Bet. 2001/02:BOU10

Bostadsutskottets betänkande

2001/02:BOU10

Vissa fastighetsrättsliga frågor

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar bostadsutskottet under

den allmänna motionstiden 2001 väckta motioner

gällande bl.a. fastighetsförvärv, kommunala förköp,

fastighetsbildning och tomträtt jämte en följdmotion

till en av riksdagen tidigare under riksmötet

behandlad proposition.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats nio reservationer och

två särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Jordförvärvslagen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo214,

2001/02:MJ339 yrkande 5, 2001/02:MJ419 yrkande 6,

2001/02:MJ523 yrkande 5, 2001/02:N42 yrkande 6,

2001/02:N265 yrkande 1 och 2001/02:N364 yrkande

15 i denna del.

Reservation 1 (kd, c, fp, mp)

2. Förvärv av permanenthus för

fritidsändamål

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo242,

2001/02:Bo259, 2001/02: Bo274 och 2001/02:N364

yrkande 15 i denna del.

Reservation 2 (mp)

3. Förvärv av hyresfastigheter

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo216 yrkande

9.

Reservation 3 (m, -)

4. Avskaffande av den kommunala

förköpsrätten

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo216 yrkande

10.

Reservation 4 (m, -)

5. Kommunala förköp för att skydda kultur-

och naturvärden

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo306.

6. Omarronderingsverksamheten

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo304.

7. Finansiering av fastighetsbildning och

fastighetsregistrering

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo239.

Reservation 5 (c)

8. Avskaffande av tomträttsinstitutet

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo216 yrkande 6

i denna del.

Reservation 6 (m, -)

9. Friköp av tomträtter

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo216

yrkande 6 i denna del och 2001/02:Bo324 yrkande

7.

Reservation 7 (m, c, fp, -)

10. Tomträttsavgälder

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo244 yrkandena

14 och 15.

Reservation 8 (kd)

11. Utredning om avvittringen

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ424 yrkande

1.

Reservation 9 (kd)

12. Ströängar

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ525 yrkande

2.

13. Mulbetesrätt

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo277 och

2001/02:Bo287.

Stockholm den 4 april 2002

På bostadsutskottets vägnar

Knut Billing

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Knut

Billing (m), Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar

(s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v), Ulla-Britt

Hagström (kd), Inga Berggren (m), Anders Ygeman (s),

Siw Wittgren-Ahl (s), Sten Lundström (v), Annelie

Enochson (kd), Carl-Erik Skårman (m), Helena Hillar

Rosenqvist (mp), Rigmor Stenmark (c), Yvonne

Ångström (fp), Carina Adolfsson Elgestam (s) och

Sten Andersson (-).

2001/02

BoU10

Utskottets överväganden

Fastighetsförvärv

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om

ändringar i jordförvärvslagen, jämför

reservation 1 (kd, c, fp, mp),

förvärv av permanenthus för

fritidsändamål, jämför reservation 2 (mp)

och särskilt yttrande 1 (kd),

avskaffande av lagen om förvärv av

hyresfastighet m.m., jämför reservation 3

(m, -).

Jordförvärvslagen

I motion 2001/02:Bo214 (m) föreslås att

jordförvärvslagens begränsningar för juridiska

personers förvärv av jord- och skogsbruksfastigheter

bör ändras så att valet av företagsform för jord-

och skogsbruksföretag inte begränsas. Nuvarande

regler har negativa verkningar framför allt för

företag med omfattande finansieringsbehov vid

investeringar, förvärv eller vid

generationsväxlingar. I motion 2001/02:MJ419 (m)

yrkande 6 förespråkas en jordförvärvslagstiftning

som innebär att familjeskogsbruket inte skall minska

och offentligt ägd skog verkligen skall utnyttjas

för att tillgodose behovet av kollektiva

nyttigheter. Enligt motionärerna bör

jordförvärvslagstiftningen underlätta

strukturomvandlingen genom markbyten i bolagssfären

men begränsa möjligheten för bolagen att utnyttja

sin ekonomiska styrka att konkurrera ut

familjeskogsbrukare inom välbelägna trakter.

Motionärerna bakom motionerna 2001/02:MJ523 (kd)

yrkande 5 och 2001/02:N42 (kd) yrkande 6 vill slå

vakt om principen som upprätthåller den nuvarande

balansen mellan olika ägarkategorier i fråga om

innehav av lantbruksfastigheter.

Jordförvärvsutredningens förslag i denna del bör

enligt motionsförslagen genomföras. Enligt

motionärerna bör vidare i jordförvärvsförordningen

införas skärpningar av kompensationsprincipen så att

kompensationsmark och förvärvad mark skall ligga i

samma geografiska område, att registrering av

juridiska personers köp och försäljningar skall ske

och att juridiska personer som i större utsträckning

verkar på fastighetsmarknaden avkrävs årliga

markbalanser. I motion 2001/02:N265 (kd) yrkande 1

tas den regionalpolitiska problematiken med det

ökande utboägandet upp. Motionärerna föreslår ett

riksdagens tillkännagivande om att det är nödvändigt

att se till att bestämmelserna om förvärvstillstånd

verkligen efterlevs.

Enligt förslaget i motion 2001/02:MJ339 (c)

yrkande 5 bör andelen bolagsskog inte öka. Enligt

motionärerna är denna fråga av sådan vikt att

riksdagen med anledning av de överväganden som nu

sker av Jordförvärvsutredningens betänkande som sin

mening till regeringen bör ge detta till känna.

Förslaget i motion 2001/02:N364 (mp) yrkande 15 i

denna del avser att en översyn av marklagstiftningen

skall göras med inriktning att sysselsättning och

bosättning i glesbygden skall öka.

Jordförvärvsutredningen (SOU 2001:38) har nyligen

föreslagit vissa förändringar av jordförvärvslagen.

Förslaget innebär bl.a. följande:

Glesbygdsbestämmelserna skall slopas. Det är enligt

utredningen inte tillräckligt meningsfullt att ha

kvar de nuvarande reglerna eftersom det föreligger

stora svårigheter att få ett skärpt alternativ att

fungera effektivt, inte minst från resursmässiga

utgångspunkter. Bestämmelserna om prövning i

omarronderingsområde bör kvarstå men begränsas till

att gälla de projekt som sätts i gång inom den

närmaste tioårsperioden. Begränsningarna i de

juridiska personernas rätt till förvärv skall finnas

kvar men moderniseras och förenklas. Förvärv mellan

sådana personer skall få ske utan prövning. All mark

som avstås till fysisk person skall kunna åberopas

som kompensation. Juridiska personer skall kunna

göra kompensationsfria förvärv av skogsmark på orten

om personen bedriver industriell verksamhet i vilken

egendomens avkastning behövs.

Utredningsbetänkandet bereds i

Jordbruksdepartementet. Beredningen beräknas inte

bli klar under detta riksmöte. Mot bakgrund av det

beredningsarbete som pågår bör riksdagen inte nu i

sak ta ställning till de motionsförslag som berör

jordförvärvslagens bestämmelser. Utskottet avstyrker

således samtliga motionsförslag.

Förvärv av permanenthus för fritidsändamål

I motion 2001/02:Bo259 (s) lämnas förslag om att

åtgärder skall vidtas för att motverka omvandling av

åretruntbostäder till fritidsbostäder i de mindre

orterna i södra Sverige. Motionärerna pekar särskilt

på den typ av lagstiftning som finns i våra nordiska

grannländer.

Förslaget i motion 2001/02:Bo274 (kd) avser att

överväganden bör genomföras om införandet av

boendeplikt, enligt norsk modell, vid bostadsköp i

skärgårdsområden eller andra alternativa åtgärder

för att skärgårdarna skall leva året runt. I motion

2001/02:Bo242 (kd) föreslås en utredning om kommunal

reglering av boendeplikt genom planinstrument, t.ex.

detaljplan.

Förslaget i motion 2001/02:N364 (mp) yrkande 15 i

denna del avser att en översyn av marklagstiftningen

skall göras med inriktning att sysselsättning och

bosättning i glesbygden skall öka (i den del

motionen har gällt jordförvärvslagen har den

behandlats under föregående rubrik).

