naturaliserats i

falsk identitet, särskilt när det skett för att

dölja ett kriminellt förflutet eller en

terroristanknytning, fanns det enligt regeringen

starka skäl som talade mot en sådan ordning både

från en principiell ståndpunkt och ur en mer

praktisk synvinkel. En återkallelsemöjlighet skulle

bl.a. innebära att det skulle komma att finnas två

slag av svenskt medborgarskap - ett oåterkalleligt

för den som blivit svensk medborgare vid födseln och

ett som kan återkallas för den som förvärvat

medborgarskapet genom naturalisation.

Till detta kom enligt regeringen att en person som

berövats det svenska medborgarskapet i de flesta

fall skulle bli statslös, något som hängde samman

med huvudprincipen i den svenska

medborgarskapslagstiftningen att den som

naturaliserades samtidigt måste avsäga sig sitt

tidigare medborgarskap om det inte förlorades

automatiskt. En avsikt bakom återkallelse av ett

medborgarskap var att kunna avlägsna vederbörande

från landet, men det torde inte vara möjligt

beträffande den som blivit statslös. Även i andra

fall bedömdes verkställighetshinder kunna uppkomma.

En återkallelse av svenskt medborgarskap skulle

vidare kunna leda till familjerättsliga

komplikationer.

Ökningen av antalet medborgarskap som beviljats i

falsk identitet till följd av den föreslagna

möjligheten till undantag från kravet på styrkt

identitet bedömdes av regeringen komma att bli

förhållandevis marginell och förutsättningarna för

att uppdaga det verkliga förhållandet, när så trots

allt skett, komma att vara små.

Vid en samlad bedömning ansåg regeringen att

skälen för en återkallelsemöjlighet, ställda mot de

starka invändningar som kunde resas däremot, inte

motiverade att en sådan möjlighet infördes i svensk

rätt.

Socialförsäkringsutskottet, som behandlade frågan

med anledning av en motion, delade regeringens

bedömning att en möjlighet att återkalla beslut om

naturalisation inte borde införas.

Frågan om återkallelse av ett beslut om

naturalisation som har meddelats på grundval av

felaktiga uppgifter berörs även i den nu

föreliggande propositionen (s. 47 f.).

Fråga om bemyndigande för regeringen att

meddela vissa föreskrifter

Förslag om bemyndigande

Den föreslagna nya lagen om svenskt medborgarskap

innehåller vissa bestämmelser rörande de nordiska

länderna och övriga EES-länder. Bland annat föreslås

i 16 § ett bemyndigande för regeringen att, efter

avtal med Danmark, Finland, Island eller Norge,

meddela föreskrifter om tillämpning av en eller

flera av vissa bestämmelser om undantag från en

föreskrift om förlust av svenskt medborgarskap samt

om möjlighet för medborgare i de nordiska länderna

till förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan.

Lagförslaget har granskats av Lagrådet.

Lagrådet har inte särskilt kommenterat

förslaget i denna del. Utskottets uppmärksamhet

har ändå fästs på frågan om bemyndigandets

förenlighet med regeringsformens bestämmelser.

Bakgrund

Normgivningsföreskrifter i regeringsformen

Reglerna om normgivningsmakten finns huvudsakligen

samlade i 8 kap. regeringsformen.

Enligt 8 kap. 2 § regeringsformen skall

föreskrifter om enskildas personliga ställning samt

om deras personliga och ekonomiska förhållanden

inbördes meddelas genom lag. Föreskrifter om

enskildas personliga ställning är bl.a. föreskrifter

om svenskt medborgarskap. Beträffande föreskrifter

enligt 2 § ges inte riksdagen den möjlighet att till

regeringen delegera rätten att sätta en föreskrift i

eller ur tillämpning som beträffande föreskrifter på

andra områden ges i kapitlets 10 §.

Regeringen har viss egen normgivningskompetens.

Bland annat kan regeringen enligt 8 kap. 13 § första

stycket 1 besluta föreskrifter om verkställighet av

lag. Med verkställighetsföreskrifter avses dels

tillämpningsföreskrifter av rent administrativ

karaktär, dels föreskrifter som "fyller ut" en lag

utan att tillföra något väsentligt nytt.

