Bet. 2000/01:UU4

Utrikesutskottets betänkande

2000/01:UU04

En säkerhetsordning för 2000-talet

Innehåll

1 Sammanfattning

4 Motionerna

5 Utskottet

Hemställan

Reservationer

2000/01

UU4

BRYSSELVERSIONEN 2000-11-21 09.18*

1 Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande frågor

rörande säkerhetsordningen på global nivå, en

alleuropeisk säkerhetsordning och svensk

säkerhetspolitik. De tre nivåerna relateras också

till varandra.

Utifrån ett globalt perspektiv avhandlas främst

folkrättsliga problem, frågor med anknytning till FN

och konflikthantering (avsnitt 5.1). I sin

diskussion om en europeisk säkerhetsordning (avsnitt

5.2) fokuserar utskottet på ett antal betydelsefulla

organisationer, särskilt då på EU, Europarådet, OSSE

och Nato. Därutöver ägnar utskottet speciell

uppmärksamhet åt konflikten på västra Balkan. Efter

en behandling av utgångspunkterna för Sveriges

säkerhetspolitik belyser utskottet även svenskt

deltagande i det europeiska säkerhetssamarbetet med

tonvikt på fredsfrämjande verksamhet (avsnitt 5.3).

Avslutningsvis (avsnitt 6) görs ett

perspektivskifte, varvid den internationella

säkerhetsordningen belyses utifrån det bredare

säkerhetspolitiska begreppet. Härvid relateras

säkerhet till områden som bistånd, utrikeshandel,

miljö m.m. Varje avsnitt inleds med en

sammanfattning av utskottets huvudsakliga synsätt

och ställningstaganden.

Utskottet har berett de här aktuella frågorna under

längre tid och med delvis annorlunda arbetsmetoder

än de traditionella. Som en följd härav har

tyngdpunkt lagts mera på större sammanhang än på

strävan efter aktualitet beträffande enskildheter.

Betänkandet är baserat på

· regeringens skrivelse 1999/2000:69 Redogörelse

för verksamheten inom organisationen för säkerhet

och samarbete i Europa (OSSE) under år 1999,

· regeringens skrivelse 1999/2000:70 Redogörelse

för verksamheten inom Europarådets

ministerkommitté under år 1999,

· regeringens skrivelse 1999/2000:130 Sverige i

Förenta nationerna,

· regeringens skrivelse 2000/01:2 Att förebygga

väpnade konflikter,

· Sveriges delegations vid Europarådets

parlamentariska församling redogörelse

1999/2000:ER1 angående verksamheten under 1999

samt

· ca 350 motionsyrkanden från de allmänna

motionstiderna 1998/99, 1999/2000 samt 2000/01.

Reservationer har på olika punkter gjorts av

Moderaterna, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna,

Centern, Folkpartiet samt Miljöpartiet.

2 Skrivelserna

Regeringen yrkar i skrivelse 1999/2000:69

Redogörelse för verksamheten inom organisationen för

säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) under år 1999

att riksdagen tar del av skrivelsen.

Regeringen yrkar i skrivelse 1999/2000:70

Redogörelse för verksamheten inom Europarådets

ministerkommitté under år 1999 att riksdagen tar del

av skrivelsen.

Regeringen yrkar i skrivelse 1999/2000:130 Sverige i

Förenta nationerna att riksdagen tar del av

skrivelsen.

Regeringen yrkar i skrivelse 2000/01:2 Att förbygga

väpnade konflikter att riksdagen tar del av

skrivelsen.

3 Redogörelsen

Sveriges delegation vid Europarådets parlamentariska

församling överlämnar redogörelse 1999/2000:ER1

angående verksamheten under 1999 för riksdagens

kännedom.

4 Motionerna

4.1 1998/99

1998/99:U12 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att folkmord och

folkfördrivning bör kunna utgöra grund för

ingripanden enligt FN-stadgan och att Sverige i FN

bör verka för en förändring av FN-stadgan i enlighet

med detta.

1998/99:U201 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inriktning av FN:s

verksamhet på mindre örikens utveckling.

1998/99:U202 av andre vice talman Eva Zetterberg

m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen skall

verka för att Världsbanken och andra s.k. Bretton

Woods-institutioner bör inordnas i FN-systemet.

1998/99:U401 av Sofia Jonsson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om permanent

ungdomsrepresentation i den svenska FN-delegationen.

1998/99:U602 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari

yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen i det

internationella samarbetet inom FN bör föreslå att

dess generalförsamling får en utförlig rapport och

genomför en årlig debatt om läget beträffande

mänskliga rättigheter och demokrati i

medlemsländerna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ekonomiska

sanktioner.

1998/99:U614 av Annika Nilsson och Morgan Johansson

(s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av att

inkludera en ungdomsrepresentant i

regeringsdelegationen till FN:s generalförsamling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av att det är

Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU)

som får nominera en ungdomsrepresentant i

regeringsdelegationen till FN:s generalförsamling.

1998/99:U620 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ta

initiativ till att frågan om prenatal

könsdiskriminering förs upp på dagordningen för FN:s

generalförsamling,

1998/99:U627 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av att

krigsförbrytare grips och ställs inför rätta vid

Haagdomstolen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att vetorätten i

FN:s säkerhetsråd och säkerhetsrådets sammansättning

bör ses över,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ett

varningssystem bör inrättas så att FN:s

konfliktförebyggande insatser kan sättas in i tid

och ge resultat.

1998/99:U632 av Margareta Viklund m.fl. (kd) vari

yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ställa de

ansvariga för etnisk rensning och folkmord inför

Haagdomstolen,

1998/99:T803 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

ta initiativ till en FN-konferens om IT,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om internationellt

personnummer,

1998/99:A801 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ta initiativ

till en FN-konferens om mansrollen,

1998/99:A807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att ta

initiativ till en FN-konferens om mansrollen,

4.2 1999/2000

1999/2000:U21 av andre vice talman Eva Zetterberg

m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen bör

avlämna en årlig FN-skrivelse till riksdagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om det olyckliga i att

FN-sanktioner kombineras med enskilda staters

militära åtgärder och deras egenmäktiga tolkningar

av FN-beslut,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att vetorätten inte

skall vara ett privilegium för vissa länders

regeringar i FN när det gäller beslut om ingripanden

i internationella konflikter,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om den demokratiska

insynen i Världsbankens verksamhet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

tillsättningsförfarandet när det gäller posten som

FN:s generalsekreterare,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om folkrörelsernas

delaktighet i FN:s verksamhet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en

ungdomsrepresentant i den svenska FN-delegationen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att u-länderna

garanteras en starkare ställning i ett utvidgat

säkerhetsråd,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om barnens

rättigheter och det internationella biståndet,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om vetorätten i

FN:s säkerhetsråd,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

tjänstetillsättningssystemet när det gäller att

tillgodose såväl behovet av ökad kompetens som

förbättrad kvinnorepresentation inom FN,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att ett

ekonomiskt säkerhetsråd bör förberedas på svenskt

initiativ inom FN-arbetet,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om hur

miljöproblem och naturkatastrofer orsakas av rika

industriländer men drabbar befolkningen i fattiga

länder,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om varningssystem,

säkerhetsåtgärder och skuldavskrivningar i samband

med miljökatastrofer i fattiga länder,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ett

revisionsorgan som undersöker och redovisar i vilken

utsträckning olika FN-beslut förverkligats.

1999/2000:U22 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

stödja de i Carlsson/Ramphal-rapporten föreslagna

ändringarna av FN-stadgan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

driva på för att fler steg tas mot att i praxis

inskränka möjligheten att använda vetorätten i FN:s

säkerhetsråd,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att betydligt större

satsningar bör göras för att förbättra

förutsättningarna för det svenska försvaret att

delta i internationella insatser i bl.a. FN-regi,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

intensifiera sitt arbete med att dels försvara, dels

förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna

genom Sveriges såväl multilaterala som bilaterala

samarbeten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige agerar

snabbt och tydligare markerar avstånd mot länder som

kraftigt bryter mot de grundläggande mänskliga

rättigheterna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige senast

halvårsskiftet 2001 bör ratificera avtalet om att

inrätta en oberoende internationell

brottmålsdomstol,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att komplettera

folkrättens grundregel med en nödvärnsrätt,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att i de fall en

användning av en nödvärnsrätt blir aktuell skall det

rapporteras till rådet på samma sätt som FN-stadgan

föreskriver då ett medlemsland handlar i

självförsvar,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

verka för att rösträtten i generalförsamlingen

fråntas de medlemsländer som ej betalar sin

medlemsavgift fullt ut,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige

skall arbeta för att ett fjärde mål för FN:s

verksamhet som fokuserar på valfrågor införs,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige i

FN skall arbeta för att en samordnande funktion för

FN:s arbete i valfrågor införs,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att utlovade

svenska bidrag till FN:s organisationer verkligen

betalas ut i tid,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om uppföljning av

FN-konferenserna,

1999/2000:U23 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

verka för ett helt departement inom FN-sekretariatet

för "tidig-varning", med en egen

undergeneralsekreterare och direkt koppling till

säkerhetsrådet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige snarast

ratificerar stadgan om en internationell permanent

brottmålsdomstol,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

verka för ett globalt program för att hindra en

okontrollerad spridning även av s.k. lätta vapen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

verka för att det snabbt, efter ett beslut i

säkerhetsrådet om fredsfrämjande insats, skall kunna

upprättas ett FN-högkvarter i konfliktregionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige skall

verka för en hög beredskap inom det fredsfrämjande

arbetet även för snabba civila insatsstyrkor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

utbildningsinsatserna måste ökas för att förstärka

de afrikanska ländernas fredsfrämjande kapaciteter,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om möjligheten att

kombinera negativa ekonomiska sanktioner med

positiva åtgärder för att bl.a. stärka det civila

samhället i mottagarlandet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ekonomiska

sanktioner bör underordnas ett tydligt politiskt

mål,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om riktade sanktioner

mot politiska eliter i mottagarlandet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige

inleder en diskussion inom FN om vilka kriterier som

bör gälla vid eventuella framtida humanitära

interventioner,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att ytterligare

utreda om generalförsamlingen kan överta ansvaret

för fred och säkerhet då säkerhetsrådet misslyckas

med att ta sitt ansvar,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att regeringen

bör verka för att även FN antar målet att halvera

antalet människor som lever i extrem fattigdom till

år 2015,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

verka för handelsliberaliseringar även inom de

områden där utvecklingsländerna har komparativa

fördelar,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en ökning av

det internationella biståndet med framför allt

ekologiskt hållbara produktionsmetoder,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att FN bör

sätta upp mål för att minska andelen människor som

saknar tillgång till rent vatten och adekvata

sanitära faciliteter,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att FN bör

arbeta fram program för hur IT-användningen kan ökas

och breddas till utvecklingsländerna,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

verka för ett ökat samarbete mellan näringslivet och

regeringen för gemensamma IT-satsningar riktade mot

utvecklingsländerna,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige mer

aktivt bör stödja den av WHO ledda kampanjen mot

malaria,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att FN bör

arbeta fram en explicit målsättning för att hindra

spridningen av hiv/aids,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att öka

samarbetet mellan FN, nationella regeringar och

läkemedelsindustrin för att öka forskningen och

produktionen mot de fattigas sjukdomar,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige

såväl nationellt som tillsammans med andra FN-länder

ökar sitt samarbete med internationellt verksamma

företag för att främja mänskliga rättigheter,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

upprätta ett handlingsprogram för de mänskliga

rättigheterna,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en total

översyn av managementfrågorna inom FN:s

organisationer,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

driva linjen att EU endast behöver tala med en röst

i FN:s säkerhetsråd,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att FN bör söka

nya kompletterande vägar för finansiering,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

öka informationssatsningarna om FN,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige

upprättar bättre kontakter för informationsutbyte

med de svenskar som arbetar i FN-systemet,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige

bättre utnyttjar den kompetens och erfarenhet som

svenskar som har arbetat i FN-systemet besitter,

1999/2000:U202 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om handlingsprogram för

genomförande av handlingsplanen från FN:s

kvinnokonferens.

1999/2000:U204 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att FN skall

genomföra en satsning på fred i Afrika,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en afrikansk freds-

och säkerhetsordning,

1999/2000:U206 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

stödja de i Carlsson/Ramphal-rapporten föreslagna

ändringarna av FN-stadgan,

1999/2000:U216 av Elver Jonsson m.fl. (fp, c) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige

engagerar sig i en särskild samlad aktion för att

uppnå fred och försoning i de krigsdrabbade länderna

i centrala och västra Afrika,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att

understödja fredsaktioner som skulle komma den

afrikanska kontinenten till del.

1999/2000:U402 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att samla världens

länder bakom ett förnyat åtagande för fred, rättvisa

och hållbar utveckling,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att göra miljöfrågan

till en huvudfråga för FN,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om bättre koordinering

av ansträngningar inom FN på olika områden,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en ny generation av

fredsbevarande operationer,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om samarbetsbaserade

kooperativa metoder och metoder för tidig varning,

strukturell prevention m.m.,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett utvecklat och

förfinat sanktionsinstrument,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om SHIRBRIG och

multifunktionella fredsbevarande styrkor,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att regionala

samarbetsorgan med säkerhetsfrämjande inriktning bör

uppmuntras att axla ett större ansvar,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om FN som

koordinator för länder och organisationer i

utvecklingen av det multilaterala biståndet,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om vetorättens

avskaffande,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att världens

länder solidariskt och efter bärkraft måste leva upp

till sina åtaganden visavi FN,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en europeisk

fredsordning,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om OSSE som den

centrala alleuropeiska organisationen för

konfliktförebyggande och konfliktläkande arbete

m.m.,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om OSSE:s status

som regional organisation under FN-stadgan,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om Europarådets

betydelse för utvecklingen av demokrati och

rättsstatskonceptet,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om den

internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om strukturella

riskfaktorer och strukturförändrande åtgärder,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om Sveriges

internationella insatser inom områden som

lagstiftning, utveckling av det civila samhället

m.m.,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om enskilda

organisationer som en viktig resurs i det

konfliktförebyggande arbetet,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att ta till

vara nationell och internationell forskning,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

konfliktförebyggande strategier.

1999/2000:U403 av Björn Leivik (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag på

hur fortsatt svensk militär närvaro i Bosnien-

Hercegovina kan möjliggöras i enlighet med vad som

anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på

hur de civila och militära insatserna kan samordnas

i enlighet med vad som anförts i motionen.

1999/2000:U405 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Folkrepubliken Kinas

kärnvapenprogram,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Nordkoreas

kärnvapenprogram,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Folkrepubliken Kinas

hot om våld mot Taiwan,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen bör

driva frågorna om Folkrepubliken Kinas

kärnvapenprogram, samt hot om våldsanvändning mot

Taiwan, inom ramen för den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken i EU.

1999/2000:U406 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att i FN

föreslå att utarmat uran förbjuds i projektiler och

stridsvagnar enligt vad som anförts i motionen.

1999/2000:U409 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om EU:s möjlighet att

agera inom det vida säkerhetsbegreppets alla delar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av att

framtida europeiska säkerhetspolitiska lösningar

inkluderar en bevarad transatlantisk solidaritet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ingå

i en alleuropeisk säkerhetsordnings alla delar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av att

Sverige stöder de baltiska ländernas ambition att

ingå i en alleuropeisk säkerhetsordnings alla delar,

inklusive deras arbete för Natomedlemskap.

1999/2000:U411 av Mariann Ytterberg och Pär Axel

Sahlberg (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av insatser

för freds- och icke-våldskultur,

2. att riksdagen beslutar att ett svenskt

handlingsprogram för en freds- och icke-våldskultur

utarbetas.

1999/2000:U412 av Sten Tolgfors och Henrik

Landerholm (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en ny

neutralitetsutredning som har mandat att granska

tiden mellan 1969 och 1989 tillsätts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Sveriges

säkerhetspolitiska definition.

1999/2000:U415 av Karin Wegestål och Bengt

Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om OSSE:s parlamentarikerkonferens

resolution i enlighet med den svenska delegationens

förslag.

1999/2000:U416 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige måste

fortsätta att utveckla sin förmåga vad gäller

deltagandet i fredsfrämjande insatser under 7 kap. i

FN-stadgan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en ny generation av

fredsfrämjande insatser där civila och militära

enheter samverkar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om regionalisering av

den fredsfrämjande verksamheten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om effektivisering av

den fredsfrämjande verksamheten inom FN,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av ett snabbt

politiskt beslutsfattande,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om finansiering i

samband med beslut om fredsfrämjande insatser,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utvärdering av

finansieringen av den fredsfrämjande verksamheten,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att deltagandet i

internationella fredsfrämjande operationer inte får

urholka det nationella totalförsvaret,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att se över den

totala strukturen av den fredsfrämjande

verksamheten,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en bättre

samordning mellan olika nationellt involverade

instanser,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att se över hur

återbetalningen av medel från FN hanteras.

1999/2000:U417 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att i Europarådet

verka för EU-parlamentets rekommendation om

möjligheterna att inrätta en europeisk civil

fredskår i enlighet med Europaparlamentets beslut,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att skapa

förutsättningarna för ett institut för

internationell konfliktlösning, konflikthantering

och krigsföregripande insatser.

1999/2000:U507 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om EU:s mandat att

agera för freden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av

restriktivitet i användandet av veto i EU:s

fredsarbete.

1999/2000:U604 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om EU:s mandat att

agera för freden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av

restriktivitet i användandet av veto i EU:s

fredsarbete.

1999/2000:U606 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige

internationellt mer aktivt bör arbeta för att de

homo- och bisexuellas rättigheter inte kränks,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

driva att de homosexuellas rättigheter förs in i de

internationella konventionerna.

1999/2000:U607 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att folkmord och

folkfördrivning bör kunna utgöra grund för

ingripanden enligt FN-stadgan och att Sverige i FN

bör verka för en förändring av FN-stadgan i enlighet

med detta,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige i den

bilaterala dialogen och inom EU verkar för en

struktur för att främja och kontrollera respekten

för mänskliga rättigheter och demokrati i södra

Afrika,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen i det

internationella samarbetet inom FN föreslår att dess

generalförsamling får en utförlig rapport och

genomför en årlig debatt om läget beträffande

mänskliga rättigheter och demokrati i

medlemsländerna,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ekonomiska

sanktioner.

1999/2000:U615 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att

folkrätten vidareutvecklas, bl.a. vad gäller

humanitär intervention.

1999/2000:U621 av andre vice talman Eva Zetterberg

m.fl. (v, kd, c, fp, mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN, EU

och i andra internationella forum skall arbeta för

att de mekanismer som inrättats för att kontrollera

efterlevnaden av de-klarationen om de mänskliga

rättigheterna ges större resurser,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

agera för att öka anslutningen och uppslutningen

kring FN:s konvention om diskriminering av kvinnor,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige skall

fortsätta och intensifiera sitt arbete för

dödsstraffets avskaffande genom både sina bilaterala

kontakter med länder som fortfarande har dödsstraff

och i mellanstatliga organ som FN, EU, OSSE och

Europarådet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige i

internationella forum skarpt kritiserar och

protesterar mot att ungdomar döms till döden och mot

den brutalisering som kommit till uttryck i USA och

Kina och andra länder när det gäller dödsstraffet.

1999/2000:U629 av Tommy Waidelich och Carina Moberg

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

stärkta möjligheter för att döma dem som begått

folkmord och brott mot folkrätten.

1999/2000:U630 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen initierar en

utredning inom FN som tar fram förslag till en

enhetlig internationell miljörättslig

praxisutveckling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige aktivt

bör driva frågan om en rättssäker instansordning för

internationella miljötvister.

1999/2000:U632 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp, s,

m, v, kd, c, fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att FN skall inrätta

en internationell krigsförbrytartribunal för att

ställa förövare inom den indonesiska militären och

den proindonesiska milisen inför rätta för övergrepp

som begicks gentemot den östtimorianska

befolkningen,

1999/2000:U634 av Göran Magnusson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av

opinionsbildning i Sverige mot dödsstraffet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av att

Sverige i olika internationella organ fortsätter

kampen mot dödsstraffet.

1999/2000:U635 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en

FN-konferens om dödsstraffet.

1999/2000:U638 av Karin Wegestål och Bengt

Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förslag antagna av

parlamentarikerförsamlingen i S:t Petersburg 1999.

1999/2000:U639 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari

yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utrikesministern

bör avvisa de förslag om informationscentrum och

europeiskt observatorium som Europarådet framfört.

1999/2000:U643 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att klart och

tydligt fördöma all kinesisk maktpolitik mot Taiwan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Kinas ansvar för

kärnvapenupprustning och kärnvapenspridning i

världen,

1999/2000:U646 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en omfattande och

varaktig internationell insats för att skapa

förutsättningar för varaktig demokrati och fredlig

samlevnad på Balkan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om den fortsatta

Natoutvidgningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vetopolitiken i FN:s

säkerhetsråd,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om svenska

internationella insatser på Balkan,

1999/2000:U650 av Ingrid Näslund och Jan Erik Ågren

(kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen i

lämpliga internationella forum verkar för en

prövning om huruvida begreppet genocid är

otillräckligt för att förpliktiga FN att ingripa i

de situationer där det är av nöden påkallat,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en prövning av om

införandet av begreppet democide skulle föra frågan

framåt.

1999/2000:U803 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av att

Sverige stöder de baltiska ländernas ambition att

ingå i en alleuropeisk säkerhetsordnings alla delar,

inklusive deras arbete för Natomedlemskap,

1999/2000:U903 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning

om omvärldseffekter av nationell politik,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att inom FN ta

initiativ till att utreda förutsättningarna för ett

internationellt juridiskt bindande instrument till

skydd för miljön - en internationell miljödomstol,

6. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i

FN tar initiativ till att organisera en särskild

konferens om ägarmaktens fördelning mellan kvinnor

och män,

1999/2000:K356 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)

vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

arbeta för att de länder vi angett särskilt bör

följas upp inom ramen för FN:s arbete med de

mänskliga rättigheterna.

1999/2000:Ju722 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ta initiativ i

FN för att hålla en världskonferens om mansrollen.

1999/2000:Fö20 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen, under förutsättning av avslag på

yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om den säkerhetspolitiska

utvecklingen,

1999/2000:Fö28 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om det nya Nato,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige i likhet

med de tre baltiska staterna bör söka medlemskap i

Nato,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige skall ge

de baltiska staterna fullt stöd i deras ansökan om

medlemskap i Nato,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om svenskt deltagande i

formandet av en europeisk krishanteringsförmåga,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en europeisk

krishanteringsförmåga måste skapas i fullt samarbete

och förtroende med USA, där EU och Nato har sina

respektive och kompletterande roller att fylla,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att alla europeiska

forum måste stå öppna för ett demokratiskt Ryssland

på samma villkor som för alla andra europeiska

stater,

1999/2000:Fö36 av Lars Ångström m.fl. (mp) vari

yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

ansluta sig till CFE-avtalet så snart som möjligt,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utveckla de

institutioner som saknas för att utveckla och

föreslå konfliktförebyggande politiska insatser,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utveckla de

institutioner som saknas för att utveckla och

producera civila konflikthanteringsinsatser,

1999/2000:Fö205 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om OSSE:s ställning,

1999/2000:So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s,

v, c, mp) vari yrkas

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om internationell

solidaritet och flyktingfrågor,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om bistånd till

utvecklingsländer där homo-/bisexuellas och

transpersoners rättigheter kränks.

1999/2000:Kr233 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om regeringens arbete

med att uppmuntra medierna till självsanerande

åtgärder vad avser bilden av kvinnan och mannen i

medierna,

5. att riksdagen hos regeringen begär en

utvärdering av vad som uppnåtts av det som angivits

i handlingsprogrammet.

1999/2000:MJ807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari

yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige verkar

för att vattenfrågan inlemmas i säkerhetsrådets

arbetsområde som ett "icke militärt hot mot fred och

säkerhet",

1999/2000:A819 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari

yrkas

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att ta

initiativ till en FN-konferens om mansrollen,

4.3 2000/01

2000/01:U4 av Lars Ohly m.fl. (v) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förebyggandet av

väpnade konflikter borde ha satts in i ett

internationellt maktpolitiskt perspektiv.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en mer fullödig

och mindre ensidig redovisning, en mer ingående

analys och ett bättre tillvaratagande av de

erfarenheter som de senaste årens arbete av

konfliktförebyggande och krishantering gett, borde

ha legat till grund för de åtgärder regeringen

föreslår i sin skrivelse.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förhållandet mellan

förebyggande av väpnade konflikter och

vapenproduktion och vapenexport.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringens

skrivelse borde innehålla ett

jämställdhetsperspektiv och ett barnperspektiv på

frågan om förebyggande av väpnade konflikter.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om resursfördelningen

mellan EU:s krishantering och Sveriges insatser till

förebyggande av väpnade konflikter.

2000/01:U5 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det program för

konfliktförebyggande som skall presenteras vid

Europeiska rådets möte i Göteborg innehåller

konkreta strategier för hur olika målsättningar

skall uppnås.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om hur man kan tillföra

en säkerhetspolitisk dimension till svensk

Afrikapolitik.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om svensk beredskap att

delta i krishanteringsoperationer på den afrikanska

kontinenten.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att stödja

afrikanska ansträngningar att inleda konkret

frihandelssamarbete.

2000/01:U206 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att FN ej kan

förhålla sig passivt när grova kränkningar av

mänskliga rättigheter, etnisk rensning, förföljelse,

massmord etc. äger rum med hänvisning till att det

rör sig om ett lands inre angelägenheter.

2000/01:U217 av Holger Gustafsson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inrätta ett

kombinerat civilt och militärt fredscentrum i

Sverige.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att sätta människan

i centrum inom folkrätten.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att FN måste bygga

upp snabbinsatsstyrkor även inom det civila området.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om inrättandet av en

svensk FN-skola.

2000/01:U402 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen både nationellt

och internationellt skall verka för att

konfliktförebyggande åtgärder prioriteras framför

militära aktioner inom all säkerhetspolitisk

verksamhet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att alla Sveriges

internationella uppdrag och mandat före, under och

efter en konflikt genomsyras av ett

jämställdhetsperspektiv.

3. Riksdagen begär att regeringen skall skapa

förutsättningar för kvinnors aktiva deltagande i

konflikthantering före, under och efter en konflikt.

4. Riksdagen begär att regeringen skall prioritera

och aktivt verka för att jämställdhetsarbete skall

inkluderas vid varje internationellt

försvarssamarbete som Sverige deltar i.

5. Riksdagen begär att regeringen skall slå vakt om

och aktivt arbeta för att Sverige skall vara en

alliansfri och neutral stat.

6. Riksdagen begär att regeringen i förhandling med

de övriga medlemsstaterna i EU kräver att Sverige

skall stå utanför den militära dimensionen och

därmed erhåller ett undantag i enlighet med

Danmarks.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att, om Sverige inte

erhåller ett undantag från det militära samarbetet,

bör varje svenskt deltagande i EU:s militära

insatser vara sanktionerat av FN eller OSSE.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige endast

skall delta i EU:s civila del av krishanteringen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige inte

skall medverka i PFF utan i stället verka för att

det försvarspolitiska samarbetet utvecklas inom

ramen för FN och/eller OSSE.

11. Riksdagen begär att regeringen internationellt

verkar för att utveckla och stärka OSSE:s roll som

FN:s regionala organ.

12. Riksdagen begär att regeringen internationellt

verkar för att FN skall förändras och inta rollen

som den legitima internationella fredsskapande,

bevarande och framtvingande makten.

13. Riksdagen begär att regeringen aktivt verkar

för att kvinnor skall få större inflytande inom FN:s

organisation, med målet att könsfördelningen skall

vara jämn.

2000/01:U403 av Sten Tolgfors och Karin Enström (m)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om Sveriges

säkerhetspolitiska definition.

2000/01:U404 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

verka för avskaffad vetorätt och breddad

representation i FN:s säkerhetsråd.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att FN:s

medlemsstater betalar sina medlemsavgifter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

verka för att stärka den globala rättsnorm som FN-

systemet representerar.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en permanent plats

för en ungdomsdelegat i Sveriges delegation till FN.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förslag till

åtgärder för slagkraftigare FN-insatser.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

verka för kvinnors deltagande och genusfrågor i FN-

insatser, fredsförhandlingar och fredsprocesser.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

verka för behovet av ett starkare internationellt,

politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

verka för att legitimera och reglera rätten till

humanitär intervention.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förfina

sanktionsvapnet.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

neutralitetsbegreppet.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Sveriges militära

alliansfrihet.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

verka för att FN skall stödja framväxten av

regionala säkerhetsarrangemang.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att FN-systemet inte

får avsvära sig sitt ansvar för värnet av

internationell fred och säkerhet.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inleda en dialog

med Ryssland om civil/militär och fredlig samverkan.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om EU:s militära

krishanteringsförmåga.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om EU:s civila

krishanteringsförmåga.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige i alla

internationella forum bör utöva påtryckningar för

att misstänkta krigsförbrytare på Balkan utlämnas.

2000/01:U406 av Murad Artin m.fl. (v) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att den svenska regeringen bör verka för att

FN utarbetar andra metoder och typer av sanktioner

mot stater som begår brott mot folkrätten eller mot

mänskliga rättigheter än de som vi sett i bl.a.

Irak, vilka drabbar oskyldiga i stället för dem som

är ansvariga för brotten.

2000/01:U412 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige inte kan

stå likgiltigt om ett medlemsland i EU eller ett

grannland utsätts för hot eller angrepp.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

Sverige stöder de baltiska ländernas strävan att bli

Natomedlemmar.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige inte i

framtiden hamnar i en situation där vi är det enda

av de nordisk-baltiska länderna som valt att stå

utanför Nato.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om hur det faktum att

Sverige inte är Natomedlem påverkar våra möjligheter

till inflytande över formaliserandet av relationerna

mellan EU och Nato.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om de

säkerhetspolitiska konsekvenserna för Sverige av de

amerikanska planerna på att bygga ett nationellt

missilförsvar som kan komma att utsträckas även till

de europeiska Natoländerna.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall ha

en snabbinsatsförmåga för att kunna agera på ett

trovärdigt sätt i en krissituation.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige bör

kunna bistå med ökade polisinsatser i framtida

krishanteringsoperationer.

2000/01:U413 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en ny svensk

säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att Sverige

aktivt skall bidra till att skapa en alleuropeisk

fredsordning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige i likhet

med de tre baltiska länderna bör söka medlemskap i

Nato.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om det nya Nato.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige redan i

dag är en aktiv aktör i det nya Nato.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om svenskt deltagande i

formandet av en europeisk krishanteringsförmåga för

såväl civil som militär krishantering.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en europeisk

krishanteringsförmåga måste skapas i fullt samarbete

med USA, där EU och Nato har sina respektive och

kompletterande roller att fylla.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall ge

de baltiska länderna fullt stöd i deras ansökan om

medlemskap i Nato.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att alla europeiska

forum måste stå öppna för ett demokratiskt Ryssland

på samma villkor som för alla andra europeiska

stater.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökade satsningar på

internationella fredsbevarande och fredsfrämjande

insatser.

2000/01:U414 av Margareta Viklund m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att etablerandet av

fungerande demokratier med respekt för de mänskliga

rättigheterna är grunden för en säkerhetsgemenskap.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en modern och

verklighetsanpassad säkerhetspolitik.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en folkrätt inom

säkerhetspolitiken som först och främst främjar

människors säkerhet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om säkerhetspolitiska

hot från omvärlden.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om internationellt

säkerhetspolitiskt samarbete.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att stärka FN som

organisation för att framgångsrikt kunna arbeta med

global krishantering.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Sveriges

säkerhetspolitiska ansvar i närområdet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inlemmandet av

Östersjöområdet i en alleuropeisk och transatlantisk

säkerhetsordning bör vara en hörnsten i svensk

säkerhetspolitik.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om stöd till de

baltiska staternas uppbyggnad av totalförsvar och

andra säkerhetsfunktioner.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en alleuropeisk

säkerhetsstruktur för 2000-talet.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att framtida hot mot

säkerheten i Europa företrädesvis bör lösas och

hanteras gemensamt inom ett utvidgat EU.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Sveriges deltagande

i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik och

upprättandet av en effektiv krishanteringsförmåga.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett nära och öppet

samarbete med Nato.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utbildningsinsatser

för att öka länders och regionala organisationers

fredsfrämjande kapaciteter.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om det

konfliktförebyggande arbetet och preventiva

åtgärder.

2000/01:U415 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att FN måste

reformeras.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om FN:s roll för global

fred, säkerhet och nedrustning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om FN:s roll för

globalt fattigdomsavskaffande, rättvisa och social

utveckling.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om demokratisering av

FN.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om FN:s framtid - med

Sverige i tiden.

2000/01:U416 av Sten Tolgfors och Henrik Landerholm

(m) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut: Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

ny neutralitetsutredning, med mandat att granska

tiden 1969-1989.

2000/01:U501 av Sten Tolgfors och Henrik Landerholm

(m) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om mandatfrågan i

EU:s krishantering.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om behovet av en

modernisering av FN-stadgan.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att civil

krishantering försvåras eller omöjliggörs utan en

trovärdig militär krishanteringsförmåga inom EU.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om behovet av

restriktivitet i användandet av veto i EU:s

fredsarbete.

2000/01:U503 av Marianne Andersson m.fl. (c, v, kd,

mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige som

ordförande i EU skall arbeta för god

samhällsstyrning och tydliga spelregler i

Aseanländerna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige som

ordförande i EU skall arbeta för rimliga

arbetsvillkor och organisationsfrihet i

Aseanländerna.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige som

ordförande i EU skall arbeta för större öppenhet och

minskad korruption i Aseanländerna.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige som

ordförande i EU skall arbeta för effektivare

narkotikabekämpning i Aseanländerna.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige som

ordförande i EU skall arbeta för hårdare tag mot

sexhandeln med kvinnor och barn i Aseanländerna.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige som

ordförande i EU skall arbeta för överföring av

miljökunskaper till Aseanländerna.

2000/01:U504 av Margareta Viklund och Björn Leivik

(kd, m) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

påverka övriga medlemsländer i EU för att så snabbt

som möjligt bygga upp en handlingskraftig

ordningsmakt och ett fungerande rättsväsende i

Kosovo.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige

långsiktigt skall verka för att Kosovo skall bli

självständigt.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att verka för att

Kosovo liksom övriga länder på Balkan integreras i

det europeiska samarbetet, EU.

2000/01:U509 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utvidgningen bör

vara den högst prioriterade frågan för Sveriges

ordförandeskap i EU.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

Sverige stöder de baltiska ländernas ambition att

ingå i en alleuropeisk säkerhetsordnings alla delar,

inklusive deras arbete för Natomedlemskap.

2000/01:U511 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att en

prioriterad fråga för Sverige skall vara att inom EU

driva att säkerhetssamarbetet inte definieras i

enbart militära termer utan också i sociala,

ekonomiska och ekologiska termer.

2000/01:U513 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om hur Sverige under

ordförandeskapet skall säkerställa ett politiskt

genombrott i utvidgningsförhandlingarna.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen under

det svenska ordförandeskapet kommer att ha den

snabbinsatsförmåga som krävs för att ha kapacitet

att agera inom 30 dagar om det uppstår en ny

krissituation på Balkan.

2000/01:U609 av Karin Wegestål och Bengt

Silfverstrand (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

Sveriges säkerhets- och utrikespolitik.

2000/01:U620 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att FN nu skall

fokusera på fred i Afrika.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en afrikansk freds-

och säkerhetsordning.

2000/01:U621 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ekonomiska

sanktioner.

2000/01:U623 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om FN.

2000/01:U630 av Margareta Viklund m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inom FN verka

för en reformerad folkrätt och bättre

förutsättningar för humanitära interventioner.

2000/01:U632 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige under

sitt ordförandeskap verkar för att EU och det

internationella samfundet fortsätter att utöva

starkast möjliga påtryckningar på regimen i Burma.

2000/01:U633 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige under

sitt ordförandeskap i EU verkar för att Indonesien i

olika multilaterala sammanhang förmås att fortsätta

den påbörjade demokratiska utvecklingen av landet

och genomföra fredliga lösningar av Indonesiens

många territoriella och etniska konflikter.

2000/01:U635 av andre vice talman Eva Zetterberg

m.fl. (v, kd, c, fp, mp) vari föreslås att riksdagen

fattar följande beslut:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige som ordförandeland i EU verkar

för att EU intar en kritisk och vaksam hållning när

det gäller mänskliga rättigheter och därvid särskilt

granskar angreppen på medlemmar av falungong,

situationen i Tibet och tillämpningen av

dödsstraffet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige som ordförandeland i EU bör rikta

ökad uppmärksamhet på brotten mot mänskliga

rättigheter och tillämpningen av dödsstraff i

Saudiarabien.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige som ordförandeland i EU bör verka

för att USA, som en följd av sin ansvarsställning

som den mäktigaste stormakten i världen när det

gäller mänskliga rättigheter, avskaffar

dödsstraffet.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige som ordförandeland i EU verkar

för att EU:s kritiska dialog med Iran intensifierar

sin kritik av Iran enligt vad som anförs i motionen.

2000/01:U641 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, v,

kd, mp, fp) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Sveriges ansvar och

möjligheter att påverka EU beträffande relationerna

till Turkiet i samband med ordförandeskapet i EU.

2000/01:U643 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att EU skall stödja

demokratiseringen av Serbien.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att EU skall

understödja återskapandet av fri rörlighet inom det

forna Jugoslavien och västra Balkan.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att EU skall inlemma

ett demokratiskt Serbien i programmet för västra

Balkan.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att EU skall

avveckla sina handelshinder gentemot länderna på

västra Balkan.

2000/01:U654 av Hillevi Larsson (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige agerar för att

uppmärksamma situationen för kurderna i Irak under

Sveriges ordförandeskap.

2000/01:U656 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en omfattande och

varaktig internationell insats för att skapa

förutsättningar för varaktig demokrati och fredlig

samlevnad på Balkan.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om den fortsatta

Natoutvidgningen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förutsättningarna

för en demokratisk utveckling i Serbien.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om de internationella

sanktionerna mot Serbien.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att alla som bodde i

Kosovo före kriget skall ges möjlighet att fortsätta

leva i Kosovo i fred och säkerhet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förutsättningarna

för demokrati och fredlig samlevnad i Bosnien.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rätten för alla som

tvingats fly under krigen på Balkan att oavsett

etnisk tillhörighet kunna återvända hem.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om fortsatt stöd till

Montenegro i dess strävanden mot fortsatta politiska

och ekonomiska reformer och ökat europeiskt

samarbete.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att särskilt

uppmärksamma behovet av stöd till och samarbete med

Makedonien.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förutsättningarna

för en snabb integration i olika europeiska

samarbetssträvanden.

2000/01:U658 av Elver Jonsson (fp) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige under

sitt kommande ordförandeskap i EU för upp frågan om

kvinnors ohälsa i tredje världen såsom könsstympning

och hivspridning högt på den politiska dagordningen.

2000/01:K398 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att prioritera

utvidgningen under ordförandeskapet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att den främsta

uppgiften skall vara att slutföra så många

förhandlingskapitel som möjligt under

ordförandeskapet.

2000/01:So450 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ta initiativ i

FN för att hålla en världskonferens om mansrollen.

2000/01:MJ838 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att man under sitt

ordförandeskap inom EU kontinuerligt förankrar

arbetet i riksdagen.

11. Riksdagen begär att regeringen i

förberedelsearbetet inför samt under genomförandet

av ordförandeskapet skapar en mötesplats för olika

aktörer i samhället.

2000/01:A808 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

38. Riksdagen begär att regeringen tar initiativ

till en FN-konferens om mansrollen.

5 Utskottet

5.1 En global säkerhetsordning

Sammanfattning

Utskottet framhåller att främjandet av respekt för

de mänskliga rättigheterna i hela världen är en av

grundpelarna i svensk utrikespolitik, och om

kränkningar förekommer måste det påtalas.

