Bet. 2000/01:UU11

Utrikesutskottets betänkande

2000/01:UU11

Internationella miljöfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservation

2000/01

UU11

Sammanfattning

I detta betänkande betonar utskottet vikten av

internationellt miljöarbete, eftersom hanteringen av

dagens globala miljöhot påverkar framtida

generationers möjligheter att skapa ett samhälle

byggt på en miljömässigt hållbar utveckling, social

rättvisa och ekonomisk tillväxt. Kampen om

naturresurser och andra miljömässiga förhållanden är

i många fall en bidragande faktor till

folkomflyttningar och konflikter, varför utskottet

även belyser miljöfrågorna ur ett säkerhetspolitiskt

perspektiv där i synnerhet den bristande tillgången

till vatten framhålls. Utskottet behandlar således

miljöfrågorna ur flera olika infallsvinklar och

understryker vikten av samordning mellan olika

politikområden. Sättet att handskas med

miljöfrågorna måste tillika vara koherent på såväl

nationell, europeisk som global nivå.

Betänkandet visar på bred politisk samsyn

beträffande betydelsen av miljöarbete och att alla

stater tar sitt ansvar, eftersom dagens miljöproblem

till stor del är gränsöverskridande och därför inte

enbart kan hanteras på nationell nivå.

Som ett led i beredningen av betänkandet gav Sida

utskottet en föredragning om miljöaspekter i svenskt

utvecklingssamarbete. De motioner som utskottet

behandlar gäller vitt skilda aspekter av det

miljöarbete som bedrivs på internationell nivå.

Utskottets övervägande berör både övergripande

frågor, exempelvis internationella organisationers

insatser, och hanteringen av specifika miljöproblem

såsom korallrevsskador, Aralsjön, miljögifter,

skogsskövling, m.m. Utskottet föreslår att riksdagen

avstyrker ett motionsyrkande och besvarar övriga.

Till betänkandet har fogats en reservation och två

särskilda yttranden.

Motioner

1998/99:U201 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av fortsatt

svensk och internationell forskning rörande

korallrevsskador.

1998/99:U208 av Margareta Viklund m.fl. (kd,s,c,fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Aralsjöns svåra

situation och miljökatastrofen i anslutning till

den,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen måste

uppmärksamma EU, OSSE och FN på Aralsjöns svåra

situation.

1998/99:U704 av Charlotta L Bjälkebring (v) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om miljöfrågorna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om miljömärkning

Svanen.

1998/99:U903 av Eva Flyborg (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett svenskt

initiativ till skärpningar i havsrättskonventionen.

1998/99:MJ748 av Tuve Skånberg m.fl. (kd) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om skärpta

internationella konventioner i syfte att beivra

miljöbrott i form av oljeutsläpp i sjöar och hav.

1999/2000:U211 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om svenska bidrag till

dammprojekt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Sveriges roll för

att understödja skapandet av ny miljövänlig

energiteknik i utvecklingsländerna.

1999/2000:U217 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari

yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att understödja

forskning och produktion när det gäller att ersätta

de gifter som används i de fattiga länderna och vars

spridning drabbar norra halvklotet, främst de

arktiska områdena.

1999/2000:U221 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari

yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU och

i andra internationella forum bör verka för att

miljösamarbetet med berörda länder intensifieras i

syfte att förbättra barnens hälsa.

1999/2000:U504 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inriktningen på

miljöbistånd avseende s.k. tekniksprång.

1999/2000:U802 av andre vice talman Eva Zetterberg

m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen skall

ta initiativ till näringslivskonferenser i syfte att

höja nivån på de svenska miljöinvesteringarna i

Östeuropa.

1999/2000:MJ807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari

yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att internationella

handelsavtal skall underställas FN-konventionen om

biologisk mångfald,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ta

en ledande roll internationellt för att stoppa den

pågående globala skogsskövlingen.

2000/01:U9 av Ewa Larsson (mp) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av beslut

under våren om förbättrad och utvidgad nordisk

miljömärkning.

2000/01:U205 av Carina Hägg (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om åtgärder för att belysa krigs

effekter på djurlivet.

2000/01:U216 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att biståndet bör

ses över för att i högre utsträckning inriktas på en

miljövänlig tillväxt i utvecklingsländerna.

2000/01:U217 av Holger Gustafsson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att verka för ökad samordning av

handels-, bistånds- och miljöpolitiken.

2000/01:U415 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om FN och den globala

miljön.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om FN och rättvist

miljöutrymme.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om globaliseringens

utmaningar.

2000/01:U901 av Margareta Viklund (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

regeringen höjer ambitionsnivån beträffande

Aralsjöns svåra situation och miljökatastrofen i

anslutning till den.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att tillsammans med

andra länder och organisationer upprätta en plan för

arbetet med Aralsjön och ländernas och folkens

katastrofala situation runt Aralsjön.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen inom

bl.a. EU, OSSE och FN uppmärksammar och där, liksom

i övriga internationella organ, driver frågan om

Aralsjöns svåra situation.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

totalt sett, inom befintliga ekonomiska ramar, ökar

sina insatser för Aralsjön.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att de frivilliga

organisationer som arbetar i området, inom

befintliga ekonomiska ramar, ges ökat stöd och ökade

möjligheter.

2000/01:MJ711 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om bildandet av en

nordisk miljöunion.

2000/01:MJ762 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att inom EU

verka för att alla EU:s medlemsstater snarast

ratificerar Kyotoprotokollet.

2000/01:N328 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att stärka FN:s och

FN-organens effektivitet och roll för att lösa de

stora globala överlevnadsproblemen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sveriges policy

skall vara koherent, sammanhållen och ömsesidigt

stödjande i handels-, miljö-, jordbruks-,

migrations- och utrikes- och säkerhetspolitiken.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att göra grön GSP

(General System of Preferences) till en övergripande

målsättning inom EU:s handelspolitik.

Utskottets överväganden

1 Globalisering och

internationellt miljösamarbete

I detta kapitel beskriver utskottet det

miljöarbete som utförs på såväl nationell,

regional som internationell nivå, bl.a.

arbetet inom FN och EU framhålls. Vidare

behandlas motioner om behovet av samordning

mellan olika politikområden, FN:s

miljöarbete, global skogsskövling, koralldöd,

ratificering av Kyotoprotokollet,

miljöinvesteringar och samarbete i Öst- och

Centraleuropa. Samtliga motionsyrkanden

besvaras. Däremot avstyrker utskottet den

motion vari yrkas om bildandet av en nordisk

miljöunion. Jämför reservation 1 (c).

Bakgrund

Miljöfrågorna har kommit att bli en av de största

utmaningarna för dagens beslutsfattare, då deras

hantering oundvikligen kommer att få konsekvenser

för framtida generationers samhälle. Under de

senaste 50 åren har människan dramatiskt ökat

efterfrågan på resurser från biosfären, t.ex.

livsmedel och skogsprodukter, och uttagen av

metaller och andra material från jordskorpan har

stigit markant. Forskare har kunnat konstatera att

två tredjedelar av jordens befolkning kommer att

lida av vattenbrist år 2025. Varje år används 160

miljarder ton fossilt vatten, dvs. vatten som ej är

förnybart, vilket får allvarliga effekter för

odlingsmöjligheter, livsmedelsförsörjning samt hälsa

och i sin tur leder till bl.a. fattigdom och

migration. 1996 uppskattades antalet miljöflyktingar

till 25 miljoner. Miljöfrågor måste således

behandlas ur ett brett perspektiv med beaktande av

deras koppling till andra politikområden, såsom

utveckling, ekonomisk tillväxt, handelsfrågor,

konfliktförebyggande, mänskliga rättigheter,

befolkningstillväxt, etc. Behovet av förebyggande

åtgärder blir alltmer påtagligt.

I dagens politik talas om behovet av hållbar

utveckling, ett begrepp som lanserades av

Brundtlandkommissionen i slutet av 1980-talet och

innefattar ekologisk, ekonomisk och social

utveckling. Det innebär i korthet att alla nu

levande människor skall kunna tillgodose sina behov

utan att kommande generationers förutsättningar

försämras. Enligt kommissionen innebär hållbar

utveckling inte att sätta absoluta gränser, utan

begränsningar som sätts av dagens teknologi och

samhällsorganisation, av naturresurser och av

biosfärens förmåga att tåla effekterna av människans

olika verksamheter. Hållbar utveckling bör därför

inte betraktas som ett statiskt tillstånd, utan

måste ses som en dynamisk process. En framträdande

roll i miljöarbetet spelar den s.k.

försiktighetsprincipen, dvs. att försiktighetsmått

skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en

åtgärd kan skada människors hälsa eller miljön.

Verksamhetsutövaren kan därmed inte ursäkta sig med

att det saknas full vetenskaplig bevisning om att

skada uppkommer.

FN:s konferens om människans miljö i Stockholm

1972 innebar ett viktigt avstamp för dagens

miljöarbete. Tjugo år efter Stockholmskonferensen,

vid Riokonferensen 1992, enades FN:s medlemsländer

om Agenda 21, ett handlingsprogram för 2000-talet

som betonar samspelet mellan de sociala, ekonomiska

och ekologiska aspekterna i utvecklingen.

Globaliseringen har bidragit till ytterligare

dimensioner i hanteringen av miljöfrågorna, som ofta

är av gränsöverskridande karaktär och kräver

samarbete på samtliga nivåer i samhället, från lokal

till global nivå. Sverige har som ambition att vara

en pådrivande kraft och ett föregångsland för

ekologiskt hållbar utveckling. I oktober 2000

presenterade regeringen en redovisning (skr.

2000/01:38) av hur arbetet med strategier och

åtgärder för en ekologiskt hållbar utveckling

fortskrider i Sverige, inom EU och internationellt.

Skrivelsen är en uppföljning av de åtgärdsprogram

som regeringen redovisade 1999 (skr. 1999/2000:13).

I den senaste skrivelsen läggs tonvikten på arbetet

inom EU och det internationella miljöarbetet.

Samarbetet på det internationella planet är en

viktig hörnsten i ansträngningarna att åstadkomma

ekologisk hållbarhet, då många miljöproblem är

gränsöverskridande till sin natur. Sverige deltar

aktivt i en mängd olika internationella forum, bl.a.

inom EU, OECD, FN, WTO, samt inom ramen för

internationella miljökonventioner och regionalt

utvecklingssamarbete i vårt närområde.

Behandling av motioner

I dagens globaliserade samhälle är människor allt

mer beroende av varandra, och nationella

gränsdragningar har fått minskad betydelse.

Motionärerna bakom motion 2000/01:U217 (kd) vill

därför understryka det ökade behovet av

internationell samordning för att lösa gemensamma

problem. De menar att behovet av tydliga värderingar

inom utrikespolitiken ökar i takt med att länder

integreras och inrikes- och utrikespolitiken flyter

ihop. I syfte att förbättra och samordna det

internationella samarbetet, anser motionärerna att

den svenska regeringen bör verka för en ökad global

samordning av handels-, bistånds- och miljöfrågor.

De vill samtidigt understryka att samordning av

dessa politikområden även måste förbättras på det

nationella planet (yrkande 2).

Även i motion 2000/01:N328 (c) yrkande 4 betonas att

Sveriges policy måste vara koherent, sammanhållen

och ömsesidigt stödjande i handels-, miljö-,

jordbruks-, migrations- och utrikes- och

säkerhetspolitiken.

Utskottet kan konstatera att regeringen har

uppmärksammat behovet av ökad sektorsöverskridande

samordning på både nationell och internationell

nivå. I regeringsförklaringen i september 2000 fick

statsrådet Pagrotsky i uppdrag att leda den s.k.

globaliseringsgruppen som skall formulera en samlad

svensk globaliseringspolitik. Den första

delrapporten från arbetsgruppen presenterades i

januari 2001 och består av en inventering och

sammanställning av regeringens arbete i olika

internationella forum. Grundläggande i rapporten är

övertygelsen att globaliseringen måste styras med

politiska beslut på samtliga nivåer; nationellt,

regionalt och globalt. Arbetsgruppen betonar vikten

av att politiker världen över på ett aktivt och

samordnat vis effektivt kan använda de

internationella institutioner som finns

tillgängliga. Därmed efterlyser rapporten ett

bredare angreppssätt, med en samlad politik på alla

områden i syfte att uppnå ett bättre tillvaratagande

och en rättvisare fördelning av globaliseringens

möjligheter och lindra dess negativa konsekvenser.

I en svensk globaliseringspolitik måste de många

beståndsdelarna inbördes stödja och förstärka

varandra. Utskottet vill framhålla att det inte

finns något enkelt enskilt grepp som i ett slag

löser de problem som globaliseringen synliggör och

ibland förstärker, utan ett brett angreppssätt måste

tillämpas. Öppna gränser och internationell

solidaritet är grundläggande värden i svensk

politik. Globaliseringen är en i grunden positiv

process som om den utvecklas rätt kan hjälpa oss att

förverkliga målen om en rättvisare och tryggare

värld.

