Bet. 2001/02:FÖU2

Försvarsutskottets betänkande

2001/02:FÖU2

Försvarsbeslut för 2002-2004

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande

Försvarsbeslut för 2002-2004 (bet. 2001/02:FöU2)

huvuddelen av propositionen Fortsatt förnyelse av

totalförsvaret (prop. 2001/02:10) jämte motioner.

Propositionens säkerhetspolitiska avsnitt jämte

motioner har överlämnats till ett sammansatt

utrikes- och försvarsutskott, vars överväganden

redovisas i betänkandet Sveriges säkerhetspolitik

(bet. 2001/02:UFöU1).

Sårbarhet och säkerhet

Utskottet anser att det bör utvecklas kompletterande

omvärldsexempel som belyser den förändrade hotbild

som aktualiserats efter terrorattacken i USA den 11

september 2001.

Utskottet anvisar ett synsätt som bör övervägas

grundligt när beredskapsinvesteringar skall

finansieras inom utgiftsområde 6 Totalförsvar. Det

är rimligt att de resurser som anvisas för att bygga

upp en beredskap inför krig och krigsfara, även

skall kunna få användas för att förebygga särskilt

svåra påfrestningar på fredssamhället. Utskottet

anser att detta bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Utskottet har inget att invända mot regeringens

förslag att lägga ner Överstyrelsen för civil

beredskap den 30 juni 2002. Utskottet anser

emellertid att det bör ankomma på riksdagen att

besluta om inrättandet av den nya

planeringsmyndigheten. Detta bör riksdagen besluta

om mot bakgrund av den stora betydelse myndigheten

och dess verksamhet får i den nya strukturen för

krishanteringen i samhället. Utskottet anser att

detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Utskottet förutsätter att regeringen i den

aviserade propositionen våren 2002 redovisar en

samlad plan för hur den nya reformerade strukturen -

organisatoriskt och finansiellt - för

krishanteringen i samhället skall utformas.

Försvarspolitikens inriktning

Totalförsvarets förmåga till anpassning är en av

grundstenarna i den svenska försvarspolitiken. Med

hänsyn till utvecklingen i omvärlden skall

totalförsvaret och dess resurser kunna förstärkas,

reduceras eller eljest förändras för att motsvara de

krav som ställs på försvaret. I dag har Sverige ett

mångfasetterat och brett internationellt

säkerhetssamarbete. Detta samarbete ger oss

betydligt större möjligheter att påverka

förhållandena i omvärlden än tidigare. Utskottet

delar regeringens bedömning att den grundläggande

positiva säkerhetspolitiska situationen består. Ett

invasionshot ter sig inte möjligt inom en

tioårsperiod förutsatt att vi har en grundläggande

försvarsförmåga.

Utskottet anser sålunda att de tre tidigare

riksdagsbesluten fattade under åren 1999 och 2000 om

försvarpolitiken i tillämpliga delar bör gälla även

nästa försvarsbeslutsperiod dvs. under åren

2002-2004. Ett system med kortare

försvarsbeslutsperioder och säkerhets- och

försvarspolitiska kontrollstationer har bidragit

till en fortlöpande politisk prövning av det

säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser för

totalförsvaret. Det finns förutsättningar för att

med kortare tidsintervaller än tidigare besluta om

ny inriktning av försvarspolitiken, om detta är

motiverat.

En samlad syn på ledning

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning

när det gäller de övergripande principerna för

samhällets krishantering, regeringens styrning av

Försvarsmakten och de organisatoriska relationerna

mellan Försvarsmakten och Regeringskansliet. När det

gäller frågan om en struktur för krishantering i

samhället för utskottet ett resonemang som utskottet

föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner

regeringens förslag att den s.k.

funktionsindelningen inom det civila försvaret skall

upphöra.

Regeringen föreslår i propositionen att det

tidigare riksdagsbeslutet att lokalisera den

operativa insatsledningen till Täby/Näsbypark

upphävs. Utskottet har inget att invända mot att

detta beslut hävs, men anser i motsats till

regeringen samtidigt att det inte längre bör krävas

en samlad lokalisering av den operativa

insatsledningen. Regeringen bör sålunda i det

fortsatta arbetet i lokaliseringsfrågan även

överväga alternativ med en delad lokalisering,

vilket utskottet föreslår att riksdagen tillkännager

för regeringen.

Det militära försvaret

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner

regeringens förslag till Försvars- maktens

operativa förmåga. Detta innebär att de krav som

riksdagen tidigare beslutat i huvudsak fortfarande

gäller.

Riksdagens beslut i mars år 2000 om utvecklingen

av Försvarsmaktens krigsförband fram till och med år

2004 bör ligga fast. Det är angeläget att riksdagens

beslut om bl.a. krigsförbandsutvecklingen präglas av

långsiktighet och stabilitet. Flertalet förband

bedöms kunna vara organiserade år 2004. Förmågan att

uppfylla de operativa kraven år 2004 däremot kommer

att variera. För vissa förband kommer det att finnas

begränsningar i förbandens operativa förmåga även

efter år 2004. Utskottet är inte främmande för att

en differentiering av stridsflygdivisionernas

beredskap övervägs i den fortsatta planeringen.

Utskottet avser att återkomma till frågan om

utbildnings- och förbandsomsättningssystemet inom

ramen för sitt uppföljnings- och utvärderingarbete.

Det går inte att säkert bedöma om vår framtida

samlade luftförsvarsförmåga kommer att vara

tillräcklig. Det är angeläget att detta klarläggs

mot bakgrund av de krav på operativ förmåga i detta

avseende som Försvarsmakten alltid skall ha.

Regeringen bör successivt återkomma till riksdagen

med redovisningar av den samlade

luftförsvarsförmågan, t.ex. i budgetpropositionerna,

dock senast inför försvarsbeslutet år 2004.

Utskottet förutsätter att regeringen även

återkommer till riksdagen med förslag till

utformning av de nationella skyddsstyrkorna.

Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter

att utveckla rapporteringen om

anpassningsplaneringen och att den lämnar en mer

utförlig redovisning av förmågan till anpassning

inför varje ny försvarsbeslutsperiod eller när

omvärldsförändringar kräver detta. Utskottet anser

också att regelverket redan i dag medger goda

möjligheter att finansiera skyndsamma åtgärder för

anpassning.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner

regeringens förslag att den i exportstödjande syfte

bemyndigas att överlåta eller upplåta materiel som

på lång sikt inte behövs för Försvarsmaktens

operativa förmåga.

Utskottet bedömer liksom regeringen att det finns

organisatoriska och rationella skäl för att skapa

ett helikopterförband. Utskottet föreslår därför att

riksdagen bifaller regeringens förslag att Svea och

Östgöta helikopterbataljoner avvecklas.

Det civila försvaret

Utskottet har inget att erinra mot vad regeringen i

propositionen anför om inriktningen av det civila

försvaret. När det gäller frågor som rör de

samhällsviktiga infrastruktursystemen, såsom

elförsörjning, telekommunikationer m.fl. utgår

utskottet ifrån att regeringen tar sådana initiativ

som leder till att sårbarheten minskar och

driftsäkerheten ökar i dessa. Utskottet förutsätter

även här att regeringen i den aviserade

propositionen våren 2002 lämnar en samlad

redovisning av de åtgärder som avses vidtas, så att

en robusthet och flexibilitet i systemen, i enlighet

med vad utskottet länge efterfrågat, säkerställs.

Internationell verksamhet

Utskottet anser i likhet med tidigare att det är

efterfrågan och ekonomiska möjligheter som skall

styra vilka förband som skall ha förmåga att delta i

internationella insatser. Utskottet instämmer i

regeringens bedömning att den svenska anmälan till

FN:s och EU:s styrkeregister, kompletterat med vissa

förbandstyper ur arméstridskrafterna samt enskilda

kompletteringar ur marin- och flygstridskrafterna

innebär en lämplig, och krävande, målsättning för

Försvarsmaktens internationalisering i det korta och

medellånga tidsperspektivet.

Reservationer

Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna och

Folkpartiet liberalerna har lämnat gemensamma

reservationer avseende frågor om Försvarsmaktens

ledning, Försvarsmaktens krigsförband,

helikopterverksamhet och internationella verksamhet.

Härutöver har Moderata samlingspartiet,

Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet

liberalerna avgivit reservationer i skilda frågor.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Samhällets beredskap

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö8 yrkande

2, 2001/02:Fö10 yrkande 1, 2001/02:Fö255 yrkande

1 samt 2001/02:Fö256 yrkandena 4 och 5.

Reservation 1 (kd)

Reservation 2 (fp)

2. Skydd och bevakning av samhällsviktiga

anläggningar

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö2 yrkande

11 och 2001/02: Fö256 yrkande 7.

Reservation 3 (m)

Reservation 4 (kd)

3. Beredskapsinvesteringar inom

utgiftsområde 6 Totalförsvar

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anför om

beredskapsinvesteringar inom utgiftsområde 6

Totalförsvar.

Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna

2001/02:Fö2 yrkande 1, 2001/02:Fö6 yrkande 9,

2001/02:Fö9 yrkande 14 i denna del samt

2001/02:Fö12 yrkandena 2 och 3.

4. Den nya planeringsmyndigheten

Riksdagen bifaller proposition 2001/02:10 punkt

2 om att lägga ner Överstyrelsen för civil

beredskap den 30 juni 2002 och tillkännager för

regeringen som sin mening vad utskottet anför om

att inrätta den nya planeringsmyndigheten.

Riksdagen avslår därmed motionerna 2001/02:Fö10

yrkandena 6 och 7 samt 2001/02:Fö12 yrkandena 11

och 12.

Reservation 5 (v)

Reservation 6 (fp)

5. Informationsberedskapen

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö6 yrkande 8.

Reservation 7 (m, kd)

6. Länsstyrelsernas och kommunernas

krishantering

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö256 yrkandena

2 och 3.

7. Inriktning av försvarspolitiken

Riksdagen avslår motion 2000/01:Fö207 yrkandena

1 och 2.

Reservation 8 (m)

8. Den försvarspolitiska beslutsprocessen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö9 yrkande

1, 2001/02:Fö12 yrkande 14, 2001/02:Fö223 och

2001/02:Fö274 yrkande 1.

Reservation 9 (m)

9. Struktur för krishantering i samhället

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anför om en struktur för

krishantering i samhället. Riksdagen bifaller

därmed delvis motionerna 2001/02:Fö2 yrkandena 3

och 4, 2001/02:Fö9 yrkandena 6 och 7 samt

2001/02:Fö10 yrkande 5.

10. Funktionsindelningen inom det civila

försvaret

Riksdagen godkänner proposition 2001/02:10

punkt 3 att funktionsindelningen inom det civila

försvaret skall upphöra.

11. Försvarsmaktens verksamhetsledning och

insatsledning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö6

yrkandena 4 och 5, 2001/02:Fö9 yrkandena 5 och 8,

2001/02:Fö10 yrkandena 4 och 12 samt

2001/02:Fö274 yrkande 2.

Reservation 10 (m, kd, fp)

12. Operativa insatsledningens

lokalisering

Riksdagen tillkännager för regeringen vad

utskottet anför om den operativa insatsledningens

lokalisering. Därmed bifaller riksdagen delvis

proposition 2001/02:10 punkt 4 och delvis

motionerna 2001/02:Fö10 yrkande 11, 2001/02:Fö12

yrkande 13 och 2001/02:Fö228 yrkande 4 samt

avslår motion 2001/02:Fö6 yrkande 6.

13. Civil-militär samverkan

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö2 yrkande

9 och 2001/02:Fö6 yrkandena 10 och 11.

Reservation 11 (m)

Reservation 12 (kd)

14. Operativ förmåga

Riksdagen godkänner proposition 2001/02:10

punkt 5 till Försvarsmaktens operativa förmåga.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö6 yrkande 1

och 2001/02:Fö9 yrkande 3.

Reservation 13 (m)

Reservation 14 (kd)

15. Försvarsmaktens krigsförband

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö6 yrkande

13, 2001/02:Fö9 yrkandena 4 och 9 (i denna del),

2001/02:Fö10 yrkandena 14 och 18 samt

2001/02:Fö255 yrkandena 6, 11-13.

Reservation 15 (m, kd, fp)

16. Nationella skyddsstyrkor

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö5

yrkandena 1 och 2, 2001/02: Fö6 yrkande 12,

2001/02:Fö207 och 2001/02:Fö246.

17. Anpassning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö6 yrkande

7, 2001/02:Fö8 yrkandena 1 och 5, 2001/02:Fö9

yrkande 15 och 2001/02:Fö12 yrkande 15.

Reservation 16 (m)

Reservation 17 (v)

18. Bemyndigande att överlåta materiel

Riksdagen bemyndigar regeringen, enligt

proposition 2001/02:10 punkt 1, att i

exportstödjande syfte överlåta eller upplåta

materiel som på lång sikt inte behövs för

Försvarsmaktens operativa förmåga.

19. Helikopterverksamhet och marin närvaro

på västkusten

Riksdagen godkänner proposition 2001/02:10

punkt 6 att lägga ned Svea helikopterbataljon och

Östgöta helikopterbataljon.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö10 yrkande

15, 2001/02:Fö226 yrkandena 1-5, 2001/02:Fö258

och 2001/02:Fö270.

Reservation 18 (m, kd, fp)

20. Övnings- och skjutfält

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö203,

2001/02:Fö215, 2001/02:Fö218.

21. Utbildningsbehov m.m. inom det civila

försvaret

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö12 yrkandena

6 och 7.

Reservation 19 (v)

22. Elförsörjning och telekommunikationer

m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö2

yrkandena 6 och 7, 2001/02: Fö12 yrkande 10 samt

2001/02:Fö256 yrkandena 1 och 6.

23. Försörjningsberedskapen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö2 yrkande

10 och 2001/02:Fö9 yrkande 14 i denna del.

24. Internationell verksamhet

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö10

yrkande 13, 2001/02:Fö255 yrkandena 5, 9 och 10,

2001/02:U332 yrkande 17 och 2001/02:K426 yrkande

18.

Reservation 20 (m, kd, fp)

25. Minröjning

Regeringen avslår motionerna 2001/02:Fö249 och

2001/02:Fö272 yrkandena 2, 4-7, 9 och 10.

Stockholm den 22 november 2001

På försvarsutskottets vägnar

Henrik Landerholm

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Henrik

Landerholm (m), Tone Tingsgård (s), Christer Skoog

(s), Stig Sandström (v), Åke Carnerö (kd), Olle

Lindström (m), Rolf Gunnarsson (m), Ola Rask (s),

Håkan Juholt (s), Berit Jóhannesson (v), Margareta

Viklund (kd), Anna Lilliehöök (m), Erik Arthur

Egervärn (c), Runar Patriksson (fp), Berndt

Sköldestig (s) och Ulla Wester (s).

2001/02

FöU2

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Det nu gällande försvarsbeslut som omfattar åren

1997-2001 uppdelades i två etapper. Den första

etappen beslutade riksdagen om hösten 1995 (prop.

1995/96:12, bet. 1995/96:UFöU1, rskr. 1995/96:44,

bet. 1995/96:FöU1, rskr. 1995/96:45 och 46). Den

omfattade statsmakternas ställningstaganden till

säkerhets- och försvarspolitiken, övergripande mål

och uppgifter för totalförsvaret, övergripande

principiella frågor om totalförsvarets utformning

och struktur samt ekonomin.

Den andra etappen beslutade riksdagen om hösten

1996 (prop. 1996/97:4, bet. 1996/97:UFöU1, rskr.

1996/97:36, bet. 1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:109).

Den omfattade statsmakternas ställningstagande till

den närmare inriktningen för det militära försvarets

krigsorganisation, det militära försvarets

grundorganisation i fred samt den närmare

inriktningen av det civila försvarets verksamhet i

krig och fred.

I den första etappen beslutade riksdagen att

säkerhetspolitiska kontrollstationer skulle

genomföras under försvarsbeslutsperioden.

Kontrollstationer skall enligt försvarsbeslutet

bidra till att det sker en fortlöpande politisk

prövning av det säkerhetspolitiska läget och dess

konsekvenser för totalförsvarets beredskap,

omfattning, utveckling och förnyelse.

Riksdagen beslutade i en s.k. säkerhetspolitisk

kontrollstation 1999 om ändrad inriktning för

totalförsvaret (prop. 1998/99:74, bet. 1998/99:FöU5,

rskr. 1998/99:224, bet. 1998/99:UFöU1, rskr.

1998/99:222).

I samband därmed beslutade riksdagen bl.a. om de

ekonomiska riktlinjerna för utgiftsområdet under

perioden 2000-2004. Riksdagens beslut om

inriktningen för de ekonomiska ramarna för

utgiftsområdet för nästa försvarsbeslutsperiod, dvs.

åren 2002-2004, innebär att ramen för utgiftsområdet

under perioden för varje år skall vara 4 miljarder

kronor lägre än den ram för 2001 som riksdagen

godkände våren 1998, exklusive den

materielförskjutning riksdagen beslutade om våren

1996.

Riksdagen beslutade vidare i mars 2000 om

genomgripande förändringar av främst det militära

försvaret (prop. 1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2,

rskr. 1999/2000:168).

Utskottet behandlar i detta betänkande

Försvarsbeslut för 2002-2004 (bet. 2001/02:FöU2)

huvuddelen av propositionen Fortsatt förnyelse av

totalförsvaret (prop. 2001/02:10) jämte motioner som

väckts, dels med anledning av propositionen, dels

under allmänna motionstiderna under 2000/01 och

2001/02 års riksmöten. Vissa avsnitt i propositionen

jämte motioner behandlas i andra sammanhang. Sålunda

har propositionens säkerhetspolitiska avsnitt jämte

motioner överlämnats till ett sammansatt utrikes-

och försvarsutskott, vars överväganden redovisas i

betänkandet Säkerhetspolitik (bet. 2001/02: UFöU1).

Vissa avsnitt i propositionen jämte motioner rörande

frågor om Försvarsmaktens personal,

totalförsvarspliktiga, informationssäkerhet och

informationsoperationer, materielförsörjning och

forskning, nukleära, biologiska och kemiska frågor

samt underrättelsetjänst avser utskottet att

behandla under våren 2002.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regringen framhåller att det svenska försvaret är

inne i en förändringsfas som innebär en av de

största reformerna som genomförts i modern tid på

försvars-området. Proposition är enligt regeringen

en fortsättning på det förändringsarbete som

riksdagen beslutade om våren 1999 och våren 2000.

Den för Sverige grundläggande positiva

säkerhetspolitiska situationen består vad avser

militära hot. Regeringen har tidigare bedömt att ett

invasions-hot inte ter sig möjligt inom en

tioårsperiod, förutsatt att vi har en grundläggande

förvarsförmåga. Denna bedömning har endast

förändrats marginellt i den meningen att hotet nu

ter sig något mer avlägset. Vår säkerhetspolitik

måste dock fortsättningsvis innebära att vi kan möta

olika former av väpnade angrepp och andra hot såsom

t.ex. terroristhot, informationsoperationer och hot

med nukleära, biologiska och kemiska stridsmedel som

direkt berör Sverige.

Regionala och lokala kriser kan enligt regeringen

indirekt eller dierkt beröra Sverige. Det ligger i

Sveriges intresse att förebygga konflikter av dessa

slag och vid behov delta civilt och militärt i

krishantering.

Hot mot de tekniska infrastrukturproblemen kan

enligt regeringen få myc-ket allvarliga konsekvenser

och kan ytterst också få en säkerhetspolitisk

betydelse. I takt med utvecklingen mot mer

avancerade tekniska system blir skyddet av

samhällsviktig infrastruktur av väsentlig betydelse

för den nationella säkerheten.

Regeringen anmäler att totalförsvarets förmåga

till anpassning även i fortsättningen är en viktig

del av den svenska försvarspolitiken. Med hänsyn

till utvecklingen i omvärlden skall försvaret kunna

förstärkas, reduceras eller eljest förändras för att

motsvara de krav som ställs på försvaret.

Mot denna bakgrund anser regeringen att de av

riksdagen beslutade säkerhetspolitiska målen även i

fortsättningen i allt väsentligt bör ligga fast.

Nationellt skall vi enligt regeringen kunna möta

militära och andra hot som direkt berör Sverige.

Internationellt skall vi i samverkan med andra

stater aktivt verka för fred och ökad säkerhet.

Sveriges strävan är att samarbeta inom och medverka

i FN, OSSE samt inom ramen för EU:s gemensamma

krishanteringsförmåga. Vi samverkar även med Nato

och flertalet europeiska stater inom ramen för

Euroatlantiska partnerskapsrådet och Parnerskap för

fred.

Regeringen påpekar att säkerhetsbegreppet har

vidgats. I globaliseringens och

internationaliseringens spår ökar det ömsesidiga

beroendet mellan folk, organisationer och länder.

Samtidigt ökar sårbarheten i det moderna samhället.

Detta har på ett skrämmande sätt blivit tydligt

genom terroristangreppet mot USA den 11 september

2001.

De senaste årens informationstekniska utveckling

har enligt regeringen samtidigt inneburit en risk

för att kriminella grupper, terrorister och icke-

demokratiska stater kan utnyttja tekniken så att de

utgör säkerhetshot, oavsett var i världen dessa

aktörer befinner sig. Det finns en risk att

nukleära, biologiska och kemiska vapen sprids till

flera stater eller grupper.

Principerna för samhällets krishantering bör

enligt regeringen ta sin utgångspunkt i den

fredstida verksamheten och även utgöra en grund för

ledning under höjd beredskap. Försvarsutskottet har

efterfrågat en redovisning av principerna för

ledning. Regeringen lämnar här sin samlade syn i

denna fråga.

Mot bakgrund av de i propositionen redovisade

principerna för samhällets krishantering och

förändrade krav på det civila försvaret föreslår

regeringen att funktionsindelningen skall upphöra.

Vidare föreslår regeringen att Överstyrelsen för

civil beredskap skall läggas ned senast den 30 juni

2002. Regeringen anmäler att den under våren 2002

kommer att överlämna en proposition med detaljerade

förslag inom det civila området.

Regeringen lämnar förslag till krav på

Försvarsmakten när det gäller operativ förmåga i

olika avseenden. Förslaget innebär smärre

förändringar i förhållande till nu gällande krav.

I propositionen lämnar regeringen de av

försvarsutskottet tidigare efterfrågade

redovisningarna av ledningssystemets utformning och

personalförsörjningssystemet.

Det ligger enligt regeringen i vårt

säkerhetspolitiska intresse att på

materielförsörjningsområdet samverka med länder vi i

övrigt har ett nära säkerhetssamarbete med, inte

minst de nordiska länderna. Regeringen förslår att

riksdagen godkänner avtalet den 9 juni 2001 mellan

Danmark, Finland, Norge och Sverige om stöd för

industrisamarbete inom materielförsörjningsområdet.

Regeringen bedömer att Sverige är i behov av en

väl fungerande, effektiv och samordnad

underrättelseverksamhet som mer än tidigare är

inriktad mot en vidgad säkerhetspolitisk hotbild.

Utskottets överväganden

Sårbarhet och säkerhet

Utskottet behandlar här vad regeringen i

försvarsbeslutspropositionen (s. 47-59) anfört om

sårbarhet och säkerhet. Utskottet behandlar också

motionerna Fö2 (m) yrkandena 1 och 11, Fö6 (kd)

yrkandena 8 och 9, Fö8 (mp) yrkande 2, Fö9 (m)

yrkande 14 i denna del, Fö10 (fp) yrkandena 1 och

6-7, Fö12 (v) yrkandena 2-3 och 11-12, Fö255 (kd)

yrkande 1 samt Fö256 (kd) yrkandena 2-5 och 7.

Samhällets beredskap

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet förutsätter att regeringen i den

aviserade propositionen våren 2002 redovisar

en samlad plan för hur den nya reformerade

strukturen - organisatoriskt och finansiellt

- för krishanteringen i samhället skall

utformas.

Motionerna Fö8 (mp) yrkande 2, Fö10 (fp)

yrkande 1, Fö255 (kd) yrkande 1 samt Fö256

(kd) yrkandena 4 och 5 avstyrks av utskottet.

Propositionen

Nuvarande former för planering främjar inte en

rationell avvägning av resurser mellan satsningar

som avser svåra påfrestningar på samhället i fred

och satsningar som mer specifikt avser kriget. Detta

leder till att samhället kan komma att ha en

otillräcklig förmåga att hantera krissituationer som

i svårighetsgrad ligger mellan normala påfrestningar

på samhället och väpnat angrepp. De åtgärder som

vidtas för att möta svåra påfrestningar på samhället

i fred inom respektive samhällssektor avvägs i dag

mot åtgärder inom sektorer som avser helt andra

frågor än säkerhet och beredskap. Däremot avvägs de

inte mot åtgärder som vidtas inom det civila

försvaret för att möta de krav som ställs vid höjd

beredskap. Dessa åtgärder avvägs i stället mot

varandra i planeringen för det civila försvaret. Det

måste därför skapas processer som möjliggör

rationella resursavvägningar såväl inom som mellan

olika funktioner.

Först då kan man uppnå en rationell användning av

de medel som olika samhällsaktörer totalt sett

disponerar för säkerhets- och beredskapsarbetet.

Detta innebär dock inte att samhället går ifrån

planläggning mot väpnat angrepp till krisplanering i

fred utan att Sveriges försvarsplanering får ett

bredare perspektiv.

Som ett grundelement i säkerhetspolitiken ingår

att kunna möta militära och andra hot samt förebygga

och hantera situationer som utan att direkt hota

Sveriges fred och självständighet ändå skulle kunna

innebära snabba och allvarliga försämringar av

samhällets normala funktioner. Det krävs därför en

utvecklad struktur för samordning och gemensam

hantering av tvärsektoriella hot. En fördjupad

samverkan mellan olika sektorer i vårt samhälle

leder till ett säkrare och tryggare samhälle med

större motståndskraft mot svåra påfrestningar.

Samhällets resurser för hantering av olika kriser

utnyttjas på ett rationellt sätt genom en konsekvent

tillämpad helhetssyn på samhällets hantering av

olika hot och risker.

Terroristattacken den 11 september 2001 i USA

visar hur sårbart det moderna samhället är. Ett

sårbart samhälle kräver mer långtgående åtgärder för

att klara krigets krav. Det omvända, dvs. ett robust

samhälle som kan hantera olika former av olyckor och

hot, kräver å andra sidan mindre omfattande

åtgärder.

Samhället skall ha en beredskap inför olika slag

av hot och sårbarheter. Den kan avse mindre olyckor

och störningar, men även svåra påfrestningar på

samhället i fred och ytterst en situation med väpnat

angrepp.

Planeringen för beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället i fred är i sig inte

något nytt utan något som, bl.a. genom riksdagens

beslut 1997 om ambitionen när det gäller svåra

påfrestningar, har utvecklats och förändrats över

tiden. Genom de mål för förebyggande verksamhet och

för förmågan att hantera sådana situationer har en

grund skapats för ett planerings- och

uppföljningssystem som mer systematiskt kan öka

samhällets robusthet för fredstida situationer. Den

robusthet som skapas utgör sedan grunden för den

förmåga som samhället skall ha för att kunna motstå

ett väpnat angrepp.

Planeringen mot svåra påfrestningar genomförs inom

ramen för berörda departements och myndigheters

normala planering. Någon samordnande myndighet för

beredskap mot fredstida påfrestningar är inte

utsedd. Inom Regeringskansliet har

Försvarsdepartementet ett samordnande ansvar.

Regeringen avser i en proposition våren 2002

återkomma till riksdagen i frågan om den närmare

utformningen av planeringen för beredskapen mot

svåra påfrestningar på samhället i fred samt

planeringen för höjd beredskap. I nämnda proposition

kommer också resultatet av de sektorsvisa

genomgångar som ägt rum inom Regeringskansliet att

behandlas, dvs. behovet av författningsreglering när

det gäller svåra påfrestningar på samhället i fred.

Regeringen behandlar emellertid i denna proposition

vissa av utredningens förslag om grundstruktur för

krishantering i samhället, förslaget om inrättandet

av en ny planeringsmyndighet och berör vissa frågor

på IT-området. Som en bakgrund till förslagen

redovisar regeringen i följande avsnitt vissa

allmänna överväganden om utvecklingen av sårbarheten

i samhället och när det gäller behovet av en

förstärkning av samhällets krishanteringsförmåga.

En central del i 1996 års försvarsbeslut var att en

helhetssyn skall prägla samhällets satsningar och

åtgärder för att förebygga och hantera hot och

risker i såväl fred som krig. Vidare angavs att det

är väsentligt att de samordningsvinster som bör

följa av tillämpningen av en helhetssyn verkligen

uppnås.

Regeringen konstaterar att begreppet helhetssyn

sedan 1996 års försvarsbeslut sett i

beredskapsplaneringssammanhang har kommit att tolkas

eller getts en innebörd enligt i huvudsak tre olika

huvudlinjer.

En mycket övergripande tolkning är att då

beredskapsåtgärder avses vidtas i samhället inför

ett visst hot bör alla rimliga slag av hot från

fredstida olyckor till krig beaktas. Detta innebär

att förmågan att klara fler hot förbättras.

En annan användning av begreppet är att en

helhetssyn bör förekomma på områden som är inbördes

beroende av varandra eller där man arbetar nära

varandra. Exempel på detta är infrastrukturområdena

el och tele respektive räddningstjänst, polis samt

hälso- och sjukvård. Här är det frågan om en strävan

att förbättra samordningen av beredskapsåtgärder och

insatser mellan olika områden.

En tredje tolkning är att totalförsvaret skall

kunna stärka samhällets förmåga att förebygga och

hantera svåra påfrestningar på samhället i fred.

Detta har inneburit att vid främst utformningen, men

i någon mån också dimensioneringen av

beredskapsåtgärder inför höjd beredskap, har man

både inom det militära och det civila försvaret

tagit hänsyn till fredstida hot. Denna tolkning

fokuserar på att tillgångar som byggts upp för ett

ändamål (väpnat angrepp) helst också bör kunna

användas för andra ändamål.

Ett område där tillämpningen av helhetsprincipen

har varit framgångsrik, i meningen att andra

aspekter än krigets krav har beaktats, är inriktning

av beredskapsåtgärder och utnyttjande av tillgångar

inom totalförsvaret. De tre olika tolkningarna är

enligt regeringens mening fullt rimliga.

De förslag som regeringen avser lämna till

riksdagen under våren 2002 mot bakgrund av bl.a.

Sårbarhets- och säkerhetsutredningens förslag kommer

att grundas på att en helhetssyn i olika avseenden

skall tillämpas för att minska sårbarheten inom

viktiga samhällsfunktioner och förbättra samhällets

förmåga att hantera allvarliga krissituationer.

För att kunna ge tydligare vägledning i planeringen

behöver emellertid enligt regeringens mening

helhetssynsprincipen i vissa avseenden utvecklas.

Det gäller vilket ansvar olika aktörer skall ha för

att beredskapsåtgärder vidtas inför olika slag av

hot, och inte minst finansieringen av åtgärderna. En

skillnad finns här mellan åtgärder som skall

finansieras inom ramen för myndigheters, kommuners

och företags ordinarie verksamhet och åtgärder som

kan finansieras via särskilda anslag.

Helhetssynsprincipen har också ett samband med

ansvarsprincipen, dvs. den princip som innebär att

den som har ansvar för en verksamhet under normala

förhållanden också har ett ansvar för att

beredskapsåtgärder vidtas mot olika slag av hot.

Regeringen avser återkomma till riksdagen i denna

fråga i propositionen våren 2002.

Enligt direktiven till Sårbarhets- och

säkerhetsutredningen skall med tillämpning av

ansvarsprincipen beredskapen byggas "underifrån"

(underifrånper-spektiv).

Underifrån kan förstås ur två perspektiv. Det ena

är att utgångspunkten skall vara samhällets

basförmåga och den normala fredsverksamheten.

Denna basförmåga kompletteras sedan med åtgärder

för att täcka hela hotskalan från svåra

påfrestningar till krig. Detta är ett

underifrånperspektiv som avser i vilken ordning

beredskapsåtgärder skall vidtas för olika hot.

Ett annat perspektiv innebär att förmågan på lokal

nivå utgör grunden för beredskapen och att denna

förmåga kompletteras med åtgärder på regional och

central nivå. Det geografiska underifrånperspektivet

betyder att kriser i första hand skall hanteras på

lägsta ansvariga nivå i samverkan med andra aktörer

och att om så krävs kan ansvar flyttas uppåt.

Enligt regeringens mening är båda varianterna av

perspektiv viktiga för beredskapsplaneringen, och de

kan sägas utgå från uppfattningen att planeringen

skall starta i den ordinarie fredstida verksamheten.

När det gäller principen att åtgärder skall vidtas

successivt i en hotskala finns naturligtvis ett

viktigt undantag och det gäller Försvarsmakten.

Resurserna för Försvarsmakten dimensioneras och

utformas primärt för uppgifterna att försvara landet

vid väpnat angrepp och att kunna genomföra

internationella fredsfrämjande insatser.

Förhållandena när det gäller det civila försvaret

kan däremot betraktas annorlunda genom att

samhällets förmåga att klara vanligt förekommande

olyckor och störningar, katastrofer och svåra

påfrestningar på samhället i fred i princip skall

utgöra grunden för förmågan under höjd beredskap som

vid behov kompletteras med särskilda åtgärder.

Motionerna

I kommittémotion Fö8 (mp) av Lars Ångström m.fl.

framhålls att med förhållandevis små resurser kan en

enskild individ, en grupp eller en organisation, i

princip var som helst i världen, utsätta

bankbetalningssystem, försäkringssystem,

elektroniska kommunikationer och databaser för

elektroniska intrång och sabotage. Det finns ett

behov av övergripande omvärldsanalys, tvärsektoriell

samordning och incidentberedskap. Det är beklaglig

att regeringen inte heller i år har förmått utveckla

konkreta förslag till försvar och förebyggande

insatser på detta område utan avser att komma

tilbaka till riksdagen först nästa år (yrkande 2).

I kommittémotion Fö10 (fp) av Runar Patriksson och

Eva Flyborg anförs att efter terrorattacken på World

Trade Center den 11 september kom fokus på ett

osedvanligt tydligt sätt att sättas på de frågor och

de behov som Sårbarhets- och säkerhetsutredningen

presenterat. Utredningen presenterar en väl

underbyggd helhetssyn på hur sårbarhetsfrågorna

skall hanteras över sektorsgränserna. I

propositionen finns inga konkreta förslag till

åtgärder och beslut för riksdagen att fatta. På

drygt 30 ställen i propositionen förklarar

regeringen att den avser återkomma till riksdagen.

Motionärerna frågar sig om regeringen tror att de

nya hoten kan besvärjas av oändliga ordmassor likt

gammaldags trollformler. Regeringens hantering av

sårbarhetsfrågorna är inte acceptabel och visar

enligt motionärerna på en enastående nonchalans och

handlingsförlamning (yrkande 1).

I två kommittémotioner från Kristdemokraterna -

Fö255 (kd) yrkande 1 av Åke Carnerö m.fl. och Fö256

(kd) yrkande 5 av Amanda Agestav m.fl. - hänvisas

också bl.a. till terroristattackerna i USA den 11

september 2001. Genom att undvika en motståndares

starka sidor kan en angripare i stället utnyttja

egna möjliga starka sidor eller okonventionella och

helt oväntade metoder för att söka nå framgång. Den

nya säkerhetspolitiska hoten i form av bland annat

terrorism måste tas på allvar av alla öppna och

därmed sårbara demokratiska stater. Även om vi inte

kan ha beredskap mot rena självmordsattacker bör

totalförsvarets och samhällets beredskap mot olika

former av terrorattacker med okonventionella metoder

och vapen stärkas. I kommittémotion Fö256 (kd)

kräver också motionärerna en grundläggande analys av

de nya hotens konsekvenser för civilbefolkningen,

hur civilbefolkningen kan skyddas och engageras för

att samhället skall fungera vid krissituationer

(yrkande 4).

Utskottets ställningstagande

Terroristattacken den 11 september 2001 i USA visar

hur sårbart det moderna samhället är och belyste med

skrämmande klarhet att hoten mot folk och länder har

ändrat karaktär. Utskottet delar regeringens

uppfattning att samhällets robusthet, vår förmåga

att hantera olika former av kriser och en

grundläggande försvarsförmåga sammantaget utgör en

helhet som den framtida försvarsplaneringen bör utgå

ifrån.

Terrorgrupper kan via attacker mot IT-system,

elförsörjning, telekommunikation och ekonomiska

system uppnå samma effekt på samhället som det

tidigare krävdes militära maktmedel för att nå.

Utskottet vill därför betona vikten av att

försvarspolitiken och Sveriges försvar även utformas

för att kunna värna det öppna, moderna samhället.

Mot den bakgrunden ser utskottet också det som

angeläget att utveckla kompletterande

omvärldsexempel i de avseenden som regeringen anger.

Utskottets uppfattning är att samhället måste ha

en beredskap inför olika slag av hot och

sårbarheter. Den kan avse mindre olyckor och

störningar, men även svåra påfrestningar på

samhället i fred och ytterst att möta ett väpnat

angrepp. På annan plats i detta betänkande ansluter

sig utskottet till de av regeringen i propositionen

angivna övergripande principerna för samhällets

krishantering. Utgångspunkten bör vara en helhetssyn

för samhällets åtgärder. De förslag som regeringen

avser lämna till riksdagen våren 2002 mot bakgrund

av bl.a. Sårbarhets- och säkerhetsutredningens

förslag kommer således att grundas på att en

helhetssyn i olika avseenden skall tillämpas för att

minska sårbarheten inom viktiga samhällsfunktioner

och förbättra samhällets förmåga att hantera

allvarliga krissituationer.

Utskottet är väl införstått med att de principer

som regeringen redovisar i propositionen för bl.a.

samhällets krishantering och det civila försvaret

kräver en helt ny organisatorisk struktur för

samhällets beredskap än vad som har varit fallet

hittills. Mot den bakgrunden föreslår därför

regeringen i propositionen att Överstyrelsen för

civil beredskap läggs ned den 30 juni 2002 och att

funktionsindelningen inom det civila försvaret

upphör. Utskottet har inga principiella invändningar

mot detta. Däremot är utskottet utomordentligt

angeläget om och förutsätter att regeringen i den

aviserade propositionen våren 2002 redovisar en

samlad plan för hur den nya reformerade strukturen -

organisatoriskt och finansiellt - för

krishanteringen i samhället skall utformas.

Utskottet återkommer i senare avsnitt till frågor

som bl.a. rör nedläggningen av Överstyrelsen för

civil beredskap och funktionsindelningens

upphörande.

Utskottets uppfattning ligger således i linje med

vissa synpunkter som förs fram i motionerna Fö8 (mp)

yrkande 2, Fö10 (fp) yrkande 1, Fö255 (kd) yrkande 1

och Fö256 (kd) yrkandena 4 och 5. Utskottet utgår

också ifrån att det uppdrag till den utredningsman

som statsministern ämnar tillkalla under hösten 2001

kommer att innefatta frågeställningar av det slag

som tas upp i motionerna.

I utredningsuppdraget kommer bl.a. att ingå att

göra en kartläggning och analys av myndigheternas

beredskap inför extraordinära händelser och deras

arbete i anslutning till och tiden efter händelserna

i USA den 11 september. Utredaren skall också se

över om prioriteringarna är optimala och

resursfördelningen tillräcklig inom och mellan de

många sektorer och myndigheter som berörs. Att

överväga om det på några områden finns behov av en

särskild lagstiftning vid extraordinära situationer

skall också ingå i utredningsuppdraget.

Utskottet utgår ifrån att i arbetet med att

förbättra samhällets beredskapsförmåga i enlighet

med vad som anförts ovan ingår det även att se till

hur civilbefolkningen kan skyddas och engageras i

enlighet med vad som efterfrågas i motion Fö256 (kd)

yrkande 4.

Utskottet vill i sammanhanget också hänvisa till

ett avsnitt i detta betänkande som rör en samlad syn

på ledning, vari utskottet föreslår ett

tillkännagivande till regeringen om strukturen för

krishanteringen.

Som utskottet ser det ligger regeringens initiativ

och utskottets uttalanden i linje med vad som

efterfrågas i de nu behandlade motionerna.

Motionerna Fö8 (mp) yrkande 2, Fö10 (fp) yrkande 1,

Fö255 (kd) yrkande 1 samt Fö256 (kd) yrkandena 4 och

5 avstyrks därför av utskottet.

Sårbarhetsutvecklingen i samhället

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet understryker det angelägna i

arbetet med att ökade resurser satsas på

sårbarhetsreducerande åtgärder inom

samhällsviktiga system.

Utskottet avstyrker motionerna Fö2 (m)

yrkande 11 och Fö256 (kd) yrkande 7.

Propositionen

Inledningsvis bedömer regeringen att om större

störningar inträffar i främst elförsörjningen, kan

konsekvenserna för viktiga samhällsfunktioner bli

allvarliga. Betydande åtgärder bör vidtas för att

både minska sårbarheten i infrastruktursystem och

reducera konsekvenserna för samhället av störningar

i systemen. Vidare bör åtgärder inriktas på att

hantera de beroenden och kopplingar som finns i

moderna infrastruktursystem, t.ex. till andra

tekniska system och i IT-system.

Skälen för regeringens bedömning är att

sårbarheten i den tekniska infrastrukturen under

senare år uppmärksammats alltmer. Med teknisk

infrastruktur avses främst de övergripande tekniska

system som hela samhället i större eller mindre grad

är beroende av. Viktigast bland dessa system är

elförsörjningen och telekommunikationerna.

Logistiska system som transporter och

varuförsörjning har också stor betydelse för att ett

modernt samhälle skall fungera. Detsamma gäller

huvuddelen av betalningssystemet och

värdepappershandeln. Elförsörjningen har en särskild

betydelse i detta sammanhang men också övriga delar

av den tekniska infrastrukturen är mycket väsentliga

för samhället. Det är samtidigt svårare att skaffa

sig en överblick över sårbarheten inom

telekommunikationerna än vad det är inom

elförsörjningen. Detta beror på mångfalden av

tjänster, system och operatörer och på den snabba

tekniska utvecklingen. I ett modernt samhälle är

dessa tekniska system ofta beroende av IT-stöd för

att fungera. På vilket sätt och till vilken grad en

verksamhet är beroende av IT-stöd påverkar

sårbarheten i ett tekniskt system.

Utvecklingen har på senare år medfört att dessa

tekniska och ekonomiska system har fått allt större

betydelse för samhället i stort samtidigt som de har

blivit alltmer sammanflätade och alltmer beroende av

varandra. Samhällets beroende av den tekniska

infrastrukturen har härigenom ökat vilket i sig har

ökat sårbarheten.