Utskottet välkomnar ansträngningarna inom FN-

systemet att integrera de mänskliga rättigheterna i

sina olika program. Betoningen bör ligga på att

effektivisera de etablerade mekanismerna snarare än

att skapa nya.

Utskottet menar att näringslivet har en viktig roll

att spela i främjandet av de mänskliga

rättigheterna. Frivilliga åtaganden av olika slag

skulle utgöra ett stort steg framåt. Det måste

samtidigt understrykas att mänskliga rättigheter

reglerar förhållandet mellan staten och individen,

och det åligger varje stat att tillse att de

mänskliga rättigheterna tillkommer den enskilde.

Utskottet konstaterar att de homo- och bisexuellas

rättigheter redan är skyddade av befintliga MR-

konventioner, men när förutsättningar finns för att

driva frågan framåt bör målsättningen vara att få

deras rättigheter införda i FN:s konvention för de

politiska och medborgerliga rättigheterna. Utskottet

utgår från att Sverige i FN och andra

internationella sammanhang fortsätter att vara

drivande i frågan om dessa gruppers rättigheter.

Utskottet betonar att det är viktigt att fortsätta

arbetet med att stärka de mekanismer som FN förfogar

över på MR-området. För närvarande är

kommittésystemet föremål för en översyn i syfte att

effektivisera verksamheten, och särskilda insatser

kan vara befogade. FN:s MR-verksamhet skulle kunna

tillföras större resurser om alla medlemsländer

betalade sina avgifter till organisationen.

1979 års konvention om avskaffande av allt slags

diskriminering av kvinnor är en av FN:s centrala

konventioner för mänskliga rättigheter. Utskottet

finner det dock beklämmande att denna konvention är

den av alla konventioner på MR-området som givit

upphov till flest vittgående reservationer och menar

att Sverige bör fortsätta att verka för en

universell anslutning till konventionen och påtala

att reservationer som strider mot dess ändamål skall

dras tillbaka. Utskottet uttrycker sin

tillfredsställelse över att konventionen mot

diskriminering av kvinnor kommer att kompletteras

med en individuell klagorätt.

Folkrätten slår fast alla staters rätt till

självbestämmande och suveränitet. Det generella

våldsförbudet är grundläggande i FN-stadgan. Förutom

i fall av självförsvar är det endast FN:s

säkerhetsråd som kan besluta om undantag från

förbudet att bruka våld. Frågan om det

internationella samfundets rätt att ingripa med våld

mot en enskild stat för att hindra grova kränkningar

av de mänskliga rättigheterna har emellertid

aktualiserats vid flera tillfällen under senare år,

varvid motsättningen mellan å ena sidan FN-stadgans

våldsförbud och en betoning av säkerhetsrådets

auktoritet och å den andra sidan nödvändigheten av

att förhindra humanitära katastrofer framstått

tydligt.

Utskottet konstaterar att FN:s säkerhetsråd i flera

fall ingripit mot bl.a. folkmord. När säkerhetsrådet

inte har förmått att agera för att säkra

internationell fred och säkerhet har det förekommit

att FN:s generalförsamling fattat beslut som givit

mandat åt världssamfundet att ingripa med

våldsmedel.

Utskottet framhåller att Sverige betonar det

våldsmonopol som givits FN:s säkerhetsråd och

understryker vikten av att utveckla och stärka FN:s

förmåga att i tid kunna fatta kraftfulla beslut. Med

ett bättre fungerande säkerhetsråd skulle tendensen

att använda våld utan säkerhetsrådets medgivande

kunna stävjas. Att delegera FN:s våldsmonopol skulle

riskera att regionalisera folkrätten och att

undergräva det reformarbete som pågår inom FN. En

viktig historisk lärdom är att instrumenten för att

förebygga konflikter måste utvecklas.

Utskottet ställer sig tveksamt till om nya

brottsrubriceringar skulle stärka skyddet för de

mänskliga rättigheterna. Det senaste decenniet har

visat att det ytterst är det internationella

samfundets politiska vilja som avgör om ingripande

mot brott mot mänskligheten sker eller ej.

Utskottet konstaterar att Sverige sedan många år

agerar för ett avskaffande av dödsstraffet, och ett

förbud mot dödsstraffet utgör en prioriterad uppgift

i MR-arbetet. I avvaktan på att dödsstraffet

avskaffas världen över verkar Sverige för att dess

tillämplighet och verkställande inskränks.

Frågan om dödsstraffets avskaffande är fortfarande

kontroversiell, och tillräckligt stöd för att ordna

en särskild FN-konferens föreligger för närvarande

inte. Inriktningen bör därför vara att etablera

frågan om dödsstraffet på FN:s dagordning.

Utskottet finner det särskilt anmärkningsvärt att

det i en demokrati som Förenta staterna utdöms och

verkställs dödsstraff mot minderåriga och mentalt

handikappade.

Utskottet anser att inrättandet av den

internationella brottmålsdomstolen (ICC) innebär ett

viktigt steg framåt för den internationella

rättskipningen. Utskottet vill framhålla att det är

angeläget att en svensk ratificering äger rum utan

onödigt dröjsmål. När den internationella

brottmålsdomstolen har trätt i funktion kommer

behovet av att inrätta särskilda

krigsförbrytartribunaler att bortfalla.

Miljöfrågor, inte minst sådana som rör tillgången

till färskvatten, får, enligt utskottet, allt större

betydelse för internationell säkerhet. Ett enhetligt

tvistlösningssystem, t.ex. genom inrättandet av en

miljödomstol, skulle kunna innebära fördelar.

Samtidigt ter det sig utomordentligt komplicerat att

sammanföra det stora antal sinsemellan olika

konventioner som i dag finns på miljöområdet.

Svårigheterna att nå internationell enighet om en

miljödomstol och att få staterna att underkasta sig

dess jurisdiktion skall heller inte underskattas.

Vidare skulle ett stort antal existerande miljöavtal

behöva ändras. Den internationella domstolen i Haag

har en särskild miljökammare, vilket i dagsläget

bedöms vara tillräckligt.

Utskottet framhåller att det finns behov av

reformer inom FN på ett flertal områden. En viktig

del är förbättrade ledningsstrukturer där utskottet

anser att det är av största betydelse att FN

besitter personal med hög kompetens inom sina

ansvarsområden. En annan del av det pågående

reformarbetet inom FN är att förbättra

uppföljningen. Det är vidare av vikt att FN

informerar om sin verksamhet, en uppgift som även

tillkommer medlemsländerna. Främjandet av

demokratiska val är en uppgift av stor vikt för FN,

menar utskottet. Vidare framhåller utskottet att

stärkandet av samordningen mellan det bistånd som

FN:s olika fackorgan bedriver är en av de viktigaste

frågorna i FN:s reformprocess. FN måste även spegla

den värld den representerar. Således bör FN:s

personal avspegla en etnisk mångfald och ha en

jämställd fördelning mellan könen. Utskottet har i

många olika sammanhang understrukit behovet av att

höja andelen kvinnor inom FN-systemet. Utskottet

utgår från att regeringen fortsätter att driva denna

viktiga fråga. Utskottet fäster stor vikt vid att

Sverige fortsätter att bidra till att FN:s

reformprocess fortskrider.

Utskottet anser att det är av största vikt att FN:s

medlemsstater uppfyller sina skyldigheter gentemot

världsorganisationen bl.a. när det gäller

finansieringen.

Utskottet kan konstatera att under lång tid kunde

inte FN:s stadga användas som det var tänkt. Man bör

hålla i minnet att låsningar mellan stormakterna i

hög grad präglade rådets arbete under det kalla

kriget. Efter det kalla krigets slut har emellertid

förhållandena förändrats. Utskottet anser att FN nu

har stora möjligheter att agera om stadgan och det

befintliga regelverket används på rätt sätt. Det som

krävs är i första hand att politisk vilja

manifesteras från medlemsländernas sida och att de

permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet är villiga

att axla sitt ansvar.

Utskottet är väl medvetet om att FN:s säkerhetsråd

vid många tillfällen har hämmats av de permanenta

medlemmarnas vetorätt. Endast det faktum att en

stormakt hotar att använda sitt veto kan beröva

rådet handlingskraft. Samtidigt anser utskottet att

det inte är realistiskt att i närtid avskaffa

vetorätten. Utskottet fäster däremot stor vikt vid

att ansträngningar görs för att försöka etablera en

ny praxis vad gäller användandet av vetorätten i

säkerhetsrådet. Bärande i en sådan praxis skulle

vara att de permanenta medlemmarna endast använder

vetorätten vid de tillfällen då deras egen

nationella säkerhet är berörd. Utskottet manar

vidare att säkerhetsrådet bör utvidgas med nya

länder och att det därvid eftersträvas en bättre

geografisk balans.

Utskottet konstaterar att den ekonomiska

globaliseringen innebär såväl möjligheter som stora

utmaningar som berör hela världen. Till dessa hör

miljöproblemen som främst industrialiseringen i den

rika världen har skapat. Millennietoppmötet var ett

viktigt tillfälle för världens ledare att samlas för

att diskutera FN:s framtid. Utskottet ser positivt

på att fattigdomsbekämpning, konfliktförebyggande

och hållbar utveckling sätts i centrum i FN:s

framtida arbete.

Utskottet konstaterar att väpnade konflikter oftast

innebär enorma kostnader, främst i människoliv men

även materiellt och politiskt. Utskottet menar att

de mänskliga och materiella kostnader som följer av

väpnade konflikter framträder tydligare i dag när

merparten av de väpnade konflikterna är inom-

nationella och saknar mellanstatlig dimension. Namn

som Bosnien, Srebrenica, Kosovo och Rwanda kommer

alltid att påminna om de mänskliga lidanden som

förorsakas av väpnade inomnationella konflikter.

Utskottet understryker betydelsen av att svensk

utrikespolitik, EU:s gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitik samt FN:s politik genomsyras av ett

perspektiv av konfliktförebyggande och ser mycket

positivt på att arbetet med att förebygga väpnade

konflikter har fått ökad nationell och

internationell uppmärksamhet. Utskottet noterar

särskilt att regeringens skrivelse till riksdagen

2000/01:2 Att förebygga väpnade konflikter är ett

värdefullt bidrag i sammanhanget.

Utskottet framhåller vikten av att säkerhet för

människor lyfts fram som en huvuduppgift i det

bredare säkerhetspolitiska arbetet. Mänsklig

säkerhet tar fasta på individens behov av frihet

från nöd och fruktan. Mänsklig säkerhet är enligt

utskottets uppfattning en förutsättning för

samhällelig stabilitet, vilket i sin tur befrämjar

regional och internationell fred och säkerhet.

Utskottet kan även konstatera att tyngdpunkten i

internationell politik och folkrätt har förflyttats

från nationell säkerhet och suveränitet till

människors säkerhet, de mänskliga rättigheterna och

demokratiska fri- och rättigheter.

Utskottet menar att tre steg i en

konflikthanteringsprocess kan identifieras. Det

första steget är förebyggande och baseras på analys

av konflikter. Genom att tidigt identifiera källor

till konflikter - och att i nästa steg vidta

åtgärder inom ramen för civil krishantering - kan

det undvikas att dessa konflikter övergår i

motsättningar som tar sig våldsamma uttryck. Skulle

detta inte vara möjligt att uppnå utan att

motsättningarna fördjupas och leder över i kris och

krig bör det även finnas möjlighet till militär

krishantering. Det är emellertid utskottets bestämda

uppfattning att tonvikten i arbetet bör ligga på de

två första stegen i en konflikthanteringsprocess,

konfliktanalys och civil krishantering. På detta

sätt kan omfattande kostnader, främst i människoliv

och lidande men även vad gäller andra

samhällsresurser, undvikas.

Utskottet menar att ett av de viktigaste hindren

mot att denna delvis nya inriktning av svensk

utrikespolitik och internationell politik får det

genomslag som är motiverat är att

konfliktförebyggande kan uppfattas som något

abstrakt. Enligt utskottets mening innebär

förebyggande av konflikter till stor del långsiktigt

agerande för t.ex. socioekonomisk rättvisa och

stabilitet eller för stärkandet av en visst lands

politiska institutioner. Det är nödvändigt, menar

utskottet, att en insikt sprider sig om att utrikes-

och säkerhetspolitik även måste handla om sådana

långsiktiga insatser.

Utskottet vill också betona att varje situation är

unik och att det inte går att ange generella koncept

som passar för alla konfliktsituationer. Det rör sig

om komplexa skeenden och processer, i vilka man

försöker göra insatser för att dessa inte skall

spåra ur och leda till väpnat våld. Enligt

utskottets uppfattning bör fokus i det

konfliktförebyggande arbetet vara på vilka

instrument som finns och hur de kan fungera.

Utskottet konstaterar att konflikter är en naturlig

och ofrånkomlig del av den politiska vardagen i alla

samhällen, även i demokratier, och att de ofta kan

driva samhällsutvecklingen framåt. Utmaningen för

det internationella samfundet i det

konfliktförebyggande arbetet är att bidra till att

konflikterna hanteras så att våldsanvändning och

mänskligt lidande kan undvikas. Konfliktförebyggande

syftar enligt utskottets mening till att på ett

konstruktivt sätt kanalisera konflikter, i

betydelsen samhällsmotsättningar, genom fredliga

procedurer och strukturer och förhindra att de tar

sig väpnade uttryck. Här bör även, enligt utskottets

mening, de största ansträngningarna göras för att

förbättra det internationella samfundets

krishanteringsförmåga. Skulle det misslyckas att

hindra en eskalering av en konflikt och öppen

våldsanvändning utbryta skall det internationella

samfundet ha tillgång till både civila och militära

krishanteringsresurser samt kapacitet för

återuppbyggnadsinsatser efter det att omfattande

våldshandlingar har upphört.

Utskottet välkomnar därför den utveckling som sker

inom FN, EU, OSSE och i Sverige när det gäller att

utveckla förmågan till förebyggande av väpnade

konflikter, att förstärka kapaciteten för civila

krishanteringsinsatser samt att för ändamålet

lämpliga militära resurser kan ställas till det

internationella samfundets förfogande för militär

krishantering.

Utskottet konstaterar att förebyggande av väpnade

konflikter har kommit att inta en alltmer

framträdande plats på FN:s agenda. Utskottet menar

att det är angeläget att stärka FN:s kapacitet för

planering och genomförande av fredsfrämjande

insatser med stora civila komponenter. Utskottet

noterar att arbetet för att förbereda FN för bredare

insatser inom det fredsfrämjande området redan har

inletts. I Brahimirapporten om reformer av FN:s

verksamhet avseende fred och säkerhet, som

presenterades i augusti år 2000, gavs flera

rekommendationer om hur FN:s kapacitet på den civila

sidan kan stärkas - såväl vad avser civilpoliser som

andra civila experter.

Utskottet framhåller att det även inom EU pågår ett

mycket värdefullt arbete med att stärka

medlemsstaternas förmåga inom militär och civil

krishantering för att på så vis också bättre kunna

svara på de ökade behov som finns inom främst FN och

OSSE. När det gäller den senare organisationen

konstaterar utskottet att OSSE redan år 1999 har

fattat beslut om skapandet en civil

snabbinsatsberedskap (REACT).

Utskottet anser att det är viktigt att analysera

strukturella riskfaktorer för att förebygga väpnade

konflikter. Det är vidare av vikt att angripa dessa

grundläggande riskfaktorer och konfliktorsaker för

att förebygga väpnade konflikter. Utskottet

konstaterar att resursknapphet eller ojämn

fördelning av resurser utgör en potentiell

konfliktorsak, som ensam eller i kombination med

andra strukturella riskfaktorer eller

konfliktutlösande omständigheter kan leda till

väpnade konflikter inom och mellan stater. Utskottet

vill i sammanhanget understryka biståndets

säkerhetsfrämjande karaktär och att Sveriges

omfattande utvecklingssamarbete kan utgöra ett

effektivt instrument för att minska grogrunden för

destabilisering och väpnad konflikt. Vidare vill

utskottet framhålla att väpnade konflikter ofta

föregås av - eller rent av orsakas av - grova

kränkningar av befolkningens rättigheter. Respekten

för folkrättens regler om de mänskliga rättigheterna

är därför en viktig faktor för att förebygga väpnade

konflikter. Långsiktiga insatser för att stärka en

kultur av respekt för folkrätten, bl.a. genom

utbildningsinsatser och politisk dialog, har enligt

utskottets uppfattning en strukturellt förebyggande

funktion och är en viktig del av arbetet med att

stärka förebyggandet. Utskottet vill understryka att

även länken mellan demokrati, säkerhet och

konfliktförebyggande är stark och tydlig.

Deltagande, representativitet och legitimitet är

centrala begrepp för såväl en sund

demokratiseringsprocess som för hanteringen av

interna konflikter. Det är utskottets uppfattning

att en demokratisk samhällsordning underlättar

hanteringen av samhälleliga motsättningar med

fredliga medel och inom institutionaliserade

kanaler.

Det är utskottets mening att regionala

säkerhetsarrangemang är ett nödvändigt och

värdefullt inslag i världssamfundets globala

säkerhetsarkitektur i enlighet med FN-stadgans

kapitel VIII. Detta innebär bl.a. att det alltid är

FN:s säkerhetsråd som har det primära ansvaret för

internationell fred och säkerhet, medan de regionala

organisationerna kan ge ett värdefullt bidrag och

stöd till rådets arbete i detta avseende.

Utskottet framhåller vidare att involverande av

fler kvinnor i arbetet med konfliktförebyggande och

konflikthantering i många fall kan göra arbetet mer

framgångsrikt och mångfasetterat. Såväl mäns som

kvinnors erfarenheter och kompetens måste tas till

vara inom verksamhetsområdet. Därutöver kan kvinnor

sannolikt föra in perspektiv som män kanske ofta

förbiser som t.ex. olika former av våld och hot mot

kvinnor.

Utskottet betonar att det är angeläget att FN och

världssamfundet utvecklar och förfinar

sanktionsinstrumentet till att bli ett mer

selektivt, verkningsfullt och användbart verktyg.

Rätt använda och utformade förblir sanktioner ett

värdefullt inslag - inte minst som medel för att

förebygga väpnade konflikter - i den åtgärdskatalog

som FN förfogar över. Utskottet menar även att bakom

sanktioner bör finnas ett beslut i FN:s säkerhetsråd

eller i EU:s ministerråd för att ge dem nödvändig

legitimitet. Utskottet fäster stor vikt vid att

utgångspunkten för sanktioner bör vara att maximal

press riktas mot den krets i sanktionslandet som har

möjlighet att påverka landets politik, samtidigt som

negativa humanitära effekter på civila och tredje

land i möjligaste mån undviks. Utskottet menar att

sanktionsregimer, förutom att vara anpassade för att

träffa berörda makthavare, alltid bör följas upp

och, om möjligt, kompletteras med fortgående

politiska ansträngningar. Ett totalt avbrott i

dialogen med sanktionslandet innebär mindre

möjligheter till påverkan och bör i möjligaste mån

undvikas. Det är av vikt, anser utskottet, att

sanktionsregimen ingår som en del i en bredare,

genomtänkt politisk strategi, där andra inslag

återfinns som understöder sanktionsregimen. Som

isolerad åtgärd har sanktioner sällan

förutsättningar att bli framgångsrika, menar

utskottet. Världssamfundet måste också vinnlägga sig

om att tydligt förklara syftet med sanktionerna,

liksom villkoren för ett hävande. Utskottet vill

betona att utan förståelse och acceptans hos

allmänheten - såväl i sanktionslandet som i

omvärlden - undergrävs politikens möjligheter att

verka. I vissa fall kan det vara befogat att det

internationella samfundet, samtidigt som sanktioner

införs, söker mildra de humanitära effekterna och

stärka det civila samhället.

5.1.1 Folkrätt

5.1.1.1 Bakgrund

Folkrätten kan sägas vara det regelsystem som

tillämpas i relationerna mellan stater och andra

internationella rättssubjekt (exempelvis

mellanstatliga organisationer). I motsats till vad

som gäller inom stater kännetecknas den

mellanstatliga rättsbildningen av en låg grad av

formalism. Folkrättens grunder är dels

sedvaneregler, dels regler i traktater. FN-stadgans

undertecknande 1945 innebar att en stor del av

sedvanerätten formulerades i traktatform, och genom

att de allra flesta av jordens stater åtagit sig att

respektera FN-stadgan utgör dess principer numera

grundnormen för staternas uppträdande i

internationella och andra sammanhang. FN-stadgan ger

säkerhetsrådet rätt att för medlemsstaterna fatta

bindande beslut för att upprätthålla internationell

fred och säkerhet.

Till folkrätten hör även mänskliga rättigheter och

humanitär rätt. I FN-stadgans inledning slås de

fundamentala mänskliga rättigheternas universella

giltighet fast, och FN:s generalförsamling antog

redan 1948, vid sin session i Paris, den allmänna

förklaringen om de mänskliga rättigheterna

(Universal Declaration of Human Rights). Denna utgör

den moraliska grunden för alla FN:s medlemsstater.

De allra flesta av jordens länder har också

förbundit sig att respektera denna genom att

ratificera de två FN-konventionerna om medborgerliga

och politiska rättigheter samt om ekonomiska,

sociala och kulturella rättigheter. Inom FN har

också en rad särskilda konventioner antagits, bl.a.

konventionen om förebyggande och bestraffning av

folkmord (1948), konventionen om avskaffande av allt

slags rasdiskriminering (1965) samt konventionen om

avskaffande av alla former av diskriminering av

kvinnor (1979). Den humanitära rätten, som uppsätter

krigets lagar och som formulerats i de s.k.

Genèvekonventionerna, tillhör också folkrätten.

Ett fullständigt domstolsväsende inom folkrätten

saknas. Blott ett fåtal fall görs till föremål för

prövning av den internationella domstolen i Haag,

som kan döma i tvister mellan stater. FN:s MR-

kommission samt ett antal särskilda kommittéer har

till uppgift att granska att medlemsländerna

uppfyller de åtaganden de gjort i konventionerna.

När det gäller de brott mot mänskligheten,

krigsförbrytelser och folkmord, som begicks under

inbördeskrigen i Rwanda och f.d. Jugoslavien har

FN:s medlemsstater beslutat att inrätta särskilda

tribunaler för att ställa misstänkta krigsförbrytare

inför rätta. 1998 antogs fördraget som inrättar den

internationella brottmålsdomstolen, som

kontinuerligt skall kunna beivra krigsförbrytelser,

folkmord och brott mot mänskligheten. Ännu har dock

inte 60 stater ratificerat fördraget, vilket krävs

för att domstolen skall kunna utöva jurisdiktion.

5.1.1.2 Mänskliga rättigheter

Motionerna

Folkpartiet understryker i motion 1999/2000:U22 (fp)

yrkande 4 att kampen för att stärka de mänskliga

rättigheterna är en av hörnstenarna i Sveriges

internationella engagemang. Trots att många av

världens stater respekterar de mänskliga

rättigheterna och ser dem som en universell

angelägenhet, nås vi ständigt av rapporter om hur

grova kränkningar begås. Sverige bör därför

intensifiera sitt arbete med att försvara och

förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna.

Detta bör ske dels genom vårt engagemang i

multinationella organisationer, dels genom Sveriges

bilaterala samarbete med andra länder. I yrkande 5

betonar motionärerna det angelägna i att Sverige

snabbt och tydligt markerar avstånd mot länder som

grovt kränker de grundläggande mänskliga

rättigheterna.

Kristdemokraterna framhåller i motion 1999/2000:U23

(kd) yrkande 21 att globaliseringen och

nationalstaternas delvis minskade makt har medfört

att människors rättigheter alltmer satts i centrum.

Insikten om att det behövs vissa gemensamma normer

har vuxit. Kristdemokraterna anser dock att FN,

nationella regeringar, näringslivet och enskilda

organisationer borde kunna samarbeta mer effektivt

för att främja och försvara de mänskliga

rättigheterna. Inte minst företagen har en avgörande

roll för att stärka de mänskliga rättigheterna, både

genom att tillämpa arbetsrättsliga standarder och

efterleva förbud mot barnarbete.

I motion 1999/2000:U606 (mp) framhålls att homo- och

bisexuella utsätts för förföljelse i delar av

världen. Ett stort antal länder förbjuder

homosexualitet, medan diskriminering och förföljelse

är vanliga även i länder som inte har förbud.

Sverige bör därför arbeta aktivt på det

internationella planet för att homo- och bisexuellas

rättigheter inte skall kränkas, anförs det i yrkande

1. Vidare bör regeringen verka för att homosexuellas

rättigheter förs in i FN:s konventioner för de

mänskliga rättigheterna (yrkande 2).

I flerpartimotion 1999/2000:So225 (fp, s, v, c, mp)

yrkande 21 anför motionärerna att homo- och

bisexuella utsätts för förföljelse i många delar av

världen. Sverige bör därför arbeta i EU och FN för

att homo- och bisexuellas rättigheter inte skall

kränkas. Vidare hemställs i yrkande 22 att Sverige

som biståndsgivare bör ta upp frågan om homo- och

bisexuellas rättigheter med mottagarländerna.

I flerpartimotion 1999/2000:U621 (v, kd, c, fp, mp)

yrkande 1 menar motionärerna att resursbrist är ett

problem för de internationella organ som

kontrollerar efterlevnaden av deklarationerna om de

mänskliga rättigheterna. Sverige bör därför i FN, EU

och andra internationella forum verka för att dessa

mekanismer ges större resurser.

I yrkande 3 lyfts FN:s kvinnokonvention från 1979

fram som ett viktigt instrument. Men trots att

konventionen ratificerats av över 160 stater är

tillämpningen av dess bestämmelser fortfarande

otillfredsställande. Mot denna bakgrund bör Sverige

kraftfullt agera för att öka uppslutningen kring

FN:s kvinnokonvention.

Miljöpartiet anser i partimotion 1999/2000:K356 (mp)

yrkande 9 att Sverige aktivt bör arbeta för att

komma till rätta med brott mot de mänskliga

rättigheterna i olika delar av världen. Ett antal

länder där situationen är allvarlig bör särskilt

följas upp inom ramen för FN:s arbete med de

mänskliga rättigheterna.

Centerpartiet framhåller i motion 2000/01:U404 (c)

att det är av utomordentlig vikt att kontinuerligt

följa upp de åtaganden som gjorts vid FN:s

konferenser. Likaså är det angeläget att FN:s

konventioner sprids och respekteras, och att

instrumenten för att övervaka efterlevnaden av dem

hela tiden utvecklas. Målet måste vara att

konventionerna naturligt och integrerat kan utgöra

miniminormer, yttre ramar för eller i vart fall

genomsyra överstatliga, storregionala eller

nationella överenskommelser och lagstiftningar.

Sverige bör verka för att den globala rättsnorm som

FN-systemet representerar stärks (yrkande 3).

För en stabil och hållbar fred krävs, enligt motion

2000/01:U414 (kd), i första hand en säkerhetspolitik

som bygger på fredlig konfliktlösning,

rustningskontroll och nedrustning samt politiskt och

ekonomiskt samarbete. Etablerandet av fungerande

demokratier med respekt för mänskliga rättigheter är

grunden för att långsiktigt skapa en

säkerhetspolitiskt trygg gemenskap (yrkande 1).

I dagens konflikter drabbas den civila befolkningen

hårt. Med alltfler inomstatliga konflikter, och då

stater inte enbart misslyckas med att skydda sin

befolkning utan ibland även är den direkta

förtryckaren, ökar behovet av att komplettera synen

om staters säkerhet med en medveten syn på

människors säkerhet. Det behövs enligt motionärerna

en modern och verklighetsanpassad säkerhetspolitik

(yrkande 2) som grundar sig på en folkrättssyn inom

det säkerhetspolitiska området som först och främst

främjar människors säkerhet i såväl mellanstatliga

som inomstatliga konflikter och som skyddar

civilbefolkningen från hot och förtryck (yrkande 3).

Utskottets överväganden

I motion 1999/2000:U22 (fp) yrkandena 4 och 5

understryker Folkpartiet att främjandet av de

mänskliga rättigheterna är en av hörnstenarna i

svensk utrikespolitik, och något som bör prägla vårt

agerande såväl multi- som bilateralt. Sverige bör ta

avstånd från de länder som grovt kränker de

mänskliga rättigheterna. Kristdemokraterna

förespråkar i motion 1999/2000:U23 (kd) yrkande 21

ett utökat samarbete mellan nationella regeringar,

näringslivet och enskilda organisationer i syfte att

stärka de mänskliga rättigheterna. I motion

2000/01:U404 (c) begärs att Sverige verkar för att

den globala rättsnorm som FN-systemet representerar

stärks (yrkande 3), och i motion 2000/01:U414 (kd)

framhålls att etablerandet av fungerande demokratier

med respekt för mänskliga rättigheter är grunden för

att långsiktigt skapa en säkerhetspolitiskt trygg

gemenskap (yrkande 1). Kristdemokraterna efterlyser

en modern och verklighetsanpassad säkerhetspolitik

(yrkande 2) som skall grundas på en folkrättssyn som

först och främst främjar människors säkerhet i såväl

mellanstatliga som inomstatliga konflikter (yrkande

3).

Förenta nationernas roll växer i en tid av

globalisering. Världsorganisationens unika fördel

ligger i att nästan alla världens stater är

medlemmar i organisationen och i dess enastående

ställning när det gäller fred och säkerhet samt i

dess arbete vad gäller internationell normbildning

liksom när det gäller att främja en ekonomiskt,

socialt och miljömässigt hållbar utveckling. Sverige

kommer att fortsätta att aktivt bidra till att FN

moderniseras och blir mer effektivt.

Främjandet av respekt för de mänskliga

rättigheterna i hela världen är en av grundpelarna i

svensk utrikespolitik. Detta grundar sig på den

universella giltighet som de mänskliga rättigheterna

har - såsom de för över 50 år sedan formulerades i

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga

rättigheterna. Den allmänna förklaringen utgör

grunden för det omfattande regelverk som vuxit fram

internationellt och regionalt för skyddet av de

mänskliga rättigheterna. Rättigheterna i den

allmänna förklaringen är universella och gäller alla

människor utan åtskillnad. Universalitetsprincipen

utgör utgångspunkten för allt arbete för att främja

de mänskliga rättigheterna. En annan viktig princip

är att rättigheterna är en internationell

angelägenhet. När det är befogat måste öppen och

tydlig kritik kunna framföras. Mänskliga rättigheter

är en integrerad del av den svenska utrikespolitik

som bedrivs både i direkta, bilaterala kontakter och

som en del av EU:s gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitik. Mänskliga rättigheter är därmed en

naturlig del av den diplomatiska dialog som

kontinuerligt förs med ett stort antal länder. Om

kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer

måste det påtalas i en sådan dialog. Det är dock

inte självklart att avbrytande av den diplomatiska

dialogen i samtliga fall är det bästa sättet att

främja förbättringar.

Som ordförande i EU spelar Sverige en central och

pådrivande roll när det gäller uppföljningen av de

stora världskonferenserna och Millennietoppmötet.

Genom Millenniedeklarationen fångar FN:s

medlemsstater upp ämnena från de olika

världskonferenserna och toppmötena.

Sverige välkomnar ansträngningarna inom FN-systemet

att integrera de mänskliga rättigheterna i de olika

programmen. Det är viktigt att världsorganisationen

själv står för de normer som har antagits inom dess

egen ram.

I diskussionerna i FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna anser Sverige att betoningen bör ligga

på att effektivisera de etablerade mekanismerna

snarare än att skapa nya. Sverige är drivande i

arbetet för att staters efterlevnad av existerande

normer förbättras och övervakningsmaskineriet

stärks. Sverige bevakar, som utskottet i flera andra

sammanhang framhållit, även systematiskt frågan om

reservationer och reagerar när folkrättsstridiga

reservationer kommer in från andra stater.

Inom svensk utrikespolitik pågår ett fortlöpande

arbete med att utveckla metoderna för att främja de

mänskliga rättigheterna. Stora ansträngningar görs

också för att uppnå samstämmighet mellan de olika

utrikespolitiska verksamhetsområdena traditionell

diplomati, utvecklingssamarbete och handelspolitik.

Näringslivets roll och ansvar i arbetet för de

mänskliga rättigheterna uppmärksammas alltmer.

Exempelvis föreslog FN:s generalsekreterare vid

World Economic Forum i Davos, Schweiz, 1999 att

näringslivet skulle åta sig att följa vissa

principer från FN:s allmänna förklaring av de

mänskliga rättigheterna, ILO-konventionen om

arbetsförhållanden samt Rio-principerna om miljö och

utveckling. Utskottet instämmer i att näringslivet

har en viktig roll att spela i främjandet av de

mänskliga rättigheterna. Frivilliga åtaganden av det

slag som generalsekreteraren föreslog skulle utgöra

ett stort steg framåt. Det måste samtidigt

understrykas att mänskliga rättigheter reglerar

förhållandet mellan staten och individen. Det

åligger varje stat att garantera och tillse att de

mänskliga rättigheterna tillkommer den enskilde

individen.

Med vad utskottet ovan anfört anses motionerna

1999/2000:U22 (fp) yrkandena 4 och 5, 1999/2000:U23

(kd) yrkande 21, 2000/01:U404 (c) yrkande 3 samt

2000/01:U414 (kd) yrkandena 1, 2 och 3 kunna

besvaras.

Motionerna 1999/2000:U606 (mp) yrkandena 1 och 2

samt 1999/2000:

So225 (fp, s, v, c, mp) yrkandena 21 och 22 tar upp

frågan om homo- och bisexuellas rättigheter och

skydd mot diskriminering.

I FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna

nämns inte explicit homo- och bisexuellas

rättigheter. Frågan om sexualitet berörs inte

uttryckligen i någon konvention, varken vad gäller

hetero- eller homosexuella. Homo- och bisexuellas

rättigheter kan dock anses skyddade bl.a. genom

principen om icke-diskriminering, vilken är

grundläggande både i FN:s allmänna förklaring om de

mänskliga rättigheterna och i FN:s MR-konventioner.

Vidare finns rätten till privatliv liksom

yttrandefriheten fastlagda i FN:s allmänna

förklaring och i konventionen för politiska och

medborgerliga rättigheter.

Utskottet menar att homosexuellas rättigheter

därmed är skyddade av FN:s befintliga MR-

konventioner. Samtidigt är det ett faktum att homo-

och bisexuella utsätts för diskriminering och

förföljelse i många länder. Det är därför en viktig

uppgift att stärka skyddet för dessa grupper, bl.a.

genom att få deras rättigheter uttryckligen erkända

av hela det internationella samfundet. När

förutsättningar finns för att driva frågan framåt,

bör målsättningen vara att få homo- och bisexuellas

rättigheter införda i FN:s konvention för de

politiska och medborgerliga rättigheterna.

Sverige och EU har under och efter FN:s

kvinnokonferens i Peking 1995 sökt motverka

diskriminering av homo- och bisexuella genom att

kräva full respekt för varje individs rätt till sin

sexualitet. Dessa krav har sedan följts upp såväl

multilateralt, inom bl.a. FN, som bilateralt i

dialog med enskilda länder. Utskottet lägger stor

vikt vid att regeringen fortsätter att agera för att

stärka homo- och bisexuellas rättigheter i FN och

andra internationella sammanhang.

Att homo- och bisexuella i många länder utstår

förföljelse återspeglas i den svenska

flyktinglagstiftningen. Enligt utlänningslagen ingår

personer som förföljts på grund av kön eller

homosexualitet i en särskild skyddsgrupp.

Sverige kräver att alla länder respekterar de

mänskliga rättigheterna och framför detta i dialogen

med såväl länder som mottar svenskt bistånd som med

kandidatländer till EU. Utskottet utgår från att

Sverige även på detta sätt fortsätter att vara

drivande i frågan om homo- och bisexuellas

rättigheter.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna

1999/2000:U606 (mp) yrkandena 1 och 2 samt

1999/2000:So225 (fp, s, v, c, mp) yrkandena 21 och

22 kan besvaras.

I motion 1999/2000:U621 (v, kd, c, fp, mp) yrkande 1

begärs att regeringen skall verka för att FN:s MR-

mekanismer ges ökade resurser. Motionärerna bakom

motion 1999/2000:K356 (mp) yrkande 9 vill stärka

FN:s möjligheter att följa upp situationen i ett

antal länder där de mänskliga rättigheterna kränks.

Sverige lägger stor vikt vid att de åtaganden som

FN:s medlemsländer gjort genom att ansluta sig till

organisationen och till de särskilda konventionerna

också blir föremål för granskning. Kränkningar av de

mänskliga rättigheterna måste påtalas av det

internationella samfundet varhelst de äger rum.

Situationen i enskilda länder tas årligen upp i

FN:s MR-kommission samt i de kommittéer som har till

uppgift att bevaka att konventionerna på MR-området

efterlevs. I MR-kommissionen står det samtliga

medlemmar fritt att uttrycka oro över situationen i

enskilda länder. Kommissionen har ett spektrum av

olika möjliga åtgärder till sitt förfogande - bl.a.

antaganden av resolutioner rörande vissa länder och,

i allvarliga fall, tillsättande av särskilda

landrapportörer. Samtliga de länder som motionärerna

bakom motion 1999/2000: K356 (mp) yrkande 9 nämner

är eller har nyligen varit föremål för MR-

kommissionens granskning. Detta gäller för övrigt

även en rad andra länder.

Inrättandet av FN:s högkommissarie för mänskliga

rättigheter 1994 utgjorde ett viktigt steg framåt,

inte minst för att öka möjligheterna att främja de

mänskliga rättigheterna. Sverige har under flera år

arbetat för att högkommissariens för mänskliga

rättigheter kontor skall ges ökade medel ur FN:s

reguljära budget.

Utskottet anser att FN:s MR-kommittéer och

högkommissarien för mänskliga rättigheter tillhör

världsorganisationens kärnverksamhet, till vilken

alla medlemsländer skall bidra. Samtidigt är det

viktigt att fortsätta arbetet med att stärka de

mekanismer som FN förfogar över på MR-området. För

närvarande är kommittésystemet föremål för en

översyn i syfte att effektivisera verksamheten, och

särskilda insatser kan därför vara befogade.

Tekniskt samarbete genom FN:s MR-kommissarie kan

spela en viktig roll för att främja respekten för de

mänskliga rättigheterna i vissa länder där

situationen är särskilt svår. FN:s MR-verksamhet

skulle kunna tillföras större resurser om alla

medlemsländerna betalade sina avgifter till

organisationen. USA är sedan flera år det land som

har den överlägset största skulden till FN - den

amerikanska skulden uppgår för närvarande till 1,6

miljarder USD, vilket motsvarar 55 % av FN:s årliga

budget.

Med vad ovan anförts anses motionerna 1999/2000:U621

(v, kd, c, fp, mp) yrkande 1 och 1999/2000:K356 (mp)

yrkande 9 kunna besvaras.

I motion 1999/2000:U621 (v, kd, c, fp, mp) yrkande 3

framhålls betydelsen av FN:s kvinnokonvention, och

motionärerna begär att Sverige skall agera för att

öka uppslutningen kring denna.

1979 års konvention om avskaffande av allt slags

diskriminering av kvinnor är en av FN:s centrala

konventioner för mänskliga rättigheter.

Konventionen, som utgör ett ramverk för att

säkerställa lika rätt för kvinnor och män, lyfter

bl.a. fram regeringarnas skyldighet att i

lagstiftning och praxis verka mot alla former av

diskriminering av kvinnor. 165 länder har i

dagsläget anslutit sig till kvinnokonventionen, och

målet är att den inom några år, i likhet med

barnkonventionen, skall ha erhållit universell

anslutning.

Utskottet finner det dock beklämmande att FN:s

kvinnokonvention är den av alla konventioner på MR-

området som givit upphov till flest vittgående

reservationer. Sverige har tillsammans med andra EU-

länder invänt mot sådana reservationer och i

flertalet fall underkänt deras giltighet. Utskottet

menar att Sverige bör fortsätta att verka för en

universell anslutning till kvinnokonventionen och

påtala reservationer som strider mot konventionens

ändamål och syfte.

