Bet. 2001/02:BOU8

Bostadsutskottets betänkande

2001/02:BOU8

Planfrågor

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas motioner från 2001 års

allmänna motionstid i frågor om kommunala planer

m.m. Dessutom behandlas ett yrkande i en motion

väckt med anledning av Riksdagens revisorers förslag

2001/02:RR8 Plan- och byggprocessens längd.

Motionsförslagen avser olika krav som bör ställas

vid kommunal planering och frågor som särskilt bör

uppmärksammas i detta sammanhang. Det gäller bl.a.

brottsförebyggande åtgärder i planeringen, planering

för en tyst miljö, planering vid översvämningsrisk

och planering för handelsetableringar. Vidare tas

vissa särskilda planeringsfrågor upp, bl.a. gällande

rätten att använda offentlig plats.

Flertalet motionsyrkanden avstyrks. I många fall

hänvisar utskottet till pågående utvecklingsarbete

och utredningar samt till den översyn av plan- och

bygglagen som såväl riksdagen som regeringen ansett

bör komma till stånd.

I en fråga – rätten att använda offentlig plats –

föreslår utskottet att riksdagen med anledning av

två motioner (s) gör ett tillkännagivande till

regeringen. Förslaget är föranlett av erfarenheter

av att fastighetsägare inskränker möjligheterna till

opinionsbildande verksamheter på vissa offentliga

platser.

Enligt bostadsutskottets mening talar starka skäl

för att huvudprincipen bör vara den att var och en i

förhållande till fastighetsägaren skall ha rätt att

begagna offentliga platser för debatt,

opinionsbildning, offentliga samtal,

flygbladsutdelning m.m. Innebörden i

tillkännagivandet är att regeringen bör överväga de

frågor som utskottet pekat på och ta ställning till

hur avvägningen mellan de olika intressen, bl.a.

äganderätten, som gör sig gällande bör göras.

Regeringen bör därefter tillsammans med en

redovisning av dessa överväganden återkomma till

riksdagen med de lagförslag m.m. som kan krävas.

Till betänkandet har fogats 19 reservationer.

I en bilaga till betänkandet finns en rapport –

Länsstyrelserna och mellankommunal samordning inom

PBL-området. Rapporten är en redovisning av en

uppföljning som bostadsutskottet låtit genomföra av

länsstyrelsernas behandling av planfrågor som berör

två eller flera kommuner.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Övergripande krav på planering

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A212

yrkande 13, 2001/02:Bo244 yrkande 17 och

2001/02:MJ341 yrkande 8.

Reservation 1 (kd, c, mp)

2. Barns inflytande

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo244

yrkande 16, 2001/02:

Bo256 yrkande 1 och 2001/02:K284 yrkande 15.

Reservation 2 (v, c, fp, mp)

Reservation 3 (kd)

3. Regionala frågor

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo244

yrkande 10 och 2001/02:

Bo297.

Reservation 4 (kd, c, fp)

Reservation 5 (v)

4. Agenda 21 och Habitatagendan

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo244

yrkande 9 och 2001/02:

Bo310.

5. Planering för en tyst miljö

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo217

yrkandena 1–4 och 6, 2001/02:Bo244 yrkande 8 samt

2001/02:So276 yrkande 2.

Reservation 6 (kd)

Reservation 7 (c, mp)

6. Brottsförebyggande planering

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo243

yrkandena 3 och 4, 2001/02:Bo325 yrkande 24,

2001/02:Ju237 yrkande 19, 2001/02:Ju389 yrkande 6

samt 2001/02:So613 yrkande 15.

Reservation 8 (kd, c)

7. Planering vid översvämningsrisk

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo244

yrkande 3 och 2001/02:

Bo282.

Reservation 9 (kd, c, fp, mp)

8. Handelsändamålet i detaljplan

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo9 yrkande

2, 2001/02:Bo207, 2001/02:Bo213 yrkandena 1 och

2, 2001/02:Bo216 yrkande 7, 2001/02:

Bo234 samt 2001/02:N267 yrkande 22.

Reservation 10 (m, fp, -)

9. Externa köpcentrum

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo244

yrkande 4 och 2001/02:

Bo300.

Reservation 11 (m, fp, -) - motiv.

Reservation 12 (kd, c)

Reservation 13 (v)

Reservation 14 (mp)

10. Miljökonsekvensbeskrivningar vid

vägplanering

Riksdagen avslår motion 2001/02:So501 yrkande

12.

11. Kommunala servicezoner

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo210 och

2001/02:Bo216 yrkande 13.

Reservation 15 (m, -)

12. Den statliga kontrollen av kommunala

planer

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo216 yrkande

8.

Reservation 16 (m, -)

13. Grönområden

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo325 yrkandena

25 och 26.

Reservation 17 (kd, c, mp)

14. Aktivitetsytor

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo254.

15. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo288 och

2001/02:Bo325 yrkande 27.

Reservation 18 (c)

16. Yrkesmässig verksamhet i

bostadsområden

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo233.

17. Hästgårdar

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo258.

18. Lokaler för religiösa ändamål

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo260.

19. Rätten att använda offentlig plats

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anför under rubriken Rätten

att använda offentlig plats. Därmed bifaller

utskottet delvis motionerna 2001/02:Bo228 och

2001/02:Bo249.

Reservation 19 (m, kd, -)

Stockholm den 21 mars 2002

På bostadsutskottets vägnar

Knut Billing

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Knut

Billing (m), Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar

(s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v), Ulla-Britt

Hagström (kd), Sten Andersson (-), Carina Moberg

(s), Inga Berggren (m), Siw Wittgren-Ahl (s), Sten

Lundström (v), Annelie Enochson (kd), Helena Hillar

Rosenqvist (mp), Rigmor Stenmark (c), Yvonne

Ångström (fp), Ewa Thalén Finné (m) och Leif

Jakobsson (s).

2001/02

BoU8

Redogörelse för ärendet

I detta betänkande behandlas motioner från 2001 års

allmänna motionstid i frågor om kommunala planer

m.m. Dessutom behandlas ett yrkande i en motion

väckt med anledning av Riksdagens revisorers förslag

2001/02:RR8 Plan- och byggprocessens längd. Detta

förslag har tidigare behandlats av utskottet i

betänkande 2001/02:BoU6. Utskottet föreslog i

betänkandet riksdagen att göra ett tillkännagivande

med innebörden att en bred översyn av plan- och

bygglagen (1987:10) bör komma till stånd. Riksdagen

följde utskottets förslag.

De motioner som tas upp i betänkandet avser i

första hand frågor som regleras genom plan- och

bygglagen (PBL). Motionsförslag i frågor som

regleras genom plan- och bygglagstiftningen tas även

upp i utskottets betänkande 2001/02:BoU9 Byggfrågor.

Det betänkandet behandlar bl.a. förslag om PBL:s

reglering av bygglov, tillsyn och kontroll samt

sådana frågor som regleras genom lagen (1994:847) om

tekniska egenskapskrav på byggnader.

Som bilaga till betänkandet har fogats en rapport

– Länsstyrelserna och mellankommunal samordning inom

PBL-området. Rapporten är en redovisning av en

uppföljning som bostadsutskottet låtit genomföra av

länsstyrelsernas behandling av planfrågor som berör

två eller flera kommuner. Denna rapport tar upp

vissa frågor, bl.a. om mellankommunal planering och

extern handel, som även aktualiserats genom de

motioner som behandlas i detta betänkande.

Utskottets överväganden

Kommunala planer

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om

– övergipande krav på planering, jämför

reservation 1 (kd, c, mp),

– barns inflytande, jämför reservationerna 2

(v, c, fp, mp) och

3 (kd),

– regionala frågor, jämför reservationerna 4 (kd, c, fp)

och 5 (v),

– Agenda 21 och Habitatagendan,

– planering för en tyst miljö, jämför

reservationerna 6 (kd) och 7

(c, mp),

– brottsförebyggande planering, jämför reservation 8

(kd, c),

– planering vid översvämningsrisk, jämför

reservation 9 (kd, c, fp,

mp),

– handelsändamålet i detaljplan, jämför reservation 10

(m, fp, -),

– externa köpcentrum, jämför reservation 11

(m, fp, -), 12 (kd, c),

13 (v) och 14 (mp),

– miljökonsekvensbeskrivningar vid

vägplanering,

– kommunala servicezoner, jämför reservation 15 (m, -),

– den statliga kontrollen av kommunala

planer, jämför reservation

16 (m, -).

Övergripande krav på planering

Inledningsvis tar utskottet upp tre motionsförslag

som avser mer övergripande krav som bör ställas i

samhällsplaneringen och på kommunala planer.

I Centerpartiets partimotion 2001/02:A212 yrkande

13 föreslås att regeringen bör ta initiativ till att

samhällsplaneringen utformas utifrån ett

jämställdhetsperspektiv. Motionärerna anför bl.a.

att byggnader och utemiljöer bör utformas med denna

utgångspunkt.

Vikten av att i samhällsplaneringen väga in de

äldres och funktionshindrades perspektiv framhålls i

motion 2001/02:Bo244 (kd) yrkande 17. Motionärerna

anser att tillgänglighetsaspekten är särskilt värd

att uppmärksammas i planeringen.

Åkermarkens betydelse i samhällsplaneringen

framhålls i motion 2001/02:

MJ341 (c) yrkande 8. Motionären anser att denna

fråga på ett tydligare sätt bör beaktas i bl.a.

kommunernas översiktsplanering.

De övergripande utgångspunkter för

samhällsplaneringen som lyfts fram i de aktuella

motionerna torde delas av så gott som alla. Det får

således anses vara av stor vikt att frågor om bl.a.

jämställdhet, tillgänglighet och de äldres behov

beaktas vid utformningen av kommunala planer. Det är

också angeläget att beakta de särskilda krav som

gäller för vissa typer av markområden, bl.a. för

åkermark. Utskottet har uppfattningen att gällande

lagstiftning ger uttryck för dessa utgångspunkter.

Här kan exempelvis erinras om att det i

1 kap. 1 § PBL sägs att lagens bestämmelser syftar

till att med beaktande av den enskilda människans

frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och

goda sociala levnadsförhållanden och en god

långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i

dagens samhälle och för kommande generationer. I

miljöbalken (3 kap. 4 §) finns bestämmelser om att

brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för

bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs

för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och

detta behov inte kan tillgodoses genom att annan

mark tas i anspråk.

Utskottet är således av den uppfattningen att

regelverket är så utformat att det ger kommunerna de

verktyg som krävs för att bedriva sitt

planeringsarbete med bl.a. de utgångspunkter som

motionärerna förordar. Ett allmänt formulerat

tillkännagivande om vikten av att beakta dessa

utgångspunkter skulle därmed inte tjäna något reellt

syfte. Motionerna 2001/02:A212 (c) yrkande 13,

2001/02:Bo244 (kd) yrkande 17 och 2001/02:MJ341 (c)

yrkande 8 avstyrks av detta skäl.

Barns inflytande

Tre motioner tar upp frågor om vikten av att i

samhällsplaneringen väga in barnens perspektiv.

I motion Bo244 (kd) yrkande 16 framhålls särskilt

att den fysiska planeringen skall ske med barnen,

inte för barnen. Barnens inflytande vid planering av

boendemiljöer framhålls även i motion 2001/02:Bo256

(v) yrkande 1. Motionärerna anser att regeringen bör

lämna förslag till nationella riktlinjer för barns

deltagande och rättigheter i samhällsbyggandet. I

Centerpartiets partimotion 2001/02:K284 yrkande 15

anförs att barn och ungdomar bör ges möjlighet att

påverka samhällsplaneringen i större utsträckning än

i dag.

Inte heller i fråga om vikten av att väga in ett

barnperspektiv i planeringsarbetet torde det finnas

några egentliga delade meningar. Barnens behov skall

enligt byggnadslagstiftningen särskilt beaktas i

olika avseenden.

När motsvarande motionsyrkanden om barns

inflytande i samhällsplaneringen behandlats vid

tidigare tillfällen har utskottet hänvisat till

olika initiativ som tagits från statsmakterna med

den inriktning som förordas i motionerna. Ett

exempel på detta är ett regeringsuppdrag till

Boverket att tillsammans med bl.a. Barnombudsmannen

och Svenska Kommunförbundet utveckla metoder för hur

barns och ungdomars inflytande skall förverkligas i

kommuner i frågor som rör samhällsplanering och

liknande frågor. Uppdraget redovisades i april 2000

under titeln Unga är också medborgare – om barns

och ungdomars inflytande i planeringen. De frågor

som tas upp i rapporten bereds inom

Regeringskansliet. Rapporten uppmärksammades också i

Kommundemokratikommitténs betänkande Att vara med på

riktigt (SOU 2001:48) i avsnittet om barns och

ungdomars rätt till inflytande. Kommittén betonar

bl.a. skolans betydelse som en arena för att

upprätta en dialog mellan barn/ungdomar och

kommunala beslutsfattare.

Kommundemokratikommitténs betänkande är ett av

underlagen för den proposition om demokratifrågor

(prop. 2001/02:80) som regeringen avgav tidigare i

år och som för närvarande bereds inom riksdagen. Ett

av förslagen i propositionen gäller en möjlighet

till medborgerlig förslagsrätt i kommunfullmäktige.

Även barn och ungdomar föreslås få denna rätt.

I sammanhanget kan även nämnas det arbete som

bedrivs av Barnsäkerhetsdelegationen. Delegationen

har till uppgift att se över frågor om säkerhet och

förebyggande av skador i barns och ungdomars miljö.

Delegationen skall enligt sina direktiv (dir.

2001:79) bl.a. finna former för hur barn och

ungdomar kan involveras i det lokala förebyggande

arbetet i syfte att ta till vara deras synpunkter på

hur detta arbete skall bedrivas.

Det bör också framhållas att många kommuner redan

i dag bedriver ett aktivt utvecklingsarbete för att

bättre kunna beakta barnfrågorna i den fysiska

planeringen. En del i ett sådant arbete kan vara att

alltid genomföra en barnkonsekvensanalys i samband

med planarbetet och redovisa resultatet i

planbeskrivningarna. Utskottet har erfarit att

exempelvis Växjö kommun arbetar med denna

utgångspunkt. Kommunen har också ambitionen att på

olika sätt involvera och engagera barn och ungdomar

i planeringsarbetet. Utskottet förutsätter att de

exempel och råd som Boverket redovisat i bl.a. den

ovan omnämnda rapporten – Unga är också medborgare –

skall kunna bidra till kommunernas utvecklingsarbete

på området. Det får vidare förutsättas att den

pågående beredningen inom Regeringskansliet av vissa

förslag i den aktuella rapporten kommer att

redovisas i lämpligt sammanhang, exempelvis i

samband med den aviserade översynen av PBL.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet

att ett tillkännagivande med den inriktning som

föreslås i de aktuella motionerna inte kan anses

vara erforderligt. Motionerna 2001/02:Bo244 (kd)

yrkande 16, 2001/02:Bo256 (v) yrkande 1 och

2001/02:K284 (c) yrkande 15 avstyrks således.

Regionala frågor

Utskottet behandlar under denna rubrik

motionsförslag om dels ett nytt planinstrument för

regional planering, dels en utredning om hur

nuvarande lagstiftning kan tillgodose olika

regionala behov.

Förslaget om en utredning om ett planinstrument

för regional samhällsplanering läggs fram i motion

2001/02:Bo297 (v). Motionärerna föreslår att det

utvecklas ett planinstrument för infrastruktur- och

bebyggelseplanering på regional nivå som möjliggör

för flera samhällsorgan att analysera, samordna och

utveckla övergripande strategier. Ett sådant

instrument anses kunna ge goda förutsättningar för

bl.a. ett samordnat bostadsbyggande och hantering av

olika mellankommunala intressekonflikter.

I motion 2001/02:Bo244 (kd) yrkande 10 föreslås

att regeringen utreder hur lagstiftningen kring

samhällsplaneringen i större utsträckning kan ta

hänsyn till regionala skillnader och behov. Som

bakgrund till detta förslag beskriver motionärerna

de skilda förutsättningar för bl.a. bostadsbyggande

som råder i olika delar av landet.

Bostadsutskottet vill inledningsvis erinra om att

PBL innehåller bestämmelser som ger förutsättningar

för såväl en regionplanering (7 kap.) som en

regionalt och lokalt anpassad kravnivå på bl.a.

bebyggelsens utformning. Det kan emellertid

konstateras att det instrument som PBL erbjuder för

regional planering inte har kommit att utnyttjats på

det sätt som var avsikten vid lagens införande. Det

har vidare i olika sammanhang hävdats att kommunerna

endast i begränsad utsträckning kommit att utnyttja

den möjlighet till flexibilitet och lokal anpassning

som PBL erbjuder. Utskottet vill därför inte

utesluta att det finns skäl att se över PBL i dessa

avseenden.

Bostadsutskottet har, som framgått ovan, låtit

genomföra en uppföljning av frågor med anknytning

till mellankommunal och regional planering

(Länsstyrelserna och mellankommunal samordning inom

PBL-området). I rapporten, som är fogad som bilaga

till betänkandet, tas flera frågor upp som anknyter

till vad som behandlas i motion 2001/02:Bo297 (v).

En kortfattad redogörelse lämnas för bl.a. hur

frågor om regional planering aktualiserats i

utredningar och försöksverksamheter under de senaste

åren. Rapporten utmynnar i ett antal sammanfattande

slutsatser om förutsättningarna för den

mellankommunala och regionala planeringen.

De frågor som motionärerna tar upp har också till

viss del behandlats i utskottets betänkande

2001/02:BoU6, där utskottet på förslag från

Riksdagens revisorer förordade att en bred översyn

av PBL kommer till stånd. Bland de frågor som enligt

utskottet borde ingå i översynen framhölls bl.a.

möjligheterna till flexibilitet i dagens regelsystem

och frågor om det mellankommunala och regionala

perspektivet i planeringen. I betänkandet, som

riksdagen ställt sig bakom, anförde utskottet att

den förordade översynen i övrigt bör inbegripa

uppgiften att sammanställa och strukturera de

överväganden och förslag om PBL som tidigare

framförts i flera utredningar och där den fortsatta

beredningen ännu inte lett fram till ett

ställningstagande. Vidare framhöll utskottet att de

iakttagelser om reformbehovet som Boverket gjort i

sin egenskap av ansvarig myndighet för uppföljning

och utvärdering av lagens tillämpning bör ingå i

underlaget för översynen.

Boverket har nyligen till Miljödepartementet

överlämnat en promemoria med en redovisning av de

frågor som enligt verket bör uppmärksammas vid en

översyn av PBL. I denna promemoria anför verket att

PBL:s bestämmelser om regionplan inte har visat sig

särskilt tillämpliga på de regionala

samhällsutvecklingsfrågor som kommunerna och

regionerna/länen står inför. En anpassning av

regelverket bör därför enligt verket övervägas, så

att det bättre möter dagens planeringssituation.

Verket uppmärksammar även att arbetet med den

svenska implementeringen av ESDP (European Spatial

Development Perspective) kan kräva att metoder

utarbetas för en regional utvecklingsplanering. I

promemorian anför verket också att det vid en

översyn av PBL bör övervägas hur olika regioners

skilda villkor tillgodoses i plan- och

byggprocessen.

Som framgår av det anförda är de

frågeställningar som tas upp i de aktuella

motionerna redan uppmärksammade genom bl.a.

riksdagens tillkännagivande till regeringen med

anledning av bostadsutskottets betänkande

2001/02:BoU6 samt den promemoria som Boverket

nyligen överlämnat till Regeringskansliet. Det

kan därför inte nu anses vara erforderligt med

ett nytt riksdagens tillkännagivande i dessa

frågor. Motionerna 2001/02:Bo297 (v) samt

2001/02:Bo244 (kd) yrkande 10 avstyrks av detta

skäl.

Agenda 21 och Habitatagendan

I två motioner tas frågor om Agenda 21 och

Habitatagendan upp. Agenda 21 är det

handlingsprogram för hållbar utveckling som antogs

vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de

Janeiro år 1992. Habitat är namnet på två FN-

konferenser som genomförts kring boende, bebyggelse-

och stadsplaneringsfrågor. Den första ägde rum i

Vancouver år 1976 medan den andra konferensen,

Habitat II, hölls i Istanbul år 1996.

I motion 2001/02:Bo244 (kd) yrkande 9 förespråkas

att regeringen tillsätter en utredning om vilket

genomslag som Agenda 21 och Habitatagendan fått i

kommunernas översiktsplaner. Enligt motionärerna

finns det tecken på att arbetet i alla kommuner inte

är helt tillfredsställande. I motion 2001/02:

Bo310 (s) föreslås riksdagen göra ett

tillkännagivande med innebörden att det bör satsas

på forskning inriktad på en helhetssyn i

samhällsbyggandet och att kommunerna bör stimuleras

att integrera det lokala Agenda 21-arbetet i

samhällsplaneringen.

Bostadsutskottet instämmer i motionärernas syn på

vikten av det arbete som bedrivs med utgångspunkt

från Agenda 21 och Habitatagendan. Som motionärerna

anför är det också av stor vikt att det synsätt som

agendorna ger uttryck för integreras i och

genomsyrar det lokala planeringsarbetet och att

forskning och metodutveckling på området ges

tillräckligt stöd.

Det kan konstateras att såväl Agenda 21 som

Habitatagendan resulterat i ett omfattande arbete på

såväl internationell som nationell nivå. För

Sveriges del har Nationalkommittén för Agenda 21 och

Habitat bildats för att samordna det svenska

arbetet. I uppdraget ingår att bistå regeringen med

underlag till FN:s uppföljningsmöten om

Habitatagendan och Agenda 21. Kommittén har hittills

klarat av en av dessa uppgifter, i form av den

svenska nationalrapport som lades fram vid FN:s

uppföljningskonferens om Habitat i juni 2001. En

motsvarande nationalrapport förbereds nu inför

världstoppmötet i Johannesburg i augusti–september

2002. Rapporten skall ge en bred beskrivning av det

svenska arbetet kring hållbar utveckling och

redovisa vilka de stora utmaningarna är inför det

fortsatta arbetet. Senast den 31 januari 2003 skall

sedan kommittén lägga fram sitt slutbetänkande. I

detta skall det lokala och nationella arbetet i

Sverige under de år som gått sedan

världskonferenserna i Rio de Janeiro respektive

Istanbul gås igenom. Dessutom skall förslag till

utgångspunkter för det framtida arbetet på området

presenteras.

Kommittén skall också samordna och utveckla det

lokala arbetet med Agenda 21 och Habitatagendan, som

rör hållbar utveckling av städer och

bebyggelsemiljöer. I både Agenda 21- och

Habitatarbetet har kommunerna en nyckelroll,

eftersom det är på den lokala nivån som mycket av

det praktiska arbetet måste ske. Det är också där

man kan utgå från de problem och möjligheter som

finns i det egna närområdet och nå en bred

delaktighet bland många olika samhällsgrupper.

Utskottet kan inte här närmare gå in på allt det

arbete som på lokal nivå bedrivits inom ramen för

Agenda 21 och Habitatagendan. Det är utskottets

allmänna intryck att arbetet fått ett brett

genomslag i det kommunala och övriga lokala arbetet.

Det bör emellertid betonas att det fortfarande är

frågan om ett arbete som befinner sig i en

utvecklingsfas. Det ligger därför i sakens natur att

vissa kommuner nått längre i arbetet än andra. Stor

betydelse har därför en kunskapsspridning i form av

råd och goda exempel.

Det kan vidare konstateras att ett omfattande

utbildnings- och forskningsarbete bedrivs med den

inriktning som agendorna ger uttryck för. Ett

flertal universitet och högskolor har såväl

utbildningar som forskningsprogram med denna

inriktning. Bland de forskningsfinansiärer som ger

stöd för forskningen på området kan nämnas Formas –

Forskningsrådet för miljö, areella näringar och

samhällsbyggande.

Vad gäller förslaget i motion 2001/02:Bo244 (kd)

om en kartläggning av genomslaget av Agenda 21 och

Habitatagendan i kommunernas planering kan utskottet

konstatera att en analys med denna inriktning

genomförts för Nationalkommitténs räkning. I

rapporten – Svenska kommuners arbete med Agenda 21,

Umeå universitet – som nyligen överlämnats till

kommittén, konstateras att de svenska kommunerna i

en internationell jämförelse varit mycket

framgångsrika i sitt lokala arbete med Agenda 21.

Det framgår emellertid också att engagemanget i det

lokala arbetet i vissa avseenden tycks ha minskat

något under de senaste åren. Även i fråga om

integreringen mellan den lokala Agenda 21-planen och

översiktsplanen anses det finnas tecken på ett

minskat samband. Enligt utskottets mening bör det nu

i första hand ankomma på Nationalkommittén att

analysera rapporten. Det får anses ligga inom ramen

för kommitténs direktiv att därefter ta de initiativ

som kan anses vara befogade och vid behov särskilt

uppmärksamma regeringen på frågan.

Bostadsutskottet kan sammanfattningsvis konstatera

att insatser med den inriktning som förordas i de

aktuella motionerna redan pågår dels inom ramen för

det uppdrag som Nationalkommittén för Agenda 21 och

Habitat har, dels genom den forskning och utbildning

som bedrivs på området. Utskottet förutsätter också

att regeringen aktivt följer utvecklingen på området

även utan en särskild begäran om detta från

riksdagen. Motionerna 2001/02:Bo244 (kd) yrkande 9

och 2001/02:Bo310 (s) avstyrks av detta skäl.

Planering för en tyst miljö

I tre motioner framförs förslag beträffande

planering för tysta miljöer och anknytande

frågeställningar.

Ett flertal aspekter på problemen med höga

ljudnivåer tas upp i motion 2001/02:Bo217 (mp). I

motionen föreslås att riksdagen i tillkännagivanden

till regeringen framhåller behovet av miljöer som är

bullerfria (yrkande 1), ett tystare samhälle

(yrkande 2), gränsvärden för bakgrundsbuller på

arbetsplatser och i samhället (yrkande 3),

produktkrav på bullerbegränsande utförande vid

upphandling (yrkande 4) samt sänkta gränsvärden i

urbana utomhusmiljöer (yrkande 6).

I motion 2001/02:Bo244 (kd) yrkande 8 föreslås att

riksdagen i ett tillkännagivande framhåller vikten

av att kommunerna kartlägger ”tysta zoner” i

översiktsplanerna. Enligt motionärerna bör det vara

lika självklart att inventera ostörda områden som

natur- och kulturintressen och att markera dessa i

kommunens översiktsplan.

Enligt motion So276 (c) yrkande 2 bör ett tillägg

göras i PBL med syfte att åstadkomma en placering av

bl.a. bostäder, skolor och sjukhus så att

bullerstörningar minimeras.

När det gäller den sistnämnda motionen vill

utskottet inledningsvis erinra om att PBL innehåller

ett flertal bestämmelser med bärighet på det

aktuella problemet med bullerstörningar. Det gäller

exempelvis krav på översiktsplan och detaljplan samt

regler om lokalisering av bebyggelse och krav på

byggnaders utformning. Det framgår inte av den

aktuella motionen i vilket avseende som dessa

bestämmelser skulle behöva kompletteras.

Bostadsutskottet har vid ett flertal tillfällen

givit uttryck för åsikten att problemen med

bullerstörningar i vår vardagsmiljö bör ägnas stor

uppmärksamhet. Vid behandlingen av vissa

motionsförslag våren 1998 konstaterade

bostadsutskottet att tystnad i dagens moderna

samhälle närmast får betraktas som en ”bristvara”.

Den fråga som i detta sammanhang främst diskuterades

var problemen med lågfrekvent buller, dvs. buller

som har en så låg frekvens att det knappt är hörbart

eller inte alls kan uppfattas. Utskottets

överväganden (bet. 1997/98:BoU4) ledde fram till ett

tillkännagivande till regeringen om behovet av en

översyn av frågan. Regeringen uppdrog därefter åt

Boverket att i samråd med Naturvårdsverket och

Socialstyrelsen kartlägga orsakerna till och

omfattningen av lågfrekvent buller i bostäder samt

lämna förslag till ändamålsenliga åtgärder. Enligt

vad utskottet erfarit kommer slutsatserna av

myndigheternas arbete att redovisas i den

proposition om inomhusmiljö (prop. 2001/02:128) som

regeringen senare i dag avser att överlämna till

riksdagen.

Bostadsutskottet kommer således senare i vår att

få anledning att återkomma till frågor om ljudmiljön

i byggnader i samband med beredningen av

propositionen. Utskottets tidigare

ställningstaganden om behovet av bullerfria miljöer

har emellertid också syftat på utomhusmiljön såväl i

tätorter som i kringliggande grönområden. Den syn

som motionerna ger uttryck för när det gäller

behovet av fortsatta insatser för en tystare

utomhusmiljö delas av utskottet. Det bör samtidigt

erinras om de åtgärder som redan är vidtagna eller

beslutade. När det gäller bullerfrågornas hantering

i bl.a. översiktsplaneringen har Boverket gett

vägledning och råd i skrifterna ”Planera för god

ljudmiljö” och ”Boken om översiktsplanering del

III”. I den sistnämnda skriften ges råd för

kommunernas översiktsplanering bl.a. med avseende på

utpekande av bullerfria områden.

I sammanhanget bör det också erinras om att

riksdagen hösten 2001 fattade beslut om delmål och

åtgärdsstrategier för att genomföra de tidigare

beslutade miljökvalitetsmålen (prop. 2000/01:130,

2001/02:MJU3, BoU3y). Under miljökvalitetsmålet för

God bebyggd miljö fastställdes ett delmål om buller

som innebär att antalet människor som utsätts för

trafikbullerstörningar överstigande vissa riktvärden

skall ha minskat med 5 % till år 2010 jämfört med år

1998. Vid riksdagsbehandlingen framhölls emellertid

att det krävs handlingsprogram även för andra typer

av buller än trafikbuller. Regeringen aviserade

också i den aktuella propositionen sin avsikt att ge

Naturvårdsverket i uppdrag att tillsammans med

övriga berörda myndigheter utarbeta ett sådant

handlingsprogram. I propositionen framhöll

regeringen vidare att tätortsnära bullerfria områden

är värdefulla och därför bör tas till vara. De är

emellertid dåligt kartlagda, varför ett arbete för

att identifiera och kartlägga dessa områden bör

inledas. Naturvårdsverket har i sin roll som

samordnande myndighet för bullerfrågor ett särskilt

ansvar för att se över de definierade riktvärdena

och om det behövs föreslå ytterligare riktvärden för

buller i andra miljöer än de som finns uttryckta i

dagens fastlagda riktvärden. Av propositionen

framgår att regeringen avser att ge Naturvårdsverket

ett tydligt samordnings- och uppföljningsansvar för

arbetet med att nå bullermålet.

Mot bakgrund av hittills genomförda insatser och

det pågående arbetet finner utskottet inte

tillräckliga skäl för att nu göra ett

tillkännagivande i de frågor som har aktualiserats i

motionerna. Utskottet avstyrker således motionerna

2001/02:Bo217 (mp) yrkandena 1–4 och 6,

2001/02:Bo244 (kd) yrkande 8 samt 2001/02:So276 (c)

yrkande 2.

Brottsförebyggande planering

Behovet av brottsförebyggande åtgärder i

samhällsplaneringen tas upp i ett antal

motionsyrkanden. I motionerna hänvisas till de

problem med otrygghet och tilltagande brottslighet

som är särskilt stora i vissa utsatta bostadsområden

men som också anses öka i samhället i övrigt.

I motion 2001/02:Bo243 (kd) yrkande 3 föreslås att

PBL ses över i syfte att underlätta införandet av en

brottsförebyggande policy i kommunernas

översiktsplaner. Vidare föreslås i yrkande 4 att

Boverket skall ges i uppdrag att för kommunerna

utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade

hinder mot brott. Motsvarande förslag läggs också

fram i motionerna 2001/02:Ju389 (kd) yrkande 6 samt

2001/02:So613 (kd) yrkande 15.

I de två partimotionerna från Centerpartiet

2001/02:Bo325 yrkande 24 och 2001/02:Ju237 yrkande

19 föreslås riksdagen göra ett tillkännagivande med

innebörden att brottsförebyggande aspekter måste tas

med vid all samhällsplanering. Kommunerna bör enligt

motionärerna i sin planeringsprocess systematiskt gå

igenom alla åtgärder som kan leda till ökad

trygghet.

Bostadsutskottet har under flera år givit uttryck

för uppfattningen att brottsförebyggande åtgärder

bör ges hög prioritet såväl i den fysiska

planeringen som genom olika åtgärder för att öka

delaktigheten i samhällsutformningen och minska

anonymiteten. I denna fråga råder alltså inga delade

meningar. Utskottet har emellertid också kunnat

konstatera att ett arbete med den inriktning som

motionärerna efterfrågar redan pågår genom initiativ

från regeringen och olika berörda myndigheter.

När motioner motsvarande de nu aktuella

behandlades föregående år (bet. 2000/01:BoU9)

hänvisade utskottet bl.a. till en rapport som

Boverket givit ut som stöd för kommunerna i deras

planeringsarbete (Brott, bebyggelse och planering)

samt ett pågående arbete med att ta fram en gemensam

Europastandard för förebyggande av brott genom

stadsplanering och bebyggelseutformning (CEN TC325).

Utskottet framhöll också att Brottsförebyggande

rådet (BRÅ) av regeringen den 1 februari 2001 givits

i uppdrag att i samverkan med Boverket och

Rikspolisstyrelsen utveckla arbetet med

bebyggelseinriktade åtgärder som ökar tryggheten och

förebygger brott. Uppdraget omfattar att bl.a.

inventera kunskapsläget på området samt kartlägga i

vilken utsträckning bebyggelseinriktade åtgärder för

att förebygga brott och öka tryggheten vidtas i

Sverige på nationell, regional och lokal nivå. I den

utsträckning som bedöms lämplig bör respektive

myndighet inom sitt ansvarsområde utarbeta

handböcker eller checklistor som riktar sig till

relevanta aktörer, t.ex. byggnadsföretag,

bostadsföretag, lokala beslutsfattare och lokala

brottsförebyggande råd. BRÅ kommer tillsammans med

de samverkande myndigheterna att redovisa sitt

uppdrag till regeringen den 31 mars 2002.

Ett regeringsuppdrag med i princip den inriktning

som föreslås i flera motioner gavs således redan för

ett år sedan. Det förefaller mot denna bakgrund inte

rimligt att nu, kort innan uppdraget avrapporteras,

göra ett tillkännagivande med en begäran om en ny

utredning. Det får förutsättas att myndigheterna i

sin rapport till regeringen redovisar sin bedömning

av vilka ytterligare åtgärder som kan behöva vidtas.

I den mån det anses att PBL:s regelsystem behöver

förtydligas i det aktuella avseendet finns det

givetvis möjlighet att ta upp denna fråga i den

översyn av PBL som kommer att inledas inom kort.

Bostadsutskottet vill i sammanhanget framhålla

att ett arbete med att utveckla en

brottsförebyggande bebyggelseplanering också

pågår lokalt inom flera organisationer och

myndigheter. Exempelvis kan nämnas ett initiativ

från polismyndigheten i Stockholms län

tillsammans med arkitekturhögskolorna vid KTH och

Chalmers samt HSB Bostad AB att utveckla en

handledning för brottsförebyggande åtgärder i

bostadsområden (Bo Tryggt 01). Handledningen, som

både tar upp frågor om planering,

byggnadsutformning och förvaltning, har nyligen

färdigställts men har redan kommit till

användning för att utforma åtgärdsprogram i ett

brottsbelastat bostadsområde.

Som framgår av framställningen ovan har redan

flera åtgärder initierats i syfte att med hjälp av

plan- och bygginsatser motverka brott. Utskottet

vill inte föregripa kommande överväganden med

anledning av det pågående arbetet och avstyrker

därför motionerna 2001/02:Bo243 (kd) yrkandena 3 och

4, 2001/02:Bo325 (c) yrkande 24, 2001/02:Ju237 (c)

yrkande 19, 2001/02:

Ju389 (kd) yrkande 6 samt 2001/02:So613 (kd) yrkande

15.

Planering vid översvämningsrisk

I två motioner tas de omfattande översvämningar som

under de senaste två åren drabbat delar av Sverige

som utgångspunkt för förslag om åtgärder inom den

fysiska planeringen.

Enligt motion 2001/02:Bo244 (kd) yrkande 3 bör

regeringen tillsätta en utredning med uppgift att

utreda förutsättningarna för att i den fysiska

planeringen bättre kunna hantera

översvämningsfrågorna. Motionärerna anser att det

ibland kan finnas ett glapp mellan bestämmelserna i

PBL och det praktiska utfallet av planeringen.

I motion 2001/02:Bo282 föreslås att riksdagen i

ett tillkännagivande framhåller nödvändigheten av

att det tas hänsyn till översvämningsrisken i all

fysisk planering. Motionärerna understryker att

hänsyn måste tas till kunskapen om flöden och

vattenstånd och att risken för översvämningar inte

får underskattas.

Bostadsutskottet instämmer helt i motionärernas

syn på behovet av att ta hänsyn till

översvämningsrisken i den fysiska planeringen. Sedan

gammalt har kunskap funnits om att större

översvämningar av vattendrag återkommer med en viss

regelbundenhet. Det förefaller emellertid som om

såväl den gamla etablerade kunskapen om risken för

översvämningar som nyare rön ibland har glömts bort

vid planeringen av bebyggelse i anslutning till

vattendrag. Bebyggelse tycks ha kommit till på

sådana platser som tidigare generationer bedömt vara

olämpliga. De senaste årens översvämningar med

omfattande skador på byggnader och

infrastrukturanläggningar visar att kommunerna i sin

planering bättre måste uppmärksamma dessa frågor.

Detta behov framstår givetvis som särskilt angeläget

med tanke på de indikationer som finns på att

översvämningar i framtiden kan komma att bli allt

vanligare. Det handlar emellertid inte bara om att

lokalisera nytillkommande bebyggelse med hänsyn till

översvämningsrisken. En beredskap måste givetvis

finnas för befintlig bebyggelse inom riskområdena.

Olika åtgärder kan behöva vidtas när det gäller

regleringen av vattendragen eller genom andra

fysiska åtgärder som skydd mot översvämningar. Det

är naturligtvis också nödvändigt att en tillräcklig

beredskap finns inom räddningstjänsten för att

åtgärder snabbt skall kunna vidtas för att begränsa

skadorna när översvämningar väl inträffar.

Under senare tid har kunskapen om flödena i våra

vattendrag i hög grad utvecklats genom nya

hydrologiska prognosmodeller och genom en utveckling

av nya metoder för översvämningskartering. Ett

exempel på detta arbete är den

översvämningskartering längs de svenska vattendragen

som SMHI (Sveriges meteorologiska och hydrologiska

institut) utför på uppdrag av Räddningsverket.

Översvämningskartorna är avsedda för övergripande

planering av räddningstjänstens arbete samt som

översiktligt underlag för kommunens planering.

Kartorna över vattendragen visar de områden som är

översvämningsutsatta vid två höga flöden. Det ena

flödet är ett flöde med en teoretisk återkomsttid på

100 år. Sannolikhet är 63 % att det flödet inträffar

under en 100-årsperiod. Det andra flödet – ett

högsta flöde – beräknas genom en systematisk

kombination av alla kritiska faktorer (regn,

snösmältning, hög markfuktighet och

magasinsfyllning) som bidrar till ett flöde. Någon

återkomsttid kan inte anges för detta flöde, men det

är ett mycket extremt flöde.

Det är enligt utskottets mening nödvändigt att

kunskapen om extrema flöden, men givetvis också om

vanligare förekommande flödesnivåer, utnyttjas i all

kommunal planering, från översiktsplanering till

bygglovsbeslut. Kravet på att kommunerna i sin

översiktsplanering skall beakta grundläggande

förutsättningar som kan innebära restriktioner och

begränsningar vad gäller användningen av mark- och

vattenområden poängterades senast av riksdagen genom

de ändringar i PBL som trädde i kraft år 1996. Genom

en ändring i 4 kap. 1 § tydliggjordes kravet på att

beakta riskfaktorer som exempelvis översvämningar i

planeringen.

Regeringen gav i oktober 2000 Boverket i uppdrag

att tillsammans med Statens räddningsverk och SMHI

undersöka i vilken omfattning risken för

översvämningar behandlas i kommunernas

översiktsplaner och om det planeringsunderlag som

kommunerna har tillgång till är tillräckligt.

Boverket redovisade i september 2001 uppdraget i

rapporten Översvämningsfrågor i översiktsplanen. I

rapporten redogörs bl.a. för hur 19 undersökta

kommuner hanterat frågor om översvämningsrisken i

sin planering. Flertalet kommuner bedöms inte ha ett

bra planeringsunderlag med avseende på

översvämningsrisken. De aktuella översiktsplanerna

var emellertid i alla fall utom två upprättade före

år 1996. Inför nästa revidering av översiktsplanen

uttalar så gott som samtliga kommuner att man kommer

att ta hänsyn till lagändringen år 1996 och att

översvämningsriskerna kommer att beaktas.

I sammanhanget kan det också erinras om att

Miljöbalkskommittén har fått i uppdrag av regeringen

att gå igenom sådana vattendomar som kan ha

betydelse för riskerna med översvämningar. Kommittén

skall bl.a. bedöma om förutsättningarna för

omprövning är tillräckliga för att förbättra

möjligheterna att förebygga och begränsa riskerna

för översvämningar.

Bostadsutskottet förutsätter att bl.a. Boverket

och länsstyrelserna uppmärksamt följer utvecklingen

av kommunernas planering med avseende på hanteringen

av översvämningsrisken. Det får även förutsättas att

de senaste årens översvämningar riktat stor

uppmärksamhet på problemet i de närmast berörda

kommunerna. Mot denna bakgrund anser utskottet att

det i dagsläget inte finns tillräckliga skäl för ett

riksdagens tillkännagivande i enlighet med de

aktuella motionerna 2001/02:Bo244 (kd) yrkande 3 och

2001/02:Bo282 (s).

Handelsändamålet i detaljplan

Enligt 5 kap. 7 § PBL får i detaljplan meddelas

bestämmelser om byggnaders användning. Planen får

inte göras mer detaljerad än vad som är nödvändigt

med hänsyn till syftet med den. Bestämmelser som

närmare reglerar möjligheterna att bedriva handel

får meddelas endast om det finns skäl av betydande

vikt.

I sex motioner förs förslag fram med innebörden

att möjligheten till precisering av handelsändamålet

i detaljplan skall tas bort. Det gäller motionerna

2001/02:Bo9 (fp) yrkande 2, 2001/02:Bo207 (m),

2001/02:Bo213 (m) yrkande 2, 2001/02:Bo216 (m)

yrkande 7, 2001/02:Bo234 (m) samt 2001/02:N267 (fp)

yrkande 22. Motionärerna hänvisar bl.a. till att

denna reglering begränsar konkurrensen och motverkar

konsumenternas intresse av lägre priser. I motion

2001/02:Bo213 (m) yrkande 1 föreslås dessutom att

riksdagen skall göra ett tillkännagivande om vikten

av goda etableringsmöjligheter, väl fungerande

konkurrens och snabb myndighetshantering av

handelsetableringar.

Möjligheten att i detaljplan precisera

handelsändamålet fanns i PBL:s ursprungliga

utformning men var borttagen under perioden den 1

april 1992– den 31 december 1996. Återinförandet av

denna möjlighet skedde efter ett tillkännagivande

från riksdagen hösten 1995 på bostadsutskottets

förslag (bet. 1995/96:BoU1). Utskottet hänvisade då

till behovet av att ge plansystemet en utformning

som kan medverka till en långsiktigt hållbar

utveckling av våra samhällen. Enligt utskottets

mening kvarstår detta behov oförändrat. Det måste

därför finnas en möjlighet till reglering utifrån en

verksamhets miljö- och områdespåverkan. Det bör

emellertid påpekas att även intresset av en effektiv

konkurrens inom handeln skall beaktas i

sammanhanget.

