Bet. 2000/01:TU3

Trafikutskottets betänkande

2000/01:TU03

Lag om kvalificerade elektroniska signaturer, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

2000/01

TU3

Sammanfattning

I betänkandet tillstyrks regeringens förslag till

lag om kvalificerade elektroniska signaturer. Syftet

med lagen, som baseras på EU-parlamentets och rådets

direktiv om ett gemenskapsramverk för elektroniska

signaturer, är att underlätta användningen av

elektroniska signaturer. Som regeringen anför i

propositionen kan elektronisk handel och annan

kommunikation mellan enskilda, myndigheter och

företag förväntas öka, förutsatt att det finns ett

allmänt förtroende för att den elektroniskt

överförda informationen är tillförlitlig. Lagen

skall bidra till detta förtroende genom att främja

användandet av elektroniska signaturer på sådan

säkerhetsnivå att de får ett allmänt erkännande och

därmed kan användas för säker kommunikation.

Samtidigt tillstyrker utskottet ett förslag om en

mindre ändring i sekretesslagen (1980:100).

Till betänkandet har fogats två reservationer.

Propositionen

Regeringen (Näringsdepartementet) föreslår i

proposition 1999/2000:117 att riksdagen antar

regeringens förslag till

1. lag om kvalificerade elektroniska signaturer,

2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Lagförslagen är fogade som bilaga till betänkandet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

För genomförande av ett EG-direktiv om ett

gemenskapsramverk för elektroniska signaturer

(1999/93/EG) föreslås i propositionen en ny lag om

s.k. kvalificerade signaturer. Vidare föreslås en

mindre ändring i sekretesslagen (1980:100) för att

tillgodose behovet av sekretesskydd för koder o.d.

som möjliggör säkerhetskontroll.

En elektronisk signatur kan användas för att

säkerställa att elektroniskt överförd information

inte har förändrats, att informationens avsändare är

den som uppges samt att avsändaren inte senare

förnekar att han eller hon sänt informationen.

För att kunna använda en elektronisk signatur i ett

öppet system, dvs. ett system där parterna inte

känner varandra i förväg, såsom Internet, behöver

parterna kunna inhämta information om kopplingen

mellan en elektronisk signatur och en bestämd

person. Därför har utvecklats ett system för

elektroniska signaturer vilket kan benämnas det

öppna nyckelsystemet (Public Key Infrastructure,

PKI). I detta system utfärdas ett elektroniskt intyg

(certifikat) av en betrodd tredje part. Ett

certifikat innehåller uppgifter om vem som är

innehavare av en elektronisk signatur.

Direktivets reglering bygger på elektroniska

signaturer enligt det öppna nyckelsystemet. Det

innehåller främst näringsrättsliga regler om dem som

utfärdar vissa certifikat, men även regler om

skadeståndsansvar och om rättsverkan av elektroniska

signaturer.

Den föreslagna lagen innehåller regler om krav på,

tillsyn över och skadeståndsansvar för den som

utfärdar certifikat för elektroniska signaturer till

allmänheten, om certifikaten anges ha en viss

säkerhetsnivå. Sådana certifikat kallas i lagen för

kvalificerade certifikat. En särställning ges vidare

åt elektroniska signaturer med en viss

säkerhetsnivå, s.k. kvalificerade elektroniska

signaturer. Lagens regler omfattar inte certifikat

som utfärdas inom s.k. slutna system. Lagen reglerar

inte heller frågor om ingående eller giltighet av

avtal.

Enligt direktivet kan medlemsstaterna införa

frivilliga ackrediteringssystem som syftar till att

höja nivån på tillhandahållandet av

certifikattjänster. Lagen (1992:1119) om teknisk

kontroll ger möjlighet till frivillig ackreditering

av certifieringsorgan med det syfte som anges i

direktivet.

En tillsynsmyndighet förutses utöva tillsyn över

efterlevnaden av bestämmelserna i lagen och

föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.

Regeringen bemyndigas att införa ett avgiftssystem

för att bekosta myndighetens verksamhet.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari

2001.