Sverige undertecknade i december 1999

tilläggsprotokollet till konventionen om avskaffande

av allt slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). Det

nya tilläggsprotokollet ger enskilda individer eller

grupper som utsatts för kränkningar rätt att klaga

hos en övervakningskommitté. Även om riksdagen ännu

inte har behandlat frågan om en svensk ratificering,

vill utskottet redan på detta stadium uttrycka sin

tillfredsställelse över att konventionen mot

diskriminering av kvinnor på detta sätt kompletteras

med en individuell klagorätt.

Med vad utskottet anfört anses motion 1999/2000:U621

(v, kd, c, fp, mp) yrkande 3 kunna besvaras.

5.1.1.3 Aktuella folkrättsliga frågor

Motionerna

Moderaterna menar i motion 1998/99:U12 (m) yrkande 4

att ingripande av det internationella samfundet på

humanitära grunder har blivit alltmer accepterat.

Försök att på folkrättsliga grunder fördöma Natos

aktion i Kosovo avvisades av FN:s säkerhetsråd.

Motionärerna menar att det är viktigt att denna

utveckling av folkrätten förtydligas och kodifieras

i FN-stadgan och att Sverige bör ta initiativ

därtill.

Folkpartiet menar i motion 1999/2000:U22 (fp)

yrkande 1 att den internationella utvecklingen att

väpnade konflikter tenderar att äga rum inom

nationer, inte emellan stater, ställer nya krav på

FN. Nationsgränser får inte utnyttjas som argument

för att det internationella samfundet skall förhålla

sig passivt när människors säkerhet är allvarligt

hotad. Motionärerna menar att Sverige bör arbeta för

att FN skall anta de förslag som Carlsson/Ramphal-

rapporten "Our Global Neighbourhood" lagt fram,

vilka bl.a. innebär att FN-stadgan ändras, så att FN

ges möjlighet att ingripa när grova kränkningar av

de mänskliga rättigheterna äger rum i enskilda

länder.

Folkpartiet anför vidare i motionens yrkande 7 att

folkrättens grundregel att våld endast får

tillgripas i självförsvar eller efter beslut av FN:s

säkerhetsråd bör kompletteras med ett slags

nödvärnsrätt. En sådan skulle innebära att en grupp

av stater i obestridligt klara fall av folkmord,

efter det att alla andra möjligheter uttömts, skulle

ha folkrättslig grund att ingripa med våld. I sådana

fall skulle det åligga staterna i fråga att

rapportera ingripandet till säkerhetsrådet, på samma

sätt som FN-stadgan föreskriver i fall då ett

medlems- land handlar i självförsvar (yrkande 8).

I motion 1999/2000:U23 (kd) yrkande 10 lyfter

Kristdemokraterna fram Natos bombningar över

Jugoslavien 1999 som en internationell humanitär

intervention som genomfördes utan bemyndigande av

FN:s säkerhetsråd. Kristdemokraterna betonar att den

folkrättsliga rätten att besluta om när våld kan

användas måste ligga hos FN:s säkerhetsråd.

Samtidigt får inte låsningar i säkerhetsrådet

förhindra omvärlden från att ingripa för att

förhindra folkmord. Regeringen bör därför tydliggöra

sin ståndpunkt när det gäller humanitära

interventioner och verka för att det inom FN inleds

en diskussion om vilka kriterier som bör gälla vid

eventuella framtida insatser. Möjligheten att

generalförsamlingen skall kunna överta ansvaret för

fred och säkerhet då säkerhetsrådet misslyckats bör

utredas ytterligare, anförs det i yrkande 11.

Folkpartiet menar i partimotion 1999/2000:U206 (fp)

yrkande 10 att händelserna i Kosovo har visat att de

mänskliga rättigheterna är överordnade

nationsgränserna. Kränkningar av mänskliga

rättigheter kan inte längre rättfärdigas som inre

angelägenheter. I Carlsson/Ramphal-rapporten "Our

Global Neighbourhood" föreslås ändringar av FN-

stadgan med innebörden att FN inte skall kunna

förhålla sig passivt när grova kränkningar av

mänskliga rättigheter eller etnisk rensning äger

rum. Motionärerna menar att förslagen bör få

Sveriges fulla stöd.

I motion 1999/2000:U607 (m) yrkande 1 anförs att

ingripande från det internationella samfundet på

humanitära grunder blivit alltmer accepterat.

Moderaterna menar dock att Sverige bör ta initiativ

till att folkrättens utveckling förtydligas, genom

en förändring av FN-stadgan så att ingrepp för att

förhindra folkmord eller folkfördrivning anges som

skäl för tvångsåtgärder.

I den enskilda motionen 1999/2000:U615 (kd) hänvisas

till Carlsson/

Ramphal-rapportens förslag om ändringar av FN-

stadgan för att möjliggöra s.k. humanitär

intervention. Sverige bör med stöd av sitt goda

anseende verka i FN för att folkrätten skall

utvecklas på detta område, så att förföljda folk och

etniska minoriteter kan garanteras skydd från

maktfullkomliga härskare.

Motionärerna bakom motion 1999/2000:U650 (kd)

yrkande 1 menar att det efter FN:s misslyckande att

förhindra folkmordet i Rwanda borde prövas om inte

begreppet "genocide" - folkmord - är otillräckligt

för att förpliktiga FN att ingripa i händelse av

folkmord. I yrkande 2 anförs att det borde

undersökas om det bredare begreppet "democide", som

inbegriper en regims mördande oavsett om det rör sig

om folkmord eller ej, skulle föra frågan framåt.

Folkpartiet framhåller i motion 2000/01:U206 (fp)

att kränkningar av mänskliga rättigheter inte får

rättfärdigas som "en stats inre angelägenhet". Det

är därför en utmaning att hitta en formulering som

ger säkerhetsrådet möjlighet att agera även vid

inomstatliga konflikter utan att inkräkta alltför

mycket på staters suveränitet. Motionärerna menar

att FN inte kan förhålla sig passivt när grova

kränkningar av mänskliga rättigheter, etnisk

rensning, förföljelse, massmord etc. äger rum med

hänvisning till att det rör sig om ett lands inre

angelägenhet (yrkande 13).

En utvecklad folkrätt med människan i centrum bör

enligt motion 2000/01:U217 (kd) yrkande 7

eftersträvas. Framväxten av en utvecklad

mellanstatlig rätt, folkrätten, främst under 1900-

talet, har skapat normer stater och folk emellan

inom en lång rad olika områden, bl.a. vad gäller

mänskliga rättigheter och humanitär rätt.

Under senare år har staters ansvar alltmer

kombinerats med överstatliga organ, mer av

internationella normer och spelregler samt en

växande universell jurisdiktion. Då folkrätten

utvecklas handlar det främst om att "vikta om" olika

redan accepterade folkrättsliga principer.

Grundläggande mänskliga rättigheter bör värderas

högre än principer om staters suveränitet. I vissa

fall bör även nya moderna folkrättsliga principer

som följer med denna utveckling, t. ex. sådana om

humanitär intervention, skrivas ner i bindande

deklarationer.

Centerpartiet framhåller i motion 2000/01:U404 (c)

att det inte kan uteslutas att nya situationer

uppstår, då grova kränkningar av mänskliga

rättigheter inträffar. För att förhindra detta får

inte respekten för nationell suveränitet stå i

vägen. Världssamfundet bör då ha rätt att ingripa,

även i interna konflikter, för att värna universella

mänskliga rättigheter. Sverige bör därför i

internationella forum, såsom EU och FN, driva på för

att legitimera och reglera en humanitär

nödvärnsrätt, s.k. humanitär intervention, och verka

för en förändring av FN-stadgan i enlighet med

detta. I extrema lägen där grundläggande värden står

på spel och alla andra vägar uttömts, skall militära

ingripanden från det internationella samfundets sida

kunna tillåtas (yrkande 14).

Folkrätten står inför en utmaning, enligt motion

2000/01:U630 (kd), och behöver vidareutvecklas,

bl.a. vad gäller humanitär intervention. En sådan

utveckling måste emellertid förena en rätt till

regionala ingripanden med en bevarad auktoritet för

FN som organisation.

Sverige har ett gott anseende i internationella

sammanhang vad gäller demokrati och mänskliga

rättigheter. Det är därför angeläget att Sverige

inom FN verkar för en reformerad folkrätt och bättre

förutsättningar för humanitära interventioner

(yrkande 6).

Utskottets överväganden

Folkrätten slår fast alla staters rätt till

självbestämmande och suveränitet, vilket bl.a.

framgår av FN-stadgans artikel 2:7. Det generella

våldsförbudet är också grundläggande i FN-stadgan.

Förutom i fall av självförsvar är det endast FN:s

säkerhetsråd som kan besluta om undantag från

förbudet att bruka våld.

Natos militära ingripande 1999 mot

Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ) aktualiserade

frågan om det internationella samfundets rätt att

ingripa med våld mot ett enskilt land för att

förhindra folkfördrivning och grova kränkningar av

de mänskliga rättigheterna. När det stod klart att

Ryssland och Kina inte skulle bifalla försök att få

FN:s säkerhetsråd att reagera mot president

Milosevics etniska rensning i Kosovo, ställdes inte

minst övriga medlemmar i säkerhetsrådet inför

dilemmat mellan å ena sidan FN-stadgans våldsförbud

och en betoning av säkerhetsrådets auktoritet, och å

andra sidan nödvändigheten av att förhindra en

humanitär katastrof.

Ett antal länder ansåg att det var omöjligt att

förhålla sig passiva till den etniska rensning och

de grova övergrepp som Milosevicregimen begick mot

kosovoalbanerna. Majoriteten av FN:s medlemsstater

har genom bl.a. folkmordskonventionen åtagit sig att

förhindra folkmord och bestraffa de skyldiga.

Åtagandena att respektera de mänskliga rättigheterna

är universella och får inte känna några

nationsgränser.

När Nato i mars 1999 inledde bombningar mot FRJ

uttalade Sverige förståelse för aktionen, som

syftade till att förhindra den pågående etniska

rensningen och ge de kosovoalbanska flyktingarna

möjlighet att återvända till sina hem.

Statsministern sade dock att det var svårt att finna

en entydig folkrättslig grund för insatsen, och han

beklagade att det inte hade varit möjligt att samla

världssamfundet bakom ett mandat i FN:s

säkerhetsråd. Även FN:s generalsekreterare Kofi

Annan uttalade förståelse för Natos handlande, och

sade att "det fanns tillfällen då våldsanvändning

kunde vara ett legitimt sätt att uppnå fred". Att

ett ryskt resolutionsförslag om att bombningarna

skulle avbrytas röstades ned i säkerhetsrådet visade

också på världssamfundets inställning till Natos

agerande. Utskottet har i sitt utlåtande

1999/2000:UU1u till konstitutionsutskottet närmare

redogjort för sin syn på Natos krigshandlingar mot

FRJ.

I dag kan det konstateras att Natos insats uppnådde

sitt primära syfte: de flesta kosovalbanska

flyktingarna har kunnat återvända till sina hem. Det

är dock lång väg att gå innan fred och försoning

kommer att råda i provinsen. KFOR-styrkan har fått

ägna stor kraft åt att skydda den serbiska

befolkningen och andra minoriteter från förföljelse.

Vidare var kriget i Kosovo en mänsklig tragedi som

inte hade behövt inträffa. Varningstecken saknades

inte. Det var ett misslyckande för hela det

internationella samfundet, och därmed även för

Sverige, att man inte kunde förhindra de etniska

rensningarna och förebygga krigsutbrottet.

I motionerna 1998/99:U12 (m) yrkande 4 och

1999/2000:U607 (m) yrkande 1 begärs att Sverige, mot

bakgrund av Natos ingripande i Kosovo, skall verka

för en förändring av FN-stadgan, så att folkmord och

folkfördrivning skall kunna utgöra grund för

ingripande. Motionärerna bakom motionerna

1999/2000:U22 (fp) yrkande 1, 1999/2000:U206 (fp)

yrkande 10 och 1999/2000:U615 (kd) menar att FN-

stadgan bör förändras för att möjliggöra s.k.

humanitär intervention, i enlighet med förslagen i

Carlsson/Ramphal-rapporten "Our Global

Neighbourhood". Folkpartiet anför vidare i motion

1999/2000:U22 (fp) yrkande 7 att folkrättens

grundregel att våld endast får tillgripas i

självförsvar eller efter beslut av FN:s säkerhetsråd

bör kompletteras med en nödvärnsrätt. I sådana fall

skulle det åligga staterna i fråga att rapportera

ingripandet till säkerhetsrådet, på samma sätt som

FN-stadgan föreskriver i fall då ett medlemsland

handlar i självförsvar (yrkande 8). I motion

1999/2000:U23 (kd) yrkande 10 menar

Kristdemokraterna att regeringen bör verka för att

det inom FN inleds en diskussion om vilka kriterier

som bör gälla vid eventuella framtida humanitära

insatser. Möjligheten att generalförsamlingen skall

kunna överta ansvaret för fred och säkerhet då

säkerhetsrådet misslyckats bör utredas ytterligare,

anförs det i yrkande 11. I motion 2000/01:U206 (fp)

framhålls att säkerhetsrådet bör ges möjlighet att

agera även vid inomstatliga konflikter utan att

inkräkta alltför mycket på staters suveränitet och

att grova kränkningar av mänskliga rättigheter inte

kan accepteras med hänvisning till att det rör sig

om ett lands inre angelägenhet (yrkande 13), och i

motion 2000/01:U217 (kd) yrkande 7 anförs att

grundläggande mänskliga rättigheter bör värderas

högre än principer om staters suveränitet.

Möjligheten till humanitär intervention bör, enligt

motionärerna, skrivas ner i bindande deklarationer.

I motion 2000/01:U404 (c) framhålls att

världssamfundet bör få ha rätt att ingripa, även i

interna konflikter, för att värna universella

mänskliga rättigheter. Sverige bör därför driva på

för att legitimera och reglera en humanitär

nödvärnsrätt, s.k. humanitär intervention, och verka

för en förändring av FN-stadgan i enlighet med

detta. I extrema lägen där grundläggande värden står

på spel och alla andra vägar uttömts, skall militära

ingripanden från det internationella samfundets sida

kunna tillåtas (yrkande 14). Enligt motion

2000/01:U630 (kd) är det angeläget att Sverige inom

FN verkar för en reformerad folkrätt och bättre

förutsättningar för humanitära interventioner

(yrkande 6).

När FN-stadgan skrevs var det främst mellanstatliga

konflikter, som det andra världskriget, man tänkte

på. Samtidigt ger stadgan utrymme för säkerhetsrådet

att agera också i interna konflikter. Under de

senaste decennierna har det förts en debatt i FN om

huruvida kränkningar av de mänskliga rättigheterna

tillhör en stats inre angelägenheter. En allt större

krets medlemsländer har ställt sig bakom synen att

de mänskliga rättigheterna är universella och

okränkbara och att övergrepp måste beivras var de än

begås. De olika former av MR-mekanismer som har

etablerats medför insyn i enskilda stater och har de

facto gjort förment interna rättighetsfrågor till

internationella angelägenheter.

När grova kränkningar och brott mot mänskligheten

sker i ett enskilt land, är frågan vilka medel

omvärlden förfogar över när den ser sig tvungen att

ingripa.

Utskottet kan inledningsvis konstatera att FN:s

säkerhetsråd i en rad fall med stöd av FN:s stadga

ingripit, både med sanktioner och våld, mot folkmord

och folkfördrivning. När säkerhetsrådet inte har

förmått att agera för att säkra internationell fred

och säkerhet har FN:s generalförsamling tidigare

fattat beslut enligt den s.k. "Uniting for Peace"-

resolutionen som bl.a. i samband med Koreakriget gav

mandat åt världssamfundet att ingripa med

våldsmedel.

Natos ingripande mot FRJ:s övergrepp i Kosovo

aktualiserade frågan om vilken rätt enskilda stater

eller en grupp av stater har att ingripa för att

förhindra folkfördrivning och grova kränkningar mot

de mänskliga rättigheterna i situationer då

världssamfundet inte kunnat samla sig bakom ett

beslut i FN. Natoländerna angav humanitära och

moraliska motiv för sitt ingripande mot FRJ. Vidare

åberopades en rad säkerhetsresolutioner som rörde

Kosovo, vilka indirekt och sammantaget av vissa

Natoländer sades utgöra en folkrättslig grund för de

vidtagna åtgärderna.

En förändring av folkrätten kan ske antingen genom

ändringar av FN-stadgan eller genom en förändrad

sedvanerätt. En ändring av FN-stadgan kräver bl.a.

att två tredjedelar av medlemsstaterna ratificerar

förslaget, där-

ibland de fem permanenta medlemmarna av

säkerhetsrådet, något som för dagen ter sig närmast

omöjligt att uppnå. Sedvanerätten utvecklas genom

att nya regler accepteras av en överväldigande

majoritet av världens stater. På denna punkt kan man

konstatera att Natos ingripande i Kosovo åtminstone

temporärt mötte förståelse hos delar av

världssamfundet.

Sverige lägger traditionellt stor vikt vid

våldsförbudet i FN:s stadga och betonar det

våldsmonopol som givits till FN:s säkerhetsråd. FN-

stadgan ger säkerhetsrådet befogenheter att ingripa

om det anser att hot föreligger mot internationell

fred och säkerhet (art. 39). Dessa begrepp har

successivt tolkats allt vidare, och de anses i dag

inbegripa folkmord och folkfördrivning.

Det måste dock understrykas att FN:s säkerhetsråd i

första hand är ett politiskt organ. Problemet är

ofta att någon eller några av de fem permanenta

medlemmarna använder eller hotar att använda sitt

veto. När FN har misslyckats att förhindra brott mot

mänskligheten och folkmord - t.ex. i Rwanda - har

orsaken varit bristande politisk vilja. FN-stadgan

har genom åren visat sig vara ett flexibelt

instrument, som givit världssamfundet möjligheter

att ingripa i de fall den politiska viljan funnits.

Sålunda har säkerhetsrådet i ett antal fall

auktoriserat våld för att skydda civilbefolkning mot

umbäranden och övergrepp mot de mänskliga

rättigheterna, bl.a. i Haiti och Somalia.

Sedan flera år pågår det ett förändringsarbete inom

FN. Förhandlingar om reformer av säkerhetsrådet förs

inom en arbetsgrupp i vilken Sverige - genom sin

tidigare FN-ambassadör - haft en ledande roll som en

av två viceordförande. Under sitt medlemskap i

säkerhetsrådet 1997-1998 hävdade Sverige också

konsekvent att rådet borde göra en vid tolkning av

begreppet "hot mot internationell fred och

säkerhet".

Argumentet för att arbeta för en förändring av FN-

stadgan är att det bör finnas en folkrättslig grund

som världssamfundet kan agera på i situationer som

den i Kosovo, i vilka låsningar uppstått i

säkerhetsrådet och FN med följd att nödvändiga

beslut stoppas. Att förändra FN-stadgan är dock en

uppgift som skulle ta i anspråk betydande tid och

kraft. Utskottet är av den meningen att det

viktigaste i dagens läge är att utveckla och stärka

FN:s och särskilt säkerhetsrådets förmåga att i tid

kunna fatta kraftfulla beslut. Att explicit

formulera undantagsregler som ger enskilda eller

grupper av länder rätt att ingripa i det fall FN

inte förmår att agera, skulle snarast undergräva det

reformarbete som i dag pågår inom FN. Att utan stöd

i FN-stadgan delegera FN:s våldsmonopol till

regionala organisationer skulle vidare riskera att

regionalisera folkrätten och etablera olika normer

för olika delar av världen. Det bör dock i

sammanhanget noteras att FN-stadgans kapitel VIII

ger möjlighet till ingående av regionala avtal eller

bildande av regionala organ för behandling av sådana

angelägenheter rörande upprätthållandet av

internationell fred och säkerhet som lämpar sig för

regionala åtgärder, under förutsättning av att dessa

avtal eller organ och deras verksamhet är förenliga

med FN:s ändamål och grundsatser (artikel 52).

Säkerhetsrådet skall, när så är lämpligt, använda

sådana regionala avtal eller organ för

tvångsåtgärder under dess myndighet. Utan

säkerhetsrådets bemyndigande får dock, med några i

stadgan specificerade undantag, tvångsåtgärder ej

företas enligt regionala avtal eller av regionala

organ.

Det råder ingen tvekan om att en förskjutning i

avvägningen mellan människors säkerhet och staters

suveränitet har ägt rum efter det kalla kriget.

Denna utveckling måste välkomnas. Utskottet menar

dock att detta inte ger anledning till att omvärdera

FN:s avgörande roll när det gäller ansvaret för

internationell fred och säkerhet. Rätten att besluta

om våldsanvändning bör förbli hos säkerhetsrådet.

Den viktigaste uppgiften är i stället att påverka

säkerhetsrådets arbetssätt så, att vetot inte

används annat än i undantagsfall. Med ett bättre

fungerande säkerhetsråd skulle tendensen att

enskilda eller grupper av stater använder våld utan

säkerhetsrådets medgivande kunna stävjas. Likaså

skulle ett mer beslutsfähigt säkerhetsråd kunna

ingripa tidigare och kraftfullare vid humanitära

kriser. En annan viktig lärdom av kriget i Kosovo är

att instrumenten för att förebygga konflikter måste

utvecklas.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 1998/99:U12 (m) yrkande 4, 1999/2000:U22

(fp) yrkandena 1, 7 och 8, 1999/2000:U23 (kd)

yrkandena 10 och 11, 1999/2000:U206 (fp) yrkande 10,

1999/2000:U615 (kd), 1999/2000:U607 (m) yrkande 1,

2000/01:U206 (fp) yrkande 13, 2000/01:U217 (kd)

yrkande 7, 2000/01:U404 (c) yrkande 14 samt

2000/01:U630 (kd) yrkande 6 kan besvaras.

När det gäller frågan om att introducera ett vidare

begrepp än folkmord, vilket föreslås i motion

1999/2000:U650 (kd) yrkandena 1 och 2, konstaterar

utskottet att brott mot mänskligheten och

krigsförbrytelser i folkrättslig mening betraktas

som lika allvarliga. Exempelvis jämställer stadgan i

den internationella brottmålsdomstolen de tre

brottstyperna. Folkmord innebär att förövaren måste

ha uppsåtet att förgöra en viss grupp helt eller

delvis. Brott mot mänskligheten är ett vidare

begrepp. Som det definieras i den internationella

brottmålsdomstolens stadga krävs det att gärningarna

- mord, tortyr, deportering, svält, våldtäkt etc. -

sker i vidsträckt omfattning eller på ett

systematiskt sätt.

Utskottet ställer sig därför tveksamt till om nya

brottsrubriceringar skulle stärka skyddet för de

mänskliga rättigheterna. Enligt FN-stadgan är

grunden för att säkerhetsrådet skall kunna ingripa i

en intern konflikt att denna kan betraktas som ett

hot mot internationell fred och säkerhet.

Folkmordskonventionen förpliktigar

konventionsparterna - inte FN som sådant - att

förhindra och bestraffa folkmord. I detta syfte kan

de enligt konventionen vända sig till FN. Gränserna

har tänjts för vad som menas med hot mot

internationell fred och säkerhet. Människors skydd

och rättigheter har kommit att få en mer

framträdande plats jämfört med staters säkerhet,

vilket är en utveckling som Sverige arbetat för. De

senaste decenniet har dock visat att det ytterst är

det internationella samfundets politiska vilja som

avgör om ingripande mot brott mot mänskligheten sker

eller ej.

Med vad som ovan anförts anses motion 1999/2000:U650

(kd) yrkandena 1 och 2 kunna besvaras.

5.1.1.4 Dödsstraffet

Motionerna

I flerpartimotion 1999/2000:U621 (v, kd, c, fp, mp)

yrkande 8 påpekas att FN:s MR-kommission vid dess

senaste session återigen antog en resolution som

uppmanade alla länder att avskaffa dödsstraffet.

Trots detta har användandet av dödsstraffet ökat i

många länder. Sverige måste därför fortsätta arbetet

mot dödsstraffet, såväl bilateralt som i FN, EU,

OSSE och Europarådet. I yrkande 9 efterfrågas

särskilda ansträngningar mot avrättningar av

minderåriga, något som sker i bl.a. USA och Kina.

I den enskilda motionen 1999/2000:U634 (s) yrkande 1

anförs att alltfler länder i Europa avskaffat

dödsstraffet sedan det kalla krigets slut.

Opinionsundersökningar visar dock att en del

svenskar förespråkar dödsstraff. Motionären menar

att detta understryker behovet av fortlöpande

opinionsbildning i frågan. Om utvecklingen i Europa

har varit positiv har steg tillbaka tagits i andra

delar av världen, i synnerhet i USA, Kina,

demokratiska republiken Kongo och Iran. I yrkande 2

begärs därför att Sverige i olika internationella

organ fortsätter att agera mot dödsstraffet.

Miljöpartiet pekar i motion 1999/2000:U635 (mp) på

att frågan om dödsstraffets avskaffande har

behandlats i FN sedan 1950-talet. Sverige tillhörde

de länder som lade fram ett tilläggsprotokoll till

konventionen om mänskliga rättigheter, vilket binder

länder att avskaffa dödsstraffet. Hittills har 40

stater ratificerat protokollet. Miljöpartiet menar

att det nu vore lämpligt att FN kallar till en

konferens om ett generellt moratorium för

användandet av dödsstraffet.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sverige sedan många år

agerar för ett totalt och globalt avskaffande av det

inhumana dödsstraffet. Förbud mot dödsstraffet utgör

en prioriterad uppgift i arbetet med att främja och

öka respekten för de mänskliga rättigheterna.

Antalet stater som avskaffar dödsstraffet eller

begränsar dess tillämpning växer hela tiden, men

samtidigt har dess användning i vissa länder ökat.

I avvaktan på att dödsstraffet avskaffas världen

över, verkar Sverige också för att dess

tillämplighet och verkställande så långt som möjligt

inskränks och att det endast utdöms och verkställs

med iakttagande av de begränsningar som finns i den

internationella rätten. Exempelvis har Sverige

deltagit aktivt i utarbetandet av den resolution om

dödsstraffet som antagits av FN:s MR-kommission de

tre senaste åren. I resolutionen uppmanas alla

stater som fortfarande tillämpar dödsstraffet att

införa ett moratorium. Trots detta steg framåt är

frågan om dödsstraffets avskaffande fortfarande

kontroversiell, och tillräckligt stöd för att ordna

en särskild FN-konferens föreligger för närvarande

inte. Inriktningen bör därför vara att etablera

frågan om dödsstraffet på FN:s dagordning.

Sverige har varit pådrivande inom EU för att anta

gemensamma riktlinjer för unionens fortsatta

agerande när det gäller dödsstraffet. Riktlinjerna

har bl.a. resulterat i att EU sedan 1998 gjort ett

fyrtiotal gemensamma framställningar till förmån för

enskilda dödsdömda i olika stater. Även i arbetet i

regionala organisationer såsom OSSE och Europarådet

har Sverige varit aktivt. Utskottet har också

noterat att utrikesministern i sina anföranden till

FN:s MR-kommission och FN:s generalförsamling varit

en av de få som omnämnt den ökande användningen av

dödsstraffet i Kina och Förenta staterna.

Utskottet ställer sig bakom regeringens engagemang

i frågan om dödsstraffets avskaffande. Utskottet och

andra företrädare för riksdagen verkar också i

internationella sammanhang, bl.a. i Europarådet och

OSSE:s parlamentariska församling, för att

återstående länder skall avskaffa dödsstraffet eller

åtminstone förklara moratorium för dess

verkställande.

Det kan konstateras att det arbete som bedrivs inom

Europarådet har haft en påtagligt positiv effekt.

Av de 44 medlemsländerna är det nu endast Albanien

som inte undertecknat Europakonventionens sjätte

protokoll för avskaffande av dödsstraffet. Utskottet

välkomnar att Bulgarien, Lettland, Litauen,

Storbritannien och Ukraina under det gångna året har

ratificerat protokollet.

Utskottet finner det särskilt anmärkningsvärt att

det i en demokrati som Förenta staterna utdöms och

verkställs dödsstraff mot minderåriga och mentalt

handikappade. Företrädare för den amerikanska

regeringen och kongressen framhåller ofta att

dödsstraffets tillämpning i de flesta fall tillhör

delstaternas kompetens. Under sin resa till

Nordamerika i september 1999 tog utskottet

tillfället i akt att samtala med

delstatsparlamentariker i Texas och direkt till

dessa framföra sitt avståndstagande från

dödsstraffet. Texas är den delstat i USA som

genomför flest avrättningar och har vid flera

tillfällen avrättat minderåriga och mentalt

efterblivna.

Utskottet instämmer i åsikten att ett

opinionsbildande arbete för avskaffande av

dödsstraffet även bör bedrivas i Sverige. I

sammanhanget är det en tillgång att samtliga

riksdagspartier är eniga i frågan och om dess

betydelse.

Med vad som ovan anförts anses motionerna

1999/2000:U621 (v, kd, c, fp, mp) yrkandena 8 och 9

samt 1999/2000:U634 (s) yrkandena 1 och 2 kunna

besvaras. Motion 1999/2000:U635 (mp) avstyrks med

hänvisning till vad utskottet anfört.

5.1.1.5 Internationell rättskipning

Motionerna

I den enskilda motionen 1998/99:U627 (kd) yrkande 1

läggs ansvaret för krigen i Bosnien-Hercegovina och

Kosovo på president Slobodan Milosevic. Den

särskilda krigsförbrytartribunalen i Haag har dock

hittills endast dömt underlydande till de högst

ansvariga. Sverige bör därför verka för att även

president Milosevic och hans närmaste kumpaner grips

och ställs inför rätta vid Haagdomstolen.

I motion 1998/99:U632 (kd) yrkande 4 anförs att

president Milosevic, liksom krigsförbrytarna i det

andra världskriget, måste ställas inför rätta vid

krigsförbrytartribunalen i Haag såsom ansvarig för

den etniska rensning och de grova övergrepp som

begåtts i Bosnien-Hercegovina och Kosovo.

I 1999/2000:U22 (fp) yrkande 6 framhåller

Folkpartiet avtalet om att inrätta en internationell

brottmålsdomstol som ett viktigt framsteg på området

mänskliga rättigheter. Domstolen kommer att inrättas

när 60 länder har ratificerat avtalet. Motionärerna

menar att Sverige bör påskynda förberedelsearbetet

och ratificera avtalet senast halvårsskiftet 2001.

Kristdemokraterna framhåller i motion 1999/2000:U23

(kd) yrkande 2 avtalet om en internationell

brottmålsdomstol som ett väsentligt framsteg för att

skydda civilbefolkning i väpnade konflikter. Sverige

bör snarast ratificera avtalet, menar motionärerna.

Centerpartiet betonar i partimotion 1999/2000:U402

(c) yrkande 19 att brott mot den humanitära rätten

eller de mänskliga rättigheterna ständigt måste

beivras. Den internationella permanenta

brottmålsdomstolen kommer att ges möjlighet att

agera även i de gråzoner där brott mot den

huminitära rätten eller de mänskliga rättigheterna

begås i ett område där centralmakten rasat samman

eller där regeringen inte erkänner att en intern

konflikt existerar. Ett effektivt rättssystem bör

dock också ha en preventiv effekt, varför

brottmålsdomstolens jurisdiktion också borde gälla i

fredstid.

I motion 1999/2000:U629 (s) anförs att Sverige bör

arbeta för att stärka möjligheterna att döma

skyldiga för folkmord och brott mot folkrätten.

Fallet med Chiles förre diktator Augusto Pinochet

har visat att ingen diktator kan känna sig säker,

men också att lagstiftningen och

sanktionsmöjligheterna är otydliga när det gäller

folkmord.

Flerpartimotion 1999/2000:U632 (mp, s, m, v, kd, c,

fp) yrkande 6 påtalar de brott och övergrepp som

begicks av den indonesiska militären och den

proindonesiska milisen mot den östtimorianska

befolkningen i samband med folkomröstningen 1999,

och motionärerna menar att FN bör inrätta en

internationell krigsförbrytartribunal för att ställa

förövarna inför rätta.

I partimotion 1999/2000:U630 (mp) yrkande 1

framhålls att internationell rättslig praxis på

miljöområdet är oklar eftersom floran av juridiska

instanser och forum på området är så stor. Sverige

bör därför arbeta för att en internationell

utredning tillsätts med uppgift att undersöka i

vilken instans de internationella miljörättsliga

tvistefrågorna slutligen bör slitas. En viktig fråga

i sammanhanget är huruvida det bör upprättas en

instansordning för internationella miljörättsliga

tvister, hävdas det i yrkande 2.

Vänsterpartiet framhåller i motion 1999/2000:U903 (v) yrkande

4 att det i dag finns ett stort antal

internationella konventioner till skydd för miljön.

Problemet är dock att det inte finns något juridiskt

instrument som hanterar brott mot dessa

konventioner. Regeringen uppmanas därför att inom FN

ta initiativ till att utreda förutsättningarna för

inrättandet av en internationell miljödomstol.

Utskottets överväganden

Utskottet instämmer med motionärerna bakom

motionerna 1998/99:U627 (kd) yrkande 1 och

1998/99:U632 (kd) yrkande 4 om att även de högsta

ansvariga krigsförbrytarna i krigen i f.d.

Jugoslavien grips och ställs inför

krigsförbrytartribunalen i Haag. President Slobodan

Milosevic efterlystes i maj 1999 av tribunalen, och

för Sverige är det av största vikt att han ställs

till svars för de förbrytelser han är anklagad för.

Sveriges och EU:s politik gent-

emot Serbien har som främsta mål att en demokratisk

utveckling kommer till stånd. Att de serbiska

krigsförbrytarna straffas är en förutsättning för

att en demokratisk rättsstat skall kunna upprättas

och för att Serbien skall kunna återta sin

fullvärdiga plats i det internationella samfundet.

Skulden för de brott som har begåtts i Serbiens namn

vilar inte hos folkmajoriteten. Även av detta skäl

är det viktigt att de skyldiga identifieras och

straffas.

Därmed anser utskottet att motionerna 1998/99:U627

(kd) yrkande 1 och 1998/99:U632 (kd) yrkande 4 kan

bli besvarade.

Folkpartiet framhåller i motion 1999/2000:U22 (fp)

yrkande 6 att Sverige bör påskynda

förberedelsearbetet med att ratificera avtalet om

den internationella brottmålsdomstolen så att det

kan ske under första halvåret 2001.

Kristdemokraterna begär i motion 1999/2000:U23 (kd)

yrkande 2 att regeringen ratificerar avtalet så

snart som möjligt. Centerpartiet anför i motion

1999/2000:U402 (c) yrkande 19 att den

internationella brottmålsdomstolen även bör ha

jurisdiktion för att beivra brott som begås i

fredstid.

Utskottet anser att inrättandet av den

internationella brottmålsdomstolen innebär ett

viktigt steg framåt för den internationella

rättskipningen. 1998 nåddes en överenskommelse om

att inrätta den internationella brottmålsdomstolen i

Haag. Domstolen kommer att börja verka så snart 60

länder har ratificerat den traktat som etablerar

domstolen. Även om ett antal kompromisser begränsat

domstolens jurisdiktion, kommer den att utgöra ett

effektivt och permanent verktyg mot förövare av

krigsförbrytelser, folkmord och brott mot

mänskligheten. Sverige hörde till de länder som

först undertecknade fördraget om den internationella

brottmålsdomstolen, och inom Regeringskansliet

bereds för närvarande förslag till lagändringar för

att möjliggöra en svensk ratificering. Utskottet

vill framhålla att det är angeläget att en svensk

ratificering äger rum utan onödigt dröjsmål.

Utskottet finner inte att den internationella

brottmålsdomstolen är förhindrad att agera under

fredstid när det gäller brottstyperna folkmord och

brott mot mänskligheten. I de stadgar som antogs i

juli 1998 definieras dessa brott så att de

innefattar grova kränkningar av de mänskliga

rättigheterna om kränkningarna begås som en del av

ett vidsträckt eller systematiskt angrepp. Vid

förhandlingarna tillhörde Sverige de länder som

hårdast drev att domstolen skulle få rätt att

behandla folkmord och brott mot mänskligheten som

begås under fredstid. Förhandlingsresultatet blev på

denna viktiga punkt tillfredsställande.

Krigsförbrytelser, den tredje brottstyp som

domstolen har jurisdiktion över, kan

definitionsmässigt endast begås under väpnad

konflikt - internationell eller nationell.

Med vad ovan anförts anses motionerna 1999/2000:U22

(fp) yrkande 6, 1999/2000:U23 (kd) yrkande 2 och

1999/2000:U402 (c) yrkande 19 kunna besvaras.

Motionärerna bakom flerpartimotion 1999/2000:U632

(mp, s, m, v, kd, c, fp) yrkande 6 begär att Sverige

verkar för att det inrättas en särskild

krigsförbrytartribunal för de brott som indonesisk

militär och milis begick i samband med

folkomröstningen om Östtimors självständighet 1999.

Utskottet instämmer i att förövarna till de grova

övergrepp som begicks mot den östtimorianska

civilbefolkningen måste bestraffas. FN:s särskilda

undersökningskommission presenterade i januari 2000

sin rapport, där den bl.a. slår fast att den

indonesiska militären deltog i förföljelsen mot

civilbefolkningen och föreslår att inrättandet av en

internationell tribunal övervägs. Indonesien har

samtidigt publicerat en rapport om händelserna, i

vilken ett antal misstänkta militärer och poliser,

flera av dem högt uppsatta, namnges. Av allt att

döma kommer rapporten att leda till åtal i

indonesisk domstol. FN:s generalsekreterare uttalade

vid sitt besök i Indonesien och Öttimor

förhoppningen att de skyldiga skulle ställas inför

rätta i Indonesien, men framhöll samtidigt att

förslaget om en internationell tribunal skulle

aktualiseras om rättvisa inte skipades. Även Xanana

Gusmao, den främste östtimorianske ledaren, har

uttalat sig för att först låta den indonesiska

rättsprocessen ha sin gång.

Utskottet är också av åsikten att den indonesiska

rättvisan bör ges möjlighet att ta itu med de brott

mot mänskligheten som begåtts, samtidigt som

möjligheten att inrätta en internationell tribunal

kvarstår. Det internationella samfundet har ett

ansvar för att rättvisa skipas.

Utskottet konstaterar att när den internationella

brottmålsdomstolen har trätt i funktion kommer

behovet av att inrätta särskilda

krigsförbrytartribunaler att bortfalla. Principen om

att sådana brott i första hand skall behandlas av

nationella domstolar kommer även då att gälla.

Även fallet med Chiles förre diktator Augusto

Pinochet, som tas upp i motion 1999/2000:U629 (s),

illustrerar behovet av att stärka den

internationella rättskipningen när det gäller brott

mot mänskligheten. Utskottet välkomnar att Sverige

har varit en av de drivande krafterna bakom

inrättandet av den internationella

brottmålsdomstolen, vilken kommer att kunna lagföra

misstänkta förövare av folkmord och brott mot

mänskligheten - även f.d. statschefer såsom general

Pinochet.

Därmed anser utskottet att motionerna 1999/2000:U629

(s) och 1999/2000:U632 (mp, s, m, v, kd, c, fp)

yrkande 6 kan besvaras.

I motion 1999/2000:U630 (mp) yrkandena 1 och 2

framhåller Miljöpartiet att det finns en rad olika

rättsliga instanser för internationella tvister på

miljöområdet. Motionärerna menar att Sverige bör

verka för att det tillsätts en internationell

utredning med uppgift att se över de olika

mekanismernas jurisdiktioner samt huruvida en

instansordning bör upprättas. Vänsterpartiet menar i

motion 1999/2000:U903 (v) yrkande 4 att Sverige bör

ta initiativ till att utreda förutsättningarna för

inrättandet av en internationell miljödomstol.

I likhet med motionärerna konstaterar utskottet att

någon samstämmig praxisutveckling inom den

internationella miljörätten inte existerar. Ett

enhetligt tvistlösningssystem, t.ex. genom

inrättandet av en miljödomstol, skulle otvivelaktigt

kunna innebära fördelar. Miljöfrågor får allt större

betydelse för internationell säkerhet. Inte minst

tillgången till färskvatten riskerar att ge upphov

till konflikter länder emellan.

