Bet. 2001/02:FÖU3

Försvarsutskottets betänkande

2001/02:FÖU3

Totalförsvarsplikten

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens proposition 2001/02:11

Bättre villkor för totalförsvarspliktiga samt tillhörande motioner.

Utskottet behandlar vidare motionsyrkanden med anknytning till

pliktsystemet avgivna med anledning av proposition 2001/02:10 Fortsatt

förnyelse av totalförsvaret och avgivna under den allmänna motionstiden

under årets och fjolårets respektive riksmöten.

Utskottet anser, liksom regeringen i propositionen, att det för närvarande

inte behövs några grundläggande förändringar av själva systemet med

totalförsvarsplikt. Totalförsvarsplikt, med en allmän mönstringsplikt för

män, bör sålunda alltjämt utgöra grunden för totalförsvarets

personalförsörjning. Genom plikten garanteras totalförsvaret den bästa

bemanningen. De som är bäst lämpade bör tas ut, och bemanningsbehoven bör

styra hur många som tas ut till tjänstgöring.

Antalet kvinnor i försvaret bör öka. Det finns flera argument som talar för

att bredda rekryteringsbasen genom att utöka mönstringsskyldigheten till

att också omfatta kvinnor. Utskottet är emellertid inte nu berett att

förorda en könsneutral mönstringsplikt, vilket föreslås i flera motioner.

Däremot måste åtgärder vidtas som gör att pliktsystemet uppfattas som

rättvist och som ökar motivationen för de totalförsvarspliktiga att

genomföra grundutbildning, framför allt lång sådan. De ekonomiska

förmånerna vid tjänstgöring bör vara generösa, liksom ersättningsreglerna

för dem som skadas. Pliktsystemet bör vidare göras mer flexibelt när det

gäller reglerna för inskrivning och krigsplacering.

I betänkandet tillstyrker därför utskottet, med vissa ändringar, de i

propositionen föreslagna lagändringarna vars syfte är att reformera

pliktsystemet så att det blir modernt, rättvist och attraktivt.

Utskottet föreslår sålunda att riksdagen antar regeringens förslag till

ändringar i följande lagar:

· Lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, med innebörd dels att den

totalförsvarspliktige senast fyra månader efter mönstringen skall

underrättas om inskrivningsbeslutet, dels att inskrivningen i

utbildningsreserven skall upphöra efter viss angiven tid, dels att

krigsplacering skall upphöra tio år efter det senaste utbildningstillfället

, dels att utbildning för fredsfrämjande verksamhet på vissa villkor skall

kunna ingå i grund- och repetitionsutbildningen, dels att de

utbildningsansvariga totalförsvars-myndigheterna ges ett utökat

rehabiliteringsansvar som skall omfatta tre år med möjlighet till

förlängning i två år, dels att anhöriga skall kunna få ersättning om de

engageras i rehabiliteringen av skadade totalförsvars-pliktiga, dels att de

totalförsvarspliktiga efter genomförd grundutbildning skall få en

utbildningspremie, dels att de som genomgår grundutbildning skall få

genomföra högskoleprovet.

·

· Lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet, med

innebörd att utbildning för fredsfrämjande verksamhet på vissa villkor

skall kunna ingå i totalförsvarspliktigas grund- och repetitionsutbildning.

·

· Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, med innebörd dels att

ersättningen bör vara densamma oavsett typ av utbildning och dess längd,

dels att den s.k. ålderstrappan vid beräkning av livränteunderlaget bör

avskaffas. När det gäller garantinivån för livränta föreslår utskottet att

denna fastställs till minst sju prisbasbelopp, inte till minst fem som

regeringen har föreslagit.

·

· Lagen (1977:265) om statlig ersättning vid ideell skada m.m., med

innebörd att ersättningen bör vara densamma oavsett typ av utbildning och

dess längd.

·

· Lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m., med

innebörd dels att påföljden utegångsförbud avskaffas, dels att påföljden

extratjänst skall kunna kombineras med löneavdrag, dels att varning skall

vara den lindrigaste påföljden, dels att yttrande från auditör skall

inhämtas om den disciplinansvarige begär det och att den disciplinansvarige

skall erinras om sin rättighet till en sådan begäran.

·

Utskottet anser att det bör införas ytterligare förbättringar av de

totalförsvarspliktigas personskadeskydd utöver de nyss beskrivna. Utskottet

förutsätter sålunda att regeringen i förordning fastställer en statlig

riskgaranti för totalförsvarspliktiga på 22 prisbasbelopp.

Utskottet anser det viktigt att utveckla ett meritvärderingssystem för

plikttjänstgöring, att få detta system kvalitetssäkrat och att få det

accepterat och tillämpat.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 2002 med ett

undantag. Det gäller den del i lagen om totalförsvarsplikt som sätter

gränsen för när en krigsplacering skall upphöra. Denna paragraf föreslås

träda i kraft den 1 juli 2004 för att berörda myndigheter skall få

erforderlig omställningstid.

Utskottet förordar slutligen några smärre förändringar i de av regeringen

föreslagna övergångsbestämmelserna.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden.

I betänkandet finns 8 reservationer och 3 särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Allmänt om totalförsvarsplikten

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Fö212 yrkande 7, 2000/01:Fö804, 2000/

01:Fö805 yrkandena 1-3, 2001/02:Fö1 yrkande 1, 2001/02:Fö8 yrkande 3 i

denna del, 2001/02:Fö9 yrkande 11 i denna del och 2001/02: Fö225.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (fp)

Reservation 3 (mp)

2. Könsneutral totalförsvarsplikt

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Fö212 yrkande 8, 2000/01:Fö803

yrkandena 1, 4 och 5, 2000/01:A812 yrkande 13, 2001/02:Fö8 yrkande 3 i

denna del, 2001/02:Fö10 yrkandena 16 och 20 i denna del, 2001/02: Fö14

yrkande 1, 2001/02:Fö15 yrkande 3, 2001/02:Fö16 yrkande 1, 2001/02:Fö206,

2001/02:Fö212 yrkande 2 i denna del, 2001/02:Fö227, 2001/02:Fö232 och 2001/

02:A229 yrkande 27.

Reservation 4 (v)

Reservation 5 (fp)

3. Mönstring, inskrivning och krigsplacering

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Fö806, 2001/02:Fö17 yrkande 1, 2001/

02:A317 yrkandena 24 och 25 samt 2001/02:So376 yrkandena 2-4.

4. Utbildningens innehåll

Riksdagen avslår motion 2000/01:Fö401.

5. Avgångar, arbetsmiljö och utrustning

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Fö803 yrkandena 2, 3 och 6, 2001/02:

Fö14 yrkande 2, 2001/02:Fö237 yrkandena 1-4 samt 2001/02: Fö269 yrkande 3.

6. Förebyggande säkerhetsåtgärder

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Fö802 yrkandena 1-4 och 2001/02:Fö14

yrkande 4.

7. Statlig riskgarati m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö1 yrkande 2 och 2001/02: Fö235.

8. Rehabilitering

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö1 yrkandena 4 och 5 samt 2001/02:

Fö9 yrkande 11 i denna del.

Reservation 6 (m)

9. Förmåner

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö14 yrkande 3 och 2001/02: Fö269

yrkandena 1 och 2.

Reservation 7 (v)

10. Meritvärdering

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö14 yrkande 5, 2001/02:Fö16 yrkande

2, 2001/02:Fö17 yrkandena 5 och 6, 2001/02:Fö250 och 2001/02: Fö273

yrkandena 1 och 3.

Reservation 8 (fp)

11. Lagen om totalförsvarsplikt

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:

1809) om totalförsvarsplikt med den ändringen att 3 kap. 12 § skall träda i

kraft först den 1 juli 2004.

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö17 yrkande 3.

12. Lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:

1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.

13. Lag om utbildning för fredsfrämjande verksamhet

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:588

) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet.

14. Lag om statligt personskadeskydd

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1977:265

) om statligt personskadeskydd med ändring dels i 12 § andra stycket att

livränteunderlaget skall utgöra minst sju prisbasbelopp, dels att

ikraftträdande och övergångsbestämmelser skall ha följande lydelse:

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

2. De nya bestämmelserna tillämpas på sjukpenning och

sjukvårdsersättning som avser tid efter ikraftträdandet.

3. De nya bestämmelserna om livränteunderlag tillämpas endast på

livräntor som fastställs efter ikraftträdandet.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö1 yrkande 3 och 2001/02:Fö17 yrkande

2.

15. Lag om statlig ersättning vid ideell skada m.m.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1977:266

) om statlig ersättning vid ideell skada m.m. med ändring dels att ordet

"endast" i 1 § andra stycket inte stryks, dels att ikraftträdande och

övergångsbestämmelser skall ha följande lydelse:

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

2. Äldre bestämmelser gäller för skador som har inträffat före

ikraftträdandet.

Stockholm den 19 mars 2002

På försvarsutskottets vägnar

Henrik Landerholm

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Henrik Landerholm (m), Tone

Tingsgård (s), Karin Wegestål (s), Stig Sandström (v), Åke Carnerö (kd),

Olle Lindström (m), Ola Rask (s), Berndt Sköldestig (s), Berit Jóhannesson

(v), Margareta Viklund (kd), Anna Lilliehöök (m), Erik Arthur Egervärn (c),

Runar Patriksson (fp), Kurt Kvarnström (s), Björn Leivik (m), Majléne

Westerlund Panke (s) och Ingegerd Saarinen (mp).

2001/02

FöU3

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens proposition 2001/02:11

Bättre villkor för totalförsvarspliktiga, i det följande benämnd

propositionen, samt de fyra motioner med 13 yrkanden som avgivits med

anledningen av denna proposition. Utskottet behandlar vidare nio

motionsyrkanden i fyra motioner som avgivits med anledning av proposition

2001/02:10 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret. Utskottet har härutöver

valt att här behandla motionsyrkanden med anknytning till pliktsystemet och

som avgivits under allmänna motionstiden under föregående riksmöte, 19

yrkanden i 8 motioner, och under innevarande riksmöte, 22 yrkanden i 13

motioner.

Regeringen beslutade den 25 september 1997 om direktiv för en översyn av

totalförsvarspliktens tillämpning och andra pliktfrågor m.m. (dir. 1997:

106).

Utredningen som antog namnet 1998 års pliktutredning, i det följande

benämnd utredningen, fick i direktiven och i senare utfärdade

tilläggsdirektiv (dir. 1998:49 och dir. 1999:85) i uppdrag att göra en

översyn av tillämpningen av systemet med totalförsvarsplikt. Utredningen

lämnade sitt betänkande Totalförsvarsplikten den 22 mars 2000 (SOU 2000:21)

.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna

finns i bilaga 3 till propositionen. Remissyttrandena och en

sammanställning av dessa finns tillgängliga i Försvarsdepartementet (dnr.

Fö2000/775/MIL).

Regeringen har inhämtat Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i

bilaga 4 till propositionen. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5 till

propositionen. Regeringen har härefter justerat lagförslagen i huvudsak i

enlighet med Lagrådets förslag.

Utskottet har som ett led i sin beredning av ärendet mottagit

föredragningar av företrädare för Försvarsdepartementet, Försvarsmakten,

Totalförsvarets pliktverk, Militärhögskolorna i Halmstad respektive

Östersund samt Värnpliktsrådet och Civilpliktsrådet.

Utskottet har vidare mottagit skriftligt material i ärendet från Försvars-

makten, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk och

Totalförsvarets pliktverk.

Socialförsäkringsutskottet har beretts tillfälle att yttra sig över

propositionen och vissa motioner. Socialförsäkringsutskottets yttrande

bifogas som bilaga 5 till detta betänkande.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa förändringar i lagen (1994:1809) om total-

försvarsplikt. För att få ett mer flexibelt system föreslås att

bestämmelserna om inskrivning och krigsplacering ändras. Förslaget innebär

bland annat att fler totalförsvarspliktiga finns tillgängliga vid urval och

fördelning av platser. Totalförsvarspliktiga placerade i

utbildningsreserven skall inte stå kvar i denna längre än det finns behov

av med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap. Den som inte längre har den

kompetens som behövs för att fullgöra krigsuppgiften skall inte längre vara

krigsplacerad.

Propositionen innehåller förslag till förbättringar av de totalförsvars-

pliktigas personskadeskydd. Nya bestämmelser föreslås till förmån för den

som skadas under sin utbildning. Den myndighet som är utbildningsansvarig

åläggs ett rehabiliteringsansvar för den som skadas.

Rehabiliteringsansvaret innebär även att myndigheten i fråga kan komma att

ekonomiskt bidra till rehabiliteringsinsatser. Ersättning skall även kunna

ges till den skadades anhöriga som deltar i rehabiliteringen.

Eftersom det svenska försvaret har fått en ändrad inriktning har den tänkta

krigsuppgiften inte längre samma innehåll. Detta innebär att moment som

tidigare inte har ansetts kunna ingå i utbildningen för

totalförsvarspliktiga numera kan ingå. För att klarlägga detta föreslås

ändringar i bestämmelsen om utbildningens innehåll samt följdändringar i

lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet.

I lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m. föreslås

ett flertal ändringar. Påföljden utegångsförbud avskaffas, och påföljden

extratjänst skall kunna kombineras med löneavdrag. I disciplinärenden skall

alltid yttrande från auditör inhämtas om den disciplinansvarige begär det.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2002.

Utskottets överväganden

Totalförsvarsplikten

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning att det för närvarande inte finns

anledning att ändra i de allmänna grundläggande förutsättningarna för

pliktsystemet. Totalförsvarsplikt med allmän mönstringsplikt för män bör

därför fortfarande utgöra grunden för totalförsvarets personalförsörjning.

Utskottet föreslår därför att riksdagen avslår motionerna 2000/01: Fö212 (

fp) yrkande 7, 2000/01:Fö804 (m), 2000/01:Fö805 (m) yrkandena 1-3, 2001/02:

Fö1 (m) yrkande 1, 2001/02:Fö8 (mp) yrkande 3 i denna del, 2001/02:Fö9 (m)

yrkande 11 i denna del och 2001/02:Fö225 (m).

Utskottet anser liksom regeringen att det är önskvärt att utöka antalet

kvinnor i försvaret. Utskottet konstaterar emellertid att konsekvenserna av

att införa en könsneutral totalförsvarsplikt inte är klarlagda. Liksom

regeringen bedömer utskottet därför att det för närvarande inte är aktuellt

att utöka skyldigheten att fullgöra värnplikt och civilplikt till att också

gälla kvinnor.

Utskottet föreslår därför att riksdagen avslår motionerna 2000/01: Fö212 (

fp) yrkande 8, 2000/01:Fö803 (v) yrkandena 1, 4 och 5, 2000/01:A812 (fp)

yrkande 13, 2001/02:Fö8 (mp) yrkande 3 i denna del, 2001/02:Fö10 (fp)

yrkandena 16 och 20 i denna del, 2001/02:Fö14 (v) yrkande 1, 2001/02:Fö15 (

kd) yrkande 3, 2001/02:Fö16 (fp) yrkande 1, 2001/02:Fö206 (kd), 2001/02:

Fö212 (v) yrkande 2 i denna del, 2001/02:Fö227 (s), 2001/02:Fö232 (fp) och

2001/02:A229 (fp) yrkande 27.

Propositionen

Nuvarande pliktlagstiftning

Sedan länge har det funnits en skyldighet att tjänstgöra för att försvara

landet. Regeringen sammanfattar i propositionen den nuvarande

pliktlagstiftningen och anför bl.a. följande.

Den nuvarande pliktlagen, lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, trädde i

kraft den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:6 och 87, bet. 1994/95:FöU1, rskr.

1994/95:78). Den ersatte ett flertal lagar som innehöll pliktbestämmelser

däribland värnpliktslagen (1941:967) och civilförsvarslagen (1960:74).

Samma dag trädde även lagen (1994:1810) om möjlighet för kvinnor att

fullgöra värnplikt eller civilplikt med längre grundutbildning och lagen (

1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. i kraft.

Totalförsvarsplikten skall trygga totalförsvarets personalförsörjning.

Totalförsvarsplikten gäller för varje svensk medborgare samt för varje

utländsk medborgare som är bosatt i Sverige från det år han eller hon

fyller 16 år till och med det år han eller hon fyller 70 år. Enligt lagen

skall tjänstgöringsskyldigheten fullgöras som värnplikt, civilplikt eller

allmän tjänsteplikt. Värnplikten och civilplikten omfattar grundutbildning,

repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring. Den

allmänna tjänsteplikten fullgörs endast under höjd beredskap.

Endast män som är svenska medborgare är skyldiga att mönstra och fullgöra

värnplikt eller civilplikt med grundutbildning som är längre än 60 dagar.

Skyldighet att fullgöra värnplikt gäller från det år som den

totalförsvarspliktige fyller 19 år till slutet av det år han fyller 47 år.

Vid mönstringen skall den totalförsvarspliktige underrättas om beslut om

inskrivning för värnplikt eller civilplikt eller i utbildningsreserv eller,

om han saknar förutsättningar för att fullgöra värnplikt eller civilplikt,

beslut att han inte är skyldig att fullgöra sådan tjänst. Den som har

placerats i utbildningsreserven kan senare tas i anspråk, efter beslut av

regeringen, när det behövs med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap för

att grundutbildas med värn- eller civilplikt.

Rätten att efter ansökan få vara vapenfri finns kvar. Den vapenfria

tjänsten regleras dock inte längre som ett undantag från

värnpliktstjänstgöringen utan som ett av flera tjänstgöringsalternativ inom

ramen för totalförsvarsplikten.

Enligt regeringen har lagen om totalförsvarsplikt medfört en flexiblare

användning av totalförsvarets personalresurser. Hur många som skall skrivas

in med stöd av totalförsvarsplikten styrs enligt lagen av behovet av

totalförsvarspliktiga för att lösa det militära och civila försvarets

uppgifter i krig och Försvarsmaktens fredstida beredskap.

Lagen om totalförsvarsplikt innehåller också bland annat bestämmelser om

inskrivning, utbildningstider, förmåner, uppskov och straff. Svenska

kvinnor kan, utöver skyldigheten att genomgå grundutbildning för civilplikt

i högst 60 dagar, frivilligt genomgå en antagningsprövning för inskrivning

för värnplikt eller civilplikt med lång grundutbildning. En kvinna som

skrivs in för värnplikt eller civilplikt med lång grundutbildning blir

skyldig att fullgöra utbildning enligt samma bestämmelser som gäller för

männen. Detta innebär att kvinnan är skyldig att fullgöra

repetitionsutbildning och att tjänstgöra under höjd beredskap.

Några utgångspunkter för reformering av pliktlagstiftningen

Regeringen anser att totalförsvarsplikten skall utgöra grunden för

bemanningen i totalförsvaret. Genom plikten garanteras totalförsvaret den

bästa bemanningen. Den som är bäst lämpad för en befattning skall tas ut

för uppgiften. En person är dock sällan bäst lämpad om personen inte finner

att den utbildning som han eller hon skall avsätta en del av sitt liv till

uppfattas som relevant för försvaret eller för individen själv.

Den moderna plikten bygger till skillnad från invasionsförsvarets

tillämpning på en högre grad av frivillighet. Det är mot denna bakgrund som

regeringen avvisar ett pliktsystem som kallar in unga människor till

tjänstgöring utan att det finns ett behov. Det är också med detta motiv som

den enskildes motivation skall få ett större genomslag vid mönstringen.

För att denna syn på systemet skall fungera, anför regeringen, krävs det

ett antal förbättringar som rör den totalförsvarspliktiges situation före,

under och efter grundutbildningen.

Före utbildningen handlar det om att man skall få rätt information om vad

utbildningarna inom totalförsvaret innebär så att man kan bilda sig en

uppfattning om i vilken utsträckning man är motiverad att genomgå en

utbildning inom totalförsvaret. Denna information skall omfatta både unga

män och kvinnor, och det är regeringens uttalade vilja att antalet kvinnor

som väljer att genomföra utbildningar inom totalförsvaret skall öka.

Eftersom det inte för närvarande är aktuellt att utöka skyldigheten att

fullgöra värnplikt till att även gälla kvinnor spelar informationsarbetet

före mönstringen en avgörande roll, om ambitionen att öka andelen kvinnor

som genomgår grundutbildning inom totalförsvaret också skall bli verklighet

.

Under utbildningen handlar det i första hand om att de utbildningar som

genomförs bedrivs med ett modernt ledarskap, att

utbildningsförutsättningarna är bra, att utbildningstidens längd inte är

längre än vad som krävs för att nå utbildningsmålen och att målen är

kopplade till krigsuppgiften.

Utifrån denna grund måste den enskilde uppfatta sig som rättvist behandlad

i jämförelse med jämnåriga kamrater som inte genomför utbildning inom

totalförsvaret.

Regeringen anför vidare att det är allmänt känt att de

totalförsvarspliktigas situation successivt har förändrats under 1990-talet

utan att bestämmelser och ersättningssystem följt denna utveckling. En

viktig del i att förändra detta förhållande är att den

totalförsvarspliktige får skälig ekonomisk kompensation. Med regeringens

förslag förändras ersättningarna avsevärt inte bara under utbildningen utan

även den första tiden efter utbildningen genom ett nytt system med en

utryckningspremie. Förslagen innebär också att försäkringsskyddet

förbättras.

Regeringen vill även modernisera disciplinsystemet. En anpassning bör

sålunda ske till hur samhället i övrigt hanterar dessa frågor. En annan

viktig fråga som regeringen avser att återkomma till är hur den enskildes

rättssäkerhet skall säkerställas under utbildningstiden utöver vad som

föreslås i den föreliggande propositionen.

Regeringen anser att med de förändringar som föreslås i propositionen så

tas avgörande steg mot en modern tillämpning av totalförsvarsplikten. Några

frågor återstår emellertid. Häri innefattas bl.a. arbetet med att utveckla

den civila meritvärderingen av genomförda utbildningar inom totalförsvaret

för att kunna ta med sig meriterna in i arbetslivet. Det kan handla om

certifieringar, intyg eller andra bevis som den enskilde kan ha användning

av. Ett omfattande arbete har startat både inom Försvarsmakten,

Överstyrelsen för civil beredskap och i Regeringskansliet för att utveckla

denna viktiga del i att höja värdet av totalförsvarets utbildningar.

Resultatet av detta arbete, anför reger-ingen, kommer att verkställas

successivt med början under nästa år.

Regeringen lämnar inga förslag till riksdagen om förändringar i

totalförsvarsplikten eller om utgångspunkterna för reformering av

pliktlagstiftningen.

Motioner

I ett flertal motioner - från den allmänna motionstiden under föregående

riksmöte och innevarande riksmöte samt i följdmotioner till den nu aktuella

propositionen - avges förslag som från skilda utgångspunkter förordar

förändringar av den nuvarande totalförsvarsplikten. I 7 motioner ges

synpunkter och förslag av allmänt övergripande karaktär medan det i 12

motioner specifikt förordas en könsneutral totalförsvarsplikt.

Allmänt om totalförsvarsplikten

I partimotion 2001/02:Fö9 (m) konstateras att värnplikten är under

omstöpning. I den nära framtiden kommer färre värnpliktiga att behöva

utbildas. Det ställer nya krav på pliktsystemets utformning.

Motionärerna anser att Sveriges nuvarande värnpliktssystem, förstärkt med

de i Pliktutredningen föreslagna förbättrade ersättningarna, ännu fungerar

väl. De föreslagna förbättringarna sägs livstidsförlänga systemet, men de

grundläggande och långsiktiga problemen förblir olösta. Sålunda är det inte

säkert att dagens höga försvarsvilja med högt motiverade värnpliktiga

består. Det finns också rättvisefrågor som inte är lösta. Inte heller sägs

konsekvenserna av successivt höjda ersättningskrav vara klarlagda.

Motionärerna föreslår att det i fortsatta överväganden därför bör prövas

alternativa modeller till den nuvarande plikttjänstgöringen. Ett alternativ

som därvid bör övervägas är en obligatorisk grundläggande soldat- och

sjömansutbildning för alla vapenföra, följd av en rekrytering till längre

utbildning och tjänstgöring som helt bygger på frivillighet och motivation.

Ett annat alternativ som bör prövas är en allmän obligatorisk grundläggande

korttidsutbildning för alla som inte kan beredas plats i längre reguljära

utbildningar. Försörjning med plikt bör också ställas mot helt frivillig

rekrytering - om inte annat som jämförelseobjekt. I motionen föreslås att

riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om värnpliktsfrågorna (yrkande 11 i denna del).

Ett likalydande resonemang förs i kommittémotion 2001/02:Fö1 (m) av Henrik

Landerholm m.fl. I denna motion sammanfattas och beskrivs därefter

varianter och kombinationer av dessa alternativ till den nuvarande

plikttjänstgöringen liksom en utveckling av dagens selektiva system.

Motionärerna föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att alternativa modeller för

plikttjänstgöring bör prövas (yrkande 1).

Folkpartiet liberalerna avvisar i kommittémotion 2000/01:Fö212 (fp) av

Runar Patriksson och Eva Flyborg tanken på att pliktutbilda alla vapenföra

unga män utan att det föreligger behov av dem i krigsorganisationen. Den

som tvingas fullgöra sin värnplikt måste uppleva att det är rättvist.

Brister rättvisan riskerar nämligen folkförankringen att minska. Den

grundläggande principen bör vara att visa respekt för den enskilda

individens frihet och integritet. Staten bör därför använda

tvångslagstiftning med varsamhet.

Enligt motionärerna är det för tidigt att nu uttala sig exakt om

dimensioneringen av det framtida försvarets pliktutbildningsbehov, men med

Folkpartiet liberalernas förslag till utformning av försvarets organisation

skulle färre tas ut till militär grundutbildning. Det finns anledning att

pröva om vissa uppgifter, som hittills bemannats av värnpliktiga, i

framtiden bättre kan tillgodoses genom konstapel/kontraktsanställning av

personal.

Folkpartiet anser vidare att korttidsutbildning av värnpliktiga bör

minimeras av kvalitetsskäl. De tremånadersutbildningar som nu ges på försök

ger inte de värnpliktiga tillräckliga kunskaper och färdigheter och bör

avvecklas snarast. Hittillsvarande grundutbildning gör att det finns ett

mycket stort antal redan utbildade som inte längre kommer att ha någon

plats i krigsorganisationen. Att i detta läge korttidspliktutbilda

ytterligare personal är principiellt oacceptabelt. Motionärerna föreslår

att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om inriktningen av pliktutbildningen och pliktuttagningen (yrkande 7

).

I Miljöpartiets kommittémotion 2001/02:Fö8 (mp) av Lars Ångström m.fl.

hävdas att det allmänna värnpliktssystemet har spelat ut sin roll. Det sägs

utgöra ett i grunden orättvist och i dag helt otidsenligt system. För det

första fullgör endast en tredjedel av landets män sin pliktutbildning. Två

tredjedelar slipper. För det andra så omfattar värnpliktssystemet endast

män; kvinnor ställs utanför.

2000-talets försvarspolitik bör enligt motionärerna i stället bygga på ett

system av frivillighet. För att få hög kvalitet på en organisation byggd på

frivillighet måste regeringen utveckla ett system som bygger på motivation

och som är meriterande. Motionärerna föreslår att riksdagen begär att reger

-ingen kommer tillbaka med förslag till ett totalförsvarssystem som skall

ersätta dagens värnpliktssystem och bygga på frivillighet (yrkande 3 i

denna del).

I motion 2000/01:Fö805 (m) av Lars Lindblad framhålls det svenska

försvarets moderniseringsprocess men totalförsvarsplikten ifrågasätts.

Framför allt sägs värnplikten rimma dåligt med hur unga människor fungerar

och principerna om rättvisa i systemet. Många tvingas göra värnplikt mot

sin vilja, och värnpliktssystemets legitimitet har urholkats. Vidare sägs

den urvattnade värnplikten, där inte ens alla män tas ut, ha lett till att

det skapats system för att hantera en allmän plikt. Civilplikten och

korttidsutbildade värnpliktiga sägs vara exempel på detta. Motionären anser

att dessa kategorier inom ramen för totalförsvarsplikten fyller en liten

funktion. Dessa kategorier av pliktiga bör därför avskaffas i

totalförsvaret (yrkande 1).

Motionären anser vidare att det är tid att utreda konsekvenserna av att

avskaffa värnpliktssystemet (yrkande 2). Under rådande omständigheter går

det enligt motionärens mening att avskaffa värnplikten till förmån för ett

försvar med värvade soldater i reserven. Värnpliktssystemet föreslås

ersättas med ett värvat mobiliseringsförsvar som repetitionsövar med några

års mellanrum (yrkande 3).

I motion 2001/02:Fö225 (m) av Marietta de Pourbaix-Lundin vill motionären

gå ännu längre. Hon föreslår överväganden om att ersätta den allmänna

värnplikten med ett yrkesförsvar. Detta bör ske efter en öppen debatt och

efter ett klart riksdagsbeslut i frågan, inte smygvägen, vilket enligt

motionären nu håller på att ske.

Gunnar Axén (m) föreslår i motion 2000/01:Fö804 (m) att riksdagen beslutar

att avskaffa lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt med motivet att

myndigförklara medborgarna.

Könsneutral totalförsvarsplikt

I Vänsterpartiets kommittémotion 2000/01:Fö803 (v) av Berit Jóhannesson m.

fl. betonas att motiven för allmän värnplikt bygger på den demokratiska

idén om att det militära våldsmonopolet skall ha en folklig förankring. En

rekrytering som bygger på frivillighet ligger därför nära idén om ett

yrkesförsvar. Motionärerna hänvisar till regeringens skrivelse om

jämställdhetspolitiken (skr. 1999/2000:24) och att det i denna bl.a.

framhålls att det pågår ett arbete inriktat på att genom olika åtgärder öka

antalet kvinnor i Försvaret. I linje härmed och utgående från

Försvarsmaktens nya inriktning bör därför riksdagen tillkännage för

regeringen att Sverige skall införa allmän värnplikt, lika för män och

kvinnor (yrkande 1).

En del i arbetet för jämställdhet sägs i motionen vara att införskaffa och

sprida kunskap om sexuella trakasserier. Ett led i detta arbete bör vara

att Försvarsmakten systematiskt införskaffar kunskap om kvinnors

erfarenheter av att göra värnplikt och arbeta inom Försvarsmakten.

Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen att Försvarsmakten bör ha

ett uppdrag att insamla sådan kunskap om kvinnors erfarenheter (yrkande 4).

Dessutom bör Försvarsmakten årligen utvärdera resultatet av det egna

arbetet mot sexuella trakasserier, vilket skulle underlätta inriktningen av

det fortsatta jämställdhetsarbetet (yrkande 5).

Vänsterpartiet återkommer till frågan kvinnlig värnplikt i kommittémotion

2001/02:Fö14 (v) av Stig Sandström m.fl., avgiven med anledning av

propositionen. Motionärerna konstaterar att regeringen i propositionen inte

har accepterat utredningens förslag om kvinnlig värnplikt. Motionärerna

delar utredningens bedömningar och menar att en ökad rekrytering av kvinnor

kommer att bidra till att totalförsvaret kan upprätthålla hög kvalitet i

olika slags befattningar. Vänsterpartiet kräver därför att dagens manliga

värnplikt avskaffas och att en allmän värnplikt i stället införs (yrkande 1

).

Även i kommittémotion 2001/02:Fö212 (v) Jämställd försvarspolitik av Berit

Jóhannesson m.fl. krävs att dagens manliga värnplikt ersätts med en allmän

sådan. Motionärerna föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening att Försvarsmakten, som ett led i jämställdhetsarbetet, skall

upprätta en målsättning för hur stor andelen kvinnor minst skall vara av

den totala personalstyrkan och bland de värnpliktiga varje år (yrkande 2 i

denna del).

I motion 2001/02:Fö206 (kd) av Amanda Agestav och Magnus Jacobsson hävdas

att det är anmärkningsvärt att det svenska försvaret ännu i dag sorterar

bort halva befolkningen på grund av kön. Dagens system med enbart allmän

värnplikt för män anser motionärerna vara omodernt och diskriminerade. Det

finns ett stort behov av kvinnor på alla nivåer i försvaret. Försvaret

behöver därför öka rekryteringen av kvinnor till yrkesofficersutbildningen.

Motionärerna föreslår därför en utvidgning av värnplikten så att den blir

allmän för både män och kvinnor.

Frågan återkommer i motion 2001/02:Fö15 (kd) av Margareta Viklund och

Amanda Agestav. Motionärerna menar att olika rekryteringsvägar till offi-

cersyrket kan vara en framkomlig väg för att få fler kvinnor att vilja

välja officersyrket. Men det traditionella intagningssystemet för

värnpliktiga måste också förändras. I dag är kvinnors mönstring och

inskrivning som värnpliktiga helt frivillig. Genom att flickor inte

genomgår allmän obligatorisk mönstring finns de inte heller med i den

generella uttagningsprocess som skall ge försvaret de absolut lämpligaste

och mest passande individerna till den allmänna värnplikten och eventuell

officersutbildning. Försvaret förlorar på så sätt en stor grupp lämpliga

officerskandidater och andra lämpliga personer till försvaret.

Eftersom utbildningen/värnplikten är frivillig för kvinnor är det svårt att

förstå att den, trots att den är frivillig, kan göras till en plikt. Det

går enligt motionärerna i denna fråga inte i längden att hålla sig med

dubbla budskap. Riksdagen bör därför till regeringen tillkännage som sin

mening att frågan om plikt och frivillighet för kvinnliga värnpliktiga bör

ses över (yrkande 3).

I det föregående har redovisats att Miljöpartiet i sin kommittémotion 2001/

02:Fö8 (mp) av Lars Ångström m.fl. anser att det allmänna

värnpliktssystemet spelat ut sin roll och bör ersättas av

totalförsvarssystem som bygger på frivillighet. Motionärerna förordar att

ett sådant frivilligt system skall vara öppet för både män och kvinnor (

yrkande 3 i denna del).

I kommittémotion 2001/02:Fö16 (fp) beklagar motionärerna Runar Patriksson

och Eva Flyborg att regeringen i propositionen gått ifrån utredningens

förslag om en könsneutral värnplikt. Motionärerna menar att en av de

absolut viktigaste åtgärderna för att få fler kvinnor till försvaret och

för att få fler kvinnor att stanna inom försvaret är att utvidga

skyldigheten att fullgöra värnplikt till att gälla även kvinnor. Så länge

kvinnor behandlas annorlunda, jämfört med männen, kommer inte integreringen

av kvinnor i totalförsvaret att lyckas.

I motionen anförs flera skäl för att utöka plikten även till kvinnor. Ett

sådant är kvalitetsaspekten. Med en könsneutral värnplikt skulle man

tillgodose de samlade personalbehoven inom civilt och militärt försvar

genom att utgå från hela befolkningen.

Ett annat skäl till att utsträcka plikten till att gälla även kvinnor

ligger i nödvändigheten av att värnplikten i alla aspekter är en spegling

av dagens samhälle i övrigt. Det har stor betydelse att vi alla känner

ansvar för och efter förmåga medverkar till Sveriges försvar.

Motionärerna menar att de fördelar som fler kvinnor i försvaret skulle

innebära i form av högre kvalitet och fördjupad folkförankring inte till

fullo kan uppnås om inte kvinnorna är med i försvaret på samma villkor som

männen. Likaså kommer integreringen och acceptansen av kvinnor inom

försvaret aldrig att lyckas så länge kvinnorna behandlas annorlunda.

Riksdagen föreslås därför tillkännage för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om könsneutral värnplikt (yrkande 1).

Ett likalydande yrkande, med i huvudsak likalydande motiveringar, framförs

i motion 2001/02:Fö232 (fp) av Eva Flyborg.

Förslag om könsneutral värnplikt framförs också i kommittémotionerna 2000/

01:Fö212 (fp) yrkande 8 och 2001/02:Fö10 (fp) yrkande 16 och yrkande 20 i

denna del, båda motionerna av Runar Patriksson och Eva Flyborg, samt i

partimotionerna 2000/01:A812 (fp) yrkande 13 och 2001/02:A229 (fp) yrkande

27.

I motion 2001/02:Fö227 (s) av Hillevi Larsson anser motionären att det kan

verka allvarligt att alla män inte kallas till värnplikt. Hon anser det

dock vara ännu allvarligare att kvinnor inte alls kallas. En reell allmän

värnplikt som omfattar alla svenska medborgare, både män och kvinnor, bör

därför införas.

Utskottets ställningstagande

Allmänt om totalförsvarsplikten

De senaste hundra åren har ett system med mönstrings- och

tjänstgöringsplikt tillämpats för att trygga försvarets personalförsörjning

. Under de senaste åren har förutsättningarna för pliktsystemets

tillämpning förändrats. Utvecklingen från ett invasionsförsvar till ett

försvar med delvis annan inriktning och andra uppgifter än tidigare har

medfört att betydligt färre totalförsvarspliktiga behöver tas ut och

utbildas. Härur kan härledas vissa problem för pliktsystemet.

Utskottet konstaterar att regeringen i propositionen inte föreslår några

grundläggande förändringar av själva systemet med totalförsvarsplikt.

Regeringen anser att totalförsvarsplikten med en allmän mönstringsplikt för

män alltjämt bör utgöra grunden för bemanningen av totalförsvaret. Genom

plikten garanteras totalförsvaret den bästa bemanningen. De som är bäst

lämpade bör tas ut, och bemanningsbehoven bör styra hur många som tas ut

till tjänstgöring.

Utskottet ansluter sig till denna bedömning. Ett system med

totalförsvarsplikt gör det nämligen möjligt att för landets försvar och för

andra säkerhetspolitiska behov utnyttja kompetens och resurser som med

andra personalförsörjningssystem inte skulle kunna disponeras. Inte minst

viktigt är detta i en försämrad säkerhetspolitisk situation om landets

totalförsvar då skulle behöva expandera. Totalförsvarsplikt med allmän

mönstringsplikt för män är således för närvarande den mest ändamålsenliga

metoden för att personalförsörja totalförsvaret. Det bör även i

fortsättningen vara en plikt att delta i landets försvar.

Utskottet ser således inga skäl för att nu ändra i de allmänna

grundläggande förutsättningarna för pliktsystemet. Däremot måste åtgärder

vidtas som gör att pliktsystemet upplevs som rättvist och ökar motivationen

hos de totalförsvarspliktiga att genomföra framför allt lång

grundutbildning. De av regeringen aviserade förbättringarna av den

ekonomiska ersättningen i samband med tjänstgöringen, tillsammans med det i

propositionen föreslagna förbättrade försäkringsskyddet och reformeringen

av disciplinsystemet, bör enligt utskottets mening ge incitament till en

positivare attityd till plikttjänstgöring som sådan och till en förbättrad

motivation hos de totalförsvarspliktiga.

Utskottet kan därmed inte förorda ett personalförsörjningssystem som bygger

på frivillighet, vilket föreslås i kommittémotion 2001/02:Fö8 (mp) yrkande

3 i denna del.

Utskottet avvisar också förslagen om att ersätta den allmänna värnplikten

med ett yrkesförsvar, vilket förordas i motion 2001/02:Fö225 (m), och att

avskaffa lagen om totalförsvarsplikt, vilket föreslås i motion 2000/01:

Fö804 (m).

Likaså avvisar utskottet förslagen i motion 2000/01:Fö805 (m) om att utreda

konsekvenserna av att avskaffa värnpliktssystemet (yrkande 2), att ersätta

värnpliktssystemet med ett värvat yrkesförsvar (yrkande 3) samt att

avskaffa civilplikten och korttidsutbildade värnpliktiga (yrkande 1).

Utskottet ser för närvarande heller inte något behov av att pröva

alternativa modeller till pliktsystemet, vilket förordas i partimotion 2001

/02:Fö9 (m) yrkande 11 i denna del, i kommittémotion 2001/02:Fö1 (m)

yrkande 1 samt i kommittémotion 2000/01:Fö212 (fp) yrkande 7.

Samtliga här nämnda motionsyrkanden bör således avslås av riksdagen.

Könsneutral totalförsvarsplikt

Flera motioner förordar att totalförsvarsplikten utökas till att också

omfatta kvinnor. Utskottet har förståelse för motionärernas

jämställdhetsargument liksom för att en väsentligt bredare rekryteringsbas

och en jämnare könsfördelning borde leda till kvalitetsförbättringar i

totalförsvaret. Antalet kvinnor i försvaret bör således öka. Detta har

också regeringen och Försvarsmakten tydligt uttalat. Utskottet kan

samtidigt konstatera att regeringen inte har remissbehandlat

Pliktutredningens förslag om att utöka skyldigheten att mönstra och

fullgöra civil- och värnplikt till att också gälla kvinnor. Konsekvenserna

av att införa en könsneutral plikt är därför inte ordentligt klarlagda.

