Bet. 2001/02:AU4

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

2001/02:AU4

Arbetsliv

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas 111 motionsförslag från

allmänna motionstiden riksmötena 1999/2000, 2000/01

och 2001/02 som rör frågor om ohälsa i arbetslivet,

arbetsmiljö, företagshälsovård och andra

arbetslivsfrågor.

I motionerna lämnas bl.a. förslag till åtgärder

för att minska en tilltagande ohälsa i arbetslivet,

inte minst med anledning av det ökande ohälsotal som

har samband med stress och psykiska faktorer.

Utskottet ser utvecklingen vad gäller ohälsan som

ett av de största samhällsproblemen i dag. Samtliga

motioner avstyrks dock bl.a. med hänvisning till ett

av regeringen initierat elvapunktsprogram för ökad

hälsa i arbetslivet och pågående samtal mellan

regeringen och arbetsmarknadens parter i dessa

frågor.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Ohälsa och arbetsmiljö

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A277

yrkandena 1 och 6, 2001/02: A244 yrkande 1 och

2001/02:A246 yrkande 6.

Reservation 1 (m) - motiv.

Reservation 2 (kd)

2. Taylorismen

Riksdagen avslår motion 1999/2000:A601.

3. Utredning om ohälsa

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:A220

yrkande 4, 1999/2000:A242, 1999/2000:A270,

1999/2000:A726, 2000/01:A256 yrkande 1,

2000/01:A313, 2001/02:A247 yrkande 3 i denna del,

2001/02:A304 och 2001/02:A385 yrkande 6.

Reservation 3 (c)

4. Frågor inom ramen för trepartssamtal

m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A225

yrkande 4, 2000/01:A262, 2000/01:A277 yrkande 3 i

denna del, 2001/02:A229 yrkande 11 i denna del,

2001/02:A247 yrkandena 6 och 7, 2001/02:A292,

2001/02:A330, 2001/02:A333, 2001/02:A342,

2001/02:A360, 2001/02:A385 yrkande 5 och

2001/02:Sf395 yrkande 4.

Reservation 4 (kd)

Reservation 5 (c, fp)

5. Rehabilitering

Riksdagen avslår motion 2000/01:So358 yrkande

11.

6. Arbetstid och friår

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A277

yrkande 3 i denna del, 2001/02:A220 yrkandena 8

och 9, 2001/02:A229 yrkande 11 i denna del,

2001/02:A247 yrkande 3 i denna del och

2001/02:A385 yrkande 2.

Reservation 6 (kd, c, fp)

7. Äldrekompetenscentrum

Riksdagen avslår motion 2001/02:A204 yrkande 3.

Reservation 7 (kd)

8. Forskning om ohälsa

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So226

yrkande 5, 2000/01:A233, 2000/01:A238,

2000/01:So549 yrkande 7, 2001/02:A377 yrkandena

2-4 och 2001/02:So497 yrkande 12.

Reservation 8 (c, fp)

9. Fonder

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:A722

yrkande 3, 2000/01:A242, 2000/01:A256 yrkande 2,

2001/02:A220 yrkande 2 och 2001/02:A385 yrkande

3.

Reservation 9 (mp)

10. Sjukvård i företagshälsovården

Riksdagen avslår motion 2001/02:A242 yrkandena

1 och 2.

Reservation 10 (m)

11. Folkhälsokommittén

Riksdagen avslår motion 1999/2000:So226 yrkande

3.

12. Företagshälsovård i övrigt

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Sf304

yrkande 7, 2000/01:A275, 2001/02:A247 yrkande 8,

2001/02:A283 yrkandena 1 och 2, 2001/02:A309,

2001/02:A371, 2001/02:A377 yrkande 1 och

2001/02:Sf395 yrkande 9.

Reservation 11 (c, fp)

13. Buller

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A247

yrkande 11, 2001/02:A314 yrkande 5 och

2001/02:Bo217 yrkande 5.

Reservation 12 (c)

14. Elektromagnetiska fält m.m.

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:A215

yrkandena 1-3, 1999/2000:A719, 2000/01:A201

yrkandena 1-3 och 2001/02:A210 yrkandena 1-3.

Reservation 13 (mp)

15. Isocyanater

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:A724,

2001/02:A325, 2001/02:MJ357 och 2001/02:MJ390.

16. Hygieniska gränsvärden

Riksdagen avslår motion 2001/02:A352.

Reservation 14 (v)

17. Skyddsutrustning m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A247

yrkandena 9 och 10 samt 2001/02:A260.

Reservation 15 (c)

18. Våld och hot i arbetslivet

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:A209,

1999/2000:A219 yrkande 5, 2000/01:A213,

2000/01:A232 yrkande 1, 2000/01:A310,

2000/01:A312, 2001/02:A337 och 2001/02:A375.

19. Regionala skyddsombud

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A215 och

2001/02:A315 yrkande 4.

Reservation 16 (v)

20. Lokala skyddsombud

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:A232,

2000/01:A205 och 2001/02:A261.

21. Småföretag m.m.

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:N273

yrkande 20 och 2001/02:A315 yrkande 3.

Reservation 17 (m, kd)

Reservation 18 (v)

22. Systematiskt arbetsmiljöarbete m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A277 yrkande 8

och 2001/02:A246 yrkande 8.

Reservation 19 (kd)

23. Funktionshindrades arbetsmiljö m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A298 och

2001/02:A326.

24. Sanktioner

Riksdagen avslår motion 2001/02:A315 yrkande 2.

Reservation 20 (v)

25. Vite

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A239 och

2001/02:A307.

26. Nämndemän

Riksdagen avslår motion 2001/02:A286 yrkandena

1 och 2.

Reservation 21 (kd)

27. Arbetslivsinstituet

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A369 och

2001/02:A383.

28. Forskning om mångfald m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A240 och

2001/02:A297.

29. Anställningstester

Riksdagen avslår motion 1999/2000:A718.

30. Program mot alkohol

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A253,

2001/02:A254 och 2001/02:So27 yrkande 17.

31. Säljsekter

Riksdagen avslår motion 1999/2000:A716.

Stockholm den 14 mars 2002

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-

Erik Österberg (s), Hans Andersson (v), Margareta

Andersson (c), Mikael Odenberg (m), Björn Kaaling

(s), Stefan Attefall (kd), Kent Olsson (m), Laila

Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Sonja Fransson

(s), Maria Larsson (kd), Henrik Westman (m), Barbro

Feltzing (mp), Elver Jonsson (fp), Anders Karlsson

(s), Cinnika Beiming (s) och Carlinge Wisberg (v).

2001/02

AU4

Utskottets överväganden

Allmänna frågor som rör arbetslivet,

ökad ohälsa och stress

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlar utskottet en rad

motionsförslag som gäller åtgärder mot en

ökad ohälsa i arbetslivet. Samtliga motioner

avslås, bl.a. med hänvisning till ett av

regeringen initierat elvapunktsprogram för

ökad hälsa i arbetslivet, och särskilt

inledda samtal mellan regeringen och parterna

på arbetsmarknaden. Jämför reservationerna 1

(m), 2 (kd), 3 (c), 4 (kd), 5 (c och fp), 6

(kd, c och fp), 7 (kd), 8 (c och fp) och 9

(mp).

Motioner

Allmänt om arbetslivet

Kristdemokraterna menar i kommittémotion

2000/01:A277 (yrk. 1 och 3) att det är viktigt att

framhålla att stress inte bara är en

arbetsmarknadsfråga. Stress uppkommer när konflikt

uppstår mellan arbetsliv och privatliv, när individ

och arbetsuppgifter inte passar ihop och när

människor inte har kontroll över sitt eget arbete

eller sina liv. Det handlar om helheten i livet och

om balansen i tillvaron mellan arbete och hem- och

familjeliv. Arbetslivet bör göras mer barnvänligt

och måste utformas på ett sådant sätt att det blir

kompetenshöjande att vårda och fostra sina barn. Ett

sådant arbetsliv skulle kunna åstadkommas genom en

familjepolitik som bl.a. ger föräldrar möjlighet att

välja barnomsorgsform, mer flexibel arbetstid och

möjligheter till distansarbete. Genom något som

Kristdemokraterna kallar "job-sharing" skulle två

personer kunna dela på ett arbete för att klara

barnomsorgen på ett familjenära sätt. Ett annat

förslag från Kristdemokraterna och som lämnas i

kommittémotion 2001/02:A204 (yrk. 3) är att ett

äldrekompetenscentrum för utveckling av god

seniorpolitik i arbetslivet inrättas. Ett sådant

centrum skulle med fördel kunna samlokaliseras med

Arbetsmiljöverket. Arbetsgivare skall där kunna få

konsultstöd och rådgivning vid introduktion och

genomförande av en aktiv seniorpolitik i företagen.

Kristdemokraterna anser vidare i kommittémotionerna

2000/01:A277 (yrk. 6) och 2001/02:A246 (yrk. 6) att

de särskilda problem som finns med ohälsa i den

offentliga sektorn bör belysas. Denna sektor toppar

statistiken över såväl långtidssjukskrivning som

korttidsfrånvaro från arbetet. Erbjudande om trygga

arbeten, möjlighet till flexibel

arbetstidsförläggning och rik möjlighet till

kompetensutveckling är några viktiga faktorer för

framtidens personalpolitik inom offentlig sektor.

Frågor om de anställdas delaktighet och inflytande

bör också ses över.

Också de båda kristdemokraterna Margareta Wiklund

och Ulla-Britt Hagström tar i motion 2001/02:A244

(yrk. 1) upp arbetsmiljön inom hälso- och

sjukvården. De anför att hälso- och sjukvården

behöver rekrytera mer personal. De befarar att

rekryteringsproblemen i framtiden kommer att vara

gigantiska om bilden av offentlig sektor som

arbetsgivare inte ändras till det bättre.

Centerpartiet å sin sida anser i motion

1999/2000:A220 (yrk. 4) att problematiken med

stigande sjukfrånvaro och sjuknärvaro i första hand

bör betraktas som ett arbetsmiljöproblem. Det måste

därför till största delen hanteras av

arbetsmarknadens parter. En parlamentarisk utredning

bör tillsättas för att belysa arbetsmarknadens

ohälsoproblem och socialförsäkringarna i ett

sammanhang. I motion 2000/01:So358 (yrk. 11)

föreslår Centerpartiet att arbetsmiljölagstiftningen

ses över i syfte att radikalt förbättra

rehabiliteringen och för ökad livskvalitet.

Utredningar visar att det är få som får tillgång

till rehabilitering. Arbetsgivarnas ansvar för

rehabilitering är otydligt och tolkas olika. Det

operativa ansvaret har förskjutits till fyra olika

instanser, nämligen landstingens hälso- och

sjukvård, försäkringskassan, kommunernas

socialtjänst och statens arbetsförmedling. Det

saknas incitament för att de olika sektorerna skall

bidra med finansiering av rehabiliteringen. En

samordning av insatserna skulle väsentligt förbättra

livsvillkoren för den enskilde individen.

Rehabiliteringsansvaret behöver förtydligas och

kostnaderna i högre grad belasta det som orsakar

skadan. Arbetsgivarna måste åläggas ett större

ansvar för arbetsmiljön. Arbetsgivarinträdet för den

offentliga sektorn bör förlängas till två månader,

samtidigt som en sänkning av arbetsgivaravgiften

genomförs för att kompensera den ökade kostnaden. I

kommittémotion 2001/02:A247 (yrk. 3) föreslår

Centerpartiet att en översyn görs av de strukturer

som styr den enskildes arbetssituation så att

verktyg för bättre arbetsmiljöer kan utvecklas. Det

gäller frågor om arbetets förläggning i tid och rum,

anställningsvillkor och anställningsformer.

Folkpartiet menar i motionerna 2000/01:A225 (yrk.

4), 2001/02:A229 (yrk. 11) och 2001/02:Sf395 (yrk.

4) att den enskilde individen bör ges mer makt över

den egna arbetsmiljön och arbetstiden. Den enskilde

arbetstagarens ställning på arbetsmarknaden bör

stärkas liksom möjligheter till eget inflytande. Det

bör göras kvalitetsbedömningar av den sociala

arbetsmiljön och personalpolitiken. Lagstiftaren,

arbetsgivare och fackföreningsrörelsen bör i

framtiden ta arbetsplatsernas "mjuka"

arbetssjukdomar, som stress och psykosocial ohälsa,

på betydligt större allvar än hittills.

Miljöpartiet anför följande i motionerna

2000/01:A256 (yrk. 1 och 2) och 2001/02:A220 (yrk.

2, 8 och 9). Kopplingen mellan arbetsorganisation

och arbetshälsa har inte kommit fram tillräckligt

tydligt. En modern arbetsorganisation måste ta till

vara teknikens fördelar och individens kompetens.

Den måste ge medarbetarna goda möjligheter till

lärande och förändring. I arbetsorganisationen måste

också finnas ett fungerande "signalsystem" som både

varnar för och förebygger olika former av ohälsa,

belastningsskador, stress och utbrändhet.

Arbetsgivare har många gånger svårt att själva hitta

arbetsformer som fungerar. Regeringen bör därför

inrätta speciella arbetslivsfonder som kan medverka

till ett utvecklingsarbete för att förebygga och

åtgärda stress och utbrändhet. Härifrån skall

grupper eller organisationer kunna söka hjälp till

projekt eller åtgärder för arbete med stress och

utbrändhet. Regeringen bör utreda hur företagen kan

göras ansvariga, eventuellt ekonomiskt, när

sjukfrånvaron på en arbetsplats når oacceptabla

nivåer. De friårsförsök som inletts detta år och som

nu omfattar 12 kommuner bör utvidgas till att gälla

alla kommuner. Det skulle kunna vara ett sätt att

komma till rätta med utbrändhet och stress i

arbetslivet. Ett annat sätt är genomförandet av

förkortad arbetstid. Arbetstidsförkortningen bör

utformas i samspel mellan staten och

arbetsmarknadens parter.

Förslaget om förkortad arbetstid och fonder för

minskad stress i arbetslivet förs fram också av

Barbro Feltzing (mp) i motionerna 1999/2000:A722

(yrk. 3) och 2001/02:A385 (yrk. 2 och 3).

Ann-Kristine Johansson och Helena Frisk (båda s)

yrkar i motion 1999/2000:A242 att en utredning om

det framtida arbetslivet tillsätts. I utredningen

bör frågor om människors möjligheter till

delaktighet och inflytande kopplas till människors

utveckling och kompetens. Förutsättningar för ökad

sysselsättning och tillväxt bör vägas in i

sammanhanget. Även Lennart Klockare och Lilian

Virgin (båda s) anser i motion 1999/2000:A270 att

regeringen bör tillsätta en utredning som tar fram

förslag på hur man kan förhindra utslagning från

arbetsmarknaden.

Tomas Eneroth (s) framför i motion 1999/2000:A726

som sin åsikt att de förslag Arbetsmiljökommissionen

(SOU 1990:49) lämnade bör följas upp, detta mot

bakgrund av att partssamarbetet på

arbetsmiljöområdet inte fungerat lika bra under

1990-talet som tidigare.

Torgny Danielsson och Ann-Kristine Johansson m.fl.

(s) menar i motion 2000/01:A242 att mycket av den

kunskap och den erfarenhet som vanns genom olika

projekt som finansierades av den dåvarande

Arbetslivsfonden har gått förlorad i och med att

fonden upphörde med sin verksamhet.

Arbetslivsfondens verksamhet bör därför återupptas.

Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) för fram sina tankar om

ett "uthålligt arbetsliv" i motion 2000/01:A262.

Åtgärder måste vidtas mot belastningsskador, och

stressen i arbetslivet måste stoppas.

Yrkesinspektionen och företagshälsovården har en

viktig roll t.ex. när det gäller att få kontroll

över arbetstiden. Obligatorisk företagshälsovård kan

vara ett sätt att åtgärda och minimera skaderisker.

I motion 2001/02:A377 (yrk. 2 och 3) anser Siw

Wittgren-Ahl m.fl. (s) att inrättandet av ett

nationellt hälsoregister bör övervägas. Ett sådant

register bör förvaltas av samhället, men med

arbetsmarknadens parter som intressenter.

Krister Örnfjäder och Ann-Marie Fagerström (s)

påtalar i motion 2001/02:A342 att alltfler drabbas

av olyckor och sjukdomar inom arbetslivet.

Ytterligare åtgärder måste vidtas för att göra något

åt situationen anser motionärerna. Även i motion

2001/02:A333 efterlyser Krister Örnfjäder m.fl. (s)

åtgärder mot stress i arbetslivet. Det handlar om

att ge människor bättre inflytande över sin

arbetssituation, skapa ett vänligare klimat och

belöna ansträngningar så att människor kan känna sig

behövda. En annan viktig åtgärd är, framhåller

motionärerna, att skapa en ny och modern

arbetsmiljöorganisation med bättre utbildade

skyddsombud och arbetsmiljöinspektörer.

Göran Norlander och Susanne Eberstein (s) anför i

motion 2001/02:A292 att en god arbetsmiljö inte bara

är en viktig angelägenhet för den enskilde utan

också för hela samhället. Sambandet mellan

kostnaderna för ohälsa i arbetet och en i övrigt

dålig arbetsmiljö måste visas på ett tydligare sätt

anser motionärerna. Medvetenheten om dessa frågor

måste öka för att människor skall kunna gå i pension

när de fortfarande är friska.

Jan Backman (m) anser i motion 1999/2000:A601 att

stat och kommun bör föregå med gott exempel och

avskaffa "taylorismen".

I motion 2000/01:A313 anför Rolf Olsson m.fl. (v)

att regeringen bör tillsätta en kommission med

uppdrag att sammanställa kunskap och föreslå

åtgärder som vänder ökningen av negativ stress och

utbrändhet. Kommissionen bör bestå av forskare,

representanter för fackliga organisationer,

arbetsgivare och berörda organisationer samt de

politiska partierna. Motsvarande synpunkter framförs

också av Rolf Olsson m.fl. (v) i motion

2001/02:A304.

Chatrine Pålsson (kd) är inne på liknande

tankegångar i motion 2000/01:A233. Hon anser att

det bör inrättas en delegation mot stress och

utbrändhet. Forskare och praktiker med kunskaper om

stress och utbrändhet bör föras samman i en sådan

delegation. En återgång till 40 timmars arbetsvecka

som ett första steg mot arbetstidsförkortning, en

analys av varför sjukskrivningarna har ökat, större

möjlighet till reflektion och reflekterande samtal

kring den egna arbetssituationen och balans mellan

familj och arbete är några frågor som bör tas upp av

kommissionen.

I motion 2001/02:A385 (yrk. 5 och 6) framför Barbro

Feltzing (mp) ett förslag om att initiera en

nationell kampanj mot ohälsa i arbetslivet. Hon

förordar också att en "vardagsmaktsutredning"

tillsätts.

Trepartssamtal

Centerpartiet befarar i motion 2001/02:A247 (yrk. 6

och 7) att arbetsmiljöutbildningen på

arbetsplatserna tappat i kontinuitet och att

kompetens urholkats sedan en tidigare gällande

bindande bestämmelse i det centrala

arbetsmiljöavtalet togs bort under 1990-talet.

Centerpartiet anser att regeringen inom ramen för

aviserade trepartssamtal med arbetsmarknadens parter

bör göra en närmare studie av hur utbildningen inom

arbetsmiljöområdet har utvecklats. Regeringen bör

också föra en dialog med parterna om hur kunskapen

och kompetensen inom arbetsmiljöområdet kan stärkas

ytterligare och inom ramen för trepartssamtalen ta

upp frågan om arbetstagarnas möjligheter till

inflytande över arbetstiden.

Christina Axelsson m.fl. (s) anser i motion

2001/02:A330 att regeringens kommande trepartssamtal

med arbetsmarknadens parter bör innefatta frågor om

hur ökad "egenmakt" och ett större inflytande kan

motverka stress och ohälsa i arbetslivet.

Lilian Virgin och Carina Adolfsson Elgestam (s)

anser i motion 2001/02:A360 att arbetstidernas

inverkan på hälsan för handelsanställda bör

diskuteras i trepartssamtalen.

Forskning om ohälsa och andra övergripande

arbetslivsfrågor

Folkpartiet anför i kommittémotionerna

1999/2000:So226 (yrk. 5), 2000/01:So549 (yrk. 7) och

2001/02:So497 (yrk. 12) att Arbetslivsinstitutet är

en viktig aktör när det gäller att ta fram och

sprida kunskap om hur arbetsplatser fungerar för att

främja hälsa och förebygga ohälsa. Några områden där

det finns kunskapsbrister och där forskningen bör

stimuleras är hur arbetets positiva effekter för

hälsa och välbefinnande kan stärkas, hur den

enskilde kan få ansvar och makt över den egna

arbetssituationen, hur stress och enformighet i

arbetet kan minskas, hur den totala

arbetsbelastningen ser ut, dvs. summan av

yrkesarbete och hemarbete, och hur

arbetsbelastningen fördelar sig i olika faser i

livet för kvinnor och män.

Ann-Kristine Johansson och Helena Zakariasén (s)

anser i motion 2000/01:A238 att det är nödvändigt

med ökad forskning om arbetsorganisationsfrågor om

kvinnors och mäns olika villkor i arbetslivet. Det

behövs en ökad kunskap om arbetslivet, om

förutsättningar för ökad sysselsättning och tillväxt

och om människors möjligheter till delaktighet,

inflytande, utveckling och kompetens.

Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) menar i motion

2001/02:A377 (yrk. 4) att arbetslivsinriktad

forskning måste stimuleras för att kunna minska

sjukskrivningar och förslitningsskador.

Utskottets ställningstagande

Bakgrund

Den totala sjukfrånvaron

Utskottet inleder detta avsnitt med att redovisa några

statistiska uppgifter som rör sjukfrånvaro och

förtidspensioneringar.

Enligt Utredningen om en handlingsplan för ökad

hälsa i arbetslivet, den s.k. HpH-utredningen, vars

slutbetänkande[1] publicerades i januari i år,

motsvarade den totala sjukfrånvaron, inklusive

karensdagar, sjuklönedagar och sjukpenningdagar för

år 2001 ca 400 0000 årsarbeten. Därtill kommer att

frånvaron på grund av förtidspensioneringar för år

2001 i runda tal motsvarande 400 000 årsarbeten.

Sammantaget innebär detta att ca 800 000 personer,

eller annorlunda uttryckt 14 % av befolkningen i

arbetsför ålder, är frånvarande från arbetslivet på

grund av ohälsa. Sjukförsäkringens kostnader i

statens budget för år 2002 har beräknats till 108

miljarder kronor. Enbart ökningen av kostnaderna för

förtidspension, sjukpenning och

rehabiliteringspenning har under de senaste två åren

i genomsnitt uppgått till 25 miljoner kronor om

dagen.

Enligt SCB uppgick under fjärde kvartalet år 2001

kvinnors sjukfrånvaro till 5,3 % och männens

sjukfrånvaro till 3,7 % av antalet anställda i

privat sektor. Sjukfrånvaron för kommunerna och

landstingen under fjärde kvartalet uppgick till 6,3

% respektive 5,4 % av antalet anställda. Motsvarande

siffra för staten var 3,6 %. I statlig och kommunal

sektor är det en större nivåskillnad mellan kvinnors

och mäns sjukfrånvaro än i den privata sektorn.

Sjukfrånvaron är högre på arbetsställen som krymper

eller växer (d.v.s. arbetsställen där antalet

anställda minskar eller ökar) än på arbetsställen

där antalet anställda är oförändrat.

Kortvariga sjukfall

Sedan sjuklöneperiod infördes den 1 januari 1992 saknas

officiell statistik om kortvariga sjukfall. HpH-

utredningen har dock bearbetat

tidsanvändningsstatistik från Svenskt näringsliv.

Statistiken visar att ju lägre ålder desto större

andel av sjukfrånvaron tar karensdager och

sjuklönedagar i anspråk av arbetstiden. För den

yngsta åldersgruppen (20-24-åringar) består

sjukfrånvaron till mer än 75 % av karens- och

sjuklönedagar. För den äldsta åldersgruppen (60 år

och äldre) består mindre än 20 % av sjukfrånvaron av

karens- och sjuklönedagar. I åldersgruppen 25-54 år

är sjukfrånvaron i intervallet 1-60 dagar i

genomsnitt ca 8 dagar. I gruppen 55 år eller äldre

är motsvarande siffra 9 dagar. Den allra yngsta

gruppen (20-24 år) har det högsta talet, i

genomsnitt närmare 13 frånvarodagar.

**FOOTNOTES**

[1]:? Det tål att tänka på.

Ordföranden: Detta får bli den si

Uppskattat antal sjukfrånvarodagar i olika

åldersgrupper fördelade på karensdag, nuvarande

sjuklöneperiod, samt dag 15-60. Uppgifterna avser

2000.

Källa: HpH. Bearbetning av uppgifter från RFV och Svenskt

Näringslivs tidsanvändningsstatistik.

Längre sjukfrånvaro

Vad gäller den lite längre sjukfrånvaron framgår av HpH-

utredningens slutbetänkande att av dem som var

sjukskrivna vid utgången av år 2001 hade fler än 180

302 kvinnor och 101 858 män varit sjukskrivna mer än

30 dagar (uppgiften är prognostiserad). Det är de

hittills högsta nivåerna som noterats. Kvinnornas

andel av de sjukskrivna har under perioden ökat

successivt och kraftigt. 1976 var andelen 45 %, 1980

hade den stigit till 50 % och vid slutet av år 2001

var den 64 %. Vid årsskiftet 2001/2002 har enligt

prognosen ca 6,5 % av kvinnorna och 3,6 % av männen

i åldern 16 till 64 år varit sjukskrivna längre än

30 dagar.

Andel sjukskrivna >30 dagar vid slutet av 1976-2001

(prognos) i procent

av befolkningen (16-64 år)

Källa: HpH. Bearbetning av material från RFV och SCB.

Antalet sjukskrivna längre än 365 dagar har ökat

sedan 1997 från 45 000 till 120 000. Den relativa

ökningstakten har under de senaste fyra åren legat

på ca 30 % per år. Under dessa år har antalet

förtidspensionärer också ökat, från 423 000 till ca

450 000 vid slutet av år 2001. Det ökade antalet

långtidssjukskrivna motsvaras således inte av någon

minskning av antalet förtidspensionärer.

Summa sjukskrivna >30 dagar och förtidspensionärer

vid slutet av

åren 1993-2001 (prognos) i procent av befolkningen

(16-64 år)

Källa: HpH. Bearbetning av material från RFV och SCB.

Könsfördelning bland de långtidssjukskrivna

I Riksförsäkringsverkets (RFV) rapport Långtidssjukskrivna

diagnos, yrke, arbetsgivare och återgång i arbete,

2001:11, som publicerades i november förra året görs

en jämförelse mellan åren 1999 och 2000. (Rapporten

avser sjukfall 60 dagar eller längre.) Av rapporten

framgår att 63 % av de långvarigt sjukskrivna är

kvinnor. Medelåldern bland de sjukskrivna kvinnorna

är 45 år medan den är 47 år för män. Den yngsta och

den äldsta åldersgruppen har minskat i relativ

storlek bland kvinnorna samtidigt som åldersgruppen

35-44-åringar relativt sett har blivit större.

Långtidssjukskrivningar inom olika sektorer och

yrken

År 2000 var 48 % av de långvarigt sjukskrivna anställda inom

privat sektor. Varannan långvarigt sjukskriven har

anställning i den offentliga sektorn. Sett till

andelen på arbetsmarknaden som har anställning inom

offentlig sektor, ca 35 %, så är de

offentliganställda kraftigt överrepresenterade bland

de långvarigt sjukskrivna. Den största enskilda

gruppen var år 2000 liksom år 1999 anställda inom

vård och omsorg som står för 16 % av de långvarigt

sjukskrivna. Inom denna yrkeskategori återfinns

barnskötare, undersköterskor, sjukvårdsbiträden,

vårdbiträden, skötare, vårdare, personliga

assistenter, tandsköterskor m.fl. Denna yrkesgrupp,

som är kraftigt kvinnodominerad, är också kraftigt

överrepresenterad i förhållande till sin storlek på

arbetsmarknaden. Andra överrepresenterade

yrkesgrupper är mansdominerade yrken inom

gruvindustri liksom i bygg-, process- och

tillverkningsindustri samt inom transportsektorn.

Också inom yrken utan krav på yrkesutbildning finns

en klar överrepresentation bland de långvarigt

sjukskrivna.

Diagnoser

Andelen långtidssjukskrivna kvinnor med sjukdomar i

rörelseorganen har minskat från 40 % år 1999 till 37

% år 2000. Bland männen har sjukdomar i

cirkulationsorganen minskat från 10 % till 7 %.

Den största enskilda förändringen mellan 1999 och

2000 gäller de psykiska sjukdomarna. De vanligaste

besvären utgörs av depression, ångesttillstånd och

stressreaktioner. Andelen långvarigt sjukskrivna med

sådana sjukdomsbesvär ökade från 18 % till 23 %

under nämnda år. Ökningen är kraftigast bland

kvinnor. En relativt liten del av diagnoserna, 3 %,

avser utbrändhet.

Enligt en annan rapport publicerad tidigare i år

av RFV - Långtidssjukskrivningar för psykisk sjukdom

och utbrändhet (2002:4) står nu minst 26 % av

sjukdomarna som berör den psykiska hälsan för de

långvariga sjukskrivningarna (sjukfall mer än 60

dagar). Det är framför allt fråga om mindre

svårartade sjukdomar som neuroser och

stressrelaterade syndrom.

Diagnoser och yrken

Sjukskrivningar för psykiska besvär är vanligare inom yrken med

högre utbildningskrav med mer teoretiskt inriktad

utbildning (tjänstemannayrken). Särskilt utmärker

sig s.k. kontaktyrken inom vård, skola och omsorg.

Även inom mer uttalade karriäryrken är de psykiska

problemen dominerande. Inom yrken med lägre

utbildningskrav och yrken som kräver mer praktiskt

inriktad utbildning (arbetaryrken) är sjukskrivning

för psykiska besvär mindre vanligt. Inom

arbetaryrken är det i stället olika fysiska

sjukdomar som dominerar, framför allt

rörelseorganens sjukdomar med besvär i rygg, nacke

och axlar. I åldersgruppen 35-44 år är risken för

psykiska problem som störst, särskilt bland

kvinnorna, vilket enligt RFV möjligen beror på att

stressen i skärningspunkten mellan privat- och

yrkesliv då är som mest intensiv. En annan markant

utsatt grupp när det gäller långvarig sjukskrivning

för psykiska problem och utbrändhet är anställda

inom primärkommunal verksamhet.

Samband mellan sjukskrivning och arbetsmiljö

Enligt RFV är det sannolikt att det finns ett samband mellan

den kraftiga ökningen av sjukskrivningar för

psykiska sjukdomar och utbrändhet och de

försämringar som skett i den psykosociala

arbetsmiljön under 1990-talet. Allt större grupper

arbetar under arbetsförhållanden med negativ stress,

låg egenkontroll och bristande socialt stöd.

Långtidssjukskrivna, förtidspensionärer,

långtidsarbetslösa och långtidsfriska

I HpH-utredningen redovisas i bilaga 2:4 en studie där fyra

grupper i åldern 25-64 år har studerats under år

2000. Personerna var antingen sjukskrivna, helt

eller delvis arbetslösa, hade beviljats

förtidspension eller var friska (dvs. de hade inte

uppburit någon ersättning för sjukfrånvaro från

RFV). De friska fungerade som jämförelsegrupp till

de andra grupperna av sjuka, arbetslösa och

förtidspensionerade. Studien visade att de

långtidsarbetslösa, helårssjukskrivna och nya

förtidspensionärerna delvis hade en gemensam och

annan profil än de långtidsfriska. I

problemgrupperna fanns förhållandevis många skilda,

utrikes födda, ej facklärda arbetare, kommunalt

anställda, anställda i övriga organisationer (t.ex.

ideell sektor) och de som varit senast verksamma

inom vård och omsorg. Kvinnor var i majoritet i

nästan alla problemgrupper (dock ej bland

heltidsarbetslösa under hela året), och glest

befolkade kommuner verkade ha mer problem än

kommuner i storstadsregioner.

När det gäller sjukfrånvaron i olika sektorer

visar studien att kommunerna har en mycket stor,

nära 60 %, överrepresentation av helårssjukskrivna

anställda. Även förtidspensioneringen överskrider

med stor marginal den förväntade nivån.

Helårssjukfrånvaron inom landstingen ligger också på

en hög nivå. I alla sektorer (privat, landsting

etc.) hade personal i vård och omsorg signifikant

fler långa sjukskrivningar än förväntat.

Storstadsregioner hade färre och glesbygdskommuner

fler individer än förväntat i problemgrupperna.

Detta förhållande var starkast för arbetslöshet och

svagast för långtidssjukskrivning. En analys av

kommuner visade att det var stora skillnader mellan

kommuner med avseende på långtidssjukskrivningar.

Flera kommuner som omringas av kommuner med

förhållandevis många långtidssjukskrivna hade mycket

färre sådana fall än förväntat (t.ex. Härjedalens

kommun). Det är mycket stora skillnader i

genomsnittlig utbildningsnivå mellan olika regioner

(storstadsregioner har mycket högre andel

högutbildade än glesbygdskommuner), medan skillnader

i medelålder är mycket mindre.

Anmälda arbetsskador

Enligt en preliminär sammanställning av anmälda arbetsskador år

2000 som Arbetsmiljöverket och SCB har gjort hade i

augusti förra året 59 386 arbetsolyckor och

arbetssjukdomar anmälts. Såväl arbetsolyckor som

arbetssjukdomar ökade år 2000 för tredje året i

följd. Ökningen av antalet anmälda fall per 1 000

förvärvsarbetande är 14 % beträffande olyckor och 77

% beträffande sjukdomar jämfört med 1997. I båda

fallen är ökningen kraftigare för kvinnor. Bland

arbetssjukdomarna dominerar de

belastningsrelaterade, som utgör 62 % av de anmälda

fallen. Sjukdomar med sociala eller organisatoriska

orsaker har ökat med över 300 % sedan mitten av

1990-talet, och utgör 24 % av kvinnornas och 13 % av

männens anmälda arbetssjukdomar 2000. Huvuddelen av

dessa är relaterade till stress och hög

arbetsbelastning, men faktorer som mobbning och

trakasserier är också vanliga orsaker. Vanligast är

arbetssjukdomar med sociala och organisatoriska

orsaker i näringsgrenar där man arbetar med

människor, huvudsakligen inom offentlig sektor. Vad

gäller arbetsolyckor bland män är näringsgrenarna

brand- och räddningsverksamhet samt

metallmalmsgruvor mest utsatta. Bland kvinnor har

stål- och metallverk samt massa- och pappersindustri

högst frekvens. När det gäller arbetssjukdomar har

män inom metallmalmsgruvor flest anmälningar per 1

000 sysselsatta. För kvinnor har polisverksamhet

högst frekvens anmälda sjukdomar.

Utskottets syn på ohälsa och arbetsmiljö

Utskottet ser den alarmerande utvecklingen vad

gäller sjukskrivningar, förtidspensioneringar och

arbetsskador som ett av de största samhällsproblemen

i dag. Olika regioner, sektorer och branscher visar

upp stora skillnader t.ex. när det gäller ohälsotal.

Utskottet kan hålla med om det som sägs i flera

motioner att svaren på problemen med ohälsan måste

sökas också utanför arbetslivet. Trafikolyckor och

ett stort antal sjukdomar har ett litet eller inget

samband alls med arbetslivet. Sociala faktorer som

familjeförhållanden och ekonomi, motion och kost

påverkar i mer eller mindre grad hälsan hos den

enskilde individen. Det går inte heller att bortse

ifrån att såväl HpH-utredningen som

Sjukförsäkringsutredningen (Slutbetänkandet

Sjukfrånvaro och sjukskrivning - fakta och förslag,

SOU 2000:121) i sina undersökningar har funnit att

det råder stora skillnader också inom regioner,

sektorer och branscher. Skillnaderna är så stora att

de inte går att förklara med olika individers

sjukbenägenhet, ålder eller med näringsstruktur.

Enligt HpH-utredningen är det sannolikt att

tradition och inställning till sjukskrivning som ett

försörjningsmedel bland medborgare, läkare och

försäkringskassor varierar över landet.

Regeltolkning och tillämpning sker inte med den

entydighet och rättssäkerhet som ett nationellt

system kräver.

Utskottet för sin del vill framhålla att flera

forskningsresultat dock visar tydliga indikationer

på ett samband mellan arbete och ohälsa. En sådan

indikator är att ökningstakten under senare delen av

1990-talet är likartad för sjuktal, anmälda

arbetssjukdomar och arbetsorsakade besvär[2]. De

faktorer som ligger utanför arbetslivet kan inte

förklara skillnaderna i sjukfrånvaron mellan olika

arbetsplatser. Inte heller har de externa faktorerna

(kosthållning, motion, etc.) förändrats i sådan

utsträckning att de till någon väsentlig del kan ha

påverkat den mycket starka ökning av ohälsan som

skett de senaste åren.[3]

Utskottet anordnade förra våren en hearing på

temat Ohälsa på jobbet - vad är problemet? Syftet

med hearingen var att försöka få större klarhet i om

och i vad mån riksdagen som beslutsfattare kunde

bidra till att hejda utvecklingen, genom

lagstiftning eller på annat sätt. En utskrift av

hearingen bifogas detta betänkande, se bilaga 2.

Utskottet inser frågornas komplexitet och att många

samverkande faktorer har betydelse i sammanhanget.

Under 1990-talet har företag och förvaltningar

genomgått stora förändringar. En alltmer global

marknad, teknikutveckling och stora neddragningar

har i hög grad påverkat utvecklingen. En ökad

oförutsägbarhet som följer av detta har lett till

behov av flexibilitet vad gäller antal anställda,

arbetstagarnas arbetstider och kompetens.

Arbetslivet har i och med detta förändrats i allt

snabbare takt. Neddragningar och personalreduktioner

har i många fall lett till s.k. magra och platta

organisationer vilket gjort att utrymmet för extra

arbetsbelastning eller arbetstoppar har minskat.

Lösare anställningsformer har lett till mindre

inflytande på arbetsplatsen och mindre tillgång till

personalutbildning. För många har detta inneburit en

ökad otrygghet. Medelåldern i befolkningen och hos

arbetskraften har ökat. Detta har med största

sannolikhet också bidragit till ökad belastning och

stress för många arbetstagare.

Vad gäller särskilt ohälsa i offentlig sektor vill

utskottet först framhålla att en förklaring till att

vård och omsorg som finns i kommunal regi är

generellt mer drabbad av arbetsrelaterad ohälsa kan

vara att det i kommunal sektor finns många tunga

arbetsuppgifter som utförs av lågutbildad

vårdpersonal. Också de psykiska påfrestningarna

beskrivs ofta som stora med kombination av ett högt

uppdrivet arbetstempo och höga krav från dem som

efterfrågar tjänsterna. Eftersom verksamheterna inom

kommunerna och även inom landstingen till sin

karaktär är mycket personalintensiva med en dominans

av människovårdande yrken får

verksamhetsförändringar effekter på stora

personalgrupper och därmed också för arbetsmiljön.

Detta är tydligt inom vård, omsorg och skola. Enligt

HpH-utredningen finns dock variationer mellan

kommunerna som tyder på att deras sätt att

organisera verksamheter har betydelse för

personalens långtidssjukskrivningar. Möjligheterna

till delaktighet och inflytande tycks ha särskilt

stor betydelse, liksom om arbetstagarna upplever att

de har stöd hos chefer och arbetskamrater.

Generellt är det fortfarande belastningsskadorna

som utgör den största gruppen av arbetsskadorna. Som

framgått i inledningen i detta avsnitt ökar dock de

arbetsrelaterade sjukdomar som har sociala eller

organisatoriska orsaker på ett dramatiskt sätt.

Arbetsmiljön måste anpassas efter enskilda

människors förutsättningar. Det bör framhållas att

det också är vad som föreskrivs i arbetsmiljölagen

(1977:1160). Bland annat följer av lagens 2 kap. 1 §

att arbetsförhållandena skall anpassas efter

människors olika förutsättningar i fysiskt och

psykiskt avseende. Arbetstagaren skall ges möjlighet

att medverka i utformningen av sin egen

arbetssituation samt i förändrings- och

utvecklingsarbete som rör hans eget arbete. Teknik,

arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas

så att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller

psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller

olycksfall. I det sammanhanget skall även löneformer

och arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet

arbete skall undvikas eller begränsas. Det skall

eftersträvas att arbetet ger möjligheter till

variation, social kontakt och samarbete och

sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter. Strävan

skall vara att arbetsförhållandena ger möjligheter

till personligt och yrkesmässigt ansvar.

I arbetsmiljölagen betonas vikten av förebyggande

insatser. Det är arbetsgivarna som har

huvudansvaret. En bärande tanke i arbetsmiljölagen

är dock att arbetsgivare och arbetstagare skall

samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö (3

kap. 1 a § AML). Det är utskottets uppfattning att

arbetsmarknadens parter måste ta utvecklingen av den

arbetsrelaterade ohälsan på största allvar.

Arbetsmiljöverkets föreskrift om Systematiskt

arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) ger arbetsgivare och

arbetstagare en metod att identifiera risker i

arbetsmiljön, åtgärda och följa upp dem. Det är

viktigt att parterna tillämpar denna metod och att

de håller sig välinformerade om vilka faktorer eller

arbetsvillkor som påverkar människor negativt i

fysiskt och psykiskt hänseende.

Erfarenheter från arbetsplatser där många är

friska bör kunna tjäna som förebild. I HpH-

utredningen redovisas ett projekt som syftade till

att identifiera vilka förhållanden i arbetsmiljö och

arbetsorganisation som befrämjar människors hälsa.

Som "friskfaktorer" nämns i studien att vara ung,

att arbetet är fysiskt lätt, att arbetsklimatet är

bra, att ekonomin är god, att det finns möjlighet

att lära nytt och att ha arbetsuppgifter som kräver

en måttlig arbetstakt, inte är alltför monotona och

sällan kräver en för stor arbetsinsats. För män är

det också hälsobefrämjande att finnas i en

arbetsgrupp jämfört med att arbeta ensam. Viktiga

friskfaktorer för offentliganställda kvinnor är

samarbete och känsla av delaktighet i arbetet och

att arbetet är fysiskt lätt. Sammanfattningsvis sägs

det i studien att goda arbetsförhållanden kan stödja

en positiv hälsoutveckling och motverka ohälsa.

Viktigt för att skapa en god och hälsosam

arbetsplats är därför att minimera arbetets fysiska

tyngd både ur statisk och dynamisk synvinkel,

befrämja ett gott samarbete och ett positivt

arbetsklimat, ge möjlighet till vidareutbildning och

att öka de anställdas möjlighet till inflytande över

arbetets organisation och de krav som ställs.