Samtidigt ter det sig utomordentligt komplicerat

att sammanföra det stora antal sinsemellan olika

konventioner som i dag finns på miljöområdet.

Svårigheterna att nå internationell enighet om en

miljödomstol och att få staterna att underkasta sig

dess jurisdiktion skall inte underskattas. Vidare

skulle ett stort antal existerande miljöavtal behöva

ändras. Även om det inte finns någon instansordning

inom folkrätten har den internationella domstolen i

Haag en särskild miljökammare. Haagdomstolens

auktoritet ger dess domar en särskild tyngd.

Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört avstyrks

motionerna 1999/2000:

U630 (mp) yrkandena 1 och 2 samt 1999/2000:U903 (v)

yrkande 4.

5.1.2 Förenta nationerna

Regeringens skrivelse 1999/2000:130 Sverige i

Förenta nationerna till riksdagen ankom i maj månad

år 2000.

5.1.2.1 Skrivelsens huvudsakliga innehåll

FN under 1998-99

De senaste två åren har i flera avseenden varit

problematiska för FN. Dess principer har utmanats,

dess relevans ifrågasatts och organisationen har i

några kritiska situationer visat sig oförmögen att

förebygga krig, folkmord och etnisk rensning. Medan

demokratin har vunnit nya framsteg och

förutsättningarna för globalt samarbete och

internationell fred och säkerhet därmed stärkts, har

samtidigt ett antal väpnade konflikter med

inomstatligt ursprung under senare år ställt

världssamfundet inför svåra avvägningar vad gäller

internationella ingripanden.

I en värld där internationaliseringen går allt

snabbare och där enskilda stater och människor blir

alltmer beroende av sin omvärld har FN med sin breda

verksamhet särskilt goda förutsättningar att

medverka till lösningar i vilka såväl politiska,

ekonomiska som sociala aspekter vägs in. FN och dess

olika organ spelar en central roll för bl.a. fred

och säkerhet, mänskliga rättigheter, ekonomiska och

sociala frågor, humanitärt arbete samt miljö. FN-

arbetet har för Sveriges del i allt högre grad

kommit att bedrivas inom ramen för EU:s samordnade

FN-politik. Vårt medlemskap i EU innebär ökade

möjligheter att påverka FN:s arbete.

Sverige var medlem i FN:s säkerhetsråd perioden

1997-98. Under det andra året - som här redovisas -

ledde bl.a. händelserna i Irak och Kosovo till en

intensiv internationell debatt kring frågor om

säkerhetsrådets auktoritet och därmed FN:s framtida

legitimitet inom området fred och säkerhet.

Arbetet med att stärka och modernisera FN har

fortsatt och framsteg kan noteras särskilt i de

delar som avser administrativa och organisatoriska

åtgärder inom generalsekreterarens beslutskompetens.

Däremot går det trögt när det gäller FN:s

finansiella situation och reform av säkerhetsrådet.

Förhoppningsvis kan Millennietoppmötet i september

2000 och den efterföljande generalförsamlingen bidra

till att ge ny energi till moderniseringsprocessen.

Fred och säkerhet

FN:s säkerhetsråd har det primära ansvaret för

upprätthållande av internationell fred och säkerhet.

Under senare år har det skett en utveckling mot en

vidgad definition av begreppet internationell fred

och säkerhet. Frågan om den nationella

suveränitetens vikt i förhållande till individers

säkerhet och brott mot de mänskliga rättigheterna

har under 1999 kommit att stå i förgrunden inom FN.

Fallen Irak och Kosovo aktualiserade viktiga och

svåra frågeställningar om fredsframtvingande

insatser utan uttrycklig auktorisation av

säkerhetsrådet. I svenska överväganden har vikten

att slå vakt om säkerhetsrådets auktoritet och det

folkrättsliga regelsystemet vägt tungt. Ansvaret för

internationell fred och säkerhet förutsätter å andra

sidan att nödvändiga insatser inte stoppas på grund

av utnyttjande av vetorätten.

Våren 2000 pågick 17 olika fredsfrämjande insatser

i FN:s regi, av vilka Sverige deltog i elva.

Huvuddelen av det svenska deltagandet i

internationella fredsfrämjande insatser har de

senaste åren koncentrerats till Balkan och omfattar

där såväl FN-missioner som Nato-, OSSE- och VEU-

ledda insatser.

Utmärkande för internationella fredsfrämjande

insatser under senare år är att mandaten stärkts och

breddats till att även inbegripa stora civila

komponenter. Under 1999 inledde FN insatser i bl.a.

Kosovo och Östtimor med omfattande mandat som

innebar delvis nya arbetsuppgifter för

organisationen. Behovet av deltagande med civil

personal ökade kraftigt; något som medlemsländerna

ännu inte kunna svara på i tillräcklig grad. Inte

minst behovet av poliser har ökat kraftigt. Sverige

deltar för närvarande med ca 150 poliser.

Det finns fortfarande ett stort behov av att öka

FN:s förmåga till tidiga insatser också i de akuta

faserna av en konflikt. I december 1999 kunde

snabbinsatstyrkansnabbinsatsstyrkan SHIRBRIG anmälas

till FN, vilket innebär att konsultationer mellan FN

och deltagarländerna nu kan inledas om framtida

möjliga insatser. Det är därför angeläget att också

från svensk sida ha beredskap för medverkan i en

snabbinsatsstyrka.

Bland FN:s medlemsstater växer insikten om att det

är nödvändigt att i god tid angripa de icke-militära

hoten för att undvika väpnade konflikter. Under det

svenska medlemskapet i FN:s säkerhetsråd 1997-98

tillhörde konfliktförebyggande åtgärder de

prioriterade områdena.

Under tiden i säkerhetsrådet strävade Sverige efter

att föra en resultatinriktad politik och sökte vinna

stöd för sina idéer och förslag genom en fortlöpande

dialog med rådets övriga medlemmar, inklusive de

ständiga medlemmarna. I skriften "Sverige i Förenta

nationernas säkerhetsråd 1997-98" har lämnats en

omfattande redogörelse för det svenska medlemskapet.

Som exempel på frågor i vilka det svenska arbetet i

rådet gav resultat kan nämnas den kraftfulla

reaktionen på Indiens och Pakistans

provsprängningar, att de humanitära frågorna har

lyfts fram samt att krigsförbrytardomstolarna för

Rwanda och det f.d. Jugoslavien har stärkts.

Nedrustning

FN:s arbete för nedrustning och icke-spridning

hänger nära samman med organisationens huvuduppgift

att upprätthålla internationell fred och säkerhet.

Ett av Sverige prioriterat mål är ett fullständigt

avskaffande av massförstörelsevapen.

Under de senaste åren har de indiska och

pakistanska provsprängningarna samt den amerikanska

senatens beslut att inte ratificera

provstoppsavtalet påverkat nedrustningsarbetet inom

FN negativt.

I regeringens politik framhålls det nära sambandet

mellan icke-spridning och nedrustning, som är

särskilt tydligt på kärnvapenområdet. I icke-

spridningsavtalet (NPT) har de fem erkända

kärnvapenmakterna åtagit sig att nedrusta, samtidigt

som övriga länder har lovat att inte skaffa

kärnvapen. Framsteg måste göras på båda områdena för

att förtroendet för icke-spridningsregimen skall

kunna behållas.

I juni 1998 presenterade Sverige tillsammans med

Brasilien, Egypten, Irland, Mexiko, Nya Zeeland,

Slovenien och Sydafrika en deklaration om en ny

dagordning för kärnvapennedrustningen.

De amerikanska planerna på ett nationellt

missilförsvar har orsakat en tvist med Ryssland om

ABM-avtalet (Fördraget om begränsningar av anti-

ballistiska missilsystem).

Arbetet för att stärka de konventioner som

totalförbjuder biologiska och kemiska vapen fortgår.

Ottawakonventionen mot antipersonella minor trädde i

kraft i mars 1999. Redan har 91 stater anslutit sig

till konventionen.

EU har överlag spelat en framträdande roll i

nedrustningsarbetet inom FN och har, med undantag av

kärnvapenfrågorna, visat stor samstämmighet i

arbetet i generalförsamlingens första utskott.

Humanitära frågor

Under medlemskapet i säkerhetsrådet 1997-98 verkade

Sverige för att de humanitära frågorna skulle ägnas

större uppmärksamhet. Ökad efterlevnad av den

humanitära rätten och säkerhet för det humanitära

hjälparbetet tillhörde de prioriterade frågorna.

Säkerhetsrådet har med stöd av generalsekreteraren,

FN:s flykting-

kommissarie och FN:s särskilde representant för barn

i väpnade konflikter behandlat frågan om skydd för

civilbefolkningen i väpnade konflikter. Även

problematiken rörande internflyktingar har givits

ökad uppmärksamhet.

Sverige har verkat för att det humanitära segmentet

i FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) skall

främja den internationella dialogen kring angelägna

humanitära frågor med en aktivare roll för u-

landsgruppen. Sverige ger särskilda stöd till bl.a.

FN:s kontor för samordning av humanitära frågor

(OCHA) och FN:s flyktingkommissarie (UNHCR).

Ekonomiska och sociala frågor

Genom de stora FN-konferenserna under 1990-talet

satte FN dagordningen för organisationens verksamhet

inom det ekonomiska och sociala området.

Konferenserna följs nu upp med särskilda

generalförsamlingsmöten fem år efter respektive

konferens.

Denna normativa del av FN:s arbete präglas dock i

allt större utsträckning av motsättningar mellan

nord och syd. Även inom sydgruppen är det ofta svårt

att nå enighet runt centrala utvecklingsfrågor. Inom

det ekonomiska området, exempelvis i FN:s konferens

för handel och utveckling (UNCTAD), finns dock vissa

tecken på att motsättningarna minskat något under

senare år.

FN:s sociala utvecklingskommission (CsocD) har

huvudansvaret för uppföljningen inom FN av

världstoppmötet om social utveckling i

KpenhamnKöpenhamn 1995. Femårsöversynen skall

behandlas vid ett särskilt möte med FN:s

generalförsamling i juni 2000. 2001 hålls ett möte

om resultatet från världskonferensen 1996 om boende,

bebyggelse och stadsutveckling (Habitat II).

1999 höll generalförsamlingen ett särskilt

uppföljningsmöte om konferensen om Befolkning och

utveckling, som hölls i Kairo 1994. Ett separat

svenskt initiativ var ett seminarium i Lusaka om

mansrollen.

Svenska fackdepartement och myndigheter ägnar stor

uppmärksamhet åt de sociala och tekniska FN-organen,

något som Statskontoret har granskat i studien

"Sverige i världen".

FN:s jämställdhetsarbete vägleds av handlingsplanen

från FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking 1995.

Sverige har deltagit aktivt i detta arbete, bl.a. i

FN:s kvinnokommission. Pekingkonferensen kommer att

följas upp i New York i juni 2000.

FN:s konvention från 1991 om barnets rättigheter

har nu ratificerats av 191 av världens 193 stater.

Sverige har genom arbetet för tilläggsprotokollet

till konventionen varit engagerat i arbetet för att

skydda barn i väpnade konflikter och medverkade

aktivt i internationella arbetsorganisationens (ILO)

arbete om avskaffande av särskilt skadliga former av

barnarbete. Inom Utrikesdepartementet pågår en

översyn av barnfrågor i det internationella

samarbetet med målet att utforma en mer sammanhålen

policy för barnfrågor.

FN:s kommission för hållbar utveckling (CSD)

fortsatte sitt arbete med att följa upp Agenda 21,

handlingsprogrammet från FN-konferensen om miljö och

utveckling i Rio de Janeiro 1992. Arbetet med de

multilaterala miljöavtalen fortsätter. FN:s

klimatkonvention (UNFCCC) höll sitt femte partsmöte

i november 1999. Konventionen om ökenspridning har

varit i kraft sedan 1998 och höll sitt tredje

partsmöte 1999. Montrealprotokollet reglerar

användningen av ett antal ozonförstörande gaser. Den

globala miljöfonden (GEF) fungerar som finansiell

mekanism för ovannämnda miljöavtal.

Utvecklingssamarbete

Svenskt stöd för FN manifesterar sig inte endast

politiskt utan också genom de bidrag Sverige ger

till det multilaterala utvecklingssamarbetet. Totalt

uppgick detta till 4,1 miljarder kronor 1998, varav

1,6 miljarder kronor till de multilaterala

utvecklingsbankerna.

De kontinuerligt minskande resurserna till UNDP har

lett till att organisationen nu har nått något av

ett vägskäl. UNDP:s nye chef presenterade nyligen en

plan för ytterligare och mer genomgripande reformer

av organisationen, som i växande utsträckning kommer

att koncentrera sig på policyrådgivning. I FN:s

befolkningsprogram UNFPA har Sverige drivit frågan

om ett brett synsätt vad gäller befolkning och

utveckling. För FN:s barnfond UNICEF utgör

barnkonventionen en viktig grund för att bevaka

barns rättigheter. Sverige är UNICEF:s näst störste

bidragsgivare.

Mänskliga rättigheter

FN-stadgans första artikel anger att arbetet för att

främja mänskliga rättigheter är ett av

världsorganisationens övergripande syften. Vid

generalförsamlingens öppnande i september 1999

betonade generalsekreteraren det internationella

samfundets ansvar att värna om den enskilda

människan över nationsgränser. Talet hölls mot

bakgrund av bl.a. Kosovokrisen och bidrog till

debatten om staters suveränitet och frågan om de

mänskliga rättigheternas överordnade betydelse.

Under perioden har en rad internationella traktater

om mänskliga rättigheter slutits inom FN:s ram. Till

dessa hör ett tilläggsprotokoll till konventionen om

avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor,

vilket möjliggör enskilda klagomål, en konvention om

avskaffande av särskilt skadliga former av

barnarbete samt ett tilläggsprotokoll till

barnkonventionen om förbud mot användande av barn

som soldater.

I behandlingen av frågor om mänskliga rättigheter i

generalförsamlingen och i FN:s kommission för

mänskliga rättigheter sker en nära samordning inom

EU. Frågor som lyfts fram särskilt av Sverige är

bl.a. diskrimineringsfrågor, förbud mot dödsstraffet

och barnets rättigheter.

Folkrätt

Efter många års arbete beslutades 1998 att inrätta

en internationell permanent brottmålsdomstol. Vid

tiden för regeringens beslut om skrivelsen i maj

2000 hade sju länder av de 60 som krävs för dess

ikraftträdande ratificerat domstolens stadga.

Regeringen beräknade att en svensk ratifikation

skulle ske under år 2001.

Sedan 1997 har tre konventioner mot terrorism

utarbetats. Arbete med en övergripande konvention

mot terrorism inleds eventuellt under hösten 2000.

Vid tribunalerna för krigsförbrytelser i f.d.

Jugoslavien och Rwanda har skett en tilltagande

tillströmning av mål, även om problem kvarstår

rörande vissa staters vägran att utlämna misstänkta

krigsförbrytare. Sverige stöder tribunalernas

verksamhet bl.a. genom avtal om skydd av vittnen och

överföring av straffverkställighet. Det pågår också

ett arbete med att upprätta en tribunal i Kambodja

för de övergrepp som begicks under Pol Pot-regimen.

Även FN:s internationella domstol i Haag har under

perioden haft en markant ökad tillströmning av mål.

Alltfler stater väljer att använda sig av denna

mekanism för fredlig lösning av tvister.

Reformer

Reformarbetet inom FN tog ny fart sedan Kofi Annan

tillträdde som generalsekreterare i januari 1997.

Till de viktigaste beslut som har fattats hör

fokuseringen på FN:s kärnverksamhet, inrättandet av

funktionen som biträdande generalsekreterare med

ansvar för bl.a. den fortsatta reformeringen samt en

bättre samordning i mottagarländerna genom en FN-

chef och ett gemensamt FN-hus i varje land.

Delar av reformprocessen har dock förblivit låsta.

Framför allt utvecklingsländer tolkar reformarbetet

som ett sätt att styra FN bort från för dem viktig

verksamhet. Frågan om reformer har också kopplats

ihop med FN:s finanser och USA skulder till FN-

systemet.

Inom FN:s fackorgan har betydande förändringar ägt

rum med starkt svenskt stöd. Dels har fackorganen

mer och mer tagit en roll som delar av ett samlat

FN, dels har interna reformprocesser sjösatts. Mest

påtagligt har detta varit i

Världshälsoorganisationen (WHO) och Internationella

arbetsorganisationen (ILO), men viktiga förändringar

har också skett i FN:s organisation för utbildning,

vetenskap och kultur (UNESCO) och FN:s organisation

för industriell utveckling (UNIDO). Sverige och EU

arbetar för att uppnå förändringar i FN:s

livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).

Ansträngningarna för att reformera FN:s

säkerhetsråd fortsätter. Även om inga banbrytande

beslut har kunnat fattas under 1998 och 1999 finns

tecken på tilltagande enighet om vikten av att rådet

utökas. Det faktum att säkerhetsrådet kringgåtts i

vissa centrala konfliktsituationer har bidragit till

att öka det politiska trycket för reformer av rådet.

Frågan om vetorätten är en huvudfråga.

Att öppna säkerhetsrådet för ökad insyn var en

huvudfråga för Sverige under rådsmedlemskapet

1997-98. Sverige förespråkar vidare en begränsning

av vetots användning.

FN:s finanser

FN finansieras med obligatoriska medlemsavgifter,

dels för den reguljära verksamheten, dels för de

fredsbevarande operationerna. De svenska bidragen

för år 2000 beräknas uppgå till 120 respektive 170

miljoner kronor.

FN:s finanser var fortsatt kritiska under 1998, men

efter att Förenta staterna betalat ca en tredjedel

av sin skuld förbättrades situationen under 1999.

USA har villkorat fortsatta avbetalningar till bl.a.

en sänkning av nivåerna på de amerikanska bidragen

till FN - en fråga som förväntas leda till utdragna

förhandlingar. Den svenska ståndpunkten bygger på

principen att medlemsstaterna skall betala sina

bidrag till FN i tid, fullt ut och utan villkor.

Sverige har samtidigt uttryckt öppenhet för

ändringar i bidragsskalan och att organisationen

minskar sitt beroende av den störste bidragsgivaren

USA.

Generalförsamlingen 1999 beslutade om en samlad

utgiftsnivå för den tvååriga budgeten för 2000-2001

på drygt 2,5 miljarder USD, en ökning med ca 0,1 %

jämfört med tidigare budget.

FN inför framtiden

FN:s ansvar är att ytterst stå som garant för att

rätt skall gå före makt i världspolitiken. FN:s

säkerhetsråd är kärnan i den internationella

rättsordningen. FN måste stärkas för att bättre

kunna möta de utmaningar världen står inför. Det

råder bred enighet om att FN och dess säkerhetsråd

måste stärka sin förmåga att förebygga konflikter.

Millennietoppmötet, vilken inledde

generalförsamlingen i september 2000, skulle bli,

enligt vad regeringen framhåller i skrivelsen i maj

år 2000, ett viktigt tillfälle för världssamfundet

att se över FN:s roll och enas om åtgärder för att

modernisera organisationen.

5.1.2.2 Motionerna

Vänsterpartiet välkomnar i motion 1999/2000:U21 (v)

yrkande 1 regeringens skrivelse. Liksom tidigare FN-

skrivelser är den dock alltför tillbakablickande.

Motionärerna anser att regeringen i framtiden bör

lägga fram en skrivelse om FN-arbetet varje år samt

att den ges en mer framåtblickande inriktning.

Vänsterpartiet menar i yrkandena 3 och 12 att

frågan om vetorätten i FN:s säkerhetsråd bör ses

över, även om den är känslig. Utgångspunkten bör

vara att vissa länders regeringar inte skall ha

särskilda privilegier när det gäller beslut om

ingripanden i internationella konflikter.

Vänsterpartiet konstaterar vidare i yrkande 10 att

den övervägande delen av de stora frågor som

säkerhetsrådet behandlar rör u-länder. Dessa bör

därför ges större representation i ett utvidgat

säkerhetsråd.

I yrkande 4 framhålls att Världsbanken fortfarande

brister när det gäller insyn och transparens.

Motionärerna konstaterar att utrikesutskottet 1995

förklarade att det fanns ett stort intresse från

parlamentariker att få större insyn och

påverkansmöjligheter i Världsbanksfrågor. Även om

Världsbanken vid några tillfällen bjudit in enskilda

riksdagsledamöter, saknas en genomtänkt strategi

rörande parlamentarisk insyn från banken och den

svenska regeringen. Vänsterpartiet kräver därför

ånyo att riksdagen bör få ökad insyn i Världsbankens

verksamhet.

I yrkande 7 instämmer Vänsterpartiet i några av de

idéer som Brian Urquhart och Erskin Childer förde

fram i boken "A World in Need of Leadership:

Tomorrow's United Nations". Bland annat menar

motionärerna att FN:s generalsekreterare skall

väljas på en period av sju år, som inte kan förnyas,

samt att veto inte skall kunna läggas mot en

kandidat.

Sverige är ett av de länder i vilka folkrörelserna

bedriver ett lokalt förankrat FN-arbete.

Vänsterpartiet menar i yrkande 8 att den svenska

delegationen till FN:s generalförsamling genom sin

breda sammansättning av parlamentariker,

intresseorganisationer och folkrörelser är ett

föredöme för andra länder. Regeringen borde dock i

större utsträckning uppmuntra detta intresse och

tillvarata de kunskaper och erfarenheter som de

deltagande organisationerna besitter. Vidare bör

även svenska ungdomar representeras i den svenska

FN-delegationen (yrkande 9).

I yrkande 11 betonar Vänsterpartiet barnets

rättigheter. Samtidigt konstateras att det finns ett

gap mellan de ambitioner som världssamfundet

uttryckte i barnkonventionen och det minskade

internationella biståndet. När biståndsflödena har

minskat borde Sverige verka för en ytterligare

koncentration till de mest utsatta grupperna, till

vilka barnen i utvecklingsvärlden hör.

Vänsterpartiet konstaterar i yrkande 13 att

kvinnorepresentationen i FN har ökat under de

senaste åren. Fortfarande är dock

kvinnorepresentationen långt ifrån

tillfredsställande, varför motionärerna förespråkar

ett förändrat tjänstetillsättningssystem inom FN.

Regeringen bör också rapportera denna fråga

utförligare i sina skrivelser till riksdagen.

Mot bakgrund av att många internationella

motsättningar har sin grund i ekonomiska

förhållanden och orättvisor, förespråkar

Vänsterpartiet att ett ekonomiskt säkerhetsråd

inrättas inom FN (yrkande 14). Ett sådan råd skulle

bl.a. kunna fungera som en del av ett system för

tidig förvarning och underlätta konflikthantering.

I yrkande 15 anför Vänsterpartiet att

grundorsakerna till många av de naturkatastrofer som

på senare år drabbat ett stort antal u-länder är de

klimatförändringar som inträffat till följd av den

massiva industriella utvecklingen i världens rika

länder. Oviljan bland de industrialiserade länderna

att begränsa sina utsläpp och sina

energiförbrukningar resulterar i katastrofer och

lidanden för befolkningen i världens fattiga länder.

Sverige bör verka för att denna viktiga fråga i

framtiden ägnas större uppmärksamhet i FN.

Intressanta förslag föreligger om upprättande av

varningssystem när det gäller annalkande

miljökatastrofer och ökat stöd till

säkerhetsåtgärder (yrkande 16). Vidare förordar

motionärerna särskilda skuldavskrivningar till de

länder som drabbas av naturkatastrofer.

För att förbättra uppföljningen av den stora mängd

beslut som fattas och resolutioner som antas av FN:s

generalförsamling, säkerhetsråd samt i andra

instanser i organisationen menar Vänsterpartiet i

yrkande 17 att ett särskilt revisionsorgan bör

inrättas. Riksdagens revisorer kan här utgöra en

modell.

Folkpartiet menar i motion 1999/2000:U22 (fp)

yrkande 2 att en viktig orsak till FN:s

handlingsförlamning i krissituaionerkrissituationer

såsom i forna Jugoslavien och i Sierra Leone har

varit svårigheterna att nå enighet i säkerhetsrådet.

Risken att någon av de fem permanenta medlemmarna

skall utöva sin vetorätt har ofta varit tillräckligt

för att förhindra FN från att agera. Sverige bör

därför driva på för att etablera en praxis i

säkerhetsrådet som inskränker möjligheten att

använda vetorätten.

Folkpartiet menar i yrkande 9 i samma motion att

det är nödvändigt att Förenta staterna betalar sin

skuld fullt ut för att FN skall kunna lösa sina

finansiella problem. Motionärerna finner det också

orimligt att USA ställer krav på nedskärningar

samtidigt som landet inte fullgör sina finansiella

åtaganden. Sverige bör därför driva frågan att de

medlemsländer som inte betalar sin medlemsavgift

fullt ut skall fråntas rösträtten i FN:s

generalförsamling.

I yrkande 10 framhåller motionärerna att

reformarbetet inom FN nu börjar uppvisa konkreta

resultat, mycket tack vare generalsekreterare Kofi

Annans beslutsamma agerande. I rapporter till den

kommande millennieförsamlingen föreslår

generalsekreteraren att verksamheten skall

koncentreras på fattigdom, säkerhet och hållbar

framtid. Folkpartiet menar att dessa tre mål för

FN:s verksamhet bör kompletteras med ett fjärde, som

fokuserar på valfrågor. En samordnande

internationell funktion för demokratiska val bör

inrättas inom FN, framförs i yrkande 11.

Folkpartiet tar avstånd från de nedskärningar som

drabbat det svenska biståndet sedan 1995.

Utgiftsbegränsningarna i statsbudgeten har bl.a.

resulterat i att en rad FN-organisationer drabbats

av senarelagda svenska betalningar. Motionärerna

menar i yrkande 12 att Sverige bättre bör slå vakt

om sitt goda anseende i FN och vinnlägga sig om att

utlovade svenska bidrag verkligen betalas i tid.

Under 1990-talet har FN hållit bl.a. det sociala

toppmötet i Köpenhamn, kvinnotoppmötet i Peking och

befolkningskonferensen i Kairo. De resolutioner och

handlingsprogram som antagits vid konferenserna

återstår fortfarande att genomföras. Bristande

resurser och svag handlingskraft utgör den svaga

länken. Folkpartiet menar i yrkande 13 att Sverige

bör verka för att FN-konferensernas mål och

handlingsprogram verkligen uppfylls.

Kristdemokraterna påpekar i motion 1999/2000:U23

(kd) yrkande 3 att betydligt fler människor dödas av

lätta vapen än av massförstörelsevapen. Trots detta

finns det inget globalt program för att hantera en

okontrollerad spridning av sådana vapen. Sverige bör

därför tillsammans med övriga EU-länder driva på för

att få till stånd en internationell regim för lätta

vapen.

En tydlig tendens är att säkerhetsrådet allt oftare

ger regionala organisationer uppdrag att genomföra

fredsfrämjande insatser. Västvärlden och de

permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet är inte lika

benägna som tidigare att skicka trupper till den

afrikanska kontinenten, varför Afrika måste skaffa

sig en bättre förmåga att hantera sina egna

konflikter. En viktig utmaning är därför att

förbättra de afrikanska staternas kapacitet för

fredsfrämjande insatser, menar Kristdemokraterna i

yrkande 6. Motionärerna anser därför att Sverige bör

verka för att utbildningen av de afrikanska

ländernas fredsfrämjande kapacitet intensifieras.

I yrkande 12 lyfter motionärerna fram extrem

fattigdom som ett av de största hindren för social

och ekonomisk utveckling. Motionärerna menar att FN

måste öka ansträngningarna för att bekämpa

fattigdomen och anta som mål att antalet människor

som lever i extrem fattigdom skall halveras till år

2015.

Kristdemokraterna understryker i yrkande 13 att

världshandeln fortfarande begränsas av mängder av

tullar och kvoter. Industriländerna tillämpar högst

tullskydd för jordbruks- och textilvaror - de

sektorer som utvecklingsländerna har störst

komparativa fördelar i. Kristdemokraterna anser att

Sverige fortsatt måste verka för

handelsliberaliseringar även inom dessa områden.

I yrkande 14 påpekar motionärerna att

påfrestningarna på miljön ökar med

produktionsökningar och ökad energianvändning.

Samtidigt som utvecklingsländerna har rätt att

utvecklas och skörda ekonomiska framgångar, skulle

jorden inte klara av att sex miljarder människor

levde som den rika världen gör. Sverige och övriga

FN-länder måste därför öka biståndet med ekologiskt

hållbara produktionsmetoder.

I yrkande 15 konstaterar Kristdemokraterna att en

miljard människor i dag saknar tillgång till rent

dricksvatten och att hälften av jordens befolkning

saknar adekvata sanitära faciliteter. Detta beräknas

vara orsaken till 80 % av sjukdomarna i

utvecklingsländerna. Motionärerna menar att Sverige

och övriga FN-länder måste sätta upp mål för att

minska andelen människor som saknar tillgång till

rent vatten och sanitära faciliteter.

Kristdemokraterna framhåller i yrkande 16 de enorma

utvecklingsmöjligheter som IT-revolutionen för med

sig också för u-länderna. Samtidigt finns risken att

internetInternet skall bidra till att öka de

ekonomiska klyftorna - majoriteten av världens

befolkning står helt vid sidan av den nya tekniken.

Sverige bör därför verka för att FN tar fram

riktlinjer för hur IT-användningen skall kunna ökas

och breddas i utvecklingsländerna. I yrkande 17

anförs att Sverige, i egenskap av ett ledande IT-

land, bör ta initiativ till ökat samarbete mellan

nationella regeringar och det privata näringslivet

för gemensamma IT-satsningar riktade mot

utvecklingsländerna.

I yrkande 18 påpekar Kristdemokraterna att endast

10 % av läkemedelsforskningen är inriktad på

sjukdomar som främst drabbar utvecklingsländernas

befolkning - samtidigt som malaria dödar två liv

varje minut. Motionärerna anser att Sverige mer

effektivt bör stödja den av WHO ledda kampanjen mot

malaria. Kristdemokraterna beklagar i yrkande 20 att

läkemedelsindustrin saknar incitament att investera

i läkemedel riktade mot u-landssjukdomar. För att

komma till rätta med situationen behövs stora

satsningar i samarbete mellan FN, nationella

regeringar och läkemedelsindustrin för att öka

forskningen om de fattigas sjukdomar. I yrkande 19

fästs uppmärksamheten på hiv/aids, som drabbat

Afrika söder om Sahara på ett katastrofalt sätt. Mer

än 23 miljoner afrikaner beräknas vara smittade -

från att vara en hälsofråga har hiv/aids övergått

till att bli en fråga om överlevnad för den

afrikanska kontinenten. Kristdemokraterna anser att

Sverige tillsammans med övriga länder i FN bör

arbeta fram en explicit målsättning för att hindra

den vidare spridningen av hiv/aids.

I yrkande 22 efterlyser Kristdemokraterna en svensk

nationell handlingsplan för de mänskliga

rättigheterna. Alla FN:s medlemsländer uppmanades

vid FN:s MR-konferens i Wien 1993 att upprätta en

sådan handlingsplan, men Sverige hör till de länder

som ännu inte hörsammat denna begäran.

I yrkande 23 lyfter Kristdemokraterna fram

managementfrågornas och beslutsformernas betydelse

när det gäller reformer av FN. Konsensusprincipen är

FN:s styrka, men kan den samtidigt försvåra

beslutsfattande. Frågan är om FN:s högre tjänstemän

besitter rätt kompetens för att effektivt styra

organisationen. Den rådande hierariskahierarkiska

organisationskulturen kan också utgöra ett hinder.

Sverige bör därför ta initiativ till en översyn av

managementfrågorna inom FN:s organisationer, menar

motionärerna.

Säkerhetsrådet bör också reformeras, framförs i

yrkande 24. Med en ökad samordning av den europeiska

säkerhetspolitiken bör Sverige driva linjen att EU

endast skall tala med en röst i säkerhetsrådet och

företrädas av ordförandelandet. Detta skulle också

främja utvecklingen av en regionalisering av FN-

systemet.

I yrkande 25 framhåller Kristdemokraterna frågan om

FN:s finanser som ett problem både på kort och lång

sikt. Den svenska ståndpunkten bör vara att

medlemsstaterna skall betala sina bidrag till FN i

tid, fullt ut och utan villkor. För att minska sitt

beroende av enskilda länder bör FN dock vara öppet

för nya finansieringssätt, såsom upprättandet av

frivilliga fonder och ökat samarbete med

näringslivet.

Kristdemokraterna anför i yrkande 26 att FN i

massmedierna ofta fått skulden för misslyckanden som

egentligen berott på att medlemsländerna inte ställt

tillräckliga resurser till förfogande. FN behöver

marknadsföra sig bättre, och Sverige bör som

föregångsland öka informationssatsningarna om FN.

Det stora antal svenskar som arbetar i FN är till

stor del en outnyttjad informationsresurs, menar

motionärerna i yrkande 27. Vidare är det olyckligt

att de svenskar som gjort FN-tjänst ofta möter

likgiltighet när de återvänder till Sverige.

Regeringskansliet bör därför upprätta ett

kunskapscentrum för att samla svenskar som

tjänstgjort i internationell tjänst (yrkande 28).

Miljöpartiet anför i motion 1998/99:U201 yrkande 3

att koralldöd kommit att utgöra ett globalt

miljöproblem. Värst drabbade är korallreven i

Ostasien, men även kuster i Sydamerika, Afrika och

Stilla havet har drabbats. Mot den bakgrunden menar

Miljöpartiet att FN bör inkludera skydd av korallrev

i handlingsprogrammet för mindre örikens utveckling

(SIDS, Small Island Development States).

Vänsterpartiet anser i motion 1998/99:U202 (v)

yrkande 6 att Världsbanken och de andra s.k. Bretton

Woods-institutionerna bör inordnas i FN-systemet.

I Mmotionären bakom 1998/99:U401 (c) och i den

likalydande partimotionen 2000/01:

U404 (c) yrkande 4 konstaterasr att den svenska

regeringen har ställt sig bakom FN-resolutioner som

förordar ökad ungdomsrepresentation men ännu inte

inrättat en permanent ungdomsrepresentation i den

egna delegationen. För att uppmuntra unga människors

globala engagemang borde ungdomar beredas permanent

plats i den svenska delegationen inför FN:s

generalförsamling, på liknande sätt som bl.a. Norge,

Danmark och Nederländerna gör.

Moderaterna anser i motionerna 1998/99:U602 (m)

yrkande 5 och 1999/2000:U607 (m) yrkande 7 att det

internationella regelsystemet för mänskliga

rättigheter är relativt väl utbyggt. Däremot är det

många enskilda länder som inte uppfyller sina

förpliktelser. Därför borde FN:s generalförsamling

få en detaljerad rapport om läget beträffande

efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i alla

medlemsländer. Barnkonventionens

uppföljningsmekanism kunde här tjäna som föredöme.

I motion 1998/99:U614 (s) yrkande 1 uppmärksammar

motionärerna att ungdomsfrågor är en återkommande

dagordningpunktdagordningspunkt vid FN:s

generalförsamling. Av den anledningen borde det vara

naturligt att den svenska delegationen inkluderade

ungdomsrepresentanter. Dessa borde nomineras av

Landsrådet för Sveriges ungdomsrepresentanter,

framförs i yrkande 2.

I motion 1998/99:U620 (kd) yrkande 1 framhåller

motionärerna att aborter av flickfoster i vissa

delar av Asien är så vanligt att andelen kvinnor i

förhållande till män har sjunkit dramatiskt.

Hittills har dock det internationella samfundet

varit tyst om detta allvarliga problem, varför

Sverige borde ta initiativ att lyfta upp frågan om

prenatal könsdiskriminering på FN:s dagordning.

Motionären bakom motion 1998/99:U627 (kd) yrkande 2

menar att den handlingsförlamning som präglade FN:s

säkerhetsråd under kriget i Kosovo har sin orsak i

dess otidsenliga sammansättning och beslutsordning.

Så länge som vissa enskilda länder har permanent

plats och rätt till veto i säkerhetsrådet riskerar

FN:s konventioner, resolutioner och andra beslut att

förbli endast vackra ord.

I partimotion 1998/99:T803 (v) fäster Vänsterpartiet

uppmärksamheten på att en stor del av världens

befolkning står utanför den nu pågående IT-

revolutionen. Motionärerna föreslår därför i yrkande

14 att Sverige bör ta initiativ till en konferens i

FN:s regi för att sprida informationsteknik även

till de fattiga länderna. I yrkande 15 vill

Vänsterpartiet lyfta fram de svenska personnumren

som en stor social innovation, som skulle kunna

anpassas till en global nivå.

Miljöpartiet framhåller i motionerna 1998/99:A801

(mp) yrkande 1, 1998/99:A807 (mp) yrkande 14,

1999/2000:Ju722 (mp) yrkande 2, 1999/2000:A819 (mp)

yrkande 24, 2000/01:So450 (mp) yrkande 14 och

2000/01:A808 (mp) yrkande 38 att män liksom kvinnor

underställs föreskrivna normer om hur de skall bete

sig. Därför är det av största vikt att männens roll

undersöks, analyseras och förändras. Motionärerna

menar att det efter den stora kvinnokonferensen i

Beijing behövs en FN-konferens om mansrollen.

Regeringen bör därför ta ett sådant initiativ.

I motion 1999/2000:U202 (v) konstaterar

Vänsterpartiet att det nu gått mer än fyra år sedan

FN:s kvinnokonferens i Beijing antog sitt särskilda

handlingsprogram. Även den svenska regeringen åtog

sig att genomföra detta. Motionären anser att

regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med

ett förslag till en tidsplan för genomförandet av

planen i Sverige och i det internationella

samarbetet.

I motion 1999/2000:U204 (m) yrkande 3 finner

Moderaterna det obegripligt att FN:s säkerhetsråd

under flera år har varit så passivt när det gäller

krigen i Afrika. FN måste omedelbart prioritera

fredsfrämjande insatser i Afrika, menar

motionärerna. I yrkande 4 framhålls att Afrika

behöver en övergripande freds- och säkerhetsordning.

En sådan måste bygga på de afrikanska ländernas eget

samarbete, men även EU och USA måste känna ett

ansvar att understödja de goda krafterna i Afrika.

Motionärerna bakom flerpartimotion 1999/2000:U216

(c, fp) yrkande 2 uppmärksammar krigen i Central-

och Västafrika, och de svåra lidanden som där

drabbat civilbefolkningen. Motionärerna anser att

det nu är hög tid att Sverige engagerar sig i en

särskild samlad aktion för att uppnå fred och

försoning i centrala och västra Afrika. Motionärerna

framhåller att dessa delar av Afrika riskerar att

glömmas bort av det internationella samfundet - för

närvarande är det främst enskilda organisationer som

under stora risker försöker bistå den lidande

civilbefolkningen. Sverige bör dock kunna spela en

konstruktiv roll genom att understödja fredsaktioner

i Afrika, framförs i yrkande 4.

Centerpartiet anser i partimotion 1999/2000:U402 (c)

yrkande 3 att slutet på det kalla kriget givit nya

förutsättningar för att fördjupa globalt och

regionalt säkerhetspolitiskt samarbete. Demokrati,

marknadsekonomi och respekt för de mänskliga

rättigheterna har fått universell acceptans.

Insikten om dessa möjligheter och om vårt globala

och ömsesidiga beroende måste prägla Sveriges

internationella insatser. Centerpartiet anser att

Sverige bör vara pådrivande i arbetet att samla

världens länder bakom ett förnyat åtagande för fred,

rättvisa och hållbar utveckling.

I yrkande 4 sätter Centerpartiet miljöfrågan i

fokus. Fortfarande är miljöfrågan underordnad andra

frågor, främst ekonomisk utveckling. Motionärerna

menar att frågan är så viktig att den också måste

göras till en huvudfråga för FN.