Utskottet delar därför regeringens uppfattning att det för närvarande inte

är aktuellt att utöka skyldigheten att fullgöra värnplikt och civilplikt

till att även gälla kvinnor. Utskottet utgår från att regeringen återkommer

till riksdagen och informerar om vilka utredningar och förberedelser som

görs för att i ett längre tidsperspektiv möjliggöra införandet av en

könsneutral totalförsvarsplikt. Härav följer att utskottet avstyrker

motionerna 2000/01:Fö212 (fp) yrkande 8, 2000/01:Fö803 (v) yrkande 1, 2000/

01:A812 (fp) yrkande 13, 2001/02:Fö8 (mp) yrkande 3 i denna del, 2001/02:

Fö10 (fp) yrkandena 16 och 20 i denna del, 2001/02:Fö14 (v) yrkande 1, 2001

/02:Fö15 (kd) yrkande 3, 2001/02:Fö16 (fp) yrkande 1, 2001/02:Fö206 (kd),

2001/02:Fö212 (v) yrkande 2 i denna del, 2001/02:Fö227 (s), 2001/02:Fö232 (

fp) och 2001/02: A229 (fp) yrkande 27.

I kommittémotion 2000/01:Fö803 (v) sägs att det i jämställdhetsarbetet bör

ingå att införskaffa och sprida kunskap om sexuella trakasserier.

Motionärerna uttalar sig för ett uppdrag till Försvarsmakten att insamla

sådan kunskap om kvinnors erfarenheter (yrkande 4) och att Försvarsmakten

bör utvärdera arbetet mot sexuella trakasserier (yrkande 5). Utskottet vill

erinra om att frågan om åtgärder mot sexuella trakasserier inom

Försvarsmakten uppmärksammades vid en offentlig utskottsutfrågning i

november 1999. Det betonades då att frågan var viktig på ett flertal sätt,

nämligen ur ett samhällsperspektiv, ur ett personalpolitiskt perspektiv, ur

ett utbildningsperspektiv, ur ett jämställdhetsperspektiv och ur ett

diskrimineringsperspektiv. Försvarsmakten har som ett led i utskottets

beredning av detta betänkande för utskottet redovisat vilka åtgärder som

vidtagits sedan 1999 och vad som avses att göras för att motverka skilda

slags trakasserier. Utskottet ansluter sig till motionärernas syn på

behovet av att ta vara på kunskaper och erfarenheter som ett led i arbetet

med att komma till rätta med problemet med sexuella trakasserier inom

Försvarsmakten. Utskottets uppfattning är emellertid att Försvarsmakten

vidtar åtgärder i linje med vad motionärerna förordar. Motionens syfte kan

därmed anses tillgodosett varför den inte bör bifallas.

I samma motion avges ett yrkande med innebörd att värnpliktiga skall

omfattas av lagen om diskriminering på grund av sexuell läggning (yrkande 6

). Utskottet har valt att behandla detta yrkande under avsnittet Avgångar,

arbetsmiljö och utrustning.

Mönstring, inskrivning och krigsplacering

Utskottets bedömning och förslag i korthet

När det gäller mönstring och inskrivning ansluter sig utskottet till de av

regeringen föreslagna lagändringarna med innebörd dels att den

totalförsvarspliktige senast fyra månader efter mönstring skall underrättas

om inskrivningsbeslutet, dels att inskrivning i utbildningsreserven skall

upphöra fem år efter inskrivning eller senast vid utgången av det

kalenderår som den totalförsvarspliktige fyller 30 år. Utskottet föreslår

därför att riksdagen antar den av regeringen föreslagna lagen om ändringar

i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt i berörd del.

Utskottet avstyrker de motionsyrkanden som avser mönstring och inskrivning.

Riksdagen bör därför avslå motionerna 2000/01:Fö806 (m), 2001/02:Fö17 (m)

yrkande 1, 2001/02:A317 (v) yrkandena 24 och 25 samt 2001/02:So376 (kd)

yrkandena 2-4.

När det gäller krigsplacering anser utskottet att den av regeringen

föreslagna lagändringen i princip är riktig. Ingen skall behöva vara

krigsplacerad längre än vad behoven i krigsorganisationen föranleder, och

en tioårsgräns efter det senaste utbildningstillfället bör införas.

Utskottet har emellertid erfarit att det krävs en övergångstid på två år

för att det på individnivå skall vara möjligt att klarlägga vilka personer

som fortsättningsvis bör finnas kvar i personalredovisningssystemet.

Utskottet föreslår därför att riksdagen antar den av regeringen föreslagna

lagen om ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt i den del som

rör krigsplacering, med den ändringen att 3 kap. 12 § i nämnda lag skall

träda i kraft den 1 juli 2004.

Propositionen

Inskrivning efter mönstring

Regeringen föreslår ändringar i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt med

följande innebörd:

· Den totalförsvarspliktige skall senast fyra månader efter mönstringen

underrättas om inskrivningsbeslutet eller beslut om att han inte är skyldig

att fullgöra grundutbildning som är längre än 60 dagar.

·

· Inskrivning i utbildningsreserven skall upphöra efter fem år räknat från

utgången av det kalenderår när den totalförsvarspliktige skrevs in. Om det

behövs med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap bör regeringen få besluta

att inskrivningen inte skall upphöra. Inskrivningen i utbildningsreserven

bör dock alltid upphöra vid utgången av det kalenderår då den

totalförsvarspliktige fyller 30 år.

·

Som skäl för sina förslag framhåller regeringen bl.a. följande.

Motivationens betydelse för tjänstgöringen

Av lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt följer att Totalförsvarets

pliktverk efter mönstring skall placera den totalförsvarspliktige i en

eller flera befattningsgrupper samt skriva in honom för värnplikt eller

civilplikt eller i en utbildningsreserv. En förutsättning härför är att

resultatet av mönstringen visar att den totalförsvarspliktige har

förutsättningar för att fullgöra värnplikt eller civilplikt. Ur varje

befattningsgrupp skall de som är bäst lämpade skrivas in för tjänstgöring.

Vid denna bedömning har den enskildes motivation till att fullgöra

värnplikt eller civilplikt stor betydelse. Om en totalförsvarspliktig har

särskilda skäl för att genomgå grundutbildningen, bör också detta tillmätas

betydelse vid bedömningen av lämpligheten (prop. 1994/95:6 s. 128).

Regeringen anser att detta synsätt skall gälla även fortsättningsvis vid

lämplighetsbedömningen. Regeringen bedömer, i likhet med utredning, vidare

att än större hänsyn skall tas till den enskildes inställning till

tjänstgöringen vid urvalet. All verksamhet fungerar nämligen i regel bäst

med deltagare som har en positiv inställning till den verksamhet som de

deltar i.

Vid urvalet bör, enligt regeringens uppfattning, särskild hänsyn även tas

till den enskildes vilja att pröva internationell tjänst.

Den enskildes egna önskemål bör i möjligaste mån beaktas vid såväl

avgörandet om han skall tas ut för grundutbildning som är längre än 60

dagar, som vid avgörandet om i vilken befattningsgrupp han skall placeras.

Vid lämplighetsbedömningen bör därför motivationen fortsättningsvis i fler

fall än hittills få avgörande betydelse för inskrivningsbeslutet.

Regeringen lägger således stor vikt vid att de totalförsvarspliktiga som är

bäst lämpade skall skrivas in för tjänstgöring. Vid bedömningen av vilka

som är bäst lämpade skall den enskildes motivation till tjänstgöringen vara

ett mycket tungt vägande skäl.

Inskrivning

Den totalförsvarspliktige som i dag genomgår mönstring skall vid

mönstringen underrättas om inskrivningsbeslutet eller om ett beslut att han

inte är skyldig att fullgöra värnplikt eller civilplikt. Detta innebär i

praktiken att mönstringen avslutas med att mönstringsförrättaren diskuterar

lämplig placering med den totalförsvarspliktige. När den

totalförsvarspliktige lämnar mönstringen så har han ett beslut med sig om

han skall tjänstgöra och i så fall var och när han skall tjänstgöra.

Dagens ordning innebär att vissa utbildningsplatser kan "ta slut" redan

första halvåret. Det innebär att lämpliga personer som mönstrar i slutet av

året inte kan placeras på den befattning som de är mest lämpade för och

helst vill komma i fråga för. Genom att förlägga inskrivning till någon

eller några tidpunkter per år, så skulle man få en jämnare och mer rättvis

fördelning av utbildningsplatserna.

En ordning med inskrivningar vid tre tillfällen per år borde enligt

regeringens mening leda till att relativt få personer får vänta som längst

fyra månader på ett beslut. De negativa konsekvenserna kan också

överbryggas genom att den mönstrande vid mönstringen får ett preliminärt

besked om han kommer att skrivas in eller inte, vilken typ av befattning

eller verksamhet som kan bli aktuell samt tiden för in- och utryckning. Av

stor betydelse är även att den totalförsvarspliktige får besked om när

inskrivningsbeslutet kommer att fattas.

Fördelningen på befattningar eller verksamheter av de tjänstgöringsskyldiga

som bedöms lämpliga för grundutbildning som är längre än 60 dagar skall ske

vid några få tillfällen per år för hela landet. Regeringens uppfattning är

att beslut om inskrivning skall fattas vid minst tre tillfällen per år.

En inskrivning i utbildningsreserven upphör i dag vid utgången av det

kalenderår när den totalförsvarspliktige fyller 30 år. Regeringen delar

utredningens bedömning att det normalt saknas behov av att låta

inskrivningen kvarstå längre tid än fem år från inskrivningstillfället.

Först i ett osäkrare omvärldsläge finns skäl att låta inskrivningen i

utbildningsreserven vara längre. I övrigt anser regeringen inte att det

finns skäl för att ändra bestämmelserna rörande utbildningsreserven.

Krigsplacering

Regeringen föreslår ändringar i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt med

följande innebörd:

· En krigsplacering skall upphöra tio år efter det senaste

tjänstgöringstillfället, om det inte finns särskilda skäl för att den skall

kvarstå.

·

· En anmälan från bemanningsansvarig om behovet av totalförsvarspliktiga

skall anses som en framställning om krigsplacering. Krigsplacering skall då

beslutas i enlighet med anmälan om inte den bemanningsansvarige anmäler

annat.

·

· Ett beslut om krigsplacering får ändras av den som är bemanningsansvarig

inom ramen för dennes krigsorganisation. Beslut om ändrad krigsplacering

skall anmälas till Totalförsvarets pliktverk. Totalförsvarets pliktverk

fattar beslut om ändrad krigsplacering av den som är krigsplacerad i en för

flera bemanningsansvariga gemensam verksamhet. Beslutet fattas efter

framställan från den bemanningsansvarige i samråd med den myndighet som

regeringen bestämmer.

·

Som skäl för sina förslag framhåller regeringen bl.a. följande.

Allmänt om krigsplacering

Krigsorganisationen är den organisation som Försvarsmakten skall kunna inta

och civila beredskapsmyndigheter kunna övergå till under höjd beredskap.

Kommuner och landsting skall övergå till krigsorganisation vid högsta

beredskap. Genom krigsplacering skall totalförsvarsverksamheten

tillförsäkras den bemanning som behövs vid höjd beredskap.

Beslut om krigsplacering av totalförsvarspliktiga som fullgjort

grundutbildning fattas av Totalförsvarets pliktverk. Ansvaret för att olika

totalförsvarsverksamheter bemannas ligger dock på det organ som svarar för

verksamheten. Totalförsvarets pliktverk kan därför bara fatta beslut om

krigsplacering efter en framställan från det organ som är

bemanningsansvarigt. Beslut av Totalförsvarets pliktverk om krigsplacering

kan inte överklagas men kan däremot ändras.

En totalförsvarspliktig som efter avslutad grundutbildning har förvärvat

tillräckliga kunskaper och färdigheter för en krigsuppgift skall

krigsplaceras i en befattning eller i en viss verksamhet som han eller hon

är lämplig för. Den som har genomgått en längre grundutbildning än 60 dagar

krigsplaceras som huvudregel i den befattning som han eller hon har

grundutbildats för. Om det från totalförsvarets synpunkt är väsentligt

bättre får han eller hon dock krigsplaceras i en annan befattning eller

verksamhet. Den som har fullgjort en grundutbildning i Försvarsmakten kan

alltså bli krigsplacerad i en personalreserv eller i en viss funktion i det

civila försvaret. Den som efter grundutbildningen inte blir krigsplacerad i

en befattning i krigsorganisationen blir i stället krigsplacerad i en

verksamhet.

Behov av förändring

Regeringen anser att systemet för krigsplacering behöver bli betydligt mer

flexibelt. För förband som skall ha en hög beredskap bör bemanningen ske

med krigsplacering i en befattning så som i stor utsträckning också görs i

dag. För många förband bör det dock räcka med mer övergripande jämförelser

mellan tillgången på och behovet av grundutbildade totalförsvarspliktiga.

Krigsplaceringsbeslutet behöver av det skälet inte vara detaljerat utan kan

ange i vilket slag av verksamhet som den grundutbildade skall kunna

tjänstgöra.

Motsvarande resonemang gäller även för det civila försvaret. Det innebär

att totalförsvarspliktiga som före ett anpassningsskede grundutbildas för

uppgifter i krigsorganisationen hos kommunerna kan krigsplaceras som en

kollektiv resurs för förstärkning i ett anpassningsskede. Först i

anpassningsskedet fördelas den gemensamma resursen mellan kommuner genom

krigsplacering i befattningar.

Redan i dag krigsplaceras många totalförsvarspliktiga efter fullgjord

grundutbildning i en verksamhet. Regeringen ser inga hinder för att denna

utveckling ökar. Förfarandet ryms inom ramen för gällande lagstiftning.

Många som i dag utbildas för civilplikt krigsplaceras inte på grund av att

någon framställan om krigsplacering inte inkommer till Totalförsvarets

pliktverk. Krigsplaceringen är ett besked om att den utbildade behövs i en

krigssituation. Regeringen anser därför att bemanningsansvarigas begäran

till Totalförsvarets pliktverk om inskrivning för civil- eller värnplikt

även skall uppfattas som en begäran om krigsplacering om någon särskild

framställan inte inkommer. Överstiger antalet totalförsvarspliktiga som

fullgjort grundutbildningen det av kommunerna anmälda behovet eller om

kommunerna efter utbildningen har anmält att behovet har minskat,

krigsplaceras överskottet lämpligen i en verksamhet som kan fungera som en

personalreserv i ett anpassningsläge (kollektiv resurs).

I dag är det bara Totalförsvarets pliktverk som kan besluta om

krigsplacering. För att ytterligare underlätta förfarandet rörande

krigsplacering bör Försvarsmakten och andra bemanningsansvariga organ ha

rätt att själva inom ramen för den egna krigsorganisationen besluta om

ändrad krigsplacering. Alla sådana beslut skall givetvis anmälas till

rekryteringsmyndigheten, Totalförsvarets pliktverk, för registrering.

Huvudregeln är, som nyss påpekats, att ingen skall vara krigsplacerad utan

att vederbörande har förmåga att fullgöra de uppgifter som han eller hon är

krigsplacerad för. Har en längre tid förflutit från senaste

tjänstgöringstillfället minskar utbildningens värde och aktualitet. Den

krigsplacerades kompetens kan, vid utebliven repetitionsövning, förutsättas

ha avtagit i sådan grad att krigsplaceringen bör hävas. Regeringen ser

regleringen av tiden för krigsplacering som en garanti för att

totalförsvaret tillförsäkras den bemanning som behövs samtidigt som den

enskilde inte riskerar att utföra uppgifter som han eller hon inte har

förutsättningar för. Längre tid än tio år bör inte förflyta utan någon

tjänstgöring för att en krigsplacering skall stå kvar, om inte särskilda

skäl föreligger.

Motioner

I en motion om mönstring, motion 2000/01:Fö806 (m) av Björn Leivik och

Elizabeth Nyström, konstateras att det i dag endast är en tredjedel av alla

män som gör värnplikten. Detta innebär att cirka en sjättedel av Sveriges

befolkning genomgår värnplikten. Motionärerna konstaterar vidare att det i

dagens slimmade försvarsmakt kanske inte finns plats för fler än så. Men då

skall vi i alla fall ta in dem som vill och är lämpade. Enligt motionärerna

visar uppgifter från Överbefälhavaren att alltför många olämpliga individer

passerar igenom mönstringen och in i det militära. Flera sägs vara av

Säkerhetspolisen kända nazister som finns i polisen register.

I dag kontrolleras bara om de som mönstrar har gjort sig skyldiga till

något grövre brott, t.ex. brott mot vapenlagen eller hets mot folkgrupp. De

mönstrande måste prata med en psykolog, men här frågas aldrig om

demokratiska värderingar. Enligt motionärerna måste något göras för att få

en avsevärt bättre kontroll av ungdomar som mönstrar. Motionärerna föreslår

att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om bättre kontroll av dem som mönstrar till värnplikt.

I en motion om välfärdssjukdomar, motion 2001/02:So376 (kd) av Margareta

Viklund, pekar motionären på att Sverige är på god väg att komma i kapp USA

i "välfärdssjukdomsligan". Bland annat drabbas alltfler barn och ungdomar

av övervikt. Antalet förtidspensioneringar ökar dramatiskt.

Motionären anser att Pliktverket, som sköter mönstringen av

totalförsvarspliktiga, får en mycket god bild av hälsotillståndet bland den

manliga delen av våra tonåringar. Om Pliktverkets uppdrag utökades så att

alla 18-åringar fick genomgå mönstringsprocessen, skulle detta innebära att

samhället, förutom att få tillgång till ett bredare rekryteringsunderlag

för Försvars-maktens behov, tog ett första steg mot en närmast heltäckande

folkhälsoscanning. Riksdagen föreslås därför ge regeringen i uppgift att

utöka Pliktverkets uppdrag så att alla 18-åringar får genomgå mönstring i

syfte att få en i det närmaste heltäckande folkhälsoundersökning (yrkande 2

).

Om Pliktverkets uppdrag dessutom kombinerades med resurser för allmän och

individuell folkhälsorådgivning, till exempel när det gäller kost och

motion, skulle sannolikt markanta framsteg göras när det gäller att hejda

välfärdsrelaterade sjukdomar. Pliktverket föreslås ges sådana möjligheter

till folkhälsorådgivning (yrkande 3).

Enligt motionären bör försök genomföras med här angett syfte. Skåne län

sägs härvid lämpa sig väl som försökslän. Motionären föreslår att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att

genomföra ett pilotprojekt med folkhälsoscanning och friskvårdsrådgivning

för alla 18-åringar i Skåne län i regi av Pliktverkets regionkontor i

Kristianstad och Region Skåne (yrkande 4).

I Vänsterpartiets partimotion 2001/02:A317 (v) om orättvisor i samhället

betonas att mönstringen inte får utestänga någon på grund av etnisk

bakgrund, kön, klasstillhörighet eller sexuell läggning. Eftersom

Pliktverket inte efterfrågar uppgifter om utländsk bakgrund vet vi inte om

inskrivningsprovet har en utslagningseffekt. Riksdagen bör därför begära

att regeringen tillsätter en utredning som ser över huruvida

inskrivningsproven vid mönstringen missgynnar eller diskriminerar personer

med utländsk bakgrund (yrkande 24).

I samma motion noterar motionärerna att det inom Försvarsmakten pågår ett

projekt för åtgärder mot främlingsfientlighet, rasism och nazism. Genom

ökad information och utbildning skall personalen, såväl fast anställda som

värnpliktiga, bibringas kunskap om dessa frågor. Försvarsmakten skall också

förändras så att antalet befäl, civila och värnpliktiga med utländskt

ursprung ökar. För att detta skall vara möjligt krävs enligt motionärerna

en väl utarbetad strategi, med utgångspunkt i den faktiska situationen och

med konkreta målsättningar. Dessutom krävs att Försvarsmakten ser över

värnpliktsutbildningen i syfte att öka andelen personer med utländsk

bakgrund. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna (yrkande 25).

I motion 2001/02:Fö17 (m) av Roy Hansson konstateras att mönstringen för

närvarande sker i huvudsak det år som den mönstrande går i årskurs två på

gymnasiet. Med inryckning efter gymnasiet blir tiden lång mellan

mönstringstillfället och inryckningen. Är det sedan så att inryckningen av

något skäl försenas, beroende på försvarets möjlighet att bereda den

enskilde plats, eller om den enskilde av något skäl önskar senarelägga

inrycknings-tillfället, kan tiden bli extra lång mellan mönstring och

inryckning. Det vore därför en fördel om mönstringen kunde flyttas närmare

det planerade inryckningstillfället, vilket riksdagen för regeringen som

sin mening bör tillkännage (yrkande 1).

Utskottets ställningstagande

Mönstring och inskrivning

Som framgått av det föregående delar utskottet regeringens uppfattning att

det även fortsättningsvis skall vara de bäst lämpade som efter mönstring

skall skrivas in för tjänstgöring. Vid bedömningen av vilka som är bäst

lämpade bör den enskildes motivation för att göra värnplikt eller

civilplikt ha stor betydelse.

Regeringen föreslår en ändring av lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt

för att göra det lättare att ta ut de bäst lämpade. En jämnare och mer

rättvis fördelning av utbildningsplatserna skulle kunna uppnås genom några

fler inskrivningstillfällen per år. Utskottet har ingen annan mening härom

och anser, liksom regeringen, att den totalförsvarspliktige bör få vänta

högst fyra månader efter mönstringen på sitt uttagningsbeslut.

Utskottet ansluter sig vidare till regeringens överväganden beträffande

inskrivning i utbildningsreserven.

Vänsterpartiet förordar att regeringen undersöker om inskrivningsproven vid

mönstringen missgynnar eller diskriminerar personer med utländsk bakgrund

och att Försvarsmakten ser över värnpliktsutbildningen för att öka andelen

personer med utländsk bakgrund.

Utskottet har noterat att regeringen såväl i propositionen om fortsatt

förnyelse av totalförsvaret (prop. 2001/02:10) som i regleringsbrevet för

år 2002 gör tydliga markeringar som tyder på en ambition att öka mångfalden

i Försvarsmakten. I regleringsbrevet uppdras exempelvis åt Pliktverket att

i samverkan med Försvarsmakten och andra utbildningsanordnare att vidta

åtgärder så att totalförsvaret speglar samhällets mångfald, bl.a. vad avser

etnisk bakgrund.

Utskottet har erfarit att Pliktverket i samband med mönstringen behandlar

alla mönstrande lika. Alla genomgår likadana skriftliga prov. Proven och

samtalen med psykolog och inskrivningsförrättare utgör underlag för att

välja de bäst lämpade för skilda befattningar. Utskottet har vidare erfarit

att Pliktverket har uppdragit åt Försvarshögskolan att kartlägga hur

mönstrande med olika bakgrund presterar på inskrivningsprovet.

Med hänsyn till det anförda ser utskottet för sin del inte något behov av

att riksdagen beslutar åtgärder i enlighet med vad som föreslås i

partimotion 2001/02:A317 (v) yrkandena 24 och 25. Motionsyrkandena bör

därför avslås.

I motion 2000/01:Fö806 (m) förordas en bättre kontroll av dem som mönstrar

till värnplikt för att undvika att olämpliga individer skrivs in. Utskottet

vill för sin del anföra följande. Samtliga totalförsvarspliktiga som skrivs

in för värnplikt kontrolleras genom att Pliktverket begär in uppgifter från

Rikspolisstyrelsen enligt förordningen (1999:1134) om belastningsregister

och förordningen (1999:1134) om misstankeregister. Ur belastningsregistret

lämnas enbart uppgifter om vissa brott, t.ex. vapenbrott och hets mot

folkgrupp. Ur misstankeregistret lämnas endast uppgifter om brott för vilka

åtal väckts. De totalförsvarspliktiga som avses placeras i säkerhetsklassad

befattning kontrolleras mot samtliga register som finns hos

Rikspolisstyrelsen, även Säkerhetspolisens spaningsregister.

Vid mönstringen efterfrågar Pliktverket inte den mönstrandes politiska

åsikter. Enligt lagen om totalförsvarsplikt (1999:1809) skall Pliktverket

skriva in den som är bäst lämpad för en viss befattning. Vid mönstringen

genomgår den mönstrande flera olika prov och även samtal med psykolog och

inskrivningsförrättare. Deras respektive bedömningar ligger till grund för

om den mönstrande skall anses bäst lämpad att skrivas in för tjänstgöring.

En person för vilken det uppenbart framgår att denne inte delar

fundamentala samhälleliga värderingar kommer inte att bedömas som bäst

lämpad. Utskottet anser därför att motionen inte bör föranleda någon åtgärd

från riksdagen. Motionen avstyrks sålunda.

I motion 2001/02:Fö17 (m) yrkande 1 uttalas fördelar med att flytta

mönstringen närmare inryckningen. Utskottet håller med om detta och kan

samtidigt konstatera att regeringen i regleringsbrevet för Totalförsvarets

pliktverk anger att målet skall vara att inryckningen skall ske senast tolv

månader efter gymnasieutbildningen för minst 70 % av de inskrivna

totalförsvarspliktiga. Motionsyrkandet får därmed anses vara tillgodosett

varför motionen avstyrks i denna del.

I motion 2001/02:So376 (kd) förordas att Totalförsvarets pliktverk ges

möjlighet till allmän folkhälsorådgivning (yrkande 3), dels åläggs att göra

en folkhälsoundersökning på alla som mönstrar (yrkande 2), dels att

genomföra ett pilotprojekt med hälsoskanning och hälsorådgivning i Skåne (

yrkande 4). Utskottet anser för sin del att mönstringen syftar till att ta

ut plikttjänstgörande, inte till folkhälsoskanning eller

folkhälsorådgivning. Om en sådan undersökning skall genomföras av unga

människor i kombination med rådgivning synes det vara rimligare att göra

den i tredje året i gymnasieskolan. Utskottet avstyrker motionsyrkandena.

Utskottet föreslår sammanfattningsvis därför bifall till regeringens

förslag till ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt i den del

som rör mönstring och inskrivning.

Krigsplacering

Utskottet delar regeringens bedömning att systemet för krigsplacering

behöver bli mer flexibelt. Krigsplaceringsbesluten i Försvarsmaktens

krigsförband behöver inte vara så detaljerade som hittills. Det kan i många

fall räcka med att ange i vilket slags verksamhet som den grundutbildade

skall kunna tjänstgöra. Motsvarande bör också gälla för det civila

försvaret.

När det gäller den av regeringen förslagna ändringen i 3 kap. 12 § lagen (

1994:1809) om totalförsvarsplikt med innebörd att en krigsplacering skall

upphöra tio år efter det senaste tjänstgöringstillfället, om det inte finns

särskilda skäl för en förlängning, vill utskottet anföra följande. Det är

en fördel med en tidsgräns eftersom en sådan sätter press på att hålla

registret med krigsplaceringar aktuellt. Ingen skall behöva vara

krigsplacerad längre än vad behoven i krigsorganisationen föranleder. Ingen

skall heller behöva riskera att bli uttagen till tjänstgöring som

vederbörande inte har kompetens för att utföra.

Lagändringen avses träda i kraft den 1 juli 2002. Utskottet har erfarit att

det tills dess inte är möjligt att på individnivå hinna klarlägga vilka av

alla de nu krigsplacerade inom Försvarsmakten, inledningsvis ca 55 000

personer, som inte har tjänstgjort under en tioårsperiod men där det kan

finnas skäl för fortsatt krigsplacering. Det finns därmed i övergången en

uppenbar risk för att Försvarsmakten och Totalförsvarets pliktverk tappar

bort ett stort antal individer som behövs för att bemanna de s.k.

nationella skyddsstyrkorna, inklusive hemvärnet eller eljest

fortsättningsvis skulle kunna och också skulle vilja göra insatser i

försvaret, t.ex. i olika former av frivillig tjänstgöring. Försvars-makten

och andra bemanningsansvariga inom totalförsvaret bör därför under en

tillräckligt lång övergångsperiod ges möjlighet att för berörda individer

pröva om det finns särskilda skäl för att behålla krigsplaceringen trots

att de inte tjänstgjort under en tioårsperiod. Utskottet har erfarit att

Försvarsmakten och Totalförsvarets pliktverk är överens om att två år

skulle vara en lämplig övergångsperiod.

Utskottet vill vidare erinra om den beredskap som måste finnas för att

kunna organisera tillväxtförband. Regeringen har i propositionen Fortsatt

förnyelse av totalförsvaret (prop. 2001/02:10) redovisat vilka förband i

Försvarsmakten som skall kunna organiseras och inom vilka tidsramar.

Personalregistreringssystemet måste sålunda vara utformat så att de av

riksdagen beslutade insatsförbanden, de nationella skyddsstyrkorna samt de

angivna tillväxtförbanden kan organiseras även om personalen normalt inte

är krigsplacerad i ett visst förband eller på en viss utpekad uppgift.

Personalredovisningssystemet måste vidare göra det möjligt att kalla in

totalförsvarspliktig personal till repetitionsutbildning eller annan

tjänstgöring. Motsvarande bör gälla för andra bemanningsansvariga

myndigheter.

Utbildning och tjänstgöring inom de frivilliga försvarsorganisationerna

finansieras i allt väsentligt med statsbidrag. Denna verksamhet skall

enligt regeringens föreskrifter främja totalförsvaret. Försvarsmakten och

Överstyrelsen för civil beredskap inriktar verksamheten. Utskottet anser

därför att även en relevant utbildning i en frivillig försvarsorganisation

utgör särskilda skäl som kan förlänga krigsplaceringstiden. Därigenom kan

de resurser som ställs till förfogande av bl.a. Försvarsmakten, och som

finansierats med statliga medel, tillgodogöras totalförsvaret.

Styrande för krigsplacering är den enskildes förmåga att kunna lösa sina

uppgifter. Enligt utskottets mening är det inte avgörande om en

kompletterande utbildning har skett på frivillig väg, t.ex. i

utlandsstyrkan eller i en frivillig försvarsorganisation, eller om

utbildningen genomförts som repetitionsutbildning med stöd av plikt.

Således måste personalregistreringssystemet också kunna hantera den

personal som utbildats på frivillig väg så att den kan tillgodogöras

totalförsvaret och vid behov krigsplaceras. Utskottet anser därför att

tjänstgöring i utlandsstyrkan och annan relevant frivillig tjänstgöring är

sådan för krigsuppgiften kompetensupprätthållande utbildning eller

tjänstgöring som normalt sett är särskilda skäl för att krigsplaceringen

inte skall hävas.

Mot bakgrund av vad utskottet här har anfört föreslår utskottet att

riksdagen bifaller regeringens förslag till ändring i lagen (1994:1809) om

totalförsvarsplikt i den del som rör krigsplacering, med den ändringen att

3 kap. 12 § i nämnda lag skall träda i kraft den 1 juli 2004.

Utbildningens innehåll

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag dels till lag om

ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, dels till lag om ändring

i lagen (1994:588) om fredsfrämjande verksamhet, med innebörd att

utbildning för fredsfrämjande verksamhet skall kunna ingå i grund- och

repetitionsutbildning om den ger kunskaper och färdigheter som

krigsuppgiften kräver.

Utskottet föresår att riksdagen avslår motion 2000/01:Fö401 (kd) om

civilpliktiga brandmäns utbildningssituation.

Propositionen

Regeringens förslag

Regeringen föreslår ändringar dels i lagen (1994:1809) om

totalförsvarsplikt, dels i lagen (1994:588) om utbildning för

fredsfrämjande verksamhet med följande innebörd:

· Utbildning för fredsfrämjande verksamhet skall kunna ingå i

grundutbildning och repetitionsutbildning under förutsättning att den ger

eller vidmakthåller och utvecklar sådana kunskaper och färdigheter som

krigsuppgiften kräver.

·

Utredningens förslag och remissopinionen

Regeringen anger att utredningens förslag i denna del i huvudsak stämmer

överens med regeringens. Utredningen har dock föreslagit att allt

deltagande i utbildning inom ramen för internationellt samarbete som avses

i lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet skall

omfattas av totalförsvarsplikten. Utredningen har också föreslagit att det

i utbildningen skall kunna ingå att med plikt delta i internationella

operativa insatser, t.ex. på grund av bilaterala avtal om minröjning, om

deltagandet kan inordnas i utbildningsplanen för utbildningen och

regeringen har medgivit det.

Flera remissmyndigheter har haft synpunkter på utredningens förslag i denna

del. Sålunda föreslår Försvarsmakten att det skall kunna ske

direktinskrivning till förband avsedda för internationella insatser.

Officersförbundet anser att utbildningsmoment som avses specifikt för den

internationella fredsfrämjande eller fredsbevarande tjänsten skall kunna

ingå i grundutbildningen medan Nämnden för personalvård för

totalförsvarspliktiga föreslår att endast övningsmoment som har relevans

för fredsfrämjande insatser skall kunna ingå.

Flera remissorgan, bl.a. Statens räddningsverk, Överstyrelsen för civil

beredskap, Nämnden för personalvård för totalförsvarspliktiga,

Värnpliktsrådet och Civilpliktsrådet, motsätter sig eller är tveksamma till

att totalförsvarspliktiga med plikt skall delta i internationella operativa

insatser.

Regeringens motiv för sina förslag

I skälen för sina förslag anför regeringen bl.a. följande.

Grundläggande förutsättningar för utbildningsplikten

Regeringsformen garanterar varje medborgare ett skydd gentemot det allmänna

mot frihetsberövanden och vissa andra begränsningar i rörelsefriheten.

Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till

det ändamål som har föranlett den. Reglerna om totalförsvarsplikt är att

betrakta som begränsningar av rörelsefriheten.

Bestämmelserna om utbildningsplikt motiveras, anför regeringen, av att den

som är totalförsvarspliktig är skyldig att fullgöra beredskaps- och

krigstjänst. Utbildningens praktiska och teoretiska innehåll styrs av detta

mål. För att inte komma i konflikt med den grundlagsskyddade

rörelsefriheten finns i dag särskilt angivet i 5 kap. 3 § lagen om

totalförsvarsplikt att grundutbildningen skall ge de kunskaper och

färdigheter som krigsuppgiften kräver.

Försvarsmaktens utökade internationella engagemang medför ökade behov för

myndigheten att även i detta arbete använda den resurs som de

totalförsvarspliktiga utgör samt att utbilda dem för att klara dessa

uppgifter. Regeringens uppfattning är, i likhet med utredningens och flera

remissinstansers uppfattning, att utbildning som inte korresponderar med en

skyldighet att tjänstgöra går utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till

ändamålet med utbildningen. Totalförsvarsplikten innebär inte någon

skyldighet att tjänstgöra i internationell fredsfrämjande verksamhet.

Uppgiften att tjänstgöra internationellt bygger på ett frivilligt åtagande

från den enskilde genom ingående av ett anställningsavtal. Utgångspunkten

bör därför alltjämt vara att det skall finnas en koppling mellan

utbildningen och en tjänstgöringsplikt. Utbildning som endast har betydelse

för anställning i utlandsstyrkan kan därför inte ske med stöd av

utbildningsplikten inom ramen för totalförsvarsplikten.

I detta sammanhang understryker regeringen att totalförsvarspliktiga inte

med stöd av totalförsvarsplikten är skyldiga att delta i all verksamhet som

Försvarsmakten har att utföra. Deltagande i olika uppdrag som

Försvarsmakten har kan ibland framstå som bra övningstillfällen. Men är

verksamheten inte planerad som en övning utan i första hand för att utföra

ett arbete saknas många gånger de moment som just karakteriserar en övning

inbegripet frågor om säkerhet och kontroll. I sådan verksamhet, såsom till

exempel minröjningsoperationer utomlands, skall de totalförsvarspliktigas

deltagande grundas på frivillighet, vilket också är fallet i dag.

Betydelsen av en förändrad krigsuppgift

Enligt regeringens mening skall utgångspunkten således alltjämt vara att

endast utbildning som är av betydelse för den totalförsvarspliktiges

beredskaps- eller krigstjänstgöring får ingå i grund- och

repetitionsutbildningen. Den omdaning som nu sker inom det svenska

försvaret från ett traditionellt invasionsförsvar till ett modernt

insatsförsvar innebär att den tänkta krigsuppgiften inte längre har samma

innehåll. Den ändrade inriktningen av Försvars-makten som pågår kommer

därför att kunna medföra mycket långtgående förändringar av utbildningens

innehåll i förhållande till i dag. Tidigare har man ansett att

totalförsvarspliktiga inte kan anses skyldiga att delta i utbildning för

fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete.

Regeringen menar att förändringen av Försvarsmakten gör att man numera kan

se annorlunda på den saken.

Utbildningsmoment som primärt ingår i förberedelserna för en eventuell

internationell tjänstgöring får ges under grund- och

repetitionsutbildningen om de också stärker den totalförsvarspliktiges

förmåga att fullgöra de uppgifter som kommer att krävas av honom eller

henne under tjänstgöring i krig.

Ytterligare en faktor att ta hänsyn till vid bedömningen av vad som skall

ingå i utbildningen är en sådan självklarhet som att de

totalförsvarspliktiga inte får utsättas för obefogade risker.

Det är också enligt regeringens mening helt klart att utbildningsmoment som

utgör förberedelse för ett bestämt utlandsuppdrag, så kallad

missionsinriktad utbildning, inte kan ges inom ramen för grund- eller

repetitionsutbildning. Mot bakgrund av det som nu har sagts anser

regeringen att det i 5 kap. 3 § lagen om totalförsvarsplikt bör föras in en

föreskrift som klarlägger att det i grundutbildningen och

repetitionsutbildningen kan ingå utbildning för fredsfrämjande verksamhet,

om den ger eller vidmakthåller och utvecklar sådana kunskaper och

färdigheter som krigsuppgiften kräver.

Utbildning enligt lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande

verksamhet

I lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet har

regeringen bemyndigats att sända en väpnad styrka utomlands för att delta i

utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt

samarbete. Med utbildning avses i lagen även övning. Lagen möjliggör att

låta en svensk väpnad styrka delta i övningar som genomförs inom ramen för

samarbetet Partnerskap för fred (PFF) utan riksdagens samtycke. I samband

med lagens tillkomst konstaterades att deltagande i utbildning för

fredsbevarande verksamhet som äger rum inom ramen för internationellt

samarbete inte primärt är att betrakta som ett led i utbildningen av

värnpliktiga för krigsbefattningar i det svenska försvaret, prop. 1993/94:

244 s. 8. En värnpliktig ansågs därför, som framgår av det föregående, inte

med stöd av den då gällande värnpliktslagen skyldig att delta i sådan

utbildning. Det fordras därför i dag att den totalförsvarspliktige lämnar

sitt samtycke om han skall delta i sådan utbildning.

Det svenska försvaret har sedan tillkomsten av lagen om utbildning för

fredsfrämjande verksamhet förändrats avsevärt. Sverige deltar i

fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete inte

enbart för att bidra till fred och säkerhet i omvärlden utan också för att

verksamheten är av betydelse för vår nationella försvarsförmåga. Den tänkta

krigsuppgiften är till stora delar förändrad. Regeringen anser att

deltagande i internationella övningar är av stort värde för det nya svenska

insatsförsvaret. Verksamheten som bedrivs inom ramen för detta

internationella samarbete ger nämligen utbildning och erfarenheter som

utvecklar den nationella försvarsförmågan. Det är alltså regeringens

uppfattning att den här typen av utbildnings- och övningsmoment normalt

sett stärker den enskildes förmåga att klara de beredskaps- och

krigsuppgifter som han eller hon kan komma att ställas inför i krig.

Utbildning och övning för fredsfrämjande verksamhet äger rum såväl i

Sverige som utomlands. Regeringen ser inte något skäl för att begränsa

utbildningsplikten bara till utbildning och övning i Sverige.

Mot bakgrund av vad som här sagts anser regeringen att bestämmelsen om att

särskilt samtycke krävs av den totalförsvarspliktige vid deltagande i

utbildning enligt lagen om utbildning för fredsfrämjande verksamhet skall

ändras. När ett deltagande är av betydelse för en totalförsvarspliktigs

förmåga att fullgöra krigsuppgiften skall det inte längre krävas samtycke

från den totalförsvarspliktige. Varje sådant deltagande måste ställas mot

utbildningsplanen och utbildningsmålen.

Motion

I motion 2000/01:Fö401 (kd) av Amanda Agestav och Magnus Jacobsson anförs

att Luftfartsverkets utbildning av flygplatsbrandmän är attraktiv. Många

totalförsvarspliktiga söker sig till denna utbildning. Det innebär inte

några större svårigheter för Luftfartsverket att rekrytera tillräckligt med

personal för att klara säkerhetskraven på flygplatserna. Motionärerna säger

sig dessvärre ha erfarit att civilpliktiga flygplatsbrandmän används för

andra uppgifter än den utbildningen syftar till, bl.a. till bagagehantering

. Det behövs därför en översyn av civilpliktiga brandmäns

utbildningssituation, vilket riksdagen som sin mening bör ge regeringen

till känna.

Utskottets ställningstagande

Att tjänstgöra i fredsfrämjande verksamhet bygger på frivillighet där den

enskilde ingår ett anställningsavtal. Totalförsvarsplikten innebär således

inte någon skyldighet att tjänstgöra i internationell fredsfrämjande

verksamhet. Utskottet delar därför regeringens uppfattning att utbildning

som endast har betydelse för anställning i utlandsstyrkan inte bör få ske

med stöd av totalförsvarsplikten. Utgångspunkten bör sålunda även i

fortsättningen vara att endast utbildning som har betydelse för den

totalförsvarspliktiges beredskaps- och eller krigstjänstgöring skall få

ingå i grund- och fortsättningsutbildningen.