Enligt lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa

förvärv av fast egendom fick vissa utländska förvärv

av småhus och lantbruk inte äga rum utan tillstånd.

Enligt anslutningsfördraget fick Sverige ha kvar

sina restriktioner i fråga om fritidsfastigheter

under en tid av fem år dvs. till utgången av 1999.

Lagen upphävdes vid årsskiftet 1999/2000.

Regeringen har i propositionen (1998/99:126) om

upphävandet av 1992 års lag ansett att det inte

framstod som ändamålsenligt att försöka få till

stånd en förlängning av undantaget. Enligt

regeringen borde 1992 års lag inte heller tillämpas

gentemot medborgare i länder utanför EU. Några nya

regler för att kompensera upphävandet av lagen

borde, enligt regeringen, inte införas. Riksdagen

har beslutat i enlighet med regeringens förslag.

I samband med propositionen om upphävande av 1992

års lag behandlade lagutskottet bl.a. vissa

motionsförslag om kompensationsregler (bet.

1999/2000:LU1). Utskottet erinrade om icke-

diskrimineringsprincipen och anförde bl.a. att även

en icke-diskriminerande förvärvslagstiftning måste

kunna motiveras av ett tillräckligt allmänintresse

för att godtas av EG-domstolen. Därutöver anförde

lagutskottet följande: Frågan om införande av

generella regler som kompensation för 1992 års lag

måste dessutom vägas mot behovet av sådana regler.

Liksom regeringen kan utskottet konstatera att 1992

års lag har ett snävt tillämpningsområde, varför ett

upphävande av lagen inte kan antas få några större

effekter för den svenska fritidshusmarknaden. Även

om vissa negativa effekter inte helt kan uteslutas,

torde dessa emellertid till viss del kunna avhjälpas

genom annan befintlig lagstiftning och i övrigt

balanseras av de positiva effekter som utlänningars

fritidsboende kan få för Sverige. Mot denna bakgrund

var utskottet då inte berett förorda några nya

regler för att kompensera upphävandet av 1992 års

lag.

En ordning som innebär att kommunen i planer kan

förbjuda att bostäder används för fritidsändamål har

övervägts men förkastats av regeringen (se ovan

nämnda proposition) eftersom det skulle vara en

omständlig och kostsam process inte minst avseende

beståndet. Bland annat torde inte en lagligt

påbörjad markanvändning kunna avbrytas med en

planbestämmelse med mindre än att ekonomisk

kompensation ges (Ds 1988:73 och 1989:78).

Regeringen sade sig för närvarande inte vara beredd

att föreslå regler av detta slag.

Av vad som framgår av föregående avsnitt innebär

Jordförvärvsutredningens förslag att

glesbygdsbestämmelserna i jordförvärvslagen skall

upphävas och att lantbruksegendom således skall

kunna förvärvas utan koppling till boende och

brukande. Regeringen överväger nu

utredningsförslaget. Enligt utskottets mening bör

riksdagen avvakta regeringens ställningstagande, låt

vara i denna mer begränsade fråga än vad nu

behandlade motioner avser, innan riksdagen tar

saklig ställning till de föreslagna åtgärderna för

att hindra omvandlingen av permanentbostäder till

fritidsbostäder m.m. Utskottet avstyrker med

hänvisning till detta s-, kd- och mp-förslagen.

Förvärv av hyresfastigheter

I motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande 9 föreslås att

lagen om förvärv av hyresfastigheter avskaffas

samtidigt som det införs ordentliga möjligheter till

ingripande i de fall där en ägare av en sådan

fastighet visar sig inte fullgöra sina förpliktelser

gentemot sina hyresgäster. Förslaget avser i den

senare delen att bostadsförvaltningslagen skärps.

Vid sin senaste behandling av ett motsvarande

motionsyrkande anförde utskottet följande (bet.

2000/01:BoU4). Utskottet anser att lagstiftningen

bör vara sådan att oseriösa eller på annat sätt

olämpliga förvärvare av hyresfastigheter i

möjligaste mån hindras från att över huvud taget

komma in på fastighetsmarknaden och att i ett sådant

system förvärvslagen fortfarande är ett viktigt

instrument. Ju effektivare denna lag är, desto

mindre blir behovet att ingripa mot försumliga

hyresvärdar och desto mindre olägenheter uppstår för

hyresgästerna. Utskottet avstyrker även nu med samma

skäl m-motionen.

Kommunala förköp

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om

att avskaffa den kommunala förköpslagen,

jämför reservation 4 (m, -),

att stärka förköpsmöjligheterna för att

skydda kultur- och naturvärden.

Avskaffande av den kommunala förköpsrätten

I motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande 10 föreslås att

den kommunala förköpsrätten avskaffas.

Den kommunala förköpsrätten regleras i

förköpslagen (1967:868). Motionsyrkanden om

upphävande av den lagen har framställts vid ett

flertal tillfällen. Bostadsutskottet har i dessa

sammanhang och senast under förra riksmötet (bet.

2001/02:BoU4) ställt sig bakom förköpslagens

huvudprinciper och ansett att lagen bör behållas.

Den kommunala förköpsrätten utgör enligt utskottets

uppfattning ett viktigt komplement till

expropriationslagen och innebär i vissa fall att ett

ofta tids- och kostnadskrävande

expropriationsförfarande kan undvikas. Förköpslagen

bör således ses som ett av flera instrument som

tillsammans ger kommunerna möjlighet att planera

bebyggelseutvecklingen och i övrigt ta ansvar för

den fysiska samhällsutvecklingen. Utskottet

vidhåller denna uppfattning. M-motionen avstyrks

sålunda.

Kommunala förköp för att skydda kultur- och

naturvärden

Förslagsställarna bakom motion 2001/02:Bo306 (s)

anser att förköpslagen bör förstärkas som instrument

för att skydda kultur- och naturvärden.

Enligt förköpslagen har kommunen förköpsrätt bl.a.

av fast egendom med byggnad som bör bevaras därför

att den är värdefull från kulturhistorisk eller

miljömässig synpunkt samt fast egendom som behövs

för att tillgodose ett väsentligt behov av mark för

idrott eller friluftsliv.

Det finns ett flertal andra markpolitiska

instrument som kan användas för att tillgodose de

ändamål motionärernas förslag avser.

Expropriation får ske för att bevara historiskt

eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse eller

märklig fast fornlämning eller bereda erforderligt

utrymme däromkring (2 kap. 8 § expropriationslagen,

1972:719). Expropriation får också ske för att

bevara område som nationalpark, naturreservat eller

naturminne eller för att annars tillgodose

väsentligt behov av mark eller anläggning för idrott

eller friluftsliv, om marken eller anläggningen är

avsedd att hållas tillgänglig för allmänheten (2

kap. 9 § expropriationslagen).

Ett mark- och vattenområde får av kommunen

förklaras som naturreservat i syfte att bevara

biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla

naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för

friluftslivet. Ett område som behövs för att skydda,

återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer

eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får också

förklaras som naturreservat. (7 kap. 4 §

miljöbalken). Naturreservat kan bildas också på mark

som tillhör annan än staten, dvs. kommunen eller

enskild. Markägaren kan i vissa fall vara berättigad

till ersättning. Ett reservatbeslut kan fattas mot

markägarens vilja. Expropriation kan ske. Denna

utväg kan t.ex. tillgripas när markägarens rätt att

förfoga över området efter föreskrifter om

naturreservat blir så begränsad att äganderätten

förlorar sitt värde för honom och förhandlingar om

förvärv av området inte lett till någon uppgörelse.

Medför föreskrifterna synnerliga olägenheter vid

pågående användning av fastigheten har markägaren

rätt att själv begära inlösen av fastigheten.

I sammanhanget bör nämnas bl.a. miljöbalkens

bestämmelser om biotopskyddsområde, kulturreservat,

naturminne samt djur- och växtskyddsområde.