Motionärerna anför i yrkande 5 att den nationella

suveräniteten försvårar för FN att agera i

inomstatliga konflikter. Motionärerna menar att FN

borde eftersträva en bättre koordinering av

ansträngningar på olika geografiska områden och

verksamheter. Vidare borde en långsiktig strategi

formuleras som inkluderar insatser inom områdena

mänskliga rättigheter, miljö samt ekonomisk och

social utveckling.

Motionärerna påpekar i yrkande 10 att FN-stadgans

artikel 52 ålägger säkerhetsrådet att främja

tvistelösning genom regionala avtal eller av

regionala samarbetssorgansamarbetsorgan.

Centerpartiet menar att regionala

samarbetsorganisationer såsom OSSE, OAU och Asean

bör uppmuntras att axla ett större ansvar för

inomregionala problem.

I partimotionens yrkande 11 framhåller

Centerpartiet att FN har en viktig roll att spela

som samordnare av multilateralt bistånd samt även av

givarländers bilaterala insatser. Sverige bör verka

för att FN:s kapacitet att fungera som koordinator

bör prioriteras.

Centerpartiet anser i yrkande 12 att de permanenta

medlemmarnas vetorätt i säkerhetsrådet på ett

oacceptabelt sätt kommit att användas för att hävda

nationella intressen och maktanspråk. Motionärerna

anser att FN-stadgan bör förändras så att vetorätten

avskaffas och att säkerhetsrådet breddas och görs

mer representativt.

I yrkande 13 betonas att FN för att kunna verka

effektivt är beroende av att medlemsstaterna betalar

sina bidrag i tid. Under senare år har FN tvingats

att använda medel för den fredsbevarande

verksamheten för annan verksamhet. Motionärerna

anser det vara oacceptabelt att många av världens

länder inte solidariskt lever upp till sina

åtaganden gentemot FN. Sverige bör därför bidra till

att sätta tryck på dessa länder.

Motionären bakom motion 1999/2000:U405 (m) yrkande 1

uttrycker stor oro över Kinas tilltagande

kärnvapenkapacitet. Enligt egen utsago förfogar

Beijing numera över såväl atom-, väte- som

neutronbombsteknik. Vidare har den kinesiska

militären utvecklat missiler med över 8 000

kilometers räckvidd. Kina har också vid upprepade

tillfällen hotat Taiwan med militärt våld och t.o.m.

skickat missiler i övning i riktning mot Taiwan. I

yrkande 3 konstaterar motionären att Taiwan inte är

en till Beijing underlydande provinsregering och att

Kinas provokationer mot Taipei därför måste påtalas.

I yrkande 2 uppmärksammar motionären även Nordkoreas

kärnvapenprogram. Landet har nyligen utfört

missilprov, och det internationella samfundet måste

nu förhindra att Nordkorea skaffar sig

långdistansrobotar.

I motion 1999/2000:U406 (v) framhålls att

användandet av utarmat uran i militära projektiler

utgör ett miljöproblem. Vänsterpartiet anser därför

att regeringen bör verka i FN för att användandet av

utarmat uran förbjuds i projektiler och

stridsvagnar.

Folkpartiet begär i motion 1999/2000:U643 (fp)

yrkande 1 ett riksdagens tillkännagivande om vad i

motionen anförs om att klart och tydligt fördöma all

kinesisk maktpolitik mot Taiwan. I motionens yrkande

2 konstateras att Folkrepubliken Kina är den av de

fem stora kärnvapenmakterna som fortfarande

utvecklar och utplacerar kärnvapen i offensiva

positioner, i första hand riktade mot Indien. Av det

skälet bör de internationella ansträngningarna för

kärnvapenkontroll och icke-spridning främst

adresseras till Kina.

Folkpartiet beklagar i motion 1999/2000:U646 (fp)

yrkande 3 att FN-mandat inte kunde utverkas för

Natos bombningar i Jugoslavien. Motionärerna menar

att ansvaret för detta helt åvilar Ryssland och

Folkrepubliken Kina som använt vetorätten i

säkerhetsrådet som ett instrument för att hävda sig

som internationella stormakter. Sverige bör därför

verka för att de permanenta medlemmarna upphör att

missbruka sin vetorätt.

I motion 1999/2000:U903 (v) yrkande 6 anser

Vänsterpartiet att frågan om den ekonomiska maktens

fördelning i högsta grad också gäller kvinnor och

män - i såväl rika som fattiga länder. Kvinnorna

utför två tredjedelar av arbetet i världen men får

bara en tiondel av inkomsterna. Motionärerna

föreslår att Sverige i FN tar ett initiativ för att

organisera en särskild konferens om ägarmaktens

fördelning mellan kvinnor och män.

I motion 1999/2000:Kr233 (mp) yrkande 2 anförs att

regeringen bör arbeta aktivt för att uppmuntra

medierna till självsanering vad avser bilden av

kvinnan och mannen i medierna. I yrkande 5 i samma

motion begärs en utvärdering av vad som uppnåtts vad

gäller handlingsprogrammet från konferensen i

Beijing.

I motion 1999/2000:MJ807 (mp) yrkande 5 lyfter

Miljöpartiet fram brist på färskvatten som ett

internationellt säkerhetsproblem. Motionärerna anser

att Sverige bör verka för att FN och säkerhetsrådet

starkare kopplar samman vattenförsörjningsfrågor med

hot om hot mot fred och säkerhet, t.ex. genom att ta

upp de globala vattenproblemen som en permanent

dagordningspunkt.

I partimotion 2000/01:U402 (v) yrkande 12 begär

motionärerna att FN skall förändras och inta rollen

som den legitima internationella fredsskapande,

bevarande och framtvingande makten. Motionärerna

menar att säkerhetsrådets brister och svagheter

innebär att regionala organisationer som EU och Nato

tar över ansvaret för fred och säkerhet. Denna

hotfulla utveckling minskar FN:s möjligheter att

förebygga och lösa konflikter innan de hunnit bli en

kris eller ett regelrätt krig.

I samma motion yrkande 13 anförs att Sverige skall

verka för att kvinnor skall få större inflytande

inom FN:s organisation, med målet att

könsfördelningen skall vara jämn. FN måste uppfylla

sina egna mål om jämställdhet som bland annat

handlar om att könsfördelningen på alla poster inom

FN-systemet skall vara lika mellan könen år 2000.

I partimotion 2000/01:U404 (c) yrkande 1 anför

Centerpartiet att Sverige bör verka för att

vetorätten i säkerhetsrådet avskaffas och för en

breddad representation i FN:s säkerhetsråd.

Motionärerna menar att FN:s beslutsförmåga ibland

har blockerats till följd av att de permanenta

medlemmarna i säkerhetsrådet inte bara har haft

skilda uppfattningar om vilka åtgärder som borde

vidtas i vissa situationer. De har också ibland

missbrukat sin vetorätt. Säkerhetsrådet har därför

inte alltid klarat av sin viktigaste uppgift enligt

FN-stadgan upprätthållandet av internationell fred

och säkerhet, en uppgift för vilken säkerhetsrådet

bär huvudansvaret, framhåller motionärerna.

I samma motion yrkande 2 menar motionärerna att

säkerhetsrådets beslutsförmåga, förutom av politiska

skäl, också har hämmats av finansiella skäl. Förenta

staterna har mot bakgrund av sin stora skuld ett

särskilt ansvar. Internationella påtryckningar mot

USA att betala sin medlemsavgift bör därför utövas,

betonar motionärerna.

I yrkande 7 framhåller motionärerna att Sverige

skall verka för ett starkare internationellt,

politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk som

prioriterar både ekonomisk och mänsklig utveckling.

Ett sådant ansvar bör utkrävas inte bara från FN-

systemet och de enskilda medlemsländerna, utan även

från alla globaliseringens aktörer, som exempelvis

näringslivet. Motionärerna framhåller som ett bra

exempel generalsekreteraren Kofi Annans initiativ

till ett kontrakt med stora företag, där dessa åtar

sig att respektera och efterleva vissa etiska

regler, bl.a. de mänskliga rättigheterna.

Motionärerna pekar i motionens yrkande 19 på

betydelsen av regionala säkerhetsarrangemang.

Samtidigt som det är viktigt att främja sådana, får,

enligt motionärerna, utvecklingen inte gå dithän att

FN-systemet avskär sig sitt globala ansvar för

värnet av internationell fred och säkerhet.

I partimotion 2000/01:U415 (mp) yrkande 1 anförs att

FN:s säkerhetsråd måste reformeras. Motionärerna

framhåller att säkerhetsrådet måste utvidgas och

vetorätten successivt avskaffas samt att folkvalda

och folkrörelser bör få större inflytande för att

säkerhetsrådet i framtiden skall få större

legitimitet. Det måste även skapas nya strukturer

för ett civilt fredsarbete.

I samma motion yrkande 3 anför Miljöpartiet att FN

har en viktig roll för globalt

fattigdomsavskaffande, rättvisa och social

utveckling. Motionärerna betonar att fattigdom är

ett globalt problem och att de ekonomiska klyftorna

ökar i alla länder och mellan länderna. I motionen

konstateras att avskaffandet av fattigdomen nu har

blivit den övergripande inriktningen inom FN-

systemet, utvecklingsbankerna och i bilaterala

biståndsorganisationer. Motionärerna noterar att

nettoflödet av ekonomiska resurser numera går från

fattiga länder till rika. U-länderna betalar mer i

amorteringar och räntor på lånen från de rika

länderna än vad de får tillbaka i bistånd.

Miljöpartiet anser vidare att marknaderna i de rika

länderna måste liberaliseras fullständigt för de

fattiga ländernas produkter, inklusive jordbruks-

och textilprodukter. De fattiga länderna bör få

upprätthålla ett visst skydd för framväxande och

ännu svaga näringsgrenar.

Vidare begärs i yrkande 8 ett riksdagens

tillkännagivande om demokratisering av FN. De

demokratiska bristerna inom FN-systemet måste

korrigeras menar motionärerna, i synnerhet vad

gäller vetot och säkerhetsrådets sammansättning,

liksom de internationella finans- och

handelsinstitutionernas roll.

I motionen anförs att det totala ansvaret för

medlemskapsfrågor, inklusive inval och uteslutning,

borde ligga hos generalförsamlingen. Även

nomineringen och val av generalsekreterare som

representant för alla medlemsländer borde åligga

generalförsamlingen, utan risk för veto i

säkerhetsrådet. Miljöpartiet anser också att

enskilda organisationer borde få konsultativ status

i generalförsamlingen. När det gäller säkerhetsrådet

borde, på kort sikt, antalet medlemmar utökas, för

att garantera jämställd representativitet från alla

regioner. På lång sikt borde alla medlemmar i

säkerhetsrådet väljas av generalförsamlingen; de

permanenta platserna och vetorätten borde avskaffas,

framhåller motionärerna.

Motionärerna begär i yrkande 9 ett riksdagens

tillkännagivande om vad som i motionen anförts om

FN:s framtid. Det betonas att FN är det enda riktiga

öppna forum där alla jordens länder kan mötas, och

där inte marknadskrafter, ekonomisk eller militär

styrka påverkar rätten att få delta och komma till

tals. FN är också den enda organisation som inom

sitt verksamhetsfält har den agenda som är nödvändig

för att tackla de nya icke-militära hoten i världen:

fattigdom och de ökande klyftorna mellan rik och

fattig, den alltför snabba folkökningen,

naturresurser som stagnerar eller minskar samt den

ständigt ökande förstöringen av miljö och natur.

Miljöpartiet menar att internationellt samarbete är

viktigt för att åstadkomma förändringar.

I motion 2000/01:U501 (m) yrkande 2 anför

motionärerna att det behövs en modernisering av FN-

stadgan. Motionärerna menar att Sverige bör driva på

för att uppnå denna modernisering av stadgan för att

anpassa den till en ny tids konflikter, inte minst

vad gäller vetorätten.

5.1.2.3 Utskottets överväganden

Ekonomiska sanktioner

Frågan om ekonomiska sanktioner har stor betydelse i FN-

sammanhang. Eftersom frågan även har en stark

koppling till konflikthantering behandlas motioner

inom detta område, även gällande FN och

sanktionsfrågan, samlat senare i detta betänkande

(se avsnittet 1.3 Att förebygga väpnade

konflikter).

Reformering av FN

Ett flertal motioner tar upp frågan om det pågående

reformarbetet av FN-systemet. I motion 1999/2000:U21

(v) yrkande 7 menar Vänsterpartiet att FN:s

generalsekreterare bör väljas på en period om sju

år, som inte kan förnyas, samt att veto inte skall

kunna läggas mot en kandidat. Vänsterpartiet anför

vidare i yrkande 17 att uppföljningen av de beslut

som fattas inom FN skulle kunna förbättras genom att

ett särskilt revisionsorgan inrättas. Folkpartiet

menar i motion 1999/2000:U22 (fp) yrkande 10 att

generalsekreterare Kofi Annans förslag att

koncentrera FN:s verksamhet på fattigdom, säkerhet

och hållbar framtid bör kompletteras med ett fjärde

mål som fokuserar på valfrågor. En samordnande

internationell funktion för demokratiska val bör

inrättas inom FN (yrkande 11). I motion

1999/2000:U23 (kd) yrkande 23 framför

Kristdemokraterna att Sverige bör ta initiativ till

en översyn av managementfrågan inom FN. I yrkande 26

framförs att FN ofta fått skulden för misslyckande

som berott på att medlemsländerna inte har ställt

tillräckliga resurser till förfogande. FN bör

marknadsföra sig bättre, anser Kristdemokraterna.

Centerpartiet framhåller i motion 1999/2000:U402 (c)

yrkande 11 att Sverige bör verka för att stärka FN:s

kapacitet att fungera som samordnare av både

multilateralt och bilateralt bistånd. I motion

2000/01:U404 (c) yrkande 7 menar motionärerna att

Sverige skall verka för ett starkare

internationellt, politiskt, ekonomiskt och etiskt

ramverk som prioriterar både ekonomisk och mänsklig

utveckling.

När det gäller utnämnandet av FN:s

generalsekreterare kan utskottet inledningsvis

konstatera att det inte finns någon reglerad process

för dennes utnämnande. Genom att säkerhetsrådet

föreslår generalförsamlingen en kandidat har de

permanenta medlemmarna i rådet vetorätt vid

utnämnandet. Frågan har diskuterats ingående inom

ramen för reformarbetet inom FN, men enighet om ett

nytt utnämningsförfarande har inte kunnat nås.

Samtidigt som utskottet kan instämma i vikten av att

öka transparensen i förfarandet, finner det att

kraften i reformarbetet för närvarande bör läggas på

frågor som är mer angelägna och för vilka

förutsättningarna för framsteg är bättre.

Utskottet kan konstatera att inom FN finns flera

organ för såväl intern som extern revision.

Rapporterna från de regelbundna externrevisionerna

behandlas i FN:s generalförsamling och i

specialorganens styrelser. Någon

sakrevisonsakrevision liknande den som Riksdagens

revisorer bedriver finns dock inte, utan varje organ

är ansvarigt för uppföljningen av sina egna beslut.

För FN:s konventioner finns särskilda

uppföljningsmekanismer där medlemsländerna granskas.

FN:s resolutioner har ingen juridisk giltighet utan

är snarare moraliskt bindande. Utskottet instämmer i

att det är en viktig del av det pågående

reformarbetet inom FN att förbättra uppföljningen.

Frågan om förbättrade ledningsstrukturer för FN-

systemet är grundläggande i reformprocessen. Det är

givetvis av största betydelse att FN besitter

personal med hög kompetens inom sina ansvarsområden.

Samtidigt som kompetens måste vara utslagsgivande,

är det likaså nödvändigt att FN:s personal också

avspeglar den breda kretsen av medlemsländer. Den

nordiska länderna har tillhört de mer drivande

länderna i FN:s reformprocess, och inte minst i

fackorganens styrelser har Sverige på ett ambitiöst

sätt verkat för ökad professionalitet och förbättrat

management. Även om arbetet präglas av tröghet har

reformprocessen under de senaste åren börjat avkasta

positiva och påtagliga resultat. Utskottet fäster

stor vikt vid att Sverige fortsätter att bidra till

att FN:s reformprocess fortskrider.

Utskottet kan vidare instämma i behovet av att FN

informerar om sin verksamhet. Detta är också en

uppgift som ankommer medlemsländerna. Framför allt

får dessa inte försvåra världsorganisationens

uppgift genom att orättvist skjuta skulden på FN,

när det i själva verket är medlemsländerna som givit

organisationen en omöjlig uppgift. I Sverige bidrog

vårt medlemskap i säkerhetsrådet 1997-98 till att

medvetandet om FN ökade. Folkrörelserna, och Svenska

FN-förbundet i synnerhet, spelar också en viktig

roll för att sprida kunskap om FN.

Främjandet av demokratiska val är en uppgift av

största vikt för FN. Demokratiskt styrelseskick och

fria val innefattas också av den allmänna

deklarationen om mänskliga rättigheter och FN:s

konvention om civila och politiska rättigheter.

Genom generalförsamlingens beslut beträffande

generalsekreterarens reformförslag skall mänskliga

rättigheter behandlas som en tvärsektoriell fråga

och beaktas i hela FN:s verksamhet. Därmed skall

även valfrågor omfattas. Utskottet instämmer med

motionärerna om att demokrati- och valfrågor är en

angelägen uppgift för FN. De övergripande mål för

organisationen som generalsekreteraren angivit är

dock av mer generellt slag. Utskottet finner att

prioritering av valfrågor ryms inom de mål som

generalsekreteraren angivit. Att specifikt ange

valfrågor som ett övergripande fjärde mål för hela

FN skulle innebära en alltför detaljerad

målformulering.

På det operationella planet är FN ofta engagerat i

genomförande av allmänna val, t.ex. i fall de utgör

en del av en fredsprocess. UNDP lämnar också ofta

stöd till demokratiska institutioner. Inom FN:s

sekretariat finns en särskild enhet för valstöd, som

både svarar för koordinering inom FN-systemet och

arbete med generella metodfrågor. Regionala

organisationer såsom OSSE och OAS har kommit att

spela en alltmer framträdande roll. Det normativa

arbete som IDEA bedriver förtjänar också att nämnas.

Som utskottet tidigare understrukit har FN en viktig

roll att spela när det gäller demokratiska val, både

när det gäller metodutveckling, som en del av stöd

till fredsprocesser och i det allmänna

utvecklingsarbetet. Samtidigt ser utskottet sig inte

föranlett att detaljerat ange hur FN bör organisera

det arbetet.

Utskottet är också av meningen att samordnade

insatser stärker förutsättningarna för ett effektivt

bistånd. Det är naturligt att FN fungerar som ett

diskussionsforum och agerar som samordnare när det

gäller internationellt bistånd. Att stärka

samordningen mellan det bistånd som FN:s olika

fackorgan bedriver är en av de viktigaste frågorna i

FN:s reformprocess. Samarbetet mellan det svenska

bilaterala biståndet och FN-systemet är också

omfattande. Ett intensivt erfarenhetsutbyte mellan

bilaterala givare och multilaterala

biståndsorganisationer är av särskilt stort värde.

Utskottet anser det vara av vikt att Sverige

fortsätter att spela en aktiv roll i att utveckla

samarbetsformerna mellan olika aktörer i det

internationella biståndet.

Med detta anses motionerna 1999/2000:U21 (v)

yrkandena 7 och 17, 1999/2000:U23 (kd) yrkandena 23

och 26, 2000/01:U404 (c) yrkande 7 samt

1999/2000:U402 (c) yrkande 11 vara besvarade. Motion

1999/2000:U22 (fp) yrkandena 10 och 11 avstyrks av

utskottet.

Några motionärer tar upp olika aspekter på FN:s

personalpolitik i samband med reformering av

världsorganisationen. Vänsterpartiet anser i motion

1999/2000:U21 (v) yrkande 13 att representationen av

kvinnor inom FN-systemet fortfarande är alltför låg,

samt att regeringen borde rapportera om situationen

i sina skrivelser om FN till riksdagen. I motion

2000/01:U402 (v) yrkande 13 anförs att Sverige skall

verka för att kvinnor skall få större inflytande

inom FN:s organisation, med målet att

könsfördelningen skall vara jämn. Kristdemokraterna

anför i motion 1999/2000:U23 (kd) yrkandena 27 och

28 att det stora antal svenskar som arbetat för FN

inte utnyttjas som informationsresurs. Vidare möts

de av likgiltighet när de återvänder hem.

Regeringskansliet borde därför upprätta ett

kunskapscentrum för att samla svenskar som verkat i

internationell tjänst.

Utskottet instämmer med motionärerna i att FN som

organisation måste spegla den värld den

representerar. Således bör FN:s personal avspegla en

etnisk mångfald och ha en jämställd fördelning

mellan könen. Sverige har länge tillhört de länder

som har drivit på för att andelen kvinnor på högre

tjänster skall höjas. Generalsekreterare Kofi Annan

deklarerade vid kvinnokonferensen i Beijing det

ambitiösa målet att andelen kvinnor på högre

befattningar i FN-systemet skulle höjas till 50 % år

2000. Tyvärr har FN inte uppnått den målsättningen.

Framsteg har dock gjorts, i dag är 40 % av FN:s

handläggande personal kvinnor och representationen

på hög nivå har höjts under de senaste åren. När det

gäller FN:s högre nivåer ligger en stor del av

ansvaret på FN:s medlemsländer som nominerar

kandidater till olika tjänster. Utskottet har i

många olika sammanhang understrukit behovet av att

höja andelen kvinnor inom FN-systemet. Utskottet

utgår från att regeringen fortsätter att driva denna

viktiga fråga.

När det gäller svenskar inom FN-systemet är det

viktigt att hålla i minnet att dessa verkar som

internationella tjänstemän, som åtagit sig att

iaktta neutralitet och objektivitet i förhållande

till medlemsländerna. Detta utesluter dock inte

kontakter mellan tjänstemännen och de svenska

myndigheter som har beröring med dessas

verksamhetsområden. Svenska internationella

tjänstemän kan också fungera som värdefull

informationsresurs om FN:s verksamhet. I flera fall

när svenskar tjänstgjort på högre befattningar i FN-

systemet har också svenska massmedier visat

intresse. För svenskar som återvänder hem från FN-

tjänstgöring erbjuder Sida bidrag för

provtjänstgöring för att underlätta deras

återvändande till den svenska arbetsmarknaden.

Regeringskansliet och berörda myndigheter har vidare

som strävan att arrangera möten med återvändande

internationella tjänstemän.

Därmed anser utskottet att motionerna 1999/2000:U21

(v) yrkande 13, 2000/01:U402 (v) yrkande 13 och

1999/2000:U23 (kd) yrkandena 27 och 28 är besvarade.

I flera motioner berörs frågan om FN:s finansiering.

Folkpartiet understryker i motion 1999/2000:U22 (fp)

yrkande 9 att USA måste betala sin skuld för att FN

skall kunna lösa sina finansiella problem.

Motionärerna anser att Sverige bör föreslå att de

medlemsländer som inte betalar sin medlemsavgift

fullt ut skall fråntas sin rösträtt i

generalförsamlingen. I yrkande 12 påpekar

Folkpartiet att även Sverige senarelagt vissa bidrag

till FN. Sverige bör slå vakt om sitt goda anseende

och vinnlägga sig om att betala utlovade bidrag i

tid. Kristdemokraterna förespråkar i motion

1999/2000:U23 (kd) yrkande 25 att FN även bör söka

kompletterande finansieringskällor, såsom

upprättandet av frivilliga fonder och ökat samarbete

med näringslivet. I motionerna 1999/2000:U402 (c)

yrkande 13 och 2000/01:U404 (c) yrkande 2 anser

Centerpartiet att Sverige bör bidra till att sätta

tryck på de länder som inte lever upp till sina

finansiella åtaganden gentemot FN.

Utskottet anser liksom motionärerna att det är av

största vikt att FN:s medlemsstater uppfyller sina

skyldigheter gentemot världsorganisationen. Att

många länder inte betalar sina avgifter och utlovade

bidrag i tid är den viktigaste förklaringen till

FN:s finansiella problem. Störst skuld har världens

största ekonomi och enda supermakt, Förenta

staterna.

En av FN:s grundtankar är att alla medlemsstater

skall bidra till verksamheten efter

betalningsförmåga. Vidare har det fastställts ett

tak på 25 %, som gynnar USA, och en miniminivå på

0,001 % för de minsta länderna. De medlemsstater som

har utestående skulder motsvarande två års bidrag

kan enligt FN-stadgan förlora sin rösträtt i

generalförsamlingen. Sverige driver att denna

bestämmelse skall tillämpas striktare än vad som

hittills varit fallet. Utskottet stöder regeringens

ansträngningar att verka för en bättre

betalningsdiciplinbetalningsdisciplin bland FN:s

medlemsstater. Vidare menar utskottet att det ligger

i FN:s eget intresse att minska sitt beroende av USA

som enskild givare. Inom ramen för diskussionerna om

reformering av FN har en rad intressanta förslag om

långsiktig finansiering förts fram. Sverige har

bl.a. varit drivande för att införa fleråriga

utfästelser till fackorganen.

När det gäller alternativa finansieringssätt för

FN, bör man skilja på FN:s reguljära verksamhet, som

finansieras genom uttaxerade bidrag från

medlemsländerna, och sådan verksamhet som bekostas

av frivilliga bidrag. För den reguljära verksamheten

bör budgeten reflektera de krav som medlemsstaterna

ställer på organisationen. Frivilliga bidrag kommer

främst fackorganen till del, och för dessa kan

sådana möjliggöra viktiga program. Medlemsländerna

står för de allra största frivilliga bidragen.

Privata donationer har också i några uppmärksammade

fall bekostat särskilda FN-program.

Sverige tillhör de största givarna av frivilliga

bidrag. Många av FN:s fackorgan brottas med

likviditetsproblem som en följd av sena

inbetalningar från andra medlemsländer. Sverige har

traditionellt sett till att föregå med gott exempel

genom att betala sina avgifter och utlovade

frivilliga bidrag i tid. På grund av de särskilda

begränsningarna av statens utgifter under 1999

senarelades dock vissa betalningar till FN-systemet.

Utskottet har inhämtat att den enda påverkan på

Sveriges betalningar under budgetåret 2000 är att

den andra delbetalningen till Unicef förskjuts från

september till januari 2001. Utskottet har tidigare,

bl.a. i yttrande till finansutskottet (1998/99:UU1)

uttalat att "en fortsatt utgiftsbegränsning av

större omfattning efter 1999 skulle få konsekvenser

som inte bara skulle urholka förtroendet för svenskt

utvecklingssamarbete utan även så allvarligt

försämra måluppfyllelse och inriktning av biståndet

att det vore för utskottet helt oacceptabelt".

Utskottet vidhåller denna uppfattning och utgår från

att regeringen vinnlägger sig om att Sverige på

sedvanligt föredömligt sätt betalar sina bidrag till

FN i god tid.

Med vad ovan anförts anses motionerna 1999/2000:U22

(fp) yrkandena 9 och 12, 1999/2000:U23 (kd) yrkande

25, 1999/2000:U402 (c) yrkande 13 och 2000/01:U404

(c) yrkande 2 vara besvarade.

Centerpartiet anser i motion 1999/2000:U402 (c)

yrkande 3 att millennieskiftet bör kunna utgöra ett

avstamp för att samla världens länder bakom ett

förnyat åtagande för fred, rättvisa och hållbar

utveckling. I yrkande 5 framhålls att FN borde

eftersträva bättre koordingeringkoordinering av

ansträngningar i olika geografiska områden och

verksamheter, samt utveckla en långsiktig strategi

inom områdena mänskliga rättigheter, miljö samt

ekonomisk och social utveckling. I motion

2000/01:U415 (mp) yrkande 9 begärs ett riksdagens

tillkännagivande om vad som i motionen anförts om

FN:s framtid.

Millennietoppmötet, som inledde generalförsamlingen

år 2000, var ett viktigt tillfälle att samla

världens ledare för att diskutera FN:s roll och enas

om åtgärder för att modernisera

världsorganisationen. Inför toppmötet publicerade

generalsekreteraren en rapport, i vilken han

identifierade ett antal utmaningar inför det nya

årtusendet, med den den tilltagande globaliseringen

som utgångspunkt. Enligt rapporten, som världens

ledare ställde sig bakom, bör FN fokusera på tre

kärnområden: fattigdom, säkerhet och hållbar

framtid. En rad målsättningar och rekommendationer

på dessa områden antogs av toppmötet, som på så vis

kom att utgöra ett kraftfullt förnyat åtagande av

världens länder för fred, rättvisa och hållbar

utveckling. Det ankommer nu på Sverige och FN:s

övriga medlemsländer att medverka till att

världsorganisationen kan uppfylla detta åtagande.

Under det senaste decenniet har stora

ansträngningar gjorts för att öka

samordingsamordning och harmonisering inom FN-

systemet. Viktiga steg har tagits mot ett starkare

och mer koordinerat FN i fält. Verksamheten i varje

land koordineras numera av FN:s lokale samordnare,

och olika FN-organ samlas allt oftare i gemensamma

lokaler. Sverige har varit pådrivande i detta

arbete, bl.a. genom att bidra till den särskilda

fond som upprättats för att stärka samordningen inom

FN och mellan FN och andra aktörer.

Motionerna 1999/2000:U402 (c) yrkandena 3 och 5 samt

2000/01:U415 (mp) yrkande 9 anses vara besvarade med

vad utskottet ovan anfört.

FN:s säkerhetsråd

En rad motionärer uppmärksammar FN:s säkerhetsråds

funktion och kommer med förslag på hur den kan

reformeras. Kristdemokraterna anför i motion

1998/99:U627 (kd) yrkande 2 att den

handlingsförlamning som präglade FN under kriget i

Kosovo hade sin orsak i säkerhetsrådets otidsenliga

sammansättning och beslutsordning. Vänsterpartiet

menar i motion 1999/2000:U21 (v) yrkandena 3 och 12

att frågan om de permanenta medlemmarnas vetorätt

bör ses över. Utgångspunkten bör vara att vissa

enskilda länder inte skall ges särskilda

privilegier. I yrkande 10 framhålls att de flesta

frågor som rådet behandlar rör utvecklingsländer,

varför dessa bör ges ökad representation i

säkerhetsrådet. Vänsterpartiet anser vidare i

yrkande 14 att ett särskilt ekonomiskt säkerhetsråd

bör inrättas mot bakgrund av att många

internationella motsättningar har sin grund i

ekonomiska missförhållanden och orättvisor.

Folkpartiet menar i motionerna 1999/2000:U22 (fp)

yrkande 2 och 1999/2000:U646 (fp) yrkande 3 att

vissa permanenta medlemmar emellanåt använt

vetorätten för att hävda sig som internationella

stormakter. Sverige bör därför driva på för att

etablera en praxis i säkerhetsrådet som inskränker

möjligheten att använda vetorätten. Centerpartiet

anser i motionerna 1999/2000:U402 (c) yrkande 12

och 2000/01:U404 (c) yrkande 1 att vetorätten bör

avskaffas och att rådet bör göras mer

representativt. I motion 2000/01:U402 (v) yrkande 12

begär motionärerna att FN skall förändras och inta

rollen som den legitima internationella

fredsskapande, -bevarande och

-framtvingande makten. Även i motion 2000/01:U415

(mp) yrkande 1 anförs att FN:s säkerhetsråd måste

reformeras. Vidare begärs i motion 2000/01:U415 (mp)

yrkande 8 ett riksdagens tillkännagivande om

demokratisering av FN. I motion 2000/01:U501 (m)

yrkande 2 anför motionärerna att det behövs en

modernisering av FN-stadgan.

Utskottet kan konstatera att under lång tid kunde

inte FN:s stadga användas som det var tänkt. Man bör

hålla i minnet att låsningar mellan stormakterna i

hög grad präglade rådets arbete under det kalla

kriget. Efter det kalla krigets slut har emellertid

förhållandena förändrats. Utskottet anser att FN nu

har stora möjligheter att agera om stadgan och det

befintliga regelverket används på rätt sätt. Det som

krävs är i första hand att politisk vilja

manifesteras från medlemsländernas sida och att de

permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet är villiga

att axla sitt ansvar.

Utskottet är väl medvetet om att FN:s säkerhetsråd

vid många tillfällen har hämmats av de permanenta

medlemmarnas vetorätt. Endast det faktum att en

stormakt hotar att använda sitt veto kan beröva

rådet handlingskraft. Under de senaste åren har

detta förhållande inskränkt rådets möjligheter att

agera bl.a. under kriserna i Rwanda och det forna

Jugoslavien.

Samtidigt är det inte en realistisk möjlighet att

avskaffa vetorätten. Nationernas förbunds

misslyckande under mellankrigstiden hade sin grund

bl.a. i att några av de viktigaste stormakterna inte

ansåg att organisationen tog tillvara på deras

intressen, och övergav därför NF. FN är beroende av

stormakternas engagemang för att vara relevant och

handlingskraftigt.

FN:s säkerhetsråd avspeglar de politiska

förhållanden som rådde efter det andra världskriget.

Förvisso har dessa förändrats under de senaste 50

åren. Det pågår också sedan en tid tillbaka ett

arbete inom FN för att reformera säkerhetsrådet.

Sverige har spelat en aktiv roll i den särskilda

arbetsgruppen för reform av rådet. Under de senaste

åren har en tydlig majoritet av FN:s medlemsländer

börjat ifrågasätta vetorättens utformning och

tillämpning. Samtidigt som trycket på de permanenta

medlemmarna har ökat skall man inte underskatta

svårigheten att förmå dessa att gå med på

begränsningar av användningen av vetorätten.

Utskottet fäster stor vikt vid att fortsätta

ansträngningarna för att försöka etablera en ny

praxis i säkerhetsrådet. Bärande i en sådan praxis

skulle vara att de permanenta medlemmarna endast

använder vetorätten såsom den från början var tänkt,

dvs. vid de tillfällen då deras egna nationella

säkerhet är berörd. Det är dock oundvikligt att de

länder som har vetomakt i säkerhetsrådet själva står

bakom en reformerad användning av vetorätten.

En annan viktig fråga är att utvidga säkerhetsrådet

så att det bättre avspeglar dagens värld. Utskottet

vill instämma i den av regeringen framförda

uppfattningen att rådet bör utvidgas och eftersträva

en bättre geografisk balans. Detta skulle också ge

utvecklingsländerna en större representation. Ett

säkerhetsråd som är mer representativt för det

internationella samfundet skulle utgöra en solidare

grund för ett reformerat och mer handlingskraftigt

FN. Utskottet vill dock betona att vetorätten ej bör

utsträckas till eventuella nya permanenta medlemmar

av FN:s säkerhetsråd.

I rapporten Our Global Neighbourhood efterlyser de

två ordförandena i arbetsgruppen, Carlsson och

Ramphal, bl.a. reformer av säkerhetsrådet. De menar

att det bör ske i två steg. Det första steget är att

säkerhetsrådet utvidgas med ytterligare fem

permanenta medlemsländer. Dessa skall vara två

industrialiserade länder samt ett land vardera från

de tre regioner som främst består av

utvecklingsländer - Afrika, Asien och Latinamerika.

Förslaget innefattar inte att vetorätten skall

utsträckas till dessa nya länder i säkerhetsrådet. I

ett andra steg bör de länder som innehar vetorätt

inbördes komma överens om en begränsning av

användningen av denna. Utskottet ser positivt på

dessa förslag på hur FN:s säkerhetsråd skulle kunna

reformeras.

Vad gäller frågan om hurvida folkvalda och

folkrörelser bör få större inflytande inom FN

konstaterar utskottet att det inte finns en

parlamentarisk dimension i FN-arbetet. Utskottet

noterar dock att i generalsekreterarens förslag till

reformprogram för FN omnämns möjligheten att inrätta

ett petitionsråd. Denna möjlighet nämns även i

Carlsson-Ramphal-rapporten. I rapporten konstateras

att enskilda organisationer och andra organisationer

representerande det civila samhället som arbetar på

fältet ofta har en sådan ställning att de på ett

tidigt stadium kan varna det internationella

samfundet för potentiella konflikter. De saknar dock

ofta kanaler för att framföra dessa

varningssignaler. Därför föreslår Carlsson-Ramphal

att det inrättas ett petitionsråd inom FN-systemet

som skulle ha till uppgift att fästa FN:s

uppmärksamhet på situationer som kan leda till fara

för människors säkerhet. Utskottet ser positivt på

detta förslag och menar att det skulle underlätta

arbetet med att upprätta system för tidig förvarning

och därmed utgör ett värdefullt bidrag i det

konfliktförebyggande arbetet.

Frågan om att inrätta ett ekonomiskt säkerhetsråd

har diskuterats vid flera tillfällen. Det råder

ingen tvekan om att ekonomiska faktorer ligger bakom

många internationella konflikter. Ekonomiskt

samarbete och handel är också ett sätt att etablera

ömsesidiga beroenden till gagn för den gemensamma

säkerheten. I det multilaterala systemet finns en

lyhördhet för att se över möjligheterna att

förebygga och motverka global finansiell och

ekonomisk instabilitet. När det gäller

säkerhetsrådet ter det sig i första hand naturligt

att rådet ger ekonomiska frågor en mer framträdande

plats på dagordningen. Även andra FN-organ har en

viktig roll att spela, inte minst FN:s ekonomiska

och sociala råd, Ecosoc. Utskottet noterar att

Sverige tillsammans med övriga Norden och EU

fortsätter att driva på för att effektivisera och

stärka Ecosoc. FN:s dialog med Världsbanken och IMF

bör också förbättras.

Med vad ovan anförts avstyrker utskottet motion

1998/99:U627 (kd) yrkande 2. Motionerna

1999/2000:U21 (v) yrkandena 3, 10, 12 och 14,

2000/01:U402 (v) yrkande 12, 1999/2000:U22 (fp)

yrkande 2, 1999/2000:U646 (fp) yrkande 3,

1999/2000:U402 (c) yrkande 12, 2000/01:U404 (c)

yrkande 1, 2000/01:U415 (mp) yrkandena 1 och 8 samt

2000/01:U501 (m) yrkande 2 anses vara besvarade.

FN:s roll i konflikthantering

FN har enligt utskottets mening en central roll vad

gäller konfliktförebyggande och konflikthantering.

Den viktiga roll som FN här spelar är nära

förknippad med den allmänna problematiken på detta

område. Eftersom ämnet behandlas sammantaget i

avsnittet 1.3 Att förebygga konflikter i

föreliggande betänkande tas även motioner med

avseende på FN och konfliktförebyggande och

konflikthantering upp i den delen.

FN och regional säkerhet

Flera motionärer resonerar kring FN:s roll i

förhållande till regionala organisationer och

säkerhetssituationen i vissa regioner.

Kristdemokraterna anser i motion 1999/2000:U23 (kd)

yrkande 6 att eftersom västvärlden inte är benägen

att skicka trupper till den afrikanska kontinenten,

bör Sverige verka för att Afrika stärker sin egen

kapacitet för fredsfrämjande. I yrkande 24 vill

Kristdemokraterna främja en utveckling mot en

regionalisering av FN-systemet, och anser att ett

viktigt steg i den riktningen vore att EU talade med

en röst i säkerhetsrådet. I motion 1999/2000:U204

(m) yrkandena 3 och 4 finner Moderaterna det

obegripligt att FN:s säkerhetsråd under flera år

förhållit sig så passivt när det gäller krigen i

Afrika. Motionärerna menar att Afrika behöver en

övergripande säkerhetsordning, som bygger på de

afrikanska ländernas eget samarbete samt även

Europas och USA:s engagemang. Motionärerna bakom

flerpartimotion 1999/2000:U216 (c, fp) yrkandena 2

och 4 anser att Sverige bör engagera sig för en

samlad aktion för att uppnå fred och försoning i

Central- och Västafrika. Trots de svåra lidanden som

civilbefolkningen har utsatts för riskerar dessa

delar av Afrika att glömmas bort av det

internationella samfundet. Centerpartiet anför i

motion 1999/2000:U402 (c) yrkande 10 att regionala

organisationer såsom OSSE, OAU och Asean borde

uppmuntras att axla ett större ansvar för

inomregionala problem. Även i motion 2000/01:U404

(c) yrkande 19 pekar Centerpartiet på betydelsen av

regionala säkerhetsarrangemang. Samtidigt som det är

viktigt att främja sådana, får, enligt motionärerna,

utvecklingen inte gå dithän att FN-systemet avsvär

sig sitt globala ansvar för värnet av internationell

fred och säkerhet. Motionären bakom motionerna

1999/2000:U405 (m) yrkandena 1-3 och 1999/2000:U643

(fp) yrkandena 1 och 2 uttrycker oro för

säkerhetssituationen i bortre Asien, där

Folkrepubliken Kina har utvecklat sin

kärnvapenkapacitet och uppträder hotfullt mot bl.a.