Utskottet står fast vid sin tidigare bedömning och

avstyrker således de aktuella motionsyrkandena.

Externa köpcentrum

I motion 2001/02:Bo300 (mp) tas ett flertal frågor

upp om utbyggnaden av externa köpcentrum och

stormarknader. Motionärerna anser att

utbyggnadstakten ger anledning till oro och att

utvecklingen är negativ sett ur flera synvinklar.

Det gäller bl.a. miljökonsekvenserna och att handeln

i andra delar av kommunen kan utarmas. I motionen

föreslås att grannkommuner ges vetorätt vid

etablering av externa köpcentrum (yrkande 1) och att

ett moratorium tills vidare införs för

nyetableringar (yrkande 2). Vidare föreslås

riksdagen göra ett tillkännagivande om behovet av

dels en tydlig policy vad gäller utvecklingen av

externa köpcentrum (yrkande 3), dels en förstärkt

lagstiftning för att skydda samhälleliga värden

(yrkande 4). Slutligen föreslås riksdagen

understryka att konsekvensanalyser bör omfatta

social, ekonomisk och miljömässig påverkan (yrkande

5).

I motion 2001/02:Bo244 (kd) yrkande 4 föreslås att

riksdagen gör ett tillkännagivande om vikten av

konsekvensbeskrivningar och handelspolicy vid

etablering av extern handel. Motionärerna framhåller

bl.a. länsstyrelsernas ansvar för frågor som berör

flera kommuner. Vidare sägs att kommunerna bör

utarbeta en handelspolicy som kan antas av

kommunfullmäktige en gång per mandatperiod.

I den uppföljning som bostadsutskottet låtit

genomföra och som finns fogad till detta betänkande

(Länsstyrelserna och mellankommunal samordning inom

PBL-området) konstateras att den fråga som är i

särklass vanligast bland dem som anses kunna skapa

mellankommunala samordningsproblem är etablering av

extern handel, företrädesvis med inslag av

livsmedelshandel. Det finns i dag ett flertal

exempel på planerade utbyggnader där de berörda

kommunerna har olika uppfattning om konsekvenserna

av handelsetableringen. Som motionärerna konstaterar

har tillkomsten av externa köpcentrum ofta

ifrågasatts också från rent inomkommunala

utgångspunkter. Det kan då handla om risken för att

sådana etableringar utarmar det kommersiella utbudet

i centralortens centrum eller i förorternas

bostadsområden. En fråga som ofta lyfts fram i detta

sammanhang är risken för att de grupper som inte har

tillgång till bil skall bli lidande av handelns

omstrukturering.

Bostadsutskottet har vid sin tidigare behandling

av motionsyrkanden med innebörden att utbyggnaden av

externa köpcentrum på något sätt skall hindras eller

försvåras erinrat om de möjligheter som kommunerna

redan i dag har att styra utvecklingen. Utskottet

har också erinrat om länsstyrelsens ansvar för bl.a.

samordningen av frågor som berör flera kommuner. Det

kan vidare konstateras att PBL:s regelsystem ställer

krav på att de olika intressen som kan göra sig

gällande blir väl belysta i samband med planeringen

för exempelvis ett nytt externt köpcentrum. Det

gäller bl.a. olika konsumentintressen, handelns

konkurrensintresse och hänsynen till olika

miljöaspekter. Samtidigt kan det konstateras att

värderingen av de olika, ibland motstående,

intressena i hög grad kan skilja sig mellan de

berörda parterna. Den snabba omstrukturering av

handeln som under de senaste åren skett i delar av

landet kan ha inneburit att vissa intressen inte

beaktats i tillräckligt hög grad. Det finns mot

denna bakgrund anledning att närmare analysera denna

utveckling och om den kan anses svara mot bl.a. de

allmänna intressen som skall beaktas vid

planläggning och vid lokalisering av bebyggelse.

Som framgått ovan har riksdagen nyligen på

bostadsutskottets förslag (bet. 2001/02:BoU6)

förordat att en bred översyn av PBL kommer till

stånd. Regeringen hade emellertid redan före detta

ställningstagande aviserat sin avsikt att se över

lagen i relation till vissa frågor om en långsiktigt

hållbar samhällsutveckling.

I propositionen Sveriges klimatstrategi (prop.

2001/02:55) anförde regeringen följande:

Omställningen till ett ekologiskt hållbart

samhälle kräver att samhällsplaneringen har som

övergripande mål att människor skall ha tillgång

till bostäder, arbetsplatser, service och kultur

i sin närhet för att på så sätt minska behovet av

dagliga transporter. Analyser av den nuvarande

situationen visar att etablering av externa

köpcentra innebär längre persontransporter och

att antalet mindre butiker har sjunkit med

försämrad tillgänglighet för vissa icke bilburna

grupper såsom äldre. Inför beslut om etablering

är det därför viktigt att planeringsunderlaget

tydligt redovisar väntade effekter bl.a. på

trafikarbete, luftföroreningar, bullerstörningar

och intrång i natur- och kulturlandskap. Det är

också angeläget att möjligheterna till

kollektivtrafikförsörjning samt effekterna på

konkurrens, serviceutbud och tätortcentra både i

ett lokalt och i ett mellankommunalt perspektiv

utreds och redovisas. En etablering av externa

köpcentra kan också ge positiva effekter, bl.a.

ett ökat utbud och lägre priser. Frågan har

vidare utvecklats i Konkurrensverkets rapport Kan

kommunerna pressa priserna? (2001:4).

Regeringen avser i den aviserade översynen av

plan- och bygglagen i relation till hållbar

utveckling inbegripa frågan om externa köpcentra

för dagligvaruhandel.

I riksdagens tillkännagivande om behovet av en bred

översyn av PBL framhölls att utredningsarbetet bör

ske etappvis och att regeringen bör vara oförhindrad

att påbörja arbetet i de frågor där en översyn redan

aviserats. En översyn i de frågor som föranlett de

aktuella motionerna kommer således att kunna inledas

inom kort. Bostadsutskottet vill inte föregripa

detta utredningsarbete genom att föreslå ett

tillkännagivande i frågan. Motionerna 2001/02:Bo244

(kd) yrkande 4 och 2001/02:Bo300 (mp) avstyrks av

detta skäl.

Miljökonsekvensbeskrivningar vid vägplanering

I Centerpartiets partimotion 2001/02:So501 yrkande

12 föreslås ett tillkännagivande om behovet av

miljökonsekvensbeskrivningar. Motionärerna tar upp

de problem med miljöpåverkan som kan uppstå vid

utbyggnad av större vägar i och kring våra

storstäder. Dessa projekt måste enligt motionen

föregås av noggranna miljökonsekvensbeskrivningar.

Vid planering och byggande av vägar kan flera

lagar komma att tillämpas, bl.a. PBL och väglagen. I

PBL finns krav på att en miljökonsekvensbeskrivning

skall upprättas till detaljplan som medger en

användning av mark som innebär en betydande påverkan

på miljön, hälsan eller hushållningen med mark och

vatten och andra resurser (5 kap. 18 §). Väglagen

(1971:948) innehåller bestämmelser om

miljökonsekvensbeskrivningar i samband med

vägutredning (14 b §) och i arbetsplan (15 §). I

väglagen finns även en hänvisning till de

övergripande krav på miljökonsekvensbeskrivningar

som återfinns i 6 kap. MB.

Bostadsutskottet kan inte finna annat än att de

krav som motionärerna anser bör ställas på att

miljökonsekvensbeskrivningar upprättas vid större

vägprojekt i storstadsområden också kommer till

uttryck i gällande lagstiftning. Något

tillkännagivande med denna innebörd kan alltså inte

anses vara behövligt. Motion 2001/02:So501 (c)

yrkande 12 avstyrks således.

Kommunala servicezoner

Motionerna 2001/02:Bo210 (m) och 2001/02:Bo216 (m)

yrkande 13 behandlar frågor om servicezoner i

kommunal planering. I båda motionerna begärs att

regeringen skall låta utreda möjligheten att införa

servicezoner med innebörden att kommunerna skall

kunna peka ut vissa områden där de boende inte kan

förvänta sig full kommunal service. Enligt den

sistnämnda motionen bör frågan om det skall krävas

ändring i kommunallagen eller andra lagar ägnas

särskild uppmärksamhet.

Motsvarande förslag har vid flera tidigare

tillfällen behandlats och avstyrkts av

bostadsutskottet (senast i bet. 2000/01:BoU9).

Utskottet har bl.a. hänvisat till vad

konstitutionsutskottet anförde vid sin behandling av

en liknande motion (bet. 1997/98:KU13).

Konstitutionsutskottet konstaterade att den

information om servicenivåer som efterlystes i den

då aktuella motionen i de allra flesta fall är

tillgänglig i kommunens olika plandokument, men att

det torde vara mindre vanligt att den finns

sammanställd i ett enda dokument. Utskottet

uttryckte vidare uppfattningen att det är naturligt

att servicenivån varierar i olika kommundelar. Att

kommunen deklarerat att man inte avser att bygga ut

servicen i ett område är dock inte detsamma som att

kommunen därmed kan vägra att tillhandahålla en viss

service. För att en kommun mera varaktigt skall

kunna differentiera servicen inom en kommuns

geografiska område krävs enligt

konstitutionsutskottet att likställighetsprincipen

enligt kommunallagen frångås. Motionen avstyrktes

avslutningsvis med hänvisning till att

konstitutionsutskottet inte var berett föreslå en

ändring av kommunallagen i detta avseende.

Bostadsutskottet som vid tidigare beredning av

frågan ställt sig bakom konstitutionsutskottets

bedömning att den kommunala likställighetsprincipen

inte bör inskränkas på det sätt som motionärerna

föreslår vidhåller sin uppfattning i frågan.

Utskottet avstyrker således motionerna 2001/02:Bo210

(m) och 2001/02:Bo216 (m) yrkande 13.

Den statliga kontrollen av kommunala planer

I motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande 8 föreslås

begränsningar av länsstyrelsens och regeringens

möjlighet att upphäva kommunal plan. Motionärerna

anser att länsstyrelse och regering endast till

förmån för uttalade riksintressen bör kunna upphäva

kommunala planer.

Motsvarande motionsförslag har de två senaste åren

avstyrkts av bostadsutskottet med följande

motivering:

För att möjliggöra att de intressen som räknas

upp i 12 kap. 1 § (riksintressen, bristande

kommunal samordning, överensstämmelse med

miljökvalitetsnormer, hälso- och olycksfallsskydd

m.m.) tillgodoses även i de fall då respektive

kommun åsidosätter dem är det enligt utskottets

mening nödvändigt att det finns en möjlighet att

upphäva av kommuner antagna detaljplaner eller

områdesbestämmelser. Utskottet anser att det

saknas tillräckliga skäl för att ställa sig bakom

förslag som syftar till att inskränka (eller

utöka) denna möjlighet.

Utskottet har samma uppfattning nu och avstyrker den

aktuella motionen.

Vissa särskilda planeringsfrågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om

– grönområden, jämför reservation 17 (kd, c,

mp),

– aktivitetsytor,

– kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,

jämför reservation 18 (c),

– yrkesmässig verksamhet i bostadsområden,

– hästgårdar,

– lokaler för religiösa ändamål.

Riksdagen bör med anledning av två motioner

(s) som sin mening ge regeringen till känna

vad utskottet anfört om rätten att använda

offentlig plats, jämför reservation 19 (m,

kd, -).

Grönområden

I Centerpartiets partimotion 2001/02:Bo325 framhålls

betydelsen av grönområden och parker i stadsmiljön.

Riksdagen föreslås (yrkande 25) göra ett

tillkännagivande om förnyelse av bostadsmiljön.

Motionärerna förordar bl.a. att det skall finnas en

möjlighet att ställa krav på kompensationsmark då

parkmark tas i anspråk för andra ändamål. I motionen

föreslås också (yrkande 26) att regeringen skall

lägga fram ett förslag om en ny typ av skydd för

mindre grönområden i stadsmiljö.

Bostadsutskottet har tidigare vid flera tillfällen

avstyrkt liknande motionsförslag (senast i

betänkande 2000/01:BoU9). Utskottet har bl.a. pekat

på att de förändringar av PBL som trädde i kraft i

mitten av 1990-talet innebär krav på att

bebyggelsemiljön inom områden med sammanhållen

bebyggelse skall utformas med hänsyn till behovet av

parker och andra grönområden. Utskottet har vidare

framhållit att lagändringarna dessutom innebär att

skyddsbestämmelser kan tas in i detaljplan eller

områdesbestämmelser för tomter och allmänna platser

som är särskilt värdefulla från bl.a. miljömässig

synpunkt (2 kap. 4 §, 5 kap. 7 och 16 §§ PBL).

Utskottet har också hänvisat till den bestämmelse

som återfinns i 3 kap. 6 § MB första stycket vari

anges att behovet av grönområden i tätorter och i

närheten av tätorter skall beaktas särskilt.

Bostadsutskottet vidhåller sin tidigare redovisade

mening att regelverket i allt väsentligt är utformat

på ett sätt som gör det möjligt för kommunerna att

åstadkomma det som motionärerna eftersträvar.

Utskottet finner således inte tillräckliga skäl för

att gå motionärerna till mötes. Motion 2001/02:Bo325

(c) yrkandena 25 och 26 avstyrks.

Aktivitetsytor

Motion 2001/02:Bo254 (s) hänvisar till riksdagens

beslut med anledning av en idrottspolitisk

proposition (prop. 1998/97:107). I detta sammanhang

underströk riksdag och regering vikten av att det i

bostadsområden finns tillgång till ytor för lek och

fysisk aktivitet. Motionärerna menar att detta krav

inte blivit tillgodosett i flera bostadsområden som

uppförts under de senaste åren. Riksdagen föreslås

mot denna bakgrund uppmana regeringen att

kontinuerligt följa frågan.

Bostadsutskottet delar givetvis motionärernas syn

på vikten av tillgången på friytor för lek och

motion i och i nära anslutning till bostadsområden.

Enligt utskottets mening ger flera bestämmelser i

PBL också uttryck för ett krav på att bostadsområden

planeras med denna utgångspunkt. Detta krav kommer

bl.a. till uttryck i 2 kap. 4 §. När tomter tas i

anspråk för bostadsbebyggelse skall det också finnas

tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek

eller utevistelse på tomten eller i närheten av

denna (3 kap. 15 §).

Utskottet kan, utan att ta ställning till de

exempel som motionärerna pekar på, inte utesluta att

vissa bostadsområden givits en utformning som i det

aktuella avseendet kan ifrågasättas. PBL:s

regelsystem utgår emellertid från förutsättningen

att det i första hand är ett kommunalt ansvar att

under planeringsprocessen beakta sina invånares

intressen. Boverket har ett ansvar att följa frågor

om tillämpningen av PBL:s regler och ge kommunerna

råd om bebyggelseplanering. Vad gäller den mer

allmänna frågan om förutsättningarna i samhället för

idrott och fysiska aktiviteter får det förutsättas

att regeringen kontinuerligt följer utvecklingen

även utan en särskild begäran från riksdagen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker

utskottet motion 2001/02:Bo254 (s).

Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

Två motioner behandlar frågor om skyddet för

kulturhistoriskt värdefulla byggnadsmiljöer.

I Centerpartiets partimotion 2001/02:Bo325 yrkande

27 förordas att ett uppdrag ges till regeringen att

ta fram ett nationellt handlingsprogram för att

bevara kulturmiljöer och byggnader. Motionärerna

framhåller att det på många håll i landet finns

mångfasetterade kulturmiljöer som behöver omvårdnad.

Enligt motion 2001/02:Bo288 (s) bör en utredning

tillsättas i syfte att stärka kommunernas möjlighet

att bevara unika byggnadsmiljöer. Motionärerna

hävdar bl.a. att kommunerna undviker att utnyttja

områdesbestämmelser för att skydda kulturmiljöer

eftersom detta kan utlösa ersättningskrav från

fastighetsägarna.

Som framgått ovan fastställde riksdagen hösten

2001 ett antal delmål och åtgärdsstrategier med

utgångspunkt från de tidigare beslutade

miljökvalitetsmålen (prop. 2000/01:130,

2001/02:MJU3, BoU3y). Under miljökvalitetsmålet för

God bebyggd miljö fastställdes bl.a. ett delmål för

kulturhistoriskt värdefull bebyggelse med följande

formulering:

Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen skall

senast år 2010 vara identifierad och ett program

finnas för skydd av dess värden. Samtidigt skall

minst 25 % av den värdefulla bebyggelsen vara

långsiktigt skyddad.

Regeringen aviserade i detta sammanhang sin avsikt

att ge Riksantikvarieämbetet i uppdrag att

tillsammans med Boverket utarbeta ett program för

hur arbetet för att nå delmålet bör bedrivas och

följas upp. Vidare har regeringen tidigare aviserat

sin avsikt att tillkalla en särskild utredare för

att lämna förslag om ett förbättrat skydd för

kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Enligt

uppgift från Regeringskansliet pågår arbetet med

direktiven för utredningen. Till grund för

utformningen av direktiven ligger bl.a. en rapport

från Boverket – Kulturvärden i detaljplan – där

verket konstaterat att kommunerna endast i begränsad

utsträckning använder sig av de instrument som

erbjuds i PBL för att skydda kulturmiljöer.

Bostadsutskottet kan konstatera att

utredningsuppdrag med den inriktning som förordas i

de aktuella motionerna redan är aviserade. Något

tillkännagivande i enlighet med motionerna

2001/02:Bo288 (s) och 2001/02:Bo325 (c) yrkande 27

är således inte erforderligt.

Yrkesmässig verksamhet i bostadsområden

I motion 2001/02:Bo233 (m) begärs en översyn av

lagstiftningen om olovlig yrkesmässig verksamhet i

bostadsområden. Motionären, som bl.a. hänvisar till

reglering genom detaljplan, anför att det ibland

förekommer att verksamhet bedrivs utan att

erforderliga tillstånd beviljats och att detta

innebär att kringboende inte kan få ändring till

stånd.

I den mån motionären syftar på tillstånd enligt

PBL vill utskottet hänvisa till de regler om

påföljder och ingripanden vid överträdelser som

återfinns i lagens 10 kap. Dessa regler är

exempelvis tillämpliga när en byggnad tas i anspråk

för väsentligen annat ändamål än för det för vilket

bygglov har lämnats. Yrkesmässig verksamhet kan

också kräva tillstånd enligt annan lagstiftning med

regler om påföljd för verksamhet som bedrivs utan

att erforderliga tillstånd beviljats.

Motion 2001/02:Bo233 (m) avstyrks med hänvisning

till det anförda.

Hästgårdar

I motion 2001/02:Bo258 (s) föreslås att en översyn

genomförs av PBL med syfte att underlätta

samlokalisering av s.k. hästgårdar och

bostadsbebyggelse. Motionären hävdar att nuvarande

lagstiftning inte medger en sådan samlokalisering.

Det finns inget förbud i PBL mot att förlägga

bostäder i närheten av hästgårdar eller vice versa.

Däremot kan lagens krav på att planläggning och

lokalisering av bebyggelse skall ske med beaktande

av behovet av hälsosamma och hygieniska

boendeförhållanden göra att en nära samlokalisering

inte tillåts. Boverket har i samarbete med bl.a.

Socialstyrelsen utarbetat rekommendationer om

riktvärden för skyddsavstånd mellan djurhållning och

bebyggelse. Riktvärdet för nyetablering av bostäder

i närheten av befintlig hästhållningsverksamhet är

satt främst med hänsyn till risken för spridning av

hästallergen som bedöms vara starkt

allergiframkallande.

I de planärenden med samlokalisering av hästgårdar

och bebyggelse som har överprövats har hänsyn tagits

till hur stark koppling som förelegat mellan

hästhållningen och bostäderna. När avsikten har

varit att kombinera boende och hästhållning har det

ansetts föreligga större utrymme för undantag från

tillämpningen av skyddsavstånd.

Vad som anförs i motion 2001/02:Bo258 (s) ger inte

utskottet anledning att förorda någon översyn av

lagstiftningen i det aktuella avseendet. Motionen

avstyrks.

Lokaler för religiösa ändamål

I motion 2001/02:Bo260 (s) förespråkas en översyn av

PBL för att ge möjlighet till att i detaljplan kunna

reglera hur lokaler för religiösa ändamål får

användas. Motionen gäller synagogor och moskéer,

vilka sägs konstrueras så att män och kvinnor skiljs

åt i kyrkobyggnaden.

Utskottet behandlade motsvarande yrkande

föregående år och anförde då att det inte fanns

bärande skäl för att gå motionären till mötes.

Utskottet vidhåller sin uppfattning och avstyrker

således motionen.

Rätten att använda offentlig plats

I motionerna 2001/02:Bo228 (s) och 2001/02:Bo249 (s)

behandlas frågor om användandet av platser som är

tillgängliga för allmänheten. Motionärerna framför

farhågor för att privatiseringar (med i vissa fall

tillhörande ”inglasningar”) av t.ex. torg och

gallerior leder till försämrade möjligheter för

debatt, opinionsbildning och offentliga samtal. De

framhåller behovet av att köpcentrum och liknande

platser betraktas som allmän plats samt att de

gemensamma mötesplatserna värnas. I en av motionerna

föreslås att kommunerna skall ges rätt att i

planbestämmelser föreskriva rättigheter för envar

att utöva dessa aktiviteter i inomhuscentrum,

köpcentrum etc. Förslaget förutsätter ändringar i

plan- och bygglagen.

Motionerna aktualiserar frågor som har betydelse

för grundläggande fri- och rättigheter. Det är för

demokratin frågor av central betydelse. Genom

regeringsformen är varje medborgare gentemot det

allmänna tillförsäkrad bl.a. frihet att anordna och

delta i demonstration på allmän plats (2 kap. 1 § 3

RF). Allmänna sammankomster får inte utan tillstånd

anordnas på offentliga platser (2 kap. 4 §

ordningslagen). Tillståndsprövningen enligt

ordningslagen avser primärt om sammankomsten kan

innebära fara för ordning och säkerhet eller för

trafiken. Regleringen utgör en inskränkning av bl.a.

demonstrationsfriheten i syfte att beakta dessa

ordningsintressen.

Offentliga platser är bl.a. gator, vägar, torg,

parker och andra platser som i detaljplan redovisas

som allmän plats och som har upplåtits för sitt

ändamål. Även andra landområden och utrymmen inomhus

som stadigvarande används för allmän trafik är

offentliga platser (2 kap. 2 § ordningslagen).

Exempel på sistnämnda inomhusutrymmen anses vara

bl.a. Sturegallerian och Täbys Centrumanläggning (se

Persson, G. P. m.fl., Ordningslagen, Sthlm 1994).

Enligt vad bostadsutskottet har erfarit förekommer

det i en inte acceptabel omfattning att

fastighetsägare förbjuder viss aktivitet eller vissa

utövare. Enligt utskottets mening är det av stor

vikt att offentlig plats kan begagnas för de nu

aktuella verksamheterna. Samtidigt kan som framgått

ett sådant användande komma i konflikt med

äganderätten.

Justitieombudsmannen har i ett flertal ärenden

uttalat sig i dessa frågor. De har även behandlats i

andra sammanhang (se t.ex. Bull, T., Mötes- och

demonstrationsfriheten, Uppsala 1997). De

frågeställningar som uppkommer gäller bl.a. hur

polismyndigheten vid tillståndsgivning avseende

allmän sammankomst på offentlig plats skall hantera

äganderättsfrågan (även då det allmänna är ägare)

samt vilka lagliga möjligheter som fastighetsägare

har att hindra eller begränsa en användning av

platsen som är i enlighet med tillståndet.

I ett ärende (JO 1975 s. 82, II) anförde

Justitieombudsmannen att äganderätt till fast

egendom enligt svensk rätt i viss utsträckning

innefattar befogenhet att utestänga andra från mark

och byggnader. Han pekade på att det i olika

bestämmelser i brottsbalken finns straffsanktionerat

skydd mot vissa obehöriga intrång samt att

rättsinnehavare till fast egendom även då

straffansvar inte ifrågakommer kan åtnjuta

rättsordningens skydd. Som exempel på det sistnämnda

nämndes bl.a. rätten att erhålla skadestånd. Hur

långtgående rättigheter markägaren kan anses ha att

utestänga andra från marken ansåg han emellertid i

viss mån oklar. Justitieombudsmannen anförde vidare

att konflikterna i grunden ofta avser

privaträttsliga frågor, varför det inte tillkommer

polisen att pröva det rättmätiga i t.ex. en

markägares vägran att tillåta viss aktivitet eller

att lämna biträde åt parter vid tvister av detta

slag.

Enligt bostadsutskottets mening talar starka skäl

för att huvudprincipen bör vara den att var och en i

förhållande till fastighetsägaren skall ha rätt att

begagna offentliga platser för debatt,

opinionsbildning, offentliga samtal,

flygbladsutdelning m.m. Mot den tecknade bakgrunden

har fastighetsägares inställning till dessa

aktiviteter i dag för stor betydelse.

Införandet av en ordning av det slag som utskottet

förespråkar förutsätter mer ingående analyser och

överväganden. Den inskränkning av äganderätten som

ordningen skulle innebära synes i allmänhet inte

vara av någon egentlig betydelse. Frågan förtjänar

ändock en närmare analys. En annan uppgift är att

närmare precisera vilka aktiviteter som bör omfattas

av huvudprincipen. Vidare bör analyseras huruvida

ordningslagens definition av offentlig plats, som

inte bara inbegriper vissa områden som i detaljplan

redovisas som allmän plats, är den mest lämpliga för

en bestämning av de områden för vilka huvudprincipen

bör gälla.

Det bör ankomma på regeringen att särskilt

överväga de frågor som utskottet nu har pekat på och

ta ställning till hur avvägningen mellan de olika

intressen som gör sig gällande bör göras. Regeringen

bör därefter tillsammans med en redovisning av dessa

överväganden återkomma till riksdagen med de

lagförslag m.m. som kan krävas.

Riksdagen bör med anledning av motionerna

2001/02:Bo228 (s) och 2001/02:Bo249 (s) som sin

mening ge regeringen till känna vad utskottet ovan

anfört om rätten att använda offentlig plats.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Övergripande krav på planering (punkt 1)

av Ulla-Britt Hagström (kd), Annelie Enochson

(kd), Rigmor Stenmark (c) och Helena Hillar

Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:A212 yrkande 13,

2001/02:Bo244 yrkande 17 och 2001/02:MJ341 yrkande

8.

Ställningstagande

Samhällsplaneringen har traditionellt utgått från

ett perspektiv som kan te sig naturligt för en

frisk, medelålders man men som inte tillräckligt tar

hänsyn till de behov som finns hos majoriteten av

befolkningen. Det är därför nödvändigt att påverka

alla delar i samhällsplaneringen, och då inte minst

den fysiska planeringen, så att ett

jämställdhetsperspektiv blir utgångspunkten. Vi

syftar här på de behov som bl.a. kvinnor, barn,

äldre och handikappade ställer på utformningen av

bebyggelsen och utemiljön. Dessa frågor tas upp i de

aktuella motionerna (kd) och (c).

Den fysiska planeringen av vår miljö skall

självklart vara könsneutral, men det är vår

förvissning att om kvinnor i större utsträckning

fick ett inflytande i planeringsfrågor skulle

resultatet bli bättre för befolkningen som helhet.

Många kvinnor har ett vardagsliv som gör att de är

mer beroende än män av hur bebyggelse, trafik o.d.

utformas och lokaliseras. Enligt vår mening är det

därför viktigt att i all planering beakta

kvinnoperspektivet. Att anlägga ett kvinnoperspektiv

på den fysiska planeringen kan exempelvis handla om

att se till att det finns belysning i parker och

parkeringshus eller att bebyggelsen utformas så att

den fungerar i alla vardagssituationer. Särskilt

frågan om en trygg och säker närmiljö är en

utgångspunkt som starkt måste lyftas fram i allt

planeringsarbete.

I en planering med jämställdhet som ledstjärna

skall barn och ungdomar ha en självklar plats i den

fysiska planeringen och i den byggda miljön.

Jämställdhetskravet innebär också att de äldres och

de funktionshindrades situation skall beaktas.

Tillgänglighetsaspekten måste särskilt uppmärksammas

i varje planärende. Riksdagens beslut om ökade krav

på tillgänglighet måste kontinuerligt följas upp.

Utskottet behandlar under den aktuella rubriken

även en motion om åkermarkens betydelse. Vi

instämmer i vad som anförs i motion 2001/02:MJ341

(c) om att skyddet för värdefull åkermark måste

uppmärksammas särskilt i kommunernas

översiktsplanering.

Regeringen bör enligt vår mening ta initiativ till

att samhällsplaneringen utformas utifrån ett

jämställdhetsperspektiv. Vi föreslår att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad vi

framfört i denna fråga. Våra förslag lämnas med

anledning av motionerna 2001/02:A212 (c) yrkande 13,

2001/02:Bo244 (kd) yrkande 17 och 2001/02:MJ341 (c)

yrkande 8.

2. Barns inflytande (punkt 2)

av Owe Hellberg (v), Sten Lundström (v), Rigmor

Stenmark (c), Yvonne Ångström (fp) och Helena

Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:Bo244 yrkande 16,

2001/02:Bo256 yrkande 1 och 2001/02:K284 yrkande 15.

Ställningstagande

I FN:s barnkonvention slås fast att barnens bästa

alltid skall komma i första rummet och att barnet

har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som

berör det. I barnkonventionen står det vidare att

det barn som är i stånd att bilda egna åsikter skall

tillmätas betydelse i förhållande till ålder och

mognad. Konventionen säger med andra ord att den

fysiska planeringen skall ske i samråd med barnen,

inte för barnen.

Planeringen av både byggnader och utemiljö måste

ske mycket mer utifrån ett ”enmetersperspektiv”,

dvs. med utgångspunkt från hur barn uppfattar och

använder miljön. Barnens säkerhet måste också

tillmätas större vikt i den fysiska planeringen och

i utformningen av bostäderna. Olika undersökningar

visar att många barn och ungdomar i dag känner sig

otrygga i miljön i närheten av hemmet. Detta gäller

särskilt under vägen till och från skolan.

Vid planering av nya stadsdelar, upprustning av

äldre bostadsområden samt vid sanering av städernas

inre delar är det viktigt att lekens betydelse

beaktas. I dag finns det mycket kunskap om lek och

stadsplanering som inte tas till vara. Barnens rätt

till en trygg och fri utemiljö måste vara en

grundpelare i samhällsbyggandet. Unga måste ges

möjlighet att förflytta sig på egen hand mellan

fritidsaktiviteter, skola och hem.

I målen för den svenska bostadspolitiken betonas

vikten av att främja en god uppväxt för barn och

ungdom. Detta har dock dålig förankring i den

svenska lagstiftningen. Däremot finns det på andra

håll exempel på hur man kan bevaka barns intressen.

I Norge har man fastställt rikspolitiska riktlinjer

som säger att kommunerna skall lägga upp

planeringsarbetet så att barns och ungdomars

synpunkter kommer fram. En följd av detta är att

staten ålagt en ansvarig tjänsteman att ta till vara

barnens intresse i dessa frågor. Sverige bör

naturligtvis följa detta exempel.

I en socialt hållbar stad skall rumslig

segregation motverkas genom blandade

upplåtelseformer och bebyggelsetyper så att barn med

olika social bakgrund ges förutsättningar att

träffas. Bra samhällsbyggande skall låta barn och

ungdomar vara med och påverka sin livssituation

utifrån sitt tänkande och sina erfarenheter.

Regeringen bör lämna förslag till nationella

riktlinjer för barns deltagande och rättigheter i

samhällsplaneringen.

Vad som ovan anförts om barns och ungdomars

medverkan och inflytande i samhällsplaneringen bör

ges regeringen till känna. Vårt förslag lämnas med

anledning av vad som anförs i motionerna

2001/02:Bo244 (kd) yrkande 16, 2001/02:Bo256 (v)

yrkande 1 och 2001/02:K284 (c) yrkande 15.

3. Barns inflytande (punkt 2)

av Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:Bo244 yrkande 16 samt

avslår motionerna 2001/02:Bo256 yrkande 1 och

2001/02:K284 yrkande 15.

Ställningstagande

All planering bör bedrivas med kravet på

jämställdhet som ledstjärna. I en sådan strategi bör

barnens och ungdomarnas perspektiv på utformningen

av den byggda miljön inta en självklar plats.

Planeringen måste i betydligt större utsträckning än

i dag bedrivas utifrån ett ”enmetersperspektiv”. Det

innebär att den byggda miljön måste utformas med

utgångspunkt från barnens villkor och hur barn

uppfattar sin omgivning. Denna utgångspunkt skall

givetvis inte endast tillämpas på de miljöer som är

särskilt avsedda för barn, som skolgårdar och

lekplatser, utan även på bostadsområden, gaturummet

och offentliga platser i övrigt. Hela samhället

skall i största möjliga utsträckning fungera för

alla, oavsett ålder, kön och handikapp.

I FN:s konvention om barnens rättigheter står det

att barnens bästa skall komma i främsta rummet vid

alla åtgärder som rör barn. Det står vidare att det

barn som är i stånd att bilda egna åsikter skall

tillmätas betydelse i förhållande till ålder och

mognad. Konventionen säger med andra ord att olika

ställningstaganden skall ske i samråd med barnen,

inte för barnen. Detta synsätt bör också få

genomslag i kommunernas fysiska planering. Goda

exempel från kommuner som tillämpar denna princip

bör tas fram och ges spridning.

Vi anser att det bör ankomma på regeringen att ta

de initiativ som kan behövas för att för att öka

barnens delaktighet i utformningen av vår gemensamma

miljö.

Riksdagen bör med anledning av motion

2001/02:Bo244 (kd) yrkande 16 som sin mening ge

regeringen till känna vad vi framfört om behovet av

ett barnperspektiv i samhällsplaneringen.

4. Regionala frågor (punkt 3)

av Ulla-Britt Hagström (kd), Annelie Enochson

(kd), Rigmor Stenmark (c) och Yvonne Ångström

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Bo244 yrkande 10 och avslår

motion 2001/02:Bo297.

Ställningstagande

Vi har under de senaste åren kunnat konstatera en

allt större befolkningsström från landsbygden till

städerna. Avfolkningsområdena blir allt större, och

i dag lever 55 % av befolkningen i kommuner med

bostadsöverskott, överdimensionerad infrastruktur

och ödsliga torg. Sedan år 1995 har 208 av Sveriges

289 kommuner fått minskad befolkning. Denna

utveckling ställer stora och utmanande krav på

planerarkompetensen i dessa kommuner. Det gäller att

anpassa sig till en situation med vikande

befolkningsunderlag, men samtidigt skapa

förutsättningar för en vidareutveckling av kommunen

med nya visioner.

Det är nödvändigt att på alla områden söka

motverka den regionala klyvningen av landet i en

överhettad del och en del som kämpar för sin

överlevnad. Inte minst i delar av Norrland måste

förutsättningarna för en positiv samhällsutveckling

förbättras. I detta sammanhang kan även de

instrument som den fysiska planeringen ställer till

vårt förfogande ha en avgörande betydelse. En bättre

anpassning av planeringens förutsättningar till

behoven i varje region kan aktivt bidra till det

självklara målet att hela Sverige skall leva.

Andra områden som särskilt bör uppmärksammas är

våra skärgårdar, där man under några korta

sommarmånader har en stor befolkning av sommargäster

och turister medan man övriga delen av året har

tomma hus, ödsliga vägar och brist på

serviceinrättningar. Förutsättningarna att köpa

bostäder behöver förbättras för den helårsboende

befolkningen så att kvarboendet och inflyttningen

stimuleras. Därmed underlättas också möjligheterna

för kommunerna att upprätthålla service och

arbetstillfällen i de traditionella

samhällskärnorna.

Våra tillväxtområden har ett omvänt problem med

bostadsbrist, överhettad infrastruktur, brist på

tysta områden och bebyggelsebar mark. Här måste

andra åtgärder till för att ge kommunerna incitament

till att öka sitt bostadsbyggande. Boendepolitiken i

Sverige kan inte längre utformas lika över hela

landet.

De skilda förutsättningar för samhällplaneringen

som råder i olika delar av landet måste komma till

uttryck också i den lagstiftning som sätter upp

ramarna för planeringen. Vi anser därför att

regeringen bör utreda hur denna lagstiftning i

större utsträckning kan ta hänsyn till regionala

skillnader och behov.

Vad vi nu anfört med anledning av motion

2001/02:Bo244 (kd) yrkande 10 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

5. Regionala frågor (punkt 3)

av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Bo297 och avslår motion

2001/02:Bo244 yrkande 10.

Ställningstagande

Det finns i dag inget användbart planinstitut för

utveckling och exploatering som omfattar flera

kommuner och regioner. Bostäder planeras lokalt i de

enskilda kommunerna, vägar planeras av Vägverket och

järnvägar av Banverket. Fördelningen av

högskoleplatser bestäms av staten och placeringen av

sjukhus av landstingen. De sektorsövergripande

aspekterna saknar ofta belysning vid planering av

infrastruktur och bostadsbyggande.

Det bör utvecklas ett planeringsinstrument för

infrastruktur- och bebyggelseutveckling på regional

nivå. Detta skall möjliggöra för flera samhällsorgan

att analysera, samordna och utveckla övergripande

strategier för utbyggnaden av infrastruktur och

bostäder där parterna har gemensamma intressen.

Avsikten med regional samhällsplanering är i första

hand att öka kunskapen och förståelsen för de

samband som finns i en region med gemensam arbets-

och bostadsmarknad. Utöver detta bör det finnas

möjligheter att på regional nivå påskynda en för

regionen gynnsam utveckling vad gäller

bostadsbyggande och infrastruktur.

Regional samhällsplanering har sin motsvarighet i

uppbyggnaden av dagens moderna samhälle. Med

informationsteknik och bra kollektivtrafik skapas

förutsättningar för människor att bo, arbeta och

bedriva fritidsaktiviteter inom ett betydligt större

område än vad som var möjligt för några få årtionden

sedan. En förutsättning för att utveckla dessa

möjligheter är att en övergripande samordning mellan

flera kommuner och samhällsorgan kommer till stånd.

Områden som skulle kunna bli aktuella att behandla i

det nya planinstrumentet är t.ex. hälso- och

sjukvård, transporter, näringsliv, bostadsbyggande,

utbildning, miljö, kulturmiljö, kultur och

arbetsmarknad.

Regional samhällsplanering kan också skapa goda

förutsättningar för att uppnå nationella mål vad

gäller t.ex. ekologisk hållbarhet, effektiva

transporter, kulturmiljö och bostadsbyggande. Stora

vinster skulle kunna göras om man samordnade

bostadsbyggandet för studenter i de regioner som

tilldelats ett ökat antal högskoleplatser. Det

skulle även innebära ökade möjligheter att undvika

mål- och intressekonflikter, t.ex. när det gäller

hur kommuner planerar för extern handel.

Sammanfattningsvis kan inrättandet av ett

instrument för regional samhällsplanering skapa

förutsättningar för en väl fungerande arbets- och

bostadsmarknad, effektiv infrastruktur och regional

utveckling. Regeringen bör därför utreda de närmare

förutsättningarna och formerna för ett sådant

planinstrument och därefter presentera ett förslag

för riksdagen.

Det vi ovan anfört om ett nytt planinstrument för

regional samhällsplanering bör riksdagen med

anledning av motion 2001/02:Bo297 (v) som sin mening

ge regeringen till känna.

6. Planering för en tyst miljö (punkt 5)

av Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Bo244 yrkande 8 och avslår

motionerna 2001/02:Bo217 yrkandena 1–4 och 6 samt

2001/02:

So276 yrkande 2.

Ställningstagande

Människor behöver stillhet och tystnad. Tystnad

utomhus i anslutning till städer är på väg att bli

en bristvara i vårt land och är det redan nu på

kontinenten. Längs våra kuster, där lågfrekvent

buller från vindkraftverk kan lägga en ”bullermatta”

över stora områden, och i fjällvärlden, med bl.a.

oreglerad skotertrafik, börjar behovet av att bevara

tystnaden att bli akut.

Det finns lagstöd för att bevara tysta områden. I

3 kap. 2 § miljöbalken står: ”Stora mark- och

vattenområden som inte alls eller endast obetydligt

är påverkade av exploateringsföretag eller andra

ingrepp i miljön skall så långt som möjligt skyddas

mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas

karaktär.” Vidare står det i 3 kap. 6 § miljöbalken:

”Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av

tätorter skall särskilt beaktas.”

Människor behöver stillhet och naturupplevelser,

inte minst när tillvaron blir alltmer stressad och

fragmenterad. ”Tysta zoner” är en värdefull resurs

även ur fritids-, kultur- och turismsynpunkt. Att

höra bäckens porlande, vågornas kluckande mot

stranden och fågelkvitter utan ackompanjemang av ett

obestämt brus är ett bra exempel på livskvalitet och

en väsentlig del av hur vi upplever naturen. En

”tyst zon” behöver emellertid inte bara vara ett

naturområde, det kan även vara stadsdelar som är

relativt ostörda av utomhusbuller och där man håller

efter inomhusbuller från obalanserade fläktar,

värmepumpar m.m.

Det bör vara lika självklart att inventera ostörda

områden som natur- och kulturintressen och att

markera dessa i kommunens översiktsplaner.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framfört. Vårt

förslag lämnas med anledning av motion 2001/02:Bo244

(kd) yrkande 8. Det anförda får även anses innebära

att motionerna 2001/02:Bo217 (mp) och 2001/02:So276

(c) yrkande 2 till viss del få anses vara

tillgodosedda.

7. Planering för en tyst miljö (punkt 5)

av Rigmor Stenmark (c) och Helena Hillar

Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Bo217 yrkandena 1–4 och 6

och avslår motionerna 2001/02:Bo244 yrkande 8 samt

2001/02:

So276 yrkande 2.

Ställningstagande

Buller har blivit ett omfattande miljöproblem. I vår

dagliga miljö har vi hela tiden olika ljud omkring

oss. Bakgrundsbullret från en ökande trafik är

ständigt närvarande. I tätorterna märks bullret till

slut inte på grund av att man vänjer sig. Samtidigt

finns det där konstant och framkallar olustkänslor

som inte kan identifieras.

Tystnaden har med åren blivit allt svårare att

fånga och är i dag i högsta grad utrotningshotad. I

hemmen och på arbetsplatser ger elektriska apparater

och olika fläktsystem oupphörligt ljud ifrån sig. I

skol- och daghemsmiljö är ljudnivån alltid hög, och

för både barnen och de anställda är detta en källa

till trötthet. För att uppnå fullständig tystnad

behöver man komma långt ut i ödemarken.

Vi människor påverkas även av låga ljudnivåer.

Efter en tid kan en tillvänjning ske och man glömmer

ljudet, men forskning har visat att kroppen ändå

påverkas. Vi får svårt att koncentrera oss, drabbas

av huvudvärk och känner oss trötta. Buller kan också

vara farligt, både kraftigt buller och monotont

malande, och kan orsaka besvär, exempelvis pip i

öronen som uppstår efter en konsert.

Vi behöver bygga ett tystare samhälle så att

buller inte sänker livskvaliteten. Ett viktigt

verktyg för att bekämpa buller vore gränsvärden för

bullernivåer på arbetsplatser och ute i samhället.

Vidare skulle en utredning som klarlägger behovet av

bullerfria miljöer i samhället och framför allt på

arbetsplatser kunna medverka till att skapa utrymmen

där buller och bakgrundsljud minimeras. För att

komma till rätta med en del buller skulle också krav

kunna ställas vid upphandling på att produkterna

håller en låg ljudnivå. De riktlinjer som i dag

finns för buller i urbana miljöer är alltför högt

satta. Forskning visar att en rimlig gräns borde

ligga på 40 dB i stället för dagens 55 dB.