Trots satsningar på reservkraft är så gott som

alla telesystem mycket känsliga för elavbrott,

åtminstone om elavbrotten varar längre än några

timmar. De IT-stöd som ingår i de tekniska systemen

kan också vara känsliga för elavbrott. Sårbarheten

inom IT-området beror också delvis på behovet av

kommunikation mellan olika datorer och system.

Utvecklingen har således medfört att ömsesidiga och

svåröverskådliga beroendeförhållanden skapats mellan

tekniska system som var för sig har grundläggande

betydelse för att samhället skall fungera.

Sammantaget medför detta att det är ytterst

angeläget att vidareutveckla formerna för effektiv

hantering av sårbarhetsproblemen inom nämnda

områden. Elförsörjningen och telekommunikationerna

har avgörande betydelse för samhället i stort. Det

har därför blivit alltmer betydelsefullt att beakta

detta i planeringen av åtgärder inför påfrestningar

på samhället i fred och vid höjd beredskap. Det

finns anledning att i den planeringen särskilt

beakta beroendet av och kopplingarna mellan olika

IT-stöd som behövs för verksamheten.

På senare tid har också allt större uppmärksamhet

riktats mot riskerna för intrång i eller

skadegörelse på IT-system i brottsliga syften.

Samtidigt har det visat sig att de

övervakningsresurser som finns är otillräckliga för

att motverka denna typ av verksamhet.

Försvarsberedningen anser att lagstiftningen är

otillräcklig och att ytterligare åtgärder är

nödvändiga på området.

Ökade resurser kommer att behöva satsas på

sårbarhetsreducerande åtgärder inom områdena, men

också på att förbättra användarnas förmåga att klara

störningar. Regeringen avser att i propositionen

våren 2002 behandla frågan om sårbarheten inom

nämnda områden med hänsyn till risken och

sannolikheten för störningar och konsekvenserna av

dem för samhället.

Motionerna

I kommittémotion Fö2 (m) av Henrik Landerholm m.fl.

tas en fråga upp om beredskapspoliser i samband med

bevakning och skydd av anläggningar. Moderata

samlingspartiet pekar på ovarsamheten i förslagen

till framtida utveckling genom minskningen av

antalet beredskapspoliser samtidigt som man

konstaterar att förmågan till bevakning och skydd av

väsentliga knutpunkter för elförsörjning och

telekommunikation inte är tillfredsställande.

Beredskapspoliser kan användas för vissa ändamål och

därmed frigöra resurser för ordinarie polisarbete.

Detta inte minst viktigt då vi gång på gång påminns

om att våra poliser inte räcker till (yrkande 11).

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö256 (kd) av

Amanda Agestav m.fl. framhålls också behovet av

bevakning och skydd av vitala anläggningar och

civila objekt samt att

beredskapspolisorganisationens förmåga att fullgöra

sina uppgifter är beroende av ledningsförmåga från

skyddat utrymme bör en funktionsgenomgång göras.

Hotbildsförändringar och den ökande sårbarheten i

det fredstida samhället vad gäller elförsörjning,

telekommunikationer och datasystem visar på

nödvändigheten av att kartlägga behovet av det

framtida skyddet och bevakningen av samhällsviktig

verksamhet (yrkande 7).

Utskottets ställningstagande

Med anledning av vad som anförs i motionerna Fö2 (m)

yrkande 11 och Fö256 (kd) yrkande 7 om bl.a. skydd

och bevakning av samhällsviktiga anläggningar vill

utskottet inledningsvis framhålla att det delar

regeringens uppfattning att det är ytterst angeläget

att vidareutveckla formerna för effektiv hantering

av sårbarhetsproblemen i samhällsviktiga system.

Elförsörjningen och telekommunikationerna har

avgörande betydelse för samhället i stort. Enligt

regeringen kommer ökade resurser att behöva satsas

på sårbarhetsreducerande åtgärder inom områdena, men

också på att förbättra användarnas förmåga att klara

störningar. Utskottet understryker det angelägna i

detta arbete. Utskottet välkomnar därför att

regeringen i propositionen våren 2002 avser att

behandla frågan om sårbarheten inom nämnda områden

med hänsyn till risken och sannolikheten för

störningar liksom konsekvenserna av dessa för

samhället.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att i juni

2001 beslutade regeringen om direktiv till en

kommitté Översyn av polisens arbete för att säkra

ordningen, värna demonstrationsfriheten och stärka

den enskildes rättstrygghet i samband med stora

evenemang (dir. 2001:60) med uppgift att se över

polisens möjligheter att förebygga och bekämpa

allvarliga ordningsstörningar. Enligt direktiven

skall kommittén bl.a. överväga om det finns

möjlighet att utvidga möjligheterna att använda

beredskapspoliser i fredstid. Uppdraget skall

slutredovisas senast den 31 maj 2002.

Som utskottet ser det kan detta komma att påverka

beredskapspolisens framtida roll i sådan riktning

som efterfrågas i motionerna. Enligt utskottets

mening har regeringen uppmärksammat bl.a. de problem

som motionärerna pekar på. Några särskilda

uttalanden från riksdagens sida anser utskottet nu

inte behövas. Motionerna Fö2 (m) yrkande 11 och

Fö256 (kd) yrkande 7 avstyrks därför av utskottet.

Planeringen för beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället i fred och höjd

beredskap

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anvisar ett synsätt som bör

grundligt övervägas när

beredskapsinvesteringar skall finansieras

inom utgiftsområde 6 Totalförsvar. Detta bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

Motionerna Fö2 (m) yrkande 1, Fö6 (kd)

yrkande 9, Fö9 (m) yrkande 14 i denna del

samt Fö12 (v) yrkandena 2 och 3 tillstyrks

delvis därmed av utskottet.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner

propositionens förslag om att lägga ner

Överstyrelsen för civil beredskap den 30 juni

2002.

Utskottet utgår ifrån att regeringen i den

aviserade propositionen våren 2002 lämnar

förslag till riksdagen om att inrätta den nya

planeringsmyndigheten. Detta bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Motionerna Fö6 (kd) yrkande 8, Fö10 (fp)

yrkandena 6 och 7, Fö12 (v) yrkandena 11 och

12 samt Fö256 (kd) yrkandena 2 och 3 avstyrks

av utskottet.

Propositionen

Regeringen föreslår att Överstyrelsen för civil

beredskap läggs ner den 30 juni 2002.

Regeringen bedömer att en ny planeringsstruktur

bör utformas som förbättrar samordningen av

planering för beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred och planering för höjd beredskap.

Vidare bör en ny myndighet inrättas med samordnande

planeringsuppgifter vad avser beredskap mot svåra

påfrestningar på samhället i fred och civilt

försvar. Nuvarande överenskommelse med Svenska

Kommunförbundet avseende ersättning enligt lagen

(1994:1720) om civilt försvar bör omförhandlas.

Skälen för regeringens förslag och bedömning är

att de förslag som Sårbarhets- och

säkerhetsutredningen lämnat är en utgångspunkt för

det fortsatta arbetet med att utveckla det

planeringssystem som omfattar beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället i fred och civilt

försvar.

Ett planeringssystem av detta slag ställer krav på

samordning av vissa gemensamma frågor. Det kan t.ex.

avse omvärldsanalyser, framarbetandet av gemensam

övergripande grundsyn i vissa frågor och inriktning

av verksamheten vid de myndigheter som har

verksamhet inom områdena svåra påfrestningar på

samhället i fred och civilt försvar. Här kan

positiva erfarenheter dras från arbetet med

planeringen för civilt försvar.

Samordningsuppgifterna är av sådan karaktär och

omfattning att de närmast hör hemma på

myndighetsnivå inte minst mot bakgrund av ambitionen

att begränsa Regeringskansliets storlek. En

planeringsmyndighet skall dock inte frånta andra

myndigheter ansvar inom sina sakområden eller få

alltför långtgående befogenheter. Mot bakgrund av

detta ser regeringen inte något skäl att såsom

Svenska Kommunförbundet anser även låta Statens

räddningsverks uppgifter ingå i den nya

planeringsmyndighetens ansvarsområde.

Regeringen vill betona att gränsdragningen måste

vara tydlig mellan planeringsmyndighetens uppgifter

och övriga myndigheters uppgifter.

Mot bakgrund av den förändrade säkerhetspolitiska

situationen och den av regeringen föreslagna

inriktningen för det civila försvaret under kommande

försvarsbeslutsperiod anser regeringen att

inriktningen av samordningsuppgiften måste ändras.

Regeringen anser dock inte att Överstyrelsen för

civil beredskap skall få en vidgad uppgift utan

myndigheten föreslås läggas ned den 30 juni 2002.

Regeringen anser att en ny myndighet bör bildas med

planeringsuppgifter för beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället i fred och för höjd

beredskap.

Krishanteringsarbetet ställer krav på bl.a.

utvecklat analysarbete, omvärldsbevakning samt

planeringsuppgifter. Detta är uppgifter som hör

hemma på myndighetsnivå. Planeringsmyndighetens

uppgifter kan i stort hänföras till följande

verksamhetsområden:

- analys och utveckling,

- planering och samordning,

- information och ledningsstöd samt

- internationell verksamhet.

Ledning, samordning och information är uppgifter

som är nära kopplade till varandra vid allvarliga

krisförlopp. Inom informationsberedskapen har

värdefulla erfarenheter byggts upp om hur

information bör förmedlas till krisaktörer, medier

och allmänhet. Planeringsmyndigheten bör ha till

uppgift att vidareutveckla metodiken inom detta

område och att verka för att de erfarenheter som har

vunnits kan nyttiggöras i akuta krissituationer.

Styrelsen för psykologiskt försvar skall följa och

analysera mediernas beredskap under dessa

förhållanden och lämna underlag för regeringens

beslut inom detta område. Genom att den nya

planeringsmyndigheten bl.a. bör ha uppgifter inom

informationsberedskapen anser regeringen att de

uppgifter som Styrelsen för psykologiskt försvar i

dag utför vad avser rådgivning till myndigheter i

fråga om beredskap mot svåra påfrestningar på

samhället i fred och inför höjd beredskap bör

överföras till den nya planeringsmyndigheten. Detta

innebär att uppgifter inom den nuvarande funktionen

Psykologiskt försvar i stort överförs med undantag

för medieföretagens beredskap.

Regeringen anser därmed att Styrelsen för

psykologiskt försvar inte skall avvecklas som

myndighet men att uppgifterna skall renodlas till

att avse medieföretagens beredskapsplanering.

Enligt regeringen bör de föreslagna

organisationsförändringarna ske så snabbt som

möjligt. Regeringen bedömer att verksamheten som

skall bedrivas vid den nya planeringsmyndigheten och

det förändrade Styrelsen för psykologiskt försvar

kommer att kräva mindre resurser än de resursbehov

som i dag finns vid Överstyrelsen för civil

beredskap och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Regeringen utvecklar i propositionen sin syn på en

ny planeringsstruktur.

I likhet med utredningen betonar regeringen den

s.k. ansvarsprincipen som innebär att utpekad

ansvarig myndighet skall ha ansvar i hela hotskalan

från normal fredsverksamhet, extrema situationer

till krigets krav. Bildande av en ny

planeringsmyndighet skall enligt regeringen därmed

inte minska de s.k. sektorsmyndigheternas ansvar för

krishanteringsarbete inom ramen för sitt

ansvarsområde.

Som tidigare nämnts avvägs åtgärder som vidtas för

att möta svåra påfrestningar på samhället i fred

inom respektive samhällssektor mot åtgärder som

avser sektorns normala verksamhet och de vardagliga

påfrestningar som där kan uppstå. Däremot avvägs de

inte mot åtgärder som vidtas inom det civila

försvaret för att möta de krav som ställs vid höjd

beredskap. Åtgärderna inom det civila försvaret

avvägs i stället mot varandra främst när det gäller

fördelningen av det civila försvarets ekonomiska

planeringsram.

Regeringen anser i likhet med utredningen att

ökade satsningar på säkerhets- och beredskapsarbetet

bör ske inom bl.a. den tekniska infrastrukturen.

Elförsörjningen bör enligt utredningen ges högsta

prioritet. Regeringen avser att våren 2002 närmare

behandla denna fråga.

För att förbättra samhällets resursanvändning bör

åtgärder inom beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred och höjd beredskap koordineras både

vad avser verksamhet och finansiering. I de fall en

åtgärd genomförs för att förbättra förmågan vid en

svår påfrestning på samhället i fred och där

åtgärden samtidigt innebär en förbättring av

förmågan vid höjd beredskap kan det därför övervägas

om åtgärden skall kunna anslagsfinansieras genom

omprioritering inom utgiftsområde 6 Totalförsvar.

Utgångspunkten bör dock vara att utgiftsområde 6

Totalförsvar finansierar beredskapsinvesteringar för

höjd beredskap. För övriga åtgärder skall något av

de andra redovisade finansieringsalternativen

väljas.

Den bredare hotbilden liksom den fortgående

bolagiseringen och privatiseringen av delar av

infrastrukturen har medfört att det har blivit

svårare att avgränsa statens och kommunernas ansvar

i krishanteringsarbetet i förhållande till andra

aktörers ansvar. Detta gäller inte minst vid

genomförandet av förebyggande och förberedande

åtgärder inför beredskapen mot svåra påfrestningar

på samhället i fred.

Staten eller kommunerna bör dock inte ta på sig

ett generellt finansieringsansvar för alla de

åtgärder som kan krävas för att möta denna typ av

krissituationer. Ett skäl till detta är att

skadeverkningarna också av mycket allvarliga

krissituationer kan begränsas, om grundläggande

säkerhetsåtgärder vidtas av den som är ansvarig för

en verksamhet.

Kommunerna får i enlighet med lagen (1994:1720) om

civilt försvar ersättning för de beredskapsåtgärder

avseende höjd beredskap som genomförs i kommunen.

Ersättningen, som uppgår till ca 166 miljoner kronor

per år, betalas ut enligt den överenskommelse som

finns mellan staten och Svenska Kommunförbundet.

Regeringen anser att överenskommelsen bör

omförhandlas.

Regeringen avser att i propositionen våren 2002

närmare beskriva hur planeringssystemet skall

utformas för att tillgodose en planering som

omfattar både svåra påfrestningar på samhället i

fred och höjd beredskap.

Motionerna

Moderata samlingspartiet har i en partimotion Fö9

(m) bl.a. anfört att planeringen för det civila

försvaret skall inriktas mot att kunna motverka

händelser som på ett allvarligt sätt kan komma att

påverka människors säkerhet och samhällets vitala

funktioner. Vidare anförs att alla samhällsresurser

skall kunna utnyttjas över myndighetsgränserna när

samhället utsätts för kriser, katastrofer och svåra

påfrestningar (yrkande 14 i denna del).

Även i kommittémotion Fö2 (m) av Henrik Landerholm

m.fl. tas dessa frågor upp. I kommittémotionen

framhålls bl.a. att resurserna och verksamheten,

såväl civila som militära, också skall kunna

användas för att stödja samhället i andra

situationer än krig. Det är därmed naturligt att de

resurser som behövs i fred också måste prövas mot de

fredstida behoven. Denna prövning sker mot olika

påfrestningar på samhället som i grunden inte har

sitt ursprung i krigshot eller krig. Den utveckling

som vi har sett under de senaste åren och som vi ser

framför oss gör att gränsen mellan det fredstida

behovet av resurser som kan användas vid olika

fredstida påfrestningar och de totalförsvarsresurser

som anskaffas för krigsfara och krig är på väg att

suddas ut (yrkande 1).

I kommittémotion Fö6 (kd) av Åke Carnerö m.fl. anförs att

regeringen föreslår att

informationsberedskapsfrågorna skall överföras till

den nya planeringsmyndigheten med undantag av

medieberedskapsfrågor. Samtidigt betonar regeringen

att gränsdragningen mellan planeringsmyndighetens

uppgifter och övriga myndigheters uppgifter måste

vara tydlig. Kristdemokraterna anser därför att

frågan om informationsberedskapens eventuella

delning bör prövas i samband med att

organisationskommittén behandlar hela den civila

delen av totalförsvaret (yrkande 8).

I samma kommittémotion (Fö6) anför

Kristdemokraterna att för att myndigheternas

säkerhets- och beredskapsarbete skall bli en del av

ett modernt och effektivt krishanteringssystem bör

den civila planeringsramen kunna disponeras för alla

de uppgifter som det säkerhetspolitiska läget

motiverar. Den vidgade säkerhetssynen och den

helhetssyn som skall prägla samhällets satsningar

och åtgärder för att förebygga och hantera hot och

risker i såväl fred som krig talar för att nuvarande

finansieringsprinciper bör ses över (yrkande 9).

I kommittémotion Fö10 (fp) av Runar Patriksson och Eva Flyborg

anförs med anledning av remissynpunkterna på

Sårbarhets- och säkerhetsutredningens förslag att

med undantag för "vägrarfronten" bland de "drabbade"

myndigheterna möttes utredningen av övervägande

positiva synpunkter. Enda undantaget från detta var

Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) som

tillstyrkte sin egen nedläggning och den nya

planeringsmyndigheten. Kommunförbundet anser att det

vore olyckligt att inte ta steget fullt ut och lägga

ned såväl ÖCB, Styrelsen för psykologiskt försvar

och Statens räddningsverk och skapa den nya

myndigheten under en ny ledning. Det skulle minska

revirtänkande och revirbevakande och leda till

förbättrad kostnadseffektivitet. Folkpartiet

liberalerna delar Kommunförbundets uppfattning i

detta avseende (yrkandena 6 och 7).

I kommittémotion Fö12 (v) av Berit Jóhannesson m.fl. framhålls

att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att lämna

ett förtydligande och föreslå åtgärder som möjliggör

att det civila försvarets planeringsram kan användas

för att stärka beredskapen inför andra allvarliga

störningar och kriser i samhället än krig i samband

med den aviserade propositionen om det civila

försvaret våren 2002 (yrkande 2). Vänsterpartiet

anser också att riksdagen bör ge regeringen i

uppgift att lämna ett förtydligande och föreslå

åtgärder som möjliggör att den civila

planeringsramen kan användas för internationella

krishanteringsåtgärder i samband med den aviserade

propositionen om det civila försvaret våren 2002

(yrkande 3).

I samma kommittémotion (Fö12) anför Vänsterpartiet

att den föreslagna planeringsmyndighetens utformning

och befogenheter är av stor vikt för den framtida

krishanteringsstrukturen. När man gör en sådan

omfattande ominriktning av samhällets

krishanteringssystem är det viktigt att riksdagen

får ta ställning till helheten, behovet av

kompetenser och resurser och deras konsekvenser.

Vänsterpartiet har inget i sak att erinra mot tanken

att lägga ner Överstyrelsen för civil beredskap

(ÖCB). Men beslutet bör anstå till dess riksdagen

kan ta ställning till helheten. Därför bör riksdagen

inte ta ställning för nedläggning av ÖCB nu utan när

hela frågan återkommer till riksdagen. Därför bör

utskottet föreslå riksdagen att avslå förslaget att

lägga ner ÖCB (yrkande 11). Utskottet bör också

föreslå riksdagen att ge regeringen i uppdrag att

återkomma till riksdagen med ett samlat förslag till

planeringsmyndighet och i samband med detta föreslå

vilka myndigheter eller delar av myndigheter som då

kan läggas ner (yrkande 12).

I kommittémotion Fö256 (kd) tas också andra frågor upp.

Kristdemokraterna framhåller att vid höjd beredskap

är det kommunstyrelserna som är högsta civila

totalförsvarsmyndighet på lokal nivå. Av

budgetpropositionen framgår att det finns regionala

och lokala skillnader vad gäller kommunernas förmåga

att hantera krisen i fred och under höjd beredskap.

Kristdemokraterna anser därför att resurser måste

avsättas i syfte att skapa god förmåga till

krishantering i samtliga kommuner (yrkande 2).

I samma motion (Fö256) anför Kristdemokraterna att

i fredstid planlägger länsstyrelserna den egna

krigs- och krisverksamheten. Vid höjd beredskap är

det länsstyrelserna som är högsta civila

totalförsvarsmyndighet inom länet. Det innebär att

länsstyrelserna leder och samordnar det civila

försvaret. Det är viktigt att länsstyrelserna har

resurser att identifiera, förebygga och möta nya hot

och sårbarheter (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

I motionerna Fö2 (m) yrkande 1, Fö6 (kd) yrkande 9,

Fö9 (m) yrkande 14 i denna del samt Fö12 (v)

yrkandena 2 och 3 aktualiseras frågor om

resursanvändningen för att förebygga svåra

påfrestningar och för det civila försvarets behov. I

en motion framhålls att gränsen mellan det fredstida

behovet av resurser som kan användas för olika

fredstida påfrestningar och de totalförsvarsresurser

som kan anskaffas för krigsfara och krig är på väg

att suddas ut. Planeringen av det civila försvaret

bör ske med utgångspunkt i detta. Liknande

synpunkter framförs i andra motioner såsom att den

civila planeringsramen bör kunna disponeras för alla

de uppgifter som det säkerhetspolitiska läget

motiverar för att stärka beredskapen inför andra

allvarliga störningar och kriser i samhället än för

krig.

I propositionen tas dessa frågor också upp.

Regeringen framhåller bl.a. att den bredare

hotbilden, liksom den fortgående bolagiseringen och

privatiseringen av delar av infrastrukturen, har

medfört att det har blivit svårare att avgränsa

statens och kommunernas ansvar i

krishanteringsarbetet i förhållande till andra

aktörers ansvar. Detta gäller inte minst när det

gäller att förebygga och förbereda åtgärder inför

beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i

fred.

För att förbättra samhällets resursanvändning

anser regeringen att åtgärder inom beredskapen mot

svåra påfrestningar på samhället i fred och höjd

beredskap bör koordineras både vad avser verksamhet

och finansiering. I de fall en åtgärd genomförs för

att förbättra förmågan vid en svår påfrestning på

samhället i fred och där åtgärden samtidigt innebär

en förbättring av förmågan vid höjd beredskap kan

det därför övervägas om åtgärden skall kunna

anslagsfinansieras genom omprioritering inom

utgiftsområde 6 Totalförsvar.

Utskottet instämmer helt i detta och är inte

främmande för att detta synsätt grundligt bör

övervägas när beredskapinvesteringar skall

finansieras inom utgiftsområde 6 Totalförsvar. Det

är enligt utskottets mening rimligt att de resurser

som anvisas för att bygga upp en beredskap inför

krig och krigsfara, även skall kunna få användas för

att förebygga särskilt svåra påfrestningar på

fredssamhället. Det innebär dock inte att resurser

för investeringar för svåra påfrestningar på

samhället i fred som i dag i första hand anvisas för

detta behov och därmed finansieras över andra

utgiftsområden skall finansieras över utgiftsområde

6 Totalförsvar.

Regeringen avser att i propositionen våren 2002

närmare beskriva hur planeringssystemet skall

utformas för att tillgodose en planering som

omfattar både svåra påfrestningar på samhället i

fred och höjd beredskap. Utskottet utgår ifrån att

det i detta sammanhang övervägs vad utskottet nu

anfört. Folkpartiet liberalerna har under

överläggningarna i utskottet framhållit att även de

instämde i denna fråga.

Vad utskottet nu anfört och med anledning av

motionerna Fö2 (m) yrkande 1, Fö6 (kd) yrkande 9,

Fö9 (m) yrkande 14 i denna del samt Fö12 (v)

yrkandena 2 och 3 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

I motionerna Fö10 (fp) yrkandena 6 och 7 samt Fö12

(v) yrkandena 11 och 12 tas frågor upp som rör den

nya planeringsmyndigheten.

Utskottet har inget att invända mot regeringens

förslag att lägga ner Överstyrelsen för civil

beredskap den 30 juni 2002 och att en ny myndighet

inrättas med samordnande planeringsuppgifter vad

avser beredskap mot svåra påfrestningar på samhället

i fred och civilt försvar. Utskottet vill dock med

anledning av detta anföra följande.

Utskottet, som tagit del av kommittédirektiven

(dir. 2001:84) En ny myndighet med

planeringsuppgifter för beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället i fred och höjd

beredskap, noterar att det i direktiven anges att

utredaren skall vidta de åtgärder som krävs för att

den nya myndigheten skall kunna inrättas den 1 juli

2002. Utskottet förutsätter att så sker. Som

utskottet ser det är det utomordentligt angeläget

att den nya planeringsmyndigheten kan starta upp sin

verksamhet i omdelbar anslutning till att

Överstyrelsen för civil beredskap läggs ner.

Utskottet anser också att det bör ankomma på

riksdagen att besluta om inrättandet av den nya

planeringsmyndigheten. Detta bör riksdagen besluta

mot bakgrund av den stora betydelsen myndigheten och

dess verksamhet får i den nya strukturen för

krishanteringen i samhället.

Utskottet har tidigare i detta betänkande

förutsatt att regeringen i den aviserade

propositionen våren 2002 redovisar en samlad plan

för hur den nya reformerade strukturen -

organisatoriskt och finansiellt - för

krishanteringen i samhället skall utformas.

Utskottet utgår ifrån att regeringen i detta

sammanhang lämnar förslag till riksdagen om att

inrätta den nya planeringsmyndigheten. Även förslag

om tidpunkt när den nya planeringsmyndigheten skall

inrättas bör då redovisas.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Som framgått har utskottet inte haft något att

invända mot regeringens förslag om att lägga ner

Överstyrelsen för civil beredskap den 30 juni 2002

och att en ny myndighet inrättas med samordnande

planeringsuppgifter vad avser beredskap både mot

svåra påfrestningar på samhället i fred och för

civilt försvar. Förslagen i motion Fö12 (v) att inte

nu lägga ner Överstyrelsen för civil beredskap utan

i stället låta regeringen återkomma i frågan

avstyrks sålunda. Utskottet anser sig heller inte

kunna tillstyrka motion Fö10 (fp) om att även

Styrelsen för psykologiskt försvar och Statens

räddningsverk läggs ner för att av dessa och

Överstyrelsen för civil beredskap bilda en ny

myndighet. Motionerna Fö10 (fp) yrkandena 6 och 7

och Fö12 (v) yrkandena 11 och 12 avstyrks därför av

utskottet.

I motion Fö6 (kd) yrkande 8 tas frågan upp om

delningen av informationsberedskapen mellan den nya

planeringsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt

försvar. Utskottet, som framhåller

informationsberedskapens särskilda betydelse, utgår

ifrån att regeringen tar hänsyn till

informationsberedskapens betydelse i de fortsatta

detaljövervägandena. Hur detta bör ordnas räknar

utskottet med kommer att bli belyst i den aviserade

propositionen våren 2002.

Något uttalande utöver vad utskottet ovan anfört

anser utskottet inte nu vara påkallat. Motion Fö6

(kd) yrkande 8 avstyrks därför av utskottet.

I motion Fö256 (kd) aktualiseras frågor som rör

länsstyrelsernas och kommunernas förmåga samt deras

resurser för att bl.a. kunna möta nya hot och

sårbarheter. Utskottet har på annan plats i detta

betänkande godtagit vad regeringen i propositionen

anfört om att länsstyrelserna bör utöva sitt

områdesansvar genom att samordna planeringen inför

kriser och genom samordning och stöd till de

kommuner och andra aktörer som berörs av en kris.

Likaså har utskottet anslutit sig till vad

regeringen anfört om att kommunerna måste ha ett

planeringsansvar för att förbereda hanteringen av

allvarliga situationer och också ha möjlighet att

inrätta särskilda krisledningsorgan för sådana

situationer.

Utskottet kan också konstatera att av direktiven

(dir. 2001:84) En ny myndighet med

planeringsuppgifter för beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället i fred och för höjd

beredskap framgår att den nya planeringsmyndigheten

särskilt skall verka för att med bibehållande av

ansvarsprincipen stärka krishanteringsförmågan hos

länsstyrelser och kommuner.

Utskottet utgår ifrån att i den aviserade

propositionen våren 2002, som närmare kommer att

beskriva hur planerings- och finansieringssystemet

skall utformas för att tillgodose en planering som

omfattar både svåra påfrestningar på samhället i

fred och höjd beredskap, kommer frågor av det slag

som tas upp i motionen att bli ordentligt

genomlysta. För ett ställningstagande i dessa frågor

vill därför utskottet avvakta regeringens förslag i

den aviserade propositionen våren 2002.

Med det ovan anförda avstyrker utskottet motion

Fö256 (kd) yrkandena 2 och 3.

Försöksverksamhet med samverkanscentrum på

Gotland

Propositionen

På regeringens uppdrag har Rikspolisstyrelsen,

Försvarsmakten, Kustbevakningen, Tullverket,

Länsstyrelsen i Gotlands län och Sjöfartsverket, med

bistånd av Gotlands kommun, gemensamt belyst behovet

av och möjligheterna att samordna sina resurser vid

hantering av allvarliga olyckor och särskilda

samhälleliga kristillstånd på Gotland.

Myndigheterna föreslår att ett samgrupperat

centrum för samverkan inrättas på Gotland (GotSam).

Lokalen föreslås vara permanent bemannad med

tjänstemän från deltagande myndigheter och kommunen.

Vidare föreslås att en femårig försöksverksamhet

inleds där möjligheterna till olika former av

samverkan mellan myndigheterna kan prövas. Kostnaden

beräknas till mellan sju och nio miljoner kronor per

år. Sårbarhets- och säkerhetsutredningen har i sitt

betänkande tillstyrkt vad myndigheterna föreslagit.

Även Försvarsberedningen har den 31 augusti 2001 i

sin rapport Ny struktur för ökad säkerhet -

nätverksförsvar och krishantering (Ds 2001:44)

tillstyrkt myndigheternas förslag.

Regeringen anser att det är av intresse att pröva

om den av myndigheterna föreslagna modellen medför

bättre samordning och ett effektivare

resursutnyttjande och avser att snarast påbörja en

sådan försöksverksamhet. Inom ramen för denna skall

myndigheterna återkomma till regeringen med

försökets närmare utformning.

Efter initiativ av Länsstyrelsen i Uppsala län

bedrivs där sedan ett antal år en liknande samverkan

vid större olyckor (CeSam). Samordningen omfattar

såväl myndigheter som, med stöd av avtal, andra

berörda intressenter.

Enligt denna modell sker samgrupperingen först vid

en inträffad händelse. Deltagarna utbildas och övas

dock kontinuerligt.

Regeringen avser parallellt med GotSam låta följa

den verksamhet som bedrivs i Uppsala.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ställer sig nu - liksom tidigare -

positivt till att en regional försöksverksamhet

genomförs på Gotland. Utskottet välkomnar därför att

regeringen avser att snarast påbörja en sådan.

Försvarspolitikens inriktning

I detta avsnitt behandlar utskottet motionerna

2000/01:Fö207 (m kommitté) yrkandena 1 och 2,

2001/02:Fö9 (m parti) yrkande 1, 2001/02:Fö12 (v

kommitté) yrkande 14, 2001/02:Fö223 (kd) och

2001/02:Fö274 (m kommitté) yrkande 1. Något förslag

av regeringen behandlas inte i detta avsnitt.

Inriktning av försvarspolitiken

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet anser att de tre tidigare

riksdagsbesluten om försvars-politikens

inriktning fattade under åren 1999 och 2000

bör gälla även nästa försvarsbeslutsperiod,

dvs. under åren 2002-2004, varför utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion

2000/01:Fö207 (m) yrkandena 1 och 2.

Propositionen

Inledning

Enligt regeringen har det kalla krigets slut och de

efterföljande årens internationella utveckling

resulterat i en omfattande reformering av den

svenska försvarspolitiken. Utgångspunkten för

reformprocessen är riksdagens beslut i den

säkerhetspolitiska kontrollstationen 1999 och

beslutet om ändrad inriktning för totalförsvaret i

mars 2000. Processen med omställning av

totalförsvarets resurser i enlighet med den

beslutade inriktningen pågår enligt regeringen.

För det första ersätts den tidigare fokuseringen

på invasionsförsvar av en inriktning mot ett

modernt, flexibelt och rörligt insatsförsvar. I

insatsförsvaret skall verksamheten bedrivas och

resurserna utformas med en större bredd av hot som

utgångspunkt.

För det andra har en omfattande

internationalisering inletts med syfte att skapa

ökad förmåga för internationell krishantering och

säkerhetsfrämjande samarbete. De förband och system

som behövs i framtiden skall kunna användas såväl

för att försvara landet som i internationella

insatser.

En tredje grundpelare i reformen är ett

anpassningstänkande som skall göra det möjligt att,

utifrån en grundläggande försvarsförmåga och en bred

kompetensbas, vid behov förstärka, utöka, reducera

eller på annat sätt förändra totalförsvaret för att

möta förändrade behov, såväl kvantitativt som

kvalitativt.

För det fjärde handlar det om att förbättra

möjligheterna att utnyttja resurserna inom

totalförsvaret vid fredstida kriser.

Framtida konflikters karaktär

Regeringen pekar på att i västvärlden är det

militära försvaret till övervägande del uppbyggt för

att skydda territoriet mot angrepp från en annan

stat som använder sig av militära metoder.

Skyddsåtgärder för andra typer av hot är däremot

mindre utvecklade. Den militära utvecklingen i denna

del av världen präglas i dag framför allt av två

trender. Dels handlar det om att öka användbarheten

av olika stridskrafter i första hand för att möta de

ökade kraven på förband till internationella

krishanteringsoperationer, dels är trenden att

stridskrafterna tar ytterligare ett steg mot

högteknologiska förband. Kostnaderna för att

utveckla denna typ av stridskrafter är mycket höga,

varför volymen förband minskar. Inriktningen är att

förbättra ledningsförmågan och att olika typer av

armé-, marin- och flygstridskrafter skall agera i

integrerade stridsgrupper. Lednings- och

informationsöverlägsenhet samt rörlighet och strid

på långa avstånd är några av de viktigaste inslagen

i denna utveckling. På senare år har bl.a.

teknikutvecklingen möjliggjort att vapeninsatserna

kan göras med långa skjutavstånd och med hög

precision. Därmed minskar förlustrisken för

angriparen. Det måste dock fortfarande konstateras

att luftrummet fortsatt kommer att ha en stor

betydelse i alla typer av militära konflikter.

Ytterligare en trend är att framtida konflikter i

stor utsträckning kommer att beröra stadsmiljö.

Stadsbebyggelsen med sin komplicerade infrastruktur

rymmer många svårigheter som ytterligare kompliceras

av den stora ansamlingen av människor - det är svårt

att utkämpa strid utan att befolkningen drabbas. Det

är viktigt att både det militära och civila

försvaret förbereds för dessa situationer, inte

minst när det gäller s.k. strid i bebyggelse och

dess konsekvenser. Även våldsangrepp från icke-

statliga aktörer i denna miljö kan leda till stora

konsekvenser i form av döda, skadade och förstörd

egendom, något som vi upplevt alltför tydligt genom

terrordåden i USA.

Regeringen anser att begreppet asymmetri i detta

sammanhang är ett tillstånd som uppstår när två

förhållanden som är olika varandra möts. Det är

olikheten som är asymmetrin, inte metoderna i sig.

Det är möjligt att förutse var asymmetri kan uppstå

beroende på var styrkan och svagheten finns i olika

statsbildningar och den typ av försvars- och andra

skyddsåtgärder som staten i fråga har vidtagit.

Det primära målet för en motståndare behöver

alltså inte vara att söka krig. Om syftet kan uppnås

genom andra former av påtryckningar kan detta vara

tillräckligt. Förmågan att hantera olika former av

kriser och konflikter har mot denna bakgrund en stor

betydelse.

Regeringen utesluter inte att mer begränsade

angrepp, med en rad olika påverkansmedel, skulle

kunna riktas mot Sverige i samband med en kris som

utvecklas ur nuvarande omvärldsläge. Syftet skulle

kunna vara att störa det svenska samhällets funktion

eller att påverka Sveriges agerande.

Den tekniska infrastrukturen, som t.ex.

elförsörjningen och telekommunikationer spelar

således en allt viktigare roll för att kunna

upprätthålla samhällets vitala funktioner.

Sårbarheten i dessa system och de senaste årens

informationstekniska utveckling har inneburit att

även mindre intressegrupper, terrorister och

ekonomiskt svagare stater får allt större

möjligheter att påverka, oavsett var i världen dessa

aktörer befinner sig. Detta förhållande innebär att

motståndsförmågan blir alltmer beroende av

samhällsutvecklingen och ökar risken för att en

angripare med stora militära resurser väljer att i

första hand rikta sina angrepp mot den civila

infrastrukturen. Genom att slå ut civil

infrastruktur minskas vår förmåga att göra motstånd

utan att en direkt konfrontation har förekommit.

Även denna typ av agerande kan få en asymmetrisk

prägel, sedd ur ett militärt perspektiv.

Krig och fred har under det kalla kriget enligt

regeringen behandlats som två tydligt urskiljbara

förhållanden. Dagens förhållanden visar att det

kommer att vara svårt att göra en klar avgränsning.

I stället riskerar vi att hamna i en situation där

händelser, som var för sig inte nödvändigtvis går

att betrakta som krigshandlingar, utvecklas i en

glidande skala där det inte längre är möjligt att

avgöra vad som gäller. I ett sådant läge skapas en

gråzon mellan krig och fred, och samhällets förmåga

att hantera denna komplexa situation blir

betydelsefull för vår motståndskraft. Osäkerheten

kommer att vara stor. Är vårt land utsatt för ett

angrepp? På vilket sätt och i så fall av vem eller

vilka? Är det fråga om en stat eller en icke-statlig

aktör? Frågorna känns igen från efterdyningarna av

attacken mot New York och Washington den 11

september 2001.

Regeringen anser att vårt samhälle måste kunna stå

emot ett angrepp utfört av icke-statliga aktörer,

som använder avancerade metoder och vapen lika väl

som konventionella militära angrepp eller icke-

konventionella attacker från andra stater samt olika

kombinationer av dessa.

Väpnat angrepp och hävdande av territoriell

integritet

Regeringen konstaterar att den grundläggande

positiva säkerhetspolitiska situationen består.

Regeringen har tidigare bedömt att ett invasionshot

inte ter sig möjligt inom en tioårsperiod förutsatt

att vi har en grundläggande försvarsförmåga. Denna

bedömning har endast förändrats marginellt i den

meningen att hotet nu ter sig något mer avlägset.

Utvecklingen ger inte heller anledning att ändra

bedömningen av det mer begränsade militära angrepp

som ändå skulle kunna riktas mot Sverige i samband

med en kris som utvecklas ur nuvarande omvärldsläge.

Därför krävs att Sverige har beredskap och förmåga

att möta sådana hot. Det måste alltid finnas en

förmåga att hävda landets territoriella integritet.

Sveriges totalförsvar skall vid en krissituation i

omvärlden successivt kunna höja beredskapen.

Åtgärder måste även kunna vidtas i ett längre

tidsperspektiv mot förändrade hot.

Även om en invasion med syfte att ockupera Sverige

inom överskådlig tid - enligt regeringens mening -

inte ter sig möjlig att genomföra, utesluter detta

dock inte riskerna för våld eller hot om våld och

skadegörelse mot det svenska samhället eller mot

betydande svenska intressen i omvärlden. Syftet

skulle kunna vara att påverka Sveriges agerande i

någon internationell fråga eller konflikt där vi är

involverade eller att på annat sätt nå fördelar med

ett angrepp eller hot om angrepp mot Sverige eller

kränkning av svensk suveränitet utan att för den

skull behöva gå så långt som att ockupera hela eller

delar av landet. Omfattande sabotage- eller

terroraktioner mot viktiga infrastruktursystem kan

ingå i en utveckling mot någon form av angrepp.

På lång sikt går det inte att utesluta möjligheten

av ett mer omfattande angrepp. Militärstrategiska

förändringar och en ny generation av förband medför

att ett sådant hot kommer att se annorlunda ut än

det gjorde under det kalla kriget. Detta är ett

grundläggande ingångsvärde i det långsiktiga

anpassningstänkandet. Innan ett sådant hot kan bli

verklighet måste det ske en försämring av det

säkerhetspolitiska läget under en längre tid, vilket

kommer att vara iakttagbart såväl i form av

politiska som av militära förändringar av stor

omfattning.

Bidrag till fred och säkerhet i omvärlden

Regeringen anser att totalförsvarsresurserna skall

kunna användas för att bidra till fred och säkerhet

i omvärlden. Detta sker genom att det inom

totalförsvaret bedrivs verksamhet på det

säkerhetsfrämjande området, samt genom att

resurserna inom totalförsvaret används för

fredsfrämjande och humanitära insatser.

Säkerhetsfrämjande samarbete syftar till att

upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter,

hantera motsättningar inom ramen för en

internationell rättsordning och minska risken för

att mellanstatliga eller inomstatliga konflikter

skall uppstå. Sådant samarbete sker i första hand

med andra än försvarsrelaterade medel. Men i

samarbetet ingår också försvarsrelaterade åtgärder

såsom förtroendeskapande åtgärder och

rustningsbegränsning.

Säkerheten i närområdet är grundläggande för

Sveriges försvarsansträngningar. Det

förtroendeskapande samarbetet är centralt härvidlag.

Totalförsvarsresurser används för att bistå Estland,

Lettland och Litauen i uppbyggandet av det försvar

som de, liksom varje oberoende nation, har rätt

till. Genom ett aktivt deltagande med både militära

och civila totalförsvarsresurser inom ramen för

Partnerskap för fred bidrar Sverige till att stärka

säkerheten i Östersjöregionen, bl.a. avseende

räddningstjänst. Sverige verkar för att i ökad

utsträckning involvera Ryssland i det euroatlantiska

säkerhetssamarbetet. Samarbetet med de nordiska

länderna på säkerhets- och försvarsområdet har

breddats och fördjupats. Verksamhet inom ramen för

den europeiska konventionella rustningskontrollen,

som t.ex. observationsflygningar i enlighet med Open

Skies-avtalet eller militära inspektioner i enlighet

med Wiendokumentet fyller en viktig

förtroendeskapande funktion.

Sverige deltar aktivt i uppbyggandet av en

europeisk och en gemensam euroatlantisk

krishanteringsförmåga. Uppbyggnaden av EU:s civila

och militära krishanteringsförmåga sker i ett snabbt

tempo och Sverige deltar aktivt i denna process.

Regeringen har i tidigare propositioner lyft fram

behovet av att stärka Sveriges förmåga att bidra

till europeisk krishantering. Med europeisk

krishantering avses sådan krishantering som direkt

berör freden och säkerheten i Europa utan att för

den skull enbart vara geografiskt begränsad till den

europeiska kontinenten. Europeisk

krishanteringsförmåga bör ses i ett bredare

perspektiv än EU:s krishanteringsförmåga och

innefatta samtliga Europas säkerhetsorganisationer.

