Bet. 2000/01:SoU5

Socialutskottets betänkande

2000/01:SOU05

Nationell handlingsplan för utveckling av hälso-

och sjukvården

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

2000/01

SoU5

Sammanfattning

I betänkandet behandlas propositionen 1999/2000:149

Nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och

sjukvården samt 42 motionsyrkanden väckta i

anledning av propositionen. Vidare behandlas 66

yrkanden från den allmänna motionstiden 2000.

Genom den s.k. försvarsuppgörelsen kommer åtta

miljarder kronor att tillföras vården och omsorgen

under perioden 2002-2004. Av 2000 års ekonomiska

vårproposition framgår att medlen skall ingå i det

generella statsbidraget till landsting och kommuner

och fördelas med 70 % till landstingen och 30 % till

kommunerna, vilket innebär att den största delen av

satsningen avser landstingens hälso- och sjukvård.

Regeringen, Landstingsförbundet och Svenska

Kommunförbundet har i ett avtal för åren 2002-2004

enats om att med dessa utökade resurser stimulera

utvecklingsinsatser inom vården och omsorgen såvitt

gäller fyra utpekade områden: primärvård, vård och

omsorg om äldre, psykiatri samt tillgänglighet och

mångfald.

I propositionen presenteras åtgärder för att

utveckla hälso- och sjukvårdens grundläggande

struktur och inriktning. Genom att stärka

primärvården i landstingen och primärvården i

kommunerna för de äldre minskar den nuvarande

obalansen mellan primärvårdens åtagande och dess

resurser. Dessutom redovisas åtgärder för att stärka

stödet till barn, ungdomar och äldre med psykisk

ohälsa samt till psykiskt funktionshindrade. Vidare

framhålls vikten av att öka mångfalden av vårdgivare

inom den öppna vården och omsorgen.

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner förslag

till inriktning och åtgärder för de fyra områdena.

Socialutskottets majoritet (s, c, fp, mp) ställer

sig i huvudsak bakom förslagen till riktlinjer.

Utskottet föreslår emellertid två tillkännagivanden

till regeringen. Vidare markerar utskottet sina

förväntningar i olika sakfrågor.

Inledningsvis erinrar utskottet om att ett

helhetsperspektiv där patienten sätts i centrum är

nödvändigt. Utskottet utgår ifrån att en kraftfull

förstärkning av primärvårdens resurser bör innebära

en avlastning av sjukhusen. Den medicinsk-tekniska

utvecklingen leder till att vårdutbud och

vårdstruktur kommer att genomgå förändringar.

Utskottet förutsätter att regeringen noga följer och

analyserar utvecklingen inom hela sjukvården och vid

behov återkommer till riksdagen med förslag.

Utskottet delar inställningen i en c-motion att

bättre samordning mellan hälso- och sjukvården,

socialförsäkring och socialtjänst kan bidra till

bättre hälsa. En bättre samordning av resurserna kan

innebära att systemen fungerar mer effektivt och att

medborgaren därmed får bättre vård samtidigt som

samhällets totala kostnader hålls nere. Utskottet

föreslår med anledning av c- motionen i ett

tillkännagivande att regeringen skyndsamt bör

återkomma till riksdagen med förslag till finansiell

samordning i syfte att underlätta samarbete för att

åstadkomma ökad hälsa och minskade sjukskrivningar.

Utskottet tydliggör att vad som åsyftas är lokalt

samarbete med vissa begränsningar.

Vårdens tillgänglighet är av grundläggande betydelse

för att primärvården skall ha möjlighet att fungera

som bas i hälso- och sjukvården. Utskottet delar

tankegångarna i c- och fp-motioner att tid för

läkarbesök bör kunna erbjudas betydligt snabbare än

i dag. Mot bakgrund av de resurstillskott som

aviseras anser utskottet det naturligt att

regeringen och Landstingsförbundet i kommande

förhandlingar kommer överens om påtagligt skärpta

krav på tillgänglighet.

Utskottet delar regeringens uppfattning att antalet

specialister i allmän medicin måste öka. Utskottet

ser därför positivt på att parterna i avtalet om

utvecklingsinsatser kommit överens om att

landstingen skall svara för att avsevärt förstärka

läkartätheten i primärvården. Enligt utskottets

uppfattning är det av stor vikt att det redan inom

de närmaste åren sker en påtaglig ökning av

läkartätheten. Utskottet har erfarit att det är

möjligt att genomsnittligt öka antalet specialister

i allmänmedicin i primärvården med 220 per år fram

till och med år 2005 och därefter med 200 per år

fram till och med år 2008. Utskottet anser att det

är mycket angeläget med en sådan satsning. Utskottet

föreslår således en justering av de föreslagna

riktlinjerna för avsnitt 7.1 såvitt gäller

målsättningen för ökningstakten av

läkarresurserna.Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. I

övrigt tillstyrks riktlinjerna för att utveckla

landstingens primärvård.

Utskottet ställer sig bakom de föreslagna

riktlinjerna dels för att förbättra hälso- och

sjukvårdsinsatserna i den kommunala primärvården,

dels för att förbättra stödet till barn, ungdomar

och äldre med psykisk ohälsa samt till personer med

psykiska funktionshinder.

Vad slutligen gäller att öka mångfalden av

vårdgivare inom vården och omsorgen betonar

utskottet att ett väsentligt inslag i avtalet om

utvecklingsinsatser är uppföljning på både nationell

och lokal nivå. Frågan om ökad mångfald ingår som en

självklar del av uppföljningen. Utskottet har vidare

erfarit att frågan om rätten att överlåta en

etablering kommer att bli föremål för en analys för

att undersöka det nuvarande regelverkets effekter.

Riksdagen behöver därför inte för närvarande ta

något initiativ i frågan. Utskottet ställer sig

bakom de föreslagna riktlinjerna för att öka

mångfalden av vårdgivare inom vården och omsorgen.

Samtliga motionsyrkanden utom ett avstyrks.

M-, kd- och v-ledamöterna begär i en reservation

avslag på propositionen.

M-ledamöterna resp. kd-ledamöterna har i varsitt

särskilt yttrande angivit sina skäl för att yrka

avslag på propositionen.

V-ledamöterna har vidare lämnat villkorade

reservationer i vissa frågor.

I särskilda yttranden har v-ledamöterna, c-

ledamoten, fp-ledamoten resp. mp-ledamoten utvecklat

sin syn på vissa sakfrågor.

Propositionen

I proposition 1999/2000:149 Nationell handlingsplan

för utveckling av hälso- och sjukvården föreslår

regeringen (Socialdepartementet) att riksdagen

godkänner vad regeringen föreslår om inriktning och

åtgärder (avsnitt 7)

1. för att utveckla landstingens primärvård,

2. för att förbättra hälso- och sjukvårdsinsatserna

i den kommunala primärvården,

3. för att förbättra stödet till barn, ungdomar och

äldre med psykisk ohälsa samt till personer med

psykiska funktionshinder,

4. för att öka mångfalden av vårdgivare inom vården

och omsorgen.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

propositionen

2000/01:So1 av Carina Hägg (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av en

jämställdhetsanalys av makten inom hälso- och

sjukvården mot bakgrund av den pågående

privatiseringen av hälso- och sjukvården.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ordet

familjeläkare strider mot viktiga

jämställdhetssträvanden.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ordet stimulera

i sammanhanget privat vård bör utgå.

2000/01:So2 av Carina Adolfsson Elgestam och Lilian

Virgin (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

insatser för att klara läkarförsörjningen i

glesbygd.

2000/01:So3 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om mål för hälso- och

sjukvården.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av 5 § hälso- och

sjukvårdslagen i enlighet med vad som anförs i

motionen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i

motionen anförs om gemensamma nordiska insatser för

att utveckla telemedicinen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i

motionen anförs om en tillgänglighetsgaranti.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i

motionen anförs om permanent finansiell samordning.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i

motionen anförs om insatser för att stimulera ökad

mångfald.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i

motionen anförs om avtalstiderna.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i

motionen anförs om bättre uppföljningssystem.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i

motionen anförs om öppna kvalitetsregister.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i

motionen anförs om patientanpassade journaler.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i

motionen anförs om möjlighet till kompletterande

utbildning för invandrare.

2000/01:So4 av Jeppe Johnsson (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en nationell handlingsplan för

större mångfald och konkurrens inom sjukvården.

2000/01:So5 av Chris Heister m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

avslår proposition 1999/2000:149.

2000/01:So6 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår regeringens proposition

1999/2000:149.

2. Riksdagen avslår - om yrkande 1 avslås - vad

regeringen föreslår om inriktning och åtgärder för

att utveckla landstingens primärvård.

3. Riksdagen avslår - om yrkande 1 avslås - vad

regeringen föreslår om inriktning och åtgärder för

att öka mångfalden av vårdgivare inom vården och

omsorgen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening - om yrkande 1 avslås - vad i motionen anförs

om tillförande av specialistkompetens till

primärvården.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening - om yrkande 1 avslås - vad i motionen anförs

om inriktning mot teamarbete i primärvården.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening - om yrkande 1 avslås - vad i motionen anförs

om utökat antal läkartimmar och fast läkarkontakt

för äldre.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening - om yrkande 1 avslås - vad i motionen anförs

om behovet av ökad satsning på forskning inom

omvårdnad och rehabilitering i kombination med ökad

medicinsk kompetens.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening - om yrkande 1 avslås - vad i motionen anförs

om att primärvården skall ha en central roll i en

offensiv satsning på folkhälsoarbete med målet att

utjämna skillnader i hälsa mellan sociala grupper

och kön.

2000/01:So7 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår proposition 1999/2000:149.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att människans fyra

behovsområden skall genomsyra all vård.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om alternativa

vårdformer.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en sjukdom inte

skall behandlas olika beroende på ålder.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förstärka

primärvården med kurator och psykolog.

8. Riksdagen begär att regeringen undersöker

behovet inom psykiatrin av ett särskilt

kunskapsområde avseende åldersgruppen 17-25 år.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att begränsa

administrativa uppgifter för vårdpersonalen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförts om att läkare med

specialistkompetens knyts till primärvården.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att olika

yrkesgrupper inom hälso- och sjukvård i realiteten

samverkar.

12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring enligt vad i motionen anförs om

att införa begreppet lots i sjukvården.

13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring enligt vad i motionen anförs om

att läkare i Sverige med utländsk bakgrund erbjuds

intensivkurser i svenska och medicin.

2000/01:So8 av Thomas Julin och Kerstin-Maria Stalin

(mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut: Riksdagen avslår förslaget till nationell

handlingsplan för utveckling av hälso- och

sjukvården.

2000/01:So9 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om en vårdgaranti för primärvården i

enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till nytt avtal om utvecklingsinsatser inom

vården och omsorgen för åren 2002-2004 med

Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet i

enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om konkurrensneutralitet mellan

offentliganställda och privata vårdgivare.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen i övrigt anförs om psykiatrin.

2000/01:So10 av Agneta Ringman m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om kunskapsutveckling i

sjukvården.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

2000

2000/01:So217 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

översyn av hur de olika ekonomiska stödformerna

tillämpas.

2000/01:So225 av Chris Heister m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om problemen i den

psykiatriska vården.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökad valfrihet och

rätt till vård i tid.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

resursförstärkningar till psykiatrin.

2000/01:So231 av Inger Lundberg (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

läkemedelshanteringen i hemsjukvården.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om möjligheterna till

kompletterande utbildning av undersköterskor.

2000/01:So234 av Gunnel Wallin (c) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett aktivt arbete

med förebyggande hälsovård för psykiskt sjuka.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett samarbete mellan

patienter, anhöriga, patient/anhörig-organisationer

och de olika personalkategorierna inom vården för

att ta till vara alla möjligheter att förbättra de

psykiskt sjukas situation.

2000/01:So239 av Margareta Viklund (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om basen/utgångspunkten

för planering av hälso- och sjukvården.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tillsättande av en

parlamentariskt sammansatt utredning för att

undersöka hur den nya medicinska utvecklingen kan

tillvaratas, hur de grundläggande värderingarna om

solidariskt finansierad vård kan behållas samtidigt

som sektorn kan växa som tjänstebransch och hur nya

möjligheter att tillgodose efterfrågan och

egenfinansiering kan tillvaratas.

2000/01:So244 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om brister i

omvårdnaden av de äldre.

2000/01:So256 av Margareta Andersson och Sofia

Jonsson (c) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

att tillsätta en nationell kommission för att

kartlägga om samhället konserverar en

diskriminerande syn på psykisk ohälsa.

2000/01:So269 av Ingvar Svensson (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att läkemedelshanteringen i

äldreboende måste hanteras på ett sådant sätt att

hälso- och sjukvårdslagens portalparagrafer anses

uppfyllda utan onödig och kränkande byråkrati.

2000/01:So270 av Lars Hjertén och Liselotte Wågö (m)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om bättre samverkan mellan

offentlig och privat vård.

2000/01:So271 av Siw Persson (fp) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att tillsätta en kommission med

uppgift att kartlägga och föreslå åtgärder mot

diskriminering av psykisk ohälsa.

2000/01:So272 av Chatrine Pålsson (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vikten av att tillsätta en

kommission med uppgift att kartlägga och föreslå

åtgärder mot diskriminering av psykisk ohälsa.

2000/01:So279 av Chris Heister m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om privata alternativ i

vården.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om primärvården.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om IT i sjukvården.

2000/01:So291 av Berit Adolfsson och Inger René (m)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen låter utvärdera

psykiskt sjuka hemlösa människors situation och

föreslå åtgärder i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2000/01:So292 av Siw Persson (fp) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförts om behovet av att skapa nödvändiga

resurser för att psykologisk kompetens skall kunna

bli en obligatorisk resurs och en självklar tillgång

för patienten i primärvården.

2000/01:So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om primärvårdens

inriktning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om psykiatrins

inriktning.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om sjukvården och

rehabiliteringen för äldre.

6. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppgift att se över konsekvenserna av

de nya delegeringsbestämmelserna för läkemedel.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om forskning,

utbildning och utveckling.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om konkurrensutsättning

och privatisering.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en offentligt

finansierad sjukvård som i huvudsak bedrivs i

offentlig regi.

2000/01:So326 av Rosita Runegrund (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om anhörigvårdarnas

situation i dag.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om anhörigvårdares rätt

till avlösning, information och handledning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

hälsoekonomiska studier och forskning kring

anhörigvårdares hälsotillstånd.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av forskning

kring anhörigvården.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om anhörigrollen i ett

framtida perspektiv.

2000/01:So342 av Ewa Thalén Finné och Anne-Katrine

Dunker (m) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

läkarmedverkan och patientens rätt att välja läkare

inom äldrevården.

2000/01:So346 av Gunnel Wallin och Margareta

Andersson (c) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om de människor som har

behov av psykiatrisk vård.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om psykiatrisk hjälp

för missbruk.

2000/01:So354 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en sammanhållen

politik för människor med psykiska och dolda

funktionshinder.

2000/01:So363 av Sven Brus m.fl. (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tillgången till

akut- och klinikvård för personer över 65 år.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om beaktande av den

psykosociala aspekten i äldrevården.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av utökad

samverkan mellan kommuner och landsting kring

vårdkedjorna.

2000/01:So383 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att de etiska

riktlinjerna för prioritering inom hälso- och

sjukvården efterlevs.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om stödet till

anhöriga.

12. Riksdagen beslutar att förlänga

stimulansbidraget till anhörigvården inom

äldreomsorgen år 2002 och 2003.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om primärvårdens roll

som bas i sjukvården.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om psykiskt

handikappades situation.

2000/01:So409 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om vikten av att tillsätta en

arbetsgrupp med uppgift att kartlägga och föreslå

åtgärder mot diskriminering av psykisk ohälsa.

2000/01:So412 av Rosita Runegrund och Ester

Lindstedt-Staaf (kd) vari föreslås att riksdagen

fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

psykiskt friska människor som felaktigt

diagnostiserats som psykiskt sjuka.

2000/01:So439 av Berit Adolfsson (m) vari yrkas

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utvärdera barn-

och ungdomspsykiatrins organisation, uppgifter och

metoder.

2000/01:So446 av Ragnwi Marcelind och Chatrine

Pålsson (kd) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kommunernas

åligganden när det gäller att skapa meningsfull

sysselsättning för de psykiskt sjuka.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att antalet

slutenvårdsplatser inom psykiatrin skall motsvara

behoven.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

psykiatrireformens konsekvenser vad gäller

skatteväxling måste utredas.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en kommitté

snarast bör tillsättas för utarbetandet av tydliga

nationella riktlinjer för kommuner och landsting om

uppföljning, utvärdering och psykoterapeutiska

åtgärder.

2000/01:So456 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till nytt avtal om utvecklingsinsatser inom

vården och omsorgen för åren 2002-2004 med

Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet i

enlighet med vad som anförs i motionen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om depression.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utbildning av

personal inom hälso- och sjukvård.

2000/01:So463 av Eva Arvidsson och Yilmaz Kerimo (s)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att underlätta för läkare

från icke EU-land att få arbeta som läkare.

2000/01:So517 av Margareta Viklund (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om den sjukhusanslutna

vårdens samordning med en väl fungerande primärvård.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att avtal om

prioriteringsprinciper och läkarmedverkan upprättas

mellan kommuner och landsting.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att psykiatrisk och

geriatrisk kompetens skall finnas inom

äldreomsorgen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utbildningen av

geriatriker ökar.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det måste finnas

tillräckligt med välutbildad personal inom

äldreomsorgen.

2000/01:So519 av Agneta Ringman och Lilian Virgin

(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om förslag till

åtgärder för att utländska arbetslösa läkare i

Sverige skall kunna få nödvändig behörighet.

2000/01:So536 av Agneta Ringman och Ann-Marie

Fagerström (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

behovet av åtgärder för att riksdagens tidigare

beslut om riktlinjer för prioriteringar inom hälso-

och sjukvården skall bli verkställt.

2000/01:So548 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om psykiatrin.

2000/01:Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det förebyggande

arbetet för barns och ungdomars psykiska ohälsa

prioriteras i berörda myndigheters regleringsbrev.

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att barns och

ungdomars psykiska ohälsa skall ses som ett

folkhälsoproblem.

Ärendets beredning i utskottet

Den 26 oktober 2000 uppvaktades utskottet av

följande organisationer: Svensk förening för

allmänmedicin, Distriktssköterskornas Riksförening,

Sveriges Psykologförbund, Vårdförbundet, Svenska

överläkarföreningen och Legitimerade Sjukgymnasters

Riksförbund.

Utskottet

Propositionen i huvuddrag

I propositionen presenteras åtgärder för att

utveckla hälso- och sjukvårdens grundläggande

struktur och inriktning.

Genom att stärka primärvården i landstingen och

primärvården i kommunerna för de äldre minskar

enligt regeringen den nuvarande obalansen mellan

primärvårdens åtagande och dess resurser. Det

övergripande syftet är att åstadkomma positiva

effekter för hälso- och sjukvården som helhet, dvs.

att skapa bättre förutsättningar för primärvården i

landsting och kommuner och den specialiserade vården

vid och utanför sjukhus att i samverkan förbättra

vårdens kvalitet och tillgänglighet. En central del

är att tillse att alla invånare tillförsäkras

tillgång till en egen vald läkare i primärvården -

en familjeläkare.

Dessutom redovisas åtgärder för att stärka stödet

till barn, ungdomar och äldre med psykisk ohälsa

samt till psykiskt funktionshindrade.

Vidare framhålls vikten av att öka mångfalden av

vårdgivare inom den öppna vården och omsorgen. Det

kan utveckla lednings-, organisations- och

arbetsformer och därmed främja kreativitet och

stimulerande arbetsmiljöer.

Därutöver aviseras nationella insatser för att

stödja den önskade inriktningen av hälso- och

sjukvården. Det gäller insatser för att stärka

forskning och utveckling, bl.a. genom stöd till

regionala FoU-center. Det gäller vidare insatser för

att stärka kunskapsutvecklingen inom primärvården.

Formerna för ett nationellt institut för

familjemedicin skall därvid utredas. Slutligen finns

också behov att förstärka stödet till

informationsförsörjning och verksamhetsuppföljning.

För att fullfölja denna inriktning avser regeringen

att i budgetpropositionerna för åren 2001-2004

föreslå en förstärkning av resurserna till landsting

och kommuner samt för det nationella stödet med ett

resurstillskott på sammanlagt nio miljarder kronor.

I propositionen redovisar regeringen det avtal om

utvecklingsinsatser mellan staten,

Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet som

träffades den 17 maj 2000. I detta utvecklingsavtal

har parterna kommit överens om åtgärder och

inriktning i linje med denna proposition. Det gäller

för åren 2002-2004 under förutsättning av riksdagens

godkännande av budgetpropositionerna för dessa år.