Det vi ovan anfört om behovet av miljöer som är

bullerfria och olika åtgärder för att uppnå detta

mål bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. Vårt förslag läggs fram med anledning av

motion 2001/02:Bo217 (mp) men innebär också att

motionerna 2001/02:Bo244 (kd) yrkande 8 och

2001/02:So276 (c) till väsentliga delar får anses

vara tillgodosedda.

8. Brottsförebyggande planering (punkt 6)

av Ulla-Britt Hagström (kd), Annelie Enochson

(kd) och Rigmor Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:Bo243 yrkandena 3 och

4, 2001/02:Bo325 yrkande 24, 2001/02:Ju237 yrkande

19, 2001/02:Ju389 yrkande 6 samt 2001/02:So613

yrkande 15.

Ställningstagande

En grundläggande förutsättning för att människor

skall kunna känna livskvalitet är att de har en

trygg boendemiljö. Sverige har traditionellt

uppfattats som ett tryggt land. Tyvärr har

utvecklingen under de senaste åren visat att denna

uppfattning inte har fog för sig i delar av vårt

land. Många människor, särskilt kvinnor och unga,

känner i dag också oro eller rädsla i sin

boendemiljö. Det är nu dags att vidta åtgärder på en

rad områden för att åstadkomma ett effektivt,

långsiktigt och uthålligt brottsförebyggande arbete.

Som en del i detta arbete bör det ingå att vidta

åtgärder i kommunernas planering och i

bebyggelseutformningen med syftet att förebygga

brott. I flera motioner – (kd) och (c) – läggs fram

förslag med denna inriktning.

Ett viktigt steg på vägen mot tryggare

boendemiljöer är att vidta åtgärder i de sterila,

storskaliga och anonyma bostadsmiljöer som fungerar

som en katalysator för vandalism och skadegörelse i

alla former. Hus, portar, gårdar och

parkeringsplatser behöver bli ordentligt upplysta.

Tvättstugor måste göras säkrare och källardörrar

förstärkas. Parkeringshus och stora garage kan göras

lättare att överblicka om de delas in i mindre

enheter. Övervakning med kameror kan ibland vara ett

sätt att öka tryggheten. Vi är övertygade om att det

går att skapa ökad trygghet i bostadsområdena om man

planerar varma och välkomnande miljöer. Det går

också att göra oerhört mycket för att göra anonyma,

sterila gårdar och gator levande och trygga.

Kartläggnings- och målformuleringsarbetet måste

göras i samverkan med dem som är berörda: invånarna,

det lokala föreningslivet samt företrädare för

offentlig och kommersiell verksamhet i det aktuella

området. Ett första steg kan vara att lyssna på vad

kvinnorna och ungdomarna har att säga om var och när

de känner sig otrygga. Det är viktigt att de boende

själva får möjlighet att föreslå förändringar och

medverka i genomförandet.

Vi anser att brottsförebyggande aspekter alltid

bör tas med i såväl planeringen av bostadsområden

som i samhällsplanering i övrigt. Kommunerna bör

upprätta en brottsförebyggande policy som framgår av

översiktsplanen. En sådan policy kan innehålla

principiella ställningstaganden om hur stadens

struktur bör utvecklas för att motverka brott, hur

stadskärnan skall utvecklas och idéer om hur

bostäder, arbetsplatser och handel kan blandas i

bebyggelsemiljön. En översyn av PBL bör göras i

syfte att underlätta införandet av en

brottsförebyggande policy i kommunernas

översiktsplaner.

Det finns vidare ett behov av att utarbeta

konkreta handledningar och riktlinjer som stöd för

kommunernas arbete med att introducera de

brottsförebyggande utgångspunkterna för allt

planeringsarbete. Boverket har tidigare presenterat

en rapport – Brott, bebyggelse och planering. Verket

bör ges i uppdrag att utveckla de tankar som förs

fram i denna rapport och utarbeta tydliga riktlinjer

för bebyggelseinriktade hinder mot brott.

Det vi ovan föreslagit om brottsförebyggande

planering bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna. Vårt förslag lämnas med anledning av

motionerna 2001/02:Bo243 (kd) yrkandena 3 och 4,

2001/02:Bo325 (c) yrkande 24, 2001/02:Ju237 (c)

yrkande 19, 2001/02:Ju389 (kd) yrkande 6 samt

2001/02:So613 (kd) yrkande 15.

9. Planering vid översvämningsrisk (punkt 7)

av Ulla-Britt Hagström (kd), Annelie Enochson

(kd), Rigmor Stenmark (c), Yvonne Ångström (fp)

och Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:Bo244 yrkande 3 och

2001/02:Bo282.

Ställningstagande

Sverige drabbades både under 2000 och 2001 av

kraftiga översvämningar i vissa delar av landet. De

berörda kommunerna drabbades därmed av stora och

oförutsedda kostnader. I många fall är det fråga om

mindre inlandskommuner med redan ansträngd ekonomi,

sviktande befolkningsunderlag och svag

arbetsmarknad. Även enskilda personer har drabbats

hårt, då vanliga försäkringar normalt inte täcker

skador av denna typ. Förutom materiella skador på

byggnader har förorenade brunnar rapporterats från

många håll.

Boverket har i sin rapport Översvämningsfrågor i

översiktsplaneringen påtalat vikten av att använda

den fysiska planeringen som ett redskap för att

hantera översvämningsriskerna. Enligt 4 kap. PBL är

risken för översvämning en sådan riskfaktor som

skall markeras i översiktsplanen. Det kan dock

konstateras att det i många fall finns ett glapp

mellan PBL-systemets möjligheter och hur frågorna

hittills har hanterats i den praktiska planeringen.

Det finns därför skäl att noggrant se över

kommunernas hantering av dessa frågor.

Boverket redovisar i sin rapport vissa förslag om

hur översvämningsrisken bättre skall kunna beaktas i

den fysiska planeringen. Detta kan ske bl.a. genom

att låta räddningstjänstplanen utgöra ett av

underlagen för översiktsplaneringen och genom att

regelmässigt låta räddningstjänsten ingå i

remisskretsen för översiktsplanen.

Vi föreslår mot denna bakgrund att regeringen i

enlighet med förslaget i motion 2001/02:Bo244 (kd)

yrkande 3 bör utreda förutsättningarna för att i den

fysiska planeringen bättre kunna hantera

översvämningsfrågor. Detta bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna. Det anförda innebär

även att förslaget i motion 2001/02:Bo282 (s) får

anses vara tillgodosett.

10. Handelsändamålet i detaljplan (punkt 8)

av Knut Billing (m), Inga Berggren (m), Yvonne

Ångström (fp), Ewa Thalén Finné (m) och Sten

Andersson (-).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:Bo9 yrkande 2,

2001/02:Bo207, 2001/02:Bo213 yrkandena 1 och 2,

2001/02:Bo216 yrkande 7, 2001/02:Bo234 samt

2001/02:N267 yrkande 22.

Ställningstagande

Detaljhandeln har alltsedan 1970-talet flyttats ut

till tätorternas ytterområden. Skälen har varit

bostadsbyggandets lokalisering, kraven på

framkomlighet, mark- och fastighetspriserna samt

parkeringsmöjligheterna. Denna

strukturrationalisering har dock inte försämrat

hushållens tillgänglighet till dagligvaror på något

påtagligt sätt.

Under den borgerliga regeringsperioden ändrades

lagstiftningen så att det inte längre blev möjligt

att reglera handelsändamålet genom att särskilja

partihandel och detaljhandel eller genom att inom

ändamålet detaljhandel särskilja handel med

livsmedel från annan handel. Den möjlighet till

reglering av handelsändamålet i detaljplan som den

nuvarande regeringen på nytt införde år 1997 är

enligt vår mening bara ett av många exempel på en

regleringsiver som gagnar de styrande på bekostnad

av den vanlige medborgaren. Den nuvarande

regleringen av handelsändamålet i detaljplan leder

till försämrad konkurrens och därmed till högre

priser för konsumenten. Denna bild har nyligen

bekräftats i Konkurrensverkets rapport Kan

kommunerna pressa matpriserna? I rapporten

konstateras att matpriserna i Sverige ligger

väsentligt över EU-genomsnittet och att en av

orsakerna är de bristande hänsyn som tas till

konsument- och konkurrensintresset i kommunernas

planering.

Vikten av att slå vakt om goda förutsättningar för

en sund konkurrens var ett av huvudskälen till att

fyrpartiregeringen tog bort regleringen av

handelsändamålet i detaljplan. De argument som

brukar framföras av regleringsförespråkarna är att

en reglering skulle kunna bidra till bättre

tillgänglighet till dagligvaror för den enskilde. Vi

menar att detta är ett felaktigt synsätt.

Visserligen kan man konstatera att det pågår en

förändring inom dagligvaruhandeln och övrig

detaljhandel, men denna beror på en rad faktorer i

samhällsutvecklingen. Att externa etableringar inom

detaljhandeln på något påtagligt sätt skulle ha

försämrat hushållens tillgänglighet till dagligvaror

går inte att påvisa. Det bör också erinras om att

förändringarna i handelsutbudet till stor del beror

på konsumenternas prioriteringar och intresse av

lägre priser.

Vi anser med hänvisning till det anförda att

bestämmelserna i PBL som möjliggör en reglering av

handelsändamålet i detaljplan snarast bör tas bort.

Detta bör riksdagen som sin mening tillkännage för

regeringen som sin mening med anledning av

motionerna 2001/02:Bo9 (fp) yrkande 2, 2001/02:

Bo207 (m), 2001/02:Bo213 (m) yrkandena 1 och 2,

2001/02:Bo216 (m) yrkande 7, 2001/02:Bo234 (m) samt

2001/02:N267 (fp) yrkande 22.

11. Externa köpcentrum (punkt 9, motiveringen)

av Knut Billing (m), Inga Berggren (m), Yvonne

Ångström (fp), Ewa Thalén Finné (m) och Sten

Andersson (-).

Ställningstagande

Utskottet behandlar i detta avsnitt ett antal

motionsyrkanden med inriktningen att en mer

omfattande reglering av handelsutvecklingen bör

komma till stånd och att etableringen av externa

köpcentrum tills vidare helt skall stoppas. Vi

avvisar givetvis förslag med denna inriktning. Vad

Sverige behöver är mer konkurrens och lägre priser,

inte mer regleringar och pekpinnar om var stat och

kommun tycker att vi skall handla våra varor.

Regeringen har aviserat sin avsikt att se över PBL

med avseende på etableringen av externa köpcentrum.

Vi motsätter oss inte att frågor om

handelsutvecklingen i olika avseenden blir föremål

för analys. Utgångspunkten för en sådan analys måste

emellertid vara konsument- och konkurrensintresset

och vad som kan göras för att priserna på den

svenska marknaden skall kunna sänkas. Någon översyn

med syfte att ytterligare öka regleringen av

handelsutvecklingen bör inte komma till stånd.

Vi anser att riksdagen bör avslå motionerna

2001/02:Bo244 (kd) yrkande 4 och 2001/02:Bo300 (mp).

12. Externa köpcentrum (punkt 9)

av Ulla-Britt Hagström (kd), Annelie Enochson

(kd) och Rigmor Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Bo244 yrkande 4 och avslår

motion 2001/02:Bo300.

Ställningstagande

Vid all planering med stöd av PBL bör en avvägning

göras mellan olika intressen med inriktningen att

skapa ett hållbart samhälle. Här inbegrips förutom

ekologiska även ekonomiska, sociala och kulturella

aspekter av samhällsutvecklingen. Denna inriktning

bör givetvis även gälla vid planering för handel.

Kommunerna har genom PBL ett instrument för en

effektiv och långsiktig planering av

handelsutvecklingen. Det är emellertid nödvändigt

att kommunerna baserar sin planering på ett

tillräckligt brett kunskapsunderlag där alla

intressen som är relevanta i sammanhanget kan

beaktas. Med utgångspunkt från ett sådant

kunskapsunderlag bör kommunerna utarbeta en

handelspolicy över hur man vill att kommunens handel

skall utvecklas. Denna handelspolicy kan utarbetas

parallellt med översiktsplanearbetet och antas av

fullmäktige en gång per mandatperiod.

Ett beslut om en eventuell etablering av en

stormarknad eller av annan form av extern handel bör

föregås av ett detaljplanearbete där frågor om

miljöhänsyn, estetik, kulturarv, trygghet, trivsel,

hälsa, närhet m.m. kan beaktas. Dessa allmänna

intressen skall vägas mot enskilda intressen som

etableringsintressen och intresset av fri

konkurrens. Det är också viktigt att väga in dessa

olika aspekter i en konsekvensanalys.

När det gäller etablering av extern handel bör

särskild vikt läggas vid hur ”tidrika” respektive

”tidfattiga” människor påverkas av etableringen.

Eftersom ”tidrika” människor oftast är ekonomiskt

svaga medan ”tidfattiga” människor oftast är

ekonomiskt starka, måste bägge dessa aspekter vägas

in. De ”tidrika” människorna har kanske ingen bil

för att ta sig till stormarknaden medan de

”tidfattiga” oftast har bil och vill att deras

handlande skall ske snabbt och effektivt. Det är

viktigt att i en konsekvensanalys belysa hur en

handelsetablering påverkar dessa grupper.

I detta sammanhang bör erinras om länsstyrelsens

ansvar att bevaka att användningen av mark- och

vattenområden som angår flera kommuner har

samordnats på ett lämpligt sätt (12 kap. PBL).

Kommunerna skall inte kunna spelas ut mot varandra i

samband med planer på en stormarknadsetablering.

Det är inte rimligt att rädslan för att gå miste om

arbetstillfällen blir styrande för kommunens beslut

om att tillåta en etablering av extern handel. Det

är inte heller rimligt att släppa fram etableringar

som drabbar en annan kommuns centralort på ett

negativt sätt.

Även om respektive kommun bör ha ett stort

inflytande över handelsetableringar inom den egna

kommunen bör det påpekas att kommunernas planering i

dessa frågor inte bör göras mer detaljerad än vad

som är nödvändigt. Det kan inte anses vara en

kommunal uppgift att med stöd av PBL ta ställning i

frågor om vem som skall få bedriva handel, den

enskilde handlarens affärsidé osv. Bestämmelser som

närmare reglerar inriktningen av handeln får enligt

PBL endast meddelas om det finns skäl av betydande

vikt. Kommunernas möjlighet att korrekt tillämpa

denna bestämmelse ökar givetvis ju bättre kännedom

som kommunen har om handelns villkor och

konsekvenserna av olika beslut. Det är därför

angeläget att de långsiktiga besluten utgår från en

redovisad handelspolicy.

Vi anser sammanfattningsvis att det är angeläget

att förstärka kommunernas mandat att utöva sitt

planeringsansvar. Ett led i ett sådant arbete är att

verka för mer omfattande konsekvensanalyser och

införandet av en handelspolicy.

Det vi ovan anfört med anledning av motion

2001/02:Bo244 (kd) yrkande 4 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna. Vi avstyrker

däremot motion 2001/02:300 (mp) som har en till

stora delar annan inriktning.

13. Externa köpcentrum (punkt 9)

av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Bo300 yrkandena 2–5 samt

avslår motionerna 2001/02:Bo244 yrkande 4 och

2001/02:Bo300 yrkande 1.

Ställningstagande

Den nu pågående snabba utbyggnaden av stormarknader

och externa köpcentrum innebär samtidigt att den

bostadsorienterade handeln utarmas. Utvecklingen

leder också till ett samhälle där bilberoendet ökar

kraftigt. En sådan utveckling bör motverkas både av

miljöskäl och av sociala skäl. Hushåll utan bil,

ofta äldre och ekonomiskt svaga grupper, skall inte

behöva bli lidande av handelns omstrukturering.

Regeringen har aviserat sin avsikt att se över PBL

med avseende på frågor om externa köpcentrum. Vi

anser mot bakgrund av den nu pågående utvecklingen

att ett moratorium för nya externa köpcentrum

snarast bör införas. Detta ger tillfälle att se över

gällande lagstiftning och förstärka kommunernas

möjlighet att styra utvecklingen så att hänsyn kan

tas till hela befolkningens behov och önskemål. Det

behöver också utarbetas en policy vad gäller

utbyggnaden av externa köpcentrum både på nationell

och kommunal nivå. Länsstyrelsernas roll behöver

förstärkas så att olika kommuners intressen bättre

kan vägas mot varandra och samordnas.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi nu framfört. Vårt

förslag lämnas med anledning av motion 2001/02:Bo300

(mp) yrkandena 2–4. Förslaget i yrkande 1 i samma

motion om en vetorätt för kommuner mot etableringar

i grannkommunen avstyrks emellertid. Vad vi anfört

om behovet av en handelspolicy innebär att även

motion 2001/02: Bo244 (kd) yrkande 4 får anses vara

tillgodosedd.

14. Externa köpcentrum (punkt 9)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Bo300 samt avslår motion

2001/02:Bo244 yrkande 4.

Ställningstagande

I Sverige byggs fler externa köpcentrum och

stormarknader än i övriga Norden och inom de flesta

andra EU-länder. Samtidigt sker en omfattande

nedläggning av den lokala handeln i bostadsområdena.

Denna utveckling ger sidoeffekter som innebär ökat

bilberoende och som utestänger människor utan bil

från att besöka handeln. Utbyggnaden av den externa

handeln innebär också att koldioxidutsläppen ökar

eftersom själva förutsättningen för etableringarna

är en ökad bilanvändning. Trots att denna utveckling

pågått en längre tid saknas det en nationell

strategi för hur handelns omstrukturering skall

hanteras.

PBL innebär att en kommun själv bestämmer hur mark

och vatten skall användas inom kommunens gränser.

Det är emellertid nödvändigt att kommunerna baserar

sina ställningstaganden på en helhetssyn på

kommunens utveckling. I dag saknas en sådan

helhetssyn i många kommuner. Det pågår nu en

samhällsutveckling som innebär att boendet helt

separeras från handeln. De strategiska besluten i

denna utveckling tas i många fall av privata

exploatörer enligt amerikansk modell. Kommunerna

spelas ut mot varandra och vågar inte säga nej till

en handelsetablering av rädsla för att mista

värdefulla arbetstillfällen. Trots kraven på

konsekvensanalyser i översiktsplaner och på

miljökonsekvensbeskrivningar i detaljplan verkar det

som om kommunpolitiker har svårt att inse de

sammantagna effekterna av att släppa fram mer extern

handel.

Vid planering är kommunen skyldig att ta hänsyn

till förhållanden i grannkommunerna. Länsstyrelsen

skall ingripa när den mellankommunala samordningen

inte har skett på ett lämpligt sätt. Det finns dock

många exempel på handelsetableringar som har

tillåtits trots de uppenbara negativa konsekvenserna

i grannkommunen. Det finns anledning att ifrågasätta

om dagens

reglering av de mellankommunala hänsynen vid

handelsetableringar är tillräcklig. Det har alltför

ofta visat sig att kommunens eget bästa väger tyngst

vid etablering av externa köpcentrum.

Länsstyrelserna bör därför genomföra en ingående

konsekvensanalys i samband med handelsetableringar

som berör flera kommuner. Det finns också skäl att

överväga införandet av en vetorätt i PBL för

grannkommuner.

I många länder i Europa finns det betydligt större

möjlighet än i Sverige att styra handelns

utveckling. Det finns exempelvis möjlighet att styra

handelns etablering till stadskärnorna och att

begränsa butiksstorleken. Det förekommer också

planer på ett tidsbegränsat stopp för

externetableringar. Jag anser att en sådan modell

bör prövas i Sverige för att ge tid för en ordentlig

genomlysning av konsekvenserna av den pågående

utvecklingen. Ett moratorium bör således införas vad

gäller nya externa köpcentrum och stormarknader.

Detta moratorium bör gälla tills vi i Sverige har

utarbetat och fastställt en tydlig policy vad gäller

externa köpcentrum och ställning hunnit tas till

förslag om en förstärkt lagstiftning.

Ett moratorium ger vidare utrymme för en nödvändig

samhällsdebatt om vilken utveckling vi vill ha och

om hur vi bäst skall kunna bevara det kulturarv som

utgör grunden för alla våra svenska städer. Våra

städer har traditionellt byggts efter en modell som

innebär att centrum utgör den naturliga mötesplatsen

för både inköp och kultur. De senaste årtiondenas

köpcentrumkoncept bygger emellertid på en annan typ

av samhällsbygge, den amerikanska modellen baserad

på separering av boende och handel.

Vad jag ovan anfört bör riksdagen med anledning av

motion 2001/02:

Bo330 (mp) som sin mening ge regeringen till känna.

Det innebär också att motion 2001/02:Bo244 (kd)

yrkande 4 i huvudsak får anses vara tillgodosedd.

15. Kommunala servicezoner (punkt 11)

av Knut Billing (m), Inga Berggren (m), Ewa

Thalén Finné (m) och Sten Andersson (-).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:Bo210 och 2001/02:Bo216

yrkande 13.

Ställningstagande

Rätten att få bygga och bo efter individuella

önskemål inskränks alltför ofta av

kommunpolitikernas möjlighet att avstå från att

detaljplanelägga områden. Detta medför att inga

bygglov kan beviljas, vilket är ett effektivt sätt

för kommunpolitikerna att styra var medborgarna

skall bygga och bo.

Många människor har önskemål om att bosätta sig i

t.ex. storstadskommunernas glesbygder. Motiveringen

för avslag på bygglovsansökningar i sådana områden

är att det blir för dyrt ur kommunalekonomisk

synvinkel att tillgodose önskemål om kommunal

service som t.ex. skola, skolskjutsar samt barn- och

äldreomsorg. Kommunerna framhåller också i många

fall att dyra lösningar med anslutning till

kommunala system för vatten och avlopp är

nödvändiga. Denna typ av frågor går emellertid ofta

att lösa med lokala, miljöanpassade system. Även när

det gäller övriga serviceområden går det

naturligtvis ofta att hitta lösningar som är bra för

både den enskilde medborgaren och kommunen. Dessa

lösningar får emellertid inte innebära en

inskränkning av lagreglerade rättigheter som rätten

till hemsjukvård, rätten att gå i skola m.m.

Ett sätt att lösa problemen och låta medborgarna

bygga och bo mer fritt är att man delar in kommunen

i servicezoner. Då har alla parter redan från början

klart för sig vad som gäller för kommunens

åtaganden, dvs. vad den enskilde kan få för service

i olika delar av kommunen. Förutsättningarna för att

införa möjligheten till kommunala beslut om

servicezoner enligt denna modell bör snarast

utredas. Vi anser att en sådan modell är förenlig

med den kommunala likställighetsprincipen. Alla vet

från början vad som gäller och alla har möjlighet

att fatta beslutet om bosättning utifrån de givna

förutsättningarna. Frågan om det krävs ändring i

kommunallagen, eller andra lagändringar, för

införande av en modell med kommunala servicezoner

bör ägnas särskild uppmärksamhet i en utredning.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening att en utredning om

kommunala servicezoner snarast bör tillsättas. Vårt

förslag lämnas med anledning av motionerna

2001/02:Bo210 (m) och 2001/02:Bo216 (m) yrkande 13.

16. Den statliga kontrollen av kommunala planer

(punkt 12)

av Knut Billing (m), Inga Berggren (m), Ewa

Thalén Finné (m) och Sten Andersson (-).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Bo216 yrkande 8.

Ställningstagande

Det har under senare år förekommit några fall där

Boverket och länsstyrelser har sagt nej till

etablering av stormarknader och därmed underkänt

detaljplaner antagna av kommunfullmäktige. Detta är

inte acceptabelt och ligger inte i konsumenternas

intresse. Enligt vår uppfattning är det en kommunal

angelägenhet att bestämma hur marken skall

disponeras i den egna kommunen. Det är då också

högst rimligt att besluten fattas av kommunen, som

är bäst skickad att bedöma och avgöra sådana frågor.

Stöd för detta finns i plan- och bygglagen.

Länsstyrelsen och regeringen borde endast kunna

upphäva planer när dessa strider mot uttalade

riksintressen. Vi anser att det behövs en lagändring

med denna inriktning.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt

förslag lämnas med anledning av motion 2001/02:Bo216

(m) yrkande 8.

17. Grönområden (punkt 13)

av Ulla-Britt Hagström (kd), Annelie Enochson

(kd), Rigmor Stenmark (c) och Helena Hillar

Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Bo325 yrkandena 25 och 26.

Ställningstagande

En förutsättning för att vi skall få städer som

erbjuder en bra livsmiljö är att vi slår vakt om

våra grönområden. Det innebär att vi måste ställa

krav på att parker och andra grönområden alltid

planeras in när städerna byggs ut och att vi

förbättrar skyddet för befintliga grönområden. En

genomtänkt strategi för hur städernas grönområden

skall kunna bevaras och utvecklas behövs därför.

Samtidigt finns det naturligtvis situationer när ett

befintligt grönområde kan behöva tas i anspråk för

något annat angeläget ändamål. En förutsättning för

att så skall få ske bör dock vara att den totala

tillgången på parker och andra grönområden inte

minskar. Det bör därför finnas möjlighet att ställa

krav på kompensationsmark då parkmark tas i anspråk

för andra ändamål. Kravet på kompensationsmark bör

innebära att ett nytt grönområde av minst samma

storlek ställs till förfogande i rimlig närhet till

det ianspråktagna området.

För att skydda värdefulla naturmiljöer utanför

stadsområden finns lämpliga laginstrument. I

stadsmiljö kan värdefulla naturmiljöer skyddas genom

inrättande av nationalstadsparker. Institutet

nationalstadspark täcker dock inte hela det

lagtekniska behovet. Det behövs ett ytterligare

institut för mindre områden där skyddet kan skrivas

i detaljplanebestämmelserna. Skyddet bör vara så

utformat att det inte skall kunna tas bort genom en

enkel planändring.

Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram

förslag om ett institut för skydd av mindre

grönområden i stadsmiljö i enlighet med vad som ovan

anförts. Regeringen bör också låta utreda

förutsättningarna för att införa regler om krav på

kompensationsmark vid ianspråktagande av parkmark

för annat ändamål.

Våra förslag läggs fram med anledning av motion

2001/02:Bo325 (c) yrkandena 25 och 26.

18. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

(punkt 15)

av Rigmor Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 15

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Bo325 yrkande 27 och avslår

motion 2001/02:Bo288.

Ställningstagande

I vårt land finns det ett rikt utbud av

kulturmiljöer av olika slag. Byggnadernas olika

funktioner som bostadshus, skolhus, handelsbodar,

kraftverk, småindustribyggnader m.m. speglar vårt

variationsrikta kulturarv. Det är ett arv som vi

alla måste få ta del av, men som också behöver rätt

omvårdnad för att det skall kunna bevaras till

kommande generationer. Det är också nödvändigt att

kontinuerligt se över vilka miljöer som behöver

skyddas. Endast ett fåtal byggnader och

bebyggelseområden från tiden efter andra

världskriget är i dag lagskyddade. Det bör därför

snarast göras en inventering av efterkrigstidens

bebyggelse för att få en översikt över den

värdefulla bebyggelsen från dessa årtionden.

Det är en nationell angelägenhet att ta vara på

den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen. Alla

intressenter, inte bara myndigheter och

fastighetsägare, måste på olika sätt involveras i

detta arbete. Det behöver utarbetas en strategi för

hur detta arbete långsiktigt skall bedrivas. Enligt

min mening skulle ett nationellt handlingsprogram i

enlighet med Centerpartiets förslag kunna utgöra en

bas för ett arbete som syftar till att bevara de

mångfasetterade kulturmiljöer och byggnader som

finns i vårt land.

Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att ta fram

ett nationellt handlingsprogram för att bevara de

mångfasetterade kulturmiljöer och byggnader som

finns i vårt land. Mitt förslag lämnas med anledning

av Centerpartiets partimotion 2001/02:Bo325 yrkande

27. I den mån motion 2001/02:Bo288 (s) inte kan

anses vara tillgodosedd med det anförda avstyrks

den.

19. Rätten att använda offentlig plats

(punkt 19)

av Knut Billing (m), Ulla-Britt Hagström (kd),

Inga Berggren (m), Annelie Enochson (kd), Ewa

Thalén Finné (m) och Sten Andersson (-).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Bo228 och

2001/02:Bo249.

Ställningstagande

I motionerna 2001/02:Bo228 (s) och 2001/02:Bo249 (s)

behandlas frågor om användandet av platser som är

tillgängliga för allmänheten. Motionärerna framför

farhågor för att privatiseringar (med i vissa fall

tillhörande ”inglasningar”) av t.ex. torg och

gallerior leder till försämrade möjligheter för

debatt, opinionsbildning och offentliga samtal. De

framhåller behovet av att köpcentrum och liknande

platser betraktas som allmän plats samt att de

gemensamma mötesplatserna värnas. I en av motionerna

föreslås att kommunerna skall ges rätt att i

planbestämmelser föreskriva rättigheter för envar

att utöva dessa aktiviteter i inomhuscentrum,

köpcentrum etc. Förslaget förutsätter ändringar i

plan- och bygglagen.

Motionerna aktualiserar frågor som har betydelse

för grundläggande fri- och rättigheter. Det är för

demokratin frågor av central betydelse. Genom

regeringsformen är varje medborgare gentemot det

allmänna tillförsäkrad bl.a. frihet att anordna och

delta i demonstration på allmän plats (2 kap. 1 § 3

RF). Allmänna sammankomster får inte utan tillstånd

anordnas på offentliga platser (2 kap. 4 §

ordningslagen). Tillståndsprövningen enligt

ordningslagen avser primärt om sammankomsten kan

innebära fara för ordning och säkerhet eller för

trafiken. Regleringen utgör en inskränkning av bl.a.

demonstrationsfriheten i syfte att beakta dessa

ordningsintressen.

Offentliga platser är bl.a. gator, vägar, torg,

parker och andra platser som i detaljplan redovisas

som allmän plats och som har upplåtits för sitt

ändamål. Även andra landområden och utrymmen inomhus

som stadigvarande används för allmän trafik är

offentliga platser (2 kap. 2 § ordningslagen).

Exempel på sistnämnda inomhusutrymmen anses vara

bl.a. Sturegallerian och Täbys Centrumanläggning (se

Persson, G. P. m.fl., Ordningslagen, Sthlm 1994).

Enligt vår uppfattning är det till att börja med

högst oklart i vilken omfattning som fastighetsägare

förbjuder viss aktivitet eller vissa utövare och om

det i förekommande fall innebär några egentliga

olägenheter för det fria åsiktsutbytet m.m.

Vi anser dock att det finns skäl att närmare

utreda denna fråga. Det bör ankomma på regeringen

att göra detta.

Om det mot vår förmodan skulle visa sig att denna

utredning ger vid handen att det finns tillräckliga

skäl för att, utifrån de synpunkter som gör sig

gällande beträffande det fria åsiktsutbytet m.m.,

överväga en förändring av den nuvarande ordningen

bör frågan om hur detta skulle förhålla sig till

skyddet för äganderätten samt vilka övriga

konsekvenser detta skulle få för fastighetsägare, i

form av ökade kostnader för renhållning m.m., ägnas

ingående analyser.

Riksdagen bör med anledning av motionerna

2001/02:Bo228 (s) och 2001/02:Bo249 (s) som sin

mening ge regeringen till känna vad utskottet ovan

anfört om rätten att använda offentlig plats.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2001

2001/02:Bo207 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

om att avskaffa kommunernas rätt att i detaljplaner

precisera handelsändamålet i enlighet med vad som

anförs i motionen.

2001/02:Bo210 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att möjligheten att införa

kommunala servicezoner bör utredas.

2001/02:Bo213 av Ola Karlsson och Lars Björkman (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av goda

etableringsmöjligheter, väl fungerande konkurrens

samt snabb myndighetshantering.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om handelsändamålet i

detaljplan.

2001/02:Bo216 av Knut Billing m.fl. (m):

7. Riksdagen beslutar avskaffa handelsändamålet vid

detaljplan i PBL.

8. Riksdagen beslutar att kommunala detaljplaner

endast får upphävas när de strider mot uttalade

riksintressen, i enlighet med vad som anförs i

motionen.

13. Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om

kommunala servicezoner i enlighet med vad som

anförs i motionen.

2001/02:Bo217 av Barbro Feltzing (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om miljöer som är

bullerfria.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att bygga ett

tystare samhälle.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att gränsvärden

för bakgrundsbuller på arbetsplatser och ute i

samhället bör tas fram.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om bulleraspekten som

ett kvalitetskrav på produkter vid upphandling.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om sänkta gränsvärden

i urbana utomhusmiljöer.

2001/02:Bo228 av Leif Jakobsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i motionen om behovet av att

köpcentrum och liknande publika platser betraktas

som allmän plats.

2001/02:Bo233 av Margareta Cederfelt (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av

lagstiftningen om olovlig yrkesmässig verksamhet i

bostadsområde.

2001/02:Bo234 av Christel Anderberg m.fl. (m):

Riksdagen beslutar att avskaffa handelsändamålet i

plan- och bygglagen.

2001/02:Bo243 av Ulla-Britt Hagström m.fl. (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av

brottsförebyggande policy i kommunernas

översiktsplaner.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tydliga riktlinjer

för bebyggelseinriktade hinder mot brott.

2001/02:Bo244 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

3. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppgift att utreda förutsättningarna

för att i den fysiska planeringen bättre kunna

hantera översvämningsfrågor.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av

konsekvensbeskrivningar och handelspolicy vid

etableringar av extern handel.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

kommunerna kartlägger tysta zoner i

översiktsplanerna.

9. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning om vilket genomslag Agenda 21 och

Habitatagendan fått i kommunernas översiktsplaner.

10. Riksdagen begär att regeringen utreder hur

lagstiftningen kring samhällsplanering i större

utsträckning kan ta hänsyn till regionala

skillnader och behov.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att i

samhällsplaneringen väga in barnens perspektiv.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att i

samhällsplaneringen väga in de äldres och

funktionshindrades perspektiv.

2001/02:Bo249 av Anders Ygeman (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att värna de gemensamma

mötesplatserna.

2001/02:Bo254 av Lars Wegendal och Eva Johansson

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om vikten av aktivitetsytor i

bostadsområden och deras närhet.

2001/02:Bo256 av Sten Lundström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening det som i motionen anförs om barns

inflytande i planering av boendemiljöer.

2001/02:Bo258 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att inrätta hästgårdar.

2001/02:Bo260 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en översyn av

plan- och bygglagen för att garantera jämställdhet i

religiösa samlingslokaler.

2001/02:Bo282 av Carina Ohlsson och Kjell Nordström

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om nödvändigheten av att det

tas hänsyn till översvämningsrisken i all fysisk

planering.

2001/02:Bo288 av Per Erik Granström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en utredning som

stärker kommunernas möjligheter att bevara unik

bebyggelse och unika byggnadsmiljöer.

2001/02:Bo297 av Sten Lundström och Owe Hellberg

(v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en utredning om

planeringsinstrument för regional samhällsplanering.

2001/02:Bo300 av Ewa Larsson m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att plan- och bygglagen bör ändras så att

grannkommuner får vetorätt vid etablering av

externa köpcentrum.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att ett moratorium för nyetablering av

externa köpcentrum införs.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige är i behov av en tydlig policy

vad gäller utvecklingen av externa köpcentrum.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att en förstärkt lagstiftning kan behövas

för att skydda samhälleliga värden.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att konsekvensanalyser bör omfatta social,

ekonomisk och miljömässig påverkan.

2001/02:Bo310 av Carina Ohlsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om forskning inriktad på en

helhetssyn i framtidens samhällsbyggande och

integrering av det lokala Agenda 21-arbetet i all

samhällsplanering.

2001/02:Bo325 av Agne Hansson m.fl. (c):

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

brottsförebyggande aspekter måste tas med vid all

samhällsplanering.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förnyelse av

bostadsmiljön.

26. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om ett institut för skydd av mindre

grönområden i stadsmiljö i enlighet med vad i

motionen anförs.

27. Riksdagen begär att regeringen tar fram ett

nationellt handlingsprogram för att bevara de

mångfasetterade kulturmiljöer och byggnader som

finns i vårt land.

2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett

jämställdhetsperspektiv i samhällsplaneringen.

2001/02:Ju237 av Agne Hansson m.fl. (c):

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

brottsförebyggande aspekter alltid bör tas med i

såväl planering av bostadsområden som

samhällsplanering i övrigt.

2001/02:Ju389 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

Boverket i uppdrag att för kommunerna utarbeta

tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder

mot brott.

2001/02:K284 av Agne Hansson m.fl. (c):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om barns och

ungdomars medverkan i samhällsplaneringen.

2001/02:MJ341 av Gunnel Wallin (c):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att uppdra åt

berörda myndigheter att på ett tydligare sätt

beakta åkermarkens betydelse i all

samhällsplanering och då inte minst i kommunernas

översiktsplanering.

2001/02:N267 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

förändringar i plan- och bygglagen (PBL).

2001/02:So276 av Margareta Andersson och Sofia

Jonsson (c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tillägg i plan-

och bygglagen om att planera så att

bullerstörningar minimeras.

2001/02:So501 av Agne Hansson m.fl. (c):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

miljökonsekvensbeskrivningar.

2001/02:So613 av Sven Brus m.fl. (kd):

15. Riksdagen begär att regeringen ger Boverket i

uppdrag att utarbeta tydliga riktlinjer för

bebyggelseinriktade hinder mot brott.

Motion väckt med anledning av

Riksdagens revisorers förslag

2001/02:RR8

2001/02:Bo9 av Yvonne Ångström och Karin Pilsäter

(fp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om handelsändamålet i

detaljplaneärenden.

Bilaga 2

Uppföljningsrapport

Länsstyrelserna och

mellankommunal

samordning inom

PBL-området

av

Roger Berggren

på uppdrag av riksdagens bostadsutskott

1 Inledning

Uppföljningens bakgrund och inriktning

Riksdagens bostadsutskott beslutade våren 2001 att

genomföra en uppföljning av länsstyrelsernas roll i

samband med mellankommunala plan- och byggfrågor.

Utskottet konstaterade att det i plan- och bygglagen

(1987:10) stadgas att det vid planläggning ska tas

hänsyn till förhållanden i angränsande kommuner.

Länsstyrelsen har därvid till uppgift att verka för

att frågor om användningen av mark och vatten som

angår två eller flera kommuner samordnas på ett

lämpligt sätt.

Enligt utskottet bör uppföljningen bl.a. innefatta

frågor om i vilken utsträckning länsstyrelserna har

verkat för att en samordning kommer till stånd genom

dels rådgivande och stödjande insatser, dels med

stöd av de bestämmelser för detta ändamål som finns

i plan- och bygglagen (PBL). Vidare bör det belysas

i vilken utsträckning länsstyrelsernas beslut har

överklagats och vad dessa besvär har resulterat i.

Uppföljningens genomförande

Uppföljningen har genomförts under perioden oktober

2001 till januari 2002. En till utskottet inlånad

tjänsteman från Riksdagens revisorer har ansvarat

för arbetet.

Studien bygger huvudsakligen på en genomgång av

riksdagstryck och andra relevanta skriftliga källor.

De senare främst i form av rapporter från berörda

myndigheter samt annan myndighetsdokumentation som

beslut, samrådsyttranden, planer etc. Utöver detta

material har primärdata inhämtats genom två enkäter,

den ena till samtliga länsstyrelser och den andra

till ett urval av landets kommuner.

Det skriftliga materialet har kompletterats med

muntliga källor företrädesvis i form av intervjuer.

Sammanlagt har ca 25 tjänstemän vid länsstyrelser,

Regeringskansliet, Boverket, Vägverket m.fl.

myndigheter intervjuats. Därutöver har intervjuer

genomförts med representanter för Svenska

Kommunförbundet.

Datainsamling har även skett genom deltagande

observation vid ett samrådsmöte mellan Länsstyrelsen

i Stockholms län och Huddinge kommun.

Rapportens disposition

Utöver detta inledningskapitel består denna rapport

av ytterligare nio kapitel. Kapitel två ger en

allmän orientering om länsstyrelsernas roll och den

reformering av länsförvaltningen som är under

genomförande. Det tredje kapitlet fokuserar den roll

som länsstyrelsen har inom PBL-området. I kapitel

fyra görs en genomgång av vad som har framkommit i

några av de utredningar/uppföljningar som berör

frågor om mellankommunal samordning inom PBL-

området. Vidare refereras till aviserade men ännu

inte tillsatta utredningar med anknytning till

området.

I kapitel fem och sex redovisas resultaten från

enkäterna till länsstyrelser och kommuner. I kapitel

7–9 beskrivs några av de planfrågor som på senare år

utkristalliserat sig som de mest svårhanterliga ur

ett mellankommunalt perspektiv. Det är främst

externhandelsetableringar (kapitel sju) men även

vindkraftsutbyggnad (kapitel åtta). I kapitel nio

ges ytterligare några exempel på PBL-frågor som

förväntas ställa krav på mellankommunal samordning.

Rapportens sista kapitel innehåller sammanfattande

slutsatser.

Avgränsningar

Rapporten berör inte transnationella

planeringsfrågor eller hur länsstyrelsen har verkat

för att främja mellankommunal samordning över

nationsgränser. Här konstateras endast att denna typ

av samverkan förekommer på flera håll, inte sällan

inom ramen för EU-finansierade Interregprojekt.[1]

Länsstyrelsen har en viktigt roll

att fylla när det gäller att

samordna statliga intressen inom

PBL-området. Under arbetet med

uppföljningen har flera synpunkter

framförts på hur länsstyrelserna

klarar denna uppgift. Flera aktörer

menar att denna samordning är en

viktigare uppgift för

länsstyrelserna än den

mellankommunala. En närmare analys

av den inomstatliga samordningen på

regional nivå och länsstyrelsernas

roll i det sammanhanget ligger dock

utanför denna uppföljningsstudie.

**FOOTNOTES**

[1]: Exempel på sådana områden är

Öresundsregionen, Strömstad–Halden-området och

Haparanda–Tornio-området.

2 Länsstyrelsernas roll

Länsstyrelserna i dag

Länsstyrelsen har två huvuduppgifter. För det första

svarar länsstyrelsen för den statliga förvaltningen

i länet.[2] För det andra har länsstyrelsen ansvar

för att länet utvecklas på ett sådant sätt att

nationella mål får genomslag, samtidigt som hänsyn

tas till regionala förhållanden och

förutsättningar.[3] Länsstyrelsen har således en

s.k. förvaltningsuppgift och en utvecklande uppgift.

I den senare ingår planering, projektverksamhet,

samordningsuppgifter, överläggningar med andra

parter i länet, uppföljning och utvärdering, uppdrag

åt regeringen m.m. Vilken tyngdpunkt som läggs på de

båda uppgifterna varierar till viss del med var i

landet länet ligger. Länsstyrelsen har i de nordliga

länen en stark samordnande ställning som hör samman

med de aktiva regionalpolitiska åtgärder som staten

där svarar för. I de sydliga länen ses länsstyrelsen

mer som en förvaltningsmyndighet.[4]

Sedan 1991 är länsstyrelserna i stort sett fria

att själva bestämma sin organisation. En begränsning

är dock att varje länsstyrelse inom ett antal

specifika fackområden ska ha speciella länsexperter

som är direkt underställda styrelsen. Ett av dessa

fackområden är hållbar samhällsplanering och boende.

Regional försöksverksamhet

I fyra län (Kalmar, Gotlands, Skåne och Västra

Götalands län) pågår det för närvarande en

försöksverksamhet med ändrad ansvarsfördelning.

Försöken inriktades på att utveckla former för en

starkare demokratisk förankring av det regionala

utvecklingsarbetet samt till ett effektivare

utnyttjande av resurser som finns i länet. I

försökslänen har länsstyrelsens uppgifter för

regional utveckling därför begränsats.