Utvecklingen av de militära resurser som Sverige har

anmält till EU fr.o.m. 2003 är en prioriterad

uppgift för Försvarsmakten. Samma resurser är, helt

eller delvis, även anmälda i register för FN-

respektive Natoledda insatser. I takt med att

försvaret internationaliseras kommer Sverige att

kunna lämna ytterligare bidrag till den europeiska

krishanteringsförmågan.

Regeringen anser mot bakgrund av den

internationella utvecklingen att inriktningen att

prioritera totalförsvarsresursernas bidrag till fred

och säkerhet i omvärlden bör ligga fast.

Totalförsvarsresurserna skall utformas så att de

effektivt kan användas både nationellt och

internationellt. Den förmåga som vi successivt

bygger upp har sin mest omedelbara och efterfrågade

tillämpning i det internationella

säkerhetssamarbetet. De militära och civila

insatserna inom denna ram bidrar direkt till att

hantera de dagsaktuella hoten mot säkerheten.

Inriktning av myndigheternas planering

Regeringen avser att i december 2001 besluta om en

strategisk inriktning (f.d. operativa anvisningar)

av totalförsvarets operativa studier och planering.

Beslutet skall bl.a. syfta till att ge den

inriktning som behövs för att säkerställa en

gemensam planeringsgrund för studier och planering

inom totalförsvaret. Regeringen avser även att

fortsatt utveckla kopplingen mellan vår nationella

försvarsplanering och vårt deltagande i planering

inom ramen för europeisk krishantering.

Försvarsmakten har under 2000 och 2001 genomfört

operativa studier. Arbetet har resulterat i en

grundläggande försvarsplanering och i en

militärstrategisk inriktning av de fortsatta

operativa studierna och planeringen under 2001 och

2002. Dessa studier liksom planeringen sker vid den

Operativa insatsledningen och

militärdistriktsstaberna. Detta arbete har bedrivits

enligt de ovan redovisade principerna. Även

inriktningen av Försvarsmaktens perspektivstudier

under 2000 har skett under liknande former. Fortsatt

inriktning av perspektivstudiearbetet under 2001 är

beslutad i regleringsbrev. Inriktningen syftar till

att Försvarsmakten i samband med budgetunderlaget

för 2003 skall kunna lämna preliminärt underlag

inför det planerade försvarsbeslutet 2004.

Regeringen har i propositionen Det nya försvaret

(1999/2000:30) utvecklat de närmare kraven för det

militära försvaret avseende grundläggande

försvarsförmåga och grundberedskap samt krav på

grundläggande försvarsförmåga och beredskap i ett

ettårigt perspektiv. Regeringen har också angett

krav på förmåga till anpassning mot väpnat angrepp

på medellång sikt (inom 5 år) respektive på lång

sikt (i ett tioårsperspektiv). Regeringen kommer att

föreskriva att dessa krav i form av tidsperspektiv

och förutsättningar skall utgöra utgångspunkt för

planeringen inom hela totalförsvaret.

Förmågan till anpassning

Grunden för totalförsvarets förmåga till anpassning

har utvecklats sedan förra försvarsbeslutet (prop.

1996/97:4, bet. 1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:36,

prop. 1998/99:74, bet. 1998/99:FöU5, rskr.

1998/99:224 samt prop. 1999/2000:30, bet.

1999/2000:FöU2, rskr. 1999/2000:168).

Totalförsvarets förmåga till anpassning är en

fortsatt viktig del av, och en av grundstenarna i,

den svenska försvarspolitiken. Med hänsyn till

utvecklingen i omvärlden skall försvaret kunna

förstärkas, reduceras eller eljest förändras för att

motsvara de krav som ställs på försvaret.

Anpassningen skall som princip kunna tillämpas

oavsett ekonomisk nivå.

Beslut om anpassningsåtgärder kan komma att behöva

fattas under osäkerhet och med inslag av politiskt

risktagande. Förmågan att kunna uppfatta och rätt

tolka de ofta svaga signalerna om säkerhetspolitiska

förändringar blir betydelsefull. Totalförsvaret bör

ges en flexibel utformning för att möta olika hot

och dessutom kunna utvecklas för att möta nya hot.

Det är nödvändigt att analysera skilda

omvärldsutvecklingar och utvecklingsmöjligheter för

totalförsvaret i olika tidsperspektiv som underlag

för genomtänkta förberedelser och tidiga beslut.

Anpassningsprincipen och dess tillämpning påverkar

exempelvis behov av operativ förmåga och kompetens,

principer för personal- och materielförsörjning,

försvarsindustriellt internationellt samarbete samt

forskning.

Regeringen framhåller att den svenska

anpassningsplaneringen är organiserad som en process

på flera nivåer. I 1996 års försvarsbeslut infördes

kontrollstationen för att möjliggöra avstämningar av

den säkerhetspolitiska utvecklingen under den

femåriga försvarsbeslutsperioden. Nästkommande

försvarsbeslutsperiod omfattar tre år (2002-2004).

Riksdagsbesluten genomförs med tätare intervall än

tidigare, vilket innebär att beredningen av frågor i

riksdagen blir mer kontinuerlig. Genom

Försvarsberedningen finns dessutom ett forum för

konsultationer mellan regeringen och riksdagens

partier om den långsiktiga inriktningen av svensk

säkerhets- och försvarspolitik.

Regeringskansliet har under det senaste året

förstärkt sin förmåga att inrikta

underrättelseverksamheten och att analysera

omvärldsförändringar samt att bereda och inrikta

frågor med anknytning till totalförsvarsresursernas

utnyttjande. Myndigheterna bedömer och planerar

översiktligt anpassningsåtgärder och tillställer

Regeringskansliet underlag och förslag avseende

anpassningsåtgärder. Beslut om anpassningsåtgärder

fattas av riksdagen och regeringen.

Utöver statliga analysorgan finns dessutom en rad

organ som gör säkerhetspolitiska analyser. Dessa

tillsammans med utländska motsvarigheter utgör en

viktig referensram för statsmakternas omvärldsanalys

och för anpassningsplaneringen.

Motionen

I kommittémotion 2000/01:Fö207 (m) av Henrik

Landerholm m.fl. framhålls att osäkerheten om den

ryska militära utvecklingen kvarstår oförändrad.

Varken möjligheterna för eller sannolikheten av en

successivt större rysk militär förmåga har minskat.

Den i praktiken givna planeringsförutsättningen

"inget krig under de närmaste tio åren" är enligt

motionärernas mening inte hållbar som grund för

Sveriges försvarspolitik.

Regeringens förhoppning att försvaret snabbt och

enkelt skall kunna "anpassas", dvs. rusta upp eller

skapa ny förmåga för att möta förändrade hot, sägs

med andra ord vara överdriven. Visserligen skall

försvaret i varje läge kunna anpassas efter den

situation som då är rådande. Men detta är emellertid

inte ett motiv för en massiv och ensidig nedrustning

som den förda politiken innebär. Sverige behöver en

större säkerhetsmarginal för oväntade

händelseutvecklingar än vad som blir möjligt med

regeringens försvarspolitik (yrkande 1).

Sverige skall föra en aktiv säkerhetspolitik. En

sådan politik kräver stöd av ett militärt försvar

som är insatsberett, samtidigt som förutsättningar

för en framtida upprustning bibehålls och utvecklas.

Kraven är på många sätt större på svensk säkerhets-

och försvarspolitik nu än under den tid då

spänningen mellan öst och väst var den dominerande

säkerhetspolitiska utmaningen. Att hotet om det

stora kriget mellan öst och väst ter sig avlägset

betyder inte att riskerna för krig och militärt

maktspråk inte, enligt motionärerna, längre

existerar.

Till försvarets viktigaste uppgifter hör att

försvara hela landet. Försvaret måste ha sådan

förmåga och beredskap att ingripande kan ske vid

såväl avsiktliga som oavsiktliga kränkningar. Varje

allvarligt syftande militärt eller civilt hot måste

också kunna mötas med en sådan styrka att Sverige

kan stå emot försök till påverkan genom våld eller

hot om våld. Försvaret skall också kunna ta vår del

av ansvaret för fred och säkerhet i Europa i

allmänhet och i vårt närområde i synnerhet. Grunden

för svensk försvarspolitik är att Försvarsmakten kan

försvara landet mot invasion och ockupation. Detta

ger också de kunskaper och färdigheter som erfordras

för att landets militära enheter blir lämpade att

hävda svenskt territorium och svenska intressen i

närområdet samt för att i samverkan med andra

nationers resurser bidra till fred och säkerhet i

vår omvärld. Detta kräver förmåga till väpnad strid

i vid bemärkelse. Försvaret får aldrig tillåtas att

enbart bli en bevakningsorganisation (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att regeringen - utom på en

punkt - inte föreslagit någon ändring av riksdagens

tidigare beslut om försvarspolitikens inriktning.

Den förändring som nu föreslås av regeringen avser

endast Försvarsmaktens operativa förmåga. Det

ändringsförslaget behandlar utskottet i ett annat

avsnitt i detta betänkande.

Till grund för det nu aktuella försvarsbeslutet,

som avser åren 2002-2004, ligger den

säkerhetspolitiska kontrollstationen som genomfördes

våren 1999. Mot bakgrund av den då rådande

säkerhetspolitiska utvecklingen beslutade riksdagen

den 26 maj 1999 om ändrad inriktning för

totalförsvaret (prop. 1998/99:74, bet. 1998/99:FöU5,

rskr. 1998/99:224, bet. 1998/99:UFöU1, rskr.

1998/99:222). Riksdagen beslutade därvid bl.a. om

försvarspolitikens inriktning, krigsorganisationens

utveckling, det militära försvarets operativa

förmåga samt att nästa försvarsbeslutsperiod skall

omfatta åren 2002-2004.

De ekonomiska ramarna t.o.m. 2004 ligger fast

sedan riksdagens beslut med anledning av den

ekonomiska vårpropositionen våren 1999 (prop.

1998/99:100, bet. 1998/99:FiU27, rskr. 1998/99:249).

Våren år 2000 godkände riksdagen (bet.

1999/2000:FöU2, rskr. 1999/2000:168) - med ändring

av beslutet våren år 1999 - regeringens förslag till

inriktning av Försvarsmaktens insatsorganisation och

utformningen av grundorganisationen fram t.o.m.

2004. Riksdagen beslutade på förslag av regeringen

även om ändring av Försvarsmaktens operativa

förmåga.

Utskottet anser att det hade varit en fördel för

ärendets beredning om regeringen hade lämnat ett

samlat förslag till försvarspolitikens inriktning i

likhet med vad den gjort vid det senaste

försvarsbeslutet och den säkerhetspolitiska

kontrollstationen år 1999.

Den reformprocess som riksdagens beslutat, dels i

den säkerhetspolitiska kontrollstationen 1999, dels

om ändrad inriktning för totalförsvaret i mars 2000

bör således fullföljas under kommande

försvarsbeslutsperiod.

I kommittémotion 2000/01:Fö207 (m) av Henrik

Landerholm m.fl. framhålls bl.a. mot bakgrund av

osäkerheten om den ryska militära utvecklingen att

den i praktiken givna planeringsförutsättningen,

"inget krig under de närmaste tio åren", inte är

hållbar som grund för Sveriges försvarspolitik.

Regeringens förhoppning att försvaret snabbt och

enkelt skall kunna rusta upp eller skapa ny förmåga

för att möta förändrade hot, är enligt motionärerna

inte realistisk.

Utskottet vill framhålla att det svenska försvaret

är inne i en förändringsfas som innebär en förändrad

inriktning och utgör en av de största reformerna som

genomförts i modern tid på försvarsområdet.

Totalförsvarets förmåga till anpassning är därvid en

fortsatt viktig del av den reformen och en av

grundstenarna i den svenska försvarspolitiken. Med

hänsyn till utvecklingen i omvärlden skall

totalförsvaret och dess resurser kunna förstärkas,

reduceras eller eljest förändras för att motsvara de

krav som ställs på försvaret.

I dag har Sverige ett mångfasetterat och brett

internationellt säkerhetssamarbete. Detta samarbete

ger oss betydligt större möjligheter att påverka

förhållandena i omvärlden än tidigare. Vårt

medlemskap i Europeiska unionen (EU) spelar en

central roll, liksom vårt arbete inom Förenta

nationerna (FN) men också vårt samarbete med Nato.

Utskottet delar regeringens bedömning att den

grundläggande positiva säkerhetspolitiska

situationen består. Ett invasionshot ter sig inte

möjligt inom en tioårsperiod förutsatt att vi har en

grundläggande försvarsförmåga. Detta hot nu ter sig

något mer avlägset.

Utskottet anser sålunda att de tre tidigare

riksdagsbesluten fattade under åren 1999 och 2000 om

försvarpolitiken bör gälla även nästa

försvarsbeslutsperiod dvs. under åren 2002-2004

varför utskottet avstyrker motion 2000/01:Fö207 (m)

yrkandena 1 och 2.

Den försvarspolitiska beslutsprocessen

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet anser att ett system med kortare

försvarsbeslutsperioder bidrar till en

fortlöpande politisk prövning av det

säkerhetspolitiska läget och dess

konsekvenser för totalförsvarets beredskap,

omfattning, utveckling och förnyelse. Därmed

skapas det således förutsättningar för att

med kortare tidsintervaller än tidigare

besluta om ny inriktning av

försvarspolitiken, om detta anses motiverat.

Motionerna Fö9 (m) yrkande 1, Fö12 (v)

yrkande 14, Fö223(kd) och Fö274 (m) yrkande 1

avstyrks.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i partimotion Fö9,

yrkande 1, att den försvarspolitiska

beslutsprocessen bör ges en förändrad inriktning.

Den långsiktiga planeringen, såväl på 10 till 15

års sikt som under försvarsbeslutets treårsperiod,

måste särskiljas från den årliga budgeteringen. Den

långsiktiga planeringen skall syfta till att ge

inriktning för personal- och materielförsörjning

samt den årliga verksamhetsinriktningen. Den årliga

budgeteringen skall ske utgående från den verksamhet

som skall genomföras under kommande år. Detta

synsätt leder till en naturlig uppdelning av

riksdagens beslut i två delar.

Den ena delen är beslut om beredskap, uppgifter

och förmåga i den befintliga organisationen som

omfattar de närmaste tre åren, dvs. storlek och

kostnad för den årliga driften inklusive underhåll

och vidmakthållande. Hur detta sedan genomförs,

genom att vidmakthålla och utnyttja den befintliga

försvars- organisationen, är ett ansvar för

respektive myndighet.

Den andra delen är beslut som omfattar kommande

investeringar, och andra långsiktiga bindningar

inklusive kostnader för t.ex. avveckling, sett i ett

längre tidsperspektiv. Denna förändring tydliggör

också riksdagens ansvar för de långsiktiga besluten

om försvarets uppgifter och förmågor samt

anskaffning, uppsättning och avveckling av materiel

och militära förband.

Liknande förslag förs fram i kommittémotion Fö274

(m), yrkande 1, av Henrik Landerholm m.fl.

Vänsterpartiet framhåller i kommittémotion Fö12, av

Berit Jóhannesson m.fl., att dess inställning är att

det militära försvaret kan och skall minskas till

förmån för andra verksamheter. Vänsterpartiet har

därför ställt sig bakom den nu beslutade

ominriktningen och reduceringen av det militära

försvaret fram till år 2004. Det är bra att Sveriges

försvar förändras från ett invasionsförsvar till ett

försvar som svarar mot dagens hotbild och det nya

läget i vår omvärld.

Den nya hotbilden och det gynnsamma

säkerhetspolitiska läget ger möjlighet att på sikt

ytterligare reducera omfattningen av det militära

försvaret till förmån för förstärkningar inom det

civila samhället och infrastrukturen. Men också till

andra, för människor, viktiga delar av samhället.

För att kunna reducera försvaret behövs dock

förberedelsetid och planeringsförutsättningar som

också tar hänsyn till hur en reducering kan

genomföras. En omställning från militär verksamhet

till civil är komplex och komplicerad, men är

likafullt nödvändig för ett flexibelt försvar

anpassat till dagens och framtidens hotbild.

Det behövs scenarier som kan visa nya hotbilder

och beskrivning av hur försvaret i en reducering kan

anpassas till dem. Riksdagen bör därför tillkännage

för regeringen som sin mening att Försvarsmakten

skall få i uppdrag att snarast ta fram

omvärldsexempel inför framtida inriktningsbeslut

(yrkande 14).

Margareta Viklund (kd) pekar i motion Fö223 på att

de överläggningar i försvarsfrågan mellan regeringen

och riksdagens partier som inletts som en direkt

konsekvens av de s.k. svarta hålen som uppstått i

Försvarsmaktens budget under år 1998 avbryts i

februari 1999. Regeringen väljer i stället att göra

upp med Centerpartiet.

Regeringen tillsätter efter uppgörelsen en

arbetsgrupp bestående av sex höga tjänstemän, tre

civila företrädare för Försvarsdepartementet och tre

militära företrädare för Försvarsmakten. Denna

arbetsgrupp, "styrgruppen", skall efter närmare

direktiv från regeringen, utarbeta förslag till ny

grundorganisation för Försvarsmakten. I rapport till

regeringen finns betydande avvikelser från den

beställning som regeringen gör i sina riktlinjer.

Rapporten uppvisar enligt motionären allvarliga

brister såväl när det gäller använd metod som när

det gäller avrapporteringen av uppdraget.

Återkopplingen till regeringens riktlinjer är svag

eller obefintlig. Trots dessa uppenbara brister i

rap-porten, väljer regeringen att lyfta in den som

en viktig del i regeringens proposition Det nya

försvaret (prop. 1999/2000:30). Förändringarna i

propositionen jämfört med styrgruppens rapport var

närmast av kosmetisk karaktär.

Det framgår med all önskvärd tydlighet att den

försvars- och säkerhetspolitik som regeringen har

valt att driva i samarbete med Centerpartiet och

Vänsterpartiet i allt väsentligt bygger på ad hoc-

lösningar, framtagna i all hast och utan någon

närmare tid för eftertanke och reflexion kring

förslagens konsekvenser. En del av de misstag som

blev resultatet av de många illa genomtänkta

utrednings- och beslutsprocesserna är

oåterkalleliga, medan annat ännu kan ställas till

rätta.

En parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp bör

därför snarast tillsättas med uppdrag att genomlysa

försvarsbeslutsprocessen i ett retrospektivt

perspektiv i syfte att komma till rätta med de

strukturella problem som utgör hinder för en

effektiv och trovärdig försvarsbeslutsprocess.

Utskottets ställningstagande

Fyra motioner berör på olika sätt den

försvarspolitiska beslutsprocessen.

Moderata samlingspartiet anser i partimotion Fö9,

yrkande 1, samt i kommittémotion Fö274, yrkande 1 av

Henrik Landerholm m.fl., att den försvarspolitiska

beslutsprocessen bör ges en förändrad inriktning.

Den långsiktiga planeringen, såväl på 10 till 15 års

sikt som under försvarsbeslutets treårsperiod, måste

särskiljas från den årliga budgeteringen. Den

långsiktiga planeringen skall syfta till att ge

inriktning för personal- och materielförsörjning

samt den årliga verksamhetsinriktningen. Den årliga

budgeteringen skall ske utgående från den verksamhet

som skall genomföras under kommande år. Detta

synsätt leder till en naturlig uppdelning av

riksdagens beslut i två delar.

I kommittémotion Fö12 (v), yrkande 14 av Berit

Jóhannesson m.fl., framhåller motionärerna att deras

inställning är att det militära försvaret kan - och

skall - minskas till förmån för andra verksamheter.

För att kunna reducera försvaret behövs dock

förberedelsetid och nya planeringsförutsättningar.

Försvarsmakten bör därför få i uppdrag att snarast

ta fram omvärldsexempel inför framtida

inriktningsbeslut.

I motion Fö223 av Margareta Viklund (kd) föreslås

att en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp

snarast tillsätts för att genomlysa

försvarsbeslutsprocessen i ett retrospektivt

perspektiv och komma till rätta med de strukturella

problem som utgör hinder för en effektiv och

trovärdig försvarsbeslutsprocess.

Utskottet vill med anledning av vad som föreslås i

motionerna anföra följande.

Etappindelningen av det nu gällande

försvarsbeslutet (åren 1997-2001) och en

säkerhetspolititisk kontrollstation har bidragit

till en flexiblare rytm i försvarsplaneringen än vad

som tidigare gällt. Utskottet anser i likhet med vad

som anförs i motion Fö9 (m) yrkande 1 att olika

försvarspolitiska beslut får konsekvenser i olika

tidsmässiga perspektiv.

Totalförsvarets förmåga till anpassning till olika

hot är en hörnsten i den svenska försvarspolitiken.

Med hänsyn till utvecklingen i omvärlden skall

totalförsvaret och dess resurser kunna förstärkas,

reduceras eller eljest förändras för att motsvara de

krav som ställs på försvaret. Ett system med kortare

försvarsbeslutsperioder och en säkerhets- och

försvarspolitisk kontrollstation har bidragit till

en fortlöpande politisk prövning av det

säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser för

totalförsvarets beredskap, omfattning, utveckling

och förnyelse. Det finns således förutsättningar för

att med kortare tidsintervaller än tidigare besluta

om ny inriktning av försvarspolitiken, om detta

anses motiverat. Därmed torde den flexibilitet att

nedrusta Försvarsmakten i kommande inriktningsbeslut

kunna tillgodoses som eftersträvas i motion Fö12 (v)

yrkande 14. Utskottet vill i detta sammanhang erinra

om vad som tidigare anförts om att utveckla

kompletterande omvärldsexempel.

Försvarsplaneringen utvecklas sålunda mot att inte

vara bunden till femårsperioder, eftersom nästa

försvarsbeslutsperiod avser treårsperioden

2002-2004. Genom systemet med

beställningsbemyndiganden för den långsiktiga

materielförsörjningen, de kortare

försvarsbeslutsperioderna och den årliga

budgetregleringen torde Moderata samlingspartiets

önskemål om en flexiblare försvarsplanering genom

beslut som ger konsekvenser i olika tidsperspektiv i

allt väsentligt komma att tillgodoses.

Utskottet anser det inte motiverat att en

parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp bl.a. ser

över den beslutsprocess som föregick riksdagens

beslut den 30 mars 2000. Utskottet hade vid

beslutstillfället inga invändningar mot hur

regeringen hade berett propositionen. I den mån det

funnits brister i handläggningen inom Försvarsmakten

anser utskottet att det bör ankomma på ledningen för

myndigheten Försvarsmakten att granska detta.

Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört avstyrks

motionerna Fö9 (m) yrkande 1, Fö12 (v) yrkande 14,

Fö223 (kd) och Fö274 (m) yrkande 1.

En samlad syn på ledning

Utskottet behandlar i det följande vad

regeringen har anfört i propositionen

(s. 73-100) om ledning av samhällets

krishantering och ledning av totalförsvaret.

Utskottet behandlar också därtill hörande

motioner, nämligen Fö228 (v) yrkande 4 och

Fö274 (m) yrkande 2, båda avgivna under den

allmänna motionstiden, samt Fö2 (m) yrkandena

3, 4 och 9, Fö6 (kd) yrkandena 4-6, 10 och

11, Fö9 (m) yrkandena 5-8, Fö10 (fp)

yrkandena 4, 5, 11 och 12 samt Fö12 (v)

yrkande 13, samtliga avgivna med anledning av

propositionen.

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet

· delar regeringens bedömning i fråga om

övergripande principer för samhällets

krishantering,

·

· föreslår att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet har

anfört om en struktur för krishantering i

samhället. Detta innebär delvis bifall till

motionerna Fö2 (m) yrkandena 3 och 4, Fö9

(m) yrkandena 6 och 7 och Fö10 (fp) yrkande

5,

·

· föreslår att riksdagen godkänner

regeringens förslag 3 att

funktionsindelningen inom det civila

försvaret skall upphöra,

·

· delar regeringens bedömning att

förhållandena som rör regeringens styrning

av Försvarsmaktens verksamhetsledning inte

föranleder förvaltningspolitiska

förändringar som innebär att delar av

Regeringskansliet och det militära

högkvarteret skulle integreras i samma

myndighet. Utskottet föreslår att motion

Fö9 (m) yrkande 5 (delvis) avslås av

riksdagen,

·

· delar regeringens bedömning att de

organisatoriska relationerna mellan

Försvarsmakten och Regeringskansliet kan

behöva granskas mot bakgrund av behovet av

att sätta in Försvarsmakten vid särskilt

krävande insatser i fred. I denna fråga bör

regeringen hålla riksdagen informerad och

vid behov återkomma med förslag,

·

· anser att frågan om Försvarsmaktens

verksamhetsledning och insatsledning

nyligen behandlats av riksdagen. Utskottet

föreslår att motionerna Fö6 (kd) yrkande 5,

Fö9 (m) yrkandena 5 (delvis) och 8, Fö10

(fp) yrkandena 4 och 12 och Fö274 (m)

yrkande 2 avslås av riksdagen,

·

· anser att frågan om den operativa

insatsledningens organisation nyligen har

avgjorts av riksdagen. Utskottet föreslår

att motion Fö6 (kd) yrkandena 4 och 6

avslås av riksdagen,

·

· ändrar sin tidigare bedömning om

nödvändigheten av en samlad lokalisering av

den operativa insatsledningen. Utskottet

föreslår att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört

om den operativa insatsledningens

lokalisering. Detta innebär delvis bifall

till propositionens förslag och delvis

bifall till motionerna Fö10 (fp) yrkande

11, Fö12 (v) yrkande 13 och Fö228 (v)

yrkande 4,

·

· bedömer att alla samhällsresurser måste

kunna utnyttjas när samhället utsätts för

kriser och att civil-militär samverkan

behöver övas. Utskottet anser att berörda

motionsyrkanden kommer att bli beaktade.

Utskottet föreslår att motionerna Fö2 (m)

yrkande 9 och Fö6 (kd) yrkandena 10 och 11

avslås av riksdagen.

·

Propositionen

Grundläggande förutsättningar

Regeringen anför att försvarsutskottet har

efterfrågat (bet. 2000/01:FöU9) en samlad

redovisning om frågor som rör ledning och samordning

av totalförsvaret. Regeringen anför vidare att

Försvarsberedningen i sin senaste rapport (Ds

2001:44) har redovisat sin syn på ett nytt system

för samhällets krishantering och vad som i ett

sådant sammanhang fordras inom ledningsområdet.

Regeringen redovisar därför nu sin syn på

principerna för ledning inom ramen för samhällets

krishantering samt den redovisning som

försvarsutskottet har efterfrågat.

För att kunna leda på ett effektivt sätt i

allvarliga fredstida situationer, anför regeringen,

krävs att det finns ändamålsenliga

beslutsbefogenheter och att ledning kan ske inom

ramen för befintliga och prövade

organisationsstrukturer. Samtidigt bör detta

harmoniera med bestämmelser och organisation för

höjd beredskap och totalförsvarets uppgifter.

Regeringen påpekar att det redan i dag finns

legala grunder och en organisation för att hantera

de krav som ställs på ledning i krig. Regeringen

betonar att begreppet totalförsvar fortfarande bör

användas för att beteckna den verksamhet som behövs

för att förbereda Sverige för krig. Är Sverige i

krig råder högsta beredskap och totalförsvar är då

all samhällsverksamhet som skall bedrivas. Från

ledningssynpunkt, säger regeringen, är detta viktigt

av flera skäl som bl.a. rör behovet av klara och

entydiga beslutsbefogenheter, möjligheterna att

överblicka konsekvenserna av olika beslut och

möjligheterna att utkräva ansvar av den som fattar

beslutet i fråga.

Regeringen betonar vidare den grundläggande

betydelsen av att riksdagens och regeringens

befogenheter i krig är utförligt reglerade i

regeringsformen. Därmed finns klara bestämmelser för

hur Försvarsmakten får sättas in om Sverige utsätts

för ett väpnat angrepp. I förarbetena till

regeringsformen anges att det måste vara regeringens

sak att avgöra om angreppet statsrättsligt sett

innebär att krig råder. Ett sådant avgörande innebär

en rad omfattande rättsverkningar, t.ex. att ett

antal fullmaktsbestämmelser blir tillämpliga.

Beträffande hävdandet av territoriell integritet i

fred och under neutralitet har regeringen beslutat

om en långtgående reglering av Försvarsmaktens

uppgifter och befogenheter genom förordningen

(1982:756) om Försvars-maktens ingripanden vid

kränkningar av Sveriges territorium under fred och

neutralitet, m.m. (IKFN-förordningen).

Likaså har riksdagen beslutat under vilka

omständigheter som regeringen får sätta in

Försvarsmakten för internationella uppgifter.

Slutligen styr ett antal föreskrifter hur

Försvarsmakten skall kunna stödja samhället vid

räddningstjänst och hur i civil verksamhet i övrigt.

Regeringen anser att sådana bestämmelser även

fortsättningsvis är av grundläggande betydelse men

att det kan finnas ett behov av att på enskilda

områden se över vissa författningar. Regeringen har

därför beslutat om en utredning om översyn av

Försvarsmaktens stöd till andra myndigheter m.m.

(dir. 2000:87). Syftet med översynen är att få ett

klarare och mer entydigt regelsystem som ger uttryck

för den helhetssyn som skall prägla samhällets

satsningar och åtgärder för att förebygga och

hantera hot och risker, såväl i fred som i krig.

Regeringen anser att ledningssystemet för

totalförsvaret med dess olika komponenter i huvudsak

är utformat på ett ändamålsenligt och lämpligt sätt.

Härutöver bör säkerställas att ledning vid

situationer i fred, och som inte faller under

totalförsvarets verksamhet, motsvarar de krav som

föranleds av att den vidgade säkerhetssynen täcker

ett helt spektrum av hot både i fred och krig.

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen har behandlat

dessa frågor (SOU 2001:41). Regeringen behandlar i

det följande sin principiella syn på ledning i

samband med krishantering i samhället i fred. Denna

grund utgör också basen för verksamheten då

begreppet totalförsvar är tillämpligt, dvs. i krig

och vid krigsfara. Därtill skall

totalförsvarsresurserna kunna användas för att

stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera

svåra påfrestningar på samhället i fred.

Principer för ledning i samband med krishantering i

samhället

Regeringen föreslår att funktionsindelningen inom

det civila försvaret skall upphöra.

Regeringen bedömer:

· Ansvarsprincipen bör tillämpas och omfatta all

planering av verksamhet i fred, inklusive

beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället

i fred och under höjd beredskap. Verksamhetens

organisation och lokalisering bör så långt som

möjligt överensstämma i fred och i krig.

·

· I största möjliga utsträckning bör en kris

hanteras av den nivå eller instans som närmast

berörs av det akuta krisförloppet.

·

Inom ett geografiskt område bör det finnas ett

organ som ansvarar för inriktning, prioritering

och samordning av tvärsektoriella

krishanteringsåtgärder.

· Förmåga till tvärsektoriell samordning vid

beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället

i fred bör säkerställas. Principerna för

samhällets krishantering bör ta sin utgångspunkt

i den fredstida verksamheten och även utgöra en

grund för ledning under höjd beredskap.

·

I skälen för sitt förslag och sin bedömning anför

regeringen bl.a. följande.

Regeringen anser att erfarenheterna från krisförlopp

och krishantering i samhället visar att sådana

situationer oftast hanteras väl, om de endast berört

enstaka myndigheter eller sektorer. Samhällets

förmåga att hantera svåra kriser som berör många

samhällssektorer och som dessutom kräver en

omfattande insats från den nationella nivån måste

däremot stärkas, anser regeringen.

Genom riksdagens beslut 1985 infördes ett system

med funktioner för planeringen av det civila

försvaret. Funktionsansvaret och

funktionsindelningen anser regeringen vara alltför

starkt kopplade till den hotbild som gällde då

systemet infördes.

Regeringen anser vidare att det finns behov av att

precisera områdesansvariga organs roller och ansvar

mot bakgrund av den nya hotbilden och de nya krav

som då gör sig gällande. Detta gäller samtliga

nivåer.

Övergripande principer

Regeringen anser att en helhetssyn skall prägla

samhällets satsningar och att beredskapen skall

byggas underifrån. Utgångspunkten bör således vara

de åtgärder som vidtas i den normala

fredsverksamheten varefter kompletterande åtgärder

vidtas för beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred samt för att motstå ett krig. En

samordning bör ske av åtgärder för hela hotskalan

fred-krig. I det följande redovisar regeringen, i

enlighet med Sårbarhets- och säkerhetsutredningens

(SOU 2001:41) förslag, vissa principer som bör gälla

för att nå en helhetssyn i hanteringen av kris- och

krigssituationer.

Ansvarsprincipen innebär att den som ansvarar för

en verksamhet i fred även skall ansvara för den i

krig, om verksamheten då skall upprätthållas.

Ansvarsprincipen är styrande för planeringen inom

det civila försvaret. Formuleringen av principen har

relaterats till kriget som hotbild. Ansvarsprincipen

bör dock tillämpas också på uppgifter som har

anknytning till svåra påfrestningar på samhället i

fred. En sådan utvidgning säger regeringen vara

naturlig med hänsyn till den breddning av

säkerhetsbegreppet som har skett på senare tid.

En tillämpning av ansvarsprincipen är

likhetsprincipen. Den kan formuleras på så sätt att

verksamhetens organisation och lokalisering så långt

som möjligt skall överensstämma i fred, kris och

krig. Under den tid då den dimensionerande hotbilden

var en invasion som syftade till en ockupation av

landet innebar normalplaneringen att en myndighets

viktigaste delar vid mobilisering skulle bege sig

till en särskild krigsuppehållsplats som i regel var

belägen tiotals mil från fredsuppehållsplatsen.

Denna har nu övergivits till förmån för en planering

som innebär att man i det längsta är kvar på

fredsuppehållsplatsen men genomför vissa åtgärder på

denna i syfte att skapa fysiskt skydd, fungerande

tele- och dataförbindelser, säker elförsörjning m.m.

Ytterligare en princip som bör tillämpas vid

hanteringen av kriser i samhället benämner

regeringen närhetsprincipen. Denna princip innebär

att kriser skall hanteras på lägsta möjliga nivå i

samhället. Krishanteringen bör lyftas till högre

nivåer endast om detta krävs för en rationell

prioritering av olika åtgärder eller om samordningen

av insatserna av andra skäl blir lidande av att

krisen hanteras på den närmast berörda nivån.

Strukturen för krishantering

Regeringen avser att våren 2002 återkomma till

riksdagen om en reformerad struktur för

krishantering i samhället. Regeringen redovisar i

det följande huvuddragen i denna struktur. I vissa

avseenden är det fråga om att tydliggöra

förhållanden som gäller redan i dag.

Strukturen för krishantering avser ett sektors-

och ett områdesperspektiv. Båda perspektiven måste

enligt regeringen beaktas för att uppnå en

tillräcklig förmåga att hantera kriser. Det

områdesvisa perspektivet bör emellertid ges en ökad

tyngd.

Med områdesansvar menas att det inom ett

geografiskt område finns ett organ som ansvarar för

inriktning, prioritering och samordning av

tvärsektoriella krishanteringsåtgärder som behöver

vidtas i en given situation. Områdesansvaret bör

finnas på tre nivåer i samhället: nationell,

regional och lokal nivå. Grundläggande är att

hanteringen av en krissituation inte bör ske på

högre nivå än nödvändigt. Områdesansvaret bör utövas

av befintliga besluts- och ledningsorgan på

respektive nivå. Detta innebär att områdesansvaret

på nationell nivå ytterst utövas av regeringen, på

regional nivå av länsstyrelsen och på lokal nivå av

kommunen.

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen föreslår att

ett krishanteringsorgan skall inrättas på nationell

nivå i Sverige. Krishanteringsorganet skall under

regeringen samordna de insatser som kan krävas på

nationell nivå under allvarliga kriser. Det

nationella krishanteringsorganet bör organisatoriskt

vara placerat inom Regeringskansliet. Utredningen

har liksom Försvarsberedningen framhållit att

regeringens roll i den nationella krishanteringen är

av utomordentlig betydelse vid allvarliga kriser,

bl.a. när det gäller samordning i olika avseenden.

I likhet med flera remissinstanser anser dock

regeringen att det inte skall inrättas något

nationellt krishanteringsorgan inom

Regeringskansliet i enlighet med utredningens

förslag. Förslaget aktualiserar emellertid vissa

frågor vad gäller krishantering inom

Regeringskansliet. Regeringen nämner i sammanhanget

att Regeringskansliets krishanteringsorganisation

ses över i särskild ordning, bl.a. mot bakgrund av

det nyss nämnda förslaget.

Länsstyrelsens områdesansvar på regional nivå bör

främst inriktas på att lämna stöd till de kommuner

och andra aktörer som berörs av en kris.

Länsstyrelserna bör samordna planeringen beträffande

kommunernas, landstingets och statliga aktörers

åtgärder inför en kris samt bör ha en

samordningsroll under krisen. Vidare bör

länsstyrelserna följa upp kommunernas verksamhet.

Länsstyrelsen bör i normalfallet inte ha direkta

beslutsbefogenheter vad gäller krishantering, om

inte regeringen så beslutar i enskilda fall. Om en

krissituation berör flera län och en samordning

behövs, bör regeringen kunna besluta att en

länsstyrelse tar över samordningsuppgifterna i det

geografiska område som berörs. Länsstyrelsen kan

redan i dag utöva ledningsansvar i vissa situationer

enligt räddningstjänstlagen (1986:1102), vilket är

en ordning som bör bestå. Grundregeln bör emellertid

vara att kriser som berör flera länsstyrelser så

långt som möjligt skall hanteras genom samverkan

mellan länsstyrelserna.

På lokal nivå bör enligt regeringen

områdesansvaret i första hand utövas av

kommunstyrelsen. Till skillnad från länsstyrelsernas

stöd handlar kommunernas områdesansvar om att vidta

faktiska åtgärder för att minska skadeverkningarna i

en krissituation. En förutsättning för att

kommunerna skall kunna ta ett områdesansvar är dock

att kommunerna ges möjlighet att inrätta särskilda

krisledningsorgan i en allvarlig krissituation och

att kommunerna ges ett vidgat planeringsansvar för

sådana situationer. Detta förutsätter enligt

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen att

kommunallagen och annan berörd lagstiftning ändras

och kompletteras. Regeringen har i maj i år

uppdragit åt en särskild utredare att göra en

översyn och lämna förslag till de lagändringar som

behövs för kommunernas och landstingens organisation

och beslutsfattande vid extraordinära händelser i

samhället i fred (dir. 2001:40). Uppdraget skall

redovisas senast den 30 november 2001.

Regeringen anser vidare att krissituationer som

berör flera kommuner ofta bör kunna hanteras genom

samverkan mellan berörda kommuner, dvs. utan att en

samordnande instans på högre nivå engageras. En

sådan ordning är vanlig vid räddningstjänst. Detta

bör också vara huvudregeln.

Andra ansvarsförhållanden som kan behöva övervägas

Enligt regeringen finns det ett behov av fackmässig

samordning. Denna typ av samordning saknar en

entydig geografisk dimension och gäller i stället

själva verksamheten oavsett på vilken plats eller

nivå som denna bedrivs. Behovet av samordning

genereras av starka ömsesidiga beroendeförhållanden,

som t.ex. inom den tekniska infrastrukturen, eller

från ett behov av att utgå från vissa gemensamma

förutsättningar vid genomförandet, t.ex. vid

utbildning och övningar om krishantering.

Regeringen anser att sådana beroendeförhållanden

finns på olika nivåer i samhället. Inte minst gäller

detta mellan centrala statliga myndigheter. Ett

exempel på hur samordning inom ett aktuellt

sakområde skulle kunna ske är att berörda tilldelas

ett samverkansansvar enligt utredningens förslag.

Kravet på anpassningsförmåga medför att vissa

myndigheter inom det civila försvaret behöver ha

möjlighet att medverka i den omvärldsbevakning som

krävs för att trygga anpassningsförmågan. De behöver

också upprätthålla viss kompetens som enbart är

inriktad på förhållandena vid höjd beredskap.

Ett sätt att försäkra sig om att berörda

myndigheter har förmåga att åstadkomma erforderlig

anpassning är enligt regeringen att tilldela dem ett

bevakningsansvar. Bevakningsansvar innebär att

myndigheten dels skall kunna genomföra erforderlig

omvärldsbevakning, dels upprätthålla den kompetens

som krävs för att åstadkomma en anpassning och dels

att myndigheten i övrigt skall kunna motsvara de

krav som ställs på förberedelserna inför höjd

beredskap.

Riksdagen beslutade (prop. 1984/85:160, bet.

1984/85:FöU11, rskr. 1984/85:388) att

totalförsvarets civila delar skulle indelas i

funktioner. För varje funktion skulle en ansvarig

myndighet utses som i fred under regeringen har det

övergripande ansvaret för att krigsorganisationen,

krigsplanläggningen och övriga

beredskapsförberedelser inom funktionen samordnas.

I dag finns på central nivå närmare 60

beredskapsmyndigheter (beredskapsförordningen

1993:242), dvs. sådana myndigheter vars verksamhet

har särskilt stor betydelse för totalförsvaret och

som därför skall fortsätta sin verksamhet under höjd

beredskap. Av dessa är 15 s.k. funktionsansvariga

myndigheter som var och en svarar för samordning

m.m. inom någon av det civila försvarets totalt 18

funktioner.

De nyss redovisade principerna för samhällets

krishantering samt de förändrade kraven på civilt

försvar gör enligt regeringen att den nuvarande

funktionsindelningen har förlorat sin betydelse och

därför föreslås upphöra. Vissa myndigheter måste

dock även i fortsättningen ha ett ansvar som är

kopplat till totalförsvaret. Ett exempel på ett

sådant ansvar är det s.k. bevakningsansvar som

utredningen föreslår.

Ledning och samordning av totalförsvaret

Regeringens redovisning av ledning och samordning av

totalförsvaret sker mot bakgrund av vad

försvarsutskottet tidigare har begärt i ärendet

(bet. 2000/01:FöU9) och med beaktande av de

grundläggande utgångspunkter för den framtida

utformningen av ledningsorganisationen för

totalförsvaret som utskottet redovisade i betänkande

1999/2000:FöU2. Mot bakgrund av vad

försvarsutskottet i dessa sammanhang har anfört och

att det militära försvarets ledningsorganisation för

närvarande genomgår en omfattande omstrukturering,

har regeringen funnit det motiverat med en tämligen

utförlig redogörelse.

Inledningsvis definierar regeringen några i

ledningssammanhang vanligt förekommande begrepp och

uttryck. Ledningssystem används som en samlingsterm

för de olika beståndsdelar som behövs för att

ledning skall kunna utföras. Ledningssystemet kan i

denna vida bemärkelse sägas bestå av bestämmelser,

organisation, doktrin, personal och teknik.