Utbildningsmoment, vilka primärt ingår i förberedelserna för en eventuell

internationell tjänstgöring skulle stärka den totalförsvarspliktiges

förmåga att fullgöra sina uppgifter under tjänstgöring vid beredskap och i

krig, bör dock få ingå i grund- och fortsättningsutbildningen. Utskottet

gör i detta fall samma bedömning som regeringen. En förutsättning är

självfallet att de totalförsvarspliktiga inte får utsättas för obefogade

risker.

Utskottet föreslår därför bifall till regeringens förslag till ändringar

dels i lagen (1999:1809) om totalförsvarsplikt, dels i lagen (1994:588) om

utbildning för fredsfrämjande verksamhet i de delar som rör utbildningens

innehåll.

I motion 2000/01:Fö401 (kd) förordas en översyn av civilpliktiga brandmäns

utbildningssituation. I maj 2001 uppdrog regeringen åt Luftfartsverket att

i samråd med Överstyrelsen för civil beredskap och Pliktverket att dels

redovisa förutsättningarna för dimensionering av totalförsvarspliktiga

flygplatsbrandmän, dels lämna förslag till den grundutbildning av sådana

brandmän som skall genomföras för att tillgodose totalförsvarets behov.

Luftfartsverket rapporterade till regeringen i juni 2001. Regeringen har

nyligen till riksdagen (prop. 2001/2002:10 s. 211) redovisat sin bedömning

att utbildningen av civilpliktiga flygplatsbrandmän bör upphöra från och

med 2004. Motionens syfte bör därmed bli tillgodosett. Utskottet avstyrker

därför motionen.

Avgångar, arbetsmiljö och utrustning

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet anser att syftet med de motionsförslag som rör förbättringar i

arbetsmiljön för att minska avgångarna under grundutbildningen i huvudsak

kommer att bli tillgodosett till följd av åtgärder som genomförts eller som

avses vidtas. Utskottet gör samma bedömning när det gäller motionsvis

föreslagna åtgärder som rör arbetsmiljön ur ett kvinnoperspektiv.

Riksdagen bör därför avslå motionerna 2000/01:Fö803 (v) yrkandena 2, 3 och

6, 2001/02:Fö14 (v) yrkande 2, 2001/02:Fö237 (v) yrkandena 1-4 samt 2001/02

:Fö269 (c) yrkande 3.

Regeringen lämnar i propositionen inga förslag som rör avgångar under

utbildningen, arbetsmiljön för totalförsvarspliktiga eller de

totalförsvarspliktigas utrustning. Däremot finns förslag i motioner på

dessa teman.

Motioner

I kommittémotion 2001/02:Fö237 (v) av Berit Jóhannesson och Stig Sandström

poängteras det stora problemet inom Försvarsmakten med de höga avgångarna

bland de värnpliktiga under grundutbildningen. Ett av de vanligaste skälen

till avhopp sägs vara hälsoskäl, både kroppsliga och psykosociala, där det

sistnämnda dominerar. Att ungdomars psykiska hälsa är så pass dålig att de

väljer att avbryta sin värnplikt anser motionärerna vara illavarslande på

många sätt.

Pliktverket har till uppgift att genom mönstringen ta ut ungdomar till

plikt-utbildning inom totalförsvaret. Genom olika tester skall de som är

bäst lämpade tas ut till de olika utbildningsplatserna. Försvarsmakten har

ett stort och viktigt arbete i att minska avgångarna. Att fler ungdomar

avbryter sin militärtjänstgöring på grund av psykosociala skäl får enligt

motionärerna ses som ett observandum vad gäller arbetsmiljön inom

Försvarsmakten. Eftersom avgångarna varierar är det viktigt att

Försvarsmakten ser över arbetsmiljön, som på många håll är bristfällig.

Riksdagen bör därför begära att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att

se över sina nuvarande rutiner gällande uppföljning av avgångar bland

värnpliktiga i syfte att minska antalet avhopp från

värnpliktstjänstgöringen (yrkande 1).

Riksdagen bör även begära att regeringen ger Försvarsmakten ett uppdrag att

se över arbetsmiljön för värnpliktiga i syfte att förbättra denna (yrkande

2).

Det är vidare viktigt att Försvarsmakten gör allt som är möjligt för att

minska avgångarna, speciellt om dessa orsakas av psykosociala skäl. Det

borde därför, menar motionärerna, finnas incitament för att satsa på bra

arbetsmiljö och stöd i syfte att minska avgångar. Riksdagen bör därför ge

regeringen i uppdrag att låta Försvarsmakten genomföra åtgärder för att

minska avgångarna (yrkande 3).

Problemet med stora avgångar finns inom civilpliktsområdet, men av delvis

andra orsaker. De myndigheter som har ansvar för utbildningen av civil-

pliktiga har likaledes ett stort ansvar för att minska avgångarna.

Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att låta de myndigheter som

utbildar ungdomar med stöd av civilplikt genomföra åtgärder i syfte att

minska avgångarna (yrkande 4).

I kommittémotion 2000/01:Fö803 (v) av Berit Jóhannesson m.fl. uppmärksammas

ett antal arbetsmiljöfrågor ur ett kvinnoperspektiv. Motionärerna anser att

med fler kvinnor i försvaret så krävs det allmänna lösningar och inte

särlösningar för kvinnorna. Den utrustning som finns att tillgå för

Sveriges värnpliktiga är enhetlig. All materiel som t.ex. kalsonger,

stridsbälten, kängor och hjälmar är framtagen, utprovad och anpassad för

män. En konsekvens av detta är att kvinnor inom Försvarsmakten inte kan få

sina underkläder utdelade på samma villkor som för männen. Motionärerna

anser att det i ett jämställt försvar skall vara en självklarhet att den

utrustning som finns att tillgå i förråd och liknande skall kunna passa all

personal. Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen att den skall

avskaffa det särskilda bidraget för underkläder för kvinnor och ge

Försvarsmakten i uppdrag att anskaffa trosor och behå (yrkande 2).

Motionärerna anser vidare att en förutsättning för att kvinnor och män

skall kunna göra värnplikt och arbeta inom Försvarsmakten på lika villkor

är att utrustning och materiel framtas, utprovas och anpassas till både

kvinnor och män. Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att ge

Försvarsmakten i uppdrag att anskaffa utrustning och materiel som är

framtagen, utprovad och anpassad till både kvinnor och män (yrkande 3).

I nämnda motion uppmärksammas också en undersökning av Försvars-makten

vilken visar att 80 % av homosexuella försvarsanställda upplever en negativ

behandling på jobbet, trots att attityderna i samhället har förändrats på

ett positivt sätt. År 1999 beslöt riksdagen i lag (1999:133) att förbjuda

diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning (HomOL). De som

är anställda inom Försvarsmakten omfattas naturligtvis av denna

lagstiftning. Det gör dock inte de värnpliktiga på samma sätt. Motionärerna

föreslår därför att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till

ändring av nämnda lag (1999:133) så att även de värnpliktiga omfattas av

lagen om diskriminering på grund av sexuell läggning (yrkande 6).

I kommittémotion 2001/02:Fö14 (v) av Stig Sandström m.fl. kritiseras

proposition 2001/02:11 för sin brist på kvinnoperspektiv i de åtgärder som

föreslås. En hänvisning görs till kommittémotion 2000/01:Fö803 (v) och de

konkreta förslag som där ges om hur utrustning och materiel kan anpassas

till ett jämställt försvar. Motionärerna föreslår att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening att denna bör ge Försvarsmakten

i uppdrag att anpassa arbetsmiljön och utbildningsförhållandena till de

krav som kan ställas på ett modernt och jämställt försvar (yrkande 2).

Även motion 2001/02:Fö269 (c) av Rigmor Stenmark har synpunkter på militär

utrustning ur ett jämställdhetsperspektiv. Motionären menar att

värnpliktsutbildningen fortfarande inte har anpassats efter de kvinnliga

deltagarna. Kläder och övriga persedlar är utformade till större delen

efter männen. Försvaret måste därför arbeta än intensivare med

jämställdhetsfrågan, vilket riksdagen som sin mening bör ge regeringen till

känna (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Flera motionsyrkanden har, från delvis skilda perspektiv, anknytning till

totalförsvarspliktigas arbetsmiljö. Regeringen avger inga förslag i denna

del.

Avgångar under totalförsvarspliktigas grundutbildning är ett betydande

problem. Under flera år har dessa avgångar ökat och uppgick år 2000 till i

genomsnitt 16 %. Utskottet har vid flera tillfällen i samband med

beredningen av regeringens budgetförslag tagit upp denna fråga. Exempelvis

anförde utskottet hösten 2000 (bet. 2000/01:FöU1) att de avgångar som

redovisades för verksamhetsåret 1999 - i genomsnitt 13 % - var oacceptabelt

höga.

I kommittémotion 2001/02:Fö237 (v) ses avgångarna som en arbetsmiljöfråga

och förordas förändrade rutiner för uppföljning av avgångarna (yrkande 1),

ett uppdrag att se över arbetsmiljön för de värnpliktiga (yrkande 2) samt

uppdrag att låta utbildningsansvariga myndigheter genomföra åtgärder för

att minska avgångarna (yrkandena 3 och 4).

Utskottet anser för sin del att problemet med avgångar är betydligt vidare

än att vara en arbetsmiljöfråga. Avgångsfrekvensen påverkas t.ex. också av

vilka attityder de totalförsvarspliktiga har till tjänstgöringen som sådan,

hur pass rättvist de uppfattar pliktsystemet och av hur de ser på

ekonomiska och andra förmåner knutna till plikttjänstgöringen. Utskottet

vill här erinra om att de av regeringen nu föreslagna förbättringarna i

pliktsystemet har som främsta syften att öka de totalförsvarspliktigas

motivation att mönstra och tjänstgöra och att öka rättvisan i systemet.

Utskottet har erfarit att det i Regeringskansliet och vid de

utbildningsansvariga myndigheterna pågår arbete med att klarlägga

avgångarnas faktiska orsaker. Detta är enligt utskottet mycket angeläget.

Det behövs bättre kunskaper om avgångarnas orsaker för att kunna besluta

och genomföra väl avvägda åtgärder för att minska dem. Det behövs i

sammanhanget också en uppföljning av hur de nu aktuella reformerna av

pliktsystemet påverkar avgångsstatistiken.

Utskottet har vidare erfarit att de utbildningsansvariga myndigheterna

arbetar med att förbättra arbetsmiljön, inte minst för att nedbringa

antalet olyckor och olyckstillbud.

Mot bakgrund av vad utskottet här har anfört avstyrks motion 2001/02:Fö237

(v) yrkandena 1-4. Utskottet anser således att det inte nu finns skäl för

att föreslå riksdagen att besluta om de uppdrag som förordas i motionen.

Arbetsmiljön ur ett kvinnoperspektiv är utgångspunkten för förslag i såväl

kommittémotionerna 2000/01:Fö803 (v) och 2001/02:Fö14 (v) som i motion 2001

/02:Fö269 (c). Motionärerna föreslår åtgärder för att anpassa militär

utrustning till kvinnor. Utskottet har erfarit att det inom Försvarsmakten

pågår ett arbete med det syfte som motionärerna förordar. Bland annat har

till förbanden nyligen levererats kängor, hjälmar och kalsonger i mindre

storlekar. Reaktionerna uppges ha varit positiva. Försvarsmakten anser

emellertid att det för närvarande inte är lämpligt att avskaffa det

särskilda beklädnadsbidraget för kvinnor, vilket förordas i motion 2000/01:

Fö803 (v). Skälet är att det ännu inte finns framtagen någon utprovad

modell av behå och trosor.

Utskottet utgår från att motionernas syfte i huvudsak kommer att bli

tillgodosett genom de åtgärder som genomförts eller som avses vidtas.

Utskottet avstyrker därför motionerna 2000/01:Fö803 (v) yrkandena 2 och 3,

2001/02: Fö14 (v) yrkande 2 och 2001/02:Fö269 (c) yrkande 3.

I kommittémotion 2000/01:Fö803 (v) avges två yrkanden - yrkandena 4 och 5 -

som rör åtgärder mot sexuella trakasserier mot kvinnor. Utskottet har valt

att behandla dessa yrkanden i det föregående i samband med övervägandena

med anledning av motionsförslagen om en könsneutral totalförsvarsplikt.

I samma motion förordas att även värnpliktiga bör omfattas av lagen (1999:

133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning (yrkande 6). Utskottet vill inledningsvis konstatera att

jämställdhetslagen (1991:433) skall förebygga uppkomsten av sexuella

trakasserier. Utskottet har erfarit att den s.k. Diskrimineringsutredningen

(dir. 2001:106) nyligen ersatts av en parlamentarisk kommitté. Denna

kommitté skall se över hela diskrimineringslagstiftningen. I direktiven

ingår att de totalförsvarspliktiga bör ges samma skydd mot diskriminering

som getts studenter vid universitet och högskolor. Utskottet har vidare

erfarit att Försvarsmaktens policy mot sexuella trakasserier, bl.a.

inskriven i Försvarsmaktens handbok för personaltjänst, påpekar att

värnpliktiga omfattas av samma bestämmelser som gäller för fast anställd

personal. Varje förband och skola vid Försvars-makten skall ha en lokal

handlingsplan mot sexuella trakasserier.

Enligt utskottets mening kommer motionens syfte i denna del att bli

tillgodosett. Utskottet avstyrker därför motion 2000/01:Fö803 (v) yrkande 6

.

Säkerhet och personskadeskydd

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Förebyggande åtgärder

Utskottet konstaterar att utvecklingen sedan hösten 2000 i flera viktiga

avseenden varit positiv när det gäller det skadeförebyggande arbetet i

försvaret.

Utskottet föreslår därför att motionerna 2000/01:Fö802 (v) yrkandena 1-4

och 2001/02:Fö14 (v) yrkande 4 avslås.

Ersättning vid personskada

När det gäller de grundläggande bestämmelserna om ersättning vid skada

delar utskottet regeringens uppfattning att det inte bör vara någon

skillnad om den totalförsvarspliktige fullgör lång eller kort

grundutbildning eller repetitionsutbildning. Utskottet föreslår att

riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1977:265)

om statligt personskadeskydd i berörd del. Utskottet föreslår vidare att

riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1977:266)

om statlig ersättning vid ideell skada m.m., i den del förslagen rör

ersättning vid sjukdom och personskada, med den förändringen att ordet

"endast" i 1 § andra stycket inte bör strykas utan finnas kvar i den nya

lydelsen.

När det gäller livränteunderlagets storlek m.m. anser utskottet att den s.k

. ålderstrappan vid beräkning av livränteunderlaget bör avskaffas samt att

garantinivån för livränta för totalförsvarspliktiga bör fastställas till

minst sju prisbasbelopp vid tillämpning av lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring. Utskottet föreslår att riksdagen med avslag på

motionerna 2001/02:Fö1 (m) yrkande 3 och 2001/02:Fö17 (m) yrkande 2 antar

regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd i här berörd del med den ändringen i 12 § andra stycket

att livränteunderlaget skall utgöra minst sju prisbasbelopp.

Utskottet anser att en statliga riskgaranti skall kompensera för de inslag

av tvång och merrisk som finns i totalförsvarsverksamheten. Denna

riskgaranti bör av regeringen i förordning fastställas till 22

prisbasbelopp.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö1 (m) yrkande

2 och 2001/02:Fö235 (m).

Rehabiliteringsansvar

Utskottet biträder regeringens förslag om ett utökat rehabiliteringsansvar

för de utbildningsansvariga totalförsvarsmyndigheterna. Utskottet föreslår

därför att riksdagen antar regeringens förslag till lag om förändring i

lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt i berörd del. Riksdagen bör

samtidigt avslå motionerna 2001/02:Fö1 (m) yrkandena 4 och 5, 2001/02:Fö9 (

m) yrkande 11 i denna del och 2001/02:Fö17 (m) yrkande 3.

Ersättning till anhöriga

Utskottet biträder regeringens förslag att anhöriga till

totalförsvarspliktiga skall kunna få ersättning om de engagerar sig i

rehabiliteringsarbetet för någon som skadas. Utskottet föreslår därför att

riksdagen antar regeringens förslag till lag om förändring i lagen (1994:

1809) om totalförsvarsplikt i berörd del.

Propositionen

Ersättning vid personskada

Regeringen föreslår ändringar dels i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd, dels i lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell

skada m.m. med följande innebörd:

· Bestämmelserna om ersättning vid skada skall vara desamma oavsett om den

totalförsvarspliktige fullgör lång eller kort grundutbildning eller

repetitionsutbildning.

·

· Livränteunderlaget skall bestämmas till minst fem prisbasbelopp vid

tillämpning av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

·

· Alla som fullgör grund- eller repetitionsutbildning skall ha samma rätt

till ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt

allmänna olägenheter till följd av skadan som följer av lagen (1977:266) om

statlig ersättning vid ideell skada m.m.

·

Regeringen anför att utredningens förslag i princip stämmer överens med

regeringens. Utredningen har dock föreslagit att livränteunderlaget skall

vara sju och ett halvt prisbasbelopp. Flera remissinstanser avstyrker

utredningens förslag i denna del och påpekar att sju och ett halvt

prisbasbelopp motsvarar en inkomst som endast få totalförsvarspliktiga

skulle kunna uppnå genom eget arbete.

I skälen för sina förslag framhåller regeringen bl.a. följande.

Nuvarande bestämmelser

Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd gäller för den som tjänstgör

enligt lagen om totalförsvarsplikt eller inställer sig till mönstring eller

annan uttagning enligt den lagen eller till antagningsprövning enligt lagen

om möjlighet för kvinnor att fullgöra värnplikt eller civilplikt med längre

grundutbildning. Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även

på den som frivilligt deltar i verksamhet inom totalförsvaret. Begreppet

"skada" innefattar enligt lagen om statligt personskadeskydd både

olycksfallsskada och sjukdom (prop. 1976/77:64 s. 127).

Enligt 10 § lagen om statligt personskadeskydd lämnas ersättning för

sjukdom, bestående nedsättning av arbetsförmågan och dödsfall.

Personskadeskyddet omfattar enligt 6 § skada som har ådragits under

skyddstiden. Med den tolkning av begreppet skada som gjorts innebär detta

att skyddet omfattar de allra flesta skador och sjukdomar som den

totalförsvarspliktige kan drabbas av under skyddstiden. Med skyddstid avses

enligt 4 § den tid som löper mellan att den första färden påbörjas till

inställelsen till dess att den sista färden från verksamheten avslutats.

Vid bestämmande av sjukpenning tillämpas vissa i 10 § lagen om statligt

personskadeskydd angivna bestämmelser i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring. Enligt 3 kap. 1 § lagen om arbetsskadeförsäkring har

den som är sjukförsäkrad enligt lagen om allmän försäkring vid arbetsskada

rätt till samma förmåner från sjukförsäkringen som vid annan sjukdom. Hel

sjukpenning utges med 80 % av sjukpenninggrundande inkomst med avdrag för

en karensdag. Många totalförsvarspliktiga har dock inte haft något arbete

före inryckningen. Den sjukpenninggrundande inkomsten går då inte att

fastställa eller blir mycket låg. I stället får ett sjukpenningunderlag

enligt 12 § första stycket lagen om statligt personskadeskydd bestämmas med

hjälp av vissa minimibelopp kopplade till den skadades ålder. Enligt dessa

regler gäller för den som omfattas av bestämmelserna om längre

grundutbildning än 60 dagar enligt lagen om totalförsvarsplikt att

sjukpenningunderlaget inte får beräknas till lägre belopp än vad som

motsvarar fyra gånger prisbasbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän

försäkring för tid före 21 årsålder, fyra och en halv gånger

prisbasbeloppet för tid mellan 21 och 25 års ålder och fem gånger

prisbasbeloppet för tid från och med 25 års ålder.

För totalförsvarspliktiga som inte omfattas av bestämmelserna om lång

grundutbildning - dvs. de som tas ut för en kortare grundutbildning eller

fullgör repetitionsutbildning - och skadas under utbildningen tillämpas i

motsvarande situation reglerna om vissa minimibelopp kopplade till den

skadades ålder som återfinns i 4 kap. 10 § andra stycket lagen om

arbetsskadeförsäkring. Enligt dessa regler får sjukpenningunderlaget inte

beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar två gånger prisbasbeloppet

för tid före 21 års ålder, två och en halv gånger prisbasbeloppet för tid

mellan 21 och 25 års ålder och tre gånger prisbasbeloppet för tid från och

med 25 års ålder.

Enligt 13 § lagen om statligt personskadeskydd kan vidare en särskild

sjukpenning utges om en totalförsvarspliktig under grundutbildning som är

längre än 60 dagar har ådragit sig sjukdom under skyddstiden,

utryckningsmånaden eller den efterföljande månaden och denna sjukdom sätter

ned den totalförsvarspliktiges förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete

med minst en fjärdedel. Denna form av sjukpenning utges vid sjukdom som på

grund av bestämmelserna i 6-8 §§ inte täcks av lagens övriga

ersättningsbestämmelser.

Även vid bestämmande av livränta tillämpas vissa i 10 § lagen om statligt

personskadeskydd angivna bestämmelser i lagen om arbetsskadeförsäkring. Den

som genom arbetsskada fått sin förmåga att skaffa inkomst genom arbete

nedsatt med minst en femtondel har enligt 4 kap. 1 § lagen om

arbetsskadeförsäkring rätt till ersättning i form av livränta.

Livränteunderlaget bestäms enligt 4 kap. 5 § lagen om arbetsskadeförsäkring

i stort på samma sätt som den sjukpenninggrundande inkomsten enligt 3 kap.

2 § lagen om allmän försäkring. Går det inte att fastställa någon

sjukpenninggrundande inkomst får även för livräntan reglerna i 12 § första

stycket lagen om statligt personskadeskydd när det gäller dem som fullgör

längre grundutbildning och reglerna i 4 kap. 10 § andra stycket lagen om

arbetsskadeförsäkring om vissa minimibelopp kopplade till den skadades

ålder tillämpas.

De grundläggande ersättningsbestämmelsernas omfattning

Under grund- och repetitionsutbildningen utsätts de totalförsvarspliktiga

för risker som de i annat fall inte skulle ha utsatts för. Detta gäller

oavsett om det är fråga om kort eller lång grundutbildning eller

repetitionsutbildning. Enligt regeringen motiverar dessa risker ett

trygghetssystem som är lika för alla.

Bestämmelserna i lagen om statligt personskadeskydd är tänkta att utgöra

ett grundskydd. Bestämmelserna innebär att den totalförsvarspliktige

garanteras en viss miniminivå på ersättningen vid skada. Denna garantinivå

kommer som regel inte att tillämpas på en totalförsvarspliktig som skadas

om han eller hon redan är etablerad på arbetsmarknaden. Det kan därför

tyckas onödigt med en reglering som omfattar personer som normalt sett inte

kommer att kunna dra nytta av systemet. Regeringen anser emellertid, i

likhet med utredningen, att det skulle vara stötande om det i något enskilt

fall av en eller annan anledning skulle kunna innebära att

sjukpenningunderlaget sätts lägre för en totalförsvarspliktig vid

fullgörande av kort grundutbildning eller repetitionsutbildning än vid lång

grundutbildning.

Den som ådragit sig en skada som omfattas av lagen om statligt

personskadeskydd har även rätt till ersättning av staten enligt lagen (1977

:266) om statlig ersättning vid ideell skada m.m. Rätten till ersättning

för skada som den totalförsvarspliktige har ådragit sig under ledighet

eller annan fritid m.m. är förmånligare för den som fullgör längre

grundutbildning än 60 dagar än för den som fullgör kort grundutbildning

eller repetitionsutbildning. Regeringen är av den uppfattningen att det

inte heller här finns någon anledning att göra skillnad mellan dem som

fullgör kortare eller längre grundutbildning eller repetitionsutbildning.

Bestämmelserna om ersättning vid ideell skada m.m. bör således ändras så

att rätten till ersättning är lika oberoende av utbildningen.

Enligt regeringens mening bör alltså grundprincipen vara att de

grundläggande bestämmelserna om ersättning vid skada och sjukdom för

totalförsvarspliktiga skall vara lika oavsett utbildningstidens längd.

Denna princip bör självfallet också gälla när garanterat livränteunderlag

och ersättning för sjukvårdskostnader fastställs.

Livränteunderlagets storlek

I redogörelsen för nuvarande bestämmelser pekade regeringen på att

livränteunderlaget för totalförsvarspliktiga enligt 12 § första stycket

lagen om statligt personskadeskydd bestäms med hjälp av vissa minimibelopp

kopplade till den skadades ålder. Dessa nivåer, som gäller för den som

fullgör längre grundutbildning än 60 dagar, motsvarade år 1997

genomsnittsinkomsten för respektive ålderskategori.

Socialförsäkringssystemet, i fråga om ersättning vid arbetsoförmåga, utgår

från att den skadade har ett visst arbete som ger en viss inkomst. Det är

inkomstbortfallet som den skadade skall kompenseras för.

Livränteunderlagets storlek har betydelse för det fall den skadade får en

bestående invaliditet till följd av en skada. Livränteunderlaget är således

unikt för varje enskild person och avhängigt av personens egna

förutsättningar. Eftersom totalförsvarspliktiga som fullgör grundutbildning

oftast inte har etablerat sig på arbetsmarknaden har de inte något

livränteunderlag eller i vart fall ett mycket lågt sådant. För de personer

som inte har etablerat sig på arbetsmarknaden är det svårt att individuellt

beräkna ett livränteunderlag utan någon typ av schabloner. Användningen av

schablonbelopp skapar förutsättningar för en rättvis och lika behandling

samt förutsägbarhet av bestämmelsens tillämpning. Den s.k. ålderstrappan är

ett sådant schablonsystem. För att ytterligare förenkla reglerna, menar

regeringen, bör ålderstrappan ersättas med ett minsta livränteunderlag

oavsett ålder. Anknytningen till inkomstläget i olika åldersgrupper kan i

stället beaktas vid fastställandet av schablonen för livränteunderlag.

Den största gruppen av totalförsvarspliktiga som genomgår utbildning är i

åldern 19-21 år. Enligt regeringen är det rimligt att den genomsnittliga

lönen för denna åldersgrupp utgör riktmärke för schablonen. Förändringen

kommer att medföra att några kan komma att bli något överkompenserade.

Såväl över- som underkompensation ligger dock i systemet med att använda

sig av schabloner. Det viktiga är dock, enligt regeringens förmenande, att

så få enskilda individer som möjligt kommer att få ett livränteunderlag som

inte motsvarar den inkomst som de skulle ha haft om de inte hade fullgjort

utbildningen. Regeringen delar således utredningens förslag om att

ålderstrappan inte skall tillämpas vid bestämmande av livränteunderlaget.

Som jämförelse nämner regeringen att för den som skadas i sin anställning i

utlandsstyrkan bestäms livränteunderlaget till minst sju prisbasbelopp

oberoende av dennes ålder vid skadetillfället. Livränteunderlaget har

härvid bestämts med utgångspunkt från vad som är lägsta lön i

utlandsstyrkan. Därmed säkerställs att den som skadas under tjänstgöringen

i utlandsstyrkan har ett garanterat försäkringsskydd även om han eller hon

vid skadetillfället ännu inte genom tjänstgöringen har kvalificerat sig för

detta livränteunderlag.

Om man går ifrån den så kallade ålderstrappan och bestämmer

livränteunderlaget till ett gemensamt högre belopp kan det enligt Statens

trygghetsnämnd få en rehabiliteringshämmande effekt. Risken uppstår när

livräntan kan komma att bli högre än arbetsinkomsten som den skadade skulle

kunna uppnå. Även Försvarsmakten har påtalat denna risk. Regeringen förstår

nämndens tveksamhet men anser att risken för dessa negativa effekter i

praktiken ofta kommer att vara mycket liten. Den kan delvis motverkas av

vilken nivå som det minsta garanterade livränteunderlaget läggs på.

Medellönen på hela arbetsmarknaden för personer mellan 18 och 24 år är

enligt tillgänglig statistik ca 15 000 kr per månad. Det motsvarar i det

närmaste ett livränteunderlag om fem prisbasbelopp. Regeringen menar därför

att ett minsta garanterat livränteunderlag om fem prisbasbelopp för

totalförsvarspliktiga är väl avvägt.

Ett livränteunderlag om fem prisbasbelopp innebär också att

totalförsvarspliktiga och anställda inom Försvarsmakten som tjänstgör sida

vid sida har i princip samma socialförsäkringsmässiga skyddsnivå.

Regeringen vill i detta sammanhang peka på att bestämmelsen om ett

garanterat minsta livränteunderlag för totalförsvarspliktiga är till för

att garantera den skadade ersättning för det inkomstbortfall som skadan

medför i form av nedsatt eller bristande arbetsförmåga. Denna reglering

avser således inte att kompensera den totalförsvarspliktige för deltagande

i en verksamhet som han eller hon inte själv kan påverka. Regeringen kommer

i stället att i förordning införa ett system med en statlig riskgaranti som

avser att ekonomiskt kompensera totalförsvarspliktiga som skadas under sin

utbildning. Denna riskgaranti kan till skillnad från sjukpenning och

livränta betraktas som en skadeersättning som tar hänsyn till de inslag av

tvång och merrisk som finns i totalförsvarsverksamheten.

Rehabiliteringsansvaret

Regeringen föreslår ändringar i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt med

följande innebörd:

· Utbildningsansvarig myndighet skall utreda och planera insatser samt

stödja och hjälpa en totalförsvarspliktig som skadas under utbildning så

att han eller hon får lämplig arbetsträning eller utbildning.

·

· Utbildningsansvarig myndighet skall ekonomiskt bidra till en utbildning

som motiveras av, eller förlängs, till följd av skadan. Utbildningsansvarig

myndighet skall även ekonomiskt bidra till andra särskilda

rehabiliteringsinsatser.

·

· Rehabiliteringsansvaret skall bestå i tre år. Tiden skall kunna förlängas

med ytterligare två år.

·

I skälen för sitt förslag anför regeringen bl.a. följande.

Det är viktigt med ett bra ersättningssystem för totalförsvarspliktiga som

skadar sig. En annan viktig fråga, som nära hänger samman med ersättningen,

är det stöd som kan lämnas i samband med den skadades rehabilitering.

Allmänna bestämmelser om rehabilitering finns i 22 kap. lagen (1962:381) om

allmän försäkring. Rehabiliteringsinsatserna enligt lagen om allmän

försäkring begränsas i princip till ett års tid med hänsyn till reglerna om

rehabiliteringspenning. Vissa möjligheter till förlängning finns dock. En

arbetsgivares rehabiliteringsansvar gäller dock så länge en anställning

fortgår.

För den som är anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten och skadas

under sin tjänstgöring har Försvarsmakten ett särskilt

rehabiliteringsansvar som gäller oavsett om anställningen i Försvarsmakten

har upphört eller inte. Ansvaret gäller under tre år men kan förlängas med

två år. Utgångspunkten är att den skadade i vart fall inte skall försättas

i en sämre ekonomisk situation än om han eller hon hade kunnat fullfölja

sina ursprungliga utbildnings- eller yrkesplaner. Försvarsmakten skall

också ge stöd till andra åtgärder som främjar den skadades återgång till

arbetslivet samt till anskaffande av hjälpmedel som den skadade behöver (

jfr prop. 1998/99:68 s. 19-20).

Regeringen delar utredningens mening att i sak samma rehabiliteringsprocess

bör gälla också för den som skadas under fullgörande av värnplikt eller

civilplikt vid grund- och repetitionsutbildning. Det är rimligt att den som

ansvarar för utbildningen också skall ha ett ansvar för personer som skadas

under sådan verksamhet trots att något arbetsgivar-/arbetstagarförhållande

inte föreligger. Regeringen anser att samhället har ett långtgående ansvar

för de totalförsvarspliktiga som skadas under utbildningen eftersom denna

sker med plikt. Regeringen föreslår därför att totalförsvarspliktiga skall

omfattas av ett mer långtgående rehabiliteringsansvar.

Rehabiliteringsansvaret är en del av personskadeskyddet. Skyddstiden

regleras i 4 § lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd.

De totalförsvarspliktiga som fullgör grundutbildning är unga personer som

ofta inte har etablerat sig på arbetsmarknaden. Den utbildningsansvariga

myndighetens rehabiliteringsstöd kommer därför till stor del innebära att

stöd lämnas för att den skadade skall kunna fullfölja sina ursprungliga

utbildnings- eller yrkesplaner. Den enskildes önskemål bör härvid väga

tungt. Ekonomiskt stöd till en utbildning som föranleds av eller förlängs

till följd av en skada bör ges om det framstår som skäligt med hänsyn till

skadan och omständigheterna i övrigt.

Målet med rehabiliteringen bör vara att den skadades kompetens höjs så att

han eller hon kan få ett tillfredsställande arbete på den öppna

arbetsmarknaden.

Rehabiliteringsansvaret bör bestå under en längre tid. Regeringen anser att

tre år är en rimlig gräns. I vissa fall kan det dock vara befogat med ännu

längre tid. Vid vissa svårare skador kan arbetsträning m.m. ta särskilt

lång tid i anspråk. Det bör därför finnas möjlighet att utsträcka ansvaret

ytterligare två år om det finns särskilda skäl.

Den utbildningsansvariga myndighetens stöd bör enligt regeringen ses som

ett komplement till annat stöd som lämnas den skadade. Det skall alltså

förstärka det system som gäller i dag.

Ersättning till anhöriga

Regeringen föreslår en ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt

med följande innebörd:

· Anhöriga till totalförsvarspliktiga som fullgör grund- eller

repetitionsutbildning och skadas skall få ersättning för vissa kostnader

från den utbildningsansvariga myndigheten.

·

I skälen för sitt förslag anför regeringen bl.a. följande.

Försvarsmakten har enligt 11 § lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom

Försvarsmakten möjlighet att ekonomiskt stödja anhöriga till skadade i

utlandsstyrkan genom att ge den anhörige skälig ersättning för de kostnader

som uppstår. Det kan t.ex. röra sig om ökade boendekostnader, kostnader för

barntillsyn, kostnader för resor till en plats där arbetsträning eller

andra rehabiliteringsinsatser äger rum eller dylikt.

Syftet med denna bestämmelse om ersättning är att underlätta för anhöriga

att engagera sig i rehabiliteringen av den som skadats. Medverkan i

rehabilitering kan ibland bli omfattande eller på annat sätt mycket

ekonomiskt kännbart för den anhörige, samtidigt som

rehabiliteringssynpunkter starkt talar för att den anhöriges insatser bör

fortsätta.

Regeringen anser att den här typen av ersättningsbestämmelse också bör

införas till förmån för anhöriga till totalförsvarspliktiga som skadas.

Motioner

Förebyggande åtgärder

Kommittémotion 2000/01:Fö802 (v) av Berit Jóhannesson m.fl. behandlar

säkerheten för värnpliktiga. Motionärerna menar att Försvarsmakten är en av

Sveriges farligaste arbetsplatser och att det är ett riskfyllt uppdrag att

vara värnpliktig. Dessutom har en 25-procentig ökning av arbetsolyckorna

för värnpliktiga konstaterats sedan 1995. En noggrann incidentrapportering

och uppföljning är en förutsättning för att förebygga skador och olyckor.

Därför bör regeringen ge Försvarsmakten i uppdrag att se över

incidentrapporterings- och uppföljningsrutiner (yrkande 1), vilket

riksdagen som sin mening bör tillkännage för regeringen. En nollvision för

skador bör vara målet.

Efter förfrysningsskadorna på dåvarande KA 4 i Göteborg vintern 2000 i

samband med ett så kallat baskerprov har man där börjat ifrågasätta det

säkerhetsmedvetande som uppenbarligen saknas vid denna typ av

övningstillfällen. Detta sägs vara bra. Försvarsmakten bör emellertid få i

uppdrag att utvärdera de nuvarande reglerna för de så kallade baskerproven

i syfte att göra proven säkrare, vilket riksdagen som sin mening bör

tillkännage för regeringen (yrkande 2).

Motionärerna menar att samhällets lagar och regler för trafiksäkerhet och

arbetarskydd många gånger sätts åt sidan inom den militära verksamheten.

Försvarsmaktens trafikbestämmelser bör därför revideras. Bland annat bör

det bli förbjudet att åka på lastbilsflak. Enligt motionärerna måste civila

regler också gälla under militär verksamhet, såvida det inte finns starka

utbildningsmotiv för att göra undantag. Regeringen bör således ge

Försvarsmakten i uppdrag att se över de militära trafikbestämmelserna så

att de överensstämmer med motsvarande regler för det civila samhället (

yrkande 3).

Motionärerna konstaterar att man från Försvarsmaktens sida ofta agerar för

att förbättra säkerheten när någon olycka har hänt. Men så är nästa olycka

olik den förra, vilket ånyo visar på ytterligare brister. Motionärerna

föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör

ge Försvars-makten i uppdrag att omarbeta säkerhetsrutiner och

säkerhetsinformation i syfte att eliminera skadorna bland de värnpliktiga (

yrkande 4).

I en annan av Vänsterpartiets kommittémotioner, motion 2001/02:Fö14 (v) av

Stig Sandström m.fl., hävdas att säkerhetstänkandet måste styra över varje

övningsmoment, även i händelse av incidenter och skarpa operationer vid

kriser i samhället under fredstid. Eftersom insatser för att stödja

samhället vid svåra påfrestningar och kriser troligen kommer att bli fler,

borde även utbildningen på detta område ökas. Motionärerna föreslår att

riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att tillse vad som i

motionen anförs om att värnpliktiga skall ges erforderlig utbildning för

tjänst i händelse av incidenter, kriser och skarpa operationer i fredstid (

yrkande 4).

Ersättning vid skada

I kommittémotion 2001/02:Fö1 (m) av Henrik Landerholm m.fl. hävdas att

frågorna om säkerhet under grundutbildning och tjänstgöring i försvaret

måste uppmärksammas ytterligare. Värnpliktstjänstgöring och tjänstgöring i

utlandsstyrkan är högriskuppdrag, och ett fullgott försäkringsskydd måste

finnas till skydd för den enskilde som drabbas av en olycka. Det måste

också göras tydligt och förståeligt för den enskilde så att han/hon ges

möjlighet att täcka eventuella luckor i skyddet. Det är fråga om många

olika lagar, avtal och försäkringar som är mycket svåra att överblicka och

som hittills lämnat oacceptabla luckor för värnpliktiga och soldater i

utlandsstyrkan.

Motionärerna menar att det svenska systemet för arbetsskadeförsäkring är

avpassat för tillsvidareanställda med normal lön. Det erbjuder inte skydd

när den som skadas saknar kontinuerlig inkomst och stabil anställning. Få

unga människor i värnpliktsåldern har hunnit ha anställning och lön.

Livränteunderlaget i arbetsskadeförsäkringen är den inkomstförsäkring som

skall ge ett skydd vid en kanske livslångt nedsatt arbetsförmåga till följd

av bestående invaliditet. Dessa brister har uppmärksammats och villkoren

har förbättrats för tjänstgöring i utlandsstyrkan. Förslag finns nu om

förbättrade villkor i personskadeskyddet också för värnpliktiga, vilket

sägs vara utmärkt. Motionärerna föreslår emellertid att riksdagen till

regeringen som sin mening tillkännager att livränteunderlaget skall

bestämmas till minst sju och ett halvt prisbasbelopp för

totalförsvarspliktiga (yrkande 3).

I motionen poängteras att tjänstgöring inom främst det militära försvaret

innebär högre risker för olyckor än på arbetsplatser inom de farligaste

civila verksamheterna. Denna risk bör enligt motionärerna kompenseras med

generöst skadestånd i form av den statliga riskgarantin som bör höjas,

åtminstone i enlighet med Pliktutredningens förslag. Riskgarantin motsvarar

ett ideellt skadestånd som inte beskattas. Ett riktmärke kan vara att den

som drabbats av invaliditet till 40 % och har svårt att förflytta sig,

åtminstone skall kunna skaffa sig fyra invalidanpassade fordon under

resterande livstid. Med en generös riskgaranti skall staten se till att det

inte är nödvändigt med egna försäkringar. Motionärerna föreslår att

riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om höjning av statlig riskgaranti för totalförsvarspliktiga och

tjänstgörande i utlandsstyrkan (yrkande 2).

I motion 2001/02:Fö17 (m) av Roy Hansson sägs det vara högst rimligt att

staten har en generös inställning i fråga om ersättning när en

totalförsvarspliktig skadas under sin tjänstgöring. Med den utgångspunkten

borde då det högre av de ersättningsbelopp som diskuteras i propositionen

utgöra ersättningsgrund. Motionären föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om storleken på

ersättningen vid skada (yrkande 2).

Det svenska systemet för arbetsskadeförsäkringar är avpassat efter s.k.

normala anställningsförhållanden säger Björn Leivik i motion 2001/02:Fö235

(m). För de unga människor som inte hunnit eller inte velat anpassa sig

till normalförhållandet och som med plikt kallats till tjänstgöring saknas

således fullgott skydd.