Av de utredningar som låg till grund för

försöksverksamheten framgår dock att denna

begränsning inte innebar någon förändring av

länsstyrelsernas ansvar inom den fysiska

samhällsplaneringen.[5]

Av de utvärderingar som har genomförts av

verksamheten i försökslänen framkommer att

självstyrelseorganen i samtliga försökslän har

utvecklat konstruktiva och positiva relationer med

kommunerna i respektive län.

Självstyrelseorganen har en hög grad av stöd och

legitimitet bland merparten av ledande

kommunföreträdare i försökslänen.

Försöksverksamheten har också bidragit till att

förbättra samarbetsklimatet mellan kommunerna i

respektive försökslän.

Av utvärderingarna framgår också att

självstyrelseorganen i Kalmar och Västra Götaland

inte har tagit upp frågor om fysisk planering. I

Skåne har dock självstyrelseorganet Region Skåne

inrättat en förvaltning – Planering och Miljö – som

har resurser för fysisk planering. Planering och

Miljö för ”informella dialoger på tjänstemannanivå”

med kommunerna bl.a. i syfte att uppmärksamma de

regionala frågorna i ett tidigt skede av kommunernas

översiktsplanering.[6] De frågor som behandlas i

dessa sammanhang är sådana som berör mer än en

kommun som exempelvis översiktplanering,

markanvändnings-, bebyggelse- och miljöfrågor.

Effekterna av detta arbete uppfattades av centrala

intressenter emellertid som begränsade. Dessutom

framfördes synpunkter på att ansvarsfördelningen

mellan länsstyrelsen och Region Skåne inte föreföll

helt klar. Utredningen ansåg dock att detta arbete

hade en stor potential och att behovet av ökad

samverkan inom samhällsplaneringen är mycket stort.

Ansvarsfördelningen mellan självstyrelseorganen och

länsstyrelsen kan, enligt den parlamentariska

regionkommittén (PARK), under en utvecklingsprocess

i någon mån bli otydlig eftersom länsstyrelsen har

ett ansvar att stödja mellankommunalt samarbete.[7]

PARK konstaterade vidare att länsstyrelsens

verksamhet domineras av förvaltnings- och

tillsynsuppgifterna men att det inom några områden,

däribland hållbar samhällsplanering, finns inslag av

utvecklingsuppgifter. Den nära kopplingen till

förvaltnings- och tillsynsuppgifterna gjorde dock

att PARK inte såg några skäl till att överföra

utvecklingsuppgifter inom dessa områden från

länsstyrelsen till självstyrelseorgan. Beträffande

den fysiska planeringen konstaterade PARK vidare att

även denna har tydliga beröringspunkter med

regionalt utvecklingsarbete. Då kommunerna svarar

för den fysiska planeringen är det, enligt PARK,

naturligt att de regionala självstyrelseorganen har

en ”dialog på frivillig grund med kommunerna i

samhällsplaneringsfrågor”.[8]

Reformerad statlig länsförvaltning

Delvis mot bakgrund av erfarenheterna från

försöksverksamheten konstaterade regeringen hösten

2001 att länsstyrelsernas roll avseende tillsyn,

uppföljning och utvärdering behöver stärkas.[9]

Regeringen föreslog att försöksverksamheten

förändras så att den kan tillämpas i samtliga län.

Kommuner och landsting ges därvid möjlighet att,

fr.o.m. 2003, bilda s.k. samverkansorgan.[10]

Samverkansorganet ska bl.a. utarbeta program för

länets utveckling samt besluta om länsplan för

regional infrastruktur. I de län som inte bildar

kommunala samverkansorgan svarar länsstyrelsen för

motsvarande uppgifter.

Regeringen aviserade också att man har för avsikt

att initiera en allmän översyn av uppgifts- och

ansvarsfördelningen mellan staten, kommunerna och

landstingen. Utgångspunkten för en sådan översyn bör

bl.a. vara upprätthållandet av en långtgående

kommunal självstyrelse.[11] Samtidigt konstaterade

regeringen att staten behöver en stark och kompetent

statlig länsförvaltning för att hantera de statliga

uppgifter som inte kan eller bör skötas på central

nivå. Enligt regeringen är det än viktigare att

länsstyrelsen kan samla sina resurser till sådana

uppgifter som rör det nationella intresset på

regional nivå och där länen är lämpliga områden för

den statliga hanteringen. Hit hör tillsyn och

uppföljning av nationella mål, utvärdering av olika

slags verksamhet, men också allmänna

förvaltningsuppgifter som exempelvis

ärendehantering.[12]

Samtidigt konstaterade regeringen att

länsstyrelsens roll på det förvaltningsrättsliga

området övervägs i andra sammanhang, bl.a. vad avser

systemet för överprövning av överklagandebeslut

enligt PBL (se vidare nedan). Dessa frågor

behandlades därför inte närmare i den aktuella

propositionen.[13]

Regionalpolitik och mellankommunal samordning

Hösten 2001 presenterade regeringen även en

regionalpolitisk proposition.[14] I denna påtalas

vikten av en tydligare ansvarsfördelning på regional

nivå mellan staten och den kommunala nivån, men även

att ett effektivt arbete för regional utveckling

förutsätter nära samverkan mellan staten och den

kommunala nivån. Regeringen menade att det fanns

goda skäl att lyfta fram den regionala nivån som en

samarbetsarena för utvecklingsarbete mellan staten

och kommuner, landsting, näringsliv och

organisationer.

Regeringen hänvisade också till betydelsen av de

ovan beskrivna kommunala samverkansorganen och att

länsstyrelsens roll som statlig företrädare ska bli

tydligare. Länsstyrelsen får ett bredare

samordningsansvar och dess roll som statens

företrädare i länet ska utvecklas.

**FOOTNOTES**

[2]: 1 § Förordning (1997:1258) med

länsstyrelseinstruktion. Detta gäller i den mån

inte någon annan myndighet har ansvaret för

särskilda förvaltningsuppgifter.

[3]: 2 § Förordning (1997:1258) med

länsstyrelseinstruktion.

[4]: Prop. 2001/02:7.

[5]: SOU 2000:85, s. 188.

[6]: Se bl.a. Region Skåne, planering och miljö,

Dialog med de skånska kommunerna kring regionala

planerings- och miljöfrågor – sammanställning av

kommunbesöken 1999, 2000-05-09.

[7]: SOU 2000:85, s. 309 f.

[8]: SOU 2000:85, s. 361.

[9]: Prop. 2001/02:7, bet. 2001/02:KU7.

[10]: Prop. 2001/02:7, s. 44. Ett kommunalförbund

får utgöra sådant samverkansorgan.

Förutsättningen är att kommunalförbundet som med-

lemmar har samtliga kommuner i länet.

[11]: Prop. 2001/02:7, s. 56.

[12]: Prop. 2001/02:7, s. 59.

[13]: Prop. 2001/02:7, s. 57.

[14]: Prop. 2001/02:4.

3 Länsstyrelsernas roll enligt PBL

Genom att belysa samband och konsekvenser kan

länsstyrelsen bidra till ett regionalt perspektiv i

kommunernas fysiska planering. Länsstyrelsen tar

dessutom i sin utvecklingsplanering för länet

initiativ till och arbetar för regional utveckling.

Detta är viktiga utgångspunkter i kommunernas

planering.[15]

Inledning

När PBL tillkom 1987 innebar det att länsstyrelsen

delvis fick en ny roll i den fysiska planeringen.

Den aktiva rådgivningen i tidiga skeden av

planeringsprocessen blev viktigare. Den granskande

och kontrollerande verksamheten i planeringens sena

skeden skulle ersättas med en roll som betonade

information och samråd på förhand. Länsstyrelsernas

tre huvudsakliga roller i den fysiska planeringen är

numera service, samordning och beslut.[16]

Länsstyrelsens arbete i samband med

mellankommunala PBL-frågor kan bl.a. sägas hänga

samman med när länsstyrelsen agerar i processen. Ju

tidigare man upprättar kontakter med kommunerna

desto, mer informell och serviceinriktad kan

relationen vara. Länsstyrelsernas medverkan i det

tidiga mellankommunala samarbetet är egentligen

främst att vara diskussionspart.

Om berörda kommuner i sin planering inte beaktar

de underlag med eventuella mellankommunala

dimensioner som länsstyrelsen tillhandahåller bör

länsstyrelsen påpeka detta såväl informellt som i

mer formella yttranden i samband med de

samrådstillfällen som bjuds under olika delar av

planeringsprocessen. Om kommunerna ändå inte sörjer

för att samordning kommer till stånd kan

länsstyrelsen pröva och upphäva de aktuella

planerna. I den händelse detta sker har

länsstyrelsen i mångt och mycket tvingats återgå

till sin tidigare roll som formell

efterhandsgranskare. Många länsstyrelser beskriver

också en sådan situation som att man i någon

utsträckning har misslyckats med sitt uppdrag att

främja en tidig mellankommunal samordning.

I detta kapitel beskrivs länsstyrelsernas

möjligheter att under olika delar av de fysiska

planeringsprocesserna främja en lämplig

mellankommunal samordning.

Några reflektioner kring centrala begrepp

Innan vi går vidare och tittar närmare på

länsstyrelsernas roll inom PBL-området beträffande

mellankommunal samordning är det på sin plats att

reflektera något kring några av de centrala

begreppen i detta sammanhang.

Mellankommunalt eller regionalt?

När PBL tillkom var diskussionen om regioner inte

särskilt utbredd. Frågan om ett eventuellt svenskt

medlemskap i EU samt den framväxande insikten om att

flera samhälleliga utmaningar (miljöfrågor, regional

konkurrens etc.) inte enbart kunde hanteras på den

lokala nivån gjorde emellertid att dessa frågors

betydelse ökade under 1990-talet. I ljuset av detta

växte flera frågeställningar fram. En av dessa var

hur man skulle se på relationen mellan

mellankommunala och regionala PBL-frågor.

Länsstyrelsen i Skåne resonerar i en nyutkommen

skrift kring detta förhållande.[17] Man konstaterade

att gränsen mellan de båda begreppen är diffus och

att samverkan mellan kommuner kan ske på olika sätt

beroende på om en fråga betraktas som mellankommunal

eller regional. Samtidigt ansåg man att

länsstyrelsens roll inte är densamma om en fråga

uppfattas som mellankommunal eller regional. I det

förra fallet är begreppet en ingripandegrund enligt

PBL medan den i det senare fallet främst innebär att

länsstyrelsen ska svara för olika former av

underlagsmaterial.[18]

Länsstyrelsen i Skåne län menade att PBL inte ger

någon tydlig vägledning om hur de båda begreppen ska

skiljas åt. Den skillnad som finns innebär att

mellankommunala frågor berör den enskilda kommunen

och angränsande kommuner medan regionala frågor är

de som berör fler kommuner än de direkt

kringliggande. Det regionala arbetet anses vara mer

övergripande och består i att beskriva strukturer.

Det är mer inriktat på att diskutera samverkan än

att lösa konkreta konflikter. De mellankommunala

frågorna är mer konkreta, har en större

detaljeringsnivå och är aktuella för den specifika

kommunen och dess grannkommuner. Denna samverkan

sker vanligen kring planeringsproblem som är fysiska

objekt med utsträckning över flera kommuner (t.ex.

infrastruktursatsningar) och mer sällan kring mer

allmänna gemensamma frågor som inte går att avgränsa

på en karta. Länsstyrelsen avslutar sitt resonemang

med att konstatera att det behövs en större

tydlighet i användningen av de båda begreppen för

att de inte ska förlora sin status och

betydelse.[19]

Denna rapport har sitt fokus på de mellankommunala

frågorna, dvs. de som fungerar som en

ingripandegrund enligt 12 kap. PBL. Det har under

arbetets gång emellertid blivit uppenbart att den

mellankommunala diskussionen gärna glider över i

resonemang om regionala frågor, inte sällan med

anknytning till den breda vision om fysisk planering

som anläggs EU:s gemensamma planeringsperspektiv

ESDP (European Spatial Development Perspective).

ESDP berörs ytterligare något nedan.

Samordna eller samverka?

Enligt PBL ska länsstyrelsen verka för en lämplig

mellankommunal samordning. Under arbetet med denna

uppföljning har några intervjupersoner framhållit

det man uppfattar som en viktig betydelseskillnad i

begreppen samordna och samverka. Man menar att

samordna signalerar ”uppifrånplanering” och att

staten ska ”lägga sig i” den kommunala fysiska

planeringen. Samordning är med detta synsätt något

som kan ske utan de berörda kommunernas uttryckliga

önskemål och eventuellt genom tillämpning eller hot

om tillämpning av de tvångsmedel som står till buds

enligt 12 kap. PBL. Enligt dessa bedömare signalerar

begreppet ”samverka” på ett mer positivt sätt att

länsstyrelsens arbete i mångt och mycket ska ske på

kommunernas villkor och vara inriktat på råd och

stöd tidigt i planeringsprocesserna.

Översiktsplaneringen

Länsstyrelsernas roll som samrådspartner och

kunskapsförmedlare

De kommunala översiktsplanerna ska bl.a. visa

grunddragen i fråga om kommunens avsedda

användningen av mark- och vattenområden. Hänsyn ska

dessutom tas till förhållanden i angränsande

kommuner.[20] Härigenom ställs krav på ändamålsenlig

samordning av kommunernas planläggning i syfte att

åstadkomma ett samarbete mellan kommunerna.

Vidare anges att länsstyrelsen ska samverka med

kommunerna i deras planläggning.[21] Detta

preciseras i paragrafens specialmotivering som ”en

mer allmän serviceskyldighet” och anses inte direkt

motsvara det formella samrådet (se nedan). Enligt

PBL-propositionen ska denna serviceskyldighet ses

som något fristående från handläggningen av enskilda

planärenden. Det handlar mer om att länsstyrelsen

ska ”fungera som rådgivare i planfrågor”.[22]

I ett tidigt skede av kommunens översiktsplanering

spelar länsstyrelsen således främst rollen som

förmedlare av kunskap om vilka planfrågor som kan ha

en sådan mellankommunal dimension att de kräver

särskild uppmärksamhet. Denna kunskap innefattar

specifika sakkunskaper, inom områden där kommunerna

inte förfogar över egna specialister, men även

betydande kunskaper om förhållanden inom länets

kommuner som kan vara av intresse för

planläggningen.[23] I detta läge kan länsstyrelsen

även verka för att berörda kommuner inleder

informella samråd om dessa frågor.

Länsstyrelsens mer formella roll inträder i

samband med samrådet. Detta innebär att när ett

förslag till översiktsplan eller till ändring av

planen upprättas ska den planläggande kommunen

samråda med länsstyrelsen samt regionplaneorganen

och kommuner som berörs av förslaget. Syftet med

samrådet är att förbättra beslutsunderlaget och ge

möjlighet till insyn och påverkan.[24]

Under samrådet ska länsstyrelsen särskilt ta till

vara och samordna statens intressen och bl.a. verka

för att sådana frågor om användningen av mark- och

vattenområden som angår två eller flera kommuner

samordnas på ett lämpligt sätt.[25] I förarbetena

framhölls att det var ”av särskild vikt ... att

kommunerna tidigt får besked om länsstyrelsens

ställning ... till mellankommunala

samordningsbehov”.[26] Genom en lagändring 1995

förstärktes länsstyrelsernas roll under samrådet.

Krav ställs på att länsstyrelserna även ska

tillhandahålla underlag för kommunernas bedömningar

av hur man ska hantera allmänna intressen i

planeringen, däribland mellankommunala frågor.[27]

I PBL-propositionen betonades också vikten av att

länsstyrelserna klart skiljer på sådana synpunkter

som var att betrakta som råd och sådana som

exempelvis innebär att påpekanden om att

mellankommunala intressen inte har

tillgodosetts.[28]

Vanligen framför länsstyrelserna sina synpunkter i

ett samrådsyttrande. Inte sällan samlas synpunkterna

under rubriker som bl.a. anknyter till de

prövningsgrunder som finns i 12 kap. 1 § PBL.

Uttrycksformerna varierar. I ett samrådsyttrande

över Karlskrona kommuns översiktsplan skriver

Länsstyrelsen i Blekinge län under rubriken

mellankommunala intressen: ”Förutom ... vill

länsstyrelsen peka på att vindkraftsutbyggnad ofta

är en mellankommunal fråga ... Även

bostadsförsörjningen är ofta ... en fråga av

intresse för grannkommunerna.”[29]

En mer tydlig koppling till prövningsmöjligheterna

enligt 12 kap. 1 § PBL gör Länsstyrelsen i Västra

Götalands län i ett samrådsyttrande över ett program

för ett kollektivtrafikprojekt i Göteborgs kommun:

”Detta är frågor som länsstyrelsen vid

detaljplanering kan komma att pröva enligt 12 kap.

Plan- och bygglagen, om det finns anledning att

befara att inte Partille kommuns intresse

tillgodoses i rimlig utsträckning ...”[30]

Länsstyrelsen ska vidare under den tid då planen

ställs ut avge ett granskningsyttrande över

planförslaget. Av yttrandet ska bl.a. framgå om

frågor om användningen av mark- och vattenområden

som angår två eller flera kommuner inte har

samordnats på ett lämpligt sätt. Länsstyrelsen har

dock ingen möjlighet att upphäva

översiktsplaner.[31]

Mellankommunal samordning i kommunala

översiktsplaner – erfarenheter hittills

I den utvärdering som Boverket gjorde av den första

generationens översiktsplaner konstaterades att den

mellankommunala samordningen vanligen stannade vid

att berörda grannkommuner får planförslaget för

samråd. Boverket konstaterade vidare att

länsstyrelsen hade fungerat bra som

kunskapsförmedlare. Kommunala tjänstemän upplevde

dialogen med länsstyrelsens tjänstemän – som har

överblick och erfarenhet från andra kommuner i

regionen – som mycket värdefull.[32]

Boverket fann också att ett stort antal

mellankommunala frågor diskuterades i de kommunala

översiktsplanerna, på grund av olika uppfattningar

mellan kommun och länsstyrelse. Boverket menade dock

att många av dessa oenigheter lösts under

samrådsprocessen eller skjutits till senare

fördjupningar av översiktsplanerna. Boverket ansåg

att dialogen mellan stat och kommun i detta avseende

hade fungerat i den riktning som lagstiftaren hade

tänkt sig. Samtidigt konstaterade Boverket att

riksintressen hade ägnats betydligt mer diskussion i

översiktsplaneprocesserna än de mellankommunala

frågorna.[33]

I en särskild rapport behandlade Boverket de

mellankommunala frågorna i översiktsplanerna. Man

konstaterade att det i den första generationen

översiktsplaner i alltför många fall var uppenbart

att planförfattarna inte hade ansträngt sig särskilt

mycket för att belysa mellankommunala frågor. Det

var enbart i enklare, okontroversiella frågor längs

kommungränserna som samråd hade skett genom

översiktsplanen. Främst handlade det om

områden/företeelser som fysiskt korsar

kommungränsen. Någon samverkan hade inte skett

beträffande exempelvis regionala bostads- eller

arbetsmarknadsfrågor. Dessa uppfattades mer som

konkurrensfrågor kommunerna emellan.[34]

Även Länsstyrelsen i Skåne län fann att den

första generationens översiktsplaner saknade det

regionala och det mellankommunala perspektivet. I

den andra generationens översiktsplaner har detta

förbättrats, men länsstyrelsen konstaterade att det

är stor skillnad på vilka frågor som respektive

kommun anser vara frågor som behöver samordnas med

intilliggande kommuner. Länsstyrelsens slutsats blev

att det krävs en utveckling av metoder för att

arbeta med de mellankommunala och regionala

perspektiven i översiktsplaneringen.[35]

I Boverkets utvärdering av den första generationen

översiktsplaner har man även studerat hur

länsstyrelserna har hanterat mellankommunala frågor

i sina yttranden. Man konstaterade att det även i

länsstyrelsernas yttranden finns en klar övervikt

för frågor vid kommungräns. Boverket skriver:

”Samordningsbehovet vid gräns är i allmänhet så

påtagligt att länsstyrelsen aldrig behövt tveka att

ta med det i ett yttrande.” Vidare konstaterar man

att när det gäller kommunövergripande och

strategiska frågor blir länsstyrelserna mer

försiktiga i tonfallet om de över huvud taget berör

frågorna. Boverket menade att en bidragande orsak

till detta kan ha varit att länsstyrelsernas

planenhet har haft svagt stöd från andra enheter. De

frågor som berörs i yttrandena är frågor som andra

enheter än planenheten i första hand har

bevakningsansvaret för.[36]

Från och med 1996 gäller också att

kommunfullmäktige minst en gång under mandattiden

ska ta ställning till översiktsplanens aktualitet.

Före ett sådant beslut ska länsstyrelsen i en

sammanfattande redogörelse redovisa synpunkter i

fråga om sådana statliga intressen som kan vara av

betydelse för kommunens beslut samt ange hur

synpunkterna enligt länsstyrelsens mening förhåller

sig till översiktsplanen.[37]

Detaljplaneringen

Länsstyrelsernas roll som samrådspartner och

kunskapsförmedlare

Prövning av markens lämplighet för bebyggelse och

reglering av bebyggelsemiljöns utformning sker som

regel genom detaljplaner. Liksom för

översiktsplaneringen gäller att hänsyn ska tas till

förhållandena i angränsande kommuner.[38] För

begränsade områden som inte omfattas av detaljplan

kan områdesbestämmelser antas för att säkerställa

att syftet med översiktsplanen uppnås eller att ett

riksintresse enligt miljöbalken tillgodoses.[39]

Genom en ändring av PBL 1995 vidgades kravet på

program och därtill hörande samråd vid

detaljplanering. Sedan 1996 gäller därför att när en

kommun utarbetar program eller upprättar förslag

till detaljplan ska kommunen samråda med bl.a.

länsstyrelsen och kommuner som berörs. Syftet med

samrådet är att förbättra beslutsunderlaget och ge

möjlighet till insyn och påverkan.[40] Under

samrådet ska länsstyrelsen bl.a. verka för att

frågor om användningen av mark- och vattenområden

som angår två eller flera kommuner samordnas på ett

lämpligt sätt. Motsvarande gäller för

områdesbestämmelser.[41]

Liksom för översiktsplanen var tanken att ju

tidigare länsstyrelsen kommer med i

planeringsprocessen, desto större är chansen att det

fortsatta planeringsarbetet flyter smidigt. I

detaljplanesammanhang har länsstyrelsen dock även

möjlighet att upphäva planer (se vidare nedan). I

PBL-propositionen framgår denna koppling genom

formuleringen ”att risken för statliga ingripanden

... kommer att ha en stark inverkan på kommunernas

benägenhet att följa länsstyrelsens

granskningsyttrande över förslaget till

översiktsplan. Risken för konfrontationer i ett sent

stadium kommer därför att vara liten. Systemet

verkar för uppgörelser så tidigt som det

överhuvudtaget är möjligt och lämpligt”.[42]

Länsstyrelsernas roll som överprövnings- och

överklagandeinstans

Om länsstyrelsen under planeringens program- och

samrådsskede inte har lyckats främja en lämplig

samordning av mellankommunala frågor ska

länsstyrelsen förordna att planbeslutet ska prövas

enligt 12 kap. 1 § PBL. Prövningsgrunden lyder:

1 §

Länsstyrelsen ska pröva kommunens

beslut att anta, ändra eller upphäva en

detaljplan eller områdesbestämmelser,

om det kan befaras att beslutet innebär

att

...

2. regleringen av sådana frågor om

användningen av mark- och vattenområden

som angår flera kommuner inte har

samordnats på ett lämpligt sätt

...

Om länsstyrelsen vid prövningen finner att

samordningen inte har varit lämplig ska

länsstyrelsen upphäva hela planen. Om kommunen

medger det, får beslutet upphävas i en viss del.

Länsstyrelsens beslut om upphävande överklagas till

regeringen.[43]

Som framgår ovan var en utgångspunkt för

utformningen av denna överprövningsmöjlighet att det

efter kommunens antagandebeslut i normalfallet

sannolikt inte skulle kvarstå några konflikter

mellan staten eller flera berörda kommuner.

Departementschefen utgick ifrån att de flesta

problemen blir lösta genom ett fördjupat samråd.

Sannolikheten för detta förväntades även vara större

i de fall där länsstyrelsen hade tillgång till

maktmedel i form av exempelvis

upphävandemöjligheter.[44]

I PBL-propositionen nämndes även exempel på vilka

mellankommunala frågor som kan vara aktuella vid

länsstyrelsernas bedömning av den mellankommunala

samordningens lämplighet. Det var lokalisering av

flygplatser, sträckning av vägar, banor och

ledningar, läget för större täkter, anläggningar för

sophantering, större serviceanläggningar,

småbåtshamnar och andra fritidsanläggningar.

Dessutom nämndes större detaljhandelsanläggningar

med ett upptagningsområde som omfattar mer än en

kommun samt betydelsefulla frilufts-, kulturmiljö-

och grönområden. Regionala miljöintressen angavs som

ett intresse som borde få ett starkt stöd genom

länsstyrelsens prövning. Departementschefen menade

också att den aktuella överprövningsgrunden skulle

kunna täcka frågor om boende, arbete och service,

bl.a. för att ge länsstyrelsen möjlighet att påverka

var arbete och bostäder förläggs och se till att en

rimlig kollektivtrafikförsörjning kan

upprätthållas.[45] I bestämmelsens specialmotivering

angavs vidare att en prövning på denna grund normalt

endast blir aktuell då de inblandade kommunerna på

något sätt är oense.[46]

Förordnanden enligt 12 kap. 4 § samt

planföreläggande

Då särskilda skäl föreligger kan länsstyrelsen

förordna om att de prövningsregler som finns i 12

kap. 1–3 §§ PBL även ska tillämpas på lov eller

förhandsbesked inom ett visst område.[47]

Regeringen får förelägga kommunen att inom en viss

tid anta, ändra eller upphäva detaljplan eller

områdesbestämmelser om det behövs för att bl.a. se

till att den mellankommunala samordningen

tillgodoses.[48]

Regionplanering

Om frågor angående användningen av mark- och

vattenområden som angår flera kommuner behöver

utredas gemensamt eller om flera kommuners

översiktliga planering behöver samordnas får

regeringen utse ett regionplaneorgan, som ska ha

hand om denna verksamhet. Ett regionplaneorgan får

dock inte bildas om de kommuner som berörs ”mera

allmänt motsätter sig detta”.[49] Göteborgs

kommunalförbund är det enda regionplaneorgan som

hittills har tillkommit enligt PBL:s bestämmelser. I

Stockholms län utgör landstinget regionplaneorgan.

För dess verksamhet finns särskilda

bestämmelser.[50] Den regionala planering som i

övrigt förekommer har främst skett inom andra former

än de som PBL erbjuder. Bland dessa former märks

kommunalförbund, vatten- eller luftvårdsförbund,

bolag eller olika typer av överenskommelser.[51]

En regionplan ska tjäna till ledning för beslut om

översiktsplaner, detaljplaner och

områdesbestämmelser. Planen kan, i den mån det har

betydelse för regionen, ange grunddragen för

användningen av mark- och vattenområden samt

riktlinjer för lokalisering av bebyggelse och

anläggningar.[52]

När förslag till regionplan upprättas, ska

kommunen samråda med länsstyrelsen samt med kommuner

som berörs av förslaget. Syftet med samrådet är,

liksom för översiktsplaner och detaljplaner, att

förbättra beslutsunderlaget och ge möjlighet till

insyn och påverkan. Under samrådet ska länsstyrelsen

bl.a. verka för att sådana frågor om användningen av

mark- och vattenområden som angår två eller flera

kommuner samordnas på ett lämpligt sätt.

Länsstyrelsen ska vidare under utställningstiden

avge ett granskningsyttrande över planförslaget.[53]

Länsstyrelsen har dock ingen möjlighet att överpröva

en regionplan.

När det gäller länsstyrelsernas och

regionplaneorganens samverkan i översiktsplanefrågor

anges i PBL-propositionens specialmotivering att

länsstyrelsen och regionplaneorganet bör komma

överens om en lämplig uppgiftsfördelning vid

samrådet med kommunerna. Utgångspunkten bör enligt

PBL-propositionen vara att länsstyrelsen svarar för

de löpande kontakterna i mindre betydelsefulla

ärenden och då en regionplan finns. I mer

betydelsefulla ärenden och då regionplan saknas bör

samråd ske med regionplaneorganet, som bör

underrätta länsstyrelsen om sina synpunkter på

planförslagen. Särskilt betonades att synpunkter

från regionplaneorganet bör vara av stor betydelse i

frågor som rör mellankommunal samordning.[54]

Fysisk regionplanering har en mycket starkare

ställning internationellt än i Sverige.[55]

Boverkets förre generaldirektör konstaterade att

”många anser att den regionala planeringen bara är

ett diskussionsforum utan makt att genomföra det som

planeras. En orsak till att vi har en så svag

regional planering är utformningen av PBL”.[56]

Stockholms regionplane- och trafikkontor har

uttryckt sig på detta sätt: ”Stockholmsregionen

lever i ett samspel med en omvärld som i många

avseenden dikterar villkoren för dess utveckling.

Frihetsgraderna i den regionala planeringen är

därför i hög grad begränsade”.[57]

Förslag till reformerad regionplanering

I Plan- och byggutredningens betänkande Miljö och

fysisk planering framfördes bl.a. synpunkter på den

regionala samordningen.[58] Enligt utredningen hade

de första årens översiktsplanearbete visat att det i

områden med stora samordningsbehov (bl.a. de tre

storstadsområdena) inte hade tillkommit någon

tillfredsställande samordning. En slutsats var att

en utveckling av den mellankommunala och regionala

samordningen var nödvändig för att den fysiska

planeringen skulle ha möjlighet att medverka till en

ändamålsenlig samhällsstruktur från

hushållningssynpunkt. I sammanhanget refererades

bl.a. Boverkets iakttagelser att det regionala och

mellankommunala perspektivet var allmänt sett svagt

utvecklat i den första generationen översiktsplaner.

Även en förväntat kraftig utbyggnad av teknisk

infrastruktur anfördes som motiv för en förstärkt

regional samordning.[59]

PBL-utredningens iakttagelser mynnade ut i ett

förslag som innebar att regionplaneorgan skulle

kunna utses av regeringen om synnerliga skäl förelåg

och om en frivillig mellankommunal samordning inte

tillkom. De frågor som avsågs var viktiga regionala

intressen där en mellankommunal samordning ansågs

vara en förutsättning för en ändamålsenlig

samhällsstruktur, exempelvis infrastruktursatsningar

eller allvarliga miljöproblem.[60]

Regeringen avvisade dock utredningens förslag.

Bakgrunden var bl.a. ett splittrat remissutfall där

majoriteten av de statliga myndigheterna var för

utredningens förslag medan de kommunala var emot. En

kommun menade att ”besvärliga konflikter inte

hanteras bättre genom att kommunerna tvingas in i en

särskild organisationsform. Mellankommunal

samordning skall bygga på frivillig samverkan utan

statlig inblandning”. Svenska Kommunförbundet ansåg

att PBL redan innehöll ett fungerande system för att

hantera frågor som berör flera kommuner eller frågor

som är av nationellt intresse. Regeringen menade att

det krävdes en förstärkning av det regionala

perspektivet i den fysiska planeringen men att denna

kunde ske inom ramen för PBL:s system för

regionplanering och annan samverkan mellan

kommuner.[61]

Även den s.k. Regionberedningen konstaterade att

länsstyrelsen tycks ha haft svårt att hävda

riksintressen och mellankommunala intressen i

förhållande till starka kommuner och centrala

sektorsmyndigheter.[62] Regionberedningen föreslog

därför att det regionala perspektivet skulle tas

bättre till vara genom en intensifierad frivillig

samverkan mellan kommuner och landsting. Någon

förändring av PBL i detta avseende föreslogs

emellertid inte. Däremot framhöll Regionberedningen

behovet av regionplanering i de tre

storstadsområdena. Man föreslog att

landstingen/självstyrelseorganen i Skåne och Västra

Götaland skulle få samma regionplaneringsuppgifter

som Landstinget i Stockholms län.[63] Regeringen

motsatte sig dock detta förslag och menade att det i

praktiken skulle innebära att det kommunala

planmonopolet till viss del upphävdes.[64]

Infrastrukturplaneringen

Planeringen av vägar och järnvägar skiljer sig i

vissa avseenden från annan fysisk planering.

Länsstyrelsens roll är också något annorlunda.

Infrastrukturplaneringen innebär en långsiktig

process där riksdagen tar ställning till

övergripande prioriteringar och hur mycket medel som

beräknas kunna användas för infrastrukturåtgärder

under en kommande planeringsperiod

(inriktningsplaneringen). Banverket, Vägverket och

länsstyrelser eller regionala självstyrelseorgan

upprättar sedan förslag till långtidsplaner, som

skickas på remiss till berörda organisationer och

myndigheter, däribland kommuner

(åtgärdsplaneringen). Medel för genomförande av

dessa planer förmedlas via anslagen till Banverket

och Vägverket. Nu gällande planer avser åren

1998–2007 och fastställdes 1998 av regeringen

(Banverkets och Vägverkets planer) och av

länsstyrelser, eller i några försökslän av regionala

självstyrelseorgan (länsplaner för regional

transportinfrastruktur). De fastställda

tioårsplanerna utgör sedan grund för en

kortsiktigare och mer detaljerad planering av de

investeringar som ska genomföras.[65]

Länsstyrelserna medverkar i den strategiska

analysen i inriktningsplaneringen och genom att

samordna och förankra länsplanen för regional

transportinfrastruktur. Regeringen betonade vikten

av att Banverkets och Vägverkets planeringsresurser

inriktas mot att ge länsstyrelserna ett kvalificerat

stöd. I 1998 års transportpolitiska proposition

betonade regeringen vikten av att samspelet mellan

olika regionala och lokala aktörer utvecklas för att

öka samordningen vid planeringen av bebyggelse,

infrastruktur och trafik. Regeringen menade att

länsstyrelserna och de regionala

självstyrelseorganen har en central roll för denna

samordning. I remissyttranden efterlyste dock bl.a.

Boverket en genomtänkt strategi för att förbättra

samordningen av planering av bebyggelse,

infrastruktur och trafik.[66]

I infrastrukturpropositionen hösten 2001

konstaterade regeringen att planeringen för

infrastrukturinvesteringar förutsätter omfattande

samråd i de olika planeringsskedena.[67]

Samrådsparter är bl.a. berörda markägare, kommuner,

länsstyrelse och andra myndigheter samt allmänheten.

Samtidigt noterade regeringen att kommunerna genom

planmonopolet har ett högst betydande inflytande på

infrastrukturplaneringen.

Regeringen hänvisade också till att PBL ska ses

över i syfte att bättre främja en långsiktigt

hållbar utveckling (se nedan). Regeringen betonade

också att då infrastrukturplaneringen och den

kommunala planeringen är kopplade till varandra

finns ett grundläggande behov av samordning och

samsyn. För att åstadkomma en ändamålsenlig struktur

för hållbar utveckling krävs det, enligt regeringen,

en växelverkan mellan de olika parternas planering

och mellan olika planeringsnivåer. Regeringen

konstaterade att ”formerna för detta inte kan sägas

ha funnit sin slutliga form”.[68] Denna fråga blir

sannolikt föremål för fortsatta överväganden inom

ramen för den aviserade PBL-utredningen.

I sin behandling av propositionen betonade

trafikutskottet att länen även fortsättningsvis

kommer att ha ett stort inflytande i planeringen.

Utskottet förutsatte också att såväl Vägverket som

Banverket fördjupar sitt samrådsarbete och ökar

insynen i sin interna beslutsprocess i syfte att på

bästa sätt ta hänsyn till lokala och regionala

strategier och program. Länen och de regionala

självstyrelseorganen har, enligt utskottet, även

fortsättningsvis en viktig roll när det gäller

framtagande av underlag i planeringsprocessen.[69]

ESDP, länsstyrelserna och PBL

Nationell ESDP-strategi?

Genom medlemskapet i EU kom Sverige på allvar i

kontakt med den europeiska rumsliga och funktionella

utvecklingsplanering som utvecklats inom ramen för

ESDP (European Spatial Development Perspective).

Syftet med detta perspektiv, som antogs av

ministerrådet våren 1999, är att åstadkomma en

balanserad och hållbar utveckling för EU:s

territorium.[70] ESDP är dock inte något formellt

planeringsdokument av bindande karaktär. Det kan

alltså användas av medlemsländerna och deras

regioner på det sätt som passar dem bäst.

Regeringen har givit NUTEK i uppdrag att tillsammans

med Boverket skapa ett sekretariat för att biträda

Regeringskansliet vid Sveriges medverkan i ESDP.

Sekretariatet har även spridit information och

skapat diskussion kring ESDP och det synsätt som

ESDP representerar.

ESDP-sekretariatet presenterade sin slutrapport i

december 2001. I rapporten föreslår man bl.a. att en

nationell strategi för regional utvecklingsplanering

tas fram med ESDP som vägledande perspektiv.

Sekretariatet ansåg att mottagningskapaciteten i de

regionala organisationerna måste säkerställas för

att den nationella strategin ska komma till

användning och få betydelse på regional nivå. Det

handlar inte bara om en allmän resursfråga utan även

om kompetensutveckling för att arbeta integrerat med

regional utveckling och fysisk planering.

ESDP-sekretariatet konstaterade att ett vidgat

planeringsperspektiv ställer krav på en dialog

mellan stat och kommun samt mellan aktörer som

sysslar med fysisk planering, miljö, regionalt

utvecklingsarbete och kommunikationer. ESDP-

sekretariatet menade att ett sådant fördjupat och

breddat samverkansarbete även kan bli en möjlig

förnyelsekraft för regional planering.

ESDP-sekretariatet menade att vissa regionala

planeringsfrågor är av nationellt intresse. Det

gäller t.ex. större investeringar i infrastruktur.

Samtidigt behöver ett regionalt perspektiv utvecklas

vad gäller exempelvis boende och handel. Den

nationella strategin skulle här spela en roll för

att hitta de rätta nationella och regionala

prioriteringarna utifrån ett tvärsektoriellt

synsätt. En utveckling av mellankommunal samverkan

pågår för övrigt utifrån PBL:s regler. Med detta

åsyftas bl.a. de fall där två eller flera kommuner

har skapat gemensamma fördjupningar av sina

översiktsplaner inom områden som sträcker sig över

kommungränserna.[71]

Det är även väsentligt att regionerna beaktar hur

de regionala utvecklingsprogrammen relaterar sig

till kommunernas strategiska översiktsplanering,

särskilt vad gäller mellankommunala frågor.

Länens syn på ESDP

I april 2001 presenterade ESDP-sekretariatet

rapporten ESDP:s betydelse för samhällsplaneringen i

Sverige. Som underlag för rapporten ingick bl.a.

redovisningar från länen om deras syn på ESDP. Bland

annat skulle länen ange var det fanns brister i

samordningen i planeringen.

Den tydligaste slutsatsen utifrån länens

redovisningar var att ESDP inte bör lanseras som en

ny övergripande planeringsform. Flera län ansåg att

synsätten i ESDP inte innebär något radikalt nytt

för svensk regional utvecklingsplanering, men att

idéer och inspiration till redan pågående planering

och utvecklingsverksamhet kan hämtas från ESDP. Det

stora flertalet län betonar också att det är

önskvärt att ESDP verkligen kommer till användning

på detta sätt.

Så gott som samtliga län anser att bristen på

tvärsektoriellt samarbete är den största svagheten i

dagens regionala utvecklingsplanering. Särskilt

kritiseras de statliga aktörerna, t.ex.

infrastrukturverken i detta avseende. Samarbetet

mellan olika utvecklingsaktörer på det regionala och

lokala planet nämns också av många län som ett

område med stora brister.

I flera av länsredovisningarna konstateras att den

kommunala översiktsplaneringen under senare år har

gått mot en ökad integration mellan traditionell

fysisk planering och utvecklingsplanering.

Översiktsplaneringen utvecklas i många kommuner till

en form av strategisk utvecklingsplanering. En

tydlig skillnad mot tidigare är att många

översiktsplaner bygger på visioner och strategier om

kommunernas samlade utveckling. En del

remissinstanser ansåg dock att översiktsplaneringens

potential i ett breddat utvecklingsperspektiv inte

har utnyttjats till fullo.

Flera län, inte minst i Mälardalen, pekade på

nödvändigheten av att planerings- och

utvecklingsfrågor hanteras i ett mer storregionalt

perspektiv än hittills. Nyckelfrågor i sammanhanget

blir kommunikationer, trafik, bostadsplanering och

miljö, alltså en tvärsektoriell och

gränsöverskridande planering som tar upp de flesta

av ESDP:s metodmässiga aspekter.

Några län pekade på att Sveriges stora och

internationellt sett starka kommuner ger speciella

förutsättningar i ett ESDP-perspektiv. Exempelvis

blir de i ESDP framhållna stad–land-relationerna

något som till stor del måste hanteras på kommunal

nivå. De starka kommunerna kan också vålla problem i

samarbetssituationer. Viljan att kompromissa med

grannkommuner när man befinner sig i en

konkurrenssituation om arbetsplatser och befolkning

är inte alltid den bästa. Det blir därför extra

viktigt att låta arbete i partnerskapsgrupper få ta

tid, så att samsyn och samarbetsvilja hinner

utvecklas.

**FOOTNOTES**

[15]: Boverket, Boken om översiktsplan – Del II

Översiktsplanen i lagstiftningen, 1996, s. 163.

[16]: Prop. 1985/86:1, s. 77 och 139. Enligt 6

kap. 12 § miljöbalken är länsstyrelserna också

skyldiga att sammanställa utredningar, program

och annat planeringsunderlag som har betydelse

för hushållningen med mark och vatten i länet.

[17]: Länsstyrelsen i Skåne län, En regional

överblick – Kartläggning och analys av regionala

frågor, 2001, s. 9 ff.

[18]: Om regionplanering enligt PBL förekommer

har länsstyrelsen rollen som granskare och inte

rollen som mellankommunal samordnare. Den rollen

övertas av regionplaneorganet.

[19]: Behovet av tydlighet underströks bl.a. av

att när Länsstyrelsen i Skåne arbetade med att

sammanställa den här refererade rapporten

framförde några kommuner synpunkter på

arbetsfördelningen mellan länsstyrelsen och

Region Skåne. Man menade bl.a. att analyser av

regional karaktär mer är ett arbete för Region

Skåne. Länsstyrelsen konstaterade att det är

oklart vilka frågor som är länsstyrelsens

respektive Region Skånes ansvar.

[20]: 4 kap. 1 § och 2 kap. 2 § första stycket

tredje meningen PBL.

[21]: 2 kap. 8 § PBL.

[22]: Prop. 1985/86:1, s. 467.

[23]: Prop. 1985/86:1, s. 138 och 140 f.

[24]: 4 kap. 3 och 4 §§ PBL.

[25]: 4 kap. 5 § 2 PBL.

[26]: Prop. 1985/86:1, s. 138.

[27]: 4 kap. 5 § 1 PBL.

[28]: Prop. 1985/86:1, s. 141.

[29]: Länsstyrelsen i Blekinge län, samråd om

förslag till översiktsplan för Karlskrona kommun

– Karlskrona.se, Blekinge län, 2001-09-03.

[30]: Länsstyrelsen i Västra Götalands län,

Program för kollektivtrafikprojektet Kringen,

delen Folkungabron–Skånegatan, Göteborgs kommun –

Samrådshandling december 1997, 1999-03-01.

[31]: 4 kap. 9 § PBL.

[32]: Boverket, Erfarenheter av

översiktsplanearbetet – Huvudrapport juni –92,

1992, s. 10 ff.

[33]: Boverket, Erfarenheter av

översiktsplanearbetet – Huvudrapport juni –92,

1992, s. 14 f.

[34]: Boverket, Mellankommunala frågor i kommunal

planering – redovisning av exempel och

kommentarer, PBL/NRL-underlag nr 38, 1992.