Även beträffande utvecklingssamarbete finns en

växande insikt om utvecklingsprocessernas

komplexitet och om att globaliseringen ställer nya

krav på samsyn och samstämmighet mellan olika

politikområden. Dessa frågor står i fokus för den

parlamentariska kommitté som tillsatts för att

utreda Sveriges politik för global utveckling.

Syftet med översynen är bl.a. att utifrån en vision

om solidaritet i globaliseringens tid föreslå

åtgärder för att vidareutveckla en sammanhållen

politik för att främja en globalt ekonomiskt,

socialt och ekologiskt hållbar utveckling och

avskaffa fattigdomen. Utredningsarbetet beräknas

vara slutfört i oktober 2001. Utskottet kan

konstatera att miljöfrågor hör till de

politikområden, som i allra högsta grad har ett

behov av samordning, på både nationell och

internationell nivå.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna

2000/01:U217 (kd) yrkande 2 och 2000/01:N328 (c)

yrkande 4 kan besvaras.

Miljöpartiet hänvisar i motion 1999/2000:MJ807 (mp)

till behovet av att bevara de tropiska skogarna och

stärka lokalsamhällenas och ursprungsbefolkningarnas

rättigheter till kontroll över sina egna

naturresurser. Då Sverige hör till de länder i

världen där skogsnäringen intar en viktig position

är det naturligt att vi agerar aktivt

internationellt mot en skogsavverkning som inte tar

hänsyn till en långsiktig ekologiskt utveckling.

Miljöpartiet anser därför att Sverige bör inta en

ledande roll internationellt för att stoppa den

pågående globala skogsskövlingen (yrkande 7).

Utskottet kan notera att svenskt bistånd till

skogsbruk ursprungligen mestadels bestod av stöd

till industriskogsprojekt. Från mitten av 1970-talet

stod byskogsbruk i centrum och sedan dess har

insatserna utökats till bredare

naturresurshushållningsprogram. Nya program har

byggts upp som syftar till att ge stöd till

uppbyggnad av u-ländernas kapacitet för planering av

hållbart skogsbruk. Utskottet vill betona vikten av

de skogsprinciper som förhandlades fram under

Riokonferensen (UNCED) 1992, vilka skapar ett

gemensamt förhållningssätt beträffande skogsfrågor

på global nivå. Sida stöder arbetet med att omsätta

UNCED:s skogsprinciper i praktiken och bl.a. har

seminarier arrangerats om svenska erfarenheter av

hållbart skogsbruk. Vidare konstateras att nya

internationella initiativ nyligen har tagits för att

ytterligare uppmärksamma skogsfrågornas roll i

miljösammanhang. FN beslutade under hösten 2000 att

inrätta ett nytt underorgan till Ecosoc för att

behandla uthålligt skogsbruk. Det nya organet,

United Nations Forum on Forests (UNFF), hade sitt

konstituerande möte i februari 2001 och kommer att

fatta beslut om arbetsprogram i juni 2001. Utskottet

välkomnar att frågor kring skog och skogsbruk

behandlas som en del av debatten om hur hållbar

utveckling kan främjas. Som framgår ovan arbetar

Sverige sedan länge aktivt med skogsvård och har

intagit en ledande roll internationellt i dessa

frågor.

Med detta anser utskottet att motion 1999/2000:MJ807

(mp) yrkande 7 kan besvaras.

Problematiken med den ökande koralldöden belyses i

motion 1998/99:U201 (mp). Den orsakas enligt

forskare av snabb temperaturhöjning i vattnet,

vilket hör samman med ökade utsläpp av växthusgaser.

Även utsläpp av miljögifter, t.ex. orenade

industriavlopp, har betydelse, liksom den växande

turismen inriktad på dykning. Motionärerna

framhåller att det finns ett stort behov av fortsatt

svensk och internationell forskning rörande

korallrevsskador (yrkande 2).

Utskottet har noterat att Forskningsrådsnämnden

företagit undersökningar beträffande

korallrevsskador och att det internationella

korallrevsnätverket organiserat en uppföljning av

hur omfattande koralldöden är. Korallreven är bland

de mest produktiva och biologiskt diversa ekosystem

som finns på jorden. De täcker mindre än 0,5 % av

havets areal och ändå återfinns där nästan en

tredjedel av havets fiskarter. Internationell

forskning har uppskattat att 10 % av världens

korallrev har gått förlorade och att 60 % är direkt

hotade av mänsklig aktivitet och klimatförändringar.

Omfattande arbeten pågår bland annat i USA med att

utforma en bevarandeplan, där man genom att

kartlägga reven vill skapa ett marint nätverk av

skyddade områden. Temperaturhöjningen i vattnet och

de ökade utsläppen av växthusgaser kan främst

åtgärdas inom ramen för klimatkonventionen.

Utskottet vill därför understryka vikten av att de

fortsatta förhandlingarna når resultat, så att

Kyotoprotokollet kan ratificeras och efterlevas.

Med bl.a. Sverige som initiativtagare, bildades

1994 det internationella korallrevsinitiativet

(ICRI) som ett samverkansprojekt för att

uppmärksamma det globala överutnyttjandet och

förstörelsen av korallrev. ICRI är en

ickeformaliserad sammanslutning av industrialiserade

länder, utvecklingsländer, utvecklingsbanker,

biståndsorganisationer, forskningsråd, privata

intressenter samt enskilda organisationer. Sverige

blev vid årsskiftet 2000-2001 ordförande för ICRI

tillsammans med Filippinerna.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motion

1998/99:U201 (mp) yrkande 2 kan besvaras.

FN

Bakgrund

Inom ramen för FN har flera stora miljökonferenser

bidragit till att belysa de globala miljöproblem som

mänskligheten står inför. FN:s konferens om

människans miljö (The United Nations Conference on

Human Environment) som hölls i Stockholm 1972 brukar

betecknas som en vändpunkt i miljöarbetet, eftersom

Stockholmsdeklarationen bl.a. inbegriper

miljöaspekten som en av människans grundläggande

rättigheter samt fastslår att hon bär ansvar för att

skydda och förbättra miljön för nuvarande och

framtida generationer. Senare FN-konferenser har

vidareutvecklat den gemensamma grundsynen där

jämlikhet, fred, rättvisa, demokrati, ekonomisk och

social utveckling, miljövård och hållbar utveckling

ses som odelbara och ömsesidigt påverkbara

processer. FN-konferensen i Rio de Janeiro 1992 om

miljö och utveckling (UNCED) introducerade den

globala planen för hållbar utveckling, Agenda 21,

som bl.a. understryker nödvändigheten av olika

befolkningsgruppers aktiva deltagande i det

politiska och ekonomiska beslutsfattandet kring ett

gemensamt miljöarbete. Agenda 21 är unik i så motto

att den behandlar miljöproblem såväl på den lokala

och regionala som på den globala nivån, samtidigt

som den poängterar vikten av samtliga mänskliga

rättigheter. UNCED beslutade att upprätta FN:s

kommission för hållbar utveckling (CSD), som möts

årligen för att driva på och underlätta

genomförandet av rekommendationerna i

handlingsprogrammet Agenda 21. Under år 2001

fokuserar CSD sitt arbete på frågor om transporter,

energi samt informationsspridning. Andra resultat av

Rio-konferensen och förhandlingsprocesserna

däromkring var ett gemensamt uttalande om

skogsprinciper och konventionen om klimatförändring

(FCCC) samt konventionen om biologisk mångfald

(CBD). Fem år efter UNCED, år 1997, hölls ett

avstämningsmöte i New York (Rio+5), där

medlemsländerna kunde konstatera att arbetet inte

gick framåt med den fart man eftersträvat i Rio,

varför nya krafttag efterlystes.

Bland annat konventionen om biologisk mångfald hör

till de internationella avtal kring miljösamarbete

som anses länka samman miljö och MR-aspekter. CBD

har ett tydligt rättviseperspektiv och betonar att

den biologiska mångfalden är ett gemensamt arv för

hela mänskligheten. Konventionen behandlar både hot

mot den biologiska mångfalden och möjligheter, t.ex.

att genteknologisk utveckling kan leda till ökad

global livsmedelsförsörjning, vilket är av vikt för

mänsklighetens överlevnad.

Även Konventionen om allmänhetens rätt till

deltagande i prövningsprocesser samt till insyn och

information i miljöfrågor, vanligtvis kallad

Århuskonventionen, från 1998 utvecklar och

definierar de rättigheter en stat måste ge varje

individ för att denne skall kunna påverka sin miljö.

Ytterligare ett stort steg framåt togs under år

2000 då FN:s miljöprogram, UNEP, under värdskap av

Sverige samlade hundra miljöministrar i Malmö för

att diskutera tre ämnen: nya och framväxande

miljöfrågor, näringslivets roll för miljöfrågorna

samt det civila samhällets och mediernas roller och

ansvar i miljöarbetet. Slutsatserna formulerades i

tydliga och visionära ordalag i den s.k.

Malmödeklarationen. Med denna som grund

intensifieras ansträngningarna att skapa en mer

sammanhållen, fokuserad och kraftfull behandling på

den globala nivån av frågor kring hållbar utveckling

och i anslutning härtill en förstärkt internationell

rättsordning på miljöområdet.

Det globala miljösamarbetet inriktas i dag alltmer

på uppföljnings-konferensen till UNCED (Rio+10) som

skall äga rum i Johannesburg år 2002. Från svensk

sida är strävan att Rio+10 skall återuppväcka den

anda och politiska vilja som präglade UNCED och ge

konkreta resultat. Som ett led i förberedelserna

har regeringen beslutat inbjuda ungdomar från hela

världen till en konferens för hållbar utveckling i

Borgholm i maj 2001. Sverige har anslutit sig till

ett 25-tal internationella miljökonventioner. De kan

kategoriseras i luftkonventioner, havskonventioner,

naturvårdskonventioner och övriga.

Behandling av motioner

Miljöpartiet anser i motion 2000/01:U415 (mp) att

Sveriges starka engagemang i FN bör vara en

grundpelare i svensk utrikespolitik. Motionärerna

ser FN som ett oundgängligt redskap i kampen mot de

långsiktiga hoten mot mänsklig överlevnad. Mot

bakgrund av den snabba politiska, ekonomiska och

tekniska utvecklingen förändras hoten kontinuerligt,

varför det är viktigt att rikta fokus på FN:s

framtida uppgifter (yrkande 5). I motionen

understryks behovet av att verka för att livsstil,

teknik och normer medför att vi kan leva på ett

rättvist miljöutrymme ur ett globalt perspektiv.

Miljöpartiet vill skynda på arbetet mot en värld där

miljöutrymmet är rättvist fördelat och där alla

människor lever ekologiskt hållbart. Det kräver dock

att ekologiskt tänkande integreras i de ekonomiska

modellerna (yrkande 6).

I samma motion, 2000/01:U415 (mp), diskuterar

Miljöpartiet även globalisering som ett fenomen som

allt mer har kommit att prägla vårt samhälle.

Partiet understryker att globaliseringen för med sig

såväl nya möjligheter som nya problem.

Globaliseringen har exempelvis skapat nya klyftor

mellan dem som har kunnat dra nytta av dess fördelar

och dem som fått ta de negativa konse-kvenserna.

Miljöpartiet vill uppmärksamma den rapport FN:s

generalsekreterare avlade inför millennietoppmötet

år 2000. Rapporten innehåller en rad

rekommendationer för hur man skall kunna möta de

utmaningar mänskligheten står inför, såsom att

bekämpa fattigdom och ojämlikhet, förbättra

utbildningen, öka säkerheten, minska spridningen av

hiv/aids och skydda miljön (yrkande 7).

Centerpartiet menar i motion 2000/01:N328 (c)

yrkande 2 att i arbetet med att lösa de stora

globala överlevnadsproblemen måste strävan vara att

stärka FN:s och FN-organens effektivitet och roll.

De anser att FN-systemet måste bli ett bättre och

mindre byråkratiskt instrument för att forma globala

strategier och samordna insatser. Respektive

underorgan måste få en nyckelroll inom sitt

ansvarsområde, t.ex. UNEP i fråga om de globala

miljöproblemen och UNDP för att bekämpa fattigdom.

Utskottet noterar att FN:s generalsekreterare i

sin rapport till millennieförsamlingen pekade på de

framsteg som gjorts sedan 1972 då den första

miljökonferensen hölls i Stockholm. Arbetet med att

integrera ekonomiska, sociala och miljömässiga

hänsyn pågår bl.a. inom ramen för hållbar

utveckling. Åtaganden har gjorts från

medlemsländerna, men generalsekreteraren kunde dock

konstatera att utmaningarna kräver ytterligare

ansträngningar. Han uttrycker en förhoppning om att

världens ledare skall skapa nytt liv i debatten om

hållbar utveckling samt lägga grunden för konkreta

åtaganden i samband med toppmötet om miljö och

utveckling år 2002. Sverige har välkomnat att

hållbar utveckling, som ett av tre huvudteman,

sattes i centrum för millennietoppmötet.