Enligt utskottets mening saknas tillräcklig

anledning att anta att de markpolitiska instrument

kommunen förfogar över skulle behöva kompletteras

med ökade möjligheter för kommunerna att kunna göra

förköp i de avseenden motionärerna föreslår.

Utskottet är därför inte berett att ställa sig bakom

motionsförslaget.

Fastighetsbildning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om

att stimulera omarronderingsverksamheten,

jämför särskilt yttrande 2 (m, -),

en utredning av finansieringssystemet för

fastighetsbildning och

fastighetsregistrering, jämför reservation

5 (c).

Omarronderingsverksamheten

Förslaget i motion 2001/02:Bo304 (m) avser att

omarronderingsverksamheten bör stimuleras genom

t.ex. avdragsmöjligheter eller ökning av

nedsättningsbeloppet gällande lantmäteritaxan.

På förslag av skatteutskottet har riksdagen som

sin mening för regeringen givit till känna att det

bör ske en ny översyn av reglerna för den

skattemässiga behandlingen av lantmäterikostnader

och att regeringen lägger fram förslag baserat på

denna översyn (bet. 2001/02:SkU15, rskr.

2001/02:177). Enligt bostadsutskottets mening bör

riksdagen inte nu ta saklig ställning till den fråga

motionen avser utan detta bör anstå till dess

översynen är genomförd. Utskottet avstyrker med

hänvisning till detta m-motionen.

Finansiering av fastighetsbildning och

fastighetsregistrering

I motion 2001/02:Bo239 (c) lämnas förslag om en

utredning av finansieringssystemet för

fastighetsbildning och fastighetsregistrering.

Syftet är bl.a. att åstadkomma en mer rättvis

fördelning av finansieringen mellan sakägarna och

det allmänna samt att ett samhällsekonomiskt

perspektiv läggs på verksamheterna. Enligt motionen

övervältras nu förrättningskostnaderna, som staten

borde stå för, på sakägarna. Om sakägarna genom

avgifter skall betala också för

fastighetsregistrering och arkivkostnader blir,

enligt motionen, orättvisan större.

Den nya arbetsprocessen inom Lantmäteriet har

inneburit att den avgiftsfinansierade

förrättningsverksamheten och den anslagsfinansierade

fastighetsregistreringen har integrerats. Med det

integrerade förfarandet kan det enligt Riksdagens

revisorer vara svårt att dra en tydlig gräns mellan

dessa båda finansieringsformer (Riksdagens

revisorers förslag 2001/02:RR10). Regeringen har

tidigare meddelat att det, när integreringen har

genomförts, kan finnas skäl att ta upp frågan om

kostnaderna för fastighetsregistreringen skall

utgöra en del av förrättningstaxan. Revisorerna har

föreslagit att regeringen bör se över och klargöra

finansieringsprinciperna inom fastighetsbildningen

efter införandet av den nya arbetsprocessen.

Regeringen bör, enligt revisorerna, även analysera

om anslagen till fastighetsregistreringen kan

avvecklas och finansieringen i stället ske över

förrättningstaxan.

Utskottet har tagit ställning till revisorernas

förslag i bet. 2001/02:BoU7. Utskottet förordade i

anledning av Lantmäteriverkets omstrukturering en

utvärdering omfattande även frågor om kvalitet och

kostnader. Utskottets förslag om tillkännagivande

bifölls av riksdagen (rskr. 2001/02:157).

Den i motionen angivna frågeställningen är som

framgått redan föremål för uppmärksamhet. Utskottet

anser att riksdagen inte nu bör ingå i saklig

prövning av denna frågeställning, utan de pågående

övervägandena bör avvaktas. Utskottet föreslår

därför att riksdagen avslår c-motionen.

Tomträtt

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om

att tomträttsinstitutet skall avskaffas,

jämför reservation 6 (m, -),

att det skall föreligga en rätt till

friköp av tomträtter, jämför reservation 7

(m, c, fp, -).

att en ny ordning för att bestämma

tomträttsavgälder skall införas, jämför

reservation 8 (kd).

Tomträttsinstitutet som sådant

Enligt förslaget i motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande

6 i denna del skall inga nya tomträtter få upplåtas.

Utskottet har behandlat begränsningar av

tomträttsinstitutet flera gånger tidigare, och då

bl.a. erinrat om följande: Tomträttsinstitutet

infördes år 1907 som ett komplement till

äganderätten. Byggnadsverksamheten skulle uppmuntras

genom att man gjorde det möjligt för kommunerna att

tillhandahålla mark för bostäder till ett lägre pris

än om den skulle säljas. Införandet av

tomträttsinstitutet hade följaktligen en tydlig

bostadssocial prägel. Dessutom eftersträvades

möjligheter att förhindra en kapitalisering av

markvärdesstegringen hos enskilda fastighetsägare.

Utskottet finner att ovan angivna motiv har

fortsatt relevans, varför inga åtgärder bör vidtas

som syftar till en begränsning av upplåtelserätten

avseende tomträtter. Utskottet vill framhålla att

tomträttsinstitutet i många delar av landet kan

utgöra ett viktigt instrument för kommunerna att

hålla tillbaka bostadskostnaderna.

Friköp av tomträtter

I motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande 6 i denna del

föreslås att kommunerna samtidigt med att

möjligheterna att bilda nya tomträtter upphör – se

om detta förslag ovan – bör börja avveckla

befintliga tomträtter genom att erbjuda dem till

försäljning.

Enligt motion 2001/02:Bo324 (fp) yrkande 7

(partimotion) bör rätten till friköp finnas i alla

kommuner.

Med hänvisning till sitt ställningstagande om att

tomträttsinstitutet bör behållas anser utskottet det

inte motiverat att genom lagstiftning framtvinga en

kommunal utförsäljning av de fastigheter som upplåts

med tomträtt. Således bör det, enligt utskottets

uppfattning, även i fortsättningen vara kommunernas

eget val att avgöra omfattningen av

tomträttsinstitutets användning. Utskottet avstyrker

med hänvisning till detta m- och fp-motionerna.

Tomträttsavgälder

I motion 2001/02:Bo244 (kd) yrkandena 14 och 15

lämnas förslag om en förenkling av tomträttslagen

och årsvisreglerade avgälder. Bland annat föreslås

att Riksgäldskontoret skall bestämma avgäldsräntan.

Underlaget för småhus skall utgöras av

taxeringsvärdet (markvärdet) och för kommersiell

fastighet skall det bestämmas genom en fri värdering

vart femte år. Dessa värden skall sedan räknas upp

årligen med konsumentprisindex.

Inom Justitiedepartementet bereds nu

utredningsbetänkandet Tomträttsavgäld (SOU 1990.23;

1988 års tomträttsutredning). Enligt vad utskottet

erfarit kommer regeringen inom en snar framtid att

ta ställning till detta förslag. Mot denna bakgrund

bör riksdagen inte nu ta ställning i sak till

motionsförslag som rör tomträttsavgälder. Utskottet

avstyrker därför kd-motionen.

Avvittringen m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om

avvittringen, jämför reservation 9 (kd),

ströängsproblematiken,

mulbetesrätt.

Utredning om avvittringen

I motion 2001/02:MJ424 (kd) yrkande 1 lämnas förslag

om en utredning om avvittringen och

äganderättsfrågorna inom renbetesområdet. Enligt

motionärerna bör de felaktigheter som begåtts under

historiens lopp när det gäller avvittringen och

äganderättsfrågorna utredas med målsättningen att de

skall läggas till rätta så gott som möjligt.

Riksdagens revisorer har i en informationsrapport

(1999/2000:2) behandlat vissa frågor om

avvittringen. Revisorerna konstaterade att det finns

starka konflikter mellan skilda befolkningsgrupper i

främst Norr- och Västerbotten samt mellan dessa

grupper och staten. Konflikterna gäller främst hur

gällande fastighetsindelning har tillkommit, vilka

rättigheter som kan knytas till fastigheterna samt

hur länsstyrelserna tillämpar jakt- och

rennäringslagen.