[35]: Länsstyrelsen i Skåne län, En regional

överblick – Kartläggning och analys av regionala

frågor, 2001, s. 16.

[36]: Boverket, Mellankommunala frågor i kommunal

planering – redovisning av exempel och

kommentarer, PBL/NRL-underlag nr 38, 1992, s. 5.

[37]: 4 kap. 14 § PBL.

[38]: 5 kap. 1 § och 2 kap. 2 § första stycket

tredje meningen PBL.

[39]: 5 kap. 16 § PBL.

[40]: 5 kap. 20 och 21 §§ PBL.

[41]: 5 kap. 22 och 33 §§ PBL.

[42]: Prop. 1985/86:1, s. 345 f.

[43]: 12 kap. 3 § och 13 kap. 4 § PBL.

[44]: Prop. 1985/86:1, s. 335.

[45]: Prop. 1985/86:1, s. 337 f.

[46]: Prop. 1985/86:1, s. 801.

[47]: 12 kap. 4 § PBL.

[48]: 12 kap. 6 § PBL.

[49]: 7 kap. 1 och 2 §§ PBL.

[50]: Lag (1987:147) om regionplanering för

kommunerna i Stockholms län.

[51]: Boverket, Boken om översiktsplan – Del III

Allmänna intressens behandling i översiktsplanen,

1996, s. 27.

[52]: 7 kap. 4 § PBL.

[53]: 4 kap. 3–5 och 9 §§ jämfört med 7 kap. 5 §

PBL.

[54]: Prop. 1985/86:1, s. 539.

[55]: SOU 2000:85, s. 172.

[56]: Svenska Kommunförbundet, Planering i tiden

– Översiktsplanering igår, idag och i morgon,

broschyr, 2001.

[57]: Stockholms regionplane- och trafikkontor,

Planera med miljömål! – Fallstudie

Stockholmsregionen. Miljöbedömning av regionplan

2000, 2000.

[58]: SOU 1994:36.

[59]: SOU 1994:36, s. 189 f.

[60]: SOU 1994:36, s. 192.

[61]: Prop. 1994/95:230, s. 103 f.

[62]: SOU 1995:27, s. 254.

[63]: SOU 1995:27, s. 245 ff.

[64]: Prop. 1996/97:36, s. 51.

[65]: Prop. 2001/02:4.

[66]: Prop. 1997/98:56.

[67]: Prop. 2001/02:20.

[68]: Prop. 2001/02:20, s. 134.

[69]: Bet. 2001/02:TU2.

[70]: En närmare beskrivning av ESDP finns i

Europeiska kommissionen, Det regionala

utvecklingsperspektivet inom Europeiska unionen –

Mot balanserad och hållbar utveckling av EU:s

territorium, Byrån för Europeiska gemenskapernas

officiella publikationer, 2000.

[71]: Ett sådant exempel är den fördjupade

översiktsplanen för Söderåsen som tagits fram i

samarbete mellan Bjuvs, Klippans, Svalövs och

Åstorps kommuner. Ett annat avser den

kommungemensamma översiktsplan som har upprättats

i gränsområdet mellan Falun och Borlänge

kommuner.

4 Ytterligare utredningar m.m. som berör

mellankommunala PBL-frågor

Riksrevisionsverkets förvaltningsrevision 1992

Riksrevisionsverket (RRV) granskade i början av

1990-talet länsstyrelsernas tillämpning av PBL.

Fokus låg på länsstyrelsernas förutsättningar att

kunna företräda statliga intressen i

planeringen.[72] Även om RRV inte specifikt belyste

länsstyrelsernas arbete med mellankommunal

samordning kan några av iakttagelserna i studien

vara av intresse för denna uppföljning.

RRV konstaterade bl.a. att länsstyrelsernas

samordnande funktioner i många fall var knutna till

den formella planeringsprocessen. Andra inblandade,

såväl statliga som kommunala aktörer, kunde då vara

låsta till ett i det närmaste färdigt planförslag.

RRV konstaterade också att den formella

planeringsprocessen bl.a. är till för att hantera

sådana större planfrågor som inte sällan förknippas

med intressemotsättningar. Samtidigt fanns det,

enligt RRV, en tendens till att dessa frågor löses

utanför den formella planeringsprocessen. RRV

noterade också att hänvisningar till

överprövningsmöjligheterna i 12 kap. PBL inte alltid

sker i den formella processens tidiga skeden eller i

samband med de informationsträffar som ligger i

anslutning till den formella planeringsprocessens

initialskede.

Plan- och byggutredningen och PBL-arbetsgruppen

Förändrad instansordning m.m.

PBL-utredningen gjorde en översyn av reglerna för

överprövning av beslut i PBL-ärenden. Inom ramen för

denna översyn sammanställdes bl.a. statistik över

länsstyrelsernas beslut enligt 12 kap. PBL under

perioden 1992–1993. I tabell 4.1 sammanfattas delar

av resultatet.

Tabell 4.1 Prövningar och upphävanden enligt 12

kap. 1 och 3 §§ PBL

---------------------------------------------------

**FOOTNOTES**

[72]: Riksrevisionsverket, Staten och den fysiska

planeringen, Rapport Fi 1992:32.

---------------------------------------------------

|Antalet fall under åren 1992 och 1993 där | 61|

|länsstyrelsen fattade beslut om prövning | |

|enligt 12 kap. 2 § PBL | |

---------------------------------------------------

|Antalet av dessa där kommunens beslut helt | 27|

|eller delvis upphävdes | |

---------------------------------------------------

|Antalet av dessa där prövningsgrunden helt | 0|

|eller delvis var brister i den kommunala | |

|samordningen (12 kap. 1 § 2) | |

---------------------------------------------------

|Antalet fall där länsstyrelsen beslutade om | 52|

|prövning av lov eller förhandsbesked enligt | |

|12 kap. 4 § | |

---------------------------------------------------

Som framgår av tabellen förekom det inte vid något tillfälle

under den aktuella perioden att länsstyrelsen prövade kommunala

beslut med hänvisning till brister i den mellankommunala

samordningen. Av utredningen framgick också att antalet ärenden

hos regeringen rörande besvär över länsstyrelsebeslut enligt 12

kap. PBL var mycket begränsat.[73] Utredaren konstaterade att

det är viktigt att länsstyrelsen verkligen använder sig av

ingripandemöjligheterna enligt 12 kap. PBL när detta är

nödvändigt. Vidare kan noteras att utredaren ansåg att antalet

lov eller förhandsbesked som prövades var anmärkningsvärt

lågt.[74]

Utredarens sammanfattande bedömning var emellertid att

bestämmelserna i PBL avseende statlig kontroll (12 kap.) var väl

ägnade att tillvarata väsentliga statliga intressen.[75] Däremot

menade utredaren att instansordningen kunde ändras. Förslaget

innebar att länsstyrelsen skulle svara för prövningen av det

kommunala beslutet, men att regeringen skulle stå för beslutet

om prövningen exempelvis skulle leda till ett upphävande av

planen. Det skulle då bli möjligt för regeringen att väga in

eventuella politiska beslut i prövningen samt bidra till att

stärka länsstyrelsens roll och göra den mer renodlad.

Utredningens förslag i detta avseende ledde emellertid inte till

att regeringen föreslog några lagändringar.

Frågan om överprövning och instansordningen i besvärsärenden

är emellertid aktuell på nytt. Regeringen tillsatte i januari

2001 en arbetsgrupp som fick i uppgift att se över vissa frågor

rörande PBL. Utgångspunkten var att avlasta regeringen

prövningen av överklagade PBL-ärenden. Enligt arbetsgruppens

direktiv skulle emellertid länsstyrelsens beslut med stöd av

12 kap. PBL även fortsättningsvis prövas av regeringen.[76]

Den s.k. PBL-arbetsgruppen fick även ett mer öppet mandat att

redovisa förslag som hänger samman med prövningssystemet och som

kan bidra till att beslutsprocessen förenklas. Arbetsgruppen

skulle ha redovisat uppdraget i juli 2001, men enligt gruppens

sekreterare kommer en rapport tidigast under våren 2002.

Svenska Kommunförbundets undersökning från 1998

Svenska Kommunförbundet genomförde hösten 1998 en kommunenkät

där det bl.a. ställdes frågor kring mellankommunal samverkan.

Det framkom att 55 % av de kommuner som besvarade enkäten deltog

i någon form av mellankommunalt samarbete i anslutning till

översiktsplaneringen. Endast 5 % av kommunerna angav att

länsstyrelsen hade fungerat som initiativtagare till

mellankommunalt samarbete i översiktsplaneringen, och endast

12 % angav att länsstyrelsen hade varit aktiv i det arbetet.

Drygt 30 % av de kommuner som besvarade enkäten ansåg att

länsstyrelsen medverkade som diskussionspartner medan 15 %

uppgav att länsstyrelsen inte hade varit direkt delaktig i det

mellankommunala samarbetet.[77]

Kommunförbundets bedömning var att länsstyrelsens relativt ringa

inblandning kunde vara ett tecken på att rollen som samordnare

av statens intressen är tydligare än rollen som initiativtagare

och främjare av det regionala perspektivet.

Kommunförbundet konstaterade också att utöver formella

varianter av regional samverkan, som exempelvis de ovan

beskrivna regionförsöken i Skåne, Gotland, Kalmar och Västra

Götaland, förekommer flera mer informella samverkansformer

mellan kommuner. Inriktningen på dessa samarbeten varierar och

kan handla om regionala utvecklingsfrågor, samverkan kring

enskilda verksamheter eller sakfrågor av mellankommunalt

intresse.[78] Frågor kring fysisk planering nämns inte direkt

som ett område där det är vanligt att samverkan förekommer, men

troligen berörs dessa frågor indirekt i flera av de

utvecklingsprojekt som diskuteras i olika kommunala

samverkansorgan. Främst handlar det då om samarbete kring

”frågor av traditionell betydelse”, t.ex. infrastruktur.

Sammanfattningsvis konstaterade Kommunförbundet att behovet av

samarbete över kommungränserna växer men att detta inte är helt

oproblematiskt. Enligt Kommunförbundet är ett problem ”hur man

ska kunna lösa mellankommunala konflikter (t.ex.

stormarknadsetableringar) och situationer då de samverkande

kommunerna har olika ambitionsnivå när det gäller

samarbetet”.[79]

Riksdagens revisorers granskning av plan- och

byggprocessens längd

Riksdagens revisorer presenterade i juni 2001 en granskning av

plan- och byggprocessens längd.[80] Av särskilt intresse för

denna uppföljning var de iakttagelser som revisorerna gjorde

kring länsstyrelsernas roll och dess koppling till

mellankommunal samordning.

Genom en enkät till samtliga länsstyrelser framkom att dessa

anser att en planering där tyngdpunkten läggs till de tidiga

skedena leder till ökade möjligheter för länsstyrelserna att

medverka och påverka. Planerna ansågs även bli mer

genomarbetade. Detta rimmar väl med lagstiftarens tankegångar

och revisorerna drog slutsatsen att länsstyrelsens roll i

planeringen, inte minst i de tidiga skedena, är viktig.

I enkäten fick länsstyrelserna även ge synpunkter på PBL:s

regelverk. Av särskilt intresse för denna uppföljning var att

några länsstyrelser angav att det råder tveksamhet om vilka

frågor och intressen som egentligen är att betrakta som

mellankommunala. Vidare behöver det tydligare anges när och i

vilka fall länsstyrelsen kan ingripa. En annan länsstyrelse

angav att det var svårt att hävda den mellankommunala

samordningen. Revisorerna ansåg att regeringen bör ta initiativ

för att klarlägga länsstyrelsernas uppgifter inom området och se

till att detta når ut till samtliga länsstyrelser.

Revisorerna konstaterade även att det under granskningen inte

hade framkommit något som direkt pekade på att kommunernas

samarbete med länsstyrelsen inte fungerade tillfredsställande.

Länsstyrelsen finns att tillgå i de fall kommunen behöver råd.

Upparbetade rutiner finns också oftast när det gäller formella

samråd m.m. i planarbetet. Vikten av att länsstyrelsen deltar i

de tidiga skedena har framhållits från flera håll. Länsstyrelsen

ska kunna fungera som en inspiratör och diskussionspartner i den

tidiga planeringen. Detta måste dock ställas mot att

länsstyrelserna har minskat sina personella resurser just inom

de enheter eller avdelningar som har de löpande kontakterna med

kommunerna i planeringsfrågor. Samtidigt konstaterade

revisorerna att länsstyrelserna har genomfört betydande

personalnedragningar inom planverksamheten.

I samband med remissbehandling av rapporten konstaterade

Länsstyrelsen i Stockholms län att minskade resurser för

länsstyrelsens arbete får en direkt negativ återverkan på tidiga

och kontinuerliga kontakter med kommunerna.[81] Minskade

resurser kan, enligt Riksdagens revisorer, försvåra en aktiv

samverkan mellan kommunerna och länsstyrelsen. Revisorernas

granskning visade att länsstyrelserna avsätter begränsade

resurser till sina kontakter med kommunerna i planeringen.

Revisorerna ansåg att detta var oroande och att

Regeringskansliet bör följa utvecklingen.

Samtidigt framhöll revisorerna att kommunerna värnar sin

självständighet i den fysiska planeringen. Vissa kommuner önskar

inte en alltför stor inblandning i sitt planarbete. Revisorerna

menade att kommunernas positiva inställning till samarbetet

möjligen kan hänga samman med en begränsad aktivitet hos

länsstyrelserna.

Revisorerna fann dock att det inte är i samband med den

informella tidiga planeringen som länsstyrelsen tycks vara mest

aktiv utan i samband med de formella program- och plansamråden.

I enkäten svarade flera länsstyrelser att den tidiga

planeringen, dvs. programarbetet, ger dem möjlighet till fler

kontakter med kommunerna. På så sätt kan de formaliserade kraven

på programsamråd underlätta länsstyrelsens samverkan med

kommunen.

Revisorernas rapport remissbehandlades under 2001. I sitt

remissvar konstaterade Svenska Kommunförbundet att den

mellankommunala samordningen inom planeringsområdet inte har

någon stark ställning i rådande planeringssystem, vare sig i

regelverket eller tillämpningen. Kommunförbundet menade att

länsstyrelserna borde kunna ta en mer aktiv roll som

arenahållare, kunskapsförmedlare och diskussionspartner.

Samtidigt framhöll förbundet att man var tveksam till att

länsstyrelsernas roll blir alltför formell och preciserad då

mellankommunala frågor mer sällan sammanfaller med

länsgränser.[82] Hösten 2001 lade revisorerna fram ett förslag

till riksdagen.[83] Revisorernas vidhöll sin uppfattning att

länsstyrelserna har en viktig roll i den mellankommunala

samordningen och som främjare av det regionala perspektivet i

planeringen. Revisorerna upprepade därför sitt förslag att

regeringen bör ta de initiativ som behövs för att klarlägga

länsstyrelsernas uppgifter inom området och se till att detta

når ut till samtliga länsstyrelser. Revisorerna ansåg också att

regeringen bör uppmärksamma att länsstyrelsen lägger ned allt

mindre resurser på kommunala kontakter i planeringens tidiga

skeden. Detta står, enligt revisorernas mening, inte i samklang

med PBL:s intentioner. Riksdagen förväntas ta ställning till

revisorernas förslag i februari 2002.

Något om Boverkets arbete

Handböcker och goda exempel

Boverket har ansvar för den allmänna uppsikten över PBL-väsendet

i landet.[84] Inom ramen för detta ansvar och med utgångspunkt i

den första generationen översiktsplaner, tog Boverket fram en

serie rapporter med goda exempel på hantering av olika frågor i

översiktsplaneringen. Den regionala dimensionen och behovet av

mellankommunal samverkan berörs i flera av dessa rapporter,

t.ex. rapporterna om vatten, grus, avfall och kretslopp samt

näringsliv.

Boverket har även tagit fram en handbok för

översiktsplanering. I handboken behandlas regionala

planeringsfrågor bl.a. med särskild hänvisning till

länsstyrelsernas ansvar.

Uppföljningar av kommunernas översiktsplanering

Boverket gör en årlig uppföljning av översiktsplaneläget i

landet. Detta görs i enkätform med hjälp av länsstyrelserna.

Till enkäten fogas varje år en fråga om något särskilt tema. Vid

det senaste tillfället gällde denna fråga mellankommunal

samverkan i översiktsplanearbetet. Boverket har ännu inte

sammanställt svaren på frågan, men det förväntas ske under våren

2002.

Tretton utmaningar för den fysiska samhällsplaneringen

På uppdrag av regeringen har Boverket utvecklat en strategi för

en integrerad syn på planering och hushållning med

naturresurser. Strategin består av tretton utmaningar för den

fysiska samhällsplaneringen med tillhörande förslag till

åtgärder för att möta respektive åtgärd.

En av de utmaningar som Boverket lyfte fram var samverkan över

administrativa gränser. Boverket spår att behovet av

mellankommunal samverkan över större geografiska områden kommer

att öka. Man konstaterade vidare att de regionala tillväxtavtal

som har upprättats bl.a. är exempel på mellankommunal samverkan.

Även om dessa i princip handlar om regional näringsmässig och

ekonomisk utveckling kan de, enligt Boverket, utvecklas till att

omfatta även andra planeringsfrågor. Boverket menar att

principen om partnerskap bör vara vägledande för mellankommunala

samverkansprojekt.[85]

En annan fråga som Boverket såg som en utmaning, inte minst

för länsstyrelserna, var miljöfrågorna. Boverket framhöll bl.a.

att den typ av kretsloppssamhälle som växer fram i samspelet

mellan städerna och deras omland ställer krav på mellankommunal

samverkan kring planerings- och markanvändningsfrågor.

Boverket menade att utmaningen ”samverkan över administrativa

gränser” bl.a. kan mötas genom en uppmuntran av samverkan mellan

kommuner i samma region för att vidga de lokala bostads- och

arbetsmarknaderna samt genom stöd till mellankommunal samverkan

kring storskaliga kretsloppslösningar. Vidare förordade man en

förstärkning av dialogen mellan den nationella, regionala och

lokala nivån beträffande regionala och mellankommunala

planeringsfrågor.

Miljöinriktad fysisk planering

Under slutet av 1990-talet bedrev fler myndigheter i samverkan

ett omfattande projekt om miljöinriktad fysisk planering.

Projektet Samhällsplanering med miljömål i Sverige (SAMS)

resulterade i flera rapporter. I en av dessa behandlas bl.a.

frågor om samarbete i miljöinriktad fysisk planering:

Den översiktliga fysiska planeringen måste också sätta in

kommunen i ett regionalt perspektiv, ofta även i ett ännu

vidare omvärldsperspektiv. De övergripande fysiska

strukturerna formas och förändras på nationell och regional

nivå. Dessa strukturer återverkar ofta på den lokala miljön.

Därför måste samarbete ske och sker också i ökande

utsträckning över kommungränser och andra gränser.[86]

Slutsatsen var att mellankommunala och regionala

planeringsinstrument och samarbetsformer kan behöva

utvecklas.[87]

I den regionalpolitiska propositionen framgår att regeringen

har för avsikt att ge Naturvårdsverket i uppdrag att bl.a.

redovisa behov av och förutsättningar för att samordna och

redovisa kunskapsunderlag om miljö- och resurshushållningsfrågor

på regional nivå samt att stödja länsstyrelsernas arbete. Detta

arbete ska ske i samverkan med länsstyrelserna och andra berörda

myndigheter.[88]

Regeringens aviserade översyn av PBL

I miljömålspropositionen föreslår regeringen ett delmål avseende

planeringsunderlag för miljömålet God bebyggd miljö. Delmålet

innebär att den fysiska planeringen och samhällsbyggandet senast

2010 ska grundas på program och strategier för frågor om

miljöanpassade transporter, natur- och kulturvärden och

miljöanpassad energiförsörjning. Detta kan ge underlag och

utgångspunkter för samordning mellan olika samhällssektorer och

samverkan mellan berörda aktörer. Regeringen föreslog vidare att

PBL ska ses över så att den bättre främjar en långsiktigt

hållbar utveckling.[89]

Behovet av en PBL-översyn aktualiserades även inom ramen för

regeringens klimatarbete. Enligt Klimatkommittén ger PBL:s

ramkaraktär, och det tolkningsutrymme som den ger kommunerna,

inte ett tillräckligt starkt stöd för den långsiktiga

klimatpolitiken.[90] Klimatkommittén föreslog därför en översyn

av PBL med inriktning på att lagen ska styra på ett ekologiskt

hållbart sätt där klimat- och energihushållning är högt

prioriterade frågor.

I den under hösten 2001 presenterade svenska klimatstrategin

framhåller regeringen att den fysiska planeringen även är ett

viktigt instrument i den långsiktiga klimatpolitiken.

Planeringen inom kommuner och regioner måste, enligt regeringens

uppfattning, förbättras och samordnas för att nå en önskad

hållbar utveckling. I sitt förslag till klimatstrategi framhöll

regeringen att man närmare kommer att pröva förutsättningarna

för att utveckla en ny modell för samordnad planering för ett

hållbart samhällsbyggande. Vidare fastslog regeringen att man i

den tidigare aviserade översynen av PBL avser att inkludera

frågan om externa köpcentrum för dagligvaruhandel (se vidare

nedan).[91]

Enligt uppgift från Miljödepartementet

utarbetas för närvarande direktiv till den

aviserade PBL-översynen.

**FOOTNOTES**

[73]: SOU 1994:134, s. 164.

[74]: SOU 1994:134, s. 154.

[75]: SOU 1994:134, s. 16.

[76]: Regeringsbeslut 5, 2001-01-18.

[77]: Svenska Kommunförbundet, Plan- och byggverksamheten i

kommunerna – en enkätundersökning 1999, 1999, s. 19 f.

[78]: Svenska Kommunförbundet, Plan- och byggverksamheten i

kommunerna – en enkätundersökning 1999, 1999, s. 26 f.

[79]: Svenska Kommunförbundet, Plan- och byggverksamheten i

kommunerna – en enkätundersökning 1999, 1999, s. 28.

[80]: Riksdagens revisorer, rapport 2000/01:14.

[81]: Länsstyrelsen i Stockholms län, yttrande över Plan- och

byggprocessens längd – rapport 2000/012:14, s. 4.

[82]: Svenska Kommunförbundet, yttrande över Riksdagens

revisorers rapport Plan- och byggprocessens längd, 2001-09-

07.

[83]: Riksdagens revisorers förslag 2001/02:RR8.

[84]: 1 kap. 8 § PBL.

[85]: Boverket, 13 utmaningar för den fysiska

samhällsplaneringen – Förslag till strategi, 2000, s. 14 f.

[86]: Boverket och Naturvårdsverket, Miljöinriktad fysisk

planering, 2000, s. 46.

[87]: Boverket och Naturvårdsverket, Miljöinriktad fysisk

planering, 2000, s. 10.

[88]: Prop. 2001/02:4.

[89]: Prop. 2000/01:130

[90]: SOU 2000:23, s. 285.

[91]: Prop. 2001/02:55.

5 Länsstyrelsernas syn på mellankommunal

samordning och sin egen roll i det

sammanhanget

Inledning

Inom ramen för denna studie har en enkät skickats till samtliga

länsstyrelser.[92] Enkäten innehåller främst frågor om

prövningar enligt 12 kap. 1 § PBL, men även frågor där

länsstyrelserna ges möjlighet att lämna mer allmänna synpunkter

på hur de arbetar med mellankommunala PBL-frågor. Enkäten

besvarades av samtliga länsstyrelser.[93]

Utöver enkäterna har Länsstyrelserna i Stockholms, Skåne,

Västra Götalands, Blekinge, Södermanlands och Uppsala län

besökts. Vid dessa tillfällen har vanligen länsarkitekten och

någon ytterligare person som arbetar med mellankommunala PBL-

frågor intervjuats.

Länsstyrelsernas allmänna uppfattningar

I enkäten fick länsstyrelserna ta ställning till ett antal

påståenden om sin syn på mellankommunal samordning inom PBL-

området. Påståendena avsåg bl.a. länsstyrelsernas uppfattning om

sin egen roll i dessa sammanhang. I figurerna 5.1–5.3 redovisas

länsstyrelsernas ställningstaganden till påståendena. Som

svarsalternativ har sjugradiga skalor med ytterlighetsvärdena

”instämmer inte alls” och ”instämmer helt” använts.

Av figur 5.1 framgår att fem länsstyrelser anser att kommunerna

vanligen hanterar den mellankommunala samordningen utan

länsstyrelsens direkta medverkan (anger värden > fyra).[94]

Motsatt uppfattning redovisas av länsstyrelserna i N (värdet

ett), C och U län (värdet två). Medelvärdet för samtliga

länsstyrelser var 3,6.

Av figur 5.2 framgår att det är nästan lika många länsstyrelser

som instämmer i påståendet att länsstyrelsens roll i samband med

mellankommunala planfrågor främst är att fungera som en medlare

då kommuner inte kan komma överens (har angivit ett värde >

fyra) som inte instämmer i det påståendet (har angivit ett värde

fyra). Medelvärdet för samtliga länsstyrelser (3,9) hamnade

också nära mitten på skalan.[95]

Av figuren framgår att en klar majoritet (15 st) av

länsstyrelserna anser att länsstyrelsens roll i samband med

mellankommunala planfrågor främst är att tillhandahålla kunskap

om vilka frågor som kräver mellankommunal samordning (anger

värden > fyra). Medelvärdet blir också högre än för de båda

föregående påståendena (5,2). Länsstyrelserna betraktar således

sin roll som förmedlare av kunskap om vilka frågor som kräver

mellankommunal samordning som den viktigaste.[96]

Översiktsplaneringen

Program- och samrådsskedet

Länsstyrelserna ombads att ange i vilken

omfattning mellankommunala frågor diskuteras i

länsstyrelsens kontakter med kommunerna under

olika faser av översiktsplaneringen (se tabell

5.1). Svarsalternativen utgjorde värden på en

skala mellan 1 och 7 där ytterlighetsvärdena

motsvarade ”mycket liten omfattning” respektive

”mycket stor omfattning”.

Tabell 5.1: Länsstyrelsernas arbete med mellankommunala

frågor under översiktsplaneringen

------------------------------------------------------------

|I vilken genomsnittlig omfattning |Medel |Min |Max |Antal

|

|(relativt övriga frågor) | | | | |

|diskuteras frågor om | | | | |

|mellankommunal samordning vid | | | | |

|länsstyrelsens kontakter med | | | | |

|kommunerna i | | | | |

|översiktsplaneprocessens... | | | | |

------------------------------------------------------------

|... programskede? (mycket liten |3,7 |2 |6 |20 |

|omfattning – mycket stor | | | | |

|omfattning) | | | | |

------------------------------------------------------------

|...samrådsskede? (mycket liten |3,4 |2 |6 |19 |

|omfattning – mycket stor | | | | |

|omfattning) | | | | |

------------------------------------------------------------

Av tabellen framgår att medelvärdet i båda fallen är lägre än det ”neutrala”

värdet fyra, dvs. att mellankommunala frågor i genomsnitt diskuteras något

mindre än övriga planfrågor. Denna iakttagelse kanske inte är så förvånande.

Mot bakgrund av de mellankommunala frågornas ringa betydelse i många mindre

kommuner kan genomsnittsvärdena ändå uppfattas som förhållandevis höga.

Mer intressant är att studera vilka län som anger låga respektive höga

värden. När det gäller programskedet är det tio länsstyrelser som anger

värden lägre än fyra och som alltså menar att de mellankommunala frågorna

endast behandlas i liten omfattning.[97] Endast tre länsstyrelser anger att

de mellankommunala frågorna diskuteras i stor omfattning (anger värden >

fyra) under programskedena (C, M och Y län). Det är svårt att se något

geografiskt eller befolkningsmässigt mönster bland de länsstyrelser som har

angivit höga respektive låga värden. Gör man motsvarande analys för

samrådsskedet finner man att elva länsstyrelser anger att mellankommunala

frågor diskuteras i liten omfattning (anger värden fyra).[98] Endast två

län anser att frågorna diskuteras i stor omfattning (anger värden >

fyra).[99]

Man kan även konstatera att genomsnittsvärdet är högre för programskedet

än för samrådsskedet. Det är endast två län som anger ett högre värde för

samrådsskedet än för programskedet (BD och F län). Detta kan tolkas som att

lagstiftarens betoning av att mellankommunala frågor bör behandlas tidigt i

översiktsplaneringsprocessen har fått visst genomslag.

I sammanhanget bör nämnas att några intervjupersoner har påpekat att

översiktsplaneringen är eftersatt i många kommuner. I många fall finns

endast den första generationens översiktsplan att tillgå och inget egentligt

översiktsplanearbete pågår. I andra fall bedrivs översiktsplaneringen endast

som fördjupningar i delar av kommunerna.[100] Detta faktum har även

konsekvenser för länsstyrelsernas möjligheter att hantera mellankommunala

frågor. En kommentar från en länsarkitekt illustrerar detta:

Översiktsplaneringen ligger ju nere. Överenskommelsen med staten vid PBL:s

tillkomst förutsatte aktiva kommuner men kommunerna sviker avtalet med

staten! Det blir svårt för länsstyrelserna att granska den mellankommunala

samordningen då översiktsplaneringen saknas. Den är ju egentligen arenan för

detta. Vi borde varna i tid om mellankommunala frågor men hur ska vi kunna

göra det när inga aktuella översiktsplaner finns och ingen

översiktsplanering bedrivs.

Några länsstyrelser anger dock att man i anslutning till den samlade

redogörelsen inför kommunernas aktualitetsförklaringar av översiktsplanerna

tar upp frågor som kan vara av mellankommunalt intresse.

Länsstyrelsernas granskningsyttranden

Enkätsvaren visar att länsstyrelserna relativt sällan anser det vara

nödvändigt att påpeka brister i den mellankommunala samordningen i sina

granskningsyttranden i samband med att planerna ställs ut. Endast nio av

länsstyrelserna anger att de har framfört sådana synpunkter. Av dessa anger

fem att påpekanden om brister endast har skett i några enstaka fall. I fyra

län är påpekanden om brister emellertid vanligare (Stockholms län; påpekande

om bristande mellankommunal samordning i 70 % av granskningsyttrandena,

Blekinge län; 40 %, Värmlands län; 30 %, Kalmar län; 20 %).[101] I stort

sett alla länsstyrelser, utom de i Skåne och Stockholms län, anger att

andelen granskningsyttranden där påpekanden om brister har skett är i stort

sett oförändrad sedan PBL:s tillkomst. Länsstyrelsen i Stockholms län anger

att andelen har ökat betydligt sedan PBL:s tillkomst, medan Länsstyrelsen i

Skåne län anger att andelen har ökat något.

Förklaringarna till dessa variationer kan vara många. En är att de

mellankommunala dimensionerna av geografiska skäl saknas i vissa län och att

mellankommunal samordning därför inte är nödvändig. En annan förklaring är

att länsstyrelserna i sina svar har inkluderat yttranden över så väl

kommunomfattande översiktsplaner som fördjupningar. I de fördjupade

översiktsplanerna som vanligen omfattar en del av kommun, ofta en

centralort, kan det mellankommunala inslaget vara mindre påtagligt.

En ytterligare förklaring är hur väl de mellankommunala frågorna har

behandlats under tidigare delar av planeringsprocessen. Kommunerna kan, med

eller utan stöd av länsstyrelsen och i linje med PBL:s intentioner, ha ”rett

ut” de mellankommunala förhållandena på ett tillfredsställande sätt redan

före utställningsskedet. Att andelen påpekanden om brister är så pass hög

och att den har stigit betydligt sedan PBL:s tillkomst (1987) i Stockholms

län kan tyckas något förvånande, särskilt mot bakgrund av att man i

huvudstadslänet sedan länge har en formell regionplanering. Möjligen

sammanhänger den stora andelen påpekanden om brister med att de

mellankommunala förvecklingarna i en storstadsregion är så pass många att

det är svårt för kommunerna att hantera dem alla.

Samtidigt kan det finnas olika synsätt mellan kommunerna och länsstyrelsen

på vad som är att betrakta som en mellankommunal fråga. En ytterligare

förklaring till den höga andelen i Stockholms län kan vara att länsstyrelsen

inte har haft kapacitet att identifiera eller aktualisera vilka frågor som

kräver mellankommunal samordning på ett tidigt stadium i processen. Man kan

å andra sidan även hävda att Länsstyrelsen i Stockholms län kanske är

tuffare än andra länsstyrelser när det gäller att hävda det mellankommunala

intresset och att man inte ”ger sig” förrän samordningen är säkerställd.

Andra länsstyrelser kanske tvekar inför att på ett tydligt sätt peka på

denna typ av brister i sina granskningsyttranden.

Några länsstyrelser anger att man har påpekat behov av mellankommunal

samordning och i vissa fall att prövning enligt 12 kap. PBL kan komma

att ske på sikt. Man har i dessa fall emellertid inte uttryckligen

noterat brister i den mellankommunala samordningen. Strävan är i

stället att ”väcka den mellankommunala medvetenheten” hos kommunerna

inför framtida detaljplanearbete. Påpekandena fungerar då även som

grund för att legitimera framtida synpunkter på eventuellt bristande

mellankommunal samordning i kommunernas detaljplanearbete. Om inte

påpekanden har gjorts i översiktsplanen kan det uppfattas som svårt

att göra det i senare planeringsprocesser.

Detaljplaneringen

På motsvarande sätt som för översiktsplaneringen har de

mellankommunala frågornas omfattning under de kommunala

detaljplaneprocesserna analyserats. Resultatet sammanfattas

i tabell 5.2.

Tabell 5.2 Länsstyrelsernas arbete med mellankommunala frågor under

detaljplaneringen

------------------------------------------------------------

|I vilken genomsnittlig omfattning |Medel |Min |Max |

Antal |

|(relativt övriga frågor) | | | | |

|diskuteras frågor om | | | | |

|mellankommunal samordning vid | | | | |

|länsstyrelsens kontakter med | | | | |

|kommunerna i | | | | |

|detaljplaneprocessens... | | | | |

------------------------------------------------------------

|...programskede? (mycket liten |2,4 |1 |5 |19 |

|omfattning – mycket stor | | | | |

|omfattning) | | | | |

------------------------------------------------------------

|...samrådsskede? (mycket liten |2,1 |1 |5 |19 |

|omfattning – mycket stor | | | | |

|omfattning) | | | | |

------------------------------------------------------------

Liksom för översiktsplaneringen är det genomsnittliga värdet högre för programs

samrådsskedet. Även här kan detta förmodas sammanhänga med att de mellankommun

behandlas relativt tidigt i processerna. Det bör även noteras att genomsnitt

detaljplaneringen är betydligt lägre än för översiktsplaneringen. Dett

sammanhänga med att de mellankommunala frågorna är hanterade redan på översik

dels med att den mellankommunala dimensionen helt saknas i många detaljplane

minst i glesbefolkade län med ytstora kommuner.

Hela fem län anger värdet ett för både program- och samrådsskedet, dvs. att om

på länsstyrelsernas arbete med mellankommunala frågor är mycket liten i förhå

andra frågor.[102] Länsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län ange

för programskedet och fyra för samrådsskedet, vilket innebär att d

länsstyrelsens arbete med mellankommunala frågor som omfattande i förhållande

frågor. Det är liksom för översiktsplaneringen svårt att se några tydliga geogr

befolkningsmässiga mönster i hur länen har svarat. Möjligen kan man

genomsnittsvärdena för de tre storstadslänen (4,0 för programskedet o

samrådsskedet) är högre än genomsnitten för samtliga län (2,4 respektive 2,1).

Länsstyrelsernas prövning av planer enligt 12 kap. 1 § PBL

Antal upphävanden och överklaganden till regeringen

I enkäten efterfrågas vid hur många tillfällen länsstyrelserna har prövat plan

kap. 1 § PBL under perioden 1998–2001.[103] Av svaren framkommer att det är ung

(9) av länsstyrelserna som har gjort detta. Sammanlagt är det knappt 60 besl

prövats. Av dessa är det sju som helt eller delvis avser prövningsgrunden b

mellankommunala samordningen.[104] Sex av dessa fall avså

handelsetableringar.[105]

Resultatet av prövningarna blev att länsstyrelserna i fyra av de sju fallen h

delvis upphävde planerna. Dessa planer gällde i samtliga fa

handelsetableringar.[106] Tre av fallen överklagades till regeringen.[107]

återtog kommunen sin överklagan (Kävlinge) och i ett annat fall upphävde

länsstyrelsens beslut om upphävande efter revidering av planhandlingarna (Land

två återstående fallen (Östersund och Krokom) är ännu ej avgjorda. I samm

nämnas att 41 ärenden som avsåg länsstyrelsernas beslut enligt 12 kap. 3 § PBL

till regeringen under perioden 1992 till november 2001.[108] Det var endast

som nämns ovan som helt eller delvis avsåg prövningsgrunden bristande me

samordning. Under perioden 1987–1998 upphävde länsstyrelserna således inga be

motiveringen.

Länsstyrelsernas syn på prövningsgrunden ”inte lämplig mellankommunal samordnin

Länsstyrelserna fick ta ställning till hur de upplevde prövningsgrunden ”i

mellankommunal samordning”. Resultatet redovisas i tabell 5.3. I samtlig

sjugradiga skalor använts. Ytterlighetsvärdenas innebörd anges i tabellen.

Tabell 5.3 Länsstyrelsernas syn på prövningsgrunden ”inte lämplig mellan

samordning” (12 kap. 1 § 2 PBL)

------------------------------------------------------------

|Prövningsgrunden uppfattas |Medel |Min |Max |Antal

|

|som... | | | | |

------------------------------------------------------------

|Inte alls tydlig – Mycket tydlig |3,7 |1 |6 |20 |

| | |(1)* |(2) | |

------------------------------------------------------------

|Mycket svår att tillämpa – |3,4 |2 (6) |6 |19 |

|Mycket lätt att tillämpa | | |(1) | |

------------------------------------------------------------

|Inte alls relevant för |5,2 |2 (2) |7 |19 |

|planeringsfrågorna i vårt län – | | |(5) | |

|Mycket relevant för | | | | |

|planeringsfrågorna i vårt län | | | | |

------------------------------------------------------------

* Värden inom parentes avser antalet länsstyrelser som har angivit max- eller m

Av tabellen framgår att länsstyrelsernas genomsnittliga uppfattning är att pröv

är något otydlig och något svår att tillämpa. Däremot anser huvuddelen av län

att den är relevant för planeringsfrågorna i det egna länet. Studerar man s

svaren finner man att en majoritet av länsstyrelserna (11 st) anser att prövnin

otydlig (anger ett värde fyra). Samma antal anger att prövningsgrunden ä

tillämpa. Det är dock svårt att utläsa något tydligt geografiskt eller befolk

mönster i hur länsstyrelserna ställer sig till de två förstnämnda frågorna. Nä

prövningsgrundens relevans kan man dock konstatera att samtliga tre storstadsl

den är mycket relevant (anger värdet sju).

Länsstyrelserna fick även ta ställning till ett påstående om när bestämmelsen o

överprövning vid bristande mellankommunal samordning är tillämplig. Fråg

utgångspunkt i att det vid flera tillfällen under det inledande uppfölj

framkommit olika uppfattningar om huruvida bestämmelsen om överprövning är ti

kommuner är överens i en planfråga. Märk här det tidigare refererade u

bestämmelsens specialmotivering: ”en prövning på denna grund [blir] normal

aktuell då de inblandade kommunerna på något sätt är oense”.[109]

Länsstyrelserna fick ta ställning till följande påstående: ”När kommuner är öv

mellankommunal planfråga anser länsstyrelsen inte att det finns rättslig gru

pröva planen eller områdesbestämmelserna enligt 12 kap. 1 § 2 p PBL.” Svaret

på en sjugradig skala mellan ytterlighetsvärdena ”instämmer inte alls” och

helt”.

Medelvärdet för länsstyrelsernas svar blev 5,2. Intressantare än medel

emellertid spridningen i svaren. Denna illustreras i figur 5.4.

Av figuren framgår att hela tio länsstyrelser ansåg att de inte hade rättsl

överpröva planer med motiveringen att den mellankommunala samordningen inte

lämplig om de inblandade kommunerna var överens (de angav värden > fem).[110]

fråga har också ställts till kommunerna. Resultaten av deras svar redov

kapitel.

Förordnanden enligt 12 kap. 4 § PBL samt överklaganden enligt 13 kap. PBL

Länsstyrelsen kan då särskilda skäl föreligger förordna att reglerna om prövnin

enligt 12 kap. 1–3 §§ PBL även ska tillämpas på lov eller förhandsbesked in

område.[111]

Av enkäten framkommer att detta mycket sällan sker med motivet att man vill s

en lämplig mellankommunal samordning. Under perioden 1998–2001 var det ingen

som beslutade om förordnande helt eller delvis med den motiveringen.

I endast fem fall under perioden 1998–2001 har en kommuns planbeslut överkl

länsstyrelsen helt eller delvis med motiveringen att den mellankommunala samord

har varit lämplig.[112] I en majoritet av dessa fall gäller frå

handelsetableringar, och den som överklagade var en grannkommun. Inte i något f

länsstyrelsen överklagandena.

Planföreläggande

Bestämmelsen om planföreläggande enligt 12 kap. 6 § PBL har ännu inte tillämpa

tillfälle. Enligt uppgift från Miljödepartementet har endast fem konkreta fra

gjorts av vilka tre kom från statliga myndigheter, dock ej från någon länss

framställan kom från Banverket och innefattade krav på att en kommun sku

detaljplan för en järnvägssträckning. Kommunen motsatte sig detta. I Banverke

påtalades att järnvägsutbyggnaden avsåg såväl ett riksintresse som ett mel

intresse. Grannkommunen var beredd att utarbeta detaljplan i enlighet med

önskemål.[113]

I stället för att besluta om ett planföreläggande valde regeringen att til

särskild förhandlare med uppgift att utreda förutsättningarna att nå en öve

mellan kommunen och Banverket. Förhandlaren lyckades få parterna att

överenskommelse om fortsatt planläggning varvid Banverket förband sig att återk

hemställan om planföreläggande.

Planfrågor där den mellankommunala samordningen fungerar mindre bra

Länsstyrelserna ombads att ange i vilka planfrågor i de egna länet de ans

mellankommunala samordningen fungerar mindre bra. Svaren redovisas i tabell 5.4

**FOOTNOTES**

[92]: En komprimerad version av enkäten återfinns i bilaga ett.

[93]: Länsstyrelsen i Gotlands län har endast besvarat fråga ett. Då läne

består av en kommun och då denna saknar landgränser mot andra kommuner, förekom

egentligen inga mellankommunala PBL-frågor.

[94]: Dessa fem län var F, G, O, W och Z län. En förteckning över länsbokstäver

bilaga 4.

[95]: De två länsstyrelser som inte alls instämde i påståendet (angav värdet 1

i BD respektive Y län.

[96]: Två länsstyrelser instämmer inte i påståendet (anger värden fyra). Des

i F (värdet två) och T län (värdet tre).

[97]: BD och F län anger värdet 2 medan AC, D, G, H, O, U, X och Z län anger vä

[98]: O, X och Z län anger värdet 2 medan AC, BD, C, D, F, H, T, och U län ange

3.

[99]: Det bör erinras att flera länsstyrelser anger att variationen i hur m

mellankommunala frågorna diskuteras med olika kommuner är stor.

[100]: Enligt Boverkets statistik arbetade 198 kommuner med en andra omgång

kommunomfattande översiktsplaner den 1 juni 2001. Av dessa har 43 kommuner ocks

anta översiktsplanerna. På 249 platser pågick det arbete med fö

översiktsplaner. Boverket konstaterade att ett stort antal fördjupningar me

innebär att kravet på tydlighet hos översiktsplanen inte uppfylls.

[101]: Som jämförelse kan nämnas att påpekanden om brister i den mellank

samordningen endast har gjorts i 1 % av yttrandena i Västra Götalands län samt

än 5 % av yttrandena i Skåne län.