Praxis och doktrin

Lagrådet behandlade frågan om bemyndigande för

regeringen att sätta en lag i kraft och att bestämma

om begränsning av tillämpningsområdet för den

föreslagna lagstiftningen i ett ärende om ändringar

i luftfartslagen vid anpassning till den s.k.

Warszawakonventionen (prop. 1985/86:119).

I frågan om bemyndigandet att sätta lagen i kraft

ansåg Lagrådet efter viss diskussion, där bl.a.

angivits att motivet för att acceptera sådana

föreskrifter av regeringen torde vara att de

betraktas som verkställighetsföreskrifter enligt 8

kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen, att det

inte fanns anledning att rikta någon kritik mot

denna del av ikraftträdandebestämmelserna.

I frågan om bemyndigandet att bestämma om

begränsning av tillämpningsområdet för den

föreslagna lagstiftningen påpekade Lagrådet att den

föreslagna lagstiftningen visserligen gick längre

men att även liknande former av delegation hade

godtagits av riksdagen vid flera tillfällen. Det

hade i dessa fall främst rört sig om bemyndiganden

att förordna om tillämpning av en lag eller vissa

bestämmelser i lagen i förhållande till andra länder

eller till internationella organisationer. Lagrådet

nämnde också exempel på sådana delegationer, och vid

en sammantagen bedömning ansåg sig Lagrådet för sin

del kunna godta bestämmelsen. Lagrådet förutsatte

emellertid att frågor av det slag som hade berörts

skulle uppmärksammas, om regeringsformens

bestämmelser om normgivningskompetensen ses över i

framtiden.

Frågan om utfyllnad av lag genom föreskrifter av

lägre rang behandlas av Håkan Strömberg i hans bok

Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform,

3:e uppl., 1999. Strömberg tar bl.a. upp Lagrådets

yttrande i det nämnda ärendet, och han anser att

Lagrådets resonemang innan förslaget godtogs var

något pressat. Han anför vidare att bemyndiganden

för regeringen att i anslutning till internationella

överenskommelser meddela föreskrifter om en lags

tillämplighet i förhållande till andra länder

säkerligen fyller ett viktigt praktiskt behov, som

inte har förutsetts vid utformningen av

regeringsformens regler om normgivningsmakten men

som bör beaktas vid en eventuell framtida översyn av

dessa regler.

Utskottets bedömning

Konstitutionsutskottet delar den bedömning som

gjorts i propositionen om att dubbel rösträtt och

valbarhet inte utgör skäl mot att tillåta dubbelt

medborgarskap fullt ut.

I fråga om den motionsvis väckta frågan om

möjligheten att beröva en svensk medborgare som är

eller har varit bosatt här det svenska

medborgarskapet vill utskottet hänvisa till att det,

som påpekats i proposition 1997/98:178, skulle kräva

en grundlagsändring. Det innebär att det bör krävas

mycket starka skäl för en ändring och i princip

också att en ändring inte bör beslutas utan stor

politisk enighet. Förslaget i motionen skulle

innebära en genomgripande förändring av den svenska

medborgarskapsrätten. Efter en sådan ändring skulle

det komma att finnas två slag av svenskt

medborgarskap: ett oåterkalleligt för den som blivit

svensk medborgare vid födseln och ett återkalleligt

för den som förvärvat medborgarskapet genom

naturalisation. Utskottet anser inte att en ändring

i regeringsformen på denna punkt är motiverad.

Det föreslagna bestämmelsen i 16 § om bemyndigande

för regeringen att efter avtal med Danmark, Finland,

Island eller Norge meddela föreskrifter om

tillämpning av vissa bestämmelser i lagen kan enligt

utskottets uppfattning jämföras med ett bemyndigande

för regeringen att sätta bestämmelserna i kraft i

förhållande till ett eller flera av de nordiska

länderna. I 8 kap. 10 § regeringsformen ges

emellertid en särskild föreskrift om bemyndigande

för regeringen att sätta lagar i kraft, och

föreskriften omfattar inte lagar inom de områden som

regleras i 2 § samma kapitel. I förarbetena till

1974 års regeringsform underströk föredragande

statsrådet (prop. 1973:90 s. 209) att delegation av

normgivningskompetens självfallet inte skulle vara

tillåten i andra fall än de som angavs i

regeringsformen.