I propositionen anförs slutligen att

handlingsplanen, avtalet om utvecklingsinsatser och

resurstillskottet bör följas upp årligen och

utvärderas ur olika perspektiv. Socialstyrelsen bör

ges i uppdrag att svara för den nationella

uppföljningen och utvärderingen.

Fråga om avslag på propositionen m.m.

I motion So5 av Chris Heister m.fl. (m) begärs att

riksdagen avslår propositionen. Motionärerna anför

sammanfattningsvis att i idén med en nationell

handlingsplan ligger en i grunden planekonomisk

tanke om politikers makt och möjligheter. Det som

behövs är inte en nationell plan utan i stället ett

ökat internationellt samarbete. Öppenhet och

flexibilitet krävs så att nya impulser snabbt kan

omsättas i praktiska åtgärder ute i sjukvården. Det

underlättas med en mångfald av starka och oberoende

aktörer inom vården. Vidare anförs att det är

orimligt att reservationslöst tillskjuta ytterligare

pengar till en vårdapparat som inte klarar av att

effektivt använda de resurser den redan har.

I motion So6 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs

avslag på propositionen (yrkande 1). Motionärerna

anför sammanfattningsvis att den nationella

handlingsplanen saknar vägledning mot en utveckling

av hälso- och sjukvården. Förslagen i propositionen

innebär alltför mycket konserverande av

traditionella system. Förslaget bygger på en

stiliserad syn på läkaren som ständigt tillgänglig

och allvetande.

Även i motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)

begärs avslag på propositionen (yrkande 1).

Motionärerna anför att handlingsplanen inte löser de

problem den är tänkt att lösa.

Slutligen begärs även i motion So8 av Thomas Julin

och Kerstin-Maria Stalin (mp) avslag på

propositionen. Motionärerna anför att hela

akutsjukvården och slutenvården lämnas utanför de

bedömningar som görs och att propositionen därför

inte innebär någon samlad helhetsbedömning. Vidare

anförs att de förslag som lämnas beträffande

primärvården är traditionella och att

förändringstakten är för långsam. Ett tydligt

patientperspektiv saknas enligt motionärerna.

Regeringen underlåter att öppna möjligheten att

välja andra specialistläkare än allmänläkare till

sin fasta och personliga läkarkontakt i

primärvården.

I motion So456 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

att regeringen lägger fram ett förslag till nytt

avtal om utvecklingsinsatser inom vården och

omsorgen för åren 2002-2004 med Landstingsförbundet

och Svenska Kommunförbundet (yrkande 1). Ett

likalydande yrkande framförs i motion So9 yrkande 4

av Kerstin Heinemann m.fl. (fp). Motionärerna anför

att avtalet mellan regeringen å ena sidan och

Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet å

andra sidan lider av svagheten att det blir

kommunerna som kommer att avgöra hur mycket som

kommer att satsas på den medicinska kompetensen och

läkarmedverkan. Det behövs mer preciserade avtal,

anförs det i motionerna.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens bedömning att det är av

grundläggande betydelse att primärvården utvecklas

till en väl fungerande bas i hälso- och sjukvården.

Härigenom förbättras den samlade hälso- och

sjukvårdens effektivitet eftersom resurserna

utnyttjas på bästa sätt. Ett helhetsperspektiv där

patienten sätts i centrum är nödvändigt. I detta

sammanhang vill utskottet betona vikten av

generalistkompetens inom hälso- och sjukvård. Vidare

vill utskottet framhålla att en förutsättning för

att de riktlinjer för prioriteringar som riksdagen

ställt sig bakom skall få fullt genomslag är att

hälso- och sjukvårdsinsatserna utförs på rätt

vårdnivå. Som föreslås i propositionen bör därför

landstingens primärvård och hälso- och sjukvården

för äldre utvecklas. Likaså bör stödet till barn,

ungdomar och äldre med psykisk ohälsa samt till

personer med funktionshinder förbättras. Slutligen

bör vikten av att öka mångfalden av vårdgivare inom

den öppna vården och omsorgen framhållas.

Målsättningen är att åstadkomma positiva

systemeffekter för hälso- och sjukvården som helhet,

dvs. att skapa bättre förutsättningar för

primärvården i landsting och kommuner och den

specialiserade vården vid och utanför sjukhus att i

samverkan förbättra vårdens kvalitet och

tillgänglighet.

En kraftfull förstärkning av primärvårdens resurser

bör innebära en avlastning av sjukhusen. Fortsatt

medicinsk-teknisk utveckling möjliggör att flera

diagnostiska och terapeutiska åtgärder kan

överflyttas från sjukhus till primärvården.

Samtidigt introduceras hela tiden nya metoder i

sjukhusvården och köer finns för närvarande till ett

antal sjukhusspecialiteter. Vårdutbud och

vårdstruktur kommer att genomgå förändringar som en

följd av denna utveckling.

Utskottet förutsätter att regeringen noga följer

och analyserar denna utveckling, som

sammanfattningsvis berör hela sjukvården, och vid

behov återkommer med förslag till riksdagen.

Utskottet ställer sig således bakom propositionens

förslag. Motionerna So5 (m), So6 (v) yrkande 1, So7

(kd) yrkande 1 och So8 (mp) avstyrks därför.

Kommuner och landsting kommer att tillföras ett

sammanlagt resurstillskott om nio miljarder kronor

under åren 2001-2004. För att åstadkomma önskad

inriktning när det gäller användningen av dessa

resurser har regeringen träffat ett utvecklingsavtal

med Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet.

Anledning saknas att ersätta detta avtal med ett

nytt. Motionerna So456 (fp) yrkande 1 och So9 (fp)

yrkande 4 avstyrks.

Mål för hälso- och sjukvården

Propositionen

I propositionen anförs att grunderna för dagens

hälso- och sjukvårdspolitik bör ligga fast: en

solidarisk skattefinansiering, demokratisk styrning

och vård efter behov på lika villkor. Målen för

hälso- och sjukvården som de kommer till uttryck i

2 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) är därmed

fortfarande giltiga.

Att de övergripande målen för hälso- och sjukvården

ligger fast betyder enligt regeringen inte att allt

skall fortsätta som tidigare. I propositionen anförs

att inte bara strukturförändringar utan också ett

fortsatt utvecklingsarbete inom flera områden krävs

för att målen skall kunna uppnås:

- Det gäller patientinflytandet med kravet att

skapa utrymme för större delaktighet från

patienternas sida. Patienter som medverkar aktivt i

behandlingen uppnår bättre resultat. En förstärkning

av patienternas inflytande och delaktighet är

nödvändigt, inte bara för framtidens patienter -

utan också för framtidens vård. Ökad delaktighet

förutsätter att vården utvecklar sin förmåga till

kommunikation och dialog. I detta sammanhang är det

viktigt att uppmärksamma och beakta mångfalds- och

integrationsperspektivet liksom könsperspektivet.

- Det gäller det hälsofrämjande och förebyggande

arbetet med kravet att i större utsträckning

uppmärksamma förebyggande möjligheter. Det

individuellt förebyggande förhållningssättet måste

integreras i alla patientkontakter.

- Det gäller vårdens tillgänglighet med kravet att

korta väntetiderna i alla led - för att få en första

kontakt, för att bli utredd och bedömd, för att få

behandling och för rehabilitering. Tidig bedömning,

snabba insatser och omedelbar rehabilitering är

viktigt av flera skäl; dels för trygghetens skull -

alla måste känna att sjukvården finns på plats och

fungerar om något skulle hända - dels som en del av

den förebyggande inriktningen, med insatser tidigt i

processen.

- Det gäller vårdens kontinuitet med kravet att öka

förutsättningarna för långvariga relationer med

primärvårdens olika personalgrupper. Långvariga

kontakter möjliggör en förtroendefull relation. Det

är särskilt angeläget mot bakgrund av att en stor

del av de symtom som befolkningen söker vård för är

relaterade till ålder, psykiska, sociala och

existentiella problem. En fast läkarkontakt i

primärvården är särskilt betydelsefull i dessa

avseenden.

- Det gäller samverkan mellan vårdens olika delar.

Oavsett om vården sker vid sjukhus eller inom

primärvården - och oavsett huvudman och driftsform -

skall kommunikationen och samarbetet fungera så väl

att alla insatser sker på ett samordnat sätt.

- Det gäller prioriteringar med kravet att dessa

integreras som en naturlig del i hälso- och

sjukvårdens planerings- och budgetprocesser,

personal- och verksamhetsplanering och i

vårdarbetet.

- Det gäller hur vården baseras på aktuell kunskap

och utvärderade metoder. All vård skall bygga på

aktuella och utvärderade metoder avseende

patientnyttan, patienttillfredsställelse, resultat,

kostnader och epidemiologi - omfattande såväl

enstaka insatser som hela vårdprocesser.

- Det gäller personalens arbetssituation och

medverkan. Det handlar om bemanning, men lika mycket

om ledarskap, om utvecklande arbetsuppgifter och om

att kunna påverka sin arbetssituation. Det handlar

också om möjligheter att kunna arbeta hos en

mångfald olika vårdgivare och att kunna bedriva

verksamhet i egen regi.

Enligt regeringens uppfattning skall detta

utvecklingsarbete leda till att alla medborgare

skall uppfatta

att sjukvården finns till för alla och envar på lika

villkor,

att de får den hjälp de behöver och när de behöver

den,

att de bemöts med respekt och omtanke,

att de kan påverka och vara delaktiga i vården,

att alla enskilda insatser liksom vårdprocessen som

helhet baseras på aktuell kunskap och utvärderade

metoder,

att vården gör sitt yttersta för att stödja

förebyggande och hälsofrämjande åtgärder.

Motioner

I motion So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

ett tillkännagivande om att sjukvården skall vara

offentligt finansierad och i huvudsak bedrivas i

offentlig regi (yrkande 9).

I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om att

människans fyra behovsområden skall genomsyra all

vård (yrkande 2). Motionärerna anför att människan

skall ses som en helhet med såväl själ som kropp,

såväl sociala som andliga behov. Vidare begär

motionärerna i yrkande 6 ett tillkännagivande om att

en sjukdom inte skall behandlas olika beroende på

patientens ålder.

I motion So383 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om att

de etiska riktlinjerna för prioritering inom hälso-

och sjukvården efterlevs (yrkande 8). Motionärerna

anför att den medicinska och tekniska utvecklingen

medför att alltmer kan göras för alltfler. En

förändrad åldersstruktur gör att efterfrågan på vård

kommer att öka och det är därför dags att de etiska

riktlinjerna realiseras.

I motion So239 av Margareta Viklund (kd) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om

basen/utgångspunkten för planering av hälso- och

sjukvården (yrkande 1). Motionären anför att

utvecklingen inom medicinen skett mycket snabbt. Det

kan därför finnas anledning att inför den framtida

planeringen av hälso- och sjukvård ha en annan

utgångspunkt än den demografiska utvecklingen.

Vidare begärs i motionen att regeringen tillsätter

en parlamentariskt sammansatt utredning för att

undersöka hur den nya medicinska utvecklingen kan

tillvaratas, hur de grundläggande värderingarna om

solidariskt finansierad vård kan behållas samtidigt

som sektorn kan växa som tjänstebransch och hur nya

möjligheter att tillgodose efterfrågan och

egenfinansiering kan tillvaratas (yrkande 2).

I motion So3 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om mål för

hälso- och sjukvården (yrkande 1). Motionärerna

anför att vården och omsorgen skall utgå från den

enskilda människans behov och utövas i enlighet med

patientens önskemål och aktiva val. Enskilda

människors ekonomiska förutsättningar får aldrig

avgöra vårdinsatsen. I yrkande 8 i motion So3 begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om

permanent finansiell samordning. Motionärerna anför

att bättre samordning mellan hälso- och sjukvården,

socialförsäkring och socialtjänst kan bidra till

bättre hälsa. Den finansiella samordningen bör

därför påskyndas och utökas. Samtidigt är det

viktigt att samordningen sker med utgångspunkt från

de lokala förutsättningarna och att de olika

organisationernas specifika erfarenheter tas till

vara, heter det i motionen.

I motion So536 av Agneta Ringman och Ann-Marie

Fagerström (s) begärs ett tillkännagivande om

behovet av åtgärder för att riksdagens tidigare

beslut om riktlinjer för prioriteringar inom hälso-

och sjukvården skall bli verkställt.

Utskottets bedömning

Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse

för välfärden och människors trygghet. Principerna

om en solidariskt finansierad, demokratiskt styrd

och rättvist fördelad hälso- och sjukvård är enligt

utskottet centrala inslag i den generella

välfärdspolitiken. Målen för hälso- och sjukvården

som de kommer till uttryck i 2 § hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763) är således alltjämt

giltiga.

Som regeringen anfört är det viktigt att även under

2000-talet garantera att de förbättrade

behandlingsmöjligheter som följer av den snabba

medicinska och medicintekniska utvecklingen fördelas

efter behov. Inte heller utskottet anser att Sverige

skulle ha något att vinna på att överge

skattefinansieringen av vården. Likaså delar

utskottet uppfattningen att ett skattefinansierat

hälso- och sjukvårdssystem fungerar bättre i

fördelningspolitiskt avseende än andra

finansieringsformer.

Riksdagen har ställt sig bakom de av regeringen i

proposition 1996/97:60 föreslagna riktlinjerna för

prioriteringar inom hälso- och sjukvården (bet.

1996/97:SoU14, rskr. 1996/97:186). Riktlinjerna

bygger på tre etiska grundprinciper som skall ligga

till grund för prioriteringar inom hälso- och

sjukvården. Dessa är

- människovärdesprincipen som innebär att alla

människor har lika värde och samma rätt oberoende av

personliga egenskaper och funktioner i samhället,

- behovs-solidaritetsprincipen som innebär att

resurserna bör fördelas efter behov,

- kostnadseffektivitetsprincipen som innebär att det

vid val mellan olika verksamheter eller åtgärder bör

eftersträvas en rimlig relation mellan kostnader och

effekt, mätt i förbättrad hälsa och förhöjd

livskvalitet.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att

regeringen har tillkallat en delegation

(Prioriteringsdelegationen, S 1997:20) med uppgift

att bl.a. sprida information och kunskap om

riktlinjerna och de etiska värderingar som ligger

till grund för dessa. Delegationens arbete skall

vara slutfört senast vid utgången av år 2000.

Enligt utskottets uppfattning är den grundsyn som

ovan angivits väl förenlig med de synpunkter som

framförs i flera av motionerna. Något

tillkännagivande är därför inte erforderligt.

Motionerna So3 (c) yrkande 1, So7 (kd) yrkandena 2

och 6, So239 (kd) yrkandena 1 och 2, So321 (v)

yrkande 9, So383 (kd) yrkande 8 och So536 (s)

avstyrks i den mån de inte är tillgodosedda med det

anförda.

Utskottet delar inställningen i motion So3 (c)

yrkande 8 om att bättre samordning mellan hälso- och

sjukvården, socialförsäkring och socialtjänst kan

bidra till bättre hälsa. En bättre samordning av

resurserna mellan dessa verksamheter kan, som

motionärerna anfört, innebära att systemen fungerar

mer effektivt och att medborgaren därmed får en

bättre vård samtidigt som samhällets totala

kostnader hålls nere. Som exempel kan nämnas Finsam

som varit ett av de försök som bedrivits och nu är

utvärderat. Utskottet har tidigare betonat vikten av

samverkan mellan olika huvudmän och framhållit att

genom sådan samverkan mellan flera parter skapas

möjligheter att utifrån det individuella

perspektivet åstadkomma en lösning som tar hänsyn

till helheten i individens situation (se

1999/2000:SoU9). Utskottet vidhåller denna

inställning. Dessutom vill utskottet framhålla att

samverkan redan i dag kan ske inom ramen för rådande

lagstiftning och regleringsbrev.

Utskottet vill vidare framhålla att

försöksverksamhet för närvarande pågår när det

gäller finansiell samverkan mellan olika

myndigheter. Dessa försöksverksamheter skall

systematiskt följas upp och utvärderas i olika steg.

De utvärderingar som pågår skall fullföljas.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag

till finansiell samordning mellan hälso- och

sjukvården, socialtjänsten och socialförsäkringen i

syfte att underlätta samarbete för att åstadkomma

ökad hälsa och minskade sjukskrivningar. Utskottet

vill emellertid tydliggöra att det är frågan om ett

lokalt samarbete där varje parts delaktighet

förutsätts och där begränsningar av den totala

finansiella ramen kommer att finnas. Dessutom bör

det tydliggöras att utskottet inte avser samarbete i

första hand på individnivå samt att förslaget kommer

att kunna innehålla regler som möjliggör olika

samverkansformer. Utskottet vill betona vikten av

att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen.

Vad utskottet nu anfört bör med anledning av motion

So3 (c) yrkande 8 ges regeringen till känna.

Landstingens primärvård

Propositionen

I propositionen anförs att för att primärvården

skall kunna utvecklas till en väl fungerande bas i

hälso- och sjukvården bör primärvården i varje

landsting ha en tydlig funktion och en balans mellan

uppdrag och resurser. En likformig detaljerad

primärvårdsmodell att tillämpa över hela landet bör

inte skapas. Genom avtalet om utvecklingsinsatser

bör primärvårdens uppdrag i varje landsting

preciseras utifrån regionala förutsättningar.

Alla invånare som så önskar bör få tillgång till

och kunna välja en egen läkare, en familjeläkare.

Familjeläkaren och distriktssköterskan svarar

tillsammans med andra yrkeskategorier i primärvården

genom en långsiktig relation för invånarnas

grundläggande vård- och rehabiliteringsbehov och

fungerar som patientens rådgivare och samordnare av

olika vårdinsatser.

Regeringen påpekar att den fasta läkarkontakten i

primärvården enligt hälso- och sjukvårdslagen endast

kan fullgöras av en läkare som är specialist i

allmänmedicin. Landstingen är dock därutöver fria

att inrätta läkartjänster vid vårdcentraler och

motsvarande även för andra läkare med

specialistkompetens, t.ex. specialister i geriatrik,

psykiatri och pediatrik. Dessa läkare har ofta en

konsultroll gentemot primärvården. Samtidigt finns

grupper som har sådana behov att de, för kortare

eller längre perioder, skulle kunna ha läkare med

sådan specialistkompetens som sin fasta

läkarkontakt. En sådan grupp utgörs av äldre som

erhåller vård i särskilt boende och för vilka en

geriatriker skulle kunna fungera som fast

läkarkontakt.

Mot denna bakgrund har regeringen övervägt att

föreslå en ändring av nuvarande regler i hälso- och

sjukvårdslagen så att även andra specialister än

specialister i allmänmedicin skulle kunna fullgöra

funktionen som fast läkarkontakt i primärvården.

Regeringen gör emellertid bedömningen att en sådan

lagändring är mindre lämplig. Regeringens önskan med

denna handlingsplan för utveckling av hälso- och

sjukvården är att stärka primärvården med sin

allmänmedicinska generalistkompetens. Det är just

bristen på allmänmedicinsk kompetens som utgör ett

av svensk hälso- och sjukvårds stora problem. Att då

låta dagens brist på allmänläkare föranleda en

lagändring som poängterar behovet av andra

specialister vore olyckligt. Att en del patienter

behöver både omfattande och ibland livslånga

insatser från andra specialister än en i

allmänmedicin är självfallet förenligt med

huvudinriktningen att det är specialister i

allmänmedicin som fullgör funktionen som fast

läkarkontakt i primärvården.

Genom avtalet bör alla invånare få tillgång till

information om primärvården - om valmöjligheter,

tillgänglighet och funktion. Avtalet bör ge

förutsättningar för invånarna att oavsett tidpunkt

på dygnet få tillgång till adekvat kompetens och

adekvata insatser, i första hand inom primärvården.

För att öka antalet läkare i primärvården har

regeringen i avtalet om utvecklingsinsatser kommit

överens med Landstingsförbundet och Svenska

Kommunförbundet om att landstingen skall svara för

att avsevärt förstärka läkartätheten i primärvården.

Vidare ingår i avtalet att landstingen skall

förbättra kompetens- och fortbildningsmöjligheterna,

liksom forskningsmöjligheterna i primärvården.

I propositionen anförs vidare att antalet

specialister i allmänmedicin i primärvården

genomsnittligt bör öka med 170 per år fram till år

2010. Enligt regeringen kan olika åtgärder vidtas

för att underlätta rekryteringen av specialister i

allmänmedicin till primärvården. I avtalet om

utvecklingsinsatser med Landstingsförbundet och

Svenska Kommunförbundet ingår att landstingen skall

precisera primärvårdens uppdrag bl.a. med avseende

på funktion och tillgänglighet. Med ett tydligt

avgränsat uppdrag ökar förutsättningarna för

personalen att hantera sin arbetssituation vilket

förbättrar primärvårdens möjligheter att rekrytera

läkare. Ett annat viktigt inslag är enligt

regeringen att förbättra möjligheterna att arbeta

inom olika driftsformer i primärvården. Vidare

handlar det om åtgärder för att utveckla och

förbättra arbetsmiljön, möjligheterna till

fortbildning samt forskning och utveckling.