De värnpliktiga utsätts under sin tjänstgöring för olycksrisker som vida

överstiger riskerna på de mest farliga civila arbetsplatserna. Även om

dessa förhållanden numera uppmärksammats och villkoren för t.ex.

utlandsstyrkan förbättrats, så anser motionären att skadeståndsreglerna

inte är tillräckligt omfattande. Han menar att den situation som uppstod

efter en kustjägares tragiska död i samband med en övning inte får upprepas

. Att befäl frias från misstanken att ha begått fel som lett till en

värnpliktigs död får enligt motionären inte innebära att Försvarsmakten

fråntar sig ansvaret. Oavsett skuldfrågan måste sålunda staten alltid

garantera den som tas ut med plikt eller hans/hennes efterlevande ett

fullgott försäkringsskydd. Riksdagen föreslås därför tillkännage för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av förändrade

regler avseende skadestånd vid invaliditet och dödsfall vid

plikttjänstgöring. En lex Nihlmark bör stiftas som innebär ett helt och

odelat ansvar för staten att lämna ersättning för skador och dödsfall i

samband med plikttjänstgöring.

Rehabilitering

I kommittémotion 2001/02:Fö1 (m) av Henrik Landerholm m.fl. uttalar sig

motionärerna positivt om regeringens förslag att utvidga och förtydliga

Försvarsmaktens ansvar för rehabilitering efter olyckor. De anser att det

är bra att Försvarsmakten får ansvar för rehabilitering som annars fördelas

på arbetsgivare, försäkringskassa, landsting och kommun men många gånger är

oklart och svårt att kräva ut. Nämnden för personalvård för

totalförsvarspliktiga föreslås få en ny huvuduppgift med att följa upp

Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar i syfte att säkerställa att de som

skadas under sin militärtjänst ges rimliga förutsättningar till ett värdigt

liv (yrkande 4).

Likalydande synpunkter och förslag framförs i Moderata samlingspartiets

partimotion 2001/02:Fö9 (m) (yrkande 11 i denna del).

I kommittémotion 2001/02:Fö1 (m) av Henrik Landerholm m.fl. efterlyses

också tydliga regler för att det inte skall ta åratal att reda ut

försäkringsersättningar. Det behövs bl.a. klargöras hur den enskildes

intressen skall tas tillvara när Försvarsmakten både står för kostnaden och

företräder den enskilde. Ett första steg för att minska konflikten sägs

vara att Försvarsmakten tillförs och garanteras resurser för att kunna

uppfylla sitt ansvar. Enligt motionärerna bör det övervägas om det är

lämpligt att det inrättas en särskild funktion inom Försvarsdepartementets

verksamhetsområde för stöd och hjälp till olycksdrabbade

totalförsvarspliktiga (yrkande 5).

Likalydande synpunkter och förslag om att inrätta en särskild funktion för

stöd åt olycksdrabbade totalförsvarspliktiga framförs i Moderata samlings-

partiets partimotion 2001/02:Fö9 (m) (yrkande 11 i denna del).

I motion 2001/02:Fö17 (m) av Roy Hansson sägs att det är bra att

rehabiliteringsansvaret tydliggörs och att rehabiliteringsinsatser skall

göras av utpekad myndighet. Motionären anser även att det är rimligt att

som riktlinje fastställa en tidsperiod på tre år, med möjlighet till

förlängning i ytterligare två år. Emellertid måste det införas regler som

möjliggör en förlängning utöver denna tid. Motionärens slutsats är att det

är nödvändigt att det utöver reger-ingens förslag införs en regel som styr

hur det skall säkerställas att alla som skadas får erforderlig

rehabilitering, oavsett hur lång tid som krävs (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Förebyggande åtgärder

I kommittémotion 2000/01:Fö802 (v) betonar motionärerna särskilt vikten av

förebyggande åtgärder för att förhindra olyckor. Utskottet instämmer helt i

detta. Förebyggande åtgärder, främst utbildningsinsatser och

attitydpåverkan, ett aktuellt regelverk som är tillgängligt och känt, en

noggrann rapportering av tillbud och av inträffade olyckor med

efterföljande analys och erfarenhetsspridning, är sålunda förutsättningar

för att kunna förhindra eller i varje fall minimera antalet skador och

olyckor.

Utskottet genomförde i november 2000 en offentlig utfrågning på temat

säkerheten under plikttjänstgöring. Samtalsuppteckningen från utfrågningen

bifogas som bilaga till detta betänkande. Utskottet har som ett led i

beredningen av den nu aktuella propositionen med tillhörande motioner fått

en föredragning av representanter från Försvarsmaktens högkvarter om hur

säkerhetsarbetet utvecklats sedan utfrågningen. Utskottet har härvid

erfarit att Försvarsmakten från den 1 januari 2001 tillämpar ett nytt

system för rapportering av olyckor och olycksincidenter. Syftet med detta s

.k. avvikelserapporteringssystem är att mer systematiskt än tidigare kunna

utveckla Försvarsmaktens förmåga att identifiera och eliminera risker i all

slags verksamhet. Redovisningen visar en 25-procentig nedgång av antalet

anmälda olyckor under den senaste tvåårsperioden. Även utbetalda

skadeersättningar har minskat.

Försvarsmakten har vidare låtit en särskild utredare granska om utbildning

och övningar samt om de särskilda proven inom jägarutbildningen genomförs i

enlighet med de pedagogiska anvisningar som Försvarsmakten har utfärdat.

Resultatet av utredningen har sedan tillgodogjorts i arbetet med att

utveckla och förbättra säkerheten under plikttjänstgöringen.

Utskottet har även erfarit att Försvarsmakten fortlöpande reviderar sin

säkerhetsinstruktion med särskilda trafikbestämmelser (SäkI Trafik). De

militära trafikbestämmelserna utformas så långt möjligt i överensstämmelse

med civila trafikförfattningar. Försvarsmakten genomför också i samarbete

med NTF ett omfattande trafiksäkerhetsprojekt, kallat Noll Noll.

Utskottet kan konstatera att utvecklingen sedan hösten 2000, då nämnda

motion skrevs och utskottsutfrågningen genomfördes, i flera viktiga

avseenden har varit positiv när det gäller det skadeförebyggande arbetet i

försvaret. Enligt utskottets mening kan motionens yrkanden om förbättrad

incidentrapportering (yrkande 1), översyn av de s.k. baskerproven (yrkande

2), översyn av de militära trafikbestämmelserna (yrkande 3) och omarbetade

säkerhetsrutiner (yrkande 4) i väsentliga delar redan anses ha blivit

tillgodosedda. Utskottet avstyrker därför motion 2000/01:Fö802 (v)

yrkandena 1-4.

I motion 2001/02:Fö14 (v) krävs att värnpliktiga skall ges erforderlig

utbildning inför tjänstgöring till följd av incidenter och fredskriser, så

att olyckor kan undvikas (yrkande 4). Utskottet utgår från att ansvarig

myndighet ger totalförsvarspliktiga en från säkerhetssynpunkt erforderlig

utbildning inför insatser i det slags operationer som motionärerna nämner.

Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

Ersättning vid personskada

Grundläggande bestämmelser om ersättning vid skada

Totalförsvarspliktiga som skadar sig i samband med sin tjänstgöring har

rätt till ersättning enligt lagen (1997:265) om statligt personskadeskydd (

LSP) och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada, m.m. (LSI

). LSP utgör ett grundskydd och innehåller dels regler för ersättning vid

sjukdom, arbetsoförmåga och dödsfall, dels regler för sjukpenning, dels

regler för storleken på livränta. LSI ger ersättning för sveda, värk, lyte,

stadigvarande men och andra olägenheter.

Dessa två lagar, som utgör särregler för bl.a. totalförsvarspliktiga,

anknyter till de ersättningsregler som gäller andra medborgare enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring (AFL) och lagen (1976:3) om

arbetsskadeförsäkring (LAF). I propositionen framhåller regeringen att

motivet för denna särregler-ing är att de totalförsvarspliktiga under sin

grund- och repetitionsutbildning utsätts för risker som de i annat fall

inte skulle ha utsatts för. Även socialförsäkringsutskottet framhåller

detta i sitt yttrande och tillägger att tjänstgöringen dessutom är

obligatorisk.

Utskottet kan konstatera att det finns fog för en särskild lagreglering för

skadeersättning till totalförsvarspliktiga. Deras tjänstgöring innebär

inget arbetsförhållande i den mening som täcks in av LAF, liksom att

tjänstgöringen innehåller nyss nämnda risker och sker under tvång.

Särregleringen för totalförsvarspliktiga innebär bl.a. att det finns former

för beräkning av sjukpenning och livränta även om de tidigare inte haft

inkomst samt gynnsammare bevisregler än vid tillämpningen av LAF. Särskilda

ersättningsregler finns även för dem som tjänstgör i utlandsstyrkan i

enlighet med lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.

När det gäller de grundläggande bestämmelserna om ersättning vid skada

delar utskottet regeringens uppfattning att det inte bör vara någon

skillnad om den totalförsvarspliktige fullgör lång eller kort

grundutbildning eller repetitionsutbildning. Socialförsäkringsutskottet gör

samma bedömning. Likaså bör alla som fullgör grund- och

repetitionsutbildning ha samma rätt till ersättning för sveda och värk m.m.

i enlighet med bestämmelserna i LSI. Grundprincipen bör således vara att de

grundläggande bestämmelserna om ersättning vid skada och sjukdom för

totalförsvarspliktiga skall vara lika oavsett utbildningstidens längd.

Utskottet föreslår därför bifall till regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd i berörd del.

Utskottet föreslår vidare bifall till regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada, m.m. i

den del förslagen rör ersättning vid sjukdom och personskada, med den

förändringen att ordet "endast" i 1 § andra stycket inte bör strykas utan

finnas kvar i den nya lydelsen. Som socialförsäkringsutskottet påpekat i

sitt yttrande utgör bestämmelsen i detta stycke ett undantag från

bestämmelsen i paragrafens första stycke. Ordet endast bör därför finnas

kvar eftersom det innebär att ingen annan än angiven grupp har rätt till

ersättning vid fritidsskada.

Livränteunderlagets storlek m.m.

Regeringens förslag om ändrade bestämmelser för lägsta livränteunderlag

innebär förbättringar för de totalförsvarspliktiga. Den nuvarande

nivåindelade ålderstrappan föreslås bli ersatt av en lägsta nivå som

motsvarar den som redan gäller från och med 25 års ålder. Vidare föreslår

regeringen att livränteunderlaget skall bestämmas till minst fem

prisbasbelopp vid tillämpning av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Regeringen anser denna nivå vara väl avvägd i förhållande till medellönen

för den åldersgrupp som motsvarar totalförsvarspliktiga under

grundutbildning. Livräntan skall kompensera för det inkomstbortfall som

skadan medför i form av nedsatt eller bristande arbetsförmåga.

I kommittémotion 2001/02:Fö1 (m) yrkande 3 föreslås att livräntebeloppet

sätts till minst sju och ett halvt prisbasbelopp. I motion 2001/02:Fö17 (m)

avges ett yrkande med samma innebörd (yrkande 2).

Socialförsäkringsutskottet, som yttrat sig över propositionen och vissa

motioner, föreslår att försvarsutskottet tillstyrker propositionen i här

behandlad del och avstyrker tillhörande motioner.

Utskottet anser för sin del följande. De som tjänstgör med stöd av

totalförsvarsplikt är unga människor. Få har haft varaktig anställning och

lön. Deras tjänstgöring fullgörs med stöd av en pliktlag och är ytterst

baserad på tvång. Tjänstgöringen innebär risker som dels den

totalförsvarspliktige inte själv kan välja om han eller hon vill utsätta

sig för, dels att riskerna är högre än för andra jämförbara

medborgargrupper. Enligt vad som framkom vid utskottets offentliga

utfrågning i november 2000 om säkerheten under plikttjänstgöring är denna

risk ca sex gånger högre för pliktpersonal. Det är utskottets mening att

denna merrisk och detta tvång måste kompenseras.

Utskottet anser, liksom regeringen och socialförsäkringsutskottet, att

användningen av en schablon vid beräkningen av livränteunderlaget är att

föredra, eftersom detta ger förutsägbarhet om reglernas tillämpning samt

förutsättningar för en rättvis och lika behandling. Utskottet biträder

därför reger-ingens förslag om att avskaffa den s.k. ålderstrappan vid

beräkning av livränteunderlaget.

I dag finns en statlig riskgaranti motsvarande 22 basbelopp för dödsfall

och allvarlig skada dels i tjänstereseförsäkringen gällande anställda i För

-svarsmakten, dels i förordningen om utlandsstyrkan gällande personal som

tjänstgör i utlandsstyrkan. Regeringen anför i propositionen att

riskgarantin skall kompensera för de inslag av tvång och merrisk som finns

i totalförsvarsverksamheten. Regeringen aviserar att den i förordning

kommer att införa ett system med en statlig riskgaranti även för de

totalförsvarspliktiga som skadas under utbildningen.

Utskottet anser, till skillnad från regeringen, att riskgarantin endast

skall kompensera för den högre risken i tjänstgöringen. Utskottet anser

vidare att tjänstgöring i utlandsstyrkan innebär risker som i genomsnitt

kan anses vara i nivå med riskerna under plikttjänstgöring. Ibland kan de

vara högre, ibland lägre, beroende på vilka uppgifter som skall lösas.

Hänsyn till att tjänstgöringen sker med stöd av plikt får tas på annat sätt

. Utskottet anser att det därför är rimligt att det för de

totalförsvarspliktiga ges en riskgaranti på 22 prisbasbelopp. Utskottet

förutsätter därför att regeringen beslutar om denna nivå i den aviserade

förordningen. Därmed blir förslaget i motion 2001/02:Fö1 (m) yrkande 2 om

en höjd statlig riskgaranti tillgodosett. Motionsyrkandet avstyrks därför.

När det gäller livränteunderlagets storlek vill utskottet anföra följande.

Villkoren för dem som tjänstgör i utlandsstyrkan har relativt nyligen

förbättrats (prop. 1998/99:68, bet. 1998/99:FöU8, rskr. 1998/99:100).

Utskottet framhöll vid detta tillfälle att det är rimligt att det fåtal

personer som ofta i unga år skadas så allvarligt under sin tjänstgöring i

utlandsstyrkan att den framtida försörjningsförmågan blir allvarligt

nedsatt, ges en lägsta livränta som ligger i nivå med den inkomst som

huvuddelen i denna styrka har. Garantinivån för livränta har sålunda

bestämts till lägst sju prisbasbelopp.

De totalförsvarspliktiga är något yngre än de som tjänstgör i

utlandsstyrkan, och de har genomsnittligt lägre, och ofta avsevärt lägre,

inkomster. Garantibeloppet för livräntan borde därför rimligen kunna sättas

lägre än t.ex. för personalen i utlandsstyrkan. Utskottet vill ändå förorda

sju prisbasbelopp. Enligt utskottet är detta, till skillnad från fem

prisbasbelopp, en skälig garantinivå för livräntan för

totalförsvarspliktiga. Det som härvid är avgörande för utskottet är en

bedömning av hur en allvarligt skadad ungdoms framtid kan komma att se ut

vid tillämpning av skilda livräntebelopp. Utskottet är därvid medvetet om

att den skadade inte för egen del kan påvisa en så stor inkomst som

faktiskt kommer att ersättas. Många totalförsvarspliktiga kommer sålunda

att garanteras en ersättningsnivå som vid hel arbetsoförmåga inte skulle

kunna uppnås genom eget arbete, liksom att ersättningen för en

totalförsvarspliktig kan bli högre än för en anställd som skadas vid ett

och samma tillfälle. Utskottet utesluter inte heller att den högre

ersättningsnivån i något enstaka fall kan inverka hämmande på ett aktivt

rehabiliteringsarbete. Utskottet anser emellertid att dessa konsekvenser

kan accepteras, liksom den något högre kostnaden i förhållande till

regeringens förslag.

Enligt utskottets bedömning bör dock kostnadsökningen till viss del komma

att motverkas av ett färre antal olyckor till följd av det aktiva

olycksförebyggande arbete som bedrivs i Försvarsmakten och som beskrivits i

det föregående. Vidare bör det förbättrade försäkringsskyddet, med risken

för stigande kostnader, vara ett kraftigt incitament för de

utbildningsansvariga att vidareutveckla det säkerhetsförebyggande arbetet.

Utskottet anser det skäligt att göra ett avsteg från

inkomstbortfallsprincipen när det gäller totalförsvarspliktiga. Det främsta

skälet är att kompensera för att deras tjänstgöring sker med stöd av en

pliktlag. Ett annat skäl är att en stor del av de totalförsvarspliktiga

ännu inte kommit in i förvärvslivet och därför inte har eller har haft

någon inkomst.

Utskottets ställningstagande innebär att motionerna 2001/02:Fö1 (m) yrkande

3 och 2001/02:Fö17 (m) yrkande 2 till sin huvuddel kommer att bli

tillgodosedda, varför dessa motioner inte behöver bifallas i berörd del.

I motion 2001/02:Fö235 (m) anser motionären att skadeståndsreglerna inte är

tillräckligt omfattande. Han förordar att Försvarsmakten genom lagstiftning

- en "lex Nihlmark" - ges ett totalansvar för att lämna ersättning för

skador i samband med plikttjänstgöring. Utskottet förutsätter för sin del

att de förändringar i lagstiftningen av försäkringsskyddet som utskottet i

detta betänkande förordar att riksdagen antar, liksom det utökade

rehabiliteringsansvar som samtidigt kommer att åläggas Försvarsmakten,

kommer att leda till de effekter som motionären efterlyser. Utskottet

avstyrker därför motionen.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att riksdagen antar den av

regeringen föreslagna lagen om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd med den ändringen i 12 § andra stycket att

livränteunderlaget skall utgöra minst sju prisbasbelopp. Detta innebär

avslag på motionerna 2001/02:Fö1 (m) yrkandena 2 och 3, 2001/02:Fö17 (m)

yrkande 2 och 2001/02:Fö235 (m).

Rehabiliteringsansvaret

Rehabiliteringsansvaret är en del av personskadeskyddet. Samhället har ett

långtgående ansvar för de totalförsvarspliktiga som skadas under

utbildningen eftersom denna utbildning sker med stöd av plikt.

Det juridiska och ekonomiska rehabiliteringsansvaret för en utbildnings-

myndighet utgör ett av incitamenten för att nedbringa antalet olyckor och

olyckstillbud. Ett väl avvägt rehabiliteringsansvar stärker därmed det

förebyggande arbetet mot olyckor.

Målet för rehabiliteringen bör vara att den skadades kompetens höjs så att

han eller hon kan få ett tillfredsställande arbete på den öppna marknaden.

I likhet med regeringen anser utskottet att rehabiliteringsansvaret bör

bestå under en längre tid. Ett ettårigt rehabiliteringsansvar i enlighet

med reglerna i lagen om allmän försäkring är inte tillräckligt för en

tillfredsställande rehabilitering för de totalförsvarspliktiga som skadas.

Inte heller för att uppnå nyss nämnda incitament i det olycksförebyggande

arbetet.

Utskottet delar regeringens uppfattning att i sak samma regler för

rehabilitering bör gälla för totalförsvarspliktiga som för personal som

tjänstgör i utlandsstyrkan. De utbildningsansvariga myndigheternas

rehabiliteringsansvar bör således utsträckas till att omfatta tre år, med

möjlighet till förlängning i ytterligare två år.

Liksom regeringen anser utskottet att den utbildningsansvariga myndighetens

rehabiliteringsinsatser skall ses som ett komplement till annat stöd som

lämnas den skadade. Den utbildningsansvariga myndigheten bör sålunda

samarbeta med andra berörda myndigheter för att den totalförsvarspliktige

skall få det stöd han eller hon har rätt till. Försäkringskassan har härvid

en särskild roll för att samordna de olika rehabiliteringsinsatserna.

Den som skadas bör därmed kunna få erforderlig rehabilitering, oavsett hur

lång tid som krävs, vilket förordas i motion 2001/02:Fö17 (m) yrkande 3.

Härav följer att utskottet förordar bifall till de av regeringen föreslagna

förändringarna i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt i denna del samt

avslag på nämnda motionsyrkande.

Utskottet har erfarit att det främst i Försvarsmakten pågår ett arbete med

att utforma organisation och arbetsformer för ett utökat

rehabiliteringsansvar. Utskottet ser därmed inget skäl för att riksdagen nu

skulle uttala sig för att det skall inrättas en särskild funktion för stöd

och hjälp till olycksdrabbade totalförsvarspliktiga, vilket föreslås i

kommittémotion 2001/02:Fö1 (m) yrkande 5 och i partimotion 2001/02:Fö9 (m)

yrkande 11 i denna del, varför motionsyrkandena avstyrks.

I nyss nämnda två motioner föreslås att Nämnden för personalvård för

totalförsvarspliktiga - Personalvårdsnämnden - skall få en ny huvuduppgift

att följa upp Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar. Utskottet kan

konstatera att nämnden enligt sin instruktion (1994:648) skall vara

vägledande och rådgivande i personalvårdsfrågor. Ett utvidgat ansvar till

att också gälla viss tillsyn skulle kräva en författningsändring. Utskottet

är inte övertygat om att det vore lämpligt att ålägga Personalvårdsnämnden

ett ansvar att på individnivå följa upp rehabiliteringsansvaret. Det torde

i så fall kräva förändringar av nämndens sammansättning och arbetsformer.

Däremot anser utskottet att nämnden i samband med sina besök vid förband

och skolor bör skaffa sig en allmän uppfattning om omfattningen av

rehabiliteringsarbetet och hur det fortskrider. Utskottet avstyrker därför

kommittémotion 2001/02:Fö1 (m) yrkande 4 och partimotion 2001/02:Fö9 (m)

yrkande 11 i denna del.

Utskottet förutsätter att regeringen följer upp och utvärderar hur de

förändrade rehabiliteringsreglerna fungerar i sin tillämpning och hur

därvid de utbildningsansvariga myndigheterna utövar sitt

rehabiliteringsansvar.

Ersättning till anhöriga

Utskottet delar regeringens uppfattning om att det i likhet med

förhållandet för personal som tjänstgör vid utlandsstyrkan bör införas en

möjlighet att ersätta anhöriga till totalförsvarspliktiga som engagerar sig

i rehabiliteringen av skadade. Utskottet föreslår därför att riksdagen

antar den av regeringen föreslagna lagen om ändring i lagen (1994:1809) om

totalförsvarsplikt i berörd del.

Förmåner

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, med innebörd att de

totalförsvarspliktiga efter genomförd grundutbildning skall få en

utbildningspremie samt att totalförsvarspliktiga som genomgår lång

grundutbildning utan kostnad skall få genomföra högskoleprovet.

Utskottet föreslår samtidigt att riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö14 (

v) yrkande 3 och 2001/02:Fö269 (c) yrkandena 1 och 2.

Propositionen

Regeringen föreslår ändringar i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt med

följande innebörd:

· De totalförsvarspliktiga skall efter genomförd lång grundutbildning få en

utbildningspremie.

·

· Totalförsvarspliktiga som genomgår lång grundutbildning skall ges

tillfälle att utan kostnad delta i högskoleprovet i den utsträckning som re

-geringen bestämmer.

·

Regeringen avser att i förordning bestämma utbildningspremien till

dagersättningsbeloppet multiplicerat med antalet tjänstgöringsdagar. De

totalförsvarspliktiga som fullgjort en grundutbildning som omfattar mer än

400 dagar skall få ett tillägg till utbildningspremien, en långtidspremie.

I skälen för sina förslag framhåller regeringen bl.a. följande.

Förmåner för totalförsvarspliktiga regleras i lagen (1994:1809) om

totalförsvarsplikt och förordningen (1995:239) om förmåner till

totalförsvarspliktiga. Förmånerna består dels av en dagersättning och ett

utryckningsbidrag, dels av reseersättningar, bostadsbidrag och

familjebidrag m.m.

Dagersättningen under grundutbildning som är längre än 60 dagar (lång

grundutbildning) uppgår till 50 kr per tjänstgöringsdag. Efter 230

tjänstgör-ingsdagar ges den totalförsvarspliktige ett tillägg till

dagersättningen som ökar med antalet tjänstgöringsdagar.

Vid utryckning från lång grundutbildning får den totalförsvarspliktige ett

utryckningsbidrag på 4 500 kr. Utryckningsbidraget ges även till den som

rycker ut utan att ha slutfört utbildningen men ändå har tjänstgjort i 120

dagar.

I dagens ersättningssystem ingår ett antal ekonomiska förmåner som i

huvudsak syftar till att den som genomgår utbildning för värnplikt eller

civil-plikt inte skall lida ren ekonomisk förlust. Den typen av ersättning

är bostadsbidrag, familjebidrag och reseersättning. Regeringen delar

utredningens uppfattning om att dessa förmåner utgör en grundtrygghet för

de totalförsvarspliktiga och självklart bör finnas kvar. Denna ekonomiska

grundtrygghet är dock inte tillräcklig för att bidra till att åstadkomma en

önskad ökning av motivationen till att fullgöra lång grundutbildning för

värnplikt eller civil-plikt. Enligt regeringens mening bör ett

ersättningssystem utformas som bidrar till den enskildes positiva syn på

tjänstgöringen. Dagens dagersättning och utryckningsbidrag framstår

nämligen inte som motivationshöjande.

Regeringen delar utredningens synsätt att dagersättningen till de

totalförsvarspliktiga som fullgör grundutbildning för värnplikt eller

civilplikt ungefär skall ligga i nivå med vad studerande får i studiebidrag

per månad. Regeringen avser att i förordning besluta om en höjning av

dagersättningen till 66 kr per dag för totalförsvarspliktiga under

grundutbildning som är längre än 60 dagar i enlighet med utredningens

förslag. Dagersättningen bör vara densamma oavsett tjänstgöringstidens

längd. Något tillägg till dagersättningen bör fortsättningsvis inte finnas.

Som nyss framgått anser regeringen att förändringar i ersättningssystemet

kan öka motivationen för att fullgöra grundutbildning för värnplikt eller

civilplikt. Regeringen anser att det av utredningen föreslagna systemet med

en utbildningspremie vars storlek är direkt kopplad till utbildningens

längd kan utgöra ett starkt incitament för den enskilde att påbörja och

slutföra grundutbildningen.

Regeringen anser att utbildningspremien skall baseras på dagersättningen

och utbildningstidens längd. Genom att multiplicera dagersättningen med

antalet genomförda dagar i grundutbildningen för värnplikt eller civilplikt

blir utbildningspremien för det fall utbildningen är 7,5 månader 15 180 kr.

För den som genomför 15 månaders grundutbildning blir premien 29 700 kr.

För att särskilt premiera de som fullgör de längsta utbildningarna bör ett

tillägg till utbildningspremien ges, en extra långtidspremie, om 10 000 kr.

Långtidspremien bör ges till dem som fullgör mer än 400 dagars

grundutbildning.

Utbildningspremien bör betalas ut i form av en engångssumma och endast

under förutsättning att den totalförsvarspliktige har fullgjort hela den

planerade tjänstgöringstiden. Vid avbrott i tjänstgöringen till följd av

skäl som staten råder över eller till följd av skada vid tjänstgöring bör

en premie lämnas som motsvarar antalet genomförda utbildningsdagar.

Utbildningspremien bör dock aldrig vara mindre än 5 000 kr.

Utbildningspremien och den extra långtidspremien skall vara skattefria.

Regeringen avser även att höja det nuvarande utryckningsbidraget från 4 500

kr till 9 000 kr fr.o.m. den 1 januari 2002 som en övergångsåtgärd.

Många totalförsvarspliktiga som i dag fullgör lång grundutbildning i

Försvarsmakten får möjlighet att utan kostnad delta i högskoleprovet.

Regeringen anser att deltagande i högskoleprovet utan kostnad skall vara en

sådan förmån som skall tillhandahållas alla totalförsvarspliktiga som

fullgör lång grundutbildning. Antalet tillfällen som förmånen skall omfatta

bör bestämmas i förordning.

Motioner

I kommittémotion 2001/02:Fö14 (v) av Stig Sandström m.fl. anförs att

värnpliktiga efter massiva och ibland riskfyllda insatser i samband med

kriser och svåra påfrestningar i fred, vilka ofta inneburit arbete dygnets

alla timmar, inte kompenseras för sina hjälpinsatser mer än om utbildningen

bedrivits på kasern. Motionärerna anser det rimligt att värnpliktiga och

civilpliktiga som omfattas av övningar som omöjliggör vistelse i hemmet

borde ges en skälig ekonomisk ersättning för sina insatser, eftersom

kompensationsledighet är svårare att tillgå med hänsyn till

utbildningsrytmen. I motionen föreslås därför att riksdagen tillkännager

för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tillägg på

dagersättningen då värn- och civilpliktig personal under grundutbildning

tjänstgör vid längre övningar, incidenter, kriser i samhället, skarpa

operationer eller vid beredskap över högtidshelger (yrkande 3).

Rigmor Stenmark anser i motion 2001/02:Fö269 (c) att värnpliktiga som

fjärrekryteras ställs inför större sociala påfrestningar än de som ges

möjlighet att tjänstgöra nära hemorten. Många av de värnpliktiga som har

långt hem sägs i dag ha orealistiska restider till och från hemmet. För att

de värnpliktiga skall kunna upprätthålla sitt vanliga sociala liv anser

därför motionären att det är viktigt att Försvarsmakten ser över och

förbättrar resmöjligheterna så att den värnpliktige ges möjlighet att

upprätthålla kontakt med familj och vänner (yrkande 1).

Värnpliktiga har rätt att få resor till anhöriga. Motionären anser dock att

begreppet anhörig i dagsläget är för snävt eftersom det utesluter syskon,

far- och morföräldrar. Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om att ge Försvarsmakten i uppdrag att

vidga begreppet nära anhörig till att även omfatta syskon samt far- och

morföräldrar (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens uppfattning om att dagens ekonomiska förmåner

till totalförsvarspliktiga - dagersättning, utryckningsbidrag,

reseersättning, bostadsbidrag och familjebidrag - ger en ekonomisk

grundtrygghet. Förmånerna är däremot inte tillräckliga för att skapa en

önskvärd motivation för plikttjänstgöringen, särskilt inte hos dem som

genomför lång grundutbildning. Framför allt bör dagersättningen och

utryckningsbidraget höjas.

I kommittémotion 2001/02:Fö14 (v) föreslås (yrkande 3) tillägg till

dagersättningen vid vissa slags tjänstgöringar, som t.ex. vid längre

övningar och i samband med incidenter och kriser i samhället. Utskottet

anser däremot att skilda ersättningsnivåer för olika typer av tjänstgöring

bör undvikas. Om det finns ett ekonomiskt utrymme för att förbättra

förmånerna för pliktpersonal bör detta enligt utskottets mening hellre

användas för att höja de generella ersättningsnivåerna. Motionsyrkandet

avstyrks därför.

I motion 2001/02:Fö269 (c) förordar motionären att Försvarsmakten ser över

och förbättrar reseförmånerna så att de värnpliktiga kan upprätthålla

kontakt med familj och vänner (yrkande 1) och att därvid begreppet nära

anhörig kan ges en vid tolkning (yrkande 2). Utskottet har erfarit att det

i förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga framgår (3

§ 3 kap.) att den totalförsvarspliktige i stället för en fri resa till och

från den plats där han eller hon är folkbokförd får göra en fri resa med

annat resmål om resan avser besök hos någon nära anhörig och om platsen kan

nås med allmänna kommunikationsmedel. Försvarsmakten har vidare uppgett att

den inte ser något hinder för en tillämpning av det som ges uttryck för i

motionen, förutsatt att den värnpliktige vid tjänstgöringens början uppger

resmål för fria resor. En sådan uppgift behövs för förbandets reseplanering

och upphandling av aktuella resor. Utskottet anser därmed att motionens

syfte kan anses tillgodosett varför motionen avstyrks.

Utskottet ansluter sig till regeringens uppfattning att

totalförsvarspliktiga som genomgår lång grundutbildning skall kunna delta i

högskoleprovet kostnadsfritt.

Utskottet anser sammanfattningsvis att regeringens förslag till

förändringar av förmånssystemet för dem som fullgör grundutbildning med

värnplikt eller civilplikt innebär en rejäl förbättring för den enskilde.

Förändringarna bör rimligen bidra till pliktsystemets legitimitet, och de

totalförsvarspliktiga bör känna sig mer positiva till själva tjänstgöringen

. Ekonomiska förbättringar är dock inte ensamt tillräckliga. Lika viktigt

är att de totalförsvarspliktiga upplever att utbildningen är ändamålsenlig

och effektiv liksom att de upplever en god personalbehandling. Utskottet

föreslår bifall till de av regeringen föreslagna ändringarna i lagen (1994:

1809) om totalförsvarsplikt i den del de rör ekonomiska förmåner.

Meritvärdering

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet ser mycket positivt på det arbete som nu på stor bredd drivs för

att utveckla meritvärderingen för pliktpersonal. En väl fungerande

meritvärdering utgör en nödvändig del i ett modernt pliktsystem.

Utskottet anser att avgivna motionsyrkanden om skilda delar av

meritvärderingen i huvudsak kommer att bli tillgodosedda. Motionerna 2001/

02:Fö14 (v) yrkande 5, 2001/02:Fö16 (fp) yrkande 2, 2001/02:Fö17 (m)

yrkandena 5 och 6, 2001/02:Fö250 (m) samt 2001/02:Fö273 (s) yrkandena 1 och

3 bör därför avslås.

Propositionen

Regeringen bedömer att de förändringar som föreslås i propositionen kommer

att innebära avgörande steg för att införa en modern tillämpning av

totalförsvarsplikten. Några saker återstår emellertid, bl.a. arbete med att

utveckla det civila meritvärdet med totalförsvarsutbildningen. Det kan

handla om certifi-eringar, intyg eller andra bevis som den enskilde kan ha

användning av. Re-geringen uppger att ett omfattande arbete har startat

inom Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap samt i

Regeringskansliet för att utveckla värdet av totalförsvarets utbildningar.

Resultatet av detta arbete kommer att verkställas successivt med början

under nästa år.

Regeringen avger i propositionen inga förslag som rör meritvärdering.

Motioner

I kommittémotion 2001/02:Fö14 (v) av Stig Sandström m.fl. konstateras att

Försvarsmaktens grundutbildning innehåller flera moment som direkt kan

översättas till civila utbildningar. Exempel på detta kan vara

utbildningsmoment som leder fram till olika typer av körkort, certifikat,

behörighetsbevis eller studiepoäng. Eftersom frågan om civilt meritvärde är

prioriterad av de civil- och värnpliktiga är det enligt motionärerna

angeläget att den utlovade utredningen får en skyndsam behandling.

Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vikten av att den utredning om civilt meritvärde som

skall tillsättas får en specificerad och snäv tidsram (yrkande 5).

I kommittémotion 2001/02:Fö16 (fp) av Runar Patriksson och Eva Flyborg sägs

att en viktig aspekt för att säkra ett rättvist system som attraherar unga

människor, vars motivation är avgörande för försvarets kvalitet, är att

plikttjänstgöringen utgör en tillgång för den enskilde även efter

fullbordad utbildning. Plikttjänstgöringens civila meritvärde måste därför

vara tydligt och adekvat. Merithandlingen som den enskilde får med sig

efter fullgjord utbildning måste vara så utformad att det civila samhället

kan värdera handlingen vid ett anställningsförfarande, och då som en

positiv handling. Det handlar här om att finna ett sätt på vilket

värnpliktsutbildningen tydligare kopplas till kraven i det civila samhället

, t.ex. genom att utbildningsmoment ges högskolepoäng.

Folkpartiet liberalerna önskar att regeringen snarast möjligt kommer med

förslag om hur totalförsvarets pliktutbildning skall ges ett civilt

meritvärde. Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om civil meritvärdering av totalförsvarets

pliktutbildning (yrkande 2).

I motion 2001/02:Fö273 (s) av Martin Nilsson m.fl. anför motionärerna att

det är ett problem att de militära förarbevisen på fordon av olika slag

inte gäller som civila körkort efter utryckning. Motionärerna anser detta

anmärkningsvärt eftersom staten har godkänt att värnpliktiga får framföra

allt från små terrängbilar till stora civila lastbilar, liksom bussar och

dragsläp som transporterar stridsvagnar på 100 ton. Staten godkänner vidare

att värnpliktiga får övningsköra med dessa fordon i samhällen runt omkring

i Sverige. Motionärerna menar att om statsmakterna tvingar värnpliktiga att

framföra fordon under grundutbildningen måste de också erkänna denna insats

genom att utfärda civila körkort automatiskt vid utryckning. Riksdagen bör

därför tillkännage för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

att värnpliktiga förare skall få civila körkort på sina respektive fordon

vid utryckning (yrkande 1).

Motionärerna konstaterar att både Pliktutredningen (SOU 2000:21) och

Frivilligutredningen (SOU 2001:15) har slagit fast att högskolepoäng borde

kunna sättas på ämnen som exempelvis ledarskap. Det vore ett bra sätt att

erkänna detta ämne, eftersom det inte finns några certifikat eller liknande

som meriteringsmöjlighet. Genom att meritera delar av

värnpliktsutbildningen med högskolepoäng skapas även krav på

kvalitetssäkring av utbildningen, något som Försvarsmakten tidigare har

sluppit undan. Motionärerna föreslår därför att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att värnpliktig

ledarskapsutbildning skall kunna meriteras med högskolepoäng (yrkande 3).

Roy Hansson (m) framför i motion 2001/02:Fö250 (m) att det är viktigt att

de som genomför militär utbildning får tillgodoräkna sig utbildningens

meritvärde vid ansökan till högskolan samt som en merit i arbetslivet.

Exempelvis är det en unik ledarskapsutbildning som reserv- och

värnpliktsbefäl får, och den är därför självfallet en stor tillgång för den

enskilde under hans eller hennes fortsatta karriär i arbetslivet. Det finns

också andra exempel. Sammantaget anser motionären att det finns goda

förutsättningar för att sammanställa dessa erfarenheter och ge de olika

utbildningslinjerna för militärtjänsten ett meritvärde för framtida

användning. Detta föreslås riksdagen ge regeringen till känna.

Samme motionär återkommer i motion 2001/02:Fö17 (m) och anför att det borde

vara självklart att totalförsvarspliktiga som tjänstgör under längre tid i

Försvarsmakten får räkna denna tjänstgöring som en merit i fortsatt

verksamhet. Särskilt de totalförsvarspliktiga som tjänstgör länge borde

kunna tillgodoräkna sig högskolepoäng. Detta gäller främst för

ledarskapsutbildning och teknisk utbildning. Riksdagen bör därför

tillkännage för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att

totalförsvarspliktiga skall kunna tillgodoräkna sig sin tjänstgöring i form

av högskolepoäng (yrkande 5).

Vidare finner motionären det märkligt att annat arbete eller annan

utlandstjänstgöring höjer resultatet på högskoleprovet med 0,2 poäng, men

att detta inte gäller för tjänstgöring inom totalförsvaret. Han anser att

totalförsvarstjänstgöringen självfallet också måste vara en grund för att

räkna upp poängen i högskoleprovet. Därför föreslås i motionen att

riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att totalförsvarspliktiga efter sin tjänstgöring skall kunna

tillgodoräkna sig poäng på högskoleprovet (yrkande 6).

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att regeringen i propositionen mycket kortfattat

redovisar pågående arbete med meritvärderingen av totalförsvarspliktigas

utbildning. Det hade varit en fördel om regeringen gett en mer fullständig

beskrivning av inriktningen av arbetet, av vad som gjorts, av vad som avses

göras och av eventuella viktigare svårigheter eller problem. Enligt

utskottets mening är nämligen en utvecklad, relevant och allmänt accepterad

och tillämpad meritvärdering ett av fundamenten för ett modernt och

fungerande pliktsy-stem. Ett bra meritvärderingssystem bidrar sålunda till

att öka attraktionskraften och motivationen för att genomföra

plikttjänstgöring. Det bidrar också till legitimiteten för själva

pliktsystemet och till att detta kommer att upplevas som rättvist.

Frågans vikt har gjort att utskottet begärt föredragningar från företrädare

för Regeringskansliet (Försvarsdepartementet) och från företrädare från

militärhögskolorna i Halmstad och Östersund. Utskottet har också kunnat ta

del av visst skriftligt material från Försvarsmakten. Utskottet kan därvid

konstatera bl.a.:

· Frågan om pliktutbildningens civila meritvärde har hög prioritet i

Regeringskansliet och vid myndigheterna. Exempelvis har nyligen på

försvarsministerns initiativ genomförts ett seminarium med brett deltagande

på temat meritvärdering. En särskild utredare har fått i uppdrag att

föreslå åtgärder och kommer att rapportera inom kort.

·

· Arbete i frågan pågår också inom Försvarsmakten och vid Överstyrelsen för

civil beredskap. Ett centralt underlag för civil certifiering av militär

grundutbildning skall under året utvecklas och göras känt internt och

externt.

