Bet. 2001/02:BOU7

Bostadsutskottets betänkande

2001/02:BOU7

Det nya Lantmäteriet

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar bostadsutskottet Riksdagens revisorers förslag

2001/02:RR10 Det nya Lantmäteriet jämte en med anledning av

förslaget väckt motion.

Inledningsvis ställer sig utskottet bakom förslaget om att regeringens

återrapportering till riksdagen måste förbättras. Det sker bl.a. mot

bakgrund av bostadsutskottets och riksdagens tidigare principiella

ställningstaganden i fråga om vikten av ett bra beslutsunderlag.

När det gäller Riksdagens revisorers förslag till åtgärder rörande

verksamheten inom Lantmäteriet konstaterar utskottet att dessa har stor

spännvidd, men att de ändå bör behandlas samlat med utgångspunkt i de mål

och riktlinjer som lagts fast för verksamheten. Mot denna bakgrund

föreslår utskottet att en översyn skall komma till stånd bl.a. vad gäller

åtskillnaden mellan myndighetsutövningen och uppdragsverksamheten,

utfallet av den nya arbetsprocessen inom fastighetsbildningen samt

omfattningen och inriktningen av tillsynsverksamheten.

Enligt utskottet bör översynen komma till stånd så snart som möjligt. I

första hand förordar utskottet att den sker inom ramen för en av

regeringen aviserad utredning av den statliga lantmäteriverksamheten.

Samtidigt uttalar dock utskottet att regeringen, med tanke på frågornas

skilda karaktär, bör vara oförhindrad att också på annat sätt vidta de

åtgärder som kan föranledas av utskottets ställningstaganden. Det kan

t.ex. ske genom utredningsuppdrag i enskilda frågor, genom direktiv till

myndigheterna eller genom en dialog med berörda intressenter.

Avslutningsvis avstyrker utskottet ett motionsförslag om att integrera

den sjökartering som Sjöfartsverket har ansvaret för med Lantmäteriets

verksamhet. Enligt utskottets mening bör denna typ av frågor behandlas

i anslutning till beredningen av budgeten eller i något annat

sammanhang där det görs en bred genomlysning av verksamheten vid de

båda myndigheterna.

Till betänkandet har fogats en reservation (kd) avseende sjömätningen

m.m.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Återrapporteringen till riksdagen

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet

anfört under rubriken Återrapporteringen till riksdagen. Därmed bifaller

riksdagen förslagspunkt 1 i Riksdagens revisorers förslag 2001/02:RR10.

2. Översyn av verksamheten inom Lantmäteriet

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet

anfört under rubriken Översyn av verksamheten inom Lantmäteriet. Därmed

bifaller riksdagen delvis förslagspunkterna 2-5 i Riksdagens revisorers

förslag 2001/02: RR10 och motion 2001/02:Bo26 yrkande 2.

3. Sjömätningen m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo26 yrkande 1.

Reservation (kd)

Stockholm den 12 februari 2002

På bostadsutskottets vägnar

Knut Billing

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Knut Billing (m), Lennart

Nilsson (s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v), Ulla-Britt Hagström

(kd), Sten Andersson (-), Carina Moberg (s), Inga Berggren (m), Anders

Ygeman (s), Siw Wittgren-Ahl (s), Sten Lundström (v), Annelie Enochson

(kd), Helena Hillar Rosenqvist (mp), Rigmor Stenmark (c), Yvonne

Ångström (fp), Ewa Thalén Finné (m) och Leif Jakobsson (s).

Ärendet och dess beredning

Riksdagens revisorer beslutade hösten 2000 att genomföra en granskning

av Lantmäteriet och konsekvenserna av den genomgripande omorganisation

och omstrukturering av myndigheten som har genomförts under senare delen

av 1990-talet. Initiativet till granskningen togs av revisorerna själva.

Resultatet av revisorernas granskning har redovisats i rapporten

2000/01:10 Det nya Lantmäteriet. Efter remissbehandling har rapporten

legat till grund för Riksdagens revisorers förslag 2001/02:RR10, som

även det har rubriken Det nya Lantmäteriet.

Riksdagens revisorers förslag

Inledning

Riksdagen fattade våren 1994 beslut om en ny organisation för

lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten. Beslutet innebar att en ny

central myndighet - Lantmäteriverket - bildades av Centralnämnden för

fastighetsdata och delar av dåvarande Statens lantmäteriverk.

Överlantmätar-, statliga fastighetsbildnings- och

fastighetsregistermyndigheter slogs samtidigt samman till en

lantmäterimyndighet i varje län.