Sverige har aktivt medverkat i det förberedande

arbetet inför den översyn som toppmötet om miljö

och utveckling i Johannesburg innebär och spelar

under innevarande halvår en nyckelroll i

förberedelsearbetet i egenskap av EU-ordförande. En

nationalkommitté har tillsatts för att bistå

regeringen i detta arbete. Enligt utskottets mening

finns det stora och viktiga frågor att arbeta vidare

med inom området hållbar utveckling. Det är därför

av yttersta vikt att toppmötet 2002 ger önskat

resultat och kan utgöra en god grund för det

fortsatta arbetet.

Utskottet uppmärksammar även att en reformprocess

för FN inleddes under 1997, bl.a. i syfte att

åstadkomma en mer integrerad och systematisk

hantering av miljö och hållbar utveckling inom alla

FN:s verksamhetsområden. Ett viktigt led i detta

arbete är att stärka FN:s miljöprogram (UNEP) och

FN:s kommission för boende och bebyggelsefrågor

(UNCHS). UNEP har förnyats de senaste åren med en ny

ledning, en funktionell organisationsstruktur samt

rationaliserad budget- och programplanering. FN-

reformerna syftar bl.a. till att säkerställa att

resurserna kan utnyttjas på bästa och effektivaste

sätt.

Sverige deltar aktivt inom EU och internationellt

för att stärka och vidareutveckla den

internationella miljöförvaltningen. Detta innebär en

stärkt roll för UNEP och dess roll i relation till

de internationella miljökonventionerna, vilket även

är kopplat till biståndet. EU verkar även för att

miljöavtal och handelsavtal skall vara ömsesidigt

stödjande och även denna administration förenklas

med en stärkt miljöförvaltning. Dessa frågor kan

komma att behandlas vid toppmötet år 2002. Internt

inom EU pågår ett arbete med att integrera

miljöhänsyn i övriga politikområden.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna

2000/01:U415 (mp) yrkandena 5-7 och 2000/01:N328 (c)

yrkande 2 kan besvaras.

EU och övriga Europa

Bakgrund

Sverige har under sin ordförandeperiod i EU upphöjt

miljö till en av de tre högst prioriterade frågorna

och kan i EU-sammanhang hålla hög profil på

miljöområdet bl.a. mot bakgrund av att en svensk,

Margot Wallström, innehar posten som

miljökommissionär. Bland annat skapandet av den inre

marknaden har under flera år tagit stora resurser i

anspråk i det interna EU-arbetet, men man kan nu

notera att övriga politikområden fått ökat utrymme.

Miljöfrågorna kan mot denna bakgrund komma att bli

allt viktigare i den gemensamma politiken.

Sverige har sedan EU-medlemskapets början varit

pådrivande i arbetet med att integrera miljöhänsyn

och hållbar utveckling i all EU-politik. Med

Amsterdamfördraget, som trädde i kraft i maj 1999,

har förutsättningarna för detta arbete stärkts

väsentligt. På svenskt förslag tog kommissionen fram

en särskild rapport för hur miljöfrågorna bättre kan

integreras i EU-arbetets olika delsektorer.

Rapporten antogs av Europeiska rådet i Cardiff i

juni 1998, varför sektorsintegrationen kommit att

kallas Cardiffprocessen. Sverige har deltagit aktivt

i arbetet med att utarbeta de strategier, som de

olika sektorsråden fått i uppgift att utforma i

syfte att integrera miljöhänsyn och hållbar

utveckling inom sina verksamhetsområden. Efter

beslut vid möten i Wien 1998, Köln i juni 1999 och

Helsingfors i december 1999 har sammanlagt nio

sektorsråd påbörjat omställningsarbetet. Dessa nio,

jordbruk, energi, transport, inre marknaden,

industri, utvecklingssamarbete, ekonomiskt och

finansiellt samarbete, fiske samt de s.k.

horisontella frågorna (utrikesministrarnas sektor),

skall till toppmötet i Göteborg i juni 2001 även ha

formulerat klara miljömål för sina områden. Sverige

har också varit drivande i arbetet att ena

medlemsländerna om tydliga tidtabeller för att målen

och strategierna skall kunna realiseras.

Toppmötet i Göteborg skall också anta en strategi

för ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar

utveckling. Strategin bör vara så konkret att den

kan påverka den praktiska politiken och möjliggöra

att förändringar kommer till stånd på sådana områden

där utvecklingen nu går i en ohållbar riktning.

Kommissionen fick därför i uppdrag att inför

Göteborgsmötet presentera ett utkast till

övergripande strategi för EU:s arbete med hållbar

utveckling. Strategin är ännu under utarbetande, men

utskottet har inhämtat att den kommer att sätta

fokus på sex prioriterade områden: klimatförändring,

naturresurser, hälsofrågor, fattigdom och social

utslagning, åldrande befolkning samt

trafikrelaterade problem. Tanken bakom strategin för

hållbar utveckling är bl.a. att den skall bli en del

av EU:s bidrag till den internationella översynen av

Agenda 21-arbetet vid toppmötet år 2002 (Rio +10).

Både sektorsstrategierna och den övergripande

strategin för hållbar utveckling har kommit att bli

centrala frågor under det svenska ordförandeskapet i

EU.

På toppmötet i Helsingfors uppmanades även

kommissionen att före utgången av år 2000 utarbeta

ett förslag till nytt handlingsprogram för miljön.

Det sjätte miljöhandlingsprogrammet har dock

färdigställts först under början av 2001 och kommer

att behandlas på miljöministrarnas möte i början av

juni. De rådsslutsatser som tjänat som riktlinjer

för programmets inriktning betonar att det bör bidra

till att göra miljöfrågorna mer lättillgängliga för

allmänheten samt till att utvärdera, stärka och

utveckla de styrmedel som används inom EU:s

miljöpolitik. Miljöhandlingsprogrammet kan beskrivas

som en konkretisering av miljödimensionen i

strategin för hållbar utveckling. Det utkast av

programmet som presenterats och nu är föremål för

diskussion inom EU-institutionerna lyfter särskilt

fram områden såsom klimatförändring, hälsa och

miljö, naturen och den biologiska mångfalden samt

förvaltningen av naturresurserna. Nyligen antog

kommissionen även ett förslag till kemikaliestrategi

för EU. Den präglas av att industrin åläggs ett

ökat ansvar för miljövård och miljöhänsyn i samband

med kemikalieanvändning.

Behandling av motioner

Kommittémotion 2000/01:MJ762 (mp) handlar bl.a. om

ratificering av Kyotoprotokollet. Motionärerna

beklagar att så få länder ratificerat och i

synnerhet att inte fler industrialiserade länder

ratificerat protkollet. De anser att Sverige inom

ramen för EU bör verka för att alla EU:s

medlemsstater snarast ratificerar Kyotoprotokollet

(yrkande 5).

Utskottet kan konstatera att arbetet med

klimatförändring utgör en angelägen utmaning som är

länkad till den ekonomiska globaliseringen. Den

höjda temperaturen i atmosfären får bl.a. till följd

att glaciärer smälter, havsnivån stiger och

ökenspridningen förvärras. FN:s klimatpanel, IPCC,

värderar information och rapporter om klimatfrågor

från över 2000 forskare från hela världen och anser

det vara vetenskapligt fastlagt att klimatet kommer

att förändras utöver naturliga variationer på grund

av människans stora utsläpp av växthusgaser, främst

koldioxid, som bidrar till uppvärmningen av

atmosfären. Uträkningar gjorda av IPCC har visat att

utsläppen av koldioxid skulle behöva minska globalt

med 60 % för att stabilisera dem till 1985 års nivå

(ca 18 miljarder ton koldioxid per år). Utskottet

noterar att det föreligger ett stort behov av

forskning på området då kunskapen om

klimatrelaterade samband fortfarande är begränsad.

Den svenska klimatkommittén avlämnade under våren

2000 sitt betänkande Förslag till svensk

klimatstrategi (SOU 2000:23), vari man arbetar med

målet att till år 2050 ha minskat utsläppen med 50 %

jämfört med nivån 1990. Kommittén föreslog att

Sverige skulle minska sina utsläpp av växthusgaser

med 2 % fram till tidsperioden 2008-2012 jämfört med

1990. Riksdagen fastställde 1993 (bet.

1992/93:JoU19) att utsläppen av koldioxid från

fossila källor skulle stabiliseras år 2000 på 1990

års nivå för att därefter minska. Enligt den senast

tillgängliga statistiken låg de totala utsläppen av

växthusgaser i Sverige år 1999 mycket nära 1990 års

nivå. Ytterligare beräkningar kommer att redovisas i

den tredje nationalrapporten om klimatförändring,

som nu är under framtagande.

Klimatkonventionen syftar till att stabilisera den

globala koncentrationen av växthusgaser till en

ofarlig nivå och i Kyotoprotokollet (1997) har de

industrialiserade länderna gjort åtaganden om att

gemensamt åstadkomma utsläppsminskningar på

sammanlagt 5 % fram till tidsperioden 2008-2012.

Dock tillämpas en bördefördelning, varför åtagandet

är -8 % för EU, -7 % för USA och -6 % för Japan.

EU:s andel fördelas i sin tur inbördes, varvid

Sverige tillskrivits +4 %. Statsministern och

miljöministern har dock uttalat stöd för

klimatkommitténs förslag på -2 % och en proposition

om klimatkommitténs föreslagna målsättning väntas

hösten 2001. Utskottet konstaterar att Sverige hör

till de pådrivande industrialiserade länderna i

förhandlingarna om utsläppsminskningar.

Konventionens sjätte partsmöte (s.k. COP6) i Haag i

november 2000 handlade om vilka regler och

mekanismer som skall gälla då åtagandena skall

förverkligas. Dock bröt förhandlingarna samman på

grund av oenighet kring bl.a. handel med

utsläppsrättigheter, system för tidig förvarning och

tillgodoräknande av s.k. sänkor.

Förhandlingsrundan skall återupptas (s.k. COP6

bis) i Bonn i juli 2001 och det är utskottets mening

att Kyotoprotokollet kan ratificeras först när

parterna kommit överens om vilka spelregler som

skall gälla för dess implementering. Det är därför

av stor vikt att de fortsatta klimatförhandlingarna

når framgång. Den svenska regeringen har i egenskap

av ordförandeland i EU aktivt deltagit i

förberedelsearbetet inför det kommande mötet i Bonn

och även nationellt pågår förberedelser för att

möjliggöra en snabb ratificering av

Kyotoprotokollet. EU arbetar med år 2002 som mål för

ratificering, vilket även bekräftades på

miljöministermötet i Kiruna i månadsskiftet

mars-april 2001. I samband med mötet diskuterades

även det beklagliga i att den amerikanska regeringen

nyligen lämnat ett budskap att USA inte tänker följa

uppgörelsen från Kyoto att minska utsläppen av

koldioxid och andra växthusgaser. USA står för 25 %

av de globala utsläppen och är därför en viktig

aktör i denna fråga. För att Kyotoprotokollet skall

kunna träda i kraft krävs att 55 medlemsstater

omfattande minst 55 % av de globala utsläppen har

ratificerat protokollet. Utskottet anser det därför

vara mycket viktigt att USA lever upp till de

åtaganden som gjordes 1997.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motion

2000/01:MJ762 (mp) yrkande 5 kan besvaras.

I partimotion 2000/01:MJ711 (c) påtalas att Sverige har goda

förutsättningar att vara ett föredöme på

miljöområdet. Samtidigt ställs nya krav på

internationellt samarbete, då många av dagens

miljöproblem är globala. Motionärerna menar att

Sverige därför tillsammans med de övriga nordiska

länderna bör gå före och bilda en nordisk

miljöunion. Bildandet av en sådan skulle kunna tjäna

som ett viktigt exempel på hur nationsgränser inte

stoppar miljöarbetet och samtidigt ge

affärsmöjligheter för svenska och nordiska företag.

Bland annat skulle miljöunionen kunna arbeta med

klimatfrågorna och exempelvis införa ett system med

handel av utsläppsrättigheter i Norden och

eventuellt i Baltikum (yrkande 14).

Utskottet konstaterar att det inom ramen för det

nordiska ministerrådet och Baltic Sea Region Energy

Cooperation (BASREC) redan pågår ett

integrationsarbete på miljöområdet. Arbetet går

bl.a. ut på att utveckla planerna på ett

försöksområde (s.k. testing ground) för de flexibla

mekanismerna i Östersjöområdet. Dessa mekanismer,

som instiftades genom Kyotoprotokollet, är

instrument med vars hjälp länder kan tillgodoräkna

sig de utsläppsminskningar som görs i andra länder,

bl.a. genom handel med utsläppsrättigheter och genom

olika projekt. Den grundläggande tanken bakom

försöksområdet är både att främja energisamarbetet

i regionen och att tillse att Kyotoprotokollets

åtaganden uppnås. Försöksområdet kan därmed ses som

en åtgärd med flera positiva effekter.