Andra begrepp som används i det följande är

insatsledning respektive verksamhetsledning. Med

insatsledning menas den ledning som sker inom

Försvarsmakten då myndigheten löser någon av sina

fyra huvuduppgifter. Med verksamhetsledning menas

hur Försvarsmakten internt leder myndig-hetens

verksamhet i fred för att producera de förband som

används vid insatser. De regeringsbeslut som ligger

till grund för Försvarsmaktens ledning kallas i det

följande för regeringens styrning.

För att beskriva ledning inom det civila försvaret

används begreppen samordning och samverkan.

Samordning innebär att se till att den verksamhet

som bedrivs av olika samhällsorgan genomförs med

utgångspunkt i gemensamma planeringsförutsättningar

och att själva genomförandet inte präglas av

divergerande mål mellan olika samhällsorgan.

Samverkan skall förstås som dialogen mellan olika

självständiga och sidoordnade samhällsaktörer för

att samordnat uppnå gemensamma mål.

Militärt försvar

Ledning av det militära försvaret

Regeringen bedömer att nuvarande beslutsbefogenheter

och ansvarsfördelning mellan regeringen och

Försvarsmakten är lämpligt fördelade. Några

organisatoriska reformer aktualiseras inte. Detta

avser både förhållanden vid insatser med

Försvarsmakten i dess olika uppgifter och frågor som

rör styrningen av Försvarsmaktens

förvaltningsmässiga verksamhet. Utvecklingen av

Regeringskansliets och Försvarsmaktens kapacitet att

lämna underlag till regeringen bör fortsätta inom

ramen för nuvarande förvaltningsprinciper.

I skälen för sin bedömning framhåller regeringen

bl.a. följande.

Försvarsmakten lyder under regeringen.

Försvarsmaktens uppgifter och organisation regleras

genom myndighetens instruktion. Årligen beslutar

regeringen om resurstilldelning, beredskap,

verksamhetsinriktning m.m. i regleringsbrev och i

särskilda beslut.

Bestämmelser om regeringens styrning av

myndigheter i fred och i krig, inklusive

Försvarsmakten, återfinns i regeringsformen och i

vissa lagar och förordningar. Bestämmelserna

uttrycker den grund som politiskt har beslutats och

som styr både beslutsformerna och organisationen av

regeringens, Regeringskansliets och Försvarsmaktens

arbete. Grundläggande härvidlag är bl.a. den

författningsgivna uppdelningen av

beslutsbefogenheter mellan riksdagen och regeringen,

regeringens kollektiva beslutsfattande samt att

regeringen styr de myndigheter som lyder under

denna, däribland Försvarsmakten.

I 10 kap. 9 § regeringsformen regleras

kompetensfördelningen mellan regering och riksdag

bl.a. när det gäller befogenheter att sätta in

Försvarsmakten i strid. Härutöver innehåller

regeringsformen särskilda bestämmelser om krig och

krigsfara. Därmed finns i regeringsformen och i

annan lag, t.ex. lagen (1992:1153) om väpnad styrka

för tjänstgöring utomlands, en utförlig reglering av

de författningsmässiga villkoren för när regeringen

får sätta in Försvarsmakten. Regeringen kan inom

dessa ramar vid varje givet tillfälle mycket snabbt

fatta beslut om så skulle vara nödvändigt.

Försvara Sverige mot väpnat angrepp

Av 10 kap. 9 § regeringsformen framgår att

regeringen får sätta in rikets Försvarsmakt eller

del därav i strid för att möta väpnat angrepp mot

riket. Förklaring om att Sverige är i krig får, utom

vid väpnat angrepp, inte ges utan riksdagens

medgivande. Regeringsformen anger vidare att vissa

ärenden kan avgöras av chefen för

Försvarsdepartementet under statsministerns

överinseende. Sådana ärenden anges i lagen

(1974:613) om handläggningen av vissa

regeringsärenden och omfattar bl.a. föreskrifter om

Försvarsmaktens mobilisering samt

totalförsvarspliktigas och reservofficerares

inkallelse och tjänstgöring i Försvarsmakten.

Regeringens beslut vid ett väpnat angrepp omfattar

ramarna för Försvarsmaktens verksamhet och grundas

på de politiska överväganden som regeringen gör i

den enskilda situationen. Regeringens beslut är

därmed av strategisk karaktär och utgör i nästa steg

grunden för Försvarsmaktens militärstrategiska

ledning och myndighetsledningens inriktning och

order till Operativa insatsledningen och

militärdistrikten.

Regeringen kan härutöver besluta om villkor för

Försvarsmaktens uppträdande, t.ex. regler för

enskilda förbands verksamhet. En utgångspunkt är

dock att inte lämna mer detaljerade instruktioner än

nödvändigt.

Hävda vår territoriella integritet

Av 10 kap. 9 § regeringsformen framgår att

regeringen får bemyndiga Försvarsmakten att använda

våld i enlighet med internationell rätt och sedvänja

för att hindra kränkning av rikets territorium i

fred eller under krig mellan främmande stater.

Sådana bemyndiganden återfinns i förordningen

(1982:756) om Försvarsmaktens ingripanden vid

kränkningar av Sveriges territorium under fred och

neutralitet, m.m. (IKFN-förordningen). Normalt

förekommande verksamhet inom ramen för uppgiften att

hävda vår territoriella integritet leds av

Försvarsmakten med stöd av andra myndigheter utan

att regeringsbeslut behöver fattas i det enskilda

fallet. Regeringen understryker att IKFN-

förordningen ger Försvarsmakten omfattande

befogenheter att hävda den territoriella

integriteten fram till dess att Sverige kommer i

krig, då förordningen upphör att gälla.

Regeringen vill peka på att det i sak kan vara

svårt att avgöra när en situation övergår från att

vara en allvarlig kränkning av territoriell

integritet till att utgöra början på ett väpnat

angrepp. Detta är dock knappast något nytt

förhållande. Nya metoder för subversiv verksamhet

och s.k. asymmetrisk krigföring har i sin tur följts

av motsvarande utveckling av motmedel. Emellertid

kan teknikutvecklingen göra att denna problematik

under en period accentueras, t.ex. genom nya

möjligheter till informationsoperationer och

ledningskrigföring och det faktum att hot kan riktas

mot en stat i sådana former att det kan vara svårt

att avgöra vem som är angripare. Vid sådana

situationer och i de inledande skeendena till ett

väpnat angrepp torde därmed höga krav behöva ställas

på bl.a. Polisens verksamhet, respektive samarbetet

mellan Polisen och Försvarsmakten m.fl. myndigheter.

Det är sedan regeringens uppgift att avgöra när en

kränkning av territoriell integritet i någon form

trappas upp och övergår till ett väpnat angrepp.

Bidra till fred och säkerhet i omvärlden

Enligt lagen (1992:1153) om väpnad styrka för

tjänstgöring utomlands kan regeringen efter begäran

av FN eller beslut som fattats av OSSE ställa en

väpnad styrka till förfogande för fredsbevarande

verksamhet utomlands. För att ställa en väpnad

styrka till förfogande för en insats med

fredsframtvingande inslag, krävs däremot beslut av

riksdagen som också kan ange de ramar som skall

gälla för insatsen. Därefter fattar regeringen

beslut om Försvars-maktens deltagande och villkoren

för detta i enlighet med riksdagens beslut. Som ett

led i strävan att förkorta tiden fram till dess att

en styrka kan vara på plats, har regeringen

bemyndigat Regeringskansliet (Försvarsdepartementet)

att besluta om anvisningar för att Försvarsmakten

skall kunna planera och vidta förberedelser för

framtida internationella insatser.

Såväl riksdagen som regeringen har betonat vikten

av att förkorta tiden från det att behovet av en

internationell insats uppstår till dess att

förbanden är på plats och kan lösa sina uppgifter.

En svensk insats kan först ske när det finns ett

relevant mandat. Tiden det tar att få ett sådant

mandat måste accepteras. En viktig del som vi

däremot själva kan påverka, säger regeringen, är att

regeringens och riksdagens beslut bereds så snabbt

som möjligt. De formella möjligheterna för en snabb

beredning och ett snabbt beslut är goda både inom

Regeringskansliet och i riksdagen, hävdar

regeringen, men förutsätter samtidigt en enighet i

sak om lämpligheten av den aktuella insatsen.

Förutsättningar för snabba insatser bygger också på

att finansieringen av en ny insats är klar och att

förbandet har en beredskap och ett

personalförsörjningsläge som gör att förbandet

snabbt kan vara på plats.

Godkännande och i förekommande fall utfärdande av

särskilda regler för Försvarsmaktens uppträdande i

internationella insatser, s.k. Rules of Engagement,

bereds av Regeringskansliet i samverkan med

Försvarsmakten. Beredningen av sådana regler sker

inom ramen för de villkor som regeringen och

riksdagen har satt upp för den aktuella insatsen och

i enlighet med svenska åtaganden i internationella

överenskommelser. Enligt regeringens mening bör

strävan vara att de svenska förbanden får så få

begränsningar som möjligt. Syftet härmed är att ge

bästa möjliga förutsättningar för förbandschefen att

på plats kunna lösa uppgiften som följd av mandatet

för den internationella fredsfrämjande insatsen.

Stärka samhället vid svåra påfrestningar på samhället i fred m.m.

Försvarsmaktens resurser skall kunna användas för

att stärka det svenska samhället vid svåra

påfrestningar i fred. Vidare skall Försvarsmakten

under vissa förutsättningar kunna lämna stöd till

andra myndigheter i deras ordinarie verksamhet.

Regeringen har beslutat om de villkor som gäller för

att Försvarsmakten skall kunna delta i sådan

verksamhet genom förordningen (1986:1111) om militär

medverkan i civil verksamhet.

Regeringen anför att den hösten 2000 beslutade om

direktiv för en översyn av Försvarsmaktens stöd till

andra myndigheter m.m. (dir. 2000:87). Syftet med

översynen är att få ett klarare och mer entydigt

regelsystem som ger uttryck för den helhetssyn som

skall prägla samhällets satsningar och åtgärder för

att förebygga och hantera hot och risker, såväl i

fred som i krig.

För det stöd med personal och materiel som

Försvarsmakten ofta lämnar i samband med svåra

olyckor, bränder och översvämningar m.m., finns

bestämmelser i räddningstjänstlagen (1986:1102).

Regeringens styrning av Försvarsmakten

Regeringen hänvisar till att försvarsutskottet i

betänkande 1999/2000:FöU2 anfört att den nuvarande

gränsdragningen mellan regeringens och

Försvarsmaktens ansvar borde granskas, t.ex. i fråga

om ekonomisk planering, beslut om

verksamhetsinriktning och materielförsörjning.

Utskottet har även berört frågan i betänkande

2000/01:FöU9. Med anledning av detta och i frågor

som gäller regeringens styrning av Försvarsmakten i

allmänhet vill regeringen anföra följande.

Regeringen styr Försvarsmaktens reguljära

fredstida verksamhet genom regeringsbeslut, t.ex.

årliga regleringsbrev. Regeringens beslut har, som

fallet är även gentemot andra myndigheter,

karaktären av mål- och resultatstyrning. Regeringens

kollektiva beslutsfattande och den gemensamma

beredning som ofta föregår detta ger den legitimitet

och den allsidiga behandling som behövs.

Regeringens styrning av Försvarsmaktens fredstida

verksamhet omfattar i sak exempelvis mål för

förbandsverksamheten, utveckling av kompetenser och

förmåga i olika avseenden, förutsättningar för

militärstrategisk planering, beredskap hos

förbanden, materielförsörjning, utnämningar samt

anpassningsåtgärder vid förändrade

säkerhetspolitiska förutsättningar.

Regeringsformen ger vidare, anför regeringen, en

fullt tillräcklig grund för regeringen att styra

Försvarsmakten så bestämt och i den omfattning som

regeringen finner lämpligt i varje särskild

situation. Myndighetens chef skall i

överensstämmelse med detta se till att regeringen

får det underlag som den behöver för att ta

ställning till omfattningen och inriktningen av

Försvarsmaktens verksamhet. Detta gäller inte minst

vid internationell verksamhet.

Utöver regeringens beslut är förhållandet mellan

regeringen och myndigheterna även beroende av

informella kontakter mellan företrädare för

Regeringskansliet och myndigheterna. För att kunna

bereda regeringsbeslut, och för att kunna följa upp

genomförandet av beslut, behövs därför en

strukturerad och tidvis omfattande dialog mellan

representanter ur Försvarsdepartementet och

Försvarsmakten.

Regeringskansliets förmåga att bereda ärenden som

rör inriktningen av Försvarsmaktens

militärstrategiska planering, anpassningsplanering

och underrättelsetjänst har på senare tid förstärkts

enligt regeringen. Förekomsten av olika linjeenheter

och sekretariat som alla deltar i dialogen med

Försvarsmakten fordrar samtidigt en koordinering av

kontakterna mellan Regeringskansliet och

Försvarsmaktens högkvarter.

Som nyss nämnts har försvarsutskottet anfört att

gränsdragningen mellan regeringens och

Försvarsmaktens ansvar borde granskas. De exempel

som utskottet ger handlar om regeringens styrning av

Försvarsmaktens verksamhetsledning. Det som

aktualiserat frågan är enligt utskottet beredningen

1999 av Försvarsmaktens grundorganisation, där

utredningsarbetet ägde rum i en arbetsgrupp med

representation ur Försvarsdepartementet och

Högkvarteret. Regeringen vill i denna fråga anföra

följande.

Arbetsgrupper inom Regeringskansliet med

representation ur både departement och myndigheter

är en gängse form för att bereda mer omfattande

frågor. Arbetsformen är ofta ändamålsenlig när det i

beredningen av en komplex fråga finns ett behov av

att tillföra sakkunskap från olika specialområden.

Enligt regeringens bedömning utgjorde arbetsgruppen

en lämplig arbetsform för den aktuella frågan och

det kommer sannolikt även framgent att finnas ett

behov av att under motsvarande former bereda

komplexa frågor.

Regeringen anser däremot inte att förhållanden

inom säkerhets- och försvarspolitikens område

föranleder förvaltningspolitiska förändringar

innebärande att t.ex. delar av Regeringskansliet och

Högkvarteret skulle integreras i samma myndighet.

Regeringen anser det inte heller aktuellt att ändra

beslutsbefogenheterna mellan regeringen och

Försvarsmakten.

Regeringens, Regeringskansliets och Högkvarterets

organisation vid insatser med Försvars-makten

En särskild fråga rör regeringens och

Regeringskansliets verksamhet vid insatser med

Försvarsmakten i fred och under höjd beredskap. I

dessa fall övergår ju regeringens styrning från

inriktning av Försvarsmaktens verksamhetsledning

till att sätta in Försvarsmakten i enlighet med

myndighetens uppgifter. Regeringen vill i detta

sammanhang anföra följande.

I allt väsentligt går de bestämmelser och den

organisation som gäller för regeringens reguljära

myndighetsstyrning att tillämpa för beslut om

insatser med Försvarsmakten i fred och i krig. Sedan

lång tid har inriktningen varit att inte binda

regeringen och Regeringskansliet vid detaljerade

rutiner som avviker från de sedvanliga

arbetsformerna och som i den uppkomna situationen

kan visa sig vara olämpliga eller försvåra ett

snabbt och kraftfullt agerande. Det viktiga är att

det finns ändamålsenliga bestämmelser, övad

personal, tillgång på experter och ett tillräckligt

tekniskt ledningsstöd för att regeringen skall kunna

agera och att Regeringskansliet med stöd av berörda

myndigheter kan bereda regeringens beslut med de

tidskrav som läget kräver. Under höjd beredskap har

Försvarsmakten härvid en särställning.

Förberedelser för ledning under höjd beredskap

sker bl.a. inom ramen för den s.k. särskilda

planläggningen. Denna planläggning har nyligen setts

över.

Generellt kan dock sägas att regeringen även i

detta fall har möjlighet att organisera

regeringsarbetet och departementsorganisationen inom

Regeringskansliet på mest lämpliga sätt i den

enskilda situationen. Strävan är dock att så långt

som möjligt bibehålla ordinarie organisation och

rutiner även under mer krävande händelser och

arbetsformer. Under höjd beredskap kan

Regeringskansliets beredningskapacitet förstärkas

med militär personal på den nivå som behövs. Detta

kan även inkludera en fysisk samgruppering av delar

av Regeringskansliet och Högkvarteret.

En fråga härutöver gäller hur de organisatoriska

relationerna mellan Försvarsmakten och

Regeringskansliet bör utformas för att säkerställa

att Regeringskansliets beredningskapacitet och

underlagsbehov tillgodoses vid mer krävande insatser

med Försvarsmakten i fred. Det kan t.ex. gälla mer

omfattande internationella insatser eller allvarliga

kränkningar av territoriell integritet. En viktig

uppgift i samband med kommande översyner av

Regeringskansliets (Försvarsdepartementets) och

Högkvarterets organisation är sålunda att beakta

denna typ av frågor.

Ledning inom Försvarsmakten

Regeringen föreslår att beslutet om lokaliseringen

av Operativa insatsledningen till Täby/Näsbypark

skall upphävas och att regeringen skall besluta om

organisationsenhetens lokalisering.

Regeringen bedömer att den av riksdagen beslutade

omorganisationen av Försvarsmaktens

ledningsorganisation bör genomföras som planerat.

Arbetet med att förbättra avvägningsfunktionen inom

Försvarsmaktens högkvarter bör fortsätta.

Tillkomsten av en strategiledning inom Högkvarteret

har förbättrat dessa möjligheter, men det är viktigt

att planerings-, uppföljnings- och

avvägningsprocesser fortlöpande utvecklas och

förstärks.

I skälen för sitt förslag anför regeringen bl.a.

följande.

På regeringens förslag beslutade riksdagen våren

2001 att Operativa insatsledningen skall lokaliseras

till Täby/Näsbypark (prop. 2000/01:113, bet.

2000/01:FöU9, rskr. 2000/01:214).

Den 11 september 2001 utsattes USA för ett

omfattande terroristangrepp. Attacken belyser

sårbarheten i konventionella byggnader samt riskerna

för de människor som har sina arbetsplatser eller

bostäder i anslutning till en angripares mål. Mot

bl.a. den bakgrunden anser regeringen att det finns

skäl att utreda ytterligare lokaliseringsalternativ

innan byggnationen för Operativa insatsledningen

påbörjas i Täby/Näsbypark. En sådan utredning bör

även inkludera alternativ som inte var aktuella vid

tidpunkten för riksdagens beslut om lokaliseringen

till Täby/Näsbypark. Som regeringen i tidigare

sammanhang anfört, bör Operativa insatsledningen

lokaliseras i närheten av rikets högsta ledning och

Försvarsmaktens högkvarter.

Det är angeläget att Operativa insatsledningen

snarast kan verka samlat från en gemensam plats. Det

bör därför vara en uppgift för regeringen att

besluta om Operativa insatsledningens lokalisering.

I skälen för sin bedömning anför regeringen bl.a.

följande.

Bakgrund

Regeringens redovisning av den närmare utformningen

av Försvarsmaktens ledningsorganisation m.m.

kompletterar och sammanfattar den redovisning som

regeringen tidigare lämnat i prop. 1999/2000:97

Vissa organisatoriska frågor inom Försvarsmakten

m.m. samt i prop. 2000/01:113 Vissa ledningsfrågor

inom det militära försvaret m.m.

Försvarsmaktens ledningsorganisation har under de

senaste åren genomgått en stor förändring.

Reformeringen av ledningsorganisationen har utgjort

en nödvändig del i förändringen av det militära

försvaret. Utgångspunkterna och formerna för

ledningsorganisationen har därmed ändrats från en

inriktning mot invasionsförsvar till ett

insatsförsvar för framtida bredare och mer komplexa

hot.

Riksdagen beslutade i mars 2000 en principiell

utformning av den militära ledningsorganisationen

(prop. 1999/2000:30 bet. 1999/2000:FöU2, rskr.

1999/2000:168). Den nya ledningsorganisationen för

Försvarsmakten består sedan 2000 av ett högkvarter,

en operativ insatsledning samt fyra militär-

distrikt.

Organisationsförändringen innebar en minskning av

antalet ledningsnivåer från fyra till tre och en

minskning av antalet staber från tjugosju till sex.

Vissa organisationsförändringar genomfördes även i

Högkvarterets organisation. Sålunda organiserades

strategiledningen genom att planeringsstaben och

operationsledningen slogs ihop. Försvarsmakten fick

i denna bemärkelse därmed en koncernledning.

Enligt regeringens mening är ledning inom det

militära försvaret sålunda ingen statisk verksamhet,

utan något som förändras i takt med att nya

erfarenheter vinns och ledningsprinciper utvecklas.

Detta måste prägla ledningsorganisationens

utformning.

Organisation och ansvarsförhållanden

Försvarsmakten består av två delvis överlappande

delar. Den ena är insatsorganisationen, den andra är

grundorganisationen. Insatsorganisationen består av

krigsförband (operativa insatsförband och nationella

skyddsstyrkor) vars utformning styrs av den

operativa förmåga och de kompetenser som riksdagen

och regeringen har beslutat. Insatsorganisationens

förband används i högre beredskapsnivåer för

insatser inom och utom Sveriges gränser. Insats-

organisationens förband utgör grunden för de förband

som genomför fredsfrämjande insatser utomlands.

Insatsorganisationens resurser (materiel och

anställd personal) används även inom ramen för

grundorganisationens verksamhet, t.ex. för

utbildning, för att hävda territoriell integritet

samt för andra insatser.

Grundorganisationen bedriver verksamhet som syftar

till att utveckla, vidmakthålla och avveckla

krigsförband och andra resurser avsedda för

insatsorganisationen. Grundorganisationen utvecklar

och vidmakthåller också de kompetenser som

Försvarsmakten skall ha. Verksamheten består av

personal, materiel, anläggningar och planer, vilka i

en koordinerad process förs samman till krigsförband

som därefter hålls i beredskap inom

insatsorganisationen. Grundorganisationen genomför

således de aktiviteter som behövs för att organisera

krigsförband.

Försvarsmakten leds av en chef som benämns

överbefälhavare. Försvars-makten är en myndighet

under regeringen och myndighetschefen är alltså

ansvarig inför regeringen i såväl fred som i krig.

Myndighetsledningen med Högkvarteret och Operativa

insatsledningen utgör Försvarsmaktens centrala

ledningsnivå. Myndighetsledningen beslutar på

militärstrategisk nivå och beslutar om de

försvarsförberedelser som krävs i form av

utveckling, vidmakthållande och avveckling av

förband, funktioner och övriga resurser. Ett exempel

på en central uppgift för myndighetsledningen är att

avväga mellan å ena sidan de övergripande kraven på

insatsorganisationens styrka, sammansättning,

beredskap och uthållighet och å andra sidan hur

grundorganisationens resurser skall fördelas för att

så långt det är möjligt uppfylla dessa krav.

Myndighetsledningens resurs för att genomföra

dessa avvägningar är Högkvarteret och däri ingående

ledningar. Inom Högkvarteret finns således enheter

för strategiledning, krigsförbandsledning,

grundorganisationsledning, underrättelse- och

säkerhetstjänst, personal etc. Från Högkvarteret

leds därmed även utveckling, vidmakthållande och

avveckling av insatsorganisationens krigsförband.

Regeringen understryker här behovet av fortsatt

strävan att i Försvarsmaktens högkvarter förbättra

avvägningsfunktionen för stridskrafternas

utveckling. Tillkomsten av en strategiledning inom

Högkvarteret har enligt regeringens mening

förbättrat dessa möjligheter, men det är viktigt att

planerings-, uppföljnings- och avvägningsprocesser

fortlöpande utvecklas och förstärks.

Insatsledning

De principiella grunderna för hur insatsledning inom

Försvarsmakten bedrivs finns samlat i

Försvarsmaktens ledningsdoktrin. I denna ingår

särskilda styrdokument, t.ex. Försvarsmaktens

Grundsyn Ledning.

Försvarsmaktens ledningsorganisation är utformad

för att kunna leda insatsorganisationen mot de krav

på operativ förmåga i olika avseenden som riksdagen

beslutar. Härutöver skall kompetens finnas i

ledningsorganisationen för att bl.a. kunna leda

väpnad strid i högre förband.

Insatsledning innebär att leda förband ur

insatsorganisationen när denna löser någon av

Försvarsmaktens fyra huvuduppgifter. Insatsledning

sker samtidigt på olika nivåer beroende på insatsens

komplexitet och storlek. Inom Försvarsmakten används

tre nivåer för att ange olika typer av

insatsledning: militärstrategisk, operativ och

taktisk.

Militärstrategisk, operativ och taktisk ledning

har generellt sett olika karaktär för syfte,

användning av resurser och för utsträckning i tid

och rum. Militärstrategisk ledning är övergripande

och avser insatsledning som, i enlighet med vad

regeringen och riksdagen beslutat, fördelar militära

resurser till militära operationer samt ger

tillhörande riktlinjer och ramar. Operativ ledning

avser insatsledning av operationer vilka

kännetecknas av en omfattande samordning av och

integration mellan olika slag av stridskrafter.

Operativ ledning utgör länken mellan

militärstrategisk ledning och taktisk ledning.

Taktisk ledning innebär insatsledning av mindre

omfattning och enskilda strider. Dessa är således

mer avgränsade till tid och rum än operationer.

I syfte att öka interoperabiliteten vid

internationella insatser anpassas Försvarsmaktens

ledningsorganisation till internationell standard

för stabsutformning samt till internationella

planerings- och ledningsmetoder.

Militärstrategisk ledning utövas under

överbefälhavaren av Högkvarterets strategiledning.

Denna ledning utgör grunden för verksamheten inom

övriga delar av Högkvarteret och för Operativa

insatsledningens och militärdistriktens planering

och ledning av nationella och internationella

insatser. Högkvarteret fördelar militära resurser

och samverkar med civila myndigheter på central

nivå.

Operativ och taktisk ledning utövas av Operativa

insatsledningen som är underställd Högkvarteret. I

denna ingår en operationsledning och tre taktiska

kommandon (armé, marin och flygvapen). Armé-, marin-

och flygvapenförband är underställda respektive

kommandochef i fred, kris och krig. Gemensamma

resurser som t. ex. helikopterförband är

underställda chefen för Operativa insatsledningen.

Operativ ledning utövas av operationsledningen inom

Operativa insatsledningen. Taktisk ledning utövas av

Operativa insatsledningens taktiska kommandon.

För att underlätta samordning kommer hela

Operativa insatsledningen enligt riksdagens beslut

att grupperas på en gemensam stabsplats. Genom en

samlokalisering av den operativa och taktiska

ledningsnivån skapas också goda förutsättningar för

att utveckla ledningsdoktrinen, både i

försvarsmaktsgemensamma och stridskraftsspecifika

frågor.

Både operationsledningen och de taktiska

kommandona skall ha nödvändig kapacitet för att

kunna avdela rörliga insatsledningar för framskjuten

ledning inom ett operationsområde.

Militärdistrikten utövar territoriell ledning. Med

territoriell ledning avses bl.a. att samordna

militära och civila resurser inom ett geografiskt

område samt att skapa förutsättningar för att

genomföra och stödja militära insatser då Operativa

insatsledningen inom ett militärdistrikt leder

förband ur insatsorganisationen. Territoriell

ledning innefattar även att leda nationella

skyddsstyrkor och att stärka samhället vid svåra

påfrestningar i fred m.m.

De fyra militärdistrikten består av

militärdistriktsstaber och militärdistriktsgrupper.

Varje militärdistrikt omfattar ett antal län.

Militärdistriktsstaberna är lokaliserade till

Göteborg, Visby, Strängnäs och Boden, och varje län

har minst en militärdistriktsgrupp.

Militärdistrikten är underställda Högkvarteret som

ansvarar för inriktning och samordning av

militärdistrikten, fördelning av resurser samt

central samverkan med myndigheter inom det civila

försvaret. Inom militärdistrikten kan förband och

skolor ha territoriella uppgifter under

militärdistriktets ledning, t.ex.

bevakningsuppgifter eller att vara beredda att lämna

stöd till samhället vid räddningstjänstinsatser m.m.

I Stockholm, Göteborg och Malmö organiseras

avdelningar vid militärdistriktsstaberna som en

särskild resurs för territoriell ledning i

storstadsområdena.

Militärdistriktsgrupperna utgör en utlokaliserad

del av respektive militärdistriktsstab.

Militärdistriktsgruppernas uppgifter är främst att

bedriva totalförsvarssamverkan på lokal nivå samt

att utbilda, vidmakthålla och utveckla hemvärnet

samt stödja de frivilliga försvarsorganisationerna.

En viktig uppgift för militärdistrikten är härutöver

att leda planering och genomförande av mobilisering

inom militärdistriktet. Militärdistrikten leder och

samordnar också den militära säkerhetstjänsten inom

respektive militärdistrikt.

Verksamhetsledning

Med verksamhetsledning menas hur Försvarsmakten

internt leder myndighetens verksamhet i fred för att

frambringa de förband som används vid insatser, i

korthet all den ledning av förvaltningskaraktär som

inte är insatsledning. I en koordinerad process förs

olika typer av resurser samman till krigsförband som

därefter hålls i beredskap för insatsorganisationens

behov. Versamhetsledningen omfattar planering och

ledning av genomförande inklusive uppföljning och

analys.

Verksamhetsledning utövas av Högkvarteret gentemot

förband, skolor och olika centrum i

grundorganisationen. Verksamhetsledningen är alltså

myndighetsgemensam för Försvarsmakten till skillnad

från vad som var fallet fram till mitten av 1990-

talet då denna organisatoriskt bedrevs inom de tre

dåvarande försvarsgrenarna. Operativa

insatsledningen har genom de taktiska kommandona en

samordningsroll i verksamhetsledningen.

Inom verksamhetsledningen är uppdragssystemet

Försvarsmaktens metod för att omsätta regeringens

mål- och resultatstyrning enligt vad som framgår av

det årliga regleringsbrevet. Uppdragen riktas från

Högkvarteret till underställda organisationsenheter,

t.ex. regementen, flottiljer och skolor. Till de

totalförsvarsgemensamma myndigheterna, t.ex.

Försvarets materielverk, lämnar Försvarsmakten s.k.

beställningar.

I uppdragen anges uppgifter med mål och krav på

resultat, vilka resurser som disponeras, krav på

resultatredovisning samt, vid behov, de

handlingsregler som skall styra genomförandet av

uppdraget.

Organisationsenheterna får inom ramen för de

fastställda uppdragen besluta hur ekonomiska medel

skall disponeras samt om inkallelse av personal till

den egna enheten. De får besluta om omfördelning av

resurser inom och mellan uppdrag inom den egna

enheten. Målen i uppdragen får därvid inte ändras.

Omfördelning mellan uppdrag skall anmälas till

Högkvarteret som beslutar i frågan.

Operativa insatsledningen skall på uppdrag av

Högkvarteret samordna genomförandet av verksamheten

vid förbanden, främst vad avser övningar.

Personal i Försvarsmaktens ledningsorganisation

Regeringen anmäler att antalet befattningar i

Försvarsmaktens ledningsorganisation i den av

riksdagen beslutade insats- och grundorganisationen

kommer att i stort halveras i jämförelse med läget

före den 1 juli 2000. Personalstyrkan i den

fredstida ledningsorganisationen motsvarar därmed

behovet för att kunna leda begränsade insatser i

fredstid och behovet för verksamhetsledningen inom

Försvarsmakten. Vid högre beredskapsnivåer behöver

ledningsorganisationen förstärkas med krigsplacerade

yrkes- och reservofficerare samt

totalförsvarspliktiga. En anpassningsperiod kommer

under flera år att kräva en omfattande ny- och

kompletteringsutbildning av officerare för

ledningsorganisationens behov.

Tjänstgöringen inom grundorganisationen bör så

långt som möjligt tillgodose möjligheterna för

officerare att göra en s.k. regional karriär.

Den förändring som Försvarsmakten nu enligt

riksdagens och regeringens beslut genomför innebär

att väsentligt färre personer än tidigare kan

tjänstgöra inom ledningsorganisationen. Fram till

2005 kommer personalstyrkan i ledningsorganisationen

därigenom i stort att halveras.

Vid högre beredskapsnivåer samt för uthållighet

vid insatsledning under längre tid i fred, krävs

förstärkning med krigsplacerad personal i första

hand i form av yrkes- och reservofficerare.

Regeringen understryker att inkallelse av

reservofficerare och totalförsvarspliktiga sålunda

fortfarande är en viktig del av

ledningsorganisationens personalförsörjning i högre

beredskapsnivåer. För att kunna möta ett storskaligt

väpnat angrepp krävs härutöver en tillväxt av hela

organisationen utsträckt över ett antal år.

Under 2000 och 2001 har Försvarsmakten genomfört

en översyn av vissa personalförsörjningsfrågor m.m.

inom myndighetens centrala ledning. Antalet militära

befattningar inom den centrala ledningen reduceras

med ca 140 och vissa tjänster som hittills funnits

inom Mälardalsområdet bedöms kunna överföras till

verksamhetsorter i södra och norra Sverige. Efter

det att dessa åtgärder genomförts bedömer

Försvarsmakten att upp till hälften av alla tjänster

för högre officerare kan komma att finnas utanför

Mälardalsområdet. Försvars-makten bedömer därmed att

det utifrån rådande förutsättningar finns godtagbara

möjligheter för officerare att göra en s.k. regional

karriär. Regeringen betonar att arbetet med att

skapa bättre förutsättningar för en s.k. regional

karriär och därmed bidra till en väl fungerande

personalförsörjning inom Försvarsmakten fortsätter.

Tekniskt ledningsstöd

Regeringen anmäler att Försvarsmakten har inlett ett

arbete med ledningssystemets tekniska del. Målet med

arbetet är att tekniskt lägga grunden för ett

nätverksorienterat försvar. En organisation med ett

begränsat antal operativa insatsförband understryker

vikten av att genom teknikutvecklingen ge

ledningsorganisationen ett kvalificerat

ledningsstöd, säger regeringen. Ledningssystemets

tekniska del utgör därmed en av

grundförutsättningarna för ett nätverksorienterat

försvar.

Regeringen understryker vidare vikten av att nya

materielsystem görs interoperabla mellan olika

ledningsnivåer och stridskrafter såväl nationellt

som internationellt. Militära system bör även kunna

möjliggöra en effektiv och på modern teknik baserad

kommunikation med andra myndigheter som polis och

kustbevakning när detta är påkallat i akuta lägen,

t.ex. vid eftersökning av försvunna personer.

Ledningssystemets tekniska förutsättningar, anför

regeringen, bygger dels på de befintliga

ledningscentraler som bl.a. finns vid Operativa

insatsledningen, dels på ledningslaboratorier, dels

på det långsiktiga forsknings- och studiearbete som

bedrivs inom Försvarsmakten, vissa

totalförsvarsgemensamma myndigheter och inom

industrin. Erfarenheterna från forsknings- och

studiearbetet överförs därmed efter hand till

ledningsorganisationen för att på så sätt bidra till

den kontinuerliga process som bör känneteckna dess

utveckling.

Civilt försvar

Det civila försvarets ledningsstruktur - samordning och

samverkan

Regeringens bedömning. Med den fredstida

krishanteringsförmågan som grund bör lednings- och

samordningsförmågan för höjd beredskap utvecklas med

hänsyn till de krav som ställs i nuvarande

omvärldsläge och mot bakgrund av möjligheterna till

anpassning i ett förändrat omvärldsläge.

I skälen för sin bedömning anför regeringen bl.a.

följande.

Det civila försvarets ledningsstruktur vilar helt på

det fredstida samhällets lednings- och

samordningsprinciper. Det främsta instrumentet för

denna ledning och samordning är samverkan.

Det system för ledning och samordning som nu

tillämpas inom det civila försvaret är till stora

delar utvecklat under mitten av 1980-talet. Ett

viktigt mål var att möjliggöra den kraftsamling av

resurser som krävdes för att möta ett omfattande

väpnat angrepp. Den mest krävande situationen

förutsågs vara en ockupation av hela eller delar av

Sverige. Ett viktigt syfte var även att då

tillhandahålla effektiva former för samverkan mellan

militärt och civilt försvar.

Grundläggande inom det civila försvaret har varit

att skilja på två typer av ansvar, nämligen

områdesansvar och funktionsansvar. Områdesansvaret

innebär att en myndighet har ansvar för att samordna

beredskapsförberedelser och verksamhet vid höjd

beredskap inom ett avgränsat geografiskt område.

Områdesansvar finns på tre nivåer - på central nivå

regeringen, på regional nivå länsstyrelsen och på

lokal nivå kommunen. Denna form av geografisk

ansvarsfördelning bör, enligt regeringen, gälla även

i fortsättningen.

Regeringen har i det föregående föreslagit att

nuvarande funktionsindelning skall avskaffas, och

regeringen lämnar en övergripande redovisning av det

planeringssystem som bör finnas för det civila

försvaret och samhällets beredskap. Regeringen avser

att återkomma till riksdagen under våren 2002 i

fråga om vilka myndigheter som framöver skall ha en

förmåga att vid en säkerhetspolitisk förändring

kunna genomföra anpassningsåtgärder.

Mot bakgrund av en redovisning som Överstyrelsen

för civil beredskap lämnat vill regeringen betona

att samordning inom det civila försvaret måste ske

på ett allsidigt och flexibelt sätt. Det är varje

myndighets eller organs eget ansvar att utveckla

medel och metoder för att kunna leda sin verksamhet

såväl under normala fredsförhållanden som vid höjd

beredskap. Vanliga rutiner för användning av

tekniska system för ledning och beslutsfattande

skall gälla även under höjd beredskap och krig. De

resurser och den kapacitet som finns i fred utgör

grunden för verksamhet som skall bedrivas i krig.

Överstyrelsen redovisade i april 2001 hur

samverkan mellan aktörer inom civilt försvar samt

mellan civilt och militärt försvar har utvecklats

mot bakgrund av nedläggningen av civilbefälhavarna

och omstruktureringen av Försvarsmakten.

Överstyrelsen redovisade övergripande erfarenheter

och tendenser i samverkansfrågorna men påpekade att

det ännu är för tidigt att ta fram gemensamma

principer för hur samverkan skall genomföras

framöver.

Samverkan mellan det civila och det militära försvaret

Regeringen bedömer att det bör finnas väl fungerande

samverkansrutiner mellan Försvarsmakten och andra

myndigheter och samhällsaktörer för att lösa

planeringsbehoven i en anpassningssituation. I

nuvarande omvärldsläge, och med hänsyn till möjlig

anpassning, behöver det i nuläget inte finnas helt

färdigställda och bemannade organisationer för

samverkan under höjd beredskap. Grunden för

samverkan bör utgöras av de samverkansmönster som

skapas för krishanteringsförmåga i fred.

I skälen för sin bedömning framhåller regeringen

bl.a. följande.

Försvarsmaktens resurser skall kunna utnyttjas på

ett effektivt sätt för att stödja olika

samhällsorgan vid räddningstjänstinsatser och för

att stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred.

Detta inbegriper i många fall en samverkan i fred

mellan aktörer som kommer att ha motsvarande

kontakter även under höjd beredskap.

För närvarande pågår en översyn av Försvarsmaktens

stöd till andra myndigheter m.m. (dir. 2000:87). I

uppdraget ingår att lämna förslag till den

författningsreglering som behövs för att uppnå ett

klarare och mer entydigt regelsystem som ger uttryck

för den helhetssyn som skall prägla samhällets

satsningar och åtgärder för att förebygga och

hantera hot och risker, såväl i fred som i krig.

Inriktningen skall vara att öka Försvarsmaktens

möjligheter att bistå. Utredaren skall redovisa

uppdraget senast den 1 november 2001.

Länsstyrelserna i Västra Götalands, Uppsala och

Västerbottens län redovisade den 1 augusti 2001 i

samråd med övriga berörda länsstyrelser formerna för

samverkan mellan länsstyrelserna och

militärdistrikten i respektive Göteborg, Strängnäs

och Boden.

Vid behov skall länsstyrelsen även samordna övriga

civila statliga totalförsvarsmyndigheters samverkan

gentemot militärdistriktet.

Samverkan är även viktig då det gäller

Försvarsmaktens förmåga att kunna bidra vid

räddningstjänstinsatser och svåra påfrestningar på

samhället i fred.

I nuvarande omvärldsläge bedömer regeringen att

det inte behöver finnas färdigställda och bemannade

organisationer för samverkan av insatser under höjd

beredskap. Det bör dock finnas en övergripande

planering för hur organisationen skall byggas upp,

och förberedelser bör göras så att samverkan kan

komma till stånd under en anpassningsperiod. Grunden

för samverkan bör utgöras av de samverkansmönster

som skapas för en god krishanteringsförmåga i fred.

Motionerna

Ledning vid krishantering

I kommittémotion Fö2 (m) av Henrik Landerholm m.fl.

betonas att ledningsfrågorna är avgörande för

möjligheterna att hantera en svår påfrestning på

samhället. Det som nyligen inträffat i USA och de

förödande konsekvenser som detta terroristdåd fått

sägs vara en alltför tydlig påminnelse om samhällets

sårbarhet och den uppenbara brist på beredskap som

finns i ett modernt samhälle för denna typ av

händelser.

För att säkerställa tillräcklig ledningsförmåga

måste ansvarsförhållandena vara tydliga för att man

skall kunna hantera svåra påfrestningar i fredstid.

En viktig faktor, säger motionärerna, är att

regeringens ansvar för ledningen av landet hålls

odelad. De resurser som regeringen har, och anser

sig behöva för ledningen av landet, skall finnas i

Regeringskansliet.

Erfarenheterna från kriser och katastrofer i

närtid pekar enligt motionärerna entydigt på behovet

av ökad samordning och lednings-samverkan.

Inrättandet av en ny planeringsmyndighet, en

planeringsledning för civilt försvar för att ersätta

ÖCB, sägs vara en rimlig utveckling. Motionärerna

anser dock att detta organ bör vara en renodlad

stabsmyndighet och inordnas i Regeringskansliet

(yrkande 3). Det är härvid angeläget att det sker en

samordning av ledningsfunktionerna och att ledningen

har en klar utformning som i sin tur får genomslag

på länsnivå och kommunal nivå.

I samma motion sägs att länsstyrelserna och

kommunerna måste få ett tydligare mandat och

skyldighet att agera då kriser uppstår. Samma ansvar

måste finnas hos ansvariga myndigheter oavsett om

läget betecknas som kris, krig eller svår

påfrestning. Mot denna bakgrund bör det i såväl

Regeringskansliet som länsstyrelser och kommuner

inrättas en nationell krishanteringsfunktion

(yrkande 4).