Motionerna

1999/2000:T30 av Per-Richard Molén m.fl. (m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om omförhandling av

direktivet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om teknikoberoende till

skillnad från teknikneutralitet i arbetssättet,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring avseende digitala stämplar som i

motionen anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring avseende juridiska personers möjlighet

att använda sig av elektroniska signaturer som i

motionen anförts,

5. att riksdagen i enlighet med vad i motionen

anförts avslår lagförslagets 15 §,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i enlighet med vad i motionen anförts

avseende val av tillsynsmyndighet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovs- och

konsekvensanalys i tillsynsmyndighetsfrågan.

1999/2000:T31 av Eva Arvidsson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att huvudregeln skall vara

att elektroniska tjänster får tillämpas i samtliga

situationer om det inte speciellt reglerats att så

inte får ske.

Utskottet

1 Lagförslagen

1.1 Lagstiftningens syfte

Regeringen lägger i den nu behandlade propositionen

fram förslag till lag om kvalificerade elektroniska

signaturer. Syftet med lagen är, som framgår av en

inledande allmän bestämmelse i lagförslaget, att

underlätta användningen av elektroniska signaturer,

genom bestämmelser om säkra anordningar för

signaturframställning, om kvalificerade certifikat

för elektroniska signaturer och om utfärdande av

sådana certifikat.

I propositionen (s. 35) anför regeringen att

elektronisk handel och annan kommunikation mellan

enskilda, myndigheter och företag kan förväntas öka,

förutsatt att det finns ett allmänt förtroende för

att den elektroniskt överförda informationen är

tillförlitlig. Avsikten är att lagen skall bidra

till detta förtroende genom att främja användandet

av elektroniska signaturer på sådan säkerhetsnivå

att de får ett allmänt erkännande och därmed kan

användas för säker kommunikation.

Av propositionen framgår att EU den 30 november

1999 antog EU-parlamentets och rådets direktiv om

ett gemenskapsramverk för elektroniska signaturer.

Direktivet trädde i kraft den 19 januari 2000 och

skall vara genomfört i medlemsstaterna senast den 19

juli 2001.

Under förhandlingarna om direktivet skedde samråd

med en av Näringsdepartementet tillkallad

referensgrupp bestående av företrädare för berörda

myndigheter, vissa företag och organisationer.

Vidare har ärendet vid fem tillfällen varit föremål

för behandling i riksdagens EU-nämnd. Till grund för

propositionen har bl.a. legat en

departementspromemoria, Elektroniska signaturer (Ds

1999:73), som har utarbetats inom

Näringsdepartementet i samarbete med

Justitiedepartementet och som varit föremål för

remissbehandling. Samråd har förekommit med övriga

nordiska länder, såväl inför utarbetandet av

departementspromemorian som senare.

1.2 Lagens tillämpningsområde

Syftet med EG-direktivet är att skapa ett rättsligt

ramverk för elektroniska signaturer som används inom

s.k. öppna system. I överensstämmelse härmed skall

enligt vad regeringen uttalar den svenska lagen

enbart avse certifikat som utfärdas "till

allmänheten", däremot inte system som grundar sig på

frivilliga civilrättsliga avtal mellan ett bestämt

antal deltagare (slutna system). Emellertid är det,

anför regeringen, inte alldeles lätt att avgöra vad

som utgör öppna respektive slutna system. Vissa

klara fall kan dock identifieras. Som exempel på ett

slutet system nämns bankernas Internettjänster. Där

föreligger ett på förhand träffat avtal mellan

banken och kunden och det är endast banken som skall

förlita sig på certifikatet. Vidare får ett

certifikat som utfärdats endast för användning inom

ett visst företag eller en viss organisation normalt

anses ingå i ett slutet system. Däremot måste ett

system få betraktas som öppet i de fall mottagare

som skall förlita sig på certifikatet saknar varje

form av avtal med undertecknaren eller

certifikatutfärdaren. Så är t.ex. fallet med det

finländska systemet med elektroniska ID-kort som

utfärdats av Befolkningsregistercentralen och som

skall kunna användas för många olika ändamål vilka

inte är kända för vare sig utfärdaren eller

kortinnehavaren vid utfärdandet. Mellan dessa klara

fall kan det dock finnas många varianter där

gränsdragningen är svår och måste överlämnas till

rättstillämpningen.