Ett motiv till en omorganisation var att uppdrag som kunde skada

förtroendet för myndighetsutövningen skulle skiljas från det statliga

lantmäteriet. Ett annat motiv var att lantmäteriverksamheten på såväl

central, regional som lokal nivå upplevdes som splittrad och oklar samt

svår att överblicka och förstå. Omorganisationen följdes av en

omstrukturering och rationalisering av Lantmäteriets verksamhet,

däribland betydande personalnedskärningar. Vidare infördes en ny

arbetsprocess inom fastighetsbildningen.

Den av Riksdagens revisorer genomförda granskningen inriktades främst på

tre huvudteman. För det första beskrivs effekterna av den långtgående

uppdelningen av statliga myndighetsuppgifter och uppdragsverksamhet.

Granskningens andra huvudtema var förhållandet mellan statlig och

kommunal lantmäteriverksamhet. Granskningens tredje del omfattade

konsekvenserna av den integrering av fastighetsbildning och

fastighetsregistrering som genomfördes samt den förändrade

arbetsprocessen inom fastighetsbildningen.

Den genomförda granskningen och remissyttrandena över

granskningsrapporten har legat till grund för det förslag som

revisorerna nu lagt fram. Förslaget redovisas i sina huvuddrag i det

följande. Redovisningen utgår från de fem förslagspunkter som förs fram

i förslaget.

Återrapporteringen till riksdagen

Riksdagens revisorer redovisar i sitt förslag att bostadsutskottet

tidigare har framfört synpunkter på regeringens redovisning av

omorganisationens konsekvenser och förutsatt att denna skall bli bättre.

Enligt revisorerna finns det dock inget som talar för att redovisningen

till riksdagen har blivit mer utförlig, i linje med bostadsutskottets

uttalande. Revisorerna föreslår därför att regeringen förbättrar sin

återrapportering till riksdagen om konsekvenserna av omorganisationen

och de därpå följande omstruktureringarna av verksamheten.

Lantmäteriets organisation

Lantmäteriets organisation och indelning i verksamhetsområden

Lantmäteriet bedriver såväl avgiftsfinansierad som anslagsfinansierad

verksamhet. Verksamheten består dessutom av både myndighetsuppgifter

(inklusive myndighetsutövning) och uppdragsverksamhet. Enligt

revisorerna är det mot den bakgrunden nödvändigt att tydligare avgränsa

Lantmäteriets olika verksamheter. Det är exempelvis mindre lämpligt att

Lantmäteriets uppdelning i divisioner och resultatområden inte

sammanfaller med regeringens krav på redovisning av resultatområden och

verksamhetsområden (verksamhetsgrenar). Revisorerna föreslår därför att

regeringen och Lantmäteriet diskuterar möjligheterna att skapa en bättre

överensstämmelse mellan Lantmäteriets organisatoriska och

redovisningsmässiga indelning och de krav på redovisning av verksamhets-

och resultatområden som finns i regleringsbreven.

Uppdelningen av myndighetsuppgifter och uppdragsverksamhet

Riksdagen har tagit ställning för att Lantmäteriet skall skilja på

myndighetsuppgifter och uppdragsverksamhet. Syftet med denna åtskillnad

är främst att värna rättssäkerheten i myndighetsutövningen och att

säkerställa att anslagsfinansierade myndighetsuppgifter inte

subventionerar den avgiftsfinansierade uppdragsverksamheten. Enligt

Riksdagens revisorer har dock de senaste årens effektivitetssträvanden

till viss del bidragit till att den uppdelning som skall finnas mellan

myndighetsuppgifter och uppdragsverksamhet har blivit mer diffus. Ett

steg mot att förtydliga denna uppdelning vore enligt revisorerna att

ställa krav på en tydligare särredovisning av den konkurrensutsatta

kommersiella verksamheten.

Ett ytterligare steg mot att tydliggöra den organisatoriska uppdelningen

vore att klarare avgränsa vilken verksamhet lantmäterimyndigheterna får

bedriva inom ramen för begreppet lokal myndighetsservice, dvs. den

begränsade uppdragsverksamhet som utförs i anslutning till

förrättningsverksamheten. En av regeringen utlovad definition av

begreppet har ännu inte utformats. Revisorerna anser därför att

förekomsten av lokal myndighetsservice inom Lantmäteriet bör utredas.

En intensifierad samverkan mellan Lantmäteriets

fastighetsbildningsdivision och Metria (dvs. uppdragsverksamheten) har

enligt revisorerna också bidragit till att gränsen mellan

uppdragsverksamhet och myndighetsuppgifter har blivit mer otydlig.

Förekomsten av samverkanslösningar riskerar att motverka ändamålet med

riksdagens beslut om en tydlig organisatorisk uppdelning. Revisorerna

anser därför att regeringen bör ta initiativ till att närmare utreda

dessa risker samt föreslå åtgärder för att riskerna skall minimeras.