·

· Det pågår på lokal nivå ett omfattande arbete baserat på samverkan mellan

utbildningsanordnare inom försvaret och civila högskolor, dels för att

kunna utnyttja civila kurser och studiemöjligheter, dels för att certifiera

och kvalitetssäkra utbildningar inom försvaret. Exempelvis samverkar

militärhögskolan i Halmstad och Högskolan i Halmstad rörande

sjukvårdsutbildning för sjukvårdare inom Försvarsmakten. Kursen ger 10

högskolepoäng.

·

· Arbete pågår för att undersöka förutsättningar för meritvärdering av

värnpliktigas ledarskapsutbildning.

·

· En elev som med godkänt resultat genomför kursen NBC-totalförsvar

erhåller 10 högskolepoäng från Umeå universitet.

·

· Värnpliktiga får efter godkänd tolkutbildning 31 poäng i språk vid

Uppsala universitet med möjlighet att frivilligt läsa in ytterligare 20

poäng.

·

· Möjlighet finns att under plikttjänstgöringen utan kostnad genomföra

högskoleprovet.

·

· Försvarsmakten har gett förbanden direktiv att värnpliktiga som utbildas

för att krigsplaceras som förare på tung standardlastbil, tung

standardlastbil med släp, buss, snöskoter eller motorcykel skall kunna få

civil körkortsbehörighet för aktuellt fordon.

·

· Utbildningsbevis utfärdas för yrkesinriktade utbildningar som t.ex.

förare av olika slags maskiner och användningen av motorsåg.

·

Utskottet ser mycket positivt på det arbete som nu på stor bredd bedrivs

för att utveckla meritvärderingen för pliktpersonal. En väl fungerande

meritvärdering utgör en nödvändig del i ett modernt pliktsystem. Utskottet

anser att det i detta arbete är viktigt med lokala initiativ och

erfarenhetsspridning byggt på samverkan med högskolor och universitet. Det

är också viktigt med cen-trala riktlinjer för att få meritvärderingen

accepterad, känd och tillämpad, men också för en fungerande

erfarenhetsspridning.

Utskottet förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen med en

heltäckande redovisning av arbetet med att utveckla och införa ett

meritvärder-ingssystem för totalförsvarspliktiga.

Mot bakgrund av vad som här har anförts anser utskottet att de motioner som

framför yrkanden om meritvärdering i huvudsak kommer att bli tillgodosedda.

Utskottet avstyrker därför motionerna 2001/02:Fö14 (v) yrkande 5, 2001/02:

Fö16 (fp) yrkande 2, 2001/02:Fö17 (m) yrkandena 5 och 6, 2001/02:Fö250 (m)

samt 2001/02:Fö273 (s) yrkandena 1 och 3.

Disciplinsystemet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.

Propositionen

Disciplinsystemets påföljder

Regeringen föreslår ändringar i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom

totalförsvaret, m.m. med följande innebörd:

· Disciplinpåföljderna skall vara varning, extratjänst och löneavdrag.

Påföljden utegångsförbud avskaffas.

·

· Påföljden extratjänst skall kunna kombineras med ett löneavdrag om det

krävs med hänsyn till ordningen inom den verksamhet där disci-

plinförseelsen begåtts.

·

· Löneavdrag skall aldrig kunna verkställas med mer än en fjärdedel av

ersättningen vid varje avlöningstillfälle.

·

· Av lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m. skall framgå att

varning är att anse som den lindrigaste påföljden. Det skall också framgå

av lagen att särskilt avseende skall fästas vid omständigheter som talar

för att påföljden kan stanna vid en varning.

·

I skälen till sina förslag framhåller regeringen bl.a. följande.

Lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. gäller för

totalförsvarspliktiga under den tid då de är skyldiga att fullgöra

värnplikt eller civilplikt enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt.

Lagen gäller även för den som genomgår utbildning för att få militär

anställning i Försvarsmakten, hemvärnsmän under den tid då de är

tjänstgöringsskyldiga, dem som genom krigsfrivilligavtal eller annat avtal

åtagit sig att tjänstgöra frivilligt i befattningar i Försvarsmaktens

krigsorganisation - under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga - och

anställda i utlandsstyrkan i Försvarsmakten när de tjänstgör utomlands. I

krig omfattar lagen alla som är tjänstgöringsskyldiga i Försvarsmakten.

Disciplinpåföljderna i lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.

är i dag varning, extratjänst, löneavdrag och utegångsförbud. Enligt

nuvarande ordning kan ett utegångsförbud - men inte en extratjänst -

kombineras med löneavdrag.

Utegångsförbud är en frihetsberövande påföljd som i första instans beslutas

utan medverkan av domstol genom ett förvaltningsrättsligt förfarande, och

är som sådan i princip unik. Påföljden kan ifrågasättas på principiella

grunder. Utgångspunkten bör enligt regeringens uppfattning vara att

frihetsberövande påföljder som beslutas av annan än domstol inte skall

förekomma, om det inte är synnerligen motiverat.

Regeringen föreslår att det vid uttagningen till tjänstgöring med

totalförsvarsplikt i än högre grad än vad som gäller i dag skall tas hänsyn

till den enskildes motivation. Denna åtgärd medför enligt regeringens

bedömning att disciplinära förseelser borde bli färre. Det är därför dags

att pröva ett disci-plinsystem utan utegångsförbud.

I detta sammanhang vill regeringen särskilt peka på att det finns andra

möjligheter att ingripa mot den som sätter i system att vara borta från

tjänsten. När frånvaron blivit så hög att den är ägnad att medföra avsevärt

men för utbildningen eller tjänsten i övrigt kan det bli fråga om brott mot

totalförsvarsplikten enligt 10 kap. 2 § första stycket lagen om

totalförsvarsplikt för vilket åtal skall väckas. Förseelsen blir då föremål

för domstolsprövning. Genom att ta bort disciplinpåföljden utegångsförbud

uppnås också större likheter med disciplinsystemet som gäller för bl.a.

statsanställda enligt lagen (1994:260) om offentlig anställning. Den lagens

disciplinpåföljder är varning och löneavdrag.

Regeringen delar utredningens bedömning att påföljden löneavdrag skall

finnas kvar. För att löneavdraget inte skall slå orimligt hårt mot de

disciplin-ansvariga bör reglerna för verkställigheten ändras så att en

maximigräns anger hur stort avdrag som får göras vid varje

avlöningstillfälle. Regeringen anser därför att löneavdrag för

disciplinansvariga skall få göras högst med ett belopp som motsvarar en

fjärdedel av dagersättning eller motsvarande ersättning per

avlöningstillfälle och att detta skall framgå av lagen. Motsvarande

begränsning gäller också för anställda som omfattas av lagen om offentlig

anställning.

Om utegångsförbudet upphör som disciplinär påföljd anser regeringen att det

i stället skall införas en möjlighet att kombinera påföljderna extratjänst

och löneavdrag. Härigenom erbjuds en påföljdskombination som kan anses

tillräckligt ingripande och därmed ha preventiv verkan för de grövre fallen

.

Regeringen anser att disciplinsystemets syfte är att tillrättavisa, inte

att bestraffa. Strängare påföljd än vad som krävs för detta syfte skall då

inte användas. Varning intar enligt regeringens uppfattning en särställning

som den lindrigaste typen av påföljd jämfört med de andra två. Detta bör

framgå av lagen.

Vissa frågor om verkställighet av beslut

Regeringen föreslår ändringar i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom

totalförsvaret, m.m. med följande innebörd:

· Beslut om disciplinpåföljden extratjänst skall, förutom när den di-

sciplinansvarige själv begär det, få verkställas trots att det inte vunnit

laga kraft endast om det behövs med hänsyn till ordningen inom den

verksamhet där disciplinförseelsen begåtts.

·

· Om den som ålagts extratjänst efter överklagande i stället blir ålagd

löneavdrag, skall avräkning ske för den tid under vilken extratjänsten

verkställts. Om extratjänst inte kan verkställas skall den som meddelat

beslutet omvandla den till löneavdrag. Vid avräkning och omvandling skall

två timmars extratjänst anses motsvara en dags löneavdrag.

·

I skälen för sina förslag framhåller regeringen bl.a. följande.

I dag gäller att ett beslut om disciplinpåföljd skall verkställas snarast

möjligt efter det att beslutet vunnit laga kraft. Om det behövs med hänsyn

till ordningen inom den verksamhet där disciplinförseelsen begåtts, eller

av någon annan särskild anledning, får det i beslut om extratjänst eller

utegångsförbud bestämmas att beslutet skall verkställas trots att det inte

vunnit laga kraft. Vidare får ett beslut om extratjänst eller

utegångsförbud alltid verkställas omedelbart om den disciplinansvarige

begär det.

De möjligheter som finns för beslutande chef att - utan att det begärts av

den disciplinansvarige - förordna att beslut om disciplinpåföljd skall

verkställas omedelbart har kritiserats. En liknande ordning finns inte i

samhället i övrigt. Syftet med disciplinsystemet är preventivt. Det innebär

att systemet skall vara så utformat och tillämpas så att det inte blir mer

ingripande än vad som är nödvändigt med hänsyn till säkerheten och

ordningen inom verksamheten. Omedelbar verkställighet kan alltså

principiellt ifrågasättas. Om utryckning är så nära förestående att

tidsfristen för överklagande hindrar verkställighet bör i stället en annan

påföljd (löneavdrag) väljas.

Regeringens uppfattning är att ett disciplinsystem som bl.a. omfattar

totalförsvarspliktiga skall avvika så litet som möjligt från motsvarande

regler för samhället i övrigt. För regeringen framstår det som fullt

tillräckligt att låta möjligheterna till omedelbar verkställighet av en

disciplinär påföljd begränsas till situationen då ordningen så kräver eller

den disciplinansvarige samtycker till detta. I stället anser regeringen att

det bör finnas en möjlighet att omvandla extratjänst till löneavdrag om

extratjänsten inte kan verkställas innan den disciplinansvariges

tjänstgöring är avslutad och man inte ansett att annan påföljd bör väljas.

Regeringen anser i likhet med utredningen att en beslutad extratjänst inte

bör bortfalla om den inte kan verkställas på grund av att den

disciplinansvarige har avslutat sin tjänstgöring. En möjlighet att omvandla

extratjänst till löneavdrag medför att man kan undvika det stötande i att

en disciplinansvarig går helt fri från påföljd vid en förseelse. Risken för

att överklagandeinstitutet används i detta syfte undanröjs med en s.k.

omräkningsregel.

För att systemet skall bli förutsägbart krävs även regler om hur avräkning

och omvandling av påföljden extratjänst till löneavdrag skall ske. I dag

gäller att en dags utegångsförbud anses motsvara två dagars löneavdrag.

Försvars-makten tillämpar i disciplinärenden en omräkningsregel som innebär

att en dags utegångsförbud anses motsvara fyra timmars extra tjänst.

Ställer man dessa två omräkningsmodeller mot varandra innebär det att en

dags löneavdrag motsvarar två timmars extratjänst. Detta är enligt

regeringens bedömning, vilken sammanfaller med utredningens, en rimlig

avvägning.

Auditörernas medverkan

Regeringen föreslår ändringar i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom

totalförsvaret, m.m. med följande innebörd:

· Yttrande från auditör skall alltid inhämtas om den disciplinansvarige

begär det.

·

· Den disciplinansvarige skall erinras om sin rättighet att framställa en

sådan begäran innan beslut fattas.

·

I skälen för sina förslag anför regeringen bl.a. följande.

Innan en disciplinpåföljd beslutas eller en åtalsanmälan görs skall

yttrande inhämtas från en auditör. Auditören skall närvara vid

handläggningen av ett disciplinärende i den utsträckning som det behövs och

lämna råd i frågor om verkställighet av disciplinpåföljd. Yttrande från

auditören behöver i dag inte tas in i ärenden om disciplinansvar om

förfarandet inte kan antas utgöra brott, förseelsen har erkänts och

förseelsen inte bör medföra svårare påföljd än varning, extratjänst eller

utegångsförbud i högst fem dagar.

Auditörens medverkan avser att garantera rättssäkerheten och att den

juridiska kvaliteten generellt hålls på en hög nivå vid handläggningen av

disci-plinärenden. Emellertid förefaller det onödigt och ett slöseri med

resurser att kontakta en auditör vid varje erkänd förseelse. Det gäller att

finna en lämplig avvägning för när auditören skall kopplas in. De

förutsättningar som i dag gäller för obligatoriskt yttrande från auditör

anser regeringen vara väl avvägda, nämligen att något yttrande inte behövs

om ärendet skall avgöras på kompanichefsnivå. Regeringen anser dock till

skillnad från utredningen att endast förseelser som inte bör medföra annan

påföljd än varning bör få avgöras på kompanichefsnivå. Naturligtvis krävs

även fortsättningsvis att det skall vara fråga om erkända förseelser som

inte kan antas utgöra brott. Regeringens ställningstagande i denna del får

konsekvenser för antalet fall där det är obligatoriskt med ett yttrande

från auditören. Yttrande från auditören kommer att tas in i fler fall.

Förslaget innebär att rättssäkerheten för den disciplinansvarige stärks

ytterligare.

Regeringen delar utredningens uppfattning att yttrande från auditör

dessutom alltid bör inhämtas om den disciplinansvarige begär det. Den

disciplin-ansvarige skall upplysas om sin rättighet att begära yttrande

från auditör.

Begär den disciplinansvarige att yttrande inhämtas - trots att förseelsen

är erkänd, förseelsen inte kan antas utgöra ett brott och att förseelsen

inte bör föranleda annan påföljd än varning - bör ärendet lämnas över för

avgörande på förbandschefsnivå.

Utskottets ställningstagande

Regeringen föreslår i propositionen ett antal ändringar i lagen (1994:1811)

om disciplinansvar inom totalförsvaret för att reformera disciplinsystemet

för totalförsvarspliktiga som genomför utbildning. Utskottet ansluter sig

till regeringens syn att disciplinsystemets syfte är att tillrättavisa,

inte att bestraffa. Disciplinsystemet bör därför inte innehålla strängare

påföljder än vad som är förenligt med detta syfte.

Utskottet delar vidare regeringens uppfattning att ett disciplinsystem för

totalförsvarspliktiga skall avvika så litet som möjligt från motsvarande

regler för samhället i övrigt.

Regeringen framhåller på flera ställen i propositionen vikten av att skapa

incitament som ökar den enskildes motivation till plikttjänstgöringen.

Detta synsätt tillämpat på pliktsystemet gör att regeringen bedömer att

disciplinära förseelser borde bli färre och att det därför är motiverat att

pröva ett disciplinsystem utan påföljden utegångsförbud. Utskottet ansluter

sig även till den bedömningen.

Utskottet har heller ingen erinran mot vad regeringen anför om påföljden

löneavdrag och om en regel som maximerar detta vid varje avlöningstillfälle

. Utskottet kan också ansluta sig till regeringens överväganden och förslag

om auditörernas medverkan.

Utskottet föreslår sammanfattningsvis att riksdagen antar av regeringen

föreslagen lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom

totalförsvaret, m.m.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Utskottets förslag i korthet

Utskottet biträder regeringens förslag att de föreslagna fem lagarna skall

träda i kraft den 1 juli 2002, med undantag för 3 kap. 12 § lagen (1994:

1809) om totalförsvarsplikt. Denna paragraf bör träda i kraft först den 1

juli 2004.

Utskottet föreslår vissa övergångsbestämmelser gällande förändringarna i

lagen (1977:265) om personskadeskydd respektive i lagen (1977:266) om

statlig ersättning vid ideell skada m.m.

Propositionen

Regeringen anser att författningsförslagen kan träda i kraft tidigast den 1

juli 2002. De nya rehabiliteringsbestämmelserna skall omfatta alla som

skadas under sin utbildning efter den 30 juni 2001. I fråga om ersättning

till anhöriga innebär denna reglering att ersättning i sådana fall kan

betalas ut för ersättningsgilla kostnader som uppkommit efter det att lagen

trätt i kraft. Skadan som den enskilde drabbats av, och som en anhörig

grundar sitt anspråk på, måste dock ha uppstått efter den 30 juni 2001. För

den som vid lagens ikraftträdande redan är under utbildning kommer

övergången till det delvis nya förmånssystemet att närmare regleras i

förordning.

Utskottets ställningstagande

Regeringen förordar att alla de föreslagna lagarna skall träda i kraft den

1 juli 2002. Utskottet har ingen erinran häremot med undantag för 3 kap. 12

§ lagen om ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Denna

paragraf anger att krigsplacering inte skall kvarstå längre än tio år efter

det senaste tjänstgöringstillfället om det inte finns särskilda skäl för

annat. Som framgått av det föregående under avsnittet Mönstring,

inskrivning och krigsplacering förordar utskottet att ikraftträdandet av

denna paragraf senareläggs två år till den 1 juli 2004.

Utskottet ansluter sig till de av socialförsäkringsutskottet framförda

synpunkterna på behovet av ytterligare övergångsbestämmelser. Ändringarna i

lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd föreslås träda i kraft den 1

juli 2002 utan några övergångsbestämmelser. Det innebär att de nya

bestämmelserna tillämpas vid beslut som försäkringskassan fattar efter

ikraftträdandet och oavsett om skadan inträffat före eller efter detta

datum. Enligt utskottets mening bör emellertid de nya bestämmelserna inte

tillämpas på sjukpenning och sjukvårdsersättning som avser tid före

ikraftträdande. Vidare bör de nya bestämmelserna om livränteunderlag endast

tillämpas på livräntor som fastställs efter ikraftträdandet.

Även ändringarna i lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada

m.m. föreslås träda i kraft den 1 juli 2002 utan några särskilda

övergångsbestämmelser. Enligt utskottets mening bör de nya bestämmelserna

endast tillämpas på skada som uppkommit efter ikraftträdandet.

Kostnadskonsekvenser

Propositionen

Regeringen redogör för de bedömda kostnadskonsekvenserna av förslagen i

propositionen. Det är framför allt de förbättrade ekonomiska förmånerna och

det förbättrade personskadeskyddet som medför ökade kostnader. Regeringen

föreslår att de förändrade villkoren börjar gälla fr.o.m. den 1 juli 2002

och att det nuvarande utryckningsbidraget ökas fr.o.m. den 1 januari 2002.

Kostnaderna för 2002 beräknar regeringen till 177 miljoner kronor och för

2003-2004 till sammanlagt ca 291 miljoner kronor per år för det militära

försvaret och 7 miljoner kronor per år för det civila försvaret.

För 2002 förs 16 miljoner kronor från anslaget 6:13 Totalförsvarets

pliktverk, som följd av besparingar, till anslaget 6:1 Förbandsverksamhet,

beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m. Från och med 2003 beräknar

regeringen att ca 30 miljoner kronor kan sparas årligen.

Regeringen redovisade i försvarsbeslutspropositionen (prop. 2001/02:10)

avsikten att tillfälligt under 2002-2004 minska utbildningsvolymerna för

totalförsvarspliktiga som fullgör värnplikt. Det innebär att ca 55 miljoner

kronor kan användas för att finansiera propositionens förslag 2002 och att

108 miljoner kronor kan användas 2003-2004.

Regeringen har vid beräkningen i budgetpropositionen för 2002 av anslagen 6

:1 Förbandsverksamhet, beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m. och

6:2 Materiel, anläggningar samt forskning och teknikutveckling beaktat

konsekvenserna av de nu framlagda förslagen. Det innebär att anslaget 6:1

Förbandsverksamhet, beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m. har

ökats med ca 116 miljoner kronor 2002 och 153 miljoner kronor 2003 och

framåt. Anslaget 6:2 Materiel, anläggningar samt forskning och

teknikutveckling har minskats med motsvarande belopp.

Kostnaderna för det civila försvaret skall finansieras inom ramen för

berörda myndigheters ordinarie anslag.

Regeringens förslag om höjt livränteunderlag för totalförsvarspliktig

personal medför ökade kostnader inom utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet

vid sjukdom och handikapp. Regeringen har beaktat detta när den totala

kostnaden för förslagen har beräknats. Regeringen avser att i den

ekonomiska vårpropositionen på tilläggsbudget föra medel från utgiftsområde

6 Totalförsvar till utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och

handikapp.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har ingen erinran mot vad regeringen anfört om

kostnadskonsekvenser. Utskottet förutsätter att regeringen i den ekonomiska

vårpropositionen i förslaget till överföring av medel från utgiftsområde 6

Totalförsvar till utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och

handikapp tar hänsyn till det ökade medelsbehov som följer av att utskottet

föreslagit ett högre garantibelopp för livräntan än vad regeringen gör i

propositionen.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken punkt i

utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Allmänt om totalförsvarsplikten (punkt 1) (m)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Anna Lilliehöök och Björn

Leivik (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i

reservation 1. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Fö1 yrkande 1

och 2001/02:Fö9 yrkande 11 i denna del samt avslår motionerna 2000/01:

Fö212 yrkande 7, 2000/01:Fö804, 2000/01:Fö805 yrkandena 1-3, 2001/02: Fö8

yrkande 3 i denna del och 2001/02:Fö225.

Ställningstagande

Vi anser att värnpliktssystemet, förstärkt med de av Pliktutredningen

föreslagna förbättrade ersättningarna, ännu fungerar väl samtidigt som

systemet på sikt kan vara en tickande bomb. Dagens höga försvarsvilja, som

har lett till högt motiverade soldater och sjömän, kanske inte håller i sig

över tiden. Grundläggande rättvisefrågor är heller inte lösta. Frågan om

successivt upptrissade kompensationskrav kommer att göra systemet

ekonomiskt oförsvarligt är inte heller besvarad.

Den senaste pliktutredningen ledde inte till annat än ett lappande och

lagande av nuvarande system. Den höjda ersättningsnivån och införandet av

en rejäl utbildningspremie livstidsförlänger systemet samtidigt som

grundläggande och långsiktiga problem förblir olösta. Någon egentlig

utvärdering av alternativa personalförsörjningssystem har heller inte

gjorts.

Att Sverige har ett värnpliktsförsvar är missvisande. I verkligheten har

vårt försvar under lång tid kännetecknats av en kombination av människor

med olika relationer till försvaret. Det gäller att hitta bästa möjliga

kombination av yrkes- och reservofficerare, civilanställda, korttids- och

kontraktsanställda soldater och sjömän, frivilliga och pliktpersonal.

I de fortsatta övervägandena bör därför alternativa modeller för

plikttjänstgöring prövas. Dessa är:

· Vårt nuvarande system, som innebär plikt efter dagens behov.

·

· Dagens system kompletterat med grundläggande soldat- eller

sjömansutbildning av upp till 25 000 värnpliktiga. Syftet härmed är bl.a.

att bredda rekryteringsbasen till nationella skyddsstyrkor och

internationella insatser samt att utgöra en halvutbildad reserv för en

framtida ökning av i första hand territorialförsvaret.

·

· Obligatorisk kort grundläggande soldat- eller sjömansutbildning följt av

helt frivillig rekrytering till längre tjänstgöring.

·

· Rekrytering helt på frivillig basis, sannolikt i form av såväl anställda

som reservanställda soldater och sjömän.

·

Försörjningen med plikt bör således också ställas mot ett helt frivilligt

rekryteringssystem - om inte annat som jämförelseobjekt. Man kan tänka sig

varianter och kombinationer av dessa alternativ, liksom en utveckling av

dagens selektiva system. De sociala, ekonomiska och effektmässiga

konsekvenserna av olika alternativ bör prövas. Frågan om hur försvarsviljan

påverkas av olika alternativ bör också vägas in, även om denna faktor

rimligtvis inte kan tillåtas att slutligt avgöra alternativvalet.

Mot bakgrund av det anförda anser vi det angeläget att pröva alternativa

modeller till det nuvarande systemet, vilket förordas i partimotion 2001/02

: Fö9 (m) yrkande 11 i denna del och i kommittémotion 2001/02:Fö1 (m)

yrkande 1. Här nämnda motionsyrkanden bör därför bifallas av riksdagen.

2. Allmänt om totalförsvarsplikten (punkt 1) (fp)

av Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i

reservation 2. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fö212 yrkande 7

samt avslår motionerna 2000/01:Fö804, 2000/01:Fö805 yrkandena 1-3, 2001/02:

Fö1 yrkande 1, 2001/02:Fö8 yrkande 3 i denna del, 2001/02:Fö9 yrkande 11 i

denna del och 2001/02:Fö225.

Ställningstagande

Varje uttagning till tjänstgöring och utbildning med hjälp av lagen om

totalförsvarsplikt är ett extraordinärt ingrepp i den enskilde individens

integritet. Det måste därför kunna motiveras av ett i varje enskilt fall

tydligt behov av att kunna bemanna en funktion i totalförsvarets

krigsorganisation. Varje tjänstgöringstid eller utbildningstid måste kunna

på samma sätt motiveras med att placeringen i krigsorganisationen kräver

den tid som vederbörande tas i anspråk. Varje utbildning skall därför vara

varken kortare eller längre än vad uppgiften i det enskilda fallet kräver.

Likaså skall varken fler eller färre utbildas än vad som erfordras för

uppgiften.

Lagen om totalförsvarsplikt bör gälla för kvinnor på samma villkor som för

män. Därför bör kvinnor på samma sätt som män kallas till mönstring.

Uttagning till utbildning och tjänstgöring skall, för både män och kvinnor,

i största möjliga mån styras av frivillighet och individuella val. Om

frivillighet och egna val får styra kommer de som tas ut till utbildning

och tjänstgöring att vara mer motiverade och därmed engagerade och duktiga

i utförandet av sina uppgifter. I den mån det är möjligt att utforma att

system som garanterar rekryteringen av tillräckligt många väl lämpade

individer bör detta vara grundat på frivillig rekrytering.

I propositionen återspeglas fortfarande synen att det skulle vara positivt

att fler inkallas till värnpliktsutbildning - oavsett behov. Av budgetskäl

minskas antalet som inkallas under den kommande försvarsbeslutsperioden,

men därefter önskar regeringen öka antalet igen. Bakom detta ligger den

alltjämt befängda och diffusa folkförankringstanken att det militära

försvaret skulle vara bättre folkligt förankrat för att fler män gör

värnplikt - dock givetvis bara om det gäller män. Det är vår absoluta

övertygelse att försvarets förankring bäst åstadkoms när försvaret är rätt

rustat och varje värnpliktig har rätt uppgift, rätt utbildning, rätt skydd

och rätt utrustning för sin uppgift.

Eftersom varken regeringen eller Försvarsmakten på allvar har prövat frågan

om hur många värnpliktiga som behöver utbildas för att fylla

krigsorganisationen är det svårt att ange ett exakt antal. Det torde i alla

händelser ligga en bra bit under det antal som i dag kallas in. Detta är

inte acceptabelt. Hänvisningen till rekryteringsbasen för internationell

verksamhet är inte relevant, då den varken tar hänsyn till motsvarande

förhållanden i andra jämförbara länder eller till hur denna bas skulle

påverkas av ett rimligare sätt att organisera, rekrytera, avlöna och

meritera dem som ställer upp till internationell verksamhet.

Jag ställer mig avvisande till tanken att korttidsutbilda eller

civilpliktsutbilda värnpliktiga i stor skala för att på det sättet

upprätthålla skenet av en allmän värnplikt i meningen att i stort sett

varje ung man tas ut till någon form av utbildning. Det är inte detsamma

som att principiellt avvisa vare sig kort utbildning eller utbildning för

civilförsvar, där tydliga behov föreligger. Jag konstaterar bara att

regeringen låter meddela att dessa utbildningar nu anpassas till

behovsläget och därmed radikalt kommer att minskas.

I diskussionen kring förutsättningarna för att kunna rekrytera personal

till internationella insatser vill jag peka på de positiva erfarenheter man

gjort i Danmark vars konstapelsystem och kontraktsanställningsform för

internationella insatser kan vara en väg att pröva också för Sverige.

Därefter har det bl.a. från försvaret också påpekats visst behov av att för

ytterligare viss tid kunna tillgodogöra sig viss specialistkompetens hos

nyligen utbildade soldater. Personalförsörjningsutredningen föreslog att

försvaret skulle ges möjlighet att anställa högst 1 000 soldater, som

nyligen gjort värnplikt, för viss tid och för vissa uppgifter. Jag finner

detta vara ett utmärkt förslag att låta pröva.

Regeringen avvisar förslaget om visstidsanställning. Bakom detta

ställningstagande döljer sig en fruktan att misstänkas för att smygvägen

införa ett yrkesförsvar i Sverige. Jag finner helt övertygande argument för

ett system byggt på mönstringsplikt för både kvinnor och män, som ett

yrkesförsvar inte alls skulle kunna uppfylla i samma utsträckning.

Förutsättningen är att bara de som behövs för krigsorganisationen tas ut

och att de får utbildning, skydd och utrustning för sin uppgift.

Det finns bland riksdagens partier ingen opinion för att införa ett

yrkesförsvar. Regeringens ängslan torde därför handla om bristande

självförtroende och att socialdemokratin så ofta beslås just med att

smygvägen, utan bred och öppen debatt, införa sådant man på alla sätt

förnekat sig ha avsikt att införa. Det kan inte vara skäl nog att avvisa

möjligheten att pröva system inom värnpliktens ram, som skulle stärka

försvarets möjligheter att fullgöra sina uppgifter på hemmaplan och

internationellt.

3. Allmänt om totalförsvarsplikten (punkt 1) (mp)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i

reservation 3. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö8 yrkande 3 i

denna del samt avslår motionerna 2000/01:Fö212 yrkande 7, 2000/01:Fö804,

2000/01:Fö805 yrkandena 1-3, 2001/02:Fö1 yrkande 1, 2001/02:Fö9 yrkande 11

i denna del och 2001/02:Fö225.

Ställningstagande

Det allmänna värnpliktssystemet har spelat ut sin roll. Det utgör ett i

grunden orättvist och i dag helt otidsenligt system. För det första fullgör

endast en tredjedel av landets män sin pliktutbildning, mindre än 18 000 av

en årskull på ca 55 000. Två tredjedelar slipper. För det andra omfattar

det endast män - kvinnor ställs utanför. Trots ett kraftigt minskat behov

av värnpliktiga förekommer förslag om tvångsplikt även för kvinnor.

2000-talets försvarspolitik bör i stället bygga på ett system av

frivillighet öppet för både män och kvinnor. Just traditionellt kvinnliga

erfarenheter som förmåga till strategisk planering, logistisk erfarenhet

och öppet ledarskap är långt viktigare än den traditionellt manliga

tillgången fysisk styrka som blir allt mindre relevant. För att få hög

kvalitet på en organisation byggd på frivillighet måste regeringen utveckla

ett system som bygger på motivation och som är meriterande. Tiden är mogen

för Miljöpartiets mångåriga förslag om ett system byggt på frivillighet med

bättre ersättning, civil dokumentation och tilläggspoäng till högskolan.

4. Könsneutral totalförsvarsplikt (punkt 2) (v)

av Stig Sandström och Berit Jóhannesson (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i

reservation 4. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2000/01:Fö803 yrkande 1

, 2001/02:Fö14 yrkande 1, 2001/02:Fö212 yrkande 2 i denna del och avslår

motionerna 2000/01:Fö212 yrkande 8, 2000/01:Fö803 yrkandena 4 och 5, 2000/

01:A812 yrkande 13, 2001/02:Fö8 yrkande 3 i denna del, 2001/02:Fö10

yrkandena 16 och 20 i denna del, 2001/02:Fö15 yrkande 3, 2001/02:Fö16

yrkande 1, 2001/02:Fö206, 2001/02:Fö227, 2001/02:Fö232 och 2001/02: A229

yrkande 27.

Ställningstagande

Könsneutral totalförsvarsplikt

Vi anser att det är mycket tillfredsställande att utskottet öppnar för en

könsneutral totalförsvarsplikt i framtiden. Men Vänsterpartiet anser att

Sverige skall införa allmän totalförsvarsplikt, vilket innebär att både

kvinnor och män skall omfattas av plikten. Allmän värnplikt är bra för

försvaret, för Sverige och för jämställdheten. Av tradition är militärer

män. Kvinnors väg in i den militära sfären har varit krokig och full av

kulturella och formella hinder. Det nya försvaret skall, förutom att

försvara landet och hävda vår territoriella integritet, också i större

utsträckning än tidigare bidra till fred och säkerhet i omvärlden och

stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred. I dag är det ytterst få

kvinnor som ingår i Försvarsmaktens internationella styrkor. Dagens

värnpliktssystem försvårar Försvarsmaktens möjligheter att rekrytera

kvinnor till utlandstjänst, eftersom förutsättningen för tjänsten är att

man genomgått värnpliktsutbildningen.

Motivet för allmän värnplikt bygger på den demokratiska idén om att det

militära våldsmonopolet skall ha en folklig förankring. Alla

samhällsgrupper skall vara representerade inom Försvarsmakten. Detta gäller

naturligtvis för såväl kvinnor som män.

I linje med Försvarsmaktens nya inriktning, regeringens jämställdhetsarbete

och med hänvisning till ovanstående frågor, bör Sverige införa allmän

värnplikt. Riksdagen bör därför bifalla motionerna 2000/01:Fö830 yrkande 1,

2001/02:Fö14 yrkande 1 och 2001/02:Fö212 yrkande 2 i denna del.

Sexuella trakasserier

I Försvarsmaktens värld, som traditionellt är mansdominerad, syns de

strukturer som genomsyrar samhället än skarpare än på andra håll. När det

gäller sexuella trakasserier är detta extra tydligt. Vi har därför i två

motionsyrkanden (2000/01:Fö803 yrkandena 4 och 5) från den allmänna

motionstiden under föregående riksmöte föreslagit att Försvarsmakten ökar

sina kunskaper om kvinnors erfarenheter av sexuella trakasserier och gör en

ordentlig utvärdering. Sedan dess har, som utskottet också framhåller i

sitt betänkande, det vidtagits åtgärder i en riktning som vi föreslagit i

motionen.

Trots att det således i dag pågår ett mycket bra arbete för att minska de

sexuella trakasserierna inom försvaret är detta ett område som riksdagen

även framgent måste följa upp. Det är mycket viktigt att Försvarsmakten

fortsätter på den inslagna vägen att med stor vakenhet, information och

andra åtgärder försöka lösa de aktuella problemen. Försvarsmakten behöver

självfallet också regelbundet följa upp resultatet av insatserna för att

motarbeta sexuella trakasserier.

Mot bakgrund av vad som hänt i frågan ansluter vi oss dock till

utskottsmajoriteten.

5. Könsneutral totalförsvarsplikt (punkt 2) (fp)

av Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i

reservation 5. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2000/01:Fö212 yrkande 8

, 2000/01:A812 yrkande 13, 2001/02:Fö10 yrkandena 16 och 20 i denna del,

2001/02:Fö16 yrkande 1, 2001/02:Fö232 och 2001/02:A229 yrkande 27 och

avslår motionerna 2000/01:Fö803 yrkandena 1, 4 och 5, 2001/02:Fö8 yrkande 3

i denna del, 2001/02:Fö14 yrkande 1, 2001/02:Fö15 yrkande 3 och 2001/02:

Fö206, 2001/02:Fö212 yrkande 2 i denna del och 2001/02:Fö227.

Ställningstagande

Pliktutredningen föreslog att värnplikten skall bli könsneutral. Tyvärr

kommer regeringen till slutsatsen att det inte för närvarande är aktuellt

att utöka skyldigheten att fullgöra värnplikt till att även gälla kvinnor,

detta trots att man på flera ställen pekar på nödvändigheten av att öka

antalet kvinnor inom totalförsvaret. Jag får inte detta att gå ihop. En av

de absolut viktigaste åtgärderna för att få fler kvinnor till försvaret och

för att få fler kvinnor att stanna inom försvaret är att utvidga

totalförsvarsplikten till att gälla även kvinnor så att även kvinnor kallas

till mönstring.

Så länge kvinnor behandlas annorlunda, kommer inte integreringen av kvinnor

i totalförsvaret att lyckas. En utvidgning av värnplikten till att gälla

även kvinnor är en naturlig utveckling för en försvarsmakt som tar steget

in i 2000-talet. Skälen till att öka antalet kvinnor i totalförsvaret och

till att utsträcka skyldigheten att fullgöra värnplikt även till kvinnor är

flera.

Försvarsmakten står i dag inför stora förändringar. Nya uppgifter i nya

strukturer innebär stora utmaningar för den militära institutionen. I

dagens och framtidens försvarsmakt ökar kraven på bl.a. flexibilitet, och,

inte minst, att rätt man eller kvinna är på rätt plats vid rätt tillfälle.

Detta innebär att man inte längre kan unna sig lyxen av att a priori tacka

nej till hälften av den i samhället befintliga kompetensen. Med en

könsneutral uttagning skulle man tillgodose de samlade personalbehoven inom

civilt och militärt försvar genom att utgå från hela befolkningen.

Försvarsmakten behöver kvinnorna och den kompetens som de besitter för att

kunna utvecklas i takt med omvärlden och därmed kunna erbjuda svenska

folket det försvar som det med rätta förväntar sig.

Ett annat skäl till att utsträcka plikten till att gälla även kvinnor

ligger i nödvändigheten av att värnplikten i alla aspekter är en spegling

av dagens samhälle i övrigt. Det har stor betydelse att vi alla känner

ansvar för och efter förmåga medverkar till Sveriges försvar. Jämställdhet

och kvinnors deltagande är naturligt i samhället i övrigt. Det torde inte

vara orimligt att tro att om försvaret av Sverige skall fortsätta att vara

en angelägenhet för hela befolkningen, som man t.ex. är beredd att betala

dyra skattepengar till, måste Försvarsmakten visa att man respekterar och

omfattar de värderingar och normer som gäller i övriga delar av samhället.

Den tiden är sedan länge förbi då militären kunde leva sitt eget liv med

sina egna regler och sin egen kultur. Försvarsmakten måste vara en spegling

av det samhälle den är satt att försvara.

Men det finns också en jämställdhetsaspekt som är väl värd att anföra. Även

kvinnor har en rätt att kunna försvara sig. Oftast ser vi dock kvinnan som

ett försvarslöst offer, såväl i krig som i fred. Men det är alla kvinnors

rätt, likväl som det är männens, att lära sig att försvara sig själva, sina

barn och sitt land. Det handlar här mycket om traditioner och attityder.

Även på detta område bör systemen utvecklas och förbättras i takt med tiden

.

I grunden handlar det om hur Sverige som nation och statsmakt ser på sina

unga kvinnor och män. Detta synsätt anger tonen för alla i samhället för

hur kvinnor och män skall bemötas, bedömas och behandlas och vad de duger

till. Det är på detta, och tusen andra, sätt som attityder grundas och

könsroller cementeras. Därför är det av yttersta vikt att staten behandlar

alla lika.

Nödvändigheten av att öka antalet kvinnor i Försvarsmakten stöds av de

flesta - i retoriken. Oviljan att låta kvinnor omfattas av pliktlagarna gör

dock att sådant tal klingar falskt.

En utvidgning av skyldigheten att fullgöra värnplikt till att gälla även

kvinnor är nödvändig för att öka deras antal i Försvarsmakten och för att

åstadkomma en genuin integrering av kvinnor i det militära.

De fördelar som fler kvinnor i försvaret skulle innebära i form av högre

kvalitet och fördjupad folkförankring kan inte till fullo uppnås om inte

kvinnor är i försvaret på samma villkor som män. Likaså kommer

integreringen och acceptansen av kvinnor inom försvaret aldrig att lyckas

så länge kvinnorna behandlas annorlunda.

En viktig grund till de ständigt återkommande trakasserierna av kvinnor i

det militära är det faktum att dessa anses vara udda och inte behandlade

enligt samma kriterier som män. Om också kvinnor måste mönstra och därefter

tas ut till befattningar på samma grunder som män kommer inte längre denna

faktor för nedvärdering av kvinnan att existera.

Om även kvinnor omfattas av pliktlagarna kommer dessutom med automatik fler

kvinnor att genomgå värnplikt. Detta torde öppna för ett större intresse

och för att fler kvinnor vågar ta det steg som annars kanske skulle varit

för stort. Mönstringen ger dessutom kvinnor en naturlig kontakt med

försvaret - en kontakt och ett informationstillfälle utan vilket

officersyrket annars kanske inte ens är ett alternativ.

Ett argument som ofta förs fram när kvinnors roll i det militära diskuteras

är att kvinnorna inte når upp till de krav på fysisk styrka och färdighet

som uppgifterna inom det militära kräver. I så fall måste kvinnor bedömas

efter andra kriterier, vilket vore förödande för försvarets kvalitet och

funktion, sägs det. Kvinnor skall tas ut på samma grunder som män. Alla

kvinnor kommer inte att klara det, men det gör inte heller alla män.

Däremot borde det inte vara orimligt att kräva att de kriterier som används

vid uttagning av värnpliktiga ses över. En sådan åtgärd torde vara en

naturlig följd, om inte annat av det faktum att militärens roll och

uppgifter kraftigt förändrats på senare år och så antagligen kommer att

göra även framöver.

Ett annat argument mot en könsneutral värnplikt brukar vara att i dag är

det knappt en tredjedel av alla svenska män som fullgör

värnpliktsutbildningen. Att i en sådan situation kräva en utvidgning av

pliktuttagningen kan synas avigt. Men, att göra värnplikten könsneutral

påverkar inte i sig antalet värnpliktiga, eftersom det är

krigsorganisationens storlek som styr det årliga rekryteringsbehovet och

inte ett fixerat antal. Den förändring det skulle innebära att utvidga

plikten att fullgöra värnplikt till att gälla även kvinnor är att vi

breddar rekryteringsunderlaget för försvaret både kvalitativt och

kvantitativt.