Vidare krävs att certifikat för att falla under

lagens tillämpning skall vara "kvalificerade".

Härmed menas att de skall hålla en i lagen närmare

angiven säkerhetsnivå.

1.3 Definitioner

I 2 § förslaget till lag om kvalificerade

elektroniska signaturer definieras vissa i

sammanhanget centrala begrepp. Av propositionen

framgår att definitionerna i lagförslaget i allt

väsentligt följer EG-direktivet.

Sålunda avses med elektronisk signatur data i

elektronisk form vilka är fogade till eller logiskt

knutna till andra elektroniska data och som används

för att kontrollera att innehållet härrör från

utställaren och inte har förvanskats.

En avancerad elektronisk signatur kännetecknas av

att den är knuten uteslutande till en undertecknare

som kan identifieras. Vidare har den åstadkommits

med hjälpmedel som endast undertecknaren

kontrollerar och som gör det möjligt att upptäcka

förvanskningar av de data signaturen är fogad till.

En kvalificerad elektronisk signatur är en

avancerad elektronisk signatur som baseras på ett

kvalificerat certifikat och som är skapad av en

säker anordning för signaturframställning (maskin-

eller programvara).

Ett certifikat är ett intyg i elektronisk form som

kopplar ihop signaturverifieringsdata med en

undertecknare och bekräftar dennes identitet.

Ett kvalificerat certifikat är ett certifikat som

dels innehåller vissa i lagen närmare angivna

uppgifter, dels är utfärdat för viss tid av en

certifikatutfärdare som uppfyller vissa i lagen

eller med stöd av lagen uppställda krav.

1.4 Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets uppfattning är det utomordentligt

angeläget att de möjligheter till utveckling av

elektronisk handel och annan kommunikation som

informationsteknologin ger tas till vara. Som

regeringen anför förutsätter emellertid en sådan

utveckling att det finns ett allmänt förtroende för

att den information som sänds via Internet och andra

nät är tillförlitlig. Mot den bakgrunden välkomnar

utskottet att regeringen nu föreslår lagstiftning i

syfte att främja användandet av säkra elektroniska

signaturer. Utskottet anser att riksdagen bör anta

regeringens förslag till lag om kvalificerade

elektroniska signaturer och lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100).

I det följande behandlar utskottet närmare de

frågor som har aktualiserats i motionerna.

2 Omförhandling av EG-direktivet m.m.

2.1 Motionsförslag

I motion 1999/2000:T30 av Per-Richard Molén m.fl.

(m) föreslås att Sverige skall ta initiativ till en

omförhandling av direktivet (yrkande 1). Som skäl

anförs bl.a. att EG-direktivet blandar ihop

organisationsformer och elektroniska signaturers

rättsliga innebörd. Direktivet borde enligt

motionärerna ha begränsats till näringsrättsliga

frågor medan frågor om elektroniska signaturers

rättsliga verkan borde ha reglerats i annan ordning.

I motionen uttalas vidare att regeringen utgår från

att alla tekniska lösningar redan finns. Direktivet

borde ha gjorts mer "teknikoberoende", anser

motionärerna (yrkande 2).

2.2 Utskottets ställningstagande

2.2.1 Omförhandling av EG-direktivet

Liksom regeringen konstaterar utskottet för sin del

att Europaparlamentets och rådets direktiv

1999/93/EG om ett gemenskapsramverk för elektroniska

signaturer antogs den 13 december 1999 och trädde i

kraft den 19 januari 2000. Det skall vara genomfört

i medlemsstaterna senast den 19 juli 2001.

Direktivet är bindande för medlemsstaterna med

avseende på det resultat som skall uppnås.

Enligt utskottets mening är det positivt att EU:s

medlemsstater har kunnat enas om en gemensamt

ramregelverk för elektroniska signaturer. Därmed har

gemenskapen kunnat förhindra uppkomsten av skilda

juridiska och tekniska strategier, vilket skulle ha

kunnat utgöra ett hinder för den elektroniska

handelns utveckling. Att mot denna bakgrund begära

en omförhandling av direktivet ser inte utskottet

som en vare sig möjlig eller önskvärd åtgärd. Mot

den bakgrunden avstyrks yrkande 1 i motion

1999/2000:T30 (m).