[102]: Dessa var länsstyrelserna i BD, C, D, F och N län.

[103]: Tidsperioden 1998–2001 har valts då den bedöms vara rimlig att överbl

länsstyrelserna. En längre tidsperiod antas ha resulterat i en lägre svarsfrekv

en lägre tillförlitlighet i svaren.

[104]: De sju fallens fördelning på län: Blekinge län; 1, Jämtlands län; 2, Sk

3 och Stockholms län; 1

[105]: Prövningen i Stockholms län avsåg grustäkt.

[106]: Två i Skåne län och två i Jämtlands län.

[107]: De fyra fall där länsstyrelsen helt eller delvis upphävde kommunernas pl

beskrivs närmare i kapitel 7.

[108]: Länsstyrelsernas beslut enligt 12 kap. 2 § PBL om huruvida prövning ska

inte överklagas (13 kap. 4 § PBL).

[109]: Prop. 1985/86:1, s. 801.

[110]: Länsstyrelserna i Kronobergs respektive Gävleborgs län avstod,

Länsstyrelsen i Gotlands län, från att ta ställning till påståendet.

[111]: 12 kap. 4 § PBL.

[112]: De fem fallens fördelning på län: Dalarnas län; 1, Jämtlands län; 1, Skå

1–2, Värmlands län; 1.

[113]: Avser järnvägssträckan Kallhäll–Stäksundet i Järfälla kommun. De tv

ärendena gällde höghusprojekt i Malmö (Scandinavian Tower) och i Umeå och avsåg

påverkan på riksintressen. Båda ärendena är numera avslutade. I Malmöfal

anledningen att tornet var så högt att det förväntades påverka förhållandena

stort omland, troligen även i andra kommuner. Ärendet hade således ”mellank

inslag” även om den påverkan som Riksantikvarieämbetet ville begränsa var de

kulturhistoriskt riksintressanta landskapsbilden.

Tabell 5.4 Länsstyrelsernas uppfattning om vilka planfrågor i det egna länet

mellankommunala samordningen fungerar mindre bra.

-------------------------------------------------

|Planfråga |Län som har |

| |angivit att den |

| |mellankommunala |

| |samordningen |

| |fungerar mindre |

| |bra |

-------------------------------------------------

|Externhandels- |AB, AC, BD, C, E,|

|/stormarknadsetableringar |F*, K, M, N, Z, U|

-------------------------------------------------

|Avfallsdeponier |AB, E, O, M |

-------------------------------------------------

|Vindkraft |C, H, K, M |

-------------------------------------------------

|Hamnfrågor |AB |

-------------------------------------------------

|Miljökvalitetsnormer |N |

-------------------------------------------------

|Vattenkvalitet eller |K, N |

|vattenförsörjning | |

-------------------------------------------------

|Bostadsförsörjning |AB |

-------------------------------------------------

|Förändrad servicenivå i |W |

|olika delar av länet | |

-------------------------------------------------

|Väg- och järnvägsdragning |AB |

-------------------------------------------------

|Bristande |D |

|översiktsplaneringsarbete i | |

|kommunerna | |

-------------------------------------------------

|Telekommunikationsfrågor |K |

|(bl.a. master) | |

-------------------------------------------------

|Inga sådana planfrågor finns |G**, H***, S, T, |

|eller ej svar |X, Y |

-------------------------------------------------

* Avser utbyggnaden av A 6 köpcentrum i Jönköping. Länsstyrelsen anger dock s

”att den mellankommunala samordning sker”.

** Anger dock att man upplever att handelsfrågor är svåra och ett p

länsstyrelsens arbete med mellankommunala frågor.

*** Länsstyrelsen anger dock även att vindkraftfrågan måste hanteras i et

sammanhang.

Det är utan tvekan så att frågor om externa handelsetableringar är de som

upplevs som de mest problematiska ur ett mellankommunalt perspektiv.

Frågor av denna karaktär förekommer över hela landet och är inte, som

exempelvis vindkraftfrågor och bostadsförsörjningsfrågor, koncentrerade

till särskilda geografiska områden.

I sammanhanget kan det noteras att länsstyrelserna i Värmlands och

Dalarnas län inte anger att externhandelsfrågorna är problematiska. Detta

trots att det sedan länge pågått intensiva diskussioner om

externhandelsetableringar i båda dessa län.[114]

En annan iakttagelse är att det är få länsstyrelser som anger att väg-

och järnvägsfrågor är problematiska ur ett mellankommunalt perspektiv. En

förklaring till detta kan vara att infrastrukturplaneringen är mer av

”uppifrånplanering” än övrig planering. Planer läggs fast på nationell

och regional nivå och den mellankommunala samordningen sker till stor del

redan i samband med utarbetandet av länstransportplanerna. Kommunerna är

sedan i betydande utsträckning tvungna att anpassa sin egen planering

till dessa planer. En intervjuperson uttryckte sig på detta sätt: ”De

[väg- och järnvägsprojekten] dimper bara ned hos kommunerna. Det finns

pengar för detta och det åker bara in i de kommunala planerna.”

Vidare tycks det vara så att mycket av planeringen på objektnivå sker i

direkt samverkan mellan trafikverkens regionala enheter och kommunerna.

Vägverket vill exempelvis vara en ”delaktig och aktiv samrådspart” och

”vill uppnå en tidig dialog med kommun och länsstyrelse i

planeringsprocessen”.[115] I denna dialog är säkerställandet av en ur

infrastrukturperspektiv lämplig mellankommunal samordning ett viktigt

inslag.[116]

Länsstyrelsernas främsta metoder för att bidra till en lämplig

mellankommunal samordning

I tabell 5.5 redovisas länsstyrelsernas svar på frågan om vilka deras

främsta metoder är för att verka för en lämplig mellankommunal

samordning. Notera att de länsstyrelser som mer ospecificerat anger

”samråd” som en viktigt metod, sannolikt inbegriper flera av de övriga

metoderna i detta begrepp.

Tabell 5.5 Länsstyrelsernas främsta metoder för att främja

mellankommunal samordning inom PBL-området

----------------------------------------------------

|Metod |Län som angivit |

| |metoden |

----------------------------------------------------

|Samråd (tidiga eller mer |AC, BD, D, E, H, K, M,

|

|ospecificerat) |N O, T, W, Z |

----------------------------------------------------

|Regelbundna träffar med |AB, D, F, M, W, Y |

|länets kommuner/ Aktiva | |

|underhandskontakter | |

----------------------------------------------------

|Lyfta fram mellankommunala |C, N, S, W |

|frågor | |

----------------------------------------------------

|Tillhandahålla underlag |C, D, G, N |

----------------------------------------------------

|Informationsdagar och |F, U, Y |

|seminarier | |

----------------------------------------------------

|Bevaka |C, K |

|konsekvensbeskrivningar/ställa| |

|krav på att | |

|konsekvensbeskrivningar | |

|upprättas | |

----------------------------------------------------

|Upprättande av |Z |

|konsekvensanalyser | |

----------------------------------------------------

|Överprövning enligt 12 kap. |C |

|PBL | |

----------------------------------------------------

|Kontakter med länsstyrelser |Y* |

|i angränsande län | |

----------------------------------------------------

* Avser främst infrastrukturutbyggnad (Boniabanan, E 4, E 14 m.m.)

Olika former av samråd är således den metod som

länsstyrelserna främst använder för att hantera

mellankommunala PBL-frågor. Dessa samråd kan ske som ett led i

planprocesserna eller som regelbundet återkommande träffar med

kommunerna. Det allmänna intrycket är att länsstyrelserna

lyfter fram de frågor som kan ha mellankommunala dimensioner i

ett tidigt skede av processerna. Det förekommer dock

variationer mellan både länsstyrelser och enskilda tjänstemän

i hur tydlig man är i dessa sammanhang. Vissa länsstyrelser

hänvisar på ett tidigt stadium till överprövningsmöjligheterna

i 12 kap. PBL, medan andra väljer att spara detta ”hot” till

mer formella delar av planprocessen.

En annan fråga är hur kommunerna väljer att hantera ett mer

eller mindre tydligt budskap från länsstyrelserna om att en

fråga bör samordnas med grannkommuner. Kommuner kan, av olika

skäl, välja att driva ett ärende vidare trots länsstyrelsens

ofta allt tydligare ”hot” om prövning. I andra fall sker den

mellankommunala samordningen mer eller mindre konfliktfritt

utan att länsstyrelsen behöver initiera eller underlätta

processen. Att vissa kommuner har väl fungerande allmänna

relationer, vilket också avspeglar sig inom PBL-området, lär

knappast vara en nyhet. I andra fall är den kommunala

grannsämjan av olika skäl mer konkurrensorienterad och

frostig. I de fallen är länsstyrelsernas möjligheter att

främja en lämplig mellankommunal samordning mer begränsade.

Sakfrågornas karaktär har naturligtvis också betydelse för

vilken grad av konflikt som uppkommer mellan två kommuner.

I situationer då kommunrelationerna är mindre väl fungerande

kan länsstyrelserna välja att sprida beslutsunderlag mellan

kommuner. Det kan exempelvis handla om fall då den

planläggande kommunen inte anser att en grannkommun behöver

informeras om exempelvis konsekvenserna av en

externhandelsetablering. Det förekommer också att

länsstyrelser, på egen bekostnad, har genomfört analyser av

exempelvis en externhandelsetablerings konsekvenser för en

grannkommun. Den planläggande kommunen ansåg att en sådan

analys inte var nödvändig. En annan metod är att sammankalla

till gemensamma möten och vid dessa tillfällen ta på sig

rollen som medlare (se vidare kapitlet om

vindkraftetableringar nedan).

Inte särskilt många länsstyrelser nämner uttryckligen att

tillhandahållande av beslutsunderlag är en viktig metod för

att främja mellankommunal samordning. En förklaring till detta

kan vara att den mellankommunala dimensionen är integrerad i

sådana underlag som tar sin utgångspunkt i särskilda

sakfrågor. Det kan exempelvis handla om underlag som behandlar

grönstruktur, handel, täktverksamhet etc.

Ett exempel på ett underlag som är direkt riktat mot

mellankommunala frågor var den promemoria som upprättades i

Kronobergs län 1996. Materialet behandlade mellankommunala och

länsövergripande frågor. Tanken var att det skulle ligga till

grund för länsstyrelsens prioritering av samordningsinsatser.

Materialet var dock inte avsett för spridning till de berörda

kommunerna.[117]

Mellankommunal samordning – länsstyrelsernas syn på

problem och lösningar

Länsstyrelserna fick ange vilka problem de upplever i arbetet

med mellankommunala PBL-frågor och hur dessa problem kan

hanteras. Några länsstyrelser framhåller svårigheterna i att

definiera vilka frågor som är att betrakta som

mellankommunala. Man menar att fokus gärna läggs på frågor med

tydlig geografisk utsträckning över kommungränser. En

länsstyrelse menar att kommunerna kan ha svårt att inse att

ett planområde ”mitt inne i” en kommun kan vara av intresse

för en annan kommun även om den planerade verksamheten kan ha

mellankommunala konsekvenser.

Några länsstyrelser framhåller att kommuner lätt anser att

staten gör intrång i det kommunala planmonopolet när de

påtalar mellankommunala konsekvenser. De menar att om det

föreligger en konkurrenssituation är ett tydligt

beslutsunderlag inte alltid önskvärt från den planläggande

kommunens sida. Problemet är, enligt en länsstyrelse, att

kommunerna främst ser till sin egen fördel och inte till

eventuella nackdelar i andra kommuner. En annan kommentar går

ut på att stora privata exploateringsintressen i vissa fall

står i motsats till offentliga beslut om en lämplig

utveckling. Inom en kommun finns former för demokratiska

beslut i dessa frågor. Sådana demokratiska beslutsformer

saknas i mellankommunala sammanhang.

Flera länsstyrelser understryker problemet med bristande

resurser för den typ av tidiga samråd som enligt lagstiftaren

ska utgöra en viktig metod för att hanteringen av

mellankommunala frågor.

En länsstyrelse framhåller att det är kommunerna som, inom

vissa gränser, avgör när detaljplan är nödvändig. Väljer

kommunen att använda sig av ett lovförfarande kan inte

länsstyrelsen ingripa om den mellankommunala samordningen är

bristfällig med mindre än att enskilda sakägare överklagar

bygglovet eller att länsstyrelsen enligt 12 kap. 4 § PBL i

förväg har förordnat om att sådan prövning ska ske. En lösning

på detta vore, enligt länsstyrelsen i fråga, att skärpa

detaljplanekravet så att det omfattar alla frågor som kan ha

mellankommunala konsekvenser.

Några länsstyrelser menar att planprocesserna ofta har

kommit långt innan programskedet inträder och länsstyrelsen

formellt ska ges möjlighet att delta. Det kan innebära

svårigheter för länsstyrelsen att få gehör för krav på

mellankommunal samordning som riskerar att hota

överenskommelser som på ett informellt plan redan har träffats

mellan kommunen och andra aktörer. I något fall antyds att

sådana ”tidiga” överenskommelser även kan ha skett med andra

statliga myndigheter, exempelvis trafikverken. I dessa fall

har länsstyrelsen inte ”bjudits in” till de tidiga informella

samtal som har förts. Att detta inte har skett anges

sammanhänga med att länsstyrelsen har svårt att ”agera

informellt”. Med detta åsyftades en svårighet för

länsstyrelsen att föra en öppen och förutsättningslös

diskussion utan direkt koppling till rollen som bevakare av

olika nationella intressen med därtill hörande krav på

omfattande kunskapsunderlag. Det bör dock betonas att denna

beskrivning tycks tillhöra ett undantagsfall.

En länsstyrelse saknar samordnade statliga regionala

perspektiv som grund för länsstyrelsens agerande i

mellankommunala frågor. Lösningen på detta kunde vara att

lagstiftaren förtydligar vilka grundläggande mellankommunala

frågor länsstyrelserna ska behandla. Centrala

sektorsmyndigheter och länsstyrelser bör även ta fram

regionala statliga perspektiv där det framgår vilka strukturer

och värden som länsstyrelserna ska bevaka i den kommunala

planeringen.

Några länsstyrelser i mer glesbefolkade län med ytstora

kommuner anger svårigheter att över huvud taget intressera

kommunerna för mellankommunala frågor. De menar att sådana

frågor helt enkelt inte existerar. Detta beror dels på att

planverksamheten i allmänhet är låg i dessa läns kommuner,

dels på att den planverksamhet som förekommer ofta sker i

anslutning till kommunala centralorter som ligger långt från

kommungränsen.

Länsstyrelsen och regionplaneringen

Som tidigare har angivits är formell regionplanering enligt 7

kap. PBL en sällsynt företeelse i Sverige. Den förekommer

endast i Stockholms län och i Göteborgsområdet. I Stockholm

regleras dessutom verksamheten genom en särskild lag.[118] I

Göteborgsområdet blev Göteborgsregionens kommunalförbund

formellt regionplaneorgan enligt PBL år 1988.

Beträffande regionplaneringen i Stockholms län så har den

bedrivits i regi av ett kommunalförbund sedan 1952 och sedan

början av 1970-talet i landstingets regi.. Regionplaner har

presenterats ungefär vart tionde år, nämligen 1958, 1973, 1978

och 1991. Den senaste är den regionala utvecklingsplan för

stockholmsregionen (RUFS 2001) som nyligen varit utställd och

som landstingsfullmäktige förväntas ta ställning till under

våren 2002.

Flera av de intervjuade med anknytning till

Stockholmsområdet menar att regionplaneringen inte resulterar

i riktlinjer som binder upp kommunerna i deras

planeringsverksamhet. Å andra sidan framhåller man att arbetet

med regionplaner lyfter fram många mellankommunala frågor på

ett bra sätt, inte minst genom de olika planeringsunderlag som

tas fram av landstingets Region- och trafikplanekontor (RTK).

Dessa frågor kan sedan samordnas mellan en eller flera

kommuner i deras översikts- eller detaljplanearbete.[119]

RTK och Länsstyrelsen i Stockholm har under det halvsekel

som regionplanering har bedrivits i Stockholm utvecklat en

förhållandevis väl fungerande ansvarsfördelning när det gäller

de regionala och mellankommunala frågor. Relationerna

betecknas emellertid också som ett Modus Vivendi, dvs. ett

provisoriskt ordnande av ett komplicerat förhållande.

RTK uppfattar sig som ett regionalt expertorgan som, i

enlighet med PBL, tillhandahåller underlag som behandlar

regionala frågor. Man anordnar seminarier och konferenser

kring regionala frågor. Kommunerna ska, enligt PBL, samråda

med RTK i samband med sin översiktsplanering. RTK ser sig som

något mer orienterat åt regionala utvecklingsfrågor än

länsstyrelsen som uppfattas som mer bevarandeinriktat. Ett

exempel som nämns här är synen på strandskyddsfrågor. RTK

anser sig också oftare gå på kommunernas linje än vad

länsstyrelsen gör. Vanligen tycks de båda myndigheterna dock

kunna enas om en gemensam linje i olika frågor eller att man

åtminstone inte aktivt motarbetar varandra i situationer då

man har delade uppfattningar.

Någon enstaka gång har RTK påkallat att en plan bör prövas

av länsstyrelsen på grund av bristande mellankommunal

samordning. Det gällde t.ex. föreslagna områdesbestämmelser i

strid med ett regionalt vägreservat. Någon gång har det också

hänt att RTK har framfört önskemål till Länsstyrelsen om att

vissa synpunkter bör tas med i länsstyrelsen

granskningsyttrande. RTK poängterar att man försöker lyfta

fram de regionala frågorna tidigt i de kommunala

planprocesserna och har för detta ändamål bl.a. en särskild

kontaktperson i var och en av länets kommuner.

När det gäller mellankommunal samordning betonar både RTK

och Länsstyrelsen i Stockholms län betydelsen av de

delregionala samarbeten som finns på flera håll i

stockholmsregionen. Dessa kommunala samverkansformer gör att

de regionala frågornas betydelse stärks i den kommunala

planeringen och att förståelsen för RTK:s arbete ökar.

I Göteborgsområdet antogs den senaste regionplanen 1982. Den

utarbetades då inte i regi av ett formellt regionplaneorgan.

Regionplaneringen i Göteborgsområdet har intensifierats på

senare tid, men drivs enligt uppgift inte med den uttalade

målsättningen att ta fram en särskild regionplan.

Regionplaneorganet GR fungerar mer som ”samtalspartner” med

kommunerna kring regionala spörsmål. Liksom RTK i Stockholm

anordnar man seminarier, konferenser och tar fram olika

regionala planeringsunderlag.

**FOOTNOTES**

[114]: Utbyggnaden av Bergviks Köpcentrum i Karlstads

kommun respektive utbyggnaden av Kupolens köpcentrum i

Borlänge kommun.

[115]: Höög, Terese och Sunesson, Camilla, Varför

Vägverket medverkar i den kommunala fysiska planeringen,

PLAN, 1/2001, s. 26 och 30.

[116]: Denna tidiga dialog mellan kommuner och trafikverk

kan ha konsekvenser för länsstyrelsens möjligheter att

åstadkomma en lämplig samordning av de statliga intressena

på regional nivå. Som tidigare har nämnts behandlas dock

inte frågor om den statliga samordningen närmare i denna

studie.

[117]: Länsstyrelsen i Kronobergs län, Mellankommunala och

länsövergripande frågor, arbetsmaterial, 1996-03-15.

[118]: Lag (1987:147) om regionplanering för kommunerna i

Stockholms län.

[119]: Sedan början av 2001 verkar även en kommitté bl.a.

med uppdrag att ta fram förslag till insatser som kan

förbättra transportsystemet i Stockholmsområdet (den s.k.

Stockholmsberedningen).

6 Några kommuners syn på länsstyrelsernas

roll i den mellankommunala samordningen

Inledning

För att få en uppfattning om hur kommunerna ser på

länsstyrelsernas arbete med mellankommunal samordning inom

PBL-området har en enkät skickats till ett urval av landets

kommuner (enkäten återfinns i bilaga två). I urvalet finns

minst två kommuner från varje län. I de tre storstadslänen har

fyra kommuner valts. Urvalet har också gjorts på ett sådant

sätt att samtliga kommuntyper enligt Kommunförbundets typologi

finns representerade. Sammanlagt har 46 kommuner fått enkäten.

De kommuner som ingår i urvalet av kommuner samt vilken

kommuntyp de representerar listas i bilaga tre. Enkäten

besvarades av 39 kommuner vilket motsvarar ca 85 % av urvalet.

Översiktsplaneringen

I enkäten ombads kommunerna att redovisa sin syn

på länsstyrelsernas arbete med mellankommunal

samordning under översiktsplaneprocessen.

Kommunerna fick ange sin uppfattning på skalor

mellan ett och sju. I tabell 6.1 redovisas

resultatet från kommunernas svar.

Tabell 6.1 Kommunernas syn på länsstyrelsens arbete för

att främja en lämplig kommunal samordning i den kommunala

översiktplaneringen

------------------------------------------------------------

|Hur upplever kommunen |Medel |Min |Max |

Antal |

|länsstyrelsens arbete för att | | | | |

|främja en lämplig kommunal | | | | |

|samordning i den kommunala | | | | |

|översiktplaneprocessen? | | | | |

------------------------------------------------------------

|Betydelse (inte alls viktigt – |4,5 |1 |7 |37 |

|mycket viktigt) | |(1)* |(4) | |

------------------------------------------------------------

|Omfattning (inte alls omfattande |3,1 |1 (2) |7 |37 |

|– mycket omfattande) | | |(1) | |

------------------------------------------------------------

|Tillräckligt (inte alls |3,9 |2 (8) |7 |37 |

|tillräckligt – fullt | | |(1) | |

|tillräckligt) | | | | |

------------------------------------------------------------

|Relevans (inte alls relevant för |4,6 |1 (1) |7 |37 |

|planeringsfrågorna i vår kommun – | | |(4) | |

|mycket relevant för | | | | |

|planeringsfrågorna i vår kommun) | | | | |

------------------------------------------------------------

* Siffrorna inom parentes anger antalet kommuner som har angivit max-

eller minvärdet.

Tabellen visar att kommunernas genomsnittliga svar i samtliga

fall hamnar relativt nära det ”neutrala” svarsalternativet

fyra. Medelvärdet för betydelsen av länsstyrelsernas arbete

för att främja en mellankommunal samordning och arbetets

relevans för planeringsfrågorna hamnar något över fyra, medan

värdet för arbetets omfattning och tillräcklighet hamnar något

under. Den sammanfattande slutsatsen kan därmed vara att

”medelkommunen” anser att länsstyrelsens arbete för att främja

mellankommunal samordning har en viss betydelse och relevans,

men att arbetets omfattning inte är så stor och på gränsen

till otillräckligt.

En sambandsanalys visar ett relativt starkt positivt samband

mellan de två första variablerna. Det innebär att de kommuner

som anser att omfattningen på länsstyrelsens arbete för att

främja mellankommunal samordning är stor också anser att detta

arbete har betydelse.[120] Mellan variablerna Omfattning och

Tillräckligt är sambandet något svagare, men inte

obetydligt.[121] Man kan alltså med visst fog hävda att

kommuner som anger att omfattningen är stor också menar att

den är tillräcklig. Mellan variablerna Betydelse och

Tillräckligt är sambandet svagt negativt, dvs. de kommuner som

anger att betydelsen är stor har en tendens att mena att

länsstyrelsens arbete för att främja mellankommunal samordning

inte är tillräckligt.[122]

I kommentarer till denna fråga har några av

Stockholmskommunerna angivit att mycket av den mellankommunala

samordningen sker inom ramen för Region- och

trafikplanekontorets arbete. En kommun menar dock att detta

inte hindrar att länsstyrelsen borde kunna ta ett större

ansvar och spela en större roll.

Någon kommun anger att det för deras del handlar mycket om

mellankommunal samordning över länsgränsen och att man i det

sammanhanget har fått föredömligt stöd från länsstyrelsen i

det egna länet (F län).

Variationen mellan kommunerna i olika län

Antalet kommuner i urvalet är litet, men om man ändå tittar

närmare på hur kommunerna i respektive län har svarat finner

man att medelvärdena varierar på det sätt som anges i tabell

6.2.

Tabell 6.2 Länsvisa variationer i kommunernas syn på

länsstyrelsens arbete för att främja en lämplig kommunal

samordning i den kommunala översiktplaneprocessen

------------------------------------------------------------

|Hur upplever kommunen |Medel |Länsmedelvärdenas|

Antal |

|länsstyrelsens arbete för att | |

variationsintervall |län*|

|främja en lämplig kommunal | | | |

|samordning i den kommunala | | | |

|översiktplaneprocessen? | | | |

------------------------------------------------------------

|Betydelse (inte alls viktigt – |4,5 |2,5–6,0 |13 |

|mycket viktigt) | | | |

------------------------------------------------------------

|Omfattning (inte alls omfattande |3,1 |2,0–5,5 |14 |

|– mycket omfattande) | | | |

------------------------------------------------------------

|Tillräckligt (inte alls |3,9 |2,5–6,0 |14 |

|tillräckligt – fullt | | | |

|tillräckligt) | | | |

------------------------------------------------------------

|Relevans (Inte alls relevant för |4,6 |1,5–6,5 |13 |

|planeringsfrågorna i vår kommun | | | |

|– Mycket relevant för | | | |

|planeringsfrågorna i vår kommun) | | | |

------------------------------------------------------------

* Länsmedelvärden har endast beräknats för län där fler än en kommun i

urvalet har tagit ställning till respektive påstående.

Av tabellen framgår att variationen är relativt stor mellan

hur kommunerna i olika län ser på länsstyrelsens arbete.[123]

Variationen mellan olika kommuntyper

På motsvarande sätt kan man analysera hur

kommuner av olika typ ser på länsstyrelsernas

arbete under översiktsplaneprocessen.

Medelvärdena för de olika kommuntyperna redovisas

i tabell 6.3.

Tabell 6.3 Olika kommuntypers syn på länsstyrelsens arbete

för att främja en lämplig kommunal samordning i den

kommunala översiktplaneringen*

------------------------------------------------------------

| |Alla |S |SS |MS |FK |ÖSK |LBK |S |GBK|

| | | | | | | | | | |

| |(37)**|(3)|(8) |(7) |(5)|(5) |(4) |SS |LBK|

| | | | | | | | | | |

| | | | | | | | |MS |ÖMK|

| | | | | | | | | | |

| | | | | | | | |(18) |(7)|

------------------------------------------------------------

|Betydelse|4,5 |5,3|4,0 |4,4 |4,4|5,0 |4,25 |4,4 |4,7|

------------------------------------------------------------

|Omfattning|3,1 |2,0|2,5 |3,6 |3,4|3,0 |3,5 |2,8 |3,9|

------------------------------------------------------------

|Tillräckligt|3,9|3,3|3,5 |4,3 |4,0|3,0 |4,5 |3,8 |4,7|

------------------------------------------------------------

|Relevans|4,6 |5,3|3,6 |4,9 |5,2|5,0 |3,75 |4,4 |4,6|

------------------------------------------------------------

* Förkortningarna i tabellen förklaras i bilaga tre.

** Siffrorna inom parentes anger antalet kommuner i kategorin som har

besvarat frågorna.

Av tabellen kan man utläsa att kommunerna i de tre

storstäderna (S) anser att betydelsen av länsstyrelsens arbete

för att främja mellankommunal samordning är större än för

genomsnittet för samtliga kommuner och kommuntyper. Samtidigt

anger storstäderna låga värden för variablerna Omfattning och

Tillräckligt. I storstäderna anser man såldes att

länsstyrelsens arbete är viktigt men av en liten och

otillräcklig omfattning. Ett liknande men inte lika tydligt

mönster finner man för de större städerna (SS).

Betydelsevariabeln får exempelvis ett lägre medelvärde än

genomsnittet för samtliga kommuner som har besvarat enkäten.

I tabellens två sista kolumner redovisas medelvärden för en

aggregering av ”städer” respektive ”landsortskommuner”. På

detta sätt kan dimensionen ”stad–land” analyseras. Det framgår

att ”landsortskommunerna” anger ett högre medelvärde för

betydelsen av länsstyrelsens arbete än vad ”stadskommunerna”

gör. Detta kan möjligen sammanhänga med att de mindre

kommunerna är i större behov av stöd från länsstyrelsen för

att få gehör för sina synpunkter i mellankommunala frågor än

de större kommunerna. Motsvarande förklaring kan gälla för det

faktum att landsortskommunerna anger ett högre värde på

variabeln Relevans än vad de städerna gör. De mindre

kommunerna anger också ett högre genomsnittligt värde för

variabeln Omfattning, om än ett värde som ligger under de

”neutrala” värdet fyra på den sjugradiga skala som har

använts. Även för variabeln Tillräckligt anger de mindre

kommunerna ett högre värde än städerna. ”Landsortskommunerna”

är alltså mer nöjda med omfattningen av länsstyrelsens

insatser än man är i de större städerna.

Detaljplaneringen

På motsvarande sätt som för översiktplaneringen

har kommunerna fått redovisa sin syn på

länsstyrelsernas arbete med mellankommunala

frågor i kommunernas arbete med detaljplaner och

områdesbestämmelser. Resultatet från denna fråga

redovisas i tabell 6.4.

Tabell 6.4 Kommunernas syn på länsstyrelsens arbete för

att främja en lämplig kommunal samordning i kommunens

arbete med detaljplaner och områdesbestämmelser

-------------------------------------------------------------

|Hur upplever kommunen |Medel|Min* |Max* |

Antal |

|länsstyrelsens arbete för att | | | | |

|främja en lämplig kommunal | | | | |

|samordning i kommunens arbete med | | | | |

|detaljplaner och | | | | |

|områdesbestämmelser? | | | | |

-------------------------------------------------------------

|Betydelse (inte alls viktigt – |4,0 |2 |7 (1) |36 |

|mycket viktigt) | |(5) | | |

-------------------------------------------------------------

|Omfattning (inte alls omfattande – |3,0 |1 |6 (1) |36 |

|mycket omfattande) | |(3) | | |

-------------------------------------------------------------

|Tillräckligt (inte alls |4,5 |1 |7 (3) |36 |

|tillräckligt – fullt | |(2) | | |

|tillräckligt | | | | |

-------------------------------------------------------------

|Relevans (inte alls relevant för |4,1 |1 |6 (4) |36 |

|planeringsfrågorna i vår kommun – | |(1) | | |

|mycket relevant för | | | | |

|planeringsfrågorna i vår kommun) | | | | |

-------------------------------------------------------------

* Siffrorna inom parentes anger antalet kommuner som har angivit max-

eller min-värdet.

Tabellen visar att medelvärdena för samtliga de fyra

variablerna hamnar relativt nära det ”neutrala”

svarsalternativet fyra. Variabeln Omfattning avviker något,

vilket antyder att länsstyrelsernas arbete med mellankommunal

samordning under detaljplaneringen inte är så omfattande.

Värdet är dock ungefär detsamma som för översiktsplaneringen.

Värdena för de övriga tre variablerna är lägre än vad de var

för översiktsplaneringen.

Man kan således dra slutsatsen att kommunerna anser att

länsstyrelsernas arbete för att främja mellankommunal

samordning under detaljplaneringen är mindre viktigt och

tillräckligt i högre grad än vad det är under

översiktsplaneringen. Även arbetets relevans är högre i

översiktsplaneringen än i detaljplaneringen. I kommentarer

till denna fråga har flera, vanligen mindre, kommuner angivit

att detaljplaneaktiviteten allmänt sett är låg eller att den

detaljplanering som sker inte har några mellankommunala

dimensioner.

En analys av sambandet mellan de värden som kommunerna har

angivit för respektive variabel visar en relativt starkt

korrelation mellan variablerna Betydelse och Omfattning.[124]

Annorlunda uttryckt: De kommuner som anger att länsstyrelsens

arbete har stor betydelse anger också ofta att detta arbete är

relativt omfattande. På samman sätt som för

översiktsplaneringen är sambandet svagare, om än positivt,

mellan variablerna Omfattning och Tillräckligt.[125] Det är

således inte givet att de kommuner som anger att omfattningen

på länsstyrelsens arbete är stort också anser att det är

tillräckligt.

Variationen mellan kommunerna i olika län

Om man beräknar medelvärden för kommunerna i

respektive län (se tabell 6.5) finner man att

variationen, liksom för översiktsplaneringen, är

relativt stor.

Tabell 6.5 Medelvärdenas variation i länen

-------------------------------------------------------------

|Hur upplever kommunen länsstyrelsens |Medel|

Länsmedelvärdenas |

Antal |

|arbete för att främja en lämplig | |

variationsintervall |län*

|

|kommunal samordning i den kommunala | | | |

|detaljplaneprocessen? | | | |

-------------------------------------------------------------

|Betydelse (inte alls viktigt – mycket |4,0 |2,5–6,0 |14 |

|viktigt) | | | |

-------------------------------------------------------------

|Omfattning (inte alls omfattande – |3,0 |1,5–4,5 |14 |

|mycket omfattande) | | | |

-------------------------------------------------------------

|Tillräckligt (inte alls tillräckligt – |4,5 |3,0–6,0 |14 |

|fullt tillräckligt) | | | |

-------------------------------------------------------------

|Relevans (inte alls relevant för |4,1 |2,5–5,5 |13 |

|planeringsfrågorna – mycket relevant | | | |

|för planeringsfrågorna, i vår kommun) | | | |

-------------------------------------------------------------

En analys av sambanden mellan de länsvisa medelvärdena för detalj-

respektive översiktsplaneringen visar att detta är förhållandevis starkt

positivt för samtliga variabler. Länsstyrelser som får höga värden för

sina insatser i översiktsplaneringen får som regel också höga värden för

detaljplaneringen. Låga värden för översiktsplaneringen innebär ofta låga

värden för detaljplaneringen.[126]

Variationen mellan olika kommuntyper

Olika kommuntypers sätt att se på länsstyrelsens arbete med mellankommuna

frågor i detaljplaneringen redovisas i tabell 6.6.

**FOOTNOTES**

[120]: Korrelationskoefficienten=0,41.

[121]: Korrelationskoefficienten=0,33.

[122]: Korrelationskoefficienten=-0,18.

[123]: Här redovisas inte närmare vilka län som har höga respektive låga

medelvärden. Motivet till detta är att skydda de enskilda kommunernas

uppgifter.

[124]: Korrelationskoefficienten=0,53.

[125]: Korrelationskoefficienten=0,16.

[126]: Märk att sambandsanalysen endast omfattar 14 län. I övriga län har

endast en kommun besvarat frågorna, och några medelvärden har således inte

kunnat beräknas.

Tabell 6.6 Olika kommuntypers syn på länsstyrelsens arbete för att främja

lämplig kommunal samordning i den kommunala detaljplaneringen*

------------------------------------------------------------

| |Alla|S |SS |MS |FK |ÖSK |LBK |S |GBK |

| | | | | | | | | | |

| | |(3)**|(8)|(7) |(5) |(5) |(4) |SS |LBK |

| | | | | | | | | | |

| | | | | | | | |MS |ÖMK |

| | | | | | | | | | |

| | | | | | | | |(18) |(6) |

------------------------------------------------------------

|Betydelse|4,0|4,3 |4,0|3,3 |4,8 |4,2 |3,5 |3,8 |4,0 |

------------------------------------------------------------

|Omfattning|3,0|3,0 |2,6|2,6 |3,4 |3,2 |3,25 |2,7 |3,7 |

------------------------------------------------------------

|Tillräckligt|4,5|3,7|4,6|5,1 |4,4 |3,2 |5,0 |4,7 |5,3 |

------------------------------------------------------------

|Relevans |4,1|4,3 |3,6|3,1 |5,2 |4,8 |4,0 |3,6 |4,5 |

------------------------------------------------------------

* Förkortningarna i tabellen förklaras i bilaga tre

** Siffrorna inom parentes anger antalet kommuner i kategorin som har besvarat

Av tabellen kan utläsas att förortskommunerna anger det högsta värdet

variablerna Betydelse och Relevans. Även storstadskommunerna anger relativt hö

värden på båda dessa variabler. De större och de medelstora städerna ang

förhållandevis låga värden på variablerna Betydelse och Relevans. Detta k

sammanhänga med att den detaljplanering som sker förekommer i anslutning ti

centralorten och att denna inte ligger i närheten av kommungränsen. Dessa bå

kommuntyper anger dessutom båda att länsstyrelsens arbete för att främ

mellankommunal samordning är tillräckligt (medelvärdet > fyra).

De sammanvägda medelvärdena i tabellens två sista kolumner visar att skillnaden

mellan ”städerna” och ”landsortskommunerna” när det gäller arbetets betydelse

liten, och medelvärdet hamnar i båda fallen nära det ”neutrala” svarsalternativ

fyra. ”Städerna” anser att länsstyrelsens arbete har relativt liten omfattni

men att det är tillräckligt (medelvärdet > fyra). En liknande uppfattni

uppvisar landsortskommunerna. Det kan tyckas något förvånande a

”landsortskommunernas” medelvärde för variabeln Relevans är högre än städerna

Förklaringen kan vara densamma som för översiktsplaneringen, nämligen att

mindre kommunerna är i större behov av stöd från länsstyrelsen för att få geh

för sina synpunkter i mellankommunala frågor än de större kommunerna.

Kommunernas syn på länsstyrelsernas roll i samband med mellankommunala

PBL-frågor

Samordning med eller utan länsstyrelsen?

På motsvarande sätt som för länsstyrelserna ställdes ett antal

frågor till kommunerna om hur de ser på länsstyrelsernas roll i

arbetet med mellankommunala PBL-frågor.

Av figur 6.1 framgår att det är en relativt jämn spridning i inställningen ti

påståendet att kommunen huvudsakligen hanterar frågor om mellankommun

samordning inom PBL-området utan länsstyrelsens medverkan (medelvärdet är 4,2

Fjorton kommuner instämmer inte i att de hanterar mellankommunala frågor ut

länsstyrelsens medverkan (värden fyra). Femton kommuner instämmer i att

huvudsakligen sköter mellankommunala frågor utan länsstyrelsens direk

inblandning (värden > fyra). Länsstyrelsernas svar på motsvarande fråga (se fig

5.1) gav ett medelvärde på 3,6, och det var färre länsstyrelser som instämde

påståendet än som inte gjorde det. Noteras bör även att de länsvisa variationer

är relativt stora. Medelvärdet för kommunernas svar i respektive län ligg

mellan 1,5 och 6,0. Det innebär att kommunerna i vissa län inte alls anser a

man hanterar de mellankommunala frågorna utan länsstyrelsernas medverkan med

det omvända förhållandet tycks råda i andra län.[127]

Tittar man närmare på de olika kommuntyperna finner man att variationen är stor

även här. Landsbygdskommunerna uppvisar det lägsta medelvärdet (2,2) vilket k

sägas innebära att man i dessa kommuner inte hanterar mellankommunala frågor ut

länsstyrelsens medverkan. Den motsatta uppfattningen tycks råda i de t

storstäderna som uppvisar det högsta medelvärdet (5,7). En tolkning skulle kun

vara att man i storstäderna har resurser och erfarenheter av att hante

mellankommunala frågor medan detta saknas i landsbygdskommunerna. Länsstyrelse

roll kan i det senare fallet vara att genom sin medverkan i processen kompense

för dessa bristande resurser.

Länsstyrelsen som medlare?

Studerar man figur 6.2 finner man att huvuddelen av kommunerna inte anser a

länsstyrelsen främst intar en medlarroll i samband med hanteringen

mellankommunala PBL-frågor (anger värden fyra). Medelvärdet var 3,

Motsvarande värde för länsstyrelserna var 3,9. I länsstyrelsernas fall var d

några fler som instämde i påståendet än som inte gjorde det (se figur 5.2).

Medelvärdena för respektive län uppvisar en variation mellan 1,5 och 5,0. I vis

län ser kommunerna såldes främst länsstyrelsen som en medlare medan uppfattning

i princip är den motsatta i en del andra län.

Betraktar man variationen mellan olika kommuntyper framkommer att medelvärdena

för samtliga kommuntyper, utom landsbygdskommunerna, hamnar under fyra, dvs.

flesta instämmer inte i att länsstyrelsen främst fungerar som medlare. Läg

medelvärde uppvisar de större städerna (2,0).

När agerar länsstyrelsen?

Kommunerna fick även ta ställning till ett påstående om när i planprocesserna s

länsstyrelserna agerar. Resultatet redovisas i figur 6.3.

Av figuren framgår att en klar majoritet av kommunerna anser att länsstyrelse

arbete för att främja en lämplig mellankommunal samordning främst sker und

planprocessernas program- respektive samrådsskeden. Medelvärdet var 5,1.

När det gäller de länsvisa medelvärdena kan man konstatera att dessa, med ett

undantag, endast avviker svagt från hela urvalets medelvärde. Medelvärdet f

kommunerna i Stockholms län är nämligen endast 2,7. Förklaringen till detta k

antingen vara att Länsstyrelsen i Stockholms län främst agerar före eller v

sidan om de formella planprocesserna eller att de mellankommunala frågorna främ

poängteras under senare delar av planprocesserna, exempelvis i samband m

länsstyrelsens granskningsyttranden. För den senare tolkningen talar den hö

frekvensen påpekanden om brister som förekommer i Stockholms län.

De olika kommuntyperna visar ingen större variation kring hela urvalets

medelvärde (5,1).

Är länsstyrelsen och kommunerna oftast överens i mellankommunala frågor?

Kommunerna fick ta ställning till om de ansåg att de och länsstyrelsen vanlig

hade gemensamma uppfattningar i mellankommunala frågor. Resultatet redovisas

figur 6.4.

Svaren vittnar om en relativt god överensstämmelse mellan kommunernas o

länsstyrelsens uppfattning i mellankommunala PBL-frågor.

Medelvärdet var 4,8. Två tredjedelar av de kommuner som besvarade frågan ansåg

att länsstyrelsen och kommunen som regel har en gemensam uppfattning i des

frågor (angav värden > fyra). Medelvärdena för länen varierade mellan 2,5 o

6,0. I några län överensstämmer således inte kommunernas syn på

mellankommunala frågorna med länsstyrelsens. De flesta länen uppvisade do

medelvärden över fyra.

De olika kommuntypernas medelvärden uppvisar endast mindre avvikelser från hela

urvalets medelvärde. Medelvärdet är dock högst för landsbygdskommunerna (5,7

Lägger man samman landsbygdskommuner, glesbygdskommuner och övriga mind

kommuner blir medelvärdet 5,3. Mindre och mer glesbefolkade kommuner tyc

således ha lättare att komma överens med länsstyrelsen när det gäll

mellankommunala PBL-frågor. Detta sammanhänger troligen med att

mellankommunala frågorna är få i dessa kommuner och att de som förekommer inte

av det mer kontroversiella slaget, som exempelvis externhandelsetableringar.

Kommunernas syn på när länsstyrelsen kan tillämpa prövningsgrunden

”lämplig mellankommunal samordning” i 12 kap. 1 § PBL

I anslutning till figur 5.4 i föregående kapitel har länsstyrelsernas syn

möjligheterna att tillämpa prövningsgrunden ”inte lämplig mellankommun

samordning” i fall då kommuner är överens redovisats. Medelvärdet f

länsstyrelserna blev 5,2 med en betydande spridning i svaren. Motsvaran

medelvärde för kommunerna blev 4,4. Spridningen i kommunernas svar åskådliggörs

figur 6.5.

Av figuren framgår att variationen i svaren var stor även bland kommunerna.[12

Det var exempelvis flera kommuner som ansåg att det inte alls fanns rättsl

grund för länsstyrelsen att pröva en plan om kommunerna var överens. Det fan

även de som angav det andra ytterlighetsvärdet och som alltså menade a

länsstyrelsen hade rätt att pröva planen även om kommunerna var överens. Det v

dock flera kommuner som menade att det inte fanns en rättslig grund att prö

planen (fjorton kommuner angav värden > fyra) än som inte ansåg detta (n

kommuner angav värden fyra).