Revisorerna konstaterade att huvuddelen av

konflikterna handlar om rättstillämpning och därmed

är en uppgift för rättssystemet. Revisorerna fann

inte att det föreligger tillräckliga motiv att

genomföra en effektivitetsrevision av avvittringens

genomförande och konsekvenser eller att närmare

följa upp den informationsinsats om avvittringen som

riksdagen beslutade i början av 1990-talet. Det var

emellertid revisorernas uppfattning att regeringen

närmare bör överväga vilka åtgärder som bör vidtas

för att överbrygga de motsättningar som alltjämt

kvarstår kring frågor om avvittringen.

Riksdagens revisorers rapport övervägs för

närvarande inom Justitiedepartementet. Enligt

utskottet bör riksdagen avvakta med sitt

ställningstagande till det som föreslås i motionen

intill dess att dessa överväganden slutförts.

Motionen avstyrks med hänvisning till detta.

Ströängar

Enlig förslaget i motion 2001/02:MJ525 (m) yrkande 2

bör problematiken med ströängar och tillhörande

rättigheter lösas i samma takt som

gränsdragningskommissionen arbetar med frågan om

geografisk avgränsning av renbetesområdet. Frågan

bör underkastas rättslig prövning.

Inom Jordbruksdepartementet har gjorts en översyn

av ströängsproblematiken i promemorian Ströängar (Ds

1997:37) i vilken föreslogs en avveckling av

ströängarna. I budgetpropositionen för 2000 utg.

omr. 23 (s. 47) har regeringen anfört bl.a.

följande: Som konstateras i promemorian medför

förekomsten av ströängar i praktiken endast

begränsade problem varför något omedelbart behov av

åtgärder inte föreligger. Mot bakgrund av det arbete

som i andra sammanhang för närvarande bedrivs

angående samernas rätt till mark, anser regeringen

att promemorians förslag för närvarande inte bör

genomföras.

Sametinget hade påpekat att en utebliven

avveckling av ströängarna medför att oklarheter

kvarstår om ströängarnas rättsställning och därmed

också om hur de förhåller sig till de samiska

rättigheterna. I promemorian hade angetts att

ströängarna inte intar någon särställning vid

tillämpningen av den lagstiftning som reglerar

rennäringens behov av tillgång till marker och att

de följaktligen inte heller bör utgöra några problem

ur rennäringens synvinkel. Av promemorian framgår

att betydelsen av ströängar i dag främst gäller

skogens ekonomiska värde samt rätten till jakt.

Ströängarna har vanligen mindre betydelse för

jordbruket för vilket de skapades.

Upplysningsvis skall nämnas att den i motionen

omnämnda gränsdragningskommissionen arbetar enligt

direktiv som utfärdats den 24 januari 2002 (dir.

2002:7). Kommissionen skall utreda omfattningen av

den mark där renskötselrätt föreligger. I uppgiften

ingår att fastställa vilken omfattning som samerna

traditionellt innehar mark respektive nyttjar mark

tillsammans med andra.

Såsom återgivits har regeringen inte ansett att

promemorieförslaget om ströängarna bör genomföras.

Utskottet har inte någon annan uppfattning och

avstyrker därför m-motionen.

Mulbetesrätt

I motion 2001/02:Bo277 (s) föreslås att en bred och

allsidig informationsinsats genomförs om den

hävdvunna mulbetesrätten i skog och utmark.

Motionärerna anser att ett sådant uppdrag bör ges

till bl.a. Jordbruksverket. Också motion

2001/02:Bo287 (s) yrkandena 1 och 2 avser

mulbetesrätt. Där föreslås att en utredning

genomförs om vad som gäller rörande allmän och

enskild rätt till mulbete på utmärkt mark samt hur

rätten till mulbete i olika situationer bör regleras

till förmån för bevarande och stärkande av natur-

och kulturmiljövärden i fäbodmiljöer. Utredningen

bör genomföras av Lantmäteriverket tillsammans med

andra berörda.

Enligt vad utskottet erfarit pågår inom

Jordbruksdepartementet en översyn av de

markrelaterade rättigheter som har anknytning till

fäbodarna. En promemoria avses bli färdigställd

under innevarande år.

Utskottet förordar att riksdagen avvaktar den

aviserade promemorian och inte nu i sakligt

hänseende behandlar de i motionerna väckta frågorna.

Utskottet avstyrker därför motionerna.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Jordförvärvslagen (punkt 1) (kd, c, fp, mp)

av Ulla-Britt Hagström (kd), Annelie Enochson

(kd), Helena Hillar Rosenqvist (mp), Rigmor

Stenmark (c) och Yvonne Ångström (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 1. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2001/02:MJ339 yrkande

5, 2001/02:MJ523 yrkande 5, 2001/02:N42 yrkande 6,

2001/02:N265 yrkande 1 och 2001/02:N364 yrkande 15 i

denna del samt avslår motionerna 2001/02: Bo214 och

2001/02:MJ419 yrkande 6.

Ställningstagande

Vi anser det vara av väsentlig betydelse att

lagstiftningen om förvärv av lantbruksegendom

skärps. Jordförvärvsutredningens förslag om att

avskaffa jordförvärvslagens glesbygdsbestämmelser

bör inte genomföras. Det gäller att värna om jord-

och skogsbruk av den typ vi har i Sverige.

Landsbygden måste hållas levande. Sysselsättningen i

glesbygd måste stärkas och familjejordbruken

skyddas. Detta har betydelse ur ett flertal

synvinklar, inte minst vad gäller möjligheterna att

nå en från miljösynpunkt hållbar utveckling.

Problemet skall ses mot bakgrund av att köptrycket

från svenska och utländska företag kan förväntas

öka. Uppköp och exploatering med endast kortsiktiga

vinstintressen som mål måste effektivt motarbetas.

Främst gäller det att stärka sambandet mellan

ägande, brukande och boende. Det måste utrönas hur

lagen i sig skall ge uttryck för detta men minst

lika viktigt är att tillämpningen blir effektiv. Ett

särskilt problemkomplex är de juridiska personernas

möjligheter till förvärv. Den nuvarande

lagstiftningen ger uttryck för en restriktivitet som

i grunden är bra. Den nuvarande principen som skall

skapa en balans mellan olika ägarkategorier är också

något som Jordförvärvsutredningen ställt sig bakom.

Emellertid har myndigheternas tillämpning av den

s.k. kompensationsregeln lett till att balansen

mellan enskilt ägande och bolagsägande i många

bygder ändrats. Särskilt svårt har det blivit för

privatskogsbruket att konkurrera med bolagen om

skogsmarken i regioner där bolagen bedriver en

offensiv markpolitik.

Reglerna måste få en utformning och tillämpning så

att familjejordbruken blir den dominerande

ägarkategorin och så att generationsskiftena

underlättas. Det finns också ett behov av att se

över lagens geografiska tillämpningsområden.

Jordförvärvsutredningens förslag bör inte utan en

i vissa delar kraftig omarbetning läggas till grund

för lagstiftning. Vi önskar att en ny utredning

genomförs med ett otvetydigt uppdrag att lämna

förslag med den av oss förordade inriktningen.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2001/02:MJ339 (c)

yrkande 5, 2001/02:MJ523 (kd) yrkande 5, 2001/02:N42

(kd) yrkande 6, 2001/02: N265 (kd) yrkande 1 och

2001/02:N364 (mp) yrkande 15 i denna del samt avslår

motionerna 2001/02:Bo214 (m) och 2001/02:MJ419 (m)

yrkande 6.

2. Förvärv av permanenthus för fritidsändamål

(punkt 2) (mp)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 2. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:N364 yrkande 15 i

denna del och avslår motionerna 2001/02:Bo242,

2001/02:Bo259 och 2001/02:Bo274.