Vid sidan av dessa åtgärder har Socialstyrelsen

till regeringen redovisat ett antal möjliga insatser

för att öka antalet specialister i allmänmedicin i

primärvården. Utbildningen bör i ökad grad inriktas

på specialiteten allmänmedicin.

Vidare bör läkare inom andra specialiteter kunna

vidareutbildas till specialister i allmänmedicin.

Ett system motsvarande det som fanns inom ramen för

husläkarsystemet, där andra specialister efter

handledd tjänstgöring i primärvården kunde erhålla

specialistbevis i allmänmedicin, bör kunna införas.

Socialstyrelsen pekar vidare på att

utlandsrekryteringen från EU/EES-länder kan

utvecklas. Endast ett fåtal landsting har aktivt

rekryterat läkare från dessa länder. Regeringen har

också aviserat i 2000 års ekonomiska vårproposition

(prop. 1999/2000:100) att man avser att tillföra 100

miljoner kronor per år under perioden 2002-2003 för

att vidta åtgärder som ökar sysselsättningen bland

invandrare.

Regeringen avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag

att följa utvecklingen samt att vid behov vidta

åtgärder som underlättar bl.a. vidareutbildning av

läkare inom andra specialiteter till specialister i

allmänmedicin.

Motioner

I motion So279 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om

primärvården (yrkande 4). Motionärerna anför bl.a.

att problemen i primärvården gäller den bristande

tillgängligheten, svårigheterna att rekrytera

personal och svårigheterna att ta emot och med god

kvalitet behandla de patienter som överförs från

sjukhus och specialistmottagningar.

I motion So6 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs -

för det fall att yrkande 1 i motionen avslås - att

riksdagen avslår vad regeringen föreslår om

inriktning och åtgärder för att utveckla

landstingens primärvård (yrkande 2). Motionärerna

anför att en allvarlig invändning bör riktas mot den

starka fokuseringen på allmänläkaren och

reduceringen av de övriga funktionernas betydelse

inom primärvården. Begreppet familjeläkare kan

dessutom ifrågasättas som gångbart begrepp i svensk

primärvård. Vidare begärs - för det fall att yrkande

1 i motionen avslås - ett tillkännagivande om vad i

motionen anförs om tillförande av

specialistkompetens till primärvården (yrkande 4).

Det är enligt motionärerna viktigt att inte bortse

från att det finns områden där specialistkompetens

krävs som den primära kontakten. Det gäller områden

som t.ex. psykiatri, pediatrik, gynekologi, i viss

mån ortopedi, samt geriatrik. Vidare begärs - för

det fall att yrkande 1 i motionen avslås - ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om

inriktning mot teamarbete i primärvården (yrkande

5). Enligt motionärerna har de patienter som kräver

stora insatser från primärvården också omfattande

behov av omvårdnad, rehabilitering,

läkemedelshantering, bedömningar och rådgivningar

som i första hand utförs av andra yrkeskategorier än

läkare. En rejäl omfördelning av personalresurser

från sjukhusen till primärvården måste därför ske

och omfatta alla yrkesgrupper. I yrkande 8 begärs -

för det fall att yrkande 1 i motionen avslås - ett

tillkännagivande om att primärvården skall ha en

central roll i en offensiv satsning på

folkhälsoarbete med målet att utjämna skillnader i

hälsa mellan sociala grupper och kön.

I motion So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om

primärvårdens inriktning (yrkande 1). Motionärerna

anför bl.a. att primärvårdens patienter i mycket hög

utsträckning ställer krav på en helhetssyn och att

ensidig fokusering på allmänläkarna därför bör

undvikas.

I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om att

förstärka primärvården med kurator och psykolog

(yrkande 7). Motionärerna anför att det bland

primärvårdens patienter finns en stor andel där en

kombination av medicinsk, psykologisk och social

kompetens krävs för att på rätt sätt möta och förstå

problemen med stress och psykisk ohälsa. Ett

liknande yrkande framställs i motion So292 av Siw

Persson (fp). I yrkande 10 i motion So7 begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om att

läkare med specialistkompetens knyts till

primärvården. Motionärerna anför att allmänläkare

självklart har en viktig funktion, men om

befolkningen i större utsträckning skall söka

primärvård framför akutsjukhus måste denna

verksamhet erbjuda den kompetens som efterfrågas. I

yrkande 11 begärs ett tillkännagivande om att olika

yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården i realiteten

bör samverka. Enligt motionärerna är propositionen

ensidigt koncentrerad på läkarens roll i

primärvården. Ett helhets-perspektiv krävs som

innebär att olika yrkesgrupper samverkar, heter det

i motionen. Motionärerna begär vidare ett

tillkännagivande om att införa begreppet lots i

sjukvården (yrkande 12). Motionärerna anför att det

är viktigt att formulera ett resonemang omkring vad

det teamarbete som nämns i propositionen går ut på.

Teamet bör bestå av olika yrkeskategorier i

sjukvården. När patienten är i behov av något

särskilt väljer teamet ut en "lots", dvs. den mest

lämpade personen för uppgiften att hjälpa patienten

vidare. Slutligen begärs i yrkande 13 att läkare i

Sverige med utländsk bakgrund erbjuds intensivkurser

i svenska och medicin.

I motion So383 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

primärvårdens roll som bas i i sjukvården (yrkande

14). Motionärerna anför att primärvården måste

karakteriseras av lättillgänglighet, kvalitet, stor

bredd i vårdutbudet och låga avgifter.

I motion So3 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs att

regeringen lägger fram förslag till ändring av 5 §

hälso- och sjukvårdslagen (yrkande 2). Motionärerna

anför att många patienter efterfrågar möjligheter

till en fast läkarkontakt med annan

specialistkompetens än allmänmedicin. Lagen bör

därför förändras så att den fasta läkarkontakten kan

vara en läkare med annan specialistkompetens, under

förutsättning att läkaren är verksam inom

primärvården. I yrkande 7 begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om en

tillgänglighetsgaranti. Garantin skall innebära att

ingen skall behöva vänta mer än fyra dagar på att få

besöka läkare inom primärvården. Patienter skall

också snabbt kunna få kontakt med vården via

telefon. I yrkande 16 begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförs om möjlighet till

kompletterande utbildning för invandrare. Enligt

motionärerna behövs fler kurser i sjukvårdssvenska.

I motion So9 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs

att regeringen lägger fram förslag om en vårdgaranti

för primärvården (yrkande 3). Motionärerna anför att

det är rimligt att en vårdgaranti införs i

primärvården innebärande att patienten ges rätt att

träffa husläkaren inom ett par dagar. I yrkande 9

delvis anförs att de husläkarmottagningar som inte

har psykosocial kompetens bör tillföras sådan.

I motion So1 av Carina Hägg (s) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om att

ordet familjeläkare strider mot viktiga

jämställdhetssträvanden (yrkande 2). Motionären

anför att ordvalet ger associationer till en

patriarkalisk syn på familjen.

I motion So2 av Carina Adolfsson Elgestam och

Lilian Virgin (s) begärs ett tillkännagivande om

insatser för att klara läkarförsörjningen i

glesbygd. Motionärerna anför att det måste bli mer

attraktivt att arbeta som läkare i glesbygd.

Lönetillägg, avskrivning av studieskulder,

arbetstider och möjligheten att forska är några

angelägna insatser som bör diskuteras. Regeringen

bör ta initiativ till överläggningar med

Landstingsförbundet i frågan.

I motion So10 av Agneta Ringman m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om

kunskapsutveckling i vården. Motionärerna anför att

det är nödvändigt att primärvårdens nya resurser

används till en ökad samverkan mellan sjukhusens

specialistmottagningar och primärvården. Behovet av

att utveckla metoder för fortbildning och

kunskapsutveckling hos berörd personal inom

primärvården bör uppmärksammas.

I motion So519 av Agneta Ringman och Lilian Virgin

(s) begärs förslag till åtgärder för att utländska

arbetslösa läkare i Sverige skall få nödvändig

behörighet. I motion So463 av Eva Arvidsson och

Yilmaz Kerimo (s) anförs att åtgärder måste vidtas

för att underlätta för läkare från icke EU-land att

få arbeta som läkare.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens bedömning att

primärvården i varje landsting bör ha en tydlig

funktion och en balans mellan uppdrag och resurser.

En likformig detaljerad primärvårdsmodell att

tillämpa över hela landet bör inte skapas.

Utskottet vill betona vikten av att alla

yrkesgruppers kompetens tas till vara. Det är

nödvändigt att ett fungerande teamarbete utvecklas.

Fungerande samverkansformer krävs både med öppen och

sluten specialistsjukvård och med den kommunala

primärvården. Hälso- och sjukvårdens olika delar

måste således samverka med det gemensamma ansvaret

att tillsammans skapa bästa möjliga totala insats

för varje patient. Utskottet vill än en gång

framhålla ett helhetsperspektiv där patienten sätts

i centrum.

Utskottet delar regeringens bedömning att det i

dagens primärvård inte finns tillräckliga

förutsättningar för att den som så önskar skall

kunna etablera en långvarig relation med en egen

vald läkare. Utskottet ser därför med

tillfredsställelse på att regeringen i avtalet med

Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet

kommit överens om att alla invånare som så önskar

skall få tillgång till och kunna välja en egen

läkare.

När det härefter gäller frågan om även andra

specialister än specialister i allmänmedicin skall

kunna fullgöra funktionen som fast läkarkontakt i

primärvården instämmer utskottet i regeringens

bedömning att en lagändring som innebär att även

andra specialister kan komma i fråga är mindre

lämplig. Som regeringen anfört utgör bristen på

allmänmedicinsk kompetens ett av svensk hälso- och

sjukvårds stora problem och det vore därför

olyckligt att låta dagens bristsituation av

allmänläkare föranleda en lagändring som poängterar

behovet av andra specialister. Utskottet vill dock

betona att det givetvis är viktigt att

primärvårdsinrättningarna skaffar sig den

specialistkompetens som krävs. Det bör därför

framhållas att landstingen är fria att inrätta

läkartjänster vid vårdcentraler och motsvarande även

för andra läkare med specialistkompetens eller i

annan lämplig form arrangera konsultstöd till

primärvårdens läkare.

Vårdens tillgänglighet är av helt grundläggande

betydelse för att primärvården skall ha möjlighet

att fungera som bas i hälso- och sjukvården. Av

avtalet om utvecklingsinsatser framgår att

landstingen skall svara för att det oavsett tidpunkt

på dygnet skall vara möjligt för invånarna att få

tillgång till adekvat kompetens och adekvata

insatser, i första hand inom primärvården. Utskottet

vill understryka att avtalet skall följas upp på

såväl lokal som nationell nivå. En viktig del i

denna uppföljning är enligt utskottet att särskilt

studera tillgänglighetens förändring.

Utskottet kan vidare konstatera att det av den s.k.

Dagmaröverenskommelsen (Överenskommelse mellan

staten och landstingen om ersättningar till hälso-

och sjukvården för år 2001) framgår att parterna är

överens om att den vårdgaranti som infördes år 1997

med syfte att tillförsäkra alla patienter snabb

kontakt med vården skall gälla även under år 2001.

Vårdgarantin innebär att primärvården är ansvarig

för de första kontakterna och skall erbjuda hjälp,

antingen per telefon eller genom besök, samma dag

som vården kontaktas. Om den första kontakten inte

sker med läkare skall tid för läkarbesök kunna

erbjudas senast inom åtta dagar. Utskottet vill

betona att denna tidsgräns är att betrakta som en

maximigräns och att det är angeläget att tid för

läkarbesök kan erbjudas betydligt snabbare.

Utskottet delar således de tankegångar som framförts

i So3 (c) yrkande 7 och So9 (fp) yrkande 3.

Enligt pressmeddelande från Landstingsförbundet den

30 oktober 2000 visar en undersökning att av de som

ringer till en vårdcentral får 75 % tid för besök

inom en vecka. Varannan patient får tid för besök

samma dag eller närmast följande dag.

Utskottet vill framhålla att mot bakgrund av de

resurstillskott som aviseras anser utskottet det

naturligt att regeringen och Landstingsförbundet i

kommande förhandlingar kommer överens om påtagligt

skärpta krav på tillgänglighet.

Utskottet vill understryka vikten av att den

kompetens som invandrad vårdpersonal besitter tas

till vara. När det särskilt gäller frågan om

möjligheten för utländska läkare att få arbete i

Sverige konstaterar utskottet att Riksdagens

revisorer i en rapport helt nyligen uttalat att

regeringen bör se över utformningen, lokaliseringen

och dimensioneringen av språkutbildningen för

utländska läkare (se Riksdagens revisorers rapport

2000/2001:RR3 Språk och arbete - svenskundervisning

för invandrare och invandrarnas arbetsmarknad).

Syftet med översynen skall enligt rapporten vara att

platser skall finnas tillgängliga för de läkare som

har behov av en sådan utbildning. Utskottet ser

därför positivt på en sådan översyn som revisorerna

föreslår. Som anförs i propositionen har regeringen

vidare i 2000 års vårproposition (prop.

1999/2000:100) aviserat att man avser att tillföra

100 miljoner kronor per år under perioden 2002-2003

för att vidta åtgärder som ökar sysselsättningen

bland invandrare. Av det ovan anförda framgår att

frågan om att ta till vara invandrarnas kompetens

för närvarande är aktuell i flera sammanhang.

Riksdagen bör därför inte ta något initiativ.

Sett i ett större perspektiv är primärvården och

tillgängligheten till denna av central betydelse för

folkhälsan. Utskottet kan konstatera att Nationella

folkhälsokommittén helt nyligen överlämnat sitt

slutbetänkande till regeringen (SOU 2000:91).

Utskottet utgår från att regeringen presenterar en

proposition under nästa år.

En viktig roll för primärvården är att aktivt

arbeta med rehabilitering. I dagens situation med en

ökning av långtidssjukskrivna personer är det

betydelsefullt att människor tidigt får tillgång

till rehabilitering för att kunna återgå i arbete.

Många är i dag sjukskrivna av psykosociala orsaker

eller har diffusa sjukdomssymtom. För dessa

människor är primärvården med tillgång till många

yrkeskategorier och därigenom bred kompetens en

naturlig instans att vända sig till. Utskottet vill

i detta sammanhang erinra om att Utredningen om den

arbetslivsinriktade rehabiliteringen (S 1999:8)

överlämnade sitt slutbetänkande Rehabilitering till

arbete (SOU 2000:78) till regeringen i augusti 2000.

Betänkandet är för närvarande föremål för

remissbehandling.

Utskottet delar regeringens uppfattning att antalet

specialister i allmänmedicin måste öka. Utskottet

ser därför positivt på att parterna i avtalet om

utvecklingsinsatser kommit överens om att

landstingen skall svara för att avsevärt förstärka

läkartätheten i primärvården. Enligt utskottets

uppfattning är det av stor vikt att det redan inom

de närmaste åren sker en påtaglig ökning av

läkartätheten. Utskottet har erfarit att det är

möjligt att genomsnittligt öka antalet specialister

i allmänmedicin i primärvården med 220 per år fram

t.o.m år 2005 och därefter med 200 per år fram

t.o.m. år 2008. Utskottet anser att det är mycket

angeläget med en sådan satsning. Utskottet föreslår

således en justering av de föreslagna riktlinjerna

för avsnitt 7.1 såvitt gäller målsättningen för

ökningstakten av läkarresurserna. Vad utskottet nu

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att

motionerna So3 (c) yrkande 7 och So9 (fp) yrkande 3

är tillgodosedda. Vidare föreslår utskottet att

riksdagen godkänner vad regeringen i övrigt föreslår

om inriktning och åtgärder för att utveckla

landstingens primärvård (resten av avsnitt 7.1).

Motionerna So1 (s) yrkande 2, So2 (s), So3 (c)

yrkandena 2 och 16, So6 (v) yrkandena 2, 4, 5 och 8,

So7 (kd) yrkandena 7 och 10-13, So9 (fp) yrkande 9

delvis, So10 (s), So279 (m) yrkande 4, So292 (fp),

So321 (v) yrkande 1, So383 (kd) yrkande 14, So463

(s) och So519 (s) avslås i den mån de inte är

tillgodosedda med det anförda.

Hälso- och sjukvård för äldre - kommunal

primärvård

Propositionen

I propositionen anförs att den s.k. ädelreformen bör

ligga fast med sin ambition att medverka till att

patienter med omfattade medicinska vårdbehov skall

kunna få dessa tillgodosedda integrerat i boende och

vardagsliv. Kvarstående brister när det gäller det

medicinska omhändertagandet i hälso- och sjukvården

för äldre - den kommunala primärvården - bör

åtgärdas.

Avtalet om utvecklingsinsatser bör enligt

regeringen skapa förutsättningar för att höja

kvaliteten på såväl medicinska insatser som

omvårdnad och rehabilitering i särskilt boende och i

hemsjukvården genom att

en ökad andel av de anställda får adekvat

vårdutbildning,

fler personer med högskoleutbildning anställs,

fler sjuksköterskor erbjuds möjlighet att fördjupa

sin medicinska kompetens.

Vidare bör avtalet om utvecklingsinsatser enligt

regeringen resultera i att de som bor i särskilt

boende eller har hemsjukvård får en medicinsk

bedömning av läkare när de behöver det samt

konsultation eller hembesök utan dröjsmål.

Likaså bör samverkan mellan kommuner och landsting

utvecklas så att alla patienter får vård på rätt

vårdnivå. I detta sammanhang anför regeringen att

Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet har

inlett ett gemensamt arbete om Medicinskt

färdigbehandlade patienter. Arbetet skall vara

avslutat senast den 30 november 2000. En sådan

översyn är enligt regeringen angelägen. Den borde ge

förutsättningar för kommuner och landsting att

förbättra samarbetet kring dessa patienter. Det är

emellertid också angeläget att flera andra åtgärder

vidtas för att förbättra samverkan inom och mellan

olika vårdnivåer och vårdgivare.

Regeringen, Landstingsförbundet och Svenska

Kommunförbundet har mot denna bakgrund i avtalet om

utvecklingsinsatser kommit överens om att

resurstillskottet skall användas till att förbättra

samverkan. Landsting och kommuner skall svara för

att alla patienter erhåller vård på rätt vårdnivå

genom att samverkan mellan landsting och kommuner

utvecklas.

Av avtalet framgår också att landsting och kommuner

tillsammans skall utforma vårdprocesserna för

gemensamma patientgrupper så att insatser i sluten

och öppen vård samordnas. I detta sammanhang bör,

enligt avtalet, särskild uppmärksamhet ägnas åt att

utveckla vården i livets slutskede.

Regeringen anför att en särskild utredare

tillkallades i maj 1999 med uppgift att beskriva och

analysera de problem som i dag finns vid samverkan

mellan landstingens hälso- och sjukvård och

kommunernas vård och omsorg på områden där det finns

behov och intresse av att samverka (dir. 1999:42).

Utredningen, som har antagit namnet

Samverkansutredningen, skall redovisa uppdraget till

regeringen senast den 30 november 2000.

I propositionen anförs vidare att avtalet om

utvecklingsinsatser bör ge förutsättningar att

stärka stödet till anhöriga som vårdar långvarigt

sjuka, äldre eller människor med funktionshinder.

Regeringen konstaterade i propositionen Nationell

handlingsplan för äldrepolitiken (prop. 1997/98:113)

att de studier som hittills gjorts av det stöd

kommunerna ger för att underlätta för de anhöriga

visar att många kommuner erbjuder olika former av

hjälp, men att stödet sammantaget är svagt utvecklat

och att de anhöriga inte alltid får den hjälp de

behöver. Regeringen ansåg mot denna bakgrund att det

fanns behov av ytterligare utvecklingsinsatser för

att stimulera kommunerna till ökad kreativitet när

det gäller former för stöd till anhöriga. Mot denna

bakgrund föreslog regeringen i budgetpropositionen

för år 1999 ett särskilt stimulansbidrag fr.o.m. år

1999 och tre år framåt med 100 miljoner kronor

årligen. Socialstyrelsen fick i uppdrag att följa

och utvärdera insatserna.

Samtliga kommuner har i dagsläget tagit fram en

handlingsplan som berättigar till statligt

stimulansbidrag. Kommunerna anger i sina planer att

de avser att satsa på utbyggnad av korttidsplatser,

möjligheter till avlösning samt stödgrupper. Många

kommuner planerar också uppsökande verksamheter för

att finna "dolda" anhöriginsatser. Arbetet med att

utveckla handlingsplanerna har skett i nära

samarbete med frivilligorganisationer och

organisationer för anhöriga.