Bemyndiganden liknande det nu föreslagna har

tidigare godtagits av riksdagen. En motsvarande

bestämmelse finns intagen i nu gällande

medborgarskapslag. Lagrådet har godtagit det nu

föreslagna bemyndigandet. Även utskottet anser med

den angivna bakgrunden att bemyndigandet får godtas.

Bestämmelsen är emellertid endast i praktiken en

bestämmelse om ikraftträdande, och bemyndigandet

grundas huvudsakligen på konstitutionell praxis.

Utskottet finner det inte tillfredsställande med en

konstitutionell praxis som inte står i

överensstämmelse med regeringsformens ordalag. Som

Lagrådet tidigare förordat bör därför en översyn

göras av berörda regler i regeringsformen. Översynen

bör göras i lämpligt sammanhang.

Stockholm den 5 december 2000

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel (m), Göran

Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Pär Axel

Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v), Kerstin

Kristiansson Karlstedt (s), Björn von der Esch (kd),

Nils Fredrik Aurelius (m), Per Lager (mp), Åsa

Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp), Britt-Marie

Lindkvist (s), Per-Samuel Nisser (m), Anders

Bengtsson (s), Inger Strömbom (kd), Carl-Erik

Skårman (m) och Peter Pedersen (v).

Avvikande mening

Per Unckel, Nils Fredrik Aurelius, Per-Samuel

Nisser, Carl-Erik Skårman (alla m) anser att de två

första styckena av utskottets yttrande under

rubriken Utskottets bedömning borde ha haft följande

lydelse:

Enligt utskottets mening är det från principiell

synpunkt viktigt att fastslå att en person inte bör

ha möjlighet att aktivt genom valhandlingar eller

genom valbarhet vara med och påverka den politiska

utvecklingen i flera länder, även om undantag från

denna princip kan göras för lokala val.

De personer som i dag har dubbelt medborgarskap

genom att de fått svenskt medborgarskap utan att

befrias från ett tidigare medborgarskap är

huvudsakligen flyktinginvandrare, och det

förhållandet att de har dubbel rösträtt är därför i

praktiken inte av så stor betydelse. Om rätten till

dubbelt medborgarskap görs till huvudregel, kommer

däremot principfrågan om dubbel rösträtt att bli av

väsentligt större betydelse. Utskottet anser därmed

att en författningsändring som leder till att dubbel

rösträtt i nationella val inte bör genomföras.

Utskottet anser att regeringsformens regler om

undantag från förbudet att beröva svenska medborgare

medborgarskapet bör kompletteras. Möjligheten bör

utredas att genom lag göra ytterligare undantag för

den som förvärvat medborgarskapet genom

naturalisation. Det är stötande för den allmänna

rättskänslan att t.ex. en grov narkotikabrottsling,

eller en annan person belastad med grovt

brottsregister, som förvärvat det svenska

medborgarskapet genom falska uppgifter, inte kan

fråntas detta. En person med dubbelt medborgarskap

bör i sådana fall kunna fråntas det svenska

medborgarskapet. Detta får dock inte leda till att

en person blir statslös. Frågorna om hänsyn till

statslöshet och betydelsen av dubbla medborgarskap

bör regleras i lag.

BILAGA 4

Försvarsutskottets yttrande

Försvarsutskottets yttrande

2000/01:FöU2y

Lag om svenskt medborgarskap

Till socialförsäkringsutskottet

Försvarsutskottet vill härmed yttra sig över

proposition 1999/2000:147 Lag om svenskt

medborgarskap jämte en motion som avgivits med

anledning av propositionen.

Regeringen

Utgångspunkter

Regeringen föreslår en ny lag om svenskt

medborgarskap. Lagförslaget innebär bl.a. att det

skall bli fullt ut möjligt att ha dubbelt

medborgarskap.

De nuvarande reglerna om förvärv och förlust av

svenskt medborgarskap finns i lagen (1950:382) om

svenskt medborgarskap (MedbL). MedbL bygger på tre

grundprinciper; härstamningsprincipen - som innebär

att föräldrarnas medborgarskap är avgörande för

vilket medborgarskap ett barn skall få vid födelsen

- samt principerna om att undvika dubbelt

medborgarskap och att undvika statslöshet.