Ställningstagande

Åren går. Landsbygdens utveckling blir alltmer

bekymmersam. Den markpolitik som bedrivs, eller

snarare bristen på en sådan effektiv politik, gör

mig betänksam. Jag är medveten om att de

markpolitiska frågeställningarna är komplicerade,

inte minst från juridisk synpunkt. Enligt min mening

går det inte att behandla de markpolitiska

instrumenten vart och ett för sig. Det måste till en

bred översyn som stärker sambandet mellan boende,

brukande och ägande. Den inriktning översynen skall

ha bör vara klart och tydligt formulerad. Översynen

bör avse den lagstiftning som redan finns samt

omfatta de utländska förebilder man kan hitta som

har denna målsättning. Nya idéer måste utvecklas och

prövas. Översynen kan inte endast avse rent

markpolitiska frågor. Den måste också omfatta t.ex.

lämpliga, långsiktigt hållbara former för ägandet av

mark, bostäder och företag. Jag tror särskilt att de

kooperativa formerna, där traditionellt brukande och

ägande har starka bindningar, bör vinna

uppmärksamhet i detta sammanhang.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad jag framför. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:N364 (mp) yrkande

15 i denna del och avslår motionerna 2001/02:Bo242

(kd), 2001/02:Bo259 (s) och 2001/02:Bo274 (kd).

3. Förvärv av hyresfastigheter (punkt 3) (m, -)

av Knut Billing (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik

Skårman (m) och Sten Andersson (-).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 3. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo216 yrkande 9.

Ställningstagande

Lagen om förvärv av hyresfastigheter präglas av en

byråkratisk handläggningsordning, och dess

tillämpning medför lång tidsutdräkt från det att ett

förvärv sker till dess lagfart kan beviljas. Detta

drabbar de seriösa fastighetsägarna. Lagstiftningen

öppnar också för godtycke eftersom den innebär en

förhandsprövning av en förvärvares kvalifikationer

och intentioner med förvärvet. En sådan prövning är

i praktiken svår att göra med någon träffsäkerhet.

Lagens syfte att förhindra oseriösa fastighetsägare

har inte heller uppnåtts. Hyresgästernas berättigade

krav på ett skydd mot oseriösa hyresvärdar bör i

stället tillmötesgås genom ordentliga möjligheter

till ingripande i det fall en fastighetsägare inte

visar sig fullgöra sina förpliktelser mot

hyresgäster och andra. I betänkandet Förvalta

bostäder (SOU 1994:23) har föreslagits att

förvärvslagen skall upphävas samtidigt som

bostadsförvaltningslagens möjligheter till

ingripande skall stärkas. Enligt vår mening skulle

denna ordning tillgodose de krav som kan ställas på

större effektivitet vad gäller att bekämpa oseriösa

hyresvärdar samtidigt som den inte lägger hinder i

vägen för en naturlig omsättning på

hyresfastigheter. Regeringen bör återkomma till

riksdagen med förslag till lagändringar som innebär

att lagen om förvärv av hyresfastigheter m.m.

upphävs och som även i övrigt innebär att förslagen

i det nämnda betänkandet genomförs.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande

9.

4. Avskaffande av den kommunala förköpsrätten

(punkt 4)(m, -)

av Knut Billing (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik

Skårman (m) och Sten Andersson (-).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 4. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo216 yrkande 10.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning bör den kommunala

förköpsrätten avskaffas. Det främsta skälet till

detta ställningstagande är att förköpsrätten inte

fyller någon funktion i den kommunala

markplaneringen. Det är även av vikt att framhålla

att förköpsrätten gör att enskilda markägare hamnar

i en orimligt svag position i förhållande till

kommunerna. Detta skall ses mot bakgrund av att det

kommunala planmonopolet, expropriationslagen och

överlägsna ekonomiska och personella resurser ger

kommunerna en mycket stark maktställning. Ett

avskaffande av den kommunala förköpsrätten skulle

bidra till en sundare fastighetsmarknad. Vidare kan

det ifrågasättas om det är rimligt att spendera

skattemedel på en kommunalisering av mark för

bebyggelse samtidigt som resurserna inte förslår att

tillgodose mer angelägna kommunala verksamheter.

Regeringen bör snarast för riksdagen lägga fram

förslag om att avskaffa den kommunala förköpsrätten.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande

10.

5. Finansiering av fastighetsbildning och

fastighetsregistrering (punkt 7) (c)

av Rigmor Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 5. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo239.

Ställningstagande

Fastighetsbildning och fastighetsregistrering är av

mycket stor betydelse såväl för samhället som för

enskilda fastighetsägare. En redig

fastighetsindelning och ett fullständigt och

tillförlitligt fastighetsregister är av avgörande

betydelse för kreditmarknaden, marknaden för

fastighetsomsättning, planverksamhet, beskattning,

folkbokföring och för bearbetningar av mångahanda

slag i offentlig och privat verksamhet. Sakägarna

står helt för kostnaderna i varje

fastighetsbildningsärende (utom i några speciella

undantagsfall). Samtidigt kan konstateras att en väl

fungerande fastighetsbildningsverksamhet är önskvärd

från allmän synpunkt och att såväl allmänna som

enskilda intressen skall beaktas vid

förrättningarna. Fastighetsregistrering och

arkivhållning är däremot anslagsfinansierade.

Tack vare organisationsförändringar och teknisk

utveckling integreras nu

fastighetsbildningsprocessen med uppdatering av

fastighetsregister och registerkartor. Verksamheten

rationaliseras. Anslagen för registrering har dock

skurits ned så mycket under en femårsperiod att

sakägarna ibland, i strid mot gällande bestämmelser,

får bidra till att täcka kostnader för denna. Det

finns också signaler om att registerkvaliteten

sjunker när resurserna inte räcker till. Kraven på

kostnadssänkningar och rationaliseringar har ökat

pressen på de anställda med ökad ohälsa som följd.

Risken är uppenbar att kvaliteten i arbetet då också

sjunker.

En bidragande orsak till situationen är

Lantmäteriverkets missbedömningar i fråga om

storleken på de rationaliseringsvinster och på

minskad handläggningstid som en ny arbetsprocess hos

lantmäterimyndigheterna skulle leda till. Den

missvisande bild som givits regering och riksdag

borde i berört hänseende rättas till.

Förrättningsformen har stora fördelar i

effektivitets- och rättssäkerhetshänseende i

förhållande till andra processer. Från alla dessa

synpunkter är det olyckligt om tillräcklig tid inte

ges för förrättningsarbetet på grund av alltför

hårda ekonomiska krav.

En lösning på problemen är en mer rättvis

fördelning av kostnaderna mellan sakägarna och det

allmänna. Med det nuvarande finansieringssystemet

övervältras en del av förrättningskostnaderna, som

staten borde stå för, på sakägarna. Särskilt

orättvist blir det i områden med låga markvärden. Om

sakägarna genom avgifter också skall betala för

fastighetsregistrering och för arkivkostnader blir

orättvisan än större.

Det svenska fastighetssystemet är en god affär för

staten i form av intäkter av stämpelskatt,

expeditionsavgifter m.m. Bidragen till den

infrastruktur som omfattas av fastighetsindelning

och fastighetsregister är, sett i det perspektivet,

låga. Det bör finnas ett utrymme att betala för den

angivna verksamheten för den nytta hela samhället

har av denna. Finansieringen bör bygga på en mer

rättvis generell fördelning mellan staten och de

enskilda sakägarna där nyttosynpunkter bör vara

vägledande. Hänsyn måste också tas till speciella

förhållanden som låga markvärden och behovet av att

förrättningar kommer till stånd som är angelägna

främst från allmän synpunkt. Det kan därför behövas

ett statsbidragssystem som lantmäterimyndigheterna

själva förfogar över. Finansieringssystemet för

fastighetsbildning och fastighetsregistrering

utreddes för drygt tio år sedan (SOU 1990:9).

Systemet bör nu utredas på nytt. Av grundläggande

betydelse är därvid att ett samhällsekonomiskt

perspektiv läggs. Bland annat bör utredas vilka

systemkostnader som uppstår för samhället och andra

användare av fastighetssystemet om det inte ges goda

ekonomiska förutsättningar att verka.

Regeringen bör med hänsyn till vad som ovan

anförts tillsätta en utredning för att se över

finansieringssystemet för fastighetsbildning och

fastighetsregistrering.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad jag framför. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo239 (c).