Taiwan. Motionären uppmärksammar även att Nordkorea

har fortsatt att utveckla sin kärnvapenkapacitet.

Som en del av EU:s gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitik (GUSP) är det praxis att EU:s

ordförandeland talar för medlemsländerna i FN:s

generalförsamling och i samband med öppna möten i

säkerhetsrådet. Det finns också etablerade

samrådsformer mellan EU-länderna inför

säkerhetsrådets slutna möten. De EU-länder som har

plats i säkerhetsrådet har därutöver möjlighet att

tala i nationell egenskap. Tanken på en permanent

EU-plats i säkerhetsrådet har diskuterats. En

förutsättning för en sådan är dock att de permanenta

medlemmarna i säkerhetsrådet Frankrike och

Storbritannien avsäger sig sina nationella platser -

något som fortfarande ter sig avlägset. För Sveriges

del skulle det också begränsa vår handlingsfrihet

vid de tillfällen vi är medlem i rådet.

Utskottet kan instämma i att regionala

organisationer kommit att axla ett allt större

ansvar för hantering av konflikter. Organisationen

för säkerhet och samverkan i Europa, OSSE, har

utvecklats och intagit en ovärdeligovärderlig roll

bl.a. när det gäller konfliktförebyggande och

demokratibyggande efter en väpnad konflikt. OSSE är

en av hörnstenarna i den europeiska

säkerhetsordningen, och organisationen bör kunna

fungera som modell även för andra regioner.

Europarådets viktiga roll för att stärka demokratier

förtjänar också att nämnas. En annan, mer utpräglad

politisk och mellanstatlig roll har

samarbetsorganisationerna i Asien, Asean och Asean

Regional Forum. I Amerika har Organisation of

American States stärkt sin relevans under de senaste

åren. Organisation of African Unity har spelat en

roll i lösningen av vissa konflikter, även om det

konflikthärjade Afrika behöver ett ännu starkare

regionalt säkerhetssamarbete. Sverige stöder sedan

flera år OAU:s mekanism för fredsbyggande och

hantering av konflikter, och även de sub-

regionalasubregionala organisationerna SADC och

Ecowas har fått liknande stöd.

För att på rätt sätt stärka Afrikas egen förmåga

till krishantering är det viktigt att inte endast se

till militär kapacitet. Det är inte större militära

styrkor som Afrika i första hand behöver. Vidare har

det i vissa fall visat sig problematiskt med

afrikanska fredsfrämjande trupper, då de inte har

uppfattats som opartiska av de stridande parterna.

Enligt utskottets mening bör omvärlden fokusera sina

ansträngningar på att bygga upp en afrikansk

kapacitet för konfliktförebyggande och fredlig

konfliktlösning. Utskottet noterar att det har

tillsatts en arbetsgrupp inom Regeringskansliet med

mandat att verka för stärkande av afrikansk

kapacitet när det gäller konfliktförebyggande och

krishantering.

I diskussionen om regional säkerhet i Afrika är det

nödvändigt att se tillbaka på omvärldens och FN:s

agerande under de senaste decennierna. FN har genom

Carlssonrapporten gjort en självkritisk utredning av

vilka misstag som begicks inom världsorganisationen

under folkmordet i Rwanda. Dessa var många och

allvarliga. Rapporten i sig är dock ett tecken på

att FN lyssnar och tar till sig av den kritik som

inte minst de afrikanska länderna riktat mot

organisationen. Som i så många andra fall är dock FN

till stor del beroende av enighet i säkerhetsrådet

och medlemsstaternas vilja att bidra med resurser

för att kunna agera kraftfullt. Utskottet

konstaterar också att FN för närvarande spelar en

viktig roll med flera stora fredsfrämjande insatser

i Afrika.

Situationen i Asien uppvisar flera oroande drag.

Att Kina rustar upp sitt kärnvapenprogram -

samtidigt som övriga kärnvapenstater minskat sina

innehav - bidrar till att skärpa spänningarna i

bortre Asien. Kinas anslutning till icke-

spridningsavtalet ger vissa, om än begränsade,

möjligheter att agera. Det råder dock inte något

klart förbud mot att anskaffa medel- och

långdistansmissiler av det slag som Kina har

utvecklat, men diskussioner om sådana begränsningar

pågår inom FN.

Utskottet tar generellt avstånd från militära hot

som påtryckningsmedel, och i detta sammanhang

militära hot mellan Folkrepubliken Kina och Taiwan,

på samma sätt som utskottet generellt tar avstånd

från våld. Utskottet har tidigare uttryckt sitt stöd

för den demokratiska utvecklingen på Taiwan och

konstaterar att Sverige reagerat kraftigt mot att

Folkrepubliken Kina använder militära hot som

påtryckningsmedel i konflikten med Taiwan. Taiwans

framtida status är en fråga som måste lösas på

fredlig och demokratisk väg, dvs. med beaktande av

folkviljan.

Att Nordkorea har sökt utveckla egen

kärnvapenkapacitet är djupt oroande. Nordkorea och

anslutit sig till icke-spridningsfördraget, men inte

till provstoppsavtalet. Genom EU stöder Sverige

KEDO-projektet, som syftar till att förhindra att

Nordkorea får tillgång till kärnvapenmaterial.

Utskottet anser det vara angeläget att det

internationella samfundet agerar samfällt för att

Nordkorea skall fullgöra sina åtaganden gentemot

icke-spridningsavtalet och även ansluta sig till

provstoppsavtalet.

Med vad ovan anförts avstyrker utskottet motion

1999/2000:U23 (kd) yrkandena 6 och 24. Motionerna

1999/2000:U204 (m) yrkandena 3 och 4, 1999/2000:U216

(c, fp) yrkandena 2 och 4, 1999/2000:U402 (c)

yrkande 10, 2000/01:U404 (c) yrkande 19,

1999/2000:U405 (m) yrkandena 1-3 samt 1999/2000:U643

(fp) yrkandena 1 och 2 får anses vara besvarade med

vad utskottet anfört.

Världskonferenser i FN:s regi

Flera motionsyrkanden rör de större tematiska

konferenser som FN hållit under 1990-talet.

Folkpartiet anför i motion 1999/2000:U22 (fp)

yrkande 13 att Sverige bör verka för att de

resolutioner och handlingsprogram som antagits vid

konferenserna också blir genomförda. I motion

1999/2000:U202 (v) begär Vänsterpartiet att

regeringen återkommer till riksdagen med ett förslag

till tidsplan för genomförandet av den handlingsplan

som Sverige åtog sig att genomföra vid FN:s

kvinnokonferens i Beijing. I motion 1999/2000:Kr233

(mp) yrkande 2 anförs att regeringen bör arbeta

aktivt för att uppmuntra medierna till självsanering

vad avser bilden av kvinnan och mannen i medierna. I

yrkande 5 i samma motion begärs en utvärdering av

vad som uppnåtts vad gäller handlingsprogrammet från

kvinnokonferensen i Beijing. Miljöpartiet framhåller

i motionerna 1998/99:A801 (mp) yrkande 1,

1998/99:A807 (mp) yrkande 14, 1999/2000:Ju722 (mp)

yrkande 2, 1999/2000:A819 (mp) yrkande 24,

2000/01:So450 (mp) yrkande 14 och 2000/01:A808 (mp)

yrkande 38 att det efter den stora kvinnokonferensen

i Beijing behövs en FN-konferens om mansrollen.

Utskottet menar att det är viktigt att de

handlingsprogram som har antagits vid FN:s

konferenser inte stannar vid tomma ord. Även om de

överenskommelser som världens länder har gjort vid

konferenserna inte har juridisk giltighet utgör de

moraliska åtaganden som regeringarna har ingått

frivilligt. Efter att en rad toppmöten har anordnats

under det senaste decenniet bör nu kraften läggas på

att de framsteg som uppnåtts på konferenserna också

blir verklighet. Sverige kan verka för detta på

flera sätt. Dels bör vi ha ambitionen att vara ett

föregångsland genom att så snabbt som möjligt

genomföra framstegen i handlingsprogrammen i

Sverige, dels bör Sverige vara aktivt i de processer

som finns för uppföljning från de olika toppmötena.

Slutligen kan det svenska biståndet spela en viktig

roll, både genom att stödja FN:s fackorgan i

uppföljningen och genom att bistå vissa fattigare

länder i arbetet med att möta sina åtaganden.

Utskottet konstaterar att det i Sverige är

regeringen som har ansvaret för uppföljningen av

Beijingkonferensens handlingsplan och att tillse att

den successivt relateras till den svenska

lagstiftningen. Utskottet noterar med

tillfredsställelse att uppföljningsarbetet bl.a. har

resulterat i förbudet mot köp av sexuella tjänster

och en skärpning av kvinnofridslagen.

Handlingsplanen har också kommit att prägla det

svenska biståndet. Utskottet menar vidare att de

skrivelser som regeringen tillställer riksdagen om

FN:s verksamhet även kan brukas för att avrapportera

hur arbetet med uppföljningen fortskrider och hur

Sverige uppfyllt handlingsplanen. Samtidigt

konstaterar utskottet att handlingsplanen från

Beijing är mycket bred, vilket medför att alla

områden inte har samma aktualitet i den svenska

situationen, samt att dess målsättningar på vissa

områden ligger under den nivå som redan gäller i

Sverige.

Utskottet konstaterar att arbetsmarknadsutskottet i

sitt betänkande 1997/98:AU10 har behandlat yrkanden

om kvinnan i medierna. Arbetsmarknadsutskottet

pekade då på att Sverige i sin avrapportering till

FN av åtgärder som vidtagits eller planeras för ökad

jämställdhet sedan Beijingkonferensen tagit upp

frågor om kvinnan i medierna. Av redovisningen

framgick bl.a. att Sverige under 1996 i lagstiftning

som rör TV och radio beaktat vikten av jämställdhet

mellan könen. Det angavs också att pressen antagit

etiska riktlinjer om vad som trycks i tidningar och

att regeringen beviljat särskilda medel för olika

projekt.

Vidare framhåller arbetsmarknadsutskottet att

fr.o.m. år 1998 skall Sveriges Television, Sveriges

Radio och Utbildningsradion enligt beslut av

regeringen årligen följa upp och rapportera hur

public service-uppdraget uppfylls, även innefattande

jämställdhetsaspekter. Utrikesutskottet kan således

konstatera att mycket har gjorts vad gäller

kvinnobilden i medierna.

I arbetet för jämställdhet är det viktigt att inte

endast se till kvinnan, utan också att analysera

mansrollen. Jämställdhet kan inte uppnås utan att

även män involveras. Utskottet noterar att Sverige

har tagit initiativ till att ordna flera

internationella konferenser och seminarier om

mansrollen, bl.a. som en del av uppföljningen av

kvinnotoppmötet i Beijing.

För närvarande har dock uppföljningen av de

konferenser som hållits under det senaste decenniet

prioritet, och det är inte aktuellt att ordna någon

ny världskonferens. Utskottet är därför av meningen

att den prioriterade frågan att analysera mansrollen

bäst drivs på andra sätt.

Med vad ovan anförts anses motionerna 1999/2000:U22

(fp) yrkande 13, 1999/2000:U202 (v) och

1999/2000:Kr233 (mp) yrkandena 2 och 5 vara

besvarade. Motionerna 1998/99:A801 (mp) yrkande 1,

1998/99:A807 (mp) yrkande 14, 1999/2000:Ju722 (mp)

yrkande 2, 1999/2000:A819 (mp) yrkande 24,

2000/01:So450 (mp) yrkande 14 och 2000/01:A808 (mp)

yrkande 38 avstyrks.

Världsbanksgruppen

Vänsterpartiet har framfört krav som berör

Världsbanksgruppen. I motion 1998/98:U202 (v)

yrkande 6 menar Vänsterpartiet att Världsbanken och

de andra s.k. Bretton Woodsins-titutionerna bör

inordnas i FN-systemet, och i motion 1999/2000:U21

(v) yrkande 4 framförs att Världsbanken brister när

det gäller transparens, och att riksdagen borde få

ökad insyn i bankens verksamhet.

Utskottet välkomnar att Världsbanken under de

senaste åren visat en alltmer öppen attityd när det

gäller transparens. Viktiga förbättringar har också

skett. Världsbankens externa informations- och

dialogverksamhet har stärkts betydligt, något som

bl.a. Sverige varit pådrivande för. När det gäller

riksdagens insyn i bankens verksamhet,

konstarerarkonstaterar utskottet att den viktigaste

informationskällan är den löpande dialogen med

regeringen. Denna fungerar väl i beprövade

arbetsformer. Vidare förekommer besök i båda

riktningar, representanter för Världsbanken besöker

regelbundet utskottet, och riksdagsledamöter har vid

vissa tillfällen inbjudits att delta i olika samråd

i banken. Det är posivivtpositivt att

parlamentariker från olika länder ges insyn i och

möjlighet att ha synpunkter på bankens verksamhet.

Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter att

verka för att Världsbanken så långt som möjligt

involverar det civila samhället i sin verksamhet.

Rörande Bretton Woods-institutionernas ställning,

konstaterar utskottet att dessa har samma ställning

som FN:s fackorgan. Det innebär att att FN inte har

någon instruktionsrätt till organisationerna, men

att dessa årligen rapporterar till FN om sin

verksamhet. På senare år har kontakterna mellan

Världsbanken, IMF och FN fördjupats, vilket bl.a.

tagit sig uttryck i gemensamma konferenser och

skrifter. Utskottet välkomnar denna utveckling.

Därmed anser utskottet att motionerna 1998/99:U202

(v) yrkande 6 och 1999/2000:U21 (v) yrkande 4 är

besvarade.

Miljöarbetet inom FN

I motion 1999/2000:U21 (v) yrkande 15 kräver

Vänsterpartiet att FN tar upp det faktum att oviljan

hos de rika industriländerna att begränsa utsläpp

och energiförbrukning resulterar i naturkatastrofer

som drabbar de fattigaste länderna. Det finns

intressanta förslag rörande varningssystem för

miljökatstrofermiljökatastrofer, framhålls i yrkande

16. Vidare anser Vänsterpartiet att skuldsatta u-

länder som drabbas av naturkatastrofer skall

beviljas särskilda skuldavskrivningar.

Kristdemokraterna menar i motion 1999/2000:U23 (kd)

yrkande 14 att jorden inte skulle klara av att hela

världens befolkning levde som den rika världen,

varför bistånd med ekologiskt hållbara metoder bör

öka. Till de allvarligaste miljö- och hälsoproblemen

hör brist på färskvatten, understryks i yrkande 15.

FN bör därför sätta upp mål för att minska andelen

människor som saknar tillgång till rent vatten. Även

Miljöpartiet tar upp frågan om färskvatten i motion

1999/2000:MJ807 (mp) yrkande 5 och begär att Sverige

skall verka för att FN och säkerhetsrådet starkare

kopplar samman vattenförsörjningsfrågor med hot mot

fred och säkerhet. Miljöpartiet anför vidare i

motion 1998/99:U201 (mp) yrkande 3 att FN bör

inkludera skydd av korallrev i handlingsprogrammet

för mindre örikens utveckling. I motion

1999/2000:U402 (c) yrkande 4 anser Centerpartiet att

miljöfrågan fortfarande inte ges tillräcklig

uppmärksamhet av FN. Sverige borde verka för att den

görs till en av FN:s huvudfrågor. Vänsterpartiet

framhåller i motion 1999/2000:U406 (v) att

användandet av utarmat uran i militära projektiler

ger stora skador på miljön och därför bör förbjudas.

Utskottet kan inledningsvis konstatera att den

ekonomiska globaliseringen innebär såväl möjligheter

som stora utmaningar som berör hela världen. Till

dessa hör de miljöproblem som främst

industrialiseringen i den rika världen har skapat.

Den nu pågående klimatförändringen kan, enligt en

stor majoritet av världens forskare, endast

förklaras med de bidrag som utsläpp av växthusgaser

ger till uppvärmningen av atmosfären. Den största

delen av dessa står i-länderna för. FN är engagerat

i klimatfrågan på flera sätt. Klimatkonventionen

syftar till att stabilisera koncentrationen av

växthusgaser i atmosfären på en ofarlig nivå, och i

Kyotoprotokollet har de industrialiserade länderna

gjort åtaganden om utsläppsminskning. Inom ramen för

konventionen pågår förhandlingar om att konkretisera

dessa åtaganden. System för tidig förvarning hör

till de förslag som diskuteras. Utskottet

konstaterar att Sverige har tillhört de pådrivande

industrialiserade länderna i förhandlingarna om

utsläpp av växthusgaser. Samtidigt som det är

nödvändigt att minska de globala utsläppen, för

vilket i-länderna måste ta på sig den största

andelen, är det också viktigt att stödja forskningen

på området. Vår kunskap om de klimatologiska

sambanden är fortfarande begränsad.

När det gäller skuldavskrivningar konstaterar

utskottet att svårt skuldsatta u-länder som befinner

sig i en svår ekonomisk situation, för vilken

naturkata-strofer kan vara en av orsakerna, kan få

stöd av det s.k. HIPC-initiativet. Sverige tillhör

de länder som har stött initiativet, som innebär att

en helhetslösning tas fram för varje land i

samarbete med Världsbanken och IMF. Ett exempel är

den fond som upprättades efter naturkatastrofen

Mitch i Centralamerika och som har använts för

skuldbetalningar. Utskottet är av meningen att de

möjligheter till skuldavskrivningar som nu finns är

av stor betydelse för att hjälpa de mest skuldsatta

u-länderna ut ur skuldfällan. Det är viktigt att slå

vakt om dessa mekanismer, bl.a. genom att

bedömningen av varje land skall bygga på en

helhetssyn. Det vore föga konstruktivt att slå fast

kriterier för skuldavskrivningar - t.ex. vid

naturkatastrofer - i förväg. Däremot befinner sig

ofta länder som drabbats av naturkatastrofer, såsom

Honduras efter Mitch, i en sådan situation att

skuldavskrivningar kan bli aktuella.

Som regeringen framhåller i sin skrivelse

fortsätter FN:s kommission för hållbar utveckling

att följa upp Agenda 21, handlingsprogrammet från

FN-konferensen om miljö och utveckling i Rio de

Janeiro 1992. Sverige hade inför mötet 1999 särskilt

drivit frågan om hållbara konsumtions- och

produktionsmönster. I det svenska biståndet bedriver

Sida ett omfattande program för hållbar utveckling

och utför miljökonsekvensbedömningar av alla

insatser. Även inom EU har Sverige verkat för att

utvecklingssamarbetet skall främja hållbar

utveckling. Utskottet noterar med tillfredsställelse

att Sverige fortsätter att vara aktivt på detta

område, och tar tillfället att understryka att det

råder bred politisk uppslutning kring betydelsen av

hållbar utveckling.

Utskottet vill även i sammanhanget uppmärksamma det

värdefulla uppföljningsmötet av Riokonferensen som

planeras äga rum år 2002. Enligt utskottets mening

finns stora och viktiga frågor att arbeta vidare med

inom området hållbar utveckling.

Millennietoppmötet var ett viktigt tillfälle där

världens ledare samlades för att diskutera FN:s

roll. I den rapport som generalsekreterare Kofi

Annan presenterade inför mötet indikerade han att FN

bör ha fokus på de tre kärnområdena fattigdom,

säkerhet och hållbar framtid. Från svensk sida är

det positivt att fattigdomsbekämpning,

konfliktförebyggande och hållbar utveckling sätts i

centrum.

Vattenförsörjningen är en av de största utmaningar

som världen står inför i dag. Frågan har diskuterats

bl.a. av FN:s kommission för hållbar utveckling. I

det svenska biståndet görs stora ansträngningar i de

samarbetsländer som har brist på färskvatten.

Utskottet har inhämtat att Sida för närvarande

håller på att ta fram en ny strategi för det

fortsatta utvecklingssamarbetet inom vatten- och

sanitetsfrågor. Den instabilitet som brist på

färskvatten kan ge upphov till gör att

vattenförsörjning också måste ses som ett

säkerhetsproblem. Att arbeta utifrån ett bredare

säkerhetsbegrepp har blivit vägledande för FN.

Innebörden av detta arbetssätt är att

säkerhetsrelaterade frågor inte enbart bör hanteras

av säkerhetsrådet, utan i stället att FN-systemet

som helhet engageras för ett mer integrerat och

långsiktigt angreppssätt. Metoden bör snarare vara

att agera preventivt för att situationer med hot mot

den internationella säkerheten - vilket är vad

säkerhetsrådet har som uppgift att hantera - kan

undvikas. Utskottet förutsätter att regeringen

fortsätter att ge frågan om färskvattenförsörjning

hög prioritet både i FN-arbetet och i det svenska

biståndet.

Mindre öriken riskerar att drabbas av

klimatförändringar på flera sätt. Den höjda

havstemperaturen har på många håll orsakat

koralldöd. En höjd havs-nivå kan få katastrofala

följder för många små öriken. Dessa

problemställningar är föremål för kontinuerlig

diskussion i FN:s kommission för hållbar utveckling

och i förhandlingarna om Kyotoprotokollet. Utskottet

har också noterat att Sverige är det enda land som

kontinuerligt har givit stöd till det

internationella korallrevsinitiativet ICRI:s

sekretariat. Utskottet överlämnar dock till

regeringen att bedöma huruvida skydd av korallrev

bör ingå i FN:s handlingsprogram för mindre öriken.

Rörande den militära användningen av utarmat uran

har utskottet inhämtat från Försvarets

forskningsanstalt att det i dagsläget inte finns

några bevis som tyder på att detta skulle ge några

medicinska eller ekologiska skador. Mot den

bakgrunden är förutsättningarna små att få till

stånd ett förbud mot utarmat uran i projektiler,

varför regeringen inte har drivit denna fråga.

Utskottet har ingen annan mening, men vill tillägga

att man bör följa frågan och vara öppen för nya

forskningsresultat på området.

Med vad ovan anförts avstyrker utskottet motionerna

1998/99:U201 (mp) yrkande 3, 1999/2000:U406 (v) och

1999/2000:MJ807 (mp) yrkande 5. Motionerna

1999/2000:U21 (v) yrkandena 15 och 16, 1999/2000:U23

(kd) yrkandena 14 och 15 samt 1999/2000:U402 (c)

yrkande 4 anses besvarade med vad utskottet anfört.

Hälsoarbetet inom FN

I motion 1999/2000:U23 (kd) yrkande 18 berör

Kristdemokraterna hälsoproblemen i den tredje

världen, och anför att Sverige bör utöka sitt stöd

till WHO:s särskilda program för malaria. I yrkande

19 framförs att Sverige bör ta initiativ till att FN

formulerar en explicit målsättning för att hindra

den vidare spridningen av hiv/aids.

Kristdemokraterna beklagar i yrkande 20 att

läkemedelsindustrin saknar incitament att ta fram

läkemedel riktade mot u-landssjukdomar, och menar

att det behövs stora satsningar i samarbete mellan

FN, nationella regeringar och läkemedelsindustrin

för att komma till rätta med problemet.

Enligt vad utskottet har inhämtat har Sverige under

en rad år givit särskilt stöd till FN:s kampanj mot

malaria. I det svenska biståndet prioriteras dock

generella insatser till stöd för allmän hälso- och

sjukvård framför initiativ mot enskilda sjukdomar.

Av det totala svenska biståndet går ca 12 % till

direkta hälsoinsatser, och Sverige är en av WHO:s

största givare. Sverige stöder också aktivt FN:s

program för hiv/aids, UNAIDS. I samarbete med andra

FN-organisationer har UNAIDS i Unified Work Plan

2000-2001 identifierat ett antal prioriterade

områden för att hejda spridningen och mildra

konsekvenserna av hiv/aids.

Utskottet instämmer i betydelsen av att

läkemedelsforskningen också inriktas på sjukdomar

som främst förekommer i tredje världen. Genom Sidas

särskilda forskningsprogram möjliggörs substantiellt

stöd till forskning med särskild relevans för den

tredje världen. En viktig målsättning är också att

bygga upp egen forskningskapacitet i tredje världen,

varför majoriteten av de forskningsprojekt som

finansieras genom Sida bedrivs i samarbete mellan

forskare från olika länder.

Därmed avstyrks motion 1999/2000:U23 (kd) yrkande

18. Motion 1999/2000:U23 (kd) yrkandena 19 och 20

anses besvarad med vad utskottet anfört.

Mänskliga rättigheter

Moderaterna anser i motionerna 1998/99:U602 (m)

yrkande 5 och 1999/2000:U607 (m) yrkande 7 att FN:s

generalförsamling varje år borde få en detaljerad

rapport om situationen beträffande de mänskliga

rättigheterna i varje land. Kristdemokraterna anser

i motion 1998/99:U620 (kd) yrkande 1 att frågan om

prenatal könsdiskriminering borde lyftas upp på FN:s

dagordning.

Utskottet konstaterar att det varje år sker en

särskild debatt om mänskliga rättigheter i FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna. I

kommissionen, som tilldrar sig stort politiskt

intresse, behandlas bl.a. situationen i enskilda

länder. Kommissionen rapporterar via det ekonomiska

och sociala rådet, Ecosoc, årligen till FN:s

generalförsamling. I generalförsamlingens tredje

utskott behandlas också många av de frågor som varit

uppe i kommissionen för de mänskliga rättigheterna.

Flera av kommissionen utsedda rapportörer för

enskilda länder har mandat att också rapportera till

generalförsamlingen. Under de senaste kommissionerna

för mänskliga rättigheter har ledamöter från

utrikesutskottet deltagit som svenska delegater.

Utskottet är av meningen att den arbetsordning som

etablerats inom FN vad gäller situationen i enskilda

länder ger stora möjligheter att debattera

situationen i de länder där kränkningar av de

mänskliga rättigheterna förekommer. Snarare än att

verka för att generalförsamlingen skulle debattera

situationen i samtliga medlemsländer menar utskottet

att kraften bör läggas på att stärka de s.k.

landrapportörernas ställning.

Prenatal könsdiskriminering bottnar i

vanföreställningen att män har ett högre värde än

kvinnor. I det svenska agerandet i internationella

organisationer och i det bilaterala biståndet är det

en huvudmålsättning att stärka kvinnors ställning. I

vissa länder i Asien är abort av flickfoster

förfärande vanligt. Företeelsen måste påtalas och

bekämpas där den förekommer. FN:s konvention för

utrotandet av all diskriminering av kvinnor utgör

det främsta instrumentet för att diskutera problemet

i FN, då de länder som har undertecknat konventionen

har åtagit sig att bekämpa sådan diskriminering.

Med vad som ovan anförts anses motion 1998/99:U620

(kd) yrkande 1 vara besvarad. Motionerna

1998/99:U602 (m) yrkande 5 och 1999/2000:U607 (m)

yrkande 7 avstyrks.

I motion 1999/2000:U23(kd) yrkande 22 efterlyser

Kristdemokraterna en svensk nationell handlingsplan

för de mänskliga rättigheterna.

Utskottet har inhämtat att regeringen i maj år 2000

tillsatte en interdepartemental arbetsgrupp med

uppgift att arbeta med en svensk handlingsplan för

de mänskliga rättigheterna.

Den interdepartementala arbetsgruppen har erhållit

uppgiften att belysa tre områden i arbetet med att

ta fram en handlingsplan. Ett första uppdrag är att

kartlägga hur svenska myndigheter arbetar för att

förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna i

Sverige. Ett andra uppdrag för arbetsgruppen är att

se över organisationen inom Regeringskansliet när

det gäller arbetet med de mänskliga rättigheterna i

Sverige. Det tredje handlar om hur Sverige kan

uppfylla målsättningarna i det av FN proklamerade

årtiondet 1995-2005 för utbildning i MR-frågor.

Det första uppdraget har slutförts och resultatet

har publicerats i Mänskliga rättigheter i Sverige -

en kartläggning (Ds 2001:10). Arbetet med de två

övriga områdena pågår, enligt vad utskottet erfarit.

Vidare har utskottet inhämtat att det till den

interdepartementala arbetsgruppen har knutits fyra

olika referensgrupper som representerar

ombudsmannamyndigheterna, vissa andra myndigheter,

forskare och individer med lång erfarenhet inom MR-

området samt en referensgrupp för enskilda och

intresseorganisationer.

Arbetet bedrivs i olika steg och regeringens

intention att är det skall utmynna i upprättandet av

en nationell handlingsplan för de mänskliga

rättigheterna. I denna kommer, enligt vad utskottet

erfarit, även att ingå förslag om hur utbildning

inom området skall genomföras både av myndigheter

och av skolor.

Utskottet finner det positivt att regeringen genom

detta arbete har hörsammat FN:s generalsekreterares

och högkommissariens för de mänskliga rättigheterna

begäran att upprätta nationella handlingsplaner samt

att nationellt förstärka utbildningsinsatserna inom

MR-området. Utskottet ser även med

tillfredsställelse på att många olika aktörer inom

området, inklusive representanter för det civila

samhället, har knutits till arbetet genom de fyra

referensgrupperna.

Även om frågan ligger vid sidan om den nationella

handlingsplanen vill utskottet i sammanhanget lyfta

fram att det inom Utrikesdepartementet pågår ett

metodutvecklingsarbete när det gäller tillämpningen

av ett MR-perspektiv inom säkerhets-, utrikes- och

biståndspolitiken. Utskottet ser med

tillfredsställelse på dessa ansträngningar inom

departementet att låta MR-perspektivet genomsyra

Sveriges utrikes förbindelser.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

1999/2000:U23 (kd) yrkande 22 kan besvaras.

Rustningsbegränsningar

Kristdemokraterna påpekar i motion 1999/2000:U23

(kd) yrkande 3 att betydligt fler människor dödas av

lätta vapen än av massförstörelsevapen, varför

Sverige bör verka för att en internationell regim

för lätta vapen upprättas.

Det råder ingen tvekan om att den okontrollerade

spridningen av lätta vapen orsakar ett stort

mänskligt lidande i världens konfliktregioner. Under

de senaste åren har ett arbete som syftar till att

finna former för återhållsamhet och reducering av

innehav av lätta vapen bedrivits. En viktig uppgift

är att bekämpa den omfattande illegala handeln med

lätta vapen. 2001 kommer en internationell FN-

konferens om illegal handel med lätta vapen att äga

rum, och i EU:s förberedelser inför konferensen har

Sverige verkat för att konferensen skall anta en

särskild handlingsplan. Utskottet värdesätter det

svenska engagemanget i denna för många av tredje

världens länder så viktiga fråga. De länder i vilka

lätta vapen tillverkas har ett särskilt ansvar när

det gäller att bekämpa den illegala handeln.

Därmed anser utskottet att motion 1999/2000:U23 (kd)

yrkande 3 är besvarad.

FN och fattigdomsfrågan

I motion 1999/2000:U23 (kd) yrkande 12 lyfter

Kristdemokraterna fram fattigdomen som ett av de

största hindren för social och ekonomisk utveckling,

och föreslår att FN antar målet att antalet

människor i extrem fattigdom skall halveras till år

2015. Vidare bör Sverige fortsätta att verka för

handelsliberaliseringar även på de områden där

utvecklingsländerna har störst komparativa fördelar

(yrkande 13). Vänsterpartiet anser i motion

1999/2000: U903 (v) yrkande 6 att frågan om den

ekonomiska maktens fördelning i världen i högsta

grad gäller kvinnor och män. Sverige bör ta

initiativ till att ordna en särskild konferens om

ägarmaktens fördelning mellan kvinnor och män, anser

motionärerna. I motion 2000/01:U415 (mp) yrkande 3

anförs att FN har en viktig roll för globalt

fattigdomsavskaffande, rättvisa och social

utveckling.

Vid flera tillfällen har världssamfundet samlat sig

kring målet att prioritera och så snabbt som möjligt

utrota den extrema fattigdomen. Sedan det sociala

toppmötet i Köpenhamn 1995 har fattigdomsbekämpning

utgjort en av de viktigaste målsättningarna för FN:s

verksamhet. I det förslag till mål för FN:s

verksamhet som generalsekreteraren lade fram till

millennietoppmötet är fattigdom en av tre generella

prioriteringar. I det svenska biståndet är det

övergripande målet att höja de fattiga folkens

levnadsnivå, och inriktningen mot

fattigdomsbekämpning har stärkts under de senaste

åren. I FN har Sverige varit pådrivande i att stärka

fattigdomsorienteringen inom fackorganen. Viktigt är

också att Världsbanken och även Internationella

valutafonden har givit fattigdomsbekämpning allt

större betydelse. Utskottet menar att det är av

stort värde att den internationella uppslutningen

kring betydelsen av fattigdomsbekämpning har

stärkts. Sverige har varit och bör fortsätta vara

pådrivande bakom denna utveckling.

En snabbare ekonomisk tillväxt i de fattigaste

länderna är en förutsättning för att fattigdomen

skall kunna utrotas. Ett av de viktigaste bidragen

industriländerna kan ge till de fattigaste länderna

är att öppna sina marknader på de områden

utvecklingsländerna har bäst möjligheter att öka sin

export. Inom EU är Sverige drivande för att sänka

gränsskydden gentemot u-länderna. Utskottet anser

också att en ny, bred förhandlingsrunda inom WTO

skulle ge förutsättningar för

tullsäkningartullsänkningar som skulle gynna både i-

och u-länder. Det multilaterala handelssystemet ger

en stabilitet och förutsägbarhet som främjar handel

och investeringar över gränserna. Inte minst de

fattigaste länderna har ett intresse av klara och

rättvisa spelregler i världshandeln. Samtidigt som

Sverige bör arbeta för en ny övergripande

förhandlingsrunda är det viktigt att också söka

andra vägar att främja en friare världshandel.

Särskilt viktiga för u-länderna är de förhandlingar

om handel med jordbruksvaror som nu pågår inom WTO.

Det bör framhållas att även konsumenterna i i-

länderna har mycket att vinna på en friare handel

med jordbruks- och textilvaror.

Det är obestridligt så att kvinnor bär en långt

större del av fattigdomens börda än män. Av detta

skäl tillmäts jämställdhet mellan könen stor

betydelse i det svenska biståndet. Frågan om

kvinnors äganderätt diskuteras bl.a. inom ramen för

FN:s kvinnokonferenser, och Sverige har tillhört de

länder som engagerat sig för att kvinnor i alla

länder skall tillerkännas sådana självklara

rättigheter. För närvarande finns dock inte

förutsättningar att ordna ytterligare

världskonferenser inom FN. Detta får dock inte

hindra Sverige från att driva frågan om kvinnors

ekonomiska ställning i andra lämpliga former.

Motionerna 1999/2000:U23 (kd) yrkandena 12 och 13

och 2000/01:U415 (mp) yrkande 3 anses vara besvarade

med vad utskottet anfört. Motion 1999/2000:U903 (v)

yrkande 6 avstyrks.

I motion 1999/2000:U21 (v) yrkande 11 betonar

Vänsterpartiet att det finns ett gap mellan de

ambitioner som världssamfundet uttryckte i

barnkonventionen och det minskade internationella

biståndet. När biståndsflödena har minskat borde

Sverige verka för en ytterligare koncentration till

de mest utsatta grupperna, till vilka barnen i

utvecklingsländerna hör.

Utskottet har behandlat likartade yrkanden i sitt

betänkande 2000/01:UU7 Barns situation i ett

internationellt perspektiv. Utskottet anför där

följande:

Utskottet konstaterar att det inom EU för närvarande

pågår flera processer kring barnets rättigheter.

Kommissionen arbetar med flera studier om barnets

situation. Sverige har som ambition att driva dessa

frågor i ett europeiskt perspektiv under

ordförandeskapet. Förslag har inkommit att inrätta

en särskild barnansvarig för att följa upp

barnkonventionen. Frankrike och Italien har i detta

sammanhang fört fram att det Unicefstödda

Innocentoinstitutet kunde bilda ett europeiskt

samordningscentrum för barnfrågor.

Enligt vad utskottet inhämtat ställer regeringen

sig positiv till utformandet av en strategi för

barnets rättigheter inom EU. Innan arbetet med en

strategi påbörjas behöver man dock slå fast vad som

hittills har gjorts inom området. Det franska

ordförandeskapet initierade ett initiativ med årliga

barnministermöten och detta kommer att följas upp av

den svenska regeringen.

Sverige ger stöd till genomförandet av

barnkonventionen bl.a. genom omfattande bidrag till

FN:s barnfond Unicef, som har en viktig roll när det

gäller att verka för att FN:s medlemsländer

uppfyller sina åtaganden enligt konventionen. Fonden

arbetar bl.a. med att mobilisera politisk vilja och

materiella resurser hos samarbetsländerna för att

bygga upp deras egen kapacitet att tillgodose

barnets behov och säkerställa barnets rättigheter. I

arbetet med att stödja utvecklingen av

handlingsplaner är det viktigt att understryka det

nationella ansvaret. Omvärlden kan vara med och

stödja utarbetandet av sådana planer. Men om

planerna skall bli långsiktigt hållbara och

verkningsfulla bör de göras upp av ländernas egna

myndigheter.

Sverige verkar för att WHO uppmärksammar barns och

ungdomars hälsa och utveckling inom olika program

under verksamhetsåren 2001-2003. WHO har under lång

tid framgångsrikt arbetat med barns hälsa. Arbetet

har i stor utsträckning koncentrerats till att

bekämpa barnsjukdomar. Viktiga barn- och

ungdomsfrågor sett från sociala, medicinska och

folkhälsopolitiska aspekter har dock inte

uppmärksammats i den utsträckning som vore önskvärt.

Utskottet framhåller vidare i betänkandet att från

svensk sida understryks vikten av att

fattigdomsbekämpningen ges en klar barn- och

ungdomsprofil och att alla barn skall få det stöd

som föreskrivs i barnkonventionen.

Utskottet konstaterar även i betänkandet att

Sverige fortsätter att arbeta aktivt med den

strategi som antogs 1999 och som syftar till att

genomföra barnkonventionen i alla dess delar.

Viktiga inslag i detta arbete, utöver det nationella

arbetet, är att verka för ett tydligt barnperspektiv

i biståndsarbetet och annat internationellt

solidaritetsarbete, anför utskottet. Utskottet

framhåller även att det sedan 1996 finns ett

barnnätverk inom Sida bestående av handläggare på de

olika enheterna. Sida har även utarbetat ett

positionspapper, "Barnets rättigheter i bilateralt

utvecklingssamarbete". Utskottet konstaterar att i

dag utgör barnets rätt ett viktigt element i både

det bilaterala och det multilaterala samarbetet.

Utskottets bedömingar i frågan kvarstår och

utskottet kan konstatera att det som motionärerna

efterfrågar i motion U21 (v) yrkande 11 redan är

uppfyllt.

Utskottet anser att motion 1999/2000:U21 (v) yrkande

11 därmed kan besvaras.

Informationsteknik

I motion 1999/2000:U23 (kd) yrkande 16 fäster

Kristdemokraterna uppmärksamheten på de enorma

utvecklingsmöjligheter som informationstekniken

erbjuder också för u-länderna. Som ledande IT-nation

bör Sverige ta initiativ till att FN tar fram

riktlinjer för hur IT-användningen skall kunna ökas

och breddas i de fattigaste länderna. Nya

samarbetsformer mellan nationella regeringar och det

privata näringslivet bör sökas (yrkande 17).

Vänsterpartiet menar i motion 1998/99:T803 (v)

yrkande 14 att Sverige bör ta initiativ till en FN-

konferens för att sprida informationsteknik även

till de fattiga länderna. I yrkande 15 framhåller

Vänsterpartiet svenska personnummer som en social

innovation som skulle kunna anpassas till en global

nivå.