På de nordiska statsministrarnas uppdrag pågår

inom Nordiska ministerrådets ram även ett samarbete

om att ta fram en strategi för hållbar utveckling i

Norden, som skall inriktas på områden där de

nordiska länderna har gemensamma intressen och

särskilt goda förutsättningar att samarbeta och

skapa ett mervärde. Strategin omfattar områden såsom

klimatförändringar, hav, kemikalier,

livsmedelssäkerhet, energi, transport, lantbruk,

näringsliv, fiske, och skogsbruk. De nordiska

ländernas miljöstrategi syftar till att bevara den

biologiska mångfalden, att uppnå en hållbar

användning av naturresurserna och att minska

föroreningar och utsläpp under kritiska

belastningsgränser. Utskottet vill framhålla att den

form av miljösamarbete som existerar i dag på

nordisk nivå är tillräcklig och betvivlar att ett

formellt bildande av en miljö-union skulle vara mer

ändamålsenlig. Ytterligare institutionalisering

riskerar även ta resurser från det miljöarbete som

Sverige driver inom ramen för EU.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motion

2000/01:MJ711 (c) yrkande 14.

I kommittémotion 1999/2000:U802 (v) framhålls

behovet av att öka näringslivets miljöinvesteringar

i Östeuropa. Utsläppen i Östersjön drabbar alla

länder i regionen och det ligger därför i svenskt

intresse att tillse att våra miljömisstag inte

upprepas i öst. Samtidigt har svenskt näringsliv en

stor potentiell marknad för modern miljöteknik och

miljöanpassade produktionsmetoder i dessa länder.

Motionärerna menar att regeringen därför bör främja

en sådan utveckling och ta initiativ till

näringslivskonferenser i syfte att höja nivån på de

svenska miljöinvesteringarna i Östeuropa (yrkande

5).

Främjandet av en miljömässigt hållbar utveckling

är ett av de mål som skall styra det svenska

samarbetet med Central- och Östeuropa.

Utgångspunkten för de svenska insatserna i

Östersjösamarbetet är åtgärdsprogrammet för

Östersjön som statsministrarna beslutade att

upprätta vid Östersjökonferensen 1990. Två år senare

antog Östersjöstaternas miljöministrar det

framförhandlade programmet, som identifierade 132

åtgärder att vidtagas under en 20-årsperiod i syfte

att återställa den ekologiska balansen i Östersjön.

Vid regeringskonferensen om Östersjösamarbetet i

Visby 1996 fastlades också att hållbar utveckling

skulle vara grunden för samarbetet i regionen.

Östersjörådet antog senare samma år tre

handlingsprogram, varav ett rörde miljön. Inom ramen

för åtgärdsprogrammen bidrar Sverige bl.a. med

finansiering till projekt som skall förbättra

vattenreningssystem och avloppshantering i flera

stora städer runt Östersjön. Utskottet delar

uppfattningen att det är viktigt att komma åt

problemet med föroreningar i Östersjön och kan

konstatera att ett antal insatser i den riktningen

redan har initierats. Det finns samtidigt ett enormt

fortsatt behov av miljöinvesteringar i Östeuropa och

flera svenska företag har redan etablerat verksamhet

där. Inom ramen för arbetet med de regionala

tillväxtavtalen skapas en överblick av

miljösituationen i flera länder i Central- och

Östeuropa, vilket identifierat vilka möjliga affärer

svenska företag kan delta i. Den svenska regeringen

satsar på att främja svenska miljöinvesteringar i

Östeuropa även om det inte alltid görs i formen av

näringslivskonferenser. Den typ av information som

lägger grunden för investeringar och

företagssamarbete härstammar ofta från direkta

kontakter på regional eller lokal nivå samt den

kunskap som finns tillgänglig hos Sida, NUTEK,

Exportrådet, m.fl.

Utskottet noterar att inom ramen för östbiståndet

bedrivs, genom bl.a. Sida och Naturvårdsverket, ett

aktivt bilateralt miljösamarbete i Östersjöregionen.

Den s.k. andra Östersjömiljarden har som mål att

stärka svenska företags position i området. Medel

därifrån har bl.a. delegerats till Närings- och tek-

nikutvecklingsverket (NUTEK) och Länsstyrelsen i

Stockholms län. Även inom det treårsprogram (1999-

2001) som man arbetar med för utvecklingssamarbetet

med Central- och Östeuropa, fastslås att

miljöinsatser skall ges en fortsatt hög prioritet.

Samarbetet skall inriktas på institutionellt

samarbete, lagstiftningsområdet och insatser

relevanta för EU-anpassningen. En viktig del av det

svenska stödet är just anpassningen till unionens

regelverk på miljöområdet. Inom miljö- och

energisamarbetet betonas behovet av investeringar

och stöd till små- och medelstora företag inom ramen

för StartÖst-programmet. Det svenska kärnsäkerhets-

och strålskyddsprogrammet har varit ett annat

framgångsrikt samarbete vilket har uppfyllt flera av

de mål som fastställdes när verksamheten inleddes

1992. Utskottet vill även framhålla att en fortsatt

konkretisering av EU:s nordliga dimension skulle

kunna stärka EU:s roll i arbetet att förbättra

miljösituationen i bl.a. Östersjöregionen.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motion

1999/2000:U802 (v) yrkande 5 kan besvaras.

Den allvarliga miljöförstöringen i Öst- och Centraleuropa är

även temat för motion 1999/2000:U221 (kd). Där

framhålls att miljöförstöringen, exempelvis

radioaktivt nedfall, får svåra konsekvenser för

befolkningens, främst barnens, hälsa. Motionärerna

menar att den svenska regeringen i EU och i

internationella forum bör verka för att

miljösamarbetet med berörda länder intensifieras i

syfte att bl.a. förbättra barnens hälsa (yrkande 8).

Utskottet kan konstatera att i Sveriges samarbete

med länderna i Central- och Östeuropa utgör social

utveckling ett av de fyra huvudmålen. Beträffande

barn och ungdomar görs både insatser inriktade på

utveckling av socialtjänst och utbildning i socialt

arbete och direkta insatser för att förbättra barns

situation. Inom ramen för EU-samarbetet har länken

mellan miljö och hälsa fått ökad uppmärksamhet,

vilket bl.a. manifesterats i det nyligen

presenterade utkastet till EU:s sjätte

miljöhandlingsprogram. Sambandet mellan hälsa och

miljö är ett av de fyra prioriterade områdena i

programmet. Målet är att uppnå en så god

miljökvalitet att den förorening människan står för

(inbegripet olika typer av strålning) inte medför

några nämnvärda effekter på eller risker för

människans hälsa. I programutkastet betonas att det

krävs en helhetssyn på miljö och hälsa, som sätter

försiktighetsprincipen och förebyggande av risker i

centrum och tar hänsyn till särskilt sårbara grupper

som barn och äldre. Sverige har kunnat vara

pådrivande i framtagandet av det nya

miljöhandlingsprogrammet, inte minst mot bakgrund av

att Sverige innehar ordförandeskapet i EU där

miljöfrågor prioriteras.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motion

1999/2000:U221 (kd) yrkande 8 kan besvaras.

2 Miljö och handel

Utskottet uppmärksammar i detta kapitel

sambandet mellan miljö- och handelsfrågor,

följt av behandling av motioner om s.k. grön

GSP i EU:s handelspolitik, relationen mellan

miljö- och handelsavtal och nordisk

miljömärkning. Utskottet har för samtliga

yrkanden funnit att det svenska agerandet

ligger i linje med vad motionärerna

eftersträvar, varför yrkandena besvaras.

Bakgrund

De senaste 25 årens kraftigt ökade handel har även

fått konsekvenser för miljön, med ökat resursuttag

och ökade utsläpp av växthusgaser. Att beakta

sambandet mellan miljöhänsyn och handel är en

väsentlig faktor för att kunna uppnå en långsiktigt

hållbar utveckling. I vissa länder utgör i stort

sett all export råvaror och jordbruksprodukter

vilket gör den ekologiska balansen särskilt utsatt

då ökad efterfrågan och behov av

produktivitetsökning sätter krav på högre

avkastning. Länken mellan miljöhänsyn och

handelspolitik utreds och beaktas i bl.a. EU och

internationella organisationer såsom FN,

Världshandelsorganisationen (WTO) och Organisationen

för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD).

En hållbar utveckling är redan i dag ett uttalat

mål för WTO. Sverige deltar i de internationella

diskussionerna om handel och miljö främst inom WTO:s

kommitté för handel och miljö, vilket har stor

betydelse för att påverka och genomdriva eventuella

förändringar i handelsregelverket med inriktning mot

en hållbar utveckling. Det anses allmänt att

miljöfrågorna endast kan lösas inom ramen för en

bredare WTO-förhandling. Regeringen har i flera

sammanhang betonat att det är ett av många viktiga

mål i en ny runda i WTO. Sverige och EU verkar för

att miljöfrågorna skall kunna integreras sektors-

övergripande i alla områden som förhandlas, bl.a. i

syfte att enklare kunna hantera specifika

miljöfrågor som exempelvis relationen mellan

handelsregelverket och handelsåtgärder i

miljökonventioner, försiktighetsprincipens utrymme i

WTO-regelverket samt frågan om

miljömärkningssystemens relation till WTO-avtalet.

Det är i detta sammanhang av stor vikt att

handelsavtalen stämmer överens med de

internationella miljökonventioner som

framförhandlats. Från u-ländernas sida har idén med

miljökrav i handelssammanhang mottagits med viss

skepsis av rädsla att de från i-ländernas sida skall

användas i protektionistiskt syfte och att u-

ländernas produkter därmed kan komma att utsättas

för nya handelshinder.

FN:s konferens för handel och utveckling (UNCTAD)

utgör ett viktigt stöd för u-länderna i samband med

en friare världshandel. UNCTAD bedriver

handelsstödjande tekniskt bistånd med särskild

inriktning på de minst utvecklade länderna. Då

UNCTAD:s tionde konferens ägde rum i Bangkok i

februari år 2000 samlades 2000 deltagare från 159

länder. Den hölls således snart efter det att WTO:s

tredje ministerkonferens i Seattle misslyckats med

att nå resultat, vilket märkbart påverkade

förhandlingarna. Den gemensamma ambitionen att visa

enat stöd för det internationella handelssystemet

framgår mycket tydligt av Bangkokdeklarationen, och

viljan att överbrygga motsättningar mellan i- och u-

länder kom till tydligt uttryck. Vidare lyftes de

minst utvecklade ländernas (MUL-ländernas) problem

fram, genom att man betonade vikten av att ta större

hänsyn till utvecklingsfrågorna, även indirekt

inbegripet miljöhänsyn, i WTO och till hur u-

länderna bättre skall kunna inlemmas i processen

(den s.k. utvecklingsdimensionen). Deklarationen

pekar på behovet av dialog och engagemang för att u-

länderna bättre skall kunna utnyttja

globaliseringens fördelar.

Även inom ramen för EU bedrivs arbete med att

koppla samman handelspolitik och miljöfrågor. På

initiativ av EU anordnade WTO ett särskilt

högnivåmöte om handel och miljö 1999, i syfte att

öka förståelsen mellan industrialiserade länder och

utvecklingsländer samt ge enskilda och

intresseorganisationer möjlighet att delta i

debatten.

Behandling av motioner

I partimotion 2000/01:N328 (c) framhålls att EU:s

ställning inom världshandeln bör kunna användas

offensivt för att t.ex. driva miljökrav genom

positiva incitament. Motionärerna anser därför att

en övergripande målsättning inom handelspolitiken

bör vara att införa grön GSP (General System of

Preferences), dvs. generösare tullbestämmelser för

dem som når upp till vissa fastställda miljökrav, på

exempelvis jord- och skogsbruksprodukter (yrkande

10).

Utskottet vill erinra om vikten av att se denna

fråga i ljuset av Sveriges mål att på sikt

åstadkomma helt öppna marknader för u-länderna för

alla jordbruksprodukter. Efter aktivt svenskt

engagemang, beslutade EU:s allmänna råd i februari i

år om ett första steg i denna riktning. Från och med

den

5 mars 2001 är alla varor, med tre undantag,

tullfria för de minst utvecklade länderna. De tre

undantagen är bananer (helt tull- och kvotfria 2006)

samt ris och socker (tull- och kvotfritt år 2009).

Regeringen har i handel/miljö-sammanhang drivit att

nolltullar, dvs. inte bara en viss tullreduktion,

skall gälla för jordbruksprodukter som är hållbart

och ekologiskt producerade i u-länderna.