Metria

Regeringen och riksdagen har vid flera tillfällen tagit ställning till

frågan om en bolagisering av hela eller delar av Lantmäteriets

uppdragsverksamhet (Metria). Riksdagens senaste uttalande innebär att

delar av Lantmäteriets uppdragsverksamhet skall bolagiseras.

Lantmäteriets uppfattning är emellertid att någon bolagisering inte

längre är aktuell. En liknande uppfattning har framförts av

representanter för Miljödepartementet. Enligt revisorerna bör regeringen

mot denna bakgrund för riksdagen redovisa sin syn på en bolagisering av

hela eller delar av Metria. Riksdagen bör därefter på nytt ta ställning

till om en bolagisering skall genomföras.

En bolagisering av hela eller delar av Metria kan enligt revisorerna

försvåras av att verksamheten under flera år har redovisat negativa

resultat. Trots detta har Lantmäteriet inte på ett samlat sätt redovisat

för regeringen hur man har för avsikt att hantera Metrias problem.

Regeringen har heller inte närmare beskrivit för riksdagen vilka dessa

problem är eller hur Lantmäteriet avser att agera för att komma till

rätta med problemen. Revisorerna anser därför att regeringen bör

redovisa för riksdagen hur man har för avsikt att hantera den ekonomiska

situationen inom Lantmäteriets uppdragsdivision Metria.

Lantmäteriet är genom Metria en viktig aktör på marknaden för geografisk

information. Revisorerna konstaterar dock att Metrias position och

agerande på denna marknad uppfattas mycket olika av exempelvis

Statskontoret och Lantmäteriet. Det gäller bl.a. uppfattningen om

huruvida Metria åtnjuter otillbörliga konkurrensfördelar genom sin nära

relation till det övriga Lantmäteriet. Revisorerna anser därför att det

som grund för en bedömning av Lantmäteriets framtida organisation bör

genomföras en genomgripande objektiv analys av Metrias agerande och

position på marknaden för geografisk information.

Resultatbonusavtal och begreppet ekonomisk balans

Begreppet ekonomisk balans

Miljödepartementet, Lantmäteriet och Ekonomistyrningsverket (ESV) tycks

enligt Riksdagens revisorer sakna en gemensam syn på hur begreppet

ekonomisk balans skall tillämpas. Lantmäteriet har i linje med

formuleringar i regleringsbrevet agerat för att balansera myndighetens

totala ekonomi. ESV har framfört krav på att varje resultatområde skall

balanseras. Trots skärpta krav i det senaste regleringsbrevet på balans

i enskilda resultatområden har Lantmäteriet, mot ESV:s inrådan,

genomfört prissänkningar inom resultatområden med balanserade

underskott. Revisorerna anser därför att Miljödepartementet,

Lantmäteriet och ESV bör genomföra ett fördjupat samråd kring

avgiftssättning bl.a. i syfte att skapa en samsyn kring begreppet

ekonomisk balans. I det sammanhanget bör det även diskuteras vilka

principer som bör råda för det framtida arbetet med att sanera

Lantmäteriets ekonomi.

Resultatbonusavtal

Lantmäteriets interna styrning innefattar bl.a. ett resultatbonusavtal.

Riksdagens revisorer ifrågasätter det lämpliga i förekomsten av ett

sådant avtal vid en myndighet som bedriver såväl myndighetsuppgifter

(inklusive myndighetsutövning) som uppdragsverksamhet. Enligt

revisorernas uppfattning saknas det dessutom en samlad kunskap om hur

utbredd denna styrform är inom statsförvaltningen och vilka konsekvenser

den har. Revisorerna anser därför att regeringen bör tar initiativ till

en utredning om förekomsten av resultatbonusavtal inom

statsförvaltningen i allmänhet samt, om så behövs, ser över det

resultatbonusavtal som finns vid Lantmäteriet.

Fastighetsbildningen och dess tillsyn

Den nya arbetsprocessen

Införandet av en ny arbetsprocess i fastighetsbildningen har inneburit

flera stora förändringar. En övergång har skett från en funktionsbaserad

till en ärendebaserad organisation. I stället för att flera olika

handläggare ansvarar för olika moment innefattar den nya arbetsprocessen

det man betecknar ett enhandläggarmål. Det innebär ett arbete präglat av

en helhetssyn där en och samma handläggare svarar för hela kedjan av

arbetsmoment, från diarieföring till arkivering, inklusive bl.a.

mätning, förrättningsbeslut, fastighetsregistrering samt fakturering.

Ambitionen är i princip att integrera tre olika befattningar

(mätningsansvarig, förrättningslantmätare och fastighetsregistrerare) i

en.

Införandet av en ny arbetsprocess inom fastighetsbildningen har enligt

revisorerna mött flera problem. En följd av detta är att Lantmäteriet

haft svårt att nå de mål för minskade handläggningstider och sänkta

kostnader som sattes upp av regeringen.