I partimotion Fö9 (m) återkommer samma förslag om en

planeringsledning för det civila försvaret (yrkande

6) i form av en stabsmyndighet och förslag om att

inrätta en krishanteringsfunktion i

Regeringskansliet, på länsstyrelser och i kommuner i

enlighet med Försvarsberedningens förslag (yrkande

7). Krishanteringsfunktionerna bör vara

grundbemannade och ha ansvar för samordning av

planeringen av ledning och nyttjande av

samhällsresurser som på ett allvarligt sätt kan

komma att påverka människors säkerhet och samhällets

vitala funktioner.

I kommittémotion Fö10 (fp) av Runar Patriksson och

Eva Flyborg konstateras att Sårbarhetsutredningen

föreslog en nationell krishanteringsfunktion, med

främst samordnande uppgifter, knuten till

Regeringskansliet. Regeringen har avvisat en sådan

lösning. Motionärerna noterar att statsministern

redan på kvällen den 11 september uppdrog åt sin

statssekreterare i statsrådsberedningen att inkalla

en statssekreterargrupp som skulle leda arbetet som

en följd av terrordåden i New York och Washington.

Detta motsvarar, säger motionärerna, i hög grad den

krishanteringsfunktion som Sårbarhetsutredningen

föreslagit skall inrättas, men i ordnade och

förberedda former. Den skall vara färdig och övad

när behov uppstår, inte behöva tillsättas ad hoc som

den 11 september. Motionärerna drar slutsatsen att

behovet av en nationell krishanteringsfunktion inom

Regeringskansliet står ännu mera klart i dag.

Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att

den inte delar regeringens avvisande hållning till

förslaget om en nationell krishanteringsfunktion

knuten till Regeringskansliet (yrkande 5).

Militärt försvar

Försvarsmaktens högsta ledning

Försvarsmaktens högsta ledning bör förändras anser

Moderaterna i partimotion Fö9 (m). Motionärerna

menar att det nya säkerhetspolitiska läget, med

dagligt nyttjande av våra stridskrafter, kräver både

mer politisk ledning och mer av den politiska

ledningen. "Rakare rör" och smidigare strukturer

måste skapas för beslut om kontinuerligt nyttjande

av tillgängliga maktmedel, inklusive svenska

militära förband. Ansvaret för försvarets

långsiktiga utveckling bör dessutom skiljas från

genomförandeverksamheten.

Motionärerna anser vidare att en successiv

anpassning av försvaret - såväl av beredskap,

uppgifter som förmågor - till utvecklingen i

omvärlden är ett politiskt ansvar. Det är också ett

politiskt ansvar att den långsiktiga utvecklingen

och nödvändiga investeringar i personal och materiel

ges tillräckliga resurser och stabilitet.

Regeringskansliet skall ansvara för avvägning av

resurser och ledning av landet i akuta situationer.

För detta behövs en resursförstärkning av

Regeringskansliet i enlighet med intentionerna i

LEMO-utredningen.

Utgångspunkterna för en förändrad högsta ledning

av Försvarsmakten bör enligt motionen vara följande:

· åtskillnad mellan långsiktig inriktning och

årligt/dagligt genomförande,

1. respekt för fackmässig kompetens kombinerad med

en stark gemensam avvägningsfunktion,

2.

· en starkare central avvägningsfunktion, också i

Regeringskansliet,

· en närmare koppling mellan högsta politiska och

högsta militära ledning,

· verksamhetsledning och operativ ledning i ett

spår (odelat chefsansvar),

· verksamhetsledning och territoriell ledning i ett

spår (odelat chefsansvar),

· tydligt och decentraliserat verksamhetsansvar.

Härav följer, enligt motionärerna, en nödvändig

omprövning av gränsytorna i besluts- och

ledningshänseende mellan riksdag, regering och

myndigheter. Det bör övervägas hur en rationell

besluts- och ansvarsfördelning skall kunna

åstadkommas. Den bör ligga i linje med såväl den

förändrade säkerhetspolitiska situationen som

erfarenheterna av ledningen inom Försvarsmakten

efter de senaste tio årens organisatoriska

förändringar av Försvarsmakten. Motionärerna

föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om en översyn

av Försvarsmaktens högsta ledning (yrkande 5).

I Folkpartiets kommittémotion Fö10 (fp) av Runar Patriksson och

Eva Flyborg erinrar motionärerna om att Folkpartiet

liberalerna i samband med försvarsbeslut 2000

hävdade att det var olyckligt att samla

Försvarsmaktens centrala ledningsfunktioner i en

enda funktion. Om man exempelvis hade behållit den

Norra militärområdesstaben hade man haft en

reservfunktion i de fall den centrala

operationsledningen skulle slås ut. Det skulle ha

gjort försvarets ledningsfunktion mindre sårbar. I

efterdyningarna till attacken mot World Trade Center

finns anledning att överväga en reservfunktion på

central ledningsnivå inom Försvarsmakten. Riksdagen

bör därför tillkännage för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om de centrala

ledningsfunktionerna inom det militära försvaret

(yrkande 11).

I samma motion tas avstånd från att benämna chefen

för Försvarsmakten för överbefälhavare (ÖB).

Beteckningen ÖB tillkom vid början av andra

världskriget. Motionärerna anser att det är både

otidsenligt och missvisande att benämna

Försvarsmaktens chef Överbefälhavare. Senast när en

ny chef för Försvarsmakten härnäst utses bör därför

beteckningen Överbefälhavare utgå och ersättas med

t.ex. Chefen för Försvarsmakten eller Chefen för de

väpnade styrkorna. Detta bör ges regeringen till

känna (yrkande 12).

Återigen i samma motion anförs en rad förhållanden

som motionärerna anser har bidragit till

Försvarsmaktens ekonomiska problem de senaste åren.

De anser att det är hög tid att kvalificerad och

professionell civil kompetens för budget- och

ekonomistyrning knyts till den högsta

försvarsledningen på samma sätt som är naturligt i

varje större företag. I motionen föreslås att

riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om den ekonomiska utvecklingen

inom det militära försvaret (yrkande 4).

Försvarsmaktens insatsledning

Kristdemokraterna anser i kommittémotion Fö6 (kd) av

Åke Carnerö m.fl. att det är en viktig uppgift att

säkerställa att ledningssystemet uppfyller de krav

som föranleds av att den vidgade säkerhetssynen

täcker ett helt spektrum av hot både i fred och

krig. Att lämna stöd till samhället vid svåra

påfrestningar innebär stora krav på samordning

civilt och militärt, särskilt på den lokala och

regionala nivån. Den nuvarande myndigheten

Försvarsmakten och överbefälhavarens olika roller

som operativ chef och förbandsproducent sägs vara en

viktig fråga i det perspektivet. Kristdemokraterna

anser att det behövs en operativ ledning som skall

svara för den först nämnda uppgiften. Den skall ha

förmåga att ställa uppgifter, avdela resurser och

följa utvecklingen så att varje försvarsoperation

får bästa möjliga förutsättningar att bli

framgångsrik. Det gäller både nationella insatser

och deltagande i internationella operationer.

Det militära försvarets ledningssystem bör därför

på sikt förändras så att det skapas en operativt

ansvarig chef direkt under regeringen som operativt

leder skarpa insatser med militära insatsstyrkor och

där militärledningen blir en rådgivningsfunktion

till regeringen (yrkande 4).

I samma motion poängteras att en av den regionala

nivåns uppgifter skall vara ledning av insatser med

beredskapsförband och nationella skyddsstyrkor.

Dimensioneringen av ledningsbehoven, säger

motionärerna, måste utgå från de nationella

skyddsstyrkornas utformning och antal, vilka ännu ej

är klarlagda. Inriktningen är att hemvärnet blir en

integrerad och väsentlig del av de nationella

skyddsstyrkorna. Motionärerna anser därför att

reella ledningsresurser måste tillföras och att

militärdistriktens ledningsansvar måste förtydligas

och ha sin grund i hela hotskalan (yrkande 6).

Försvarsmaktens verksamhetsledning

I Moderaternas partimotion Fö9 (m) föreslås att

systemet för verksamhetsledning görs om. Försvaret

skall utformas så att det redan i fred kan utgöra

stöd åt samhället. Förbanden skall fungera i dag,

inte först om tio eller femton år. Denna förändrade

syn gör det nödvändigt att ha samma ledningsstruktur

såväl i den normala verksamheten som vid en svår

påfrestning eller i krig.

Då är det också rimligt, säger motionärerna, att den

chef som ansvarar för beredskap och insatser också

bör leda de befintliga förbandens utbildning,

omsättning och vidmakthållande. Samtidigt så ställer

den långsiktiga utvecklingen samtidiga och

parallella krav på personal- och

materielförsörjningen. Därmed blir dessa områden

naturliga, fackmässigt sammanhållna ansvarsområden

med ansvar för genomförandet av den strategiska

utvecklingen och de långsiktiga investeringarna i

personal och materiel samt anläggningar och

fastigheter som riksdagen beslutar. Detta innebär

att ledningen, oberoende av om det handlar om

utbildning, underhåll och övervakning eller

fredstida insatser, bör utövas av en (operativ)

chef. De taktiska cheferna bör inte ha rollen som

generalinspektörer. Verksamhetsansvariga chefer på

olika nivåer måste således ges ett helhetsansvar så

att ansvar kan utkrävas. Chefsansvaret bör vara

odelat och omfatta såväl operativ ledning som

verksamhetsledning (yrkande 8). Den taktiska

ledningen av respektive mark-, marin- och

flygstridsförband bör utövas direkt under chefen för

den operativa insatsledningen av taktiska chefer för

respektive stridskrafter med det direkta ansvaret

för all verksamhet som genomförs vid underställda

förband.

I kommittémotion Fö274 (m) av Henrik Landerholm

m.fl. hävdas att en av de grundläggande orsakerna

till svårigheterna med styrningen av och inom

Försvarsmakten är att central planering,

budgetering, uppföljning och analys är för

detaljerade. Det medför att förbandscheferna, som i

grunden är ansvariga för verksamhetens mål och

resultat, inte har någon verklig handlingsfrihet med

tilldelade resurser. I stället borde det vara så att

den centrala planeringen och uppföljningen görs

övergripande för att därmed möjliggöra erforderlig

detaljstyrning så nära produktionen som möjligt.

Motionärerna föreslår att riksdagen beslutar vad i

motionen anförts om förändringar i Försvarsmaktens

verksamhetsledning (yrkande 2).

Eftersom inriktning och omfattning av

förbandsproduktionen är styrd av politiska beslut så

borde det enligt kommittémotion Fö6 (kd) av Åke

Carnerö m.fl. vara en viktig princip att kunna

utkräva ansvar direkt av dem som i framtiden leder

förbandsproduktionen. Ansvaret för

förbandsproduktion i framtiden bör därför inte ligga

i en gemensam enhet i ett centralstyrande

högkvarter. Motionärerna anser i stället att

ansvaret för förbandsproduktionen bör återföras till

funktionsvisa kompetenscentrum med

produktionsansvariga chefer. Fyra

produktionsansvariga chefer direkt under regeringen

bör sålunda utses (yrkande 5).

Personal i ledningsorganisationen

Vänsterpartiet anför i sin kommittémotion Fö12 (v)

av Berit Jóhannesson m.fl. att det är ett stort

problem att 75-80 % av förbanden och verksamheten

finns ute i landet medan huvuddelen av de högre

officerstjänsterna är lokaliserade till

Mälarregionen. Detta försvårar

personalförsörjningen. Alltfler officerare vill

kunna arbeta och göra karriär inom sitt område nära

sin bostadsort. Motionärerna bedömer att

kompetensflykten från officersyrket skulle kunna

minska med fler högre officerstjänster ute i landet.

Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som

sin mening att Försvarsmakten ges i uppdrag att

ytterligare intensifiera arbetet med att

utlokalisera delar av den centrala ledningen för att

öka andelen högre tjänster runt om i landet.

Motionärerna föreslår att riksdagen begär att

regeringen i samband med lokaliseringsfrågan för

OPIL överväger förslaget att decentralisera delar av

den centrala ledningen (yrkande 13).

Likalydande resonemang förs i kommittémotion Fö228

(v) av Berit Jóhannesson m.fl. Motionärerna föreslår

att riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Försvarsmakten ges i uppdrag att

ytterligare intensifiera arbetet med

utlokaliseringen av delar av den centrala ledningen

i syfte att öka andelen högre tjänster runt om i

landet (yrkande 4).

Samverkan mellan civilt och militärt försvar

I kommittémotion Fö2 (m) av Henrik Landerholm m.fl.

anför motionärerna att alla samhällsresurser måste

kunna utnyttjas när samhället utsätts för kriser,

katastrofer och svåra påfrestningar. Den ömsesidiga

förmågan - Försvars-maktens stöd till det civila

samhället och det civila samhällets stöd till

Försvarsmakten - har sedan länge varit en naturlig

del av krigsplanläggningen. Nyttan av att kunna

utnyttja militära resurser har varit uppenbar vid de

tillfällen då bl.a. snöoväder, översvämningar,

skogsbränder eller andra olyckor har inträffat.

Genom att i större utsträckning än tidigare vara

öppen för att utnyttja befintliga resurser över

myndighetsgränserna skulle, hävdar motionärerna,

mycket kunna vinnas i effektivitet. Försvarsmaktens

resurser bör således användas även för traditionellt

civila uppgifter för att därmed stärka samhällets

förmåga vid kriser och svåra påfrestningar i

fredstid (yrkande 9).

I kommittémotion Fö6 (kd) av Åke Carnerö m.fl.

poängteras att ett av målen för det civila försvaret

och för utformningen av resurserna är att bidra till

Försvarsmaktens förmåga vid väpnat angrepp och krig

i vår omvärld. Den civil-militära samverkan får inte

urholkas, säger motionärerna, utan måste övas i

fredstid så att inte all kunskap och kompetens

skjuts till en beredskapshöjning och/eller

tillväxtsituation. Totalförsvarsplaneringen måste

utgå från detta i fredstid för att de fastställda

kraven på grundläggande försvarsförmåga och

grundberedskap skall kunna upprätthållas (yrkande

10).

I samma motion sägs att regeringen bedömer att det

i nuvarande omvärlds-läge inte behövs färdigställda

och bemannade organisationer för samverkan under

höjd beredskap. Motionärerna anser emellertid att en

bred samverkan mellan länsstyrelse och

militärdistrikt måste innehålla de resurser som

krävs för att säkerställa en god

krishanteringsförmåga i fred (yrkande 11).

Utskottets ställningstagande

Grundläggande förutsättningar

Utskottet har vid flera tillfällen, senast i maj

2001 (bet. 2000/01:FöU9) efterfrågat en samlad

redovisning av frågor som rör ledning och samordning

av totalförsvaret. Utskottet har också (bet.

1999/2000:FöU2 s. 96) angett vilka grundläggande

utgångspunkter som utskottet ansett bör ligga till

grund för utformningen av den framtida

ledningsorganisationen för totalförsvaret. I det

sammanhanget framhöll utskottet bl.a.:

· Ledningsbehovet skall utgå från de nya

uppgifterna. Hänsyn skall därvid tas till det

vidgade säkerhetsbegreppet och den förändrade

synen på framtida krisers och krigs karaktär.

Fred, krigsfara och krig skall ledningsmässigt

inte längre ses som tydligt åtskilda tillstånd.

·

· För det militära försvaret skall, utöver de fyra

huvuduppgifterna, av riksdagen beslutade

operativa förmågor utgöra en grund för behovet av

ledning. Funktionskraven på den militära

ledningsorganisationen skall utgå från uppgiften

att försvara landet mot väpnat angrepp.

· Ledningssystemets struktur skall byggas upp

utifrån ledningsuppgifter, samordningsansvar och

praktiska möjligheter att genomföra ledningen.

· Ledningsuppgifterna och ledningsorganisationen

skall utformas med hänsyn tagen till den tekniska

utvecklingen, såväl vad avser hot som

möjligheter.

· Ledningsorganisationen skall utformas så att den

möjliggör en effektiv samverkan mellan

totalförsvarets olika delar.

· Ledningsorganisationens utformning skall

underlätta möjligheterna att samutnyttja militära

och civila resurser i den fredstida verksamheten.

·..

Utskottet finner att regeringen i den föreliggande

propositionen lämnar den redovisning som utskottet

har begärt. Det är tillfredsställande att regeringen

nu har tagit ett helhetsgrepp och redovisar en

samlad syn på ledning. En central del är härvid

avsnittet om principerna för ledning inom ramen för

samhällets krishantering.

Regeringen anger inledningsvis att det för en

effektiv ledning i allvarliga fredstida situationer

krävs ändamålsenliga beslutsbefogenheter och att

ledning kan ske i befintliga och prövade

organisationsstrukturer. Utskottet delar den

bedömningen och att det måste finnas ett sammanhang

med bestämmelserna och organisationen för höjd

beredskap.

Regeringen framhåller vidare inledningsvis att det

i dag finns legala grunder med klara och entydiga

beslutsbefogenheter samt en organisation för ledning

i krig. Det finns också en långtgående reglering av

Försvarsmaktens uppgifter och befogenheter vid

hävdandet av territoriell integritet i fred och

under neutralitet. Likaså har riksdagen beslutat

under vilka omständigheter som regeringen får sätta

in Försvarsmakten för internationella uppgifter.

Utskottet delar även i dessa delar regeringens

bedömningar.

När det gäller Försvarsmaktens stöd åt samhället

pekar regeringen på att det finns ett antal

grundläggande bestämmelser men anför samtidigt skäl

för att se över vissa författningar. Regeringen har

därför tillsatt en utredning (dir. 2000:87) för att

skapa underlag för ett klarare och mer entydigt

regelsystem, byggt på en helhetssyn för att

förebygga och hantera hot och risker såväl i fred

som i krig. Utskottet anser det utmärkt med en sådan

översyn och har erfarit att utredningen inom kort

kommer att redovisa sina bedömningar och förslag.

Principer för ledning i samband med krishantering i

samhället

Det moderna samhället är sårbart. Vår infrastruktur

med elförsörjning, telekommunikationer och

ekonomiska system, vår livsmedels- och

vattenförsörjning liksom människor själva kan utgöra

mål för angrepp i fred. Icke-nationella aktörer som

kriminella ligor eller terrorgrupper kan i dag

åsamka samhället skador som det förr krävdes

militära medel för att uppnå. Terrorattackerna i USA

den 11 september i år visar tydligt att ett

allvarligt angrepp kan ske i ett läge som uppfattas

som djupaste fred. Den tidigare tydliga gränsen,

bl.a. i svensk försvarsplanering, mellan krig och

fred har suddats ut. Det är inte längre så att det

är stater som har monopol på omfattande

våldsanvändning. Syftet med ett angrepp behöver inte

vara att behärska territorium utan fastmer att skada

politiska eller ekonomiska värden i samhället och

att sprida skräck och kaos. Det blir allt tydligare

att det moderna samhällets sårbarhet och hur denna

skall hanteras har blivit en stor utmaning för hela

samhället.

Utskottet kan ansluta sig till de av regeringen i

propositionen angivna övergripande principerna för

samhällets krishantering. Utgångspunkten bör, liksom

hittills, således vara en helhetssyn för samhällets

åtgärder. Beredskapen bör byggas upp underifrån och

utgå från den normala fredsverksamheten varefter

kompletterade åtgärder vidtas för beredskap mot

svåra påfrestningar samt för att motstå ett militärt

angrepp. En samordning behöver härvid ske av

åtgärder som spänner över hela hotskalan fred-krig.

Utskottet ansluter sig därför också till den av

regeringen beskrivna ansvarsprincipen med innebörd

att den som ansvarar för en verksamhet i fred också

skall ha ansvar för den i krig, om verksamheten då

skall finnas kvar. Utskottet har heller ingen

erinran mot de av regeringen definierade likhets-

respektive närhetsprinciperna.

Strukturen för krishantering i samhället

Utskottet har uppfattat att det finns en oro för vår

förmåga att hantera nationella kriser och att

krisledningsförmågan därför behöver stärkas. Enligt

utskottets mening behövs det betydande förändringar

av vårt krisledningssystem för att hantera det breda

spektrum av risker och hot mot samhället som finns i

dag och som kan bli aktuella i framtiden. De

allvarligaste problemen synes vara oklarheter om

ansvarsförhållandena och beslutsbefogenheterna för

att hantera vissa av de hot och risker som i formell

mening ligger utanför det som definieras som

totalförsvar samt att det saknas en samordning över

sektorsgränserna på främst nationell nivå. Ett annat

problem är att den nuvarande lagstiftningen i

betydande omfattning utgår från att det går att dra

tydliga gränser mellan tillstånden fred, krigsfara

och krig.

Regeringen redovisar i propositionen huvuddragen i

en reformerad struktur för att hantera kriser i

samhället. Regeringen avser att återkomma till

riksdagen i denna fråga under våren 2002.

Utskottet kan ansluta sig till vad regeringen

anför om områdesansvar och att detta bör finnas på

tre nivåer i samhället - nationell, regional och

lokal nivå - samt att områdesansvaret bör utövas av

redan befintliga besluts- och ledningsorgan på de

tre nivåerna.

Utskottet ansluter sig också till regeringens syn

på ledningen på lokal nivå. I första hand bör

således områdesansvaret utövas av kommunstyrelsen.

Kommunerna måste ha ett planeringsansvar för att

förbereda hanteringen av allvarliga situationer och

också ha möjlighet att inrätta särskilda

krisledningsorgan för sådana situationer.

Kommunallagen och annan berörd lagstiftning kan

därför behöva ändras eller kompletteras.

Utskottet godtar vidare vad regeringen anfört om

hur länsstyrelserna bör utöva sitt områdesansvar

genom att samordna planeringen inför kriser och

genom samordning och stöd till de kommuner och andra

aktörer som berörs av en kris. Länsstyrelserna skall

även kunna utöva ledning och efter regeringsbeslut

samordna verksamhet mellan flera län.

När det gäller krishantering på nationell nivå

konstaterar utskottet att regeringen inte godtagit

Sårbarhets- och säkerhetsutredningens förslag att

inrätta ett nationellt krishanteringsorgan inom

Regeringskansliet. Detta organs uppgift skulle vara

att samordna de insatser som kan krävas på nationell

nivå under allvarliga kriser.

Moderata samlingspartiet ansluter sig till

Sårbarhets- och säkerhetsutredningens bedömningar

och föreslår därför, såväl i partimotion Fö9 (m)

yrkandena 6 och 7 som i kommittémotion Fö2 (m)

yrkandena 3 och 4, att det inrättas en

planeringsledning för det civila försvaret och en

nationell krisledningsfunktion som t.ex. en

stabsmyndighet i Regeringskansliet.

Även Folkpartiet liberalerna föreslår, i

kommittémotion Fö10 (fp) yrkande 5, att det inrättas

en nationell krishanteringsfunktion knuten till

Regeringskansliet.

När det gäller krisledning på nationell nivå vill

utskottet anföra följande. Om Sverige angrips på ett

sätt som inte täcks in av våra beredskapslagar finns

det i dag inte något övergripande regelverk med

därtill knutna skyldigheter och befogenheter.

Inträffar en allvarlig kris blir den emellertid

omedelbart en fråga för regeringen. Det är

regeringen som styr riket, säger regeringsformen.

Alldeles oavsett om det finns ett särskilt

krisledningsorgan eller ej så måste krisen hanteras

när den inträffar.

Utskottet kan i likhet med motionärerna se vissa

fördelar med ett särskilt krishanteringsorgan i

Regeringskansliet i enlighet med Sårbarhets- och

säkerhetsutredningens förslag. Ett sådant organ

skulle i förväg kunna planera och öva för att få

fram bästa möjliga information för regeringens

agerande och beslutsfattande. Samverkan och ledning

i en kris skulle härigenom kunna bli effektivare.

Samtidigt anser dock utskottet att varje kris har

sina egna förutsättningar. Det ligger i själva

krisens natur att den som regel kommer överraskande,

i tiden och till sitt innehåll. Spännvidden i vad

som kan inträffa är sålunda mycket stor. Det kan

sålunda ligga fördelar i att mer flexibelt kunna

bilda krishanteringsgrupper som sammansätts efter

behov och förstärks med erforderliga experter från

berörda myndigheter. Utskottet erinrar i detta

sammanhang om att det sedan en tid etablerats en

samordningsfunktion för säkerhetspolitiska

underrättelsefrågor i Regeringskansliet. Denna bör

enligt utskottet vara lämpad att behandla vissa

frågor av det slag som nu aktualiserats.

Som nyss anförts blir en allvarlig kris omedelbart

en fråga som regeringen måste hantera. Uppgiften att

styra riket i en allvarlig kris kan inte överlämnas

till något särskilt krisorgan. Detta leder utskottet

till slutsatsen att den organisatoriska frågan

kanske inte är den viktigaste. Enligt utskottets

mening är det sålunda viktigare att det finns ett

aktuellt regelverk som är anpassat till, och täcker

in, det slags kriser som skall kunna hanteras. Som

framgått av det föregående återstår här en hel del

att göra. Lika viktigt är det att beslutsfattare och

deras medarbetare har rätt kompetens för de

situationer som kan inträffa och också är mentalt

förberedda. Härav följer att regelbundna seminarier

om hot och hotutvecklingar samt övningar, även med

de verkliga beslutsfattarna, är utomordentligt

viktiga. Utskottet skulle välkomna en sådan utökad

utbildningsverksamhet.

Det bör ankomma på regeringen att organisera

arbetet i Regeringskansliet så att det på bästa sätt

täcker in ett rimligt spektrum av

krishanteringssituationer. Utskottet utgår från att

frågan kommer upp i den av regeringen aviserade

redovisningen till riksdagen våren 2002 av en

reformerad struktur för krishantering.

Vad utskottet här har anfört om struktur för

krishantering med anledning av regeringens bedömning

om en sådan struktur och med anledning av förslagen

i motionerna Fö2 (m) yrkandena 3 och 4, Fö9 (m)

yrkandena 6 och 7 samt Fö10 (fp) yrkande 5 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Funktionsindelningen inom det civila försvaret

Regeringen pekar i propositionen på att det finns

vissa andra ansvarsförhållanden som kan behöva

övervägas. Regeringen framhåller sålunda behov av

fackmässig samordning och att vissa myndigheter bör

tilldelas ett samverkansansvar. Regeringen anför

också att kravet på anpassningsförmåga gör att vissa

myndigheter bör tilldelas ett bevakningsansvar.

Utskottet har ingen erinran mot en sådan ordning.

Regeringen pekar på att principerna för samhällets

krishantering och de förändrade kraven på civilt

försvar har gjort att den nuvarande

funktionsindelningen har förlorat sin betydelse.

Regeringen föreslår därför att funktionsindelningen

inom det civila försvaret skall upphöra.

Utskottet anser liksom regeringen att det år 1985

införda systemet med funktioner för planeringen inom

det civila försvaret, och funktionsansvariga

myndigheter, är alltför starkt kopplat till

planering och förberedelser för höjd beredskap och

de hot som gällde då systemet infördes. Det är

angeläget att områdesansvaret - i stället för

funktionsansvaret - kommer till uttryck i

planerings- och finansieringssystemet. Utskottet

förordar därför bifall till regeringens förslag i

denna del.

Regeringen har emellertid inte preciserat vid

vilken tidpunkt som den nuvarande

funktionsindelningen skall upphöra. Utskottet vill

därför fästa uppmärksamheten på att regeringens

budgetförslag för 2002 är strukturerat i den

gällande indelningen med funktioner och

funktionsansvariga myndigheter. Vid riksdagens

bifall till budgetförslaget och bifall till det nu

aktuella förslaget att funktionsindelningen skall

upphöra uppstår vissa oklarheter i budgeten. Bland

annat är det oklart vilken myndighet som skall

tilldelas uppgifter och medel som i budgetförslaget

är knutna till funktioner där Överstyrelsen för

civil beredskap är funktionsansvarig myndighet.

Regeringen föreslår att den myndigheten läggs ned

den 1 juli 2002. Utskottet förutsätter att

regeringen reder ut dessa oklarheter.

Regeringens styrning av Försvarsmakten

Regeringen redovisar inledningsvis de

författningsmässiga förutsättningarna och villkoren

för när regeringen får sätta in Försvarsmakten för

olika uppgifter, nämligen

vid väpnat angrepp,

för att hävda vår territoriella integritet,

för att bidra till fred och säkerhet i omvärlden

och

för att stärka samhället vid svåra påfrestningar

i fred.

Regeringen anser att den inom dessa ramar vid varje

givet tillfälle mycket snabbt kan fatta erforderliga

beslut.

Utskottet har intet att erinra mot regeringens

redovisning i denna del.

Utskottet har tidigare anfört (bet. 1999/2000:FöU2

och bet. 2000/01: FöU9) att beredningen av

Försvarsmaktens framtida organisation har

aktualiserat frågan om ansvarsgränserna mellan

regeringen och Försvarsmakten. En annan

uppgiftsfördelning mellan regeringen och

Försvarsmakten än för närvarande, menade utskottet,

skulle kunna övervägas i olika avseenden, t.ex. i

fråga om ekonomisk planering, beslut om

verksamhetsinriktning och materielförsörjning.

Utskottet ansåg att denna gränsdragning behövde

granskas och att regeringen borde återkomma till

riksdagen i denna fråga.

Regeringen redogör i propositionen för hur den

styr Försvarsmaktens fredstida verksamhet.

Regeringen anser att regeringsformen ger en fullt

tillräcklig grund för att styra Försvarsmakten så

bestämt och i den omfattning som regeringen finner

lämpligt i varje särskild situation. Härvid är det

myndighetschefens ansvar att se till att regeringen

får det underlag den behöver för att kunna besluta

om Försvarsmaktens verksamhet. Regeringens slutsats

är att förhållandena som rör regeringens styrning av

Försvarsmaktens verksamhetsledning inte föranleder

förvaltningspolitiska förändringar som innebär att

delar av Regeringskansliet och det militära

högkvarteret skulle integreras i samma myndighet.

Utskottet delar regeringens bedömning i denna del.

Härav följer att utskottet inte ansluter sig till

den i kommittémotion Fö9 (m) föreslagna omprövningen

av gränsytorna i besluts- och ledningshänseende

mellan riksdagen, regeringen och myndigheterna

(yrkande 5 i denna del).

I de fall Försvarsmakten skall göra insatser i

fred och under höjd beredskap övergår regeringens

styrning från att inrikta Försvarsmaktens verksamhet

till att sätta in Försvarsmakten i enlighet med

myndighetens uppgifter. Regeringen anser att de

bestämmelser och den organisation som gäller för

regeringens reguljära myndighetsstyrning i allt

väsentligt går att tillämpa för insatser med

Försvarsmakten i fred och i krig. Regeringen har i

enlighet med regeringsformen möjlighet att

organisera arbetet i Regeringskansliet på mest

lämpliga sätt i den enskilda situationen. En fråga

som härvid har aktualiserats, säger regeringen, är

hur de organisatoriska relationerna mellan

Försvarsmakten och Regeringskansliet bör utformas

för att tillgodose Regeringskansliets

beredningskapacitet och underlagsbehov vid mer

krävande insatser med Försvarsmakten i fred.

Regeringen exemplifierar detta med omfattande

internationella insatser och allvarliga kränkningar.

Utskottet delar regeringens bedömning och

förutsätter att det blir en viktig uppgift att

beakta detta slags frågor vid kommande översyner av

Regeringskansliets och Högkvarterets organisation.

Utskottet utgår vidare från att den utredning som

skall granska det svenska samhällets förmåga att

hantera extraordinära händelser också överväger

behovet av organisatoriska förändringar. Eftersom

centrala frågor för samhällets säkerhet i vid

bemärkelse kommer att behandlas bör regeringen hålla

riksdagen informerad och vid behov återkomma med

förslag.

Försvarsmaktens verksamhetsledning

I partimotion Fö9 (m) återkommer ett tidigare av

Moderaterna framfört krav på att systemet för

Försvarsmaktens verksamhetsledning bör göras om.

Chefsansvaret bör sålunda vara odelat och omfatta

såväl verksamhetsledning som operativ ledning

(yrkande 5 i denna del och yrkande 8). Också i

kommittémotion Fö274 (m) framförs likartade

synpunkter och krav (yrkande 2).

Utskottet anser att frågan om hur Försvarsmaktens

verksamhetsledning skall organiseras avgjordes i maj

i år när riksdagen beslutade om vissa ledningsfrågor

inom det militära försvaret (prop. 2000/01:113, bet.

2000/01:FöU9, rskr. 2000/01:214). Utskottet har

ingen annan mening nu. Utskottet avstyrker därför

motionerna Fö9 (m) yrkande 5 i denna del och yrkande

8 samt Fö274 (m) yrkande 2.

Utskottet kan, med samma motiv, heller inte godta

förslaget i kommittémotion Fö6 (kd) yrkande 5 om att

inrätta fyra produktionsansvariga chefer direkt

under regeringen. Det vore dessutom i praktiken att

återgå till systemet med försvarsgrenar och

försvarsgrenschefer.

Utskottet delar däremot motionärernas åsikt i

kommittémotion Fö10 (fp) att det är hög tid att

förbättra Försvarsmaktens förmåga i ekonomistyrning

och att det därvid finns anledning att förstärka

försvarsledningens kompetens i dessa delar.

Utskottet kan i sammanhanget konstatera att

regeringen i budgetpropositionen redovisat att

Ekonomistyrningsverket (ESV) fått i uppdrag att

komma med förslag om hur Försvarsmaktens planerings-

, styrnings-, uppföljnings- och utvärderingsprocess

skall kunna förbättras samt behovet av ekonomisk

kompetens på olika nivåer. Utskottet har erfarit att

regeringen, efter det att ESV i juni i år redovisat

en förstudie, gett Försvarsmakten i uppgift att till

i början av december i år redovisa hur ESV:s förslag

skall kunna genomföras. Enligt utskottets mening bör

motionens yrkande 4 därmed komma att tillgodoses

varför det inte behöver bifallas.

I samma motion (yrkande 12) föreslås att den

numera inte längre adekvata beteckningen

Överbefälhavare ersätts med annan tjänstebeteckning,

t.ex. Chefen för Försvarsmakten. Utskottet har

erfarit att Försvarsberedningen i sin senaste

rapport (Ds 2001:44) också ansett att en mer

rättvisande benämning med hänsyn till befattningens

innebörd bör övervägas. Utskottet kan konstatera att

ledningsförhållandena nu är helt annorlunda än när

befattningsbeteckningen överbefälhavare infördes.

Exempelvis gäller nu andra författningar och

organisationen är väsentligt annorlunda. Nu

föreligger inte längre behovet av att markera en

överordnad samordningsroll i förhållande till

självständiga försvarsgrenschefer. Överbefälhavaren

är heller inte högste befälhavare för landets

stridskrafter. Det är regeringen som utövar den

funktionen. Samtidigt kan utskottet konstatera att

benämningen Överbefälhavare som beteckning för

chefen för Försvarsmakten är väl inarbetat och

nästan har karaktär av varumärke. Den torde inte

missförstås i inhemskt språkbruk men behöver

förklaras i internationella sammanhang eftersom

motsvarighet saknas i internationellt språkbruk. En

ändring kan emellertid i Sverige komma att uppfattas

som onödig och klåfingrig och ge negativa

psykologiska signaler. Eftersom det ankommer på

regeringen att bestämma om tjänstebenämningar på

befattningar anser utskottet att riksdagen inte bör

uttala sig i frågan. Härav följer att motion Fö10

(fp) yrkande 12 inte bör bifallas.

Operativ insatsledning

Riksdagen beslutade i mars 2000 att det skall

inrättas en central operativ insatsledning (prop.

1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2, rskr. 1999/2000:

168). Regeringen har sedan i proposition 2000/01:113

närmare utvecklat den operativa insatsledningens

uppgifter, organisation och arbetssätt. Utskottet

anförde så nyligen som i maj i år (bet. 2000/01:FöU9

s. 16) att det ansåg att det nu förelåg tillräckligt

underlag för att ta ställning till den operativa

insatsledningens organisation och uppgifter. Det är

viktigt att denna enhet kan organiseras och få börja

verka. Efter några år, när det finns tillräckliga

erfarenheter, kan det vara motiverat med en

utvärdering av hur organisationen har fungerat och

vilka förändringar som då kan vara motiverade.

Mot den bakgrunden är utskottet därför inte berett

att nu ta ställning till förslaget i kommittémotion

Fö6 (kd) yrkande 4 om att förändra den operativa

insatsledningens organisation innebärande att dess

chef skall lyda direkt under regeringen samt att

militärledningen ges en rådgivande roll åt

regeringen. Utskottet avstyrker därför

motionsyrkandet.

Riksdagen har nyligen beslutat (prop. 2000/01:113,

bet. 2000/01:FöU9, rskr. 2000/01:214) att den

operativa insatsledningen skall lokaliseras till

Täby/Näsbypark. Regeringen återkommer nu i frågan

och föreslår att detta lokaliseringsbeslut hävs och

att i stället regeringen skall besluta om den

operativa insatsledningens lokalisering.

Tre motionsyrkanden berör den operativa

insatsledningens lokalisering. I kommittémotion Fö10

(fp) anses det olyckligt att samla Försvarsmaktens

centrala ledningsfunktioner till en enhet. En

reservfunktion bör sålunda övervägas (yrkande 11)

för att skapa en säkrare och mindre sårbar

ledningsfunktion.

I kommittémotion Fö12 (v) (yrkande 13) förordas

att regeringen överväger att decentralisera delar av

den operativa insatsledningen för att öka andelen

högre tjänster ute i landet. Ett till innebörden

överensstämmande krav framförs i en annan av

Vänsterpartiets kommittémotioner, nämligen i Fö228

(v) yrkande 4.

Utskottet har för sin del inget att erinra mot att

riksdagsbeslutet om att lokalisera den operativa

insatsledningen till Täby/Näsbypark upphävs, med de

motiv som regeringen anför i propositionen. När då

lokaliseringsfrågan öppnas upp anser utskottet att

det inte är givet att den operativa insatsledningen

skall ges en samlad lokalisering. Utskottet gör

sålunda nu en annan bedömning än när frågan vid

förra tillfället var uppe till behandling (bet.

1000/01:FöU9 s. 17). De taktiska kommandona ligger i

Enköping, Berga och Uppsala. Det kan finnas fördelar

från skydds- och reservledningssynpunkt och möjligen

också från personalförsörjningssynpunkt med en delad

gruppering, vilket också motionärerna påtalar. En

delad lokalisering kan eventuellt också komma att

reducera investeringskostnaderna. Nackdelarna från

effektivitetssynpunkt med en lokalisering på flera

platser borde kunna reduceras med hjälp av modern

teknik inom ramen för det framtida s.k.

nätverksförsvaret.

Utskottet motsätter sig alltså inte att det

tidigare lokaliseringsbeslutet hävs. Regeringen bör

emellertid i de fortsatta övervägandena i frågan

även pröva en delad lokalisering. Jämförelser med en

samlad lokalisering bör göras, bl.a. av kostnader,

skyddsaspekter och personalförsörjning. Utskottet

föreslår således att riksdagen med anledning av

propositionen och med anledning av motionerna Fö10

(fp) yrkande 11, Fö12 (v) yrkande 13 och Fö228 (v)

yrkande 4 tillkännager för regeringen som sin mening

vad utskottet har anfört om den operativa

insatsledningens lokalisering.

I fråga om ledning på regional nivå anförs i

kommittémotion Fö6 (kd) att dimensioneringen av

ledningsbehoven måste utgå från de nationella

skyddsstyrkornas utformning och antal. Motionärerna

kräver att reella ledningsresurser tillförs och att

militärdistriktens ledningsansvar förtydligas

(yrkande 6).

Utskottet utgår från att militärdistrikten

tillförs ledningsresurser som svarar mot

ledningsbehoven. Cheferna för militärdistrikten

skall leda territoriell verksamhet inom respektive

område, dvs. samordna militära och civila resurser

inom sitt område Den territoriella ledningen

innefattar också att leda nationella skyddsstyrkor

och andra förband som kan komma att underställas

samt att kunna bistå samhället vid svåra

påfrestningar i fred. Militärdistrikts-grupperna

utgör en utlokaliserad del av respektive

militärdistriktsstab. Militärdistriktsgruppernas

uppgifter är främst att utbilda, vidmakthålla och

utveckla hemvärnet samt stödja de frivilliga

försvarsorganisationerna. Utskottet utgår vidare

från att arbetsfördelningen mellan

militärdistriktsstaber och militärdistriktsgrupper

anpassas till de regionala förhållandena så att

militärdistriktets resurser kan användas effektivt

över hela regionen. Utskottet anser härmed att

nämnda motion är besvarad och att motionsyrkandet

därför inte behöver bifallas.

Samverkan mellan civilt och militärt försvar

I kommittémotion Fö2 (m) förordas att

Försvarsmaktens resurser skall kunna användas även

för traditionellt civila uppgifter för att därmed

stärka samhällets förmåga vid kriser och svåra

påfrestningar i fredstid (yrkande 9). Utskottet

delar motionärernas uppfattning att alla

samhällsresurser måste kunna utnyttjas när samhället

utsätts för kriser, katastrofer och andra svåra

påfrestningar. Nyttan av att kunna använda militära

resurser vid sådana tillfällen har visats sig

uppenbara vid bl.a. översvämningar, snöoväder och

skogsbränder. Utskottet utgår från att det som

motionen tar upp har övervägts i utredningen (dir.

2000:87) om Försvarsmaktens stöd till andra

myndigheter och att regeringen med stöd av

utredningen fattar erforderliga beslut och vid behov

återkommer till riksdagen med förslag.

Motionsyrkandet bör därför inte bifallas.

I kommittémotion Fö6 (kd) betonas betydelsen av

civil-militär samverkan. Motionärerna föreslår att

sådan samverkan övas i fredstid (yrkande 10) och att

länsstyrelser och militärdistrikt ges erforderliga

resurser för sådan samverkan (yrkande 11). Utskottet

delar motionärernas bedömning av betydelsen av att

öva samverkan i fred och utgår från att sådan också

planeras och genomförs av Försvarsmakten och andra

berörda myndigheter. Utskottet utgår vidare från att

länsstyrelser och militärdistriktsstaber ges

erforderliga resurser för samverkan. Nyss nämnda

motionsyrkanden behöver därför inte bifallas.

Det militära försvaret

Operativ förmåga

Utskottet behandlar här vad regeringen i

försvarsbeslutspropositionen (s. 131-139) har

föreslagit om behov av operativ förmåga och militär

kompetens. Utskottet behandlar också motionerna Fö6

(kd) yrkande 1 och Fö9 (m) yrkande 3.

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner

regeringens förslag till Försvarsmaktens

operativa förmåga. Detta innebär att de krav

som riksdagen tidigare beslutat i huvudsak

fortfarande gäller. Utskottet delar

regeringens uppfattning om vilka kompetenser

inom olika områden som Försvarsmakten måste

ha. Utskottet föreslår därför att riksdagen

avslår motionerna Fö6 (kd) yrkande 1och Fö9

(m) yrkande 3.