En viktig princip bör vara att inte en enda får tas ut i onödan till

plikttjänst. Samhällstjänst måste alltid grundas på ett reellt behov som

därmed gör den motiverad och meningsfull. Uttagningen skall också i största

möjliga mån styras av frivillighet. En pliktlagstiftning är nödvändig såsom

en yttersta garanti för att försvaret alltid skall kunna få tillgång till

den kompetens som erfordras. Med en könsneutral mönstrings- och

militärtjänstplikt ökar underlaget med i princip det dubbla. Sammantaget

kommer en pliktuttagning oavsett kön, med frivillighet såsom riktmärke, att

medföra att knappast någon behöver tas ut mot sin vilja.

6. Rehabilitering (punkt 8) (m)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Anna Lilliehöök och Björn

Leivik (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde ha följande lydelse:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i

reservation 6. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Fö1 yrkandena 4

och 5 samt 2001/02:Fö9 yrkande 11 i denna del.

Ställningstagande

Vi anser att frågorna om säkerheten under grundutbildningen och

tjänstgöringen i försvaret måste uppmärksammas ytterligare.

Värnpliktstjänstgöring och tjänstgöring i utlandsstyrkan är högriskuppdrag

där riskerna för olyckor är högre än på arbetsplatser inom de allra

farligaste civila verksamheterna.

Tydliga regler behövs för att det inte skall ta åratal att reda ut

försäkringsersättningar när Försvarsmakten både står för kostnaden och

företräder den enskilde. De skadade och deras anhöriga har många gånger

upplevt sig ensamma och i motsatsställning till staten i dess olika

funktioner. För att minska konflikten bör Försvarsmakten i ett första steg

tillföras och garanteras resurser för att kunna uppfylla sitt ansvar. Det

bör dessutom övervägas om det är lämpligt att inrätta en särskild funktion

inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde för stöd och hjälp till

enskilda olycksdrabbade.

Försvarsmakten arbetar med konstruktiva program för ökad säkerhet.

Ytterligare kraft tycks emellertid behövas för att dessa program och planer

till fullo skall sättas i verket. Tät personalomflyttning och bristande

erfarenhet hos befäl kan ha bidragit till några av de allvarliga olyckor

som inträffat. En ny karriärväg som är inriktad på fackkunskap och

utbildning av de värnpliktiga bör skapas - för utbildningssäkerhetens skull

.

Nämnden för personalvård för totalförsvarspliktiga bör därutöver ges en ny

huvuduppgift i att följa upp Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar.

Uppgiften bör vara att säkerställa att de som skadas under sin

militärtjänst ges så rimliga förutsättningar som möjligt till

rehabilitering.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att riksdagen bör uttala sig dels för

att en särskild funktion för stöd och hjälp till olycksdrabbade

totalförsvarspliktiga övervägs, dels att personalvårdsnämnden åläggs

uppgiften följa upp Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar. Detta föreslås i

partimotion 2001/02:Fö9 (m) yrkande 11 och kommittémotion 2001/02:Föl (m)

yrkandena 4 och 5, vilka därför bör bifallas av riksdagen.

7. Förmåner (punkt 9) (v)

av Stig Sandström och Berit Jóhannesson (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde ha följande lydelse:

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i

reservation 7. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö14 yrkande 3 och

avslår motion 2001/02:Fö269 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Enligt försvarsbeslutet är en av Försvarsmaktens fyra huvuduppgifter att

stödja samhället vid kriser och svåra påfrestningar i fredstid. Vid

flertalet sådana tillfällen har värnpliktiga tjänstgjort vid farliga och

riskfyllda operationer i samband med översvämningar, skogsbränder och

skallgångskedjor runt om i Sverige. Trots massiva insatser från

värnpliktiga, ofta med arbete dygnets alla timmar, kompenseras de

värnpliktigas hjälpinsatser inte högre än om utbildningen bedrivs på kasern

. Såväl officerare som hemvärnspersonal och personal ur utlandsstyrkan

uppbär tillägg på sina ekonomiska ersättningar vid övningar och riskfylld

tjänst, medan dagersättningen för värnpliktiga alltid är konstant oavsett

tjänsteinnehåll.

I dag deltar värnpliktiga i incidenttjänst som ubåtsjakt, bevakning av

mobiliseringsförråd samt skarpa operationer, exempelvis

minröjningsoperationer i Baltikum, vilka innebär längre perioders frånvaro

på bekostnad av den enskildes sociala liv.

Värnpliktiga som deltar i övningar som omöjliggör vistelse i hemmet borde i

rimlighetens namn ges en skälig ekonomisk ersättning för sina insatser,

eftersom kompensationsledighet är svårare att tillgå med hänsyn till

utbildningsrytmen.

Ovanstående resonemang kan även tillämpas på dem som tjänstgör med stöd av

civilplikt.

Vi anser därför att riksdagen bör bifalla motion 2001/02:Fö14 yrkande 3.

8. Meritvärdering (punkt 10) (fp)

av Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10 borde ha följande lydelse:

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i

reservation 8. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö16 yrkande 2 och

avslår motionerna 2001/02:Fö14 yrkande 5, 2001/02:Fö17 yrkandena 5 och 6,

2001/02:Fö250 och 2001/02:Fö273 yrkandena 1 och 3.

Ställningstagande

Regeringen talar på flera ställen i propositionen om nödvändigheten av att

i högre utsträckning bygga på frivillighet, om vikten av att låta den

enskildes motivation få ett större genomslag vid mönstring och uttagning

och om betydelsen av att den enskilde uppfattar sig såsom rättvist

behandlad i jämförelse med jämnåriga kamrater som inte utbildas i

totalförsvaret. Trots att frågan om meritvärdering uppmärksammats under

lång tid har vare sig regeringen eller Försvarsmakten lyckats redovisa

förslag på hur det civila meritvärdet av plikttjänstgöringen skall kunna

garanteras och dokumenteras.

Den som fullgör sin värnplikt måste uppleva att den är rättvis. Brister

rättvisan riskerar nämligen folkförankringen att minska. Upplevd orättvisa

och meningslöshet skadar motivationen och, kanske viktigast, den enskilde

har då skäl för att känna sig utnyttjad av staten.

För att säkra ett rättvist system som attraherar de unga människor vars

motivation är avgörande för försvarets kvalitet är det viktigt att

plikttjänstgöringen utgör en tillgång för den enskilde också efter

fullbordad utbildning. Plikttjänstgöringens civila meritvärde måste därför

vara tydligt och adekvat. Merithandlingen som den enskilde får med sig

efter fullgjord utbildning måste vara så utformad att det civila samhället

kan värdera handlingen vid ett anställningsförfarande, och då som en

positiv handling. Det handlar här om att finna sätt på vilket

värnpliktsutbildningen tydligare kopplas till kraven i det civila samhället

, t.ex. genom att utbildningsmoment ges högskolepoäng.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med en redovisning av hur

totalförsvarets pliktutbildning skall ges en civil meritvärdering varför

riksdagen bör bifalla motion 2001/02:Fö16 yrkande 2.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett följande särskilda yttranden.

I rubriken anges inom parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Könsneutral totalförsvarsplikt (punkt 2) (kd)

av Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd).

Den 30 mars 2000 beslutade riksdagen om en omfattande omdaning av det

militära försvaret. Då beslutades bl.a. att det nya försvaret,

insatsförsvaret, skall bygga på förband av hög kvalitet som kan användas

för en mängd olika insatser av varierande karaktär.

I Personalförsörjningsutredningens betänkande Personal för ett nytt försvar

(SOU 2001:23) försökte man ge en samlad syn på Försvarsmaktens

personalförsörjning och belysa hur Försvarsmakten skall kunna rekrytera,

utveckla och avveckla personal på ett väl avvägt sätt och över tiden. I

utredningen, som är underlag till rubricerade proposition, berörs bl.a. hur

fler kvinnor skall fås att vilja utbilda sig till officerare och kunna

välja officersbanan. Den frågan diskuteras också i regeringens proposition

2001/02:10 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret.

Antalet kvinnliga officerare utgör ännu efter cirka tio års satsningar en

mycket låg andel. Men satsningen för att få in kvinnor i försvaret har inte

varit särskilt helhjärtad.

Om regeringen och Försvarsmakten verkligen vill ha fler kvinnor i försvaret

och som officerare krävs en helt ny typ av rekrytering. Försvarsmakten

måste exempelvis ha en klar målsättning för hur många kvinnor som behövs

inom försvaret och som därför borde antas där. I målsättningen måste också

ingå en beskrivning av vilka uppgifter kvinnorna skall ha. Dessutom måste

rekryteringsförfarandet ändras, miljön förbättras samt attityder och

inställning till kvinnor ändras.

Om regeringen och Försvarsmakten verkligen vill ha in fler kvinnor i

försvaret måste man sätta i gång ett metodiskt arbete för att få kvinnor

att välja att satsa på en karriär inom det området. Kvinnorna måste ses som

den resurs de är med sina speciella kompetenser och möjligheter. Kvinnor är

inte och kan aldrig bli kopior av män utan har förutom generella egenskaper

liksom alla andra sina speciella förutsättningar utifrån konstitution,

begåvning och engagemang.

Angelägenheten av att regeringen får upp ögonen för att det är ett tvåkönat

försvar som det måste planeras för och med, kan inte nog understrykas. Det

är också angeläget att regeringen och Försvarsmakten har en klar

målsättning för hur både kvinnor och män utifrån sina förutsättningar kan

medverka till att bygga upp det nya försvaret. Målsättningen måste i så

fall vara att kvinnorna tas med på ett helt annat sätt än tidigare i

verksamhetens planering och verkställighet. Pliktlagstiftningen måste också

vara tydlig och inte kunna ge anledningar till diskriminering.

Enligt nu gällande bestämmelser är mönstringen för kvinnor frivillig medan

värnplikten för den antagna kvinnan är en skyldighet. Detta måste ses som

ett dubbelt budskap. Eftersom utbildningen/värnplikten är frivillig för

kvinnor är det svårt att förstå att den, trots detta, kan göras till en

plikt. En orsak till kvinnors låga deltagande i värnpliktsutbildningen kan

vara just det dubbla budskap som regering och försvarsmakt går ut med då

det gäller att försöka värva kvinnor till försvaret.

Olika rekryteringsvägar till officersyrket kan vara en framkomlig väg för

att få fler kvinnor att vilja välja officersyrket. Men framför allt måste

det traditionella intagningssystemet för värnpliktiga förändras. Det kan

inte vara rimligt att ingen hänsyn tas till kvinnors konstitution vid

mönstringsförfarandet. De prov de mönstrande genomgår är helt uppbyggda

efter unga pojkars konstitution och muskelstyrka. Unga flickor har en annan

muskelmassa, som måste gå att kunna mäta på ett annat sätt än pojkars

råstyrka. Vill regeringen och Försvarsmakten verkligen ha fler kvinnor/

flickor i försvaret måste styrkeproven vid mönstringen få en annan

utformning.

De unga mönstringspliktiga pojkarna får genomgå omfattande undersökningar

och tester. Samtidigt får samhället en enastående information om hur

konditionen samt det medicinska och psykologiska tillståndet är för

generationer av män. Samhället ges därigenom tillgång till värdefull

statistik och information som kan användas för olika forskningsändamål. En

samlad bild av den unga kvinnliga befolkningens hälsotillstånd och

möjligheter finns inte. Det är en stor brist, inte enbart från

forskningssynpunkt utan också ur jämställdhetssynpunkt. Även de unga

flickorna skall ha möjlighet att få reda på sina möjligheter och sin

psykiska och fysiska status.

När det gäller miljön och attityderna till kvinnor/flickor inom försvaret

återstår en del att göra. Man kan ha en viss förståelse för att den sedan

generationer helt manliga institution som försvaret är har svårt att ställa

om sig till en tvåkönad enhet. Det är en process som kan ta tid. Speciellt

med tanke på att det i försvaret tidigare inte närvarande könet utsatts för

förlöjliganden och benämndes med könsord och andra nedvärderande ord, kan

det vara svårt att ställa om sig till att på plats vara tvingad att

samarbeta med kvinnor, sova i samma rum, duscha i samma duschrum, använda

samma toaletter, ha klädskåpen bredvid varandra osv.

Om Försvarsmakten verkligen vill ha fler kvinnor i försvaret måste

attityder, miljö och praktiska anordningar förbättras avsevärt. Det är

oacceptabelt att flickor/kvinnor som genomgår värnplikt och

officersutbildningar mobbas på grund av sitt kön och på grund av

oacceptabla praktiska arrangemang.

2. Könsneutral totalförsvarsplikt (punkt 2) (c)

av Erik Arthur Egervärn (c).

Jag står till alla delar bakom utskottsmajoritetens ställningstaganden i

detta betänkande. När det gäller frågan om värnplikt vill jag emellertid

framhålla att jag och Centerpartiet tagit ställning för allmän värnplikt.

Vi menar alltså att även kvinnor skall omfattas av plikten.

Eftersom frågan kräver ändring i grundlag avstod vi från att driva frågan

till sin spets i samband med försvarsuppgörelsen mellan regeringen och

Centerpartiet. Vi bedömde helheten i den nu pågående försvarsomställningen

som avgörande. Omställningen av totalförsvaret till ett samhällsförsvar med

ett militärt nätverksbaserat insatsförsvar och en samtidig rustning mot de

nya hot som utgör dagens och morgondagens verklighet måste enligt

Centerpartiets uppfattning komma i gång.

Centerpartiet kommer självfallet att fortsätta att driva frågan om allmän

värnplikt omfattande både kvinnor och män. För oss är det ett självklart

ställningstagande utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Minst lika viktigt

är emellertid den kvalitetshöjning av värnpliktsförsvaret som skulle kunna

bli en naturlig följd av att både kvinnor och män hade samma rätt och

skyldighet att delta.

3. Avgångar, arbetsmiljö och utrustning (punkt 5) (v)

av Berit Jóhannesson och Stig Sandström (båda v).

De höga avgångarna bland värnpliktiga under grundutbildningen är ett stort

problem för Försvarsmakten. En av de vanligaste orsakerna till avhopp sägs

vara hälsoskäl, såväl fysiska som psykosociala, där de sistnämnda dominerar

. Det är av stor vikt att man inom Försvarsmakten till fullo ser över sin

arbetsmiljö ur alla aspekter. Det är extra viktigt att värna om de

människor som gör en arbetsuppgift genom pliktlag och ej av eget fritt val.

Ansvaret hos myndigheten och riksdagen vilar tungt i detta fall. Dålig

grundutbildning, okunskap om arbetsmiljöfrågor och en okänslig psykosocial

miljö är alla orsaker till att unga människor avbryter den tjänst som de

tagits ut till.

Även om den mänskliga aspekten på avgångarna är den viktigaste får man inte

bortse från de ekonomiska och organisatoriska effekterna. Det är

resursslöseri att tillåta arbetsmiljön vara så dålig att värnpliktiga ser

sig tvingade att hoppa av sin tjänstgöring. Likaså ställer det till med

stora problem av organisatorisk art.

För förbättringar inom dessa områden finns allt att vinna och inget att

förlora. Vänsterpartiet anser det viktigt att riksdagen och myndigheten

framgent håller ögonen på denna fråga.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:11 Bättre villkor för totalförvarspliktiga föreslår

regeringen att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt,

2. lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom

totalförsvaret, m.m.,

3. lag om ändring i lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande

verksamhet,

4. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

5. lag om ändring i lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada

m.m.

Följdmotioner till proposition 2001/02:10

2001/02:Fö1 av Henrik Landerholm m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att alternativa modeller för plikttjänstgöring bör prövas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om höjning av statlig riskgaranti för totalförsvarspliktiga och

tjänstgörande i utlandsstyrkan.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att livränteunderlaget i arbetsskadeförsäkringen skall bestämmas

till minst sju och ett halvt prisbasbelopp för totalförsvarspliktiga.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att Nämnden för personalvård för totalförsvarspliktiga skall

följa upp sitt rehabiliteringsansvar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en särskild funktion för stöd till olycksdrabbade

totalförsvarspliktiga.

2001/02:Fö8 av Lars Ångström m.fl. (mp):

3. Riksdagen begär att regeringen kommer tillbaka med förslag på ett

totalförsvarssystem som skall ersätta dagens värnpliktssystem och som skall

bygga på frivillighet och vara öppet för både män och kvinnor.

2001/02:Fö9 av Bo Lundgren m.fl. (m):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om värnpliktsfrågorna.

2001/02:Fö10 av Runar Patriksson och Eva Flyborg (fp):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en könsneutral värnplikt.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om mångfald och diskriminering inom försvaret (i denna del).

Följdmotioner till proposition 2001/02:11

2001/02:Fö14 av Stig Sandström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att allmän

värnplikt skall införas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att denna bör ge

Försvarsmakten i uppdrag att förbereda försvaret för en situation med

allmän värnplikt och jämställt försvar.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om ett tillägg på dagersättningen då värn- och civilpliktig personal

under grundutbildning tjänstgör vid längre övningar, incidenter, kriser i

samhället, skarpa operationer eller vid beredskap över högtidshelger.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen

skall ge Försvarsmakten i uppgift att tillse vad i motionen anförs om att

värnpliktiga skall ges erforderlig utbildning för tjänst i händelse av

incidenter, kriser och skarpa operationer i fredstid.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om vikten av att den utredning om civilt meritvärde som skall

tillsättas får en specificerad och snäv tidsram.

2001/02:Fö15 av Margareta Viklund (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en översyn av kvinnors förhållande till pliktlagstiftningen.

2001/02:Fö16 av Runar Patriksson och Eva Flyborg (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om könsneutral värnplikt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om civil meritvärdering av totalförsvarets pliktutbildning.

2001/02:Fö17 av Roy Hansson (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om mönstring vid en tidpunkt närmare inryckningstillfället.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om storleken på ersättningen vid skada.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om rehabiliteringstidens längd.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att totalförsvarspliktiga skall kunna tillgodoräkna sig sin

tjänstgöring i form av högskolepoäng.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att totalförsvarspliktiga efter sin tjänstgöring skall kunna

tillgodoräkna sig poäng på högskoleprovet.

Motioner från allmänna motionstiden 2000/01

2000/01:Fö212 av Runar Patriksson och Eva Flyborg (fp):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om inriktingen av pliktutbildningen och -uttagningen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en könsneutral värnplikt.

2000/01:Fö401 av Amanda Agestav och Magnus Jacobsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om en översyn av civilpliktiga brandmäns utbildningssituation.

2000/01:Fö802 av Berit Jóhannesson m.fl. (v):

1. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att se över

incidentrapporterings- och uppföljningsrutiner.

2. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att

genomföra en utvärdering av de nuvarande reglerna och rutinerna inför de s.

k. baskerproven i syfte att göra proven säkrare.

3. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att se över

sina trafikregler så att de överensstämmer med motsvarande regler för det

civila samhället.

4. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att omarbeta

sina säkerhetsrutiner och säkerhetsinformationen i syfte att eliminera

skadorna bland de värnpliktiga.

2000/01:Fö803 av Berit Jóhannesson m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige skall

införa allmän värnplikt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen

skall avskaffa det särskilda bidraget för underkläder för kvinnor samt att

ge Försvarsmakten i uppdrag att anskaffa trosor och behå.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen

skall ge Försvarsmakten i uppdrag att anskaffa utrustning och materiel som

är framtagen, utprovad och anpassad till både kvinnor och män.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen

skall ge Försvarsmakten i uppdrag att genomföra en systematisk undersökning

i syfte att införskaffa kunskap om kvinnors erfarenheter av att göra

värnplikt och arbeta inom Försvarsmakten.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen

skall ge Försvarsmakten i uppdrag att årligen utvärdera vilken effekt

åtgärderna mot sexuella trakasserier har gett.

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lag (

1999:133) så att även de värnpliktiga omfattas av lagen om diskriminering

på grund av sexuell läggning.

2000/01:Fö804 av Gunnar Axén (m):

Riksdagen beslutar att avskaffa lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt.

2000/01:Fö805 av Lars Lindblad (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om civilpliktiga och korttidsutbildade värnpliktiga.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att utreda konsekvenserna av ett avskaffande av värnpliktssy-

stemet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att värnpliktssystemet bör ersättas med ett värvat

mobiliseringsförsvar.

2000/01:Fö806 av Björn Leivik och Elizabeth Nyström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om bättre kontroll av dem som mönstrar till värnplikt.

2000/01:A812 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en könsneutral värnplikt.

Motioner från allmänna motionstiden 2001/02

2001/02:Fö206 av Amanda Agestav och Magnus Jacobsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om allmän värnplikt för både män och kvinnor.

2001/02:Fö212 av Berit Jóhannesson m.fl. (v):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Försvarsmakten,

som ett led i jämställdhetsarbetet, skall upprätta en målsättning för hur

stor andelen kvinnor av den totala personalstyrkan och bland de

värnpliktiga minst skall vara varje år (i denna del).

2001/02:Fö225 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att överväga att ersätta den allmänna värnplikten med ett yrkesförsvar.

2001/02:Fö227 av Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om allmän värnplikt för alla svenska medborgare.

2001/02:Fö232 av Eva Flyborg (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om behovet av en könsneutral värnplikt.

2001/02:Fö235 av Björn Leivik (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om behovet av förändrade regler avseende skadestånd vid invaliditet och

dödsfall vid plikttjänstgöring.

2001/02:Fö237 av Berit Jóhannesson och Stig Sandström (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen

skall ge Försvarsmakten i uppdrag att se över sina nuvarande rutiner

gällande uppföljning av avgångar bland värnpliktiga i syfte att minska

antalet avhopp från värnpliktstjänstgöringen.

2. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att

förbättra arbetsmiljön för värnpliktiga.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att Försvarsmakten bör ges i uppdrag att genomföra åtgärder i

syfte att minska avgångarna.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att civila myndigheter som utbildar civilpliktiga bör ges i

uppdrag att minska avgångarna.

2001/02:Fö250 av Roy Hansson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om meritvärdering av militärtjänstgöringen.

2001/02:Fö269 av Rigmor Stenmark (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om den värnpliktiges möjlighet att upprätthålla kontakt med familj

och vänner.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att ge Försvarsmakten i uppdrag att vidga begreppet nära anhörig

till att även innefatta syskon samt far- och morföräldrar.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om jämställdhet inom försvaret.

2001/02:Fö273 av Martin Nilsson m.fl. (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att värnpliktiga förare skall få civila körkort på sina

respektive fordon vid utryckning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att värnpliktig ledarskapsutbildning skall kunna meriteras med

högskolepoäng.

2001/02:So376 av Margareta Viklund (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att regeringen skall utöka Pliktverkets uppdrag så att alla 18-

åringar får genomgå mönstringsprocessen för att få en i det närmaste

heltäckande folkhälsoskanning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att Pliktverket ges möjligheter till allmän folkhälsorådgivning -

t.ex. när det gäller kost och motion.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att genomföra ett pilotprojekt med folkhälsoskanning och

friskvårdsrådgivning för alla 18-åringar i Skåne län i regi av Pliktverkets

regionkontor i Kristianstad och Region Skåne.

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om könsneutral allmän värnplikt.

2001/02:A317 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

24. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att

göra en översyn av huruvida inskrivningsproven vid mönstringen missgynnar

eller diskriminerar personer med utländsk bakgrund.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Försvarsmakten

behöver se över värnpliktsutbildningen i syfte att öka andelen personer med

utländsk bakgrund.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

2 Lagtext

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt

2.2

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1809) om totalförsvars-plikt

dels att 3 kap. 8, 11, 12 och 15 §§, 4 kap. 2 §, 5 kap. 3 §, 8 kap. 1 § och

11 kap. 4 § samt rubriken till 8 kap. skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 3 kap. 15 a § och 8

kap. 6-11 §§, samt närmast före 8 kap. 1, 6 och 11 §§ nya rubriker av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

8 §

Av ett beslut om inskrivning skall det framgå vad som har bestämts enligt 5

eller 6 §. Ett beslut om inskrivning i utbildningsreserven skall innehålla

uppgift om den totalförsvarspliktiges befattningsgrupp.

Den som genomgår mönstring skall vid mönstringen underrättas om beslut som

avses i första stycket eller i 3 §. Den som genomgår mönstring skall

senast fyra månader efter mönstringen underrättas om beslut som avses i

första stycket eller i 3 §.

11 §

Inskrivningen i utbildningsreser-ven upphör vid utgången av det kalenderår

när den totalförsvarspliktige fyller 30 år. Inskrivningen i

utbildningsreser-ven upphör efter fem år, räknat från utgången av det

kalenderår när den totalförsvarspliktige skrevs in.

Om det behövs med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap, får

regeringen besluta att inskrivningen inte skall upphöra. Inskrivningen

skall dock alltid upphöra vid utgången av det kalenderår den

totalförsvarspliktige fyller 30 år.

12 §

En totalförsvarspliktig som efter avslutad grundutbildning har förvärvat

tillräckliga kunskaper och färdigheter för en krigsuppgift skall

krigsplaceras i en befattning eller i en viss verksamhet som han eller hon

är lämplig för. Den som har genomgått en längre grundutbildning än 60 dagar

skall krigsplaceras i den verksamhet där grund-utbildningen fullgjordes, om

det inte från totalförsvarets synpunkt är väsentligt bättre att han eller

hon krigsplaceras i en annan verksamhet.

Krigsplaceringen skall inte kvarstå längre än tio år efter det

senaste tjänstgöringstillfället. Om det finns särskilda skäl i enskilda

fall, får beslut fattas om förlängning.

15 §

Beslut om krigsplacering fattas av Totalförsvarets pliktverk efter

framställningar från statliga myndigheter, kommuner, landsting, bolag, för-

eningar, samfälligheter, registrerade trossamfund, organisatoriska delar av

sådana samfund eller andra enskilda. Om ett beslut om krigsplacering

upphävs, gäller 14 §. Beslut om krigsplacering fattas av Totalförsvarets

pliktverk efter framställningar från statliga myndigheter, kommuner,

landsting, bolag, för-eningar, samfälligheter, registrerade trossamfund,

organisatoriska delar av sådana samfund eller andra enskilda (bemanningsan-

sva-riga). Om ett beslut om krigsplacering upphävs, gäller 14 §.

Även utan sådan framställning som avses i första stycket får

Totalförsvarets pliktverk besluta om krigsplacering, om det sker i enlighet

med en anmälan om behov av totalförsvarspliktiga och den

bemanningsansvarige inte har meddelat annat.

15 a §

En bemanningsansvarig får ändra ett beslut om krigsplacering i sin

krigsorganisation till en annan krigsplacering i organisationen. Ett sådant

beslut om ändrad krigsplacering skall anmälas till Totalförsvarets

pliktverk.

Framställning om ändrad krigsplacering för den som är krigsplacerad

i en verksamhet som är gemensam för flera bemanningsansvariga skall göras i

samråd med den myndighet som regeringen be-stämmer. Beslut om ändrad

krigsplacering fattas i dessa fall av Totalförsvarets pliktverk.

4 kap.

2 §

Om den som skrivits in för värn-plikt eller för sådan civilplikt som

omfattar en längre grundutbildning än 60 dagar inte har kallats in till

grundutbildningen före utgången av det kalenderår när han fyller 24 år

eller, i fall som avses i 3 kap. 10 §, före utgången av det kalenderår när

han fyller trettio år, är han skyldig att fullgöra grundutbildningen endast

om det finns särskilda skäl. Om den som skrivits in för värn-plikt eller

för sådan civilplikt som omfattar en längre grundutbildning än 60 dagar

inte har kallats in till grundutbildningen före utgången av det kalenderår

när han fyller 24 år eller, i fall som avses i 3 kap. 10 §, före utgången

av det kalenderår när inskrivningen i utbildningsreserven upphör, är han

skyl-dig att fullgöra grundutbildningen endast om det finns särskilda skäl.

5 kap.

3 §

Grundutbildningen skall ge de kunskaper och färdigheter som krigsuppgiften

kräver.

Repetitionsutbildningen skall vidmakthålla och utveckla skickligheten för

krigsuppgiften.

Utbildning för fredsfrämjande verksamhet kan ingå i grundutbildning

och repetitionsutbildning under förutsättning att den ger eller

vidmakthåller och utvecklar sådana kunskaper och färdigheter som

krigsuppgiften kräver.

I grundutbildningen och repetitionsutbildningen ingår även uppgifter som

syftar till att upprätthålla Sveriges försvarsberedskap.

Förmåner Förmåner och rehabilitering

8 kap.

Förmåner

1 §

En totalförsvarspliktig har vid inställelse för mönstring eller annan

utredning enligt 2 kap. 1 § och när han eller hon fullgör värnplikt eller

civilplikt rätt till

1. reseförmåner,

2. fri förplägnad,

3. fri inkvartering,

4. fri hälso- och sjukvård,

5. fri grupplivförsäkring, samt

6. begravningshjälp.

Den som fullgör värnplikt, civil-plikt eller allmän tjänsteplikt enligt 6

kap.

2 § första stycket 2 har även rätt till

1. fri utrustning,

2. dagersättning eller dagpenning,

3. utryckningsbidrag efter viss grund-utbildning,

4. familjebidrag,

5. tandvård, samt

6. vid beredskapstjänstgöring och krigstjänst-göring, fälttraktamente och

särskild ersättning för tjänstgöring i viss befattning. 3.

utbildningspremie efter viss grund-utbildning,

4. under viss grundutbildning fria högskoleprov i den omfattning regeringen

bestämmer,

5. familjebidrag,

6. tandvård, samt

7. vid beredskapstjänstgöring och krigs-tjänstgöring, fälttraktamente och

särskild ersättning för tjänstgöring i viss befattning.

Rehabilitering

6 §

Om en totalförsvarspliktig skadas när han eller hon fullgör

grundutbildning eller repetitionsutbildning, skall den utbildningsansvariga

myndigheten i samråd med den skadade

1. utreda behovet av åtgärder för att den skadade skall återfå full

arbetsförmåga eller för att stärka den skadades möjligheter att i framtiden

försörja sig genom förvärvsarbete,

2. om det är möjligt, ge den skadade lämplig arbetsträning inom ramen för

den egna verksamheten, samt

3. medverka till att den skadade får tillgång till lämplig yrkesutbildning

eller fortbildning som är ägnad att stärka hans eller hennes

förvärvsförmåga.

7 §

I fall som avses i 6 § 3 skall den utbildningsansvariga myndigheten ge

ekonomiskt stöd till en utbildning som föranleds av eller förlängs till

följd av skadan.

Den utbildningsansvariga myndigheten skall också ge stöd till andra

åtgärder som främjar att den skadade återfår arbetsförmågan samt till

anskaffande av hjälp-medel som den skadade behöver.

Stöd enligt första och andra styckena ges endast om det inte skall

tillhandahållas av någon annan till följd av andra bestämmelser och om det

framstår som skäligt med hänsyn till skadan och omständigheterna i övrigt.

8 §

Den utbildningsansvariga myndighetens ansvar enligt 6 och 7 §§ gäller under

en tid av tre år från det att åtgärder enligt 6 § 2 och 3 kan inledas. Om

det finns särskilda skäl, skall åtgärderna utsträckas under ytterligare två

år.

9 §

Vid fullgörande av de uppgifter som avses i 6 och 7 §§ skall den

utbildningsansvariga myndigheten samarbeta med försäkringskassan,

länsarbetsnämnden och andra berörda myndigheter.

Den utbildningsansvariga myndighetens åtgärder bör samordnas med en

eventuell arbetsgivares.

10 §

Den utbildningsansvariga myndighetens ansvar enligt 6 och 7 §§ innebär

ingen inskränkning i det ansvar som den skadades arbetsgivare har enligt 2

kap. och 3 kap. 2 a § arbetsmiljölagen (1977:1160) samt 22 kap. lagen (

1962:381) om allmän försäkring.

Ersättning till anhöriga

11 §

Om en anhörigs medverkan är av särskild betydelse för den skadades

rehabilitering, skall den utbildningsansvariga myndigheten efter ansökan ge

den anhörige skälig ersättning för kostnader som en sådan insats orsakar.

Om en totalförsvarspliktig som fullgör grundutbildning eller

repetitionsutbildning förolyckas eller skadas så svårt att sjukhusvård

krävs, skall den utbildningsansvariga myndigheten efter ansökan av de

anhöriga ersätta dem för skäligt antal resor till den förolyckade eller

skadade samt för uppehälle och tidsspillan vid sådan resa efter samma

grunder som gäller i fråga om ersättning av allmänna medel till vittnen.

I fall som avses i andra stycket skall den utbildningsansvariga

myndigheten efter ansökan även ge skäligt bidrag till kostnader för

psykosocialt stöd till anhöriga som är i behov av det, om det framstår som

skäligt med hänsyn till omständigheterna i övrigt.

11 kap.

4 §

Endast följande beslut enligt denna lag får överklagas:

1. inskrivningsnämndens beslut,

2. beslut om inskrivning enligt 3 kap. 4 §,

3. beslut i andra ärenden om ändring av ett inskrivningsbeslut än som avses

i 1,

4. beslut i ärenden om rätt att vara vapenfri,

5. beslut i ärenden om uppskov, samt

6. beslut i ärenden om avbrott i utbildningen enligt 5 kap. 12-14 §§ och om

tillgodoräknande av tjänstgöringstid enligt 5 kap. 17 §.

5. beslut i ärenden om uppskov,

6. beslut i ärenden om avbrott i utbildningen enligt 5 kap. 12-14 §§ och om

tillgodoräknande av tjänstgöringstid enligt 5 kap. 17 §, samt

7. beslut enligt 8 kap. 6-8 och 11 §§.

Överklagandet skall göras hos den myndighet som regeringen be-stämmer

Beslut enligt 8 kap. 6-8 och 11 §§ får överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol. Prövningstil-l-stånd krävs vid överklagande till

kammarrätten. Andra beslut får överklagas hos den myndighet som regeringen

be-stämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002. Bestämmelserna i 8 kap. 6-11 §§

skall tillämpas även i fråga om den som skadats efter den 30 juni 2001.

Ersättning enligt 8 kap. 11 § gäller dock endast kostnader som uppkommit

efter den 30 juni 2002.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar

inom totalförsvaret, m.m.

2.4

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom

totalförsvaret, m.m.

dels att 14 och 37 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 10, 15, 21, 24, 29, 34-36 och 38-40 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Disciplinpåföljderna är varning, extratjänst, löneavdrag och ute-gångs-

förbud. Disciplinpåföljderna är varning, extratjänst och löneavdrag.

Vid val av påföljd är varning att anse som en lindrigare påföljd än

extratjänst och löneavdrag. Sär-skilt avseende skall fästas vid om-

ständigheter som talar för att på-följden kan stanna vid varning.

15 §

Löneavdrag får åläggas tillsam-mans med utegångsförbud, om det krävs av

hänsyn till ordningen inom den verksamhet där disci-plin-förseelsen har

begåtts. Löneavdrag får åläggas tillsam-mans med extratjänst, om det

krävs av hänsyn till ordningen inom den verksamhet där disci-plin-

förseelsen har begåtts.

21 §

En chef som avses i 20 § får överlämna åt andra chefer som tjänstgör under

honom eller henne, dock lägst en kompanichef eller motsvarande chef, att

pröva frågor om disciplinansvar för personal som står under deras befäl,

under förutsättning att

1. förfarandet inte kan antas ut-göra brott, 1. förseelsen inte kan

antas utgöra brott,

2. förseelsen har erkänts och

3. förseelsen inte bör medföra svårare påföljd än varning, extra-tjänst

eller utegångsförbud i högst fem dagar. 2. förseelsen har erkänts,

3. förseelsen inte bör medföra svårare påföljd än varning och

4. den disciplinansvarige inte begär att yttrande från auditör skall

inhämtas i ärendet.

24 §1

Innan en disciplinpåföljd beslu-tas eller en åtalsanmälan görs i frå-ga om

en disciplinansvarig, skall yttrande inhämtas från audi-tören. Ett sådant

yttrande behövs dock inte när ärendet prövas enligt 21 § eller, under de

förutsättning-ar som anges i 21 §, av någon annan myndighet än För-svars-

makten, en kommun eller ett land-sting. Innan en disciplinpåföljd

beslu-tas eller en åtalsanmälan görs i frå-ga om en disciplinansvarig,

skall yttrande inhämtas från audi-tören. Ett sådant yttrande behövs dock

inte om

1. förseelsen inte kan antas utgöra brott,

2. förseelsen har erkänts,

3. förseelsen inte bör medföra svårare påföljd än varning, och

4. den disciplinansvarige inte begär att yttrande från auditör skall

inhämtas i ärendet.

Auditören är medansvarig för de beslut som myndigheten, kom-munen eller

landstinget fattar på hans eller hennes tillstyrkan.

29 §

Den disciplinansvarige skall innan ärendet avgörs få del av vad som har

kommit fram under utred-ningen och ges tillfälle att yttra sig över det, om

det inte är uppenbart obehövligt.

Den disciplinansvarige skall upplysas om sin rätt enligt 24 § att

begära yttrande från auditör.

34 §

Beslut om disciplinpåföljd skall verkställas snarast möjligt efter det att

beslutet har vunnit laga kraft.

Om det behövs av hänsyn till ordningen inom den verksamhet där

disciplinförseelsen har begåtts eller av någon annan särskild an-ledning,

får det i beslut om extra-tjänst eller utegångsförbud be-stämmas att

beslutet skall verk-ställas trots att det inte har vunnit laga kraft. I

beslut om extratjänst får det bestämmas att beslutet skall verk-ställas

trots att det inte vunnit laga kraft, om den disciplinansvarige samtycker

till detta eller det behövs av hänsyn till ordningen inom den verksamhet

där disciplinförseelsen har be-gåtts.

35 §

Extratjänst får inte verkställas på tjänstefria dagar. Detsamma gäller

utegångsförbud i högst fem dagar. Extratjänst får inte verkställas på

tjänstefria dagar.

Löneavdrag får verkställas med högst en fjärdedel av dagersättning

eller motsvarande ersättning vid varje utbetalningstillfälle.

36 §

Verkställigheten av extratjänst eller utegångsförbud får skjutas upp eller

avbrytas, om det finns särskilda skäl. Den dag då avbrott sker skall i sin

helhet räknas som verkställighetstid. Verkställigheten av extratjänst får

skjutas upp eller avbrytas, om det finns särskilda skäl. Den dag då avbrott

sker skall i sin helhet räknas som verkställighetstid.

38 §

Om den som har ålagts ute-gångs-förbud efter överklagande slutligen blir

ålagd löneavdrag, skall avräkning ske för den tid under vilken förbudet har

verk-ställts. En dags utegångsförbud skall anses motsvara två dagars

löneavdrag. Om den som har ålagts extra-tjänst efter överklagande

slutligen blir ålagd löneavdrag, skall avräkning ske för den tid under

vilken extratjänsten har verkställts. Två timmars extratjänst motsvarar en

dags löneavdrag.

39 §

Extratjänst bortfaller i den del den inte har verkställts innan den

disciplinansvariges pågående tjänstgöringsskyldighet har upp-hört.

Extratjänst får inte verkställas efter det att den disciplinansvari-ges

pågående tjänstgöringsskyldig-het har upphört.

Om extratjänst inte kan verk-ställas, skall den som meddelat beslutet

omvandla det till löneav-drag med tillämpning av 38 § andra meningen.

40 §

Utegångsförbud får inte verk-ställas efter det att den disciplinan-sva-

riges pågående tjänstgörings-skyldighet har upphört.

Om utegångsförbud inte kan verkställas, skall den som har meddelat beslutet

omvandla det till löneavdrag med tillämpning av 38 § andra meningen.

Om löneavdrag inte kan göras och motsvarande belopp inte betalas, gäller om

verkställighet vad som är föreskrivet om uppbörd och indrivning av böter.

Obetalda belopp får dock inte förvandlas till fängelse.

Löneavdrag bortfaller i den mån det inte har verkställts inom tre år från

det beslutet om disciplinpåföljd vann laga kraft.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

2. Tidigare beslutat utegångsförbud skall omräknas till löneavdrag i den

del det inte verkställts före ikraftträdandet. Vid omräkningen skall en

dags utegångsförbud motsvara två dagars löneavdrag.

3. Tidigare beslut om extratjänst som inte verkställts före ikraft-

trädandet och inte heller kan verkställas därefter bortfaller enligt 39 § i

dess äldre lydelse.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:588) om utbildning för

fredsfrämjande verksamhet

2.6

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1994:588) om utbildning för

fredsfrämjande verksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Den som i Sverige eller utom-lands skall delta i utbildning för

fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete och som

inte är anställd i Försvarsmakten skall ha samtyckt till att delta i

utbildningen.

Samtycke krävs dock inte i fråga om sådan utbildning som enligt 5

kap. 3 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt ingår i grundutbildning

eller repetitionsutbildning.