En inte oväsentlig del av skulden för bristande måluppfyllelse ligger

enligt Riksdagens revisorer på Lantmäteriet. Myndigheten har inte på ett

tillräckligt tydligt sätt fört ut de gällande målen till de regionala

lantmäterimyndigheterna och inte reagerat på de signaler man fått om att

målen uppfattades som orealistiska. Revisorerna föreslår därför att

regeringen tar initiativ till en analys av målen för den nya

arbetsprocessen samt hur de har reviderats och följts upp under perioden

1997-2000.

Kompetens- och kvalitetsfrågor

Lantmäteriet har inlett ett arbete med att se över och förbättra

kvaliteten inom fastighetsbildningsprocessen. Ett framgångsrikt

kvalitetsarbete med rättssäkerhetsanknytning bör dock, enligt

revisorerna, grundas på en mer systematisk analys av de aktuella

problemen. Enligt Riksdagens revisorer bör regeringen därför ta

initiativ till en oberoende granskning av kvaliteten i

fastighetsbildningsprocessen och dess utfall.

Finansieringsprinciperna inom fastighetsbildningen

Den nya arbetsprocessen har inneburit att den avgiftsfinansierade

förrättningsverksamheten och den anslagsfinansierade

fastighetsregistreringen har integrerats. Med det integrerade

förfarandet kan det enligt revisorerna vara svårt att dra en tydlig

gräns mellan dessa båda finansieringsformer. Regeringen har tidigare

meddelat att det, när integreringen har genomförts, kan finnas skäl att

ta upp frågan om kostnaderna för fastighetsregistreringen skall utgöra

en del av förrättningstaxan.

Riksdagens revisorer föreslår därför att regeringen bör se över och

klargöra finansieringsprinciperna inom fastighetsbildningen efter

införandet av den nya arbetsprocessen. Regeringen bör även analysera om

anslagen till fastighetsregistreringen kan avvecklas och finansieringen

i stället ske över förrättningstaxan.

Tillsynen av fastighetsbildningsverksamheten

Lantmäteriet ansvarar för tillsynen av såväl de kommunala som de

statliga lantmäterimyndigheterna. Av revisorernas förslag framgår att

det saknas en plan för tillsynen och att den endast behandlas summariskt

i Lantmäteriets verksamhetsplan. Vidare har kostnaderna för den formella

tillsynen minskat betydligt under de senaste åren. Detta bör enligt

revisorerna ses mot bakgrund av Lantmäteriets uttalanden om

nödvändigheten av kontrollerande tillsyn och det faktum att stora

förändringar har skett inom fastighetsbildningsområdet i och med

tillkomsten av en ny lantmäteriorganisation, en ny arbetsprocess inom

fastighetsbildningen och kommunala lantmäterimyndigheter.

Revisorerna anser att tillsynen över Lantmäteriets verksamhet bör

utvecklas och att den bör riktas mer mot råd och stöd än s.k. formell

tillsyn. Samtidigt krävs det enligt förslaget en kontrollerande formell

tillsyn för att upptäcka sådana missförhållanden som inte annars skulle

komma fram. Enbart en reaktiv formell tillsyn av de statliga

lantmäterimyndigheterna och en begränsad formell tillsyn riktad mot de

kommunala lantmäterimyndigheterna är otillräcklig.

Sammanfattningsvis föreslår revisorerna att regeringen tar initiativ

till

att Lantmäteriets formella tillsyn av såväl kommunala som statliga

lantmäterimyndigheter förstärks,

att en plan upprättas för tillsynsverksamheten. I denna bör det bl.a.

framgå vilka avvägningar Lantmäteriet gör mellan olika typer av

kontrollerande och stödjande insatser,

att den formella tillsynen av de statliga lantmäterimyndigheterna blir

mer aktiv,

att den formella tillsynen av de enskilda förrättningslantmätarnas

arbete utvecklas samt

att tillsynen även omfattar den s.k. lokala myndighetsservicen.

Kommunal lantmäteriverksamhet

Reglerna för den organisatoriska inplaceringen av kommunala

lantmäterimyndigheter

Av revisorernas rapport framgår att de kommunala lantmäterimyndigheterna

vanligen är inplacerade under kommunernas byggnadsnämnd respektive

byggnadsförvaltning eller motsvarande. Kommunerna kan enligt revisorerna

finna det rationellt med en nära integration mellan kommunens

planverksamhet och den kommunala lantmäterimyndigheten. Även ur ett

medborgarperspektiv kan denna samverkan uppfattas som

effektivitetshöjande och serviceorienterad. Revisorerna har emellertid i

granskningen uppmärksammat att det kan finnas risk för att

rättssäkerheten påverkas negativt vid en alltför nära relation mellan

lantmäterimyndigheten och kommunens planverksamhet. Den nära relationen

mellan dessa verksamheter understryks också av att flera kommunala

lantmäterimyndigheter har svårigheter att särredovisa sitt ekonomiska

resultat. Detta utgör inte sällan en integrerad del av den övriga

kommunala verksamhetens resultat.