Propositionen

Vad avser uppgiften att försvara Sverige mot väpnat

angrepp föreslår regeringen att Försvarsmakten

alltid skall:

· ha förmåga att möta olika former av

informationsoperationer och därigenom bidra till

samhällets totala motståndsförmåga,

·

·. ha förmåga att upptäcka och möta begränsade

angrepp mot Sverige som sker med i första hand

fjärrstridsmedel, eller hot om sådana,

·..

· ha förmåga att i samverkan med övriga delar av

totalförsvaret vidta skyddsåtgärder vid

begränsade insatser mot civila och militära mål,

·

· ha förmåga att upptäcka och möta intrång av

stridskrafter på vårt territorium samt

·

· ha förmåga att förebygga och minska verkningar

vid angrepp med nukleära, biologiska och kemiska

stridsmedel (NBC) och bidra till samhällets

totala motståndsförmåga mot sådana.

·

Försvarsmakten skall ha beredskap för att på kort

sikt (högst ett år efter regeringens beslut):

· kunna utveckla förmåga till skyddsåtgärder som

bidrar till att samhället kan motstå bekämpning

av samhällsfunktioner och infrastruktur samt

· kunna utveckla ytterligare förmåga att möta

angrepp med fjärrstridsmedel samt begränsade

luftrörliga insatsstyrkor.

Försvarsmaktens skall vidare på medellång sikt (inom

fem år efter regeringens beslut), efter

anpassningsåtgärder kunna utveckla förmåga att möta

mer omfattande militära angrepp i form av samordnade

operationer.

Försvarsmakten skall vidare skapa en grund för att

på lång sikt (i ett tioårsperspektiv) kunna utveckla

förmåga att möta flera olika typer av väpnade

angrepp, även sådana med mera omfattande operationer

inkluderande utnyttjande av NBC-stridsmedel.

Vad avser uppgiften att hävda territoriell

integritet skall Försvarsmakten:

· ha förmåga att upptäcka och ingripa mot

kränkningar av territoriet och särskilt i

Östersjöområdet snabbt kunna öka denna förmåga i

anslutning till akuta kriser,

· ha förmåga att upptäcka och avvisa säkerhetshot i

samverkan med andra myndigheter samt

· ha förmåga att tidigt upptäcka NBC-insatser i

närområdet.

Vad avser uppgiften att bidra till fred och säkerhet

i omvärlden skall Försvarsmakten:

ha förmåga att i samverkan med andra länder

planera, genomföra och utvärdera fredsbevarande

operationer, främst i Europa och dess närhet, men

även globalt,

ha förmåga att i samverkan med andra länder

planera, genomföra och utvärdera

fredsframtvingande operationer i Europa och dess

närhet,

ha förmåga att kunna skydda sig mot begränsade

NBC-angrepp,

ha förmåga att lämna stöd till fredsfrämjande och

humanitär verksamhet, främst i Europa och dess

närhet samt

ha förmåga att i samverkan med andra länder

planera, genomföra och utvärdera

övningsverksamhet inom ramen för det

säkerhetsfrämjande samarbetet, främst i

närområdet.

På medellång sikt (inom fem år efter beslut av

regeringen) skall Försvarsmakten med mindre styrkor

kunna delta i fredsframtvingande operationer även

globalt.

Beträffande uppgiften att stärka det svenska

samhället vid svåra påfrestningar i fred skall

Försvarsmakten ha förmåga att samverka med civila

myndigheter och ha förmåga att ställa resurser till

förfogande.

Kraven på förmåga att stärka det svenska samhället

vid svåra påfrestningar i fred skall inte utgöra en

utgångspunkt för Försvarsmaktens utformning och

omfattning men skall beaktas i den operativa och

territoriella planeringen, vid planering av

övningsverksamhet samt när det gäller tillgänglighet

till vissa materielslag och förnödenheter.

I skälen för sina förslag anför regeringen bl.a.

följande.

Den säkerhetspolitiska analys som redovisats i

propositionen leder till slutsatsen att de krav på

operativ förmåga som riksdagen tidigare har beslutat

i huvudsak fortfarande bör gälla. Regeringen

föreslår dock vissa förändringar.

Vad avser uppgiften att försvara Sverige mot

väpnat angrepp föreslår regeringen att förmåga att

hantera informationsoperationer redovisas först och

att begreppet informationskrigföring bör ersättas

med det bredare begreppet informationsoperationer.

Skälet därtill är att informationsoperationer i

olika former bedöms ingå bland de först tillgripna

metoderna i en konfliktutveckling.

Informationsoperationer, i form av t.ex. IT-angrepp

eller sofistikerade desinformations- och

propagandakampanjer, bedöms också ingå som en

naturlig del av alla andra former av aggressioner,

varför förmåga att möta sådana måste beaktas vid

utformande av väsentliga delar av det militära

försvaret.

När det gäller uppgiften att bidra till fred och

säkerhet i omvärlden innebär regeringens förslag att

samma ambitionsnivåer på längre sikt skall tillämpas

för de olika stridskrafterna.

På motsvarande sätt innebär regeringens förslag

att uppgiften att stärka det svenska samhället vid

svåra påfrestningar i fred förtydligas.

Kraven på operativ förmåga innebär enligt regeringen

att Försvarsmakten måste ha kompetens på olika

områden.

Kompetensen att genomföra väpnad strid är

grundläggande för det militära försvaret och

omfattar strid och militär verksamhet, i alla

konfliktnivåer, riktad mot markmål, mot sjömål såväl

på som under havsytan och mot luftmål. Kompetensen

bör omfatta samordning av väpnad strid på alla

förbandsnivåer samt i militära operationer med

samverkan mellan flera typer av stridskrafter och

system.

Den internationella kompetensen innebär kunskaper

och färdigheter att kunna genomföra internationella

fredsfrämjande och humanitära insatser samt att

kunna delta i internationellt säkerhetssamarbete

bl.a. i form av gemensamma övningar. Häri ingår stöd

till återuppbyggnad och övrig civil och militär

samverkan.

Ledningskompetensen innefattar kunskap och

färdighet i att sätta in och leda militära insatser.

Försvarsunderrättelsekompetensen innebär kunskaper

i och färdigheter att upptäcka, analysera och bedöma

hotbilden mot Sverige. I kompetensen ligger också

att kontinuerligt kunna övervaka svenskt territorium

samt kunskaper om hur sensorer och vapen, även vad

avser rymdbaserade sådana, kan användas mot oss.

Vidare omfattas kunskaper och färdigheter att

bedriva operativ och taktisk underrättelsetjänst

till stöd för insatsförbanden i alla

Försvarsmaktsuppgifter.

Skyddskompetensen innefattar skydd av civila och

militära funktioner inklusive skydd av

infrastruktur. Kompetensens bredd bör täcka områden

från militära angrepp till åtgärder för att stärka

samhället, fortifikatoriskt skydd samt skydd mot

insatser med NBC-stridsmedel.

Kompetensen för logistik, fältarbeten och sjukvård

avser de specifika kompetenser som behövs för

militär verksamhet. Med logistik avses underhåll,

teknisk tjänst och transporter.

Kompetensen inom informationsoperationer omfattar

kunskaper om metoder för att kunna planera och

genomföra informationsoperationer bl.a. inom ramen

för samordnade militära operationer. De olika

delarna inom informationsoperationer utgörs bl.a. av

informationskrigföring, där kunskap om

informationssäkerhet ingår liksom att kunna hantera

information i kommunikationssyfte, t.ex. psykologisk

krigföring och telekrigföring. Kunskapen avser

således defensiva åtgärder.

Kompetensen till civil samverkan innebär kunskaper

och färdigheter i att när behov uppstår kunna stärka

samhället vid svåra påfrestningar i fred.

Insatsorganisationen skall innehålla de resurser

och de kompetenser som är nödvändiga för väpnade

insatser såväl i Sverige som internationellt.

Insatsorganisationen utgör också den resursmässiga

basen och innehåller huvuddelen av de kompetenser

som behövs för anpassning, syftande till tillväxt

eller ominriktning. Resterande kompetenser för

anpassning upprätthålls inom grundorganisationen

t.ex. vid förband och skolor samt inom

Totalförsvarets forskningsinstitut, Försvarets

materielverk och försvarsindustrin genom forskning

och teknikutveckling. Allteftersom kompetensbehoven

förändras måste insatsorganisationen successivt

förnyas för att skapa handlingsfrihet att möta

militärtekniska förändringar och möjliggöra

anpassning. Detta kräver en ständig prövning av

befintlig förmåga och kompetenser.

För förnyelsen behövs kontinuerligt arbete med

studier, materiel- och förbandsförsök, teknik- och

taktikdemonstratorer, utveckling av operationskonst,

taktik och stridsteknik. Detta sker vid

Försvarsmaktens skolor och centrum samt inom ramen

för övningsverksamhet vid förbanden. Det stöd

Försvarsmakten erhåller av Totalförsvarets

forskningsinstitut, Försvarets materielverk och

Försvarshögskolan samt försvarsindustrin avseende

forskning, teknikutveckling och metodstöd, kompetens

att förvalta och upphandla adekvat materiel och

anläggningar samt att utveckla ledarskap och

kunnande inom krigsvetenskap, är av avgörande

betydelse.

Försvarsmaktens kompetens för tillväxt som en

möjlig anpassningsåtgärd, utgörs främst av förmågan

att hantera personal och materiel. Väsentligt är

förmåga att leda gemensamma operationer och strida i

högre förband. Nyanskaffad och uppgraderad materiel

måste kunna tillföras för att öka effekten i

krigsförbanden eller för att skapa nya krigsförband.

Den personella kompetensen för strid i högre förband

tillgodoses bl.a. genom att vidmakthålla och

vidareutveckla förmågan till operativ och taktisk

ledning inom ramen för en integrerad stabsstruktur.

Motionerna

I Moderata samlingspartiets partimotion Fö9 (m)

framhålls att det är uppenbart att Sverige inte

förmår att självt bestämma över sitt eget val av

säkerhet, än mindre inom en tioårsperiod utveckla

förmåga att möta ett väpnat angrepp. Försvarsmakten

redovisar i sin årsredovisning för år 2000 att någon

operativ planering och analys ännu inte har gjorts

om de hot som är möjliga, vare sig i ett fem- eller

tioårsperspektiv. Det går således inte att veta

vilken förmåga som bör finnas kvar inom en

femårsperiod eller vilken förmåga som nu bör

utvecklas för att kunna vara operativ om tio år.

Trots detta avvecklas försvarets förmåga att kunna

möta ett väpnat angrepp.

Att den nu belutade organisationen inte kommer att

kunna försvara Sverige förutsades redan i

Försvarsmaktens underlag inför 1992 års

försvarsbeslut. I ett av de redovisade alternativen

var överbefälhavarens slutsatser att en försvarsmakt

med den nu beslutade förbandsvolymen endast kan

inriktas mot att vara en tröskel mot ett angrepp

samt lösa begränsade uppgifter under fred, kris och

neutralitet. Sverige utsätts härigenom för stora

risker.

Motionärerna understryker vikten av att

Försvarsmakten kan försvara landet mot invasion och

ockupation samt att beredskapen för detta kan

anpassas till situationen i omvärlden. Detta ger

också de kunskaper och färdigheter som behövs för

att landets militära enheter skall bli lämpade för

att hävda svenskt terrritorium och svenska intressen

i närområdet samt för att i samverkan med andra

nationers resurser bidra till fred och säkerhet i

vår omvärld. Motionärerna föreslår att riksdagen

avslår regeringens förslag till Försvarsmaktens

operativa förmåga (yrkande 3).

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö6 (kd) av Åke

Carnerö m.fl. framhålls (yrkande 1) att

Försvarsmaktens viktigaste uppgift är samordnad

väpnad strid i alla konfliktnivåer. Den

grundläggande försvarsförmågan som enligt

regeringens bedömning motverkar ett invasionshot

under överskådlig tid har de senaste åren urholkats

genom den ekonomiska situationen och den alltför

snabba nedskärningen av försvaret. Följdverkningarna

av detta kan därför få negativa konsekvenser för

försvarsplanering, mobiliseringsförberedelser och

utbildning av förband och enskilda.

I modern krigföring är det enligt motionärerna

alltmer väsentligt att kunna uppträda integrerat och

samordnat med utnyttjande av alla stridskrafter.

Denna förmåga krävs för att vi skall ha beredskap

att kunna möta angrepp i samband med kriser som kan

utvecklas ur nuvarande omvärldsläge och för att vi

skall kunna vidta rimliga och tidsanpassade

anpassningsåtgärder i ett längre tidsperspektiv.

Motionärerna menar att det är ett olyckligt

uttryck när regeringen i propositionen anför att

"den beslutade avvecklingen och nedprioriteringen av

de verksamheter som direkt inriktas mot att

förbereda landet för att motstå ett brett upplagt

invasionsföretag skall fullföljas skyndsamt". Hela

det militära försvaret och stora delar av

frivilligförsvaret måste enligt motionärerna ha

väpnad strid som bakgrund för att kunna bedriva en

trovärdig operativ och taktisk planering liksom

utbildning och övning för krigssituationer, dvs.

förmåga att kunna försvara Sverige.

För att kunna vidmakthålla en trovärdig

grundläggande försvarsförmåga är det enligt

motionärerna nödvändigt att mycket noggrant

analysera vilka kompetenser som bör behållas.

Kunskap och färdighet som ingen eller få har eller

har haft omöjliggör en långsiktig anpassning. Den nu

rådande situationen med en försvarsmakt med låg

verksamhetsnivå som får allt modernare materiel men

där officerare och värnpliktiga får allt sämre

möjligheter att lära sig använda ny materiel är en

ekvation som inte går ihop.

Utskottets ställningstagande

Riksdagen beslutade 1999 (prop. 1998/99:74, bet.

1998/99:FöU5, rskr. 224) och 2000 (prop.

1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2, rskr. 168) om

operativ förmåga för Försvarsmakten. Regeringen

återkommer nu med förslag som innebär att de krav

som riksdagen tidigare beslutat om i huvudsak

fortfarande skall gälla.

Utskottet kan konstatera att den snabba

utvecklingen inom informations-krigföringsområdet

bör föranleda vissa förändringar när det gäller att

försvara Sverige mot väpnat angrepp. Utskottet anser

det lämpligt att ersätta begreppet

informationskrigföring med det bredare begreppet

informationsoperationer. Dessa bör redovisas först i

uppgiftsordningen eftersom informationsoperationer i

olika former bedöms ingå bland de först tillgripna

metoderna i en konfliktutveckling. Utskottet har vid

sin beredning av ärendet erhållit en särskild

föredragning av Försvarsdepartementet om de

folkrättsliga aspekterna på informationskrigföring.

Utskottet förutsätter att regeringen återkommer till

riksdagen och belyser de legala aspekterna i ämnet.

Utskottet erhöll vid samma tillfälle en redovisning

av Försvarsdepartementet om Försvarsmaktens

ansvarsområde inklusive defensiva och offensiva

uppgifter för informationsoperationer. Även i detta

hänseende förutsätter utskottet att regeringen

återkommer till riksdagen.

Utskottet anser att det, när det gäller att bidra

till fred och säkerhet i omvärlden, är rimligt att

de tidigare restriktionerna för deltagande med

marin- och flygstridskrafter tas bort. Sverige har

numera anmält både marin- och flygstridskrafter till

FN:s och EU:s register för

krishanteringsoperationer. Utskottet erinrar dock om

vad det framhållit under avsnittet om internationell

verksamhet, nämligen att deltagandet av olika

förband måste styras av att ekonomiska och andra

förutsättningar, bl.a. efterfrågan, föreligger.

Med det anförda kan enligt utskottets uppfattning

regeringens förslag till operativ förmåga godkännas.

Moderata samlingspartiets partimotion Fö9 (m)

yrkande 3, vari föreslås att regeringens förslag

avslås, avstyrks således.

Utskottet delar regeringens uppfattning att kraven

på operativ förmåga innebär att Försvarsmakten måste

ha kompetens på olika områden. Utskottet gör ingen

annan bedömning än regeringen när det gäller behovet

av sådana. Detta innebär att Kristdemokraternas

kommittémotion Fö6 (kd) yrkande 1, i vilken det

framförs att man noggrant bör analysera vilka

kompetenser som bör behållas för att kunna

vidmakthålla en trovärdig grundläggande

försvarsförmåga, i huvudsak torde tillgodoses av

regeringens redogörelse. Motionen avstyrks därför.

Försvarsmaktens krigsförband

I avsnittet behandlas motionerna Fö6 yrkande

13, Fö9 yrkandena 4 och 9 (i denna del), Fö10

yrkandena 14 och 18 samt Fö255 yrkandena 6

och 11-13. Inget förslag av regeringen

behandlas.

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet anser i likhet med regeringen att riksdagens

beslut i mars år 2000 om utvecklingen av

Försvarsmaktens krigsförband fram t.o.m. år

2004 bör ligga fast. Det är angeläget att

riksdagens beslut om bl.a.

krigsförbandsutvecklingen präglas av

långsiktighet och stabilitet. Utskottet

konstaterar att flertalet förband bör kunna

vara organiserade år 2004. Utskottet delar

emellertid regeringens bedömning att

förbandens förmåga att uppfylla de operativa

kraven däremot kommer att variera. För vissa

förband kommer det enligt utskottets

bedömning att finnas begränsningar i

förbandens operativa förmåga även efter år

2004.

Utskottet avstyrker således att motionerna

Fö6 yrkande 13, Fö9 yrkandena 4 och 9 (i

denna del), Fö10 yrkandena 14 och 18 samt

Fö255 yrkandena 6 och 11-13.

Gällande inriktning - beslutad av riksdagen i

mars år 2000

Riksdagen har i mars år 2000 (bet. 1999/2000:FöU2

Det nya försvaret) beslutat att grunden för det

militära försvarets utveckling även framgent skall

vara förmågan till väpnad strid. Behovet att

försvara Sverige vid ett väpnat angrepp ställer de

största anspråken på våra totalförsvarsförberedelser

och därmed även på det militära försvaret.

Utgångspunkten för utvecklingen av krigsförbandens

organisation, utrustning och beredskap är den

operativa förmåga som riksdagen har beslutat. Vidare

skall det i krigsorganisationen på olika sätt byggas

in en förmåga att successivt förändra förbandens

antal, sammansättning och beredskap m.m. mot

bakgrund av bl.a. förändringarna i det

säkerhetspolitiska läget.

Riksdagen biföll regeringens förslag att

inriktningen av organisationen fram t.o.m. år 2004

bör ligga till grund för fortsatt planering och

erforderliga åtgärder fram till nästa

försvarsbeslut.

Markstridskrafterna skall enligt riksdagens mening

ha hög förmåga till väpnad strid. Vapenverkan,

rörlighet och skydd bör vidareutvecklas liksom

förmågan till underrättelseinhämtning och

ledningskrigföring.

De operativt rörliga markstridsförbanden bör - i

likhet med regeringens förslag - inriktas mot en

struktur som omfattar en armédivisionsstab med

tillhörande förband, bland dem bl.a. jägar-,

fallskärmsjägar- och luftvärnsbataljoner. Vidare bör

sex armébrigadledningar, sexton mekaniserade

bataljoner, sex stadsskyttebataljoner samt

understödsförband m.m. skapas. Med denna

organisatoriska inriktning jämte omläggningen av

utbildningssystemet för markstridsförbanden kommer

fyra armébrigader att kunna organiseras omedelbart

efter en mobilisering. Under förutsättning av att

det nya utbildningssystemet förverkligas och

utbildningen ges erforderliga resurser, bedömer

utskottet att markstridskrafternas beredskap och

förmåga till väpnad strid kommer att förbättras

jämfört med rådande läge. Avvägningen mellan

markstridskrafternas olika funktioner bedömdes

rimlig - förutom dimensioneringen av antalet

artilleri- och luftvärnsförband. Artilleri- och

luftvärnsfunktionen borde därför ägnas särskild

uppmärksamhet i det fortsatta utredningsarbetet,

t.ex. inför försvarsbeslutet hösten 2001.

Riksdagen bedömde att hotet om en stort upplagd

kustinvasion syftande till en ockupation av Sverige

är ytterst avlägset. Förband och vapensystem inom

marinstridskrafterna, vars huvuduppgift är att

ingripa mot en kustinvasion, skulle därför reduceras

avsevärt eller helt utmönstras. Antalet

ytstridsfartyg och ubåtar skulle likaledes

reduceras. Patrullbåtar av Kaparenklassen avvecklas

i takt med att ytstridsfartyg av Visbyklassen

tillförs marinstridskrafterna. Det bör inte

organiseras en särskild flottiljledning för en

internationell sjöstyrka. Det fasta

sjöfrontsartilleriet utgår helt.

Kustförsvarsförbanden bör vara rörliga och inriktas

mot tre amfibiebataljoner.

Stridsflygförbanden bör tills vidare inriktas mot

åtta divisioner JAS 39 Gripen fr.o.m. år 2005.

Parallellt med ombeväpningen till Gripensystemet bör

Viggensystemet successivt avvecklas. De två extra JA

37-divisioner som behövs för att bedriva en

kontinuerlig flygförarutbildning under

ombeväpningsperioden skall avvecklas snarast efter

det att ombeväpningen till Gripensystemet är

genomförd.

Två helikopterbataljoner borde enligt riksdagen

kunna ligga till grund för planeringen.

Anskaffningen av nya helikoptrar sker inom ramen för

ett nordiskt samarbete. Riksdagen bejakar en

planering som leder fram till att ett luftburet

förband på sikt kan organiseras. Ekonomiska och

praktiska förutsättningar får dock avgöra i vilken

takt detta kan åstadkommas.

Riksdagen beslutade på förslag av regeringen att

det utöver operativt rörliga markstridsförband -

vilka skall kunna genomföra väpnad strid i hela

landet - måste organiseras även mer lokalt bundna

markstridsförband.

De nationella skyddsstyrkorna skall med varierande

beredskap ha förmåga att skydda befolkningen och

infrastrukturen samt att stödja de operativt rörliga

förbanden. Territorialförsvarsförband,

hemvärnsförband och vissa andra delar av dagens

militära försvar borde inordnas i denna

organisation.

Riksdagen konstaterade att det finns osäkerheter

om hur skyddet av viktiga totalförsvarsanläggningar

skulle ordnas. De s.k. nationella skyddsstyrkornas

närmare uppgifter, utformning, ledning och beredskap

var ännu oklar. Riksdagen förutsatte därför att

regeringen återkommer med fördjupat underlag i dessa

frågor senast i samband med nästa försvarsbeslut. I

det sammanhanget borde övervägas de frivilliga

försvarsorganisationernas roll för dessa förbands

personalförsörjning och utbildning.

Riksdagen ansåg att innebörden av vissa av de

aviserade nya förbandstyperna var oklar, varför

regeringen därför borde återkomma med ett

förtydligande över vilka nya förbandstyper som bör

organiseras och vilka operativa behov de avser att

tillgodose.

Propositionen

Riksdagen har godkänt regeringens förslag till

inriktning av Försvarsmaktens insatsorganisation

fram t.o.m. 2004 (prop. 1999/2000:30, bet.

1999/2000:FöU2, rskr. 1999/2000:168).

Försvarsutskottet konstaterade emellertid att

underlaget för riksdagens ställningstagande behövde

preciseras på ett antal punkter, varför regeringen

borde återkomma med ytterligare redovisningar i

samband med nästa försvarsbeslut. Med anledning av

utskottets uttalanden redovisar regeringen i

propositionen, dels ett förtydligande av vilka nya

förbandstyper som avses bli organiserade och vilka

operativa behov de skall tillgodose, dels ett

fördjupat underlag beträffande de nationella

skyddsstyrkornas närmare uppgifter, utformning,

ledning och beredskap.

Regeringen anser att utformningen av krigsförbanden

bör betraktas ur såväl ett anpassnings- som ett

avvägningsperspektiv.

Regeringen bedömer att den organisation som

riksdagen beslutade med anledning av proposition

1999/2000:30 Det nya försvaret (bet. 1999/2000:FöU2,

rskr. 1999/2000:168) - och som regeringen därefter

har vidareutvecklat i regleringsbrev till

Försvarsmakten - i stort sett svarar mot de krav på

operativ förmåga i olika avseenden som riksdagen har

beslutat. Regeringen bedömer dock att

måluppfyllnaden i de olika förmågorna på kort och

medellång sikt varierar något. Regeringen

konstaterar vidare att inom en given resursram

innebär en höjning av måluppfyllnaden för någon

förmåga, att den måste sänkas för någon annan.

I nuvarande säkerhetspolitiska situation har

regeringen valt att säkerställa förmågan när den

gäller sådana funktioner och förband som är anmälda

till internationella styrkeregister.

Försvarsmakten har i budgetunderlaget för 2002

anmält att det krävs en ökad ambition inom

förbandsverksamheten för att förbättra

förutsättningarna för de förband som är anmälda till

internationella förbandsregister. Resurser för denna

ambitionsökning bör enligt Försvarsmakten sökas

genom att sänka ambitionen när det gäller förmågan

till tillväxt. Regeringen redovisar att

Försvarsmakten avser att återkomma till denna fråga

i budgetunderlaget för 2003.

De nya förbandstyperna

Regeringen pekar på att det, i den

insatsorganisation som riksdagen har beslutat, ingår

ett antal nya förbandstyper. Förbanden kommer att

utgöra betydelsefulla komponenter för förmågan att

möta framtida hot och risker och är därmed en viktig

del av ominriktningen och det framtida

nätverksbaserade försvaret. De viktigare nya

förbanden är följande:

- en signalspaningsbataljon,

- ett IT-säkerhetsförband,

- en divisionsunderrättelsebataljon,

- tre säkerhetsbataljoner,

- två jägarbataljoner,

- en NBC-insatsstyrka,

- en luftburen bataljon samt

- åtta flygbasbataljoner.

Flertalet av dessa förband kommer enligt regeringens

redovisning att vara organiserade och operativa

2004. Detta gäller dock inte för den luftburna

bataljonen. Organiseringen av den påbörjas 2003 men

förbandet kommer med hänsyn till anskaffningen av

helikoptrar att erhålla full operativ effekt först

efter 2011.

Till en del kan dessa förbandstyper organiseras

med stöd av den tidigare krigsorganisationen. Det

arbete som pågår inom Försvarsmakten med att i

detalj utforma och utrusta de nya förbandstyperna

har kommit olika långt för olika förband. För t.ex.

flygbasbataljonerna är målsättningen med förbandet

fastställd och organiserandet har börjat. För andra

förband pågår målsättningsarbetet och förbandets

organisation är under framtagning.

Enligt regeringens mening är det en uppgift för

Försvarsmakten att utforma och organisera förbanden.

I det följande redovisas översiktigt Försvarsmaktens

planering för de nya förbandstypernas organisation

samt vilka operativa behov de är tänkta att

tillgodose

Signalspaningsbataljon

Förbandet skall genom elektronisk spaning understödja främst

sjö- och luftstridskrafter. Förbandet avses vara

utrustat med signalspanings-, bearbetnings-,

informations- och kommunikationssystem.

IT-säkerhetsförband

Förbandet är ett försvarsmaktsgemensamt förband avsett för

skydd mot IT-angrepp mot Försvarsmaktens system.

Divisionsunderrättelsebataljon

Förbandet skall kunna genomföra underrättelseinhämtning och

bearbetning av underrättelser inom divisions ram och

bl.a. vara utrustat med UAV (obemannade

flygfarkoster), splitterskyddade fordon (hjul- och

bandgående), signalspaningsmateriel, materiel för

invisning samt bearbetnings- och informationssystem.

Säkerhetsbataljon

Tre bataljoner skall organiseras. Förbandet är avsett att kunna

upptäcka, analysera och möta säkerhetshotande

verksamhet. Förbandet skall kunna verka autonomt

respektive i samverkan med övriga delar av

totalförsvaret och därvid vidta skyddsåtgärder mot

begränsade insatser mot civila och militära mål.

Delar organiseras för att kunna verka i olika

miljöer (t.ex. skärgårdsmiljö). Vidare avses

förbandet utrustas med splitterskyddade fordon,

mörkerstridsmedel samt bearbetnings- och

informationssystem.

Jägarbataljon

Två bataljoner avses bli organiserade. De är främst avsedda för

strid i ödemarksterräng. Förbanden skall ha hög

uthållighet och kunna verka på det

taktiska/operativa djupet. Bataljonen utgörs av

jägarpatruller/-grupper. Vidare avses förbandet vara

utrustat med bandgående översnöfordon,

mörkerstridsmedel, pansarvärnsvapen,

underrättelsesystem samt bearbetnings- och

informationssystem.

NBC-insatsförband

Förbandet skall kunna upptäcka, analysera och möta NBC-hot och

begränsade insatser samt ha förmåga att minska

verkningarna av insats. Förbandet skall i sin helhet

vara organiserat och operativt 2004. En mindre del

(expertgrupp) finns tillgänglig från 2001.

Luftburen bataljon

Förbandet är främst avsett för att kunna möta luftrörliga

insatsstyrkor. Förbandet skall därvidlag bestå av en

markstridsbataljon, som med stöd av transport- och

stridshelikoptrar bildar en luftburen stridsgrupp

med hög tillgänglighet, operativ rörlighet och

eldkraft. Utöver helikoptrar avses förbandet bli

utrustat med bärbara system för avgivande av främst

precisionseld, kvalificerade sensorer och system för

informationsöverföring. Vidare bör förbandet

utrustas med lätta fordon som skall kunna

transporteras med helikopter. Försvarsmaktens

inriktning är att efter 2010 utveckla

stridshelikopterkompetens, vilket är en nödvändig

komponent i den luftburna förmågan. Regeringen

redovisar att Försvarsmakten avser fortsätta

planeringen under perioden 2005-2010 för anskaffning

av ett kvalificerat stridshelikoptersystem.

Myndigheten undersöker förutsättningarna att bedriva

även det arbetet samnordiskt. En anskaffning kan

enligt Försvarsmakten bli aktuell först efter 2011.

Flygbasbataljon 04

Åtta flygbasbataljoner är främst avsedda att betjäna JAS 39

Gripen samt transport- och specialflygsystemen.

Bataljonerna är dimensionerade för att betjäna en

JAS 39 Gripen-division var, men kan även uppträda

delade, varvid en halv JAS-division kan betjänas per

enhet.

Utvecklingen inom artilleri- och

luftvärnsfunktionerna

Regeringen redovisar att försvarsutskottet i

betänkande 1999/2000:FöU2, Det nya försvaret,

anförde att det ansåg att avvägningen mellan

markstridskrafternas olika funktioner syntes rimlig

förutom när det gällde dimensioneringen av antalet

luftvärns- och artilleriförband och att dessa frågor

borde ägnas särskild uppmärksamhet i arbetet inför

försvarsbeslutet 2001.

Med anledning av detta uttalande uppdrog

regeringen den 15 juni 2000 åt Försvarsmakten att

redovisa hur och när artilleri- och

luftvärnsfunktionernas förmåga (den senare som en

del av den samlade luftförsvarsförmågan) skulle

kunna ökas samt vilka effekter detta skulle få för

insatsorganisationens förmåga i sin helhet.

Försvarsmakten lämnade de begärda redovisningarna i

budgetunderlaget för 2002.

Enligt Försvarsmaktens redovisning är

krigsförbanden avvägda mot förmåga, ekonomi, önskad

effekt och hotbild. Artilleri- och

luftvärnsfunktionernas förmåga är i denna avvägning

initialt nedprioriterade för att skapa

förutsättningar för en utveckling på längre sikt.

Artillerifunktionen

Inom artillerifunktionen är bristerna kopplade till kvantitet

och kvalitet när det gäller skydd, räckvidd och

precisionsbekämpning.

Enligt Försvarsmakten bedöms haubits 77 B efter

genomgången renovering och modifiering och efter att

ha försetts med modern ammunition ge en godtagbar

förmåga fram mot 2020. Ekonomiskt utrymme för

renovering av delar av systemet finns avdelat under

perioden 2005-2010. Från början av 2008 kan effekten

av denna renovering tillgodogöras. Ett ekonomiskt

utrymme för direktanskaffning av ett nytt

artillerisystem finns reserverat i

materielförsörjningsplanen med början 2007.

Därutöver planeras utveckling och anskaffning av

avancerad artilleriammunition fram till 2010. Denna

planering innebär enligt Försvarsmakten att effekt

och kompetens nedgår under perioden 2005-2010.

Regeringen konstaterar att det finns en planering

inom Försvarsmakten för artillerifunktionens

utveckling på längre sikt och att det finns medel

avdelade i materielförsörjningsplanen för

anskaffning av en modern taktisk demonstrator efter

2005.

Regeringen anser dock att det finns skäl att göra

en bredare analys av den framtida funktionen för

indirekt eld. Regeringen avser därför att uppdra åt

Försvarsmakten att i budgetunderlaget för 2004

redovisa en plan för funktionens fortsatta

utveckling. En sådan redovisning bör förutom moderna

artillerisystem även omfatta andra system för

indirekt eld och ta sin utgångspunkt i utvecklingen

mot det framtida nätverksbaserade försvaret.

Luftvärnsfunktionen

Inom luftförsvarsfunktionen bedömer Försvarsmakten att den

största bristen är avsaknad av system för att

bekämpa små mål (bl.a. kryssningsrobotar) och

ballistiska missiler.

Försvarsmakten redovisar att robotsystem 70 just

nu genomgår renovering och modifiering som bedöms ge

systemet en livslängd fram till 2010. Därefter är en

avveckling av systemet sannolik beroende på

systemets ålder och prestanda.

Stridsfordon 90 i luftvärnsversion bedöms utan

renovering och modifiering ha en livslängd fram till

2015.

För robotsystem 90 planeras och för robotsystem 77

har beställts renovering och modifiering före 2010,

vilket bedöms ge systemen en livslängd till mellan

2015 och 2020.

Försvarsmakten har påbörjat studier för att belysa

möjligheterna till vidareutveckling av robotsystemet

23 Bamse. Fram till 2010 finns inga medel avdelade i

materielförsörjningsplanen för anskaffning utöver

redan beställd demonstrator för robotsystem 23

avsedd för utbildning.

Luftvärnsförbandens förmåga nedgår efter 2010.

Något nytt system eller förband finns för närvarande

inte i Försvarsmaktens planering.

Försvarsmakten anser att ett framtida

luftvärnssystem bör kunna bekämpa små mål (inklusive

kryssningsrobotar), ha en räckvidd som överstiger 10

kilometer, ha mörker- och allvädersförmåga samt ha

bättre skyddsnivå än dagens system och förband. En

anskaffning bör enligt Försvarsmakten ske på ett

sådant sätt att förmågan inte behöver nedgå efter

2010. För närvarande är robotsystem 23 det enda

svenska system som efter genomförd utveckling enligt

Försvarsmakten kan uppnå kraven.

Enligt regeringens uppfattning bör

luftvärnsfunktionen inte ses enbart som en funktion

ingående i arméstridskrafterna. Det är viktigt att

luftvärnsfunktionen placeras in i sitt operativa

sammanhang och betraktas i ett samlat

luftförsvarsperspektiv. I detta bör förutom

luftvärnsfunktionen ingå även stridsflygförbandens

och korvettförbandens förmåga samt

underrättelsesystemens, spaningssystemens och

ledningssystemens utveckling.

Regeringen bedömer att luftvärnsförmågan med

nuvarande planering på längre sikt nedgår. Detta

behöver dock enligt regeringens uppfattning inte

innebära att den samlade luftförsvarsförmågan nedgår

i motsvarande grad. Införande av den värmemålsökande

roboten IRIS-T ca 2005 och på längre sikt

radarjaktroboten Meteor tillsammans med tillförseln

av den flygburna spaningsradarn FSR 890 med flera

system medför enligt regeringens mening en höjning

av stridsflygförbandens förmåga som i viss mån

kompenserar för nedgången i förmåga inom

luftvärnsfunktionen.

Brister i förmågan att skydda basområden eller i

förmågan att skydda arméstridskrafterna kan dock

inte tillgodoses fullt ut av stridsflygförbandens

ökade förmåga. Regeringen anser att nuvarade

underlag inte utgör en tillräcklig grund för en

rimligt säker bedömning av vår luftförsvarsförmåga

på längre sikt.

Regeringen avser därför att ge Försvarsmakten i

uppdrag att i budgetunderlaget för 2004 lämna

förslag till den samlade luftförsvarsförmågans

fortsatta utveckling.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i partimotion Fö9 att

det är uppenbart att Sverige, med den

insatsorganisation som riksdagen beslutat, inte

förmår att självt bestämma över sitt eget val av

säkerhet, än mindre inom en tioårsperiod utveckla

förmåga att möta ett väpnat angrepp. Försvarsmakten

redovisar i sin årsredovisning för år 2000 att någon

operativ planering och analys ännu inte har gjorts

om de hot som är möjliga, vare sig i ett fem- eller

tioårsperspektiv. Det går således inte att veta

vilken förmåga som bör finnas kvar inom en

femårsperiod eller vilken förmåga som nu bör

utvecklas för att kunna vara operativ om tio år.

Trots detta avvecklas försvarets förmåga att kunna

möta ett väpnat angrepp.

Att den nu beslutade organisationen inte kommer

att kunna försvara Sverige förutsades redan i

Försvarsmaktens underlag inför 1992 års

försvarsbeslut. I ett av de redovisade alternativen

var överbefälhavarens slutsatser att en försvarsmakt

med den nu beslutade förbandsvolymen endast kan

inriktas mot att vara en tröskel mot ett angrepp

samt att lösa begränsade uppgifter under fred, kris

och neutralitet. Sverige utsätts härigenom för stora

risker (yrkande 4).

Förmågan till väpnad strid och vikten av att kunna

uppträda integrerat med utnyttjande av alla

stridskrafter utgör grunden för utvecklingen av

Försvars- makten. Kompetensen till samordnad strid

är därför avgörande för hur väl Försvarsmaktens

uppgifter skall kunna lösas t.ex. vid en

fredsframtvingande operation.

Markstridskrafterna skulle t.ex. kunna organiseras i

10 aktiva bataljonsstridsgrupper (kontinuerligt övade

inom brigads ram), en bataljon vardera vid nuvarande

utbildningsförband. Artilleri- och

luftvärnsfunktionerna borde stärkas minst i paritet med

övrig förbandsvolym. För ledning av brigaderna bör i så

fall 2 divisionsstaber kunna organiseras, varav den ena

avser faktisk ledning av förband i främst norra

Sverige. En brigadledning med tillhörande

betjäningsförband är ett exempel på internationell

ambitionsnivå som är rimlig för Sverige i dag. Den

organiseras med förmåga att kunna leda en

multinationell nordisk brigad.

De marina stridskrafterna bör enligt motionärerna

utvecklas mot 2 ytflottiljer bestående av 4 till 6

divisioner omfattande 16 upp till 20 ytfartyg.

Större ytfartyg än de nuvarande bör därvid anskaffas

för att förbättra uthållighet i internationella

operationer. Nuvarande minröjningsförband bör

bibehållas och utvecklas. Artillerisystem 12/80 kan

behållas och överföras t.ex. till Gotland. Antalet

sjögående utbildningsplatser för officerare och

värnpliktiga måste öka för att ge en bredare

generell maritim kompetens. Bemannings- och

driftsansvar för isbrytar- och sjömätningsförbanden

bör därför återföras till Försvarsmakten och ingå i

försvarets krigsorganisation. En flottiljledning som

organiseras med förmåga att kunna leda en

internationell sjöstyrka är ett lämpligt svenskt

bidrag till internationell fred och säkerhet med

betoning på närområdet.

Flygstridskrafterna skall, enligt motionärerna, så

effektivt som möjligt utnyttja anskaffade

stridsflygplan JAS 39 Gripen så att förutsättningar

skapas för en kontinuerlig modifiering av de

flygplan som successivt tillförs försvaret liksom

större utrymme för beväpning och anskaffning av

annan utrustning. Vid varje flygflottilj bör finnas

en "aktiv" flygdivision. Den "aktiva" divisionen bör

kompletteras med en division med lägre beredskap.

Transport-, special- och skolflygförband bör

integreras i verksamheten vid respektive

flygflottilj.

Territoriellt bundna förband (bl.a. nationella

skyddsstyrkor) skall finnas tillgängliga över hela

landet. Tillsammans med de operativa insatsförbanden

bör de nationella skyddsstyrkorna kunna delta vid

försvar mot väpnat angrepp, kunna hävda territoriell

integritet och kunna lämna stöd till det civila

samhället vid svåra påfrestningar. De bör vid väpnat

angrepp mot Sverige kunna skydda viktig

infrastruktur och stödja de operativa

insatsförbanden. Frivilligrörelsen skall utgöra en

rekryteringsgrund och bas för de nationella

skyddsstyrkorna. Därmed säkerställs den folkliga

förankringen i framtiden samtidigt som detta ger en

mer effektiv och flexibel organisation (yrkande 9 i

denna del).

I kommittémotion Fö6 (kd) av Åke Carnerö m.fl. framhålls att

luftförsvarsförmågan med nuvarande planering kommer

att nedgå. Fram till år 2010 finns inga medel

avdelade för anskaffning utöver redan beställd

demonstrator för robotsystem 23 Bamse. Det finns

brister i förmågan att skydda basområden och

arméstridskrafterna kan inte tillgodoses fullt ut av

flygstridskrafternas ökade förmåga. Försvarsmakten

skall enligt motionärerna alltid ha operativ förmåga

att upptäcka och möta begränsade angrepp som i

första hand sker med fjärrstridsmedel. Regeringen

bör därför snarast återkomma till riksdagen med en

redovisning av hur den samlade luftförsvarsförmågan

utvecklas (yrkande 13).

I kommittémotion Fö255 (kd) av Åke Carnerö m.fl.

framhålls att även under nuvarande

säkerhetspolitiska läge måste det militära

försvarets verksamhet och utveckling präglas av att

uppgiften att försvara landet mot väpnade angrepp är

det yttersta motivet för det militära försvarets

existens.

Vår säkerhet ställer krav på att det alltid skall

vara möjligt att genomföra ett väpnat försvar.

Försvarsmakten skall ha en sådan styrka,

sammansättning, beredskap och gruppering att den kan

verka förtroendeskapande och krigsavhållande vid

säkerhetspolitiska kriser, särskilt i vårt

närområde. Det fordras därför en, med hänsyn till

eventuella hot, följsam och flexibel försvarsstyrka

baserad på en kontinuerlig och effektiv

underrättelsetjänst (yrkande 6).