Det särskilda stimulansbidraget utbetalas under

åren 1999-2001. Regeringen bedömer att det finns

behov av att även därefter aktivt arbeta för att

stödja anhöriga som vårdar långvarigt sjuka, äldre

eller människor med funktionshinder.

Resurstillskottet till hälso- och sjukvården bör

därför riktas även mot detta område. Mot denna

bakgrund har regeringen, Landstingsförbundet och

Svenska Kommunförbundet i avtalet om

utvecklingsinsatser enats om att den särskilda

satsningen för att stödja anhörigvården skall pågå

också under åren 2002-2004. Kommunerna svarar enligt

utvecklingsavtalet för att anhöriga som vårdar

långvarigt sjuka, äldre eller människor med

funktionshinder skall erhålla stärkt stöd i enlighet

med den nationella handlingsplanen för

äldrepolitiken.

Regeringen anför att stödet under dessa år

emellertid inte kommer att ske som hittills genom

särskilda stimulansbidrag utan inordnas i de

generella statsbidragen till kommuner och landsting

på motsvarande sätt som resursförstärkningen i

övrigt.

Motioner

I motion So244 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om brister

i omvårdnaden av de äldre (yrkande 1). Motionärerna

anför att avsaknaden av kontinuerlig tillgång på

läkare i de särskilda boendeformerna är ett utbrett

problem som ofta medför brister i den medicinska

omvårdnaden.

I motion So342 av Ewa Thalén Finné och Ann-Katrine

Dunker (m) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförs om läkarmedverkan och patientens

rätt att välja läkare inom äldrevården. Motionärerna

betonar vikten av god tillgång till medicinskt

ansvarig läkare. De äldre bör vidare ha en självklar

rätt att själva få välja läkare.

I motion So6 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs -

för det fall att yrkande 1 i motionen avslås - ett

tillkännagivande om utökat antal läkartimmar och

fast läkarkontakt för äldre (yrkande 6).

I motion So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om

sjukvården och rehabiliteringen för äldre (yrkande

5). Motionärerna anför att sjukvården för de äldre

skall organiseras i team och anpassas till de äldres

behov av längre vårdtider och rehabilitering.

I motion So363 av Sven Brus m.fl. (kd) begärs ett

tillkännagivande om att personer över 65 år skall ha

tillgång till akut- och klinikvård (yrkande 6). I

yrkande 8 anförs att de psykosociala aspekterna

måste beaktas inom äldrevården. Motionärerna begär i

yrkande 10 ett tillkännagivande om behovet av utökad

samverkan mellan kommuner och landsting kring

vårdkedjorna.

I motion So517 av Margareta Viklund (kd) begärs ett

tillkännagivande om den sjukhusanslutna vårdens

samordning med en väl fungerande primärvård (yrkande

4). Vidare begärs ett tillkännagivande om att avtal

om prioriterings-principer och läkarmedverkan

upprättas mellan kommuner och landsting (yrkande 5).

I yrkandena 7 och 8 betonas att psykiatrisk och

geriatrisk kompetens skall finnas inom äldreomsorgen

samt att fler geriatriker bör utbildas. Slutligen

begärs i yrkande 9 ett tillkännagivande om att det

måste finnas tillräckligt med välutbildad personal

inom äldreomsorgen. Motionären anför att det

medmänskliga och sociala inslaget i begreppet

omvårdnad också måste gälla de äldre.

I motion So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

att regeringen tillsätter en utredning med uppgift

att se över konsekvenserna av de nya

delegeringsbestämmelserna för läkemedel (yrkande 6).

Motionärerna anför att enligt Socialstyrelsens nya

föreskrifter har en skärpning skett beträffande

sjuksköterskors möjligheter att delegera

läkemedelsadministration. Enligt motionärerna får

dessa bestämmelser konsekvenser för den kommunala

äldreomsorgen. Frågan om läkemedelshantering

behandlas även i motionerna So269 av Ingvar Svensson

(kd) och So231 av Inger Lundberg (s) yrkande 1. I

den sistnämnda motionen anförs vidare att

undersköterskor bör ges rätt till kompletterande

utbildning som ger behörighet för vissa uppgifter

(yrkande 2).

I motion So456 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om

utbildning av personal inom hälso- och sjukvård

(yrkande 12). Motionärerna anför att en plan bör tas

fram för hur utbildningsbehovet för de olika

personalgrupperna inom äldreomsorgen och hälso- och

sjukvården för äldre skall kunna tillgodoses.

Flera motioner behandlar frågor om stöd till

anhöriga m.m.

I motion So217 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

begärs ett tillkännagivande om behovet av en översyn

av hur de olika stödformerna tillämpas (yrkande 1).

I motion So383 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om stödet till anhöriga

(yrkande 11). Vidare begärs i samma motion att

stimulansbidraget till anhörigvården inom

äldreomsorgen förlängs till att även avse 2002 och

2003 (yrkande 12). I motion So326 av Rosita

Runegrund (kd) begärs ett tillkännagivande om

anhörigvårdarnas situation (yrkande 1). Motionären

anför att anhörigvårdare har en fysiskt tung

arbetsbörda samt ofta är stressade och får för lite

stöd av den professionella vården. Motionären anför

vidare att anhörigvårdare skall ha rätt till

avlösning, information och handledning (yrkande 2).

I yrkande 3 framhålls behovet av hälsoekonomiska

studier och forskning kring anhörigvårdares

hälsotillstånd. I yrkande 4 begärs ett

tillkännagivande om behovet av forskning kring

anhörigvården. Motionären begär också ett

tillkännagivande om anhörigrollen i ett framtida

perspektiv (yrkande 5). Enligt motionären måste

anhörigrollen uppvärderas och erkännas för att möta

framtidens behov.

Bakgrund

Socialstyrelsen beslöt den 11 februari 2000 om

föreskrifter och allmänna råd om läkemedelshantering

i hälso- och sjukvården. Av 4 kap. 3 § i

föreskrifterna framgår att sjuksköterska genom

delegering i vissa fall får överlåta

iordningställande och administrering av läkemedel

till annan befattninghavare. Enligt uppgift från

Socialstyrelsen är någon saklig skillnad i

förhållande till de tidigare föreskrifterna inte

avsedd. Styrelsen har vidare uppgett att de nya

föreskrifterna är föremål för utvärdering.

Utskottets bedömning

Utskottet anser i likhet med regeringen att den s.k.

ädelreformen bör ligga fast med dess ambition att

medverka till att patienter med omfattande

medicinska vårdbehov skall kunna få dessa

tillgodosedda integrerat i eget boende och

vardagsliv. Resultaten av såväl behandling som

rehabilitering blir allmänt sett bättre i hemmiljö.

Socialstyrelsens uppföljning av ädelreformen

(Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1996:2)

visar att den successiva ökning av vårdtyngden som

ägt rum under 1990-talet, både i särskilt boende och

i hemsjukvården, inte har mötts av ett tillräckligt

utvecklat medicinskt omhändertagande. Bristerna

gäller såväl medicinska insatser som omvårdnads- och

rehabiliteringsinsatser. Socialstyrelsen bedömer

tillgången på personal med hälso- och

sjukvårdskompetens som otillräcklig, såväl avseende

undersköterskor och sjuksköterskor som sjukgymnaster

och arbetsterapeuter.

Utskottet anser att det är av största vikt att så

snart som möjligt komma till rätta med de brister

som Socialstyrelsen påtalat. Som anförs i

propositionen måste hälso- och sjukvårdsinsatserna,

både i särskilt boende och i hemsjukvården, därför

förstärkas väsentligt med ytterligare resurser och

kompetens. Enligt utskottets uppfattning är de

insatser som parterna kommit överens om i

utvecklingsavtalet väl ägnade att höja kvaliteten på

såväl medicinska insatser som omvårdnad och

rehabilitering.

En central fråga inom vården och omsorgen av äldre

och funktionshindrade i särskilda boendeformer och i

hemsjukvården är läkarens roll. Personer i särskilda

boenden och inom hemsjukvården skall självfallet

vara tillförsäkrade läkarinsatser på motsvarande

sätt som den som själv kan uppsöka vården. Detta

innebär att läkarinsatser skall vara tillgängliga

under hela dygnet, vilket också är en förutsättning

för att undvika onödiga och för patienten

påfrestande sjukhusinläggningar. Utskottet instämmer

därför i regeringens bedömning att avtalet om

utvecklingsinsatser bör resultera i att de som bor i

särskilt boende eller har hemsjukvård får en

medicinsk bedömning av läkare när de behöver det

samt konsultation eller hembesök utan dröjsmål.

Utskottet vill betona vikten av samverkan mellan

landsting och kommuner. Som ovan anförs har en

utredning tillsatts för att se över bl.a. denna

fråga. Utredningen skall inom kort redovisa sitt

uppdrag. Utskottet utgår från att regeringen

återkommer till riksdagen med förslag som syftar

till att underlätta samverkan mellan huvudmän.

Flera motioner behandlar frågan om stöd till

anhöriga. Anhörigas roll och betydelse som

vårdgivare till äldre och människor med

funktionshinder är numera väl dokumenterad och

erkänd. Som anförs i propositionen är den vård som

utförs av familjen och andra närstående mycket

omfattande och har sannolikt ökat i betydelse under

senare år. En förutsättning för att patienter och

deras närstående skall våga och orka med vård i

hemmet är att de anhöriga ges stöd och avlösning.

Som framgår ovan föreslog regeringen i

budgetpropositionen för år 1999 att ett särskilt

stimulansbidrag skall utbetalas under åren

1999-2001. I detta sammanhang vill utskottet påpeka

att Socialstyrelsen i oktober 2000 lämnat en rapport

om detta stimulansbidrag (Socialstyrelsens rapport

Halvvägs för Anhörig 300 2000:2). Styrelsen anför

att anhörigfrågan har fått en ökad uppmärksamhet

bland beslutsfattare, vårdpersonal och allmänheten

samt att uppföljningen visar att utvecklingsarbetet

har kommit i gång och att det börjar hända en hel

del i kommunerna (s. 8 i rapporten). Utskottet delar

regeringens bedömning att det även för tiden efter

2001 finns behov av att aktivt arbeta för att stödja

anhöriga som vårdar långvarigt sjuka, äldre eller

människor med funktionshinder. Utskottet ser därför

positivt på att den särskilda satsningen för att

stödja anhörigvården skall pågå också under åren

2002-2004.

Sammanfattningsvis föreslår utskottet att riksdagen

godkänner vad regeringen föreslår om inriktning och

åtgärder för att förbättra hälso- och

sjukvårdsinsatserna i den kommunala primärvården

(avsnitt 7.2). Motionerna So6 (v) yrkande 6, So217

(m) yrkande 1, So244 (m) yrkande 1, So321 (v)

yrkande 5, So326 (kd) yrkandena 1-5, So342 (m),

So363 (kd) yrkandena 6, 8 och 10, So383 (kd)

yrkandena 11 och 12, So517 (kd) yrkandena 4, 5 och

7-9 och So456 (fp) yrkande 12 avstyrks i den mån de

inte anses tillgodosedda med det anförda.

Beträffande frågan om delegering av

läkemedelshantering har utskottet erfarit att

Socialstyrelsen fortlöpande inhämtar information om

de eventuella problem som hälso- och

sjukvårdspersonalen möter vid tillämpningen av

föreskriften samt att korrigeringar kan komma att

göras om det visar sig att föreskriftens

formuleringar lett till att t.ex.

sjuksköterskeresurser måste tas i anspråk i

sammanhang där det inte krävs för patientsäkerheten.

Motionerna So231 (s) yrkandena 1 och 2, So269 (kd)

och So321 (v) yrkande 6 får därmed anses vara i

huvudsak tillgodosedda.

Psykisk ohälsa

Propositionen

I propositionen anförs att psykiatrireformens

huvudinriktning, att med hjälp av tidiga insatser

reducera framtida funktionsnedsättningar, bör ligga

fast. I detta synsätt ligger enligt regeringen att

insatser i ursprungsmiljön är särskilt

betydelsefulla och att behovet av att samverka med

andra är stort och bör intensifieras. Stödet bör

utvecklas för barn, ungdomar och äldre med psykisk

ohälsa samt till psykiskt funktionshindrade.

I propositionen anförs att avtalet om

utvecklingsinsatser bör resultera i att barn och

ungdomar som visar tecken på psykiska problem

erbjuds tidigt och adekvat stöd samt att vårdbehoven

hos ungdomar i åldersgruppen 16-25 år bör

tillgodoses bättre genom samordnade insatser mellan

barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin.

Regeringen, Landstingsförbundet och Svenska

Kommunförbundet har i avtalet om utvecklingsinsatser

enats om att landstingen skall utveckla

vårdinnehållet för ungdomar med psykiska problem och

samtidigt missbruk.

Regeringen anför att genom avtalet om

utvecklingsinsatser bör insatserna för psykiskt

funktionshindrade stärkas. Deras psykiatriska och

somatiska vårdbehov bör tillgodoses genom en

utvecklad samverkan mellan landstingens primärvård,

psykiatrin och socialtjänsten.

Slutligen anförs att genom avtalet om

utvecklingsinsatser bör äldre personer som har behov

av psykiatrisk vård identifieras och erbjudas

behandling.

Motioner

I motion So225 av Chris Heister m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om

problemen i den psykiatriska vården (yrkande 1).

Motionärerna anför bl.a. att den psykiatriska vården

är eftersatt särskilt när det gäller äldre. Vidare

anför motionärerna att vården av de allvarligast

psykiskt sjuka blivit lidande genom

psykiatrireformen samt att självmordsförsök hos

tonåringar ökat. Motionärerna påtalar vikten av ökad

valfrihet och rätten till vård i tid (yrkande 2). I

yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförs om behovet av resursförstärkningar

till psykiatrin. Enligt motionärerna krävs ett

riktat stimulansbidrag för att komma till rätta med

brister i psykiatrin.

I motion So291 av Berit Adolfsson och Inger René

(m) begärs att regeringen låter utvärdera psykiskt

sjuka hemlösa människors situation och föreslå

åtgärder i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motionärerna anför att befintliga institutioner inte

skall avvecklas i snabbare takt än att man hinner få

fram fungerande alternativ i form av exempelvis

gruppbostäder med tillräcklig personal för att

upprätthålla tryggheten för de psykiskt sjuka.

I motion So439 av Berit Adolfsson (m) begärs att

barn- och ungdomspsykiatrins organisation, uppgifter

och metoder utvärderas (yrkande 2). Motionären anför

att väntetiderna inom barn- och ungdomspsykiatrin är

mycket långa.

I motion So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

ett tillkännagivande om psykiatrins inriktning

(yrkande 3). Motionärerna anför bl.a. att psykiatrin

bör präglas av ett ökat brukarinflytande.

I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs

att regeringen undersöker behovet inom psykiatrin av

ett särskilt kunskapsområde avseende åldersgruppen

17-25 år (yrkande 8). Motionärerna anför att

personer i den åldersgruppen har mycket speciella

problem och att de passar dåligt in i

vuxenpsykiatrin, särskilt om inläggning behövs.

I motion So383 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om

psykiskt handikappades situation (yrkande 15).

Motionärerna anför att det är viktigt att psykiskt

handikappade får ett värdigt liv. En

värdighetsgaranti är ett viktigt politiskt krav,

heter det i motionen.

I motion So272 av Chatrine Pålsson (kd) begärs att

en nationell kommission tillsätts med syfte att

kartlägga och analysera hur samhället genom olika

regelsystem konserverar ett diskriminerande synsätt

på psykisk ohälsa. Liknande yrkanden framförs i

motionerna So256 av Margareta Andersson och Sofia

Jonsson (c), och So271 av Siw Persson (fp) och So409

av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp).

I motion So412 av Rosita Runegrund och Ester

Lindstedt-Staaf (kd) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförs om psykiskt friska människor

som felaktigt diagnostiserats som psykiskt sjuka.

Motionärerna anför att dessa människor måste kunna

få sin sak prövad någonstans. Motionärerna föreslår

att en arbetsgrupp inrättas inom Socialstyrelsen

eller att en utredning tillsätts för att utröna

vilket stöd eller vilka åtgärder som behövs.

I motion So446 av Ragnwi Marcelind och Chatrine

Pålsson (kd) begärs ett tillkännagivande om

kommunernas åligganden när det gäller att skapa

meningsfull sysselsättning för de psykiskt sjuka

(yrkande 1). Vidare begärs ett tillkännagivande om

att antalet slutenvårdsplatser inom psykiatrin skall

motsvara behoven (yrkande 2). I yrkande 3 anförs att

staten bör se över konse-kvenserna av den s.k.

skatteväxlingen inom psykiatrin. Då skatteväxlingen

skulle genomföras använde man den gamla omsorgslagen

som beräkningsgrund för att göra en bedömning av hur

många personer den gamla omsorgslagen skulle

omfatta. Eftersom lagen (1993:387) om stöd och

service till vissa funktionshindrade är en

rättighetslag kunde ingen förutspå hur stor

omfattningen skulle bli. Motionärerna begär vidare

att en kommitté snarast bör tillsättas för

utarbetandet av tydliga nationella riktlinjer för

kommuner och landsting om uppföljning, utvärdering

och psykoterapeutiska åtgärder (yrkande 4).

I motion So234 av Gunnel Wallin (c) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om ett

aktivt arbete med förebyggande hälsovård för

psykiskt sjuka (yrkande 1). I motionen anförs att

det behövs mer arbete med att förebygga psykiska

sjukdomar. Vidare anförs att regelbundna

hälsokontroller krävs (yrkande 2). Ett samarbete

mellan patienter, anhöriga, patient- och

anhörigorganisationer samt olika personalkategorier

inom vården är nödvändigt.

I motion So346 av Gunnel Wallin och Margareta

Andersson (c) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförs om de människor som har behov av

psykiatrisk vård (yrkande 1). Motionärerna anför att

det finns en växande grupp människor som ingen vill

veta av. Vidare anförs att psykiatrisk hjälp i vissa

fall måste ges för att komma till rätta med missbruk

(yrkande 2).

I motion So354 av Kenneth Johansson m.fl. (c)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförs

om en sammanhållen politik för människor med

psykiska och dolda funktionshinder (yrkande 2).

Motionärerna anför att psykiskt funktionshindrade

ofta har svårigheter som inte syns och att de ofta

möts med fördomar.

I motion So9 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om

psykiatri (yrkande 9 delvis). Motionärerna anför att

regeringen begränsar sig till att behandla

psykiatrin för barn, ungdomar, äldre och

funktionshindrade. Detta är enligt motionärerna inte

acceptabelt. Vidare anförs att det är viktigt att

vårdpersonalen inom psykiatrin och primärvården är

väl förtrogen med de psykiska problem som olika

invandrargrupper kan förete mot bakgrund av vad de

upplevt tidigare i livet. Det preventiva arbetet

inom psykiatrin måste utvecklas. Likaså måste

uppföljning och utvärdering förbättras. Det är också

viktigt att övergången mellan barn- och

ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin förbättras.

Rekryteringen av personal måste planeras.

I motion So456 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om

depression (yrkande 9). Motionärerna anför att

depression bland äldre är ett folkhälsoproblem och

att den nationella handlingsplanen för hälso- och

sjukvården måste kompletteras med en plan för hur

man skall kunna nå patienter med psykiska problem.

I motion So548 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om

psykiatrin (yrkande 10). Motionärerna anför att

vården och servicen måste samordnas mellan de olika

vårdgivarna och anpassas till patientens behov. En

utredning bör tillsättas som ser över patientens

behov av rätt diagnostik på ett tidigt stadium.

I motion Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp)

begärs att det förebyggande arbetet för barns och

ungdomars psykiska hälsa bör prioriteras i berörda

myndigheters regleringsbrev (yrkande 28). Vidare

anförs att barns och ungdomars psykiska ohälsa skall

ses som ett folkhälsoproblem (yrkande 29).

Utskottets bedömning

Utskottet anser i likhet med regeringen att

psykiatrireformens huvudinriktning, att med hjälp av

tidiga insatser reducera framtida

funktionsnedsättningar, bör ligga fast. Detta

synsätt innebär att behovet av samverkan mellan

olika delar av samhället ökar. En strategisk uppgift

för psykiatrin är att tillsammans med andra

identifiera behovet av ett bra socialt stöd för

människor med flera olika riskfaktorer. Utskottet

delar regeringens uppfattning att vissa grupper är

mer utsatta än andra. Som regeringen anfört gäller

detta barn och ungdomar som drabbas av psykisk

ohälsa och för vilka tidiga insatser måste sättas

in. Utskottet vill här framhålla vikten av

samordnade insatser mellan barn- och

ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin och ser därför

med tillfredsställelse på att denna fråga särskilt

lyfts fram i avtalet om utvecklingsinsatser. Av

avtalet framgår vidare att denna fråga bör

uppmärksammas särskilt i samband med uppföljningen

av avtalet. En annan utsatt grupp är de psykiskt

funktionshindrade som har både somatiska och

psykiatriska vårdbehov som inte uppmärksammas

tillräckligt. Psykiatrin, socialtjänsten och

primärvården måste enligt utskottet genom sin

samlade kompetens i samverkan skapa ett fungerande

stöd för psykiskt funktionshindrade. Behovet är

särskilt stort för personer med psykiska problem och

samtidigt missbruk. Slutligen vill utskottet

särskilt understryka att många äldre har

psykiatriska vårdbehov som inte beaktas

tillräckligt. Det är därför av största vikt att

äldre med psykiatriska vårdbehov identifieras och

erbjuds erforderlig behandling.