Mot denna bakgrund anser revisorerna att det i lagen (1995:1393) om

kommunal lantmäterimyndighet bör ställas krav på ekonomisk

särredovisning av de kommunala lantmäterimyndigheternas verksamhet.

Kraven på information om möjligheter att överlämna ärenden

En garanti för rättssäkerheten är att kommuner får begära att

fastighetsbildningsärenden där kommunen själv är sakägare skall

överlämnas till den statliga lantmäterimyndigheten. Den kommunala

fastighetsbildningsmyndigheten skall då överlämna ärendet. Överlämnande

skall också ske om annan sakägare begär det.

Andelen ärenden som har lämnats över till den statliga myndigheten på

dessa grunder är liten. Om detta sammanhänger med bristfällig

information om möjligheten till överlämnande, finns det enligt

revisorerna risk att rättssäkerheten äventyras. Vid de tolv

tillsynsbesök som Lantmäteriet hade genomfört vid kommunala

lantmäterimyndigheter t.o.m. november 2000 framförde man i åtta fall

synpunkter på att den kommunala lantmäterimyndighetens information om

möjligheten till överlämnande hade varit bristfällig.

Mot denna bakgrund anser revisorerna att det i lagen (1995:1393) om

kommunal lantmäterimyndighet bör ställas krav på att de kommunala

lantmäterimyndigheterna skall informera berörda sakägare om möjligheten

att överlämna ärenden där kommunen är sakägare till statlig

lantmäterimyndighet.

Översyn av tillämpningen av de undantagsregler som gäller kommunal

handläggning

Enligt bestämmelserna i 5 § 2-4 lagen om kommunal lantmäterimyndighet

skall vissa ärendetyper överlämnas till den statliga

lantmäterimyndigheten för handläggning. Stadgandena innebär att det är

de kommunala myndigheterna som avgör när ett överlämnande skall ske. För

många större sakägare, som ofta är verksamma över hela landet, vore det

enligt Riksdagens revisorer dock rationellt att kunna vända sig till en

(1) lantmäterimyndighet. Med de kommunala lantmäterimyndigheternas

tolkningsföreträde försvåras detta.

Revisorerna konstaterar att det finns många skilda uppfattningar bland

remissinstanserna när det gäller synen på de undantag från kommunal

handläggning som finns i lagen om kommunal lantmäterimyndighet. Mot

bakgrund av remissinstansernas synpunkter finner revisorerna det

emellertid motiverat att föreslå att lagen om kommunal

lantmäterimyndighet ändras så att de kommunala lantmäterimyndigheterna

blir skyldiga att samråda med den statliga myndigheten om ärenden som

kan antas omfattas av undantagen från kommunal handläggning.

Revisorerna anser också att det bör vara den statliga myndighetens

ansvar att avgöra om ett ärende omfattas av de villkor för överlämnande

som anges i 5 § 2-4 lagen om kommunal lantmäterimyndighet.

Dessutom anser revisorerna att det är angeläget att de problem som "de

större förrättningskunderna" upplever får en lösning, inte minst för att

öka rationaliteten i förrättningarna. Revisorerna anser att det bör bli

regeringens uppdrag att finna en lämplig form för hur detta skall kunna

ske.

Riksdagens revisorer föreslår därför sammanfattningsvis

att lagen (1995:1393) om kommunal lantmäterimyndighet ändras så att de

kommunala lantmäterimyndigheterna blir skyldiga att samråda med den

statliga myndigheten om ärenden som kan falla under de ärendetyper som

anges i 5 § 2-4 lagen om kommunal lantmäterimyndighet,

att regeringen överväger om det bör vara den statliga myndighetens

ansvar att avgöra om ett ärende omfattas av de villkor för överlämnande

som anges i 5 § 2-4 lagen om kommunal lantmäterimyndighet samt

att regeringen utreder hur de större, rikstäckande förrättningskundernas

problem med splittrad ärendehandläggning skall kunna bemästras.

Motionsförslagen

Med anledning av Riksdagens revisorers förslag har det väckts en motion.

I motion 2001/02:Bo26 (kd) uttalas att revisorernas förslag är mycket

bra, men att det bör kompletteras på några punkter. Enligt motionen är

det viktigt att en kommande utredning på lantmäteriområdet även

inbegriper lantmäteriets framtidsfrågor - yrkande 2. Det innebär bl.a.

att översynen bör omfatta

utveckling av lantmäteriets organisation så att ny digital teknik m.m.

får fullt genomslag,

utveckling av ett nytt IT-stöd till inskrivningsmyndigheterna och av

elektroniska fastighetsaffärer samt

ökad satsning på geografisk informationsteknik.