Nästan all verksamhet som är kopplad till de fyra

huvuduppgifterna måste ses i ett beredskaps- och

tidssammanhang. Totalförsvarets beredskap skall vara

flexibel. En del av uppgifterna måste kunna lösas

omedelbart, som t.ex. försvar av territoriell

integritet och hävdandet av den nationella

suveräniteten, samt insatser vid katastrofer och

andra svåra påfrestningar. Andra uppgifter måste

lösas inom dagar och veckor. För en tredje

beredskapskategori, någon eller några månader,

omfattas övriga fredsfrämjande operationer utanför

Europa. Slutligen berör den långsiktiga beredskapen

(ett till flera år) förebyggande katastrofberedskap

och invasionsförsvar. Beredskapssystemet måste

utvecklas i syfte att öka förmågan att möta krav på

flexibilitet inför olika typer av hot (yrkande 11).

Motionärerna pekar på att regeringen redovisar i

budgetpropositionen (prop. 2001/02:1) att övningar

med kompanis och bataljons storlek har blivit

begränsade samt att officerarnas förmåga att leda

förband och få systemförståelse har minskat.

Markstridsförbandens förmåga till väpnad strid skall

vara hög. Den beslutade organisationen bygger på att

grundorganisationen årligen utbildar en brigad.

Efter fyra år finns fyra brigader med sådan

kompetens att de har förmåga till omedelbara

insatser. Med detta system kan det ständigt finnas

fyra brigader. Motionärerna anser att det därför bör

klarläggas när detta brigadutbildningssystem är

genomfört (yrkande 12).

När ytterligare en omgång har utbildats dvs. det

femte året, kan den först utbildade brigadens

personal överföras till de nationella

skyddsstyrkorna eller utgöra tillväxtresurs för

brigadförbanden. Kristdemokraterna har vid flera

tillfällen bl.a. pekat på vikten av att kartlägga

behovet av bevakning och skydd av samhällets vitala

infrastruktur. I samband med att regeringen

återkommer till riksdagen med en redovisning om den

närmare utformningen av de nationella

skyddsstyrkorna bör det klargöras hur personalen ur

den först utbildade brigaden kan överföras till de

nationella skyddsstyrkorna (yrkande 13).

I kommittémotion Fö10 (fp) av Runar Patriksson och

Eva Flyborg anförs beträffande regeringens

redovisning av förverkligandet av den organisation

som riksdagen beslutat att flertalet av de nya

förbandstyperna kommer att vara organiserade och

operativa 2004. Det är bra anser motionärerna. Enda

undantaget är den luftburna bataljonen, som

regeringen nu inte räknar med skall vara fullt

operativ förrän efter 2011. Det är däremot

oacceptabelt. Förutom att det visar på hur

befintliga system inom försvarsmakten slår vakt om

sina revir när begränsade resurser skall fördelas på

nya uppgifter, är det också ett tydligt uttryck för

att den socialdemokratiska försvarspolitiken

prioriterar volym i värnpliktsutbildning framför

nödvändig materiell/teknisk förnyelse. Riksdagen bör

ge regeringen till känna att förslaget om en

luftburen bataljon måste ges högre prioritet

(yrkande 14).

När det gäller totalförsvarspliktens

dimensionering anser motionärerna att det måste

kunna motiveras av ett i varje enskilt fall tydligt

behov av att kunna bemanna en funktion i

totalförsvarets krigsorganisation. I propositionen

återspeglas fortfarande synen att det skulle vara

positivt att fler inkallas till värnpliktsutbildning

oavsett behov. Av budgetskäl minskas antalet som

inkallas under den kommande försvarsbeslutsperioden,

men därefter önskar regeringen öka antalet igen.

Bakom detta ligger den alltjämt befängda och diffusa

"folkförankringstanken" att det militära försvaret

skulle vara bättre "folkligt förankrat" för att fler

gör värnplikt. Eftersom varken regeringen eller

försvarsmakten på allvar prövat frågan om hur många

värnpliktiga som behöver utbildas för att fylla

krigsorganisationen, är det svårt att ange ett exakt

antal. Det torde i alla händelser ligga en bra bit

under det antal som i dag kallas in (yrkande 18).

Utskottets ställningstagande

Riksdagen har beslutat om inriktning av

Försvarsmaktens krigsförband fram t.o.m. år 2004

(prop. 1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2, rskr.

1999/2000:168). Riksdagen ansåg att grunden för det

militära försvarets utveckling även framgent skall

vara förmågan till väpnad strid. Behovet att

försvara Sverige vid ett väpnat angrepp ställer de

största anspråken på våra totalförsvarsförberedelser

och därmed även på det militära försvaret.

Utgångspunkten för utvecklingen av krigsförbandens

organisation, utrustning och beredskap är de olika

operativa förmågor som riksdagen beslutat. Vidare

skall i krigsorganisationen på olika sätt byggas in

en förmåga att successivt förändra förbandens antal,

sammansättning och beredskap m.m. mot bakgrund av

bl.a. förändringarna i det säkerhetspolitiska läget.

Regeringen bedömer att den organisation som

riksdagen beslutade - och som regeringen därefter

har vidareutvecklat - i stort sett svarar mot de

krav på operativ förmåga i olika avseenden som

riksdagen har beslutat. Regeringen bedömer dock att

måluppfyllnaden i de olika förmågorna på kort och

medellång sikt varierar något. Regeringen

konstaterar vidare att inom en given resursram

medför en höjning av måluppfyllnaden för någon

förmåga, att den måste sänkas för någon annan.

Moderata samlingspartiet lämnar i partimotion Fö9

förslag till ny inriktning av bla. krigsförbandens

antal och sammansättning. Markstridsförbanden bör

organiseras i 10 aktiva bataljonsstridsgrupper.

Artilleri- och luftvärnsförbanden bör stärkas. Två

divisonsstaber samt en brigadledning för en nordisk

brigad bör organiseras. Marinstridskrafterna bör

bl.a. omfatta 16 upp till 20 ytstridsfartyg och

rörligt sjöfrontsartilleri organiseras på Gotland.

Inom flygstridskrafterna bör vid varje flygflottilj

finnas en aktiv stridsflygdivision. Denna aktiva

stridsflygdivision bör kompletteras med en

stridsflygdivision med lägre beredskap.

Utskottet konstaterar att den av motionärerna

föreslagna förbandsutvecklingen ger uttryck för en

högre ambition än vad riksdagen beslutat.

Utskottet anser i likhet med regeringen att

riksdagens beslut i mars år 2000 om utvecklingen av

Försvarsmaktens krigsförband fram t.o.m. år 2004 bör

ligga fast. Det är angeläget att riksdagens beslut

om bl.a. krigsförbandsutvecklingen präglas av

långsiktighet och stabilitet.

Försvarsmakten har i en föredragning för

försvarsutskottet redovisat hur arbetet fortskrider

med att förverkliga den organisation som riksdagen

beslutat. Utskottet konstaterar att flertalet

förband bör kunna vara organiserade år 2004.

Utskottet delar emellertid regeringens bedömning att

förbandens förmåga att uppfylla de operativa kraven

år 2004 däremot kommer att variera. För vissa

förband kommer det enligt utskottets bedömning att

finnas begränsningar i förbandens operativa förmåga

även efter år 2004.

Såvitt utskottet erfarit kommer emellertid

samtliga beslutade förband inte att vara

färdigorganiserade år 2004, utan först ett antal år

senare. Detta gäller i första hand några av de helt

nya förbandstyperna, t.ex. luftburen bataljon, IT-

säkerhetsförband och NBC-förband, vilka beräknas att

organiseras på sikt.

Utskottet ansåg vid sin behandling av proposition

1999/2000:30 Det nya försvaret, att innebörden av

vissa av de i propositionen aviserade nya

förbandstyperna var oklar. Regeringen borde därför

återkomma med ett förtydligande över vilka nya

förbandstyper som bör organiseras och vilka

operativa behov de avser att tillgodose. En sådan

redogörelse ha nu lämnats av regeringen, vilken helt

motsvarar utskottets önskemål.

Utskottet är inte främmande för att en

differentiering av stridsflygdivisionernas

beredskap, t.ex. på det sätt som förordas i motion

Fö9 (yrkande 9 i denna del), övervägs i den

fortsatta planeringen, om det visar sig att den

totala flygtidsproduktionen inte gör det möjligt att

upprätthålla tillräckligt hög beredskap inom

samtliga stridsflygdivisioner. En sådan åtgärd kan

bidra till att sänka kostnadstrycket. Regeringens

och Försvarsmaktens överväganden bör dock avvaktas.

I kommittémotion Fö10 (fp) anser motionärerna att det

emellertid är occeptabelt att den luftburna

bataljonen inte är organiserad förrän efter år 2010.

I inriktningsbeslutet våren år 2000 anförde

utskottet (bet. 1999/2000:FöU2) bl.a. följande vid

sin behandling av helikopterförbanden:

Utskottet konstaterar att flertalet av

Försvarsmaktens nuvarande helikoptrar kommer att

behöva ersättas under de kommande åren. Antalet

helikoptrar kommer med nödvändighet att bli färre

än i dag. De nuvarande förbanden bör därför utgå

och efterhand ersättas med ett färre antal

förband med i huvudsak ny helikoptermateriel. En

struktur med två helikopterbataljoner bör kunna

ligga till grund för planeringen.

Anskaffningen av nya helikoptrar sker inom

ramen för ett nordiskt samarbete. Det innebär att

Sverige inte fullt ut förfogar över besluten om

vilka typer respektive när nya helikoptrar kommer

att introduceras i Försvarsmakten. Det är enligt

utskottets mening därför för tidigt att nu uttala

sig om det finns ekonomiska och praktiska

förutsättningar att anskaffa attackhelikoptrar

under perioden fram t.o.m. 2004 - än mindre om

det är möjligt att sätta upp

attackhelikopterförband.

Ett antal förutsättningar måste först

klarläggas innan riksdagen kan ta ställning till

detta. Regeringen bör emellertid redovisa läget i

olika avseenden i samband med nästa

försvarsbeslut.

Av regeringens redogörelse framgår att det inte är

praktiskt eller ekonomiskt möjligt att forcera en

organisering av det luftburna förbandet, särskilt om

det skall vara utrustat med stridshelikoptrar.

Tidpunkten när förbandet är operativt i sin helhet

styrs av leveranstakten av nya helikoptrar.

Utskottet avstyrker därför yrkande 14 i den aktuella

motionen.

I kommittémotion Fö255 (kd) av Åke Carnerö m.fl.

aktualiseras olika frågor som Försvarsmaktens

beredskapssystem i vid bemärkelse. Bland annat

framhålls att Försvarsmakten skall ha en sådan

styrka, sammansättning, beredskap och gruppering att

den kan verka förtroendeskapande och krigsavhållande

vid säkerhetspolitiska kriser, särskilt i vårt

närområde. Det måste ha förmågan att möta krav på

flexibilitet inför olika typer av hot.

Försvarsmakten har för utskottet redogjort för

sitt nya beredskapssystem. Beredskapssystemet är

uppbyggt så att olika krigsförband - med uppgift att

lösa skilda uppgifter - kan organiseras i olika

tidsperspektiv. Förbandens beredskap anpassas efter

de säkerhetpolitiska bedömningarna. Utskottet vill

dock framhålla att förbandens stridsberedskap att

möta t.ex. väpnat angrepp är väsentligt lägre än

tidigare, då huvuddelen av Försvarsmakten kunde vara

mobiliserad inom 72-96 timmar. Den sänkta

beredskapen att möta väpnat angrepp ligger helt i

linje med riksdagens och regeringens

säkerhetspolitiska överväganden. Det är utskottets

bedömning att Försvarsmaktens beredskapssystem i

allt väsentligt motsvarar vad motionärerna

eftersträvar i yrkandena 6 och 11.

I samma kommittémotion (yrkandena 12 och 13)

aktualiserar motionärerna frågan om

brigadutbildningsssystemet och den därmed

sammanhängande bemanningen av nationella

skyddsstyrkor och tillväxtförband.

Det s.k. förbandsomsätttningssystemet behandlade

riksdagen i försvarsutskottets betänkande

1999/2000:FöU2 s. 78 och 79, varvid följande

framhölls av utskottet:

Regeringen anser att markstridskrafterna skall

ha hög förmåga till väpnad strid. Vapenverkan,

rörlighet och skydd bör vidareutvecklas liksom

förmågan till underrättelseinhämtning och

ledningskrigföring. De operativt rörliga

markstridsförbanden bör enligt regeringen

inriktas mot en struktur som omfattar en

armédivisionsstab med tillhörande förband, bland

dem bl.a. jägar-, fallskärmsjägar- och

luftvärnsbataljoner. Vidare bör sex

armébrigadledningar, sexton mekaniserade

bataljoner, sex stadsskyttebataljoner samt

understödsförband m.m. skapas. Med denna

organisatoriska inriktning jämte en omläggning av

utbildningssystemet för markstridsförbanden

kommer fyra armébrigader att kunna organiseras

omedelbart efter en mobilisering.

- - -

Under förutsättning att det nya

utbildningssystemet förverkligas och utbildningen

ges erforderliga resurser, bedömer utskottet att

markstridskrafternas beredskap och förmåga till

väpnad strid kommer att förbättras jämfört med

rådande läge.

Utskottet erinrar om att det nya

utbildningssystemet, och därmed samman-hängande

förbandsomsättningssystem, var en förutsättning för

att markstridskrafternas beredskap och förmåga till

väpnad strid skulle förbättras.

I propositionen anser regeringen att antalet

inryckande totalförsvarspliktiga som fullgör

värnplikt bör reduceras under den tid som

Försvarsmaktens omstrukturering slutförs, dvs.

2002-2004. Regeringen anser därför att

Försvarsmakten bör inrikta sin planering mot att

15 350 totalförsvarspliktiga rycker in under 2002,

ca 16 000 under 2003-2004 och 17 000-18 000 fr.o.m.

2005. De relativt låga utbildningsvolymerna kommer

enligt regeringens mening att underlätta

Försvarsmaktens förändringsarbete samtidigt som de

bidrar till att finansiera de nya förmånerna för

totalförsvarspliktiga. Efter det att Försvarsmaktens

omstrukturering avslutats anser regeringen att det

från 2005 bör vara möjligt att öka antalet

totalförsvarspliktiga som fullgör värnplikt, vilket

i sin tur ger goda effekter på förbandsutbildningen

och på rekryteringsbasen för den internationella

verksamheten.

Utskottet bedömer - i motsats till vad som anförs

i kommittémotion Fö10 (fp) yrkande 18 - att den av

regeringen angivna grundutbildningsvolymen är

otillräcklig för att fullt ut förverkliga det

utbildningssystem som beslutats. Antalet som fullgör

värnplikt skulle behöva vara betydligt högre än det

som nu planeras. De operativt rörliga förbanden

kommer med av regeringen angiven målsättning därmed

att få en något lägre beredskap och operativ förmåga

till väpnad strid än vad som tidigare var avsikten.

Detta innebär såvitt utskottet kan bedöma att

omläggningen av utbildningssystemet för

markstridsförbanden inte kan realiseras under

perioden 2002-2004.

Strävan att förverkliga ambitionerna på detta

område har sålunda fått stå tillbaka för andra

angelägna ändamål. Det finns en målkonflikt mellan å

ena sidan att förverkliga utbildnings- och

förbandsomsättningssystemet och å andra sidan att i

närtid underlätta Försvarsmaktens förändringsarbete

och att finansiera de nya förmånerna för

totalförsvarspliktiga. Utskottet anser att de

långsiktiga konsekvenserna måste övervägas djupare

än vad som nu är möjligt. Utskottet är därför inte

berett att nu uttala en uppfattning i ärendet.

Utskottet återkommer till frågan inom ramen för sitt

uppföljnings- och utvärderingsarbete.

När det gäller artillerifunktionen anser regeringen

att det finns skäl att göra en bredare analys av den

framtida funktionen för indirekt eld. Försvarsmakten

bör i budgetunderlaget för 2004 redovisa en plan för

funktionens fortsatta utveckling. En sådan

redovisning bör förutom moderna artillerisystem även

omfatta andra system för indirekt eld och ta sin

utgångspunkt i utvecklingen mot det framtida

nätverksbaserade försvaret

Regeringen bedömer vidare att luftvärnsförmågan

med nuvarande planering nedgår på längre sikt. Detta

behöver dock enligt regeringens uppfattning inte

innebära att den samlade luftförsvarsförmågan nedgår

i motsvarande grad. Det är viktigt att

luftvärnsfunktionen placeras in i sitt operativa

sammanhang och betraktas i ett samlat

luftförsvarsperspektiv. Regeringen anser att

nuvarade underlag inte utgör en tillräcklig grund

för en rimligt säker bedömning av vår

luftförsvarsförmåga på längre sikt. Försvarsmakten

skall inför år 2004 lämna förslag till den samlade

luftförsvarsförmågans fortsatta utveckling.

Utskottet kan ansluta sig till regeringens

bedömning om behovet av en bredare analys av

funktionen indirekt eld.

Utskottet ansluter sig också till regeringens

uppfattning att det för närvarande inte går att

säkert bedöma om vår framtida samlade

luftförsvarsförmåga kommer att vara tillräcklig. Det

är angeläget att detta klarläggs mot bakgrund av de

krav på operativ förmåga i detta avseende som

Försvarsmakten alltid skall ha.

Utskottet förutsätter därför att regeringen

successivt återkommer till riksdagen med

redovisningar, dels avseende tillämpningen av det

beslutade utbildningssystemet, dels avseende

funktionen indirekt eld, dels den samlade

luftförsvarsförmågan, t.ex. i budgetpropositionerna

dock senast inför försvarsbeslutet år 2004.

Mot bakgrund av vad utskottet anfört avstyrker

utskottet motionerna Fö6 yrkande 13, Fö9 yrkandena 4

och 9 (i denna del), Fö10 yrkandena 14 och 18 samt

Fö255 yrkandena 6 och 11-13.

Nationella skyddsstyrkor

Utskottet behandlar här vad regeringen utan förslag

i propositionen (s. 151-154) har anfört om

nationella skyddsstyrkor. Utskottet behandlar också

motionerna Fö5 (m) yrkandena 1 och 2, Fö6 (kd)

yrkande 12, Fö207 (m) samt Fö246 (m).

Utskottets förslag i korthet

Utskottet förutsätter att regeringen

återkommer till riksdagen med förslag till

utformning av de nationella skyddsstyrkorna.

Utskottet föreslår därför att motionerna

Fö5 (m) yrkandena 1 och 2, Fö6 (kd) yrkande

12, Fö207 (m) samt Fö246 (m) avslås.

Propositionen

Regeringen redovisar att den i propositionen Det nya

försvaret (prop. 1999/2000:30) framhållit att

territorialförsvaret, hemvärnet och vissa andra

delar av det militära försvaret borde organiseras

som nationella skyddsstyrkor och utgöra en del av

insatsorganisationen. Vad gäller de nationella

skyddsstyrkornas uppgifter framförde regeringen i

propositionen att de med varierande beredskap skall

ha förmåga att skydda befolkningen och

infrastrukturen samt att stödja de operativa

insatsförbanden. Regeringen påpekar att även

försvarsutskottet i betänkandet Det nya försvaret

(bet. 1999/2000:FöU2) framhöll att det utöver de

operativt rörliga markstridsförbanden måste

organiseras mer lokalt bundna markstridsförband.

Utskottet ansåg dock att skyddsstyrkornas närmare

uppgifter, utformning, ledning och beredskap var

oklara.

Försvarsmakten har den 15 maj 2001 till regeringen

redovisat de nationella skyddsstyrkornas närmare

utformning m.m. Försvarsmakten har samtidigt anmält

att arbetet med att analysera skyddsstyrkornas

slutliga utformning kommer att fortsätta och att ett

förslag till utveckling av dessa förband i ett

längre perspektiv kommer att redovisas för

regeringen våren 2002. Regeringen konstaterar att

detta är en process som måste framskrida i takt med

utvecklingen av insatsorganisationen i dess helhet.

De nationella skyddsstyrkornas uppgifter bör enligt

regeringens uppfattning vara territoriellt bundna,

och förbanden skall inte ha förmåga till operativ

rörlighet. I den insatsorganisation som riksdagen

har beslutat fram t.o.m. 2004 ingår följande förband

i de nationella skyddsstyrkorna.

Förband Antal

Militärdistriktsstab 4

Norrlandsjägarbataljon 2

Markstridsbataljon 12

Marin basskyddsbataljon 2

Marin bevakningsbataljon 3

Bevakningsförband 5

Hemvärnsbataljon 170

I underlaget den 15 maj 2001 redovisar

Försvarsmakten vilka uppgifter som de nationella

skyddsstyrkorna kan medverka i. Beroende på hur

skyddsstyrkorna organiseras och utrustas kan dessa

enligt Försvarsmakten i olika hög grad medverka vid

insatser mot t.ex. en luftlandsatt angripare. Om

förbanden utrustas med system för indirekt eld och

luftvärnsrobotar skulle en luftlandsatt angripare

kunna bekämpas av dessa styrkor i ett inledande

skede.

Regeringen anser att det är viktigt att

ambitionsnivån för dessa förband anpassas till de

uppgifter de har att lösa. Skyddsstyrkorna skall

kunna skydda viktig infrastruktur och stödja de

operativa insatsförbanden. Förbanden skall

följaktligen förses med materiel anpassad till dessa

uppgifter. Förbandens begränsade uppgifter talar

enligt regeringen för att de inte skall förses med

någon tyngre utrustning och därmed inte ha någon

större operativ rörlighet.

I detta sammanhang uppmärksammar regeringen frågan

om stadsskytteförbandens förbandstillhörighet.

Försvarsmakten har i sitt underlag den 15 maj 2001

föreslagit att samtliga stadsskytteförband skall

tillhöra de nationella skyddsstyrkorna. Enligt

regeringen bör det dock övervägas att ställa olika

krav på förbandens förmåga. Vissa stadsskytteförband

bör ges sådana uppgifter och ha sådan utrustning att

det är lämpligare att placera dem i de operativa

insatsförbanden och därmed övas och utrustas för

operativa uppgifter, medan andra bör tillhöra de

nationella skyddsstyrkorna.

Hemvärnet är enligt regeringen genom sin stora

numerär och tillgänglighet en av de viktigaste

delarna i de nationella skyddsstyrkorna. Med sin

höga beredskap kan hemvärnet både lösa uppgifter vid

väpnat angrepp och stärka samhället vid svåra

påfrestningar i fred. Vidare utgör hemvärnsförbanden

med sin spridning över hela landet en grund för

folkförankringen och försvarsviljan. För närvarande

finns ca 69 000 hemvärnsmän. Trots Försvarsmaktens

ansträngningar att rekrytera personal till hemvärnet

har det visat sig svårt att nå målet 90 000. Antalet

hemvärnsmän har snarare minskat. Regeringen anser

att det finns relevantare sätt att beskriva behovet

av hemvärns-resurser än i antalet personer.

Hemvärnets volym borde i stället uttryckas i ett

visst antal förband, t.ex. bataljoner. En sådan

definition av hemvärnet kan innebära att vissa av

förbanden inte alltid kommer att vara bemannade

fullt ut beroende på variationer i antalet

hemvärnsmedlemmar. Förutsättningarna för att

tillströmningen till hemvärnet kommer att öka i en

anpassningssituation bedöms som goda. Regeringen

anser därför att detta kan accepteras.

Vad gäller ledningen av de nationella

skyddsstyrkorna framhåller regeringen följande.

Militärdistrikten leder den territoriella

verksamheten på regional nivå. Militärdistrikten

består av militärdistriktsstaber och

militärdistriktsgrupper. Militärdistriktsgruppernas

uppgift är främst att svara för utbildning av

hemvärnsförbanden, stödja de frivilliga

försvarsorganisationerna samt att samverka på lokal

nivå med t.ex. kommuner. Vad gäller

ledningsförhållanden i övrigt skall förbanden i de

nationella skyddsstyrkorna kunna underställas

Operativa insatsledningen, militärdistrikt eller

annat förband ur de operativa insatsförbanden.

Hemvärnsförbanden leds normalt av militärdistrikten.

I fråga om de nationella skyddsstyrkornas

beredskap framför regeringen att

militärdistriktsstaberna inklusive

militärdistriktsgrupperna svarar för den initiala

ledningsförmågan med ordinarie personal. I

grundberedskap kan militärdistrikten sålunda med

begränsad uthållighet leda insatser inom ramen för

bl.a. stöd till samhället. För en mer uthållig

ledning krävs förstärkning med viss stödpersonal ur

andra delar av Försvarsmakten. I samband med högre

beredskapsgrader och ett väpnat angrepp krävs

förstärkning med krigsplacerad stabspersonal och

betjäningsförband. Regeringen anser därmed att

militärdistrikten i olika beredskapslägen kan ha en

lämpligt avvägd bemanning, både vad gäller antal och

sammansättning.

Regeringen påpekar att hemvärnsförbanden har hög

beredskap. Delar av hemvärnsförbanden kan med mycket

kort varsel sättas in i bevaknings- och

skyddsuppgifter och även ställas till samhällets

förfogande vid framför allt räddningstjänst. Övriga

förband i de nationella skyddsstyrkorna har

huvudsakligen uppgifter i samband med ett väpnat

angrepp. De kan därmed ha en lägre beredskap som

innebär att de efter ett år skall kunna lösa vissa

uppgifter.

Regeringen framhåller vad gäller

personalförsörjningen till de nationella

skyddsstyrkorna att yrkesofficerare i huvudsak

kommer att bemanna chefsbefattningar vid förbanden

och militärdistriktsstaberna. Enligt regeringen bör

reservofficerare i större utsträckning än tidigare

bemanna chefsbefattningar i hemvärnsförbanden. Goda

förutsättningar borde finnas att rekrytera

reservofficerare från nedlagda krigsförband.

Huvuddelen av den värnpliktiga personalen överförs

från de operativa insatsförbanden, s.k.

överföringsvärnpliktiga. Vidare kommer de frivilliga

försvarsorganisationerna att få till uppgift att

förse bl.a. hemvärnsförbanden med personal med

förplägnads-, lednings-, sambands-, transport- och

sjukvårdskompetens. De frivilliga

försvarsorganisationerna kommer också att ha en

viktig roll som instruktörer för frivillig

befälsutbildning samt under en anpassning med

återtagning av förband.

Nyrekrytering av personal till frivilliga

försvarsorganisationer och hemvärn kommer enligt

regeringen att bli en central fråga för de

nationella skyddsstyrkornas förmåga. För att

säkerställa möjligheten till rekrytering samt att

kunna vidmakthålla nödvändig kompetens är det enligt

regeringens mening nödvändigt att Försvarsmakten

ställer höga krav på duglighet på de förbandsenheter

som ingår.

Motionerna

I Moderata samlingspartiets kommittémotion Fö5 (m)

av Henrik Landerholm m.fl. framhålls att

distriktsförsvaret bör utgöras av territoriellt

(luft, sjö och mark) bundna förband (bl.a. de s.k.

nationella skyddsstyrkorna) som skall finnas

tillgängliga över hela landet. Distriktsförsvaret

skall bestå av ledningsstaber,

Norrlandsjägarbataljoner, markstridsbataljoner,

marina basskyddsbataljoner och hemvärnet. Samtliga

förband eller enheter är mobiliserande.

Frivilligrörelsen skall utgöra en rekryteringsgrund

och bas för distriktsförsvaret. Därmed säkerställs

den folkliga förankringen i framtiden samtidigt som

detta ger en mer effektiv och flexibel organisation.

Denna rekrytering kompletteras med personal som av

olika skäl har lämnat insatsförsvaret. Beroende på

tyngdpunkt i uppgifter och lokala förhållanden skall

förbanden anpassas till storlek och utrustning.

Tillsammans med de operativa insatsförbanden skall

enligt motionärerna distriktsförsvaret delta i

försvaret vid väpnat angrepp, hävdande av

territoriell integritet och stöd till det civila

samhället vid svåra påfrestningar. De skall vid

väpnat angrepp mot Sverige skydda viktig

infrastruktur och stödja de operativa

insatsförbanden (yrkande 1).

En huvudman bör enligt motionärerna förordnas med

odelat ansvar för verksamhetsledning och

territoriell ledning för distriktsförsvaret. Därmed

säkerställs en samlad men för varje uppgift väl

anpassad utveckling av förbandens organisation,

verksamhet och förmågor (yrkande 2).

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö6 (kd) av Åke

Carnerö m.fl. framålls att riksdagen har beslutat

att territorialförsvar, hemvärn och vissa andra

delar av dagens militära försvar skall organiseras

som nationella skyddsstyrkor och utgöra en del av

insatsorganisationen. Dessa skyddsstyrkor skall ha

förmåga att skydda befolkning, samhällsfunktioner

och infrastruktur mot begränsade luftrörliga

insatsstyrkor och sabotageförband samt biträda vid

skydd och reparation i anslutning till insatser med

fjärrstridsmedel. De skall även ha förmåga att

stödja de operativa förbanden.

Försvarsutskottet förutsatte (bet. 1999/2000:FöU2

Det nya försvaret (s. 83) våren 2000 att regeringen

återkommer med fördjupat underlag vad gäller skyddet

av viktiga totalförsvarsanläggningar samt de

nationella skyddsstyrkornas närmare uppgifter,

utformning, ledning och beredskap.

Fördröjningen av de nationella skyddsstyrkornas

utformning riskerar att få en hämmande effekt på

rekrytering och utbildning. Den närmare utformningen

av hur vårt territorialförsvar skall utgöra en vital

resurs över ytan kommer ej att behandlas i samband

med höstens försvarsbeslut. Kristdemokraterna anser

därför att regeringen skall återkomma med en tydlig

redovisning av de nationella skyddsstyrkornas

organisation och förmåga (yrkande 12).

Rolf Gunnarsson lämnar i motion Fö207 (m) förslag om

korttidsutbildning av värnpliktiga, för överförande

till hemvärnet, vid t.ex. Dalregementsgruppen.

Enligt motionären skulle man i de regioner och i de

län som nu saknar utbildningsförband kunna starta

korttidsutbildningar. På så vis skulle man enligt

motionären utveckla folkförankringen av försvaret.

Berit Adolfsson framhåller i motion Fö246 (m) vikten

av att det svenska hemvärnet bör ha möjligheter att

rekrytera och utbilda nya medlemmar, såväl kvinnor

som män, som är beredda att göra en insats för att

upprätta säkerhet och trygghet och att rädda andra

värden för Sveriges invånare.

Utskottets ställningstagande

Utskottets uppfattning i bet. 1999/2000:FöU2 (s. 83)

att det utöver operativt rörliga markstridsförband -

vilka skall kunna genomföra väpnad strid i hela

landet - var att det måste organiseras även mer

lokalt bundna markstridsförband. De nationella

skyddsstyrkorna skall med varierande beredskap ha

förmåga att skydda befolkningen och infrastrukturen

samt att stödja de operativt rörliga förbanden.

Territorialförsvarsförband, hemvärnsförband och

vissa andra delar av dagens militära försvar borde

enligt utskottet inordnas i denna organisation.

Utskottet ansåg att det fanns osäkerheter om hur

skyddet av viktiga totalförsvarsanläggningar borde

ordnas. De s.k. nationella skyddsstyrkornas närmare

uppgifter, utformning, ledning och beredskap ansågs

ännu oklara. Utskottet förutsatte därför att

regeringen återkom med fördjupat underlag i dessa

frågor senast i samband med det kommande

försvarsbeslutet.

Regeringen har i sin redovisning utan förslag

anmält att ett arbete pågår i Försvarsmakten med att

analysera skyddsstyrkornas slutliga utformning. Ett

förslag till utveckling av dessa förband kommer att

redovisas för regeringen våren 2002.

I Moderata samlingspartiets kommittémotion Fö5

lämnas förslag till organisationen av ett

distriktsförsvar (yrkande 1) och till ledning av

distriktsförsvaret (yrkande 2). I Kristdemokraternas

kommittémotion Fö6 yrkande 12 begärs en tydlig

redovisning av de nationella skyddsstyrkornas

organisation och förmåga. I motion Fö207 (m) lämnas

förslag om korttidsutbildning av värnpliktiga för

överförande till hemvärnet, t.ex. vid

Dalregementsgruppen, medan i Fö246 (m) det lämnas

synpunkter på att det svenska hemvärnet bör ha

möjligheter att rekrytera och utbilda nya medlemmar.

Utskottet konstaterar att det underlag som

utskottet tidigare begärt ännu inte föreligger.

Utskottet förutsätter därför att regeringen snarast

återkommer till riksdagen efter det att

Försvarsmakten lämnat förslag till utformningen av

de nationella skydsstyrkorna. Det är angeläget att

regeringen följer upp utskottets begäran om en

fördjupad redovisning. Regeringen pekar i

propositionen på att framtida konflikter i stor

utsträckning kommer att beröra stadsmiljö.

Stadsbebyggelsen med sin komplicerade infrastruktur

rymmer många svårigheter. Utskottet vill med

anledning av detta erinra om att

stadsskyttebataljonerna enligt riksdagens beslut

ingår i de operativt rörliga förbanden. När

regeringen återkommer bör redovisningen också

inkludera i vilken mån de nationella skydsstyrkorna

bör ha någon form av operativ rörlighet. Utskottet

utgår också från att frågor av det slag som väcks i

motionerna övervägs i det fortsatta arbetet med att

organisera de nationella skyddsstyrkorna. Med

anledning av det anförda avstyrker utskottet

motionerna Fö5 (m) yrkandena 1 och 2, Fö6 (kd)

yrkande 12, Fö207 (m) samt Fö246 (m).

Anpassning

Utskottet behandlar här vad regeringen i

propositionen (s. 42 och 43, 119-126 och

139-142) utan förslag har anfört om

anpassning. Utskottet behandlar också

motionerna Fö6 (kd) yrkande 7, Fö8 (mp)

yrkandena 1 och 5, Fö9 (m) yrkande 15 samt

Fö12 (v) yrkande 15.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet förutsätter att regeringen

fortsätter att utveckla rapporteringen om

anpassningsplaneringen och att den lämnar en

mer utförlig redovisning av förmågan till

anpassning inför varje ny

försvarsbeslutsperiod eller när

omvärldsförändringar kräver detta. Utskottet

anser också att regelverket redan i dag

medger goda möjligheter att finansiera

skyndsamma åtgärder för anpassning. När det

gäller överflödiga JAS 39 Gripen-flygplan

hänvisar utskottet till att dessa bör kunna

överlåtas till utländska kunder.

Utskottet föreslår därför att riksdagen

avslår motionerna Fö6 (kd) yrkande 7, Fö8

(mp) yrkandena 1 och 5, Fö9 (m) yrkande 15

samt Fö12 (v) yrkande 15.

Propositionen

Enligt regeringen har grunden för totalförsvarets

förmåga till anpassning utvecklats sedan förra

försvarsbeslutet (prop. 1996/97:4, bet.

1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:36, prop. 1998/99:74,

bet. 1998/99:FöU5, rskr. 1998/99:224 samt prop.

1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2, rskr.

1999/2000:168).

Riksdagens beslut innebär enligt regeringen att

totalförsvarets förmåga till anpassning skall vara

en av grundstenarna i den svenska försvarspolitiken.

Med hänsyn till utvecklingen i omvärlden skall

försvaret kunna förstärkas, reduceras eller eljest

förändras för att motsvara de krav som ställs på

försvaret. Anpassningen skall som princip kunna

tillämpas oavsett ekonomisk nivå.

Regeringen understryker att beslut om

anpassningsåtgärder kan komma att behöva fattas

under osäkerhet och med inslag av politiskt

risktagande. Förmågan att kunna uppfatta och rätt

tolka de ofta svaga signalerna om säkerhetspolitiska

förändringar blir betydelsefull. Totalförsvaret bör

ges en flexibel utformning för att möta olika hot

och dessutom kunna utvecklas för att möta nya hot.

Det är då nödvändigt att analysera skilda

omvärldsutvecklingar och utvecklingsmöjligheter för

totalförsvaret i olika tidsperspektiv som underlag

för genomtänkta förberedelser och tidiga beslut.

Anpassningsprincipen och dess tillämpning påverkar

exempelvis behov av operativ förmåga och kompetens,

principer för personal- och materielförsörjning,

försvarsindustriellt internationellt samarbete samt

forskning.

Regeringen anser att följande omständigheter är

grundläggande för utvecklingen av

anpassningsförmågan.

· Anpassning består av successiva beslut om

förändringar av alla typer av operativ förmåga,

resursers tillgänglighet och samhällets

robusthet. Dessa beslut ger möjlighet att

förändra, höja eller minska förmågan att möta

aktuella hot.

· Anpassningsbehov skall ses i olika tidsperspektiv

och anpassningen styras av den möjliga

förändringstakten av försvaret. De olika

tidsperspektiven är: omedelbar förmåga och

förmåga på kort sikt (högst ett år efter beslut),

på medellång sikt (inom fem år efter beslut)

eller på lång sikt (i ett tioårsperspektiv).

· Beredskapssystemet utgör en viktig funktion för

att möta kraven på flexibilitet och successiva

beslut om anpassningsåtgärder mot olika typer av

hot. Det är regeringens uppfattning att

beredskapssystemet fortsatt skall utvecklas,

1. Förmågan att anpassa verksamhetens

omfattning, sammansättning, kompetens och

beredskap är av grundläggande

försvarspolitisk betydelse.

Förutsättningar för detta bör därför

studeras ytterligare för att säkerställa

en tillräcklig flexibilitet.

2. Förutom planering avseende nuvarande

tillväxtförband behövs motsvarande

bedömningar även för tillväxt i

kvalitativa termer och för helt nya typer

av förmåga i olika avseenden, t.ex. hur

olika former av tekniska och taktiska

demonstratorer kan omsättas till förband.

Regeringen anmäler att den avser att fortsatt

utveckla rapporteringen om anpassningsplaneringen.

En mer utförlig redovisning av förmågan till

anpassning bör göras inför varje ny

försvarsbeslutsperiod eller när omvärldsförändringar

så kräver.

Regeringen framhåller när det gäller finansiering

av åtgärder för anpassning att åtgärder för att

snabbt öka försvarsförmågan har en sådan dignitet

för rikets säkerhet och får betraktas som så

extraordinär att regeringen närmare kommer att låta

utreda om det behövs särskilda handlingsregler för

att nödvändig anpassning inte onödigtvis skall

förhindras eller försvåras. Regeringen anmäler att

den avser att återkomma till riksdagen i denna fråga

om så behövs.

Regeringen framhåller att Försvarsmaktens förmåga

att anpassa organisationens numerär, sammansättning,

kompetens och beredskap är av grundläggande

försvarspolitisk betydelse. Regeringen hänvisar till

att försvarsutskottet därför i sitt betänkande Det

nya försvaret (bet. 1999/2000:FöU2) ansåg att

regeringen i försvarsbeslutspropositionen 2001 skall

redovisa inom vilka tidsförhållanden och

förutsättningar i övrigt som Försvarsmakten på nytt

kan organisera 2 armébrigader jämte understöds- och

underhållsförband, 1 amfibie- och 2

kustartilleribataljoner, 2 ubåtar samt upp till 12

stridsflygdivisioner. Regeringen uppdrog åt

Försvarsmakten att i samband med budget-underlaget

för 2002 inkomma med underlag för en sådan

redovisning.

I budgetunderlaget för 2002 redovisar

Försvarsmakten sin planering för tillväxt i enlighet

med regeringens uppdrag. Regeringen delar i stort de

bedömningar som Försvarsmakten gör i redovisningen.

Försvarsmakten påpekar att säkerheten i

tillväxtplaneringen med nu avdelad materiel avtar ju

längre tid som den står förrådsställd. I sin

redovisning anger Försvarsmakten att grunden för

planerad tillväxtförmåga är att nu avdelad materiel

behålls så länge det anses kostnadseffektivt. Andra

förutsättningar är:

· att nu gällande grundorganisatoriska ram och

utbildningssystem behålls,

·

· att beräknad personalrekrytering kan ske samt

·

· att perioden för genomförande av tillväxten

omfattar en tidrymd av fem år.

·

Motionerna

I Moderata samlingspartiets partimotion Fö9

framhålls att det är svårt, i grund omöjligt, att

vid någon viss tidpunkt avgöra om en inträffad

händelse är inledningen till en allvarlig kris, en

svår påfrestning på samhället, ett krig eller bara

en vardaglig händelse som kan hanteras på normalt

sätt. Det är bara historikerna som efteråt kan sätta

etiketter på det inträffade. I den historiska

belysningen analyseras om rätt eller fel åtgärd

vidtagits. Många exempel ur historien visar att

beslutsfattare hade tillgång till adekvat

information men att man inte ville tro på de

konsekvenser som informationen pekade mot.

Önsketänkande har sålunda alltför ofta dominerat

beslutsfattandet. Varje reellt beslut fattas

utgående från bristande information och mot en okänd

framtid.

Analyserna av förhållandena under andra

världskriget visar enligt Moderaterna att den

svenska beredskapen inte nådde full effekt förrän

efter krigets slut. Detta berodde inte på att det

saknades medel utan främst på att politikerna inte i

tid beslutade om att rusta upp det svenska

försvaret. Våra säkerhetspolitiska erfarenheter

under det senaste kvartsseklet visar detta mycket

tydligt. På 1970-talet talade vår säkerhetspolitik

om en fortsatt avspänning i Europa. Ingen anade då

att 1980-talet skulle domineras av

undervattensoperationer och kapprustning. 1980-

talets försvarsutredningar försökte att se lite

längre. Ingen förutsåg då murens fall eller att

1990-talet skulle domineras av krig på Balkan och

att svenska förband skulle ställas under Natobefäl.

Varje första beslut om en anpassningsåtgärd är

enligt motionärerna till sin natur reagerande.

Sverige kommer inte att vara ensamt om, eller ens

först med, att förstärka den egna försvarsförmågan.

Nationella hänsyn kommer att få företräde före

omsorgen om andra stater. Därmed kommer en ökad

konkurrens att uppstå om för detta ändamålet

strategiska resurser. Denna begränsning blir än

större med en minskande inhemsk vapenindustri som i

allt större utsträckning dessutom

internationaliseras.

Moderaterna menar att sannolikt fattas beslut om

en upprustning inom en mindre tidrymd än fem år.

Under denna tidsperiod är det svårt att organisera

nya typer av förband, utveckla nya förmågor eller

utveckla och anskaffa nya materielsystem.

Motionärerna anser därför att varje beslut om

avveckling av förband och materiel skall föregås av

en femårig behovsanalys. Analysen, som skall

föreläggas riksdagen, skall tydligt visa att det

under denna period inte föreligger något behov av

aktuellt förband eller aktuell materiel, även inom

ramen för förändrade uppgifter, för att avveckling

skall få ske.

Internationella förändringstendenser av

försvarsdoktriner samt förändringar i operativt och

taktiskt utnyttjande av förband skall enligt

Moderaterna analyseras och konsekvensbeskrivas.