2.2.2 Direktivets förhållande till tekniken

Av ställningstagandet under avsnitt 3.2.1 följer att

utskottet avstyrker förslaget i samma motion

(yrkande 2) om en mer teknikoberoende utformning av

direktivet. I propositionen redovisas att

definitionerna i direktivet har utformats med sikte

på att vara teknikneutrala, dock med den begränsning

som följer av att man låtit det s.k. öppna

nyckelsystemet ligga till grund för den valda

strukturen. Systemet bygger på användningen av s.k.

asymmetriska algoritmer, vilket innebär att två

olika nycklar används, en privat nyckel som förvaras

hemligt hos ägaren, och en publik (öppen) nyckel som

är tillgänglig för envar. Tekniken har uppenbara

fördelar jämfört med det s.k. ennyckelsystemet som

utnyttjar s.k. symmetriska algoritmer och som

innebär att avsändare och mottagare utnyttjar samma

nyckel. Fördelarna ligger i en avsevärt säkrare och

förenklad nyckeladministration, eftersom det endast

är en nyckel som måste förvaras hemligt. Nackdelen

med ennyckelsystemet är att algoritmerna blir mer

komplicerade.

3 Elektronisk kommunikation mellan

medborgare och myndigheter

3.1 Motionsförslag

I motion 1999/2000:T31 uttalar Eva Arvidsson (s) att

syftet med direktivet och den svenska lagstiftningen

- att skapa grundläggande förutsättningar och en

infrastruktur för elektronisk kommunikation mellan

parter som inte känner varandra - motverkas genom

att propositionen endast innehåller ett elementärt

regelverk av främst näringsrättslig art. Därmed

räcker inte reglerna för kommunikation mellan

medborgarna och myndigheter. Motionären befarar att

denna brist leder till att regelmässig elektronisk

kommunikation av sådant slag kommer att försenas.

Regeringen synes ha en grundläggande uppfattning om

att otidsenliga formkrav inte skall tillåtas hindra

elektronisk kommunikation. Mot den bakgrunden bör,

menar motionären, regeringen stipulera att

elektroniska signaturer skall godtas i alla

situationer utom dem som är uttryckligen undantagna.

3.2 Utskottets ställningstagande

För närvarande gäller att elektroniska signaturer

normalt inte får användas om det i en författning

ställs krav på att en handling skall vara försedd

med underskrift. För att det skall vara tillåtet att

använda elektronisk signatur gäller antingen att det

i författningen uttryckligen anges att en signatur

får eller t.o.m. måste användas, eller att ett krav

på egenhändig underskrift eller något liknande

uttryck i rättstillämpningen har tolkats så att

kravet kan uppfyllas genom en elektronisk signatur.

Frågan, om det kan vara möjligt att med generella

bestämmelser införa en ordning som innebär att

kravet på underskrift, undertecknande eller liknande

tillgodoses genom en elektronisk signatur, har

diskuterats i de utredningar som föregått

propositionen. Därvid har konstaterats att denna väg

inte synes framkomlig. I stället torde det vara

nödvändigt att successivt gå igenom berörda

författningar för att i varje enskilt fall klarlägga

behovet av en lagändring, bl.a. med

beaktande av de syften som legat bakom formkravet. I

propositionen ansluter sig regeringen till denna

uppfattning.

Nästa fråga gäller vilken säkerhetsnivå en

elektronisk signatur skall ha för att motsvara

författningskrav på underskrift. Syftet med

stadgandet i 17 § lagförslaget är att ange en övre

säkerhetsgräns. Sålunda skall det enligt förslaget i

denna del inte vara möjligt att i författningar

ställa högre krav på den elektroniska signaturen än

vad som ställs på en kvalificerad elektronisk

signatur. Någon lägsta säkerhetsnivå specificeras

inte. I specialmotiveringen till 17 § (s. 78)

betonar regeringen att paragrafen inte utgör något

hinder mot att elektroniska signaturer med lägre

säkerhetsnivå än kvalificerade godtas.