Om inte parterna tar sitt ansvar för

arbetsmiljöfrågorna och det förebyggande

arbetsmiljöarbetet måste det övervägas om det krävs

åtgärder genom ändrad lagstiftning. Utskottet

återkommer strax till parternas roll med anledning

av det s.k. elvapunktsprogram för ökad hälsa i

arbetslivet som regeringen initierat, och som

utskottet berört i höstas i samband med beredningen

av statsbudgeten för år 2002, betänkande

2001/02:AU1.

Med anledning av Kristdemokraternas motioner om

ohälsa i offentlig sektor vill utskottet nämna

följande. Ett av Arbetsmiljöverkets mål för

verksamhetsgrenen tillsyn är att

internkontrollarbetet (numera det systematiska

arbetsmiljöarbetet) inom offentlig verksamhet skall

förbättras, särskilt inom verksamheter med

förhållandevis hög ohälsa. Arbetsmiljöverket har

under år 2001 haft överläggningar med parterna på

arbetsmarknaden och berörda myndigheter inom denna

sektor. Diskussionerna fortsätter nu inom ramen för

de trepartssamtal som regeringen tagit initiativ

till. Enligt vad Arbetsmiljöverket anför i sin

årsredovisning för år 2001 råder det enighet om att

det inte i första hand är ändrad lagstiftning eller

forskning som behövs utan att det viktigaste är att

se till att det systematiska arbetsmiljöarbetet

fungerar. Detta var också den uppfattning som

framfördes av verkets generaldirektör vid den ovan

nämnda hearingen. Regeringen har satsat 50 miljoner

kronor för försöksverksamhet med nio olika projekt

för ökad hälsa inom den offentliga sektorn. Tanken

är att resultaten och erfarenheterna från projekten

så småningom skall spridas för att utveckla metoder

och arbetssätt i det förebyggande och

rehabiliterande arbetet.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna

2000/01:A277 yrkandena 1 och 6 (kd), 2001/02:A244

yrkande 1 (kd) och 2001/02:A246 yrkande 6 (kd).

Utskottet har i detta avsnitt tecknat en bild av

ett arbetsliv i stor förändring. Mot bakgrund av det

är det svårt att förstå vad Jan Backman åsyftar i

sin motion om avskaffande av taylorismen. Utskottet

tolkar motionen så att en större flexibilitet vad

gäller arbetsorganisatoriska frågor bör

eftersträvas, detta särskilt av arbetsgivare i den

offentliga sektorn. Utskottet anser för sin del att

frågor om en avvägning mellan å ena sidan

arbetsgivarnas behov av flexibilitet och å andra

sidan arbetstagarnas behov av trygghet i

anställningsvillkoren bäst görs av parterna på

arbetsmarknaden. Motion 1999/2000:A601 (m) avstyrks

därmed.

Utredningar om ohälsa och arbetsmiljö

I flera motioner, bl.a. från Centerpartiet och

enskilda motionärer, efterlyses olika utredningar

för belysning av problem förknippade med ohälsa i

arbetslivet. Några av förslagen återfinns i motioner

väckta under allmänna motionstiden under hösten

1999. Sedan dess har en rad utredningar tillsatts

och också slutfört sina uppdrag. Utskottet har redan

nämnt två, den s.k. HpH-utredningen som lämnar

förslag till en handlingsplan för ökad hälsa i

arbetslivet och Sjukförsäkringsutredningen som i

sitt slutbetänkande Sjukfrånvaro och sjukskrivning

har lämnat förslag som bl.a. gäller

sjukförsäkringssystemet, arbetsgivarnas

rehabiliteringsansvar och företagshälsovård. En

arbetsgrupp inom Regeringskansliet har haft till

uppgift att analysera den stora ökningen av

arbetsbetingad ohälsa som har samband med stress och

andra organisatoriska och sociala faktorer.

Arbetsgruppens uppgift har varit att ta fram en

handlingsplan för en strategi för att komma till

rätta med arbetsbetingad ohälsa. Gruppens

slutrapport från i maj förra året - Långsiktig

verksamhetsutveckling ur ett arbetsmiljöperspektiv

(Ds 2001:28) innehåller förslag om frågor som enligt

arbetsgruppen bör tas upp i en dialog mellan

regeringen och arbetsmarknadens parter. Det handlar

om inflytande, delaktighet, samverkan och

arbetsmiljökompetens, individuella arbetstider,

kunskapsspridning, äldre i arbetslivet och

certifiering. I slutrapporten lämnas också en del

andra förslag om att ändringar i arbetsmiljölagen

bör övervägas liksom hur ekonomiska styrmedel för

att ge arbetsgivarna incitament att i ökad

utsträckning arbeta förebyggande kan utformas.

Förslag lämnas också om forskningsområden,

utveckling och utbildning.

Nämnas skall också den Nationella

folkhälsokommittén som har haft i uppgift att

utarbeta nationella mål för folkhälsa och som kom

med sitt slutbetänkande i oktober 2000 - Hälsa på

lika villkor (SOU 2000:91). Utskottet kan också

nämna Rehabiliteringsutredningens slutbetänkande

Rehabilitering till arbete (SOU 2000:78). I det

slutbetänkandet lämnas bl.a. förslag på

rehabiliteringens område, om personalekonomisk

redovisning, kompetensförstärkning av

yrkesinspektionerna (arbetsmiljöinspektionerna) och

inom företagshälsovården. Statskontoret har på

regeringens uppdrag sett över frågor om

företagshälsovård och presenterar förslag på området

i rapporten Utnyttja företagshälsovården bättre

(2001:29). Utskottet återkommer till

företagshälsovården i kommande avsnitt. I

sammanhanget kan också nämnas Arbetslivsinstitutets

översyn av arbetsrätten som i frågor om bl.a. olika

anställningsformer kan ha relevans för hur människor

mår i arbetslivet. HpH-utredningen remissbehandlas

för närvarande, liksom Statskontorets rapport om

företagshälsovård. Regeringen har också aviserat att

den avser att väcka förslag om folkhälsan i en

proposition i höst. En proposition med förslag om

vissa ändringar i arbetsmiljölagen (prop.

2001/02:145) har i dagarna lämnats till riksdagen.

Det omfattande utredningsarbete som således har

skett under senare år bekräftar frågornas

komplexitet och behovet av insatser inom flera

politikområden. En del av de frågor som tas upp av

ovannämnda utredningar och i den nämnda

arbetsgruppen finns med i regeringens s.k.

elvapunktsprogram för ökad hälsa i arbetslivet. För

närvarande anser utskottet inte att det finns skäl

att tillsätta ytterligare en utredning vad gäller

ohälsan. Utskottet återkommer nedan till vissa

forskningsfrågor. Motionerna 1999/2000:A220 yrkande

4 (c), 1999/2000:A242 (s), 1999/2000:A270 (s),

1999/2000:A726 (s), 2000/01:A256 yrkande 1 (mp),

2000/01:A313 (v), 2001/02:A247 yrkande 3 i denna

del (c), 2001/02:A304 (v) och 2001/02:A385 yrkande 6

(mp) avstyrks.

Trepartssamtal och elvapunktsprogram

Utskottet har redan nämnt parternas förebyggande

arbetsmiljöarbete som en av huvudkomponenterna i de

hälsobefrämjande insatserna. Som utskottet redan har

varit inne på har regeringen initierat ett

elvapunktsprogram för ökad hälsa i arbetslivet.

Programmet presenterades i budgetpropositionen för

år 2002 och utskottet redogjorde för innehållet i

budgetbetänkandet 2001/02:AU1. Följande punkter

återfinns i programmet:

1. Nationella mål för ökad hälsa i arbetslivet skall

utarbetas

2. Trepartssamtal mellan regeringen och

arbetsmarknadens parter bör genomföras

3. Ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare att

förebygga ohälsa

4. Utveckling av arbetsmiljöarbetet

5. Hälsobokslut

6. Försök att minska ohälsan inom den offentliga

sektorn

7. Förnyelse av rehabiliteringen - individen i

centrum

8. Justeringar i gällande lagstiftning för att höja

kvaliteten i rehabiliteringsarbetet

9. Formerna för sjukskrivningsprocessen

10. Förbättrad statistik och forskning på

ohälsoområdet

11. Förbättrad tillgänglighet till behandling i

hälso- och sjukvården.

Det initiativ som regeringen tagit till en

trepartsdialog mellan regeringen och

arbetsmarknadens parter välkomnas varmt av

utskottet. Enligt uppgift skall samtalen pågå

parallellt med övrigt arbete på området. En sådan

ordning rimmar väl med den betydelse som utskottet

anser att parterna har och som utskottet framhållit

i det föregående.

Enligt vad utskottet har erfarit har arbetet

inletts med att 150 arbetsgivar- och

arbetstagarorganisationer inbjudits att delta i

samtalen. I samtalen ingår från regeringens sida

företrädare för Finansdepartementet,

Socialdepartementet, Näringsdepartementet och

Justitiedepartementet, såväl på statsråds- som

statssekreterarnivå. Samtalen leds av

Arbetsmiljöverkets generaldirektör Kenth Pettersson,

som enligt preliminär uppgift beräknar att samtalen

skall vara slutförda vid årsskiftet.

I flera motioner har förslag lämnats om frågor som

bör tas upp i samtalen eller som i övrigt är föremål

för insatser inom elvapunktsprogrammets ram.

Arbetsorganisation och inflytande över den egna

arbetssituationen, ledarskapet på arbetsplatserna

och möjligheter för äldre att stanna kvar i

arbetslivet är några frågor som väl lämpar sig för

diskussioner i ett sådant trepartsforum som

inrättats. Möjligheterna att kombinera arbete och

familj, möjligheter till distansarbete, inflytande

och kontroll över den egna arbetssituationen,

däribland arbetstiden, är andra sådana frågor.

Diskussioner bör föras om det framtida

arbetsmiljöarbetet och hur kunskaperna hos personal

med arbetsledande befattning, skyddsombud och andra

kan öka för att ett bra förebyggande

arbetsmiljöarbete skall kunna åstadkommas. En

avstämning av samtalen skall enligt regeringens

beslut göras senast den 30 juni i år.

Regeringen avser att återkomma till riksdagen om

elvapunktsprogrammet i årets vårproposition.

Utskottet ser inte att det i avvaktan på nämnda

avstämning och rapport från regeringen skulle vara

nödvändigt med detaljerade föreskrifter från

riksdagens sida om innehållet i de kommande

samtalen. Något tillkännagivande bör därför inte

ske.

Motionerna 2000/01:A225 yrkande 4 (fp),

2000/01:A262 (s), 2000/01:A277 yrkande 3 delvis

(kd), 2001/02:A229 yrkande 11 delvis (fp),

2001/02:A247 yrkandena 6 och 7 (c), 2001/02:A292

(s), 2001/02:A330 (s), 2001/02:A333 (s),

2001/02:A342 (s), 2001/02:A360 (s), 2001/02:A385

yrkande 5 (mp) och 2001/02:Sf395 yrkande 4 (fp)

avstyrks i den mån de inte tillgodosetts med vad

utskottet anfört.

Centerpartiet har i sin motion 2000/01:So358

yrkande 11 anfört att en samordning av olika

myndigheters insatser vad gäller rehabiliteringen

bör ske. Förslag lämnas också till ändringar i

lagstiftningen om rehabilitering och

sjuklöneperioden. Som framgått är bl.a.

arbetsgivarens ansvar för rehabilitering och därmed

sammanhängande frågor också föremål för

uppmärksamhet från regeringens sida. Utskottet vill

nämna att RFV och AMS har fått i uppdrag att förnya

den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Målet är

att fler sjukskrivna skall återfå förmågan att

arbeta. Uppdraget består bl.a. i att RFV och AMS

skall genomföra en pilotverksamhet avseende en

samordnad organisation mellan försäkringskassan och

arbetsförmedlingen för arbetslivsinriktad

rehabilitering. Slutredovisning av uppdraget skall

ske senast i februari 2005, med avstämningar i

augusti i år och nästa år. Ovan nämnda motion

avstyrks med det anförda.

Arbetstid och friår

I några motioner tas förslag till förändringar vad

gäller arbetstiden upp, som en faktor som skulle

kunna bidra till bättre hälsa i arbetslivet.

Miljöpartiet förordar en generell

arbetstidsförkortning medan Kristdemokraterna och

Folkpartiet anser att individen bör ges möjligheter

till flexibilitet eller större eget inflytande över

bl.a. arbetstiden. Utskottet vill hänvisa till att

en parlamentarisk kommitté för närvarande ser över

frågor om arbetstid. Kommitténs uppdrag är bl.a. att

lämna förslag till en ny arbetstidsreglering som ger

den enskilde arbetstagaren ett större inflytande

över arbetstidens förläggning men samtidigt ger en

god flexibilitet i produktionen. Uppdraget skall i

denna del redovisas senast den 1 juni i år. I

avvaktan på de förslag som kommittén presenterar

avstår utskottet från att kommentera frågan om

arbetstid vidare. Utskottet påminner dock om vad som

nyss anförts om frågan om att individens möjligheter

till flexibel arbetstid bör bli en fråga för

trepartssamtalen. Utskottet kommer att ta upp frågor

om arbetstid i ett kommande betänkande om

arbetsrättsliga frågor m.m., 2001/02:AU6.

Miljöpartiet menar att möjligheterna att ta ett

friår kan vara ett recept för att minska stressen i

arbetslivet. Regeringen har beslutat att införa en

försöksverksamhet som innebär att anställda har

möjlighet att ta ledigt upp till ett år med

villkoret att arbetsgivaren samtidigt anställer en

arbetslös som vikarie för den ledige.

Försöksverksamheten avser 12 kommuner. Utskottet ser

fram emot en utvärdering av försöket och är till

skillnad från Miljöpartiet inte berett att redan nu

utöka försöket till samtliga kommuner. Utskottet

behandlar inom kort andra motioner som gäller friår

i det kommande betänkandet om

arbetsmarknadspolitiska frågor, 2001/02:AU5.

Med hänvisning till det anförda avstyrks

motionerna 2000/01:A277 yrkande 3 i denna del (kd),

2001/02:A220 yrkandena 8 och 9 (mp), 2001/02:A229

yrkande 11 i denna del (fp), 2001/02:A247 yrkande 3

i denna del (c) och 2001/02:A385 yrkande 2 (mp).

Äldre i arbetslivet

Den demografiska utvecklingen kommer att få

konsekvenser för den framtida arbetslivs- och

arbetsmiljöpolitiken. Det är uppenbart att

arbetsgivarnas förmåga att behålla och rekrytera

arbetskraft med efterfrågad kompetens blir allt

viktigare. Det förebyggande arbetsmiljöarbetet och

rehabiliteringsverksamheten kommer därmed att öka i

betydelse. Arbetslivet och de enskilda

arbetsplatserna måste utformas på ett sådant sätt

att det blir möjligt att återvända till arbetslivet

också efter en längre tids sjukdom, detta oavsett

vad som från början orsakade sjukdomen. Det är också

nödvändigt att förutsättningar skapas för att den

äldre arbetskraften skall ha möjlighet att bli kvar

i arbetslivet längre än vad som är fallet i dag.

Socialdepartementet har tillsatt en parlamentariskt

sammansatt beredning - Senior 2005 - vars uppgift är

att skapa förutsättningar för en långsiktig

utveckling av äldrepolitiken. Som ett led i detta

har det tillsatts en arbetsgrupp som sysslar med

frågor som har samband med hur äldre skall kunna

utnyttjas bättre i arbetslivet och hur deras

arbetsvillkor skall kunna förbättras. Även denna

fråga är för övrigt ett ämne för trepartssamtalen.

Utskottet välkomnar detta. Däremot är utskottet inte

berett att ställa sig bakom Kristdemokraternas

förslag om inrättandet av ett äldrekompetenscentrum.

Motion 2001/02:A204 yrkande 3 (kd) avstyrks.

Forskning om ohälsa

Folkpartiet liksom ett antal enskilda

socialdemokrater framhåller i motioner vikten av

forskning bl.a. om arbetets förhållande till hälsa,

den enskildes inflytande och makt över det egna

arbetet, hur stress och enformighet i arbetet kan

motverkas, övriga arbetsorganisationsfrågor,

kompetens m.m.

Forskning om hälsa och ohälsa i arbetslivet

bedrivs av flera olika myndigheter och andra organ.

Arbetslivsinstitutet, som bedriver forskning och

utveckling inom arbetsmiljö, arbetsliv och

arbetsmarknad, är ett exempel. Institutet för

psykosocial medicin, Statens folkhälsoinstitut,

universitet och högskolor är andra exempel. Även

finansieringen av forskningen sker från olika

instanser. I det tidigare nämnda

elvapunktsprogrammet framhåller regeringen att

utvecklingen av den arbetsrelaterade ohälsan bör

följas upp och utvärderas av en fristående

utvärderingsgrupp. Målet är att utvärderingarna

skall kunna utgöra en viktig del av ett

beslutsunderlag för konkreta förslag till åtgärder

på området. Regeringen har nyligen utsett en

utredare vars uppgift är att lämna förslag till

utformning av en analysgrupp inom området hälsa och

ohälsa i arbetslivet (dir. 2002:4). Utredaren skall

föreslå hur en sådan analysgrupp skall kunna bidra

till att en samlad bild av ohälsan redovisas,

kunskaperna om ohälsan på arbetsmarknaden

kontinuerligt uppdateras och hur relevanta

forskningsresultat skulle kunna tas till vara på ett

konstruktivt sätt och enighet kring den redovisade

ohälsobilden skapas. Uppdraget skall i sin helhet

slutredovisas senast den 31 mars 2003.

Regeringens åtgärd ligger väl i linje med den

önskan som utskottet och flera motionärer har om

ökad kunskap och tydligare struktur på forskningen

på området. Utskottet vill dock inte uttala sig om

enskilda uppslag till ämnen för forskningen. De

närmare prioriteringarna för hur forskningsmedel

skall fördelas är enligt utskottet inte en

riksdagsfråga. Med hänvisning till vad som nu sagts

avstyrker utskottet motionerna 1999/2000:So226

yrkande 5 (fp), 2000/01:A233 (kd), 2000/01:A238 (s),

2000/01:So549 yrkande 7 (fp), 2001/02:A377 yrkandena

2-4 (s) och 2001/02:So497 yrkande 12 (fp).

I några motioner föreslås att den f.d.

Arbetslivsfonden återinförs. Miljöpartiet har

föreslagit att fonder för att förebygga och åtgärda

stress på arbetsplatsen inrättas. I avvaktan på

resultatet av ovan nämnda utredning är utskottet

inte berett att ställa sig bakom dessa förslag.

Motionerna 1999/2000:A722 yrkande 3 (mp),

2000/01:A242 (s), 2000/01:A256 yrkande 2 (mp),

2001/02:A220 yrkande 2 (mp) och 2001/02:A385 yrkande

3 (mp) avstyrks.

Företagshälsovård

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner som gäller

företagshälsovård. Samtliga motioner

avstyrks. Jämför reservationerna 10 (m) och

11 (c och fp).

Motioner

Moderaterna anser i kommittémotion 2001/02:A242

(yrk. 1 och 2) att företagshälsovården bör utvecklas

ytterligare genom att den får möjlighet att arbeta

med annan hälso- och sjukvård. I dagens stressade

samhälle är det många som skulle uppskatta den

närhet till medicinsk kunskap som

företagshälsovården skulle kunna erbjuda om den gavs

möjlighet. Företagshälsovården skulle då kunna

avlasta vårdcentraler och andra läkarmottagningar.

Även de ekonomiska förutsättningarna för

företagshälsovården bör utvecklas.

Företagshälsovårdens verksamhet inom hälso- och

sjukvård bör ersättas enligt samma principer som

privat hälso- och sjukvård ansluten till

försäkringskassan. Det som nu klassificeras som

företagshälsovård bör även fortsättningsvis

finansieras enligt de principer som gäller i dag.

Vänsterpartiet framhåller i kommittémotion

1999/2000:Sf304 (yrk. 7) företagshälsovårdens

betydelse för rehabiliteringen och för att förebygga

arbetsskador. En lagreglerad kvalitetssäkrad

företagshälsovård skulle kunna hjälpa arbetsgivarna

att bättre klara sitt rehabiliteringsansvar, anser

partiet. I motionen föreslås att regeringen ges i

uppdrag att utreda hur förändringar gällande

företagshälsovården kan göras för att underlätta

rehabilitering.

Centerpartiet tar i kommittémotion 2001/02:A247

(yrk. 8) upp det förhållandet att det finns många

företagare som inte är anslutna till

företagshälsovården. Regeringen bör återkomma med

förslag som förbättrar förutsättningarna för företag

att anlita den kompetens för förebyggande insatser

som företagshälsovården kan bidra med, menar

motionärerna.

Folkpartiet anser i motion 2001/02:Sf395 (yrk. 9 )

att försäkringskassan bör kunna träffa

överenskommelser med arbetsplatser med många

sjukfall om att köpa in medicinsk expertis eller

företagshälsovård. Försäkringskassan bör kunna lämna

ekonomiskt stöd till verksamheten. Försäkringskassan

bör också kunna etablera samarbete med arbetsgivare

med hög sjukfrånvaro eller många

förtidspensioneringsfall om särskilda

åtgärdsprogram. I kommittémotion 1999/2000:So226

(yrk. 3) hänvisar Folkpartiet till den nationella

folkhälsokommitté som regeringen tillsatte år 1995

och som vid den tidpunkt motionen väcktes inte hade

kommit med sitt slutbetänkande. Kommitténs uppgift

var att utarbeta nationella mål för

hälsoutvecklingen. Motionärerna ansåg att

Folkhälsokommittén i sitt slutbetänkande borde

belysa företagshälsovårdens roll i folkhälsoarbetet.

Maud Björnemalm m.fl. (s) anser i motion

2000/01:A275 att en ökad samverkan mellan

företagshälsovården och försäkringskassorna skulle

underlätta att effektivisera processen vid

arbetslivsinriktad rehabilitering. Med en

systematisk samverkan mellan berörda aktörer ökar

förutsättningarna för både återgång till arbete och

ett förebyggande av ohälsa rent generellt. En sådan

samverkan bör lagfästas.

Hans Hoff (s) förespråkar i motion 2001/02:A283

(yrk. 1 och 2) att det genom lag föreskrivs att en

viss nivå skall gälla för företagens åtaganden om

företagshälsovård. Lagstiftning bör dock vara

dispositiv. Frågan om tillgång till

företagshälsovård bör noga följas. Kerstin

Kristiansson Karlstedt och Hans Stenberg (båda s) är

inne på liknande tankegångar i motion 2001/02:A371.

En översyn bör göras av behovet av företagshälsovård

och av gällande lagreglering, anser de.

Också Ann-Kristine Johansson m.fl. (s) hävdar att

fler måste få del av företagshälsovården, detta i

motion 2001/02:A309. Det är nödvändigt för att kunna

undanröja hälsorisker, anpassa arbetsmiljön och

föreslå rehabiliteringsåtgärder vid eventuell

arbetsskada. Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) betonar i

motion 2001/02:A377 (yrk. 1) vikten av att

företagshälsovårdens kompetens och innehåll kommer

alla till del. Det behövs teknisk,

beteendevetenskaplig och medicinsk kompetens hos

företagshälsovården. Det behövs en reglering av

företagshälsovården och ekonomiska förutsättningar

för den så att den kan vara oberoende av sina

uppdragsgivare.

Utskottets ställningstagande

Sedan den 1 januari 2000 gäller enligt

arbetsmiljölagen (1977:1160) att arbetsgivaren skall

svara för att den företagshälsovård som

arbetsförhållandena kräver finns att tillgå.

Företagshälsovården definieras i 3 kap. 2 b § AML

som en oberoende expertresurs inom områdena

arbetsmiljö och rehabilitering. Företagshälsovården

skall särskilt arbeta för att förebygga och

undanröja hälsorisker på arbetsplatser samt ha

kompetens att identifiera och beskriva sambanden

mellan arbetsmiljö, organisation, produktivitet och

hälsa. Ordalydelsen gäller enligt riksdagens beslut

om ändring av arbetsmiljölagen under hösten 1999

(bet. 1999/2000:AU2). Syftet var att, i förhållande

till tidigare lydelse av arbetsmiljölagen i

kombination med dåvarande Arbetarskyddsstyrelsens

föreskrifter om internkontroll, förtydliga

arbetsgivarens ansvar för företagshälsovård och att

i lag införa en definition av

företagshälsovårdsbegreppet. För att renodla

företagshälsovårdens kärnverksamhet i riktning mot

förebyggande arbetsmiljöarbete och rehabilitering

beslutade riksdagen också om ändringar i lagen

(1993:1651) om läkarvårdsersättning och lagen

(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik.

Ändringarna innebar att en läkare eller en

sjukgymnast inte längre skulle kunna få ersättning

enligt dessa lagar för verksamhet som bedrevs inom

företagshälsovårdens ram. Avsikten med ändringarna

var inte att helt avskilja sjukvården från

företagshälsovården. Det skulle dock inte längre

vara möjligt för vissa företagshälsovårdsenheter att

kunna erbjuda offentligt finansierad sjukvård utan

att företagshälsovårdsenheten träffat avtal om detta

med sjukvårdshuvudmannen. Övergångsbestämmelsen

utformades så att de läkare och sjukgymnaster som

vid tidpunkten för ikraftträdandet av lagändringen

hade rätt till läkarvårds- respektive

sjukgymnastikersättning enligt nämnda lagar skulle

ha rätt till fortsatt ersättning enligt äldre regler

till utgången av år 2003. Lagändringen har alltså

ännu inte fått verkan fullt ut.

Till skillnad från Moderaterna anser utskottet

inte att en återgång till vad som gällde tidigare är

önskvärd. Utskottet anser fortfarande att

företagshälsovårdens huvuduppgift bör vara

förebyggande arbetsmiljöarbete och

arbetslivsinriktad rehabilitering. Det bör dock

påpekas att offentligt finansierad sjukvård även i

fortsättningen kan bedrivas under förutsättning att

vårdavtal träffas mellan företagshälsovårdsenheten

och sjukvårdshuvudmannen. Motion 2001/02:A242

yrkandena 1 och 2 (m) avstyrks.

Flera motionärer anser att det är alltför många

som inte har tillgång till företagshälsovård. Här

redovisar utskottet kortfattat de uppgifter om detta

som lämnas i Statskontorets rapport Utnyttja

företagshälsovården bättre (2001:29). Rapporten

lämnades till regeringen i december 2001.

SCB gör vartannat år undersökningar där frågor om

tillgång till företagshälsovård ställs till ett

urval av 10 000-15 000 personer. Enligt den senaste

undersökningen år 1999 hade 72 % av de sysselsatta

möjlighet att utnyttja företagshälsovård. Tillgången

var lägst bland företagare, 30 %, medan 70-80 % av

arbetare och tjänstemän hade tillgång till

företagshälsovård. SCB har också på uppdrag av

Statskontoret under tiden augusti-september 2001

genomfört en undersökning om företagshälsovård

riktad till ett urval av statliga myndigheter,

kommuner, kommundelar, landsting och företag inom

olika branscher. Enkätsvaren visar att drygt 90 % av

kommunerna och kommundelar samt 80 % av de statliga

myndigheterna och landstingen har avtal med

företagshälsovården för att förebygga ohälsa och

olycksfall samt för rehabilitering. Bland de privata

företagen anlitar 85 % av de största företagen

företagshälsovård enligt avtal mot 73 % av de

medelstora företagen. De små företagen med 2-49

anställda avviker markant genom att endast 28 % av

dem har avtal med företagshälsovården. I genomsnitt

19 % av de arbetsgivare som svarat på enkäten

utnyttjar företagshälsovård tillfälligt i särskilda

situationer. I det ohälsoförebyggande och

rehabiliterande arbetet anlitas också andra externa

konsulter än företagshälsovården. Småföretagen, som

anlitar företagshälsovård minst, uppvisar även här

låg andel, 15 %. Undersökningen visar att

företagshälsovård mest anlitas vid ergonomiska

problem och belastningsskador. Minst utnyttjande av

företagshälsovård bland de uppräknade alternativen

redovisas i frågor om arbetsorganisation. I sådana

frågor är det endast landsting, kommuner och

kommundelar som i ganska stor utsträckning anlitar

företagshälsovård.

En annan fråga som ställdes i enkäten gällde i

vilken utsträckning företagshälsovård används i

framtagande av rehabiliteringsutredningar. Svaren

visar att ju större företaget är, desto vanligare är

det att anlita företagshälsovård. 61 % av de största

företagen gör detta. Motsatt mönster framträder hos

de statliga myndigheterna. Där är det de minsta

myndigheterna som mest (57 %) engagerar

företagshälsovård i detta arbete. För de största

myndigheterna är andelen 36 %. Detta torde, enligt

Statskontoret, bero på att de större myndigheterna

har egen personalavdelning och i många fall själva

anser sig klara uppgiften att ta fram

rehabiliteringsutredningar.

Utskottet vill framhålla företagshälsovården som

en betydelsefull tillgång i det förebyggande

arbetsmiljöarbetet och i samband med rehabilitering,

inte minst för arbetsgivarna själva som många gånger

drabbas av höga kostnader för frånvaron i

arbetslivet.

Den ändring av AML som riksdagen beslutade om

hösten 1999 har kompletterats också med nya

föreskrifter från AV om systematiskt

arbetsmiljöarbete (AFS 2001:01). Arbetsgivarens

skyldighet enligt AML preciseras på så sätt att om

arbetsgivarens egna resurser för att bedriva

arbetsmiljöarbete, arbetsanpassning och

rehabilitering inte räcker skall denne anlita

företagshälsovård eller motsvarande sakkunnig hjälp

utifrån. Denna hjälp skall vara av tillräcklig

omfattning samt ha tillräcklig kompetens och

tillräckliga resurser för detta arbete. I de

allmänna råden utvecklas vilka egenskaper

företagshälsovården bör uppfylla med avseende på

kompetens, ställning och tjänster. Den skall ha

kompetens att identifiera och beskriva sambanden

mellan arbetsmiljö, organisation, produktivitet och

hälsa. Breda kunskaper behövs i t.ex.

arbetsorganisation, beteendevetenskap, ergonomi,

medicin, rehabilitering och teknik.

Företagshälsovården skall enligt de allmänna råden

upphandlas utifrån eller vara en självständig del av

företagets verksamhet. Det är, enligt AV, viktigt

att den är partsneutral och att den kan utnyttjas av

både arbetsgivare och arbetstagare. Vad gäller

företagshälsovårdens tjänster sägs det i de allmänna

råden att det är lämpligt att företagshälsovården

anlitas som en sammanhållen resurs och inte enbart

till enstaka tjänster. Företagshälsovården är också

en viktig resurs vid rehabiliteringsutredningar och

vid arbetsanpassningsproblem där särskilda

arbetsproblem finns och där en företagshälsovård kan

besitta en speciell branschkompetens.

Beträffande Folkpartiets begäran om att frågor

skulle tas med i Folkhälsokommitténs arbete kan

utskottet konstatera att kommittén redan har lämnat

sitt slutbetänkande, Nationella mål för folkhälsan

(SOU 2000:91). Motion 1999/2000:So226 yrkande 3 (fp)

avstyrks därför. Utskottet kan dock i detta

sammanhang nämna att Folkhälsokommittén har God

arbetsmiljö som 1 av 18 mål för ökad folkhälsa och

att förstärkt företagshälsovård anges som "en av

flera utmaningar till privata såväl som offentliga

arbetsgivare" för att uppnå detta mål. Regeringen

planerar som nämnts att lämna en proposition om

folkhälsan till riksdagen senare i år.

Företagshälsovårdens utformning och roll har varit

omdiskuterad under många år. Tillgången till

företagshälsovård och frågan om den bör vara

obligatorisk eller inte, samverkan mellan landsting,

företagshälsovård och försäkringskassa,

kvalitetssäkring av företagshälsovård och

företagshälsovårdens kompetensförsörjning är några

exempel på frågor som återkommande diskuterats.

Förslag om företagshälsovården har under senare år

bl.a. lämnats i Sjukvårdsutredningens slutbetänkande

Sjukfrånvaro och sjukskrivning (SOU 2000:121), i

HpH-utredningens slutbetänkande Handlingsplan för

ökad hälsa i arbetslivet (SOU 2002:5) och i

Statskontorets rapport Utnyttja företagshälsovården

bättre (2001:29). En arbetsgrupp inom

Regeringskansliet har lämnat förslag bl.a. om

certifiering av företagshälsovården i rapporten

Långsiktig verksamhetsutveckling ur ett

arbetsmiljöperspektiv - En handlingsplan för att

förnya arbetsmiljöarbetet (Ds 2001:28).

Statskontorets rapport, som kom i december förra

året, remissbehandlas för närvarande, liksom HpH-

utredningens slutbetänkande. Olika frågor som berör

företagshälsovården kommer också enligt vad

utskottet erfarit att tas upp inom ramen för de

trepartssamtal som utskottet tidigare refererat till

och som ingår som en komponent i

elvapunktsprogrammet. I avvaktan på det arbete som

pågår inom ramen för nämnda beredning och kommande

åtgärder enligt elvapunktsprogrammet anser utskottet

att motionerna 1999/2000:Sf304 yrkande 7 (v),

2000/01:A275 (s), 2001/02:A247 yrkande 8 (c),

2001/02:A283 yrkandena 1 och 2 (s), 2001/02:A309

(s), 2001/02:A371 (s), 2001/02:A377 yrkande 1 (s)

och 2001/02:Sf395 yrkande 9 (fp) bör avstyrkas.

Särskilda arbetsmiljöfrågor

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner som gäller

buller och isocyanater, elektromagnetiska

fält, elöverkänslighet och våld och hot på

arbetsplatsen. Motioner som rör

skyddsutrustning och arbetsverktyg tas också

upp här. Samtliga motioner avstyrks. Jämför

reservationerna 12 (c), 13 (mp), 14 (v) och

15 (c).

Motioner

Buller

Vänsterpartiet refererar i motion 2001/02:A314 (yrk.

5) till arbetsskadestatistik som visar en markant

ökning av bullerskador hos kvinnor. Nästan hela

ökningen kommer från barnomsorg och skola.

Bullerskador bland kvinnor bör enligt vad som anförs

i motionen särskilt uppmärksammas i det s.k.

elvapunktsprogrammet för ökad hälsa i arbetslivet.

Även Centerpartiet tar i motion 2001/02:A247 (yrk.

11) upp problem med buller inom barnomsorg och

skola. Den skyddsutrustning som finns i dag kan inte

användas i denna typ av verksamhet. Ett program för

bullerdämpande åtgärder i offentliga lokaler bör

utformas, anser Centerpartiet.

Barbro Feltzing (mp) föreslår i motion 2001/02:Bo217

(yrk. 5) att gränsvärden för buller på arbetsplatser

och i övrigt i samhället bör införas.

Elektromagnetiska fält, elöverkänslighet

Ronny Olander och Siw Wittgren-Ahl (s) anser i

motion 1999/2000:A719 att kunskapen om

elöverkänslighet och hur elektroniska produkter

påverkar människan är relativt dålig. Forskningen på

området bör prioriteras.

Barbro Feltzing (mp) anför i motionerna

1999/2000:A215 (yrk. 1-3), 2000/01:A201 (yrk. 1-3)

och 2001/02:A210 (yrk. 1-3) att undersökningar

världen över visar på risker för hjärntumörer och

kromosomförändringar hos dem som utsatts för

elektromagnetiska fält. Många kvinnor i fertil ålder

återfinns i yrkesgrupper som utsätts för dessa

risker. Försiktighetsprincipen bör därför vara

ledande. Gränsvärden bör upprättas för arbeten som

genomförs under inverkan av elektromagnetiska fält.

Forskningen om hälsoeffekter från starka

elektromagnetiska fält bör öka.

Isocyanater

Bengt Silfverstrand (s) anser i motion 2001/02:MJ390

att betydelsen av samhällsstöd till forskning

rörande isocyanater i arbetsliv och hemmiljö bör

betonas. Arbetare riskerar att drabbas av

andningsbesvär redan vid mycket låga halter, långt

under gränsvärdet.

Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v) efterlyser i motion

1999/2000:A724 en samlad bild och neutral

riskbedömning av isocyanatproblemet. En särskild

utredare bör tillsättas för ändamålet. Sven-Erik

Sjöstrand m.fl. (v) återkommer till frågan om

isocyanater i motion 2001/02:A325. Motionärerna

anser att det finns ett behov av en ny, mer

långsiktig strategi för att isocyanatproblemet skall

kunna bemästras. Arbetsmiljöverkets föreskrift om

härdplaster bör omarbetas mot bakgrund av att det nu

finns nya kunskaper på området. Forskningen på

området bör stärkas för att bli mer långsiktig.

Gudrun Lindvall (mp) yrkar i motion 2001/02:MJ357

att användandet av isocyanater avvecklas stegvis.

Hygieniska gränsvärden

Sven-Erik Sjöstrand (v) begär i motion 2001/02:A352

ett tillkännagivande om att dagens system för

utarbetande av hygieniska gränsvärden för kemikalier

bör utvärderas och att regeringen bör återkomma med

förslag om hur säkrare gränsvärden skall

framarbetas. Utvärderingen skall ha ett tydligt

genderperspektiv. Försiktighetsprincipen bör gälla.

För att få bättre och säkrare gränsvärdesnivåer bör

samhället gå ifrån de tekniska och ekonomiska

avvägningarna. Gränsvärden bör vara baserade på

vetenskapliga underlag där de medicinska aspekterna

och risken för både långsiktiga och kortsiktiga

besvär övervägs.

Skyddsutrustning och arbetsverktyg

Centerpartiet tar i kommittémotion 2001/02:A247

(yrk. 9) upp en fråga som gäller utformningen av

skyddsutrustning. I motionen framhålls att en stor

del av dagens skyddsutrustning är utformad efter

traditionella könsmönster på arbetsmarknaden.

Skyddsutrustningen inom vård- och omsorgsyrkena är

ofta anpassad efter kvinnor medan motsatt

förhållande råder inom traditionellt manliga

yrkesgrupper. Detta ställer till problem särskilt

för uppdragstagare och behovs- och projektanställda.

Arbetsgivare bör ha ett ansvar för att

skyddsutrustning finns också för dessa kategorier. I

samma motion yrkar Centerpartiet att en översyn görs

över de metoder som används då skyddsutrustningar

testas (yrk. 10).

En näraliggande fråga behandlas av Göte Wahlström

och Christina Nenes (s) i motion 2001/02:A260.

Motionärerna anser att arbetsverktyg inom industrin

bör anpassas till en ny verklighet där det blir allt

vanligare att kvinnor har yrken som tidigare

traditionellt varit manliga. Det finns annars en

risk att vissa grupper på arbetsmarknaden inte kan

använda verktyg och skyddsutrustning i den

omfattning som vår lagstiftning inom

arbetsmiljöområdet fordrar.

Våld eller hot i arbetslivet

Vänsterpartiet anför i motion 1999/2000:A219 (yrk.

5) att våld och hot drabbar män och kvinnor på

arbetet oftare än i något annat sammanhang. För att

minska våldet och skapa säkrare arbetsplatser krävs

en rad samverkande insatser som t.ex. utbildning och

information, översyn av arbetets organisation och

bemanning och fler könsblandade arbetsplatser. En

utredning bör tillsättas som får i uppdrag att

närmare analysera orsakerna till våldet och

presentera ett samlat förslag på hur våld och hot på

arbetsplatserna skall kunna minimeras.

Flera motionärer tar upp frågor med anknytning till

risk för rån och ensamarbete i butiker.

Lena Sandlin och Ingemar Josefsson (s) pläderar i

motionerna 1999/2000:A209 och 2000/01:A232 för att

en samlad strategi utarbetas mot hot och våld i

arbetslivet. Frågan om risk för rån och ensamarbeten

tas också upp av Lisbeth Staaf-Igelström (s) i

motion 2000/01:A213, av Lena Sandlin-Hedman m.fl.

(s) i motion 2001/02:A337 liksom av Lisbeth Staaf-

Igelström m.fl. (s) i motion 2001/02:A375.

Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) anser i motion

2000/01:A310 att ett förbud bör införas mot

ensamarbete. Det skulle minska risken för rån och

innebära tryggare arbetsmiljö för de berörda.

Förutsättningarna för ett sådant förbud bör ses över

liksom i vilken mån en affärstidslag skulle kunna

användas i detta sammanhang.

I motion 2000/01:A312 anser Lena Sandlin-Hedman och

Ingemar Josefsson (s) att polisen bör vara skyldig

att tillkalla Yrkesinspektionen

(Arbetsmiljöinspektionen) vid varje rån så att

säkerhetsrutinerna kan gås igenom. En sådan rutin

skulle kraftfullt stärka det förebyggande arbetet

mot butiksrån och hjälpa till att förhindra att

sådana upprepas.

Utskottets ställningstagande

Buller

Enligt SCB:s arbetsmiljöundersökning 1999 uppgav 29

% av männen och 16 % av kvinnorna att de var utsatta

för störande buller en betydande del av arbetsdagen.

Jämfört med 1989 innebar detta att det skett en viss

ökning för kvinnor. Bland män förekom en hög

exponering av buller inom bl.a. trävaruindustri,

massa- och pappersindustri samt stål- och

metallframställning. För kvinnor var det framför

allt inom barnomsorg som störande buller förekom.

Enligt preliminära uppgifter om arbetsskador år 2000

(arbetsskador registrerade senast den 3 augusti

2001) har bullerskadorna bland kvinnor ökat med

nästan 60 % under året. Kvinnorna svarade för drygt

en femtedel av alla bullerskador.

I AV:s föreskrifter om buller, AFS 1992:10, anges,

såsom påpekas i motion 2001/02:Bo217, 85 dB

(decibel) som gränsvärde för s.k. ekvivalent

ljudnivå[4] under en åttatimmars arbetsdag. I

föreskrifterna sägs bl.a. att arbetet skall planeras

och bedrivas så att bullerexponeringen för dem som

sysselsätts i verksamheten reduceras till lägsta,

praktiskt möjliga nivå med hänsyn till teknisk

utveckling och möjligheterna att begränsa bullret. I

föreskriften finns också bestämmelser om

arbetslokalens utformning. I EU-samarbetet behandlas

just nu ett förslag till nytt direktiv om buller.

Förslaget ligger hos Europaparlamentet för en andra

läsning. Enligt uppgift som utskottet inhämtat från

AV kommer direktivet sannolikt att innebära att

föreskrifterna om buller måste ändras. Bland annat

kommer eventuellt det nämnda gränsvärdet att sänkas.