1995 års psykiatrireform syftade till att förbättra

psykiskt funktionshindrade personers situation i

samhället genom att bl.a. stimulera utbyggnaden av

bostäder och utveckla dagliga verksamheter. Genom

reformen tydliggjordes kommunernas ansvar för

boende, sysselsättning och dagligt umgänge för

gruppen psykiskt funktionshindrade. Av

Socialstyrelsens utvärdering av psykiatrireformen

framgår att reformen haft otvetydiga positiva

effekter och att psykiskt funktionshindrade

personers situation i samhället uppmärksammas mer i

dag (Välfärd och valfrihet? Slutrapport från

utvärderingen av 1995 års psykiatrireform, 1999:1).

Socialstyrelsen kommer även fortsättningsvis att

följa reformens samlade effekter. Detta sker genom

utåtriktat arbete i samverkan med andra myndigheter

och organ med syftet att stimulera

verksamhetsutveckling i kommuner och landsting.

Styrelsen skall vidare stödja kunskapsutveckling

både lokalt och nationellt bl.a. genom

metodutveckling, kunskapssammanställningar och

nationella riktlinjer både inom det sociala och det

psykiatriska området. Likaså skall styrelsen

genomföra nationell uppföljning med särskild

betoning på psykiskt funktionshindrade personers

levnadsförhållanden, livsvillkor och livskvalitet

och hur olika samhälls-insatser påverkar dessa

förhållanden.

Utskottet vill framhålla som sin mening att 1995

års psykiatrireform varit i huvudsak positiv för

psykiskt funktionshindrade personer. Självfallet är

det dock väsentligt att en fortsatt uppföljning sker

för att ytterligare förbättra förhållandena för

psykiskt funktionshindrade personer.

I detta sammanhang vill utskottet vidare erinra om

att regeringen i maj 2000 gett Socialstyrelsen i

uppdrag att samordna en nationell uppbyggnad och

utveckling av verksamheten med personliga ombud till

psykiskt funktionshindrade.

Samverkan mellan landstingens primärvård,

psykiatrin och socialtjänsten är enligt utskottet

central när det gäller att komma till rätta med

problemen med psykisk ohälsa. Som ovan anförts har

regeringen tillkallat en särskild utredare med

uppgift att beskriva och analysera de problem som i

dag finns vid samverkan mellan landstingens hälso-

och sjukvård och kommunernas vård och omsorg på

områden där det finns behov och intresse av att

samverka (dir. 1999:42). I detta sammanhang kommer

behovet av samverkan kring dels barn och ungdomar

med psykiska problem, dels psykiskt

funktionshindrade att behandlas. Utredningens arbete

skall vara avslutat senast den 30 november 2000.

Utskottet ser med största allvar på frågan om de

hemlösas situation. Hemlösheten är ofta förknippad

med missbruk och/eller psykisk sjukdom. Regeringen

tillkallade i december 1998 en parlamentarisk

kommitté (S 1998:9) med uppgift att i dialog med

berörda myndigheter, organisationer och andra

föreslå och initiera åtgärder som syftar till att

skapa en bättre situation för de hemlösa och

förhindra att hemlöshet uppstår. Kommittén har i

mars 2000 lämnat ett delbetänkande i vilket frågan

om hemlösa med psykisk störning eller med s.k

dubbeldiagnoser berörs. Vidare anför kommittén att

man i sitt fortsatta arbete kommer att utveckla och

fördjupa sina insatser när det gäller bl.a.

metodutvecklingen inom missbrukarområdet, den

psykiatriska vården och insatserna för hemlösa

människor med dubbla diagnoser. Kommitténs arbete

skall vara avslutat i och med utgången av år 2001.

Riksdagen bör inte föregripa kommande förslag på

området.

Nationella folkhälsokommittén har i sitt

slutbetänkande (SOU 2000:91) behandlat frågan om

psykisk ohälsa. Kommittén anför bl.a. att den

psykiska ohälsan är det mest angelägna

folkhälsoproblemet att angripa, dels på grund av

dess storlek, dels på grund av att sammantagna

insatser endast i begränsad utsträckning hittills

har gjorts för att förebygga psykisk ohälsa (s. 77).

Mot bakgrund av vad som ovan anförts kan utskottet

konstatera att det pågår ett aktivt arbete när det

gäller frågor om psykisk ohälsa. De förslag som

lämnas i propositionen är enligt utskottets

uppfattning väl avvägda och ägnade att bidra till

att förbättra situationen för personer med psykisk

ohälsa och psykiska funktionshinder.

Sammanfattningsvis föreslår utskottet att riksdagen

godkänner vad regeringen föreslår om inriktning och

åtgärder för att förbättra stödet till barn,

ungdomar och äldre med psykisk ohälsa samt till

personer med psykiska funktionshinder (avsnitt 7.3).

Motionerna So7 (kd) yrkande 8, So9 (fp) yrkande 9

delvis, So225 (m) yrkandena 1-3, So234 (c) yrkandena

1 och 2, So256 (c), So271 (fp), So272 (kd), So291

(m), So321 (v) yrkande 3, So346 (c) yrkandena 1 och

2, So354 (c) yrkande 2, So383 (kd) yrkande 15, So409

(mp), So412 (kd), So439 (m) yrkande 2, So446 (kd)

yrkandena 1-4, So456 (fp) yrkande 9, So548 (fp)

yrkande 10, Sf274 (mp) yrkandena 28 och 29 avstyrks

i den mån de inte är tillgodosedda med det anförda.

Ökad mångfald av vårdgivare

Propositionen

I propositionen anförs att hälso- och sjukvårdens

olika verksamheter bygger på att personalen har hög

kompetens och kreativitet. För att ge kreativiteten

utrymme och främja innovationer måste hälso- och

sjukvården utveckla stimulerande arbetsmiljöer.

Enligt regeringen bör kontinuerlig

verksamhetsutveckling vara en naturlig och

oundgänglig del av hälso- och sjukvården. Detta är

enligt regeringen ingen lätt sak i en verksamhet som

har så starkt tryck på sig att klara den dagliga

verksamheten och där olika vårdgivare är så beroende

av varandra. Det krävs arbetsformer som frigör den

enskildes och arbetslagets vilja och förmåga, vilket

förutsätter ett långsiktigt arbete med alla berörda

professioners aktiva medverkan.

Därför måste hälso- och sjukvårdens lednings-,

organisations- och arbetsformer utvecklas. I detta

arbete kan enligt regeringen olika alternativa

driftsformer bidra med erfarenheter och nytänkande.

Genom att bejaka privata, ideella och kooperativa

vårdgivare kan utvecklingen främjas, bl.a. av

tillgänglighet och kvalitet samt arbetsorganisation

och former för service och bemötande. I sin tur kan

detta, tillsammans med det utvecklingsarbete som

huvudmännen själva bedriver, stimulera utvecklingen

av hälso- och sjukvården.

Av utvecklingsavtalet mellan regeringen,

Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet

framgår att landstingen och kommunerna skall svara

för att stimulera alternativa driftsformer i den

öppna vården och omsorgen, genom att fler privata,

kooperativa och ideella vårdgivare ges möjlighet att

sluta avtal med sjukvårdshuvudmännen.

Regeringen anför att i anslutning till behandlingen

av dels betänkande från Delegationen för samverkan

mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård (SOU

1997:179), dels betänkande från Utredningen om

sjukvårdsupphandling (SOU 1999:149) under hösten år

2000, kommer förutsättningarna för samverkan mellan

offentlig och privat producerad hälso- och sjukvård

att klargöras.

Det är enligt regeringen viktigt att se till att

den ökade pluralismen av vårdgivare inte leder till

försämrad samverkan mellan olika vårdgivare. För

patienterna är effekten av de samlade insatserna

lika intressanta som insatsen från en enskild

vårdgivare. Det är alltså lika viktigt att skapa

förutsättningar för effektiva vårdkedjor som att

garantera hög produktivitet hos varje enskild

vårdgivare för att de sammanlagda effekterna för

patienterna skall bli goda.

Motioner

I motion So279 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om privata

alternativ i vården (yrkande 3). Motionärerna anför

att fler privata alternativ bör släppas fram för att

skapa bättre och effektivare vård samt bättre

arbetsmiljö och villkor för personalen.

I motion So4 av Jeppe Johnsson (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om en

nationell handlingsplan för större mångfald och

konkurrens inom sjukvården. Motionären anför att för

att klara framtidens sjukvård är det viktigt att det

skapas förutsättningar för en mångfald av

vårdgivare. Med flera aktörer och mindre enheter

inom sjukvården blir det nära mellan verksamhet och

beslut. Det är nödvändigt för att man skall kunna ta

tillvara den kompetens och de idéer som finns hos

personalen.

I So270 av Lars Hjertén och Liselotte Wågö (m)

begärs ett tillkännagivande om bättre samverkan

mellan offentlig och privat vård. Motionärerna anför

att det ur patientsynpunkt är viktigt att det skapas

bättre samverkan mellan offentlig och privat vård

och därmed ett ökat vårdutbud.

I motion So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om

konkurrensutsättning och privatisering (yrkande 8).

Motionärerna anför att vid privatisering tappar

samhället det demokratiska inflytandet och

möjligheten att anpassa utbud efter behov.

Vinstintresset styr innehållet i vården i en

privatiserad sjukvård, anförs det.

I motion So6 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs -

för det fall att yrkande 1 i motionen avslås - att

riksdagen avslår vad regeringen föreslår om

inriktning och åtgärder för att öka mångfalden av

vårdgivare inom vården och omsorgen (yrkande 3).

Motionärerna anför att hälso- och sjukvårdspolitik

skall drivas långsiktigt utifrån befolkningens behov

för att den skall kunna betraktas som effektiv. Vid

utförsäljning tappar man det demokratiska

inflytandet och möjligheten att anpassa utbud efter

behov. Den mångfald i form av privatiseringar som

föreslås förutsätts ske även om en del landsting är

oin-tresserade av en sådan utveckling. I det

avseendet är det svårt att se att propositionen är i

linje med den kommunala självbestämmelsen, heter det

i motionen.

I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om

alternativa vårdformer (yrkande 3). Ökad mångfald

kan bidra till att vården anpassar sig till olika

patientgruppers behov på ett snabbare och bättre

sätt. Denna utveckling ger även patienterna större

valmöjligheter och kan stimulera, utveckla och

tillföra vården nya dimensioner. Privata,

kooperativa och ideellt drivna alternativ bör därför

ges förutsättningar att utvecklas.

I motion So3 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om

insatser för att stimulera ökad mångfald (yrkande

9). Motionärerna anför att alternativa driftsformer,

entreprenörskap och innovationer ger sjukvården

större dynamik. När olika enheter inom landstingen

får större befogenheter och ansvar ökar personalens

utvecklingsmöjligheter och förutsättningar för ökat

inflytande. I yrkande 10 begärs ett tillkännagivande

om vad i motionen anförs om avtalstider.

Motionärerna anför att det inom hälso- och

sjukvården utvecklats en praxis att teckna korta

avtal om 2-3 år. Enligt motionärerna hämmar detta

konkurrensen mellan vårdgivarna och gör att många

inte vågar satsa på att etablera sig som företagare.

I motion So9 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs

ett förslag om konkurrensneutralitet mellan

offentliganställda och privata vårdgivare (yrkande

5). Motionärerna anför bl.a. att det för att främja

tillväxten av privatpraktiserande läkare med

specialistkompetens är viktigt att möjlighet finns

att överlåta sin praktik till en annan läkare med

samma eller likartad specialistkompetens. Likaså

skall det enligt motionärerna finnas möjlighet för

både privata och offentliga vårdgivare att få

fortsätta sin verksamhet även efter det att de fyllt

65 år.

I motion So1 av Carina Hägg (s) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om vikten

av en jämställdhetsanalys av makten inom hälso- och

sjukvården mot bakgrund av den pågående

privatiseringen av hälso- och sjukvården (yrkande

1). Motionären anför att inget i dag tyder på att

jämställdhetsarbetet inom hälso- och sjukvården kan

överlåtas till den privata marknaden. Vidare anför

motionären att ordet stimulera i sammanhanget privat

vård bör utgå (yrkande 3). Genom formuleringen

stimulera försvåras en konstruktiv debatt utifrån

lokala förutsättningar.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att

olika driftsformer i den öppna vården och omsorgen

stimuleras genom att fler privata, kooperativa och

ideella entreprenörer ges möjlighet att sluta avtal

med sjukvårdshuvudmännen. Utskottet anser i likhet

med regeringen att en ökad mångfald av vårdgivare

kan främja utvecklingen inom hälso- och sjukvården.

Som regeringen anfört är det viktigt att den ökade

mångfalden av vårdgivare inte leder till försämrad

samverkan mellan olika vårdgivare. Som framhållits

vid flera tillfällen ovan är det tvärtom mycket

väsentligt med samverkan mellan olika huvudmän.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att en

parlamentarisk kommitté tillkallats med uppgift att

utreda organisationen av Nämnden för offentlig

upphandling (Fi 1998:8). Av kommitténs direktiv

(dir. 1998:58 och 1999:34) framgår att möjligheterna

att effektivisera den offentliga upphandlingen skall

vara vägledande för kommittén. Kommittén skall ha

avslutat sitt arbete senast den 31 december 2000.

När det gäller frågan om rätten att överlåta en

etablering har utskottet erfarit att regeringen har

för avsikt att genomföra en analys för att undersöka

det nuvarande regelverkets effekter. Enligt

utskottets uppfattning behöver riksdagen därför inte

för närvarande ta något initiativ i frågan.

Enligt lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning

(LOL) och lagen (1993:1652) om ersättning för

sjukgymnastik (LOS) får läkarvårdsersättning inte

lämnas till en läkare eller sjukgymnast som vid

vårdtillfället har fyllt 65 år om inte landstinget

medger något annat. Av Statsrådsberedningens

propositionsförteckning avseende riksmötet 2000/01

framgår att regeringen avser att i januari 2001

överlämna en proposition om höjd ålder för

avgångsskyldighet. Enligt vad utskottet erfarit

kommer även åldersgränsen i LOL och LOS att

behandlas i detta sammanhang. Inte heller i denna

del behöver riksdagen därför nu ta något initiativ.

Ett väsentligt inslag i avtalet om

utvecklingsinsatser är uppföljning på både nationell

och lokal nivå. Enligt utskottet skall frågan om

ökad mångfald ingå som en självklar del av både den

lokala och nationella uppföljningen.

Mot bakgrund av det ovan anförda ser utskottet

positivt på överenskommelsen i avtalet om

utvecklingsinsatser. Utskottet utgår från att

regeringen noga följer utvecklingen på området.

Sammanfattningsvis föreslår utskottet att riksdagen

godkänner vad regeringen föreslår om inriktning och

åtgärder för att öka mångfalden av vårdgivare inom

vården och omsorgen, avsnitt 7.4. Utskottet

avstyrker motionerna So1 (s) yrkandena 1 och 3, So3

(c) yrkandena 9 och 10, So4 (m), So6 (v) yrkande 3,

So7 (kd) yrkande 3, So9 (fp) yrkande 5, So270 (m),

So279 (m) yrkande 3 och So321 (v) yrkande 8 i den

mån de inte anses tillgodosedda med det anförda.

Kunskapsbaserad vård

Propositionen

I propositionen anförs att de allt kortare

vårdtiderna inom den slutna vården gör att en allt

större del av patienterna i dag tas om hand och

följs upp inom primärvården. Detta har på ett

avgörande sätt ändrat förutsättningarna för hälso-

och sjukvårdens forsknings- och

utvecklingsverksamhet. Den strukturomvandling som

hälso- och sjukvården genomgått, inte minst under

1990-talet, har emellertid fått anmärkningsvärt lite

genomslag inom den medicinska och kliniska

forskningen anför regeringen. En påfallande liten

del av forskningen fokuserar på den öppna vårdens

förutsättningar att fungera effektivt. Därför finns

brister när det gäller patientorienterad, klinisk

och behandlingsinriktad forskning. Likaså saknas

forskning kring primärvårdens funktion inom hälso-

och sjukvården och om former för styrning och

utvärdering av den öppna vården. Inte heller

vårdprocesser och samverkan mellan olika vårdgivare

och vårdnivåer är särskilt väl belysta.

Mot denna bakgrund är det enligt regeringens mening

angeläget att utveckla forskningen inom

primärvården. Regeringen avser enligt propositionen

att återkomma till frågan om primärvårdsinriktad

forskning i den forskningspolitiska propositionen

under hösten år 2000.

Regeringen anför att forskningen och utvecklingen

bör stärkas i den kommunala vården och omsorgen.

Sammanlagt 60 miljoner kronor bör under perioden

2002-2004 avsättas för ett fortsatt stöd till

uppbyggnaden av regionala FoU-center där landsting

och kommuner tillsammans med universitet och

högskolor bedriver FoU-verksamhet med syfte att

utveckla äldreomsorg och äldresjukvård.

Vidare anförs i propositionen att en viktig

förutsättning för att primärvården skall kunna

utvecklas till en väl fungerande bas i den svenska

hälso- och sjukvården är att kunskapsutvecklingen

inom primärvården stärks och att personalen får

möjlighet till kompetensutveckling och fortbildning.

Det behövs en struktur för att utveckla ett

nationellt stöd för detta. De närmare formerna för

ett sådant stöd bör enligt regeringen utredas.

Inriktningen är att ett familjemedicinskt institut

skall skapas. Under perioden 2001-2004 bör

sammanlagt 60 miljoner kronor avsättas för detta

ändamål.

Enligt regeringen bör informationsförsörjning och

verksamhetsuppföljning inom hälso- och sjukvården

stärkas för att medborgarna skall få god information

om vården och för att främja en effektiv hälso- och

sjukvård. Det handlar om såväl kommunikation mellan

vårdgivare som samverkan kring en enskild patient

samt en verksamhetsuppföljning som bygger på

individuppgifter och som kan beskriva både

vårdprocesser och verksamheter samt deras resultat.

Under perioden 2001-2004 bör enligt propositionen

sammanlagt 52 miljoner kronor avsättas för att

Socialstyrelsen, i samverkan med Landstingsförbundet

och Svenska Kommunförbundet, skall förstärka sitt

stöd till huvudmännen och svara för samordning av

arbetet med att förbättra informationsförsörjning

och verksamhetsuppföljning. De områden där

utvecklingsinsatser behövs är enligt regeringen

följande.

- Gemensam dokumentation. Verksamhetsuppföljningen

bör så långt som möjligt bygga på uppgifter som

fortlöpande dokumenteras i vården, i journaler och i

annan löpande registrering. Denna måste utvecklas så

att patienten, och andra intressenter, kan följa

hela vårdprocesser.

- Vårdadministrativa- och ärendehanteringssystem.

För att få till stånd och kunna beskriva

sammanhållna vårdprocesser där ofta flera enheter är

berörda krävs att de administrativa stödsystemen kan

kommunicera med varandra. En sådan sammankoppling

underlättar informationsöverföring i samband med in-

och utskrivningar vid sjukhus, snabb kommunikation

mellan patientansvarig läkare och personalen vid ett

äldreboende, mellan vårdcentral och apotek etc.

- Termer och tekniska standarder. För en väl

fungerande informationsförsörjning i hela

vårdprocessen krävs IT-stöd för gemensamma journaler

och integrerade administrativa stödsystem. För att

dessa skall kunna genomföras krävs emellertid att

några grundläggande förutsättningar uppfylls.

De termer och begrepp som används i

informationssystemen måste vara klart definierade,

kända och accepterade av den personal och andra

intressenter som använder informationssystemen.

Informationssystemen behöver tillgång till databaser

med sådana definierade begrepp som bör framställas

nationellt, även om lokala kompletteringar kan

behövas.

Tekniska standarder utgör grunden för den

funktionella samordning som krävs för att man skall

kunna utbyta information mellan informationssystem

som utvecklats av olika leverantörer.

Socialstyrelsen fick i samband med att Hälso- och

sjukvårdens utvecklingsinstitut - Spri - upphörde

ett utökat ansvar för terminologiarbetet och är

fr.o.m. år 2000 ett nationellt kompetenscentrum i

termfrågor.