6. Avskaffande av tomträttsinstitutet (punkt 8)

(m, -)

av Knut Billing (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik

Skårman (m) och Sten Andersson (-).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 6. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo216 yrkande 6 i

denna del.

Ställningstagande

Det är vår uppfattning att tomträttsinstitutet är en

förlegad form av reglering som försätter den

enskilde tomträttshavaren i ett beroendeförhållande

till kommunen. Ur den enskildes perspektiv kan

markkostnaden vid en omreglering av avgälden

påverkas på ett sådant oförutsägbart sätt att rena

rättssäkerhetsargument talar för ett avskaffande av

tomträttsinstitutet. Utan att närmare gå in på

frågan kan konstateras att problemet kring hur

avgälderna skall omregleras visar på en avgörande

svaghet med hela systemet.

De motiv som en gång angavs som skäl till

tomträttsinstitutets införande har i dag spelat ut

sin roll. Vi anser att regeringen bör inrikta sitt

arbete på att skapa en fastighetsmarknad där det

allmännas roll i möjligaste mån är begränsad till

att formulera erforderliga riktlinjer. Det är

oförsvarbart att på rent ideologiska grunder behålla

ett markpolitiskt instrument vars konsekvenser

förhindrar ett spritt enskilt ägande.

Tomträttsinstitutet har dessutom, på ett sätt som

lagstiftaren inte tänkt sig, kommit att användas som

ett styrinstrument i frågor som plan- och bygglagens

normer skall reglera.

Inom Justitiedepartementet övervägs för närvarande

frågor om tomträttsavgälden. Regeringens förslag

förväntas innebära att avgälden för småhus knyts

till fastighetens taxeringsvärde och resultera i

avsevärda höjningar av tomträttsavgälden i många

områden. Tomträttsinstitutets berättigande som

boendesocialt instrument skulle i och med detta helt

ha spelat ut sin roll, och avgälderna skulle snarast

bli ett kostnadshinder för den som vill äga sin

bostad. Den fastighetsskatt som även

tomträttsinnehavare tvingas betala förstärker denna

problematik ytterligare. Vissa innehavare av

tomträtter i attraktiva lägen eller köpare av sådana

tomträtter åsamkas orimliga kostnader genom att

såväl tomträttsavgäld som fastighetsskatt grundas på

fastighetens taxeringsvärde. Pålagornas storlek

bestäms dessutom oberoende av tomträttsinnehavarens

skatteförmåga. Vi anser att höga taxeringsvärden

uppkomna genom en stark efterfrågan inte skall

tillåtas påverka vare sig tomträttsavgäldens eller

fastighetsskattens storlek på ett sådant sätt att

människor tvingas lämna hus och hem. En avveckling

av tomträttsinstitutet är en rimlig väg för att

undvika sådana effekter. Om en fastighet stiger i

värde skall den boende genom sitt ägande kunna

säkerställa sig mot utgiftsökningar.

Regeringen bör enligt vår uppfattning snarast

lägga fram ett förslag för riksdagen om att nya

tomträtter inte skall kunna bildas. Enligt vår

mening bör dessutom kommunerna påbörja en

utförsäljning av befintliga tomträtter.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande

6 i denna del.

7. Friköp av tomträtter (punkt 9) (m, c, fp,

-)

av Knut Billing (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik

Skårman (m), Rigmor Stenmark (c), Yvonne Ångström

(fp) och Sten Andersson (-).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 7. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Bo216 yrkande

6 i denna del och 2001/02:Bo324 yrkande 7.

Ställningstagande

I flera kommuner runt om i Sverige har småhusägare

erbjudits att friköpa sina tomter som upplåtits med

tomträtt. För åtskilliga människor innebär den

nuvarande situationen att de själva äger sitt hus

men inte den mark på vilken detta står. För många

framstår det som både egendomligt och

otillfredsställande. Ett erbjudande att friköpa sin

tomt bör ges tomträttshavarna i alla Sveriges

kommuner. Utrymmet för privat ägande, också när det

gäller tomtmark, måste vidgas. Det är ett naturligt

led i stärkandet av egenmakten inom

bostadspolitiken. Tomträttsavgälderna fungerar i

praktiken som en extra fastighetsskatt. För

småhusens del blir detta tydligt genom regeringens

mer än sannolika, men antagligen inte före valet

uppvisade, planer på att avgälderna skall beräknas

på taxeringsvärdet med årliga värdeuppräkningar. Vi

anser däremot att om en fastighet stiger i värde så

skall den boende genom sitt ägande kunna säkerställa

sig mot utgiftsökningar.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Bo216 (m)

yrkande 6 i denna del och 2001/02:Bo324 (fp) yrkande

7.

8. Tomträttsavgälder (punkt 10) (kd)

av Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 8. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo244 yrkandena 14

och 15.

Ställningstagande

Tomträttsinstitutet har funnits sedan 1907 och

infördes då som ett komplement till äganderätten.

Dess syfte var från början socialpolitiskt, vilket

avsåg att även de med mindre pengar skulle ges

möjlighet till att kunna bygga ett eget hem, och

kommunerna upplät sin mark för bostadsbyggnation mot

en ganska låg tomträttsavgäld. Tomträtterna hade

ursprungligen långa upplåtelsetider, mellan 26 och

100 år. När upplåtelsetiden var slut upphörde också

tomträtten.

Tomträttslagstiftningen har vållat huvudbry i de

165 kommuner som har tomträtt. Domstolsprocesserna

om tomträttsavgälderna har varit många och

komplicerade. Lagen ändrades 1953 för att få en mer

kommunalekonomisk inriktning, där kommunerna kunde

tillgodoräkna sig värdestegringen på sin mark.

Samtidigt blev tomträtterna ”eviga” och

avgäldsperioderna reglerades för bostadsbyggnader

till att vara minst 20 år. Lagen ändrades igen 1968

men då i princip endast för att korta ned

avgäldsperioderna till lägst 10 år. Sedan dess har

inte mycket gjorts för att få till stånd en

förenkling av tomträttsinstitutet, varför ingen mer

betydande förenkling skett av denna komplicerade

lagstiftning. Två lagrådsremisser byggda på

utredningsbetänkandet Tomt-rättsavgäld (SOU 1990:23)

har visserligen överlämnats av regeringen men ingen

lagändring har kommit till stånd. Under tiden växer

antalet överklagade mål hos domstolarna, och en

betydande del av kommunernas tekniska resurser får

avsättas för dessa processer.

Inom tomträttsinstitutet är den långa

avgäldsperioden ett av problemen. För att förenkla

regelverket föreslår vi årsvis reglerade

avgäldsperioder i stället för dagens på minst 10 år.

Vidare bör tomträtternas avgäldsränta ses över.

Avgälderna är komplicerat uppbyggda men kan

förenklat sägas bestå av en viss ränta beräknad på

markens marknadsvärde. I en av lagrådsremisserna

(från 1998) föreslås en fast ränta på 4,5 % för

kommersiella fastigheter och 4 % för småhus. Räntan

har stor betydelse, då värdet på marken kan vara så

högt som 20 000 kr per kvm. I Sverige finns cirka 98

000 tomträtter i 165 kommuner, varav många är små.

När tomträtternas avgälder skall omregleras saknas

ofta kompetens i mindre kommuner, eftersom denna

kunskap inte efterfrågas särskilt ofta. Kostsam

expertis får anlitas och tvisterna i domstol hotar

att ta än mer kommunala medel i anspråk. Det behövs

därför en förenkling av reglerna för hur avgälden

beräknas.