Kommunernas syn på problem i länsstyrelsernas arbete med mellankommunala

PBL-frågor – och deras förslag till lösningar

Problem ...

Kommunerna ombads att ange vilka eventuella problem man upplevde

länsstyrelsernas arbete med mellankommunala PBL-frågor. Flera kommuner ang

resursbrist eller personalbrist hos länsstyrelsen som ett problem. Enligt någ

kommuner leder detta bl.a. till att länsstyrelserna har svårt att ”ligga fö

program, regionala planer etc.”

Den mellankommunala sakfråga som flera kommuner anser att länsstyrelserna har

haft problem att hantera är externa handelsetableringar. I några fall ang

bristande regional samordning kring större infrastruktursatsningar som e

mellankommunalt problem.

Någon mindre kommun menar att länsstyrelsens möjligheter att åstadkomma

förändringar är begränsade. Skälet skulle vara att det är svårt för länsstyrels

att ändra en stor kommuns åsikter.

Några kommuner ifrågasätter länsstyrelsens mandat och roll i förhållande till

regionala självstyrelseorgan eller regionplaneorgan. Man menar att länsstyrels

går utöver sina ansvarsområden och engagerar sig för djupt i vissa detaljer ell

sakfrågor. Länsstyrelsen kan i sådana situationer uppfattas mer som en part m

ett visst intresse än som en möjlig medlare. Samtidigt kan vissa frågor ”ham

mellan stolarna” i betydelsen att det råder oenighet mellan länsstyrelsen och

regionala självstyrelseorganen om vem eller hur en viss fråga ska hanteras.

En kommun uttrycker det på följande sätt: Region Skåne har ett tydligt mandat

att driva och bevaka de regionala utvecklingsfrågorna samt (...) RTI-planering

[RTI=Regional transportinfrastruktur]. I realiteten har regionen valt att lig

mycket lågt i planeringsfrågor. Detta har i sin tur medfört att länsstyrels

antagit en mer försiktig hållning eftersom det regionala planeringsmandatet lag

på Region Skåne.

Den uppkomna situationen har lett till att möjligheterna att utveckla en funge-

rande och meningsfull planering i Skåne i realiteten har försämrats. Detta

särskilt allvarligt i den rådande situationen med en snabbare utveckling i Skån

med regionförstoring och påbörjad integration med Danmark ... Den rådan

situationen har i praktiken lett till att [kommunens namn] tillsammans med and

kommuner driver ett antal regionala planeringsfrågor.

En kommun framhåller att länsstyrelsens arbete försvåras av att kommunernas

översiktsplanearbete inte alltid ligger i fas tidsmässigt och att det drivs

olika sätt i olika kommuner.

Några kommuner antyder särskilda svårigheter när en mellankommunal fråga

sträcker sig över länsgränsen. Samordningen mellan grannlän anses inte vara

väl utvecklad.

... lösningar

Kommunerna fick även ange vilka förändringar man önskar i länsstyrelsernas arbe

med mellankommunala PBL-frågor. Flera kommuner önskar ett mer offensivt, akti

eller förebyggande agerande från länsstyrelsens sida i syfte att ska

mellankommunal samverkan inom områden som utifrån länsstyrelsens översiktli

perspektiv anses angelägna. Detta arbete bör ske tidigt i processerna och va

mer inriktat på regional utveckling än på att tillämpa restriktioner. Kommuner

önskar mer översiktliga diskussioner än att länsstyrelsen ”förlorar sig”

detaljer. Flera gemensamma seminarier och ”planeringsgrupper” efterfrågas också

Flera kommuner betonar länsstyrelsens roll som kunskapsförmedlare och framför

önskemål om ett mer aktivt arbete med att ta fram gemensamma planeringsunderl

för hela länet eller för kommuner som berörs av mellankommunala frågor.

Några kommuner menar att kommunerna själv kan ta fler mellankommunala

initiativ. Kommunförbundets lokala kontor anses kunna vara ett stöd i det

arbete.

Mellankommunala frågor som sträcker sig över länsgränser ställer särskilda krav

på länsstyrelserna. Några kommuner menar att länsstyrelserna måste agera för a

länsgränsen inte ska bli ett hinder för mellankommunal samordning ell

samverkan.

**FOOTNOTES**

[127]: Märk att medelvärden endast finns att tillgå för tretton län och att

kommunurvalet i respektive län är litet.

[128]: Antalet kommuner som besvarade frågan var 27. Ett tiotal kommuner

avstod således från att ta ställning till påståendet.

7 Extern handel som mellankommunal PBL-fråga

Enligt regeringens bedömning bör etablering av externa köpcentra övervägas i e

regionalt perspektiv. Det är särskilt viktigt att underlaget för beslut

etablering tydligt redovisar förväntade effekter bl.a. på trafikarbet

serviceutbud och tätortscentra både i ett mellankommunalt och loka

perspektiv.[129]

Inledning

Som framgått av tidigare kapitel har frågor om etablering av storskalig hand

utanför kommunernas centralorter väckt mycken debatt. Problemen med dessa exter

handelsetableringar är bl.a. att de vanligen förutsätter bilinnehav och därm

ökar biltrafiken. De externa etableringarna kan också bidra till att försva

handelsutbudet i centralorterna och i omgivande landsbygdsområden. Ett försämr

utbud i kombination med ökat behov av bil gör att mindre rörliga, ofta socia

mer utsatta, grupper drabbas. De fördelar som nämns är ofta lägre priser o

generösa öppettider.

I vissa fall kan man även befara att handelssituationen i angränsande kommuner

påverkas på ett negativt sätt. Planeringen av dessa etableringar har därmed of

en mellankommunal dimension. Frågans sprängkraft understryks dessutom av att d

är nära nog uteslutande planer som omfattar externhandelsetableringar s

länsstyrelserna har prövat med motivet att den mellankommunala samordningen in

har varit lämplig.

Som har nämnts ovan har regeringen för avsikt att inkludera frågan om externa

köpcentrum för dagligvaruhandel i den översyn av PBL som tidigare h

aviserats.[130]

Handelsändamålet i PBL

Riksdagen har under 1990-talet främst behandlat frågan

externhandelsetableringar i samband med ställningstaganden till det s.k. handel

ändamålet i PBL. 1992 beslutade riksdagen att lätta på de restriktioner som fan

för ändamålen med olika handelsetableringar.[131] Kommunerna fråntogs möjlighet

att genom detaljplanebestämmelser närmare reglera formen för handeln inom plan

avsedda för handelsändamål. Motivet till förändringen var att främ

konkurrensen. Med förändringarna var det inte längre en kommunal angelägenhet a

avgöra var eller i vilken omfattning livsmedelsförsäljning får ske in

detaljplanelagda områden med handelsändamål. Boverket menar att den n

bestämmelsen tycks ha tolkats så att ingen särreglering av handelsändamålet fi

ske. Detta resulterade i en betydande försiktighet bland kommunerna a

detaljplanera för handelsområden.[132]

Från och med den 1 januari 1997 infördes på nytt regler i PBL som gjorde det

möjligt att genom planbestämmelser begränsa vilken typ av handel som får bedriv

på en viss plats. Det krävs emellertid ”skäl av betydande vikt” för att

reglera handelsändamålet i en detaljplan. Detta innebär i sin tur att

begränsning inte kan ske med mindre än att den aktuella kommunen har gjort

utredning som motiverar en sådan särreglering.

Efter lagändringen har det vid flera tillfällen lämnats motionsförslag om att

riksdagen på nytt avskaffar kommunernas rätt att i detaljplan precise

handelsändamålet.[133] Bostadsutskottet har avstyrkt dessa förslag bl.a. m

hänvisning till att gällande regler ligger i linje med riksdagens begäran 19

och att farhågorna om att regleringen skulle begränsa konkurrensen fick ans

vara ogrundade. Utskottet har också pekat på att en förutsättning för att

reglering av handelsändamålet ska bli aktuell är att det föreligger särskil

skäl.[134]

Riksdagens syn på reglering av externhandelsetableringar

På senare år har det i flera riksdagsmotioner framförts krav på att det s

utarbetas en nationell policy för utveckling av externa köpcentrum inklusi

restriktioner för denna typ av etableringar. Några motionärer har även föreslag

att grannkommuner ska få vetorätt i dessa frågor samt att det införs e

moratorium för etablering av nya köpcentrum i likhet med det som finns i Nor

sedan 1999 (se nedan).[135]

Senast bostadsutskottet behandlade motioner på detta tema var våren 2001.

Utskottet avstyrkte förslagen med hänvisning bl.a. till de möjligheter s

kommunerna har att styra etableringar, länsstyrelsens ansvar för samordning o

deras bevakning av att allmänna intressen tillgodoses.[136] Utskottet erinra

dessutom om att det vid planläggning enligt PBL ska tas hänsyn till förhållande

i angränsande kommuner. Bestämmelsen ställer krav på ändamålsenlig samordning

kommunernas planläggning i syfte att åstadkomma ett samarbete mellan kommunern

Utskottet avstyrkte motionerna.

Boverkets roll

Delvis som ett resultat av den allt intensivare debatten om externa handel

etableringar gav Boverket hösten 1999 ut rapporten Handeln i planeringe

Rapporten var en utvidgning av ett arbete vars syfte ursprungligen var att bely

innehållet i den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1997 avseen

handelns reglering i detaljplaneringen (se ovan). Syftet med rapporten var bl.

att visa på de möjligheter PBL ger när man planerar för handel.[137]

I rapporten beskriver Boverket utvecklingslinjer inom handelsstrukturen och de

problem dessa kan medföra. Vidare redovisas en del internationella trender

området samt den betydelse handeln har inte bara ur ett lokaliseringsperspektiv

Boverkets analys mynnade bl.a. ut i att man rekommenderade att kommunerna

upprättar en handelspolicy. Man menade också att de handelsetableringar s

påverkar förhållanden i angränsande kommuner ska behandlas på regional nivå

att de mellankommunala intressena sammanvägs. Boverket betonade betydelsen av a

kommunerna beskriver den egna förväntade nyttan av en etablering på e

genomgripande sätt.

I detta sammanhang bör även nämnas att Boverket betonade länsstyrelsernas

tydliga roll i utvecklingen av en regional samsyn kring frågor

handelsetableringar. Det gäller bl.a. att länsstyrelsen bör uppmärksamma berör

kommuner på förhållanden som behöver samordnas i ett mellankommunalt perspekti

Vidare bör länsstyrelsen medverka till att etableringar som förväntas

mellankommunala eller regionala konsekvenser konsekvensbeskrivs i den kommuna

översiktsplanen eller i en särskild handelspolicy och att erforderlig samordni

sker mellan berörda kommuner. Boverket menade vidare att om en kommun har gjo

erforderliga strategiska bedömningar av en etablering bör detta få stor betydel

för länsstyrelsens agerande.

Boverkets rapport spreds till kommuner, länsstyrelser m.fl. berörda parter, och

verket har sedan rapporten publicerades genomfört flera seminarier kri

externhandelsfrågor. Boverket har inte gjort någon systematisk uppföljning av v

detta arbete har lett till, som exempelvis fler kommunala handelsstrategier. M

gör dock bedömningen att det görs mellan fem och tio mer genomarbetade kommuna

handelsstrategier. Dessa inkluderar grundliga statistikstudier, djupa

utredningar och konsekvensbedömningar. Därutöver görs en del enkla

detaljhandelsutredningar. Det förekommer även att kommuner på ett mer ell

mindre utvecklat sätt tar ställning till handelsfrågor i sina översiktsplaner.

De enda försök med regionala handelsstrategier som Boverket känner till är det

som Region- och trafikplanekontoret har gjort i Stockholms län samt det i Skå

län som beskrivs närmare längre fram i detta kapitel.

Konkurrensverket om PBL och extern handel

I oktober 2001 presenterade Konkurrensverket (KKV) rapporten Kan kommuner

pressa matpriserna?[138] KKV konstaterade att en viktig förklaring till a

Sverige har matpriser som ligger väl över OECD-genomsnittet är de begränsning

som finns för en aktör att etablera sig på marknaden. Kommunernas detaljplaneri

är, enligt KKV, en avgörande faktor i det avseendet.

En genomgång av 16 000 detaljplaner i 162 kommuner visade, enligt KKV, att en

ökad marknadsandel för lågprisbutiker och stormarknader ofta resulterar i

generellt sett lägre prisnivå än den genomsnittliga i landet. Detta samba

ansågs vara än tydligare i storstadskommunerna än i övriga landet.

KKV menade också att de handelsutredningar som görs i samband med planeringen

nästan uteslutande fokuserar de negativa effekterna av en etablering och att f

lite kraft läggs på att belysa motåtgärder för att undvika att exempelvis hande

i en stadskärna utarmas. KKV föreslog därför att PBL förtydligas när det gäll

konkurrensintresset för att därigenom säkerställa att både positiva och negati

effekter av handeln vägs in i bedömningen. KKV ansåg också att kunskapen

konkurrensfrågorna bör stärkas i det kommunala planarbetet. Både länsstyrels

och KKV kan här spela en viktig roll.

Nordisk utblick

Frågan om externhandelsetableringar diskuteras flitigt även i de andra nordis

länderna. Mot den bakgrunden gav Miljödepartementet i samverkan med si

motsvarigheter i Norge, Danmark, Island och Finland ut en gemensam skrift

planläggning för detaljhandel i Norden.[139]

Av rapporten framkommer att de olika länderna har hanterat frågan på lite olika

sätt. Detta beror till viss del på grundläggande olikheter i plansystemen s

bl.a. sammanhänger med rollfördelningen mellan den nationella, regionala o

lokala nivån. I Danmark tillkom en ny lag 1997 som tydligare uttryckte krav

att handel ska lokaliseras till stadskärnorna. Möjligheterna till handelstillvä

i de större städerna begränsades och främjades i mindre och mellanstora städe

Etablering av nya butikscentrum skulle undvikas. I Danmark har regionplanering

större betydelse än i Sverige och i dessa planer läggs en struktur fast för d

samlade detaljhandeln för hela länet (amtet). Där regleras också den maxima

storleken på butiker som kan planläggas i den kommunala planläggningen. I Danma

finns dessutom tydligare nationella mål för detaljhandelns utveckling än

Sverige.

I Norge infördes 1999 ett femårigt stopp för tillkomsten av butiksarealer

överstigande 3000 m2 utanför stadskärnorna. Detta stopp kommer att ersättas av

nya regionala fylkesplaner som är under utarbetande. I dessa ska bl.a. riktlinj

för detaljhandelns lokalisering och omfattning slås fast. Samtidigt ses d

norska motsvarigheten till PBL över i syfte att strama upp reglerna f

handelsetableringar.

Finland antog år 2000 en ny markanvändnings- och bygglag. I lagen framkommer

att stadskärnorna ska prioriteras vid lokalisering av större handelscentru

Liksom i Danmark läggs en övergripande regional struktur för handelsutveckling

fast i det som betecknas landskapsplan. Landskapsplanen utarbetas

landskapsförbunden i dialog med Miljöministeriet. Landskapsförbundet är

sammanslutning av kommunerna i en region.

I den beskrivning som görs av förhållandena i några av de gränsområden där det

förekommer externa handelsetableringar (Öresundsregionen m.fl.) konstateras a

den svenska planläggningen för detaljhandel skiljer sig från motsvaran

planläggning i grannländerna. Man noterar att det i den offentliga planering

under en längre tid har varit en mindre fokusering på detaljhandelns lokaliseri

i Sverige och att den i stället främst styrs av handelns egna intressen. Det

har resulterat i en större extern etablering och i att handelscentrum h

lokaliserats nära gränsen till en grannkommun.

I sammanhanget kan även nämnas att det i de flesta av EU:s medlemsländer finns

en nationell policy för hur man ska hantera externhandelsfrågor och hur man k

hindra en ogynnsam utveckling. Sverige saknar en sådan policy, vilket gör a

förhållandena mer liknar de i USA där handeln i allt större utsträckning inrikt

mot bilberoende externhandel.[140]

Extern handel i Skåne län

Inledning

Skåne län är tätbefolkat och består av många till ytan relativt små kommune

Avstånden mellan kommunernas centralorter är ofta litet, vilket gör att stör

externhandelsetableringar inte sällan har upptagningsområden som påverkar hande

i en eller flera grannkommuner.

Med Öresundsbrons tillkomst växte förväntningarna på en tillväxt i handeln.

Fler skånska kommuner planerade därför etablering av externa handelscentru

Situationen blev så kritisk att den danske miljöministern uppvaktade den svens

inrikesministern för en diskussion om situationen. Detta bl.a. mot bakgrund

att man i Danmark då nyligen hade antagit strängare etableringsbestämmelse

Länsstyrelsen i Skåne län beskrev situationen på följande sätt:

Det finns en oro på den danska sidan över att en tillåtande policy angående

externhandel i Sverige motverkar deras egna strävanden att genom en m

restriktiv planering sörja för välmående stadskärnor.[141]

Länsstyrelsen som kunskapsförmedlare

Länsstyrelsen i Skåne län tog i slutet av 1990-talet initiativ till att det

dåvarande Regionförbundet Skånes regi togs fram en för samtliga kommuner i Skå

gemensam policy avseende externhandelsetableringar. Styrelsen för regionförbund

rekommenderade kommunerna att följa policyn, men politikerna i den nya regiona

myndigheten Region Skåne valde att inte ta ställning till policyn. Dokumentet h

emellertid legat till grund för länsstyrelsens agerande i två av de fall s

beskrivs närmare nedan. Länsstyrelsens syn på behovet av en gemensam hållning

denna fråga kan sammanfattas på följande sätt:

Det mellankommunala och regionala samarbetet återkommer ständigt som en av de

viktigaste faktorerna för att nå en godtagbar utveckling

externhandelsetableringar. I avsaknad av lagstiftning som direkt regler

handelsplaneringen krävs en regional samsyn i frågan.[142]

Länsstyrelsen har också genomfört en kartläggning av förekomsten av extern

handel i Skåne. Länsstyrelsen menade att ett samlat planeringsunderlag kunde va

värdefullt för den fysiska planeringen både i kommunerna och på länsstyrelse

Kartläggningen skulle komplettera kommunernas eget underlagsmateria

Länsstyrelsen betonade också att handels-etableringar i många fall är

mellankommunal fråga och att det därför kunde vara nyttigt för kommunerna a

känna till kringliggande kommuners utbyggnadsplaner för att bättre kunna plane

i den egna kommunen.

Som underlag för kartläggningen användes bl.a. en enkät till samtliga 33

kommuner i länet med frågor om förekomsten av extern handel av region

betydelse. Därutöver gjordes en genomgång av handelsfrågornas hantering i

kommunala översiktsplanerna.[143]

Vid länsstyrelsens genomgång av kommunernas översiktsplaner framkom att det i

fråga om extern handel ofta talades om samordning, behovet av en gemens

strategi och policy. Detta tog länsstyrelsen fasta på och skapade, m

utgångspunkt från den politiskt icke förankrade externhandelspolicy som tidiga

hade utarbetats av Regionförbundet Skåne, det man kallade en praxis för plan

som inbegriper handel. Denna praxis kan sammanfattas med att länsstyrelsen

Skåne län betraktar etableringar som innefattar mer än 3 000 m2 handelsyta s

mellankommunala frågor. Man ställer då krav på konsekvensbeskrivningar, of

kompletterade med trafikutredningar och handelsutredningar, samt yttranden fr

berörda kommuner.

Länsstyrelsen i Skåne län har vissa planer på ett fortsatt arbete med

handelsfrågorna. Tanken är bl.a. att ta fram goda exempel

konsekvensbeskrivningar, handelsutredningar, trafikutredningar m.m. i samband m

externa handelsetableringar.

Fallet Stora Bernstorps industriområde i Burlövs kommun

Burlövs kommun antog i augusti 1996 en detaljplan för en del av Stora Bernstor

industriområde.[144] Syftet med planen var att inom en yta på ca 40 000 m2 ska

friare etableringsmöjligheter för all typ av handel inklusive livsmedelshande

Länsstyrelsen hade under samrådsskedet inga invändningar mot planen

mellankommunal synvinkel och beslutade sedermera att inte pröva planen enligt

kap. 1 § PBL. Visserligen konstaterade länsstyrelsen att planen berörde frågor

regionalt och mellankommunalt intresse. Enligt då gällande bestämmelser var d

dock inte tillåtet att begränsa handelsändamålet i en plan varför plane

slopande av detta förbud, enligt länsstyrelsens uppfattning, var

överensstämmelse med lagens intentioner. Länsstyrelsen menade att Burlövs komm

i ett område som redan var avsatt för handelsändamål hade gjort en anpassni

till gällande rätt.

Planen överklagades av Lund och Malmö kommuner bl.a. med motiveringen att

planens tillkomst borde ha föregåtts av ett programarbete som hade möjliggjo

för berörda grannkommuner att framföra synpunkter på planen i ett tidigt sked

Malmö kommun menade att det var uppenbart att en livsmedelsanläggning i d

aktuella området riktade sig till boende i östra Malmö kommun och till pendla

mellan Staffanstorp och Malmö. Lunds kommun ansåg att ärendet hade såd

mellankommunal betydelse att bristerna i handläggningen inte kunde anses va

försumbara.

I sitt avslag på överklagandena framhöll länsstyrelsen att de åberopade

mellankommunala intressena i allt väsentligt borde ha kopplats ti

konkurrensfrågan, vilken man ansåg hade särskild tyngd i gällande rät

Länsstyrelsen menade att det därför kunde ifrågasättas om de överklagan

kommunerna var så berörda att samråd måste tillämpas.

Malmö och Lunds kommuner överklagade länsstyrelsens beslut till regeringen. I

ett yttrande framhöll Boverket bl.a. att avsteg från en översiktsplan inte b

tillåtas utan ingående utredning och motivering. Detta gäller särskilt ett

”grannkommunpåverkande” läge i en tät region som den aktuella. Boverket föresl

att överklagandena skulle bifallas.

I sin behandling av ärendet konstaterade regeringen bl.a. att angränsande

kommuner skulle påverkas av en etablering och att de därför ansågs ha e

berättigat intresse av samråd i planfrågan. Regeringen ansåg vidare a

etablering av externa köpcentrum bör övervägas i översiktlig planering och i e

regionalt perspektiv. Regeringen ansåg att det förelåg brister i dessa avseend

i det aktuella detaljplaneärendet. Vidare betonade regeringen vikten av a

beslutsunderlaget vid externhandelsetableringar redovisar förväntade effekter

bl.a. konkurrenssituation och serviceutbud både i ett lokalt och e

mellankommunalt perspektiv. Även här förelåg, enligt regeringens uppfattnin

brister i det aktuella ärendet. Sammantaget innebar detta att regeringen ans

att det fanns grund för att upphäva planbeslutet.[145]

Fallet Örja Östra i Landskrona kommun

I juni 1998 beslutade Landskrona kommun att anta en detaljplan för området Ör

Östra i norra delen av kommunen. Planen innebar en ändring från att ha gäl

kontor och småindustri med mindre handelsinslag till att möjliggöra etablering

en större handelsanläggning. Tanken var att etablera en s.k. factory outlet

området. Planens utformning tillät emellertid all typ av handel exklusi

livsmedelshandel.[146]

Länsstyrelsen upphävde sedermera planen.[147] Man konstaterade att frågan om

externa handelsetableringar hade behandlats vid en av länsstyrelsen anordn

konferens och att Regionförbundet hade åtagit sig att utreda frågan bl.a. i syf

att presentera ett förslag till policy för denna typ av etableringa

Länsstyrelsen konstaterade också att grannkommunerna hade hörts under samråd o

utställning och att Helsingborgs stad hade ansett att planförslaget mås

kompletteras med en redovisning av de regionala konsekvenserna. Helsingborg ans

vidare att det inte fanns några garantier för att det verkligen skulle bli frå

om en s.k. factory outlet och att en utredning därför borde redovi

konsekvenserna även av en detaljhandelsetablering av ”normal stormarknadstyp”.

Även Svalövs och Lunds kommuner hade synpunkter på planen. Svalöv villkorade

sin tillstyrkan av planen med att livsmedelshandel eller annan detaljhandel in

fick bli aktuell i området. Lunds kommun menade att innan det hade konstatera

att ytterligare extern handel av den typ som planen omfattade inte stod

konflikt med målsättningen om en långsiktigt hållbar utveckling såväl i Lund s

i Skåne i övrigt borde ingen ytterligare extern handel tillåtas. Även de f

amtskommunala myndigheterna i Köpenhamnsområdet hade framfört synpunkter ti

länsstyrelsen om att den aktuella handelsetableringen inte innebar en långsikti

hållbar lösning mellan länderna.

Sammantaget ansåg länsstyrelsen bl.a. att då detaljplanen tillät annan

detaljhandel än en factory outlet kunde en etablering eventuellt påver

förhållanden i angränsande kommuner. Man menade därför att planen inte kun

anses vara förenlig med de hänsyn som anges i 12 kap. 1 § PBL.

Landskrona kommun överklagade länsstyrelsens beslut om upphävande till

regeringen. Boverket ombads att lämna synpunkter och författade då ett omfattan

yttrande.[148] Detta baserade sig till stor del på innehållet i verkets rappo

Handeln i planeringen (se ovan). Boverket konstaterade att fallet var

principiellt viktig natur och att det var första gången som staten genom

länsstyrelse hade tillämpat prövningsgrunden bristande mellankommunal samordni

i en fråga om handel. Boverket gjorde, liksom länsstyrelsen, bedömningen att d

speciella handelsform som var aktuell (factory outlet) endast skulle få begräns

inverkan på förhållanden i angränsande kommuner. Verket ansåg därför att

Landskrona kommun i samråd med länsstyrelsen, Regionförbundet och berör

grannkommuner kunde komma fram till en sådan utformning av detaljplanen att d

endast gav utrymme för den avsedda handeln kunde den vara möjlig att acceptera

mellankommunalt perspektiv.

Kommunen medgav, efter att ha tagit del av Boverkets yttrande, att detaljplanen

fick ändras enligt 13 kap. 8 § PBL på ett sådant sätt att handeln i det aktuel

området begränsades till att gälla s.k. factory outlet-försäljning. Med den

revidering ansåg Boverket att planen var acceptabel ur mellankommun

synvinkel.[149] Inte heller länsstyrelsen hade något att erinra mot d

reviderade versionen. Regeringen upphävde därför länsstyrelsens beslut o

fastslog den reviderade versionen av planen.[150]

Fallet Center Syd i Kävlinge kommun

I november 1997 antog Kävlinge kommun en detaljplan som syftade till a

möjliggöra en utvidgning av handelsmöjligheterna vid det s.k. Center Sy

Utvidgningen avsåg dock inte livsmedelshandel. Under planläggningen framför

flera grannkommuner invändningar mot planen. Motiven var bl.a. risken f

utarmning av stadskärnor, ökad biltrafik och bilberoende. Detaljplan

överklagades också av Lunds kommun bl.a. med motiveringen att planförslaget bor

ha grundats på ett program och att samråd borde ha skett med berörda kommun

tidigare i planeringsprocessen.

Länsstyrelsen beslutade i december 1997 att pröva planen enligt 12 kap. 1 § PBL

med hänvisning till befarade brister i den mellankommunala samordninge

Prövningen skedde parallellt med det ovan beskrivna fallet Örja Östra o

resulterade i att länsstyrelsen upphävde planen.[151] Motivet till prövningen v

bl.a. att den tänkta etableringen ansågs ha en mellankommunal påverkan och a

det därför måste ske en mellankommunal samordning. Man menade att detaljplan

var ett bidrag till koncentrationen av handeln i regionen till stora exter

belägna handelscentrum vilket riskerade att utarma näraliggande stadskärnor o

tätortscentrum på handel och annan service samt att dessa skulle förlora sin ro

som mötesplats. Dessutom menade man att planen bidrog till att förstärka d

inomregionala obalansen och till att vissa konsumentgrupper åsidosattes. Den

påverkan på förhållanden i andra kommuner föranledde länsstyrelsen att upphä

planen då den inte ansågs vara förenlig med de hänsyn som anges i 12 kap. PB

Länsstyrelsen hänvisade även till den externhandelspolicy som hade utarbetats

Regionförbundet i Skåne.

Kävlinge kommun överklagade sedermera länsstyrelsens beslut till regeringen.

Regeringen ombad Boverket att yttra sig, vilket man gjorde på ett liknande sä

som i fallet Örja Östra. Kommunens överklagan drogs dock tillbaka och regering

avskrev ärendet. Skälet till att kommunen drog tillbaka sin överklagan var a

man i stället antog en ny plan där handeln begränsades till s.k. skrymmande var

i form av bilhandel och möbelförsäljning. Denna handel ansågs inte konkurrera m

stadskärnehandel i omgivande kommuner. Den nya planen förankrades hos såväl Lun

kommun som hos länsstyrelsen. Lunds kommun drog därför tillbaka sin överklag

och länsstyrelsen avstod från att pröva planen.

Extern handel i Jämtlands län

Fallet Krokom–Östersund

Utöver de redovisade fallen i Skåne har frågor om externhandelsetableringar äv

behandlats i Jämtlands län under 2001. Såväl Krokoms som Östersunds kommuner h

antagit detaljplaner som bl.a. innebär handelsetableringar i externa lägen.

Krokoms fall syftade planen bl.a. till att skapa en jämnare fördelning av hande

i Östersunds närhet. I juni beslutade länsstyrelsen att pröva planen enligt

kap. 1 § PBL. Motivet var att den aktuella planen befarades få stora konsekvens

för handeln med dagligvaror och livsmedel i regionen och att det kunde befar

att frågan inte hade samordnats på ett lämpligt sätt mellan flera kommuner. V

prövningen konstaterade länsstyrelsen att detaljplanen ej hade samordnats på e

lämpligt sätt mellan kommunerna och att planen därför skulle upphävas. Beslut

fattades av länsstyrelsens styrelse. Flera av styrelsens ledamöter anmäl

avvikande mening eller avstod från att rösta, däribland den tillförordna

landshövdingen.[152] Krokoms kommun överklagade länsstyrelsens beslut ti

regeringen. Regeringen har sänt ärendet för yttrande till Boverket och förvänt

inte ta ställning i frågan förrän under våren 2002.

Östersundsfallet väcktes strax efter Krokomfallet. Kommunen antog i augusti

2001 en detaljplan som syftade till att skapa arbetsplatser, bilistservice o

handel. Länsstyrelsen beslutade med samma motivering som i Krokomfallet att prö

planen enligt 12 kap. 1 § PBL. Med samma motivering och vid samma tidpunkt som

Krokomfallet beslutade länsstyrelsens styrelse att upphäva planen. Även i det

fall anmälde flera av styrelsens ledamöter avvikande mening eller avstod från a

rösta.[153] Liksom i Krokomfallet har Östersunds kommun överklagat länsstyrelse

beslut. Beslutet har även överklagats av ett antal företagare i det arbetsområ

som gränsar till planen. Regeringen har sänt ärendet för yttrande till Boverk

och förväntas inte ta ställning i frågan förrän under våren 2002. Troligen komm

detta att ske samtidigt i de två Jämtlandsfallen.

Extern handel i Blekinge län

Fallet Vedeby i Karlskrona kommun

I ett nyligen avslutat ärende har Länsstyrelsen i Blekinge län behandlat

detaljplan omfattande en externhandelsetablering i anslutning till Karlskro

tätort. Länsstyrelsen pekade vid samrådet i december 1999 och vid granskning

under utställningstiden i juli 2001 på bristerna i den mellankommuna

samordningen.

Den 23 november 2001 träffade länsarkitekten och ytterligare ett p

representanter för länsstyrelsen företrädare för Karlskrona kommun för a

diskutera hur ärendet skulle handläggas. Under mötet kom man bl.a. överens

vilka kompletteringar som kommunen skulle göra. Då nödvändiga komplettering

inte gjordes inom utsatt tid beslutade länsstyrelsen att pröva planen bl.a. m

motivet att den mellankommunala samordningen inte hade varit lämplig.

Länsstyrelsen beslutade dock efter prövningen att godkänna kommunfullmäktiges

beslut att anta planen.[154] Länsstyrelsen vidhöll visserligen uppfattningen a

den utökningen av det befintliga handelsområdet var av sådan volym att den mås

anses vara av mellankommunalt intresse. Länsstyrelsen ansåg att konsekvenserna

etableringen, inom kommunen och för andra kommuner, inte var redovisade

beslutsunderlaget inför antagandet. Det aktuella området fanns visserlig

utpekat som ett område för handel och verksamheter i gällande översiktsplan (fr

1991) men volymen och konsekvenserna för övrig handel inom och utanför kommun

var inte belysta.

Länsstyrelsen framhöll att endast Ronneby kommun hade tagit del av

planförslaget inför antagandet och meddelat att den inte hade några synpunkter

planförslaget. Inga andra kommuner hade beretts tillfälle att yttra si

Länsstyrelsen ansåg att påverkansområdet var större och att frågan därför berör

flera kommuner. Den mellankommunala samordningen hade, enligt länsstyrelse

uppfattning, varit bristfällig.

Under prövningstiden hade kommunen låtit Torsås och Emmaboda kommuner (Kalmar

län) yttra sig över det antagna planförslaget. Dessa hade då inga erinringar m

planen. De hade dock inte beretts tillfälle att dessförinnan ta del av d

handelsutredning som kommunen låtit komplettera planhandlingarna me

Länsstyrelsen hade därför sett till att de kommuner som enligt handelsutredning

ansetts vara berörda av etableringen (Ronneby, Emmaboda, Torsås och Karlsham

fått tillfälle att yttra sig över planen. De tre förstnämnda kommunerna vidhö

sina tidigare yttranden. Karlshamns kommun, ansåg att remisstiden hade varit f

kort och att det därför hade varit svårt att utröna på vilka grunder vis

antaganden i handelsutredningen var gjorda. Karlshamns kommun före-slog att var

detaljplan som berör ändamålet Handel och är av en viss storlek ska kompletter

med en professionellt utförd konsekvensbeskrivning med regionalt perspektiv sa

att alla Blekinges kommuner ska ingå i samrådskretsen.

Länsstyrelsens sammantagna bedömning var att det ovan beskrivna

remissförfarandet under prövningstiden hade givit berörda kommuner information

konsekvenserna av den planerade exploateringen. Detta ansåg länsstyrelsen va

ett minimum av samordning och i detta fall även tillfyllest, då ingen av

berörda kommunerna hade haft någon invändning mot planen. Länsstyrelsen mena

att det därför inte längre fanns underlag för att ifrågasätta den mellankommuna

samordningen och därmed heller ingen grund för att upphäva planen.

Extern handel i Södermanlands län

Fallet Svista i Eskilstuna kommun

Inom Eskilstuna kommun planerades i slutet av 1990-talet

externhandelsetablering i Svista nära gränsen till Strängnäs kommun. Denna skul

bli den största i länet. Under samrådet påpekade länsstyrelsen att frågan ha

mellankommunala dimensioner, att en konsekvensanalys borde ha upprättats och a

etableringen borde ha diskuterats med Strängnäs kommun. Eskilstuna kommun ans

dock att detta inte var nödvändigt.

Länsstyrelsen valde då att på egen bekostnad genomföra en konsekvensutredning

som även Strängnäs kommun fick ta del av. Utredningen visade att handeln

Strängnäs tätort skulle påverkas negativt av etableringen i Svista.[155] Tro

detta valde Strängnäs kommun att inte motsätta sig etableringen.

Enligt tjänstemän hos länsstyrelsen handlade detta om en överenskommelse mellan

kommunerna som man inte hade någon insyn i. Länsstyrelsen uppfattade det som a

det fanns ett önskemål från båda kommunerna inte ”blanda in” länsstyrelsen

frågan. Sedermera övergav Eskilstuna kommun, trots överenskommelsen m

Strängnäs, planerna på en handelsetablering i Svista.

I sammanhanget kan också nämnas att Länsstyrelsen i Södermanlands län har

agerat för att få till stånd en övergripande handelsstrategi för länets kommune

Man väckte frågan i länets partnerskap för regional utveckling, men kommuner

vara inte intresserade av att en sådan gemensam strategi utarbetades.

**FOOTNOTES**

[129]: Prop. 1997/98:165.

[130]: Prop. 2001/02:55.

[131]: Proposition 1991/92: 51, bet. 1991/92:BoU10.

[132]: Boverket, Handeln i planeringen, 1999, s. 60.

[133]: Se bl.a. motionerna 2000/01:Bo502 (m), 2000/01:Bo506 (m) yrkande 2 och

2000/01:Bo514 (m) yrkande 6.

[134]: Bet. 2000/01:BoU9.

[135]: Se bl.a. motionerna 2000/01:Bo515 (s) och 2000/01:Bo529 (mp).

[136]: Bet. 2000/01:BoU9 och bet. 1999/2000:BoU7.

[137]: Boverket, Handeln i planeringen, 1999.

[138]: Konkurrensverket, Kan kommunerna pressa matpriserna?,

Konkurrensverkets rapportserie 2001:4, 2001.

[139]: Miljø- og Energiministeriet i Danmark, Miljöministeriet i Finland,

Miljøministeriet i Norge, Miljödepartementet i Sverige, Planlægning for

detailhandel i Norden, 2000.

[140]: Boverket, Handeln i planeringen, 1999, s. 10.

[141]: Länsstyrelsen i Skåne län, Regionala analyser – Handel: Delrapport 1

Kartläggning externhandel, 2001, s. 9.

[142]: Länsstyrelsen i Skåne län, Regionala analyser – Handel: Delrapport 1

Kartläggning externhandel, 2001, s. 10.

[143]: Länsstyrelsen i Skåne län, Regionala analyser – Handel: Delrapport 1

Kartläggning externhandel, 2001.

[144]: Burlövs kommun, detaljplan för Sunnanå 12:6, Stora Bernstorps

industriområde, 1996-08-19.

[145]: Miljödepartementet, regeringsbeslut 13, 1999-11-18.

[146]: Landskrona kommun, detaljplan för Örja Östra, norra delen, 1998-06-15.

[147]: Länsstyrelsen i Skåne län, Prövning av beslut att anta detaljplan för

Örja Östra, norra delen i Landskrona kommun, 1999-01-18.

[148]: Boverket, Yttrande över överklagande av länsstyrelsens i Malmö beslut

att med stöd av 12 kap. 3 § plan- och bygglagen upphäva detaljplan för Örja

Östra, Landskrona kommun, 1999-06-01.

[149]: Boverket, Yttrande över överklagande av länsstyrelsens i Malmö beslut

att med stöd av 12 kap. 3 § Plan- och bygglagen upphäva detaljplan för Örja

Östra, Landskrona kommun; framställning nu med medgivande före regeringen att

ändra detaljplanen med stöd av 13 kap. 8 § PBL, 1999-11-12.

[150]: Miljödepartementet, regeringsbeslut 39, 2000-03-09

[151]: Länsstyrelsen i Skåne län, Prövning av beslut att anta detaljplan för

del av Löddeköpinge 23:3 (norr om Lagervägen) i Kävlinge kommun, 1999-01-18.

[152]: Länsstyrelsen i Jämtlands län, Prövning av kommunfullmäktige i Krokoms

kommun beslut att den 13 juni 2001 att anta detaljplan för Ås arbetsområde

del av Rösta 2:6 Ås Krokoms kommun, 2001-10-08.

[153]: Länsstyrelsen i Jämtlands län, Prövning av kommunfullmäktige i

Östersunds kommun beslut att den 22 aug 2001 att anta detaljplan för

arbetsplatser, bilistservice och handel vid trafikplats Odenskog (kv

Ångvälten mm) Östersunds kommun, 2001-10-08.

[154]: Länsstyrelsen i Blekinge län, Angående beslut om antagande av

detaljplan för del av Lyckå 1:1, del av Vedeby 8:7 m fl i Lyckeby, Karlskrona

kommun, Beslut, 2001-12-21.

[155]: Länsstyrelsen i Södermanlands län, Översiktlig bedömning av

detaljhandel i Eskilstuna, yttrande, 1999-12-20.

8 Vindkraftsetableringar som mellankommunal PBL-fråga

Inledning

Etablering av vindkraftverk innebär ibland sådana ingrepp i landskapet att

medför mellankommunal påverkan. Detta är inte minst påtagligt i de öpp

”vindgynnade” landskap där vindkraftsetableringar ur energiutvinningsperspekt

är lämpliga. Vindkraftsetableringar innebär vidare vissa negativa effekter

närmiljön i form av exempelvis buller.

Byggande av enskilda större vindkraftverk kräver bygglov.[156] Enligt PBL

ställs krav på detaljplan vid tillkomst av ”ny sammanhållen bebyggelse”. Den

bestämmelse kan anses omfatta etablering av s.k. vindkraftsparker. Stör

vindkraftsetableringar kräver tillstånd enligt miljöbalken och kravs ställs

att miljökonsekvensbeskrivning (MKB) upprättas.[157]

Förbättrad vindkraftsplanering

I februari 2000 inledde Energimyndigheten tillsammans med Naturvårdsverke

Boverket och Riksantikvarieämbetet ett metodutvecklingsarbete för hur planering

för vindkraft kan förbättras i den kommunala översiktsplaneringen.

Bakgrunden till projektet var bl.a. uppfattningen om att kunskapen om vindkraft

i län och kommuner är måttlig och varierande. Förutsättningarna f

vindkraftsplanering är dessutom mycket olika, vilket riskerar att bidra till a

bedömningar och beslut brister i enhetlighet. Projektets övergripande syfte

kunskapsuppbyggnad och metodutveckling som främjar fysisk planering och s

skapar bättre planeringsförutsättningar för utbyggnad av vindkraft.

Vindkraftsplaneringens mellankommunala dimensioner uppmärksammas mest i det

pilotprojekt som drivs i slättlandskommunen Svalöv. Energimyndighete

projektledare framhåller att mellankommunala frågor kan vara intressanta även

andra typer av kommuner och medger vikten av att kommuner kommunicerar i des

frågor. Ett motiv till detta är att byggnation i en kommun kan muta in områden

en grannkommun eller åtminstone påverka planeringen. Hur denna samverkan kan s

kommer att behandlas närmare i projektet.

Boverket har fått regeringens uppdrag att, i samråd med bl.a. Naturvårdsverket

och Statens energimyndighet, ta fram en handbok om lokalisering av vindkraf

Uppdraget ska redovisas till Miljödepartementet senast den 1 mars 2002. Som e

led i detta arbete har man sammanställt information från länsstyrelserna bl.a.

hur vindkraften behandlats i länsstyrelsernas regionala planeringsunderlag ell

om en särskild vindkraftspolicy har tagits fram.

Det visar sig att vindkraftsetableringar endast saknas i Kronobergs,

Södermanlands och Västmanlands län. Där är det heller inte aktuellt med utbyggn

av vindkraften. Stockholms och Dalarnas län har också svarat att det inte

aktuellt med en utbyggnad, men att ett fåtal vindkraftverk har etablerats

vissa platser.

I Kronobergs, Jönköpings, Örebro, Dalarnas, Västmanlands och Stockholms län är

inte frågan om vindkraft upptagen i länsstyrelsens regionala planeringsunderla

Ej heller i en särskild vindkraftspolicy. I Södermanlands län pågår arbete med

särskild vindkraftspolicy.

Vindkraftsetableringar i Skåne län

Länsstyrelsen som kunskapsförmedlare

Som ett led i sin kunskapsförmedlande roll utarbetade länsstyrelsen i Skåne 19

ett planeringsunderlag med riktlinjer för etablering av vindkraft o

radiomaster. Länsstyrelsen har sedermera påbörjat en handlingsplan f

vindkraftsutbyggnad som bl.a. ska omfatta en analys av olika utbyggnadsmål. Det

projekt beräknas vara avslutat hösten 2002.