- Bättre mått i verksamhetsuppföljningen. Inom

Landstingsförbundet pågår arbete med att utveckla

informationssystem där uppgifter om åtgärder och

kostnader knyts till enskilda individer. Inom

Socialstyrelsen pågår arbete med att gruppera olika

öppenvårdsinsatser. Styrelsen har till regeringen

nyligen redovisat ett uppdrag där ett förslag till

individbaserad statistik inom kommunernas vård och

omsorg till äldre och funktionshindrade ingår.

Utvecklingsarbete när det gäller

verksamhetsuppföljning behövs bl.a. inom följande

områden:

- Beskrivning av hälso- och sjukvårdens tjänster.

Inom öppen hälso- och sjukvård, psykiatri samt vård

och omsorg om äldre behövs former för att beskriva

och fortlöpande redovisa de tjänster som utförs.

- Beskrivning och klassificering av patienten.

Diagnosklassificering är inte alltid tillräcklig. I

synnerhet i vård och omsorg om äldre med stora

omvårdnadsbehov och i vården av människor med

psykiska störningar bör beskrivningssätt som

uttrycker aktuellt behov, förmågor och

funktionsnedsättningar utvecklas.

- Metoder för att redovisa kostnader för att utföra

definierade tjänster inom öppen vård, särskilt inom

psykiatri och vård och omsorg till äldre.

- Metoder för mätning och löpande redovisning av

utfall av insatta åtgärder.

- Möjligheter bör skapas att koppla samman uppgifter

från finans-, personal- och verksamhetsstatistik på

aggregerad nivå för såväl arbetsenheter som

vårdprocesser.

- Metodik och forum för att presentera nationell

statistik på ett lättillgängligt och flexibelt sätt

bör utvecklas för att motsvara olika intressenters

informationsbehov.

Motioner

I motion So279 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om IT i

sjukvården (yrkande 10). Motionärerna anför att

undervisning i IT-användning bör ges blivande läkare

och sjuksköterskor samt övrig vårdpersonal.

I motion So6 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs -

för det fall att yrkande 1 i motionen avslås - ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om behovet

av ökad satsning på forskning inom omvårdnad och

rehabilitering i kombination med ökad medicinsk

kompetens (yrkande 7). Motionärerna anför att

förskjutningen från sjukhusvård till primärvård

kräver hög medicinsk kompetens, men också en

samverkan med andra kompetenser som omvårdnad,

rehabilitering och folkhälsa. Omvårdnadsforskningen

behöver förstärkas och därmed ge fler sjuksköterskor

och undersköterskor en möjlighet att utvecklas inom

sina egna specialiteter.

I motion So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om

forskning, utbildning och utveckling (yrkande 7).

Motionärerna anför bl.a. att sjukvårdens

organisation bör innehålla fler möjliga

utvecklingsvägar för att kunna rekrytera och behålla

personal.

I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om att

begränsa administrativa uppgifter för vårdpersonalen

(yrkande 9). Motionärerna anför att administrationen

måste begränsas för vårdpersonalen och i högre grad

utföras av särskilt avdelad personal.

Läkarsekreterare kan på ett kvalificerat och

effektivt sätt erbjuda den administrativa avlastning

som läkarna behöver.

I motion So3 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om bättre

uppföljningssystem (yrkande 11). Motionärerna anför

att såväl myndigheter som vårdgivare och

sjukvårdshuvudmän är beroende av att tillförlitlig

statistik av hög kvalitet finns tillgänglig.

Jämförbara nyckeltal bör därför utarbetas.

Socialstyrelsen bör, tillsammans med

sjukvårdshuvudmännen, intensifiera arbetet med

nyckeltal som ger möjlighet till jämförande analyser

mellan sjukvårdens institutioner i hela landet.

Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande om

vad i motionen anförs om gemensamma nordiska

insatser för att utveckla telemedicin (yrkande 5).

Motionärerna anför att projektet Nordunet2 bör

inarbetas i den svenska sjukvårdspolitiken och

understödjas genom nationella satsningar. Målen för

projektet är bl.a. att utveckla telemedicinen inom

primärvården och att eta-blera specialistnätverk.

Vidare begärs ett tillkännagivande om öppna

kvalitetsregister (yrkande 12). Enligt motionärerna

bör kvalitetsregistren utformas så att de blir

tillgängliga för den vårdsökande och därmed kan vara

till patienternas hjälp vid val av vårdgivare. I

yrkande 13 begärs ett tillkännagivande om

patientanpassade journaler. Motionärerna anför att

felbehandlingar sker därför att alla

journalhandlingar inte finns tillgängliga vid akuta

operationer och besök i sjukvården. I vissa länder

har man infört journaler på s.k. smartcards vilket

innebär att patienten kan ha sin journal i själva

patientbrickan. Patientinformationen finns dessutom

förvarad på säkert sätt hos patientens ordinarie

vårdgivare.

Utskottets bedömning

Som regeringen anför innebär de allt kortare

vårdtiderna inom den slutna vården att en allt

större del av patienterna i dag tas om hand och

följs upp inom primärvården. Det är därför angeläget

att utveckla forskningen inom primärvården. Av

avtalet om utvecklingsinsatser framgår att parterna

är överens om att kunskapsutvecklingen inom

primärvården skall stärkas genom stöd till

forsknings- och utvecklingsarbete samt genom

förbättrade möjligheter till kompetensutveckling och

fortbildning. Riksdagen bör mot bakgrund härav inte

ta något initiativ med anledning av motionerna So6

(v) yrkande 7 och So321 (v) yrkande 7. Motionerna

avstyrks.

Sedan flera år pågår utvecklingsarbete inom

Socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska

Kommunförbundet samt inom enskilda landsting och

kommuner för att få till stånd bättre

informationsförsörjning och verksamhetsuppföljning.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det är

angeläget att intensifiera arbetet med att utveckla

informationsförsörjningen och

verksamhetsuppföljningen inom vården. Utskottet

noterar därför med tillfredsställelse att regeringen

avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag att, i

samverkan med Landstingsförbundet och Svenska

Kommunförbundet, svara för centralt stöd och

nationellt utvecklingsarbete inom området. I

propositionen framhålls att utvecklingsinsatser

behövs framför allt när det gäller frågor om

gemensam dokumentation, vårdadministrativa system

och ärendehanteringssystem samt beträffande termer

och tekniska standarder.

Vidare framgår av regleringsbrev för budgetåret

2000 avseende Socialstyrelsen att regeringen gett

Socialstyrelsen i uppdrag att utvärdera och se över

patientjournallagen (1985:562). I en sådan

utvärdering bör enligt regleringsbrevet ingå en

analys av kraven på och formerna för

journaldokumentationen. Enligt vad utskottet erfarit

ingår frågan om huruvida patientjournaler kan lagras

på s.k. smart cards i denna översyn. Utifrån

utvärderingen skall styrelsen föreslå de

förändringar och den författningsreglering som är

påkallade mot bakgrund av den utveckling som har ägt

rum inom hälso- och sjukvården. Uppdraget skall

redovisas till regeringen senast den 30 september

2001.

Av det ovan anförda framgår ett flertal åtgärder

initierats när det gäller informationsförsörjning

och verksamhetsuppföljning. Utskottet bör därför

inte ta något initiativ med anledning av motionerna

So3 (c) yrkandena 11 och 13, So7 (kd) yrkande 9 och

So279 (m) yrkande 10. Motionerna avstyrks.

Utvecklingen av de nationella kvalitetsregistren

ingår som en del av Socialstyrelsens ordinarie

verksamhet. Utskottet är inte berett att föreslå

någon förändring när det gäller kvalitetsregistren.

Motion So3 (c) yrkande 12 avstyrks.

Enligt utskottet är den s.k. telemedicinen ett

utmärkt exempel på den nytta hälso- och sjukvården

kan förväntas ha av IT-utvecklingen. Med hjälp av

telemedicin kan tillgången på hälso- och sjukvård

och expertkunskap spridas geografiskt. Telemedicinen

fungerar numera på många håll som en integrerad del

av verksamheten. Inom ramen för Nordiska

ministerrådets verksamhet bedrivs ett projekt

angående telemedicin. Dessutom bedrivs i flera

landsting projekt för att vidareutveckla

telemedicinen. Utskottet ser mycket positivt på

denna verksamhet. Något initiativ från riksdagen

behövs inte. Motion So3 (c) yrkande 5 är i huvudsak

tillgodosedd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So5, 2000/01:So6

yrkande 1, 2000/01:So7 yrkande 1 och

2000/01:So8,

res. 1 (m, v, kd)

2. beträffande nytt avtal om

utvecklingsinsatser

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So9 yrkande 4 och

2000/01:So456 yrkande 1,

3. beträffande mål för hälso- och

sjukvården

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So3 yrkande 1,

2000/01:So7 yrkandena 2 och 6, 2000/01:So239

yrkandena 1 och 2, 2000/01:So321 yrkande 9,

2000/01:So383 yrkande 8 och 2000/01:So536,

res. 2 (v) - villk.

4. beträffande finansiell samordning

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So3 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. beträffande målsättning för

ökningstakten av vissa läkarresurser

att riksdagen dels inte godkänner regeringens förslag om

inriktning och åtgärder för att utveckla

landstingens primärvård enligt avsnitt 7.1 i

propositionen såvitt gäller frågan om

målsättning för ökningstakten av vissa

läkarresurser, dels som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande inriktning och åtgärder för

att utveckla landstingens primärvård i övrigt

att riksdagen med avslag på motionerna 2000/01:So1 yrkande

2, 2000/01:So2, 2000/01:So3 yrkandena 2, 7 och

16, 2000/01:So6 yrkandena 2, 4, 5 och 8,

2000/01:So7 yrkandena 7 och 10-13, 2000/01:So9

yrkandena 3 och 9 delvis, 2000/01:So10,

2000/01:So279 yrkande 4, 2000/01:So292,

2000/01:So321 yrkande 1, 2000/01:So383 yrkande

14, 2000/01:So463 och 2000/01:So519 godkänner

regeringens förslag om inriktning och åtgärder

för att utveckla landstingens primärvård enligt

avsnitt 7.1 i propositionen i den mån det inte

omfattas av vad utskottet hemställt under moment

5,

res. 3 (v) - villk.

7. beträffande inriktning och åtgärder för

att förbättra hälso- och sjukvårdsinsatserna i

den kommunala primärvården

att riksdagen med avslag på motionerna 2000/01:So6 yrkande

6, 2000/01:So217 yrkande 1, 2000/01:So244

yrkande 1, 2000/01:So321 yrkande 5,

2000/01:So326 yrkandena 1-5, 2000/01:So342,

2000/01:So363 yrkandena 6, 8 och 10,

2000/01:So383 yrkandena 11 och 12, 2000/01:So456

yrkande 12 och 2000/01:So517 yrkandena 4- 5 och

7-9 godkänner regeringens förslag om inriktning

och åtgärder för att förbättra hälso- och

sjukvårdsinsatserna i den kommunala primärvården

enligt avsnitt 7.2 i propositionen,

res. 4 (v) - villk.

8. beträffande läkemedelshantering

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So231 yrkandena 1

och 2, 2000/01:So269 och 2000/01:So321 yrkande

6,

9. beträffande inriktning och åtgärder för

att förbättra stödet till barn, ungdomar och

äldre med psykisk ohälsa samt till personer med

psykiska funktionshinder

att riksdagen med avslag på motionerna 2000/01:So7 yrkande

8, 2000/01:So9 yrkande 9 delvis, 2000/01:So225

yrkandena 1-3, 2000/01:So234 yrkandena 1-2,

2000/01:So256, 2000/01:So271, 2000/01:So272,

2000/01:So291, 2000/01:So321 yrkande 3,

2000/01:So346 yrkandena 1-2, 2000/01:So354

yrkande 2, 2000/01:So383 yrkande 15,

2000/01:So409, 2000/01:So412, 2000/01:So439

yrkande 2, 2000/01:So446 yrkandena 1-4,

2000/01:So456 yrkande 9, 2000/01:So548 yrkande

10 och 2000/01:Sf274 yrkandena 28-29 godkänner

regeringens förslag om inriktning och åtgärder

för att förbättra stödet till barn, ungdomar och

äldre med psykisk ohälsa samt till personer med

psykiska funktionshinder enligt avsnitt 7.3 i

propositionen,

res. 5 (v) - villk.

10. beträffande inriktning och åtgärder

för att öka mångfalden av vårdgivare inom vården

och omsorgen

att riksdagen med avslag på motionerna 2000/01:So1 yrkandena

1 och 3, 2000/01:So3 yrkandena 9 och 10,

2000/01:So4, 2000/01:So6 yrkande 3, 2000/01:So7

yrkande 3, 2000/01:So9 yrkande 5, 2000/01:So270,

2000/01:So279 yrkande 3 och 2000/01:So321

yrkande 8 godkänner regeringens förslag om

inriktning och åtgärder för att öka mångfalden

av vårdgivare inom vården och omsorgen enligt

avsnitt 7.4 i propositionen,

res. 6 (v) - villk.

11. beträffande forskning m.m. inom

primärvården

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So6 yrkande 7 och

2000/01:So321 yrkande 7,

res. 7 (v) - villk.

12. beträffande informationsförsörjning

och verksamhetsuppföljning

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So3 yrkandena 11 och

13, 2000/01:So7 yrkande 9 och 2000/01:So279

yrkandena 10,

13. beträffande nationella

kvalitetsregister

att riksdagen avslår motion 2000/01:So3 yrkande 12,

14. beträffande telemedicin

att riksdagen avslår motion 2000/01:So3 yrkande 5.

Stockholm den 14 november 2000

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

I beslutet har deltagit: Ingrid

Burman (v), Chris Heister (m),

Susanne Eberstein (s), Margareta

Israelsson (s), Rinaldo Karlsson

(s), Chatrine Pålsson (kd), Leif

Carlson (m), Conny Öhman (s), Hans

Hjortzberg-Nordlund (m), Lars U

Granberg (s), Elisebeht Markström

(s), Rolf Olsson (v), Lars

Gustafsson (kd), Cristina Husmark

Pehrsson (m), Thomas Julin (mp),

Kenneth Johansson (c) och Kerstin

Heinemann (fp).

Reservationer

1. Avslag på propositionen (mom. 1)

Ingrid Burman (v), Chris Heister (m), Chatrine

Pålsson (kd), Leif Carlsson (m), Hans Hjortzberg-

Nordlund (m), Rolf Olsson (v) Lars Gustafsson (kd)

och Cristina Husmark Pehrsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Utskottet delar" och slutar med

"avstyrks därför" bort ha följande lydelse:

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

propositionen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:So5,

2000/01:So6 yrkande 1, 2000/01:So7 yrkande 1 och

2000/01:So8 avslår proposition 1999/2000:149,

2. Mål för hälso- och sjukvården (mom. 3)

Under förutsättning av avslag på reservation 1

Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Hälso- och sjukvården är" och slutar med

"det anförda" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill poängtera att hälso- och sjukvården

skall vara offentligt finansierad och i huvudsak

bedrivas i offentlig regi. Enligt utskottets

uppfattning råder det ingen tvekan om att i en

privatiserad sjukvård kommer vinstintresset att

styra innehållet i vården. Detta kommer inte att

gynna äldre, psykiskt funktionshindrade, hemlösa och

andra utsatta människor som inte förväntas bli

lönsamma. Hälso- och sjukvården skall drivas

långsiktigt utifrån befolkningens behov. Sjukvården

skall vara målet och ekonomin medlet. Vinstintresse

får aldrig ligga till grund för valet av behandling.

Vad här anförts med anledning av motion So321 (v)

yrkande 9 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande mål för hälso- och sjukvården

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So321

yrkande 9 och med avslag på motionerna

2000/01:So3 yrkande 1, 2000/01:So7

yrkandena 2 och 6, 2000/01:So239 yrkandena

1 och 2, 2000/01:So383 yrkande 8 och

2000/01:So536 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

3. Inriktning och åtgärder för att utveckla

landstingens primärvård i övrigt (mom. 6)

Under förutsättning av avslag på reservation 1

Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Utskottet delar" och på s. 23 slutar med

"det anförda" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bygger systemet med

familjeläkare på en starkt föråldrad och hierarkisk

syn på sjukvården som de flesta utövare i dag lämnat

eller önskar att lämna. Regeringens ambition tycks

vara att införandet av familjeläkare skulle skapa

möjlighet för den enskilda att välja en egen läkare,

något som redan i dag är fullt möjligt. Begreppet

familjeläkare kan dessutom starkt ifrågasättas som

gångbart begrepp i svensk primärvård. Det är troligt

att stora grupper upplever att de inte är aktuella

för familjeläkare t.ex. äldre, ensamstående m.fl.

Det är vidare inte självklart att alla medlemmar i

en familj vill ha samma läkare.

Utskottet anser också att en allvarlig invändning

bör riktas mot den starka fokuseringen på

allmänläkaren och reduceringen av de övriga

funktionernas betydelse inom primärvården. De

patienter som kräver stora insatser från

primärvården är också de med omfattande behov av

omvårdnad, rehabilitering, läkemedelshantering,

bedömningar och rådgivning som i första hand utförs

av andra yrkeskategorier än läkare. En rejäl

omfördelning av personalresurser från sjukhusen till

primärvården måste därför ske och omfatta alla

yrkesgrupper. Teamet som arbetsmodell måste

utvecklas. Enligt utskottet innebär negligeringen i

den nationella handlingsplanen av sjuksköterskor,

undersköterskor och rehabiliteringspersonal ett

fortsatt osynliggörande av kvinnors kunskap och

arbete. Familjeläkarsystemet riskerar därmed att

bidra till ett bevarande av både hierarki och

traditionellt könsrollsmönster inom sjukvården.

Satsningen på allmänläkarna som specialitet och

fördjupning av kompetensen är positiv och kan öka

rekryteringen av allmänläkare. Utskottet vill dock

erinra om att det finns områden där

specialistkompetens krävs som den primära kontakten.

Det är områden som t.ex. psykiatri, pediatrik,

gynekologi, i viss mån även ortopedi samt geriatrik.

Det senare är något som är nödvändigt för en god och

säker vård inom de särskilda boendeformerna för

äldre. Ett område som tydligt visar på bristen i att

så starkt fokusera på läkarna är mödravården, där

barnmorskans kompetens vanligtvis är ett stöd för

allmänläkaren.

Utskottet anser slutligen att primärvården skall ha

en central roll i en offensiv satsning på

folkhälsoarbete med målet att utjämna skillnader i

hälsa mellan sociala grupper och kön.

Utskottet, som delar bedömningen i motionerna So1

(s) yrkande 2, So2 (s), So6 (v) yrkandena 2, 4, 5

och 8, So10 (s) och So321 (v) yrkande 1 anser att

förslagen i propositionen om inriktning och åtgärder

för att utveckla landstingens primärvård skall

avslås.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande inriktning och åtgärder för att

utveckla landstingens primärvård i övrigt

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:So1 yrkande

2, 2000/01:So2, 2000/01:So6 yrkandena 2, 4, 5

och 8 , 2000/01:So10 och 2000/01:So321 yrkande 1

samt med avslag på motionerna 2000/01:So3

yrkandena 2, 7 och 16, 2000/01:So7 yrkandena 7

och 10-13, 2000/01:So9 yrkandena 3 och 9 delvis,

2000/01:So279 yrkande 4, 2000/01:So292,

2000/01:So383 yrkande 14, 2000/01:So463 och

2000/01:So519 avslår regeringens förslag om

inriktning och åtgärder för att utveckla

landstingens primärvård enligt avsnitt 7.1 i

propositionen i den mån det inte omfattas av vad

utskottet hemställt under moment 5,

4. Inriktning och åtgärder för att

förbättra hälso- och sjukvårdsinsatserna i

den kommunala primärvården (mom. 7)

Under förutsättning av avslag på reservation 1

Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27

börjar med "Utskottet anser" och på s. 28 slutar med

"det anförda" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att genomförandet av den

s.k. ädelreformen inneburit en kraftig förskjutning

från landstingen till kommunerna av hälso- och

sjukvårdsinsatser när det gäller äldre människor.

Utbyggnad av särskilda boendeformer har genomförts

och demensvården har utvecklats. De äldre som i dag

bor i särskilda boendeformer har alltmer omfattande

och komplexa vård- och omsorgsbehov där krav på

helhetssyn är betydelsefullt. Behov finns av en

samverkan mellan social och medicinsk kompetens.

Införandet av medicinskt ansvariga sjuksköterskor

har bidragit till utveckling av kommunernas hälso-

och sjukvård och medverkat till en säkring av

insatserna för den enskilda. Denna yrkeskategori

bortser regeringen helt från i den nationella

handlingsplanen.