Regeringen anför att det under den tid som

förflutit sedan lagen trädde i kraft har skett stora

förändringar i samhället. Det är i dag, jämfört med

för 50 år sedan, betydligt vanligare att personer

bosätter sig i ett annat land än det där de föddes.

Regeringens utgångspunkt för en ny lagstiftning är

bl.a. att härstamnings-principen och principen om

undvikande av statslöshet fortfarande skall gälla

medan principen om undvikande av dubbelt

medborgarskap skall överges, om det inte medför

betydande nackdelar.

Regeringen anger att det på medborgarskapsrättens

område finns två konventioner som tillkommit inom

ramen för det arbete som bedrivs i Europarådet. Den

ena är 1963 års europeiska konvention om begränsning

av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära

förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap.

1963 års konvention ratificerades av Sverige år 1968

och har till huvudsakligt syfte att reducera antalet

fall av dubbelt medborgarskap. År 1997 tillkom en ny

europeisk konvention om medborgarskap som lägger

fast heltäckande principer och regler om förvärv och

förlust av medborgarskap. 1997 års konvention är

neutral i fråga om dubbelt medborgarskap och

överlämnar i stället till konventionsstaterna att

själva bestämma i vilken utsträckning dubbelt

medborgarskap skall tillåtas. Sverige har i november

1997 undertecknat konventionen med förbehåll för

ratifikation. Konventionen trädde i kraft den 1 mars

2000. 1997 års konvention sägs i stora delar ha

legat till grund för regeringens förslag i detta

lagstiftningsarbete.

Den nuvarande svenska medborgarlagstiftningen

bygger på att dubbelt medborgarskap i princip bör

undvikas. Regeringen nämner att de skäl som anförts

för denna hållning främst hänger samman med att

undvika rösträtt och valbarhet i flera länder, att

dubbelt medborgarskap kan innebära problem när det

gäller att ge konsulärt bistånd i det andra

medborgarskapslandet, att begränsa skyldigheten att

göra värnplikt till ett land samt att dubbla

lojaliteter kan innebära säkerhetsproblem.

Med begreppet dubbelt medborgarskap avses att en

person har fler än ett medborgarskap.

Förslag om dubbelt medborgarskap

Förslaget

Regeringen föreslår att nu gällande princip om

undvikande av dubbelt medborgarskap överges. Innehav

av dubbelt medborgarskap blir därmed fullt ut

möjligt.

Regeringen föreslår vidare att riksdagen godkänner

att 1963 års europeiska konvention om begränsning av

fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära

förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap

sägs upp. Eftersom artiklarna som rör militära

förpliktelser vid flerfaldigt medborgarskap också

finns i 1997 års konvention, finns det enligt

regeringen inget hinder mot att hela 1993 års

konvention sägs upp.

Önskemålen från enskilda att få ha dubbelt

medborgarskap måste dock, hävdar regeringen, ställas

mot de skäl mot dubbelt medborgarskap som är grunden

för den nuvarande principen. Det är därför

nödvändigt att göra en samlad bedömning av för-

respektive nackdelar med dubbelt medborgarskap.

Regeringens utgångspunkt vid denna bedömning är att

den nuvarande ordningen bör bestå endast om

betydande nackdelar kan påvisas med en ordning som i

större utsträckning än i dag tillåter dubbla

medborgarskap.

Regeringen granskar sedan de fyra områden där

problem kan uppstå. I det följande sammanfattas vad

regeringen anför om skyldigheten att fullgöra

värnplikt samt om säkerhetsaspekter.

Skyldigheten att fullgöra värnplikt

Frågor som hänger samman med dubbelt medborgarskap

och fullgörande av värnplikt regleras i 1963 års

europeiska konvention om begränsning av fall av

flerfaldigt medborgarskap och om militära

förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap

(SÖ 1969:24) samt i 1977 års protokoll om ändring av

konventionen (SÖ 1978:117). Sverige har på området

vidare träffat särskilda överenskommelser med övriga

nordiska länder samt med USA och Argentina. Frågorna

regleras även i 1997 års konvention.