I sammanhanget bör nämnas att även Region Skåne tidigare hade ambitioner att

genomföra en liknande analys. Enligt uppgift förekom vissa meningsskiljaktighet

mellan de båda myndigheterna om vem som hade ansvar för denna typ av arbet

Sedermera avstod dock Region Skåne från att driva sitt projekt vidare.

Medan länsstyrelsen arbetar med att ta fram en handlingsplan för

vindkraftsetableringar pågår det parallellt en planering f

vindkraftsetableringar ute i de skånska kommunerna. I några fall har den

planering resulterat i meningsmotsättningar. Helsingborgs stad har exempelvis

ett detaljplaneprogram pekat ut ett område nära gränsen till Landskrona komm

som lämpligt för vindkraftsetableringar. Landskrona kommun har i ett yttran

över Helsingborgs översiktsplan motsatt sig denna lokalisering. Länsstyrels

konstaterade i sitt yttrande över planprogrammet att vindkraften är

mellankommunal och regional fråga och att samordningen av planeringen inte ha

lösts på ett tillfredsställande sätt. Man menar att Helsingborg och Landskro

”gemensamt bör arbeta vidare med att komma fram till lämpliga lokaliseringar f

vindkraft så att de negativa konsekvenserna för grannkommunen så långt s

möjligt kan undvikas eller minimeras”. Om inte så sker menade länsstyrelsen a

man kunde komma att pröva ett eventuellt kommunalt detaljplanebeslut enligt

kap. 1 § PBL.[158] Detta budskap hade länsstyrelsen även framfört tidigare ti

Helsingborgs stad. Kommunen hade då kallat angränsande kommuner till e

mellankommunalt samråd om vindkraft.[159]

Länsstyrelsen som medlare

I Åstorps kommun har vindkraftsplanering orsakat spänningar i relationen m

grannkommunen Ängelholm. I ett granskningsyttrande över en fördjup

översiktsplan avseende vindkraft konstaterade länsstyrelsen att Ängelholms komm

hade erinringar mot planförslaget. Planeringen kunde därmed inte anses ha lös

på ett tillfredsställande sätt kommunerna emellan. Länsstyrelsen menade även a

den fortsatta detaljplaneringen borde ske parallellt i de båda kommunerna i d

aktuella området. Länsstyrelsen erinrade också om sina prövningsmöjlighet

enligt 12 kap. PBL.[160]

För att underlätta det fortsatta arbetet med vindkraftsplaneringen i det

aktuella området tog länsstyrelsen initiativ till ett möte med de två kommunern

Mötet resulterade i att de båda kommunerna ställde sig positiva till att övervä

möjligheterna att upprätta en gemensam översiktsplan för det aktuella området.

Vindkraftsetableringar i Uppsala län

Länsstyrelsen i Uppsala län genomförde under 1997 på uppdrag av NUTEK en stud

av förutsättningarna för vindkraftsutbyggnad i länet. Studien innehöll också e

förslag till länspolicy i enskilda tillståndsärenden. I denna policy framg

bl.a. att det vid uppförande av gruppstationer med många större vindkraftverk

den berörda kommunen bör upprättas detaljplan i samråd med vindkraftsintressent

samt att mindre, gårdsanknutna vindkraftverk bör kunna tillåtas om de inte står

strid med starka allmänna intressen.[161] I förslaget till policy näm

emellertid inget om vindkraftsetableringar ur ett mellankommunalt perspektiv.

**FOOTNOTES**

[156]: 8 kap. 2 § 6 p PBL. Med större avses vindkraftverk med en

turbindiameter överstigande två meter. Bygglov krävs även för vindkraftverk

som ligger närmare fastighetsgräns än verkets höjd samt för sådana som ska

monteras på byggnader.

[157]: Krav på MKB ställs även i 5 kap. 18 § PBL om det handlar om

detaljplanering av en anläggning med betydande miljöpåverkan.

[158]: Länsstyrelsen i Skåne län, Planprogram för del av Kvistofta 24:1 m.fl.

(vindkraft), Helsingsborgs stad, yttrande, 2001-12-03.

[159]: Helsingborgs stad, stadsbyggnadskontoret, Kallelse till

mellankommunalt samråd om vindkraft, 2001-07-03.

[160]: Länsstyrelsen i Skåne län, utställning av fördjupad översiktsplan

avseende vindkraft i norra delen av Åstorps kommun, granskningsyttrande,

2001-12-13.

[161]: Länsstyrelsen i Uppsala län, Vindkraft i Uppsala län –

lokaliseringsstudie inför riks-intresseavgränsning – förslag till

vindkraftspolicy, remiss, 1997-11-10.

9 Några ytterligare mellankommunala PBL-frågor

Sjukhuslokalisering

Länssjukhusets lokalisering i Norrbottens län

En mellankommunal fråga som med hetta diskuterades i Norrbottens län under fle

år på 1990-talet var den om lokaliseringen av det nya länssjukhuset. Detaljplan

för det alternativ som slutligen förordades, Sunderbyn i Luleå kommu

överklagades av bl.a. Bodens kommun enligt 13 kap. PBL. Motiveringen var bl.

att landstingets beslut i lokaliseringsärendet hade varit styrande för Lul

kommuns beslut. Detta hade, enligt Bodens kommun, lett till att länsstyrelsen h

avstått från att pröva det mellankommunala intresset.[162]

Länsstyrelsen avslog kommunens besvär bl.a. med motiveringen att man inte under

något skede av planprocessen hade ansett att lokaliseringen stred mot d

mellankommunala intresset. Lokaliseringen ungefär mitt mellan centralorter

ansågs göra att arbetskraftspendling, kommunikationer m.m. inte skulle påverk

på något betydande sätt. Utan närmare motivering konstaterade länsstyrelsen a

man inte ansåg att lokaliseringen stred mot det mellankommunala intresset och a

en prövning enligt 12 kap. 1 § 2 PBL därför inte skulle ske.[163]

Länsstyrelsens beslut överklagades sedermera till regeringen som avslog Bodens

kommuns besvär med motiveringen att avvägningen mellan skilda allmänna intress

rörande lokaliseringen samt synpunkter på hanteringen av planärendet in

utgjorde skäl att ändra länsstyrelsens beslut.[164]

Framtidsfrågor med mellankommunala inslag

Vid intervjuer med företrädare för länsstyrelser och kommuner är det ett p

”nya” planfrågor som flera anser kommer att medföra ökade krav på mellankommun

samordning.

Miljökvalitetsnormer

Den fråga som tycks uppfattas som den mest problematiska är tillämpningen o

konsekvenserna av bestämmelserna om miljökvalitetsnormer (MKN) i miljöbalke

Främst gäller detta de som avser luftkvalitet, kanske främst i storstadsområden

MKN kommer att vara en viktig faktor att ta hänsyn till inte minst

infrastrukturplaneringen. I den händelse det finns risk att en MKN överträ

måste en viss planerad etablering modifieras eller stoppas. I ett åtgärdsprogr

ska man redovisa hur kvaliteten kan återställas eller säkras. Handlar d

exempelvis om ett vägprojekt kan man tvingas till alternativa lösningar som g

upphov till andra olägenheter. Det kan också bli tal om att hänvisa en ökan

trafikvolym till befintliga vägar i andra kommuner. Inte minst i Stockholms- o

Göteborgsområdena innebär detta ökade krav på en väl utvecklad mellankommun

samordning.

Infrastruktur för telekommunikation

En annan fråga som ofta nämns som en ny planfråga med mellankommunala inslag

byggandet av infrastruktur för mobil telekommunikation, främst master. Des

master kräver som regel endast bygglov och kraven på mellankommunal samordning

därmed begränsade. Ett problem är dock att operatörerna i många fall träff

överenskommelser med enskilda kommuner. Då lokaliseringen av masterna sker eft

ett visst mönster med vissa givna avstånd, kan dessa överenskommelser begrän

möjligheterna för kringliggande kommuner att styra masternas lokalisering. Någ

av de intervjuade efterfrågar planering på regional nivå för att undvika det

problem eller att länsstyrelserna verkar för att en mellankommunal samordni

kommer till stånd i ett tidigt skede av lovprocesserna.

EU:s Vattendirektiv

En ytterligare fråga som nämndes vid intervjuer och i enkäterna var tillämpning

av EU:s vattendirektiv. Länsstyrelsernas ansvar när det gäller att främ

mellankommunal samordning gäller ju, enligt PBL, även hushållningen med vatte

Om en plan i en kommun uppströms i ett vattensystem förväntas få konsekvenser f

en kommun nedströms ska länsstyrelsen således verka för att den mellankommuna

samordningen säkerställs. Om så inte sker ska man pröva planen enligt 12 kap. 1

PBL. Med EU:s vattendirektiv skärps kraven på hushållningen med vatten och därm

även kraven på mellankommunal samordning inom PBL-området. Vattendirektivets kr

på förvaltningsplaner och åtgärdsprogram uppfattas av många som typis

mellankommunala frågor. Några menar att det är oklart hur dessa kommer a

förhålla sig till det kommunala planmonopolet och PBL:s krav på mellankommun

samordning.

**FOOTNOTES**

[162]: Länsstyrelsen i Norrbottens län, Överklagande av detaljplan för

sjukhus i Södra Sunderbyn, Luleå kommun, 1994-05-16.

[163]: Länsstyrelsen i Norrbottens län, Överklagande av detaljplan för

sjukhus i Södra Sunderbyn, Luleå kommun, 1994-05-16.

[164]: Miljö- och naturresursdepartementet, regeringsbeslut 12, 1994-11-24.

10 Sammanfattande slutsatser

Allmänt

- Den mellankommunala samordningen inom PBL-området innebär som regel inga

större problem för de planläggande kommunerna eller för länsstyrelsen.

Med undantag för handelsfrågorna är den mellankommunala samordningen i

stora delar av landets mer glesbefolkade områden i princip att betrakta

som en icke-fråga.

-

- PBL:s bestämmelser till gagn för hanteringen av mellankommunala frågor

anses av många vara tillfyllest. I de relativt få fall där allvarligare

mellankommunala samordningsproblem uppkommer är detta ofta ett resultat

av bristande tillämpning av gällande bestämmelser, bl.a. från

länsstyrelsernas sida.

-

- Då den mellankommunala samordningen fungerar förhållandevis väl bör

länsstyrelserna, enligt fler bedömare, i stället ägna mer resurser åt

att säkerställa en tvärsektoriell regional samordning av olika statliga

intressen.

-

- Mellankommunala PBL-frågor har nyligen berörts i flera olika sammanhang.

Det gäller bl.a. den regionalpolitiska propositionen (prop. 2001/02:4)

samt infrastrukturpropositionen (prop. 2001/02:20). Vidare diskuteras

dessa frågor i samband med miljömålspropositionen (2000/01:130) och i

regeringen förslag till reformerad länsförvaltning (prop. 2001/02:7).

Vissa PBL-frågor utreds för närvarande av en arbetsgrupp inom

Regeringskansliet. Regeringen har vidare aviserat en större översyn av

PBL. Översynen ska bl.a. innefatta överväganden kring frågor om externa

handelsetableringar. Även Riksdagens revisorer har nyligen förespråkat

en översyn av PBL. Det arbete som under senare år har drivits av NUTEK

och Boverket inom ramen för EU:s gemensamma planeringsperspektiv (ESDP)

har tydliga kopplingar till mellankommunala PBL-frågor.

-

Regionalt eller mellankommunalt?

- Trots förhållandevis små problem med mellankommunal samordning inom PBL-

området finns det en utbredd uppfattning om att den regionala

planeringen bör stärkas. Detta kan delvis förklaras med varierande

uppfattningar om vilka frågor som är mellankommunala och vilka som är

att betrakta som regionala.

-

- Få förespråkar förändringar i PBL som ett medel för att stärka den

regionala planeringen. De kommunala samverkansorgan som blir möjliga att

bilda fr.o.m. 2003 och EU:s gemensamma planeringsperspektiv (ESDP) ses

som faktorer som kan höja den regionala planeringens status.

-

Länsstyrelsernas metoder

- Länsstyrelsernas främsta metod för att säkerställa en lämplig

mellankommunal samordning är att under planeringens olika skeden påpeka

vilka frågor som kan innefatta mellankommunala dimensioner och som

därför bör samordnas med andra kommuner. Relativt få länsstyrelser anger

framtagandet av särskilda underlagsmaterial där mellankommunala frågor

belyses som en viktig metod. Detta trots att PBL skärptes på denna punkt

i mitten av 1990-talet.

-

- Länsstyrelsernas möjligheter att på ett tidigt stadium säkerställa en

lämplig mellankommunal samordning försvåras av att en viktig arena för

detta, nämligen den kommunomfattande översiktsplaneringen, är lågt

prioriterad i många kommuner.

-

Överprövningar och överklaganden

- Det är ovanligt att länsstyrelserna prövar och upphäver planer med

hänvisning till att den mellankommunala samordningen inte har varit

lämplig. Den huvudsakliga förklaringen till detta torde vara att

kommunerna, med eller utan länsstyrelsens stöd, säkerställer en lämplig

mellankommunal samordning under planeringsprocessernas tidiga skeden.

-

- Det är ovanligt att kommuner överklagar varandras planer med hänvisning

till att den mellankommunala samordningen inte har fungerat.

-

- Det är mycket ovanligt att länsstyrelser förordnar om att lov eller

förhandsbesked ska prövas med motiveringen att man vill säkerställa

mellankommunal samordning. Det är likaså mycket ovanligt att regeringen

utfärdar planförelägganden med den motiveringen.

-

- Få menar att PBL behöver ändras för att säkerställa en lämplig

mellankommunal samordning. När det gäller den statliga kontrollen finns

det dock mycket varierande uppfattningar om huruvida länsstyrelserna kan

tillämpa prövningsgrunden ”inte lämplig mellankommunal samordning” om

kommuner är överens i en planfråga.

-

Mellankommunala ”problemfrågor”

- Den fråga som är i särklass vanligast bland de som anses kunna skapa

mellankommunala samordningsproblem är etablering av extern handel,

företrädesvis med inslag av livsmedelshandel. Vindkraftsetableringar

nämns också ofta bland dessa frågor.

-

- På senare tid har länsstyrelserna i två län valt att pröva och upphäva

planer som innefattar externhandelsetableringar med motiveringen att den

mellankommunala samordningen inte har varit lämplig. Liknande

etableringar i andra län har inte resulterat i någon prövning.

-

- Infrastrukturfrågor lyfts sällan fram som mellankommunala problemfrågor.

Förklaringen tycks främst vara infrastrukturplaneringens karaktär där

den mellankommunala samordningen huvudsakligen sker i

länstransportplaner på regional nivå. Kommunerna får i mångt och mycket

anpassa sin egen planering till denna ”uppifrånplanering” och agerar mer

sällan för att motverka infrastruktursatsningar.

-

- Bostadsförsörjningsfrågor och planering av verksamhetsområden tycks mer

sällan uppfattas som frågor som ställer krav på mellankommunal

samordning. Dessa frågor kännetecknas i viss utsträckning av

”mellankommunal konkurrens”, och det kan även vara svårt för

länsstyrelserna att avgöra vad som i sammanhanget är att betrakta som en

”lämplig mellankommunal samordning”.

-

- ”Nya” planfrågor som sannolikt kommer att innebära mellankommunala

samordningsproblem är miljöbalkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer,

byggandet av fasta anläggningar för mobil telekommunikation samt

tillämpningen av EU:s vattenkvalitetdirektiv.

-

Referenser

Skriftliga källor

Bostadsutskottets betänkande 1999/2000:BoU7

Bostadsutskottets betänkande 2000/01:BoU9

Boverket och Naturvårdsverket, Miljöinriktad fysisk planering, 2000

Boverket, 13 utmaningar för den fysiska samhällsplaneringen – Förslag ti

strategi, 2000

Boverket, Boken om översiktsplan – Del I-IV, 1991

Boverket, Erfarenheter av översiktsplanearbetet – Huvudrapport juni –92, 1992

Boverket, Handeln i planeringen, 1999

Boverket, Mellankommunala frågor i kommunal planering – redovisning av exemp

och kommentarer, PBL/NRL-underlag nr 38, 1992

Boverket, Yttrande över överklagande av länsstyrelsens i Malmö beslut att m

stöd av 12 kap. 3 § plan- och bygglagen upphäva detaljplan för Örja Östr

Landskrona kommun, 1999-06-01

Boverket, Yttrande över överklagande av länsstyrelsens i Malmö beslut att m

stöd av 12 kap. 3 § plan- och bygglagen upphäva detaljplan för Örja Östr

Landskrona kommun; framställning nu med medgivande före regeringen att änd

detaljplanen med stöd av 13 kap. 8 § PBL, 1999-11-12

Burlövs kommun, detaljplan för Sunnanå 12:6, Stora Bernstorps industriområd

1996-08-19

Europeiska kommissionen, Det regionala utvecklingsperspektivet inom Europeis

unionen – Mot balanserad och hållbar utveckling av EU:s territorium, Byrån f

Europeiska gemenskapernas officiella publikationer, 2000

Förordning (1997:1258) med Länsstyrelseinstruktion

Helsingborgs stad, stadsbyggnadskontoret, Kallelse till mellankommunalt samråd

vindkraft, 2001-07-03

Höög, Terese och Sunesson, Camilla, Varför Vägverket medverkar i den kommuna

fysiska planeringen, PLAN, 1/2001, s. 26 och 30.

Konkurrensverket, Kan kommunerna pressa matpriserna?, Konkurrensverke

rapportserie 2001:4, 2001

Konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU7

Lag (1987:147) om regionplanering för kommunerna i Stockholms län

Landskrona kommun, detaljplan för Örja Östra, norra delen, 1998-06-15

Länsstyrelsen i Blekinge län, Angående beslut om antagande av detaljplan för d

av Lyckå 1:1, del av Vedeby 8:7 m fl i Lyckeby, Karlskrona kommun, Beslut, 200

12-21

Länsstyrelsen i Blekinge län, samråd om förslag till översiktsplan för Karlskro

kommun – Karlskrona.se, Blekinge län, 2001-09-03

Länsstyrelsen i Jämtlands län, Prövning av kommunfullmäktige i Krokoms komm

beslut att den 13 juni 2001 att anta detaljplan för Ås arbetsområde del av Rös

2:6 Ås Krokoms kommun, 2001-10-08.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, Prövning av kommunfullmäktige i Östersunds komm

beslut att den 22 aug 2001 att anta detaljplan för arbetsplatser, bilistservi

och handel vid trafikplats Odenskog (kv Ångvälten mm) Östersunds kommun, 2001-1

08

Länsstyrelsen i Norrbottens län, Överklagande av detaljplan för sjukhus i Söd

Sunderbyn, Luleå kommun, 1994-05-16

Länsstyrelsen i Skåne län, En regional överblick – Kartläggning och analys

regionala frågor, 2001

Länsstyrelsen i Skåne län, Planprogram för del av Kvistofta 24:1 m.f

(vindkraft), Helsingsborgs stad, yttrande, 2001-12-03

Länsstyrelsen i Skåne län, Prövning av beslut att anta detaljplan för Örja Östr

norra delen i Landskrona kommun, 1999-01-18

Länsstyrelsen i Skåne län, Prövning av beslut att anta detaljplan för del

Löddeköpinge 23:3 (norr om lagervägen) i Kävlinge kommun, 1999-01-18

Länsstyrelsen i Skåne län, Regionala analyser – Handel: Delrapport 1 Kartläggni

externhandel, 2001

Länsstyrelsen i Stockholms län, yttrande över Plan- och byggprocessens längd

rapport 2000/012:14

Länsstyrelsen i Södermanlands län, Översiktlig bedömning av detaljhandel

yttrande, 1999-12-20

Länsstyrelsen i Uppsala län, Vindkraft i Uppsala län – lokaliseringsstudie inf

riksintresseavgränsning – förslag till vindkraftspolicy, remiss, 1997-11-10

Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Program för kollektivtrafikprojekt

Kringen, delen Folkungabron–Skånegatan, Göteborgs kommun – Samrådshandli

december 1997, 1999-03-01

Miljö- och naturresursdepartementet, regeringsbeslut 12, 1994-11-24

Miljø- og Energiministeriet i Danmark, Miljöministeriet i Finlan

Miljøministeriet i Norge, Miljödepartementet i Sverige, Planlægning f

detailhandel i Norden, 2000

Miljöbalk (1998:808)

Miljödepartementet, regeringsbeslut 13, 1999-11-18

Miljödepartementet, regeringsbeslut 39, 2000-03-09

Motion 2000/01:Bo515 (s)

Motion 2000/01:Bo529 (mp)

Plan- och bygglag (1987:10)

Regeringens proposition 1985/86:1

Regeringens proposition 1994/95:230

Regeringens proposition 1996/97:36

Regeringens proposition 1997/98:165

Regeringens proposition 1997/98:56

Regeringens proposition 2000/01:130

Regeringens proposition 2001/02:20

Regeringens proposition 2001/02:4

Regeringens proposition 2001/02:55

Regeringens proposition 2001/02:7

Regeringsbeslut 5, 2001-01-18

Region Skåne, planering och miljö, Dialog med de skånska kommunerna kri

regionala planerings- och miljöfrågor – sammanställning av kommunbesöken 199

2000-05-09

Riksdagens revisorer, rapport 2000/01:14

Riksdagens revisorers förslag 2001/02:RR8

Riksrevisionsverket, Staten och den fysiska planeringen, Rapport Fi 1992:32.

SOU 1994:36

SOU 1994:134

SOU 1995:27

SOU 2000:23

SOU 2000:85

Stockholms regionplane- och trafikkontor, Planera med miljömål! – Fallstud

Stockholmsregionen. Miljöbedömning av regionplan 2000, 2000

Svenska Kommunförbundet, Planering i tiden – Översiktsplanering i går, i dag o

i morgon, broschyr, 2001

Svenska Kommunförbundet, Plan- och byggverksamheten i kommunerna –

enkätundersökning 1999, 1999.

Svenska Kommunförbundet, yttrande över Riksdagens revisorers rapport Plan- o

byggprocessens längd, 2001-09-07

Trafikutskottets betänkande 2001/02:TU2

Muntliga källor

Ancker, Carin, arkitekt, Länsstyrelsen i Stockholms län

Andersson, Jan, samordningsansvarig, Länsstyrelsen i Uppsala län

Bylund, Sten-Åke, Svenska Kommunförbundet

Bålman, Helen, ESDP-sekretariatet, NUTEK

Eriksson, Bengt, jurist, Boverket

Fischer, Ola, samhällsbyggnadsdirektör, Länsstyrelsen i Skåne län

Fladvad, Lars, projektledare, Svenska Kommunförbundet

Miljödepartementet

Gunnarson, Jan, projektledare, Boverket

Frostenson, Ivar, kansliråd, enheten för hållbart samhällsbyggande,

Gyllensvärd, Eva, länsarkitekt, Länsstyrelsen i Stockholms län

Hallén, Inga, Stadsarkitekt i Ystad kommun (fd länsarkitekt i Skåne län)

Hammarling, Rolf, chef för plan- och bostadsenheten, Länsstyrelsen i

Västra Götalands län

Hede, Hans, Region- och trafikplanekontoret, Stockholms läns landsting

Hellberg, Mats, bitr. länsarkitekt, Länsstyrelsen i Uppsala län

Höög, Terese, samhällsplanerare, Vägverket, Region Stockholm

Linderstad, Hans, översiktsplanechef, Göteborgs stad

Nissen, Patrik, enhetschef, Länsstyrelsen i Södermanlands län

Rydbo, Håkan, Göteborgsregionens kommunalförbund

Sellers, Inger, planhandläggare, Länsstyrelsen i Skåne län

Sunesson, Camilla, samhällsplanerare, Vägverket, Region Stockholm

Svedström, Stellan, jurist, Boverket

Svensson, Ann-Marie, länsarkitekt, Länsstyrelsen i Blekinge län

Tusvik, Kjell, arkitekt, Länsstyrelsen i Stockholms län

Åkerwall, Kerstin, tf länsarkitekt, Länsstyrelsen i Skåne län

Öhrling, Per, länsarkitekt, Länsstyrelsen i Södermanlands län

Öjersjö, Sven, länsarkitekt, Länsstyrelsen i Västra Götalands län

ENKÄT OM LÄNSSTYRELSENS ARBETE MED MELLANKOMMUNAL

SAMORDNING INOM PBL-OMRÅDET

Länsstyrelsernas prövning enligt 12 kap. PBL

1a) Hur många kommunala beslut om att anta, ändra eller upphäva

detaljplaner eller områdesbestämmelser har länsstyrelsen prövat

enligt 12 kap. 1 § PBL under perioden 1998–2001?

Cirka ____________beslut Om noll beslut ( Gå till fråga 7

b) Ungefär hur stor andel av samtliga kommunala beslut om detaljplaner eller

områdesbestämmelser som har inkommit till länsstyrelsen under den aktuella

perioden (1998–2001) motsvarar detta?

Cirka____________ %

2 Vid hur många av prövningarna enligt fråga 1a under perioden

1998–2001 har prövningsgrunden...

a) ...helt eller delvis varit att den kommunala samordningen inte har varit

lämplig (12 kap. 1 § 2 p)?

Vid ca _______tillfällenOm noll tillfällen ( Gå till fråga 7

b) ...endast varit att den kommunala samordningen inte har varit lämplig (12

kap. 1 § 2 p)?

Vid ca ______tillfällen

3 Vilka frågor har behandlats i de planer/områdesbestämmelser

som under perioden 1998–2001 har prövats helt eller delvis med

motiveringen att den kommunala samordningen inte har varit

lämplig (12 kap. 1 § 2 p PBL)? Ange typ av fråga (exv. vägar,

bostäder, naturvård, vattenskydd, handelsetableringar) och

andelar av det totala antalet beslut som har prövats enligt

denna prövningsgrund. Andelarna summeras till ett hundra

procent.

_________________________________________Cirka__________ %

_________________________________________Cirka __________%

_________________________________________Cirka __________%

SUMMA

100 %

4a) Vid hur många tillfällen under perioden 1998–2001 har

prövningen resulterat i att länsstyrelsen enligt 12 kap. 3 § PBL

helt eller delvis har upphävt planen eller områdesbestämmelserna

med motivet att den kommunala samordningen enligt 12 kap. 1 § 2

p PBL inte har varit lämplig?

Vid _______________tillfällen Om noll tillfällen ( Gå till fråga 7

b) Vilken typ av frågor har detta avsett (exv. vägar, bostäder, naturvård,

vattenskydd, handelsetableringar etc.)?

5a) Vid hur många tillfällen under perioden 1998–2001 har

länsstyrelsens beslut om upphävande enligt fråga 4a överklagats

till regeringen?

Vid ___________________tillfällen Om noll tillfällen ( Gå till fråga 6

b) Vilken typ av frågor har detta avsett (exv. vägar, bostäder, naturvård,

vattenskydd, handelsetableringar etc.)?

6a) Hur har andelen upphävanden enligt 12 kap. 3 § PBL med

motivet att den kommunala samordningen inte har varit lämplig

förändrats över tid i förhållande till alla prövningar som helt

eller delvis har gjorts enligt 12 kap. 1 § 2 p PBL sedan PBL:s

tillkomst (1987)? Andelen

Har ökat betydligt

Har ökat något

Är i stort sett oförändrad

Har minskat något

Har minskat betydligt

Vet ej

7 Hur upplever länsstyrelsen prövningsgrunden ”inte lämplig

mellankommunal samordning” enligt 12 kap. 1 § 2 p PBL?

Prövningsgrunden uppfattas som (ringa in ett värde på respektive

skala):

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Inte alls tydlig Mycket tydlig

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Mycket svår Mycket lätt

att tillämpa att tillämpa

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Inte alls relevant Mycket relevant

för planeringsfrågorna för planeringsfrågorna

i vårt län i vårt län

8 Vid hur många tillfällen under perioden 1998–2001 har

länsstyrelsen beslutat om förordnanden enligt 12 kap. 4 § PBL

helt eller delvis med motiveringen att man vill säkerställa en

lämplig mellankommunal samordning?

Vid ______________________tillfällen

Mellankommunal samordning i kommunernas översiktsplanering

9a) I ungefär hur stor andel av länsstyrelsens

granskningsyttranden över kommunala översiktsplaner har det

sedan PBL:s tillkomst (1987) framförts synpunkter på att

planerna inte tillgodoser PBL:s krav på lämplig mellankommunal

samordning?

I cirka _______________ % av granskningsyttrandena

b) Hur har denna andel förändrats över tiden sedan PBL:s tillkomst? Andelen

har

Ökat betydligt

Ökat något

Är i stort sett oförändrad

Minskat något

Minskat betydligt

Vet ej

Överklagande enligt 13 kap. 2 § PBL

10a) Hur många kommunala beslut om att anta, ändra eller upphäva detaljplaner

eller områdesbestämmelser har under perioden 1998–2001 överklagats till

länsstyrelsen enligt 13 kap. 2 § PBL helt eller delvis med motiveringen att

den mellankommunala samordningen inte har varit lämplig?

Cirka___________ beslut Om noll beslut ( Gå till fråga 12

b) Ungefär hur stor andel av samtliga detaljplaner eller områdesbestämmelser

som har inkommit till länsstyrelsen under den aktuella perioden (1998–2001)

motsvarar de överklagade besluten i fråga 10a?

Cirka____________ %

c) I ungefär hur stor andel av de överklagade besluten i fråga 10a har den/de

som överklagat varit en eller flera andra kommuner?

Cirka____________ %

d) Vilken typ av frågor har detta avsett (exv. vägar, bostäder, naturvård,

vattenskydd, handelsetableringar etc.)?

___________________________________________________________

11a) Hur många av de överklagade besluten i fråga 10a har

länsstyrelsen enligt 13 kap. 8 § PBL helt eller delvis upphävt

med motiveringen att den kommunala samordningen inte har varit

lämplig?

____________beslutOm noll beslut ( Gå till fråga 12

b) Vilken typ av frågor har detta avsett (exv. vägar, bostäder, naturvård,

vattenskydd, handelsetableringar etc.)?

___________________________________________________________

c) Hur många av länsstyrelsens beslut om upphävande enligt fråga 11a har

överklagats till regeringen?

______________beslut Om noll beslut ( Gå till fråga 12

d) Vilken typ av frågor har detta avsett (exv. vägar, bostäder, naturvård,

vattenskydd, handelsetableringar etc.)?

Länsstyrelsens arbete med mellankommunala planfrågor under

planeringens program- och samrådsskeden

12a) I vilken genomsnittlig omfattning (relativt övriga frågor) diskuteras fråg

om mellankommunal samordning vid länsstyrelsens kontakter med kommunerna

översiktsplaneprocessens programskede? (Ringa in ett värde på skalan)

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Mycket liten Mycket stor

omfattning omfattning

b) Hur stor är variationen i omfattningen som angivits i fråga 12a om man jämf

länets kommuner? Variationen är

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Mycket liten Mycket stor

13a) I vilken genomsnittlig omfattning (relativt övriga frågor) diskuteras fråg

om mellankommunal samordning vid länsstyrelsens kontakter med kommunerna

översiktsplaneprocessens samrådsskede? (Ringa in ett värde på skalan)

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Mycket liten Mycket stor

omfattning omfattning

b) Hur stor är variationen i omfattningen som angivits i fråga 13a om man jämf

länets kommuner? Variationen är

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Mycket liten Mycket stor

14a) I vilken genomsnittlig omfattning (relativt övriga frågor) diskuteras fråg

om mellankommunal samordning vid länsstyrelsens kontakter med kommunerna

detaljplaneprocessens programskede? (Ringa in ett värde på skalan)

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Mycket liten Mycket stor

omfattning omfattning

b) Hur stor är variationen i omfattningen som angivits i fråga

14a om man jämför länets kommuner? Variationen är

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Mycket liten Mycket stor

15a) I vilken genomsnittlig omfattning (relativt övriga frågor) diskuteras fråg

om mellankommunal samordning vid länsstyrelsens kontakter med kommunerna

detaljplaneprocessens samrådsskede? (Ringa in ett värde på skalan)

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Mycket liten Mycket stor

omfattning omfattning

b) Hur stor är variationen i omfattningen som angivits i fråga 15a om man jämf

länets kommuner? Variationen är

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Mycket liten Mycket stor

16 Ta ställning till följande påståenden genom att ringa in ett värde

respektive skala:

a) Kommunerna hanterar huvudsakligen den mellankommunala samordningen ut

länsstyrelsens direkta medverkan

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Instämmer Instämmer

inte alls helt

b) Länsstyrelsens roll i samband med mellankommunala planfrågor är främst a

fungera som en medlare då kommuner inte kan komma överens

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Instämmer Instämmer

inte alls helt

c) Länsstyrelsens roll i samband med mellankommunala planfrågor är främst att

tillhandahålla kunskap om vilka frågor som kräver mellankommunal samordning

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Instämmer Instämmer

inte alls helt

d) När kommuner är överens i en mellankommunal planfråga anser länsstyrelsen in

att det finns rättslig grund för att pröva planen eller områdesbestämmelser

enligt 12 kap. 1 § 2 p PBL

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Instämmer Instämmer

inte alls helt

17 Vilka är länsstyrelsens främsta metoder för att verka för en lämpl

mellankommunal samordning inom PBL-området?

18 I vilken typ av planfrågor som förekommer i det egna länet anser länsstyrels

att den mellankommunala samordningen fungerar mindre bra?

19 Vilka problem upplever länsstyrelsen i arbetet med mellankommunala planfrågo

b) Ser länsstyrelsen några lösningar på dessa problem? Vilka är dessa lösningar

20 Övriga kommentarer

Enkät till kommuner om länsstyrelsens arbete med mellankommunal samordning inom

området

Av plan- och bygglagen (PBL) framgår att kommuner vid planläggning ska ta h

till förhållanden i angränsande kommuner (2 kap. 2 § PBL). Länsstyrelsen ska

planeringsprocessernas samrådsskeden verka för en lämplig kommunal samordning

kan pröva planbeslut som inte tillgodoser kraven på mellankommunal samordnin

kap. 1 § 2 p PBL).

1 Hur upplever kommunen länsstyrelsens arbete för att främja en lämplig kom

samordning i den kommunala översiktplaneprocessen? Ringa in det värde på respe

skala som bäst motsvarar kommunens uppfattning.

a) Betydelse

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Inte alls Mycket

viktigt viktigt

b) Omfattning

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Inte alls Mycket

omfattande omfattande

c) Tillräckligt

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Inte alls Fullt

tillräckligt tillräckligt

d) Relevans

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Inte alls Mycket

relevant för relevant för

planeringsfrågorna planeringsfrågorn

i vår kommun i vår kommun

2 Hur upplever kommunen länsstyrelsens arbete för att främja en lämplig komm

samordning i kommunens arbete med detaljplaner och områdesbestämmelser? Ring

det värde på respektive skala som bäst motsvarar kommunens uppfattning.

a) Betydelse

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Inte allsMycket viktigtviktigt

b) Omfattning

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Inte alls Mycket

omfattande omfattande

c) Tillräckligt

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Inte alls Fullt

tillräckligt tillräckligt

d) Relevans

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Inte alls Mycket

relevant för relevant för

planeringsfrågorna planeringsfrågorna

i vår kommun i vår kommun

3 Ta ställning till följande påståenden genom att ringa in ett värde

respektive skala:

a) Vår kommun hanterar huvudsakligen frågor om mellankommunal samordning in

PBL-området utan länsstyrelsens medverkan.

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Instämmer Instämmer

inte alls helt

b) Länsstyrelsens roll i samband med mellankommunala PBL-frågor är främst a

fungera som medlare då vår kommun och en eller flera grannkommuner inte kan kom

överens.

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Instämmer Instämmer

inte alls helt

c) Länsstyrelsen och vår kommun har som regel en gemensam uppfattning i frågor

mellankommunal samordning inom PBL-området.

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Instämmer Instämmer

inte alls helt

d) Länsstyrelsens arbete för att främja en lämplig mellankommunal samordning sk

huvudsakligen under planprocessernas program- och samrådsskeden.

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Instämmer Instämmer

inte alls helt

e) När kommuner är överens i en mellankommunal planfråga finns det inte rättsl

grund för länsstyrelsen att pröva planen eller områdesbestämmelserna enligt

kap. 1 § 2 p PBL.

1 2 3 4 5 6 7 Ingen uppfattning

Instämmer Instämmer

inte alls helt

4a) Har länsstyrelsen enligt 12 kap. 1 § 2 p PBL (ej lämplig

mellankommunal samordning) prövat något av kommunens beslut om

detaljplaner eller områdesbestämmelser under perioden 1998–2001?

Ja

Nej ( Gå till fråga 5

Vet ej ( Gå till fråga 5

b) Vilken typ av fråga/frågor har den/de prövade planerna ell

områdesbestämmelserna omfattat (exv. vägar, bostäder, naturvård, vattenskyd

handelsetableringar etc.)?

c) Vad blev utfallet av prövningen/prövningarna?

___________________________________________________________

5 Vilka eventuella problem upplever kommunen i länsstyrelsens arbete m

mellankommunala PBL-frågor?

6 Vilka eventuella förändringar skulle kommunen önska i länsstyrelsens arbete m

mellankommunala PBL-frågor?

7 Vilka övriga förslag har kommunen på hur den mellankommunala samordning

skulle kunna förbättras inom PBL-området?

8 Övriga kommentarer

Kommunurval

---------------------------------------------------

Kommun Län Kommuntyp

---------------------------------------------------

|Olofström |Blekinge |Industrikommun |

---------------------------------------------------

|Ronneby |Blekinge |Medelstor stad |

---------------------------------------------------

|Borlänge |Dalarna |Medelstor stad |

---------------------------------------------------

|Malung |Dalarna |Glesbygdskommun |

---------------------------------------------------

|Ljusdal |Gävleborg |Landsbygdskommun |

---------------------------------------------------

|Söderhamn |Gävleborg |Medelstor stad |

---------------------------------------------------

|Falkenberg |Halland |Medelstor stad |

---------------------------------------------------

|Laholm |Halland |Landsbygdskommun |

---------------------------------------------------

|Bräcke |Jämtland |Glesbygdskommun |

---------------------------------------------------

|Östersund |Jämtland |Större stad |

---------------------------------------------------

|Nässjö |Jönköping |Medelstor stad |

---------------------------------------------------

|Tranås |Jönköping |Övrig större kommun

|

---------------------------------------------------

|Högsby |Kalmar |Landsbygdskommun |

---------------------------------------------------

|Emmaboda |Kalmar |Industrikommun |

---------------------------------------------------

|Oskarshamn |Kalmar |Industrikommun |

---------------------------------------------------

|Växjö |Kronoberg |Större stad |

---------------------------------------------------

|Piteå |Norrbotten |Medelstor stad |

---------------------------------------------------

|Överkalix |Norrbotten |Glesbygdskommun |

---------------------------------------------------

|Burlöv |Skåne |Förortskommun |

---------------------------------------------------

|Lund |Skåne |Större stad |

---------------------------------------------------

|Malmö |Skåne |Storstad |

---------------------------------------------------

|Simrishamn |Skåne |Övrig större kommun

|

---------------------------------------------------

|Huddinge |Stockholm |Förortskommun |

---------------------------------------------------

|Sollentuna |Stockholm |Förortskommun |

---------------------------------------------------

|Stockholm |Stockholm |Storstad |

---------------------------------------------------

|Värmdö |Stockholm |Förortskommun |

---------------------------------------------------

|Eskilstuna |Södermanland |Större stad |

---------------------------------------------------

|Strängnäs |Södermanland |Medelstor stad |

---------------------------------------------------

|Enköping |Uppsala |Övrig större kommun

|

---------------------------------------------------

|Östhammar |Uppsala |Övrig större kommun

|

---------------------------------------------------

|Göteborg |V Götaland |Storstad |

---------------------------------------------------

|Härryda |V Götaland |Förortskommun |

---------------------------------------------------

|Mellerud |V Götaland |Landsbygdskommun |

---------------------------------------------------

|Partille |V Götaland |Förortskommun |

---------------------------------------------------

|Arvika |Värmland |Övrig större kommun

|

---------------------------------------------------

|Sunne |Värmland |Övrig mindre kommun

|

---------------------------------------------------

|Nordmaling |Västerbotten |Övrig mindre kommun

|

---------------------------------------------------

|Skellefteå |Västerbotten |Större stad |

---------------------------------------------------

|Sundsvall |Västernorrland|Större stad |

---------------------------------------------------

|Örnsköldsvik |Västernorrland|Större stad |

---------------------------------------------------

|Hallstahammar |Västmanland |Övrig större kommun

|

---------------------------------------------------

|Västerås |Västmanland |Större stad |

---------------------------------------------------

|Kumla |Örebro |Industrikommun |

---------------------------------------------------

|Örebro |Örebro |Större stad |

---------------------------------------------------

|Norrköping |Östergötland |Större stad |

---------------------------------------------------

|Valdemarsvik |Östergötland |Landsbygdskommun |

---------------------------------------------------

Kommunförbundets definitioner av olika kommuntyper

----------------------------------------------------

|Kommuntyp |Definition |

Förkort- |

| | |ning |

----------------------------------------------------

|Storstad |Kommun med en folkmängd som |S |

| |överstiger 200 000 invånare. | |

----------------------------------------------------

|Förortskommun|Mer än 50 % av |FK |

| |nattbefolkningen pendlar till | |

| |arbetet i någon annan kommun. | |

| |Det vanligaste | |

| |utpendlingsmålet ska vara en | |

| |storstad. | |

----------------------------------------------------

|Större stad |Kommuner med 50 000-200 000 |SS |

| |invånare samt med mindre än | |

| |40 % av nattbefolkningen | |

| |sysselsatta inom | |

| |industrisektorn. | |

----------------------------------------------------

|Medelstor |Kommun med 20 000–50 000 |MS |

|stad |invånare, med tätortsgrad | |

| |över 70 % samt med mindre än | |

| |40 % av nattbefolkningen | |

| |sysselsatt inom | |

| |industrisektorn. | |

----------------------------------------------------

|Glesbygdskommun|Kommun med mindre än 5 |GBK |

| |inv/km2 och mindre än 20 000 | |

| |invånare. | |

----------------------------------------------------

|Industrikommun|Kommun med mer än 40 % av |IK |

| |nattbefolkningen sysselsatta | |

| |inom industrisektorn och som | |

| |inte är glesbygdskommun. | |

----------------------------------------------------

|Landsbygdskommun|Kommun med mer än 6,4 % av|LBK |

| |nattbefolkningen sysselsatt | |

| |inom jord- och skogssektorn, | |

| |en tätortsgrad under 70 % och | |

| |som inte är glesbygdskommun. | |

----------------------------------------------------

|Övrig |Övriga kommuner med 15 000–50 |ÖSK |

|större |000 invånare. | |

|kommun | | |

----------------------------------------------------

|Övrig |Övriga kommuner med mindre än |ÖMK |

|mindre |15 000 invånare. | |

|kommun | | |

----------------------------------------------------

Länsbokstäver

-----------------------

| | |

| | |

|Bokstav |Län |

-----------------------

|AB |Stockholm |

-----------------------

|AC |Västerbotten

|

-----------------------

|BD |Norrbotten |

-----------------------

|C |Uppsala |

-----------------------

|D |Södermanland

|

-----------------------

|E |Östergötland

|

-----------------------

|F |Jönköping |

-----------------------

|G |Kronoberg |

-----------------------

|H |Kalmar |

-----------------------

|I |Gotland |

-----------------------

|K |Blekinge |

-----------------------

|M |Skåne |

-----------------------

|N |Halland |

-----------------------

|O |Västra |

| |Götaland |

-----------------------

|S |Värmland |

-----------------------

|T |Örebro |

-----------------------

|U |Västmanland|

-----------------------

|W |Dalarna |

-----------------------

|X |Gävleborg |

-----------------------

|Y |

Västernorrland |

-----------------------

|Z |Jämtland |

-----------------------