I förslaget till direktiv ställs också upp krav på

arbetsgivaren vad gäller tillhandahållandet av

hörselskydd och information till personalen om

riskerna med buller. AV har med anledning av

förslaget till EG-direktiv redan påbörjat en

omarbetning av föreskriften i fråga.

Utskottet delar den oro som Vänsterpartiet och

Centerpartiet ger uttryck för vad gäller den

dramatiska ökningen av anmälda bullerskador hos

kvinnor anställda bl.a. inom barnomsorgen.

Bullerkällan är barnen, och ökningen av skadorna har

säkert flera förklaringar. Ljudnivån i förskolan har

sannolikt samband med bl.a. antalet barn på

avdelningarna, personaltäthet, hur det pedagogiska

arbetet läggs upp och hur lokalerna fungerar. I

sammanhanget kan påpekas att det numera finns

hörselskydd som reducerar hela ljudbilden utan att

vissa ljud försvinner helt.

Förutom nyss nämnda föreskrift om buller har,

beträffande förhållandena särskilt inom

barnomsorgen, AV:s föreskrift om arbetsplatsens

utformning, AFS 2000:42, relevans. I 34 § betonas

att det är viktigt att stor omsorg ägnas den

akustiska planeringen och att man i ett tidigt skede

i planeringsprocessen uppmärksammar eventuella

bullerkällor och hur man skall minimera riskerna med

dem. Vidare sägs att det är viktigt att beakta att

även den mänskliga rösten kan utgöra en bullerkälla,

exempelvis i samband med lekande barn på förskolor

och fritidshem. I lokaler avsedda för talad

kommunikation, exempelvis undervisningslokaler, har

rumsakustiken speciellt stor betydelse för lokalens

funktion. I föreskriften görs en hänvisning till

Boverkets byggregler (BFS 1993:57) vad gäller högsta

tillåtna ljudnivå för installationer i vårdlokaler,

fritidshem, förskolor o.d. i rum avsett för sömn och

vila samt i rum avsett för undervisning i skolor.

För förskolor och fritidshem finns också

föreskrifter i AFS 1986:19 enligt vilka

aktivitetsutrymme för barn samt kapprum och kök

skall vara utförda så att besvärande buller

motverkas.

Vidare vill utskottet nämna att

Arbetslivsinstitutet bedriver forskning om hur

elevers och lärares hälsa och arbetsförmåga påverkas

av buller, hur buller påverkar stress, risken för

hörselskador hos förskolepersonal och utveckling av

nya tekniker för utvärdering av störande buller.

Utskottet utgår från att frågan också

uppmärksammas inom ramen för de trepartssamtal om

ohälsan i arbetslivet som utskottet tidigare

refererat till.

Motionerna 2001/02:A314 yrkande 5 (v),

2001/02:A247 yrkande 11 och 2001/02:Bo217 yrkande 5

(mp) avstyrks med det anförda.

Elektromagnetiska fält, elöverkänslighet

Den ökade användningen av datorer, lysrör,

elektronisk styrning av utrustning och mobiltelefoni

har gjort att människor dagligen utsätts för

elektromagnetiska fält, inte minst i arbetsmiljön.

Det finns misstankar om att dessa fält kan orsaka

cancer. Forskning pågår bl.a. vid

Arbetslivsinstitutet om mobiltelefonins påverkan på

hälsan, nervsystemets påverkan av elektromagnetiska

fält och utveckling av mätmetoder.

Det numera nedlagda Rådet för Arbetslivsforskning

(RALF) gjorde för något år sedan på regeringens

uppdrag en sammanställning av den befintliga

kunskapen om elöverkänslighet. Rapporten, som för

närvarande bereds inom Regeringskansliet, visar på

en omfattande forskning vad gäller hälsorisker av

elektriska och magnetiska fält, elöverkänslighet,

mobil telekommunikation m.m. Forskningsrådet för

arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har fått i

uppdrag att utifrån rapporten bevaka frågor som rör

forskning om elöverkänslighet. Rådet är i dag, vid

sidan av universitet och högskolor och

Arbetslivsinstitutet, den huvudsakliga finansiären

av sådan forskning i Sverige.

Av detta framgår att det pågår

forskningsverksamhet på de områden som tas upp i

motionerna. Utskottet vill för sin del inte uttala

sig närmare om prioriteringar på forskningsområdet.

Motionerna 1999/2000:A215 yrkande 1 (mp),

1999/2000:A719 (s), 2000/01:A201 yrkande 3 (mp) och

2001/02:A210 yrkande 3 (mp) avstyrks därför.

Det finns gränsvärden för högfrekventa

elektromagnetiska fält som skyddar mot

värmeeffekter. För de lågfrekventa fälten saknas i

dag kunskaper om vilka egenskaper hos fälten som

eventuellt innebär risker och hur doser skall

värderas. År 1994 utarbetade den dåvarande

Arbetarskyddsstyrelsen (nuvarande AV), Boverket,

Elsäkerhetsverket, Socialstyrelsen och Statens

strålskyddsinstitut en gemensam vägledning som var

tänkt att vara ett stöd för beslutsfattare i frågor

om hälsorisker och elektromagnetiska fält.

Myndigheterna rekommenderar en försiktighetsprincip

som baseras främst på cancerrisker som inte kan

uteslutas. Om åtgärder, som generellt minskar

exponeringen, kan vidtas till rimliga kostnader och

konsekvenser i övrigt bör man sträva efter att

reducera fält som avviker starkt från vad som kan

anses normalt i den aktuella miljön. När det gäller

nya elanläggningar och byggnader bör man redan vid

planeringen sträva efter att utforma och placera

dessa så att exponeringen begränsas.

Utskottet avstyrker motionerna 1999/2000:A215

yrkandena 2 och 3 (mp), 2000/01:A201 yrkandena 1 och

2 (mp) och 2001/02:A210 yrkandena 1 och 2 (mp).

Isocyanater

Isocyanater är en grupp kemiska ämnen som används i

stora volymer och inom många branscher. De används

vid framställning av polyuretanplaster (skum, färg,

lack, lim). Sådana plaster används i t.ex. möbler,

bilinredningar och elektronikvaror. Det är vid

tillverkning eller vid stark uppvärmning av sådana

plaster som exponering kan ske. Användningen ökar.

Isocyanater medför hälsorisker framför allt vid

inandning i form av ånga, damm eller dimma.

Inandning kan orsaka slemhinneirritation med symtom

som liknar astma eller luftrörskatarr samt försämrad

lungfunktion. Isocyanater kan också verka

irriterande på ögon, hud och andningsvägar.

Isocyanat- astma, som är den dominerande

yrkesastman, är ofta långvarigt bestående. Mycket

låga gränsvärden gäller för isocyanaterna. Enligt AV

kan en allergisk person få påtagliga besvär även vid

halter långt under det hygieniska gränsvärdet.

Under åren 1992-1998 inkom till

Informationssystemet för arbetsskador (ISA) 213

anmälningar om arbetssjukdom där exponering för

isocyanater angetts som tänkbar orsak. Enligt AV kan

man i officiell statistik i Sverige se en klar

underrapportering av isocyanatskador, vilket kan

bero på att besvär inte kopplas ihop med

isocyanatexponering. Yrkeskategorier som anmäler

arbetsskada till följd av isocyanatanvändning är i

första hand lackerare och plastvaruarbetare.

Branscher där flest skador anmälts är

byggverksamhet, tillverkning av motorfordon samt

reparation och service av bilar.

Utskottet ser i likhet med motionärerna

isocyanaterna som ett mycket allvarligt

arbetsmiljöproblem. Det är angeläget att fästa

uppmärksamhet på de risker som är förknippade med

användningen.

Utskottet kan konstatera att det pågår verksamhet

för att minska riskerna för skador. Isocyanater är

ett prioriterat område i AV:s verksamhet, bl.a. i

verkets tillsyn. Ett arbete med att ta fram nya

gränsvärden pågår, och en omarbetning av AV:s

föreskrift om härdplaster (AFS 1996:4) skall inledas

inom kort. Forskning på området bedrivs bl.a. vid

Lunds universitets forskningsenhet för

arbetsmiljömedicin i Hässleholm. Utskottet

förutsätter att denna forskning fortsätter.

Utskottet anser mot bakgrund av vad som anförts

att det inte finns anledning att göra något

uttalande med anledning av motionerna 1999/2000:A724

(v), 2001/02:A325 (v), 2001/02:MJ357 (mp) och

2001/02:MJ390 (s), som därför avstyrks. Det bör dock

påpekas att frågan noga bör följas framöver.

Hygieniska gränsvärden

Enligt 18 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166) får

Arbetsmiljöverket meddela föreskrifter om

gränsvärden. Syftet är att gränsvärdet skall

förebygga att arbetstagarna på arbetsplatsen utsätts

för skadlig eller besvärande påverkan. Gränsvärdet

skall vara så lågt att den som i arbetet utsätts för

luftförorening eller annan störning som inte

överskrider gränsvärdet är skyddad mot skador eller

besvär på grund av denna. Av AV:s allmänna råd om

tillämpningen av föreskrifter om hygieniska

gränsvärden och åtgärder mot luftföroreningar (AFS

2000:3) framgår att det vid fastställandet av

svenska hygieniska gränsvärden också tas ekonomiska

och tekniska hänsyn. En revidering av föreskrifterna

om hygieniska gränsvärden görs kontinuerligt. Vid

revideringen omprövas vid behov tidigare gränsvärden

och nya gränsvärden tillförs.

Enligt vad som framförs i motion 2001/02:A352 (v)

bör inte hänsyn tas till ekonomiska och tekniska

faktorer vid bestämmandet av gränsvärden.

Utskottet kan sympatisera med tanken att

gränsvärdet noll i många sammanhang är det enda

värde som fullt ut garanterar en sund och säker

arbetsmiljö. Mycket av angelägen aktivitet kan dock

ha ogynnsamma effekter. Ofta gäller det att begränsa

risken för sådana effekter utan att hindra viktiga

verksamheter. Det kan därför vara klokt att införa

gränsvärden etappvis. Utskottet är inte berett att

ställa sig bakom det som sägs i motionen, som därmed

avstyrks.

I sammanhanget kan nämnas att regeringen i en

proposition som nyligen lämnats till riksdagen

föreslår ändringar i AML som innebär att det i lagen

uttryckligen kommer att anges att en utgångspunkt

skall vara att allt sådant som kan leda till ohälsa

eller olycksfall skall ändras eller ersättas så att

risken för ohälsa eller olycksfall minskar.

Skyddsutrustning och arbetsverktyg

Utskottet befarar i likhet med vad som sägs i

motionerna 2001/02:A247 och 2001/02:A260 att det kan

finnas brister på vissa arbetsplatser när det gäller

anpassningen av arbetsverktyg och skyddsutrustning,

t.ex. skyddskläder till båda könen på framför allt

kraftigt kvinnodominerade eller mansdominerade

arbetsplatser. Det kan dock konstateras att det i

varje fall vad gäller personlig skyddsutrustning

finns föreskrifter på området. Arbetsmiljöverket har

utfärdat föreskrifter om användning av personlig

skyddsutrustning (AFS 2001:3) i april förra året.

Enligt föreskrifterna jämställs med arbetsgivare

bl.a. den som anlitar inhyrd arbetskraft för att

utföra arbetet i sin verksamhet. Gemensamma

skyddsåtgärder prioriteras framför individinriktade.

Personlig skyddsutrustning skall användas när risken

inte kan undvikas eller begränsas tillräckligt

mycket genom allmänna tekniska skyddsåtgärder eller

arbetsorganisatoriska åtgärder. I AV:s allmänna råd

om tillämpningen av föreskrifterna om användning av

personlig skyddsutrustning anges bl.a. att personlig

skyddsutrustning ofta förutsätter en individuell

utprovning. Det kan ibland vara nödvändigt att prova

olika fabrikat och/eller storlekar av en

skyddsutrustning för att avsedd skyddseffekt och

rimlig bekvämlighet skall uppnås. Det är också

viktigt vid tillhandahållande av personlig

skyddsutrustning att hänsyn tas till människors

individuella förutsättningar och begränsningar,

t.ex. kvinnors och mäns olika förutsättningar

beroende på olikheter i kroppsmått och kroppsstyrka.

EG-direktivet 89/686/EEG om tillnärmning av

medlemsstaternas lagstiftning om personlig

skyddsutrustning innehåller bestämmelser om

harmoniserade standarder för sådan skyddsutrustning.

Skyddsutrustning skall testas vid auktoriserade

laboratorier. Enligt uppgift från AV finns det

misstankar om att vissa andningsskydd testats vid

för låga flöden av in- och utandningsluft, eftersom

hänsyn inte tagits till andning vid arbete. AV har

ansökt om EU-medel för ett projekt som syftar till

att mäta hur väl andningsskydden fungerar. Utskottet

utgår från att åtgärder vidtas också på andra

områden om det visar sig att testning av

skyddsutrustning i laboratorium är otillräcklig.

Utskottet anser att den reglering som finns på

området är tillfyllest och motionerna 2001/02:A247

yrkandena 9 och 10 (c) samt 2001/02:A260 (s)

avstyrks därför.

Våld och hot på arbetsplatsen

Enligt Arbetsmiljöundersökningen år 1999 uppgav 17,2

% av de sysselsatta kvinnorna och 10 % av de

sysselsatta männen att de utsatts för våld eller hot

om våld i arbetet under de senaste tolv månaderna.

Antalet anmälda arbetsskador av våld och hot ökade

mellan 1993 och 1999 med ca 80 %. För 1999 anmäldes

3 100 arbetsskador till följd av våld eller hot som

ledde till frånvaro, tandskada eller psykisk

reaktion. Det motsvarar drygt 5 % av alla

arbetsskador. I 7 av 10 fall är det en kvinna som

drabbas. Det beror i första hand på att våld och hot

främst förekommer i verksamheter där många kvinnor

arbetar. 6 av 10 anmälningar kommer från vård- och

omsorgssektorn.

År 2000 anmäldes 783 butiksrån, vilket är

betydligt fler än antalet anmälda bank- och postrån.

Åren 1998 och 1999 anmäldes inom bank och post drygt

2 arbetsskador per polisanmält rån. I detaljhandeln

anmäldes 1 arbetsskada bara för vart femte rån.

Huvudförklaringen anses vara, enligt AV, att man

inom detaljhandeln är mindre benägen att anmäla

arbetsskada eller saknar kunskap om arbetsgivarens

skyldigheter att göra en sådan anmälan.

Detaljhandeln tillhör de näringsgrenar som har

längst genomsnittlig sjuktid i samband med anmälda

arbetsskador till följd av våld och hot. Bara taxi

och linjebuss samt hotell och restaurang har längre

sjuktider. De delar av detaljhandeln som har högst

frekvens arbetsskador efter våld och hot är också de

som ofta har öppet under sena kvällar och nätter.

Våld och hot i arbetslivet är ett allvarligt

arbetsmiljöproblem. De som drabbas utsätts ofta för

någon form av skada, ibland i form av långvariga

psykiska besvär. Enligt utskottet är det en viktig

uppgift att motverka sådana arbetsskador. Regler om

detta återfinns i första hand i Arbetsmiljöverkets

föreskrifter om våld och hot i arbetsmiljön (AFS

1993:2). Även AV:s föreskrifter om ensamarbete (AFS

1982:3) kan vara av relevans i sammanhanget. Arbetet

skall enligt föreskrifterna ordnas så att risk för

våld och hot om våld så långt som möjligt förebyggs.

Arbetstagaren skall ha tillräcklig utbildning och

information och få tillräckliga instruktioner för

att kunna utföra arbetet säkert och med

tillfredsställande trygghet. Om en arbetsuppgift

innebär påtaglig risk för våld eller hot får den

inte utföras som ensamarbete. Tillbud och händelser

med våld eller hot om våld skall dokumenteras och

utredas. I de allmänna råden till föreskrifterna

anges att det är viktigt att risken för våld och hot

beaktas vid planering och anordnande av ensamarbete.

Enligt 2 § arbetsmiljöförordningen skall

arbetsgivaren anmäla allvarliga personskador eller

tillbud till yrkesinspektionen

(arbetsmiljöinspektionen). Denna bestämmelse är i

många fall tillämplig vid våld eller hot på

arbetsplatsen. Det bör ingå i arbetsgivarens rutiner

att våld och allvarliga hot om våld anmäls till

yrkesinspektionen (arbetsmiljöinspektionen), polisen

och försäkringskassan, sägs det i de allmänna råden.

Även om kunskaperna om anmälningsskyldigheten är

bristfälliga hos vissa arbetsgivare delar utskottet

inte uppfattningen att polisen bör åläggas en sådan

anmälningsskyldighet i förhållande till

arbetsmiljöinspektionen. Insatser bör i stället

göras för att sprida information om arbetsgivarnas

åligganden. Numera finns blankett för anmälan om

arbetsskada lätt tillgänglig på AV:s hemsida.

AV:s föreskrift om våld och hot på arbetsplatsen

täcker på ett bra sätt olika branscher och avser

såväl förebyggande åtgärder som åtgärder efter

inträffat skadefall. Det förefaller inte vara

nödvändigt med någon ytterligare reglering i frågan.

Arbetsmiljöverket har nyligen genomfört ett projekt

som avsåg våld och hot om våld i butiker. För

närvarande finns hos regeringen 18 stycken

överklagningsärenden som avser rån på

bensinstationer.

I avvaktan på beslut i dessa och med beaktande av

att även frågor om våld och hot i arbetslivet bör

kunna vara ett ämne för trepartssamtalen avstyrker

utskottet motionerna 1999/2000:A209 (s),

2000/01:A213 (s), 1999/2000:A219 yrkanden 5 (v),

2000/01:A232 yrkande 1 (s), 2000/01:A310 (s),

2000/01:A312 (s), 2001/02:A337 och 2001/02:A375.

**FOOTNOTES**

[2]:sta kommentaren i denna hearing. Jag

vill till sist bara rikta ett stort tack

till pane

[3]:len, till utskotte

[4]:ts ledamöter som har ställt frågor

och till alla er som har kommit hit,

medier och

Lokalt och regionalt

arbetsmiljöarbete, arbetsmiljölagen

och Arbetsmiljöverkets uppdrag

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om bl.a.

skyddsombud, Arbetsmiljöverkets uppdrag,

sanktioner och arbetsmiljölagen. Samtliga

motioner avstyrks. Jämför reservationerna 16

(v), 17 (m och kd), 18 (v), 19 (kd) och 20

(v).

Motioner

Skyddsombud

Vänsterpartiet anför följande i kommittémotion

2001/02:A315 (yrk 4). Arbetsmiljölagen omfattar

visserligen personer i arbetsmarknadspolitiska

program, men de regionala skyddsombuden har bara

tillträde till arbetsplatser där det finns anställda

medlemmar. Det leder till begränsningar i de

fackliga organisationernas möjligheter att bevaka

förhållandena vid exempelvis enmansföretag och

föreningar där det inte finns någon anställd medlem.

Regeringen bör återkomma med förslag till hur de

regionala skyddsombuden skall få tillträde till

arbetsplatser där det finns deltagare i ett

arbetsmarknadspolitiskt program.

Göte Wahlström och Carina Hägg (s) föreslår i motion

1999/2000:A232 att det görs en översyn av

arbetsmiljölagen. De anser att lokala fackliga

skydds- och arbetsplatsombud saknar viktiga

incitament för att aktivt driva frågor om förbättrad

arbetsmiljö framåt. Utbildningen för de lokala

skyddsombuden och personer i arbetsledande

funktioner bör stärkas. Liknande tankegångar

framförs av Göte Wahlström och Christina Nenes (s) i

motionerna 2000/01:A205 och 2001/02:A261.

Sven-Erik Sjöstrand (v) anser i motion 2001/02:A215

att arbetsmiljölagen bör ändras så att regionala

skyddsombud ges tillträdesrätt till arbetsplatser

även där det finns en skyddskommitté.

Arbetsmiljöverkets uppdrag

Vänsterpartiet begär i motion 2001/02:A315 (yrk. 3)

att regeringen återkommer till riksdagen med förslag

till hur ansvars-, tillsyns- och informationsfrågan

bättre skall organiseras för arbetsplatser som tar

emot personer vilka fått en placering inom ramen för

arbetsmarknadspolitiken.

Kristdemokraterna framför följande i kommittémotion

2000/01:A277 (yrk. 8). Arbetsmiljöverket måste

arbeta på ett aktivt sätt med såväl fysisk som

psykisk ohälsa. AV bör fungera som en närvarande och

uppsökande samarbetspartner för de företag,

organisationer och offentliga förvaltningar som vill

ha råd och stöd i arbetet mot ohälsa.

Internkontrollen bör förnyas, och AV bör se till att

den blir ett verksamt instrument på arbetsplatserna

i Sverige. Även i kommittémotion 2001/02:A246 (yrk.

8) betonar Kristdemokraterna vikten av att

Arbetsmiljöverket har en aktiv roll i arbetet mot

psykisk och fysisk ohälsa. Arbetet med

arbetsrelaterad stress bör ske med ett brett

perspektiv.

I flerpartimotion 1999/2000:N273 (yrk. 20) anför Per

Westerberg m.fl. (m, kd och fp) att det på

arbetarskyddsområdet finns en rad bestämmelser som i

sig kan vara positiva men som skapar problem för

småföretag. Yrkesinspektionen

(Arbetsmiljöinspektionen) bör därför vid den första

kontakten med företag redogöra för de krav som

ställs enligt arbetsmiljölagen och ge råd om vägar

att uppfylla dessa. Arbetarskyddsverket

(Arbetsmiljöverket) bör generellt fungera som

rådgivare i arbetarskyddsfrågor.

Arbetarskyddsstyrelsen (Arbetsmiljöverket) bör lägga

upp en idébank med exempel på hur andra har löst

säkerhetsproblem.

Marie Granlund och Britt-Marie Lindkvist (s)

föreslår i motion 2001/02:A298 att Arbetsmiljöverket

ges i uppdrag att prioritera frågor som rör

funktionshindrades arbetsmiljö och att sprida

information om de aktuella bestämmelserna.

Hillevi Larsson och Ronny Olander (s) anser i motion

2001/02:A326 (s) att det skall vara obligatoriskt

för varje arbetsplats att upprätta en

självdeklaration beträffande arbetsmiljön.

Arbetsmiljöverket bör få till uppgift att göra

blanketter för ändamålet och genom stickprov

kontrollera sanningshalten i uppgifterna. Felaktiga

uppgifter skall leda till böter enligt bestämda

tariffer. Den som har en dålig arbetsmiljö skall

besökas av Arbetsmiljöverket, och krav skall ställas

på arbetsgivaren att uppfylla lagens krav.

Sanktioner och viten

Vänsterpartiet anser i kommittémotion 2001/02:A315

(yrk. 2) att det mest centrala för att långsiktigt

minska arbetsrelaterad ohälsa är effektiva

sanktioner mot dem som bryter mot Arbetsmiljöverkets

föreskrift om systematiskt arbetsmiljöarbete.

Verkets föreskrifter är viktiga, och det måste bli

en tydligare koppling mellan bristande förebyggande

arbete och ekonomiska påföljder. Sanktionssystemet

bör förbättras så att arbetsgivarnas ekonomiska

incitament till förebyggande arbetsmiljöarbete

stärks. En sanktionsavgift på maximalt 100 000 kr är

av ringa betydelse för en arbetsgivare som har

omfattande tillgångar.

Hans Hoff och Nils-Göran Holmqvist (s) menar i

motion 2001/02:A307 att samhällets möjligheter att

komma åt och rätta till brister i arbetsmiljön måste

förbättras. Motionärerna efterlyser mer enhetliga

regler för vitesbeloppets storlek. Beloppets storlek

bör relateras till bolagets, myndighetens eller

kommunens omsättning, och ett riktmärke kan vara att

vitet skall uppgå till minst 50 % av verksamhetens

aktuella omsättning.

I motion 2000/01:A239 anför Hans Hoff och Lisbet

Calner (s) att Yrkesinspektionen

(Arbetsmiljöinspektionen) bör ges rätt att utfärda

vitesföreläggande även mot statliga arbetsgivare på

samma sätt som redan är möjligt vad gäller det

privata näringslivet och kommunal- och

landstingsverksamheten.

Nämndemän

Desirée Pethrus Engström (kd) föreslår i motion

2001/02:A286 (yrk. 1 och 2) ett tillkännagivande

till regeringen om att det bör klargöras huruvida

nämndemän omfattas av arbetsmiljölagen och vem som

har arbetsgivaransvaret för nämndemännen i

arbetsmiljöhänseende. Motionären ställer frågan vad

som exempelvis gäller i fråga om arbetsgivarens

krisstöd vid bombhot eller brand i en

domstolsbyggnad.

Utskottets ställningstagande

Skyddsombud

Enligt 6 kap. 8 § AML skall en skyddskommitté

tillsättas vid arbetsställe där minst 50

arbetstagare regelbundet sysselsätts. Regionalt

skyddsombud får utses av en lokal avdelning av

fackförbund eller jämförlig sammanslutning av

arbetstagare för ett arbetsställe där en

skyddskommitté inte har tillsatts (6 kap. 2 §

arbetsmiljölagen, AML).

Enligt 7 § lagen (2000:625) om

arbetsmarknadspolitiska program skall den som deltar

i ett sådant program inte anses som arbetstagare om

inte programmet gäller en anställning med

anställningsstöd eller lönebidrag eller skyddat

arbete. När ett program bedrivs på en arbetsplats

skall den som deltar i programmet dock likställas

med arbetstagare vid tillämpningen av

arbetsmiljölagen i vissa delar. Bland annat är 3

kap. AML om allmänna skyldigheter tillämpligt,

liksom 7 kap. AML om tillsyn. I 3 kap. 1 a § stadgas

att arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för

att åstadkomma en god arbetsmiljö. De regler i 6

kap. AML som närmare behandlar samverkan mellan

arbetsgivare och arbetstagare är dock undantagna,

bl.a. bestämmelsen om regionala skyddsombud.

Regeringen avser att inom ramen för

elvapunktsprogrammet för ökad hälsa i arbetslivet se

över bl.a. arbetsmiljölagens samverkansregler.

Utskottet ser i avvaktan på den översynen inte skäl

att göra något uttalande om ändringar i ovan nämnda

lagar med anledning av motionerna 2001/02:A215 (v)

och 2001/02:A315 yrkande 4 (v), som därför avstyrks.

I likhet med ett antal motionärer har utskottet

noterat ett minskat intresse för uppdrag som

skyddsombud. Antalet skyddsombud har minskat från

att ha varit ca 114 000 i början av 1990-talet till

under 90 000 år 2000.[5] Som tidigare nämnts bygger

arbetsmiljölagen på tanken om samverkan mellan

parterna på arbetsplatsen. Det är allvarligt om

förutsättningarna för denna samverkan försämras till

följd av färre delaktiga personer. Ansträngningar

måste göras för att få fler att ta aktiv del i

arbetsmiljöarbetet. Utskottet vill återigen hänvisa

till trepartssamtalen och den diskussion som

utskottet förutsätter bl.a. kommer att innefatta

samverkansreglerna och en ökad arbetsmiljökompetens.

Utskottet avstyrker därmed även motionerna

1999/200:A232 (s), 2000/01:A205 (s) och 2001/02:A261

(s).

Arbetsmiljöverkets uppdrag

Utskottet har i avsnittet ovan i korthet berört i

vilken omfattning AML är tillämplig på personer som

deltar i arbetsmarknadspolitiskt program och som är

placerade på en arbetsplats. Vänsterpartiet menar

att fackliga organisationer och regionala

skyddsombud har kraftigt begränsade möjligheter att

från arbetsmiljösynpunkt bevaka enmansföretag och

föreningar där deltagare i arbetsmarknadspolitiska

program arbetar.

I flerpartimotion 1999/2000:N273 framhålls vad

gäller småföretagen bl.a. att AV bör fungera som

rådgivare i arbetarskyddsfrågor.

Av AV:s årsredovisning för år 2001 framgår

följande. Ett av AV:s mål är att förbättra

verksamhetens information, service och

tillgänglighet, riktat främst till små och

medelstora företag. Under åren 2000 och 2001

genomförde AV en förstudie i syfte att motivera

småföretag att öka kunskaperna om gällande

arbetsmiljöregler. AV har under år 2002 startat ett

tillsynsprojekt med information riktad till olika

branscher. Verkets webbplats har utformats så att

information skall vara lättillgänglig på särskilda

ämnessidor. I årsredovisningen framhåller AV också

att föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete i

sin utformning är anpassad till små och medelstora

företag.

Av det anförda framgår att AV bedriver verksamhet

som syftar till att åtgärda de många gånger

bristande kunskaper som finns hos vissa småföretag

om arbetsmiljöfrågor. Utskottet ser ingen anledning

till något tillkännagivande med anledning av

motionerna 1999/2000:N273 yrkande 20 (m, kd och fp)

och 2001/02:315 yrkande 3 (v), som därmed avstyrks.

Föreskrifterna om Internkontroll av arbetsmiljön

har som framgått ovan efter revidering ändrat namn

till föreskrifter om Systematiskt arbetsmiljöarbete

(AFS 2001:1). AV har enligt egen uppgift i

årsredovisningen för år 2001 gjort stora insatser

för att introducera föreskrifterna. Flera olika

skrifter, broschyrer och annat informationsmaterial

har producerats och distribuerats. En tillsyns- och

annonskampanj har genomförts. Den del av AV:s

tillsyn som utgått från föreskrifterna om

systematiskt arbetsmiljöarbete har i hög grad varit

riktad mot offentlig sektor, särskilt verksamheten

inom kommun och landsting.

För AV:s verksamhetsgren Tillsyn är ett av målen

en minskning av ohälsan på grund av faktorer som har

samband med arbetets organisation och ledning. De

arbetsmiljöfaktorer som avses är sådana som kan

påverkas genom konkreta krav. Det kan gälla negativ

stress, sociala faktorer, arbetsbelastning, ensidigt

fysiskt arbete m.m. Det kan även gälla

arbetsanpassning. AV har med anledning av detta mål

under år 2001 startat ett flerårigt

utvecklingsprogram som syftar till att förstärka

tillsynen av arbetsmiljöfaktorerna i fråga. Femtio

personer har rekryterats med inriktning på de

organisatoriska och belastningsergonomiska områdena.

Flertalet inspektörer kommer att genomgå en

utbildning inom området arbetsorganisation och

stress. Ett tjugotal personer kommer dessutom att få

fördjupad utbildning på området. AV strävar också

efter att utveckla metoder för nya arbetssätt och

för tillsyn inom området. Inspektionsinsatserna har

haft sin tyngdpunkt inom offentlig sektor och då

särskilt inom skola, vård och omsorg. Med hänvisning

till den verksamhet som AV bedriver på området ser

utskottet inte något skäl till ett tillkännagivande

med anledning av motionerna 2000/01:A277 yrkande 8

(kd) och 2001/02:A246 (kd). De avstyrks därför.

Beträffande de funktionshindrade och deras

arbetsmiljö vill utskottet hänvisa till att

arbetsmiljölagen föreskriver att arbetsgivaren skall

se till att det i verksamheten finns en på lämpligt

sätt organiserad arbetsanpassnings- och

rehabiliteringsverksamhet för fullgörandet av de

uppgifter som enligt arbetsmiljölagen och lagen om

allmän försäkring åvilar arbetsgivaren. AV har en

särskild föreskrift om arbetsanpassning och

rehabilitering (AFS 1994:1). Där ges anvisningar om

hur arbetsgivaren skall organisera verksamheten med

arbetsanpassning och rehabilitering för

arbetstagarna. I föreskrifterna Arbetsplatsens

utformning (AFS 2000:42) åläggs arbetsgivaren att

se till att arbetsplatser, arbetslokaler och

personalutrymmen, om det behövs, skall vara

tillgängliga för att kunna användas även av

arbetstagare med nedsatt rörelse-, syn- och

hörselförmåga. Det åligger AV att i sin

tillsynsverksamhet kontrollera om föreskrifterna

efterlevs. Därmed avstyrks motion 2001/02:A298 (s).

I motion 2001/02:A326 föreslås bl.a. en skyldighet

för arbetsgivare att upprätta självdeklaration

beträffande arbetsmiljön, liksom att AV bör få till

uppgift att besöka den arbetsgivare som har dålig

arbetsmiljö. Förslaget i motionen har likheter med

det som lämnats av HpH-utredningen om att

arbetsgivare skall vara skyldiga dels att redovisa

sjukfrånvaron i årsredovisningen, dels att till AV

anmäla om sjukfrånvaron på arbetsplatsen uppgår

till en viss nivå. Tanken är att AV då skall kunna

använda anmälningarna som underlag i

tillsynsverksamheten. HpH-utredningens förslag

bereds för närvarande i Regeringskansliet. I

avvaktan på att denna beredning slutförs avstyrks

motion 2001/02:A326 (s).

Sanktioner och viten

Beträffande Vänsterpartiets motion om en tydligare

koppling mellan bristande arbetsmiljöarbete och

sanktioner vill utskottet först anföra följande.

Arbetsmiljöverket kan enligt 8 kap. 5 § AML

föreskriva ett en särskild avgift (sanktionsavgift)

skall betalas om en överträdelse skett av

föreskrifter som meddelats med stöd av 4 kap. 1-3 §§

eller 8 § första stycket AML. Enligt förarbetena

till bestämmelsen innebär detta att en

sanktionsavgift kan bli aktuell bl.a. när

överträdelse skett av föreskrifter om

produktkontroll beträffande tekniska anordningar

(prop. 1993/94:186). Utskottet kan konstatera att

överväganden om eventuellt införande av ekonomiska

styrmedel för arbetsgivarna för att förebygga ohälsa

görs inom ramen för trepartsdialogen. Med hänvisning

till dessa överväganden anser utskottet att frågan

om sanktioner bör avvaktas. Motion 2001/02:A315

yrkande 2 (v) avstyrks därför.

Arbetsmiljöverket får enligt 7 kap. 7 § AML

meddela de förelägganden eller förbud som behövs för

att lagen eller föreskrifter som har meddelats med

stöd av lagen skall efterlevas. Beslutet får förenas

med vite. Generella regler om vite finns i lagen

(1985:206) om vite. Vite skall fastställas till ett

belopp som med hänsyn till vad som är känt om de

ekonomiska förhållandena hos den som skall

föreläggas och till omständigheterna i övrigt kan

antas förmå honom att följa det föreläggande som är

förenat med vitet. I den allmänna bedömning som

skall göras enligt huvudprincipen bör, enligt

förarbetena till lagen (prop. 1984/85:96), bl.a.

angelägenhetsgraden av de påbud eller förbud som

föreläggandet avser vägas in. Utskottet anser inte

att det är rimligt att fastställa som någon allmän

princip att vite enligt arbetsmiljölagen skall

bestämmas till en viss procentsats av arbetsgivarens

omsättning. I princip gäller också att staten inte

kan föreläggas vite (prop. 1984/85:96). Motionerna

2000/01:A239 (s) och 2001/02:A307 (s) avstyrks

därmed.

Nämndemän

Utskottet har med anledning av motion 2001/02:A286

under hand varit i kontakt med Domstolsverket

angående frågan om nämndemän omfattas av

arbetsmiljölagen och vem som har arbetsgivaransvaret

för dem enligt den lagen. Tjänstemän vid

Domstolsverket har uppgett följande. I samband med

att ett antal nämndemän förolyckades vid

Estoniakatastrofen uppmärksammades att nämndemännen

inte omfattades av den tjänstereseförsäkring som

Domstolsverket tecknat för anställda inom

domstolsväsendet. Numera omfattas nämndemännen av

denna tjänstereseförsäkring liksom av den

trygghetsförsäkring vid arbetsskada som

Domstolsverket tecknat. Trygghetsförsäkringen vid

arbetsskada gäller olycksfall i arbetet. I övrigt

uppger Domstolsverket att frågan om

arbetsgivaransvar för nämndemän vid deras

tjänstgöring i domstol inte är klarlagd.

Domstolsverket är dock uppmärksammat på frågan. Med

det anförda avstyrks motion 2001/02: A286 yrkande 1

och 2 (kd).

Övrigt

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner som bl.a.

rör forskning i arbetslivsfrågor, integritet

och om alkohol och droger på arbetsplatsen.

Samtliga motioner avstyrks. Jämför

reservation 21 (kd).

Motioner

Arbetslivsinstitutet

Tomas Högström (m) föreslår i motion 2001/02:A369

att Arbetslivsinstitutet läggs ner och att dess

forsknings- och utvecklingsanslag överförs till

lämpliga universitet och högskolor och att

verksamheten i övrigt överförs till andra

myndigheter.

Åke Sandström (c) föreslår å sin sida i motion

2001/02:A383 att administrationen för

Arbetslivsinstitutets verksamhet flyttas från

Stockholm till Umeå.

Forskningsfrågor

Ronny Olander och Britt-Marie Lindkvist (båda s)

anser i motion 2000/01:A240 att det finns ett behov

av ökad forskning om vuxenmobbning.

Marie Granlund (s) efterlyser mer forskning om

mångfald i arbetslivet i motion 2001/02:A297. Hon

anser att det är angeläget att studera hur

bakgrundsfaktorer som kön, etnicitet,

funktionshinder och social bakgrund påverkar

individens möjligheter till rekrytering och

befordran. Ett annat viktigt forskningsområde är

enligt motionären hur olikheter med avseende på kön,

etnicitet, ålder etc. inom arbetsgrupper påverkar

gruppens prestationsförmåga, problemlösning,

beslutsfattande och samarbete.

Integritet

Carina Hägg (s) anser i motion 1999/2000:A718 att de

psykologiska anställningstesterna bör bli föremål

för en översyn. De frågor som bör tas upp är vad som

gäller för den personliga integriteten, förvaring av

testresultat, utformning och utvärdering av tester

och ansvaret för styrande värderingar för testens

utformning. Motionären betonar att det bör tas fram

en policy för anställningstester för den del av

arbetsmarknaden som ligger inom det statliga

ansvarsområdet för att säkra den personliga

integriteten vid psykologiska anställningstest.

Alkohol och droger

Helena Zakariasén och Ann-Kristine Johansson (båda

s) anför i motion 2001/02:A254 att det inte bör

vara tillåtet för ungdomar under 18 år och som

arbetar i butik att sälja folköl och cider.

Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström (m) framhåller i

motion 2001/02:So27 (yrk. 17) att det är viktigt att

verka för narkotikafria arbetsmiljöer. Det bör

finnas lagstiftning om att alla arbetsplatser skall

ha en alkohol- och narkotikapolicy och ett

handlingsprogram för att genomföra denna. Det bör

bli möjligt att använda narkotikatester.

I motion 2000/01:A253 anför Yvonne Oscarsson (v)

följande. Den som har alkoholproblem finns ofta på

en arbetsplats. Genom att det finns ett fungerande

policydokument och handlingsplaner på arbetsplatsen

kan förekomsten av alkohol- och drogberoende

förebyggas. Arbetarskyddsstyrelsen

(Arbetsmiljöverket) har föreskrifter om

arbetsgivarens ansvar för missbruk av alkohol och

andra berusningsmedel. Arbetarskyddsstyrelsen

(Arbetsmiljöverket) bör ges i uppdrag att i

samarbete med Folkhälsoinstitutet genomföra

informationsinsatser så att fler arbetsplatser

utarbetar alkoholprogram eller handlingsplaner mot

alkohol.

"Säljsekter"

Carina Hägg och Raimo Pärssinen (båda s) anser i

motion 1999/2000:A716 att s.k. säljsekters

anställnings- och personalmetoder bör uppmärksammas.

Arbetstagarna i en säljsekt arbetar inte mot fast

lön utan enbart mot provision. De arbetar

tillsammans i grupp och reser ofta runt i olika

länder mot betalning i form av logi och frukost. De

får arbeta alla dagar i veckan, och arbetsdagarna är

långa. För många ungdomar som börjar arbeta i en

säljsekt är det svårt att ta sig ur efter påverkan i

form av utskällningar och smicker.

Utskottets ställningstagande

Arbetslivsinstitutet

Arbetslivsinstitutet kommer inom kort att

omstrukturera verksamheten. Institutet blir mindre

både vad gäller verksamhet och antalet anställda.

Institutets verksamhet kommer att vara uppdelad

efter områdena arbetshälsa, arbetsmarknad, arbetets

organisering, ergonomi och belastning, fysikaliska

och kemiska hälsorisker samt integrations- och

utvecklingsprocesser. Verksamheten kommer också att

flyttas från Solna till lokaler i centrala

Stockholm. Nyordningen gäller från den 1 juli i år.

Utskottet ställer sig inte bakom förslag om att

lägga ned eller flytta Arbetslivsinstitutet.

Motionerna 2001/02:A369 (m) och 2001/02:A383 (c)

avstyrks därmed.

Forskningsfrågor

Utskottet anser i likhet med vad som sägs i motion

2001/02:A297 att frågan om hur olikheter i

arbetstagares bakgrund påverkar kulturen på en

arbetsplats, bl.a. i form av beslutsfattande är ett

angeläget forskningsområde, liksom förekomsten av

vuxenmobbning. Utskottet har tidigare framfört sin

ståndpunkt att de närmare prioriteringarna för hur

forskningsmedel skall fördelas inte är en

riksdagsfråga. Motionerna 2000/01:A240 (s) och

2001/02:A297 (s) avstyrks.

Integritet

Den s.k. Integritetsutredningen har i dagarna

överlämnat betänkandet Personlig integritet i

arbetslivet (2002:18) till regeringen. I betänkandet

föreslås att en ny lag införs - lagen om skydd för

personlig integritet i arbetslivet. I den föreslagna

lagen finns bestämmelser om användningen av

personlighetstest. Betänkandet skall

remissbehandlas. Utskottet är i avvaktan på detta

inte berett att göra något uttalande med anledning

av motion 1999/2000:A718 (s) som därför avstyrks.

Alkohol och droger

I alkohollagen (1994:1738) finns bestämmelser om att

den som inte har fyllt 20 år inte får bedriva

försäljning av alkoholdrycker. Denna bestämmelse

gäller dock inte försäljningspersonal. Det finns

inte heller i arbetsmiljölagen någon regel som

hindrar att minderåriga arbetar i butiker där det

säljs folköl och cider. Enligt utskottet skulle en

sådan reglering begränsa möjligheterna för

studerande och andra ungdomar att arbeta bl.a. i

vanliga livsmedelsbutiker. Däremot kan det säkert i

vissa fall vara mindre lämpligt att minderåriga

arbetar ensamma i sådana butiker kvällar och helger.

Utskottet är dock inte berett att ställa sig bakom

det förslag som lämnas i motion 2001/02:A254 om

införandet av en åldersgräns för sådan personal.

Motionen avstyrks därför.