Utskottet har ingen annan uppfattning än den

regeringen redovisar i frågan. Samtidigt utgår

utskottet från att genomgången av berörda

författningar sker med skyndsamhet samt med

utgångspunkt i dels att elektroniska signaturer så

långt det av säkerhetsskäl är möjligt skall

jämställas med krav på namnunderskrift

eller motsvarande, dels att säkerhetskraven på

elektroniska signaturer i sådana fall inte skall

ställas så högt att de onödigtvis försvårar

kommunikationen mellan medborgare och myndigheter.

Med det anförda torde syftet med motion

1999/2000:T31 (s) bli tillgodosett utan något

särskilt ställningstagande från riksdagens sida.

Motionen avstyrks följaktligen.

4 Digitala stämplar för juridiska personer

4.1 Motionsförslag

Enligt vad som uttalas i motion 1999/2000:T30 (m)

öppnar regeringen med sitt lagförslag möjligheten

för juridiska personer att använda icke-

kvalificerade elektroniska signaturer. Mot den

bakgrunden ifrågasätter motionärerna om lagen

uppfyller syftet med direktivet. Eftersom lagens

bestämmelse om signaturers rättsverkan endast

koncentreras på kvalificerade elektroniska

signaturer finns en risk att andra typer av

elektroniska signaturer kommer att behandlas med

skepsis i domstolarna även om de tekniskt sett är

lika bra eller bättre än de kvalificerade

signaturerna. Propositionens uttalanden innebär

nämligen att elektroniska signaturer kan användas av

juridiska personer för att signera dokument. Detta

bryter mot den etablerade ordningen att endast

fysiska personer kan underteckna dokument. När nu

regeringen suddar ut gränsen mellan fysisk och

juridisk person finns, menar motionärerna, risk för

att de elektroniska signaturerna inte betraktas som

ersättare för den traditionella namnteckningen. Mot

den bakgrunden bör lagen ändras så att elektroniska

signaturer förbehålls fysiska personer och att s.k.

digitala stämplar införs som begrepp för juridiska

personer. Sådana stämplar bygger på samma tekniska

process, men en skiljelinje skulle få stor betydelse

för det allmänna medvetandet (yrkandena 3 och 4).

4.2 Utskottets ställningstagande

Frågan om införande av begreppet digital stämpel

diskuteras i propositionen. Regeringen erinrar om

att förslaget lanserades i betänkandet Elektronisk

dokumenthantering (SOU 1996:40). Enligt

utredningsförslaget skulle vissa grundläggande

begrepp tas in i förvaltningslagen (1986:223), bl.a.

digital signatur, om handlingen härrörde från en

fysisk person, och digital stämpel, om handlingen

var utställd av juridisk person eller myndighet. Som

framgår av propositionen fick betänkandet ett

blandat remissutfall och ledde inte till någon

lagstiftning i den delen. Regeringen framhåller att

Sverige visserligen inte är bundet av den

terminologi och systematik som angivits i direktivet

men att direktivets utformning ändå avsevärt

begränsar utrymmet för avvikelser. Vidare anser

regeringen att det saknas behov av att införa

begreppet digital stämpel. Direktivet förutsätter

att en fysisk person är knuten till signaturen.

Detta utgör visserligen inget hinder för ett system

med elektroniska stämplar för juridiska personer

eller certifikat som anger att signaturen innehas av

en identifierad person som är firmatecknare för en

juridisk person. Men enligt regeringen finns inte

något särskilt behov av att reglera detta. I stället

kan redan nu gällande regler om

rättshandlingsförmåga, fullmakt och behörighet att

företräda juridiska personer tillämpas. Utskottet

delar regeringens uppfattning och avstyrker

följaktligen motion 1999/2000:T30 (m) yrkandena 3

och 4.

5 Skadeståndsfrågor

5.1 Motionsförslag

I lagförslaget finns två paragrafer som behandlar

skadeståndsfrågor. I 14 § stadgas skyldighet för en

certifikatutfärdare att under vissa förutsättningar

ersätta den skada som drabbat den som förlitat sig

på certifikatet. Enligt 15 § är avtalsvillkor som i

jämförelse med 14 § är till nackdel för den som

förlitar sig på certifikatet utan verkan mot denne.