Gemensamt för 1963 års konvention och de särskilda

överenskommelserna, liksom för 1997 års konvention,

är att de syftar till att den som är medborgare i

mer än en avtalsslutande stat inte skall behöva göra

värnplikt i mer än en av dem. Eventuella problem är

därmed i praktiken begränsade till personer som är

medborgare i Sverige och i ett land som varken har

tillträtt någon av konventionerna eller träffat en

särskild överenskommelse med Sverige.

Av 4 kap. 3 § lagen (1994:1809) om

totalförsvarsplikt framgår att den som har dubbelt

medborgarskap - även om den andra

medborgarskapsstaten inte är ansluten till 1963 års

konvention - kan befrias från värnplikt här i

Sverige om han har fullgjort militärtjänst i sitt

andra hemland. I det motsatta fallet, dvs. att någon

först gjort värnplikt i Sverige och därefter rest

till sitt andra hemland, kan det däremot inte

uteslutas att denne kan komma att tvingas göra

militärtjäst även där. Den aspekten på problemet

anser regeringen emellertid vara av huvudsakligen

teoretisk art.

Mot denna bakgrund, och med beaktande av de

konventioner och överenskommelser som finns på

området, framstår problemen med skyldigheter för

personer med dubbelt medborgarskap att fullgöra

värnplikt i mer än ett land sammantaget vara

relativt små. Enligt regeringens uppfattning utgör

de därför inte något hinder mot att tillåta dubbelt

medborgarskap fullt ut.

Säkerhetsaspekter m.m.

Säkerhetsaspekter har av tradition ansetts vara ett

viktigt skäl mot att tillåta dubbelt medborgarskap.

Frågeställningen har sin grund i uppfattningen att

dubbelt medborgarskap skulle kunna leda till dubbla

lojaliteter mot länder och således till

lojalitetskonflikter.

Regeringen anför att Försvarsmakten i sitt

remissyttrande inte delar slutsatsen att fördelarna

för den enskilde att ha dubbelt medborgarskap

överväger de problem som uppkommer om dubbelt

medborgarskap tillåts i en ökad omfattning.

Försvarsmakten anser sålunda att den nuvarande

principen att undvika dubbelt medborgarskap skall

behållas. Försvarsmakten sägs i sitt yttrande

särskilt peka på följande. För en del

internationella uppdrag, främst fredsbevarande

operationer, kan en persons dubbla medborgarskap

vara direkt olämpligt och utesluta personen från

sådana uppdrag. Vidare är dubbelt medborgarskap en

av de aspekter som bör vägas in vid den

säkerhetsprövning som Försvarsmakten skall att göra

enligt 11 § säkerhetsskyddslagen (1996:627). Vid

denna prövning kan det uppstå tvekan om en person

med dubbelt medborgarskap skall krigsplaceras i

särskilt känsliga befattningar. Anställda med dubbla

medborgarskap inom Försvarsmakten kommer att vara

uteslutna från vissa uppdrag, och härigenom

föreligger en risk för särbehandling av dessa

personer. Slutligen anser Försvarsmakten att

förslaget inte i tillräckligt stor utsträckning tar

hänsyn till de folkrättsliga problem som kan uppstå,

exempelvis på grund av förbudet att tvinga en

motparts medborgare att delta i krigsoperationer som

är riktade mot deras land.

Regeringen anför att det under utredningsarbetet i

kontakter med Rikspolisstyrelsen/Säkerhetspolisen

och Försvarsmakten framkom att det

erfarenhetsmässigt är andra faktorer än ett

eventuellt dubbelt medborgarskap som är avgörande

för om en person utgör en säkerhetsrisk för ett

land. De säkerhetsmässiga aspekterna på dubbelt

medborgarskap upplevdes internationellt inte heller

som något problem.

Det som Försvarsmakten framfört i fråga om den

internationella verksamheten, och eventuella

folkrättsliga problem, bör enligt regeringens mening

kunna hanteras genom att personal med dubbelt

medborgarskap inte ges uppdrag där just innehavet av

dubbla medborgarskap bedöms utgöra ett problem.