Enligt AV:s föreskrifter om arbetsanpassning och

rehabilitering (AFS 1994:1) skall arbetsgivarens

rutiner för detta omfatta också missbruk av alkohol

och andra berusningsmedel. Enligt de allmänna råden

till föreskriften kan arbetsgivaren ta fram ett

handlingsprogram för hur olika slag av missbruk

skall hanteras. Av handlingsprogrammet bör enligt

råden framgå vilken policy som gäller beträffande

bruk av alkohol och droger på arbetet. Det bör

framgå hur arbetsledningen kan arbeta förebyggande

genom t.ex. informationsmaterial,

arbetsplatsträffar, utbildningar och organiserad

stödverksamhet. Det är lämpligt, sägs det vidare,

att rutinerna finns i skriftlig form. Utskottet kan

hålla med om att det är viktigt att det upprättas

sådana handlingsplaner som råden avser. Enligt vad

som framgår av Folkhälsoinstitutets hemsida har

institutet som ett led i den nationella

handlingsplanen för att förebygga alkoholskador ett

regeringsuppdrag att arbeta med fortbildning för all

personal som arbetar med alkohol- och

narkotikaförebyggande insatser. Uppdraget skall

avrapporteras den 1 april 2002. Enligt vad

regeringen anför i elvapunktsprogrammet för ökad

hälsa i arbetslivet är det angeläget att

arbetsgivare ges starkare incitament att förebygga

alkohol- och narkotikamissbruk och att rehabilitera

anställda med missbruksproblem. Utskottet

sympatiserar med dessa tankegångar och avvaktar

regeringens beredning av frågan.

Beträffande drog- och narkotikatester vill

utskottet återigen hänvisa till

Integritetsutredningens nyligen publicerade

betänkande Personlig integritet i arbetslivet, som

bl.a. innehåller förslag som gäller medicinska

undersökningar och drogkontroller. Betänkandet skall

remissbehandlas, och i avvaktan på det avstår

utskottet från att uttala sig i frågan.

Motionerna 2000/01:A253 (v) och 2001/02:So27

yrkande 17 (m) avstyrks.

"Säljsekter"

Utskottet kan hålla med om att sådana

anställningsförhållanden som beskrivs i motion

1999/2000:A716 om "säljsekter" inte är acceptabla.

Utskottet konstaterar att de arbetsrättsliga regler

som finns på den svenska arbetsmarknaden också

gäller för dessa. Utskottet hänvisar också i denna

fråga till vad som sagts i inledningen om att

negativ stress i arbetslivet måste motverkas.

Utskottet ser ingen anledning till ett

tillkännagivande i frågan. Motion 1999/2000:A716 (s)

avstyrks med detta.

**FOOTNOTES**

[5]: andra åhörare, för att lyssna på

denna hearing. Jag vill till medierna

säga att det

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. Ohälsa och arbetsmiljö (punkt 1,

motiveringen) (m)

av Mikael Odenberg (m), Kent Olsson (m), Patrik

Norinder (m) och Henrik Westman (m).

Ställningstagande

Vi anser att texten under rubriken Utskottet i

avsnittet Allmänna frågor som rör arbetslivet, ökad

ohälsa och stress borde ha följande lydelse:

Vi har vid många tillfällen påpekat att den bild

som utskottets majoritet och regeringen tecknar av

förhållandena på arbetsmarknaden inte är en sann

bild av verkligheten. Regeringens politik har varit

helt inriktad på att flytta runt de arbetslösa i

statistikkolumnerna i syfte att minska den

redovisade, öppna arbetslösheten. Under år 2000

bedrevs därtill en mycket expansiv

arbetsmarknadspolitik med kraftigt ökade

åtgärdsvolymer, trots att konjunkturen då var stark

och efterfrågan på arbetskraft ökande. Om man

bortser från statistiken och i stället ser till

människorna kan läget på arbetsmarknaden inte

beskrivas på annat sätt än som alarmerande; den

verkliga arbetslösheten (öppet arbetslösa, i

arbetsmarknadsåtgärder, latent arbetssökande,

arbetslösa i Kunskapslyftet samt undersysselsatta)

uppgår då till över 700 000 människor, vilket är 16

% och inte de 4 % som det talas om i regeringens

högtidstal.

Ett av de mest akuta samhällsproblemen i dag är

det kraftigt ökande antalet sjukskrivna och då

särskilt långtidssjukskrivna. De långtidssjukskrivna

uppgår i dag till nära 300 000, vilket skall adderas

till de ovannämnda

700 000 arbetslösa. Ytterligare drygt 440 000 står

utanför arbetsmarknaden, därför att de har

förtidspensionerats - inte sällan just av

arbetsmarknadsskäl. En vanlig vardag är det alltså i

vårt land mer än 1,4 miljoner människor i arbetsför

ålder som står utanför arbetsmarknaden och inte kan

gå till något jobb.

Inte heller i ett internationellt perspektiv

framstår Sverige som något föredöme. Bland EU:s 15

medlemsländer kommer Sverige först på 12:e plats när

man jämför sysselsättningsutvecklingen sedan hösten

1994, då Socialdemokraterna övertog regeringsmakten

i vårt land.

Globaliseringen, den snabba teknikutvecklingen och

en hårdnande konkurrens har medfört en snabbare

produktivitetsutveckling under de senaste tio åren.

Vi värjer oss dock mot att utskottets majoritet så

ensidigt förknippar denna utveckling med utslagning

från arbetslivet, ohälsa och annat elände. Den

strukturomvandling som sker på arbetsmarknaden och i

näringslivet är i grunden positiv och en

förutsättning för att det skall vara möjligt att

erbjuda oss medborgare en ökad välfärd.

Sjukförsäkringens kostnader i statens budget

beräknas till 108 miljarder kronor för år 2002.

Kostnaderna för förtidspension, sjukpenning och

rehabiliteringspenning har ökat med 750 miljoner

kronor per månad under åren 2000 och 2001. Mellan

november 1997 och november 2001 ökade kostnaderna

för de långa sjukskrivningarna med 110 %. Vi har

räknat ut att var sjunde skattekrona går till att

betala långa sjukskrivningar och till

förtidspensioner. Det är lika mycket som alla

fritidshem, grundskolor och gymnasieskolor kostar

tillsammans. Utvecklingen inger stark oro, och det

är obegripligt att regeringen förhållit sig så

passiv i frågan.

Främst anställda i den offentliga sektorn är

drabbade. Av HpH-utredningen (SOU 2002:5) framgår

att kvinnorna har 60 % överrepresentation när det

gäller långa sjukskrivningar. Anställda i den

offentliga sektorn är också överrepresenterade i

statistiken. Det är uppenbart att de offentliga

arbetsgivarna har svårigheter att skapa en

arbetsmiljö som förebygger stress och minskar

ohälsa.

Den svenska arbetsmarknaden är i betydligt högre

grad än i många andra länder könssegregerad. Det är

i offentlig verksamhet som många kvinnor arbetar.

Som framgår av det som nyss sagts är särskilt

kvinnor drabbade av sämre arbetsmiljö och

arbetsvillkor. Detta gäller särskilt vård- och

omsorgssektorerna. Vi tror att en förklaring till

detta är att många kvinnor är hänvisade till en enda

arbetsgivare. Det innebär inte sällan sämre

löneutveckling, mindre inflytande och höga krav på

anpassning. Vi är övertygade om att de offentliga

monopolen måste brytas. Om fler arbetsgivare

konkurrerar om personalen kan bättre löner

åstadkommas för de många kvinnor i yrken med lång

utbildning som i dag är underbetalda i framför allt

vård- och omsorgssektorn. Det skulle också öppna

fler karriärvägar och ge möjligheter att arbeta i

arbetsorganisationer som bättre tar till vara sina

anställdas intressen. Det har visat sig att

verksamheter som utåt sett är "demokratiskt styrda"

i själva verket är hierarkiskt uppbyggda och utan

möjligheter för den enskilde arbetstagaren till

inflytande. Undersökningar har följaktligen visat

att många av Kommunalarbetareförbundets medlemmar är

positiva till privata alternativ inom vård och

omsorg.

Olika utredningar om ohälsan har avlöst varandra

under de senaste åren. Vi är förbluffade över att

regeringen inte visar mer handlingskraft och också

kommer med konkreta förslag till lösningar. Inte

heller det elvapunktsprogram som regeringen

presenterade i budgetpropositionen för år 2002, och

som utskottets majoritet talar så varmt om,

innehåller några konkreta förslag. Idén tycks vara

att det mesta skall lösas genom samtal med

arbetsmarknadens parter.

Regeringen borde i stället vidta åtgärder för att

bryta de offentliga monopolen. Det skulle åstadkomma

en mer differentierad och mindre könssegregerad

arbetsmarknad och medföra ett större inflytande över

de egna arbetsvillkoren för den enskilde individen.

Det förebyggande arbetet mot ohälsa måste även i

övrigt få en tydligare inriktning mot den enskilde

individen. Villkoren i arbetslivet bör göras mer

flexibla så att människor får ökat inflytande över

den egna arbetstiden och arbetsmiljön.

I debatten har det under många år förts fram

förslag om en generell och lagstiftad förkortning av

arbetstiden. Undersökningar har emellertid visat att

de flesta arbetstagarna är nöjda med arbetstidens

längd. Det finns däremot många yrkesverksamma som

har önskemål om att arbetstiden utformas annorlunda

och med en större flexibilitet under en arbetsvecka.

Tanken på en "standardiserad" arbetstid är

förlegad. Beslut om arbetstidens längd skall inte

fattas i riksdagen av politiker, utan på

arbetsplatserna av dem som berörs. Vi är också

skeptiska till idén om ett friår. Det kan säkert

vara attraktivt för en del att få avbrott från

arbetet men det löser knappast de stora problem med

ohälsa som finns i dag.

Åldersdiskrimineringen i arbetslivet förefaller

att tillta trots att antalet äldre ökar. Detta är

lika oacceptabelt som etnisk och all annan

diskriminering. Förutom att det är

otillfredsställande för den enskilde individen som

drabbas är det också ett problem för samhället i

stort. Det råder brist på arbetskraft i vissa

branscher och inom vissa områden. Vi har inte råd

att låta värdefull arbetskraft stå utanför

arbetslivet, utan måste dra nytta av all den kunskap

och erfarenhet som finns i vårt samhälle.

I samband med budgetberedningen har vi lämnat

förslag om arbetslivsforskning och myndigheterna på

området.

Vi är ense med utskottets majoritet att

samtliga motioner i avsnittet Allmänna

frågor som rör arbetslivet, ökad ohälsa och

stress bör avslås.

2. Ohälsa och arbetsmiljö (punkt 1) (kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande

i reservation 2. Riksdagen bifaller därmed

motionerna 2000/01:A277 yrkandena 1 och 6,

2001/02:A244 yrkande 1 samt 2001/02:A246

yrkande 6.

Ställningstagande

Det är viktigt att diskussionen om den ökade ohälsan

utgår från människan i ett helhetsperspektiv. För

att människor skall må bra måste samhället formas

utifrån begrepp som gemenskap och solidaritet. Den

ökande ohälsan kan inte enbart anses bero på hur

arbetslivet eller arbetsmarknaden fungerar. Snarare

är det fråga om att människor måste få balans mellan

arbete och hem- och familjeliv i tillvaron.

Den snabba teknikutvecklingen och förändringar av

marknader har medfört ett högre livstempo för många.

En ökad internationalisering och en hårdnande

konkurrens ställer högre krav på företag,

organisationer, egenanställda och arbetstagare att

vara flexibla. De börsnoterade bolagen har

aktieägare som kräver avkastning på sina satsade

pengar. Gränserna mellan arbetstid och fritid

luckras upp alltmer. Många tar med sig arbetet hem

och upplever att krav ställs på ständig

tillgänglighet för arbetet. Utvecklingen har lett

till stress och olika sjukdomar.

Samhället måste ta en del av ansvaret för att

hejda utvecklingen, liksom arbetsgivarna och de

enskilda individer som riskerar att drabbas.

Samhällets ansvar och politikernas uppgift är att

ge goda förutsättningar för ett sunt företagande och

ett friskt arbetsliv såväl i offentlig som privat

sektor. Goda möjligheter för ökad rörlighet i

arbetslivet, kombinerat med trygghet, bör

eftersträvas. Införandet av vinstdelningssystem i

arbetslivet och att ge förutsättningar för

kompetensutveckling är några åtgärder som vi

förespråkar.

Också den enskilde individen har att ta ansvar

för sin hälsa och för att han eller hon har en bra

balans mellan arbete och fritid. Den enskilde måste

våga framföra klagomål på arbetsplatsen, komma med

förslag till förbättringar och se till att han eller

hon har en bra arbetsbeskrivning. Den enskilde måste

också själv ta ansvar för att ta tid för

sammanhängande återhämtning och vila.

Arbetsgivaren, å sin sida, måste sträva efter att

arbetet organiseras så att människor inte slits ut

och se till att det ställs rimliga krav på de

anställda. Varje arbetstagare måste ges en tydlig

arbetsbeskrivning. Arbetsgivarna bör också sträva

efter att införa flexibel förläggning av arbetstid

utifrån verksamhetens behov och de anställdas

önskemål, att informera om rutiner när det gäller

framförandet av klagomål, att uppmuntra och bevilja

tjänstledighet för vård av barn, både för mammor och

pappor, att göra anställda delaktiga och att ta vara

på deras idéer för att utveckla verksamheten.

Utvecklingssamtal och kompetensutveckling är andra

viktiga faktorer för att öka trivseln i arbetslivet.

Kristdemokraterna ser allvarligt på det stora

antalet sjukskrivna inom den offentliga sektorn,

liksom att diagnosen utbrändhet är vanligast där,

och på svårigheten att rekrytera personal inom denna

sektor.

Den offentliga sektorns särskilda problem måste

uppmärksammas. Om personalen har goda arbetsvillkor

och känner delaktighet i verksamheten blir

personalrekrytering ett mindre problem. Tillväxt och

lönsamhet kan baseras på personalens välbefinnande

och medinflytande. Frågor om de anställdas

delaktighet och inflytande samt deras

kompetensutveckling måste ventileras. Det är viktigt

att Sveriges största arbetsgivare tar sitt ansvar på

allvar. Erbjudande om trygga arbeten, med möjlighet

till flexibel arbetstidsförläggning och rik

möjlighet till kompetensutveckling, är några viktiga

faktorer för framtidens personalpolitik inom den

offentliga sektorn. Detta är angeläget inte minst ur

jämställdhetssynpunkt, eftersom många yrkesgrupper

inom offentlig sektor domineras av kvinnor.

Vad vi nu har anfört bör ges regeringen till

känna. Vi tillstyrker därmed motionerna

2000/01:A277 yrkandena 1 och 6 (kd),

2001/02:A244 yrkande 1 (kd) och 2001/02:A246

yrkande 6 (kd).

3. Utredning om ohälsa (punkt 3) (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande

i reservation 3. Riksdagen bifaller därmed

motionerna 1999/2000:A220 yrkande 4 och

2001/02:A247 yrkande 3 i denna del och avslår

motionerna 1999/2000:A242, 1999/2000:A270,

1999/2000:A726, 2000/01:A256 yrkande 1,

2000/01:A313, 2001/02:A304 och 2001/02:A385

yrkande 6.

Ställningstagande

Problematiken med stigande sjukfrånvaro och

sjuknärvaro måste enligt min mening i första

hand betraktas som ett arbetsmiljöproblem.

Arbetsgivare och fackföreningar har ett

gemensamt ansvar för att komma till rätta

med problemet. Till skillnad från utskottets

majoritet anser jag att regeringen inte

vidtagit tillräckliga åtgärder för att komma

till rätta med ohälsoproblemet. Problemen

med ohälsan är i dag så stora, bl.a. genom

de stora utgiftsökningar som faller på

staten, att det är nödvändigt att tillsätta

en parlamentarisk utredning för att belysa

arbetsmarknadens ohälsoproblem och

socialförsäkringarna i ett sammanhang. Detta

bör ges regeringen till känna. Jag

tillstyrker därför motionerna 1999/2000:A220

yrkande 4 (c) och 2001/02:A247 yrkande 3 i

denna del (c). Motionerna 1999/2000:A242

(s), 1999/2000:A270 (s), 1999/2000:A726 (s),

2000/01:A256 yrkande 1 (mp), 2000/01:A313

(v), 2001/02:A304 (v) och 2001/02:A385

yrkande 6 (mp) avstyrks.

4. Frågor inom ramen för trepartssamtal m.m.

(punkt 4) (kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande

i reservation 4. Riksdagen bifaller därmed

motion 2000/01:A277 yrkande 3 i denna del och

avslår motionerna 2000/01:A225 yrkande 4,

2000/01:A262, 2001/02:A229 yrkande 11 i denna

del, 2001/02:A247 yrkandena 6 och 7,

2001/02:A292, 2001/02:A330, 2001/02:A333,

2001/02:A342, 2001/02:A360, 2001/02:A385

yrkande 5 och 2001/02:Sf395 yrkande 4.

Ställningstagande

En förutsättning för att både kvinnor och män skall

kunna utvecklas i sina yrkesroller och samtidigt

kunna fungera i den viktiga föräldrarollen är att

arbetslivet blir mer barnvänligt. Att vårda och

fostra barn bör ses som en kompetenshöjande uppgift.

Vi är oroade över att det föds allt färre barn i

Sverige i dag. Mycket tyder på att en ökad

förvärvsfrekvens, högre tempo i arbetslivet och ökad

arbetslöshet med därtill ökad rädsla för att förlora

jobbet försvårar situationen för föräldrar. En

familjepolitik som tar sin utgångspunkt i att barnen

får en trygg och harmonisk uppväxt, där föräldrar

och barn får mer tid med varandra, skulle motverka

de stressymtom som nu ökar.

Vi är kritiska till riksdagens beslut att införa

maxtaxa i barnomsorgen. Barn kommer att vistas

längre tid i förskolan och stressen för både

föräldrar och barn kommer att öka. Vi förespråkar i

stället att ansvar och resurser ges till

föräldrarna. Föräldrarna bör ges ansvaret att själva

utforma sin vardag och att kunna välja den

barnomsorgsform som de anser bäst. En generös

föräldraförsäkring, möjlighet till föräldraledighet

i åtminstone tre år med tillgång till ett

barnomsorgskonto och tillgång till god barnomsorg av

olika slag som kan väljas efter barnets och

föräldrarnas önskemål är viktiga inslag för att

underlätta kombinationen föräldraskap och arbetsliv.

Om föräldrar ges möjlighet till flexibel

förläggning av arbetstiden skulle de kunna minska

barnens dagliga vistelsetid i barnomsorg eller

skolbarnsomsorg. Att öka förutsättningarna för

distansarbete kan vara ett sätt att underlätta för

föräldrar att kombinera familjeliv med arbetsliv. Vi

ser också positivt på s.k. job-sharing, där två

parter med likartad kompetens delar på ett jobb för

att klara t.ex. barnomsorg på ett familjenära sätt.

Att förlägga arbetstiden så att det går att förena

arbete med familjeliv är en angelägenhet för

framtidsinriktade arbetsgivare.

Vi vill framhålla att stressen måste minska också

i hemmen. Möjligheten att köpa privata tjänster

såsom städning, tvätt, trädgårdsskötsel,

fönsterputsning, bilvård osv., måste öka. Vi

kristdemokrater föreslår därför sänkt skatt på

hushållsnära tjänster. Det skulle ge lägre priser

och ett antal nya jobb. Det skulle möjliggöra även

för låg- och medelinkomsttagare att kunna välja bort

arbetsuppgifter i hemmet till förmån för andra

aktiviteter, alternativt vila.

Vad vi anfört i denna reservation bör ges regeringen

till känna. Motion 2000/01:A277 yrkande 3 (kd) i

denna del bör tillstyrkas. Vi är ense med

majoriteten att motionerna 2000/01:A225 yrkande 4

(fp), 2000/01:A262 (s), 2001/02:A229 yrkande 11 i

denna del (fp), 2001/02:A247 yrkandena 6 och 7 (c),

2001/02: A292 (s), 2001/02:A330 (s), 2001/02:A333

(s), 2001/02:A342 (s), 2001/02:A360 (s),

2001/02:A385 yrkande 5 (mp) och 2001/02:Sf395

yrkande 4 (fp) bör avslås.

5. Frågor inom ramen för trepartssamtal m.m.

(punkt 4) (c och fp)

av Margareta Andersson (c) och Elver Jonsson

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 5. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2000/01:A225 yrkande 4, 2001/02:A229 yrkande 11 i

denna del och 2001/02:Sf395 yrkande 4 och avslår

motionerna 2000/01:A262, 2000/01:A277 yrkande 3 i

denna del, 2001/02:A247 yrkandena 6 och 7,

2001/02:A292, 2001/02:A330, 2001/02:A333,

2001/02:A342, 2001/02:A360 samt 2001/02:A385 yrkande

5.

Ställningstagande

Det blir allt vanligare att människor sjukskrivs med

diagnosen utbrändhet eller för andra psykiska

besvär. Det behövs därför nya verktyg för att

förbättra och bedöma arbetsmiljön. Det bör göras

kvalitetsbedömningar av den sociala arbetsmiljön och

personalpolitiken. I Sverige finns en lång tradition

av att uppmärksamma och åtgärda fysiska problem som

buller och avgaser på våra arbetsplatser. I

framtiden krävs det att lagstiftare, arbetsgivare

och fackföreningsrörelse också förmår ta

arbetsplatsernas mjuka arbetssjukdomar stress och

psykosocial ohälsa på större allvar. Kortsiktiga

neddragningar som går ut på att till varje pris

spara på personal i slimmade verksamheter kan bli

kontraproduktiva. Det behövs en ny syn på

arbetsorganisation och ledning om vi skall kunna ta

vara på den guldgruva som medarbetarnas resurser och

engagemang för verksamheten utgör. Människor måste

få mer makt över den egna arbetsmiljön. Detta bör

ges regeringen till känna.

Motionerna 2000/01:A225 yrkande 4 (fp),

2001/02:A229 yrkande 11 i denna del (fp) och

2001/02:Sf395 yrkande 4 (fp) tillstyrks därmed. Vi

avstyrker motionerna 2000/01:A262 (s), 2000/01:A277

yrkande 3 i denna del (kd), 2001/02:A247 yrkandena 6

och 7 (c), 2001/02:A292 (s), 2001/02:A330 (s),

2001/02:A333 (s), 2001/02:A342 (s), 2001/02:A360

(s) och 2001/02:A385 yrkande 5 (mp).

6. Arbetstid och friår (punkt 6) (kd, c och

fp)

av Margareta Andersson (c), Stefan Attefall (kd),

Maria Larsson (kd) och Elver Jonsson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 6. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2000/01:A277 yrkande 3 i denna del, 2001/02:A229

yrkande 11 i denna del och 2001/02:A247 yrkande 3 i

denna del samt avslår motionerna 2001/02:A220

yrkandena 8 och 9 samt 2001/02:A385 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi är kritiska till de tankegångar som ibland

framförs i debatten om en generell lagstiftning om

förkortad arbetstid. Vi befarar att en sådan lösning

snarare skulle innebära en ökad stress. Däremot är

vi övertygade om att en mer flexibel arbetstid kan

vara en bra lösning för många.

Flera försök visar att arbetsrelaterade sjukdomar

minskar om arbetstagarnas inflytande över

arbetstiden ökar. De anställda får ett större

självbestämmande och en ökad livskvalitet samtidigt

som det blir möjligt för den som så vill att arbeta

full tid. En mer flexibel arbetstid skulle

underlätta för människor att förena yrkeslivet med

föräldraskap, fritidsintressen eller studier. Även

arbetsgivare gynnas av friare arbetstider.

Vi tillstyrker därmed motionerna 2000/01:A277

yrkande 3 i denna del (kd), 2001/02:A229

yrkande 11 delvis (fp) och 2001/02:A247

yrkande 3 i denna del (c) och avstyrker

motionerna 2001/02:A220 yrkandena 8 och 9

(mp) samt 2001/02:A385 yrkande 2 (mp).

7. Äldrekompetenscentrum (punkt 7) (kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande

i reservation 7. Riksdagen bifaller därmed

motion 2001/02:A204 yrkande 3.

Ställningstagande

I dag har äldre svårt att komma tillbaka till

arbetslivet efter långtidssjukskrivning eller

långtidsarbetslöshet. Äldre får ofta lämna sin

anställning först när arbetsgivaren drar ned på

antalet anställda. Enligt vår uppfattning förekommer

det åldersdiskriminering i arbetslivet, något som

måste ändras. Aktuell forskning visar att ålder inte

är en avgörande faktor för människors kapacitet på

arbetsplatsen. Många äldre har erfarenhet och

kompetens som gör dem till skickliga yrkesutövare.

Den lojalitet och det engagemang som många äldre har

skapar stabilitet på arbetsplatsen.

Kristdemokraterna menar att det måste skapas

större möjligheter för fler äldre att delta längre

tid i arbetslivet. En rad åtgärder bör därför vidtas

för att åstadkomma detta. En sådan åtgärd som vi

kristdemokrater föreslår är att ett kompetenscentrum

för utveckling av en god seniorpolitik i arbetslivet

prövas. Det kan med fördel samlokaliseras med

Arbetsmiljöverket. Arbetsgivare skall där kunna få

konsultstöd och rådgivning vid introduktion och

genomförande av en aktiv seniorpolitik vid

företagen.

Vi förordar med det anförda att motion

2001/02:A204 yrkande 3 tillstyrks.

8. Forskning om ohälsa (punkt 8) (c och fp)

av Margareta Andersson (c) och Elver Jonsson

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 8. Riksdagen bifaller därmed motionerna

1999/2000:So226 yrkande 5, 2000/01:So549 yrkande 7

och 2001/02:So497 yrkande 12 och avslår motionerna

2000/01:A233, 2000/01:A238 och 2001/02:A377

yrkandena 2-4.

Ställningstagande

I Sverige har vi kommit långt när det gäller att

minska riskerna för fysiska skador i arbetsmiljön.

Trots detta är antalet sjukskrivna mycket högt,

liksom antalet anmälda arbetsskador och

arbetssjukdomar. Belastningsskadorna i

rörelseorganen utgör drygt 60 % av de inrapporterade

fallen av arbetssjukdomar. Psykosociala problem är

ett annat område som kommit i förgrunden.

Arbetslivsinstitutet är en viktig aktör när det

gäller att ta fram och sprida kunskap om hur

arbetsplatser kan utformas för att främja hälsa och

förebygga ohälsa. Det finns många områden där det

råder brist på kunskap och där forskning bör

stimuleras. Bland annat följande frågor måste,

enligt vår mening, belysas i forskningssammanhang.

Hur kan t.ex. arbetets positiva effekter för hälsa

och välbefinnande förstärkas? Hur kan man minska

stress och enformighet i arbetet? Hur kan man få

ansvar och makt över den egna arbetssituationen?

Vilken är helhetsbilden av den totala

arbetsbelastningen, dvs. summan av yrkesarbete och

hemarbete? Hur ser den ut i olika faser av livet för

män och kvinnor? Detta bör ges regeringen till

känna.

Vi menar att motionerna 1999/2000:So226 yrkande

5 (fp), 2000/01:So549 yrkande 7 (fp) och

2001/02:So497 yrkande 12 (fp) bör

tillstyrkas. Vi avstyrker motionerna

2000/01:A233 (kd), 2000/01:A238 (s) och

2001/02:A377 yrkandena 2-4 (s).

9. Fonder (punkt 9) (mp)

av Barbro Feltzing (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande

i reservation 9. Riksdagen bifaller därmed

motionerna 1999/2000:A722 yrkande 3,

2000/01:A256 yrkande 2, 2001/02:A220 yrkande 2

och 2001/02:A385 yrkande 3 samt avslår motion

2000/01:A242.

Ställningstagande

Miljöpartiet föreslår att det inrättas en fond för

att förebygga och åtgärda stress och utbrändhet i

arbetslivet. Grupper eller organisationer skall

kunna ansöka om medel från fonden till projekt eller

åtgärder för ökad hälsa och minskad stress på

arbetsplatsen. En sådan fond kan medverka till att

utveckla en god arbetsmiljö och en bra

arbetsorganisation, som förenar utvecklande

arbetsvillkor med en effektiv produktion.

Jag tillstyrker med det anförda motionerna

1999/2000:A722 yrkande 3 (mp), 2000/01:A256

yrkande 2 (mp), 2001/02:A220 yrkande 2 (mp)

och 2001/02:A385 yrkande 3 (mp). Motion

2000/01:A242 (s) avstyrks.

10. Sjukvård i företagshälsovården (punkt 10)

(m)

av Mikael Odenberg (m), Kent Olsson (m), Patrik

Norinder (m) och Henrik Westman (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande

i reservation 10. Riksdagen bifaller därmed

motion 2001/02:A242 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

För att ytterligare utveckla företagshälsovården

anser vi moderater att det är angeläget att

företagshälsovården får möjlighet att även arbeta

med hälso- och sjukvård.

I dagens stressade samhälle är det många

yrkesverksamma som skulle uppskatta den närhet till

medicinsk kunskap som företagshälsovården skulle

kunna erbjuda om den gavs möjlighet.

Företagshälsovården skulle på så sätt kunna avlasta

vårdcentraler och andra läkarmottagningar.

Kostnaderna för ohälsa orsakad av arbete uppstår i

såväl företaget som samhället och hos den enskilde

individen. Vi moderater vill utveckla

försäkringsfinansieringen inom sjukförsäkringen och

rehabiliteringen. Med en tydlig koppling mellan

socialförsäkringssystemet och företagshälsovården

ges en förskjutning mot företagshälsovårdens

förebyggande och rehabiliterande funktion. Från

många instanser riktas kritik mot att den

arbetslivsinriktade rehabiliteringen inte fungerar,

vare sig ur arbetslivets, försäkringskassans, hälso-

och sjukvårdens eller individens perspektiv. Vi

menar att företagshälsovårdens verksamhet inom

hälso- och sjukvård bör ersättas enligt samma

principer som privat hälso- och sjukvård ansluten

till försäkringskassan. Det som nu klassificeras som

företagshälsovård skall även fortsättningsvis

finansieras enligt de principer som gäller i dag.

Detta bör ges regeringen till känna.

Vi tillstyrker därmed motion 2001/02:A242

yrkandena 1 och 2 (m).

11. Företagshälsovård i övrigt (punkt 12) (c

och fp)

av Margareta Andersson (c) och Elver Jonsson

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande

i reservation 11. Riksdagen bifaller därmed

motionerna 2001/02:A247 yrkande 8 och

2001/02:Sf395 yrkande 9 samt avslår motionerna

1999/2000:Sf304 yrkande 7, 2000/01:A275,

2001/02:A283 yrkandena 1 och 2, 2001/02:A309,

2001/02:A371 och 2001/02:A377 yrkande 1.

Ställningstagande

Av Statskontorets rapport Utnyttja

företagshälsovården bättre, 2001:29, framgår att

85 % av de största privata företagen och 73 % av de

medelstora företagen har avtal med

företagshälsovård. De små företagen avviker dock

markant genom att endast 28 % av dem anlitar

företagshälsovård enligt avtal.

Företagshälsovården borde för många företag vara

en värdefull resurs i arbetsmiljöarbetet.

Arbetsgivarens ansvar för att förebygga sjukdom och

arbetsskada och för rehabilitering av den

sjukskrivne måste betonas. Här måste

företagshälsovården spela en större roll än i dag.

Regeringen bör därför återkomma med förslag som

förbättrar förutsättningarna för företag att anlita

den kompetens för förebyggande insatser som

företagshälsovården kan bidra med.

Det beslut om att avveckla allt offentligt

ekonomiskt engagemang i företagshälsovården som

riksdagen fattade för snart tio år sedan måste

omprövas i ljuset av den senaste utvecklingen. Vi är

inte redo att föreslå ett generellt statsbidrag till

företagshälsovården. Försäkringskassan bör dock

kunna träffa överenskommelser med arbetsplatser med

många långa sjukfall om att köpa in medicinsk

expertis (företagshälsovård). Försäkringskassan bör

också, menar vi, i vissa fall kunna ge ekonomiskt

stöd till verksamhet inom företagshälsovårdens ram.

Vad vi här har anfört bör ges regeringen till

känna. Motionerna 2001/02:A247 yrkande 8 (c) och

2001/02:Sf395 yrkande 9 (fp) tillstyrks därmed. Vi

är ense med majoriteten om att motionerna

1999/2000:Sf304 yrkande 7, 2000/01:A275,

2001/02:A283 yrkandena 1 och 2, 2001/02:A309,

2001/02:A371 och 2001/02:A377 yrkande 1 bör avslås.

12. Buller (punkt 13) (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 13

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande

i reservation 12. Riksdagen bifaller därmed

motion 2001/02:A247 yrkande 11 samt avslår

motionerna 2001/02:A314 yrkande 5 och

2001/02:Bo217 yrkande 5.

Ställningstagande

Liksom majoriteten noterar jag att bullerskador hos

kvinnor har ökat med närmare 60 % under kort tid. En

stor del av denna ökning torde ha skett inom den

offentliga sektorn, där kvinnor är kraftigt

överrepresenterade.

Jag har också tagit del av tidigare

undersökningar, som visar bl.a. att risken för att

drabbas av tinnitus inom förskolan har ökat

kraftigt. Orsaken till detta kan vara att större

barngrupper vistas i lokaler som inte är anpassade

för detta. Vidare kan valet av byggnadsmaterial

påverka resonansen i lokalerna. Införandet av

maxtaxan inom förskolan riskerar att leda till att

barngrupperna blir ännu större. Situationen blir då

än mer utsatt för både barn och personal. Liknande

problem finns inom andra områden av den offentliga

sektorn. Ett program för bullerdämpande åtgärder i

offentliga lokaler bör därför utformas. Detta bör

ges regeringen till känna.

Jag tillstyrker motion 2001/02:A247 yrkande 11

(c) och avstyrker motionerna 2001/02:A314

yrkande 5 (v) samt 2001/02:Bo217 yrkande 5

(mp).

13. Elektromagnetiska fält m.m. (punkt 14) (mp)

av Barbro Feltzing (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande

i reservation 13. Riksdagen bifaller därmed

motionerna 1999/2000:A215 yrkandena 1-3,

2000/01:A201 yrkandena 1-3 och 2001/02:A210

yrkandena 1-3 och avslår motion 1999/2000:A719.

Ställningstagande

Det råder delade meningar om elektromagnetiska fält

är skadliga för människan. Resultat av

undersökningar och forskning världen över visar dock

indikationer på att det finns risker för

hjärntumörer och kromosomförändringar på grund av

påverkan från starka elektromagnetiska fält. En

undersökning gjord i USA har visat att lågfrekventa

elektromagnetiska fält stör fosterutvecklingen hos

bl.a. kycklingembryon. Fältmätningar har också

blivit utförda i spårvagnar i Norrköping.

Sverige har inga gränsvärden. Det finns dock

länder som infört sådana, t.ex. Italien där det

finns en lag som förbjuder för hög strålning från

elektromagnetiska fält. I USA har helt nyligen

skadestånd utbetalats för sjukdom orsakad av

elektromagnetisk strålning.

Magnetfälten mäts i µ-tesla. Rekommendationen

ligger vid arbete i magnetfält på högst 0,20,3 µT.

Datorer klarar i allmänhet denna gräns, men inte

batteriladdare, transformatorer och annan utrustning

som har elektromagnetiska fält på 10 µT. Dessa

apparater finns vid förarplatsen hos

spårvagnsförare, och uppmätta värden där ligger på

3-4 µT och upp till 10 µT. Variationen beror på att

värdena skiljer sig när spårvagnen står stilla och

vid starter. Spårvagnsförare är alltså en grupp som

är mycket utsatt för starka elektromagnetiska fält.

Förhållandet för lokförare och tågpersonal är

likartat. Jämförs värdena på dessa arbetsplatser

avseende elektromagnetisk strålning med de

rekommenderade värdena för byggnader såsom skolor,

daghem och lekplatser är skillnaden väsentlig. För

de senare är rekommendationen att det högsta värdet

blott skall vara 0,2 µT.

Forskningen på området bör öka och fler studier

göras, så att riskerna för dem som utövar sitt yrke

i elektromagnetiska fält kan minimeras.

Eftersom undersökningar och rapporter världen över

visar på risker för hjärntumörer och

kromosomförändringar måste ett stort mått av

försiktighet iakttas och mätningar genomföras

regelbundet. Barn som vistats vid kraftledningar har

i hög grad utvecklat hjärntumörer. Många kvinnor i

fertil ålder återfinns i ovan beskrivna

yrkesgrupper, såsom spårvagnsförare, och detta talar

ytterligare för att försiktighetsprincipen måste

vara vägledande med tanke på eventuella hälsorisker.

Gränsvärden bör alltså finnas för arbeten som

genomförs under inverkan av elektromagnetiska fält.

Detta bör ges regeringen tillkänna. Jag

tillstyrker därmed motionerna 1999/2000:A215

yrkandena 1-3 (mp), 2000/01:A201 yrkandena 1-3 (mp)

och 2001/02:A210 yrkandena 1-3 (mp). Motion

1999/2000:A719 (s) avstyrks.

14. Hygieniska gränsvärden (punkt 16) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 14. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A352.

Ställningstagande

Enligt den senaste tillgängliga statistiken beräknas

kemiska hälsorisker orsaka ca 6 000 yrkessjukdomar

per år. Statistik skall dock tolkas med

försiktighet. Ofta kan inte de kemiska hälsoriskerna

uppfattas av våra sinnen. Ibland kan de ge

hälsoeffekter med lång latenstid.

Det hygieniska gränsvärdet är ingen gräns mellan

farligt och ofarligt. Det är snarare ett uttryck för

vad samhället anser vara acceptabelt. När

gränsvärdet fastställs tas bl.a. hänsyn till

tekniska och ekonomiska faktorer. Det är komplicerat

och svårt att bedöma kemiska hälsorisker. Vi befarar

att många av våra gränsvärden är för högt satta med

tanke på att ingen tillräckligt känner till de

långtidsverkande effekterna av olika kemiska ämnen

som cancer, genetiska skador, nervskador osv.

Därtill kommer att det bara är i några fall som

samverkan mellan enskilda ämnen studerats.

Även om samhället har lärt sig att hantera en del

av riskerna så är kunskapen om många av våra

kemikalier alltjämt otillräcklig.

Försiktighetsprincipen vad gäller kemikalier bör

därför gälla i alla situationer. Om det finns risk

att ett kemiskt ämne medför fosterskador bör ämnet

förbjudas och ersättas med säkra alternativ. I

produktionen och i samband med exponering bör alltid

försiktighet krävas, speciellt när kunskapen om

ämnets egenskaper är bristfällig. Ämnet kan

förorsaka cancer på längre sikt.

För att få bättre och säkrare gränsvärdenivåer bör

samhället vid gränsvärdebedömningen gå ifrån de

tekniska och ekonomiska avvägningarna, anser vi.

Gränsvärden bör vara baserade på vetenskapliga

underlag där de medicinska underlagen och risken för

både långsiktiga och kortsiktiga besvär övervägs.

Regeringen bör utvärdera effekterna av nuvarande

system för utarbetandet av gränsvärden och komma med

förslag om hur säkrare gränsvärdenivåer skall

utarbetas. Denna utvärdering skall också innehålla

ett tydligt genderperspektiv. Detta bör ges

regeringen till känna. Vi tillstyrker därmed motion

2001/02:A352.

15. Skyddsutrustning m.m. (punkt 17) (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 17

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande

i reservation 15. Riksdagen bifaller därmed

motion 2001/02:A247 yrkandena 9 och 10 samt

avslår motion 2001/02:A260.

Ställningstagande

Att anställda har tillgång till en väl fungerande

skyddsutrustning är av betydelse för att förebygga

arbetsskador. I arbetet med att ta fram adekvat

skyddsutrustning har bl.a. företagshälsovården en

stor uppgift. Det är viktigt att utformningen på

skyddsutrustningen är sådan att den uppmuntrar till

användning. Skyddsutrustning med dålig passform och

vars vikt och tillgänglighet inte passar

arbetstagaren kommer sällan eller aldrig till

användning. En stor del av dagens skyddsutrustning

är utformad efter traditionella könsmönster på

arbetsmarknaden. Detta innebär att utrustning inom

exempelvis vård och omsorg ofta är utformad efter

kvinnors storlekar medan det motsatta gäller inom

traditionellt manliga yrkesgrupper.

Detta ställer till problem för personal som är

behovs- eller projektanställd och uppdragstagare som

är i behov av en personlig skyddsutrustning.

Arbetsgivare bör ha ett ansvar för att även dessa

grupper skall ha tillgång till en personlig

skyddsutrustning utformad efter dessas behov och

förutsättningar.

De mätningar som ligger till grund för

skyddsutrustningens standard måste ske under

realistiska förhållanden och inte i

laboratoriemiljö. Detta är nödvändigt för att ett

adekvat skydd skall kunna erbjudas vid användning på

arbetsplatsen. Regeringen bör ta initiativ till en

översyn av under vilka förhållanden dagens

skyddsutrustningar testas. Detta bör ges regeringen

till känna.

Jag tillstyrker därmed Centerpartiets motion

2001/02:A247 yrkandena 9 och 10 (c). Motion

2001/02:A260 (s) avstyrks.

16. Regionala skyddsombud (punkt 19) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande

i reservation 16. Riksdagen bifaller därmed

motion 2001/02:A315 yrkande 4 och avslår

motion 2001/02:A215.

Ställningstagande

Som majoriteten konstaterar skall den som deltar i

ett arbetsmarknadspolitiskt program likställas med

en arbetstagare vid tillämpningen av vissa delar av

arbetsmiljölagen. Detta innebär att den som är

anordnare av en plats inom ramen för ett

arbetsmarknadspolitiskt program också har ett

arbetsmiljöansvar för den person som deltar i

programmet. Enligt vad vi har erfarit är kunskapen

om detta varierande. I vissa fall saknas den helt.

De regionala skyddsombuden har bara tillträdesrätt

till arbetsplatser där det finns anställda

medlemmar. Detta innebär att de fackliga

organisationerna och de regionala skyddsombuden har

kraftigt begränsade möjligheter att bevaka

placeringar gjorda t.ex. vid enmansföretag och

föreningar där det inte finns någon anställd medlem.

Vi i Vänsterpartiet anser att regeringen till

riksdagen bör återkomma med förslag om hur de

regionala skyddsombuden skall få tillträde också

till arbetsplatser där det finns deltagare i

arbetsmarknadspolitiska program. Deltagaren bör

jämställas med anställda även när det gäller den

bestämmelse i arbetsmiljölagen som handlar om

tillträdesrätt för regionala skyddsombud.

Detta bör enligt vår mening ges regeringen till

känna. Motion 2001/02:A315 yrkande 4 (v)

tillstyrks. Motion 2001/02:A215 (v)

avstyrks.