3 §2

Om en totalförsvarspliktig som fullgör grundutbildning enligt lagen (1994:

1809) om totalför-svars-plikt under sin grundutbild-ning deltar i

utbildning för freds-främ-jande verksamhet, skall han eller hon även under

denna utbildning anses fullgöra grundutbild-ningen.

En totalförsvarspliktig som i andra fall än som sägs i första stycket

deltar i utbildning för freds-främjande verksamhet skall anses fullgöra

repetitionsutbild-ning. En totalförsvarspliktig som under sin

grundutbildning enligt lagen (1994:1809) om totalförsvars-plikt deltar i

annan ut-bild-ning för fredsfrämjande verk-sam-het än sådan som avses i 5

kap. 3 § nämnda lag skall även då anses fullgöra grundutbildningen.

En totalförsvarspliktig som fullgjort grundutbildningen och som deltar i

annan utbildning för fredsfrämjande verksamhet än sådan som avses i 5 kap.

3 § lagen om totalförsvarsplikt skall anses fullgöra repetitionsutbildning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd

2.8

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd1

dels att i 13 § ordet "basbeloppet" skall bytas ut mot "prisbasbeloppet",

dels att 12 och 13 a §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §2

För den som avses i 1 § första stycket 1 och som har skadats under

grundutbildning som är längre än 60 dagar skall sjukpen-ning-underlag och

livränteunderlag inte beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar fyra

gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring

för tid före 21 års ålder, fyra och en halv gånger basbeloppet för tid

mellan 21 och 25 års ålder och fem gånger basbeloppet för tid från och med

25 års ålder.

För den som avses i 1 § första stycket 1 och som har skadats under

grundutbildning eller repetitionsutbildning skall sjuk-pen-ning-underlag

inte beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar fyra gånger

prisbasbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring för

tid före 21 års ålder, fyra och en halv gånger prisbasbeloppet för tid

mellan 21 och 25 års ålder och fem gånger prisbasbeloppet för tid från och

med 25 års ålder.

För den som avses i 1 § första stycket 1 och som har skadats under

grundutbildning eller repe-ti--tions-utbildning utgör livränte-under-laget

minst fem prisbasbelopp.

För den som avses i 1 § första stycket 3 och som när skadan in-träffade

hade varit intagen längre tid än sex månader skall sjukpen-ning-underlag

och livränteunderlag inte beräknas till lägre belopp än som anges i 4 kap.

10 § andra stycket lagen (1976:380) om arbetsskade-försäkring. Detta gä-l-

ler även för den som avses i 1 § andra stycket om regeringen föreskriver

det.

13 a §3

Den som avses i 1 § första stycket 1 och som har skadats under

grundutbildning som är läng-re än 60 dagar, har efter skyddstidens utgång

rätt till ersätt-ning för nödvändiga kostnader för läkarvård, sjukvårdande

behand-ling, sjukhusvård samt läkemedel under högst tre års tid. I

kostnader för vård inräknas nödvändiga kostnader för resor. Den som

avses i 1 § första stycket 1 och som har skadats under grundutbildning

eller repetitionsutbildning, har efter skyddstidens utgång rätt till ersätt

-ning för nödvändiga kostnader för läkarvård, sjukvårdande behand-ling,

sjukhusvård samt läkemedel under högst tre års tid. I kostnader för vård

inräknas nödvändiga kostnader för resor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:266) om statlig ersättning

vid ideell skada m.m.

2.10

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1977:266) om statlig ersättning vid

ideell skada m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Den som ådrar sig skada som omfattas av lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd har rätt till ersättning av staten enligt denna lag.

Om skadan har ådragits under ledighet eller annan fritid vid vistel-se

utanför förläggningsplats eller annan plats där verksamheten i fråga

bedrivs, och skadan inte har orsakats av olycksfall vid färd till eller

från nämnda plats då färden föranleddes av och stod i nära samband med

verksamheten, utges ersättning endast till den som ful-l-gör längre

grundutbildning än 60 dagar enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt

och som har ska-dats under tjänstgöringen. Om skadan har ådragits

under ledighet eller annan fritid vid vistelse utanför förläggningsplats

eller annan plats där verksamheten i fråga bedrivs, och skadan inte har

orsakats av olycksfall vid färd till eller från nämnda plats då färden

föranleddes av och stod i nära sam-band med verksamheten, utges ersättning

till den som fullgör grundutbildning eller repetitionsutbildning enligt la-

gen (1994:1809) om total-för-svars-plikt och som har skadats under

tjänstgöringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

Bilaga 3

Socialförsäkringsutskottets yttrande

2001/02:SfU2y

Bättre villkor för totalförsvarspliktiga

Till försvarsutskottet

Försvarsutskottet har berett socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra

sig över proposition 2001/02:11 Bättre villkor för totalförsvarspliktiga

samt vissa motioner.

Socialförsäkringsutskottet begränsar sitt yttrande till propositionens

avsnitt 7.1 Ersättning vid personskada, motion Fö17 av Roy Hansson (m)

yrkande 2, som väckts med anledning av propositionen, samt motionerna Fö1

av Henrik Landerholm m.fl. (m) yrkande 3 och Fö235 av Björn Leivik (m).

Gällande ordning

Personer som skadar sig i samband med plikttjänstgöring i totalförsvaret

har rätt till ersättning enligt lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd, LSP, och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid

ideell skada m.m., LSI.

Ersättningsskyddet omfattar tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om

totalförsvarsplikt men även inställelse till mönstring eller annan

uttagning enligt den lagen. Lagen om totalförsvarsplikt omfattar värnplikt,

civilplikt och allmän tjänsteplikt. Värnplikt och civilplikt omfattar

grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och

krigstjänstgöring. Den allmänna tjänsteplikten innebär endast

tjänstgöringsskyldighet under höjd beredskap. En kvinna som efter frivillig

antagningsprövning skrivs in för värnplikt eller civilplikt med lång

grundutbildning blir skyldig att fullgöra grundutbildning,

repetitionsutbildning och att tjänstgöra under höjd beredskap.

Tjänstgöringen omfattas av lagen om totalförsvarsplikt och därmed av LSP.

Även inställelsen till antagningsprövning för sådan tjänstgöring omfattas

av LSP.

Ersättningsskyddet omfattar skada som personen har ådragit sig under

skyddstiden, från det den första färden till verksamheten påbörjas och till

dess den sista färden från verksamheten avslutats. Bevisregeln i LSP

beträffande andra skador än olycksfall är gynnsammare än den som tillämpas

enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF.

Personskadeskyddet enligt LSP handhas av Riksförsäkringsverket och de

allmänna försäkringskassorna. Enligt LSI fattas ersättningsbeslut av

Statens trygghetsnämnd, men ärendena administreras av Kammarkollegiets

försäkringsenhet.

Förmåner som kan utges enligt LSP är sjukpenning, sjukvårdsersättning,

livränta samt dödsfallsersättningar. Sjukpenning och livränta utges dock

inte under skyddstiden. Vid beräkning av ersättningarna tillämpas i stor

omfattning bestämmelserna i LAF. Det innebär i första hand att sjukpenning

utges enligt den allmänna försäkringen och att underlaget för livränta är

den sjukpenninggrundande inkomsten med tillägg av vissa skattepliktiga

förmåner m.m.

LSP hänvisar också till de särskilda regler som finns i LAF om beräkning av

livränteunderlag för den som skadas i unga år och den som skadas under

yrkesutbildning. För den som inte är 25 år när skadan inträffar skall

livränteunderlaget enligt 4 kap. 9 § LAF uppräknas vid tre åldersgränser,

nämligen 18, 21 och 25 år. Arbetsförtjänsten skall därvid uppskattas med

hänsyn till personens sysselsättning vid skadetillfället, vilket för en

totalförsvarspliktig har inneburit att man tagit hänsyn till den skadades

sysselsättning vid tjänstgöringens början. När det gäller

livränteunderlaget för studerande skall enligt 4 kap. 10 § LAF den årliga

arbetsförtjänsten beräknas lägst till vad han eller hon sannolikt skulle ha

tjänat om han eller hon när skadan inträffade hade avbrutit utbildningen

och börjat förvärvsarbeta. För tiden efter utbildningens slut är

livränteunderlaget lägst den inkomst av förvärvsarbete som han eller hon då

sannolikt skulle ha haft om skadan inte hade inträffat, dvs. den normala

begynnelselönen i det avsedda yrket. Livränteunderlaget får enligt 4 kap.

10 § andra stycket LAF inte beräknas till lägre belopp än 2 prisbasbelopp

för tid före 21 års ålder, 2,5 prisbasbelopp för tid mellan 21 och 25 års

ålder och 3 prisbasbelopp för tid fr.o.m. 25 års ålder. Den som genomgår

yrkesutbildning när skadan inträffar kan också få sjukpenning, efter 180

dagar från det skadan inträffade, beräknad på motsvarande sätt.

I några avseenden finns särlösningar i LSP för personer som skadats under

grundutbildning som är längre än 60 dagar. För en sådan person skall enligt

12 § LSP såväl sjukpenning- som livränteunderlag inte beräknas till lägre

belopp än - fr.o.m. den 1 januari 1998 - 4 prisbasbelopp för tid före 21

års ålder, 4,5 prisbasbelopp för tid mellan 21 och 25 års ålder och 5

prisbasbelopp för tid fr.o.m. 25 års ålder.

På samma sätt som enligt LAF kan en tjänstepliktig få ersättning för

sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel. Den som skadas

under grundutbildning som är längre än 60 dagar har enligt LSP efter

skyddstidens utgång även rätt till ersättning för nödvändiga kostnader för

läkarvård, sjukvårdande behandling, sjukhusvård samt läkemedel under högst

tre års tid.

Den som ådrar sig en skada som omfattas av LSP har också rätt till

ersättning enligt LSI. Enligt den lagen, som hänvisar till statens

personskadeförsäkring, utges de förmåner och belopp som skulle ha utgått om

den skadade hade haft rätt till ersättning enligt avtalet om ersättning vid

personskada (PSA). Ersättning kan utges för inkomstförlust under akut

sjukdom m.m., sveda och värk, sjukvårdskostnader och andra kostnader, lyte

och annat bestående men, olägenheter i övrigt, framtida kostnader samt

inkomstförlust vid invaliditet. Ersättning kan också utges till

efterlevande och för begravningskostnader.

Om skadan skett på fritid, och det inte är fråga om färdolycksfall eller

skada som ådragits inom den plats där verksamheten bedrivs, utges

ersättning enligt LSI endast till den som fullgör längre grundutbildning än

60 dagar. Vid sådan fritidsskada utges endast ideell ersättning, dvs.

ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt

olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Propositionen

I propositionen anges att under grund- och repetitionsutbildningen utsätts

de totalförsvarspliktiga för risker som de i annat fall inte skulle ha

utsatts för. Detta gäller oavsett om det är fråga om kort eller lång

grundutbildning eller repetitionsutbildning. Dessa risker motiverar ett

trygghetssystem som är lika för alla. Regeringen föreslår därför att

ersättningen enligt LSP skall utges enligt samma grunder oavsett den

totalförsvarspliktige fullgör lång eller kort grundutbildning eller

repetitionsutbildning. Vidare skall livränteunderlaget enligt LSP för dessa

grupper bestämmas till minst 5 prisbasbelopp.

I propositionen anges att totalförsvarspliktiga som fullgör grundutbildning

oftast inte har etablerat sig på arbetsmarknaden. Det är då svårt att

individuellt beräkna ett livränteunderlag. Användningen av schablonbelopp

skapar därför förutsättningar för en rättvis och lika behandling samt

förutsägbarhet av tillämpningen. För att ytterligare förenkla reglerna bör

den s.k. ålderstrappan ersättas med ett minsta livränteunderlag oavsett

ålder. Utredningen hade föreslagit att livränteunderlaget skall vara 7,5

basbelopp. Regeringen hänvisar till att den största gruppen av

totalförsvarspliktiga som genomgår utbildning är i åldern 19-21 år.

Medellönen på hela arbetsmarknaden för personer mellan 18 och 24 år är

enligt tillgänglig statistik ca 15 000 kr per månad. Det motsvarar i det

närmaste 5 prisbasbelopp.

Garantinivån enligt LSP kommer som regel inte att tillämpas på en

totalförsvarspliktig som skadas om han eller hon redan är etablerad på

arbetsmarknaden. Regeringen anser dock att det skulle vara stötande om det

i något enskilt fall av en eller annan anledning skulle kunna innebära att

sjukpenningunderlaget sätts lägre för en totalförsvarspliktig vid

fullgörande av kort grundutbildning eller repetitionsutbildning än vid lång

grundutbildning.

Regeringen menar att ett minsta garanterat livränteunderlag om 5

prisbasbelopp för totalförsvarspliktiga är väl avvägt. Det innebär också

att totalförsvarspliktiga och anställda inom Försvarsmakten som tjänstgör

sida vid sida har i princip samma socialförsäkringsmässiga skyddsnivå.

Risken för skada är ofta lika. Det skulle därför kunna framstå som stötande

om den totalförsvarspliktige får en livränta på betydligt högre belopp än

den som är anställd.

Även ersättning enligt LSI för skada som den totalförsvarspliktige har å-

dragit sig under fritid bör vara densamma för den som fullgör kort

grundutbildning eller repetitionsutbildning som för den som fullgör längre

grundutbildning.

Regeringen kommer att i förordning införa ett system med en statlig

riskgaranti som avser att ekonomiskt kompensera totalförsvarspliktiga som

skadas under sin utbildning. Denna riskgaranti kan till skillnad från

sjukpenning och livränta betraktas som en skadeersättning som tar hänsyn

till de inslag av tvång och merrisk som finns i totalförsvarsverksamheten.

Motioner

Henrik Landerholm m.fl. (m) begär i motion Fö1 yrkande 3 ett

tillkännagivande om att livränteunderlaget skall bestämmas till minst 7,5

prisbasbelopp för totalförsvarspliktiga eftersom en bestående invaliditet

påverkar arbetsförmågan och inkomst för resten av livet.

I motion Fö17 av Roy Hansson (m) anser motionären att statens inställning

bör vara generös när det gäller ersättning till en totalförsvarspliktig som

skadas under sin tjänstgöring. Motionären anser det rimligt att det högre

av de belopp som diskuteras utgör ersättningsgrund. I yrkande 2 begärs ett

tillkännagivande härom.

I motion Fö235 av Björn Leivik (m) anges att staten alltid skall garantera

den som tas ut med plikt och hans eller hennes efterlevande ett fullgott

försäkringsskydd. Motionären anser att det bör regleras i en ny lag som

innebär ett helt och odelat ansvar för staten att ersätta skador och i

värsta fall dödsfall.

Utskottet

Motivet för att skador vid värnpliktstjänstgöring skall ersättas med högre

belopp än enligt den allmänna försäkringen har varit den större skaderisken

under övningar och annan utbildning samt att värnplikten är obligatorisk. I

proposition 1976/77:64 med förslag till lag om statligt personskadeskydd

angavs att skyddet skulle ges en inriktning liknande den inom

arbetsskadeförsäkringen. Den som skadades under militärtjänst borde alltså

i ekonomiskt hänseende försättas i samma situation som om skadan inte

inträffat. Ersättningen enligt LSP borde utgöra en renodlad kompensation

för inkomstförlust upp till 7,5 basbelopp men kombineras med en särskild

ersättningsanordning motsvarande de trygghetsförsäkringar som gällde för

arbetstagare.

Utgångspunkter för utformningen av LSP var att enhetliga regler så långt

som möjligt skulle gälla för alla som på grund av tjänsteplikt eller dom

eller beslut under viss tid står till myndighets förfogande eller befinner

sig i förvar hos myndighet. Lagen omfattade därför personskada som drabbar

någon under värnpliktstjänstgöring, civilförsvarstjänst, räddningstjänst

eller under vistelse på anstalt m.m. Det sistnämnda omfattar

kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest samt LVU- och LVM-hem. Vidare

har tillkommit de som utför samhällstjänst, ungdomstjänst eller oavlönat

arbete som föreskrivits vid intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Bestämmelserna i LSP tillämpas också på hemvärnspersonal m.fl. som

frivilligt deltar i verksamhet inom totalförsvaret.

Utgångspunkterna för utformningen av LSP var vidare att endast de särregler

skulle finnas som motiverades av den speciella verksamhet som den skyddade

personkretsen ägnar sig åt. I övrigt skulle hänvisas till regler i LAF.

Därigenom skulle skyddet vid skada bli likvärdigt, oavsett om skadan

inträffar i arbetet eller i verksamhet som någon åläggs genom tjänsteplikt

eller myndighets beslut.

Utskottet anser att bestämmelserna i LSP även fortsättningsvis bör avse

kompensation för inkomstförlust. I den mån ersättning därutöver skall utges

med hänsyn till att verksamheten innebär en påtagligt ökad risk för skador

bör sådan ersättning utges i annan ordning. Som framgår av propositionen

avser regeringen att införa en statlig riskgaranti för att ekonomiskt

kompensera totalförsvarspliktiga som skadas under sin utbildning, en

skadeersättning som tar hänsyn till de inslag av tvång och merrisk som

finns i totalförsvarsverksamheten.

För totalförsvarspliktiga som fullgör längre grundutbildning än 60 dagar

kommer regeringens förslag endast att innebära en förändring av

bestämmelserna om lägsta livränteunderlag och då i så måtto att de

åldersindelade nivåerna slopas och ersätts av en lägsta nivå som motsvarar

den som redan gäller fr.o.m. 25 års ålder. Denna nivå ligger något över den

genomsnittliga lönen på hela arbetsmarknaden för personer mellan 18 och 24

år. Utskottet, som anser det angeläget att den garanterade livräntenivån

sätts med utgångspunkt i löneläget för en jämförbar grupp, har med hänsyn

härtill inget att erinra mot regeringens förslag i denna del. Det bör

därvid påpekas att jämförelse inte kan göras med den lägsta nivå om 7

prisbasbelopp för livränteunderlag som enligt en särskild lag gäller för

utlandsstyrkan inom Försvarsmakten, eftersom den lagen gäller personer som

är anställda av Försvarsmakten och livräntenivån motsvarar den inkomst som

huvuddelen av de anställda i utlandsstyrkan har (prop. 1998/99:68, bet.

1998/99:FöU8). Utskottet vill dock erinra om att livränteunderlaget för en

totalförsvarspliktig i det enskilda fallet kan bestämmas till högre belopp

än 5 prisbasbelopp om det följer av de övriga bestämmelserna i LAF om

livränta.

Beträffande förslaget att samma regler skall gälla alla

totalförsvarspliktiga som genomgår grundutbildning eller

repetitionsutbildning -- dock att den särskilda sjukpenningen enligt 13 §

LSP fortfarande förbehålls personer som genomgår lång grundutbildning -

vill utskottet anföra följande. Skälet för nuvarande skillnader, nämligen

att personer som fullgör längre grundutbildning i regel är unga och inte

har haft möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, gör sig inte gällande i

samma utsträckning när det gäller övriga totalförsvarspliktiga.

Bestämmelserna i 12 § LSP om lägsta belopp för sjukpenning- resp.

livränteunderlag behöver dock endast tillämpas för personer som inte redan

har en sjukpenninggrundande inkomst på minst denna nivå eller inte kan få

ett högre livränteunderlag med tillämpning av de övriga bestämmelserna i

LAF. Med hänsyn härtill har utskottet inte anledning invända mot att de

nuvarande särreglerna i LSP utvidgas till att omfatta också personer som

fullgör kort grundutbildning eller repetitionsutbildning. Enligt utskottets

mening är det vidare rimligt att även en totalförsvarspliktig som fullgör

kort grundutbildning eller repetitionsutbildning kan erhålla ideell

ersättning enligt LSI vid en fritidsskada.

Vid en utvidgning av särreglerna i LSP till att gälla alla

totalförsvarspliktiga som genomgår grundutbildning eller

repetitionsutbildning kan utskottet konstatera att skador som inträffar i

samband med mönstring eller motsvarande inställelse endast kommer att

ersättas enligt huvudreglerna i LSP. Detsamma gäller vid bl.a.

totalförsvarspliktigas beredskapstjänstgöring eller vid tjänstgöring vid

allmän beredskap. Inte heller får personer som medverkar i räddningstjänst

m.m. och som avses i 1 § första stycket 2 LSP ersättning annat än enligt

huvudreglerna i LSP. För den som frivilligt deltar i totalförsvaret eller i

räddningstjänst kan däremot, om regeringen så föreskriver, sjukpenning- och

livränta beräknas på det åldersrelaterade underlag som anges i 4 kap. 10 §

andra stycket LAF och som tillämpas på personer som varit intagna i t.ex.

kriminalvårdsanstalt sedan mer än sex månader.

I vilken omfattning den enskilde kompenseras för en skada kan emellertid

också bero på hans eller hennes kunskaper om regelverket och de bedömningar

som legat till grund för ersättningen. Som exempel kan nämnas att

ersättning för lyte och men enligt LSI alltid utges som engångsbelopp och

att den enskilde har möjlighet att återkomma med nya ersättningskrav vid

väsentlig medicinsk försämring. Utskottet har erfarit att den enskilde i

beslutet uppmärksammas på denna möjlighet i de fall försäkringsläkaren har

bedömt att det finns risk för försämring. Utskottet vill understryka vikten

av att alla berörda, inte minst med hänsyn till att de oftast är unga

totalförsvarspliktiga, får en tydlig information om de olika

ersättningsförmånerna inkl. kriterierna för att kunna återkomma med nya

ersättningskrav.

Vad slutligen gäller övergångsbestämmelser och andra lagtekniska frågor har

utskottet följande synpunkter.

Ändringarna i LSP föreslås träda i kraft den 1 juli 2002 utan några

särskilda övergångsbestämmelser. Det innebär att de nya bestämmelserna

tillämpas vid beslut som försäkringskassan fattar efter ikraftträdandet och

oavsett om skadan inträffat före eller efter detta datum. Enligt utskottets

mening bör emellertid de nya bestämmelserna inte tillämpas på sjukpenning

och sjukvårdsersättning som avser tid före ikraftträdandet. Vidare bör de

nya bestämmelserna om livränteunderlag endast tillämpas på livräntor som

fastställs efter ikraftträdandet.

Även ändringen i LSI om ideell ersättning vid fritidsskador föreslås träda

i kraft den 1 juli 2002 utan några särskilda övergångsbestämmelser. Enligt

utskottets mening bör de nya bestämmelserna endast tillämpas på skada som

inträffat efter ikraftträdandet.

Utskottet vill härutöver påpeka att bestämmelsen i 1 § andra stycket LSI

utgör ett undantag från bestämmelserna i paragrafens första stycke. Ordet

"endast" bör därför stå kvar eftersom det innebär att ingen annan än

angiven grupp har rätt till ersättning vid fritidsskada.

Utskottet vill upplysningsvis nämna att i proposition 2001/02:81 Vissa

arbetsskadefrågor m.m. även föreslås förändringar som har betydelse för

personskadeskyddet. Det gäller bl.a. följande.

Statens trygghetsnämnd skall upphöra och Kammarkollegiet avses få i uppgift

att besluta om ersättning enligt LSI. Regeringen avser även att utreda

frågan om ersättning enligt LSI bör grundas på skadeståndslagens regler om

ersättning vid personskada i stället för på kollektivavtalsbestämmelser,

något som får betydelse för frågan om överklagandeordningen.

Livräntor skall årligen räknas om med hälften av inkomstindexets reala

förändring och inkomstindexets hela prisförändring.

Den särskilda ersättning som i LAF införs som kompensation för karensdagar

kan även utges enligt LSP.

Ansökan om ersättning enligt LSP skall vara skriftlig.

Personer som är intagna på anstalt m.m. har enligt LSI endast rätt till

ersättning för ideell skada. Detta skall även gälla vid samhällstjänst,

ungdomstjänst och oavlönat arbete vid intensivövervakning med elektronisk

kontroll.

Med hänvisning till det anförda anser socialförsäkringsutskottet att

försvarsutskottet bör tillstyrka propositionen i här behandlad del, dock

med de övergångsbestämmelser och den mindre justering i 1 § LSI som ovan

föreslagits. Försvarsutskottet bör därmed avstyrka motionerna Fö1 yrkande 3

, Fö17 yrkande 2 och Fö235.

Stockholm den 5 februari 2002

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Berit Andnor

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Berit Andnor (s), Bo Könberg (

fp), Margit Gennser (m), Ulla Hoffmann (v), Rose-Marie Frebran (kd), Gustaf

von Essen (m), Mariann Ytterberg (s), Göran Lindblad (m), Lennart Klockare

(s), Ronny Olander (s), Sven-Erik Sjöstrand (v), Fanny Rizell (kd), Cecilia

Magnusson (m), Kerstin-Maria Stalin (mp), Birgitta Carlsson (c), Mona

Berglund Nilsson (s) och Göte Wahlström (s).

Avvikande mening

Margit Gennser, Gustaf von Essen, Göran Lindblad och Cecilia Magnusson (

alla m) anser:

Det svenska systemet för ersättning vid arbetsskada är avpassat för

tillsvidareanställda med normal lön och erbjuder inte skydd när den som

skadas saknar kontinuerlig inkomst och stabil anställning. Få unga

människor i värnpliktsåldern har hunnit ha anställning och lön. Vi anser

därför att livränteunderlaget skall bestämmas till 7,5 prisbasbelopp,

eftersom en bestående invaliditet påverkar arbetsförmågan och inkomsten för

kanske resten av livet.

Vi anser att riksdagen bör bifalla propositionen i här behandlad del med

den ändringen att livränteunderlaget i det nya andra stycket till 12 § LSP

skall anges som 7,5 prisbasbelopp. Därmed bifalls motionerna Fö1 yrkande 3

och Fö17 yrkande 2. Motion Fö235 bör vid denna utgång avslås av riksdagen.

I övrigt delar vi utskottsmajoritetens uppfattning beträffande

övergångsbestämmelser till ändringarna i LSP och LSI samt en mindre

justering i 1 § LSI.

Bilaga 4

Offentlig utfrågning

Säkerheten under plikttjänstgöring den 21 november 2000

Utfrågningen samlade deltagare från riksdagens försvarsutskott,

Försvarsdepartementet, Försvarsmakten, Statens räddningsverk,

Luftfartsverket, Arbetarskyddsstyrelsen, AB Svenska kraftnät,

Officersförbundet, Försvarets civila Tjänstemannaförbund, Facket för

Service och Kommunikation, Värnpliktsrådet, Civilpliktsrådet, medier och

enskilda.

Referatet är den stenografiska uppteckning som gjordes vid utfrågningen.

Försvarsutskottets kansli har granskat och redigerat materialet.

-----------

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot:

God morgon! Välkomna till denna offentliga utskottsutfrågning, som också i

formell bemärkelse har egenskapen av sammanträde i försvarsutskottet,

vilket jag härmed förklarar öppnat.

Ni är alla välkomna till den här utskottsutfrågningen, som ska behandla de

viktiga frågorna om säkerhet för värnpliktiga och även fokusera en del på

olycksfrekvens och därtill hörande frågor.

Från försvarsutskottets och vi folkvaldas utgångspunkt är säkerhetsfrågorna

oerhört väsentliga, särskilt när det gäller pliktpersonalen. Vi som folkets

representanter har på ett alldeles särskilt sätt att tillgodose deras

intressen, i synnerhet när vi lever under ett förhållande där de

värnpliktiga ju är intagna med tvång, med hjälp av statens våldsmakt om man

får uttrycka det så, och inte har mycket att välja på annat än att

genomföra den tjänstgöring som de åläggs på grundval av politiska beslut

som är fattade här i folkrepresentationen.

I den bemärkelsen har riksdagen det yttersta ansvaret för att de

värnpliktiga kan genomföra sin tjänstgöring på ett sätt som är så säkert

som det någonsin är möjligt.

Några praktiska anvisningar för utfrågningen. Här framme på podiet sitter

jag själv som heter Henrik Landerholm och är ordförande i försvarsutskottet

. Till höger om mig sitter Tone Tingsgård, vice ordförande i utskottet, och

till vänster om mig Ingemar Wahlberg, som är utskottets kanslichef.

Försvarsutskottets ledamöter och suppleanter sitter grupperade på vänster

sida från podiet sett liksom övriga delar av försvarsutskottets kansli.

Inbjudna föredragande och gäster sitter på den högra sidan.

I första hand är det utskottets ledamöter som jag kommer att ge tillfälle

att ställa frågor efter respektive föredragning. I andra hand står det

såväl er som är föredragande och er som har kommit hit för att lyssna på

utfrågningen fritt att ställa frågor, i första hand till dem som är

föredragande i enlighet med det program som finns utdelat.

Jag får också be samtliga, oavsett om ni är utskottsledamot, föredragande

eller frågande, att tydligt ange ert namn innan ni ställer en fråga.

Den här utfrågningen har inte förberetts av utskottet i dess helhet, utan

den uppgiften har delegerats till en särskild arbetsgrupp. Den har bestått

av tre ledamöter och en tjänsteman. Tjänstemannen är Jörgen Thulstrup,

föredragande i utskottet, ledamöterna är moderaten Anna Lilliehöök,

socialdemokraten Karin Wegestål och sist men inte minst vänsterpartisten

Berit Jóhannesson, som också har tagit initiativ till dagens utfrågning.

Jag tänker lämna över ordet till henne för en kort introduktion och en

motivering till att hon har tagit det här initiativet.

Berit Jóhannesson, riksdagsledamot (v):

Ordförande! Jag heter Berit Jóhannesson och jag är mycket glad åt att vi

har samlats här i dag för att gå igenom de här viktiga frågorna.

Försvarsmakten är en farlig arbetsplats. Man handhar vapen, tunga

stridsvagnar och annat som utgör säkerhetsrisker. Att vara värnpliktig är

alltså ett farofyllt uppdrag. De värnpliktiga är dessutom unga, de har inte

arbetat ihop förut och de har olika erfarenhet och bakgrund. Den

värnpliktige utsätts för risker som hon eller han i annat fall inte skulle

utsättas för. Strukturen med värnplikt, med en skyldighet att tjänstgöra,

gör det svårt att påverka denna risk.

Den relativa skadefrekvensen är mer än dubbelt så hög bland värnpliktiga

som hos t.ex. byggnadsarbetare. Den uppvisar också mer än fyra gånger så

många olyckor bland värnpliktiga som hos yrkesofficerare i snitt.

Bakom den här statistiken finns det unga människor, vars framtid påverkas i

hög grad. Förfrysningsskador eller hörselskador kan ge men som kan påverka

det framtida yrkesvalet och tvinga den unga att avstå från saker som denne

annars skulle ha valt. Den senaste tidens dödsolyckor har också satt fokus

på att det är ett mycket allvarligt problem.

Det är inte för att hitta syndabockar eller för att utse syndabockar som

den här utskottsutfrågningen genomförs. Det är för att lyfta fram frågorna,

sätta fingret på problemen och förhoppningsvis få till stånd en helhetssyn

för att komma till rätta med bristerna och förebygga olyckorna.

Det händer ofta och är ganska självklart att regler eller rutiner förändras

efter ett dödsfall eller en allvarlig olycka. Det kan uppfattas som

tillfyllest. Men när olyckan väl har skett visar det sig att det fanns

brister. Efter dödsskjutningen på slottet nyligen har man t.ex. ändrat

rutinerna för förvaring av vapen. Efter förfrysningsskadorna på

värnpliktiga vid dåvarande KA 4 i Göteborg har man från ledningen

ifrågasatt det s.k. baskerprovets hårdhetsgrad. Man skriver i en rapport

att man på central nivå bör överväga om och hur denna och liknande övningar

skall genomföras i framtiden.

Men bättre än att ändra regler och rutiner när något gått snett, är att än

hårdare förebygga att det sker. Det finns en ambition hos Försvarsmakten

att komma till rätta med riskerna. Det är också många olika fält och

verksamheter som ska täckas. Det handlar om kunskap och insikt hos dem som

berörs, och det handlar om att ha inlevelseförmåga och fantasi för att

kunna förutsäga riskerna. Kunskapen om och attityderna till säkerhetsfrågor

är viktiga och måste omfatta alla som arbetar inom Försvarsmakten.

Jag ser mycket fram emot den här förmiddagen och att den ska resultera i än

hårdare arbete för att få ned antalet olyckor till noll för de

totalförsvarspliktiga, vilket är det mål vi bör ha.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Vi har en diger föredragningslista framför oss. Den är i ordets rätta

bemärkelse just en föredragningslista, eftersom den innefattar en mängd

intressanta områden. Först av allt vill jag hälsa Försvarsmaktens

säkerhetsinspektör, överste Andrus Toom, välkommen. Han ska ge en inledande

redovisning av olycksutveckling under värnpliktstjänstgöringen och hur

säkerhetsarbetet drivs generellt.

Andrus Toom, överste, Försvarsmakten:

Jag ska försöka ge en heltäckande bild, om än i grova drag, av arbetet med

verksamhetssäkerhet i Försvarsmakten, naturligt också återkopplat till en

årsstatistik. Låt mig innan dess redovisa Försvarsmaktens

säkerhetsinspektions roll i den centrala ledningen, dvs. i Högkvarteret.

Försvarsmaktens säkerhetsinspektion inrättades den 1 juli 1998. Den lyder

direkt under myndighetsledningen. Det finns många skäl till att man kom

fram till detta. Förut hanterades säkerhetsfrågor på ett flertal olika

ställen, vilket gjorde att det brast i helhetssynen. Dessutom "satt man i

knät på den man hade att bita". Det gör vi inte nu längre. Detta är

naturligtvis bra utifrån vår uppgift att utöva tillsyn inom Försvarsmakten.

Våra arbetsuppgifter kan kort uttryckas med att vi ska leda arbetet med

verksamhetssäkerhet och arbetsmiljö inom Försvarsmakten. Detta gör vi genom

att ge ut regler, utöva tillsyn och ge stöd. Vi har organiserat oss så att

säkerhetsinspektionen är underindelad i tre inspektioner för att hantera

marksäkerhetsfrågor, sjösäkerhetsfrågor respektive flygsäkerhetsfrågor.

Vi är totalt ett 45-tal personer som arbetar tillsammans. Vi upplever att

vi under de här två åren har tagit ett långt steg framåt, dels när det

gäller att lära sig av varandra, dels när det gäller att utveckla och

förbättra säkerheten i Försvarsmakten.

Naturligtvis har vi inom Försvarsmakten ett antal publikationer som talar

om att vi lika väl som samhället i övrigt skall följa arbetsmiljölagar,

förordningar och föreskrifter. I dessa publikationer slås det fast att

arbetsmiljön skall vara god och säkerheten hög.

Vår förre överbefälhavare framhöll att det är utomordentligt viktigt att

säkerhetsmedvetandet skärps i vår dagliga verksamhet. Vi har ständigt nya

människor i organisationen. Säkerhetsfrågorna kan man därför aldrig arbeta

tillräckligt mycket med.

Attityderna är utomordentligt viktiga. Det är nämligen så att våra egna

interna regler oftast är tillräckliga. Det är människan som är den svaga

punkten. En viktig åtgärd är därför att påverka attityderna, vilket jag

återkommer till.

Säkerhetsfrågorna måste vara en del av vardagstänkandet. Vi måste ständigt

arbeta med dessa, vilket general Wiktorin påpekade våren 1997. Vår nye

överbefälhavare har gett uttryck för ungefär samma sak, fast på ett annat

sätt: Officeren är föregångsman, han skall kunna sitt hantverk, oavsett

vilken nivå han jobbar på. Vi har ingen tolerans för att olyckor skall få

inträffa. Detta måste vi arbeta med ständigt, inte minst i skolsystemet och

ute i organisationen.

Sedan 1997 har vi en vision om noll antal skador. Denna har vi uttryckt på

följande sätt: Realistisk utbildning utan skador. Alla i Försvarsmakten

känner till denna vision.

Oaktat allt säkerhetsarbete har vi ett skadepanorama. När det gäller

anmälda arbetsolycksfall under 1999 för värnpliktiga utgör flertalet

bullerskador. Därefter kommer skador i trafiken, under fysisk träning,

tandskador, marschskador, köldskador samt skador av övriga orsaker.

Vad är det då som påverkar säkerheten i utbildningen? Jo, varje ung officer

och varje värnpliktig måste kunna, eller i varje fall känna till,

handlingsregler, föreskrifter och reglementen. Det är ett ganska omfattande

material eftersom vi bedriver en komplicerad verksamhet.

Vi skall hantera kvalificerad materiel, skjutvapen , utbildningsanordningar

, simulatorer, skjutbanor, m.m., och naturligtvis även

säkerhetsutrustningar. Allt detta, tillsammans med individen, människan,

med hennes förtjänster och svagheter, gör att man får vara ganska ödmjuk

inför den situation vi sätter både våra officerare och våra värnpliktiga i.

Vi måste ha klart för oss att vi verkligen behärskar det vi skall genomföra

. Tyvärr är det då människan som oftast är den felande länken, det vet vi

alla.

Våra värnpliktiga då. Jag förstod av inledningsanförandet att vi har en

gemensam syn när det gäller de värnpliktiga. De kommer från skolbänken,

flertalet i alla fall, och de är unga. De har levt ett helt annat liv än

man får göra efter inryckningen. De är alltså nybörjare på det mesta som

skall utföras under utbildningen i Försvarsmakten. De är ambitiösa och de

är ofta riskbenägna. De skall hantera riskfyllda, ja ibland farliga

situationer.

Den som skall leda en verksamhet, det kan gälla övningar eller annan

utbildning, måste naturligtvis vara kompetent för uppgiften. Han eller hon

måste ha förmågan att se att de som skall utbildas har en

utbildningsståndpunkt som rimmar med svårighetsgraden på verksamheten.

Brister i dessa avseenden medför direkt risker för att det inträffar

olyckor och olyckstillbud. Den som inte har detta klart för sig, oaktat om

man är värnpliktig, officer eller annan anställd i Försvarsmakten, måste

hjälpas till att få en sådan insikt. Det handlar alltså om att påverka

attityder.

Den som håller i verksamheten får naturligtvis stå för argusögat. Man har i

vår organisation en hierarki, från överbefälhavaren ned till gruppcheferna.

Någonstans där ligger ansvaret, inte minst hos den som pekar och säger: Du

ska genomföra detta! Den personen måste också ha den här nämnda insikten.

Hur ökar vi då säkerheten? Vi jobbar mycket med attityder för att öka

säkerhetsmedvetandet i Försvarsmakten. Det kan göras på en mängd olika sätt

. Självklart styrs vi av regelverk. Vi utbildar också inom säkerhetsområdet

. Det är en självklarhet. Vi tar vidare fram utbildningsmaterial för att

underlätta för våra officerare och värnpliktiga att ta till sig allt de

behöver kunna.

Säkerhetsutrustning krävs också, förutom den som samhället ställer krav på.

Vi lever under precis samma förutsättningar i det avseendet som samhället i

övrigt sedan många år tillbaka. Några undantag har vi, men de är ganska få

och betingas av den särskilda verksamhet som Försvarsmakten bedriver.

Jag nämnde nyss att vi måste utbilda i säkerhet. I det militära

skolsystemet måste vi därför tidigt lägga grunden för det dagliga

säkerhetsarbetet. Ansvar och skyldigheter på olika nivåer lärs ut och finns

nu inbyggt i skolsystemet. Detta gjordes inte tidigare. Befälsutbildning

genomförs vidare på förband och skolor, bl.a. när ny materiel tillförs.

Utbildningen av värnpliktiga är i sig en bra väg till en säker verksamhet.

Men det behövs också skyddsassistenter som har rollen att övervaka och slå

larm till befälet att det är dags att stanna upp. Vi arbetar mycket med att

förbättra kommunikationen mellan skyddsassistenter och utbildningsbefälet.

Vi har infört s.k. utbildningssäkerhetsofficerare sedan 1997. De skall vara

förbandschefens förlängda arm när det gäller säkerhetsfrågor och

säkerhetsarbetet. De skall också ingå i och verka i vårt kontaktnät i

säkerhetsfrågor från central ledning och ut i i organisationen. Vi

integrerar nu detta arbete med arbetsmiljöarbetet i övrigt. På de möten som

hålls har vi förmånen att ha med Värnpliktsrådet.

Vi genomför också uppföljningar och deltar i inspektioner. Det är också en

form av utbildning att på det sättet kommunicera med förband och skolor, om

hur arbetet flyter, och därigenom få kunskaper till nytta för att skriva

säkerhetsregler som är anpassade till verksamheten och till verkligheten.

Vi har, som jag tidigare gav uttryck för, tagit fram några verktyg av olika

slag. Vi har bl.a. utformat Utbildningssäkerhetspaket 2000. Det innehåller

bl.a. hur man utbildar på våra säkerhetsinstruktioner. Instruktören får

exempelvis vägledning för hur tänket i säkerhetsinstruktionen är.

Vid sidan av detta har vi tagit fram ett utbildningspaket riktat mot

värnpliktiga. Det paketet kan den unge officeren använda, alltifrån att han

första dagen vid inryckningen utbildar för hur man skall agera vid brand i

kasern och allt däremellan till dess man kommer ut och genomför en

stridsskjutning ute på skjutfältet. Allt detta för att genom utbildning

förändra attityderna.

Dessutom har vi fr.o.m. i vår ett utbildningspaket för skyddsassistenter.