Det är enligt motionen viktigt att resultatdialogen mellan regeringen

och Lantmäteriet förbättras väsentligt och att revisorernas förslag om

ändringar i lagen om kommunal lantmäterimyndighet genomförs.

Enligt motionen bör det dessutom övervägas att integrera Sjöfartsverkets

sjökarteverksamhet och Lantmäteriverkets kartverksamhet för att öka

effektiviteten inom både sjö- och landkarteområdet. En förutsättning för

detta anges vara att sjömätningen även fortsättningsvis ligger kvar inom

Sjöfartsverkets ansvarsområde - yrkande 1.

2001/02

BoU7

Utskottets överväganden

Lantmäteriets verksamhet

Återrapporteringen till riksdagen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör som sin mening tillkännage för regeringen vad utskottet

anför i detta avsnitt. Utskottets ställningstagande görs bl.a. mot

bakgrund av bostadsutskottets och riksdagens tidigare principiella

ställningstaganden när det gäller vikten av ett fullgott

beslutsunderlag. Därmed tillstyrker utskottet revisorernas förslag i

denna del.

Den omorganisation av lantmäteriverksamheten som riksdagen beslutade

1994 har lett till stora förändringar inte bara när det gäller

myndighetsstrukturen utan även i fråga om arbetsmetoder. Efter

omstruktureringen har Lantmäteriverket under flera år dragits med

betydande strukturella problem. Det har bl.a. lett till att de

ekonomiska resultaten varit otillfredsställande. Även om dessa

förhållanden naturligtvis har redovisats i budgetpropositionen har denna

redovisning inte alltid varit tillfredsställande. Bostadsutskottet och

riksdagen har också från allmänna utgångspunkter riktat kritik mot det

beslutsunderlag som tillställts riksdagen. Mot bakgrund av

Lantmäteriverkets ekonomiska situation har den ekonomiska utvecklingen i

verksamheten ägnats särskild uppmärksamhet. Bostadsutskottet har därför

vid flera tillfällen av verkets generaldirektör orienterats om det

pågående förändringsarbetet och de ekonomiska följderna av detta.

En huvudpunkt i revisorernas förslag är att återrapporteringen till

riksdagen bör förbättras när det gäller konsekvenserna av

omorganisationen och den därpå följande omstruktureringen. Mot bakgrund

av tidigare principiella ställningstaganden delar utskottet denna

uppfattning. Även om det naturligtvis alltid kan finnas ett behov av

kompletterande information och upplysningar bör den grundläggande

redovisningen till riksdagen vara så fullständig som möjligt. Inte minst

gäller det i situationer där en verksamhet genomgått mer betydande

förändringar. Utskottets ställningstagande med anslutning till

revisorernas förslag i denna del bör riksdagen tillkännage för

regeringen som sin mening.

Översyn av verksamheten inom Lantmäteriet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör som sin mening tillkännage för regeringen vad utskottet

anför i detta avsnitt. Utskottet föreslår att en översyn bör komma till

stånd bl.a. vad gäller åtskillnaden mellan myndighetsutövningen och

uppdragsverksamheten, utfallet av den nya arbetsprocessen inom

fastighetsbildningen samt omfattningen och inriktningen av

tillsynsverksamheten.

Utskottets ställningstagande utgår från Riksdagens revisorers förslag

samt motionsförslaget i denna del.

Riksdagens revisorers förslag till åtgärder när det gäller verksamheten

inom Lantmäteriet har stor spännvidd. Det innebär att förslagen avser

allt från relativt konkreta åtgärder till en mera övergipande översyn av

flera för verksamheten centrala områden. Detta till trots har utskottet

valt att behandla förslagen samlat med utgångspunkt i de mål och

riktlinjer som lagts fast för verksamheten.

En utgångspunkt för omorganisationen av lantmäteri- och

fastighetsdataverksamheten var att undanröja den splittring och

osäkerhet som i vissa avseenden rådde i fråga om bl.a.

fastighetsbildningen. En grundläggande avsikt med den nya organisationen

har därför varit att lägga fast de principer och riktlinjer som skall

utgöra basen för verksamheten på såväl kort som lång sikt. Dessa

principer ligger fortsatt fast, och de har heller inte satts i fråga av

revisorerna. Däremot lyfter revisorerna fram områden där principerna

kanske inte fått fullt genomslag eller som på annat sätt inte anses

svara mot de krav på verksamheten som i övrigt bör ställas.

De principiella riktlinjer som lades fast av riksdagen är i korthet

följande.

Rättssäkerheten skall utgöra grunden för den nya organisationen. Det

innebär att den myndighet som handhar fastighetsbildningen så långt

möjligt bör vara obunden av andra statliga eller kommunala intressen.