De stora problemen inom hälso- och sjukvården för

äldre är enligt utskottet bristen på läkartimmar och

läkare med geriatrisk kompetens. Det råder också

brist på annan kompetent personal, framför allt

sjuksköterskor och undersköterskor. Vidare måste de

allt kortare vårdtiderna på sjukhusen då de äldre

allt snabbare bedöms vara medicinskt

färdigbehandlade uppmärksammas. Begreppet medicinskt

färdigbehandlad har starkt ifrågasatts av framför

allt kommunerna och har bidragit till att en alltmer

avancerad medicinsk vård bedrivs både i ordinärt

boende och i särskilda boenden. Utskottet anser att

hälso- och sjukvården för de äldre skall kunna

organiseras i team och att specialistkompetens skall

kunna erbjudas. Det krävs också ett utökat antal

läkartimmar och en fast läkarkontakt.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motion So6 (v) yrkande 6 och So321 (v) yrkande 5

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande inriktning och åtgärder för att

förbättra hälso- och sjukvårdsinsatserna i den

kommunala primärvården

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:So6 yrkande

6 och 2000/01:So321 yrkande 5 samt med avslag på

motionerna 2000/01:So217 yrkande 1,

2000/01:So244 yrkande 1, 2000/01:So326 yrkandena

1-5, 2000/01:So342, 2000/01:So363 yrkandena 6, 8

och 10, 2000/01:So383 yrkandena 11 och 12,

2000/01:So456 yrkande 12 och 2000/01:So517

yrkandena 4-5 samt 7-9 dels godkänner

regeringens förslag om inriktning och åtgärder

för att förbättra hälso- och sjukvårdsinsatserna

i den kommunala primärvården enligt avsnitt 7.2

i propositionen, dels som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Inriktning och åtgärder för att

förbättra stödet till barn, ungdomar och

äldre med psykisk ohälsa samt till personer

med psykiska funktionshinder (mom. 9)

Under förutsättning av avslag på reservation 1

Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31

börjar med "Utskottet anser" och på s. 33 slutar med

"det anförda" bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att utvecklingen inom

psykiatrin har gått mot allt öppnare vårdformer. I

och med den s.k. psykiatrireformen fick kommunerna

ansvar för boende, boendestöd och sysselsättning.

Det infördes även ett kommunalt betalningsansvar för

medicinskt färdigbehandlade.

Den ökning av för tidig död hos schizofrena som

nyligen konstaterats måste enligt utskottet

analyseras ingående och hanteras. De somatiska

ohälsotillstånden inom gruppen psykiskt

funktionshindrade måste beaktas i mycket högre

utsträckning än vad som hittills gjorts.

Utskottet vill framhålla att de psykiskt

funktionshindrade som också har ett missbruk, s.k.

dubbel diagnos, är en utsatt grupp. Denna grupp är

inte betjänt av ett vårdkedjetänkande, utan ett

effektivt stöd för gruppen är detsamma som ett

samlat stöd. Utskottet vill särskilt peka på att

kvinnor är en särskilt utsatt grupp eftersom de,

förutom att de lider av en psykiatrisk sjukdom

kombinerad med missbruk, ofta utsätts för misshandel

och sexuella övergrepp.

Det finns enligt utskottet särskild anledning att

uppmärksamma att många med dubbel diagnos också är

hemlösa. Dessa personer har ofta en lång

sjukvårdshistoria bakom sig. Här brister det både i

samverkan mellan olika vårdgivare och mellan

psykiatrins olika verksamhetsområden. Människor i

detta mycket utsatta läge har också omfattande behov

av medicinsk vård såsom infektionsbehandling och

sårvård. Detta ställer höga krav på flexibilitet i

sjukvårdens arbetssätt t.ex. genom uppsökande team.

Även barn och unga drabbas av psykisk ohälsa och

denna ohälsa bland unga tycks också öka. Det är

enligt utskottet av största vikt att samhällets

resurser är tillräckliga för att möta dessa behov av

insatser. Insatserna måste också vara effektiva och

inte präglas av dåligt fungerande samverkan mellan

t.ex. sjukvård och socialtjänst.

Utskottet vill framhålla att det fortfarande råder

brist på inflytande för den enskilda patienten.

Bristen finns både på ett allmänt plan mellan

huvudmän och intresseorganisationerna, där samverkan

oftast bara är av informativ karaktär, och på ett

individuellt plan. Det finns bra exempel på ökat

brukarinflytande genom personliga ombud och

brukarrevisioner som behöver lyftas fram tydligt.

Utskottet anser sammanfattningsvis att psykiatrin

bör präglas av ett ökat brukarinflytande.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning

av motion So321 (v) yrkande 3 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande inriktning och åtgärder för att

förbättra stödet till barn, ungdomar och äldre

med psykisk ohälsa samt till personer med

psykiska funktionshinder

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So321 yrkande 3

och med avslag på motionerna 2000/01:So7 yrkande

8, 2000/01:So9 yrkande 9 delvis, 2000/01:So225

yrkandena 1-3, 2000/01:So234 yrkandena 1-2,

2000/01:So256, 2000/01:So271, 2000/01:So272,

2000/01:So291, 2000/01:So346 yrkandena 1-2,

2000/01:So354 yrkande 2, 2000/01:So383 yrkande

15, 2000/01:So409, 2000/01:So412, 2000/01:So439

yrkande 2, 2000/01:So446 yrkandena 1-4,

2000/01:So456 yrkande 9, 2000/01:So548 yrkande

10 och 2000/01:Sf274 yrkandena 28-29 dels

godkänner regeringens förslag om inriktning och

åtgärder för att förbättra stödet till barn,

ungdomar och äldre med psykisk ohälsa samt till

personer med psykiska funktionshinder enligt

avsnitt 7.3 i propositionen, dels som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Inriktning och åtgärder för att öka

mångfalden av vårdgivare inom vården och

omsorgen (mom. 10)

Under förutsättning av avslag på reservation 1

Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35

börjar med "Enligt utskottets" och på s. 36 slutar

med "det anförda" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att regeringens förslag till

lösning på primärvårdens och sjukvårdens problem,

att fortsätta utförsäljningen av den offentliga

sjukvården, kan bli förödande för det svenska

välfärdssamhället.

Utskottet vill också framhålla att i förslaget till

en nationell handlingsplan tycks det dessutom

förutsättas att landsting och kommuner skall

organiseras på ett likartat sätt över hela landet.

Den mångfald i form av privatiseringar som föreslås

förutsätts ske även om en del landsting är

ointresserade av en sådan utveckling. I det

avseendet är det svårt att se att propositionen

stämmer överens med den kommunala

självbestämmanderätten.

Om man konstaterar att primärvårdens stora utmaning

och uppgift är att möta de sämst ställdas behov av

hälso- och sjukvård är det enligt utskottet oroande

att dessa skall lämnas ut till vinstinriktade bolag.

Marknaden har aldrig visat något stort intresse för

dem som inte förväntas bli lönsamma, t.ex. äldre,

psykiskt funktionshindrade, hemlösa och

handikappade.

Risken är vidare enligt utskottets uppfattning stor

att utvecklingen går mot att de stora

försäkringsbolagen ställer sig bakom vårdbolagen och

ger möjlighet för enskilda och företag att köpa

sjukvårdsförsäkringar som ger garanterad förtur.

Dessa patientgrupper kommer då att bli en

eftertraktad kategori på bekostnad av de

långtidssjuka och resurskrävande patienterna. En

annan betydelsefull aspekt är risken för att

förtroendet läkare-patient och sjuksköterska-patient

utarmas om misstanke om vinstintresse kan ligga till

grund för valet av behandling.

Vid utförsäljning tappar man det demokratiska

inflytandet och möjligheten att anpassa utbud efter

behov. En marknadsstyrd sjukvård leder troligen inte

heller till en god ekonomi för samhället eftersom de

privata företagens intresse inte är att se till

samhällets kostnader utan till verksamhetens

lönsamhet. De vinster som börsnoterade vårdföretag

genererar går inte till fortsatt utveckling av

vården eller satsningar på eftersatta områden och

grupper. Det är aktieägarna i vårdföretagen som gör

vinster på allmänna skattemedel. De strukturella

problem som finns inom sjukvården kan och bör lösas

inom den offentliga sektorn. Det är fullt möjligt

att redan i dag ge patienterna och personalen större

inflytande, ansvar och medbestämmande genom att

delegera och skapa korta beslutsvägar. Dessutom

krävs att de kvinnor som i dag arbetar inom

sjukvården ges möjlighet att utveckla sina idéer så

att den kompetens som finns tas till vara. Med

ständiga organisationsförändringar och osäkerhet i

anställningssituationen hämmas snarare utvecklingen

än stimuleras.

Utskottet, som delar bedömningen i motionerna So6

(v) yrkande 3 och So321 (v) yrkande 8, anser således

att förslagen i propositionen om inriktning och

åtgärder för att öka mångfalden av vårdgivare inom

vården och omsorgen bör avslås.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande inriktning och åtgärder för

att öka mångfalden av vårdgivare inom vården och

omsorgen

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:So6 yrkande 3 och

med anledning av motion 2000/01:So321 yrkande 8

samt med avslag på motionerna 2000/01:So1

yrkandena 1 och 3, 2000/01:So3 yrkandena 9 och

10, 2000/01:So4, 2000/01:So7 yrkande 3,

2000/01:So9 yrkande 5, 2000/01:So270 och

2000/01:So279 yrkande 3 avslår regeringens

förslag om inriktning och åtgärder för att öka

mångfalden av vårdgivare inom vården och

omsorgen enligt avsnitt 7.4 i propositionen

7. Forskning m.m. inom primärvården

(mom. 11)

Under förutsättning av avslag på reservation 1

Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39

börjar med "Som regeringen anför" och på s. 40

slutar med "Motionerna avstyrks" bort ha följande

lydelse:

För att den svenska sjukvården skall hålla den höga

standard den har i dag krävs fortsatt satsning på

forskning, utbildning och utveckling. Det krävs både

fördjupning och breddning av forskningen. Utskottet

anser att det är viktigt att också satsa på

omvårdnadsforskningen för att därigenom ge

möjligheter för sjuksköterskor och undersköterskor

att utveckla sina speciella kompetenser. Det bör

även satsas på spridning av forskning och

utvecklingsinsatser så att nya rön får en verklig

genomslagskraft i sjukvårdens vardag. Forskning om

kvinnors hälsa är också ett mycket angeläget område.

Det behövs mer forskning om sambanden mellan

miljöns och de sociala förhållandenas påverkan på

hälsan. Landstingen bör aktivt stödja

samhällsmedicinskt forsknings- och utvecklingsarbete

som förbättrar kunskaperna om vilka grupper i

samhället som drabbas av sjukdom och vilka

orsaksfaktorer som finns. Komplementära

behandlingsmetoder bör också uppmärksammas. Vad

utskottet med anledning av motionerna So6 (v)

yrkande 7 och So321 (v) yrkande 7 nu anfört bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande forskning m.m. inom

primärvården

att riksdagen med anledning av motionerna

2000/01:So6 yrkande 7 och 2000/01:So321

yrkande 7 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Hälso- och sjukvårdens utveckling

2.

Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och

Cristina Husmark-Pehrsson (alla m) anför:

Moderaterna har i en reservation yrkat avslag på

propositionen. I detta yttrande redovisas vår

inriktning i de frågor som berörs i handlingsplanen.

Svensk sjukvård har stora problem. Även om

sjukvården fortfarande vanligen är av god kvalitet

rent tekniskt sett, finns stora problem, inte minst

vad beträffar kötider, tillgänglighet, arbetsmiljö,

administration och mänskligt bemötande. Vi vill

också framhålla att erfarenheten visar att politiker

inte kan styra sjukvården bättre än de som arbetar i

den till vardags. I idén om en nationell

handlingsplan ligger enligt vår mening en i grunden

planekonomisk tanke om politikers makt och

möjligheter, en tanke som är verklighetsfrämmande

och bygger på ett "uppifrånperspektiv". Sjukvårdens

utveckling kan inte styras i den mening som

förutsätts i propositionen. Utvecklingen sker snabbt

och ofta oväntat. Förändringar måste i den globala

miljön komma underifrån, om de skall ha en chans att

få fotfäste i och vara avpassade till den verklighet

som sjukvården arbetar i. I stället för nya centrala

planer krävs öppenhet och flexibilitet så att nya

impulser snabbt kan omsättas i praktiska åtgärder

ute i sjukvården. Det underlättas med en mångfald av

starka och oberoende aktörer inom vården.

Som anförs i motion So5 (m) är primärvården i

mycket hög utsträckning vårdens ansikte utåt mot

medborgarna. Det är därför nödvändigt att

primärvården fungerar bra. Dagens primärvård är

emellertid behäftad med flera problem. Det gäller

framför allt den bristande tillgängligheten,

svårigheterna att rekrytera personal och

svårigheterna att ta emot och med god kvalitet

behandla de patienter som överförs från sjukhus och

specialistmottagningar. Problemen blir särskilt

uppenbara för människor som har ett stort och

mångfasetterat vårdbehov, ofta äldre som bor kvar

hemma. Vi anser att förslagen i propositionen

innebär att primärvården även fortsättningsvis

kommer att befinna sig i ett slags gråzon. En

relevant fråga är hur man med denna frånvaro av

klara regler och ett klart primärvårdskoncept skall

kunna leva upp till hälso- och sjukvårdslagens krav

på allas lika rätt till vård.

Vi anser att det saknar betydelse för människor om

deras läkare kallas di-strikts-, hus- eller

familjeläkare. Det väsentliga är att patienten har

rätt att välja den läkare hon har förtroende för

oavsett om det är en allmänläkare eller en läkare

med annan specialisering. För att stärka patientens

ställning samt öka tillgängligheten måste pengarna

alltid följa patienten till den läkare eller

mottagning hon väljer. Detta är den svaga länken i

det nu av regeringen föreslagna

familjeläkarsystemet. Om extra många patienter söker

sig till en viss mottagning, får den mottagningen

ändå inte några extra pengar att finansiera den

extra vården med. Därigenom blir rätten att välja

familjeläkare föga värd och långa väntetider förblir

vardag i primärvården.

Vi vill erinra om att väldigt många tjänster som

allmänläkare står tomma, särskilt i gles- och

landsbygd. Arbetssituationen i primärvården är

omvittnat mycket pressad vilket sannolikt är en

orsak till att internationella studier indikerar

lägre produktivitet i det svenska

primärvårdssystemet än i många andra europeiska

länder.

I propositionen ges en öppning för att även andra

läkare än allmänläkare kan få arbeta i primärvården.

De konkreta förslagen uteblir dock. En breddad

kompetens i primärvården är enligt vår mening nu

ytterst angelägen, inte minst som primärvården får

ta hand om alltflera mycket vårdkrävande patienter.

Därför bör specialistkompetens inom framför allt

psykiatri, geriatrik, pediatrik och gynekologi

tillföras primärvården. Detta kan ske på olika sätt,

även genom köp av konsultinsatser. Frånvaron av

konkreta förslag kommer att hindra utvecklingen och

bevara de slutna gränserna mellan öppen- och

slutenvården samtidigt som patienten inte kan

påverka vårdinriktningen om hon endast kan välja en

allmänläkare. Sjuksköterskornas kompetens - liksom

andra paramedicinska specialiteters - utnyttjas

heller inte fullt ut i dagens primärvård. I stället

för att öppna för ett bättre utnyttjande cementerar

förslaget revirtänkandet och försvårar teamarbetet.

Befolkningen eller i vart fall särskilda

patientgrupper måste få möjlighet att söka vård även

hos dessa yrkesgrupper som vänder sig direkt till

allmänheten. Därigenom frigörs läkartid, och

kapaciteten inom primärvården ökar. Det gäller

framför allt sjukgymnaster, barnmorskor och

sjuksköterskor. Lokala behov måste få avgöra vilka

yrkeskategorier som kan ta direkt patientansvar.

Sammanfattningsvis kan sägas att vi moderater ser

fem hörnstenar i en väl fungerande primärvård:

- tillgänglig när medborgaren behöver den

- god medicinsk kvalitet

- väl fungerande i samarbete med övrig vård

- utrymme för specialister, sjuksköterskor m.fl. med

patientansvar

- som nav i äldreomsorgen och hemsjukvården.

Vad härefter gäller äldrevården varnade vi redan när

ädelreformen beslutades för att gränsdragningen

mellan landsting och kommuner skulle skapa

allvarliga problem. Vi har framhärdat i vår kritik

och bl.a. krävt en genomgripande översyn av

ädelreformens för- och nackdelar. På motsvarande

sätt kritiserade vi den befintliga nationella

handlingsplanen för äldrepolitiken när den

presenterades. Vi ansåg inte att en ny handlingsplan

skulle medföra några praktiska förbättringar ute i

äldreomsorgens verklighet.

Även äldre med stora behov av vård och omsorg måste

ges möjlighet att kunna välja olika former av

service, vård och boende. Den äldrepeng vi föreslår

ger den enskilde rätt att ordna sitt omsorgsbehov

efter egna önskemål. Den enskilde får då - som ett

alternativ till den kommunala omvårdnad han/hon har

rätt till enligt socialtjänstlagen - disponera en

peng vars storlek bestäms av omsorgsbehovet. Det

innebär att hon kan välja den omsorg hon önskar samt

att hon har resurser för detta. De nya möjligheter

som äldrepengen innebär för de äldre sätter

naturligtvis också en press på kommunens egen

verksamhet att förbättra både kvalitet och

individanpassning. Det hindrar inte att det kan

finnas ett behov av insatser för ett samordnat

kvalitetsarbete i enskilda kommuner eller i form av

ett samarbete kommuner emellan. I detta sammanhang

vill vi framhålla att den övervägande delen av

dagens omvårdnad och omsorg ges av anhöriga. Det är

en försvinnande liten del av de anhöriga som får

någon form av ekonomiskt stöd. Det behövs därför en

översyn av de olika ekonomiska stödformer som

tillämpas vad gäller äldre anhörigvårdare.

Vi tror dock att kommunerna själva är bättre lämpade

att driva och samordana detta arbete och att det med

fördel kan ske utan en nationell handlingsplan. Det

ger bättre möjligheter att pröva nya och lokalt

anpassade lösningar.

Vad härefter gäller frågor om psykisk ohälsa är vi

medvetna om att det finns behov av förstärkta

resurser inom psykiatrin. Det är också därför som vi

upprepade gånger har föreslagit ett stimulansbidrag

för att komma till rätta med brister i psykiatrin.

Vi är inte nu beredda att frångå vårt förslag om ett

riktat bidrag, till förmån för en mera generell

överföring till kommunsektorn - en överföring som i

praktiken skulle kunna komma att användas i helt

andra verksamheter och för andra syften än det

avsedda. En av de mera framträdande bristerna med

regeringens föreslagna resursförstärkningar är just

att man aldrig vet var resurserna slutligen hamnar.

Vi vill också erinra om att vår politik skulle

innebära många förbättringar även inom psykiatrin.

Socialstyrelsen har bl.a. pekat på betydelsen av att

psykiatrin ger primärvården ett kontinuerligt stöd.

Genom våra förslag om ökad specialistmedverkan i

primärvården anser vi att detta behov skulle kunna

tillfredsställas. Genom våra förslag om förstärkt

läkarmedverkan i äldreomsorgen skulle olika former

av falsk demens kunna diagnostiseras på ett tidigt

stadium och relevant behandling sättas in. Vi anser

att barn som lever i utsatta miljöer med misshandel,

missbruk och våld måste vänta orimligt länge på

hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).

Väntetider på omkring ett år hör till vanligheterna.

En utvärdering av BUP bör göras enligt vår

uppfattning.

Vad gäller frågor om ökad mångfald av vårdgivare kan vi

konstatera att denna fråga berörs pliktskyldigast

och mycket kortfattat i propositionen. Mångfalden av

vårdgivare skall således enligt propositionen

stärkas genom att fler privata, kooperativa och

ideella vårdgivare ges möjlighet att sluta avtal med

sjukvårdshuvudmännen. I propositionen saknas dock en

analys av orsakerna till att sjukvårdshuvudmännen är

så pass motvilliga att sluta avtal med privata

vårdgivare, trots att några formella hinder mot

detta inte finns. Enligt vår uppfattning hänger

detta i huvudsak samman med att den privata

sjukvården fortfarande uppfattas som ett hot mot den

egna landstingsförvaltningen, i de fall där den inte

håller sig inom snävt avgränsade ramar där

landstingsvården behöver avlastas. Med ett sådant

förhållningssätt kommer landstingens egen sjukvård

att förbli dominerande, och någon egentlig mångfald

av vårdgivare blir aldrig verklighet. Vi vill

framhålla att det ur patientsynpunkt är viktigt att

det skapas bättre samverkan mellan offentlig och

privat vård och därmed ett ökat vårdutbud.