I motion 1999/2000:T30 (m) noteras att det enligt

regeringen normalt inte finns något

avtalsförhållande som reglerar certifikatet men att

det kan förekomma avtal där certifikatet utgör ett

moment. Motionärerna menar att detta synsätt strider

mot den grundläggande förutsättningen för när ett

certifikat skall anses utgivet till allmänheten och

när lagen således skall vara tillämplig. Ett

certifikat är utgivet när utfärdaren erbjuder det

för användning vid kommunikation med andra än

utfärdaren, alltså tredje part, och när det inte

föreligger något kontraktsförhållande mellan

utfärdaren och tredje parten. Därmed kan 15 § i

lagförslaget utmönstras, hävdar motionärerna

(yrkande 5).

5.2 Utskottets ställningstagande

Utskottet ansluter sig för sin del till regeringens

uppfattning att det även i fråga om certifikat som

utfärdas till allmänheten (s.k. öppna system) kan ha

träffats avtalsvillkor mellan undertecknare och

mottagare vilka i jämförelse med 14 § är till

nackdel för den som förlitar sig på certifikatet.

Yrkande 5 i motion 1999/2000:T30 (m) avstyrks

följaktligen.

6 Val av tillsynsmyndighet

6.1 Regeringens förslag

Regeringen konstaterar att medlemsstaterna är

skyldiga att införa ett system för övervakning av

dem som utfärdar kvalificerade certifikat till

allmänheten. I den svenska diskussionen har,

redovisar regeringen, möjligheten att införa en s.k.

toppnod förts fram. En toppnod är en

certifikatutfärdare som utfärdar certifikat för

andra certifikatutfärdare och signerar deras öppna

nycklar. I ett sådant system skulle toppnoden kunna

utöva en effektiv tillsyn över anslutna

certifikatutfärdare. Men regeringen finner att en

sådan ordning skulle komma i konflikt med

direktivets förbud mot förhandstillstånd för att få

verka som certifikatutfärdare. Vidare skulle

systemet med toppnod tvinga certifikatutfärdare att

anpassa sina tekniska lösningar till toppnoden,

vilket skulle strida mot direktivets krav på

konkurrensneutralitet.

För tilliten till systemet med elektroniska

signaturer är det enligt regeringen värdefullt att

det finns en instans som kan ingripa mot

missförhållanden. Denna instans bör ha möjlighet

till myndighetsutövning. Detta, tillsammans med

berättigade krav på insyn, rättssäkerhet,

möjligheter till överprövning m.m., talar för att

tillsynen bör anförtros en statlig myndighet.

Regeringen anser att Post- och telestyrelsen bör

utses till tillsynsmyndighet. Under

remissbehandlingen av departementspromemorian

Elektroniska signaturer (Ds 1999:73) hade dock några

instanser förordat SWEDAC, Finansinspektionen eller

Patent- och registreringsverket. Regeringen

konstaterar att ingen av de nämnda myndigheterna i

dag besitter den kompetens som krävs för att utföra

tillsynsuppgifterna. Vad den förstnämnda myndigheten

beträffar kan, anför regeringen, praktiska skäl tala

för att SWEDAC, som ansvarig för tillsyn av de

ackrediterade organen, också utövar tillsyn över

certifikatutfärdarna. Men detta skulle innebära en

olämplig dubbelroll för SWEDAC. Det skulle nämligen

betyda att SWEDAC skulle utöva tillsyn över

certifikatutfärdare som är bedömda av organ som

SWEDAC självt ackrediterat. Beträffande Post- och

telestyrelsen konstaterar regeringen att myndigheten

redan i dag förfogar över såväl juridisk som teknisk

kompetens på området för elektroniska signaturer.

Styrelsen har också stor erfarenhet av

standardiseringsarbete inom telesektorn och en god

insyn i standardiseringsarbetet för elektroniska

signaturer. Vid en samlad bedömning finner

regeringen att Post- och telestyrelsen är mest

lämpad för uppgiften att utöva tillsyn över

certifikatutfärdare som utfärdar kvalificerade

certifikat till allmänheten. Det är dock viktigt att

styrelsen samråder och samarbetar med SWEDAC,

Finansinspektionen och andra berörda myndigheter,

framhåller regeringen.