Enligt 7 § 3 säkerhetsskyddslagen skall en

säkerhetsprövning göras i syfte att förebygga att

personer som inte är pålitliga från

säkerhetssynpunkt deltar i verksamhet som har

betydelse för rikets säkerhet. Säkerhetsprövningen

skall klarlägga om personen kan antas vara lojal mot

de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och

i övrigt pålitlig från säkerhetssynpunkt (11 §

säkerhetsskyddslagen). Vid den lämplighets- och

säkerhetsbedömning som således föregår en

anställning inom försvaret kan även dubbelt

medborgarskap vägas in som en av flera

omständigheter.

Sammantaget anser regeringen att inte heller

säkerhetsaspekter utgör ett hinder mot att tillåta

dubbelt medborgarskap fullt ut.

Motionen

I Moderata samlingspartiets kommittémotion Sf3 av

Margit Gennser m.fl. (m) hävdas att principen att

undvika dubbelt medborgarskap bör kvarstå.

Motionärerna säger att regeringen i propositionen

själv har pekat ut fyra områden, bl.a. värnplikt och

säkerhet, som varande problematiska till följd av

att människor innehar dubbla medborgarskap.

Moderata samlingspartiet anser att de redovisade

invändningarna är relevanta men tillmäter dem

betydligt större tyngd än regeringen. Regeringen

sägs sålunda tona ned och relativisera betydelsen

och problemen med flerfaldiga medborgarskap.

Motionärerna anser därför att det inte finns skäl

för att överge den nuvarande principen om att

undvika dubbelt medborgarskap.

Motionärerna föreslår bl.a. att riksdagen avslår

regeringens förslag att säga upp 1963 års konvention

om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap

(yrkande 2) samt att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs

angående värnplikt och säkerhetsaspekter vid dubbelt

medborgarskap (yrkande 5).

Utskottet

Frågan om vilka konsekvenser som skulle kunna uppstå

om det införs en möjlighet till dubbelt

medborgarskap kan värderas från flera olika

infallsvinklar. Utskottet begränsar sig här till

synpunkter som rör militärtjänstgöring och

säkerhetsaspekter, dvs. till frågor som faller inom

utskottets beredningsområde.

Utskottet har inför sina överväganden tagit del av

Försvarsmaktens yttrande över 1997 års

medborgarkommittés betänkande (SOU 1999:34) Svenskt

medborgarskap, vilket legat till grund för arbetet

med regeringens proposition.

Utskottet kan konstatera att regeringen i

propositionen, och motionärerna, pekar på samma

slags problem som följd av att tillåta dubbelt

medborgarskap, men att konsekvenserna värderas

olika. Regeringen anser sålunda att de eventuella

problemen går att hantera medan motionärerna bedömer

att de är så betydande att nuvarande princip med att

undvika dubbelt medborgarskap bör behållas.

När det gäller skyldigheten att fullgöra

militärtjänst anser utskottet för sin del att 1977

års Europeiska konvention om medborgarskap och lagen

(1994:1809) om totalförsvarsplikt, tillsammans med

de särskilda överenskommelser som finns med vissa

länder, utgör ett tillräckligt regelverk för att

inte någon skall behöva göra militärtjänst i mer än

ett land. Utskottet delar alltså regeringens

uppfattning att problemen med skyldighet för

personer med flera medborgarskap att fullgöra

militärtjänst i mer än ett land är små och inte bör

utgöra hinder för att tillåta dubbelt medborgarskap.

Utskottet konstaterar också att Försvarsmakten i

sitt remissyttrande över Medborgarskapskommitténs

betänkande inte från dessa utgångspunkter har haft

någon erinran mot förslaget.

I frågan om eventuella lojalitetkonflikter och

därmed konsekvenser för säkerhet m.m. till följd av

dubbelt medborgarskap pekar Försvarsmakten dels på

vissa folkrättsliga problem samt risker vid

utlandstjänstgöring, dels på behovet att särbehandla

personer i samband med vissa tjänstetillsättningar

och krigsplaceringar. Regeringen förnekar inte dessa

problem men bedömer att de kan hanteras genom att

undvika att ge sådana uppdrag till personer med

dubbelt medborgarskap. Utskottet anser för sin del

att Försvarsmakten överbetonar de aktuella

problemen. Exempelvis skulle det vid en militär

utlandstjänstgöring lika gärna kunna utgöra en

fördel för en person att ha dubbelt medborgarskap

som att detta förhållande skulle utgöra en nackdel.