Av miljöpolitiska skäl finns det flera som

förespråkar att en övergripande målsättning i EU:s

handelspolitik borde vara att tillämpa s.k. grön GSP

på handelsvaror. Man har försökt införa grön GSP för

tropiskt timmer, men inga länder har utnyttjat

möjligheten att ansluta sig. Den 1 juli 1999 blev

det även möjligt för länder att ansöka om den

särskilda stimulansordningen för miljön, men inte

heller för detta har några u-länder ännu visat

intresse. Förmånsländernas första reaktioner har i

stället präglats av viss misstänksamhet. Några av

länderna har principiella invändningar mot att

införa samband mellan handel och miljömässiga

normer. Andra fruktar en inblandning i sina inre

angelägenheter och befarar att EU kommer att avslå

en eventuell ansökan. En ytterligare orsak till u-

ländernas tveksamhet kan vara att preferenserna inte

är tillräckligt stora eller kopplade till krav som

är svåra att uppfylla, just för att de bl.a. skall

vara mätbara. Utskottet ser även flera problem med

att skapa ytterligare system och undersystem för

tullreduktioner (förenat med vissa villkor) inom EU.

Om generösare tullbestämmelser tillämpas för

produkter som uppfyller miljömässiga krav, uppkommer

frågan om inte motsvarande tullreduktioner bör ges

till produkter som uppfyller eftersträvade

internationella normer på andra områden, som t.ex.

arbetsrätt. Särordningarna kan bli flertaliga och

riskera att få kontraproduktivt resultat om de i

stället uppfattas som ytterligare hinder på vägen

att uppnå ett generellt bredare marknadstillträde

för u-länderna. De skulle även skapa ytterligare

administration på både EU:s och u-ländernas sida.

Mot denna bakgrund är det tveksamt om tiden ännu är

mogen att göra ytterligare ansträngningar för att

införa en allmän grön GSP i EU:s handelspolitik. I

de diskussioner som förts nyligen om EU:s policy för

offentlig upphandling verkade Sverige aktivt för att

miljökrav skulle inbegripas. Utskottet kan dock

konstatera att Sverige ej till fullo kunnat få gehör

från den övriga medlemskretsen.

Det är också ett övergripande svenskt intresse att

nya stimulansordningar utformas på ett sådant sätt

att de står i överensstämmelse med WTO:s regelverk.

Utskottet anser det i första hand vara WTO:s uppgift

att medverka till att den globala handelspolitiken

utformas på så sätt att producenterna stimuleras

till att ta miljömässiga hänsyn.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motion

2000/01:N328 (c) yrkande 10 kan besvaras.

Miljöpartiet framför i motion 1999/2000:MJ807 (mp) att det i

flera fall föreligger en konflikt mellan avsikterna

i vissa handelsavtal och konventionen om biologisk

mångfald. Partiet menar att den senare måste väga

tyngst och därför bör den vägledande principen vara

att internationella handelsavtal skall underställas

FN-konventionen om biologisk mångfald (yrkande 6).

Inom ramen för konventionen om biologisk mångfald,

som 104 stater undertecknade i samband med

Riokonferensen 1992, har ett särskilt protokoll om

biologisk säkerhet förhandlats fram. Utskottet vill

erinra om att detta protokoll innehåller

bestämmelser rörande handel och märkning av

genetiskt modifierade organismer (s.k. GMO:er) inom

betydande ekonomiska sektorer såsom jordbruk och

livsmedel. Därmed har protokollet starka kopplingar

till det internationella handelsregelverket inom

WTO. Frågan om avtalet skulle underordnas WTO:s

regelverk var en av de mest kontroversiella under

förhandlingarna. Den s.k. Miamigruppen, som består

av stora jordbruksexporterande länder, motsatte sig

starka krav från andra länder att ge protokollet en

helt självständig ställning. Den slutliga lösningen

blev skrivningar i preambeln som inte klart och

tydligt ger protokollet den självständiga ställning

som bl.a. EU eftersträvat.

Sambandet mellan handel och miljö är, som framgått

tidigare, en kontroversiell fråga i WTO. U-länderna

har motsatt sig att regler på miljöområdet införs i

det globala regelverket med motiveringen att dylika

lätt kan missbrukas i protektionistiska syften. Även

om u-ländernas farhågor kan vara motiverade

instämmer utskottet i regeringens slutsats att

miljö- och handelspolitik måste vara ömsesidigt

förstärkande. Allmänt sett skapar ytterligare

liberaliseringar på handelsområdet förutsättningar

för en effektivare resursanvändning. Samtidigt är

det väsentligt att miljöfrågornas betydelse tydligt

markeras i WTO. De åtaganden som världens länder har

gjort på miljöområdet, bl.a. Agenda 21, får inte

undergrävas av ett WTO-avtal. I den s.k.

Århusdeklarationen slog FN:s ekonomiska kommission

för Europa (ECE) fast att WTO-regler helt och fullt

måste ta hänsyn till behovet av en hög nivå på

skyddet av miljön. Sverige och EU intar positionen

att en ny WTO-runda skall omfattas också av

kopplingen mellan handel och miljö. Det är samtidigt

viktigt att regler på området tar hänsyn till u-

ländernas oro för dold protektionism.

En ökad internationell handel som inte åtföljs av

en ansvarsfull miljöpolitik får negativa

konsekvenser för miljön. Resultaten av en ny WTO-

runda får inte stå i strid med vad världens länder

åtagit sig i andra sammanhang och det är därför av

stor vikt att både EU och Sverige verkar för att

miljöavtal och handelsavtal skall vara ömsesidigt

stödjande.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motion

1999/2000:MJ807 (mp) yrkande 6 kan besvaras.

I kommittémotion 1998/99:U704 (v) betonas att rätten till rena

livsmedel, ren luft och rent vatten bör höra till

människans grundläggande rättigheter. För att ge

konsumenterna bättre möjlighet att välja sina

produkter bör ett trovärdigt system för

miljömärkning, som exempelvis Svanen, utvecklas på

nordisk nivå och bör i framtiden omfatta t.ex.

trävaror och fisk (yrkande 4).

Även i motion 2000/01:U9 (mp) yrkande 8 framhålls vikten av en

förbättrad och utvidgad nordisk miljömärkning.

Utskottet har inhämtat att rapporten Svanen ur

konsument- och miljöper-spektiv (Tema Nord-serien)

skall behandlas inom Nordiska ministerrådet under

våren och sommaren 2001. Rapporten innehåller en

utvärdering av miljömärkningen Svanen och omfattar

konsumenternas kunskaper och inställning till

miljömärkning, Svanens direkta och indirekta

miljöeffekter samt organisation,

finansieringsstruktur och strategi för framtiden.

Utskottet har även fått information om att

regeringen, senare under innevarande år, avser avge

en lägesrapport till riksdagen om hur arbetet med

miljömålet i konsumentpolitiken fortskrider och år

2002 redovisa effekterna av detta arbete.

Utskottet kan även notera att en av de nationella

miljömärkningsorganisationerna, KRAV, i februari

2001 beslutade att ett frivilligt system för

märkning av vild fisk och skaldjur skall utvecklas.

Detta system skall omfatta regelverk samt

kontrollorganisation. Representanter för

beredningsindustrin samt detaljhandeln ingår i den

nytillsatta styrgruppen. Som grund för

utvecklingsarbetet, som beräknas ta ett år, ligger

de nordiska kriterierna. KRAV har tidigare

utvecklat ett system för odlad fisk och till

sommaren planeras den första miljömärkta odlade

fisken komma ut på marknaden.

Det är i första hand de svenska producenterna,

fiskeindustrin och handeln som driver frågan om

miljömärkningen av vild fisk i Sverige.

Yrkesfiskarna deltar i arbetet och är väl

informerade. Många svenska företag, producenter,

grossister och detaljhandlare tillämpar en utvecklad

miljöpolicy och vill kunna tillhandahålla och förse

konsumenterna med miljömärkta produkter.

Flera miljömärkningsorganisationer är

intresserade av internationell samverkan och

samarbete förekommer redan. Även Svanen har nyligen

lämnat en rapport, efter ett uppdrag från en

undergrupp till EU:s ministerråd. Sverige har ställt

sig försiktigt positiva till märkning av fisk men

det finns ett motstånd inom den övriga nordiska

kretsen när det gäller märkning av livsmedel

generellt. De nordiska fiskeministrarna beslutade

sommaren 2000 att anta kriterier för ett hållbart

fiske som skall ligga till grund för det fortsatta

arbetet med miljömärkning av vildfångad fisk. EU-

kommissionen har vidare aviserat att den kommer att

presentera sitt meddelande om miljömärkning på

fiskeministrarnas möte den 25-26 april 2001. Det

pågår även ett internationellt arbete med att ta

fram en världsstandard (MSC), men det har ännu inte

visat sig vara framgångsrikt.

Beträffande trävaror konstaterar utskottet att man

under flera år inom den nordiska miljömärkningen har

försökt arbeta fram kriterier för trävaror, men av

olika skäl har detta arbete lagts ner. Främsta

problemet var spårbarheten, dvs. sågverken kan inte

fullt ut garantera att en viss bräda kommer från ett

certifierat skogsbruk. Branschen kunde därmed inte

ställa upp på de krav som ställdes. Svanen har

försökt bringa till stånd en märkning av trävaror

men önskar se ett större intresse från branschen för

att gå vidare i arbetet.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna

1998/99:U704 (v) yrkande 4 och 2000/01:U9 (mp)

yrkande 8 kan besvaras.

3 Miljö, säkerhetspolitik och

vattenfrågor

Utskottet belyser här kopplingen mellan

miljöfrågor och säkerhetspolitik. Särskilt

framhålls vattenfrågornas betydelse i

säkerhetspolitiska sammanhang, då kampen om

naturresurser och miljöhot, såsom bristande

vattentillgångar, i flera fall leder till

ökad konfliktbenägenhet. Utskottet besvarar

även motioner om miljö- och säkerhetsmässiga

hot, krigs påverkan på djurlivet,

miljökatastrofen runt Aralsjön samt

oljeutsläpp.

Bakgrund

Under senare år har sambandet mellan miljö och

säkerhetspolitik kommit att uppmärksammas i allt

högre grad. Miljöfrågornas roll i

utvecklingssammanhang har lett till ett behov av att

förstå hur miljöförstöring och ökad resurs-knapphet

bidrar till risken för konflikter. För mindre än 30

år sedan talade man i dessa sammanhang främst om

tillgången till icke-förnybara resurser, då t.ex.

kontroll över oljeresurser var en viktig faktor i

strategiskt tänkande. I dag inbegriper problembilden

tillika den begränsade tillgången till förnybara

resurser som jord, skog och vatten. Negativa

miljöeffekter minskar utbudet av resurserna

samtidigt som den stora befolkningsökningen leder

till en ökad efterfrågan. Ojämlikhet mellan fattiga

och rika får till följd att den sinande

resurstillgången i sin tur fördelas orättvist, med

missnöje, social oro och folkomflyttningar som

konsekvens. Resursknappheter minskar

anpassningsförmågan, och det nödvändiga

förändringsarbetet för att samhället skall kunna

fungera under nya miljöpolitiska förutsättningar

skapar i sin tur enorma påfrestningar. Miljöarbete,

liksom arbete för minskad ojämlikhet, måste utgöra

delar i det konfliktförebyggande arbetet. Som

exempel på regioner som fått uppleva ökad spänning

på grund av miljöfaktorer kan nämnas gränstrakterna

mellan Senegal och Mauretanien, länderna kring Nilen

och flera länder i Mellanöstern. Även i Kenya,

Indonesien och Rwanda har miljörelaterad

resursknapphet samverkat med etniska skiljelinjer

och därmed bidragit till konfliktsituationen. Det

finns således otaliga exempel, och i flera fall är

den begränsade tillgången till vatten en av de

främsta konfliktorsakerna.

Rent vatten är en livsviktig men sinande resurs.

Bara en liten del av jordens vatten är drickbar, och

de användbara vattenresurserna minskar drastiskt som

följd av ineffektiv användning, utsläpp av orenat

avloppsvatten och ökat befolkningstryck. Beräkningar

har visat att en femtedel av jordens befolkning i

dag saknar tillgång till rent vatten, och om 25 år

kommer det att vara en tredjedel. Kopplingen mellan

vattenförsörjning och säkerhetspolitik är i dag

uppenbar. Frågan om makten över vattnet har ända

sedan 1948 spelat en central roll i den arabisk-

israeliska konflikten, och flera länder i

Mellanöstern, exempelvis Israel, de palestinska

territorierna, Jordanien, Syrien m.fl., måste ta

särskild hänsyn till vattenförsörjningssvårigheterna

i sitt säkerhetspolitiska tänkande.

I ett modernt säkerhetspolitiskt perspektiv rymmer

vattenfrågorna såväl individuella som nationella och

globala säkerhetsaspekter. En helhetssyn på

vattenfrågorna innefattar många olika dimensioner

och kräver kunskap om flera olika faktorer såsom

befolkningsökning, olika jordbruksmetoder, kulturer

och traditioner.