Frågan är också om avgäldsräntan skall vara

föremål för lagstiftning eller om den skall

bestämmas på samma sätt som andra räntor som har

anknytning till boendet. Vi anser att

Riksgäldskontoret bör bestämma avgäldsräntan, på

motsvarande sätt som i dag sker när det gäller

statslåneräntan. En ytterligare svårighet i

lagstiftningen gäller värdet av marken. Värdet på

marken är extremt högt i våra storstäder, och

taxeringsvärdena används i många kommuner för att

räkna fram avgälden. Höjs taxeringsvärdet så höjs

avgälden oftast med samma procent. Ett exempel är

från Göteborg där taxeringsvärdet har höjts med 69 %

i de västra stadsdelarna. Med långa tidsintervall

mellan omförhandlingar blir det orimliga

avgäldshöjningar om markens värde stigit kraftigt. I

lagrådsremissen från 1998 föreslås att markvärdet

skall bestämmas för småhus genom den allmänna

fastighetstaxeringen och för kommersiella

fastigheter genom en fri värdering vart femte år. Vi

anser att detta förslag bör genomföras. Det vore

enligt vår mening rimligt om

penningvärdesförändringen får genomslag, och det

markvärde som skall användas bör därför årligen

ändras i enlighet med konsumentprisindex.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo244 (kd)

yrkandena 14 och 15.

9. Utredning om avvittringen (punkt 11) (kd)

av Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 9. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:MJ424 yrkande 1.

Ställningstagande

Hur ser egentligen sanningen om samerna ut i den

svenska historieskrivningen? Det beror i stor

utsträckning på hur urvalet görs och vem som gör

det. Av erfarenhet vet vi att segraren som tagit

förfoganderätten över resurserna också skrivit

historien. När det gäller koloniseringen av Norrland

är det inget undantag.

Generation efter generation av kungar och

myndigheter, enskilda politiker och riksdagar,

domstolar och jurister har lämnat sina bidrag och i

deras fotspår har historiker och forskare vandrat.

Sanningen som den presenteras oss i dag är med andra

ord mycket modifierad. Hade historien berättats

underifrån, ur småfolkets perspektiv, hade den sett

väsentligt annorlunda ut. Den vedertagna

historieskrivningen, maktens syn, blir av naturliga

skäl ofta utgångspunkten för dagens hantering av de

samiska frågorna och koloniseringen av Norrland. De

misstag som styrande begått under århundraden har

sannolikt ofta förskönats för att passa in i

aktuella maktambitioner.

Vi vet att några bestämda gränser mellan länderna

i norr inte existerade förrän under senare tid. De

herrelösa ödemarkerna i norr betraktades från slutet

av 1200-talet som svenska. Gustav Vasa tog ett

tydligare steg mot svensk äganderätt genom att

deklarera att allt herrelöst land tillhörde kronan.

Vid den tiden fanns så kallade lappskatteland,

områden som enskilda familjegrupper nyttjade och som

de betalade skatt till kungen för.

När gränsdragningen mellan Sverige/Finland och

Norge skedde på 1700- talet tillkom den så kallade

lappkodicillen, 1751, ett av riksdagen fastställt

dokument. I princip garanterar dokumentet än i dag

samerna rätt till land, vatten och renbete över de

svensk/norska nationsgränserna. Kodicillen betraktas

i dag som ett av samernas starkaste rättsdokument,

av grundlagskaraktär.

Upptäckterna av rika malmfyndigheter bl.a. i

Nasafjäll och ett ökat befolkningstryck i de södra

delarna av landet resulterade i att kolonisationen

för de fjärran öde vidderna ökade. Folk söderifrån

uppmuntrades på olika sätt att flytta norrut och

bryta ny mark. Samerna försvarade sitt land och

ansåg att de inträngande jordbrukarna försvårade

deras möjligheter att överleva. Av den anledningen

insynade en del samer sina lappskatteland till

nybyggen, lämnade renskötseln och blev nybyggare,

det vill säga jordbrukare.

På 1800-talet ansåg kronan att det behövdes en

ordentlig uppdelning av landområdena. Uppdelningen

skulle göras mellan kronan och jordbrukarna, och

samtidigt måste man ta hänsyn till de renskötande

lapparna. Denna process kallades avvittringen och

startade i början på 1800-talet och pågick i etapper

fram till 1920-talet. Jordbrukarna fick sina

skattemarker insynade medan däremot de samer som

inte övergick till jordbruk lämnades utanför denna

möjlighet, trots att de betalade skatt för sina

betesmarker, sitt lappskatteland. För att hejda

koloniseringen något infördes den s.k.

lappmarksgränsen som skydd för renskötseln och

senare även odlingsgränsen. Dessa gränsdragningar

blev dock inte det skydd för samernas verksamhet och

rennäringen som avsågs. Koloniseringen fortsatte

ända in i fjälldalarna.

I ljuset av senare års forskning vet vi att det i

samband med avvittringen skedde felaktigheter,

missgrepp och maktmissbruk som drabbade både samer

och nybyggare.

Den aktuella debatten i dag handlar bl.a. om

samernas rätt till land och vatten samt nybyggarnas

berättigade krav på rätten till sina hemman. Det

gäller rätten att på lika villkor få nyttja

naturresurser som jakt och fiske. Likaså statens

övergrepp när det gäller avvittringen avseende både

samer och fjällbönder. Detta måste klargöras och

slutligen lösas, och samer och övrig lokal

befolkning måste bli delaktiga i besluten för att

dagens oro skall stillas och framtida osämja kunna

undvikas. De felaktigheter som begåtts under

historiens lopp när det gäller avvittringen och

äganderättsfrågorna måste således utredas med

målsättningen att läggas till rätta så gott som

möjligt.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:MJ424 (kd) yrkande

1.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Förvärv av permanenthus för fritidsändamål

(punkt 2) (kd)

av Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson

(kd).

Våra avfolkningsområden blir allt större, och i dag

lever 55 % av befolkningen i kommuner med

bostadsöverskott, överdimensionerade infrastrukturer

och ödsliga torg. Ett stort flertal av Sveriges

kommuner har sedan 1995 minskat sin befolkning.

Många orter har t.o.m. förlorat sin enda kvarvarande

livsmedelsbutik. I glesbygdsområdena minskar antalet

postkontor med kassaservice. Låg- och

mellanstadieskolorna i glesbygden försvinner. Det

måste ges förutsättningar för att kunna

vidareutveckla en kommun även med vikande

befolkningsunderlag.

Särskilt bör våra skärgårdar uppmärksammas. Några

korta sommarmånader har man en stor befolkning av

sommargäster och turister, medan man övriga delen av

året har tomma hus, ödsliga vägar och brist på

service. Glesbygdsverket har i sin skrift Planering

för åretruntboende i kust och skärgård (juli 2001)

pekat på problemen och antytt olika lösningar som

exempelvis ”boendeplikt” enligt norsk modell. Där

har man s.k. 0-konsejons som ger kommuner juridisk

rätt att hindra helårsbostäder att omvandlas till

fritidsbostäder. Dock utan möjligheter att förhindra

att helårshus genom arv omvandlas till

fritidsboende.

Förutsättningarna för den helårsboende

befolkningen att till ett överkomligt pris förvärva

bostäder är avgörande för möjligheterna att bo kvar.

De möjliggör också inflyttning. Därmed förbättras

förutsättningarna för kommunerna att upprätthålla

service och värna arbetstillfällen i de

traditionella samhällskärnorna.

Danmark och Åland har genom ett förbehåll i sina

anslutningsfördrag till EU fått behålla sin

lagstiftning som förbjuder utlänningar att utan

statens dispens förvärva en fritidsbostad.

I Sverige skulle en lagstiftning enligt norsk

modell kunna genomföras i enlighet med EG-rätten

eftersom kravet att få köpa bostad kopplas till

möjligheten att bo där permanent utan samband med

nationalitet. I den norra delen av Bohuskusten har

under de senaste åren många kapitalstarka norska

medborgare köpt helårshus för att omvandla dem till

fritidshus. Eftersom restriktionerna i Norge är så

skarpa när det gäller omvandling gör detta att

trycket på Bohuskusten kommer att accelerera. Risken

är stor att våra kustsamhällen kommer att förvandlas

till spöksamhällen som lever endast under några

korta sommarmånader.