17. Småföretag m.m. (punkt 21) (m och kd)

av Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd),

Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Maria

Larsson (kd) och Henrik Westman (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 17. Riksdagen bifaller därmed motion

1999/2000:N273 yrkande 20 och avslår motion

2001/02:A315 yrkande 3.

Ställningstagande

På arbetsmiljöområdet finns det en rad bestämmelser

som i sig kan vara positiva men som på olika sätt

skapar problem för många småföretag. Reglerna är i

vissa fall svåra att förstå och tillämpa.

Arbetsmiljöverket bör därför fungera som rådgivare i

arbetsmiljöfrågor. I samband med att

Arbetsmiljöinspektionen har sin första kontakt med

ett företag bör den redogöra för de krav som ställs

enligt arbetsmiljölagen och enligt

Arbetsmiljöverkets föreskrifter och ge råd om vägar

att uppfylla dessa bestämmelser. Speciellt viktigt

är det för småföretag att få information om hur

systematiskt arbetsmiljöarbete bör bedrivas. Som

hjälp till småföretag bör Arbetsmiljöverket lägga

upp en idébank med exempel på hur andra löst

säkerhetsproblemen.

Vad vi här har anfört bör ges regeringen till

känna. Motion 1999/2000:N273 yrkande 20 (m,

kd och fp) tillstyrks därmed. Vi delar

majoritetens ställningstagande vad gäller

motion 2001/02:A315 yrkande 3 (v) som därmed

avstyrks.

18. Småföretag m.m. (punkt 21) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande

i reservation 18. Riksdagen bifaller därmed

motion 2001/02:A315 yrkande 3 och avslår motion

1999/2000:N273 yrkande 20.

Ställningstagande

I reservation 16 behandlar vi det arbetsmiljöansvar

en anordnare av ett arbetsmarknadspolitiskt program

har gentemot deltagaren. I denna reservation

återkommer vi till denna fråga.

Som tidigare nämnts är kunskaperna på området

bristfälliga. Vi har fått uppfattningen att de

fackliga organisationerna inte har information om

var någonstans det finns personer placerade i

arbetsmarknadspolitiska program. Vi befarar att

detta gäller också Arbetsmiljöinspektionen. Det

innebär att verkets tillsyn på många arbetsplatser

är bristfällig och att de fackliga organisationerna

inte på ett tillfredsställande sätt kan bevaka

placeringar gjorda vid sådana företag eller

föreningar.

Vi i Vänsterpartiet anser mot den bakgrunden att

det är angeläget att regeringen återkommer till

riksdagen med förslag om hur ansvars-, tillsyns- och

informationsfrågan bättre skall organiseras vad

gäller de arbetsplatser som tar emot personer vilka

får en placering inom ramen för

arbetsmarknadspolitiken.

Detta bör ges regeringen till känna och därmed

tillstyrker vi motion 2001/02:A315 yrkande 3

(v). Vi ser däremot ingen anledning att

ställa oss bakom de förslag som lämnas i

motion 1999/2000:N273 yrkande 20 (m, kd och

fp), vilken motion därför avstyrks.

19. Systematiskt arbetsmiljöarbete m.m.

(punkt 22) (kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande

i reservation 19. Riksdagen bifaller därmed

motionerna 2000/01:A277 yrkande 8 och

2001/02:A246 yrkande 8.

Ställningstagande

Arbetsmiljöverket måste arbeta på ett aktivt sätt

med såväl fysisk som psykisk ohälsa. Arbetet med

arbetsrelaterad stress bör ske med ett sådant brett

perspektiv som vi anfört i reservation 2. Det

förebyggande arbetets betydelse kan inte

överskattas. Det är varje arbetsgivares skyldighet

att genomföra "systematiskt arbetsmiljöarbete" på

varje arbetsplats. Hela personalen skall involveras

i arbetet. Det ger en ökad medvetenhet om hur ett

hälsofrämjande arbetsliv kan skapas så att människor

trivs och mår bra.

I reservation 17 har vi tillsammans med

företrädare för Moderaterna pekat på att det är

viktigt att Arbetsmiljöverket fungerar som rådgivare

gentemot småföretag i arbetsmiljöfrågor. Vi menar

att verket även i övrigt bör fungera som en

uppsökande samarbetspartner för de företag,

organisationer och offentliga förvaltningar som vill

ha råd och stöd i arbetet med fysisk och psykisk

ohälsa. En annan viktig uppgift för verket är att se

till att det systematiska arbetsmiljöarbetet blir

ett verksamt instrument på arbetsplatserna.

Vad vi här har anfört bör ges regeringen till

känna. Vi tillstyrker därmed motionerna

2000/01:A277 yrkande 8 (kd) och 2001/02:A246

yrkande 8 (kd).

20. Sanktioner (punkt 24) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 24 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande

i reservation 20. Riksdagen bifaller därmed

motion 2001/02:A315 yrkande 2.

Ställningstagande

Antalet arbetsplatsolyckor ökar och det är enligt

vår mening ett mycket allvarligt problem. De

utredningar som görs av polis och åklagare i sådana

sammanhang leder oftast inte till någon form av

ansvar för brott eller att påföljd döms ut.

Det kanske mest centrala för att långsiktigt

minska arbetsrelaterad ohälsa är att det finns

effektiva sanktioner mot dem som bryter mot AV:s

föreskrift om systematiskt arbetsmiljöarbete.

Sanktioner vid brott vid enskilda olyckor är

viktiga. Än mer viktigt är dock att det förebyggande

arbetsmiljöarbetet fungerar, att system och rutiner

finns för sådant arbete och att underbemanning och

dålig arbetsorganisation åtgärdas.

För arbetsgivare med omfattande tillgångar är

en sanktionsavgift på 100 000 kronor av

ringa betydelse. Arbetsmiljöverkets

föreskrifter är viktiga att följa om

arbetsrelaterad ohälsa skall minska. Det

måste därför bli en tydligare koppling

mellan bristande förebyggande arbete och

ekonomiska påföljder. Sanktionssystemet bör

förbättras så att arbetsgivarnas ekonomiska

incitament till förebyggande

arbetsmiljöarbete stärks. Detta bör ges

regeringen till känna. Vi tillstyrker därmed

motion 2001/02:A315 yrkande 2.

21. Nämndemän (punkt 26) (kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande

i reservation 21. Riksdagen bifaller därmed

motion 2001/02:A286 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

För många domare och nämndemän kan deltagande i

förhandlingar i domstol innebära en hög

säkerhetsrisk. De kan råka ut för exempelvis ett

fritagningsförsök med knivhot, skjutning i

rättssalen eller liknande vid en domstol. De kan

också drabbas om en domstol bombhotas eller om en

brand bryter ut. De bör då ha tillgång till olika

stödinsatser, krissamtal, utbildning i dessa frågor

etc.

Bland annat Arbetsmiljöverkets föreskrifter om

Första hjälpen och krisstöd (AFS 1999:7) och

föreskrifter om Systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS

2001:1 tidigare Internkontroll) är tillämpliga i

dessa fall. I dessa föreskrifter regleras

arbetsgivarens arbetsmiljöansvar vid bl.a.

olycksfall och katastrofer på arbetsplatsen.

För nämndemännen, som är förtroendevalda och inte

anställda vid domstolarna, är det oklart vem som

skall anses ha arbetsmiljöansvaret enligt

arbetsmiljölagen och ovan nämnda föreskrifter. Är

det den domstol som betalar ut arvodet till

nämndemännen eller Domstolsverket eller någon annan?

Enligt vad utskottets majoritet anfört har

utskottet haft underhandskontakter med

Domstolsverket i frågan. Domstolsverket har

bekräftat vad som anförs i motion 2001/02:A286 om

att frågan aldrig prövats och att det juridiska

läget är oklart. Det finns därför inget som helst

skäl att inte bifalla denna motion. Det bör ges

regeringen till känna att frågan snart måste

utredas. Motion 2001/02:A286 yrkandena 1 och 2 (kd)

tillstyrks därför.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden.

1. Rehabilitering (c och fp)

av Margareta Andersson (c) och Elver Jonsson

(fp).

Det ökade antalet långtidssjukskrivningar och

diagnoser med stressrelaterade sjukdomar tyder på

att den nuvarande arbetsmiljölagstiftningen inte är

tillfredsställande. Utredningar visar att det är få

som får tillgång till rehabilitering. Arbetsgivarna

har redan i dag ett stort, men otydligt, ansvar för

de anställdas rehabilitering. Innebörden av

rehabiliteringsansvaret tolkas olika av olika

arbetsgivare.

Det operativa ansvaret för rehabiliteringen har

förskjutits till fyra olika instanser, nämligen

landstingens hälso- och sjukvård, försäkringskassan,

kommunernas socialtjänst och statens

arbetsförmedling. Dessvärre står det klart att

rehabiliteringen inte fungerar och att det saknas

incitament för att de olika sektorerna skall bidra

med finansiering av rehabiliteringen. En samordning

av insatserna skulle väsentligt förbättra

livsvillkoren för den enskilde individen.

Olika frågor på rehabiliteringsområdet har varit

föremål för utredningar under de senaste åren. Vi

noterar att frågor om rehabilitering är en del i

regeringens s.k. elvapunktsprogram för ökad hälsa i

arbetslivet. Vi menar att det nu är av yttersta

vikt att regeringen snarast lägger fram också

konkreta förslag till förbättringar på området.

Arbetsmiljölagstiftningen bör t.ex. ses över i

syfte att förbättra rehabiliteringen, och den

enskilde medborgaren bör ges ett ökat inflytande i

processen genom lagfästa rättigheter.

2. Folkhälsa m.m. (c)

av Margareta Andersson (c).

Folkhälsa

Det finns ett tydligt samband mellan arbetstagarnas hälsostatus

och deras sociala situation. Utsatthet för stress

ökar i takt med att den ekonomiska situationen för

den enskilde ansträngs. Det finns också regionala

skillnader vad gäller hälsan. Medellivslängden i de

mest utsatta regionerna av landet är åtta år lägre

än i den region som har högst medellivslängd. Där är

ohälsotalet på arbetsmarknaden också de högsta.

Arbetsmiljöforskningen har under lång tid

fokuserats på vad som är orsaken till den ökade

sjukfrånvaron. Däremot har intresset varit mindre

för vilka friskfaktorerna är för de yrkesgrupper och

regioner som har låg sjukfrånvaro. Även det

traditionella arbetsmiljöarbetet har koncentrerats

till förhållanden på enskilda arbetsplatser. Det har

inte i samma utsträckning gjorts kopplingar mellan

ohälsa och exempelvis otrygga arbetsmarknader. Under

högkonjunktur ökar graden av sjukskrivningar bland

de anställda medan det i motsvarande grad kan

presenteras sjunkande siffror för sjukskrivningar

vid lågkonjunktur. Detta behöver inte nödvändigtvis

betyda att de anställda är friskare i en

lågkonjunktur. En mer trolig orsak till detta är att

rädslan över att bli av med sitt arbete på grund av

hög sjukfrånvaro är större bland de anställda under

en lågkonjunktur. Det leder till att den s.k.

sjuknärvaron ökar.

Det förebyggande arbetet måste förbättras. Ett

sätt att förbättra det förebyggande arbetet är att

utarbeta kriterier för en god arbetsmiljö. Dessa

kriterier skulle kunna ligga till grund för en

arbetsmiljöcertifiering. Företagare som lever upp

till dessa kriterier bör få en nedsättning av

arbetsgivaravgifterna. Utformningen av dagens

socialförsäkringar och bristande möjlighet att

snabbt få rehabilitering vid sjukskrivning leder

till att många är sjukskrivna lång tid i onödan.

Såväl arbetsgivare som andra aktörer måste ha

tydligare incitament att förebygga och åtgärda

ohälsa.

Regeringen har tidigare aviserat att den skulle

lägga fram en proposition om folkhälsan under våren.

Det finns enligt vad jag har erfarit risk för att

propositionen inte kommer att läggas fram för

riksdagen som det var planerat. Jag är mycket

kritisk till detta. Med hänsyn till den allvarliga

utveckling som vi sett vad gäller ohälsa måste nu

regeringen visa betydligt bättre handlingskraft och

komma med förslag till åtgärder på folkhälsoområdet.

Arbetslivsinstitutet

Enligt Centerpartiets uppfattning har

Arbetslivsinstitutet en viktigt uppgift att fylla

inom forskningsområdena arbetsmiljö, arbetsmarknad

och arbetsorganisation. Vi kan dock konstatera att

det finns brister i styrningen av institutet

verksamhet. Verksamheten har därigenom bl.a. blivit

svår att överblicka. Institutets budget är också i

obalans. För att komma till rätta med problemen

krävs en rad åtgärder. Det krävs samtidigt att man

skapar förutsättningar för en långsiktigt hållbar

utveckling av verksamheten.

Övrigt

I detta sammanhang vill jag också påpeka att Centerpartiet har

väckt motioner i olika arbetslivsfrågor som

utskottet redan har behandlat i samband med

beredningen av statsbudgeten, bet. 2001/02:AU1.

3. Småföretag m.m. (fp)

av Elver Jonsson (fp).

Småföretag m.m.

Komplicerade regler och krav på uppgiftslämnande

innebär en större belastning för små företag än för

större. Vi i Folkpartiet har under många år påpekat

att det är angeläget att genomföra regelförenklingar

för dessa företag. Jag ser positivt på att

regeringen har en särskild Simplexenhet inom

Näringsdepartementet, som har till uppgift att

arbeta för färre, mer begripliga regler. Jag

konstaterar dock att det finns en hel del arbete

kvar med att slopa, förenkla eller förbättra

reglerna för företagen. Jag förutsätter att

regeringen fortsätter detta arbete med all kraft.

På arbetsmiljöns område finns det många bra regler

som är viktiga att värna om. De kan många gånger

vara svåra att tillämpa och förstå för arbetsgivarna

i de små företagen. Av utskottets ställningstagande

under rubriken Arbetsmiljöverkets uppdrag framgår

att Arbetsmiljöverket har förbättrat verksamhetens

informations- och serviceinsatser på senare tid. Jag

välkomnar detta, men är av den uppfattningen att

ytterligare ansträngningar är angelägna för att så

långt det är möjligt underlätta för de små företagen

att följa arbetsmiljölagens intentioner.

Alkohol och droger

Många människor har någon i sin närhet med

alkoholproblem, inte sällan på den egna

arbetsplatsen. Arbetskamrater och arbetsledare är

viktiga när det gäller möjligheterna att hjälpa

någon med missbruksproblem. Om det hos arbetsgivaren

finns fungerande policydokument och handlingsplaner

kan arbetsplatser också förebygga uppkomsten av

alkohol- och drogproblem.

Jag sympatiserar med det som framförs i motion

2000/01:A253 om att Arbetsmarknadsverket i samarbete

med Folkhälsoinstitutet bör göra gemensamma

informationsinsatser för att få fler arbetsgivare

att utarbeta ett handlingsprogram mot alkohol och

annat drogmissbruk på arbetsplatserna.

4. Friår och arbetstidsförkortning m.m. (mp)

av Barbro Feltzing (mp).

Vardagsmakt

I många sammanhang har brist på balans mellan

inflytande och för höga krav på arbetsplatsen

angetts som en viktig förklaring till den ökade

ohälsan. En gemensam kraftsamling behövs för att

komma till rätta med utbrändhet och ökad stress i

arbetslivet.

Enligt min mening är det angeläget att en samlad

analys görs av alla samhällets och arbetslivets

system för att utröna hur människors möjligheter att

forma vardagen efter egna behov och önskemål kan

öka.

Många har en bild av att ökad ekonomisk tillväxt

är positiv i sig. Jag för min del menar att det

finns skäl att tala om olika sorters tillväxt.

Välfärd går inte alltid att mäta i ekonomiska

termer. Om strategierna för att öka den ekonomiska

tillväxten medför att människor får ett minskat

socialt umgänge och att ohälsan ökar är tillväxten

inte god. Som utskottets majoritet anför finns det

indikationer på ett samband mellan förändringarna på

arbetsmarknaden och att människor blir sjukare.

Det finns arbetsgivare som behandlar sin personal

som utbytbara maskindelar. De delar som har

förbrukats tar arbetsgivaren inte ansvar för. Det

bör därför övervägas hur företagen kan göras

ansvariga, eventuellt ekonomiskt, när sjukfrånvaron

ökar till oacceptabla nivåer.

Jag förespråkar också att en vardagsmaktsutredning

tillsätts. Utredningen bör ta upp frågor om hur

människors behov av inflytande och de krav som

ställs på individen kan balanseras bättre.

En nationell kampanj för ohälsa

I dag finns det en god kunskap från forskningen om

orsakerna till ohälsan i arbetslivet och hur den

skall förebyggas. Denna kunskap bör utnyttjas så att

den når ut till arbetsplatserna. Även om

huvudansvaret för att skapa goda

arbetsmiljöförhållanden ligger på arbetsgivarna,

behövs en större kraftsamling med fler inblandade

för att förebygga ohälsan. En nationell kampanj mot

ohälsa i arbetslivet bör initieras.

Friår och arbetstidsförkortning

Vi i Miljöpartiet förordar en arbetstidsreform och

införande av friår i hela landet som två sätt att

motverka den tilltagande ohälsan i arbetslivet.

En arbetstidsförkortning skall ses som en

välfärdsreform, motiverad av såväl jämställdhetsskäl

som hälsoskäl. En arbetstidsförkortning skulle också

öka människors livskvalitet.

Det är svårt att få företag att förändra dåliga

arbetsmiljöförhållanden frivilligt. Därför är det

enligt min mening motiverat med en lagstiftning om

en arbetstidsförkortning. Vi i Miljöpartiet föreslår

att den dispositiva arbetstidslagstiftningen

bibehålls. Normalarbetstiden bör dock sänkas till 35

timmar i en första etapp och sedermera till 30

timmar. Arbetstiden kan sedan via kollektivavtal

anpassas till olika branscher.

Arbetstidsförkortningen bör alltså genomföras i

samspel mellan staten och parterna på

arbetsmarknaden. Även taket för övertid bör

begränsas från dagens 200 timmar/år till 100

timmar/år. Det är viktigt att genomföra en

arbetstidsförkortning av flera anledningar:

· För att folk skall orka utnyttja sin fritid när

de är lediga.

·

· För att folk skall orka arbeta fram till 65 års

ålder.

·

· För att människor skall få mer tid för socialt

liv och engagera sig i samhället utanför

familjen.

·

· För att minska arbetslösheten och den stress som

de arbetslösa utsätts för.

·

· För jämställdheten. Det skulle ge männen större

möjligheter att ta ökat ansvar för hemmet och

familjen.

·

· För att minska antalet arbetsskador och

sjukskrivningar.

·

Miljöpartiet har under en längre tid föreslagit att

möjlighet att ta ett friår införs. Förslaget innebär

i korthet att den som tar ledigt får 85 % av a-

kassan som ersättning. För att få ut ersättningen

måste arbetsgivaren erbjuda plats åt någon

arbetslös. Ledigheten skall kunna tas ut för att

studera eller vara hemma med barnen. För dem som

vill utbilda sig eller vara hemma med barnen

föreslår vi ett års ledighet. För dem som vill ta ut

ledighet av annan anledning kan en lägre

ersättningsnivå diskuteras. Med vår modell tjänar

alla på förslaget. Den anställde som väljer friår

kan berika sitt liv och den arbetslöse får en chans

att komma in på arbetsmarknaden. Staten betalar ut

lägre ersättning än i dag, 85 % av a-kassenivån för

den som tar friår mot 100 % för den som är normalt

arbetslös. Glädjande nog har Miljöpartiet genom

förhandlingar med regeringen och Vänsterpartiet fått

till stånd en försöksverksamhet med friår i tolv av

landets kommuner. Jag menar att försöket bör

utvidgas till hela landet.

Buller

Fler och fler människor mår dåligt på grund av

buller. Gränsvärdena bör därför omvärderas *o*c*h*

*s*ä*n*k*a*s*.*

*

*D*e* *g*r*ä*n*s*v*ä*r*d*e*n* *f*ö*r* *b*u*l*l*e*r*

*s*o*m* *g*ä*l*l*e*r* *i* *d*a*g* *s*a*t*t*e*s*

*p*å* *1*9*5*0*-* *o*c*h* *1*9*6*0*-*t*a*l*e*n*.*

*D*e* *ä*r* *a*l*l*d*e*l*e*s* *f*ö*r*

*g*e*n*e*r*ö*s*t* *s*a*t*t*a*.* *G*r*ä*n*s*e*n*

*p*å* *8*5* *d*B* *i* *f*a*b*r*i*k*s*m*i*l*j*ö*

*m*e*d*f*ö*r* *u*n*d*e*r* *e*n* *l*ä*n*g*r*e*

*t*i*d* *r*i*s*k* *f*ö*r* *h*ö*r*s*e*l*s*k*a*d*o*r*

*p*å* *1*0**"1*5* *%*.* *J*a*g* *a*n*s*e*r* *a*t*t*

*e*t*t* *m*e*r* *r*i*m*l*i*g* *g*r*ä*n*s*v*ä*r*d*e*

*ä*r* *c*a* *7*0* *d*B*.* *D*e*t*t*a* *s*t*ö*d*s*

*b*l*.*a*.* *a*v* *p*r*o*f*e*s*s*o*r* *T*o*r*

*K*i*h*l*m*a*n* *v*i*d* *C*h*a*l*m*e*r*s*

*t*e*k*n*i*s*k*a* *h*ö*g*s*k*o*l*a*,* *s*o*m* *ä*r*

*e*x*p*e*r*t* *p*å* *b*u*l*l*e*r*.* *H*a*n*

*m*e*n*a*r* *o*c*k*s*å* *a*t*t* *g*r*ä*n*s*e*n* *i*

*u*r*b*a*n*a* *m*i*l*j*ö*e*r* *b*o*r*d*e*

*l*i*g*g*a* *p*å* *c*a* *4*0* *d*B* *i*

*s*t*ä*l*l*e*t* *f*ö*r* *d*a*g*e*n*s* *5*5* *d*B*.*

*D*y*g*n*s*m*e*d*e*l*v*ä*r*d*e*n* *s*o*m*

*u*p*p*m*ä*t*s* *i*n*n*e*b*ä*r* *a*t*t* *t*o*p*p*ar

med mycket höga ljudnivåer accepteras bl.a. från

trafik och flygplan, liksom att flygplan även

genererar buller i de låga s.k. oktavbanden. Det

buller som förekommer i samhället i dag kan

uppfattas som en svår förorening för många

människor. Det är otillfredsställande, menar jag.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Motion väckt med anledning av prop.

2001/02:91 Nationell

narkotikahandlingsplan

2001/02:So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m):

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om narkotikafria

arbetsplatser.

Motioner från allmänna motionstiden

1999/2000

1999/2000:Sf304 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utreda behov av

förändringar rörande företagshälsovård för att

underlätta rehabilitering,

1999/2000:So226 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om uppdrag till den

nationella folkhälsokommittén om

företagshälsovårdens roll i folkhälsoarbetet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om forskning om

hälsorisker relaterade till kombinationen

yrkesarbete/hemarbete,

1999/2000:N273 av Per Westerberg m.fl. (m, kd, fp):

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om arbetarskydd,

1999/2000:A209 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar

Josefsson (s):

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

strategi mot farligt ensamarbete.

1999/2000:A215 av Barbro Feltzing (mp):

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att forskning på

starka elektromagnetiska fält bör ökas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

försiktighetsprincipen bör gälla vid arbeten, där

elektromagnetiska fält finns,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att gränsvärden

bör tas fram för arbeten med elektromagnetiska

fält och då speciellt för spårvagnsförare och

lokförare.

1999/2000:A219 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

utredning kring våldet på arbetsplatserna,

1999/2000:A220 av Lennart Daléus m.fl. (c):

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk

utredning för att belysa arbetsmarknadens

ohälsoproblem och socialförsäkringarna i ett

sammanhang,

1999/2000:A232 av Göte Wahlström och Carina Hägg

(s):

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

översyn av arbetsmiljölagstiftningen.

1999/2000:A242 av Ann-Kristine Johansson och Helena

Frisk (s):

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utredning av det

framtida arbetslivet.

1999/2000:A270 av Lennart Klockare och Lilian Virgin

(s):

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utredning för att

minska utslagningen från arbetslivet.

1999/2000:A601 av Jan Backman (m):

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att stat och kommun

bör föregå med gott exempel när det gäller att

avskaffa taylorismen.

1999/2000:A716 av Carina Hägg och Raimo Pärssinen

(s):

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om uppmärksamhet på

säljsekters anställnings- och personalmetoder.

1999/2000:A718 av Carina Hägg (s):

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en policy för

psykologiska anställningstest inom det statliga

området.

1999/2000:A719 av Ronny Olander och Siw Wittgren-Ahl

(s):

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om elöverkänslighet.

1999/2000:A722 av Barbro Feltzing (mp):

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inrättandet av

fonder för att förebygga och åtgärda stress på

arbetsplatsen.

1999/2000:A724 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om särskild utredare

kring problemet med isocyanater.

1999/2000:A726 av Tomas Eneroth m.fl. (s):

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en uppföljning av

arbetsmiljökommissionens arbete.

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01

2000/01:So358 av Lennart Daléus m.fl. (c):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

arbetsmiljölagstiftningen och betydelsen av

satsningar på rehabilitering för ökad

livskvalitet.

2000/01:So549 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om arbetslivet.

2000/01:A201 av Barbro Feltzing (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

försiktighetsprincipen bör gälla vid arbeten där

elektromagnetiska fält finns.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att gränsvärden

för arbeten med elektromagnetiska fält bör tas

fram och skall anges för spårvagnsförare och

lokförare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att forskning på

hälsoeffekter från starka elektromagnetiska fält

bör ökas.

2000/01:A205 av Göte Wahlström och Christina Nenes

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en översyn av

arbetsmiljölagstiftningen.

2000/01:A213 av Lisbeth Staaf-Igelström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en strategi mot

farligt ensamarbete.

2000/01:A225 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om makten över den

egna arbetsmiljön.

2000/01:A232 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar

Josefsson (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

strategi mot farligt ensamarbete.

2000/01:A233 av Chatrine Pålsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att inrätta en delegation

mot stress och utbrändhet.

2000/01:A238 av Ann-Kristine Johansson och Helena

Zakariasén (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om arbetsorganisationsfrågor.

2000/01:A239 av Hans Hoff och Lisbet Calner (s):

Riksdagen beslutar om ändringar som är nödvändiga

för att Yrkesinspektionen skall kunna förelägga

viten även för statliga arbetsgivare.

2000/01:A240 av Ronny Olander och Britt-Marie

Lindkvist (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av ökad forskning

om vuxenmobbning.

2000/01:A242 av Torgny Danielsson och Ann-Kristine

Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av förbättrade

arbetslivsvillkor.

2000/01:A253 av Yvonne Oscarsson (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att Arbetarskyddsstyrelsen

i samarbete med Folkhälsoinstitutet startar

informationsinsatser för att få fler företag att

utarbeta handlingsprogram mot alkohol- och annat

drogmissbruk på arbetsplatserna.

2000/01:A256 av Matz Hammarström m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att göra företagen

ekonomiskt ansvariga för den ökade sjukfrånvaron i

särskilda fall.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om inrättandet av

fonder för att förebygga och åtgärda stress på

arbetsplatsen.

2000/01:A262 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ett uthålligt arbetsliv.

2000/01:A275 av Maud Björnemalm m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att lagfästa en samverkan

mellan företagshälsovård och försäkringskassor.

2000/01:A277 av Maria Larsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att stress bör

behandlas ur ett bredare perspektiv än bara

relaterat till arbetslivet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett barnvänligt

arbetsliv.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om belysning av de

särskilda problemen med ohälsa i offentlig sektor.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Arbetsmiljöverket

som aktiv rådgivare kring stressrelaterad sjukdom

och förnyelse av internkontrollen.

2000/01:A310 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ensamarbete.

2000/01:A312 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar

Josefsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att polisen skall ha

skyldighet att vid varje butiksrån tillkalla

Yrkesinspektionen för att gå igenom

säkerhetsrutinerna.

2000/01:A313 av Rolf Olsson m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

parlamentarisk kommission med uppdrag att

sammanställa kunskap och föreslå åtgärder som vänder

ökningen av negativ stress och utbrändhet.

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02

2001/02:Sf395 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om makten över den

egna arbetsmiljön.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

företagshälsovården.

2001/02:So497 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om arbetslivet.

2001/02:MJ357 av Gudrun Lindvall (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om utfasning av isocyanater

och polyuretan.

2001/02:MJ390 av Bengt Silfverstrand (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om betydelsen av samhällsstöd

till forskning rörande isocyanater i arbetsliv och

hemmiljö.

2001/02:A204 av Maria Larsson m.fl. (kd):

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om att inrätta ett äldrekompetenscentrum.

2001/02:A210 av Barbro Feltzing (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

försiktighetsprincipen bör gälla vid arbeten där

elektromagnetiska fält finns.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att gränsvärden

för arbeten med elektromagnetiska fält bör tas

fram och anges för spårvagnsförare och lokförare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att forskning på

hälsoeffekter från starka elektromagnetiska fält

bör ökas.

2001/02:A215 av Sven-Erik Sjöstrand (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om regionala skyddsombuds

tillträdesrätt till arbetsplatser med

skyddskommitté.

2001/02:A220 av Matz Hammarström m.fl. (mp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om inrättandet av

fonder för att förebygga och åtgärda stress på

arbetsplatsen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av ett

friår för att komma till rätta med utbrändhet och

stress i arbetslivet.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

arbetstidsförkortning för att komma till rätta med

utbrändhet och stress i arbetslivet.

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om förbättrad

arbetsmiljö.

2001/02:A242 av Chris Heister m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

företagshälsovården skall få bedriva hälso- och

sjukvård i syfte att minska vårdköerna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

företagshälsovården skall finansieras i enlighet

med samma principer som den hälso- och sjukvård

som är ansluten till försäkringskassan.

2001/02:A244 av Margareta Viklund och Ulla-Britt

Hagström (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

måste vidta kraftfulla åtgärder för att förbättra

arbetsmiljön inom hälso- och sjukvården.

2001/02:A246 av Maria Larsson m.fl. (kd):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om belysning av de

särskilda problemen med ohälsa i offentlig sektor.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Arbetsmiljöverket

som aktiv rådgivare kring stressrelaterad sjukdom.

2001/02:A247 av Margareta Andersson m.fl. (c):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en översyn bör

göras av dagens strukturer som styr den enskildes

arbetssituation så att verktyg för bättre

arbetsmiljöer därigenom kan utvecklas.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inom ramen för

de aviserade trepartssamtalen lyfta frågan om

arbetstagarnas förbättrade möjligheter till

inflytande över arbetstiden.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kartläggning av

arbetsmiljökompetensen hos företagen och en

förstärkning av denna.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen bör

återkomma med förslag som förbättrar

förutsättningarna för företag att anlita den

kompetens för förebyggande insatser som

företagshälsovården kan bidra med.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att arbetsgivare

bör ha ett ansvar för att behovs- eller

projektanställda och uppdragstagare skall ha

tillgång till en personlig skyddsutrustning

utformad efter deras behov och förutsättningar.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen bör

ta initiativ till en översyn av under vilka

förhållanden dagens skyddsutrustning testas.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utforma ett

program för bullerdämpande åtgärder i offentliga

lokaler.

2001/02:A254 av Helena Zakariasén och Ann-Kristine

Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om försäljning av folköl och

cider.

2001/02:A260 av Göte Wahlström och Christina Nenes

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av information och

utveckling av mer jämställda arbetsverktyg.

2001/02:A261 av Göte Wahlström och Christina Nenes

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om åtgärder för utbildning av

lokala skyddsombud och insatser för

attitydförändring rörande lokalt verksamma

skyddsombud.

2001/02:A283 av Hans Hoff (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att alla

omfattas av företagshälsovård.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att noga följa

frågan.

2001/02:A286 av Désirée Pethrus Engström (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att klargöra att

nämndemän skall anses omfattas av

arbetsmiljölagen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att omfattningen

av arbetsgivaransvaret klargörs.

2001/02:A292 av Göran Norlander och Susanne

Eberstein (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om arbetsmiljö.

2001/02:A297 av Marie Granlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs angående vikten av forskning

kring mångfald i arbetslivet.

2001/02:A298 av Marie Granlund och Britt-Marie

Lindkvist (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i motionen om funktionshindrades

arbetsmiljö.

2001/02:A304 av Rolf Olsson m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

kommission utifrån vad i motionen anförs om negativ

stress m.m.

2001/02:A307 av Hans Hoff och Nils-Göran Holmqvist

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att skärpa samhällets

möjligheter att komma åt och rätta till brister i

arbetsmiljön.

2001/02:A309 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen vad som i

motionen anförs om företagshälsovård.

2001/02:A314 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att bullerskador bland kvinnor särskilt

uppmärksammas i det fortsatta arbetet med

elvapunktsprogram för ökad hälsa i arbetslivet.

2001/02:A315 av Carlinge Wisberg m.fl. (v):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tydligare

ekonomiska incitament via ett reformerat

påföljdssystem.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om effektivare

tillsyn av arbetsmiljölagens efterlevnad för

personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om de regionala

skyddsombudens tillträde på arbetsplatser där

personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder är

verksamma.

2001/02:A325 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en ny, mer

långsiktig strategi för att isocyanatproblemen skall

kunna bemästras.

2001/02:A326 av Hillevi Larsson och Ronny Olander

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att självdeklaration av arbetsmiljön på varje

arbetsplats skall bli obligatorisk.

2001/02:A330 av Christina Axelsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om vikten av egenmakt för att

motverka stress och ohälsa i arbetslivet.

2001/02:A333 av Krister Örnfjäder m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om åtgärder mot stress i

arbetslivet.

2001/02:A337 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en strategi mot

farligt ensamarbete.

2001/02:A342 av Krister Örnfjäder och Ann-Marie

Fagerström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om åtgärder för att minska

arbetsolyckor och arbetssjukdomar.

2001/02:A352 av Sven-Erik Sjöstrand och Ulla

Hoffmann (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen

anförs om att utvärdera dagens system för

utarbetandet av gränsvärden och återkomma med

förslag till hur säkrare gränsvärden skall

framarbetas.

2001/02:A360 av Lilian Virgin och Carina Adolfsson

Elgestam (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att uppmärksamma affärers

öppettider med koppling till ohälsa.

2001/02:A369 av Tomas Högström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om Arbetslivsinstitutet.

2001/02:A371 av Kerstin Kristiansson Karlstedt och

Hans Stenberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av översyn av

företagshälsovård.

2001/02:A375 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en strategi mot

farligt ensamarbete.

2001/02:A377 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i motionen om vikten av att

företagshälsovårdens kompetens och innehåll kommer

alla till del.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i motionen om en översyn

samt förslag till hur hälsodata från olika

branscher skall samlas in till ett nationellt

hälsoregister samt att huvudman för registret

utses.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i motionen om att

hälsoregister bör förvaltas av samhället, men med

arbetsmarknadens parter som intressenter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i motionen om att

arbetslivsinriktad forskning måste stimuleras för

att kunna minska sjukskrivningar och

förslitningsskador.

2001/02:A383 av Åke Sandström (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av att flytta

administrationen för Arbetslivsinstitutet till Umeå.

2001/02:A385 av Barbro Feltzing (mp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förkortad

arbetstid leder till ökad livskvalitet och minskad

stress.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om inrättande av

fonder för att utveckla arbetsmiljö och

arbetsorganisation.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en nationell

kampanj mot ohälsa i arbetslivet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att tillsätta en

vardagsmaktsutredning.

2001/02:Bo217 av Barbro Feltzing (mp):

5. Riksdagen tillkännager som sin mening vad i

motionen anförs om sänkta gränsvärden för buller i

fabriksmiljö.

Bilaga 2

Utskrift från hearing

Stenografernas utskrifter från

Arbetsmarknadsutskottets hearing

Ohälsa på jobbet - Vad är problemet?

torsdagen den 5 april 2001.

Ordföranden: Som ordförande i riksdagens

arbetsmarknadsutskott vill jag hälsa samtliga

hjärtligt välkomna till dagens offentliga hearing

som vi har kallat Ohälsa på jobbet - vad är

problemet. Först av allt vill jag rikta ett

speciellt välkommen till våra föreläsare. Det är

Jarl-Erik Rollén, vd KEFA Hightech AB, Gun Herman

Jonasson, chefsbarnmorska Karolinska sjukhuset, Ulla

Lindqvist, andre vice ordförande LO, Sture Nordh,

ordförande TCO, Kenth Pettersson, generaldirektör

Arbetsmiljöverket och Annika Härenstam, forskare

Arbetslivsinstitutet. Ni är hjärtligt välkomna hit.

Jag vill naturligtvis säga extra välkomna till

utskottets ledamöter, som kommer att vara de som så

småningom ställer frågor när inledningsanförandena

är avslutade. Alla övriga åhörare som har kommit hit

för att lyssna på detta viktiga ämne är också

välkomna.

Utskottet har tagit initiativet till denna hearing

på grund av att vi alla som är sysselsatta med

samhällsfrågor ser att vi har ett växande problem

genom att alltfler ute i arbetslivet mår dåligt på

jobbet. Diskussionen har kanske klarlagt en del av

problemen, men det är svårt att få en helt täckande

bild av de samverkande orsakerna. Som beslutsfattare

och utskottsledamöter som har ansvar för en del av

frågorna är vi oerhört intresserade av att få veta

vad de egentliga skälen är till att alltfler mår

dåligt på jobbet. Fattas det lagstiftning eller är

det andra samverkande åtgärder som ska in? Är det

andra frågor?

Vårt mål i dag med denna hearing är att få några

svar på frågan: Vad är problemen? Då kan vi närma

oss kärnan kring detta. Med den inbjudna panel vi

har i dag har vi försökt att få en bredd, dels

representanter från näringslivet, dels offentlig

sektor på arbetsgivarsidan, dels fackliga

organisationer, dels forskningen. Vi tror att med

dessa intressanta föreläsare går det att få många

intressanta infallsvinklar i detta. Kombinerat med

de frågor som ledamöterna kommer att ställa blir

detta kanske lite bättre klarlagt. Det är vår

förhoppning från utskottets sida.

Jag ska inte säga så mycket mer inledningsvis,

utan jag ska bara nämna lite grann om programmet. Vi

inleder med öppningsanföranden av samtliga inbjudna

föreläsare. 10 minuter vardera. Jag kommer att vara

sträng med tiden. Var och en har ju sedan möjlighet

att utveckla sig vidare i samband med frågorna. Det

finns ordentligt utrymme för frågor. Efter

inledningsanförandena är det tänkt att vi ska ta en

kort kaffepaus, 10.15-10.30, och sedan fortsätter vi

med utfrågningen från utskottets sida. Vi beräknar

avsluta det hela kl. 12.00.

Med de orden ber jag att än en gång få hälsa er

hjärtligt välkomna. Jag lämnar över ordet och

talarstolen till första talaren, Jarl-Erik Rollén,

vd KEFA. Varsågod!

Jarl-Erik Rollén, vd KEFA Hightech AB: Herr

ordförande! Mina damer och herrar! När jag blev

tillfrågad av Bertil Remaeus om jag ville ställa upp

i dag började jag fundera på om jag kan tillföra

någonting. Jag kom fram till att jag egentligen är

ett fynd i det här sammanhanget.

Jag har varit vd de senaste 30 åren i ett antal

olika företag av olika storlekar och inriktning. Jag

har suttit med i Yrkesinspektionsnämnden i Sörmland

och det som senare blev Sörmland-Östergötland. Jag

har sett problemen från den sidan också. Dessutom

har en person på företaget, vår förre vd, fått

diagnosen utbrändhet. Jag har rätt mycket

erfarenheter av detta.

Jag har några tankar som jag skulle vilja

framföra. Den första och grundläggande är att jag

tycker att vi har alldeles för lätt att ge

arbetsplatsen skulden för de problem som uppstår på

arbetsplatsen. Vi har dessutom ett regelverk som

egentligen är gjort för fysiska problem. När jag nu

konfronterades med problemet med utbrändhet fann jag

att regelverket fungerar dåligt. Det finns dessutom

en övertro hos lagstiftarna att man kan planera för

allt som kan inträffa. Det är en fullständig

omöjlighet för oss som sitter i företagen att göra.

Regelverket - det är en käpphäst för mig - letar

ofta efter syndabockar när något har hänt, t.ex. när

det har skett en arbetsskada. Det leder till

felaktiga resultat. Regelverket har under den tid

jag har varit aktivt verksam blivit mycket mer

komplicerat och svårhanterligt.

Jag tycker att det redan i kallelsen går snett.

Där står det Ohälsa på jobbet - vad är problemet.

Sedan sker en utveckling i ingressen där man utgår

från att problemet är att söka på arbetsplatsen. Är

det så att vi söker nyckeln under gatlyktan, inte

därför att det var där vi tappade den utan för att

det är där vi har möjlighet att titta?

Låt oss titta på hur vi tillbringar vårt liv. Vi

arbetar knapp 20 % av tiden. Om vi är sjuka arbetar

vi ännu mindre. Vi borde sova ungefär 30 % av årets

timmar. Det betyder sju timmar per dygn. De flesta

gör antagligen inte det. Sedan har vi fritid 50 % av

tiden. Då arbetar vi i hemmet, vi har sociala

relationer utanför arbetsplatsen, vi röker, vi

dricker, vi äter för mycket, en del använder t.o.m.

knark. 80 % av vårt liv tillbringar vi inte på

arbetsplatsen. Vi söker ofta orsaken till problemen

på arbetsplatsen där vi tillbringar mindre än 20 %

av vår tid.

Sedan kan man ställa följande fråga. Vi hävdar

samtidigt att de som inte har något arbete är de som

verkligen är i riskzonen för att bli sjuka. Jag tror

att vi måste skilja på fysiska och psykiska problem.

De fysiska problemen, arbetsskador av den

traditionella typen, är vi bra på att hantera i det

här landet. När det gäller att hantera de fysiska

skadorna har vi internkontrollen. Har man en

hyggligt fungerande internkontroll kan man klara

mycket av de fysiska problemen. Här fungerar även

företagshälsovården ganska bra, liksom

Yrkesinspektionen.

Jag fortsätter tanken att en stor del av problemen

ligger utanför arbetsplatsen. Hur ska jag som

arbetsgivare förhindra att en medarbetare förstör

sin kropp genom att sitta och dricka öl och titta på

TV när han kommer hem från jobbet, eller att han

sliter ut sig när han bygger sitt egnahem, förstör

ryggen genom tunga lyft? Eller hur är det med

kvinnor som varje ledig minut sitter och stickar?

Det är fråga om en oerhört statisk ställning.