På toppmötet som föregick millennieförsamlingen

vädjade FN:s generalsekreterare om att

medlemsländerna skulle anta målet att till år 2015

halvera det antal människor som saknar säker

tillgång till vatten till rimligt pris. FN försöker

skapa globala regler för vattenhantering. Den

konvention som utarbetats, The Law of Non-

Navigational Uses of International Watercourses har

dock endast undertecknats av 16 länder och

ratificerats av 9 medlemsländer, däribland Sverige.

Även FN:s förre generalsekreterare Boutros Boutros

Gali förutspådde att morgondagens krig kommer att

utkämpas om vatten. Vi vet i dag att såväl

översvämningar som vattenbrist är ett hot mot vår

gemensamma säkerhet.

Behandling av motioner

I motion 1998/99:U704 (v) yrkande 2 berörs sambandet

mellan säkerhet och miljöfrågor. Motionären pekar

bl.a. på risken för radioaktiva föroreningar i

Nordens närområde och menar att detta hör till de

största miljömässiga och säkerhetspolitiska hot

Sverige står inför i dag. Vidare betonas i motionen

att de miljöhot och sociala orättvisor som

föreligger i stora delar av Europa måste åtgärdas

med gemensamma krafter.

Utskottet vill i sammanhanget instämma i synen att

miljöfaktorer har en koppling till

säkerhetspolitiska hänsyn, vilket kräver ett

integrerat synsätt i exempelvis konfliktförebyggande

samt civil och militär krishantering. I rollen som

EU-ordförande har Sverige aktivt lett arbetet att ge

unionen en grundläggande förmåga till

konfliktförebyggande och krishantering. I

konfliktförebyggande syfte spelar även

utvecklingssamarbete en viktig roll, då det kan

bidra till att skapa ett stabilt samhälle. Såväl

Sverige som EU tillämpar ett brett synsätt i

utvecklingsfrågor, med hänsyn till politiska,

sociala, ekonomiska och ekologiska dimensioner. Det

övergripande målet att bekämpa fattigdom nås inte

bara genom att arbeta för tillväxt och jämlik

resursfördelning utan kräver också demokrati,

jämlikhet, mänskliga rättigheter, god

samhällsstyrning, social rättvisa och miljömässig

hållbarhet.

Som framgått tidigare, utgör arbetet med att

främja en hållbar utveckling samt den sociala

dimensionen prioriterade områden i det svenska

utvecklingssamarbetet med de baltiska staterna samt

länder i Central- och Östeuropa. Sverige har även

ett stort engagemang i kärnsäkerhetsfrågor, och

svenska myndigheter, t.ex. Statens

strålskyddsinstitut, har genom olika projekt

bidragit till att förbättra kunskapen om

kärnsäkerhet hos centrala och lokala myndigheter i

Central- och Östeuropa. Syftet med det svenska

kärnsäkerhetsprogrammet är att bidra till att

uppenbara säkerhetsbrister åtgärdas i sådana

reaktorer som av energibalansskäl inte omedelbart

kan stängas. Inom kärnavfalls- och

strålskyddsområdet har de svenska insatserna

fokuserat på hanteringen av kärnavfall, då en

tidigare kartläggning av dessa problem visade på

stora behov, exempelvis i den ryska delen av

Barentsområdet.

Utskottet delar motionärernas syn på att miljöhot

och arbetet med sociala frågor måste utföras med

gemensamma krafter och vill därför understryka

vikten av de insatser som görs inom ramen för EU.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motion

1998/99:U704 (v) yrkande 2 kan besvaras.

Det finns ett växande engagemang för djurs

rättigheter, men sällan diskuteras krigens effekter

på djur. Detta uppmärksammas i motion 2000/01:U205

(s). Som exempel nämns hur djurlivet påverkats av de

växtgifter och den napalm som användes under

Vietnamkriget och den skogsskövling som skett i

samband med minering i Kambodja. Motionären anser

att regeringen bör ta initiativ till en dialog med

djurrättsorganisationer och andra om hur krigs

effekter på djurlivet skall kunna belysas och bli en

del av fredsarbetet.

Utskottet anser det vara angeläget att

uppmärksamma att även växt- och djurliv drabbas av

de effekter krig medför. Utskottet förutsätter att

även denna aspekt beaktas i de processer som leder

fram till internationella överenskommelser om såväl

miljöfrågor som konventioner som rör nedrustning och

krig. Giftbesprutning, skogsskövling och minering

får direkta konsekvenser för både människor och

ekosystemet. Sverige arbetar för förebyggande av

konflikter och är en aktiv pådrivare i flera frågor

som påverkar förutsättningarna för ett ekologiskt

hållbart fredsarbete, t.ex. atmosfäriska

provsprängningar, bruket av massförstörelsevapen,

truppminor samt nedrustning i övrigt. Sverige har

sedan länge fäst stor vikt vid ett totalförbud mot

kemiska vapen och därmed elimineringen av en hel

kategori massförstörelsevapen, som även påverkar

ekosystemet. I januari 1993 undertecknade Sverige

FN:s konvention om förbud mot utveckling,

produktion, innehav och användning av kemiska vapen

samt om deras förstöring, som FN:s medlemsstater

förhandlat fram under loppet av 20 år. Det svenska

engagemanget visar sig både i internationella

förhandlingar om gemensamma konventioner och i

praktiskt arbete som t.ex. minröjning, att förhindra

läckage i kärnreaktorer, m.m. Svensk militär visar

stort miljöengagemang och miljökunnande.

Fredsarbetet består således av flera olika

komponenter, och det man uppnår kommer både

människor samt växt- och djurliv till gagn.

Inom ramen för Natosamarbetet, har Sverige

deltagit i arbetsgrupper som utrett sambandet mellan

krig och miljö. Den kommitté som främst sysslar med

militära miljöfrågor, CCMS (Committee on the

Challenges of Modern Society) utarbetar pilotstudier

i miljörelaterade frågor. I detta sammanhang har man

kunnat konstatera behovet av att ytterligare utreda

effekterna på flora och fauna, men ej utfört en

separat studie i frågan på grund av att den skulle

bli alltför omfattande i relation till de resurser

som står till förfogande. Utskottet vill framhålla

att det är viktigt med en mångfasetterad analys som

även beaktar krigs effekter på både växt- och

djurliv och att hög miljömedvetenhet tillämpas i

hela fredsarbetet.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motion

2000/01:U205 (s) kan besvaras.

Flera motioner är relaterade till vatten och

vattenförsörjning. I motion 2000/01:U901 (kd)

beskrivs miljökatastrofen vid Aralsjön som en av de

största ekologiska katastrofer någonsin som orsakats

av människor. Den har påverkat miljön och

hälsotillståndet i området så att situationen för

befolkningen är akut. Motionären betonar vikten av

att Sverige uppmärksammar och håller en hög

ambitionsnivån beträffande Aralsjöns svåra situation

och miljökatastrofen i anslutning till den (yrkande

1). Vidare anförs att Sverige tillsammans med andra

länder och organisationer bör upprätta en plan för

arbetet med Aralsjön och den svåra situationen för

länderna och folken däromkring (yrkande 2).

Motionären betonar att den svenska regeringen i

internationella organ, såsom EU, OSSE och FN, aktivt

bör driva frågan om Aralsjön (yrkande 3) och inom

befintliga ekonomiska ramar öka sina insatser för

Aralsjön (yrkande 4). Regeringen bör även tillse att

de frivilliga organisationer som arbetar i området,

inom befintliga ekonomiska ramar, ges ökat stöd och

ökade möjligheter (yrkande 5).

Även i flerpartimotionen 1998/99:U208 (kd, s, c,

fp) yrkande 1 beskrivs Aralsjöns svåra situation och

miljökatastrofen i anslutning till den. Motionärerna

menar att den svenska regeringen måste uppmärksamma

denna fråga i EU, OSSE och FN (yrkande 2).

Utskottet konstaterar att man från svensk sida är

väl medveten om de problem som är förknippade med

Aralsjön. Förhållandena i och kring denna sjö

innebär en fruktansvärd ekologisk katastrof med

svåra följder för både miljön och människors

hälsotillstånd i strandstaterna Kazakstan och

Uzbekistan. Berörda av frågan om vattenresurserna är

också Turkmenistan, Kirgizistan och Tadzjikistan.

Den svenska regeringens arbete för Aralsjön består

främst av tre delar: att uppmärksamma den akuta

humanitära situationen, att tillse att

effektiviteten i befintliga bevattningsanläggningar

förbättras och att näringsstrukturen i området

ställs om från det nuvarande starka beroendet av

bomullsodling, som kräver konstbevattning i former

som bidragit till skadorna. Det faktum att flera

länder delar på och är ansvariga för en gemensam

vattenresurs innebär samtidigt en säkerhetspolitisk

utmaning och kräver att de drabbade länderna arbetar

tillsammans och mot gemensamma mål. De berörda

länderna i regionen samarbetar bl.a. inom ramen för

International Fund for the Aral Sea.

Den svenska Unifem-kommittén har tillsammans med

Vetenskapsakademin och Rädda Barnen under flera år

uppmärksammat frågan om Aralsjön. Bland annat

anordnades våren 1998 en konferens på detta tema i

Riksdagshuset.

I ett särskilt regeringsbeslut till Sida den 15

februari 2001 fastslog regeringen att svenskt stöd

skall främja miljörelaterade projekt i Centralasien,

främst med bäring på Aralsjön. Sverige stöder också

flera projekt med anknytning till den ekologiska

katastrofen i regionen och dess sociala konse-

kvenser. Hittills har drygt 22 miljoner kronor

allokerats till dammsäkerhet och dammskötsel (i

samarbete med Världsbanken), hälsoprogram i regionen

Karakalpakstan (tillsammans med Läkare utan

gränser), kvinnors medverkan i lokalpolitiken (i

samarbete med UNDP, United Nations Development

Program) samt till samarbetsprojektet mellan Kyrzyl

Orda Oblast och Huddinge kommun. Sverige följer

utvecklingen vad gäller Aralsjön och avser att

fortsätta sitt stöd till regionen. Samtidigt anser

man att frågan om Aralsjön bäst kan behandlas genom

internationellt samarbete. Det svenska engagemanget

inom FN och Världsbanken är därför av stor vikt.

Inom EU, OSSE och FN finns stor insikt om

Aralsjön, och dess problem och omfattande insatser

görs också av dessa organisationer. EU påbörjade

1995 flera projekt med inriktning på Aralsjön. Åren

l995-2000 satsades

8 miljoner euro och ytterligare projekt är nu under

övervägande. EU ger likaså stöd för regionalt

samarbete, markresurser och användandet av grödor,

vattenresurser och vattenbehov, m.m. UNDP utför i

samarbete med Världsbanken och UNEP (United Nations

Environment Program) flera projekt med inriktning på

Aralsjöområdet. Utöver projekt som svarar på

kortsiktiga behov, satsar man på

kapacitetsutveckling inom myndigheter och enskilda

organisationer samt på projekt till stöd för en

hållbar utveckling i regionen. Sverige bidrar med

8,5 miljoner kronor till ett av Världsbankens

projekt som skall mildra effekterna av den fortsatta

uttorkningen av Aralsjön.

Mandaten för OSSE:s missioner i Centralasien

omfattar såväl mänskliga rättigheter som

säkerhetsrelaterade politiska, ekonomiska och

miljömässiga aspekter. OSSE har också tagit ett

flertal initiativ vad gäller regionens

vattenresurser. Till dessa hör bl.a. det seminarium

för enskilda organisationer som hölls i oktober 2000

i Kazakstan. Seminariet handlade om rollen för det

civila samhället och miljön med speciell inriktning

på problemen kring Aralsjön. En rad lokala

frivilligorganisationer har växt fram i regionen.

Deras arbete bidrar till att både väcka de berörda

ansvariga regeringarna och till att frågan ges en

mer framskjuten plats på dagordningen i de

internationella forum där beslut om finansiella

resurser fattas.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna

2000/01:U901 (kd) yrkandena 1-5 samt 1998/99:U208

(kd, s, c, fp) yrkandena 1 och 2 kan besvaras.

Internationellt samarbete behövs i gränsöverskridande

miljöfrågor. I motion 1998/99:U903 (fp) talas om

FN:s havsrättskonvention. Motionären menar att den

inte ger tillräckligt starka möjligheter att

ingripa mot den allvarliga miljöförorening som

oljeutsläpp innebär. Sverige bör därför ta initiativ

till och verka för att en strängare syn på

föroreningar i den marina miljön kommer till uttryck

i konventionen (yrkande 1).

I motion 1998/99:MJ748 (kd) talas om vikten av

åtgärder för att minska antalet oljeutsläpp som

belastar Östersjön. Motionären menar bl.a. att

oljeutsläpp kunnat ske utan rättslig påföljd, vilket

varit förödande både för miljön i Östersjön och för

tilltron till rättssystemet. Mot denna bakgrund bör

Sverige verka för skärpta skrivningar i

internationella konventioner i syfte att beivra

miljöbrott i form av oljeutsläpp i sjöar och hav

(yrkande 6).