Utskottet menar, liksom regeringen, att det borde gå

att anpassa urvals- och tillsättningsförfarandet

till nya förutsättningar. Om det därvid, i ett

mycket ringa antal fall, skulle leda till en

särbehandling så får denna accepteras i det större

sammanhanget, där fördelarna överväger. Utskottet

kan för övrigt konstatera att det i

Medborgarkommitténs arbete i kontakterna med

Rikspolisstyrelsen/Säker-hetspolisen och

Försvarsmakten framkommit att det erfarenhetsmässigt

är andra faktorer än flerfaldigt medborgarskap som

är avgörande för om en person utgör en säkerhetsrisk

för ett land.

Utskottet anser sammanfattningsvis att det ur

försvarspolitisk synvinkel inte finns avgörande

nackdelar med att införa flerfaldigt medlemskap i

enlighet med regeringens förslag.

Stockholm den 23 november 2000

På försvarsutskottets vägnar

Henrik Landerholm

I beslutet har deltagit: Henrik Landerholm (m), Tone

Tingsgård (s), Christer Skoog (s), Karin Wegestål

(s), Stig Sandström (v), Åke Carnerö (kd), Olle

Lindström (m), Rolf Gunnarsson (m), Ola Rask (s),

Håkan Juholt (s), Berit Jóhannesson (v), Margareta

Viklund (kd), Lars Ångström (mp), Erik Arthur

Egervärn (c), Runar Patriksson (fp), Laila Bäck (s)

och Björn Leivik (m).

Avvikande mening

Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf Gunnarsson

och Björn Leivik (alla m) anför:

Vad gäller säkerhetsaspekterna riskeras enligt vår

mening att en stor del av invånarna med flera

medborgarskap kommer att uteslutas från tjänstgöring

i Försvarsmakten. Förvisso utgör innehavet av flera

medborgarskap ingen riksfaktor i sig, men i en

samlad bedömning av risker på kort och lång sikt

kommer innehavet av flera medborgarskap självfallet

att bland andra vägas in. Det innebär att en stor

grupp människor med invandrarbakgrund i praktiken

kan komma att uteslutas från tjänstgöring i

försvaret bl.a. för att de följt statsmakternas

intentioner vad gäller medborgarskap. Det vore

olyckligt för den etniska representativiteten och

därmed försvarets förankring i hela det svenska

samhället.

Risken för segregering är också uppenbar för de

individer som trots flera medborgarskap tjänstgör i

Försvarsmakten och i praktiken får begränsad

användbarhet. I Försvarsmaktens remissvar påpekas

risken för dubbla eller flerdubbla lojaliteter

mellan olika hemländer som kan bli ett problem vid

tjänstgöring utomlands. I en situation då

internationella insatser doktrinmässigt jämställts

med försvaret av Sverige är det orimligt att en del

av försvarets anställda och värnpliktiga skall vara

uteslutna från lösandet av en del av huvuduppgiften.

När förbandsmassan i vårt försvar dessutom

successivt integrerar förband för nationell och

internationell verksamhet framstår det som än mer

orimligt att individen inte kan tillåtas följa sitt

förband för att lösa alla förelagda uppgifter.

Oavsett om det gäller en fartygschef eller en

specialiserad befattningshavare i t.ex. en

bataljonsstab vore det fel att medvetet skapa ett

system där man tvingas byta ut välövade och

samtränade befattningshavare på grund av den risk

för dubbla lojaliteter som också regeringen

vidimerar, men samtidigt - liksom

utskottsmajoriteten - negligerar. Försvarets

personal måste vara allsidigt användbar och på sikt

ha samma skyldighet att delta i all verksamhet inom

ramen för de fyra huvuduppgifterna. En övergång till

tillåtande av flera medborgarskap även i

normalfallen riskerar att på sikt skapa ett A- och

ett B-lag, främst bland Försvarsmaktens anställda.

Det vore olyckligt.