Jag hade för 15 år sedan en kvinnlig medarbetare

som blev förtidspensionerad för att hon hade

förstört ryggen. Det klassades som yrkesskada. Men

alla hennes kamrater på jobbet visste att hon hade

förstört ryggen när hon och hennes man byggde ett

egnahem. Hon gick och bar tunga murbruksspannar och

tunga bjälkar osv.

Det vi däremot inte är bra på är att hantera

psykiska och stressrelaterade sjukdomar, dvs. de som

börjar bli akuta nu och som är ett verkligt problem.

När någon drabbas av stress eller psykisk ohälsa är

sambandet med arbetsplatsen betydligt mer diffust än

när det gäller det fysiska. När någon skär av sig en

arm på arbetsplatsen är det helt klart, men om någon

"går in i väggen" är det inte säkert att det är just

på arbetsplatsen det har hänt eller att det är

arbetsplatsen som är orsaken. Här kommer

familjeförhållanden in, fritidsvanor, livsstil,

personlig läggning. Om vi då söker orsakerna till

utbrändheten enbart på arbetsplatsen utreder vi inte

hela människan. Det betyder att vi kommer att hamna

snett.

Vår vd fick för ett och ett halvt år sedan

diagnosen utbrändhet. Då kräver lagen att jag som

arbetsgivare ska göra en rehabiliteringsutredning

och en rehabiliteringsplan. Det ska ske inom tre

veckor. Hur man har tänkt sig att jag ska klara det

vet jag inte. Den anställde, i vårt fall vd:n, ska

delta i utredningen. Men han var av läkare förbjuden

att över huvud taget vistas på företaget. Vi fick

inte ta kontakt med honom. Jag fick upprepade brev

från försäkringskassan att vi måste komma in med en

utredning. Jag fick varje gång svara att jag måste

få hit honom innan jag kan göra något.

Ännu värre är våra erfarenheter av det stöd man

kan få från företagshälsovården och framför allt

läkarna. Läkarna duckar och gömmer sig bakom sin

tystnadsplikt. Samtidigt ska en stor del av

rehabiliteringen ske på företaget. Det betyder att

företagsledaren eller chefen ska - utan stöd från

den läkare som har skrivit ut diagnosen och som

behandlar vederbörande - med hjälp av den enskildes

uppfattning göra en rehabiliteringsutredning och en

rehabiliteringsplan. Problemet är att skälet till

att den enskilde som har utsatts för att gå in i

väggen, för denna psykos, har gått på denna smäll

för att han saknar självinsikt om sin egen förmåga,

om sin egen situation. Han har inte förmåga att

bedöma vilka åtgärder som behövs. När det gällde vår

vd ville han snabbt komma tillbaka. Han ville

revanschera sig. Han fick läkarens tillstånd till

det, och han gick in i väggen en gång till.

Sedan har vi det förebyggande arbetet. Vi

förväntas som företagsledare förebygga att

utbrändhet och andra olyckor kan inträffa. Hur ska

vi göra det? Det är ingen som riktigt vet hur en

sådan depression uppstår. Jag har försökt att läsa

in mig på området. Jag finner att de flesta

orsakerna till depressionen är att söka utanför

arbetet. Man brukar tala om äktenskapliga problem,

dålig ekonomi, bekymmer för barnen, nära anförvants

bortgång, alltför höga ambitioner, orealistiska krav

från omgivningen. Inte ens läkarna vet hur man ska

upptäcka när någon håller på att bli utbränd. I det

här aktuella fallet såg inte ens hustrun att han

höll på att gå in i en depression, trots att hon

håller på att utbilda sig till terapeut på området.

Vi måste få mera forskning. Det är väldigt viktigt

med mera forskning. Den här situationen kommer inte

att sjunka undan, den kommer snarare att öka.

Utbrändhet och ökad stress är sannolikt orsakade,

till en del, av ökade krav från omgivningen.

Konkurrensen har ökat. Vårt företag har 60 % av

försäljningen på export. Vi är marknadsledande i

Europa. Det betyder att vi har en oerhörd press på

oss.

När det gäller den offentliga sektorn upplevde jag

för Yrkesinspektionens del att man från

politikerhåll lägger fram nya krav på organisationen

utan att ställa motsvarande resurser till

förfogande. Det gör att man inom de områdena får en

arbetsbörda som inte är anpassad efter resurserna.

I näringslivet kommer dessutom den internationella

konkurrensen in, som gör att allting går mycket

snabbare. Vi kan ta IT, som gör att allting går

mycket snabbare.

När jag började jobba i företag skickade man

offerter i brev. Det tog en vecka till USA. Man bad

dem svara med vändande post. Då hade de en vecka på

sig att svara. Sedan tog det ytterligare en vecka

för brevet att komma tillbaka. Med e-mejl går det på

ett par sekunder, i bästa fall. Med fax går det

definitivt på sekunden. Det gör att hela tempot har

trissats upp. Det gör också att problemet med att få

rätt man på rätt plats kommer att bli ännu mera

viktigt än tidigare.

Jag tror också att den livsstil vi går in i har

blivit annorlunda och mer hektisk. Jag upplever att

många i min omgivning har en alldeles för inplanerad

fritid. Det är barn som ska skjutsas hit och dit.

Man har en sommarstuga som måste ordnas med. Är man

något välsituerad kanske man har en kåk i Spanien

som det blir problem med. Över huvud taget har vi

skaffat oss ett mönster där vi aldrig får tillfälle

att slappna av. Det är viktigt att gör det.

Sammanfattningsvis tror jag att vi kommer att få

leva med problemen. Företagens organisationer kommer

att anpassa sig. Det är väldigt viktigt att vi får

forskning som omfattar hela människan och som gör

att vi på ett vettigt sätt kan hantera problemen. De

har kommit för att stanna.

Gun Herman Jonasson, chefsbarnmorska Karolinska

sjukhuset: Godmorgon. Mitt namn är Gun Herman

Jonasson, och jag är barnmorska. Det har jag varit i

23 år. Jag har jobbat inom sjukvården i 25 år. De

senaste tio åren har jag arbetat som arbetsledare

bl.a. på Löwenströmska sjukhuset innan det lades

ned, på Södersjukhuset, och i dag befinner jag mig

som chefsbarnmorska på förlossningsavdelningen på

Karolinska sjukhuset.

Jag funderade i går kväll på vad jag skulle säga.

Jag tänkte att jag ska rakt upp och ned berätta om

vår vardag inom sjukvården. Det blir givetvis med

fokus på kvinnosjukvården och de förändringar jag

har upplevt. När jag satt och spånade i går kväll

skrev jag ned som rubrik Det nya arbetslivet och

dess krav. Så har det blivit för mig och mina

medarbetare.

Psykisk ohälsa drabbar stora delar av befolkningen

och utgör en av de vanligaste orsakerna till

sjukfrånvaro från arbetet - sjukskrivningar. Risken

att drabbas av psykisk ohälsa har ju i många

undersökningar visat sig vara hög inom serviceyrken

och vårdyrket. Utifrån min profession, som

barnmorska på en stor förlossningsavdelning, på ett

universitetssjukhus, ska jag försöka sätta er in i

min vardag och ge lite synpunkter på den.

Att arbeta inom vården innehåller stora

förväntningar, stora utmaningar och krav av skilda

slag. Vårt arbete är enormt fascinerande. Det är

spännande. Det är utvecklande i mötet med alla

människor. Det är faktiskt roligt. Jag tror att vi

som arbetar inom vården är lite speciella människor.

Vi slutar sällan. Massmedierna säger att där och där

slutar si och så många barnmorskor. Men det är

faktiskt bara tillfälligt. Vi vill arbeta med

levande ting, möta människor och kunna ge och

hjälpa. Det finns fortfarande en skärva av Florence

Nightingale i oss alla.

Utifrån min horisont som arbetsledare kan jag se

att den korta sjukfrånvaron har legat ganska

konstant inom mitt ansvarsområde på vår klinik. Så

är det också på de andra sjukhusen. Däremot har

långtidssjukskrivningarna ökat mer. När det gäller

den korta sjukfrånvaron skulle jag snarare vilja

säga sjuknärvaro. I dag går man till jobbet när man

är krasslig och är dålig i ett par dagar. Det beror

helt enkelt på att det är dyrt att vara hemma. Som

vårdarbetare tar det mycket av lönen att vara hemma

ett par dagar.

Vårt arbete inom sjukhusen kräver en hög medicinsk

kompetens. Det gäller allt från undersköterskor,

sjuksköterskor, barnmorskor och läkare. Men mycket

av arbetet inom vården handlar också om

relationsarbete. Då menar jag att vi har

direktkontakt med patienterna, en personlig kontakt

även med anhöriga. Det är en förutsättning för att

vi ska kunna göra ett bra arbete. Det krävs också en

hög, god social kompetens och en förmåga till

inlevelse. Att i relation med patienter bli

delaktiga och engagerade i andra människors ohälsa,

oro och livssituation är också en del av vårt

arbete.

Att möta patienters oro, frustration, smärta, sorg

och död dagligen väcker givetvis tankar kring ens

egen situation och rädsla för att själv bli sjuk

eller hamna i samma situation.

Arbetsmiljön inom sjukvården har uppmärksammats på

många olika sätt, inte minst under de senaste åren.

Vården har under 90-talet genomgått omfattande

förändringar och har, som jag ser det, stött på

problem. Det gäller t.ex. stängning av sjukhus. BB

på Löwenströmska sjukhuset och Nacka sjukhus lades

ju ned, vilket vad gäller min profession har

föranlett brist på förlossningsplatser. Det har

ingen undgått att höra om de senaste veckorna. Det

känner jag en jättestor oro inför både vad gäller

sjukvården och alla våra blivande föräldrapar.

Det har varit omorganisationer, besparingar och

neddragningar. Det ledde bl.a. till att en hel del

undersköterskor blev friställda för fem sex år

sedan. Man skulle höja kompetensen på sjukhusen och

bara bemanna med sjuksköterskor alternativt

barnmorskor.

I dag behövs alla undersköterskor, och de ska

tillbaka till vården. Men det är klart att de

tröttnade och skolade om sig, så det är en stor

personalbrist. Det har också lett till ändrade

arbetsuppgifter hos andra personalkategorier.

Sjuksköterskor och barnmorskor, t.ex., gör allting

med patienten. Då handlar det också om städning och

allmän service, och det tär på vår omvårdnadstid med

patienten.

"Patientförändringar" har jag skrivit på mitt

block. Jag menar att vi som vårdarbetare har en

större psykologisk press på oss och ökade krav. De

som föder barn i dag - det är 70-talisterna - är en

helt ny generation för mig, som i dag är 50 år. De

som föder barn i dag - jag är inne på det du sade,

Jarl-Erik - kräver service och är vana vid att få

service. De är vana vid att prata i mobilen och vana

vid att kunna ta för sig. Det är väl bra det, men vi

har inte förutsättningarna för att ställa upp på

denna service.

Dagens föräldrapar är planeringsmänniskor. Det är

inget fel i det, men så är det. De är mycket

inriktade på sin karriär, samtidigt som de planerar

in barn. Det är inte helt lätt att förena karriär,

barn och ett socialt liv. Det är svårt. Jag brukar

säga så här när jag har föräldrautbildning:

Du ska inte omprogrammera det nyfödda barnet, utan

du måste tillsammans med din man - om kvinnan nu har

en man - förändra ditt liv lite grann. Annars leder

det till sjukdom av olika slag. Framför allt måste

den lilla juvelen till bebis få en fin start i

livet.

Jag ska stanna kvar lite vid den psykologiska

pressen. Det gäller det ökade antalet anmälningar

mot sjukvårdspersonal till Hälso- och sjukvårdens

ansvarsnämnd. Nu tar jag till, men det kan nästan gå

så långt att vi kan bli anmälda för att vi har fel

parfym på oss. Nu ska vi som arbetar i vården inte

ha parfym - jag tog i - men vi känner en jätteoro

för alla anmälningar. Anmälningar är bra när vården

är felaktig och när patienten har blivit

felbehandlad, men det går ibland till ytterligheter,

vilket vi känner oss väldigt ledsna över. Vi jobbar

under en otrolig psykologisk press, och samtidigt

frågar vi oss hela tiden om vi har dokumenterat och

skrivit ned, etc. Man har anmälningarna i

bakhuvudet. Antalet anmälningar har som sagt ökat.

Tekniken har gått framåt. Det är mycket

datorövervakning och datorjournaler. Det är jättebra

och gör att vi får mer tid över för patienterna. Vi

barnmorskor har lite svårt för all teknik, för

barnmorskeyrket är ett hantverk. Vi jobbar med våra

händer, med våra ögon och med våra öron. Vi känner

in patienten. Vi lyssnar in. När det gäller gravida

kvinnor känner vi livmodern och hur barnet ligger.

Man kan få veta väldigt mycket genom att känna på en

människa och lyssna in. De barnmorskor som är på väg

att gå i pension har jättesvårt med all teknik, och

jag förstår det, men den är en väldigt stor hjälp.

Det har så klart, i och med det, blivit effektivare

behandlingsmetoder.

Allt detta medför för oss en förändrad

arbetsmiljö. Det kan ibland leda till utmattning hos

personalen. Vi blir trötta och utslitna på grund av

alla krav och förväntningar som ställs på oss, som

vi inte alltid kan leva upp till. Det finns inte

resurser för det.

Vår vardag - barnmorskornas vardag - kan se ut som

så: Vi börjar kl. 7. Vi har kanske två eller tre

patienter i aktivt förlossningsarbete. Plötsligt

kanske någon börjar krampa. Någon börjar störtblöda.

Det är akut kejsarsnitt. Vi ska ta hand om mamman

och informera på ett par sekunder, och vi ska ta

hand om en jätteorolig man. Vi springer på snitt. Vi

går tillbaka och förlöser nästa patient, och så

rullar det på. Att gå på toaletten och äta lunch är

det ganska bra om vi kan hinna med någon dag. Vi

prioriterar inte det, och det kanske är fel. Vi är

så upptagna, och vi vill ge en så bra vård som

möjligt. Vi älskar vårt jobb. Men det finns också

dagar som är lugnare; det ska jag säga.

Hur kan då ett förebyggande hälsoarbete se ut? Jag

tänkte berätta om hur jag har lagt upp det på min

arbetsplats. Detta är en arbetsledarfråga, tycker

jag.

På förlossningen på Karolinska sjukhuset har vi

mentorskap. Alla medarbetare har en mentor. Vi har

kamratstöd. Vi har personalmöte varje vecka och

arbetsplatsmöte varje månad, och vi tar upp frågor

som går till vår samverkansgrupp.

Att bekräfta personalen och ge feedback är

jätteviktigt, speciellt för mig som chef. Jag har

kontinuerliga utvecklingssamtal med personalen och

ger utbildning. Det är små mikroföreläsningar, t.ex.

Man behöver inte göra några jättegrejer, men alla

ska få påfyllning eftersom de alltid ger så mycket.

Jag och de övriga cheferna får handledning.

Spegling av dagen är jätteviktigt. Vi jobbar även

med människor i kris. Krisstöd vid särskilda

traumatiska händelser är jätteviktigt. Det är inte

bara levande barn som föds vid en förlossning, utan

utgången kan också vara den motsatta.

Vi har givetvis företagshälsovård, och vi har

friskvård med fysiska aktiviteter. Men det främsta

personalstödet utgår från kamratstödet i vardagen.

Man måste kunna ha roligt tillsammans och skratta,

och man måste också kunna gråta tillsammans.

Jag har inga problem med sjukskrivningar på grund

av att barnmorskor dricker för mycket öl på sin

fritid eller bygger hus och blir utslitna av det,

utan jag har problem med den psykiska ohälsan på min

arbetsplats. Det ställs med all rätt stora krav på

oss och det är höga förväntningar, men vi har inte

resurser. Det är en obalans mellan resurserna och

vårdåtgärderna. Vi har ett högt patienttryck, och vi

har mycket sjukare patienter i dag som kräver

tillgänglighet. Alla friska patienter går hem dagen

efter det att de har fått barn. Vi är då konsulter,

brukar jag säga.

Jag vill avsluta med att säga att det fanns en fråga

i inbjudan om huruvida ni hade missat något. Det som

jag saknar är att man lyssnar in oss vårdarbetare i

god tid och tar vara på vår kompetens, för det är ju

så att vi alla är till för varandra.

Ulla Lindqvist: Jag är andre vice ordförande i LO.

Jag blev vald till det på kongressen i september. Vi

har gjort en arbetsfördelning i ledningen. Det

innebär att jag ansvarar för bl.a. arbetsmiljöfrågor

och arbetsorganisationsfrågor.

Jag har jobbat ganska länge med arbetsmiljöfrågor.

Jag började 1978 på förbundskontoret på Metall som

arbetsmiljöombudsman, och jag har jobbat lite till

och från med de frågorna.

Jag måste säga att jag tycker att det är ett

väldigt bra initiativ ni har tagit när ni har bjudit

in till denna hearing. Vi ser i dag i rapport efter

rapport hur ohälsan ökar och att sjukskrivningar och

arbetsskadeanmälningar ökar. Det vi tycker från LO:s

sida är att detta väldigt mycket är ett klassproblem

och att det i huvudsak beror på arbetsmiljön.

Jag tänkte börja med att visa en overheadbild. Vi

har nyligen tagit fram en undersökning som vi kallar

Ohälsans trappa. Den finns utanför salen, så ni kan

ta den rapporten sedan. Den bygger på intervjuer med

7 000 personer som SCB har gjort. Det har varit

hembesök. Den går bl.a. igenom sjukdomar i

rörelseorganen, psykisk ohälsa och levnadsvanor. Den

visar väldigt tydligt att det är ett klassproblem -

att arbetare och framför allt arbetarkvinnor är de

som allra mest drabbas av ohälsa. Den visar också

att det är ett könsproblem, dvs. att det är

skillnader mellan män och kvinnor.

Detta är en overheadbild som gäller långvarig

sjukdom. Här ser ni att det bland kvinnliga arbetare

mellan 45 och 64 år är 31 % som har svår långvarig

sjukdom. För manliga högre tjänstemän är det 8 %, så

det visar att det väldigt starkt är kopplat till

vilket arbete man har.

Ibland när vi pratar om arbetsmiljö och ohälsa får

vi nästan uppfattningen att det som är det stora

problemet i dag är den psykiska ohälsan och att det

är det enda problem som finns. Men så är det inte.

Det är ett jätteproblem med psykisk ohälsa, och det

återkommer jag till, men fortfarande är det så att

även andra arbetsmiljöproblem kvarstår. Det absolut

största problemet är sjukdomar i rörelseorganen och

belastningsskador. Vi kan se att det har ökat.

Tittar vi t.ex. på arbetarkvinnor mellan 45 och 64

ser vi att det har ökat från 23 % till 33 % från

1980. Vi gör sådana undersökningar vart fjärde år

och ställer samma frågor, så därför kan vi göra

denna jämförelse.

Ett annat område som jag nämnde, som är det stora

problemet och där vi kan se väldigt stora ökningar

när det gäller sjukskrivningar, gäller det psykiska

välbefinnandet. Vår undersökning visar att den

psykiska ohälsan har ökat i alla grupper. Det är

generellt. Även tjänstemannagrupperna har den ökat

i, men de som drabbas mest är arbetarkvinnor.

Någonting som jag tänkte visa här, som vi tycker

är väldigt oroväckande, är utvecklingen för unga

kvinnor. Om man tittar på utvecklingen för unga

kvinnor mellan 16 och 29 år, t.ex., som känner

ängslan, oro eller ångest ser man att antalet har

ökat under 90-talet. Från 80-talet till 90-talet

gick det ned lite, men på 90-talet har det ökat från

8 % till 24 %. Detta tror vi i hög grad är betingat

av att det var en hög arbetslöshet i början av 90-

talet och att tjejerna kände oro och inte hade något

jobb, men vi tror också att det beror väldigt mycket

på att unga kvinnor finns på de stressiga arbetena

och på att de ofta har anställningsförhållanden som

gör att de inte är fast anställda. De är

timanställda, t.ex. Det skapar naturligtvis en oro

för ekonomin.

När man resonerar omkring den psykiska ohälsan

säger man ibland att den beror på andra saker än

just arbetsmiljön. Människor är t.ex. oroliga för

saker på sin fritid och för familjen. Naturligtvis

spelar sådant roll, men man kan ändå väldigt tydligt

se att det har blivit ett mycket mer psykiskt

påfrestande arbetsliv. Det har blivit stressigare,

och det har blivit hårdare tryck. Tittar man på LO

kan man säga att det är så i alla branscher. Det är

så inom industrin. Gun från vården visade hur mycket

stressigare det har blivit där. De har blivit så

inom handeln. Det har blivit så på servicesidan.

Vi gjorde en arbetsmiljöundersökning 1999. Den

finns också utanför, om ni vill titta på den. Den

visar hur antalet psykiskt påfrestande arbeten har

ökat mellan 1991 och 1999. Det har skett en ökning

både för män och kvinnor, men för kvinnorna har det

blivit väldigt vanligt. 50 % anger att de har ett

stressigt arbete. Den psykiska ohälsan är alltså

också väldigt beroende av arbetsmiljön.

Som jag sade när jag började är det inte bara

belastningsskador och psykisk ohälsa. Fortfarande

finns de traditionella arbetsmiljöriskerna kvar. Det

får vi inte glömma. Dem måste vi fortsätta att jobba

med.

Jag tänkte visa två overheadbilder. I den

arbetsmiljöundersökning vi gjorde 1999 frågade vi

folk om de var utsatta för kemikalier minst en

fjärdedel av tiden på arbetet. Det har gått ned

lite, men ni ser att drygt var femte man var utsatt

1999. Det är färre kvinnor, och det beror på att vi

har en väldigt uppdelad arbetsmarknad. Män och

kvinnor har olika jobb.

Buller har vi jobbat så länge med, och det tycker

man att vi borde ha kunnat bekämpa. Ändå ser vi att

andelen män som minst en fjärdedel av tiden utsätts

för buller har ökat.

Sammanfattningsvis är hälsan väldigt klassbetonad.

Vi ser en ökning av den psykiska ohälsan. Vi ser att

belastningsskadorna och skadorna i rörelseorganen

fortfarande är den största gruppen, och fortfarande

finns de traditionella arbetsmiljöriskerna kvar.

Vi tittar också på levnadsvanor. Du som pratade

först var inne på att det väldigt mycket beror på

hur man lever. Det har vi också undersökt sedan

1980. Det gäller rökning, motion och hur mycket man

väger.

Det glädjande i vår undersökning är att man kan se

att levnadsvanorna förbättras. Rökningen har minskat

i alla grupper. Även för unga arbetarkvinnor har den

minskat. Den grupp där den inte har minskat utan är

konstant är gruppen med arbetarkvinnor över 45 år.

De röker ungefär lika mycket som 1980. För unga

tjejer har rökningen minskat mycket, och likaså för

män. Det gäller alla grupper.

Motionsvanorna har förbättrats. Vi motionerar mer

i alla grupper. Männen motionerar fram till det att

de blir 30, och sedan motionerar de inte så mycket.

De tycker kanske att de är vackra nog ändå. Men det

har också förbättrats. Det som däremot inte har

förbättrats är problemet med vikten. Vi blir

tjockare och tjockare. Det är ett generellt problem

i hela västvärlden.

Just detta talar för att det faktiskt inte är

individen det beror på, utan att det i väldigt stor

utsträckning är arbetet. Trots att man förbättrar

sina levnadsvanor mår man faktiskt sämre. Framför

allt den psykiska hälsan har försämrats.

Då är frågan vilka åtgärder som är viktiga. Vilka

åtgärder är viktigast när det gäller att förbättra

arbetsmiljön? Väldigt många av de problem som vi har

ute på arbetsplatserna med belastningsskador och med

en ökad psykisk ohälsa beror på

arbetsorganisationen, på vilka möjligheter man har

till inflytande över sitt arbete, på vilket ansvar

man har och på hur bemanningen ser ut.

Trots att fler kommer i arbete och det blir

hårdare tryck ute på arbetsplatserna ökar dessa

problem. Det är väldigt mycket beroende på

bemanningen. Man har rationaliserat och gjort det

mer kundanpassat på arbetsplatserna utifrån att man

har färre anställda, och det är ett generellt

problem.

Det vi tycker är det viktigaste här är att få i

gång ett arbete lokalt ute på arbetsplatserna - att

få i gång en process för att förändra

arbetsorganisationerna och titta på allt som hör

ihop med det. Det gäller att man utvecklar

arbetsuppgifterna och ser till att man har ett

innehållsrikt arbete med flera olika

arbetsuppgifter, så att man inte behöver göra ett

monotont arbete hela tiden.

Man ska också satsa på utbildning i samband med

det. Vi har väldigt tydliga siffror för

personalutbildning. Om man jämför åren 1999 och 2000

ser man att det har minskat. En person som tillhörde

LO fick utbildning i snitt 2,3 % av arbetsdagarna

1999, och 2000 var det nere i 1,6. Det är också ett

tecken på att man inte har utvecklat arbetet; man

har inte satsat på personalutbildning. Att se till

att det sker utbildning är en viktig del i detta,

och man ska ha lönesystem som stöder detta. När man

utvecklar arbetet och lägger på mer ansvar måste den

anställde också få befogenheter.

Då är vår uppfattning att det naturligtvis först

och främst bygger på ett lokalt samarbete mellan

parterna. De tillfällen när man har gjort

förändringar och lyckats någorlunda bra är när

parterna har jobbat gemensamt. Men det händer tyvärr

alltför lite. Det vi tror behövs är att

arbetsgivarna tar ett större ansvar för detta och

att man jobbar för det lokalt. Det kan också behövas

bättre regler i de centrala avtalen t.ex. när det

gäller kompetensutveckling och personalutbildning.

Vi tycker att arbetsmiljölagen är ganska bra när

det gäller arbetsorganisationen och den psykiska

ohälsan. Jag vet att man från Arbetsmiljöverket

håller på med tillsyn på detta område. Men om det

inte hjälper tror jag att det är nödvändigt att se

om det inte behövs föreskrifter på detta område när

det gäller arbetsorganisation och bemanning. Det kan

vara så att vi behöver förstärka lagstiftningen i

föreskrifter.

En annan sak som är viktig är arbetstiden. Jag

tror i och för sig inte att man ska förbättra

arbetsmiljön genom en arbetstidsförkortning, för

arbetsmiljön måste vara sådan att man kan jobba ända

tills man går i pension. Vi förbättrar inte miljön

genom en arbetstidsförkortning. Men det förslag LO,

TCO och SACO har tagit fram om en

arbetstidsförkortning som innebär ett inflytande

över arbetstiden - över förläggningen av denna

förkortning - rör däremot en viktig

arbetsmiljöfaktor. Man ska känna att man kan påverka

sin arbetstid.

Ett annat område som är oerhört viktigt för hur

man mår rör anställningsförhållanden, dvs. vilken

form av anställning man har. Där ser vi att

timanställning, t.ex., har ökat väldigt mycket

speciellt för LO-kvinnorna. Därför är vår

uppfattning att man måste ha rätt till en fast

anställning, och man måste också ha rätt till ett

heltidsjobb. Där kan det behövas förändringar i

lagstiftningen.

När det gäller de traditionella

arbetsmiljöproblemen - buller, kemikalier, osv. -

har vi en relativt bra lagstiftning. Men det är

också viktigt att vi har bra föreskrifter på dessa

områden. Jag är inte säker på att det behövs en

förändring i lagen, men något vi måste uppmärksamma

är arbetsmiljöbrott.

Dagens Arbete, som är Metalls, Industrifackets,

Pappers och Grafikernas tidning, gjorde en

undersökning nyligen. Den visar att det på fem år

har varit 589 dödsolyckor på arbetsplatser. Av dessa

har 18 lett till rättegång. Av domarna är 11

friande. Det är alltså ingen som har blivit dömd för

olyckorna. Detta är ett problem. När det sker

olycksfall blir de inte behandlade på rätt sätt. Det

kanske över huvud taget inte väcks åtal i dessa

dödsolyckor. Där bör man nog se över lagstiftningen.

Det kan vara så att det behövs förändringar i den,

men framför allt tror jag att det behövs utbildning

när det gäller åklagare och dem som hanterar dessa

frågor.

Jag vill också nämna en sak som är oerhört viktig.

Det gäller att stärka skyddsombuden och vår

organisation. Där tror jag att det framför allt

behövs resurser till utbildning av skyddsombuden och

ökade resurser till de regionala skyddsombuden.

Sture Nordh: Herr ordförande! Tack för att ni tog

initiativet till denna hearing, som vi i TCO

uppskattar väldigt mycket. Jag ska försöka ge svar

på de frågor som finns i inbjudan till denna hearing

på lite olika plan och börjar med ett försök till en

sammanfattning av vad TCO:s breda analysarbete ger

för bild av vad det beror på att arbetshälsan ser ut

som den gör i dag och utvecklas så negativt.

Det som sammanfattningsvis framgår av våra

undersökningar är de här viktiga faktorerna: 90-

talets besparingspolitik och nedskärningar innebar

framför allt i den offentliga sektorn ökad

arbetsbelastning och att alla marginaler pressades

ut. Det fanns inget samband mellan minskad personal

och minskade arbetsuppgifter. Det blev längre

arbetad tid för den enskilde och ofta obetald

övertid.

Det var organisationsförändringar, med införande

av nya lednings- och styrsystem, mager produktion,

plattare organisationer och direkt kundstyrning in i

organisationerna på ett annat sätt. Det fanns inget

utrymme kvar i arbetsorganisationen för extra

arbetsbelastning eller toppar. 65 % av TCO:s

medlemmar säger att de inte hinner med sina

arbetsuppgifter.

Kunden är ingen bra arbetsgivare. Kunder har

självklara rättigheter när det gäller tjänster eller

varor, men när buffertarna försvinner i

organisationen - arbetsledningen hade ofta den

rollen, men när den är inte lika stark i dag -

innebär det en ökad ansträngning och belastning på

organisationen.

En tydlig faktor är att den enskildes inflytande

över sitt arbete är för litet. Det är för lite

inflytande för alldeles för många. Vi vet att det

finns samband mellan inflytande och kontroll över

arbetet och hälsan i arbetslivet. 60 % av våra

medlemmar har små eller inga möjligheter att t.ex.

påverka sina arbetstider.

Det finns växande och nya kunskapskrav. Ständiga

förändringar i arbetsorganisationen sker som ett

resultat av detta. Oro hos de enskilda anställda för

om de gör arbetet rätt och om de har förstått det

nya sättet att arbeta och är tillräckligt bra skapar

belastning.

Ulla var inne på anställningsformerna. Lösare

former leder till mindre inflytande på

arbetsplatsen, inte lika stor tillgång på

personalutbildning och för många en större

otrygghet.

Så går jag till den tekniska utvecklingen. Tänk på

alla befrielseinstrument som vi har skaffat oss, som

i själva verket har förslavat oss.

Mobiltelefonen, som skulle göra det möjligt för

oss att ringa när vi ville och ta hand om problemen

när de uppstod, innebär nu att vi ska vara

tillgängliga jämt. Den bärbara datorn och den

ständiga uppkopplingen som skulle innebära att vi

fick välja var arbetet skulle utföras innebär att vi

är tillgängliga jämt och arbetar jämt. Många har

förslavats av våra nya frihetsverktyg. Vi har fått

24-timmarsverksamheter med en formell

åttatimmarsarbetsdag.

Vi tillåter arbetssamtalet, som ingen skulle ringa

på det vanliga hemtelefonnumret, att störa mitt i

middagen, mitt i läxläsningen med ungarna där hemma

eller mitt i semestern. Det är väl ingen fara med

den minut som samtalet tar, men den mentala

omställning som det innebär för en pappa som läser

fysik med sin son, att få ett problem levererat i

knät klockan åtta på kvällen, gör att han faktiskt

inte är närvarande i fysikboken längre. Han är

återkallad till arbetet - inte bara de två minuterna

utan många timmar under resten av dagen.

Kaffeautomaterna - detta frihetsinstrument för oss

alla som skulle innebära färskbryggt kaffe närhelst

behov uppstod - har inneburit att kafferasterna är

borta och med dem den återhämtning med samtal med

arbetskamrater om annat som vi vet är så nödvändig.

Kaffeautomaterna borde slängas ut från

arbetsplatserna!

Raster, återhämtning och de ställtider som Bodil

Jönsson talar om krymper bort. Livspusslet går inte

ihop för fler och fler. Vi måste kunna vara hela

människor. Vi måste kunna göra vårt arbete bra och

ha utveckling och karriär som professionella

yrkesutövare. Men vi måste också kunna vara

ansvarstagande pappor, och ha en del fritid. Det är

det som inte klaras av. Och när belastningen då

ökar, kanske i en liten fråga, så blir det droppen

som får bägaren att rinna över och som gör att man

inte orkar längre.

Vad kan ni bidra med? Man skulle kunna sammanfatta

det som i slutsatserna i våra analyser, mycket

förenklat och väldigt kort, herr ordförande. Vad

skulle ni som politiskt ansvariga kunna bidra med?

Huvuddelen av ansvaret ligger på arbetsgivarna och

på oss som fackliga organisationer och även på oss

som enskilda, förstås. Men ni skulle kunna bidra med

att stärka den enskildes inflytande i arbetslivet,

som Ulla var inne på, och på arbetstidernas område

genom att införa en regel i arbetstidslagen som den

skyddslagstiftning den ju faktiskt är. Regeln skulle

innebära att arbetsgivare blir skyldiga att ta

hänsyn till den enskildes önskemål om arbetstidens

längd och förläggning och skyldiga att införa en

arbetstidsbank. Men man måste också brett analysera

de enskildas maktfrågor. En egenmaktsutredning

skulle kunna visa hur den enskildes frihet och

trygghet kan öka i olika samhällssystem - från

lagstiftningen på arbetsrättens område till

föräldraförsäkring och annat.

Jag tillhör dem som tror att vi måste se över

arbetsmiljölagen med utgångspunkten att det moderna

arbetslivet är annorlunda nu än när lagen skrevs och

med utgångspunkten att en växande andel av problemen

är den psykiska och psykosociala ohälsan. Sätt fokus

på det förebyggande! Stärk företagshälsovårdens

förebyggande arbete! Titta på vilka möjligheter vi

har för att förbättra förutsättningarna för

skyddsombuden! Analysera den danska modellen! Där

inför man nu - väldigt förenklat - ett system som

innebär att arbetsgivare får rabatt på

arbetsgivaravgiften om de är certifierade ur

arbetsmiljösynpunkt och på det sättet bringar ned

arbetsohälsan.

Sedan har vi lärande och kompetensutveckling.

Stärk den enskildes möjligheter genom att införa ett

kompetenssparande!

Jag tillhör dem som har varit kritiska till att

införa system som är kopplade till vår

sjukförsäkring och som innebär olika avgifter för

olika arbetsgivare eller mycket långa

arbetsgivarperioder. Man ska inte riskera att

arbetsgivare försöker göra urval där bara den som

har 100-procentig hälsa kommer ut i arbetslivet. Men

jag har blivit mer och mer övertygad om att det

måste finnas ett samband mellan kostnaden för

ohälsan och de miljöer som bidrar till att skapa den

ohälsan i form av dålig arbetsmiljö. Vi måste dock

hitta något som är smartare än de längre

arbetsgivarperioderna. Ska vi analysera branscherna

i efterhand och se vilka effekterna blev? Om det år

efter år är så att den sektor som i huvudsak bidrar

till de växande ohälsotalen är kommunsektorn så

borde den sektorn betala mer.

Vi är på väg, mina damer och herrar, att få en

sjukförsäkring vars viktigaste uppgift är att skydda

arbetsgivare för alldeles för stora kostnader för

alltför långa sjukskrivningsperioder. Det var inte

försäkringens första och viktigaste uppgift. Om vi

ska få fart på diskussionen så tror jag att vi även

behöver hitta en aspekt som direkt innebär ökade

kostnader för ökad ohälsa.

Ordföranden: Tack för det! Då lämnar vi över ordet

till Kenth Petterson, generaldirektör på

Arbetsmiljöverket. Varsågod!

Kenth Pettersson: Tack för det, ordförande! Det är

ett viktigt initiativ som utskottet har tagit när

man ordnar en hearing om arbetsmiljöfrågorna.

Vi heter numera Arbetsmiljöverket. Det som

tidigare hette yrkesinspektionen heter numera

arbetsmiljöinspektionen. Vi sysslar med

arbetsplatsens problem, men det är väl ganska

uppenbart att det finns en interaktion mellan hur

man mår på arbetet och hur samhället i övrigt ordnar

det för medborgarna. Det ska man inte förneka. Men

det är inte vår sak att bedöma de frågorna.

På några minuter så här så tvingas man förstås

till vissa förenklingar. Det kan vara farligt, men

jag vill säga att det ibland är lika farligt att

märkvärdisera. Jag tror att det finns lösningar på

en del av de problem som vi ser i dag som inte är

alltför komplicerade. Jag ska strax återkomma till

det.

Arbetsmiljölagen har naturligtvis nämnts ett antal

gånger här redan. Det är en ramlag, och det är vi på

Arbetsmiljöverket som har samhällets uppgift att

precisera den närmare tillämpningen av den. Det gör

vi med våra föreskrifter. Det finns ca 130 sådana.

Det är detta som vi kallar en del av vår tillsyn.

Den andra delen av vår tillsyn består av att vi är

ute och inspekterar arbetsplatser.

Vi är numera en myndighet, som utskottet är väl

medvetet om. Frågan behandlades ju här i utskottet i

höstas. Det ger oss på sikt bättre möjligheter att

arbeta med frågorna. Vi kan fatta enhetligare

beslut, och vi kan på ett annat sätt utnyttja den

kompetens som vi besitter i olika delar av

organisationen. Vi har också fått en rätt omfattande

resursförstärkning fr.o.m. i år. Just nu är vi inne

i ett rekryteringsarbete med ca 100 nyanställda. Vi

ska utbilda dem, och det kommer att ta lite tid

innan effekterna av denna förstärkning av våra

tillsynsresurser kommer att märkas. Men de kommer

självfallet att märkas så småningom.

Jag ska inte här gå igenom alla detaljer i vad vi

gör - men vi besöker alltså arbetsställen och

inspekterar dem. Det finns uppemot 300 000

arbetsställen i landet. Vi hinner besöka runt 30 000

av dem. Man skulle alltså kunna säga att det går

ungefär tio år mellan gångerna som vi kommer dit. Nu

fungerar det självfallet inte så, utan vi inriktar

våra besök till de ställen där vi tror att

arbetsmiljön är som sämst och där vi behöver vidta

åtgärder.

Jag ska mycket kort försöka ge en bild av hur det

ser ut i arbetsmiljöstatistiken. Det finns talare

som tidigare har varit inne på det, och det här

bekräftar i stort sett den bild som tidigare talare

har gett. Vi ser alltså en kraftig ökning av de

anmälda arbetssjukdomarna. Jag vill betona att det

gäller de anmälda arbetssjukdomarna. Det har skett

en mycket kraftig ökning sedan 1997. De kurvor som

jag visar här slutar 1999. Statistiken för 2000 är

inte klar än. När den är klar kommer vi med all

sannolikhet se att ökningen kommer att fortsätta i

ungefär den takt som vi ser här. Det är de långa

sjukskrivningarna som ökar, framför allt för

kvinnor.

När man bryter ned statistiken lite och försöker

komma underfund med vad detta beror på så ser vi att

arbetsorsakade besvär till följd av stress eller

andra psykiska påfrestningar har ökat kraftigt -

speciellt för kvinnor.

Vilka är då orsakerna - enligt dem som lider av

detta - till att de lider av det? Det finns en hel

rad olika orsaker. Om ca 14 dagar kommer vi att

presentera en ganska omfattande bearbetning av

statistiken på stressområdet. Det som vi får fram av

de preliminära resultaten är självfallet för stor

arbetsbörda. Man har stort ansvar och liten

befogenhet. Det finns en rad olika skäl till att man

upplever stress på arbetsplatsen och lider av det,

och jag ska givetvis inte nu gå igenom alla dem.

Det är viktigt att komma ihåg att den allra

största gruppen arbetsskador är belastningsskadorna.

En del av dem är självfallet också stressrelaterade

- det ser vi klart och tydligt i statistiken. Annars

är det de mer traditionella arbetssjukdomarna som vi

ser. Jag ska bara nämna något exempel på det. Att

arbeta i vriden arbetsställning under en stor del av

arbetstiden leder naturligtvis på sikt till skador.

Det känner vi till. För vissa grupper anställda har

man en högre frekvens av den typen av

arbetsställningar. Vi har tagit fram några exempel

inom byggbranschen och inom vården, naturligtvis.

Jag vill visa att detta är ett problem som är

traditionellt och som inte har förbättrats.

Man kan dra den kanske något slarviga - men jag

tror ändå korrekta - slutsatsen att det har

tillkommit "nya" problem i arbetsmiljön. Lägg märke

till citationstecknen kring "nya"! Det gäller

slimmade organisationer, olika former av psykiska

påfrestningar, tempohöjning, etc. Men de "gamla"

problemen finns också kvar i stort sett i oförändrad

omfattning. Vi ser t.o.m. en ökning på de flesta av

de här områdena. När det gäller kemiska hälsorisker

märker vi dock en viss förbättring.

Det som vi ser nu i statistiken och det som vi

upplever i samhället är att det har tillkommit

problem som har lagts ovanpå gamla problem. Det är

därför som situationen är så pass besvärlig. Detta

låter oerhört dystert, och man frågar sig: Finns det

inget att göra?

Nu ska jag visa en konstig bild. Den föreställer

Öresundsbron. Om den kan man tycka olika saker, men

när man byggde den så prioriterades

arbetsmiljöfrågorna. Det ledde till väldigt goda

resultat. Man kunde naturligtvis inte helt undvika

arbetsolyckor, men på det hela taget fick man goda

resultat. Det finns ett ännu bättre exempel, som

också det råkar vara en bro, nämligen

Högakustenbron. Där hade man inte några skador alls.

Företagsledningarna prioriterade nämligen

arbetsmiljöfrågorna, och vidtog redan från början

åtgärder för att se till att man hade en bra

arbetsmiljö. Det ger effekter. Så visst finns det

hopp!

Vi ska inte vara alltför dystra. Jag vill bara

snabbt visa en bild med en internationell

jämförelse. Det gäller skador som leder till mer än

tre dagars frånvaro. Här ser vi att Sverige har

ganska låga staplar jämfört med några andra länder,

speciellt inom EU. Sverige har alltså en bättre

arbetsmiljösituation än vad många andra länder har.

Jag kommer nu till mitt absoluta favoritexempel på

vad som kan hända när man tar tag i frågorna rejält.