Det stora problemet med regeringens politik för

mångfald är inte det som nu står i föreliggande

proposition, utan allt det som inte står där och de

initiativ i direkt motsatt riktning som regeringen

tar i andra sammanhang. På sjukvårdsområdet

presenterar man - paradoxalt nog samtidigt som den

nationella handlingsplanen - en proposition med ett

illa underbyggt förbud mot privata akutsjukhus.

Alldeles uppenbart sänder regeringen motstridiga

signaler.

IT-teknikens intåg i sjukvården innebär en särskild

utmaning för tillsyn och kvalitetskontroll på det

medicinska området. Undervisning i IT-användning bör

ges alla blivande läkare och sjuksköterskor samt

övrig vårdpersonal.

Sammanfattningsvis vill vi stärka primärvården

genom att göra den tillgänglig och ge makt och

inflytande åt patienten. Vi har utvecklat våra

förslag med denna innebörd - om

vårdgaranti,valfrihet, fri etablering och en

obligatorisk hälsoförsäkring- i flera motioner. Det

är inte politisk styrning som saknas i svensk

sjukvård, utan i stället möjligheter och

rättigheter. Det saknas möjligheter för personalen

att utveckla vården. Likaså saknas rättigheter för

patienterna att ställa krav på den.

Det är enligt vår mening orimligt att

reservationslöst tillskjuta ytterligare pengar till

en vårdapparat som inte klarar av att effektivt

använda de resurser den redan har. Det primära i dag

är inte brist på resurser utan på väl använda

resurser. Resurstillskott innan nödvändiga

förändringar genomförts hotar att minska intresset

och motivationen för nödvändiga förändringar, det

visar all såväl svensk som internationell

erfarenhet. Först när dagens resurser används väl

kan behovet av nya resurser bedömas och väl avvägda,

meningsfulla tillskott göras.

Den nationella handlingsplanen ger i praktiken inte

förutsättningar för bättre vård bara "mer av samma

som förut misslyckats - fast dyrare".

2. Finansiell samordning

Ingrid Burman och Rolf Olsson (båda v)anför:

Vänsterpartiet vill betona vikten av ökad samverkan

mellan olika huvudmän och de samordningsvinster som

kan uppnås härigenom. I dag pågår en rad projekt

inom ramen för SOCSAM och FRISAM. Dessa projekt är

ännu inte utvärderade men bör kunna tjäna som grund

för det regelverk som skall utformas. I

betänkandetexten hänvisas till FINSAM som ett

exempel på samordning. FINSAM kan i sin förlängning

innebära undanträngningseffekter och att sjukvårdens

prioriteringsordning sätts åt sidan. Det är därför

viktigt att utvidga samverkan så att alla berörda

myndigheter samverkar i rehabiliteringsärenden. I

detta sammanhang är även arbetsförmedlingen en

central aktör. Naturligtvis måste samverkan utgå

ifrån individens behov av rehabilitering.

3. Hälso- och sjukvård för äldre

Ingrid Burman och Rolf Olsson (båda v) anför:

Vänsterpartiet har erfarit att det finns rapporter

om tydliga problem kring läkemedelsdelegeringen från

olika håll i landet. Socialstyrelsen inhämtar enligt

uppgift information om de tillämpningsproblem som de

nya föreskrifterna inneburit. Vi har därför valt att

inte begära något tillkännagivande i denna del. Vi

kommer dock att följa frågan noga och avser att

återkomma om problemen kvarstår.

4. Hälso- och sjukvårdens utveckling

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd) anför:

Kristdemokraterna bifaller självfallet den

resursförstärkning som föreslås. Dessutom har vi i

vår budgetmotion anslagit 3 miljarder kronor mer än

regeringen till landsting och kommuner för att på

ett rimligt sätt klara de vårdbehov som är ett

faktum. Vi vill dock betona vikten av att landsting

och kommuner själva äger rätt att fördela resurserna

i enlighet med principerna för den kommunala

självstyrelsen. Vi tror att de lokala politikerna är

bäst lämpade att besluta om hur målen i hälso- och

sjukvårdslagen skall uppnås. Kristdemokraterna kan

inte ställa sig bakom regeringens förslag i

propositionen utan har som framgår ovan yrkat att

propositionen avslås. I detta särskilda yttrande

utvecklar vi våra ståndpunkter.

En allvarlig invändning mot den nationella

handlingsplanen är diskrepansen mellan den och det

avtal som slutits mellan Socialdepartementet, Lands-

tingsförbundet och Svenska Kommunförbundet. De goda

förslag som finns i handlingsplanen, bl.a. om 170

fler allmänläkare årligen och höjd kompetensnivå för

vårdpersonal inom äldreomsorgen, kommer inte att

kunna förverkligas med de medel som anslås. I

avtalet mellan parterna finns noga formulerat vad

landstingen och kommunerna kan åstadkomma med de

ekonomiska resurser som anslagits. Regeringens

ambitioner står i kontrast till de uppdrag som

parterna åtar sig i avtalet. Det innebär att den

nationella handlingsplanen blir ett slag i luften

och riskerar att skapa en förtroendekris mellan

statens ambitioner och de medel som anslås till

kommuner och landsting för att förverkliga dem.

Finansieringsprincipen kräver i så fall att avtalet

omförhandlas för att bättre stämma mot de förslag

som presenteras i den nationella handlingsplanen.

Handlingsplanen saknar ett tydligt

patientperspektiv. Utan en realistisk bedömning av

vilka behov patienterna har blir åtgärderna

mekaniska och skrivbordsmässiga. Vår invändning mot

regeringen gäller bl.a. att man i propositionen

underlåter att öppna möjligheten för befolkningen

att välja andra specialistläkare än allmänläkare

till sin fasta och personliga läkarkontakt i

primärvården. I första hand åsyftar vi barnläkare,

gynekologer, psykiatriker och geriatriker.

Vi vill betona att människan skall ses som en

helhet, med såväl själ som kropp, såväl sociala som

andliga behov. Denna helhetssyn skall genomsyra all

vård.

Vidare vill vi framhålla att ökad mångfald bland

vårdgivare kan bidra till att vården anpassas efter

olika patientgruppers behov på ett snabbare och mer

effektivt sätt. Privata, kooperativa och ideellt

drivna alternativ bör därför ges förutsättningar att

utvecklas.

Sjukdomar drabbar människor i olika åldrar. Vi

vänder oss mot resonemanget i propositionen, under

avsnittet om hälso- och sjukvård för äldre, som

enligt vår uppfattning kan tolkas som att en gammal

och sjuk människa inte skall få sjukhusvård. När en

person fyller 65 år verkar det som om det plötsligt

uppstår ett "sjukhusförbud". Många gamla människor,

som bor på äldreboenden eller andra slags särskilda

boenden, känner ångest inför tanken att inte få

sjukhusvård när man blir sjuk.

För de äldre är geriatrisk kompetens oerhört

viktig. Specialiteten geriatrik innefattar

fördjupade kunskaper om akuta och kroniska sjukdomar

hos äldre samt rehabilitering av äldre. Dessa har

ofta flera sjukdomar samtidigt med eller utan olika

funktionsnedsättningar. Specialiteten omfattar även

kvalitativ vård i livets slutskede samt fördjupade

kunskaper om demenssjukdomar vad gäller såväl tidig

diagnostik som utveckling av demensvården i olika

skeden.

För att på rätt sätt möta och förstå problemen med

stress och psykisk ohälsa krävs en kombination av

medicinsk, psykologisk och social kompetens.

Primärvården bör därför förstärkas med kurator och

psykolog. Vi anser vidare att regeringen borde

undersöka behovet av ett särskilt medicinskt

kunskapsområde avseende åldersgruppen 17-25 år. Den

gruppen har mycket speciella problem och passar

dåligt in i vuxenpsykiatrin, särskilt om inläggning

behövs.

Vi anser att allmänläkare har en viktig och central

funktion i primärvården, men om befolkningen i

större utsträckning skall söka primärvård framför

akutsjukvård, måste denna verksamhet erbjuda den

kompetens som efterfrågas, vilket också framförts

från såväl patient- som personalorganisationer.

Människor har under olika tider i sitt liv behov av

annan specialistkompetens än den som allmänläkaren

kan erbjuda. Detta konstaterande är ingen kritik mot

allmänläkarna. Olika specialister inom hälso- och

sjukvården kompletterar varandra. Fler

specialistläkare utöver allmänläkarna bör därför

stimuleras att söka sig till primärvården för att på

så sätt bl.a. avhjälpa bristen på läkare.

Vi anser också att det är oerhört viktigt att

framhålla att alla olika yrkesgrupper inom hälso-

och sjukvården i realiteten måste samverka. I detta

sammanhang är det av stor betydelse att definiera

vad det teamarbete som nämns i handlingsplanen går

ut på. Vi anser att teamet skall bestå av olika

yrkeskategorier inom sjukvården - exempelvis

sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator, psykolog,

sjuksköterska och sekreterare. När en patient är i

behov av något särskilt väljer teamet ut en "lots",

dvs. den mest lämpade personen för uppgiften att

hjälpa patienten vidare. Ofta är det allmänläkaren

som blir patientens lots, men det kan också vara

någon annan i teamet som får detta uppdrag. Lotsen

skall verka som vägledare för patienten i allehanda

frågor såsom t.ex. demensutredning m.m. Detta skulle

öka det individuella förhållningssättet gentemot

patienten och ytterligare stärka patientens

ställning.

Vi vill framhålla vikten av att tillvarata den

resurs som läkare med utländsk bakgrund utgör. Genom

att erbjuda intensivkurser i svenska och medicin

skulle man kunna lösa åtskilliga av de hinder som

dessa läkare möter. Vi måste utnyttja de resurser

som redan finns inom Sverige och tillvarata de

människors förmåga som inget hellre vill än att

arbeta inom sitt kunskapsfält.

Trots bristen på läkare har regeringen inte

föreslagit någon förbättring för de läkare som efter

65-årsåldern vill fortsätta att verka inom sitt

yrke. Med dagens regler innebär det att man som

läkare eller tandläkare hindras fortsätta sin

praktik efter 65-årsdagen då man inte längre får

någon ersättning från försäkringskassan. Gällande

lagstiftning ger alla rätt till pension vid 65 års

ålder, men detta innebär inte att någon mot sin

vilja skall tvingas bort från arbetslivet.

Sammanfattningsvis anser vi att primärvården

behöver få utvecklas till ett välkänt och

välrenommerat "varumärke". Den bör uppfattas som en

plats dit man i första hand går när man har behov av

grundläggande hälso- och sjukvård, den första linjen

i vår sjukvårdsorganisation. Därför måste

primärvården skaffa sig hög legitimitet hos

allmänhet och personal. Den skall därför enligt vår

mening karaktäriseras av: lättillgänglighet, hög

kvalitet, stor bredd i vårdutbudet och låga

avgifter.

5. Vissa frågor i anslutning till den nationella

handlingsplanen för utveckling av hälso- och

sjukvården

Kenneth Johansson (c) anför:

Jag delar regeringens uppfattning att primärvården

bör utvecklas till att vara den självklara basen och

navet i hälso- och sjukvården. Därför är det viktigt

att denna funktion förstärks och att resurser

tillförs primärvården på det sätt som föreslås i

propositionen. En förutsättning för denna

resursförstärkning är den s.k. försvarsuppgörelsen

mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna som

innebär att åtta miljarder kronor tillförs vård- och

omsorgssektorn. Jag vill dock erinra om att den nu

aktuella handlingsplanen i realiteten huvudsakligen

avser primärvården, även om de förändringar som

föreslås i betänkandet givetvis kommer att påverka

den övriga hälso- och sjukvården i positiv riktning.

Hela akutsjukvården och slutenvården lämnas utanför

de bedömningar som görs. Med de förändringar som

utskottet föreslår anser jag dock att

handlingsplanen utgör en mycket bra grund för den

fortsatta utvecklingen av primärvården, hälso- och

sjukvården för äldre, psykiatrin samt den ökade

mångfalden bland vårdgivare. Självfallet måste

arbetet med utvecklingen av hälso- och sjukvårdens

övriga delar fortsätta med oförminskad kraft.

Enligt 5 § i hälso- och sjukvårdslagen har

landstingen skyldighet att organisera primärvården

så att alla bosatta inom landstinget får tillgång

till och kan välja en fast läkarkontakt. Enligt nu

gällande lagstiftning skall en sådan läkare ha

specialistkompetens inom allmänmedicin. Många

patienter efterfrågar dock möjligheter till en fast

läkarkontakt med annan specialistkompetens än

allmänmedicin. Det kan gälla patienter med kroniska

sjukdomar som vill ha en annan kompetens eller

föräldrar som vill att barnen skall ha en barnläkare

som fast läkarkontakt.

Jag anser att det på sikt bör övervägas att

förändra lagen så att den fasta läkarkontakten

tillåts vara en läkare med annan

specialistkompetens, under förutsättning av att

läkaren är verksam inom primärvården. En sådan

förändring av lagstiftningen skulle ge större

möjligheter till teamarbete inom primärvården och

ökar också förutsättningarna för att få fler läkare

till primärvården.

Enligt min mening utgör förslagen i propositionen

om inriktning och åtgärder för att öka mångfalden av

vårdgivare inom vården och omsorgen ett positivt

första steg. Jag noterar vidare med

tillfredsställelse att utskottsmajoriteten betonar

att uppföljning är ett väsentligt inslag i avtalet

om utvecklingsinsatser samt att frågan om ökad

mångfald ingår som en självklar del av

uppföljningen. På sikt krävs dock betydligt mer

konkreta förslag för att visionen om verklig

mångfald bland vårdgivare skall bli verklighet. Jag

beskriver några av de viktigaste förslagen nedan.

Förutsättningarna för s.k. avknoppning till nya

företagsbildningar bör förbättras. För att stimulera

anställda inom den offentliga hälso- och sjukvården

att ta över verksamheter och driva dessa i egen regi

bör direktupphandlingen underlättas eller annan

åtgärd vidtas så att de anställda kan få ett första

kontrakt. Centerpartiet anser vidare att även andra

legitimerade vårdgivargrupper utöver läkare och

sjukgymnaster skall ha möjlighet att bedriva

verksamhet som enskild vårdgivare och erhålla

finansiering genom landstinget. Ett nationellt

ersättningssystem, liknande det som i dag gäller för

läkare och sjukgymnaster, måste utformas för alla

kategorier av enskilda vårdgivare.

6. Vissa frågor i anslutning till den nationella

handlingsplanen för utveckling av hälso- och

sjukvården

Kerstin Heinemann (fp) anför:

Propositionens förslag om en satsning på

primärvården, betonandet av vikten av en fast

läkarkontakt samt de många uttalandena om värdet av

mångfald bland vårdgivarna är värdefulla. Dock finns

det tyvärr inte i riksdagen majoritet för att

återinföra den etableringsfrihet för allmänläkare

som fanns i husläkarlagen. I övrigt stämmer

förslagen väl överens med det husläkarsy-stem som

Folkpartiet liberalerna arbetat för sedan mitten av

70-talet.

Det är glädjande att en majoritet av utskottet nu i

betänkandet ställer sig bakom ett tillkännagivande

till regeringen om att den skyndsamt bör återkomma

till riksdagen med förslag till finansiell

samordning mellan hälso- och sjukvården,

socialtjänsten och socialförsäkringen i syfte att

underlätta samarbete för att åstadkomma ökad hälsa

och minskade sjukskrivningar.

Enligt min mening utgör således förslagen i

propositionen om inriktning och åtgärder för att öka

mångfalden av vårdgivare inom primärvården och

omsorgen ett steg i rätt riktning. På sikt krävs

dock betydligt mer konkreta förslag för att visionen

om verklig mångfald bland vårdgivare skall bli

verklighet. Jag beskriver några av de viktigaste

förslagen nedan.

Det finns i Sverige mer än tillräckligt med

utbildade allmänläkare för att klara hela den

planerade utbyggnaden upp till 6 000

husläkare/familjeläkare, men många av dem har lämnat

primärvården. Det krävs bl.a. etableringsfrihet och

att landstingen tvingas behandla offentlig och

privat vård på lika villkor för att de skall komma

tillbaka. Under åren 1991-1994 då husläkarlagen och

etableringsfrihet gällde tillkom i genomsnitt 450

allmänläkare om året. Etableringsfrihet skall enligt

min mening även gälla för sjukgymnaster,

geriatriker, barnläkare, gynekologer och

barnmorskor. Likaså bör rätten att överlåta en

etablering återinföras. Jag noterar därför med

tillfredsställelse uppgiften att regeringen nu har

för avsikt att göra en analys för att undersöka det

nuvarande regelverkets effekter.

All öppenvård bör på sikt konkurrensutsättas. På

det sättet ökar effektiviteten och privata

alternativ får större utrymme. Kvalitetscertifikat

skall krävas för all den verksamhet som upphandlas

efter konkurrensutsättning.

Enligt min uppfattning är frågan om antalet

specialister i allmänmedicin av grundläggande

betydelse för primärvårdens utveckling. Även i denna

del anser jag att förslaget i betänkandet om en

snabbare utbyggnad än den som angavs i propositionen

utgör en förbättring. Enligt min uppfattning bör

dock ett aktivt arbete bedrivas så att antalet

specialister kan öka än snabbare så att målet en

allmänläkare per 1 500 invånare kan uppnås inom en

femårsperiod.

7. Utvecklingen av hälso- och sjukvården

Thomas Julin (mp) anför:

Propositionens förslag innebär en kraftfull satsning

på primärvården. Enligt min uppfattning är denna

satsning ytterst angelägen, och jag ställer mig

därför bakom propositionen. En sådan satsning bör

som jag ser det innebära avlastning av sjukhusen.

Jag vill dock framhålla att den nu aktuella

handlingsplanen i realiteten endast avser

primärvården. Hela akutsjukvården och slutenvården

lämnas utanför de bedömningar som görs. Likaså

saknas en diskussion om de små sjukhusens roll samt

närhet till akutsjuhus. Enligt min uppfattning bör

regeringen därför återkomma till riksdagen med en

motsvarande helhetsbedömning av dessa delar av

sjukvården.

Miljöpartiet anser att tandvården bör införlivas i

hälso- och sjukvården. Med tanke på att regeringen

helt nyligen lämnat direktiv till en utvärdering av

tandvårdsreformen har vi valt att inte för

tillfället gå vidare i denna fråga.

Enligt 5 § i hälso- och sjukvårdslagen har

landstingen skyldighet att organisera primärvården

så att alla bosatta inom landstinget får tillgång

till och kan välja en fast läkarkontakt. Enligt nu

gällande lagstiftning skall en sådan läkare ha

specialistkompetens inom allmänmedicin. Många

patienter efterfrågar dock möjligheter till en fast

läkarkontakt med annan specialistkompetens än

allmänmedicin. Det kan gälla patienter med kroniska

sjukdomar som vill ha en annan kompetens eller

föräldrar som vill att barnen skall ha en barnläkare

som fast läkarkontakt. Jag anser att det på sikt bör

övervägas att förändra lagen så att den fasta

läkarkontakten tillåts vara en läkare med annan

specialistkompetens.

Jag anser vidare att frågan om diskriminering på

grund av psykisk ohälsa bör uppmärksammas. En

förändring kan visserligen skönjas de senaste

årtiondena. Fortfarande finns det dock i samhällets

strukturer en mängd olika system, lagar, regleringar

etc. som fortfarande understödjer och konserverar

ett föråldrat synsätt på psykisk ohälsa. Tydligast

syns detta när det gäller skillnaderna i samhällets

ekonomiska stöd till behandling av kroppslig sjukdom

respektive behandling av psykisk ohälsa. Men även i

lagtext och andra typer av regleringar kan

skillnader i synsätt komma till uttryck. Så har

t.ex. legitimerade psykologer, som arbetar privat,

inte blivit anslutna till försäkringskassan, varför

det kan bli dyrt att gå i samtal hos en

privatpraktiserande psykolog. En nationell

arbetsgrupp bör därför tillsättas, med syfte att

kartlägga och analysera hur samhället genom olika

regelsystem konserverar ett diskriminerande synsätt

på psykisk ohälsa. Arbetsgruppens uppgift bör också

vara att föreslå åtgärder för att uppnå ett

jämställt synsätt på kroppslig sjukdom och psykisk

ohälsa.

Enligt min mening utgör förslagen i propositionen

om inriktning och åtgärder för att öka mångfalden av

vårdgivare inom vården och omsorgen ett positivt

första steg. På sikt krävs dock betydligt mer

konkreta förslag för att visionen om verklig

mångfald bland vårdgivare skall bli verklighet. Jag

ser med tillfredsställelse på uppgiften att

regeringen har för avsikt att göra en analys för att

undersöka det nuvarande regelverkets effekter när

det gäller rätten att överlåta en etablering.

Konkurrensneutralitet måste råda mellan offentliga

och privata vårdgivare.