6.2 Motionsförslag

Enligt vad som sägs i motion 1999/2000:T30 (m)

kommer troligen organ som ackrediterats av SWEDAC

att certifiera de utfärdare som vill visa att de

uppfyller uppställda standarder. Den av SWEDAC

uppbyggda kompetensen bör utnyttjas även för

tillsyn. SWEDAC bör således utses till

tillsynsmyndighet (yrkande 6). I motionen återges

Industriförbundets farhågor för att en utfärdare kan

tvingas till dubbla kontroller under två parallella

kontrollsystem om Post- och telestyrelsen blir

tillsynsmyndighet. Motionärerna föreslår att frågan

om val av tillsynsmyndighet blir föremål för en

behovs- och kostnadsanalys (yrkande 7).

6.3 Utskottets ställningstagande

Utskottet anser för sin del att regeringen gjort en

korrekt bedömning vad gäller val av

tillsynsmyndighet och avstyrker följaktligen motion

1999/2000: T30 (m) yrkandena 6 och 7. Beträffande de

farhågor för dubbelkontroll av certifikatutfärdare

som vill bli certifierade noterar utskottet att

tillsynsmyndigheten enligt propositionen i allt

väsentligt förutsätts kunna koncentrera sin tillsyn

på de icke certifierade utfärdarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslagen

att riksdagen

dels antar regeringens förslag till lag om

kvalificerade elektroniska signaturer,

dels antar regeringens förslag till lag om

ändring i sekretesslagen (1980:100),

2. beträffande omförhandling av EG-

direktivet m.m.

att riksdagen avslår motion 1999/2000:T30 yrkandena 1 och 2,

res. 1 (m) - delvis

3. beträffande elektronisk kommunikation

mellan medborgare och myndigheter

att riksdagen avslår motion 1999/2000:T31,

4. beträffande digitala stämplar för

juridiska personer

att riksdagen avslår motion 1999/2000:T30 yrkandena 3 och 4,

res. 1 (m) - delvis

5. beträffande skadeståndsfrågor

att riksdagen avslår motion 1999/2000:T30 yrkande 5,

res. 1 (m) - delvis

6. beträffande val av tillsynsmyndighet

att riksdagen avslår motion T30 yrkandena 6 och 7.

res. 2 (m, kd, fp)

Stockholm den 10 oktober 2000

På trafikutskottets vägnar

Monica Öhman

I beslutet har deltagit: Monica Öhman (s), Sven

Bergström (c), Per-Richard Molén (m), Hans Stenberg

(s), Karin Svensson Smith (v), Johnny Gylling (kd),

Tom Heyman (m), Krister Örnfjäder (s), Monica Green

(s), Inger Segelström (s), Stig Eriksson (v), Tuve

Skånberg (kd), Birgitta Wistrand (m), Mikael

Johansson (mp), Claes-Göran Brandin (s), Jan-Evert

Rådhström (m) och Eva Flyborg (fp).

Reservationer

1. Omförhandling av EG-direktivet m.m.,

digitala stämplar för juridiska personer

och skadeståndsfrågor (mom. 2, 4 och 5)

Per-Richard Molén (m), Tom Heyman (m), Birgitta

Wistrand (m) och Jan-Evert Rådhström (m) anför:

Omförhandling av direktivet

Enligt vår uppfattning har EG-direktivet om ett

gemenskapsramverk för elektroniska signaturer fått

en i viktiga hänseenden olycklig utformning. En

brist är att direktivet sammanblandar regler om

organisationsform och elektroniska signaturers

rättsliga innebörd. Lämpligare hade varit att låta

direktivet endast reglera näringsrättsliga frågor

medan frågor om signaturernas rättsliga verkan bäst

hade reglerats i annan ordning. En annan svaghet är

att direktivet - liksom den nu behandlade

propositionen - tycks utgå från att alla tekniska

lösningar redan finns. Med detta förhållningssätt

finns risk för låsningar i den tekniska

utvecklingen. Mot den bakgrunden bör, som föreslås i

motion 1999/2000:T30 (m), regeringen arbeta för en

omförhandling av direktivet.