Det måste vara ett riksintresse att Sveriges

skärgårdar kan hållas levande. Den höga

fastighetsskatten som speciellt drabbar attraktiva

områden har lett till att många inte klarar det

ekonomiska trycket att bo kvar. Detta försvagar

möjligheten att hävda lokala intressen. I och med

att 1992 års lag upphävdes försvann också stödet att

motverka prisstegringar på fritidsfastigheter i

attraktiva områden. Förhandlingsresultatet i samband

med Sveriges medlemskap i Europeiska unionen innebar

ett rådrum för Sverige att under fem år överväga och

vidta behövliga åtgärder i områden som riskerar att

utsättas för överexploatering och i områden där i

första hand den bofasta befolkningens intressen bör

tillgodoses. Några åtgärder på nationell nivå har

inte vidtagits.

Enligt vår mening kan man inte nöja sig med att

konstatera att problemet är svårlöst. De utsatta

områdena måste säkerställas som en levande bygd. I

Sverige kunde dessutom t.ex. en modell för att

underlätta för åretruntboende i våra kustsamhällen

vara att kommunerna vid sin revidering av befintliga

planer och vid ny detaljplanering ges möjlighet att

avgränsa områden för åretruntboende med s.k.

boendeplikt.

Vi anser att den av oss berörda problematiken bör

ägnas kontinuerlig uppmärksamhet inom alla

politikområden. Vi förutsätter att regeringen ägnar

den en konstruktiv uppmärksamhet vid dess

överväganden av Jordförvärvsutredningens betänkande.

2. Omarronderingsverksamheten (punkt 6) (m, -)

av Knut Billing (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik

Skårman (m) och Sten Andersson (-).

Omarronderingssträvandena fortgår på flera platser i

landet, inte minst i Dalarna och på vissa håll i

Värmland. Målet är att skapa mera rationella och

bärkraftiga jord- och skogsbruksfastigheter.

Ofta är dock markägarna splittrade i frågorna

kring omarronderingen. Detta medför att bygden blir

delad i två läger, ett för och ett emot. Familjer,

grannar och vänner kan ibland bli ovänner.

Anledningen till osämjan är ofta kostnaderna för

omarronderingen, vilka med nuvarande gällande regler

skall betalas med beskattade medel. Självklart

spelar också känslan för rätten att äga och bruka

sin mark efter egen vilja en stor roll för många

människor.

Vi känner starkt för äganderätten vilken vi anser

skall skyddas och stärkas. Vi kommer dock inte ifrån

att på flera håll sönderstyckade och splittrade

jord- och skogsbruksfastigheter gör det svårare och

ofta omöjligt att bedriva ett rationellt jord- och

skogsbruk. Det är också olyckligt att markägarna i

många fall inte kan utnyttja sin ägande- och

brukningsrätt på ett optimalt sätt. Det gäller bl.a.

de höga kostnaderna för onödigt långa transporter

mellan skiftena och svårigheterna att ta sig fram

och att kunna använda avverknings- och

markberedningsmaskiner. Skogsskiftenas

genomsnittliga storlek är i många fall små. Exempel

finns som visar på medelarealer om cirka 1,6 ha. Det

är helt uppenbart att dessa små skiften vad gäller

utnyttjandemöjligheten är av lågt värde från

äganderättslig synpunkt. Behovet av fortsatta

omarronderingar är stort, men svårigheten att få

alla berörda med på detta är också stor. En viktig

faktor är kostnaderna vid förrättningar syftande

till bättre arrondering. Dessa kan exempelvis uppgå

till 800 kr per ha, varav 200 kr är kostnader för

skogsplanen, vilka är avdragsgilla. Utöver detta

tillkommer kostnader för handräckning i samband med

gränsupptagning.

Enligt gällande praxis är i dag kostnaderna för

lantmäteriförrättningen i samband med

omarronderingen inte att anse som driftskostnader

och därför inte avdragsgilla. Under de senaste

decennierna har frågan flera gånger utretts, varvid

förslag har remissbehandlats. Lantmäteristyrelsen

har inte funnit några principiella hinder för att

medge avdrag. Riksskatteverket har t.ex., efter

remissförfarande till ett tjugotal myndigheter,

funnit det motiverat att avdragsrätt införs i rena

omarronderingsfall. Utredningarna läggs på hög och

inget konkret har skett. Något måste ske som

stimulerar markägarna till sådana omarronderingar

som är nödvändiga för ett rationellt jord- och

skogsbruk även i de berörda bygderna. I enlighet med

riksdagens tillkännagivande kommer stimulansfrågan

att bli föremål för regeringens överväganden. Vi

anser att det finns skäl att för regeringen

understryka vikten av att dessa överväganden leder

fram till ett förslag som på ett effektivt sätt

uppmuntrar fastighetsägarna och andra sakägare till

den omarronderingsverksamhet vi anser vara

värdefull.

Bilaga: Förteckning över behandlade

förslag

Motion väckt med anledning av prop.

2001/02:39

2001/02:N42 av Inger Strömbom m.fl. (kd):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om jordförvärvslagen

och dess tillämpning.

Motioner från allmänna motionstiden

2001 (fristående motioner)

2001/02:Bo214 av Lars Elinderson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om jordförvärvslagens

begränsningar vad gäller juridiska personers rätt

att förvärva jord- och skogsbruksföretag.

2001/02:Bo216 av Knut Billing m.fl. (m):

6. Riksdagen beslutar att inga nya tomträtter

upplåts i enlighet med vad som anförs i motionen.

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till lagstiftning för att ersätta

förvärvslagen i enlighet med vad som anförs i

motionen.

10. Riksdagen beslutar avskaffa den kommunala

förköpsrätten i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2001/02:Bo239 av Gunnel Wallin m.fl. (c):

Riksdagen begär hos regeringen en utredning angående

finansieringssystemet för fastighetsbildning och

fastighetsregistrering.

2001/02:Bo242 av Rosita Runegrund (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att utreda konsekvenserna

av boendeplikt i skärgården.

2001/02:Bo244 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förenkla

tomträttslagen och införa årsvisreglerade

avgäldsperioder.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om beräkning av

tomträtternas avgäld och avgäldsränta.

2001/02:Bo259 av Lars Wegendal (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att motverka omvandlingen

av åretruntbostäder till fritidsbostäder i de mindre

tätorterna i södra Sverige.

2001/02:Bo274 av Annelie Enochson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att verka för att våra

skärgårdar skall leva året runt.

2001/02:Bo277 av Agneta Brendt och Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en bred och allsidig

information om den hävdvunna mulbetesrätten i skog

och utmark.

2001/02:Bo287 av Laila Bäck m.fl. (s):

1. Riksdagen begär att regeringen låter

Lantmäteriverket tillsammans med övriga berörda,

utreda vad som gäller rörande allmän och enskild

rätt till mulbete på utmärkt mark.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till hur rätten till mulbete i olika

situationer bör regleras till förmån för bevarande

och stärkande av natur- och kulturmiljövärden i

fäbodmiljöer.

2001/02:Bo304 av Ingvar Eriksson och Per-Samuel

Nisser (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att stimulera

omarronderingsverksamheten.

2001/02:Bo306 av Håkan Juholt m.fl. (s):

Riksdagen beslutar om revidering av förköpslagen i

syfte att göra lagen till ett starkare instrument

för kommunen att förköpa fastigheter för att skydda

kultur- och naturvärden.

2001/02:Bo324 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tomträtt.

2001/02:MJ339 av Eskil Erlandsson m.fl. (c):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

jordförvärvslagen bör utformas så att andelen

bolagsskog inte ökar.

2001/02:MJ419 av Göte Jonsson m.fl. (m):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

jordförvärvslagstiftningen.

2001/02:MJ424 av Ulf Björklund och Jan Erik Ågren

(kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en utredning kring

avvittringen och äganderättsfrågorna inom

renbetesområdet.

2001/02:MJ523 av Caroline Hagström m.fl. (kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om jordförvärvslagen.

2001/02:MJ525 av Anders Sjölund (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ströängar.

2001/02:N265 av Ulf Björklund m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tillämpningen av

jordförvärvslagstiftning i regionalpolitiskt

syfte.

2001/02:N364 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om marklagstiftningen.