Utskottet kan instämma i vikten av att

informationsteknikens utvecklingsmöjligheter också

kommer de fattigaste länderna till del. Det bör dock

inte vara en upgiftuppgift för FN att dra upp

riktlinjer eller försöka reglera en bransch med

starka kommersiella drivkrafter. Som utskottet

tidigare har anfört är det heller inte aktuellt att

ta initiativ till ytterligare världskonferenser inom

FN. FN och det internationella biståndet kan däremot

bidra till att bygga upp kunskap om och förbättra

tillgången till IT i utvecklingsländerna. Svenska

IT-företag bör därvidlag kunna spela en viktig roll

- utskottet noterar t.ex. Ericssons partnerskap med

FN. Sida har också utarbetat en IT-policy där man

lägger stor tonvikt på samarbete med svenska

företag.

Även om systemet med personnummer fungerar väl i

Sverige, uppvisar världens förvaltningar och

juridiska system sådana olikheter att

förutsättningarna för att införa liknande system ser

högst olika ut. Att införa globala personregister

torde inte vara aktuellt.

Med vad ovan anförts anses motion 1999/2000:U23 (kd)

yrkande 17 vara besvarad. Motionerna 1998/99:T803

(v) yrkandena 14 och 15 samt 1999/2000:U23 (kd)

yrkande 16 avstyrks.

Sveriges delegation till FN:s generalförsamling

Flera motionärer har synpunkter på sammansättningen

av den svenska delegationen till FN:s årliga

generalförsamling. Vänsterpartiet anser i motion

1999/2000:U21 (v) yrkandena 8 och 9 att regeringen i

FN-arbetet i större utsträckning bör ta till vara

kunskap och erfarenheter från folkrörelserna, samt

att ungdomar borde vara bättre representerade i den

svenska delegationen. Även i motionerna 1998/99:U401

(c) och 2000/01:U404 (c) yrkande 4 anförs att

ungdomar borde beredas plats i den svenska

delegationen. Likaså efterlyses

ungdomsrepresentation i motion 1998/99:U614 (s)

yrkandena 1 och 2, och motionärerna anser att

Landsrådet för Sveriges ungdomsrepresentanter är

bäst lämpad att nominera sådana.

De svenska delegationerna till FN:s

generalförsamling har sedan länge en bred

sammansättning, både för att spegla hela det svenska

samhället och för att säkerställa den folkliga

förankringen för FN-arbetet. Vissa

frivilligorganisationer deltar också i FN:s

verksamhet på annat sätt, t.ex. genom de

internationella organisationer som har ackreditering

vid FN. Denna breda representation är en styrka för

det svenska agerandet i FN. Det är också viktigt att

upprätthålla det breda stöd som FN har hos den

svenska allmänheten. Utskottet noterar också med

tillfredsställelse att Sverige stött FN:s

generalsekreterares ansträngningar att till

millennietoppmötet i september 2000 öka

representationen från det civila samhället. Bland

annat gav Sverige direktstöd för att möjliggöra

deltagande från frivilligorganisationer från de

minst utvecklade länderna.

Självklart är det också av stor vikt att främja

svenska ungdomars engagemang för FN. Vid ett flertal

tillfällen har ungdomsrepresentanter beretts plats i

den svenska delegationen. Svenska ungdomars

kontakter med FN-systemet främjas också bl.a. genom

stöd till ungdomsorganisationers arrangemang om FN

och genom praktikantplatser vid representationen i

New York och delegationen i Genève. Landsrådet för

Sveriges ungdomsorganisationer erbjöds utse en

representant till generalförsamlingen 2000.

Utskottet ser positivt på att svenska ungdomar ges

möjlighet att delta i FN-arbetet. Det ankommer dock

inte på utskottet att i detalj ange hur denna

representation skall utformas.

Med vad ovan anförts anses motionerna 1998/99:U401

(c), 2000/01:U404 (c) yrkande 4, 1998/99:U614 (s)

yrkandena 1 och 2 samt 1999/2000:U21 (v) yrkandena 8

och 9 vara besvarade.

Regeringens redovisning till riksdagen

Vänsterpartiet framför i motion 1999/2000:U21 (v)

yrkande 1 att regeringens FN-skrivelse borde vara

mer framåtblickande, samt att den borde läggas fram

varje år i stället för vartannat.

I samband med behandlingen av regeringsskrivelsen

om FN inför framtiden 1995 (skr. 1995/96:40) begärde

riksdagen att regeringen skulle återkomma

regelbundet med redovisning av det svenska agerandet

inom FN. Regeringen har därefter återkommit 1998 och

2000 med skrivelser till riksdagen. Utskottet anser

att denna frekvens - att regeringen lägger fram en

skrivelse vartannat år - är tillfyllest. Utskottet

kan dock instämma i vikten av att regeringen inte

endast redovisar den politik som förts inom FN, utan

också för en framåtblickande diskussion om

världsorganisationen och det svenska agerandet i

denna. Detta, mer övergripande betänkande är ett

försök från utskottets sida att utveckla sitt

arbetssätt i syfte att ge en mer sammanhängande och

framåtblickande behandling av flera utrikespolitiska

teman som hänger nära samman.

Därmed avstyrker utskottet motion 1999/2000:U21 (v)

yrkande 1.

Utskottet förelår att riksdagen lägger regeringens

skrivelse 1999/2000:130 Sverige i Förenta nationerna

till handlingarna.

5.1.3 Att förebygga väpnade konflikter

5.1.3.1 Det huvudsakliga innehållet i skrivelse

2000/01:2

Att förebygga väpnade konflikter

Att medverka till att förebygga, förhindra och hejda

väpnade konflikter är sedan länge en viktig del av

svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Deltagande i

FN-styrkor och andra fredsfrämjande förband har

liksom internationella medlingsuppdrag intagit en

central plats i svensk solidaritets- och

fredspolitik. Tyngdpunkten i våra insatser har legat

på militär och i viss mån civil krishantering. Att i

god tid förebygga väpnade konflikter har inte varit

en prioriterad uppgift för världssamfundet trots

insikten om att det är bättre att förebygga en

konflikt än att tvingas söka hejda den och när det

misslyckas ta hand om dess följder.

Efter det kalla krigets slut har dock det

internationella samfundet givits nya möjligheter att

söka förebygga väpnade konflikter utan

hänsynstagande till stormakterna. Vidare har

tyngdpunkten i internationell politik och folkrätt

förskjutits från nationell säkerhet och suveränitet

mot människors säkerhet, mänskliga rättigheter och

demokrati. Därmed måste konfliktförebyggande arbete

omspänna ett betydligt bredare fält än

mellanstatliga motsättningar. Fattigdom och

välståndsklyftor, etnisk och religiös förföljelse

och politiskt förtryck hör till de konfliktorsaker

som i dag framträder starkare än tidigare.

Det internationella samfundet i vid bemärkelse

måste genomsyras av ett konfliktförebyggande

perspektiv eller en förebyggandets kultur. I svensk

utrikespolitik är konfliktförebyggande en naturlig

utveckling av vår traditionella fredsfrämjande

solidaritetspolitik. Vårt starka engagemang i FN och

vår aktiva medverkan i EU:s gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitik ger oss särskilda möjligheter att

spela en konstruktivt pådrivande roll.

Syftet med föreliggande regeringsskrivelse är att

informera riksdagen om regeringens arbete med att

följa upp det svenska handlingsprogrammet Att

förebygga väpnade konflikter (Ds 1999:24).

Regeringen söker också med denna skrivelse

riksdagens stöd för att engagera det svenska

samhället och dess internationella förbindelser i

arbetet på att nationellt och internationellt göra

konfliktförebyggande till en prioriterad uppgift.

Förebyggande i fokus - huvuduppgifter och

prioriteringar

För det internationella samfundet är kostnaderna för

att bevara fred avsevärt mycket lägre än för krig

och våld. Sverige har tillsammans med andra länders

regeringar och medborgare ett delat ansvar för

global fred och stabilitet. Genom att agera inom FN

och dess specialorgan, i de internationella

finansiella organisationerna och i EU kan vi

genomföra tidiga preventiva insatser som svar på

signaler om risker för våld och krig.

Oftast har internationella insatser, i form av stöd

till försoning och återuppbyggnad, kommit till stånd

först efter det att väpnade konflikter utbrutit. Det

finns emellertid också exempel på framgångsrikt

förebyggande, ofta genom kloka diplomatiska

insatser, ekonomiska utvecklingsprogram och stöd för

demokrati. Även om det är svårt att bevisa samband

mellan sådana insatser och bevarad fred, kommer

exempel på framgångsrikt konfliktförebyggande från

ett flertal länder att ges längre fram i skrivelsen.

Under det senaste decenniet har insikten vuxit om

att internationell säkerhet även förutsätter respekt

för mänskliga rättigheter och demokratiskt

styrelseskick. Denna breddning av säkerhetsbegreppet

innebär ett helhetstänkande i vilket såväl statens

som individens säkerhet står i fokus.

Dagens utmaning ligger i att föra in

förebyggandeperspektivet i existerande verksamheter

och att skapa större insikt om de olika åtgärdernas

förebyggande effekt. Följande sju angelägna

huvuduppgifter för det svenska förebyggande arbetet

kan identifieras. Man bör:

- stärka kapaciteten för att i svensk

utrikespolitik, i EU och i internationella

organisationer agera tidigare och mer effektivt på

signaler om brott mot mänskliga rättigheter - ofta

den första varningssignalen om en förestående väpnad

konflikt,

- stärka Sveriges, EU:s och det internationella

samfundets förmåga att genom demokratiutveckling

skapa fredliga processer för att hantera hot om våld

och risk för väpnade konflikter,

- stärka vårt bidrag till global ekonomisk och

social utveckling genom att identifiera och påverka

strukturella riskfaktorer såsom ökade

välståndsklyftor, fattigdom och snedfördelning av

ekonomiska villkor och resurser,

- stärka internationell ekonomisk utveckling och

samarbetet för att bidra till att långsiktiga

välståndsvinster blir mer attraktiva än kortsiktiga

vinningar genom bruk av våld,

- verka för regional och subregional integration som

en väg att skapa gemensam säkerhet,

- skapa mer effektiva former för ett integrerat och

koordinerat konfliktförebyggande agerande mellan

olika verksamhetsområden och mellan nationella och

internationella aktörer,

- verka för att stärka Sveriges och de

internationella organisationernas finansiella och

personella resurser för tidigt, snabbt och effektivt

agerande vid hot om väpnade konflikter.

Konfliktförebyggande: en väg mot de utrikespolitiska

målen

Dagens breda säkerhetsbegrepp sätter individen och

främjandet av mänsklig säkerhet i centrum. Svensk

utrikespolitik strävar på den internationella nivån

mot att bidra till fred och säkerhet. På den

regionala och subregionala nivån utgör integration

och samverkan mellan grannländer ett alltmer

framgångsrikt sätt att skapa en stabil fred och

förutsättningar för demokratisk samhällsutveckling

och ekonomisk tillväxt. Stärkandet av ett

demokratiskt sy-stem och respekten för de mänskliga

rättigheterna är primära mål på den nationella

nivån.

Sverige har en lång tradition av konflikthantering

och andra fredsfrämjande insatser, såväl bilateralt

som inom ramen för olika internationella och

regionala organisationer. Skrämmande erfarenheter

från t.ex. Rwanda, Tjetjenien och Östtimor visar

dock att metoderna och strategierna för att främja

individers säkerhet och internationell fred måste

förbättras. Utmaningen för det internationella

samfundet är att flytta fokus från sen hantering av

omfattande väpnade konflikter till att försöka

förhindra att motsättningar alls tar sig våldsamma

uttryck. Prevention är en kompletterande, mindre

resurskrävande och mer samarbetsinriktad strategi

för att nå de grundläggande målen för svensk

utrikespolitik. En betoning av tidiga förebyggande

åtgärder utesluter dock inte att vi också under lång

tid framöver kommer att behöva en beredskap för

sådana fall då situationen urartar till väpnad

konflikt.

I det svenska handlingsprogrammet definieras

konfliktförebyggande som åtgärder som:

- vidtas innan en motsättning eller tvist övergår i

våldshandlingar,

- sätts in för att motverka geografisk spridning av

en pågående väpnad konflikt,

- förhindrar att våldsamheter blossar upp på nytt

efter det att överenskommelse träffats om

fredsavtal, vapenvila eller dylikt.

Det integrerade synsättet

Det senaste årtiondet har säkerhetspolitiken

präglats av en perspektivförskjutning från

fokusering på militära säkerhetshot till en insikt

om att internationell säkerhet och regional

stabilitet även förutsätter demokratiskt

styrelseskick, respekt för de mänskliga

rättigheterna, ekonomisk och social utveckling samt

stärkande av internationellt samarbete i form av

t.ex. handel och investeringar. Detta integrerade

synsätt på förebyggande av väpnade konflikter intar

en central plats i regeringens arbete.

Utvecklingssamarbetet fyller en central

förebyggande funktion genom att bekämpa fattigdom

och stärka viktiga samhällsfunktioner. Genom

insatser för en social och ekonomisk utveckling,

åtgärder för att stärka en demokratisk kultur,

respekten för de mänskliga rättigheterna och en

fungerande rätts-

apparat kan många av de grundläggande faktorer som

kan leda till väpnad konflikt blottläggas och

motverkas. Vidare kan biståndsorgan genom närvaro i

mindre stabila områden fylla en viktig funktion

genom att väcka uppmärksamhet om brott mot de

mänskliga rättigheterna.

Väl genomförda insatser inom utvecklingssamarbetet

bidrar till en positiv utveckling mot fred och

säkerhet, men för att de skall kunna betecknas som

konfliktförebyggande krävs att det finns en tydlig

koppling mellan insatsen och en potentiell

konfliktsituation.

I dagens värld, i vilken väpnade konflikter ofta är

inomstatliga, ställs principer om suveränitet och

icke-inblandning i staters interna angelägenheter i

allt större utsträckning mot universella

grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter

och skyddet av civila i väpnade konflikter.

Prevention kan i vissa fall uppfattas som intrång i

staters suveränitet i fall då det internationella

samfundet är villigt att agera om mänsklig säkerhet

hotas.

Respekt för folkrättens regler om mänskliga

rättigheter är en viktig faktor för att förebygga

väpnade konflikter. Det internationella samarbetet

handlar i dag i stor utsträckning om att främja

anslutning till och efterlevnad av normativa regler.

Respekt för den humanitära rätten vid väpnad

konflikt innebär ett ökat skydd för civila och att

humanitära insatser underlättas, något som kan

förebygga spridning och upptrappning av konflikten.

Den senaste tidens perspektivförändring har medfört

att säkerhets- och utvecklingspolitiken numera

kopplas allt närmare samman. Demokrati innefattar

inte bara formella demokratiska institutioner, utan

även en demokratisk kultur och respekt för de

mänskliga rättigheterna. En hållbar och äkta

demokrati utmärks därmed inte endast av fria och

rättvisa val, utan även av samförstånd, maktdelning,

rättssäkerhet och institutionaliserad, fredlig

konfliktlösning.

Sambandet mellan säkerhet och demokrati syns

tydligt i situationer då en intern konflikt hotar

att utvecklas till inbördeskrig. Interna krisförlopp

får ofta etniska eller religiösa förtecken trots att

de kan ha sin egentliga grund i sociala och

ekonomiska motsättningar eller i politisk maktkamp.

En demokratisk kultur påverkar också relationerna

mellan aktörer på den internationella nivån. Stater

utan demokrati - vilka fortfarande utgör majoriteten

av världens länder - kan falla in i ett mönster där

inte bara inre utan även yttre konflikter utgör en

bas för ledarskapets fortsatta repressiva

maktinnehav.

Det svenska demokratistödet är i första hand

långsiktigt och syftar till att främja en gradvis

etablering av demokratiska institutioner, en

demokratisk kultur och respekt för de mänskliga

rättigheterna. Stödet bör utformas på grundval av

analyser av maktförhållanden och involverade

aktörers intressen. Kompetensen och kapaciteten att

i beredning och genomförande analysera och förstå

maktförhållanden, aktörer och intressenter bör

höjas.

Att människor har en dräglig social och ekonomisk

tillvaro är en viktig, om än inte tillräcklig,

förutsättning för politisk stabilitet. Omvänt utgör

fattigdom och frånvaro av mänsklig säkerhet konkreta

orsaker till väpnade konflikter. Den tilltagande

globaliseringen av världsekonomin skapar möjligheter

till ökat välstånd, men medför samtidigt även risker

för ökade konfliktgenererande klyftor.

Resursknapphet och ojämn fördelning är en

potentiell konfliktorsak. Till exempel är tillgången

på färskvatten på flera håll i världen så knapp att

frågan står högt upp på den regionala

säkerhetsagendan. Experthjälp och ekonomiskt bistånd

kan i sådana fall ha en konfliktförebyggande verkan.

Ekonomisk integration och andra former av mer

tekniskt samarbete på regional och subregional nivå

skapar ömsesidiga beroenden och ökar förtroendet

mellan involverade aktörer. Ekonomisk tillväxt, som

främjas av ekonomisk integration, är en nödvändig

men inte tillräcklig förutsättning för att undanröja

strukturella potentiella konfliktorsaker. Europeiska

unionens utveckling är det kanske bästa exemplet på

hur ekonomisk integration och ett integrerat

arbetssätt lett till fred och ekonomisk utveckling.

På samma sätt är EU:s utvidgning av stor betydelse

för de stater som nu står på tur att inträda i

unionen.

Väpnade konflikter skapar emellertid också

förutsättningar för en illegal ekonomi som inte kan

frodas i fredstid, och som kan ha en negativ

inverkan på insatser för fred. Kunskap om olika

aktörers ekonomiska och privata intressen är därför

nödvändig för att hantera konflikter. Problematiken

är särskilt tydlig i svaga stater liksom i stater i

vilka ekonomisk kris, stark ekonomisk och social

ojämlikhet eller förekomsten av värdefulla råvaror

är framträdande drag.

Instrument och åtgärder för att förebygga väpnade

konflikter

I konfliktförebyggande åtgärder kombineras

instrument från olika policyområden. En genomtänkt

strategi måste följas, och insatser i olika skeden

av en konflikt måste utformas utifrån klara

målsättningar om vad de syftar till att uppnå.

EU:s gemensamma åtgärder, "joint actions", är

exempel på hur politiska uttalanden, handelsavtal,

civila observatörer och stöd till reformer

kombineras för att implementera en gemensam

strategi. Även inom FN och OSSE används flera olika

medel för att förebygga eller begränsa väpnade

konflikter. Varje konfliktsituation är unik, och

kräver att olika instrument kombineras på ett sätt

som är noga anpassat till den aktuella situationen.

Instrumenten för konfliktförebyggande kan delas in

i två huvudkategorier. Strukturellt förebyggande

innefattar instrument som påverkar långsiktigt

konfliktgenererande element, medan direkta

förebyggande insatser består av instrument som

påverkar faktorer som på kort sikt kan leda till

väpnad konflikt. I de flesta situationer behövs en

kombination av strukturella och direkta åtgärder.

Instrumenten kan delas in i fyra policyområden: det

ekonomisk-sociala, det politisk-institutionella, det

som rör säkerhetssektorn samt det diplomatiska.

Många av de strukturellt förebyggande sociala och

ekonomiska instrumenten återfinns inom

utvecklingssamarbetet. Även de internationella

finansinstitutionerna och handelsavtalen inom WTO är

av stor betydelse. EU förfogar över en stor

uppsättning instrument i form av handels-,

partnerskaps- och samarbetsavtal.

Det politisk-institutionella policyområdet

innefattar bl.a. stöd till demokratiska

institutioner, fria medier, insatser för att stärka

respekten för de mänskliga rättigheterna och

reformering av statlig förvaltning.

Insatser inom säkerhetssektorn är långsiktiga till

sin natur. Det kan t.ex. röra sig om civil kontroll

av militär och polisväsende eller reformering och

återanpassning av väpnade styrkor.

Diplomati i form av en långsiktig och kontinuerlig

politisk dialog med ledare i ett potentiellt

krisområde verkar konfliktförebyggande. Genom att

etablera former för dialog på olika nivåer och i

olika strukturer kan man skapa kanaler för att

påverka parterna i fall av tidig destabilisering.

Stärkande av regionala organisationer och nätverk

som fördjupar kontakter mellan samhällen kan vara av

stor vikt. Enskilda organisationer och enskilda

individer kan fylla en viktig funktion inom ramen

för s.k. inofficiell diplomati.

Inom det ekonomiska och sociala området finns

instrument som riktade ekonomiska och finansiella

sanktioner. Frysning av makthavares tillgångar

utomlands och avbrott i förhandlingar om

handelsavtal kan t.ex. användas i direkt

konfliktförebyggande syfte. Preventiv diplomati

innefattar bl.a. medlingsinsatser, förhandlingar och

politiska uttalanden. Obeväpnade observatörer,

civilpoliser eller väpnad preventiv trupp är exempel

på direkta instrument ur säkerhetssektorn.

Kombinationen av instrument från olika politik- och

verksamhetsområden är central. Det är också viktigt

att skapa förståelse hos olika aktörer för att

instrumenten kan användas i och anpassat till olika

skeden av en konflikt.

Konfliktförebyggande på den internationella arenan

- vad gör internationella och regionala

organisationer?

Inom FN har det under de senaste åren skapats en

rad mekanismer för att förbättra kapaciteten att

agera effektivt och integrerat på tidiga signaler om

potentiella konflikter. Bland annat har det inom

sekretariatets politiska avdelning inrättats ett

särskilt forum som analyserar risksituationer och

handlingsalternativ.

EU har givit konfliktförebyggande hög prioritet.

Vid toppmötet i Feira i juni 2000 gavs kommissionen

och den höge representanten i uppdrag att inför

Europeiska rådets möte i Nice i december år 2000 ge

förslag på hur EU:s förmåga att förebygga väpnade

konflikter skulle kunna stärkas. Målet är att skapa

en mer integrerad politik för konfliktförebyggande,

som inkluderar EU:s alla berörda verksamhetsområden

och institutioner.

OSSE:s breda säkerhetsbegrepp, som innefattar såväl

militärpolitiska aspekter som frågor om demokrati,

mänskliga rättigheter, ekonomi och miljö har starkt

bidragit till organisationens utveckling och stärkt

dess konfliktförebyggande förmåga.

Stabilitetspakten för sydöstra Europa syftar till

att förhindra att nya väpnade konflikter blossar upp

i regionen. Också det under 1990-talet utvecklade

samarbetet kring Östersjön och Barents hav har en

tydlig förebyggande verkan. Natos nya förebyggande

roll har på senare tid aktualiserats i Euro-

atlantiska partnerskapsrådets, EAPR:s, arbetsgrupp

för fredsbevarande.

I OECD leder Sverige ett arbete för utarbetandet av

riktlinjer för biståndets allt viktigare roll i

konfliktsituationer. Vidare har Afrikanska

enhetsorganisationen (OAU) upprättat en särskild

konflikthanteringsmekanism. Inom Världsbanken

uppmärksammas sambandet mellan utvecklingssamarbete

och konfliktförebyggande alltmer. Bankens - och även

Internationella valutafondens - insatser tar numera

större hänsyn till politiska faktorer.

Frihandelsavtalen GATT och

Världshandelsorganisationen (WTO) har också spelat

en viktig välståndshöjande och konfliktförebyggande

roll.

Vilka åtgärder har Sverige vidtagit för att främja

konfliktförebyggande på den internationella arenan?

Sverige har påbörjat arbetet med att utveckla och

sprida konfliktförebyggande som en nödvändig

strategi för internationell fred och säkerhet och

verkar för att ytterligare stärka det

internationella samfundets kapacitet att agera

preventivt. Nedan presenteras några exempel på

svenska åtgärder under de senaste åren. Dessa

relateras till det svenska handlingsprogrammets fem

huvudmål.

Främja en global kultur för förebyggande

Att främja en kultur för konfliktförebyggande syftar

till att stärka det internationella samfundets

vilja, förmåga och beredskap att agera för att i tid

förhindra utbrott av väpnade konflikter. Genom att

sammanställa internationellt tänkande, sprida

visioner och idéer samt formulera möjligheter till

metodutveckling bidrar Sverige till att främja

förebyggande som en central strategi för att nå

internationell fred och säkerhet.

Identifiera strukturella riskfaktorer

Effektivt och framgångsrikt konfliktförebyggande

kräver en ökad kunskap om och förståelse för

strukturella risker. Genom det internationella

utvecklingssamarbetet har Sverige aktivt bidragit

till kunskaps- och kapacitetshöjande insatser som

syftar till att analysera och bearbeta strukturella

riskfaktorer.

Utveckla det internationella normsystemet och stärka dess tillämpning

En viktig beståndsdel i det långsiktigt

konfliktförebyggande arbetet är globalt erkännande

av och respekt för mänskliga rättigheter, demokrati

och folkrättens internationellt erkända normer samt

spelreglerna för internationell handel. På senare år

har Sverige kraftigt ökat sitt stöd för att stärka

demokrati och mänskliga rättigheter, i synnerhet i

stater och regioner där risk för väpnad konflikt

föreligger. Sverige verkar i detta syfte både bi-

och multilateralt, liksom via EU. Tillsammans med 18

andra stater stöder Sverige IDEA för att främja

demokratisering.

Stärka det internationella ramverket och dess förebyggande

instrument

En förutsättning för klokt och framgångsrikt

konfliktförebyggande är att de diplomatiska,

politiska, ekonomiska, folkrättsliga och militära

resurserna används på ett optimalt sätt. Vi måste

därför betona vikten av att förbättra metoderna för

kunskapsuppbyggnad och preventiv diplomati samt

utveckla konfliktförebyggande strategier,

handlingsprogram och instrument. Att utveckla FN:s

roll på det konfliktförebyggande området är en

viktig del i detta arbete. Vidare kan vi genom att

verka för en bättre koordinering och

arbetsfördelning mellan olika aktörer bidra till att

utveckla nya och förändrade samarbetsstrukturer för

mer effektivt konfliktförebyggande.

Stärka den svenska kapaciteten och förmågan att agera

förebyggande

För att Sveriges insatser på ett

konfliktförebyggande området skall få

internationellt genomslag krävs ett samlat

engagemang av ett stort antal aktörer. Det

förutsätter att en förståelse för vikten av att

agera förebyggande genomsyrar verksamheten inom

enskilda organisationer, forskarvärlden, berörda

departement och myndigheter. Även den stora

potential som finns inom näringslivet bör engageras.

För att Sverige skall ha möjlighet att uppfylla de

höga ambitionerna om en aktiv roll i

konfliktförebyggande måste resurser avsättas. Ett

särskilt sekretariat för konfliktförebyggande har

upprättats inom UD:s idé- och analysgrupp och en

styrgrupp har skapats för policyutveckling inom den

förebyggande verksamheten. Vidare samlar rådet för

freds- och säkerhetesfrämjandesäkerhetsfrämjande

insatser representanter från regeringen,

myndigheter, forskarvärlden och

frivilligorganisationer för diskussioner om

konfliktförebyggande.

Var har konfliktförebyggande lyckats?

Ett av de preventiva insatsernas stora problem är

svårigheten att visa i vilka fall som åtgärderna

varit framgångsrika. Samtidigt finns klara exempel

på lyckade insatser, i vilka sannolikheten är hög

att åtgärderna förhindrat att motsättningar

utvecklats till våldsamheter eller väpnad konflikt.

De insatser som gjordes i Estland efter landets

självständighet är ett exempel på framgångsrikt

konfliktförebyggande. Under den process som ledde

fram till den estniska självständigheten 1991 skedde

en reaktion mot den förryskning som landet utsatts

för under efterkrigstiden, samtidigt som den ryska

befolkningsgruppen kände ett växande utanförskap.

Situationen förvärrades av hotfulla uttalanden från

Moskva och den ryska truppnärvaron.

OSSE:s närvaro fyllde en viktig övervaknings-,

förvarnings- och rapporteringsfunktion. I samband

med införandet av medborgarskapslagar aktualiserades

förebyggande instrument i form av preventiv

diplomati, informell medling och konsultationer.

Också EU spelade en viktig roll genom

frihandelsförhandlingar och stöd från PHARE-

programmet.

Lösningen av de spända relationerna mellan Ungern

och Slovakien är ett annat exempel på insatser som

bidragit till att undvika en mellanstatlig konflikt.

Oenigheten grundade sig på två komplicerade frågor:

den 600 000 personer stora ungerska minoriteten i

Slovakien samt det sedan 1970-talet planerade

dammbygget i Donau. Situationen uppmärksammade 1992

av såväl EU som Europarådet och OSSE. Slovakiens

inträde i Europarådet accepterades med vissa villkor

rörande skydd för minoriteter, och en särskild

övervakningskommitté tillsattes. Under EU:s ledning

fördes rundabordssamtal och OSSE:s

minoritetskommissarie har samarbetat med Slovakien.

Unpredep i Makedonien (FYROM) blev FN:s första rent

förebyggande truppinsats, med det ursprungliga

syftet att verka avskräckande mot kränkning av

Makedoniens erkända gränser. Med tiden kom Unpredep

också att hantera landets interna spänningar mellan

den makedonska majoriteten och den albanska

minoriteten. I februari 1999 lade Kina dock in sitt

veto mot en förlängning av mandatet. Även OSSE

öppnade 1992 en mission i landet, vilken har

inriktats främst på mänskliga rättigheter,

demokratisering och interetniska relationer. Också

Europarådet har bidragit till det förebyggande

arbetet genom projekt som syftar till att dämpa

spänningarna mellan de etniska grupperna. Vidare har

ett handels- och samarbetsavtal med EU skapat nya

möjligheter.

Till de mer framgångsrika försöken till

konfliktförebyggande i Mellanöstern hör de svenska

insatserna 1987-1988 för att få till stånd en dialog

mellan PLO och USA. Initiativet fick sin

fortsättning i den s.k. Osloprocessen och kan sägas

utgöra grundvalen för de nuvarande fredssamtalen.

EU:s agerande inför den deklarerade palestinska

självständighetsförklaringen den 4 maj 1999 är ett

annat exempel. Då EU gjorde bedömningen att en

ensidigt proklamerad självständighet kunde vara

kontraproduktivt för fredsprocessen, gjorde

Europeiska rådet ett uttalande som omnämnde

palestiniernas rätt till självständighet i mer

positiva termer än tidigare. I anslutning till

deklarationen sköt president Arafat upp

självständighetsförklaringen.

FN:s och Sveriges insatser till stöd för fred och

försoning i Centralamerika är exempel på

konfliktförebyggande efter en väpnad konflikt.

I erfarenhetens ljus: utmaningar och möjligheter

Samtidigt som det finns många exempel på

konfliktförebyggande insatser som lyckats, saknas

det inte anledning till kritik mot och granskning av

det internationella samfundets passivitet i andra

fall. FN-rapporterna om Rwanda och Srebrenica och

det mänskliga lidandet vi sett i t.ex. Tjetjenien,

Östtimor och Liberia visar hur konfliktförebyggande

tragiskt misslyckats. Det internationella samfundets

förebyggande insatser har hittills varit av ad hoc-

karaktär och inte resultatet av långsiktiga

överväganden om när, var och hur en åtgärd bör

vidtas. Den politiska viljan att agera tidigt,

genomtänkt och samordnat vid potentiella kriser

måste stärkas.

En grundläggande orsak till att det internationella

samfundet ofta inte förmår samla tillräcklig

politisk vilja är bristen på fokus på vissa

oroshärdar. Även om konfliktförebyggande är mindre

kostsamt än fredsframtvingande insatser är sådana

ändå förenade med vissa politiska och ekonomiska

kostnader. Ofta har den politiska viljan att agera

inte kunnat mobiliseras förrän bilder av svårt

mänskligt lidande förmedlats genom medierna. På

motsvarande sätt ger en konflikt som aldrig blossar

upp inga tidningsrubriker. Vidare är konkurrensen på

den internationella agendan hård och vissa

potentiella konfliktområden uppmärksammas inte av

inflytelserika stater. Utdragna beslutsprocesser,

som kan uppfattas som handlingsförlamning, försvagar

internationella organisationers trovärdighet och

möjligheter till konfliktförebyggande.

Genom att sprida kunskap och information om

konfliktförebyggande som strategi, och om

framgångsrika insatser, kan beslutsfattare övertygas

om nödvändigheten att tänka preventivt. Vi bör också

tydliggöra de mer specifika motiven för att agera

förebyggande - t.ex. beräknas de årliga kostnaderna

för världssamfundets militära och civila insatser i

f.d. Jugoslavien till 70 miljarder kronor. Genom

ändamålsenliga mekanismer och institutioner kan

konfliktförebyggande utvecklas till en naturlig och

mindre kontroversiell del av det internationella

samarbetet. Regelbundna genomgångar av potentiella

konflikthärdar bör bli rutin inom olika

internationella organisationer.

Slutligen krävs politiskt ledarskap för att stärka

den internationella förmågan och viljan att agera

konfliktförebyggande. En krets av engagerade länder

kan tillsammans med andra aktörer spela en central

roll för att etablera förebyggandets normer och

principer.

De exempel på förebyggande insatser som redovisats

ovan visar att framgångsrik prevention ofta är

multilateral. En mängd olika aktörer fyller viktiga

funktioner när det gäller konfliktförebyggande, och

behovet av koordination och integration av olika

åtgärder blir större ju närmare ett akut krisskede

man befinner sig.

Sverige verkar på olika sätt, bl.a. inom FN, för

att samla de länder som gemensamt vill agera för att

stärka konfliktförebyggande som en central del av

internationellt freds- och säkerhetsfrämjande.

Därmed vill vi skapa ett politiskt momentum till

stöd för en förändring av tänkande och agerande i en

förebyggande riktning.

FN-stadgan slår fast att alla stater har ett

juridiskt ansvar att lösa sina tvister med fredliga

medel, medan säkerhetsrådet har ett huvudansvar för

upprätthållandet av internationell fred och

säkerhet. Stadgans kapitel VIII möjliggör ett nära

samarbete mellan FN och regionala arrangemang.

En väl genomtänkt arbetsfördelning bör ställa den

potentiella konflikten och dess specifika problem i

centrum. En sådan insats involverar aktörer med

tillgång till alla de instrument som efterfrågas.

Det är förvisso viktigt att det internationella

samfundet talar med en röst, men alla aktörer

behöver inte inkluderas i samtliga insatser.

Särskilda prioriteringar för framtiden

Förebyggandet av väpnade konflikter kommer att

fortsätta att vara en prioriterad utrikespolitisk

fråga, och det preventiva perspektivet kommer att

genomsyra vårt internationella engagemang i olika

forum och regioner. Det är viktigt att Sveriges

ambitioner och visioner stöds av relevant kapacitet

och resurser. Handlingsprogrammets fem huvudmål

fortsätter att vara vägledande för det svenska

engagemanget.

En stor del av UD:s och andra departements och

myndigheters arbete är redan i dag relaterat till

konfliktförebyggande, krishantering och

återuppbyggnad. Genom att arbeta i projektform med

andra nationella aktörer har UD:s organisation

börjat anpassas till att bättre kunna hantera

konfliktförebyggande verksamhet. Under den närmaste

framtiden kommer regeringen att prioritera följande

för att stärka den svenska kapaciteten:

1 ytterligare integrera ett förebyggande perspektiv

i utvecklingssamarbetet,

2

3 initiera en svensk utbildning om

konfliktförebyggande,

4

5 stärka samarbetet med forskarvärlden genom att

inrätta ett forum för forskarkontakter,

6

7 skapa bättre samråds- och beslutsformer som leder

till en mer strategisk användning av medel för

konfliktförebyggande,

8

9 utveckla mer integrerade metoder för regeringens

arbete med förebyggande,

10

11 stärka samarbetet med enskilda organisationer.

12

Bristande samordning mellan olika delar av FN-

systemet begränsar möjligheterna att bedriva

effektivt konfliktförebyggande. Inom FN-systemet

avser regeringen bl.a. att

13 bidra till utvecklingen av en vängrupp,

14

15 aktivt delta i uppföljningen av rapporten från

FN:s panel om fredsbevarande operationer, den

s.k. Brahimi-rapporten,

16

17 ge ekonomiskt stöd till FN:s fond för

förebyggande, till FN:s utbildningscenter samt

till International Peace Academy.

18

Regeringen kommer inför och under det svenska

ordförandeskapet i EU att prioritera

konfliktförebyggande och sträva efter en mer

sammanhållen EU-politik på området. Under den

närmaste framtiden kommer regeringen att

19 verka för att få till stånd regelbundna

genomgångar inom EU, FN och andra internationella

strukturer och organisationer av potentiella

riskområden,

20

1 främja samarbetet mellan EU, FN och OSSE genom

regelbundna konsultationer och utbyte av

information och kunskap,

2

3 fortsätta att spela en ledande roll i

utvecklandet av en förebyggande politik inom EU

och slutföra en etapp av detta arbete vid

toppmötet i Göteborg i juni 2001,

4

5 verka för att öka samstämmigheten mellan

utvecklingspolitiken och konfliktförebyggande

inom unionen,

6

7 aktivt delta i utvecklingen av den civila och

militära konflikthanteringen,

8

9 bidra till att utveckla förebyggandeaspekterna i

EU:s asyl- och migrationspolitik.

10

Regeringen kommer fortsatt att driva utvecklingen av

OSSE:s konfliktförebyggande roll och även verka för

att stärka EU som aktör i OSSE. Till de högsta

prioriteringarna hör att

11 driva på utvecklingen av OSSE:s

konfliktförebyggande roll,

12

13 sprida erfarenheterna från OSSE:s arbete till

andra internationella och regionala

organisationer,

14

15 verka för att möjliggöra snabbare sekondering av

personal till OSSE:s fältverksamhet,

16

17 verka för att etablera ett försoningsinstitut på

Balkan.

18

När det gäller regionala prioriteringar avser

regeringen under den närmaste tiden att

19 bidra till att utveckla det långsiktiga

samarbetet med OAU,

20

21 ge fortsatt stöd till regionala och subregionala

organisationer som SADC, Ecowas och IGAD,

22

23 fördjupa det svenska stödet till afrikansk

kapacitetsuppbyggnad inom konfliktförebyggande

och krishantering, bl.a. genom arbetet i den

nyligen upprättade arbetsgruppen,

24

25 aktivt stödja Barcelonaprocessen och utvecklingen

av freds- och säkerhetsstadga för Medelhavet,

26

27 främja Alexandriainstitutet som en mötesplats för

samarbetet och förståelse mellan olika kulturer,

28

29 aktivt bidra till konfliktförebyggande, försoning

och återuppbyggnad i Latinamerika och Karibien,

30

31 utveckla förebyggandeaspekterna i en ny strategi

för utvecklingssamarbetet med Centralamerika och

Karibien,

32

33 fortsätta det långvariga engagemanget för en

lösning av Koreakonflikten.

34

Vidare är det viktigt att utveckla vår förståelse

för hur konfliktförebyggande är relaterat till

utvecklingssamarbete, demokratiutveckling och

ekonomiskt samarbete och integration. Regeringen

kommer därför under den närmaste tiden att

35 bidra till att utveckla förståelsen för sambandet

mellan demokrati och säkerhet,

36

37 stödja arbete och forskning som inriktar sig på

att motverka enskilda individers ekonomiska

agendor i väpnade konflikter, t.ex. i form av

illegal handel med diamanter och lätta vapen,

38

39 verka för att klargöra sambandet mellan handel

och konfliktförebyggande, bl.abl.a. genom en

särskild arbetsgrupp,

40

41 ytterligare analysera sanktionsinstrumentets

effektivitet i internationell konflikthantering,

42

43 utveckla en svensk strategi som klargör hur och i

vilka forum Sverige kan driva en förebyggande

vattenpolitik.

44

5.1.3. 2 Motionerna

I motion 1998/99:U627 (kd) yrkande 3 anför

motionären att kriget i Kosovo visar att FN måste

stärka sin kapacitet att förebygga, tidigt upptäcka

och tidigt ingripa i väpnade konflikter.