Digitala stämplar för juridiska personer

Den föreslagna lagens bestämmelser om elektroniska

signaturers rättsverkan tar endast sikte på

kvalificerade signaturer. Därmed finns det enligt

vår uppfattning risk för att andra typer av

elektroniska signaturer kommer att betraktas med

skepsis i domstolarna, även om de tekniskt sett är

lika bra som eller bättre än de kvalificerade

signaturerna. Propositionens uttalanden innebär

nämligen att elektroniska signaturer kan användas av

juridiska personer för att signera dokument. Detta

bryter mot den etablerade ordningen att endast

fysiska personer kan underteckna dokument. Med den

föreslagna ordningen finns risk för att de

elektroniska signaturerna inte betraktas som

ersättare för den traditionella namnteckningen.

Enligt vår mening, närmare redovisad i motion

1999/2000:T30 (m), bör lagen ändras så att

elektroniska signaturer förbehålls fysiska personer

och att s.k. digitala stämplar införs som begrepp

för juridiska personer. Sådana stämplar bygger på

samma tekniska process men en skiljelinje skulle få

stor betydelse för det allmänna medvetandet.

Regeringen bör utarbeta ett sådant förslag.

Skadeståndsfrågor

I 15 § förslaget till lag om kvalificerade

elektroniska signaturer stadgas att sådana

avtalsvillkor, som i jämförelse med

skadeståndsbestämmelsen i 14 § är till nackdel för

den som förlitar sig på ett certifikat, är utan

verkan mot denne. Vi anser att 15 § strider mot ett

av lagens tillämpningsrekvisit, nämligen när ett

certifikat skall anses vara utgivet till

allmänheten. Så är enligt propositionen (s. 36)

fallet när de mottagare som skall förlita sig på

certifikatet saknar varje form av avtal med

undertecknaren eller certifikatutfärdaren. Därmed

kan enligt vår uppfattning den situation som 15 §

skall reglera inte uppkomma. Följaktligen bör 15 §

utmönstras. Regeringen bör återkomma till riksdagen

med ett sådant förslag.

Vi anser att utskottets hemställan under 2, 4 och 5

bort ha följande lydelse:

2. beträffande omförhandling av EG-direktivet

m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:T30 yrkandena 1

och 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförs,

4. beträffande digitala stämplar för juridiska

personer

att riksdagen med bifall till motion 19999/2000:T30 yrkandena

3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförs,

5. beträffande skadeståndsfrågor

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:T30 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförs,

2. Val av tillsynsmyndighet (mom. 6)

Per-Richard Molén (m), Johnny Gylling (kd), Tom

Heyman (m), Tuve Skånberg (kd), Birgitta Wistrand

(m), Jan-Evert Rådhström (m) och Eva Flyborg (fp)

anför:

I EG-direktivet förutsätts att kraven på system och

produkter kommer att baseras på standarder utgivna

av standardiseringsorganisationer. Dessa standarder

kommer troligen att ligga till grund för de

frivilliga certifieringssy- stemen under

ackreditering som kan förväntas växa fram. I dessa

fall kommer av SWEDAC ackrediterade

certifieringsorgan att certifiera de utfärdare som

vill visa att de uppfyller standarderna. Med hänsyn

till att SWEDAC redan i dag arbetar med de

standarder som kommer att användas vid certifiering

är det naturligt att SWEDAC får i uppgift att utöva

tillsyn över efterlevnaden av lagen och de

föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Regeringens förslag innebär att Post- och

telestyrelsen parallellt med SWEDAC och

certifieringsorganen kommer att bygga upp och

upprätthålla kompetens. Denna lösning innebär vidare

att en certifikatutfärdare som vill bli certifierad

kan komma att tvingas genomgå dubbla kontroller

under två parallella kontrollsystem. Systemet medför

inte bara ökad byråkrati utan också ökade kostnader

för certifikatutfärdarna. Ett beslut i

tillsynsmyndighetsfrågan bör, som föreslås i motion

1999/2000:T30 (m), föregås av en behovs- och

konsekvensanalys.

Vi anser att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande val av tillsynsmyndighet

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:T30 yrkandena 6

och 7 som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförs.

Propositionens lagförslag

1. Förslag till lag om kvalificerade

elektroniska signaturer

2. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100)