Fastighetsbildningen bör i sin helhet betraktas som myndighetsutövning.

Vissa förrättningsmoment, främst av kart- och mätningsteknisk art, bör

emellertid kunna utföras av kommunala mätningsorgan eller upphandlas i

konkurrens.

Uppdrag som kan skada förtroendet för myndighetsutövningen bör avskiljas

från myndigheten. De verksamheter som särskilt pekats ut är

kartografisk uppdragsverksamhet, fristående förlagsverksamhet och

fastighetsekonomisk uppdragsverksamhet.

De förslag som revisorerna lägger fram i fråga om Lantmäteriets

organisation syftar till att på olika sätt förbättra möjligheterna att

fylla det uppsatta målet att åstadkomma en åtskillnad mellan

myndighetsutövningen och uppdragsverksamheten. Utan att här gå in i

detalj på dessa förslag vill utskottet för sin del betona vikten av att

dessa skilda uppgifter hålls väl isär. Det finns därför anledning att

mot bakgrund av revisorernas förslag se över hur den nuvarande

organisationen svarar mot de riktlinjer som lagts fast.

När det gäller frågan om resultatbonusavtal innebär revisorernas förslag

dels att förekomsten av sådana avtal skall utredas inom

statsförvaltningen i sin helhet, dels att resultatbonusavtalen vid

Lantmäteriet, om så behövs, skall ses över. Även om det primärt inte

ankommer på bostadsutskottet att bedöma i vilken utsträckning det kan

erfordras en mer allmän översyn av förekomsten av resultatbonusavtal

inom statsförvaltningen har utskottet från sina utgångspunkter inget att

invända mot att en sådan översyn kommer till stånd. Det är enligt

utskottets mening också naturligt att de avtal som finns inom

Lantmäteriet ses över. Det kan ske antingen inom ramen för en översyn av

hela lantmäteriverksamheten eller i särskild ordning.

En viktig del i omstruktureringen av lantmäteriverksamheten har varit

införandet av en ny arbetsprocess inom fastighetsbildningen. Som framgår

av revisorernas redovisning avviker den nya processen i väsentliga

avseenden från den gamla. En så pass omfattande omläggning som det här

är fråga om innebär nästan alltid att det initialt kan uppstå

svårigheter av något slag. Utskottet delar mot den bakgrunden

revisorernas uppfattning att det kan finnas anledning att se över hur

den nya arbetsprocessen svarar mot de uppsatta målen och i vilken

utsträckning som målen är realistiska. Som en naturlig del i en sådan

utvärdering bör enligt utskottets mening även ingå frågor om kvalitet

och kostnader.

Lantmäteriet har ansvar för tillsynen av såväl statliga som kommunala

lantmäterimyndigheter. En förutsättning för att myndigheten skall kunna

ta detta ansvar är att tillsynen sker i organiserade former och med en

viss regelbundenhet. Även innehållet i tillsynen är naturligtvis

viktigt. Det innebär att tillsynen inte bara bör vara korrigerande utan

också stödjande. Utskottet delar mot denna bakgrund revisorernas

uppfattning om vikten av att tillsynen får en tillräcklig omfattning och

en ändamålsenlig utformning och inriktning.

När det gäller den kommunala lantmäteriverksamheten för revisorerna fram

förslag som avser dels den organisatoriska inplaceringen av de kommunala

lantmäterimyndigheterna, dels hur och när ärenden skall överlämnas från

kommunal till statlig lantmäterimyndighet. Utskottet kan konstatera att

förslagen har kopplingar såväl till kraven på rättssäkerhet som till

frågor om den interna kommunala organisationen och till relationen

mellan statlig och kommunal verksamhet. De ytterligare överväganden som

måste till innan slutlig ställning tas till förslagen måste därför göras

med beaktande av alla dessa faktorer.

I en situation där Lantmäteriets verksamhet ses över framstår det enligt

utskottets mening som naturligt att också frågor som rör den framtida

tekniska utvecklingen lyfts fram. I den mån det erfordras för att

Lantmäteriet skall kunna utnyttja ny teknik bör naturligtvis även dessa

frågor beaktas. Det innebär dock inte att arbetet skall inriktas på att

föreslå vilken ny teknik som skall införas, utan det skall i stället

syfta till att skapa förutsättningar för att tekniska framsteg kan tas

till vara i verksamheten.

Den översyn av lantmäteriverksamheten i olika avseenden som utskottet nu

uttalat sig för bör komma till stånd så snart som möjligt. I sitt

förslag redovisar Riksdagens revisorer att regeringen avser att

tillsätta en utredning i syfte att se över den statliga

lantmäteriverksamheten där bl.a. en uppföljning av Lantmäteriets

omstrukturering ingår. Enligt vad utskottet erfarit pågår inom

Regeringskansliet arbetet med att utarbeta direktiv till den aviserade

utredningen. Det framstår mot denna bakgrund som naturligt att de

förslag som utskottet nu fört fram omfattas av detta utredningsuppdrag.