I motionerna 1998/99:U602 (m) yrkande 6 och

1999/2000:U607 (m) yrkande 8 framhålls att

erfarenheten visar att ekonomiska sanktioner sällan

leder till framgång. Oftast leder sanktioner till

att landet de riktas mot isoleras och att diktaturen

fördjupas. Samtidigt framhålls att sanktioner kan

vara nödvändiga i särskilt allvarliga fall. De måste

dock vara beslutade av FN:s säkerhetsråd och för att

de skall få effekt och ha moralisk legitimitet,

anser Moderaterna.

Vänsterpartiet anför i motion 1999/2000:U21 yrkande

2 att erfarenheterna av FN-sanktioner är blandade

och att en översyn av dessa bör genomföras. Fallen

Jugoslavien och Irak vittnar om det olyckliga i att

FN-sanktioner kombineras med militära åtgärder från

enskilda stater genom egna tolkningar av FN-beslut.

För att FN:s åtgärder skall ha någon trovärdighet

krävs att FN har det övergripande ansvaret när det

gäller internationella konflikter.

Sedan det kalla krigets slut har FN:s

fredsoperationer mångdubblats, och insatsernas

karaktär har också förändrats. De internationella

insatserna är i dag betydligt mer komplexa - ofta

har de fredsframtvingande uppgifter, samtidigt som

samverkan med civila enheter är avgörande för att

operationerna skall lyckas.

Kristdemokraterna betonar i motion 1999/2000:U23

yrkande 1 betydelsen av att det internationella

samfundet stärker sin förmåga att agera

konfliktförebyggande. Det är därför nödvändigt att

upprätta väl fungerande instrument för att tidigt

upptäcka potentiella hot mot fred och säkerhet. Inom

FN har dock institutionerna för tidig förvarning

givits låg prioritet. Kristdemokraterna menar att

Sverige bör verka för att FN inrättar ett eget

departement lett av en undergeneralsekreterare med

direkt koppling till säkerhetsrådet.

Kristdemokraterna menar vidare i samma motion,

yrkande 4, att FN bör vidga sin roll när det gäller

fredsfrämjande insatser, bl.a. genom att FN-

högkvarter efter beslut i säkerhetsrådet skall kunna

upprättas i konfliktområden. Motionärerna framhåller

i yrkande 5 erfarenheterna från FN:s insatser i

bl.a. Kosovo och Östtimor, vilka visar att det finns

behov av en betydligt starkare beredskap för civila

styrkor. Alltför få poliser, domare och sjukvårdare

m.fl. ställs i dag till förfogande för FN:s

insatser.

Kristdemokraterna berör i motion 1999/2000:U23 även

problematiken kring användningen av ekonomiska

sanktioner. Erfarenheterna visar att ekonomiska

sanktioner varit ett relativt uddlöst instrument som

ofta drabbat civilbefolkningen värre än de ledare

som man vill åt. I yrkande 7 förespråkar

motionärerna att ekonomiska sanktioner bör

kombineras med positiva åtgärder som stärker det

civila samhället i mottagarlandet. Vidare måste

ekonomiska sanktioner underordnas tydliga politiska

mål (yrkande 8). Man bör också i förväg försöka

uppskatta sanktionernas positiva resultat och väga

dessa mot förväntade negativa effekter. I yrkande 9

betonas att sanktioner i första hand bör riktas

direkt mot den politiska eliten i landet i fråga.

Möjligheter att frysa eliters finansiella tillgångar

utomlands och konfiskera annan egendom bör

undersökas ytterligare.

I partimotion 1999/2000:U402 yrkande 6 menar

Centerpartiet att FN bör prioritera insatser för att

förhindra att våldsamma konflikter bryter ut, och i

det syftet utveckla en ny generation fredsbevarande

operationer där de samlade militära och civila

resurserna samverkar. I yrkande 7 föreslås att FN

utvecklar metoder för tidig förvarning, strukturell

prevention och medling samt förebyggande närvaro i

potentiella konfliktområden. Centerpartiet menar i

samma motion yrkande 8 att sanktionsinstrumentet i

många fall är ett verkningsfullt medel. Sanktioner

måste dock vara riktade så att de träffar relevanta

målgrupper och drabbar det berörda landets elit.

Regeringen bör inom FN verka för att

sanktionsinstrumentet utvecklas och förfinas, anser

motionärerna. I yrkande 9 understryker Centerpartiet

att FN:s möjligheter till snabba ingripanden tidigt

i konflikter är beroende av medlemsstaternas vilja

att ställa erforderliga resurser till förfogande.

Många av de konflikter som uppstått sedan det kalla

krigets slut hade säkerligen varit lättare att dämpa

om FN kunnat agera snabbare och mer resolut. Sverige

bör därför arbeta för att den inom FN inrättade

snabbinsatsstyrkan Shirbrig successivt byggs ut.

Vidare är det av central betydelse att utveckla

multinationella fredsbevarande styrkor, innefattande

bl.a. civilpoliser, valövervaknings- och

minröjningskapacitet. Centerpartiet understryker i

motionens yrkande 20 betydelsen av

konfliktförebyggande åtgärder, och då särskilt att

analysera strukturella riskfaktorer såsom skev

resursfördelning, bristande demokrati och etniska

motsättningar. Att få bukt med de underliggande

orsakerna till väpnade konflikter kräver långsiktigt

arbete med bl.a. demokratiutveckling,

minoritetsrättigheter och ekonomisk integration. I

yrkande 21 betonas att ett aktivt arbete mot

korruption och för en öppen och demokratisk

statsförvaltning är en förutsättning för stabil

fred. Av det skälet bör Sveriges internationella

insatser inom områden som lagstiftning, utveckling

av det civila samhället, valövervakning och stöd

till medier ökas, menar motionärerna. Enskilda

organisationer utgör en viktig resurs i det

konfliktförebyggande arbetet, sägs det i yrkande 22.

Arbetet på gräsrotsnivå är särskilt betydelsefullt i

inbördes konflikter. Vidare understryks i yrkande 23

att en viktig dimension i det konfliktförebyggande

arbetet är att bättre ta tillvara nationell och

internationell forskning och finna kanaler för

erfarenhets- och kunskapsutbyte mellan forskare och

beslutsfattare. I yrkande 24 anförs att Sverige bör

verka för att FN, EU, OSSE och Europarådet utvecklar

förmåga till preventiv diplomati. Organisationerna

bör ta fram särskilda strategier för

konfliktförebyggande, föreslår motionärerna.

Motionärerna bakom motion 1999/2000:U411 (s) yrkande

1 lyfter fram utbildningens nyckelroll för att bygga

samhällen baserade på fredlig samverkan och icke-

våldskultur. År 2000 har av FN:s generalsekreterare

deklarerats som "Det internationella året för

fredskultur" och millenniets första tio år har

förklarats vara "Årtiondet för en freds- och icke-

våldskultur för världens barn". I yrkande 2 begär

motionärerna att regeringen presenterar ett svenskt

handlingsprogram för freds- och icke-våldskultur som

en uppföljning av åtagandena från FN:s sociala

toppmöte i Köpenhamn 1995.

Kristdemokraterna anför i motion 1999/2000:U416

yrkande 2 att den internationella operationen i

Kosovo, i vilken FN leder den civila

administrationen i landet men har anlitat Nato för

att garantera säkerheten i regionen, visar på

komplexiteten i dagens fredsfrämjande verksamhet.

Sverige bör fortsätta att driva utvecklandet av en

ny generation fredsfrämjande insatser i vilka civila

och militära insatser samverkar. Av central

betydelse är att samordningen mellan FN-missionerna

och enskilda organisationer aktiva i olika

krisområden förbättras. I yrkande 3 framhåller

motionärerna att regionala organisationer kan spela

en viktig roll i fredsfrämjande operationer. FN-

stadgans kapitel VIII ger möjlighet att ge mandat

för fredsfrämjande åt regionala organisationer,

vilket kan innebära fördelar i form av lägre

kostnader och bättre lokalkännedom. I vissa fall kan

dock regionala styrkor uppfattas som partiska,

påpekar motionärerna. Kristdemokraterna framför

vidare i yrkande 4 att den fredsfrämjande

organisationen inom FN behöver effektiviseras.

Sverige måste fortsätta att med egen röst och

tillsammans med EU påskynda effektiviseringen av den

fredsfrämjande verksamheten.

Miljöpartiet betonar i motion 1999/2000:U417 yrkande

2 behovet av att skapa civila institutioner som kan

föreslå och genomföra konkreta konfliktförebyggande

åtgärder. Att det i dag finns en slagsida mot

militära lösningar beror till en del på att

krishanteringen domineras av de militära

institutionerna. Ett första steg för att

konkretisera det tänkande som finns i regeringens

handlingsprogram vore att inrätta ett institut för

internationell konfliktförebyggande verksamhet.

Institutet bör finansieras över försvarsbudgeten,

menar motionärerna.

Vänsterpartiet kräver i partimotion 1999/2000:U903

yrkande 1 att Sverige tar initiativ till att

redovisa omvärldseffekter av nationell politik.

Bland annat bör detta göras på

sysselsättningsområdet, när det gäller klyftorna

mellan rika och fattiga länder, på miljöområdet samt

i relationen mellan kvinnor och män. Regeringen bör

även verka i FN för att andra länder skall göra

liknande omvärldsanalyser.

I kommittémotion 2000/01:U4 yrkande 1 framhåller

Västerpartiet att ett internationellt maktpolitiskt

perspektiv bort ingå i regeringens skrivelse

2000/01:2 Att förebygga väpnade konflikter. Enligt

motionärerna borde ett sådant perspektiv utgå från

att USA är den enda återstående väl rustade och

starka makten i världen av i dag, och att detta

förhållande sätter sin prägel på världssamfundet, på

FN och på en rad andra internationella

organisationer. Det borde, enligt motionärerna,

rimligen också påverka synen på konflikter samt på

deras upphov, förlopp och upplösning. Med exempel

från olika kontinenter visas i motionen hur USA är

inblandat i ett flertal mera uppmärksammade

konflikter. Motionärerna menar vidare (yrkande 2)

att en mer fullödig och mindre ensidig redovisning,

en mer ingående analys och ett bättre

tillvaratagande av erfarenheter av de senaste årens

arbete med konfliktförebyggande och krishantering

(bl.a. i det forna Jugoslavien) bort ligga till

grund för de åtgärder som regeringen föreslår i sin

skrivelse. I motionens yrkande 3 framhålls att

frågan om förebyggande av väpnade konflikter också

borde ha relaterats till frågor om vapenproduktion

och vapenexport.

Jämte kvinnorna är det barnen som drabbas värst i

samband med krig och väpnade konflikter. Därför

borde, enligt yrkande 4, ett jämställdhetsperspektiv

och ett barnperspektiv tillföras frågan om

förebyggande av väpnade konflikter i högre grad än

vad som sker i skrivelsen.

Ett liknande perspektiv framförs i Vänsterns

partimotion 2000/01:U402 yrkande 2, där det

framhålls att alla Sveriges internationella uppdrag

och mandat före, under och efter en konflikt bör

genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. I samma

motion (yrkande 3) begärs också att regeringen skall

skapa förutsättningar för kvinnors aktiva deltagande

i konflikthantering före, under och efter en

konflikt.

I partimotion 2000/01:U404 (c) yrkande 5 begärs ett

riksdagens tillkännagivande av vad som i motionen

anförs om förslag till åtgärder för slagkraftigare

FN-insatser. Motionärerna framhåller att en rad

åtgärder krävs för att göra FN:s fredsbevarande

insatser slagkraftigare. Väpnade styrkor måste komma

på plats snabbare och den civila delen av

fredsmissioner måste utvecklas mer vid sidan av den

militära. FN-insatserna måste även baseras på

tydliga och därmed mer trovärdiga mandat, menar

motionärerna. Skyddet av civila måste fullföljas och

de uppgifter FN:s fredsbevarande styrkor ges måste

vara möjliga att lösa genom att styrkorna får

tillräckliga mandat.

Centern menar vidare i samma motion, yrkande 6, att

kvinnors roll i fredsskapande och konfliktläkande

arbete förtjänar att lyftas fram mer. Inte minst

behöver kvinnors tillträde till fredsförhandlingar,

beslutsfattande forum m.m. stimuleras. Sverige bör

därför verka för kvinnors deltagande och för

genusfrågor i FN-insatser, fredsförhandlingar och

fredsprocesser.

I kommittémotion 2000/01:U4 (v) yrkande 5 framhålls

att den svenska resursfördelningen mellan å ena

sidan EU:s krishantering och insatser till

förebyggande av väpnade konflikter å den andra borde

stå mer i överensstämmelse med av Sverige ofta

deklarerade ståndpunkter när det gäller förebyggande

av väpnade konflikter.

Moderaterna menar i kommittémotion 2000/01:U5 att

konfliktförebyggande insatser kräver samarbete

mellan regeringar och organisationer för att

resultat skall uppnås. Det är därför viktigt att

kartlägga vilka instrument som finns tillgängliga

och vilka möjligheter olika aktörer har att agera.

Detta bör, enligt yrkande 1, vara en av de frågor

som tas upp i det program som regeringen skall

utarbeta inför Europeiska rådets möte i Göteborg i

juni 2001.

Motionen fokuserar i övrigt på Afrika, som anges

vara den mest konfliktdrabbade kontinenten. Enligt

motionärernas uppfattning bör man tillföra en

säkerhetspolitisk dimension till svensk

Afrikapolitik (yrkande 2). Vidare bör det finnas en

svensk beredskap att delta i

krishanteringsoperationer på den afrikanska

kontinenten (yrkande 3).

Det framhålls också i motionen att länder som är

nära sammanflätade både politiskt och ekonomiskt

väljer samarbete framför konflikt. Så även i Afrika,

där man nyligen har tagit konkreta steg mot ett

frihandelssamarbete. Tanken är att 20 afrikanska

länder skall grunda en Common Market for Eastern and

Southern Africa (Comesa). Om denna satsning ges rätt

förutsättningar kommer den, enligt motionärerna, att

utgöra ett konkret exempel på konfliktförebyggande

verksamhet. Motionärerna menar att de afrikanska

ansträngningarna att konkret inleda

frihandelssamarbete bör stödjas (yrkande 4).

I partimotion 2000/01:U217 (kd) yrkande 17 anförs

att FN måste bygga upp snabbinsatsstyrkor även inom

det civila området, bl.a. då FN i ökad utsträckning

i omedelbar anslutning till konflikters slut får

ansvar för att administrera och leda sönderfallande

samhällen. Motionärerna menar att det rör sig om att

rekrytera och utbilda poliser liksom personal inom

rättsväsende, fångvård och kommunal administration.

Också i kommittémotion 2000/01:U620 anlägger

Moderaterna ett Afrikaperspektiv. I yrkande 3 begärs

att FN prioriterar fredsfrämjande insatser i Afrika,

och i yrkande 4 att en afrikansk freds- och

säkerhetsordning, som gör det möjligt att förebygga

stridigheter och bygga samhällen i fred och frihet,

etableras. En sådan ordning måste bygga på de

afrikanska ländernas eget samarbete men stödjas av

FN, EU och USA. Sverige bör, enligt motionärerna, ta

initiativ inom EU och FN för att en sådan ordning

skall komma till stånd. I motionen föreslås att en

afrikansk motsvarighet till Europarådet, som kan

arbeta för mänskliga rättigheter, upprättas. Ett

första steg kunde vara att inom eller utom SADC söka

etablera ett fast och förpliktigande samarbete vad

avser mänskliga rättigheter och demokrati. Freden

skulle också gynnas om de biståndsströmmar som går

från västvärlden till de afrikanska länderna

omdirigerades. En grundläggande regel bör vara att

inget stöd skall ges till statsmakter som för

anfallskrig.

Centern menar i partimotion 2000/01:U404 yrkande 15

att sanktionsinstrumentet kan vara ett bra och

användbart verktyg i den preventiva diplomatins

tjänst och ett effektivt alternativ till militärt

våld, men det kan också, som i fallet Irak, vara

trubbigt och ineffektivt. Bland annat för att

undvika att oskyldiga civila drabbas är det

angeläget att FN utvecklar och förfinar

sanktionsinstrumentet så att det blir mera

träffsäkert. Gemensamt för alla slags sanktioner är

att de måste omgärdas av tydliga villkor för under

vilka premisser de verkar, samtidigt som det måste

vara centralt att de inte används som

bestraffningsmedel utan förbehålls att begagnas just

som påtryckningsmedel.

Även i Vänsterns kommittémotion 2000/01:U406 yrkande

5 diskuteras frågan om sanktioner, och det anförs

att den svenska regeringen bör verka för att FN

utarbetar andra metoder och typer av sanktioner mot

stater som begår brott mot folkrätten eller mot

mänskliga rättigheter än dem som vi sett i bl.a.

Irak, vilka drabbar oskyldiga i stället för dem som

är ansvariga för brotten.

Moderaterna tar i kommittémotion 2000/01:U621

yrkande 7, utifrån ett MR-perspektiv, upp frågan om

ekonomiska sanktioner. Motionärerna konstaterar att

handelsbojkotter eller avbrytande av ekonomiska

förbindelser mycket sällan lett till framgång. I

särskilt allvarliga fall är sanktioner dock

nödvändiga, framhålls det. De måste i så fall vara

beslutade av FN:s säkerhetsråd för att få effekt och

moralisk legitimitet. Det kan inte accepteras att

enskilda länder försöker utsträcka sin egen

sanktionslagstiftning till att också gälla andra

länder.

Centern framhåller i partimotion 2000/01:U404

yrkande 18 att det är något i grunden positivt att

regionala aktörer tar ett ansvar för säkerheten i

sin region. Där regionalt säkerhetssamarbete saknas

måste emellertid FN ha en strategi för hur man skall

kunna stödja framväxten av ett sådant. Sverige bör i

FN verka i denna riktning.

I kommittémotion 2000/01:U414 (kd) yrkande 6 betonas

att FN bör reformeras och stärkas som organisation

för att framgångsrikt kunna arbeta med global

krishantering. Inom de gemensamma

säkerhetsinstitutionerna, till vilka motionärerna

också för EU och OSSE, bör samverkan, dialog och

insatsberedskap ingå i ett tydligt koncept för

fredssträvanden. Siktet skall, enligt motionärerna,

vara inställt på att det är människor och mänskliga

värden som skall skyddas. Sverige bör även

fortsättningsvis efter förmåga och kapacitet delta i

det globala säkerhetsarbetet, i såväl olika

operationer i omvärlden utifrån mandat från FN:s

säkerhetsråd eller andra folkrättsligt godtagbara

kriterier, som genom utbildningsinsatser för att öka

andra länders och regionala organisationers

fredsfrämjande kapacitet - inte minst i Afrika

(yrkande 16).

I motionen (yrkande 17) framhålls också att kriser

måste mötas med politikens alla preventiva medel.

Bland annat bör möjligheterna att upprätta en

europeisk fredskår prövas. Den bör, enligt

motionärerna, ha till uppgift att bidra till fredlig

lösning på konflikter, hindra att nya konflikter

bryter ut samt stå till tjänst med nödvändiga

förtroendeskapande åtgärder. Den bästa

förutsättningen för att undvika väpnade konflikter

är att främja respekten för de mänskliga

rättigheterna och att säkra en demokratisk

samhällstradition.

I partimotion 2000/01:U415 (mp) yrkande 2 betonas

FN:s roll för global fred, säkerhet och nedrustning.

Motionärerna anser det viktigt att FN spelar en

mycket aktiv roll för fred, säkerhet och nedrustning

i världen. I motionen framförs att Miljöpartiet

anser att icke-våldsprincipen måste bli den

huvudprincip som all konflikthantering utgår från.

Detta innebär att man så långt det någonsin är

möjligt försöker använda fredliga medel för att lösa

konflikter. Om alla icke-våldsmetoder prövats måste

FN vara det världsorgan som beslutar om och genomför

ett militärt ingripande, menar motionärerna.

Miljöpartiet anser att beslutsrätten om ett militärt

ingripande i mellanstatliga konflikter eller

inbördeskrig borde ligga hos Förenta nationerna och

dess underorgan. Man borde också utveckla förslaget

om ett inrättande av en stående FN-styrka som skulle

kunna anlitas vid sådana ingripanden.

Vidare anförs i motionen att FN:s arbete för

nedrustning, rustningsbegränsning och

rustningskontroll är nära förbundet med

organisationens huvuduppgift: att upprätthålla

internationell fred och säkerhet.

I motion 2000/01:U623 (m) yrkande 9 begärs ett

riksdagens tillkännagivande om vad i motion anförs

om FN. Motionärerna anför i motionen att FN:s

förmåga att förebygga kriser och krig, bevara

freden, lösa konflikter eller tvinga fram fredliga

förhållanden måste stärkas eftersom säkerhetsrådet

har ansvaret för internationell fred och säkerhet.

5.1.3.3 Utskottets överväganden

Utskottet ser mycket positivt på att arbetet med att

förebygga väpnade konflikter har fått ökad

internationell uppmärksamhet. Syftet med att

förebygga väpnade konflikter är enligt utskottets

uppfattning att försvara den enskilda människans

värdighet, frihet och trygghet. De mänskliga och

materiella kostnader som följer av väpnade

konflikter framträder tydligare i dag när merparten

av de väpnade konflikterna är inomnationella eller

saknar en global dimension. Denna trend förstärks av

att konflikterna ofta får uppmärksamhet av

massmedier runt om i världen. Samtidigt kan

utskottet konstatera att tyngdpunkten i politik och

folkrätt har förflyttats från nationell säkerhet och

suveränitet till människors säkerhet, de mänskliga

rättigheterna och demokratiska fri- och rättigheter.

Denna utveckling, som utskottet under lång tid

uttryckt sitt stöd för, innebär att de

konfliktorsaker som ett konfliktförebyggande arbete

måste inbegripa omfattar ett mycket bredare fält än

mellanstatliga motsättningar. Utskottet menar att

centrala orsaker till konflikter är ekonomisk och

social diskriminering och fattigdom och skev

resursfördelning, ofta i kombination med etnisk och

religiös förföljelse samt politiskt förtryck och

konstaterar att insikten härom under senare år har

spridit sig i allt vidare kretsar av det

internationella samfundet.

Det internationella samfundets bristande förmåga

att förhindra våldsutbrott, krig och folkmord som i

Rwanda och på Östtimor har lett till förluster av

människoliv, livslånga fysiska och psykiska skador

på både offer och våldsverkare och krossade sociala

strukturer. De ekonomiska kostnaderna i de drabbade

länderna för förluster av socialt kapital, förstörda

materiella värden och ekonomisk stagnation är

omfattande. Därtill kommer kostnader för det

internationella samfundets politiska strukturer, för

civila och militära fredsinsatser, för

omhändertagande av flyktingar och för

återuppbyggnad. Även konflikterna i det forna

Jugoslavien - Bosnien-Hercegovina och Kosovo -visar

att det internationella samfundet hittills saknat en

tillräcklig förmåga att ingripa innan katastrofen är

ett faktum. Utskottet konstaterar att kostnaderna

både i mänskliga och ekonomiska resurser för våld

och krig är avsevärt mycket högre än kostnaderna för

förebyggande av konflikt och krig.

Även kring årsskiftet 2000/2001 pågår flera

konflikter som med tidigare diplomatiska och civila

krishanteringsinsatser kunde ha tagit en annan

vändning. De pågående inbördeskrigen i synnerhet i

Afrika - i Sierra Leone, i Liberia och i

Demokratiska Republiken Kongo - illustrerar på ett

tydligt sätt de höga kostnaderna som en öppen

konflikt får i mänskliga och ekonomiska termer. Det

som gör denna utveckling i Afrika än mer tragisk är,

enligt utskottets uppfattning, att det drabbar

utvecklingsländer där en majoritet av den inhemska

befolkningen är fattiga människor som lever på en

låg välfärdsnivå. Det kommer att ta många år innan

samhällena är återuppbyggda efter krigen och

människornas välfärdsutveckling kan ta fart.

Det som är hoppfullt enligt utskottets mening är

att det finns exempel där man framgångsrikt lyckats

förebygga konflikter och där civila och militära

förebyggande insatser från det internationella

samfundets sida givit resultat. Ofta har detta skett

med hjälp av diplomatiska insatser, ekonomiska

utvecklingsprogram och stöd för stärkande av

demokratin och rättssamhället. Sådana fall är det

konfliktförebyggande och konflikthanterande arbete

som har utförts från det internationella samfundets

sida vad gäller Ungern-Slovakien, Makedonien och

Centralamerika.

Utskottet konstaterar att konflikter är en naturlig

och ofrånkomlig del av den politiska vardagen i alla

samhällen, även i demokratier, och att de ofta kan

driva samhällsutvecklingen framåt. Utmaningen för

det internationella samfundet i det

konfliktförebyggande arbetet är att bidra till att

konflikterna hanteras så att våldsanvändning och

mänskligt lidande kan undvikas. Konfliktförebyggande

syftar enligt utskottets mening till att på ett

konstruktivt sätt kanalisera konflikter, i

betydelsen samhällsmotsättningar, genom fredliga

procedurer och strukturer och förhindra att de tar

sig väpnade uttryck. Här bör även, enligt utskottets

mening, de största ansträngningarna göras för att

förbättra det internationella samfundets

krishanteringsförmåga. Skulle det misslyckas att

hindra en eskalering av en konflikt och en öppen

våldsanvändning utbryta skall det internationella

samfundet ha tillgång till både civila och militära

krishanteringsresurser samt kapacitet för

återuppbyggnadsinsatser efter det att omfattande

våldshandlingar har upphört.

Utskottet välkomnar därför den utveckling som sker

inom FN, EU, OSSE och i Sverige när det gäller att

utveckla förmågan till förebyggande av väpnade

konflikter, att förstärka kapaciteten för civila

krishanteringsinsatser samt att för ändamålet

lämpliga militära resurser kan ställas till det

internationella samfundets förfogande för militär

krishantering.

Utskottet välkomnar även de analyser och

diskussioner i dessa frågor som äger rum både

nationellt och i de relevanta internationella

organisationerna. Utskottet menar att det sker en

utveckling mot tydligare mål för det

konfliktförebyggande arbetet. Dessa relateras till

bättre handlingsalternativ än väpnade insatser och

till organiserandet av lämpliga resurser på den

civila sidan. Det sker även en utveckling vad gäller

bättre målstyrning liksom vad beträffar den

politiska viljan och förmågan att agera tidigt,

genomtänkt och samordnat vid potentiella kriser.

Ännu återstår mycket att göra, men utvecklingen går

enligt utskottets mening i rätt riktning inom FN, EU

och OSSE.

Utskottet vill framhålla vikten av att mänsklig

säkerhet lyfts fram som en huvuduppgift i det

bredare säkerhetspolitiska arbetet. Mänsklig

säkerhet tar fasta på individens behov av och rätt

till fysisk trygghet och kroppslig hälsa, tillgång

till livets materiella förnödenheter, rätt till

adekvat social och ekonomisk bas samt, inte minst,

respekt för hennes eller hans personliga integritet

och frihet. Mänsklig säkerhet är enligt utskottets

uppfattning en förutsättning för samhällelig

stabilitet, vilket i sin tur främjar regional och

internationell fred och säkerhet.

I motion 1998/99:U627 (kd) yrkande 3 anförs att FN

måste stärka sin kapacitet att förebygga, tidigt

upptäcka och tidigt ingripa i väpnade konflikter. I

motion 2000/01:U414 (kd) yrkande 6 anförs att FN som

organisation bör stärkas för att framgångsrikt kunna

arbeta med global krishantering. I motion

1999/2000:U402 (c) yrkande 6 menar motionärerna att

en ny generation av fredsbevarande operationer

behöver utvecklas där de samlade militära och civila

resurserna samverkar. I yrkande 7 i samma motion

föreslås att FN utvecklar metoder för tidig

förvarning, strukturell prevention och medling samt

förebyggande närvaro i potentiella konfliktområden.

Kristdemokraterna anser i motion 1999/2000:U23

yrkande 1 att Sverige bör verka för att FN inrättar

ett eget departement för konfliktförebyggande och

tidig förvarning lett av en undersekreterare med

direkt koppling till säkerhetsrådet. I yrkande 4

anförs att FN bör vidga sin roll när det gäller

fredsfrämjande insatser, bl.a. genom att FN-

högkvarter skall kunna upprättas i konfliktområden.

Vidare har erfarenheterna från FN:s insatser i

Kosovo och Östtimor visat att det finns behov av en

betydligt starkare civil kapacitet (yrkande 5).

Regionala organisationer har givits större ansvar

att lösa konflikter. Centerpartiet anför i motion

1999/2000:U402 (c) yrkande 9 att FN:s möjligheter

att ingripa tidigt i konflikter är beroende av

medlemsländernas vilja att ställa erforderliga

resurser till förfogande. Sverige bör arbeta för att

den inom FN upprättade snabbinsatsstyrkan Shirbrig

successivt byggs ut, samtidigt som den civila

fredsbevarande förmågan bör stärkas. I motion

2000/01:U404 (c) yrkande 5 menar motionärerna att en

rad åtgärder krävs för att göra FN:s fredsbevarande

insatser slagkraftigare. I partimotion 2000/01:U415

(mp) yrkande 2 betonas FN:s roll för global fred,

säkerhet och nedrustning. I motion 2000/01:U623 (m)

yrkande 9 framhåller motionärerna att FN:s förmåga

att förebygga kriser och krig, bevara freden, lösa

konflikter eller tvinga fram fredliga förhållanden

måste stärkas eftersom säkerhetsrådet har ansvaret

för internationell fred och säkerhet.

Sedan Kofi Annan tillträdde som generalsekreterare

1997 har en omfattande reformering av FN:s

sekretariat genomförts. En central strävan har varit

att integrera och koordinera arbetet inom olika

avdelningar, samtidigt som byråkratin har minskats.

Generalsekreteraren har dock inte gjort bedömningen

att det vore önskvärt att inrätta ett separat

departement för konfliktförebyggande, vars

undergeneralsekreterare skulle lyda direkt under

säkerhetsrådet. Enligt vad utskottet kan bedöma

skulle förslaget riskera att separera arbetet för

tidig förvarning från sekretariatets övriga

verksamhet. Utskottet menar att Sverige även

fortsatt bör ge FN:s generalsekreterare fullt stöd i

den reformprocess som han håller på att föra framåt.

Utskottet kan icke desto mindre konstatera att inom

FN har under de senaste åren skapats en rad

mekanismer för att förbättra kapaciteten att agera

effektivt och integrerat på tidiga signaler om

potentiella konflikter. Bland annat har det i

sekretariatets politiska avdelning inrättats ett

särskilt forum som analyserar risksituationer och

handlingsalternativ. Utskottet har vidare erfarit

att det pågår ett kontinuerligt arbete inom FN med

att ytterligare förbättra kapaciteten på detta

område, framför allt vad gäller sekretariatets

analyskapacitet.

Utskottet kan vidare konstatera att förebyggande av

väpnade konflikter successivt har kommit att inta en

alltmer framträdande plats på FN:s agenda. Sedan

november 1999 har flera öppna möten i säkerhetsrådet

ägnats åt förebyggande av väpnade konflikter. Vid

dessa möten rådde bred enighet om vikten av ökat

fokus på förebyggande åtgärder i vid bemärkelse. Vid

ett möte i säkerhetsrådet i juli år 2000 underströk

rådet vikten av en samordnad internationell respons

till ekonomiska, sociala, kulturella och humanitära

problem, som ofta utgör bakomliggande orsaker till

en konflikt.

Generalsekreterare Annan har vid upprepade

tillfällen betonat vikten av att

preventionstänkandet genomsyrar FN:s verksamhet. Han

förespråkar bl.a. en permanent "fact-finding

mission" samt en förstärkt tidig varnings- och

analyskapacitet inom sekretariatet. Utskottet stöder

dessa tankar som skulle stärka generalsekreterarens

auktoritet. På uppmaning av säkerhetsrådet kommer

generalsekreteraren i maj år 2001 att presentera en

rapport om konfliktförebyggande.

När det gäller det bredare anslaget beträffande

fredsbevarande operationer som efterlyses i

motionerna 1999/2000:U402 yrkande 6, 1999/2000:U23

yrkandena 4 och 5, 2000/01:U404 yrkande 5 samt

2000/01:U415 yrkande 2 vill utskottet framhålla att

det utmärkande för den internationella

fredsfrämjande verksamheten under senare år är att

mandaten har breddats till att även inbegripa civila

komponenter, s.k. multifunktionella fredsfrämjande

insatser. De FN-insatser som under 1999 inleddes i

Kosovo och Östtimor har omfattande mandat, vilket

har inneburit ett flertal nya och utmanande

arbetsuppgifter för FN på den civila sidan. Behovet

av deltagande med civil personal har därmed kraftigt

ökat, något som medlemsländerna ännu inte i

tillräcklig grad har kunnat leva upp till. FN:s

organisation för fredsbevarande insatser är heller

inte anpassad efter de nya kraven. Utskottet menar

att mot denna bakgrund är det angeläget att stärka

FN:s kapacitet för planering och genomförande av

fredsfrämjande insatser med stora civila

komponenter, något som Sverige och EU också verkat

för. Sverige har också givit särskilda finansiella

bidrag till civila komponenter i den fredsfrämjande

verksamheten.

För närvarande pågår ett intensivt arbete med syfte

att reformera och stärka FN inom det fredsfrämjande

området. I augusti år 2000 offentliggjordes en

rapport - Brahimirapporten - som togs fram av en

särskilt tillsatt panel med generalsekreterarens

uppdrag att se över fredsbevarande operationer i

alla dess aspekter. Utskottet vill framhålla att

rapporten utmynnar i ett stort antal mycket konkreta

rekommendationer som, när de genomförs, kan bidra

till att väsentligt stärka FN:s kapacitet inom

området fred och säkerhet. En rad åtgärder som kan

bidra till att stärka FN:s fredsoperationer och

anpassa FN-systemet efter dagens multidimensionella

fredsoperationer föreslås. Hit hör bl.a.

rekommendationer som kan bidra till ett mer

integrerat arbetssätt, som på ett bättre sätt kan ta

tillvara tillgängliga resurser inom hela FN-

systemet. Vidare föreslås omstruktureringar och

resursförstärkningar av sekretariatet. I

slutdeklarationen från FN:s millennietoppmöte år

2000 görs en hänvisning till Brahimirapporten, och

stats- och regeringscheferna begär att

generalförsamlingen snabbt överväger dessa

rekommendationer. Uppföljningen av rapporten

inleddes under generalförsamlingens möte år 2000,

och kommer att fortsätta under år 2001. Som EU-

ordförande under det första halvåret 2001 leder

Sverige EU:s aktiva arbete med den fortsatta

uppföljningsprocessen.

Utskottet vill även framhålla att inom EU pågår

samtidigt arbetet med att stärka medlemsstaternas

förmåga inom militär och civil krishantering för att

på så vis också bättre kunna svara på de ökande

behov som finns inom främst FN och OSSE. Sverige har

sedan länge verkat för att EU:s uppgraderade

krishanteringsförmåga skall inbegripa både civila

och militära instrument, med kapacitetsmål på båda

sidor och med särskild tonvikt på

snabbinsatsförmåga. Sverige var med och författade

den civila krishanteringsplan som kunde antas vid

Europeiska rådets möte i Helsingfors. Polisområdet

har inledningsvis prioriterats i detta arbete, och

vid Europeiska rådets möte i Feira kunde ett

kapacitetsmål antas om att till år 2003 kunna bidra

med 5 000 poliser för internationella fredsfrämjande

uppdrag, varav 1 000 skall kunna sättas in med kort

varsel. EU har också inrättat en civilkommitté och

en koordineringsmekanism för det civila arbetet vid

rådssekretariatet. EU:s medlemsländer är ense om att

man måste finna vägar för att bistå inte bara när

det gäller poliser, utan inom hela rättsväsendet,

bl.a. med domare och åklagare. Ett annat prioriterat

område är civil förvaltning och räddningstjänst.

Arbetet med att utveckla de konkreta kapacitetsmålen

kommer att fortsätta under det svenska

ordförandeskapet.

Vidare vill utskottet betona att Sverige under ett

flertal år har drivit frågan om en utökad

snabbinsatskapacitet för fredsbevarande operationer,

samt ökade ledningsresurser för dessa. Tillsammans

med övriga EU-medlemmar arbetar vi också för att

förstärka FN:s förmåga att snabbt upprätta

högkvarter i konfliktregioner. Under det svenska

ordförandeskapet i Shirbrig gjordes stora

ansträngningar för att förbättra samverkan mellan

medlemsländer och FN när det gäller att snabbt

ställa trupper till FN:s förfogande. Utskottet anser

att det bör vara en prioritet att ytterligare stärka

Shirbrigs förmåga att ställa fredsfrämjande styrkor

till FN:s förfogande.

OSSE skapade, genom beslut vid toppmötet i Istanbul

i november 1999, en civil snabbinsatsberedskap

(REACT). I samband med utformningen av denna har

bl.a. från svenskt håll framhållits vikten av att

som komplement till snabbrekrytering av personal öka

beredskapen på det logistiska området.

Utskottet kan sammanfattningsvis konstatera att

mycket återstår att göra inom området. Som framgått

ovan är emellertid utvecklingen på väg i rätt

riktning. Detta bl.a. till följd av aktivt svenskt

agerande.

Med vad som ovan anförts menar utskottet att

motionerna 1998/99:U627 (kd) yrkande 3, 2000/01:U414

(kd) yrkande 6, 1999/2000:U402 (c) yrkandena 6 och

7, 1999/2000:U23 (kd) yrkandena 1, 4 och 5,

1999/2000:U402 (c) yrkande 9, 2000/01:U404 (c)

yrkande 5, 2000/01:U415 (mp) yrkande 2 samt

2000/01:U623 (m) yrkande 9 kan besvaras.

I motion 1999/2000:U416 (kd) yrkande 2 anför

Kristdemokraterna att Sverige bör fortsätta att

driva utvecklandet av en ny generation av

fredsfrämjande insatser i vilka civila och militära

insatser samverkar. Av central betydelse är att

samordningen mellan FN-missionerna och alla

hjälporganisationer samt övriga NGO:er som befinner

sig i olika krisområden förbättras. Motionärerna

framför vidare i yrkande 4 att den fredsfrämjande

organisationen inom FN behöver effektiviseras. De

vill särskilt betona vikten av att snabbt kunna

rycka ut vid akuta kriser och att fungerande system

för tillgängliga nationella trupper och

snabbinsatsstyrkor upprättas.

Utskottet kan notera att det finns en klar trend

mot ökad samordning och harmonisering inom FN-

systemet. Viktiga steg har tagits mot ett starkare

och mer fokuserat FN i fält. Verksamheten i varje

land samordnas av FN:s lokale samordnare, och olika

FN-organ samlas allt oftare i gemensamma lokaler.

Utskottet vill framhålla att riksdagen anvisat

medel för bidrag till en fond för att stärka

samordningen inom FN och mellan FN och andra aktörer

samt att Sverige är drivande när det gäller

fördjupat samarbete mellan FN:s fonder och program.

Fonderna och programmen samarbetar inom ramen för

United Nations Development Group, och detta

samarbete har bl.a. resulterat i gemensamma

bedömningar av situationen i vissa programländer,

utvecklande av ett gemensamt ramverk för fonderna

och programmens landprogram samt en bättre

harmonisering av fondernas och programmens

respektive landprogram. Det pågående samarbetet

förväntas resultera i effektivare insatser som

gynnar samarbetsländerna och minskar den

administrativa belastningen för dessa länder.

Utskottet ser mycket positivt på detta arbete med

att förbättra samordning i fält.

Utskottet noterar vidare att i Brahimirapporten om

stärkande av FN:s fredsfrämjande verksamhet

presenteras olika rekommendationer som kan bidra

till ett förbättrat samarbete inom hela FN-systemet.

Här inbegrips arbetet på fält och samordningen där

mellan FN:s olika aktörer.

Utskottet konstaterar, liksom motionärerna bakom