Bilden visar dem som utsätts för passiv rökning på

arbetsplatserna. Som ni ser är det en dramatisk

minskning. Varför visar jag då detta exempel? Det är

inte bara för att jag själv hatar rök, utan det

beror också på att samhället här satte in

kraftinsatser för att få bort rökningen från

arbetsplatserna. Man arbetade med attitydförändring

hos alla. På kort tid minimerades problemet, och

förhoppningsvis kommer det helt att försvinna i och

med Folkhälsokommitténs förslag som nu blir

verklighet.

Det finns alltså flera exempel på att det går att

göra något åt problemen - detta var bara några. Nu

vill jag inte alls polemisera med tidigare talare,

men ofta pratar vi om att det krävs förändringar av

lagstiftningen. Jag visar nu några citat ur

arbetsmiljölagen. Det står bl.a. att

arbetsförhållanden ska anpassas till människors

olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt

hänseende. Jag vill påstå att arbetsmiljölagen

ibland är en väldigt framsynt lagstiftning. Den ger

ett starkt stöd för arbetsmiljöarbetet. Jag tror att

man ska tänka efter väldigt noga innan man går in

och ändrar i lagen - jag tror snarare att vi ska

arbeta med vårt föreskriftsarbete.

Internkontrollen har nämnts. Så heter det system

som innebär att man ska behandla arbetsmiljöfrågorna

i den ordinarie verksamheten och ha ett system för

det - inte i en fil bredvid utan som en del av den

ordinarie driften av ett företag. Nu har vi arbetat

om föreskriften, och döpt om fenomenet till

systematiskt arbetsmiljöarbete. Det visar bättre,

med själva namnet, vad det är som vi är ute efter,

nämligen att helt enkelt få i gång en process på det

enskilda arbetsstället. Där ska arbetsgivare,

anställda och de anställdas representanter sätta sig

ned och identifiera de problem som man har på

arbetsplatsen och resonera kring hur man kan lösa

dem. Jag tror nämligen att många av de

arbetsmiljöproblem som man ser inte kräver alltför

omfattande åtgärder för att man ska kunna rätta till

dem. Ofta är det ganska små åtgärder som krävs. De

som finns på arbetsplatsen är de som bäst kan

identifiera de lösningarna. Först ska man alltså

identifiera problemen och sedan finna lösningar på

dem, och man ska jobba på ett systematiskt sätt med

det hela.

Detta är en föreskrift som vi nu har haft i

uppemot tio år. Man kan fråga sig hur det fungerar i

verkligheten. Vi mäter något som vi kallar för

internkontrollstatus. Det bästa är då 4. Då utför

man ett väldigt bra arbete med arbetsmiljöfrågorna.

Om man har 3 så är man i alla fall i gång med något

som liknar det som vi vill uppnå. Ni ser snabbt att

det rör sig om i storleksordningen 25 % av företagen

där detta fungerar någorlunda. Jag vill påpeka att

dessa siffror inte är statistiskt hållbara. Vi

besöker nämligen företrädesvis arbetsplatser med

sämre arbetsmiljö. Det finns alltså en viss

avvikelse i detta. Just nu håller vi på med en stor

undersökning som är statistiskt hållbar för att möta

detta, och förhoppningsvis får vi då lite bättre

siffror. Men jag tror inte att bilden på det stora

hela kommer att ändras särskilt mycket. På flertalet

företag fungerar alltså inte det här.

Det är därför en utmaning för oss och för alla som

arbetar med arbetsmiljöfrågorna att se till att det

här fungerar. Jag tror att man kan komma till rätta

med en mycket stor del av arbetsmiljöproblemen

någorlunda väl genom att få i gång en sådan här

process. Vi kommer också att inom kort sätta i gång

en ordentlig marknadsföringskampanj där vi lanserar

det här. På så sätt kan man få in ett medvetande om

att föreskriften finns och få i gång en process på

arbetsplatserna.

Detta kanske var en viss förenkling av lösningarna,

men jag tror att man ska passa sig noga för att

märkvärdisera. Då ger vi nämligen upp inför de stora

problem som vi ser. Jag tror att det gäller att

hitta och komma i gång med ganska enkla lösningar.

Detta är en ganska enkel lösning, som får stora

effekter på kort tid.

Ordföranden: Jag tackar för det inlägget, och lämnar

till sist över till Annika Härenstam, forskare på

Arbetslivsinstitutet. Varsågod!

Annika Härenstam: Herr ordförande! Det är en stor

och svår fråga som ni har ställt till oss i dag:

Ohälsa på jobbet - vad beror det på? För ett tag

sedan såg jag en siffra. Det fanns 85 000

långtidssjukskrivna, som hade varit sjukskrivna i

mer än ett år, i december förra året. Det var en

fördubbling sedan 1995. När man ser en sådan siffra

ställer man sig, i alla fall som forskare, frågan om

man verkligen kan söka svaret på detta bara hos

individer eller ens hos lokala chefer. Det måste

finnas något bakomliggande och mer strukturellt som

gör att det blir så stora, dramatiska förändringar i

den arbetsrelaterade ohälsan.

Jag ska försöka att på denna korta stund ge en

liten bild av hur man kan betrakta de här

strukturella förändringarna. Vad är det som kan

ligga bakom? Jag tror inte att människor har en

sämre livsstil nu eller att vi har sämre chefer med

operativt ansvar. Det är inte det som kan förklara

en sådan här stor och dramatisk förändring i

arbetslivet. Vi måste söka svaret någon annanstans.

Det som olika forskare har pekat på är att det har

skett en ganska omfattande risk- och

problemförskjutning från kärna till periferi på

olika sätt. I geografiskt hänseende skulle man kunna

prata om att detta gäller från storstadsområden till

glesbygdsregioner. Vi kan fundera i termerna som

gäller från koncerner till underentreprenader, från

aktieägare, koncernledningar, företagsledningar,

operativa chefer och ned till anställda. Är det stor

skillnad om man tillhör kärnan i arbetskraften och

är fast anställd eller är behovsanställd? Man kan

titta över allt från kärnverksamheter till

serviceverksamheter. Här har skett mycket stora

förändringar under 1990-talet.

På många sätt har det varit en god utveckling.

Människor får större ansvar för sitt eget arbete.

Men tillsammans med ökade kundkrav, som någon var

inne på här, innebär detta att man också måste få

större befogenheter. Vad som faktiskt har skett är i

stället att befogenheterna har centraliserats

samtidigt som ansvaret för att jobbet blir gjort har

decentraliserats. Förut kunde en städerska, en

industriarbetare eller en undersköterska gå hem

efter sitt arbete och känna att man var nöjd och

hade gjort sitt. Det var egentligen chefens eller

förmannens problem att det fanns saker som inte

hanns med. Nu är det den enskilda anställdas eget

problem, som man bär med sig hem. Det är en stor

skillnad vi ser som en effekt av de strukturella

förändringarna.

Egentligen är mitt huvudbudskap att det har skett

väldigt olika saker på olika delar av

arbetsmarknaden. Men det finns ändå några generella

saker som jag vill peka på.

Jag har redan pratat om att individualisera

ansvaret. Vi har också fått en ökad fjärrstyrning,

dvs. att mycket av strategiska beslut fattas allt

längre ifrån den plats där jobbet utförs. Detta har

blivit möjligt under 1990-talet med alla dessa nya

informativa system; IT, datorteknik osv., som

möjliggör fjärrstyrning och fjärrkontroll av det som

faktiskt sker ute på sjukhusklinikerna eller i

företagen.

Vi har samtidigt sett en försvagning av olika

typer av kollektiva strukturer. Facken har en

svagare roll. Skyddsombuden har minskat i antal, och

de har allt svårare att utföra sitt arbete.

Arbetsplatserna som sociala, sammanhållna system har

på många sätt upplösts i och med outsorcing,

avknoppning och underentreprenörer. På många

arbetsplatser i dag finns det anställda som har

olika arbetsgivare. Kopplingen mellan ledningen -

arbetsgivaransvaret - och det jobb som utförs

styckas så att arbetsgivaransvaret blir uttunnat,

skulle jag vilja hävda. Jag visar här en bild som

lite grann symboliserar detta.

Detta innebär att arbetsmiljöstyrningen har blivit

mycket svårare att hålla ihop. Det påverkar också

arbetsplatsen som ett socialt sammanhållet system.

Om problem uppstår för en grupp människor som jobbar

tillsammans, har samma arbetsgivare, kanske tillhör

samma fackliga organisation och har samma

skyddsombud så är förutsättningarna helt annorlunda

för att skapa den goda arbetsmiljön än om man har

olika arbetsgivare och olika intressenter. En

handläggare i dag är i allmänhet inte längre

arbetskamrat med en städerska eller en

växeltelefonist, för de har en annan arbetsgivare,

som sitter någon annanstans. Det betyder att vi

missar det motstånd mot att införa ojämlika villkor

som det innebär att människor som är olika möts i

vardagen och har samma typer av kanaler att hantera

problem på. Det hela var inte bra förut heller, men

vi har tappat förutsättningarna att lösa problemen

där de uppstår därför att det är så många

inblandade. Det blir alldeles för krångligt.

Vi har nu fått alla dessa fragmentiserade

verksamheter och koncentration till

kärnverksamheter. Det går lite för fort här för det

som jag vill försöka förklara, men jag hoppas kunna

ge en hint om vad det är som jag menar. Vi har fått

färre vardagsmöten, där problemen uppstår. Sture

Nordh pratade om kafferasterna som försvann. Vi har

alltså inte heller tid och rum att direkt lösa

problemen där de uppstår. Allt detta har lett till

att vi har fått större skillnader i anställnings-

och arbetsvillkor och sämre möjligheter att styra

arbetsmiljön.

Den utsuddade gränsen, där människor tar med sig

jobbet hem, gör det svårare att kombinera arbete och

familj. Ingångskraven när det gäller att komma in i

arbetslivet har ökat, men lärandet minskar på många

olika sätt, som vi ser det. Kompetenskraven ökar,

men förutsättningarna att på betald arbetstid lära

nytt tenderar att minska. Upplärningstiderna i många

verksamheter minskar medan det andra ökar. Detta

leder till hög sjukfrånvaro.

Jag ska också försöka hinna säga något om

olikheterna. Detta ser nämligen väldigt olika ut i

olika delar. Jag visar här en grov översikt; ett

sätt att klassificera verksamheter. Det bygger på

ett system som är gjort av Eric Giertz, som är

industriekonom. Som projektledare i MOA-projektet

har jag använt det och sett att det är att mycket

bra sätt att betrakta olika verksamheter på. Vi har

fört samman högteknologisk och kunskapsbaserad

produktion. Det gäller såväl industriell produktion

som tjänsteproduktion, dvs. både IT-företag och

processindustrier. De liknar varandra alltmer i

många avseenden. Detta är alltså en väldigt grov

uppdelning. Ungefär 20 % av den svenska

arbetskraften jobbar här. Välfärdsproduktionen är

både offentligt och privat organiserad numera. Det

gäller skola, vård och omsorg, polis, socialtjänst,

rättsväsende osv. Den utgör ca en tredjedel.

Serviceproduktionen, som är personalintensiv, utgör

också ungefär en tredjedel. De verksamheterna fanns

tidigare oftast här, men upphandlas nu. Sedan finns

också en del personalintensiv varuproduktion.

I de olika verksamheterna sker olika saker. I den

högteknologiska och kunskapsintensiva sektorn

koncentrerar man sig på kärnverksamheter och knoppar

av till underentreprenader, underleverantörer, olika

serviceföretag osv. Här ökar kvalifikationskraven,

och man har en viss typ av managementstrategier som

i hög grad leder i riktning mot det goda arbetet.

Detta har vi redan hunnit prata om en del, så jag

lämnar det åt sidan så länge. Det har skett mycket

som har varit problematiskt.

Framför allt vill jag uppmärksamma er på den

personalintensiva serviceproduktionen. Att köra en

buss, att städa ett golv, att bädda sängar på ett

hotell osv. går inte riktigt att rationalisera på

samma sätt med ny teknik som man kan göra inom den

högteknologiska industrin. Men samtidigt har

effektivitetskraven ökat. Genom den stora

upphandling av tjänster som sker i dag konkurrerar

företagen förstås om kontrakten. Det enda riktigt

rationella ur företagsekonomisk synpunkt är att

spara på personalkostnaden, för det är den stora

kostnaden i dessa företag. Det upphandlas för

ungefär 400 miljarder kronor om året av offentlig

sektor. Dessa pengar kan i värsta fall användas till

att gynna företag med den sämsta arbetsmiljön - om

det bara är priset man går på. Det handlar mycket om

personalförändringar, dvs. att ha så lösa

anställningar som möjligt med så kort upplärningstid

som möjligt så att man snabbt kan ta in ny personal.

Man kan använda det här så att alltfler jobbar på

obekväma arbetstider i de här verksamheterna.

Det finns alltså olika managementstrategier. Det

är data från MOA-projektet som jag visar här. Jag

ska säga något kort om bilden. Riktningen går från

det översta till det nedersta. Det översta har

samband med god arbetsmiljö, ökat inflytande, ökade

utvecklingsmöjligheter och hyfsade krav. Man

utvecklar alltså verksamheten när det gäller IT och

teknik, kompetenskrav, långa arbetscykler och långa

kundkontakter. Man satsar på att dra in personalen i

en kvalificerad verksamhetsutveckling. Vi har sett

att detta har samband med goda arbetsvillkor. En

ökad centralstyrning, dvs. mer av fjärrkontroll och

resultatmätning, har däremot samband med sämre och

sämre arbetsvillkor, kortare och kortare

arbetsvillkor och mindre och mindre inflytande. På

samma sätt är det när det gäller numerär

flexibilitet, dvs. lösa anställningar där man tar in

och ut folk på olika sätt och laborerar mycket med

arbetstiderna. Däremellan finns funktionell

flexibilitet, som också på många sätt har samband

med bra arbetsvillkor, dvs. mer och mer

arbetsutbildning, mer och mer kvalificerat arbete

och mer och mer platta organisationer. Däremot vet

vi att den funktionella flexibiliteten, med större

ansvar för individen som kombineras med mer

resultatmätning ger ogynnsamma effekter.

72 företag deltog i MOA-projektet. Det finns tre

stora sektorer; servicesektorn, välfärdssektorn och

den högteknologiskt kunskapsbaserade sektorn. Bilden

visar perioden 1995, 1996 och 1997. Vi ser en skala

som är svår att förklara, men innebörden är: ju

högre stapel, desto mer av den goda

managementstrategin, dvs. att utveckla verksamheten,

och desto mindre av centralstyrning. Det sker här. I

servicesektorn ser vi att det går åt motsatt håll.

Det leder till sämre arbetsvillkor. I

välfärdssektorn finns en kombination av ökat ansvar

på golvet och ökad centralstyrning.

Jag ska runda av det hela, och gå till den sista

bilden. Det finns mycket mer att säga om detta, och

det är svårt att förklara det på kort tid. Men det

som jag egentligen vill komma fram till är att det

behövs väldigt olika strategier. Vi kan inte hindra

utvecklingen på arbetsmarknaden, med

företagsekonomiska principer, globalisering och

teknikutveckling etc. Men vi behöver ha mycket

bättre på fötterna och mycket mer kunskap om vilka

strategier man ska använda för att gynna den goda

arbetsmiljön. I välfärdssektorn handlar det mycket

om att spara på omorganisationer. De stör de

sociala, komplicerade systemen väldigt mycket. Det

gäller att åter bemyndiga chefer. Det är mer eller

mindre en omöjlig utmaning att vara lokal operativ

chef i välfärdssektorn i dag. Man får budskapet:

Spara pengar, men gör mer! Och gör kunderna, eller

patienterna, mer nöjda! Här måste man bemyndiga

chefer att också ha befogenheter att påverka

resurser och resursfördelning och inte bara vara den

goda chefen som stöttar sin personal.

I den personalintensiva servicesektorn tror jag

att det är oerhört väsentligt att det finns

spelregler vid upphandling. Det är nämligen där som

arbetsmiljön egentligen bestäms. Skattemedel ska

inte användas på fel sätt, dvs. man ska inte fatta

politiska beslut som gynnar företag med den sämsta

arbetsmiljön. Det är på väg att ske i dag. Detta är

oerhört viktigt. Det har alltid varit statens och

politikens roll att se till att det finns schysta

spelregler. Många seriösa företag i de här

branscherna är mycket bekymrade. De måste nämligen

försämra arbetsmiljön för att behålla ett kontrakt.

Man kan fundera på detta, och också dra en

parallell till miljöfrågan. Hur uppmärksamma är vi

kunder och konsumenter på hur våra arbetsplatser

städas eller på hur telefonitjänsterna sköts osv?

Hur ska vi som konsumenter få en större kunskap om

hur dessa arbeten utförs? I den högteknologiska och

kunskapsintensiva produktionen tror jag inte att man

ska ge sig in med en massa regelstyrning och annat.

Detta är mycket en kulturfråga för branschen. Här

finns många incitament för att behålla personal,

rekrytera kompetent personal och utveckla

verksamheten på sikt. Men vi behöver motsvarande

strategier för den goda arbetsmiljön i de här

sektorerna.

Ordföranden: Tack för det inlägget! Jag vill också

rikta ett tack till alla som har hållit sina

inledningsanföranden. Då är vi klara med den första

delen av hearingen. Nu ska vi i Sture Nordhs anda ha

en kafferast då det finns möjlighet till samtal. Vi

försöker samlas igen om 15 minuter.

Ordföranden: Då ska vi starta igen. Innan vi släpper

loss frågorna ska jag bara säga en sak som jag har

lovat förste vice ordföranden Hans Andersson. Han

skulle ha varit med här i dag, men sitter upptagen

med arbetet med finansplanen. Han ville bara ha

detta framfört till samtliga, så att ni vet att han

inte är borta utan anledning. Därmed har jag sagt

det som jag lovade Hans.

Då släpper jag loss frågorna.

Sonja Fransson (s): Ordförande! Detta har varit en

mycket intressant hearing. En hel del saker känner

vi naturligtvis igen. Vi har ju träffat olika

organisationer tidigare och hört mycket om detta.

Det intressanta är att väga de olika delarna mot

varandra.

Det sista inlägget, av Annika Härenstam, tyckte

jag var extra spännande. Du tog upp frågan om att

det finns olika områden. Du talade om

välfärdssektorn, om servicesektorn och även om

hightech, och att det finns olika behov på olika

områden. Det skulle jag vilja veta lite mer om.

Du sade att det bl.a. inom välfärdssektorn

behövdes färre arbetsomorganisationer och färre

förändringar. Samtidigt säger Sture Nordh och Ulla

Lindqvist att vi behöver förändra

arbetsorganisationerna. Jag skulle vilja att du, och

kanske de andra också, utvecklar detta lite grann.

Annika Härenstam: Att arbeta i en välfärdssektor,

vare sig det är sjukhus, skola, socialtjänst, polis,

åklagarväsende eller något annat, innebär att man

ingår i mycket komplexa sociala system. Det finns

inget jämförbart i näringslivet.

Hur många ska man ha med att göra runt en patient,

en elev eller vad det kan vara? Det har gjorts många

försök att planera det hela - det har ju rått en

planeringshysteri och en kvalitetssäkrings- och

utvärderingshysteri under 90-talet. Men hur väl man

än försöker planera detta så har vi som har varit

ute och forskat på området sett att man i stället

har slagit sönder mycket av fungerande

informationssystem och nätverk. Det tar åtminstone

ett par tre år för en organisationsförändring att

sätta sig. Som läkare, lärare eller socialarbetare

måste man veta vem man ska vända sig till i en viss

fråga, vem som ansvarar för den, vem som ska ta

kostnaderna för den etc. Hur ska jag bära mig åt för

att hitta en sängplats den här gången? Vilket labb

ska jag använda?

Vi har varit ute i tre år på 72 arbetsplatser och

studerat och följt detta. Då har vi sett hur mycket

tid som går åt till att leta information. Samtidigt

har dessa personer aldrig någonsin tidigare fyllt i

så mycket blanketter.

Rör man om i grytan, slår ihop enheter, lägger ned

sjukhus osv. - det tar så oerhört mycket kraft och

tid för baspersonalen att det blivit en väldigt stor

inte bara arbetsmiljöförlust utan också ekonomisk

förlust i välfärdssektorn med dessa stora

omorganisationer. Det behövs mer

konsekvensbeskrivningar före, att överväga beslut,

skapa arbetsro i de här sektorerna, bygga upp tillit

igen, se till att de informativa systemen fungerar,

alltså logistiken - det finns sjukhus som har tre

datasystem som inte är kompatibla. Det finns massor

att göra om man utgår från basverksamhetens behov.

Omorganisationer förstör. Det är mitt korta budskap.

Barbro Feltzing (mp): Jag vill först tacka er i

panelen för vad ni har sagt. Det har varit mycket

intressant. Självfallet tycker jag att Anita

Härenstam kom med många bra inlägg.

När det gäller det som Sture Nordh sade om

befrielseinstrumentet håller jag fullständigt med;

det har ökat, vi ska vara anträffbara jämt osv.

Jag vill bara säga att jag bl.a. har tittat på vad

Sture Nordh har skickat ut. Man vill ha en

förstärkning av föräldraledighetslagen. Det tog vi i

går i utskottet, och vi kommer att bestämma det i

dag. Vi får igenom en skärpning av

föräldraledighetslagen så att föräldralediga inte

ska känna den här osäkerheten i att kunna bli

uppsagda.

Jag vill också ta upp yttrandefriheten. Det har ju

blivit så tyst på våra arbetsplatser. Det är bl.a.

ett väldigt stort problem inom offentlig sektor,

tyvärr. Där har vi också haft en utredning nu. Jag

tycker själv att det här är en mycket viktig fråga,

och jag vill höra vad ni säger om yttrandefriheten

och hur man ska gå vidare.

Vad jag naturligtvis också vill ta fram från

Miljöpartiets sida är en arbetstidsförkortning. Jag

har pratat med bl.a. många i vården och känner att

en daglig arbetstidsförkortning eller en

veckoarbetstidsförkortning är någonting som behövs.

Jag tror säkert att en arbetstidsförkortning hänger

ihop med hälsan, om vi tittar på alla de försök som

har gjorts i Sverige och utomlands. Detta med ett

friår mitt i livet har vi också tagit fram. Jag

undrar om jag kunde få någon synpunkt på detta.

Sture Nordh: Jag kan säga bara något kort till Sonja

Fransson om arbetsorganisationen. Jag hoppas att jag

inte tolkades så att jag vill ha en massa

omorganisationer i sig. Däremot spelar

arbetsorganisationen, precis som Annika Härenstam

visar, en oerhörd roll, med tydlighet, med

individens möjlighet till inflytande, inte minst

arbetsledningar och verksamhetschefer som inte bara

har ansvar utan också har befogenheter. Det är på de

områdena som det har skett så stora och negativa

förändringar, inte minst i offentlig sektor, under

senare tid.

På tio minuter hinner man bara kort beröra några

frågor. Väldigt centralt för ett hälsosamt arbetsliv

är ett öppet klimat. Hälsosamt för en fungerande

demokrati är yttrandefrihet och meddelarfrihet för

insynen i den offentliga verksamheten.

Arbetsplatserna har blivit tysta. Det kanske var det

första ohälsotecknet som vi underskattade, när vi

började se bilderna på människor med påsar för

ansiktet och kände att tystnaden bredde ut sig, som

just tecknet på den stora oron och osäkerheten om

vad som är situationen för oss.

Vårt förslag när det gäller meddelarfriheten och

yttrandefriheten i jobbet, som också ligger i ett

utredningsförslag nu, är att meddelarfriheten ska

vidgas till att omfatta alla, hela arbetsmarknaden.

Det behöver också regleras för den privata sektorn,

med de undantag som affärshemligheter och annat

ställer krav på. Men det första viktiga steget är

att alla offentligt finansierade verksamheter ska

leva under samma villkor. Det är det som finns i

utredningsförslaget, och det är ett steg i rätt

riktning.

Till frågan om arbetstiden: Vi är övertygade om

att den viktigaste aspekten av arbetstidsfrågan är

den enskildes inflytande över arbetstidens längd och

förläggning. Den enskildes makt måste öka. Det finns

inget område som är så traditionsbundet och - förlåt

uttrycket, men jag hittar inget annat i hastigheten

- konservativt hanterat som arbetstidsfrågorna. Det

ska vara ungefär som det har varit innan, fast folk

ska vara tillgängliga mer.

Våra behov över livscykeln är väldigt olika. Att

införa ett system med den arbetstidsbank som vi har

föreslagit gemensamt från LO, TCO och SACO är ett

bra och viktigt steg. Men skyddslagstiftningen och

arbetstidslagen bör också ha en bestämmelse som

innebär just det jag sade, att arbetsgivaren ska ta

hänsyn till den enskildes önskemål om längd och

förläggning. I en period när man vill jobba kortare

tid ska man kunna göra det. När det är möjligt och

förenligt med verksamheten att förlägga arbetstiden

på något annat sätt ska man kunna göra det. En sådan

reglering betyder ju inte att det finns ett

ovillkorligt krav, utan det betyder att man måste ta

hänsyn till att det är förenligt med verksamheten.

Men det skapar en dialog, med möjlighet för facket

att stödja den enskildes önskemål. Vi skulle öka

förutsättningen att få livspusslet att gå ihop på

ett helt annat sätt med de andra ansvaren.

Vår prioritering är: Gärna en

arbetstidsförkortning - och vi behöver långsiktigt

ha en förkortning av arbetstiden. Men den mest

centrala frågan när det gäller arbetstiderna är att

öka den enskildes makt över sin tid och sitt

inflytande i arbetet. Det har så tydliga samband med

arbetshälsan.

Ulla Lindqvist: Jag vill också kommentera frågan om

arbetsorganisation. Man måste naturligtvis utgå från

de olika förutsättningar som finns på

arbetsplatserna. Det har inom den offentliga sektorn

varit mycket omorganisation, men det har inte

inneburit att t.ex. de som jobbar som

sjukvårdsbiträden eller tillhör LO-kollektivet har

fått ett ökat inflytande över sitt arbete. Det är

det man bör titta på mer konkret. Jag tror att det

behövs arbetsorganisationsförändringar även där.

Det som Barbro Feltzing tog upp när det gäller

yttrandefriheten är en viktig del, liksom det Sture

Nordh berörde om den här utredningen. En annan

viktig del, när det gäller om det ska vara ett öppet

klimat eller inte på arbetsplatsen, är också vilket

anställningsförhållande man har. Det är i dag många

som är timanställda och visstidsanställda, och det

skapar inte ett klimat för att våga ifrågasätta

arbetsmiljön och ställa krav. Den bestämmelse som

infördes när det gällde LAS om att man kan göra

avsteg för två stycken arbetstagare på småföretag

skapar inte heller ett klimat där anställda kan

ställa krav. Jag tror att det är väldigt viktigt att

också se över den lagstiftningen. Vi måste ha en

anställningstrygghet för att människor ska våga

ifrågasätta och ställa krav på arbetsmiljön.

När det gäller arbetstidsförkortningen tror jag

just, som jag sade tidigare, att från

arbetsmiljösynpunkt är det viktiga att man känner

att man har ett inflytande över arbetstiden. Därför

tror jag också väldigt mycket på idén med

arbetstidsbank.

Maria Larsson (kd): Jag är fullständigt övertygad om

det som flera av talarna var inne på, att de problem

med stress och ohälsa som vi ser i dag bara delvis

kan relateras till arbetslivet. Det handlar också om

de andra faktorerna som ska göra att livet som

helhet går ihop. Inte minst i statistiken ser vi att

även barn visar uppenbara symtom på stress och

ohälsa. De finns i och för sig i skolan som

arbetsplats eller på dagis som arbetsplats, men

problemen går långt ned i åldrarna i dag.

Man kan dela upp ansvaret på tre kategorier, dels

att man som individ har ett ansvar för sin egen

hälsa, dels att arbetsgivaren har ett ansvar och

dels att vi som politiker har ett ansvar. Här ligger

de tre olika ansvarsnivåerna, och man kan inte frita

någon del. Letandet efter syndabockar har blivit

väldigt olyckligt.

Annika Härenstam nämnde ett ord som jag fastnade

för, och det är ett av mina favoritord, nämligen

tillit. Detta att skapa tilliten, att bygga

nätverken och att bygga de sociala strukturerna är

av stor betydelse för både klimatet på arbetsplatsen

och klimatet i livet i övrigt.

När min faster, som nu är i 75-årsåldern, var ung

hade hon ett jobb på ett kontor. Det jobbet slutade

hon därför att hon tyckte att det var så tråkigt då

hon fick så få arbetsuppgifter. Hon satt där och

tittade hela dagarna och tyckte att det var för

trist. Hon utbildade sig och blev sedan lärare. Jag

funderar på hur många som i dag är i samma situation

som hon var då. Jag tror inte att det finns någon.

Ingen upplever att man sitter på jobbet och rullar

tummarna och får för lite arbetsuppgifter.

Jag har några konkreta frågor till er, hur ni

bedömer att följande saker skulle påverka stress och

ohälsa på arbetsplatsen.

· Om man minskar kostnaden för arbetskraften, har

det konsekvenser för stress och ohälsa i

arbetslivet?

·

· Om man inför en kvalitetsmärkning som är

specificerad på folkhälsa och relaterad till

arbetslivet, får det konsekvenser?

·

· Annika Härenstam var inne på de diversifierade

lösningarna, att en lösning inte passar för alla

branscher eller alla individer. Vad får det

enligt er bedömning för konsekvenser för oss som

lagstiftare? Ska vi helt hålla tassarna borta?

Eller ska vi skapa ramlagstiftning, som det finns

ett stort mått av förhandlingsutrymme inom att

överlåta åt parterna? Hur ser vår roll ut med era

ögon mätt?

·

Gun Herman Jonasson: När det gäller

kvalitetsmärkning skulle jag vilja fokusera på

sjukvården. När det gäller kvalitetssäkring av den

vård vi bedriver och ger är det väldigt viktigt att

vi kontinuerligt har en kvalitetssäkring och tittar

på vad vi gör och vad vi erbjuder. Jag tycker att vi

ska ha ökade krav på det inom vården. Jag tycker att

det är en otroligt viktig fråga.

Jarl-Erik Rollén: Jag ska ta samtliga tre frågor.

När det gäller att minska lönekostnaderna är det

klart att jag skulle säga ja tack till en minskning

av arbetsgivaravgifterna. Men jag tror inte att jag

skulle anställa mer folk. Det krävs en betydligt mer

långsiktig planering och inställning från

lagstiftarnas, alltså politikernas, sida för att

sådant här ska kunna fungera. Jag måste veta när jag

anställer någon därför att det helt plötsligt har

blivit lite billigare att det håller i tio år. Även

om det inte verkar så när vi diskuterar här,

betraktar de flesta arbetsgivare en anställning som

något av en livstidsinvestering. Syftet med att

anställa någon är att han ska stanna i företaget

under en avsevärd tid. Det är för mycket ryckighet i

politiken för att man ska våga gå på den typen av

åtgärder.

När det gäller kvalitetsmärkningar av olika slag

är jag väldigt skeptisk till sådana. Det finns

miljöcertifiering, kvalitetscertifiering osv., och

en väldig massa intresseorganisationer kräver att

man ska vara certifierad i olika avseenden. Vi är

kvalitetssäkrade 9001 på mitt företag. Vi har tittat

på miljöcertifiering och håller på med det. Det

krävs en oerhörd administration för att klara det

där. Däremot finns det inte särskilt mycket som

talar för att kvaliteten, om vi tar

kvalitetssäkringen, verkligen blir bättre. Det enda

man talar om med kvalitetssäkringen är att man gör

likadant varje gång. Man kan alltså göra livbojar av

betong och kvalitetssäkra dem, men kvaliteten på

själva livräddningen blir ju inte särskilt bra. Det

svåraste problemet med de här certifieringarna av

olika slag är den administration som de kräver.

Diversifierade lösningar för olika branscher tror

jag är någonting som kommer att krävas i framtiden,

därför att branscherna är väldigt olika. När det

gäller att skilja mellan privat och offentlig

verksamhet är det väldigt olika förhållanden.

Offentlig verksamhet har på ett helt annat sätt

rättssäkerhetskravet på sig, vilket inte behövs i

privat verksamhet. Olika typer av verksamhet, om det

är högteknologiska eller andra, kräver också olika

lösningar. Frågan är bara hur man klarar detta i en

lagstiftning, men det är positivt om man kan få det.

Ulla Lindkvist: Jag tror inte att minskade kostnader

för arbetskraften i sig innebär att man anställer

fler. Däremot har det vid några tillfällen varit

diskussioner om differentierade arbetsgivaravgifter

beroende på vilken arbetsmiljö man har. Bland andra

Arbetsmiljökommissionen hade ett sådant förslag. Det

finns både fördelar och nackdelar med det. Fördelen

är naturligtvis om det skulle bli ett tryck att det

verkligen blir förändringar på arbetsplatserna.

Nackdelen är att man har så olika förutsättningar i

olika branscher. Jag tror att det kan vara svårt att

genomföra ett sådant förslag.

När det gäller kvalitetsmärkning vore det

naturligtvis önskvärt om man kunde ha ett sådant

system, men jag tror att det är rätt svårt. Däremot

bör man använda de system som finns, t.ex.

Arbetsmiljöinspektionen, detta med internkontroll.

Fungerar internkontrollen är det ofta så att man

också jobbar bra med arbetsmiljöfrågorna. Vi har

också vid olika tillfällen haft detta att det ska

finnas uppgifter på arbetsförmedlingar osv. om hur

arbetsmiljön är på olika arbetsplatser, så att

arbetssökande ska ha möjlighet att bedöma det när de

söker jobb. Men jag tror att det är svårt att göra

ett generellt system.

När det gäller olika branscher och olika

förutsättningar i arbetsorganisation är det, som jag

sade tidigare, från förutsättningarna på

arbetsplatsen som man måste utgå när man gör

förändringar. Men jag tror inte att det behövs olika

lagstiftning för det, utan det kan vara en tämligen

generell lagstiftning. Vi har varit inne på

diskussionerna om föreskrifter, att det kan finnas

tämligen generella föreskrifter på de områdena, men

sedan gäller det att anpassa det utifrån

arbetsplatsen.

Kenth Pettersson: Jag tror att man ska vara lite

försiktig med kvalitets- och certifieringssystem.

Det finns en viss risk för att processen med att ta

fram intyget eller märket blir det viktigaste, inte

målen för själva verksamheten. Jag säger därmed inte

nej till det generellt, men jag tror att man ska gå

igenom det ganska noga.

Med risk för att bli lite tjatig och låta lite

enkelspårig tar jag nu upp denna föreskrift som

börjar gälla den 1 juli i år och som heter

Systematiskt arbetsmiljöarbete. Den tar över den

föreskrift som gäller i dag och som heter Intern

kontroll av arbetsmiljön. Detta är ett sätt att

beskriva vilken process man ska ha i företaget för

att diskutera arbetsmiljöfrågorna. Det finns många

skäl till att det är detta som är lösningen på

väldigt många problem. Jag ska ta bara ett exempel.

Det pratas i dag mycket om arbetsorganisationen

och hur viktig den är för arbetsmiljön. Det är helt

sant. Problemet är att det inte finns en

arbetsorganisation, utan tusentals eller

tiotusentals arbetsorganisationer, och de måste

anpassas till den enskilda arbetsplatsens

förhållanden. Det går inte att säga generellt vilken

arbetsorganisation som är bäst. Man kan ställa upp

mål för den, att den ska befrämja delaktighet och

sådant i arbetet och en massa andra viktiga krav på

arbetsmiljön. Själva utformningen av

arbetsorganisationen måste man ta fram på

arbetsplatsen. Det är därför den här processen är så

viktig.

Den erbjuder också det som Maria Larsson

efterfrågade i sin sista punkt, de diversifierade

lösningarna. Med all sannolikhet är det så, precis

som Annika Härenstam beskriver, att lösningarna är

olika i olika branscher, att det är olika sorters

problem, och det är bara på arbetsplatsnivå man

riktigt kan identifiera dem och hitta lösningarna.

Det är därför vi ska jobba så hårt med

implementeringen av den här föreskriften. Det löser

inte alla problem, men ska vi snabbt få en rejäl

förbättring av arbetsmiljön i landet, vilket ju

behövs, är det detta som är vägen.

Sture Nordh: Arbetsmiljöfrågorna i den meningen är

inte kopplade till lönekostnaderna. Om vi gör

tankeexperimentet att bland dem som har haft rabatt

nu under de senaste åren när det gäller

lönekostnadsutvecklingen är kommunsektorn den som

har haft den största rabatten - där har

lönekostnadsökningarna varit lägst. Vi kan inte se

det minsta samband med att lönekostnadsrabatten för

arbetsgivarna har lett till den här typen av frågor.

Det skulle ske en förändring fast på en annan nivå.

Det sambandet tror jag inte heller att någon har

lyft fram i diskussionen.

Jag är i mycket hög grad intresserad av detta med

märkning, certifiering och andra system. Det är

säkert inte obekant att TCO har arbetat väldigt

intensivt med de frågorna, där framför allt TCO-

märkningen av bildskärmar har varit oerhört

framgångsrik och verkligen ett sätt att med

konsumentpåverkan som verktyg påverka arbetsmiljön

för miljontals människor världen över. Hälften av

alla bildskärmar som säljs världen över har TCO:s

kvalitetsstämpling ur ergonomisk synpunkt och

arbetsmiljösynpunkt på sig.

Problemet när det gäller arbetsorganisation och

den sortens förhållanden eller arbetsplatser är att

det är rörliga mål hela tiden. Vi har ett

utvecklingsarbete kring att hitta märkningsvariabler

också för det, men det är väldigt svårt just därför

att den arbetsorganisation som vi har i dag kanske

är förändrad redan i morgon, så att det består inte.

Det måste vara mer processinriktat.

Jag tycker dock att det som sker i Danmark är

spännande, som jag nämnde. Där inför man en särskild

arbetsmiljöavgift för alla arbetsgivare. Är det

någon som kan visa att de har en god miljö, med en

typ av arbetsmiljöcertifiering eller märkning,

kommer de att slippa den avgiften. Det som är

positivt med ett sådant system är ju att det också

tillåter att man successivt höjer kraven och

standarderna över tid ju mer vi lär oss. Jag tycker

att det är ett spännande och viktigt område att

fördjupa sig i.

När det gäller olikheterna och lagstiftningen:

Skälet till att vi väldigt gärna vill ha en översyn

av arbetsmiljölagen är inte att den är dålig i

identifierbara avseenden. De citat som Kenth

Pettersson tog visar också de väldigt omfattande

skyldigheter som redan ligger hos arbetsgivarna när

det gäller arbetsmiljön. Men det gäller just att

analysera lagen, från de utgångspunkter som Annika

Härenstam och andra forskare visar, när det gäller

förändringen av arbetslivets sammansättning och de

växande olikheterna. Finns "tänket"? Vad var

modellbilden när arbetsmiljölagen byggdes? Hur

stämmer den med hur arbetsorganisation och arbetsliv

ser ut i dag? Att korsa en analys av

arbetsmiljölagen med det som är olikheterna och den

olikartade utvecklingen mellan branscher och

sektorer skulle kunna ge en modernare och

effektivare arbetsmiljölag. Den kommer, precis som i

dag, att behöva vara en ramlagstiftning som vi som

parter med kollektivavtal och som den enskilde

påverkar genom en stark ställning i arbetslivet. Så

kommer det att behöva vara också i framtiden.

Annika Härenstam: Jag tänkte ta fasta på frågan om

kvalitetssäkring. Jag tror att det är riktigt, som

någon av föregående talare sade, att man kan ha stor

skepsis till de tekniska sätten att kvalitetssäkra,

om de egentligen fyller sitt syfte. Men om jag tar

andemeningen i frågan, tror jag att det är en

väldigt väsentlig sak för folkhälsan att vi har ett

sätt att bedöma och värdera arbetsmiljön. Då tänker

jag framför allt på den personalintensiva

servicesektorn. Det upphandlas väldigt mycket

tjänster, och det är ganska korta relationer - många

kontrakt är på ett år, två år och kanske tre år. För

att man ska veta vad man köper, inte bara när det

gäller priset utan också under vilka förutsättningar

arbetet bedrivs - behövs det någon form av

certifieringssystem som är välfungerande.

Jag har intervjuat en del chefer på den här typen

av företag, städföretag och kontorsföretag, som

säger att de kommunala upphandlarna är de absolut

sämsta därför att de aldrig frågar efter något annat

än priset. Jag tror också att det är ett nytt

fenomen i offentlig sektor att upphandla tjänster.

Det behövs kunskap, att man funderar över vad som är

viktigt att värdera.

Jag visar här en bild med en färsk bearbetning av

SCB:s arbetsmiljöundersökningar utifrån de

kategorier av verksamhetstyper som jag visade nyss.

Vi ser att närmare 40 %, över 35 %, av dem som är

anställda i personalintensiva företag - det är på

individnivå - i den sortens företag inte har

tillgång till företagshälsovård. Inte heller de

nyare kunskapsintensiva branscherna har det, som ni

ser, där t.ex. IT-folket finns. Det ökar

anslutningsgraden till både företagshälsovård och

fack, medan det minskar i den personalintensiva

servicesektorn. Här finns de människor som jag

visade på den första bilden, alltså behovsanställda

och många tillfälligt anställda som är tystare än

andra på arbetsplatserna och inte har råd att säga

nej till ett jobb.

Jag kan ta ett exempel. Vi har sett flera

busschaufförer som har 16 timmars arbetsdag och är

småbarnsföräldrar. De är lediga fyra fem timmar mitt

på dagen, när barnen är i skolan, och får inte

betalt då. Samma företag har mer sällan

företagshälsovård. Det är alltså väldigt svårt att

som enskild anställd säga "nej, jag vill inte ha de

här arbetstiderna".

Arbetstidsfrågan är en väldigt viktig arbetsmiljö-

och folkhälsofråga, inte minst utifrån ett

livskvalitetsperspektiv och balans mellan arbete och

övrigt liv. Den absolut sämsta balansen mellan

arbete och övrigt liv har enligt våra studier

människor som jobbar i de personalintensiva

servicearbetena: handel, transport, städföretag och

kontorsservice.

Jag kan ta ett annat exempel. Min son fick ett

dataprogram i julklapp som inte fungerade. Han sade

att han skulle ringa supporten. Jag sade att han

inte kunde göra det kl 9 på julafton. Men han ringde

och fick svar. Det satt en tjej uppe i Jämtland och

hjälpte honom på kvällen på julafton.

Det pekar på en annan åtgärd i det här. Det är

alltså att vi som konsumenter och kunder också måste

fundera mer över hur dessa arbeten utförs, alltså

vilken kvalitet det är i arbetsmiljön och

arbetsvillkoren. Vill vi köpa tjänsterna när vi vet

att en person är ledig från sitt bussjobb tre

timmar, har för långt att åka hem och sitter i

garaget och väntar på ett nytt pass? Är det värt

det? Vem tar kostnaderna för konsekvenserna av den

ohälsa som det här leder till?