Med tanke på förslagens skilda karaktär bör dock regeringen vara

oförhindrad att också på annat sätt vidta de åtgärder som kan föranledas

av utskottets ställningstaganden. Det kan t.ex. ske genom

utredningsuppdrag i enskilda frågor, genom direktiv till myndigheterna

eller genom en dialog med berörda intressenter.

Bostadsutskottet anser att riksdagen som mening bör tillkännage för

regeringen vad som ovan anförts med anledning av Riksdagens revisorers

förslag i denna del samt motion 2001/02:Bo26 (kd) yrkande 2.

Sjömätningen m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslaget om att integrera den sjökartering

som Sjöfartsverket har ansvaret för med Lantmäteriets verksamhet.

Utskottets ställningstagande motiveras bl.a. av att det är lämpligare

att behandla denna typ av frågor i ett vidare sammanhang, t.ex. vid

budgetberedningen. Jämför reservationen (kd).

Enligt motion 2001/02:Bo26 (kd) yrkande 1 bör det övervägas att

integrera den sjökartering som Sjöfartsverket har ansvaret för med

Lantmäteriets verksamhet. En förutsättning för detta anges dock vara att

ansvaret för sjömätningen även efter en integrering ligger kvar hos

Sjöfartsverket.

Det kan naturligtvis finnas anledning att från tid till annan se över

näraliggande verksamheter där ansvaret ligger hos olika myndigheter.

Utskottet vill för sin del inte utesluta att det kan finnas fördelar med

en sådan samordning av sjö- och landkartering som motionärerna föreslår.

Denna fråga kan dock inte ses isolerad från den övriga verksamhet som de

båda myndigheterna bedriver. Med en sådan utgångspunkt framstår det

enligt utskottets mening som mera lämpligt att behandla denna typ av

frågor i anslutning till beredningen av budgeten eller i något annat

sammanhang där det görs en bred genomlysning av verksamheten vid de båda

myndigheterna. Utskottet är därför inte berett att nu ställa sig bakom

förslaget i motionen.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har

föranlett följande reservation. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

Sjömätningen m.m. (punkt3)

av Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i

reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo26 yrkande 1.

Ställningstagande

I dag har Lantmäteriet ansvar för landkarteringen och Sjöfartsverket

ansvar för sjökarteringen. I grunden har dessa verksamheter många

beröringspunkter. Som framhålls i Kristdemokraternas motion finns det

därför betydande fördelar att vinna med en samordning av de båda verkens

karteringsarbete. Det kan förutsättas att en samordning ökar

effektiviteten samtidigt som de totala kostnaderna minskar. Inte minst

visar erfarenheterna från våra grannländer Danmark och Norge att så blir

fallet. I enlighet med förslaget i motionen bör därför ett arbete

inledas i syfte att åstadkomma en organisatorisk och verksamhetsmässig

samordning av land- och sjökarteringen.

En förutsättning för den av oss nu förordade samordningen är dock att

ansvaret för sjömätningen som sådan även fortsättningsvis ligger kvar

hos Sjöfartsverket. Det främsta skälet för detta är att Sjöfartsverket

har den kompetens och den utrustning som erfordras för att på ett

effektivt sätt bedriva denna del av karteringen.

Det vi nu har anfört om en samordning av Lantmäteriverkets och

Sjöfartsverkets karteringsverksamhet bör riksdagen tillkännage för

regeringen som sin mening. Därmed ställer sig riksdagen bakom förslaget

i motion 2001/02:Bo26 (kd) yrkande 1.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Riksdagens revisorers förslag

Riksdagens revisorers förslag 2001/02:RR10:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad revisorerna

anfört i avsnitt 2.2.3 om återrapporteringen till riksdagen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad revisorerna

anfört i avsnitten 2.3.3, 2.6.3 och 2.7.3 om Lantmäteriets organisation.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad revisorerna

anfört i avsnitten 2.4.3 och 2.5.3 om resultatbonusavtal och begreppet

ekonomisk balans.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad revisorerna

anfört i avsnitten 2.8.3, 2.9.3, 2.10.3 och 2.16.3 om

fastighetsbildningen och dess tillsyn.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad revisorerna

anfört i avsnitten 2.12.3, 2.13.3 och 2.15.3 om kommunal

lantmäteriverksamhet.

Följdmotion

2001/02:Bo26 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att sjömätningen även fortsättningsvis skall ligga kvar inom

Sjöfartsverket.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om direktiven till utredningen om lantmäteriet.