Riskerna för stora påfrestningar av samhället inom

fem år och efter tio år skall kartläggas och ligga

till grund för försvarets utveckling. Detta skall

vara en naturlig del av den svenska

anpassningsdoktrinen. Uppföljningen skall också

kunna ge underlag inför svenskt deltagande i t.ex.

internationella rustningsbegränsningsavtal.

Insatsorganisationens beredskap och möjlighet till

anpassning skall kontinuerligt utvecklas i samklang

med förändringarna i omvärlden. Denna utveckling

utgör ett viktigt ingångsvärde för riksdagens beslut

om Försvarsmaktens utveckling. Riksdagen bör enligt

Moderaterna årligen få en skrivelse som redogör för

riskerna för stora påfrestningar av samhället inom

fem år och efter tio år och därpå baserat behov av

förändringar av försvarets utveckling (yrkande15).

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö6 av Åke

Carnerö m.fl. framhåller motionärerna att anpassning

är det sätt på vilket vi hanterar de osäkerheter som

finns om den fortsatta utvecklingen. En effektiv

anpassningsförmåga grundas bl.a. på hög personell

kompetens, god materiell kvalitet, tillräcklig

produktionskapacitet i grundorganisationen samt

resurser för materielförsörjning och en levande

inhemsk försvarsindustri.

Diskussionerna om vårt försvar är enligt

motionärerna ofta dagslägesfixerade, dvs. de rör sig

om nuvarande förhållanden. Liten tid upptas av

svagheterna med anpassningsproblematiken. En hög,

inbyggd anpassningsförmåga är givetvis av avgörande

betydelse. En kedja bestående av uttydning och

tolkning av förvarningssignaler, nödvändiga

politiska beslut, planering, igångsättning och

resursuppbyggnad får inte brista för att en tillväxt

skall kunna säkerställas. För sent, för lite och i

otakt med den säkerhetspolitiska utvecklingen har

nog snarare varit regel än undantag.

För att skapa trovärdighet för

anpassningsprincipen måste det enligt motionärerna

finnas en tilltro till att statsmakterna har

erforderligt beslutsutrymme. En förändring i den

säkerhetspolitiska miljön i vårt närområde kan

innebära att Sverige måste vidta

anpassningsåtgärder, vilket kräver ett snabbt beslut

för att ge så god tid som möjligt för att höja

försvarsförmågan. Riksdagen bemyndigar regeringen

årligen en kredit om 40 miljarder kronor i

Riksgäldskontoret för att säkerställa att en

nödvändig beredskapshöjning kan ske i händelse av

krig eller krigsfara. Åtgärder som behövs för att

höja försvarsförmågan i anpassningssyfte täcks ej av

detta bemyndigande.

Kristdemokraterna anser därför att regeringen

närmare bör utreda möjligheten att utöka

bemyndigandet om beredskapskredit till att även

gälla åtgärder som behövs för att snabbt höja

försvarsförmågan eller alternativt att en särskild

anpassningskredit inrättas. Regeringen bör därför

enligt motionärerna återkomma till riksdagen med ett

förslag till handlingsregler som möjliggör en

höjning av försvarsförmågan i anpassningssyfte

(yrkande 7).

I Miljöpartiet de grönas kommittémotion Fö8 av Lars

Ångström m.fl. framhåller motionärerna att det

accelererande sönderfallet inom rysk krigsmakt har

fortsatt och gör att risken för en negativ

säkerhetspolitisk utveckling i vårt närområde

fortsätter att minska, men regeringen saknar förmåga

att minska Sveriges militärutgifter i någon nämnvärd

utsträckning, säger motionärerna. Medan

militärutgifterna i Europa halverades under 1990-

talet är det först under 2002 som Sveriges kommer

att minska, och då endast med blygsamma 10 %.

Ännu svårare har regeringen haft att med stöd av

Centerpartiet och Vänsterpartiet minska den militära

verksamheten i tillräcklig omfattning för att rymmas

inom den budgetram riksdagen fastställt. Resultatet

blir ideligen återkommande s.k. svarta hål i

försvarsbudgeten: Hundratals miljoner kronor eller

miljardbelopp som saknas med följd att stor

uppfinningsrikedom måste ägnas budgettekniskt

trixande. Det är dyrt för skattebetalarna och det

skapar stor osäkerhet inom Försvarsmakten.

Motionärerna vill inte behöva höra

försvarsministern än en gång stå i riksdagens

talarstol och säga att det regeringen föreslår borde

ha inletts för länge sedan. Därför föreslår

Miljöpartiet en konkret planering för hur och var en

halvering av det militära försvaret skall kunna

genomföras på sex år (yrkande1).

Motionärerna framhåller vidare att mot bakgrund

av förre överbefälhavarens bedömning om behovet av

60-80 JAS-plan är det inte rimligt att fullfölja

köpen av 200 stycken. Mot bakgrund av den gynnsamma

säkerhetspolitiska utvecklingen kan det inte heller

vara rimligt att köpa ett stort antal JAS-plan

utöver behovet för att ha som en tillväxtberedskap.

Det måste enligt motionärerna bli billigare för

skattebetalarna att avbeställa den materiel som inte

längre behövs (yrkande 5).

Motionärerna i Vänsterpartiets kommittémotion Fö12

av Berit Jóhannesson m.fl. hänvisar till att med

hänsyn till utvecklingen i omvärlden skall försvaret

enligt propositionen kunna förstärkas, utökas,

reduceras eller eljest förändras för att motsvara de

krav som ställs på det. Redovisningen upptar

förberedelser och förslag inom ett, fem eller tio

år. Vänsterpartiets inställning är enligt

motionärerna att det militära försvaret kan och

skall minskas till förmån för andra verksamheter.

Vänsterpartiet har därför ställt sig bakom den nu

beslutade ominriktningen och reduceringen av det

militära försvaret fram till år 2004. Motionärerna

menar att det är bra att Sveriges försvar förändras

från ett invasionsförsvar till ett försvar som

svarar mot dagens hotbild och det nya läget i vår

omvärld.

Den nya hotbilden och det gynnsamma

säkerhetspolitiska läget ger möjlighet att på sikt

ytterligare reducera omfattningen av det militära

försvaret till förmån för förstärkningar inom det

civila samhället och infrastrukturen, men också till

andra, för människor, viktiga delar av samhället.

Motionärerna påpekar att Försvarsmakten på

uppmaning av Försvarsutskottet till regeringen har

redovisat tillväxtsförmågan hos Försvarsmakten. På

liknande sätt borde riksdagen kunna få redovisning

om hur Försvarsmakten förberett för

reduceringsförmågan och dess effekter. Riksdagen bör

enligt motionärerna tillkännage för regeringen som

sin mening att Försvarsmakten skall ges i uppdrag

att redovisa reduceringsförmågan och dess effekter

(yrkande 15).

Utskottets ställningstagande

Riksdagen har beslutat att totalförsvarets förmåga

till anpassning skall vara en av grundstenarna i den

svenska försvarspolitiken (prop. 1996/97:4, bet.

1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:36 och prop.

1999/2000:30, bet. 1999/2000: FöU2, rskr.

1999/2000:168). Med anpassningsförmåga avses

totalförsvarets förmåga att möta angrepp i olika

tidsperspektiv. Med hänsyn till utvecklingen i

omvärlden skall försvaret kunna förstärkas, utökas,

reduceras eller eljest förändras för att motsvara de

krav som ställs på försvaret. Anpassningen skall som

princip kunna tillämpas oavsett ekonomisk nivå.

I bet. 1999/2000:FöU2 framhöll utskottet följande

om försvarets anpassningsförmåga.

Regeringen redovisade i samband med

kontrollstationen våren 1999 (prop. 1998/99:74)

relativt utförligt sin syn på

anpassningsprincipen och på utvecklingen av

anpassningsförmågan. Utskottet anslöt sig då till

regeringens uppfattning (bet. 1998/99:FöU5) att

förmåga till anpassning bör ha en central

betydelse vid totalförsvarets utformning.

Utskottet betonade, liksom regeringen, betydelsen

av genomtänkta förberedelser och tidiga beslut.

Det är ofrånkomligt att beslut om

anpassningsåtgärder kommer att behöva fattas

under betydande osäkerhet och med inslag av

politiskt risktagande. Förmågan att kunna

uppfatta och rätt tolka de ofta svaga signalerna

om säkerhetspolitiska förändringar blir

betydelsefull. Utskottet uttalade sig också för

en flexibel totalförsvarsorganisation som kan

möta olika hot eller utvecklas mot att möta

sådana hot. Det är då nödvändigt att upprätta

planer som på medellång sikt klargör skilda

utvecklingsmöjligheter för totalförsvarets

utveckling. Denna planering måste präglas av ett

dynamiskt synsätt. Härutöver pekade utskottet på

skilda behov som måste vara avstämda mot

anpassningsprincipen och dess tillämpning, t.ex.

kompetens i försvarsorganisationen,

utbildningsanordningar, försvarsindustriella

resurser, försvarsindustriellt internationellt

samarbete samt forskning. Utskottet utgick från

att regeringen årligen, antingen i

budgetförslaget eller i annan ordning, informerar

riksdagen för att denna skall kunna pröva hur

anpassningsförmågan utvecklas.

I propositionen lämnas utan förslag den redovisning

inom vilka tidsförhållanden och förutsättningar i

övrigt som Försvarsmakten kan organisera ett antal

förband. Utskottet har ingen erinran mot den lämnade

redovisningen. I Vänsterpartiets kommittémotion Fö12

framhålls att på liknande sätt borde riksdagen kunna

få en redovisning om hur Försvarsmakten förberett

för reduceringsförmågan och dess effekter (yrkande

15). Liknande synpunkter framförs i Miljöpartiet de

grönas kommittémotion Fö8 yrkande 1 vari föreslås

att en konkret planering för hur och var en

halvering av det militära försvaret skall kunna

genomföras på sex år. I Moderata samlingspartiets

partimotion Fö9 yrkande 15 framförs att varje beslut

om avveckling av förband och materiel bör föregås av

en femårig behovsanalys som föreläggs riksdagen.

Dessutom bör riksdagen enligt Moderaterna årligen få

en skrivelse som redogör för riskerna för stora

påfrestningar på samhället inom fem år och efter tio

år och därpå baserat behov av förändringar av

försvarets utveckling. Utskottet förutsätter att

regeringen - vilket den också säger sig komma att

göra - fortsätter att utveckla rapporteringen om

anpassningsplaneringen och att den till riksdagen

lämnar en mer utförlig redovisning av förmågan till

anpassning inför varje ny försvarsbeslutsperiod

eller när omvärldsförändringar kräver detta.

Utskottet avstyrker därmed motionerna Fö8 (mp)

yrkande 1, Fö9 (m) yrkande 15 och Fö12 (v) yrkande

15.

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö6 yrkande 7 framhålls att

regeringen närmare bör utreda möjligheten att utöka

bemyndigandet om en beredskapskredit till att även

gälla åtgärder som behövs för att snabbt höja

försvarsförmågan eller alternativt att en särskild

anpassningskredit inrättas. Regeringen anför i

propositionen att åtgärder för att mycket snabbt öka

försvarsförmågan har en sådan dignitet för rikets

säkerhet och får betraktas som så extraordinära att

regeringen närmare kommer att utreda om det behövs

särskilda handlingsregler för att en nödvändig

anpassning inte onödigtvis skall förhindras eller

försvåras. Regeringen anmäler att den avser att

återkomma till riksdagen i denna fråga om så behövs.

Utskottet vill i denna fråga framhålla följande.

Enligt 9 kap. regeringsformen om finansmakten (3 §)

skall riksdagen vid budgetregleringen beakta behovet

under krig, krigsfara och andra utomordentliga

förhållanden av medel för rikets försvar. Mot den

bakgrunden anvisar riksdagen årligen en

beredskapskredit. Därmed säkerställs att regeringen

kan vidta nödvändiga beredskapshöjningar eller andra

åtgärder som behövs för att förstärka

försvarsberedskapen utan att riksdagens beslut

behöver inhämtas. Regeringen har därmed erforderlig

handlingsfrihet att agera. I 6 § budgetlagen anges

att med riksdagens bemyndigande får regeringen

besluta om att ett ramanslag får överskridas om det

är nödvändigt för att i en verksamhet täcka

särskilda utgifter som inte var kända då anslaget

anvisades eller för att ett av riksdagen beslutat

ändamål med anslaget skall kunna uppfyllas.

Utskottet anser således att regelverket redan i dag

ger goda möjligheter att finansiera skyndsamma

åtgärder. Vid en mer planmässig anpassning (ökning)

av försvarsförmågan kan och bör riksdagens

medgivande inhämtas. Därmed avstyrks motion Fö6 (kd)

yrkande 7.

I Miljöpartiet de grönas kommittémotion Fö8 yrkande

5 framförs att försvaret inte bör hålla sig med ett

stort antal JAS-plan i beredskap för ett eventuellt

tillväxtskede; i stället bör den materiel

avbeställas som inte längre behövs. Regeringen

anmäler i propositionen att ett antal JAS 39 Gripen-

flygplan som inte behövs för organisationens behov

bör kunna överlåtas eller upplåtas till utländska

kunder. Utskottet föreslår på annan plats i detta

betänkande att detta förslag bifalles av riksdagen.

Motion Fö8 (mp) yrkande 5 avstyrks därför.

Bemyndigande att överlåta materiel

Utskottet behandlar här vad regeringen i

försvarsbeslutspropositionen (s. 154-156) har

föreslagit om överlåtelse eller upplåtelse av viss

materiel i exportstödssyfte.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner

regeringens förslag att den i exportstödjande

syfte bemyndigas att överlåta eller upplåta

materiel som på lång sikt inte behövs för

Försvarsmaktens operativa förmåga.

Propositionen

Regeringen föreslår att den bemyndigas att i

exportstödjande syfte överlåta eller upplåta

materiel som på lång sikt inte behövs för

Försvarsmaktens operativa förmåga.

Som skäl för sitt förslag anför regeringen att

enligt 28 § lagen (1996:1059) om statsbudgeten får

regeringen besluta att överlåta viss lös egendom om

egendomen inte behövs för statens verksamhet. Det

finns ingen begränsning i lagen eller i förarbetena

för överlåtelse av krigsmateriel. Begränsningen

ligger i stället i att det inte skall finnas något

behov av egendomen för statens verksamhet eller att

egendomen blivit obrukbar. Nu aktuell materiel kan

fortfarande utnyttjas i t.ex. grundorganisationen

och det är därför osäkert om 28 § lagen om

statsbudgeten är tillämplig. Med hänsyn till denna

osäkerhet samt att regeringens förslag bl.a.

omfattar större materielsystem som JAS 39 Gripen,

bör frågan underställas riksdagen för godkännande.

Syftet med att erhålla riksdagens bemyndigande är

att stödja inhemsk försvarsindustris

exportansträngningar och därmed skapa gynnsamma

förutsättningar för dess utvecklings- och

vidmakthållandekompetens. Regeringens förslag till

bemyndigande möjliggör att exportstödet lättare kan

hanteras med hänsyn till de korta varsel som ofta

råder i exportsammanhang. Både försäljning och

uthyrning kan komma i fråga.

Försvarsmakten har i dag viss materiel som är

anskaffad mot delvis andra hot och till en större

organisation än vad som nu beslutats av riksdagen.

Sedvanlig prövning av exporttillstånd bör enligt

regeringen genomföras för de länder som kan komma

att bli aktuella för export.

Utskottets ställningstagande

Riksdagen har efter förslag av regeringen beslutat att

stridsflygförbanden skall inriktas mot åtta

divisioner JAS 39 Gripen fr.o.m. 2005. Regeringen

anför att Sverige har beställt ca 200 flygplan JAS

39 Gripen. Av dessa kommer ca 40 flygplan ur

delserie 1 och 2 inte att behövas. Dessa plan bör

kunna överlåtas eller upplåtas till utländska

kunder.

Utskottet har sålunda ingen erinran mot vad

regeringen anför och föreslår därför att riksdagen

bemyndigar regeringen att i exportstödjande syfte

överlåta eller upplåta materiel som på lång sikt

inte behövs för Försvarsmaktens operativa förmåga

(förslag 1).

Helikopterverksamhet och marin närvaro på

västkusten

Utskottet behandlar här vad regeringen i

propositionen (s. 158) har föreslagit om

Försvarsmaktens helikopterverksamhet. Utskottet

behandlar också motionerna Fö10 (fp) yrkande 15,

Fö226 (m) yrkandena 1-5, Fö258 (kd) samt Fö270 (fp).

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet bedömer liksom regeringen att det

finns organisatoriska och rationella skäl för

att skapa ett helikopterförband.

Utskottet föreslår därför att riksdagen

bifaller regeringens förslag att Svea och

Östgöta helikopterbataljoner avvecklas.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen,

bl.a. våren 2001, behandlat motionsyrkanden

om helikopterbasering på Säve och basering av

fartygsförband i Göteborg. Utskottet

behandlar nu också i samband med beredningen

av regeringens budgetförslag vissa

helikopterfrågor. Utskottet finner inga skäl

för att ändra sin tidigare bedömning i dessa

frågor. Utskottet anser att de principer som

tidigare lagts fast av utskottet också är

tillämpliga då motsvarande frågor uppkommer i

andra regioner i landet.

Utskottet föreslår därför att motionerna Fö10

(fp) yrkande 15, Fö226 (m) yrkandena 1-5,

Fö258 (kd) samt Fö270 (fp) avslås.

Propositionen

Regeringen föreslår att organisationsenheterna Svea

helikopterbataljon i Haninge/Berga och Östgöta

helikopterbataljon i Linköping/Malmen läggs ned den

31 december 2001 eller vid den senare tidpunkt

regeringen bestämmer. Verksamheten vid enheterna

skall organisatoriskt samordnas i Försvarsmaktens

helikopterflottilj på nuvarande verksamhetsorter.

Som skäl för sitt förslag anför regeringen att

Försvarsmaktens helikopterverksamhet i fred är

organiserad i Försvarsmaktens helikopterflottilj i

Linköping/Malmen med Norrlands helikopterskvadron i

Boden samt Svea helikopterbataljon i Haninge/Berga

och Östgöta helikopterbataljon i Linköping/Malmen. I

en skrivelse till regeringen i juni 2001 har

Försvarsmakten föreslagit att denna fredstida

organisationsstruktur förändras.

Regeringen bedömer att det fortfarande finns

organisatoriska brister inom helikopterverksamheten.

Ytterligare steg bör därför tas för att

rationalisera och effektivisera

helikopterorganisationen, liksom för att åstadkomma

en mer enhetlig verksamhetsstyrning inom

Försvarsmakten. Regeringen anser därför att det nu

är angeläget att skapa en enad

helikopterorganisation med endast ett

helikopterförband och en förbandschef. I detta

helikopterförband skall all utbildningsverksamhet

ingå. En sålunda samlad helikopterorganisation ger

enligt regeringen de mest gynnsamma möjligheterna

för samordning inom hela organisationen av bl.a.

verksamhet, personalförsörjning och

kompetensförsörjning. Genom en enhetlig

helikopterorganisation kan också de olika stöd- och

administrativa uppgifterna samlas. I denna samlade

organisation kan uppgifter omfördelas och samordnas

så att verksamheten vid utbildningsenheterna

ytterligare kan koncentreras till kärnverksamheten,

dvs. utbildning och insatser.

Regeringen anser därför, i likhet med

Försvarsmakten, att organisationsenheterna Svea

helikopterbataljon och Östgöta helikopterbataljon

bör läggas ned den 31 december 2001 eller vid den

senare tidpunkt regeringen bestämmer. Bataljonernas

verksamhet bör i stället samordnas i

organisationsenheten Försvarsmaktens

helikopterflottilj. Försvarsmaktens

helikopterverksamhet skulle härigenom bedrivas inom

ramen för endast en organisationsenhet. Regeringen

vill understryka att det är fråga om en förändring

av ledningen av Försvarsmaktens

helikopterverksamhet. Regeringen föreslår därför

inga förändringar i lokaliseringen av verksamheten

eller baseringen av helikoptrar. Verksamheten skall

därför, liksom hittills, genomföras vid

verksamhetsorterna Linköping/Malmen, Haninge/Berga,

Ronneby/Kallinge, Boden och Göteborg/Säve.

Motionerna

Runar Patriksson och Eva Flyborg påpekar i motion

Fö10 (fp) att regeringen med en svepande motivering

om "organisatoriska brister" föreslår att två

helikopterbataljoner i Mellansverige skall läggas

ned. Folkpartiet liberalerna har enligt motionärerna

inga invändningar i sak. Försvarets kostym är

fortfarande snarare för stor än för liten.

Regeringen försäkrar att verksamheten med militära

helikoptrar fortsatt skall vara lokaliserad som i

dag. Motionärerna vill understryka detta med

hänvisning till det stora behovet av att kunna

samarbeta och samutnyttja samhällets samlade

helikopterresurser också i fredstida

räddningsoperationer. Här har regeringens hantering

av dessa frågor i försvarsbeslutet 1996 och därefter

inte varit tillräckligt övertygande (yrkande 15).

Inger René framhåller i motion Fö226 (m) att

Göteborg har Nordens största hamn och är Sveriges

näst största stad med strategiskt betydelsefulla

industrier. Mer än 90 % av råvaru- och

produkttransporter till och från Sverige sker med

fartyg. Detta ställer stora krav på bevakning,

uppföljning och kontroll av sjötrafik. Av de anlöp

som görs i svenska hamnar avser 70 % hamnarna på

västkusten. Skagerrak och Kattegatt har dessutom

landets mest intensiva sjötrafik. Stora volymer

miljöfarligt gods transporteras till den

petrokemiska industrin i Göteborg, Stenungsund och

Brofjorden.

I denna region med över en miljon invånare har den

militära närvaron stor betydelse inte minst med

hänsyn till Sveriges maritima beroende och de krav

som redan i fredstid ställs på marina stridskrafters

närvaro i våra omgivande havsområden. Övervakning

skall kontinuerligt kunna ske av den ekonomiska

zonen, territorialhavet och Öresund samt Göteborgs

och Bohusläns skärgårdar.

Mot denna bakgrund bör enligt motionärerna de

marina förbanden och den marina beredskapen

upprätthållas på en sådan nivå att samtidiga

insatser kan göras såväl längs västkusten som i

Östersjön med fartygsförband i samverkan med

helikoptrar och amfibieförband. För att uppnå detta

mål samt bevara och utveckla den maritima

kompetensen på västkusten bör en permanent basering

av allsidiga marina förband ske i Göteborgsområdet.

Det skapar dessutom en grund för rekrytering av

värnpliktiga, befäl och officerare från

Göteborgsregionen (yrkande 1).

Nyttan av militär närvaro på västkusten har också

visat sig i samband med civila påfrestningar såsom

sjöolyckor, bränder, översvämningar osv. Den

militära närvaron har räddat åtskilliga människoliv

och stora materiella värden. Detta gäller enligt

motionärerna inte minst helikopterdivisionen på Säve

som vid sidan av sina militära uppdrag blivit mer

betydelsefull för den civila räddningstjänsten

(yrkande 2).

Motionärerna påpekar att Försvarsmakten enligt

1996 års försvarsbeslut bl.a. skall ställa resurser

till förfogande för att stödja samhället vid svåra

påfrestningar i fred. Huvuduppgiften för de tunga

helikoptrarna på Säve är sjöoperativa uppdrag som

ubåtsjakt och havsövervakning samt transporter.

Helikoptrarna avdelas därutöver för räddningstjänst

med beredskap under flygövningstid eller för

sjöbevakning. Helikoptrarna kan även användas för

s.k. nödhelikopterverksamhet, dvs. sjuktransporter

som sker inom ramen för ordinarie basering och

beredskap för att undsätta människor i livshotande

situationer. Framgångsrika räddningsinsatser bygger

på en samverkan mellan försvarets helikoptrar och

räddningstjänsten.

Denna samverkan bör nu enligt motionärerna byggas

ut till att omfatta såväl polisen som sjukvården och

försvaret i Västra Götaland. Redan 1991 framhöll

Riksdagens revisorer att samverkan mellan

myndigheter och företag måste stimuleras och utgöra

en grund för ett samhällsekonomiskt nyttjande av

skattemedel och för att förhindra att människoliv

offras i onödan samtidigt som skadade eller sjuka

människor får ett snabbt omhändertagande (yrkande

3).

Motionärerna anser att läkare bör ingå som

ordinarie besättningsman i helikopter. Avtal bör

formuleras mellan militära helikopterförband och

civila sjukhus (yrkande 4).

Räddningsinsatser är enligt motionärerna en

betydelsefull uppgift för helikopterförbandens

verksamhet. Huvuduppgiften för de tunga

ubåtsjakthelikoptrarna är emellertid deltagande i

sjöoperativa övningar tillsammans med marina förband

syftande till att uppöva och utveckla förmågan att

övervaka omgivande havsområden och hävda svensk

integritet, att försvara landet. Med en basering i

Göteborgsområdet kan de marina förbanden även delta

i internationella övningar för att därmed

upprätthålla och utveckla denna verksamhet (yrkande

5).

Per Landgren och Annelie Enochson understryker i

motion Fö258 (kd) att inte minst mot bakgrund av

skärgårdens speciella geografiska förhållanden och

den livliga transport- och reseservice som

förekommer utanför Sveriges västkust måste

regeringen komma med ett klart och tydligt besked

att ett helikopterförband permanent skall baseras på

Säve även efter år 2003. Med såväl militära som

civila uppgifter fyller förbandet flera viktiga

funktioner. Vid sidan av självklara militära

uppgifter som havsövervakning, radarspaning och

ubåtsjakt tillkommer synnerligen viktiga civila

uppgifter som sjö- och flygräddning, brandsläckning

och transporter. Ett väl fungerande

räddningssamarbete (SCAN-SAR) i Skagerrak och

Kattegatt med danska och norska helikopterförband,

samt ett alltmer fördjupat försvarssamarbete med

Nato i PFF-sammanhang, talar också för att Säve bör

utvecklas till kompetenscentrum för internationell

helikopterverksamhet. Samverkansförmågan mellan

amfibiebataljonen i Göteborg och nästa generation

ytstridsfartyg, korvett Visby, stärker

insatsorganisationens slagkraft. Att ha tränad

personal med därtill anpassad utrustning har ett

stort värde när incidenter inträffar.

Det finns också enligt motionärerna all anledning

att tillvarata den sjöoperativa helikopterkompetens

som finns på västkusten. Den ger goda möjligheter

till ytterligare kompetensutveckling i samband med

införskaffandet av nya tunga, kvalificerade

helikoptrar. Motionärerna pekar på att

Försvarsberedningen i sin senaste rapport säger att

det finns skäl att överväga att utöka svenska bidrag

till internationella förbandsregister med bl.a.

helikopterförband. Osäkerheten inför framtiden är

dock ett allvarligt hot mot att kunna bibehålla den

samlade kompetens som nu finns på Säve.

Regeringen har enligt motionärerna i proposition

1999/2000:30 Det nya försvaret hävdat att

"verksamhetsdelen vid Säve bör kvarstå till och med

år 2003" och Försvarsutskottet har vid sin

behandling av propositionen slagit fast att

tidpunkten 2003 nu inte "behöver preciseras som en

bortre gräns vad avser helikoptrar för

Försvarsmaktens eget behov på Säve". Motionärerna

menar dock att behoven i Västsverige talar sitt

tydliga språk. De anser att ett helikopterförband

permanent skall baseras på Säve även efter år 2003.

Eva Flyborg och Kenth Skårvik erinrar i motion Fö270

(fp) om att Försvarsmakten, Rikspolisstyrelsen och

Västra Götalands-regionens

ambulanshelikopterverksamhet i ett "sambruksprojekt"

skulle inhysas i en hangar med egna och gemensamma

utrymmen på Säve. Syftet var att få synergieffekter

i form av lägre kostnader genom att samordna vissa

gemensamma funktioner (reception, samband, drivmedel

m.m.) och erfarenhets- och kunskapsutbyte.

Detta bejakades enligt motionärerna av alla

inblandade parter, och Försvarsmakten skulle stå för

projektering och byggnation. De olika myndigheternas

behov i form av tidsaxlar, utrymmen och

tillgänglighet formaliserades till ett gemensamt

behov som blev klart i maj 2001. Beslut om

byggnation skulle tas i juni eftersom polisen

behövde komma in i en ny hangar till årsskiftet

2002-2003.

Motionärerna påpekar att beslutet dock lades på is

av Försvarsmakten, vilket innebär att polisen nu

bygger en ny hangar på andra sidan fältet. Behoven

för Västra Götalands-regionens

ambulanshelikopterverksamhet kommer att tillgodoses

med en tillfällig lösning i Försvarsmaktens lokaler

tills ny hangar byggs. Motionärerna menar att detta

för de flesta tycks som en, minst sagt, icke helt

optimal lösning.

Det kan enligt motionärerna starkt ifrågasättas om

Försvarsmakten följer politiskt fattade beslut.

Frågan har ställts många gånger, och svaren varierar

från att det är Försvarsmakten som bestämmer till

att Försvarsmakten tolkar besluten fel.

Motionärerna menar att personalen accepterar

förändringar både mot ett SAR Centrum (Search and

Rescue) eller fortsatt verksamhet med ett allsidigt

förband som löser uppgifter som i dag. Vad man dock

kräver, är att det tydligt går att se kopplingen

mellan fattade beslut i Sveriges riksdag och

Försvarsmaktens inriktning. Detta är enligt

motionärerna inte fallet i dag.

Utskottets ställningstagande

Genom riksdagens beslut (prop. 1999/2000:30, bet.

1999/2000:FöU2, rskr. 1999/2000:168) inrättades Svea

helikopterbataljon i Haninge/Berga och Östgöta

helikopterbataljon i Linköping/Malmen. Regeringen

föreslår nu att helikopterbataljonerna läggs ned och

att verksamheten organisatoriskt samordnas i

Försvarsmaktens helikopterflottilj.

I flera motioner tas Försvarsmaktens

helikopterverksamhet upp. I motion Fö10 (fp)

understryks behovet av att verksamheten med militära

helikoptrar skall vara lokaliserad som i dag

(yrkande 15). I motion Fö226 (m) påtalas behovet av

helikopterenheten på Säve (yrkande 2) samt förordas

att samverkan mellan försvarets helikoptrar och

räddningstjänsten nu byggs ut (yrkande 3) och att

avtal bör skrivas mellan militära förband och civila

sjukhus om läkarnärvaro (yrkande 4). I motion Fö258

(kd) förordas att helikopterförband skall baseras på

Säve även efter år 2003. I motion Fö270 (fp)

understryks behovet av en gemensam hangar för

försvaret m.fl.

I motion Fö226 (m) understryks behovet av basering

av marina förband på västkusten (yrkande 1) och att

med en sådan basering kan de marina förbanden även

på ett bättre sätt delta i internationella övningar

(yrkande 5).

Utskottet har vid olika tillfällen, senast i april

2001 i betänkandet Vissa organisationsfrågor i

Försvarsmakten (bet. 2000/01:FöU10), behandlat bl.a.

helikopterbasering på Säve och basering av

fartygsförband i Göteborg. Utskottet har i

betänkande 2000/01:10 angett följande.

Flera motionsförslag berör Försvarsmaktens

organisation på västkusten. Utskottet anser inte

att riksdagens tidigare beslut om basering av

helikoptrar på Säve bör omprövas. Någon

ytterligare precisering från riksdagens sida av

vilken verksamhet som bör bedrivas på Säve efter

år 2003 behövs inte. Det bör ankomma på ansvariga

myndigheter, inte på riksdagen, att besluta om

var enskilda helikoptrar skall baseras för att

uppfylla kraven på beredskap m.m. Om ytterligare

en bas för fartygsförband upprättas genom att

fartygsförband baseras permanent i Göteborg -

även om den är av förhållandevis begränsad

omfattning - medför det en organisationsstruktur

som blir mindre rationell och kostnadseffektiv än

den nu beslutade.

Utskottet har ingen annan uppfattning i dag.

Utskottet anser också att dessa principer är

tillämpliga då motsvarande frågor uppkommer i andra

regioner i landet.

Utskottet vill i övrigt när det gäller frågor som

tas upp i motionerna anföra följande. Nybyggnation

av en gemensam hangar på Säve har enligt vad

utskottet inhämtat nu inte kommit till stånd på

grund av den ekonomiska situationen i

Försvarsmakten. Utskottet gör samma bedömning som

vid behandlingen av ett snarlikt motionsyrkande med

anledning av regeringens budgetförslag nu i höst.

Enligt utskottet bör det sålunda vara

Försvarsmaktens ansvar att bestämma hur myndighetens

helikoptrar skall ställas i hangar.

Utskottet har för sin del självfallet inte något

emot om samverkan mellan försvaret m.fl. utvecklas

om sådana förutsättningar föreligger.

Vad avser avtal om läkarnärvaro i vid helikoptrar

i räddningsberedskap anser utskottet att det bör

vara en fråga för de avtalsslutande parterna att ta

ställning till.

Utskottet kan när det gäller regeringens förslag

se organisatoriska och rationella skäl till att

skapa ett helikopterförband inom Försvarsmakten och

har därför ingen erinran mot regeringens förslag.

Utskottet noterar att regeringen anmäler att

helikopterverksamheten inom Försvarsmakten kommer

att fortsätta att bedrivas på samma verksamhetsorter

som i dag.

Med det anförda anser således utskottet att

regeringens förslag bör bifallas. Motionerna Fö10

(fp) yrkande 15, Fö226 (m) yrkandena 1-5, Fö258 (kd)

samt Fö270 (fp) avstyrks.

Övnings- och skjutfält

Utskottet behandlar här motionerna Fö203 (m), Fö215

(fp) samt Fö218 (s).

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet betonar den stora betydelsen av

Älvdalens skjutfält. Utskottet understryker

också att en grund för den omfattande

omstrukturering av Försvarsmakten som

beslutades förra året var att övnings- och

skjutfält skulle behållas för att kunna

utnyttjas i en upprustningssituation.

Utskottet föreslår därför att riksdagen

avslår motionerna Fö203 (m), Fö215 (fp) och

Fö218 (s).

Motionerna

I motion Fö203 (m) av Rolf Gunnarsson påtalas att

gång på gång kommer Högkvarteret/militära ledningen

med signaler som inte ger inriktningen att man vill

värna och behålla Älvdalens skjutfält, i varje fall

tycks de inte vara villiga att satsa de pengar som

behövs för skjutfältet. Det kommer signaler om

indragningar av vakttjänst, och det har under det

senaste året kommit andra negativa signaler. Efter

att Socialdemokraterna, med Centerns hjälp, nästan

halverat det svenska försvaret och skurit ned

ekonomin kraftigt har också förbandens

möjligheter/vilja att satsa på övnings- och

skjutfältet minskat.

Vi skall enligt motionären komma ihåg att

Älvdalens skjutfält är tämligen unikt. Det invigdes

1967 och blev därvid det stora och omfattande

skjutfält som det i dag är. Det går i dag knappast

att få till nya användbara skjutfält, särskilt i den

storlek som Älvdalens skjutfält har. Förankringen i

bygden är viktig och här har också skjutfältet i

Älvdalen en mycket bra ställning.

Motionären påpekar att det många gånger har

diskuterats om inte vi borde ha ett samarbete med

Norge då det gäller skjutfältet i Älvdalen.

Självklart vore detta ett sätt att bättre utnyttja

det stora och fina fältet.

Det bör, framhåller motionären, till en klarare

inriktning vad vi vill med skjutfältet i Älvdalen. I

bistra ekonomiska tider kommer många bra

verksamheter i kläm, men här bör riksdagen ge klara

besked att en klar prioritering sker av skjutfältet

i Älvdalen.

Även i motion Fö215 (fp) av Runar Patriksson tas

utnyttjandet av Älvdalens skjutfält upp. Motionären

påpekar att skjutfältet omfattar 53 000 hektar i

Dalarna, mitt i orörd natur. Ett stort övningsfält

utan att störa någon omgivning är en stor tillgång

för det svenska försvaret. Här bör en stor del av

övningsverksamheten förläggas, inte minst för

frivilligorganisationer som behöver bra

övningsområden. I Älvdalen finns allt för en bra

militär övning, både i väderhänseende och med tank

på den kuperade terrängen och infrastrukturen.

Skjutning med långdistansvapen och terrängträning

med motorfordon har perfekta förutsättningar inom

Älvdalens skjutfält. Förläggningar och andra

byggnader är i gott skick.

Motionären påpekar att EU:s nya

krishanteringsstyrkor behöver samövas. Älvdalen

borde vara en bra plats för övning av svenska

styrkor i samverkan med övriga EU-styrkor. Här bör

regeringen agera gentemot EU:s administration.

Norge, med behov av ett nytt övningsfält, borde

erbjudas möjligheter att använda Älvdalens

skjutfält. Regeringen bör enligt motionären ta ett

initiativ och erbjuda Älvdalens skjutfält till det

norska försvaret.

I motion Fö218 (s) av Ulla Wester framhålls att det

lilla samhället Rinkaby, tillhörande Kristianstads

kommun, är känt för sina unika våtmarker som lockar

ornitologer från hela världen. Men ännu mer känt är

samhället för sitt militära skjutfält. Otaliga är de

värnpliktiga som deltagit i övningar i Rinkaby.

Skjutfältet är beläget i vacker natur som delvis

erbjuder ett öppet landskap, då delar av området

används som betesmark. Korna är välkomna att beträda

fältet, men inte människorna.

Motionären påpekar att förr när den militära

hotbilden såg annorlunda ut och Kristianstad var en

regementsstad ifrågasatte lokalbefolkningen inte

skjutfältets existens. Man stod ut med de störningar

som skjutövningarna medförde. När sedan garnisonen i

grannkommunen Hässleholm också den avvecklades

försvann troligen det sista stödet för fortsatta

skjutövningar i Rinkaby.

Under sommaren 2001 fick skjutfältet ett temporärt

nytt användningsområde. 30 000 scouter från i stort

sett hela världen anordnade ett läger på fältet.

Denna folkfest som lägret gav upphov till skapade

också ett tryck på att skjutövningarna omedelbart

skulle upphöra och att fältet skulle öppnas för

besökande.

Skjutfältet stänger enligt motionären av och

blockerar närheten till havet och möjlig tillväxt

för kommundelarna Åhus, Horna och Rinkaby.

Kristianstads kommun vill naturligtvis själv ha

möjlighet att planera och använda ett så stort

markområde som skjutfältet utgör. Fältet med

tillhörande skyddszoner är av den storleken att både

ett bibehållande av den vackra naturen och

uppförande av bebyggelse är möjligt.

Hade det varit så att Skåne i övrigt saknat

militära övningsskjutfält hade enligt motionären

denna motion aldrig skrivits. Trots att försvarets

verksamhet med nödvändighet har omstrukturerats

krävs naturligtvis ändå fortfarande möjligheter till

skjutövningar. Motionären hävdar att dessa

träningsmöjligheter är fullt tillgodosedda i Skåne

även utan tillgång till Rinkabyfältet. De militära

myndigheterna tycks i nuläget ändå vilja hålla kvar

skjutfältet bara av den anledningen att det kanske

kan vara bra att ha någon gång i framtiden. Det

argumentet väger lätt när nu fältets civila nytta är

så uppenbar.

Utskottets ställningstagande

I motionerna Fö203 (m) och Fö215 (fp) understryks vikten av

Älvdalens skjutfält medan i motion Fö218 (s)

ifrågasätts försvarets behov av Rinkabyfältet.

I Försvarsutskottets betänkande Vissa

organisationsfrågor i Försvars-makten (bet.

2000/01:FöU10) underströk utskottet den stora

betydelse och de gynnsamma förutsättningar till

övningar och skarpskjutning som finns på Älvdalens

skjutfält. Utskottet framhöll att det torde finnas

få platser i Europa som har liknande

förutsättningar. Utskottet påpekade att regeringen

har möjlighet att utan riksdagens närmare hörande

besluta om tillstånd till främmande makt att t.ex.

bedriva materielförsök eller övningar på svenskt

territorium. Utskottet anförde vidare att regeringen

och Försvarsmakten bör bedöma om det - utöver det

behov av skjutfält som Försvarsmakten har - finns

praktiska förutsättningar att låta främmande

förband, t.ex. från Norge, öva på Älvdalens

skjutfält. Utskottet gör samma bedömning nu.

Utskottet erinrar vidare om att en av

grundprinciperna vid den omfattande omstrukturering

som beslutades våren 2000 var att dimensionerande

övnings- och skjutfält skulle behållas för att kunna

utnyttjas i en situation som kräver upprustning.

I motion Fö218 (s) har motionären också kritiserat

möjligheterna för allmänheten att få tillträde till

Rinkabyfältet. Enligt vad utskottet har erfarit har

de miltära myndigheterna nyligen väsentligt

förbättrat allmänhetens tillträdesmöjlighet på så

vis att den kan vistas på fältet när det inte pågår

övningar.

Med anledning av det anförda avstyrker utskottet

motionerna Fö203 (m), Fö215 (fp) och Fö218 (s).

Det civila försvaret

Utskottet behandlar här vad regeringen i

propositionen (s. 159-180) anfört om det civila

försvaret. Utskottet behandlar även motionerna Fö2

(m) yrkandena 6, 7 och 10, Fö9 (m) yrkande 14 i

denna del, Fö12 (v) yrkandena 6, 7 och 10 samt Fö256

(kd) yrkandena 1 och 6.

Inriktningen m.m.

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

inriktningen av det civila försvaret.

Motion Fö12 (v) yrkandena 6 och 7 avstyrks av

utskottet.

Propositionen

Inriktningen för det civila försvarets planering

innebär att satsningar behöver genomföras för att

minska sårbarheten i infrastrukturen, medan åtgärder

vad gäller den traditionella försörjningsberedskapen

samt huvuddelen av befolkningsskydd och

räddningstjänst bör minskas väsentligt. Detta

innebär en fortsättning av den inriktning av

planeringen som gällde under 1990-talet och särskilt

efter 1996 års försvarsbeslut.

Grundförmågan inom det civila försvaret är

samhällets fredstida robusthet och flexibilitet. Med

utgångspunkt från dessa vidtas de civila

försvarsåtgärder som krävs för att kunna möta de

ökade krav som kan uppstå vid ett väpnat angrepp.

Den grundförmåga som således skapas ger

handlingsfrihet både på kort och lång sikt inom det

civila försvaret. Planeringsperspektivet på kort

sikt innebär en förmåga att efter högst ett års

förberedelser kunna motstå begränsade militära

angrepp. I grundförmågan ingår att upprätthålla och

utveckla en kontinuerlig kompetens för det civila

försvarets uppgift, samt de grundelement som kan

krävas för en anpassningsprocess. Här ingår att

kunna planera och utforma resurserna för att bemöta

nya typer av angrepp etc. Viktiga komponenter utgörs

bl.a. av omvärldsbevakning, analys och förmåga till

anpassning.