FN:s havsrättskonvention från 1982, som kan

beskrivas som en grundlag för haven, har i dag 135

parter. Nära nog samtliga EU-länder, inklusive

Sverige, och gemenskapen har anslutit sig.

Konventionen anger den folkrättsliga ramen för i

stort sett all fredlig användning av haven och utgör

stommen i det rättsliga nätverk av överenskommelser

som rör haven, såväl globala som regionala.

Konventionen tog flera år att framförhandla, då den

präglas av en ytterst känslig balans mellan staters

olika intressen och förutsättningar. I

havsrättskonventionen intar skyddet och bevarandet

av den marina miljön en central roll där en balans

mellan flaggstaters, kuststaters och hamnstaters

rättigheter och skyldigheter fastläggs. Sverige har

försökt verka för en strängare syn på föroreningar

men ser risker med att insistera på att ändra i

existerande texter. Det man främst befarar är att

ett försök att genomföra ändringar av enskilda

bestämmelser i ett globalt regelverk, med den

dignitet som havsrättskonventionen har, får till

följd att det havsrättsliga regelsystemet bryts

sönder. Då det alltjämt finns stora

intressemotsättningar, skulle förslag till ändringar

med stor sannolikhet leda till krav på ändringar i

andra delar av konventionstexten, vilket man vill

undvika.

Inom ramen för den internationella

sjöfartsorganisationen, IMO, pågår ett arbete med

att ta fram de globala överenskommelser som krävs

för att göra det möjligt att identifiera från vilket

fartyg ett utsläpp kommer. IMO diskuterar även

märkningsmetoder och preventiva åtgärder för att

minska risken för utsläpp av högdensitiva och

emulgerade oljor från fartyg. Även inom ramen för EU

diskuteras ytterligare åtgärder i syfte att höja

säkerheten av marina oljetransporter. Efter

fartygets Erikas förlisning utanför Frankrikes kust

i december 1999 lade kommissionen i mars 2000 fram

ett första åtgärdspaket för att nå högre säkerhet

beträffande framför allt oljetankfartyg (Erika I).

Paketet innehöll tre lagförslag som innebär skärpta

regler för hamnstatskontroll, skärpta krav på

klassificeringssällskap samt påskyndad infasning av

oljetankfartyg med dubbelskrov eller motsvarande

konstruktion. I december 2000 presenterades

uppföljningen, det s.k. Erika II-paketet, vari

föreslås bl.a. ett gemensamt europeiskt

övervaknings- och informationssystem för sjöfarten,

ett europeiskt system för oljeskadekompensation samt

tillskapandet av en europeisk sjösäkerhetsbyrå.

Europeiska rådet i Nice i december 2001 uppmanade

rådet (transport) att i samförstånd med

Europaparlamentet anta de bestämmelser som är

nödvändiga för att säkerställa en hög säkerhetsnivå

till sjöss. Transportministrarna höll mot denna

bakgrund en s.k. riktlinjedebatt om Erika II-paketet

den 4-5 april 2001.

Utskottet vill även uppmärksamma den roll

Internationella oljeskadefonden (IOPCF,

International Oil Pollution Compensation Fund, 1992)

spelar för möjligheterna att finansiera insatser,

t.ex. oljesanering, och skador som uppkommer i

samband med oljeolyckor. I oktober 2000 beslutades

om en höjning med 50% av de ersättningsbelopp fonden

betalar ut. Sverige bedriver ett aktivt arbete inom

IOPCF, som sedan 1985 leds av en svensk, Måns

Jacobsson.

Utskottet har inhämtat att det inom

Regeringskansliet pågår ett arbete med att bereda

Oljeutsläppsutredningens betänkande Att komma åt

oljeutsläppen (SOU 1998:158). Betänkandet innehåller

en mängd förslag i syfte att förbättra de rättsliga

möjligheterna att beivra olagliga oljeutsläpp. Även

i den s.k. Östersjöstrategin, en överenskommelse

mellan länderna runt Östersjön, har behovet av

lagändringar i fråga om tillsyn och sanktioner

uppmärksammats. Regeringen avser att överlämna en

proposition till riksdagen i maj 2001.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna

1998/99:U903 (fp) yrkande 1 och 1998/99:MJ748 (kd)

yrkande 6 kan besvaras.

4 Miljö och

utvecklingssamarbete

Utskottet belyser betydelsen av att

miljöaspekterna behandlas som en integrerad

komponent i det svenska

utvecklingssamarbetet. I detta kapitel

återfinns motioner om miljöbistånd, s.k.

tekniksprång, svenska bidrag till

dammprojekt, användande av miljövänliga

energikällor i tredje världen samt fattiga

länders bruk av miljögifter. Samtliga

yrkanden besvaras eftersom utskottet kunnat

konstatera att det svenska

utvecklingssamarbetet redan iakttar de

särskilda problem och hänsyn som framhålls i

motionerna.

Bakgrund

Som ett led i att utveckla förståelsen för sambandet

mellan miljö och utvecklingssamarbete besökte

utskottet Sida i mars 2001. Den information som gavs

underströk bl.a. att miljöaspekterna i

utvecklingsfrågor måste hanteras systematiskt med

sektorsvisa policies. Fattigdomsbekämpning är

omöjlig på sikt om man inte beaktar de naturresurser

som människor skall bygga sin försörjning på. I dag

sker 80% av den årliga användningen av jordens

resurser i industriländerna, vilka endast har 15% av

jordens befolkning. Ökad levnadsstandard i fattiga

länder och en totalt sett ökande befolkningsmängd

kommer att leda till ökade påfrestningar på miljön.

I takt med att de globala miljöfrågornas roll växer,

fäster Sverige stor vikt vid att integrera

miljöhänsyn och hållbar utveckling i all

biståndsverksamhet. Sverige stöder verksamheten i de

multilaterala organ som arbetar med att stärka

efterlevnaden av de globala miljökonventionerna. Det

normativa multilaterala samarbetet fortgår med att

vidareutveckla riktlinjerna från Riokonferensen

(UNCED) 1992. Sverige ger särskild prioritet åt

fattigdomsbekämpning och hållbara produktions- och

konsumtionsmönster, vilket bl.a. behandlas i FN:s

kommission för hållbar utveckling (CSD). Vidare

arbetar Sverige för att de tre konventioner som togs

fram i samband med Riokonferensen avseende

klimatförändring, bekämpning av ökenspridning och

främjande av biologisk mångfald även anhängiggörs i

utvecklingssamarbetets vardag.

Den globala miljöfonden (GEF) knyter samman FN-

systemet och Världsbanken och anses med sin budget

på 2,75 miljarder dollar vara den viktigaste

internationella fonden som arbetar med globala

miljöproblem. Verksamheten är huvudsakligen inriktad

på att bekämpa klimatförändringar och förlusten av

biologisk mångfald, att sanera internationella

vattendrag och att avveckla freonanvändning i

Central- och Östeuropa. Bidrag lämnas till de

berörda länderna för att bygga upp kunnande och

kapacitet att hantera dessa frågor. Sverige bidrar

till fondens verksamhet med drygt 448 miljoner

kronor för fyraårsperioden 1998-2002. Det svenska

bidraget utbetalas i takt med de behov som GEF

anger. Inom ramen för Montrealprotokollets

multilaterala fond för utfasning av ozonfarliga

ämnen driver Sverige bl.a. frågan om institutionell

förstärkning i u-länderna, så att deras kapacitet,

kompetens och ägarskap ökar.

Att miljöanpassa samhället kräver

sektorsövergripande åtgärder, som kan uppfattas som

kostsamma i fattiga länder. Det är därför viktigt

att understryka dessa åtgärders verkan på längre

sikt. Att värna om hållbar utveckling får positiva

konsekvenser inte endast för miljön utan ger även

bättre förutsättningar för bl.a. ekonomisk tillväxt

och fattigdomsbekämpning.

Behandling av motioner

I partimotion 2000/01:U216 (kd) betonas att ett bra

och effektivt utvecklingssamarbete kräver en

helhetssyn på ekonomi, handel, bistånd och miljö.

Den kunskap, avancerade teknologi och det goda

resursutvinningssystem vi i dagens samhälle har

tillgång till bör utnyttjas för att främja de

fattiga ländernas utveckling. Därför utgör

internationellt bistånd ett viktigt politik-område

för att förebygga bl.a. miljöhot och social misär.

Kristdemokraterna betonar att biståndet bör ses över

för att i högre utsträckning inriktas på en

miljövänlig tillväxt i utvecklingsländerna (yrkande

16).

I motion 1999/2000:U504 (kd) talas om s.k.

tekniksprång för u-ländernas utveckling, dvs. att de

inte skall göra om de misstag i-länderna gjort på

många områden. Begreppet användes bl.a. under Rio-

konferensen 1992. I motionen framhålls att svenskt

bistånd bör utveckla former för att stödja olika u-

länder i deras arbete med att miljöanpassa sina

ekonomier, bl.a. genom att möjliggöra tekniksprång

inom områden som energi, transporter, telefoni,

avfallshantering m.m. (yrkande 2).

Utskottet konstaterar att Sverige prioriterar

miljöfrågorna högt. Av de sex biståndsmålen som

riksdagen har antagit, tillkom 1988 miljöhänsyn:

"att bidra till en framsynt hushållning med

naturresurser och omsorg om miljön". Sida har ett

omfattande biståndsprogram för främjande av hållbar

utveckling och utför miljökonsekvensbedömningar av

alla insatser. Miljöfrågorna utvärderas även

övergripande av Sekretariatet för utvärdering och

intern revision, som är ett organ som lyder direkt

under Sidas styrelse. Biståndet är också inriktat på

miljövårdslagstiftning. Nästan hälften av Sidas

biståndsinsatser har miljö som huvudsakligt mål

eller delmål. För att kunna stödja projekt som

ligger vid sidan av de ordinarie biståndsprogrammen

har Sida ett särskilt miljöanslag på drygt 200

miljoner kronor om året. Anslaget är ett komplement

till övriga biståndsmedel och används för att

utveckla metoder, till försöksverksamhet och

strategiskt viktiga miljöinsatser. Som ett led i

policyutvecklingen på området genomför Sida även

analyser inom utvalda miljöområden, som t.ex.

miljöekonomi, handel och miljö, vattenresurser samt

miljöanpassat energibistånd. Det har noterats ett

ökat intresse i samhället för miljöekonomiska

analyser, och Sida arbetar med utgångspunkt att

miljöfrågorna är avgörande för en hållbar

produktion, för livsmedelssäkerhet samt för

ekonomisk utveckling och tillväxt. Sverige har som

ambition att vara ett föregångsland i omställningen

till hållbar utveckling. Den utmaningen kräver

insatser som förenar miljöpolitiken med ekonomi,

sysselsättning och social välfärd. Sidas

handlingsprogram för hållbar utveckling reviderades

1999 för tvåårsperioden 2000-2001. De nya

riktlinjerna för miljökonsekvensbedömningar och

utbildningsinsatser har bidragit till att

miljöaspekter ytterligare integrerats i

verksamheten. Utskottet noterar även det nödvändiga

i att utvecklingen av mätmetoder och statistik

fortsätter för att relevanta bedömningar av huruvida

utvecklingen är långsiktigt hållbar eller inte skall

kunna göras.

Sverige verkar även för att EU:s

utvecklingssamarbete skall genomsyras av omsorg för

miljö och hållbar utveckling. Inom ramen för

Cardiffprocessen för integration av miljöfrågorna

antog rådet för biståndsfrågor i november 1999 en

rapport om integrering av miljön i gemenskapens

utvecklingspolitik. Rapporten framhåller att

utvecklingen är hållbar när den är ekonomiskt

effektiv, politiskt demokratisk och pluralistisk

samt socialt rättvis och miljömässigt sund.

Rapporten redovisar kort den utvärdering som gjorts

av miljöaspekterna för EU:s program i

utvecklingsländerna och konstaterar att

integreringen av miljöhänsyn i landprogrammen

fortfarande ligger på en relativt låg nivå. En

hindrande faktor enligt rapporten är den begränsade

miljömedvetenheten och efterfrågan på miljösamarbete

i partnerländernas regeringar samt bristande

personalresurser för miljö- och utvecklingsfrågor

inom kommissionen.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna

2000/01:U216 (kd) yrkande 16 och 1999/2000:U504 (kd)

yrkande 2 kan besvaras.

Motionärerna bakom motion 1999/2000:U211 (mp) uttrycker i

yrkande 1 tveksamhet till de svenska bidrag som ges

till dammprojekt. De menar att den biologiska

produktionen nästan är obefintlig i stillastående

dammar och de växer ofta igen. Även antalet

fiskarter är fler i rinnande floder, och

motionärerna manar till att lämna det gamla sättet

att tänka och i stället inrikta miljöbiståndet på ny

teknik baserad på ekologisk sakkunskap. Det skulle

bättre gynna det långsiktigt hållbara samhälle man

eftersträvar. I yrkande 2 framhålls att Sverige bör

understödja skapandet av ny miljövänlig energiteknik

i utvecklingsländerna, såsom utbyggnad av sol- och

vindenergi, biogasteknik och annan miljövänlig

energiframställning.