Det krävs någon form av kvalitetssäkring och

framför allt ökad kompetens, kunnande. Det här

flyktiga samhället med de uppluckrade sociala

systemen gör att vi vet allt mindre om hur andra

människor har det, under vilka förutsättningar

arbeten produceras, som jag var inne på tidigare.

Jag kan säga något väldigt kort om den sista

frågan, om diversifierade lösningar. Jag tror att

det är helt nödvändigt, men jag inser problemen för

lagstiftarna, hur man ska bära sig åt. Men jag tror

ändå att det är en framkomlig väg att åtminstone

börja fundera över det. Vi är så vana vid generella

lagar i det här landet, och det ska ju finnas en

bas, som det finns i arbetsmiljölagen.

Man får fundera på vad det är som ska gälla,

föreskrifter eller annat. En arbetstidslagstiftning

t.ex. när det gäller en IT-arbetare som gärna jobbar

hemma på kvällen hellre än mitt på dagen är

någonting helt annat än när det gäller den

busschaufför som man talade om. Om man kunde börja

fundera i termer av hur man ska få en fungerande

lagstiftning som faktiskt skyddar de grupper som har

de mest utsatta positionerna i arbetslivet, dessa

s.k. periferiarbetare, så tror jag att det vore en

väldigt viktig åtgärd för att minska den

arbetsrelaterade ohälsan.

Ordföranden: Nu har panelen haft möjlighet att tala.

Det är också många som har begärt ordet. Jag

föreslår därför att de som ställer frågor riktar dem

till en speciell person i panelen. Jag föreslår att

ni ställer korta frågor och ger korta svar, så att

alla som har begärt ordet får komma till tals,

vilket jag tycker är väldigt viktigt.

Henrik Westman: Jag vill tacka för alla dessa

intressanta anföranden. De ger oss kunskaper som

belyser detta svåra problem från olika håll och

kanter. Jag ska koncentrera mig på en av er, och då

ber jag att få ställa en fråga till Jarl-Erik

Rollén. Han talade om att det behövdes mer forskning

och utredning när det gäller hela människan. Jag

undrar om du skulle kunna utveckla det ytterligare.

Sedan tog du också upp frågan om rehabilitering, att

det fanns en massa hinder och spärrar för en

arbetsgivare när det gäller att kunna vidta

relevanta åtgärder. Har du några synpunkter på hur

vi som lagstiftare skulle kunna förbättra det?

Jarl-Erik Rollén: Jag har sett dessa presentationer,

som vi alla har sett, av hur det ser ut i

arbetslivet. Och det som jag hela tiden känner är

att man har gått på arbetsplatsen och gjort

undersökningarna och att de frågor som man ställer

är av den karaktären att man bara får svar som

gäller arbetsplatsen. Man får inte det svar som

talar om hur det ser ut på fritiden. Det som jag är

orolig för är att man med dessa angreppssätt - det

är naturligtvis lättast att göra undersökningar av

hur det ser ut på arbetsplatsen jämfört med hur det

ser ut på fritiden - riskerar att lösa fel problem.

När det gäller t.ex. den statistik som är helt

otvetydig, att kvinnor har en större press och

större sjukfrånvaro än män, så är frågan om det

beror på att det är så mycket svårare för kvinnor på

arbetsplatsen eller om det beror på att de när de

kommer hem har de en familj och ett hem som de ska

ta hand om, vilket vi karlar på ett mycket

elegantare sätt glider undan. Ansvaret för att mat

blir lagad och att barnen tas om hand på rätt sätt

lyckas vi karlar av tradition klara oss undan ganska

bra.

Det finns många sådana faktorer som man inte

kommer åt om man inriktar alla undersökningar på hur

det ser ut på arbetsplatsen.

När det gäller rehabilitering kan jag säga att vi

på mitt företag har ganska bra internkontroll,

arbetsmiljöprogram, utbildning, etc., så vi har

väldigt lite sjukfrånvaro på grund av fysiska

sjukdomar. Sjukfrånvaron ligger på ungefär 1 % per

år.

Däremot har jag erfarenhet av att försöka

rehabilitera en person som har fått en psykos, och

då ställs vi helt utan hjälp. Jag försökte få

kontakt med läkaren. Hon sade att hon inte kunde

uttala sig. Jag bad att vi gemensamt, hon, vår vd

och jag, skulle sätta oss på arbetsplatsen, eftersom

det enligt hennes uppfattning var där som problemen

fanns. Men hon förklarade då att hon inte gjorde

sådant - att komma till en arbetsplats fungerade

inte.

Företagshälsovården lider fortfarande av den gamla

uppläggningen, den gamla organisationen, nämligen

att när det var obligatoriskt var det

företagshälsovården som bestämde vilka tjänster som

man skulle ge, sedan fick företag och arbetsgivare

ta det som de fick. Nu ligger en mycket större del

av efterfrågan på företagshälsovården på

psykiatriker och rehabiliterare av den typen. Men de

har inte hunnit bygga upp detta än, så man får

väldigt dåligt stöd från företagshälsovården. De som

jag tycker har varit bäst är försäkringskassan. Där

har man åtminstone haft lite idéer om vad man kan

göra.

Jag har nu sett till att denna person har fått

komma in på en form av utbildning, en verksamhet där

han får lära känna sig själv, sina gränser och hur

han fungerar. De som har hand om denna utbildning

vill nu ha ett sammanträffande med mig som

arbetsgivare, den person som har drabbats, hans

psykiater och den psykolog som han går i

samtalsterapi hos. Men läkaren ställer inte upp, och

psykologen vill inte heller särskilt gärna vara med,

och framför allt vill de inte vara på arbetsplatsen

där, enligt deras uppfattning, problemen ligger. Det

som gör mig orolig är att hela terapin, hela

behandlingen, nu görs på företaget, alltså när det

gäller rehabiliteringen.

Laila Bjurling: Jag vill börja med att tacka panelen

för jätteintressanta inlägg som har hjälpt oss att

få en aning bättre struktur på denna stora härva av

arbetsmiljöproblem som finns. Man har svårt att veta

i vilken ände som man ska börja nysta när man talar

om ohälsa på arbetsplatsen, kanske med lite mer

inriktning på stressen som är det "nya" problem som

nästan har växt oss alla över huvudet.

Efter den diskussion och de inlägg som har varit

kan man urskilja några intryck. För oss som är

anställda är det väl tryggheten och inflytandet som

är två väldigt viktiga frågor på arbetsplatsen. Men

hur ska detta kombineras med konsumenternas,

kundernas, krav på omedelbar

behovstillfredsställelse? Vi har ju börjat med detta

med hjälp av den nya tekniken. Det tar inte en vecka

för brevet från USA längre. När vi öppnar

julklappspaketen ska det sitta någon i andra änden

av telefonlinjen och tala om för oss hur vi ska

göra. Vi blir våldsamt irriterade om det är en

telefonsvarare i andra änden när vi ringer på

mobilen och människan i fråga inte är precis på

plats. Och om man skickar ett e-brev ska man ha svar

med detsamma. Man undrar vad de gör på andra sidan.

Hela tiden ska vi direkt ha våra behov

tillgodosedda. Detta är ju egentligen ett infantilt

tillstånd. Inom barnpsykologin brukade man

åtminstone förr säga att man växer ifrån detta i

treårsåldern. Men nu är hela samhället uppbyggt på

att vi alla ska göra så överallt.

Kan vi lagstifta om detta över huvud taget? Det vore

väldigt spännande att höra - jag kan inte rikta

frågan till någon speciell - om det går att

lagstifta mot denna utveckling. Och hur ska vi skapa

dessa möjligheter för återhämtning? Det tycker jag

är en kärnpunkt som har gått som en röd tråd. Vi

måste återhämta oss, inte bara när vi kommer hem

utan även på arbetsplatsen. Vi måste ha en paus, en

fikastund, en stund för reflexioner osv. Kan vi

lagstifta om sådant? Kan vi lagstifta om att

människor inte får ha så himla mycket inplanerat på

sin fritid? Hur ska vi tackla problemen? Det är ju

det som vi som lagstiftare har bekymmer med.

Camilla Sköld Jansson: Det passar ganska bra. Jag

tänkte nämligen knyta an till det som Laila Bjurling

tar upp, just det som hon liknade vid ett

garnnystan, att man ska försöka hitta någon form av

struktur i det som vi har talat om. Jag har känsla

av att vi blandar problem och att vi blandar symtom.

Vi har talat om olika utslag av slimmade

organisationer, ökade krav, mindre inflytande,

mindre återhämtning, otrygghet i anställning,

koncentration av kärnverksamhet, ökade krav från

kunder, osv., och sedan behandlar vi dem rätt

jämbördigt. Men om man försöker hitta något sorts

mönster så ser man att de har lite olika nivåer.

Annika Härenstam var inne på att det finns någon

sorts strukturell förklaring till det som vi ser. Om

man hakar på TCO:s krav på att stärka arbetstagarens

inflytande när det gäller arbetstiden så stöter man

direkt på motpolen, ökade krav och ökad

effektivitet. Hur man än utformar lagstiftningen så

vågar jag satsa rätt mycket på att det kommer att

finnas med någon sorts förbehållsparagraf om att det

ska gälla i den mån verksamheten tillåter. Oavsett

vad man talar om när det gäller detta så kommer man

ändå tillbaka till att det finns någon sorts

samlingsrubrik som handlar om ökade krav, ökad

konkurrens och ökad effektivitet.

Jag tycker att det skulle vara intressant att höra

lite reflexioner kring detta. Inom vilka ramar rör

vi oss? Hur ska vi fånga detta? Handlar det om

attityder och värderingar? Handlar det om ekonomiska

realiteter? Handlar det om att vi har ett för

ekonomistiskt synsätt, att vi t.ex. inte ser att

investeringar i arbetsmiljö och i kompetens faktiskt

är just investeringar? Eller är det maktfrågor på

ett övergripande plan?

Eftersom ordföranden efterlyste att vi adresserar

frågorna så ber jag Annika Härenstam och Ulla

Lindqvist att svara på detta.

Kenth Pettersson: Jag skulle vilja säga att vi redan

har lagstiftat om det som du tar upp.

Arbetsmiljölagen har ju satt människan främst. Jag

visade några citat. Arbetsinnehållet ska utformas så

att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller

psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller

olycksfall. Och arbetsförhållanden ska anpassas till

människors olika förutsättningar i fysiskt och

psykiskt hänseende. Det är väldigt starka

formuleringar och visar klart att lagstiftarna har

satt människan i centrum och att produktionens krav

inte får medföra ohälsa på arbetsplatserna. Sedan är

detta inte alltid så lätt att tillämpa i praktiken.

Jag tycker egentligen inte att det är lagändringar

som behövs, utan vi behöver stärka tillämpningen av

lagarna. Och det behöver man göra på många olika

sätt. Där har arbetsgivarna, deras organisationer,

de anställda och de fackliga organisationerna ett

mycket stort ansvar. Och ni som beslutsfattare kan

naturligtvis prioritera det förebyggande

arbetsmiljöarbetet genom att tillföra resurser för

det, bl.a. för Arbetsmiljöverkets del så att vi med

lite tätare frekvens kan inspektera arbetsplatserna.

Men det handlar även om det som Annika Härenstam var

inne på, nämligen företagshälsovården, som i dag är

ett eftersatt område och som för övrigt också finns

reglerat i denna förnämliga föreskrift där det står

att om man inte har kunskaperna på företaget så ska

man anlita företagshälsovård eller motsvarande. Och

där tror jag att det krävs en hel del stöd för att

få i gång företagshälsovårdsverksamheten igen när

det gäller utbildning. Det finns alltså mycket att

åtgärda där.

Och på forskningsområdet som är det mer

långsiktiga så finns det också mycket att göra. Vi

på Arbetsmiljöverket är väldigt oroade över det som

håller på att hända på t.ex. Arbetslivsinstitutet

där man av olika skäl som vi inte här ska fördjupa

oss i har planer på att skicka ut den traditionella

arbetsmiljöforskningen till olika delar, till

universitet, högskolor, osv. Och vi ser stora risker

med denna uppsplittring av forskningen. Vi skulle i

stället vilja se ett miljöforskningsinstitut som

inte bara håller på med yttre miljöforskning utan

också arbetsmiljöforskning.

Så det finns en rad sådana områden där jag tror

att det är bättre att lägga energin än att ändra en

redan välformulerad lag. Sedan har vi från verkets

sida föreslagit ett antal lagändringar. Men det är

mer för att täcka in en del nya fenomen, t.ex. att

det kommer in utländska entreprenörer och att vi har

problem att utöva tillsyn över dem. Vi har skickat

en lista över förslag till en del mindre ändringar i

arbetsmiljölagen. Men i det stora hela menar jag att

lagen håller.

Ulla Lindqvist: Det var en omfattande fråga som

Camilla Sköld Jansson ställde. Men det som jag tror

är väldigt viktigt är att man försöker få in ett mer

långsiktigt perspektiv i tänkandet, framför allt hos

arbetsgivaren. Ofta tänker man väldigt kortsiktigt

och utifrån de krav som är akuta och utifrån det

t.ex. använder sig av visstidsanställningar, inhyrd

arbetskraft osv. Men väldigt mycket visar ju att mer

långsiktigt tänkande faktiskt också är lönsamt.

NUTEK har bl.a. gjort en undersökning som visar att

satsningar på kompetens och förändringar av

arbetsorganisationen på sikt är lönsamt. Det är

alltså väldigt mycket en fråga om attityder bl.a.

hos arbetsgivarna. Men när man tänker på kundkraven

osv. är det naturligtvis också en fråga om attityder

när det gäller oss som konsumenter. Om man t.ex.

blir akut sjuk på julafton måste det naturligtvis

finnas personal som tar hand om en. Men det är

naturligtvis inte lika nödvändigt att man kan ringa

till någon om service på datorn. Jag tror att det

behövs väldigt mycket diskussion om detta.

Man kan inte lagstifta om detta. Men vi behöver

lagstiftning som gör att det blir en trygghet på

arbetsplatsen, t.ex. när det gäller lagen om

anställningsskydd, när det gäller

arbetstidsbestämmelser och när det gäller

arbetsmiljölagen. Det är en kombination av allt. Jag

tycker också att det är bra om man får mer forskning

om detta, att man tar fram och visar vad som är

lönsamt för arbetsgivarna på sikt, eftersom de ofta

har ett mycket kortsiktigt tänkande.

Ordföranden: Det är flera i panelen som skulle vilja

kommentera detta, men jag tror inte att vi hinner

med det, utan vi måste låta fler ställa frågor.

Margareta Andersson. Jag har en fråga som kanske

avviker lite grann från de andra. Den är riktad till

Ulla Lindqvist från LO. Jag undrar om ni har gjort

någon vidare utredning och gått djupare in i varför

utbildningen minskar. Vi har ju i olika sammanhang

tryckt på att det livslånga lärandet är viktigt och

att kompetensutveckling är viktig. Gäller det enbart

för LO-förbunden, eller har ni tittat på hur det ser

ut för de andra arbetstagarförbunden, osv.? Jag

skulle gärna vilja att Ulla Lindqvist utvecklade

detta lite grann.

Elver Jonsson: Jag tycker att det har varit

befriande att höra den linje som ni har dragit upp

här när det gäller att se till sammanhangen.

Samtidigt lever vi ju med en märklig paradox, att

med mer vetenskap och teknik än någonsin så känns

det som om vi klarar allt mindre. Annika Härenstam

sade ju att vi vet allt mindre om varandra. Det

känns så svårt att hantera det här.

Jag har två frågor. Den ena är till Sture Nordh.

Han sade att vi behöver en ny arbetsmiljölag som

blir modernare. Som politiker kan man då fråga: Vore

det möjligt att parterna gjorde en tydlig skiss av

det, så att vi hade närmast att bara klubba igenom

det? Vi har ju erfarenhet och en tradition att

hantera dispositiva lagar.

Jag vill också ställa en fråga till Ulla

Lindqvist. Hon sade att vi skulle vara försiktiga

när det gäller våra egna kostvanor och hur jag och

andra behöver bekämpa vikt osv. Hon var också inne

på tobakens tillbakaträngande. Men hon gick förbi de

tyngsta och farligaste bruksgifterna, nämligen

droger och alkohol. Min fråga blir då: Är det inget

som bekymrar LO, eller är det bara ett akademiskt

problem?

Ulla Lindqvist: Jag ska börja med den fråga som rör

personalutbildning. Den har gått tillbaka för alla

grupper om man ser på tiden från 1990-talet och fram

till år 2000. Under den tiden har

personalutbildningen totalt gått tillbaka. Vi gör

också kontinuerliga undersökningar när det gäller

detta. Jag tror att det är någon grupp -

akademikermän inom landstinget - som har fått en

ökad personalutbildning. Men i övrigt har detta gått

tillbaka. Men det som man ser tydligt också här är

att det är en klasskillnad. De som får allra minst

personalutbildning är kvinnor inom den privata

sektorn. De har i snitt en dag per år.

Vi har inte gjort någon direkt enkätundersökning

om vad detta beror på, men vi har mycket

erfarenheter via förbundens arbete. Och det som man

mycket tydligt kan se är att man under 90-talet när

det var stor arbetslöshet inte hade råd med

utbildning. Då var det annat som man naturligtvis

satsade på. Och det fanns därför ingen vilja från

arbetsgivarna att satsa på utbildning. Men när det

sedan började bli bättre med jobb blev det i stället

ett så hårt tryck. Det har varit en sådan stress ute

på arbetsplatserna att man inte har haft tid till

utbildning. Och även om man har gjort

utbildningsplaner och satsat på kompetensutveckling

och varit överens om det så har man inte genomfört

det på grund av att det har varit ett sådant tryck

och att man har haft en snål bemanning osv. Vi tror

att det är framför allt därför som det inte har

varit någon direkt personalutbildning.

Sedan ska man också koppla detta till att det ska

ske en förändring av arbetsorganisationen och en

förändring av arbetsuppgifterna. Detta har ofta ett

samband. Där kan vi också se att det inte har varit

någon riktig utveckling.

När det gäller alkoholen är vi naturligtvis oroade

över det också. Men det var inte med i vår

undersökning. Men däremot är det en mycket viktig

del, och vi jobbar mycket med också dessa frågor ute

på arbetsplatserna. Vi är negativa till drogtester

generellt. Men däremot tycker vi att just det

förebyggande arbetet när det gäller droger på

arbetsplatserna är oerhört viktigt. Och på många

ställen har man ett partssamarbete. Och vi tycker

att det är nödvändigt att ha det på arbetsplatserna.

Sture Nordh: Tack för inbjudan. Vi gör ett seriöst

försök även om just arbetsmiljöregleringen med så

många inslag av just skyddsaspekter är svåra att

bära för parterna. Utgångspunkterna är väldigt

olikartade. Men vi började faktiskt en diskussion

här över till svenskt näringsliv, kanske inte just i

pausen här, kanske inte just i frågan om hur en ny

arbetsmiljölag skulle kunna byggas upp, men i frågan

om differentierade avgifter till sjukförsäkringen

beroende på de branscher och företag där problemen

faktiskt skapas år ut och år in. Låt oss hoppas att

den diskussionen blir bra. Men det är klart att om

du kan lova att man i detta hus gör som vi säger när

vi kommer fram till en uppgörelse, då ska vi också

ta fram uppgörelsen.

Martin Nilsson: Tack så mycket för en bra

redovisning. Genomgående i analysen tycks ju vara

att det är stora förändringar på arbetsmarknaden,

och många av dessa förändringar handlar i grund och

botten om ekonomiska förändringar, större krav på

offentlig sektor när det gäller besparingar, ett

större konkurrenstryck i den privata sektorn, krav

på mer av flexibilitet och snabbhet i produktionen.

Jag vill gärna säga att jag delar den syn som Annika

Härenstam var inne på, nämligen att jag tror att det

ur arbetsmiljösynpunkt finns bra och dåliga sätt att

uppnå den flexibilitet som behövs på den moderna

arbetsmarknaden. Den goda flexibiliteten handlar om

utbildning, arbetsorganisation, samverkan lokalt

kring hur man utvecklar ett flexibelt arbetsliv.

Tyvärr känns det som att det inte är den som är

förhärskande på den svenska arbetsmarknaden i dag.

Det finns naturligtvis undantag, men i stora drag är

det så.

Den bild som Kenth Pettersson ger tycker jag visar

på värdet av ett lokalt arbetsmiljösamarbete men att

det fortfarande finns väldigt stora brister i

tillämpningen och att det inte används tillräckligt.

Och på något sätt känns det som att de ekonomiska

krafterna väger tyngre i detta sammanhang än vad

lagstiftningen gör. Då måste jag säga att jag är

lite attraherad av det som Sture Nordh är inne på,

nämligen att försöka skapa ekonomiska motkrafter för

att skapa incitament för ett sådant arbete. Jag

skulle vilja fråga Ulla Lindqvist och Kenth

Pettersson, som jag misstänker jobbar mycket med det

lokala arbetsmiljöarbetet, vad de tror om detta.

Skulle olika former av ekonomiska incitament kunna

skapa större intresse bland arbetsgivarna och

företagen för att driva ett aktivt

arbetsmiljöarbete? Det har ju funnits en

traditionell invändning att det riskerar att gå ut

över individer som är svaga på arbetsmarknaden, att

man inte skulle anställa dem. Skulle den modell som

Sture Nordh här talade om som den danska modellen

vara ett möjligt alternativ, nämligen att försöka

stimulera dem som jobbar och bedriver ett aktivt

arbetsmiljöarbete i stället för att så att säga

bestraffa dem som har ett dåligt utfall i form av

sjukskrivningar och arbetsskador?

Min andra fråga, som många har varit inne på,

handlar ju om inflytandefrågan som också är ett

oerhört centralt perspektiv. Där delar jag

uppfattningen att i grund och på botten på detta

måste naturligtvis trygghetsaspekten ligga. Jag tror

att vi är en mycket stor minoritet i detta hus som

delar uppfattningen att det är väldigt väsentligt

att ha en aktiv och bra fungerande lag om

anställningsskydd. Och förhoppningsvis kan vi också

skapa en majoritet. Men det är självklart en viktig

grund i detta sammanhang.

Därutöver kommer hela den diskussion som Sture

Nordh och Ulla Lindqvist har varit inne på, nämligen

om den enskilda individen och möjligheterna till

inflytande. Och där finns det i dag många som hävdar

att lagstiftarna inte ska bry sig om detta och att

det är bättre om parterna gör upp om detta eller om

det görs upp mellan individ och arbetsgivare. Jag

misstänker att ni ibland förhandlar om sådana saker

också. Jag skulle bara vilja höra er åsikt om detta.

Är det en fråga som lagstiftaren ska ha synpunkter

på, eller är det en fråga som lagstiftaren inte ska

ha synpunkter på?

Magnus Jacobsson: Jag vill också tacka för bra

anföranden. Jag tycker att det har varit intressant.

Jag skulle vilja ställa min fråga till Sture Nordh,

TCO, och Ulla Lindqvist, LO, därför att jag tycker

att de i sina inledningsanföranden verkade ha en

lite annan syn på detta. Det är därför av stort

intresse. Det gäller lite grann en fråga som jag

tycker är intressant här, nämligen arbetsliv och

fritid. Jag talar lite grann utifrån min egen

livserfarenhet, både nu när jag jobbar som politiker

eller när jag har jobbat som nattvakt inom Securitas

och tillhört Transport inom LO.

För min del som ensamstående trebarnspappa så var

jobbet min fritid. Det var ibland helt underbart att

få gå och jobba. Jag fick annat att tänka på än

barnomsorg, skola och allt det som hela tiden hängde

över mig när jag hade tre barn i åldrarna fyra, fem

och sex år. Den fråga som väcktes om hur man ser på

helheten tycker jag är lite intressant.

Å andra sidan finns det en sak som är genomgående

i båda dessa jobb, att vara nattvakt eller att vara

politiker, nämligen att man äger sin tid. Som

politiker har jag en väldigt stor förmån att

faktiskt kunna säga nej till ett eller annat möte

eller flytta det. Och som nattvakt finns det av

tradition en kollegial möjlighet att byta tider med

varandra om det krisar. Då kommer jag egentligen

till det som är min fråga och som gäller

arbetstid-fritid. Om vi nu talar om stress, är det

då enbart arbetslivet som vi ska titta på - det är

därför som jag tycker att det är viktigt att vända

mig till er som fackförbundsrepresentanter - eller

måste vi även se till fritiden? Min bild är att

fritiden är oerhört viktig i dessa frågor. Och om

jag jämför mig med mina vänner som inte har haft

samma frihet och alltså inte ägt sin tid lika mycket

så är de mer stressade än vad jag har varit som

ensamstående förälder.

Jag kommer därmed över till nästa fråga som gäller

arbetstidsförkortning eller makt över tid. Min bild

är att makt över tid är en betydligt viktigare

jämställdhetsfråga än en förkortad arbetstid. Min

fråga gäller om man ska lagstifta om detta eller om

parterna ska komma överens om detta. Vi kan ju

lagstifta om arbetslivet, och en del vill ju väldigt

gärna göra det ofta och mycket. Jag kanske inte

tycker det. Men det är väldigt svårt att lagstifta

om hur mycket fritid vi ska ha på vår fritid. Hur

lång tid ska det få ta för att åka till och från

skolan, etc.? Och det är ändå merparten av vår

livstid.

Då kommer jag när det gäller lagstiftning till min

sista fråga. Är det kanske så att parterna i dessa

frågor måste bli tydligare, att parterna måste våga

slåss mer för en flexibel arbetstid än att, som jag

ibland upplever att vissa parter gör, gärna gå

omvägen eller genvägen via parlamentet? Då får man

ju inte uppgörelser, utan då blir det maktspråk.

Mina frågor gällde alltså hur ni ser på

arbetstid-fritid? Ska man äga sin tid eller ha

mindre arbetstid? Vad är det viktiga i det

sammanhanget? Och är detta en lagstiftningsfråga,

eller är det en partsfråga?

Carlinge Wisberg: Jag kan spara lite tid, eftersom

Martin Nilsson redan har ställt en fråga till Sture

Nordh om det som jag ville ta upp.

Sture Nordh: Den fråga som jag uppfattade riktades

till mig av Martin Nilsson gäller det egna

inflytandet och lagstiftningen. Och mitt svar är att

det kommer att krävas en lagstiftning för att stärka

den enskildes ställning.

Om man när det gäller en sådan grundläggande

maktfråga som har att göra med ledning och

fördelning av arbetet, som ligger i att den enskilde

får ett större inflytande över arbetstidens längd

och förläggning, tror att om vi i stället tar bort

grundregler t.ex. i arbetstidslagen eller i annan

lagstiftning för att underlätta för den enskilde att

göra upp med arbetsgivaren, så har man inte förstått

särskilt mycket av fortsatt i huvudsak rådande

maktperspektiv på arbetsplatsen. Ni behöver ge ramen

för detta. Innehållet ska de enskilda fylla och kan

de fackliga organisationerna fylla just därför att

arbetstidslagen, precis som arbetsmiljölagen, i så

hög grad är en skyddslagstiftning.

Däremot när det gäller utvecklingen i fråga om

arbetstider och många andra frågor så ska parterna

stå för den, och det kommer vi också att göra.

Beträffande Magnus Jacobssons fråga om jobbet och

fritiden så ser vi frågorna på det sätt som han gör,

att det är fråga om ett livspussel, att pussla ihop

livet, det som är vårt ansvar för familjen, för

barnen och det som förhoppningsvis är lite fri tid,

och det är ansvar för arbetet, utvecklingen i

arbetet och kanske karriär. Och det stora problemet

är att så många av oss i arbetslivet inte äger vår

fria tid. Man får alltså den sammanblandning av det

som är arbete och det som är fritid. Man får det

under arbetstid, som Laila Bjurling påpekade, när

pauserna och rasterna inte kan upprätthållas, och

man får det över till fritiden. Det är en katastrof

för många av TCO:s medlemmar när två pendeltåg i rad

ställs in från Jakobsbergs station. Det kommer att

förstöra hela dagen i det som är uppläggningen av

deras liv. Och hur ska de, utan att det går ut över

arbetet eller kunderna som kräver besked, ändå ta

sig hem innan dagis stänger 17.45 för att hämta

barnen enligt den uppgörelse som de har gjort. Det

är hela den situationen som påverkas. Vi kan ju inte

reglera fritiden. Men det som vi borde göra är att

analysera maktfrågorna från den enskildes

utgångspunkt på ett annat sätt.

Vi har gjort maktutredningar i det här landet ur

makroperspektivet så att säga. Men just

förändringarna som Barbro påpekade alldeles nyss i

föräldraförsäkringen kommer att stärka den enskildes

rätt och ställning där. Det borde göras en

egenmaktutredning där alla system som har med

arbetslivet att göra tas upp men också de andra

frågor som underlättar eller försvårar för den

enskilde ur perspektivet hur den enskildes ställning

och makt över sin tid ska stärkas. Resultatet av

det, om det också ledde till förändringar, tror jag

skulle vara hälsobringande.

Ordföranden: Innan jag ger ordet till Kenth

Pettersson vill jag säga att eftersom det inte finns

några fler frågor så finns det möjlighet för panelen

att göra en slutkommentar innan vi rundar av.

Kenth Pettersson: Jag fick en direkt fråga från

Martin Nilsson om de ekonomiska incitamenten.

Danmark har nämnts flera gånger i dag. Och det som

man gör i Danmark är att man inför en

arbetsmiljöavgift som man kan få tillbaka om

företaget kan visa att man har en bra arbetsmiljö.

Det har man infört fr.o.m. i år, och det har varit

lite grann på förslag även från vår motsvarighet

till Arbetstillsynet i Danmark. Jag tycker att vi

ska följa det danska exemplet. Det är ju ett

fullskaleexperiment skulle man kunna säga. Och jag

tycker att man behöver utvärdera det om något år för

att se vad det ger för effekter. Det kan vara

intressant, men jag är lite lätt skeptisk ändå till

den idén. Men man ska naturligtvis följa det och se

vad det ger. Så det kan vara intressant.

Annars är det väl egentligen så att det redan

finns väldigt starka ekonomiska incitament för

företagen att förbättra arbetsmiljön. Jag ska ge ett

par exempel. Jag har ett klipp från Dagens Nyheter.

En rubrik är Dålig arbetsmiljö ger sämre kvalitet.

Det handlar om ett forskningsprojekt som är gjort

vid Linköpings universitet, där man visar att

kvaliteten på produkterna är avhängig av

arbetsmiljön. Man vill inte tala om måndagsexemplar,

utan man talar om fredagsexemplar, dvs. att när

människor är trötta så blir det sämre kvalitet på

produkterna. Nu vet vi alla att det kostar företagen

stora pengar om de får en sådan kvalitetsförsämring

i produktionen.

Incitamenten finns alltså, men företagsledningarna

ser inte detta. Det är dolda kostnader. Jag tycker

att det behövs mer forskning på det området. Det

finns också en del intressanta exempel i en del

företag där man har satt pris på arbetsskadorna, ett

internt pris. Då kan företagsledningen få en

ekonomisk redovisning av detta precis som den får på

en mängd andra områden. Då ser företagsledningen

vilka pengar som ligger dolda i det hela och gör

prioriteringar därefter.

Jag menar egentligen att incitamenten, även de

ekonomiska, redan finns. Men vi behöver synliggöra

dem på olika sätt. Jag tror att man väldigt noga ska

tänka efter innan man konstruerar ekonomiska

incitament när de ändå redan finns i verksamheten.

Ulla Lindqvist: Jag fick också några frågor. Den ena

gällde det som Kenth Pettersson var inne på,

nämligen ekonomiska incitament. Ekonomiska

incitament finns på lite olika sätt. En del säger

att arbetsgivarperioden är ett sådant. Det tycker

inte vi. Det skapar inte något tryck på

arbetsmiljöförändringar. Det kan vi ju se. Vi har ju

en arbetsgivarperiod redan i dag. Sedan finns det

differentierade arbetsgivaravgifter utifrån om man

har en bra arbetsmiljö eller inte. Och jag nämnde

tidigare att det finns både för- och nackdelar med

det.

Sedan finns det mer positiva, som Martin Nilsson

som ställde frågan var inne på, någon form av

ekonomiskt incitament om man förbättrar

arbetsmiljön. Det finns väl en hel del fördelar med

det. Vi hade ju tidigare t.ex. arbetslivsfonderna

som ändå skapade en hel del förbättringar på

arbetsplatserna. Vi är alltså positiva till sådana

saker. Men sedan är frågan på vilket sätt man ska

organisera det. Då tror jag också att det är bra att

man följer de exempel som finns i dag.

Martin Nilsson frågade också om man beträffande

inflytande skulle ha lagstiftning eller avtal. Om

det är arbetstiden som han menar, så tror jag också,

precis som Sture Nordh, att det behövs en

lagstiftning för att man ska få inflytande över

arbetstiden. Det finns ju vissa av våra förbund som

har avtal, men väldigt många har inte det. Om det

skulle gälla också dem som har mest behov av det,

alltså de människor som i dag har minst möjligheter

till inflytande, hela den offentliga sektorn och

kvinnorna där, så tror jag att det behövs en

lagstiftning.

När det sedan i övrigt gäller inflytande och

möjligheter att påverka sitt arbete i övrigt i

arbetsorganisationen så är det klart att det måste

vara en sak som man får göra upp i lokala avtal och

kanske också i centrala avtal. Men även där tycker

jag att vi bör fundera på om vi kanske skulle

förstärka föreskrifter utifrån arbetsmiljölagen på

det området.

Sedan ställde Magnus Jacobsson frågor om fritiden

och hur vi ser på det. Det är klart att man måste se

livet som en helhet och titta på alla delar. Men det

som vi klart kan se är att skillnaderna i hälsan

väldigt mycket beror på arbetet i och med att dessa

klasskillnader finns. Sedan har tidigare

undersökningar som vi har gjort visat att om man har

ett monotont och tråkigt jobb så har man också ofta

en sämre fritid. På så sätt är fritiden alltså

väldigt mycket kopplad till arbetet.

Men jag tycker att man ska se helheten. Men att vi

för fram detta med arbetsmiljön och poängterar den

är just för att vi kan se att det är den som ändå är

den stora skillnaden när det gäller hälsa. Men sedan

är det viktigt med arbetstidsförkortningar. Det är

också viktigt med föräldraledighet. Det är viktigt

att man jobbar med att man ska ha en positiv fritid

också.

När det gäller arbetstidsförkortningen frågade

Magnus Jacobsson om makt över tid, vilket som var

viktigast, kortare arbetstid eller makt över tid.

Jag tror att båda sakerna är viktiga. Men i det

förslag som SACO, TCO och LO tillsammans har tagit

fram är just en av de stora och viktiga frågorna att

man ska ha ett inflytande över

arbetstidsförkortningen. Jag tror alltså att den är

väldigt viktig.

Avslutningsvis vill jag ta upp en sak som jag inte

hann nämna i mitt inledningsanförande men som jag

vill föra fram och som även togs upp tidigare och

som gäller företagshälsovården. Där har vi sett en

ganska skrämmande utveckling när det gäller våra

medlemmar. I dag är det mycket färre som har

företagshälsovård än för tio år sedan. Det beror ju

på förändringar, att man inte har några avtal längre

och att statsbidragen har förändrats. Men vi ser det

som en nödvändig del i arbetsmiljöarbetet att man

har tillgång till företagshälsovård och att

företagshälsovården ska jobba förebyggande. Det ska

också vara ett partsinflytande. Det sades tidigare

här att företagshälsovården bestämde förut. Men så

var det ju inte, utan det var ett partsinflytande.

Det var arbetsgivarna tillsammans med de fackliga

organisationerna som ställde krav på

företagshälsovården. Och vi tycker att det är

nödvändigt att detta kommer tillbaka.

Annika Härenstam: Det är två saker som jag skulle

vilja ta upp. Först ska jag kortfattat nämna att den

forskning som finns om arbetstid kopplad till hälsa

helt klart visar på det som du var inne på, nämligen

att det är att ha inflytande över sin tid som har

betydelse för hälsan och inte hur lång arbetstiden

är. Man måste komma upp i oerhört långa arbetstider

för att man ska se effekter på hälsan. Det viktiga

är att kunna påverka arbetstiden.

Jag vill kommentera detta med ekonomiska

incitament. Visst håller jag med Kenth Pettersson om

att den kopplingen finns, och så ser det ut på många

håll, men faktiskt inte överallt. Det är fortfarande

så i delar av arbetslivet att utvecklingen går åt

ett annat håll med kortare och kortare arbetscykler,

där det är viktigt att ha väldigt lätt att ta in

människor och göra sig av med människor, och där det

inte handlar om ekonomiska incitament för den goda

arbetsmiljön. I stället går det åt motsatt håll.

Häromdagen hörde jag talas om en tjej som jobbar

på hamburgerrestaurang där det står två personer med

en tidsklocka. De skulle få henne att komma ned till

35 sekunder i stället för 37 sekunder för att göra

en hamburgare.

Det kan också handla om en kvinna som kommer

tillbaka från föräldraledigheten och ska städa

dubbelt så många kontorsrum som tidigare, annars får

hon gå.

I stället för ekonomiska incitament handlar det om

att lägga anbuden så lågt som möjligt. Och

uppsplittringen av arbetsgivaransvaret, alltså att

man lägger ut jobben på entreprenad, som tar in en

underentreprenad, som i sin tur tar in en

underentreprenad, osv., innebär att ju längre ut i

kedjan som man kommer, desto mer lönsamt blir det

att ha så billig personal som möjligt. Det är där

som man minskar inlärningstider och

upplärningstider, det är där som man inte har

tillgång till företagshälsovård, osv.

Det finns alltså, tycker jag, mycket att fundera

kring när det gäller hur de ekonomiska incitamenten

ser ut. Och jag skulle vilja påstå att en del av

dessa upphandlingsregler är en mycket avgörande

punkt för hur man kan ställa krav på hur arbetet

bedrivs, så att man faktiskt får ekonomiska

incitament även i dessa verksamheter. Jag tror att

det är en väldigt väsentlig fråga.

Jag försökte inledningsvis beskriva

differentieringen och fragmentiseringen, de olika

utvecklingar som sker. Men jag håller helt med flera

av dem som har talat här om helheten, alltså ju mer

fragmentisering som sker ute i arbetslivet, desto

mer behöver politiken och forskningen se till

helheter och inte gå in och studera enskildheter. Vi

kan dra felaktiga slutsatser. Jag tror att det är

oerhört viktigt ur politisk synvinkel att

socialpolitik och arbetsmarknadspolitik och även

regionalpolitik kopplas ihop. Det finns konsekvenser

för helheten som man inte ser förrän man tar på sig

många glasögon samtidigt. Det är i detta sammanhang

som jag tycker att vi forskare också behöver bli

mycket bättre på att bedriva tvärvetenskapliga

studier och koppla ihop saker. Jag håller därför med

om det som sades om mitt eget institut, alltså att

vi borde ha alla dessa delar integrerade för att

kunna se konsekvenserna ur olika aspekter samtidigt.

Jarl-Erik Rollén: Eftersom jag sitter mitt i

lejonets kula så ska jag säga att vi faktiskt har

för mycket lagstiftning. Vad som behöver göras i

stället för att stifta nya lagar är att se över de

lagar som vi har. Arbetslagstiftningen är en sak.

Men vi på företagen har ju en mängd andra lagar som

vi också ska ta hänsyn till. Varenda regering som vi

har haft under de senaste 10-20 åren har sagt att de

ska förenkla regelverket för att göra det

överskådligt och möjligt för oss arbetsgivare att

verkligen följa det. Jag har hittills inte, vare sig

det har varit en borgerlig eller en

socialdemokratisk regering, sett några effekter av

det hela. Snarare har slutet av perioden inneburit

att vi har fått fler regler än vi hade tidigare.

Detta gör det väldigt svårt, framför allt för mindre

företag.

När det gäller arbetsmiljön tror jag att det är

viktigt med attityder, både från de anställdas sida,

att de har ett ansvar för sin egen säkerhet, och

från arbetsgivarnas sida, att vi har ett ansvar för

våra anställda och för att vi har en bra

arbetsmiljö. Att lagstifta om sådana saker som finns

i arbetsmiljölagstiftningen är utomordentligt svårt,

därför att det blir ett alldeles för trubbigt

instrument. Man bör mer lita på förhandlingar mellan

parterna. Men man bör också ha en mer generell och

övergripande lagstiftning som gör att man kan gå ned

även på det enskilda företaget och anpassa sin

verksamhet efter de förutsättningar som finns på

just arbetsplatsen, därför att två arbetsplatser är

inte lika.

Någonting som ju också är väldigt farligt är när

man börjar kategoriindela företagen, t.ex. att

företag med upp till tio anställda får undanta två

arbetstagare vid varsel. Om företaget har elva

anställda får man alltså inte göra det. Man skapar

ju trösklar på ett sätt som inte är bra. Jag tror

att vi måste se över och förenkla hela den delen.

När det gäller arbetstid och hur vi sköter våra

företag får vi inte heller glömma bort att vi

framför allt inom industrin är konkurrensutsatta på

ett sätt som vi aldrig tidigare har varit. Detta är

på både gott och ont. Det var någon, jag minns inte

vem, som sade att kunden är den sämsta

arbetsgivaren. Men tyvärr blir kunden i den här

konkurrensen den som bestämmer hur vi ska verka. Och

då måste vi också se till att de företag som vi har

kan fungera inom den konkurrenssituation som vi har

internationellt, annars kanske vi inte har några

företag kvar.

Sture Nordh: Jag har två tänkvärda siffror. När vi

behövde spara pengar på 90-talet så sparades det på

förebyggande verksamhet inom detta område, i

Arbetslivsfonden, när det gäller företagshälsovården

och bidragen till utbildning av skyddsombud osv. -

mindre än 6 miljarder kronor. I år kommer kostnaden

för de långa sjukskrivningarna och

förtidspensionerna att bli uppemot 100 miljarder

kronor. Och ökningen av dessa kostnader är större än

det som sparades på det förebyggande arbetet. Vad

kan vi göra för att stärka det förebyggande arbetet

igen? Det tål att tänka på.

Ordföranden: Detta får bli den sista kommentaren i denna hearing.

Jag vill till sist bara rikta ett stort tack till panelen, till utskottets leda

som har ställt frågor och till alla er som har kommit hit, medier och andra

åhörare, för att lyssna på denna hearing. Jag vill till medierna säga att det

finns möjlighet att vända sig till panelen och övriga med frågor

när hearingen är avslutad.

Jag förklarar därmed denna hearing för avslutad.