Utskottet har noterat att Sida utför

miljökonsekvensbedömningar av alla biståndsinsatser

och utgår därför ifrån att de svenska bidrag som ges

till dammprojekt har analyserats ur miljöperspektiv.

Utvecklingssamarbete kräver flera olika sorters

insatser, och det kan inte uteslutas att dammar kan

behövas i vissa områden. Det är emellertid av stor

vikt att den teknik som används utvecklas, så att

risken för miljöskadliga effekter av dammbyggen

minimeras.

Beträffande skapande av ny miljövänlig

energiteknik konstaterar utskottet att EU-

kommissionen, på uppdrag av ministerrådet, utarbetat

en strategi för förnybara energikällor, som betonar

användning av biomassa, vindkraftverk och solenergi.

Förutom att bidra till ett konkurrenskraftigt

energisystem för Europa, menar kommissionen att

systemet skall bidra till export av kunnande och

investeringar till tredje land. I svenskt

utvecklingssamarbete har man satsat på att förnya

sin policy för miljöanpassat energibistånd.

Inriktningen av denna är att utvecklingsländernas

energibehov skall tillgodoses på ett hållbart sätt,

där hållbarheten bedöms utifrån ett lokalt,

nationellt, regionalt och globalt perspektiv. De

landspecifika lösningarna kan komma att skifta

beroende av vilka energikällor som finns

tillgängliga och kostnaderna att utveckla dem, men

som övergripande princip prioriteras förnyelsebara

energikällor, som t.ex. sol- och vindenergi.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motion

1999/2000:U211 (mp) yrkandena 1 och 2 kan besvaras.

För några år sedan gjordes upptäckten att giftiga ämnen, såsom

PCB och dioxiner, förgiftat flera djurarter i

Arktis, bl.a. fisk, säl och isbjörn. Detta tas upp i

motion 1999/2000:U217 (v), vari det framhålls att

dessa miljögifter ofta producerats i i-länder men i

dag främst används av de fattiga länderna för att

underlätta framtagandet av födoämnen. Mot denna

bakgrund bör man understödja forskning och

produktion för att ersätta de gifter som används i

de fattiga länderna i syd och vars spridning även

drabbar det norra halvklotet (yrkande 12).

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla den

globala konvention om persistenta organiska gifter

(persistent organic pollutants, s.k. Pops), som

färdigförhandlades i december 2000. Konventionen

kommer att undertecknas vid en mellanstatlig

konferens i Stockholm den 22-23 maj 2001. Inom ramen

för konventionen har de industrialiserade länderna

åtagit sig att genom tekniskt och finansiellt

bistånd stödja utvecklingsländerna i deras

genomförande av kraven i konventionen. Med hjälp av

miljövänligare alternativ och tekniköverföring från

de industrialiserade länderna kan u-länderna lättare

ersätta de miljöfarliga gifter som används.

Utskottet vill framhålla att forskning kring

problemet redan förekommer. Den kunskap som

utvecklats bekräftar att det föreligger ett stort

behov av ökad tekniköverföring från i-länderna.

Utskottet vill därför understryka att ytterligare

ansträngningar krävs i internationellt samarbete för

att bistå u-länderna i detta arbete.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motion

1999/2000:U217 (v) yrkande 12 kan besvaras.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Samordning av olika politikområden

Riksdagen förklarar motionerna 2000/01:U217

yrkande 2 och 2000/01:N328 yrkande 4 besvarade

med vad utskottet anfört.

2. Global skogsskövling

Riksdagen förklarar motion 1999/2000:MJ807

yrkande 7 besvarad med vad utskottet anfört.

3. Korallrevsskador

Riksdagen förklarar motion 1998/99:U201 yrkande

2 besvarad med vad utskottet anfört.

4. FN:s miljöarbete

Riksdagen förklarar motionerna 2000/01:U415

yrkandena 5-7 och 2000/01:N328 yrkande 2

besvarade med vad utskottet anfört.

5. Ratificering av Kyotoprotokollet

Riksdagen förklarar motion 2000/01:MJ762

yrkande 5 besvarad med vad utskottet anfört.

6. Bildandet av en nordisk miljöunion

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ711 yrkande

14

Reservation 1 (c)

7. Miljöinvesteringar i Östeuropa

Riksdagen förklarar motion 1999/2000:U802

yrkande 5 besvarad med vad utskottet anfört.

8. Miljösamarbete för Öst- och

Centraleuropa

Riksdagen förklarar motion 1999/2000:U221

yrkande 8 besvarad med vad utskottet anfört.

9. Grön GSP i EU:s handelspolitik

Riksdagen förklarar motion 2000/01:N328 yrkande

10 besvarad med vad utskottet anfört.

10. Miljö- och handelsavtal

Riksdagen förklarar motion 1999/2000:MJ807

yrkande 6 besvarad med vad utskottet anfört.

11. Nordisk miljömärkning

Riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U704

yrkande 4 och 2000/01:U9 yrkande 8 besvarade med

vad utskottet anfört.

12. Säkerhets- och miljöfrågor

Riksdagen förklarar motion 1998/99:U704 yrkande

2 besvarad med vad utskottet anfört.

13. Krigs effekter på djurlivet

Riksdagen förklarar motion 2000/01:U205

besvarad med vad utskottet anfört.

14. Aralsjön

Riksdagen förklarar motionerna 2000/01:U901

yrkandena 1-5 samt 1998/99:U208 yrkandena 1-2

besvarade med vad utskottet anfört.

15. Oljeutsläpp

Riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U903

yrkande 1 och 1998/99:MJ748 yrkande 6 besvarade

med vad utskottet anfört.

16. Svenskt miljöbistånd

Riksdagen förklarar motionerna 2000/01:U216

yrkande 16 och 1999/2000:U504 yrkande 2 besvarade

med vad utskottet anfört.

17. Dammprojekt och energikällor

Riksdagen förklarar motion 1999/2000:U211

yrkandena 1 och 2 besvarad med vad utskottet

anfört.

18. Miljögifter

Riksdagen förklarar motion 1999/2000:U217 yrkande

12 besvarad med vad utskottet anfört.

Stockholm den 3 maj 2001

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Viola Furubjelke

(s), Berndt Ekholm (s), Lars Ohly (v), Holger

Gustafsson (kd), Bertil Persson (m), Carina Hägg

(s), Agneta Brendt (s), Marianne Jönsson (s), Murad

Artin (v), Jan Erik Ågren (kd), Sten Tolgfors (m),

Karl-Göran Biörsmark (fp), Birgitta Ahlqvist (s),

Karin Enström (m), Roy Hansson (m) och Agne Hansson

(c).

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservation. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Bildandet av en nordisk miljöunion (punkt 6)

(c)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i

reservation 1. Därmed bifaller riksdagen motion

2000/01:MJ711 yrkande 14.

Ställningstagande

Internationellt samarbete är av yttersta vikt för

att komma till rätta med gränsöverskridande och

globala miljöproblem. Sverige måste spela en aktiv

roll i detta samarbete och aktivt arbeta med

frågorna i internationella organ som FN och EU.

Centerpartiet anser att Sverige inom ramen för EU:s

flexibla integration eller genom närmare samarbete

med övriga nordiska, och andra på miljöområdet

progressiva medlemsländer borde nyttja möjligheten

till närmare samarbete på miljöområdet genom att

bilda en miljöunion. I Norden finns en likartad syn

på miljöfrågorna, vilket ger goda förutsättningar

för ett sådant närmare samarbete. Den nordiska

miljöunionen skulle i det internationella samarbetet

tjäna som en viktig föregångare, genom att visa

vägen för hur man kan komma till rätta med

miljöproblem som inte stannar innanför

nationsgränserna. Miljöunionen skulle ligga i

fronten med framåtsyftande lagstiftning och

stimulera miljövänliga innovationer och visa att det

är ekonomiskt sunt för både företag och samhälle att

skydda miljön samtidigt som den skulle erbjuda

affärsmöjligheter för svenska och nordiska företag.

Sverige har goda förutsättningar att vara ett

föredöme på miljöområdet och bör därför ta vara på

denna chans att leda den globala utvecklingen.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad jag framför. Mitt

förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:MJ711

yrkande 14.

Särskilda yttranden

1. Ratificering av Kyotoprotokollet (punkt

5) (m, fp)

av Bertil Persson, Sten Tolgfors, Karin

Enström, Roy Hansson (alla m) och Karl-Göran

Biörsmark (fp).

Sverige har haft låga utsläpp av koldioxid på grund

av att vatten- och kärnkraft har svarat för nästan

hela elproduktionen.

Den svenska regeringens miljö- och energipolitik

leder dock till kraftigt ökade utsläpp av

växthusgaser i norra Europa. Stängningen av

kärnkraftsreaktorn Barsebäck 1 1999 medför att

koldioxidutsläppen i norra Europa ökar med ca 10 000

ton koldioxid per dygn.

EU har som helhet, enligt Kyotoprotokollet, ett

åtagande att minska utsläppen av växthusgaser med 8

% under perioden 2008-2012 jämfört med 1990. Den

socialdemokratiska regeringen har dock inom EU

förhandlat fram en möjlighet att under samma

tidsperiod öka de svenska utsläppen med 4 %.

Den svenska regeringens politik innebär att man

medvetet bidrar till att risken för allvarliga

klimatstörningar ökar och att man smiter undan sitt

ansvar för den globala miljön.

2. Miljösamarbete för Öst- och

Centraleuropa (punkt 8) (kd)

av Holger Gustafsson och Jan Erik Ågren (båda

kd).

Miljöförstöringen i Central- och Östeuropa, liksom i

hela forna Sovjetunionen, är skrämmande. Den för med

sig allvarliga konsekvenser för hälsan. Speciellt

känsliga och drabbade är barn under sin uppväxt och

utveckling. Den kommunistiska perioden innebar en

politik som siktade på en snabb tillväxt utan hänsyn

till miljö- och hälsorisker. Även nu anser många av

länderna det för dyrt att med sina knappa ekonomiska

resurser göra något åt miljön. Det mest allvarliga

problemen härrör från det radioaktiva nedfallet från

kärnvapentester först ovan och sedan under jord, som

pågick i fyra årtionden i Semipalatinsk och

Kazakstan. Konsekvenserna av kärnvapenproven har

varit fruktansvärda för både vuxnas och barns hälsa.

Det finns exempel på hur drabbade barn nu lämnas

nästan helt utan medicinsk vård på sjukhus i

Kazakstan. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl har varit

mest fördärvbringande i Ukraina, Vitryssland och

delar av Ryssland. Här lider barn i mycket högre

grad än vanligt av infektioner, blodsjukdomar,

luftvägs- och cirkulationssjukdomar. I Vitryssland

har födelseskadorna ökat med 70 %, och förekomsten

av tumörer har tre- till fyrdubblats sedan olyckan.

Ett direkt samband kan konstateras mellan

förekomsten av barns sjukdomar och närheten till

stora industrier med utsläpp av allehanda oreglerade

gifter. Miljökrisen bottnar i den snabba

industrialisering och urbanisering som tog verklig

fart på 1960-talet. Eftersom staten kontrollerade

produktionsmedlen fanns det ingen som vakade över

miljön. Tjeckoslovakien ansågs på 1980-talet vara

världens mest förorenade land i förhållande till

invånarantalet. Ukraina förklarades av Sovjet år

1990 för en ekologisk katastrofzon med 55 städer som

nådde en kritisk nivå för luftföroreningar. I

Ryssland lever mer än 55 miljoner människor, av

vilka 12 miljoner är barn, i städer där

föroreningarna är fem gånger högre än vad som är

tillåtet enligt officiella normer. Den ryska

regeringen drar slutsatsen att föroreningarna är

direkt ansvariga för mer än en tredjedel av alla

sjukdomar, inklusive hälften av alla

luftvägssjukdomar. Från 1980 till 1995 tredubblades

förekomsten av astmatisk bronkit. I svårt förorenade

områden fyr- eller femdubblades den. I Krakow,

Polen, lider 10% av barnen som bor i närheten av det

stora Nowa Huta-stålverket av kroniska

luftvägssjukdomar. I Ungern har ett direkt samband

dokumenterats mellan luftföroreningarna och barnens

sjukdomar i luftvägarna.

Sverige bör via Unicef och WHO verka för att de

barn som drabbats av radioaktivt nedfall som följd

av kärnvapenproven i Kazakstan och Tjernobyl-olyckan

får adekvat sjukvård och hjälp till ett så drägligt

liv som möjligt.

Vidare bör den svenska regeringen mer intensivt

verka i EU och i andra internationella forum för att

miljösamarbetet med berörda länder intensifieras

i syfte att bl.a. förbättra barnens hälsa.

BILAGA

Förteckning över behandlade förslag