Man har med rätta kritiserat Försvarsmakten för att inte på alla ställen

genomföra skyddsassistentutbildningen på ett bra sätt. Det framtagna

paketet gör att både befälet och de värnpliktiga får en bättre grund att

stå på i det skadeförebyggande arbetet.

Bättre arbetsmiljö i samverkan är ett nytt paket i år. Det går ut på att

såväl anställda som värnpliktiga skall förstå att arbetsmiljön är

livsviktig i den verksamhet som Försvarsmakten bedriver.

Kallt väder - jag återkopplar till inledningsanförandet. Vi har haft

bekymmer med köldskador bl.a. på f.d. KA 4 i Göteborg. Detta genererade ett

utbildningspaket som hette Kallt väder. Alla förbanden har haft

representanter för utbildning i detta inför det här året och alla skolor

kommer att få det inom kort. Nu har vi tagit ett första steg. Vi såg att

verktygen inte var riktigt bra. Däremot fanns föreskrifterna.

Hör upp och hör se'n. Vi märkte att anmälningarna om hörselskador ökade i

antal, och vi vidtog åtgärder och tog också fram ljudnivåberoende

hörselkåpor för att kunna kommunicera. Dessa fungerar så att de slår av när

det kommer ett starkt ljud.

Sedan har vi också insett att trafiksäkerhetsfrågorna måste upp på bordet.

Därför startar vi en kampanj som börjar 2001 och håller på till 2004. Där

tas alla slags frågor upp för att få en bättre trafiksäkerhetsmiljö i

Försvarsmakten.

Självfallet använder vi allmänna befintliga skyddsutrustningar av olika

slag. Men ibland måste man utveckla egen skyddsutrustning. Jag vill då peka

på de nyss nämnda ljudnivåberoende hörselkåporna, liksom på ett speciellt

tandskydd. Ni kommer ihåg att vi hade ett ganska stort utfall av tandskador

. Tandskydd är egentligen fel ord. Det är egentligen ett mynningsskydd till

AK 5. De levererades till förbanden i våras. Vi hoppas att statistiken för

tandskador skall förbättras avsevärt nästa år.

Jag talade tidigare om att vi naturligtvis följer samhällets lagar,

förordningar och föreskrifter. Sedan har vi våra egna interna regler för

att uppnå en bättre utbildningssäkerhet. Dessa gav vi ut 1997. Det kommer

ut en ny version i januari. Den är ute på remiss för närvarande.

Vi har säkerhetsinstruktionen, som benämns SäkI. Den är ny sedan i år. Vi

har föreskrifterna BVK och IFTEX. Det reglerar hantering av brandfarliga

och explosiva varor. De är också nya. Befäl har utbildats på dem.

Boken Vintersoldat är en utomordentligt bra grund när man ska ägna sig åt

verksamhet i kallt väder. Dessutom finns Soldatreglementen för materiel osv

. Vidare finns olika skjutreglementen. Det finns också ett nytt

Soldatreglemente i utbildningssäkerhet, ett litet häfte som ingår i

utbildningssäkerhetspaketet. Den idén har vi stulit från Danmark.

Sammanfattningsvis: Vi har från säkerhetsinspektionens sida att hantera

regler i vidaste bemärkelse när det gäller arbetsmiljö och

verksamhetssäkerhet. Det gör vi genom att utbilda på olika sätt. Vi måste

också skapa en förståelse för faror och problem hos dem som inte har en

sådan förståelse. I en stor organisation som Försvarsmakten är det

dessvärre så att några inte har förståelse. Det gäller anställda. Det

gäller värnpliktiga. Det gäller att hitta dem som inte har denna förståelse

. Det kan man bara göra om alla jobbar tillsammans mot målet att få en ökad

säkerhet i Försvarsmakten. Det gäller för såväl anställda som värnpliktiga.

Attityderna är en förutsättning. Samhället jobbar med attityder på många

områden. Värnpliktiga är unga människor. De är ofta riskbenägna. Vi kan

aldrig acceptera att riskbenägenhet i sig gör det acceptabelt med en och

annan olycka. Nolltolerans gäller!

Säkerhetsmedvetandet är alltså livsviktigt för vår verksamhet. Vi har en

pliktlag. Ytterst är det fråga om ledarskap och föregångsmannaskap. Det går

aldrig att förbättra säkerheten om man inte har goda ledare.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Tack så mycket för föredragningen. Är det någon av utskottets ledamöter som

har en kortare sakfråga att ställa till Andrus Toom, annars har jag för

avsikt att gå vidare i programmet och ta upp frågor senare?

Stig Sandström riksdagsledamot (v):

Bullerskador utgör en stor andel, nästan 29 %. Framgår det vad det är för

slags buller? Är den ökade eldkraften orsak?

Andrus Toom, Försvarsmakten:

Jag vill påpeka att det handlar om anmälda hörselskador. De är 29 % av det

totala antalet. 1997 var de anmälda skadorna 20 % och nu är de nästan 30 %.

Det är mer ett resultat av att man satt fingret på ett område än att

skadorna ökat. I 365 anmälda fall hade det bevisligen slarvats med

skyddsåtgärder. I 55 anmälningar gällde det dåligt anbringat hörselskydd.

35 anmälningar var oklara. Sedan har skador uppstått i samband med

vådaskott då man inte har haft hörselskydden på sig. Det som har ökat är

skadeanmälningar där man skjutit utan hörselskydd.

Projektet Hörsel sattes i gång 1998. Då uppmärksammades hörseln på ett helt

annat sätt än tidigare. Jag tror att vi har ett i jämförelse med andra

områden begränsat mörkertal. På andra områden är det nog större.

Berit Jóhannesson, riksdagsledamot (v):

Du sade att det är viktigt med utbildning. Det håller jag fullständigt med

om. Hur mycket utbildning får man i den grundläggande befälsutbildningen i

dessa säkerhets- och arbetsmiljöfrågor? Tycker du att utbildningen är

tillfyllest, eller diskuteras att utöka denna?

Andrus Toom, Försvarsmakten:

Vi har konstaterat att alla behöver utbildning för att öka

säkerhetsmedvetandet. Samtidigt får denna utbildning inte bli ett eget spår

. Den skall vara en naturlig del i vardagen. Alla skall tänka och engageras

. Säkerhetsfrågorna skall inte enbart skötas av någon

utbildningssäkerhetsofficer eller någon chef för Försvarsmaktens

säkerhetsinspektion. Vi utbildar därför våra utbildningssäkerhetsofficerare

, arbetsmiljöhandläggare och alla andra inom arbetsmiljöområdet, sammanlagt

30-40 olika befattningshavare, för att etablera en grundsyn, ett mål att

arbeta emot, så att alla känner sig delaktiga. Vi kan aldrig få för mycket

utbildning.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Jag har en avslutande fråga på det här passet. Du berörde mörkertalen en

passant. Finns det någon mer metodisk skanning av hur stort mörkertalet

egentligen är med hjälp av någorlunda kvalitetssäkrade enkätundersökningar?

Kan säkerhetsarbetet resultera i olika grad av anmälningar beroende på

kultur, stämning och rutiner på de enskilda förbanden? Hur säkra är

siffrorna? Är det rätt siffror som används som underlag för det

förebyggande arbetet?

Andrus Toom, Försvarsmakten:

Det är riktiga totalsiffror vi har när det gäller anmälda olyckor. Lokalt

varierar antal och andelar beroende på det engagemang som inte minst chefer

och arbetsledare har på platsen. Det ser vi tydligt.

Sedan var det mörkertalen. Vi har satt i gång ett arbete för att få in

anmälningar på tillbuden, de som inte har förorsakat någon skada men där

det varit nära, t.ex. vådaskott. Jag vågar inte tala i procent, men från

att det anmäldes sammanlagt sex allvarliga tillbud 1995/96 får vi nu in

anmälningar på både allvarliga och mindre allvarliga tillbud på några

hundra om året. Detta anser jag vara avgörande för det förebyggande

säkerhetsarbetet.

Sedan är det också en attitydfråga. Vi har olika kulturer. Se exempelvis på

hur Flygvapnet har arbetat under 30 år för att få bort rädslan att anmäla

tillbud. Vi försöker nu att etablera detta förhållningssätt i övriga delar

av Försvarsmakten. Det skall således inte automatiskt bli en påföljd för

att man talar om att man har gjort ett fel. Denna process att påverka

attityderna tar tid i en hierarkisk organisation.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Tack! Någon ytterligare som har en fråga till Andrus Toom? Då tackar jag så

mycket, och så övergår vi till nästa punkt i programmet. Det är stf.

utbildningschef Lars Bjergestam från Räddningsverket, som ska redovisa

olycksutvecklingen under tjänstgöring med civilplikt. Varsågod.

Lars Bjergestam, Statens räddningsverk:

Jag ska redovisa förhållanden som rör civilpliktsutbildningen och skador

och säkerhetsfrågor i utbildningen av civilpliktiga vid Statens

räddningsverk, Luftfartsverket och AB Svenska kraftnät.

Utbildningstiden för de kategorier som utbildas med stöd av civilplikt

varierar avsevärt. Den varierar från 82 dagar (tre månader) för räddnings-

och beredskapsmän som Räddningsverket utbildar till 306 dagar (tio månader)

för flygplatsbrandmän som Luftfartsverket utbildar.

Tjänstgöringstidens längd påverkar förstås sannolikheten för skador.

Antalet utbildade civilpliktiga är i storleksordningen 4 000 personer per

år, vilket också har en betydelse för siffrorna.

Den här bilden visar de senaste tre årens statistik för de tre

utbildningsanordnarna: Luftfartsverket till vänster, Svenska kraftnät i

mitten och Räddningsverket till höger, och andelen skadade som en skiva på

toppen av staplarna. Ni kan också se de reella talen respektive

procenttalen i skadade i förhållande till antalet utbildade.

Som framgår är andelen skadade i procent relativt konstanta siffror. Vi har

konstaterat att civilpliktiga hos alla tre utbildningsanordnarna har en hög

benägenhet att anmäla skador jämfört med andra kategorier som vi utbildar.

Det ligger i sakens natur utifrån det som Berit Jóhannesson sade

inledningsvis, nämligen att det är fråga om personer som tjänstgör med

tvång.

Alla anmälningar går till Försäkringskassan. Skadorna kan ju leda till

avbrott i tjänstgöringen, och då reglerar Försäkringskassan

ersättningsfrågorna. Skadorna kan leda till sviter efteråt, vilket också är

en fråga för försäkringskassorna.

Under den aktuella treårsperioden har antalet skadade under fritiden ökat.

Orsakerna till det kan vara flera. Det är fråga om unga aktiva människor.

De vanligaste fritidsskadorna är knutna till sportutövning, framför allt

snowboard, inlines och innebandy.

Vi har på de civila myndigheterna säkerhetsrutiner att följa, ytterst

arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen samt Arbetarskyddsstyrelsens

föreskrifter i olika avseenden och som hänger ihop med den verksamhet som

bedrivs under utbildningen. Vi har vidare lokala arbetsmiljöföreskrifter på

respektive skola baserade på de centrala föreskrifter som finns på

respektive myndighet. Vi har särskilt utbildade lärare i t.ex. fysisk

träning, och vi har lärare som är vana vid att jobba med praktisk

utbildning, t.ex. i samband med räddningstjänst, brandsläckning och

liknande.

Jag anser att vi har en hundraprocentig olycksrapportering. Vår

tillbudsrapportering kan, precis som Försvarsmaktens representant sade, bli

bättre. Jag tror att det finns en benägenhet, beroende på attityder hos

både lärare och elever, att hålla igen på rapportering av tillbud. Det är

således en attitydfråga och en utbildningsfråga, en fråga om att ha

förståelse för hela systemet.

Arbetet med säkerhetsfrågor under utbildningen av civilpliktiga följs av

både de lokala och de centrala skyddskommittéerna i respektive myndighet.

Sedan har varje klass sin skyddsassistent som också är involverad i arbetet

.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Tack så mycket! Är det någon som har en omedelbar fråga till Lars Bjerge-

stam efter denna föredragning?

Berit Jóhannesson, riksdagsledamot (v):

Vad är det för typ av skador som man har fått i tjänsten? Finns det

statistik på det?

Lars Bjergestam, Statens räddningsverk:

Ja, det finns det. Jag har ingen bild på detta, men däremot på ett papper i

min bänk. Översiktligt kan jag säga att det rör sig om mjukdelsskador,

tandskador samt skador som hänger ihop med lyft, slag eller tryck i samband

med utbildningen. Man hanterar mycket materiel, ibland i stressade

situationer, t.ex. i samband med brandsläckning. Det är då ganska lätt att

skada sig.

Jag hade från början inte tänkt att säga detta, men gör det ändå som följd

av frågan. Vi har märkt en liten ökning av misshandelsskador under senare

tid. Det har hänt att man tidigt på morgonen anmält t.ex. knäckt näsben,

utslagna tänder eller ett blått öga. Det är fråga om få fall och inget som

kan beläggas statistiskt.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Har den senare typen av skador uppstått på grund av civilbefolkningens

agerande gentemot de civilpliktiga eller som följd av "kurr" inom gruppen?

Lars Bjergestam, Statens räddningsverk:

Det är säkert både och. Det finns klara belägg för det första. Det är

utbildningar som bedrivs på relativt små orter där de civilpliktiga är

utbölingar.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Då går vi över till nästa punkt. Denna fråga har rönt en hel del medial

uppmärksamhet och diskussion. Hur står det egentligen till när man jämför

den militära arbetsmiljön med andra arbetsmiljöer i vårt samhälle? Jag

hälsar Lotta Lundholm välkommen, statistiker på Arbetarskyddsstyrelsen.

Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:

Jag tänkte först börja med att visa hur arbetsolycksutvecklingen har sett

ut sedan början av 1980-talet i Sverige för samtliga förvärvsarbetande, för

män och kvinnor. I princip ser ni att den höga frekvensen av olyckor, 40

olyckor per tusen förvärvsarbetande för män, har sjunkit radikalt. Mellan

1988 och 1993 minskade de med ungefär 60 %. Det har flera förklaringar.

Bland annat var det lågkonjunktur, och de unga kom inte in i arbetslivet -

varav olycksfallsfrekvensen sjunker.

Arbetsolyckor utan sjukfrånvaro ökar däremot. Det vi kallar för

arbetsolyckor är alltså arbetsolyckor med sjukfrånvaro, men däri ingår

också tand-skador och akut hörselskada, som är en stor del av de

värnpliktigas skador.

Den här bilden visar utvecklingen från 1994, dvs. anmälda arbetsolyckor per

tusen sysselsatta. Jag har tagit med värnpliktiga. På bilden har jag

exkluderat fritidsskador hos de värnpliktiga, ungefär 20 % i det material

vi får in. Det visar att de värnpliktiga har ungefär sex gånger så hög risk

som hos samtliga förvärvsarbetande, medan den anställda i totalförsvaret

ligger på ungefär samma nivå. Här har olyckorna ökat lite mellan 1997 och

1999.

Den här bilden visar vilka näringsgrenar i Sverige som har de högsta

relativa skadefrekvenserna. Det är enbart för män. Det finns några kvinnor

bland de värnpliktiga, men de är relativt få.

Högst upp har vi kreatursslakt med en frekvens på 60 fall per tusen

sysselsatta. Längst ned har jag tagit med värnpliktiga, som för perioden

1996-1998 har ungefär 62 olyckor per tusen anställda. De är i ungefär samma

nivå. De värnpliktiga har ungefär dubbelt så hög risk som exempelvis

personal i brand- och räddningsverksamhet. En stor del av de värnpliktigas

olyckor inträffar under fysisk aktivitet, speciellt innebandy.

Jag tänkte slutligen visa den bild som stöder det som Andrus Toom sade,

nämligen att bland de värnpliktiga är den absolut vanligaste händelsen akut

hörselskada i samband med skjutning.

Vi har också en hel del fallolyckor, vilket kanske inte är så konstigt. De

värnpliktiga är ute i skog och mark. Om man jämför med vanliga

förvärvsarbetande, har vi en hel del kontorspersonal som aldrig är ute osv.

, i varje fall inte på det sättet. Fordonsolyckorna är också en stor del av

de värnpliktigas skador. Jag har även tagit med de försvarsanställda.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Tack så mycket! Är det någon som har någon fråga till Lotta Lundholm?

Anna Lilliehöök, riksdagsledamot (m):

Är kreatursslakt all hantering av skärmaskiner osv.?

Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:

Det är slaktare som styckar kött. De måste vara sjukskrivna så fort de får

en sårskada. Man anmäler olika i olika branscher efter olika skadetyper.

Jobbar du någon annanstans behöver du kanske inte vara sjukskriven för en

sådan skada. Jag vet att man inom försvaret har ett bra säkerhetsarbete och

anmäler en stor del av de inträffade skadorna.

Apropå mörkertal. Vi har själva gjort lite uppskattningar, och vi tror att

det kan finnas ett så stort bortfall som 50 %. Folk vet inte om att de ska

anmäla.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

När du säger att ni har gjort en uppskattning av mörkertalet till 50 %,

gäller det då sådant som i huvudsak inte blir olyckor utan är incidenter?

Eller är det sådant som ni bedömer som verkliga skador men som ändå inte är

anmälda?

Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:

Det är olyckor som har inträffat men som inte är anmälda.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Ja, just det, som har inträffat. Det är inte fråga om incidenter som har

varit nära.

Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:

Nej. Det spelar ingen roll att anmäla för det blir ändå ingen ersättning.

Det finns flera olika faktorer.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Jag har ytterligare en fråga. Det här materialet är oerhört intressant. Du

redovisar det nu ganska rätt upp och ned utan förklaringsmodeller.

När jag tittar på den första bilden noterar jag hur relativt lika

skadefrekvens de anställda i Försvarsmakten har i förhållande till övriga

arbetsmiljöer. Det ger vid handen att Försvarsmakten har en ganska

genomsnittlig faronivå i förhållande till andra verksamheter. En stor del

av skadefrekvensen kan bero på det som Andrus Toom pekade på, nämligen

svårighetsgraden i verksamheten ställd i relation till de unga värnpliktiga

som har en begränsad vana vid det arbete som ska utföras. Är det den

huvudsakliga förklaringsmodellen, eller skulle du vilja beskriva skillnaden

på något annat sätt?

Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:

Främst är det att de är unga och oerfarna som är en stor bidragande faktor,

precis som också framhållits i det föregående. Även om man är äldre men

kommer in som ny har man en större olycksfallsrisk. Oerfarenhet i sig är en

stor risk, oberoende av ålder. Sedan har vi dessutom att ungdom tar risker

som ytterligare spär på.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Du pekade på faktorn till varför arbetsskadorna generellt kom att gå ned

kraftigt i början av 90-talet när en ganska stor del unga människor aldrig

kom in på arbetsmarknaden och därmed aldrig utsatte sig för risken att vara

ung och riskbenägen.

Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:

Jag tog fram lite statistik på anställda i totalförsvaret - män - i

jämförelse med byggindustri och tillverkning. Totalförsvaret ligger i

mitten och gick upp under 1999. Denna grupp ligger i paritet med vård,

omsorg och handel.

Andrus Toom, Försvarsmakten:

Försvarsmaktens statistik omfattar allt från en sticka i fingret till den

yttersta konsekvensen. Då skall man konstatera att det är anmälda skador.

Om jag minns rätt: I två tredjedelar av de anmälda skadorna drabbas man

inte av en enda sjukskrivningsdag. Man måste hålla isär begreppen, så att

vi inte uppfattar att allt är fråga om olyckor med konsekvenser. I många

fall har det kanske varit nära.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Då har jag en sista kompletterande fråga till Lotta Lundholm. Den tar upp

det tema som Andrus Toom för fram. Även om man bortser från mörkertalen får

vi inse att vi inte har fullständig kunskap. Är siffrorna jämförbara? Du

har i din statistik med olyckor på arbetsmarknadens övriga områden som inte

heller har lett till allvarliga konsekvenser, åtminstone inte i form av

sjukskrivning.

Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:

Jag har försökt att göra detta jämförbart med de förvärvsarbetandes

arbetsolyckor. Där tar vi bara med arbetsolyckor där man vet att det är

frånvaro eller tandskador eller akut hörselskada. Olyckorna utan

sjukfrånvaro - de s.k. nollskadorna - ingår inte i den statistik jag har

redovisat. Vi har inte den informationen. Vi har skadorna per personnummer,

men vi vet inte riktigt antalet.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Statistiken är i båda fallen rensad från den typen av skador?

Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:

Min statistik är rensad, medan Andrus Toom redovisar allt. Han tar även med

nollskador, dvs. sådant som inte har lett till sjukfrånvaro.

Andrus Toom, Försvarsmakten:

Det innebär att vi är angelägna i Försvarsmakten att få in anmälningar om

både tillbud och de enklaste saker i det förbyggande säkerhetsarbetet. Vi

är duktiga på det, men vi kan bli bättre.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Jag tackar för Lotta Lundholms föredragning. Det är intressanta siffror som

med stor sannolikhet kommer upp till diskussion.

Då är det dags att lämna myndighetssfären och i något högre utsträckning

titta på avnämarperspektivet. Jag hälsar välkommen Anders Huzàr, ordförande

i Värnpliktsrådet, och som ska ge Värnpliktsrådets syn på utbildning och

säkerhet. Varsågod.

Anders Huzár, Värnpliktsrådet:

Jag tänker prata bl.a. om hur vi upplever utbildningen i dag och det

säkerhetsmedvetande som vi har hört föredragningar om. Högkvarteret

bedriver ett relativt bra utvecklingsarbete.

Vi sympatiserar i mångt och mycket med Högkvarterets arbete och projekt,

projekt Hörsel osv. Man har exempelvis lyckats mycket bra med

hörselskadorna. Vad vi däremot inte upplever som lika bra är arbetet med

att undvika de andra skadorna. Till följd av omstruktureringen har vi fått

en lite konstig rollfördelning. Bland annat upplever vi att det är yngre

och yngre befäl som har fått ta tag i svårare övningar som egentligen lite

mer erfarna befäl skulle ha hållit i. Det resulterar självklart i fler

skador.

Det som Andrus Tooms sa om att värnpliktiga är unga, ambitiösa, riskbenägna

och nybörjare skulle jag vilja överföra till att också gälla unga

officerare. De kommer från samma generation, är kanske två år äldre än de

värnpliktiga. Det finns kanske ett visst behov av att hävda sig. Det kan

definitivt skapa problem. Det råder även en okunskap bland oss värnpliktiga

för vad vi utsätts för. Vi har ofta en bild av hur det ska vara när vi

rycker in. Det ska vara macho. Vi ska göra roliga saker. Vi ska träffa

många nya bekantskaper osv. Då vet vi inte vad vi utsätts för om någon inte

berättar det för oss.

Vi upplever att det goda säkerhetsarbetet som Högkvarteret bedriver inte

riktigt når ut till oss värnpliktiga på förbanden. Ambitionen är bra, men

någonstans fungerar inte kommunikationen mellan ledningen och verkligheten.

Jag ska ge ett vanlig exempel: säkerhetsbälten. Varför använder inte

värnpliktiga alltid säkerhetsbälten. Jag är säker på att Andrus Toom tycker

att så borde vara fallet. Detta sker dock inte på förbanden. Det är ett

problem.

Sedan har vi skyddsassistenternas roll. Vi upplever att de är en outnyttjad

resurs. Det finns inte riktigt tydliga riktlinjer för vad dessa personer

skall göra. Det vore exempelvis bra om en värnpliktig skyddsassistent

deltar i riskplaneringen inför en övning. Det sker tyvärr inte särskilt

ofta på förbanden. Vi skulle önska att man gav tydligare riktlinjer och

definierade skyddsassistenternas roll, så att de får en status och har

förmågan och kunskapen att säga till när någonting går fel. I stället för

att påpeka att elkontakten i logementet är trasig, vilket ofta är fallet i

dag, finns det säkert mycket större frågor att ta tag i.

Jag måste även nämna det personskadeskydd som vi åtnjuter i dag. Vi har

samma skydd som övriga medborgare, med den skillnaden att vi oftast inte

har hunnit arbeta innan vi gör vår värnplikt och därmed inte har hunnit

bygga upp någon inkomst som ligger till grund för ersättning vid en skada.

Vi får hoppas att det blir en bred majoritet när det kommer att fattas

beslut om Plikt-utredningens förslag. Detta ser vi som nödvändigt när det

endast är drygt 15 % av en årskull, både killar och tjejer, som gör

värnplikten.

Man kanske skall börja se över säkerhetstänkandet också från ett annat

perspektiv. I USA ser de säkerhetsmedvetandet i ett 24-timmarsperspektiv. I

Sverige inriktar vi oss mest på tjänsten. När man är i tjänst skall man

leva i en säker miljö, men som vi vet är det många skador som uppkommer

under fritiden eller vid fysisk träning på kvällar. Man kan tycka att en

värnpliktig från den dag han rycker in till den dag han rycker ut ska leva

säkert.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Vi tackar Anders Huzár för det anförandet! Vi går vidare i programmet och

nästa punkt på vår dagordning är en redogörelse för dagens försäkringsskydd

. Det är försvarsjurist Hans Thormar från Högkvaretet som är föredragande.

Hans Thormar, Försvarsmakten:

Jag är jurist och har specialiserat mig på personskadefrågor. Innan jag kom

till Försvarsmakten arbetade jag drygt tio år vid Statens trygghetsnämnd

och AMF trygghetsförsäkring med att reglera personskador både för

pliktpersonal och för anställda.

Ersättningssystemen vid personskador har kommit till under lång tid, och de

är ett lapptäcke. Det här gör att de är svåröverskådliga. Om ni tycker att

de är jobbiga att förstå har ni helt rätt.

Kortfattat något om försäkringsskyddet för pliktpersonal. Från det att den

påbörjar inryckningsresan tills det att den avslutar utryckningsresan

ersätts alla personskador, oavsett om de inträffar på fritiden eller i

tjänsten, på samma sätt som arbetsskador som drabbar statligt anställda.

Det är samma regelsystem, samma tabeller och samma ersättningsnivåer. Det

här var den korta versionen. Nu ska jag ta en som är lite längre.

Grundbulten i alla ersättningssystem i Sverige är skadeståndslagen. Det är

inte särskilt många människor som får något skadestånd enligt

skadeståndslagen, och det beror på att man i stället får olika typer av

försäkringsersättningar.

Det finns olika typer av försäkringar. Om jag börjar med det som kallas

allmän försäkring, är det sådant som gäller oss alla och som är

författningsreglerat. Vi har alltså lagen om allmän försäkring, som ger

sjukpenning och pensioner, och den fastställer också arbetsgivarens

rehabiliteringsansvar. Det är lagen om arbetsskadeförsäkring, som ger

livränta vid arbetsoförmåga och en del kostnadsersättningar.

För pliktpersonalen motsvaras de här lagarna av två andra lagar. Den ena

heter lagen om statligt personskadeskydd, och den andra heter lagen om

statlig ersättning vid ideell skada. De ger i stort sett samma ersättningar

.

Det finns kollektivavtalsförsäkringar, och den som är av störst intresse

när det gäller statligt anställda och pliktpersonal är avtalet om

ersättning vid personskada, som förkortas PSA. Det är ett kollektivavtal

som är träffat mellan Arbetsgivarverket och de största fackliga

organisationerna. Det här avtalet garanterar minst samma ersättning som man

skulle ha fått enligt skadeståndslagen, men man får ersättning oberoende av

om skadan har orsakats av vårdslöshet av någon. På den privata

arbetsmarknaden heter motsvarande försäkring TFA, som står för

trygghetsförsäkring vid arbetsskada.

Det finns vidare en annan avtalsförsäkring, och det är

tjänstegrupplivförsäkringen.

Det finns också en stor mängd andra typer av försäkringar, alltifrån

privata försäkringar till hemförsäkring och reseförsäkring. En försäkring

som är praktiskt viktig är trafikförsäkringen.

Sedan har vi en restpost som jag kallar övrigt, och det är bl.a. de

ersättningar som man får enligt kollektivavtal men som inte är någon

försäkringsersättning. Det är t.ex. ersättning för vissa delar av

sjukvårdskostnader. När det gäller pliktpersonalen har vi

förmånsförordningen för totalförsvarspliktiga som ger vissa ersättningar.

Här finns också någonting som gäller specifikt för den som har skadat sig i

samband med totalförsvarets verksamhet, och det är att man kan söka

ersättning från en stiftelse som heter Kungafonden.

Vad är det då för ersättningar man kan få? Det regleras i 5 kap. i

skadeståndslagen. Oavsett om det är skadestånd eller försäkringsersättning

är det de här ersättningarna man får. En del försäkringar lämnar ersättning

för alla de här ersättningstyperna och en del bara för en eller ett par.

Det är inkomstförlust och det är kostnader - alla kostnader som är

föranledda av skadan. Sedan finns det någonting som heter ideellt

skadestånd.

Sveda och värk är en ersättning för det obehag och lidande som man har

under den akuta läkningstiden. Det behöver varken svida eller värka; det är

en benämning på ersättningen.

Lyte och men är de fall där skadorna har medfört medicinsk invaliditet.

Lyte är ett funktionsbortfall som man kan se med blotta ögat, t.ex. ett

amputerat finger. Men är en funktionsnedsättning som man inte kan se, t.ex.

en hörselnedsättning. Det spelar ingen roll om det är lyte eller men eller

en kombination av dem: ersättningarna är desamma.

Under förutsättning att skadan har medfört en medicinsk invaliditet får man

också ersättning för någonting som kallas olägenheter i övrigt. Den tunga

ersättningsposten här är någonting som kallas anspänning i arbetet. Trots

skadan kanske man kan arbeta men man får anstränga sig mer, och då ersätts

det inom ramen för den här posten. Det gäller också svårigheter att

utnyttja sin fritid och annat.

När det gäller de här tre ersättningsposterna, den ideella biten, - sveda

och värk, lyte och men samt olägenheter - grundar sig ersättningarna på

Trafikskadenämndens praxis. Denna praxis har nämligen knäsatts av Högsta

domstolen i ett antal domar, så alla försäkringsbolag och alla som reglerar

personskador använder sig av samma tabellverk.

Dödsfallsersättningen sönderfaller i två delar. Den första är

begravningskostnader, och den andra är ersättning till efterlevande.

Allt det här hänger ihop. Det finns fyra delar, och alla är i stort sett

likvärdiga och ger samma ersättning.

Skadeståndslagen ger samma ersättning som trafikskadelagen.

För anställda lämnar de fem olika ersättningssystemen motsvarande

ersättning. AFL står för lagen om allmän försäkring. LAF står för lagen om

arbetsskadeförsäkring. PSA är personskadeavtalet. TGL är

tjänstegrupplivförsäkring. FAS är försvarets avtalssamling, som är det

kollektivavtal som gäller. För dem som är anställda någon annanstans i

försvaret finns det motsvarande kollektivavtal som ger samma ersättningar.

De totalförsvarspliktiga ges motsvarande ersättningar från lagen om

statligt personskadeskydd, lagen om statlig ersättning vid ideell skada,

PSA, tjänstegrupplivförsäkring och förmånsförordning. Det här är en sanning

med modifikation, för det finns lite skillnader, men de är små.

När det gäller fördelarna, det som är bättre när det gäller ersättningarna

för personskador för pliktpersonal jämfört med dem som skadar sig i arbetet

och är statligt anställda, kan jag börja med att konstatera att även

fritidsskador ersätts som arbetsskador.

Det finns ett lägre beviskrav vid s.k. arbetssjukdomar enligt lagen om

statligt personskadeskydd jämfört med lagen om arbetsskadeförsäkring. Det

gör att det är lättare att få en sjukdom godkänd som en skada som omfattas

av försäkringssystemen för pliktpersonalen.

Om man drabbas av en skada och blir arbetsoförmögen har man under

skyddstiden bibehållna värnpliktsförmåner, men när skyddstiden väl är slut

och man har muckat och då blir sjukskriven får man sjukpenning. För

pliktpersonalen är det sjukpenning enligt lagen om statligt

personskadeskydd, som i sin tur hänvisar till lagen om

arbetsskadeförsäkring, som i sin tur hänvisar till lagen om allmän

försäkring. Det är alltså 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.

Det finns en garantinivå för pliktpersonalen. Den som tjänar mindre än fyra

basbelopp om året får ändå ersättning med 80 % av den inkomsten.

Garantinivån ligger på mellan fyra och fem basbelopp beroende på åldern.

När man höjde den 1997 baserade det sig på uppgifter från Statistiska

centralbyrån om genomsnittliga månadslöner för åldersgrupperna. Det är inte

så att när man blir sjukskriven får man ingen ersättning alls, utan man får

80 % av fyra basbelopp. Skulle man råka ha ett arbete med en högre lön får

man 80 % av den lönen.

Lagen lämnar också ersättning för sjukvårdskostnader i tre år efter

skyddstidens slut.

Vid dödsfallsskador lämnas ersättning för begravningshjälp enligt

tjänstegrupplivförsäkringen med ett basbelopp för pliktpersonal och med ett

halvt basbelopp för anställda. Det är en kombination av förmånsförordningen

och tjänstegrupplivförsäkringen.

Finns det då några nackdelar? Ja, det finns det också. Den första är att om

man är arbetslös efter muck har man ingen arbetsgivare som har ett ansvar

för rehabiliteringen. Pliktutredningen har lagt ett förslag om att det ska

införas. Man kan ju ställa frågan: Vad betyder det här i praktiken? Ja,

egentligen betyder det inte särskilt mycket. Anledningen till det är att

det är bara en handfull skador som inträffar per år som är av den

svårighetsgraden att de skulle generera ett behov av rehabilitering. De

allra flesta skador som inträffar är nämligen små. Jag kommer tillbaka till

det om en stund.

Den andra nackdelen är att den som är arbetslös inte får ersättning för

inkomstbortfall som man får om man arbetar enligt kollektivavtal. Vi pratar

alltså om 10 % av lönen i två och en halv månad. Utredningen om den

framtida arbetsskadeförsäkringen lade ett förslag om att ändra de reglerna.

I mitt material har jag också tagit med ett antal exempelskador, som jag av

tidsskäl inte kommer att dra men som ni kan studera på egen hand. Det är

två olika skador men där situationen har förändrats bara lite. Det första

är en invaliditetsskada, och det andra är en dödsfallsskada. Exemplen

gäller när de inträffar under plikttjänstgöring, dels för den som är

arbetslös, dels för den som har ett arbete och skadar sig i arbetet och

dels för den som har ett arbete och skadar sig på fritid. Det är alltså

samma skada. Det är motsvarande när det gäller dödsfallsskadan.

När det gäller den stora mängden skador får man den mest rättvisande

statistiken från de skador som är ersatta av Statens trygghetsnämnd. Om vi

tittar på utredningen om utlandsstyrkan gjorde man där en statistikkörning

som gällde skador som var reglerade från 1993 till halvårsskiftet 1996, tre

och ett halvt år. Där var det totalt tio skador med en invaliditetsgrad på

mer än 15 %. Det är skador med svåra invaliditeter. Totalt sett under tre

och ett halvt år är det några skador om året. I snitt inträffade också 260

skador om året som genererade invaliditetsersättning.

Vi kan se på hörselskadorna, som har tagits upp här, och vilka de praktiska

konsekvenserna är. En gång i världen uppställde läkarna kriterier för 10 %

medicinsk invaliditet vad gäller bullerskador. Att man gjorde det berodde

på att det var den lägsta livräntenivån. För sju åtta år sedan kom man fram

till kriteriet för 5 % medicinsk invaliditet. Det som är gemensamt för de

här procentsatserna är att de gäller skador som påverkar förmågan att höra

tal, alltså frekvenserna 2 000, 3 000 och 1 500 hertz. Det som är typiskt

för värnpliktsskadan är att det är ett olycksfall, en knall som uppstår vid

ett tillfälle, som drabbar det ena örat. Det påverkar diskantfrekvenser,

alltså 4 000 och 6 000 hertz, och ger normalt sett en invaliditetsgrad på

mellan 1 och 3 %. De besvär man har av det här är att man har svårt att

höra syrsor, och det påverkar inte förmågan att höra tal, därför att de

frekvenserna är inte påverkade.

Jag kan ge några exempel på svåra skador. Det var den värnpliktige som satt

fastklämd i ett brinnande fordon och man högg av honom benet med yxa för

att rädda livet på honom. En annan skada var där en värnpliktig drog ut

sprinten på en handgranat och glömde kasta den. Det fick till följd att

större delen av ena handen blev bortsprängd. En annan skada var där den

värnpliktige stod på akterdäck och en bogservajer gick av och sprättade upp

magen på honom. Det här är alltså väldigt svåra skador, och de är avsevärt

mycket allvarligare än de mer frekventa bullerskadorna.

För att sammanfatta det hela är det, mellan tummen och pekfingret, samma

ersättningar för pliktpersonalen som det är för statligt anställda, och det

oavsett om skadan inträffar på fritiden eller under tjänstgöring.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Tack så mycket! Finns det några frågor?

Anna Lilliehöök, riksdagsledamot (m):

Jag vill återkomma till de svåra skadorna, för det är dem som vi behöver

diskutera ordentligt. Det kanske inte är många fall, men konsekvenserna av

dem blir mycket allvarliga för individen.

Enligt föredragningen är det samma regelsystem här som för vilken annan

statligt anställd som helst. Problemet för de värnpliktiga är att de är

unga människor som ännu inte har en ordentlig inkomst, vilket gör att även

om de får ersättning i förhållande till något slags tänkt nivå kanske hela

deras framtid är förändrad. De kanske måste skaffa sig ett helt annat

yrkesliv än om den här allvarliga skadan inte hade inträffat.

Jag har inte hunnit läsa exemplen, men jag skulle vilja fråga vad den som t

.ex. har förlorat ett ben, vilket är ett allvarligt men för resten av livet

, de facto får ut i form av ersättningar och stöd. Vi har sett t.ex. i

utlandsstyrkan att ett par sådana olyckor har inträffat, men under andra

omständigheter som kanske har gett värre skador i övrigt än vad man

upplever här hemma. I alla fall så påverkar de individen väldigt mycket -

det är inte bara den fysiska skadan, utan också i andra avseenden.

Det är de fallen, uppfattar jag det, som har föranlett vårt intresse för

frågan. Vi tycker oss alltså ha sett exempel där man kan diskutera hur

rimlig ersättningen är. Delvis beror detta på att de inte har hög inkomst.

Dessutom har den som är svårt skadad ingen inkomst alls ett år senare. Den

som råkar ut för en allvarlig skada kanske inte har något jobb alls, och

det påverkar också framtida ersättningar.

Hans Thormar, Försvarsmakten:

Jag kan börja med att säga att det är svårt att ange något exakt krontal,

därför att det är många olika faktorer som spelar in. När det är en väldigt

svår skada, som en benamputation, vidtar först den medicinska

rehabiliteringen, som kommer att pågå rätt länge, sannolikt över ett år.

Det gäller att se till att skadan läker, att proteser blir utprovade och

fungerar. Det tar mellan ett och två år innan den medicinska

rehabiliteringen är klar. Under den här tiden är vederbörande sjukskriven

och får då 80 % av sin sjukpenninggrundande inkomst, alternativt 80 % av

den genomsnittliga inkomsten för den åldersgruppen, vilken är garantinivån.

Det blir alltså olika beroende på om man har ett arbete ordnat eller inte.

Om man är arbetslös är det så att efter tre månader, fr.o.m. den 91:a

sjukdagen, går Trygghetsnämnden in och lämnar ytterligare 10 % i ersättning

för inkomstförlust. Det innebär att man har 90 % av en inkomst.

När det gäller den ideella ersättningen följer den fullt skadestånd. Det är

samma sak där, att det är svårt att ange exakt hur många kronor det blir.

Beloppet för sveda och värkersättning vid en normalsjukskrivning i dag

ligger på 2 000 kr i månaden under första året, och sedan sjunker det. För

den som ligger på sjukhus är beloppen högre, och för den som genomgår

svårare behandlingsformer blir det också förhöjda belopp.

För invaliditet på 99 %, som är maximal invaliditet numera, ligger

ersättningsnivån på drygt 700 000 för lyte och men för den som är 25 år

eller yngre. Ju äldre man blir desto mer reduceras beloppen, därför att det

är ersättningar för återstående livstid. Sedan tillkommer ersättning för

olägenheter och annat.

Vad händer om man förlorar ett ben? Amputation av ett lårben med dålig

protesfunktion är 33 % medicinsk invaliditetsgrad. Lårben med god

protesfunktion är 23 % medicinsk invaliditetsgrad. Om det är ett underben,

om man får benet avklippt någonstans mellan knäet och foten, är det 12

eller 19 %, som är grundbeloppen beroende på vilken protesfunktionen är.

Sedan finns det glidningar. Det är inte så att man går in och läser av det

här, utan det ska till en läkarbedömning för att ta hänsyn även till andra

skadeföljder.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Jag har en fråga som kanske är svår att besvara från Försvarsmaktens

utgångspunkt. Som folkvald kommer man inte sällan i kontakt med människor

som antingen själva har blivit skadade eller har anhöriga som har blivit

skadade. En gemensam nämnare är att det är få som upplever

ersättningssystemet som lättöverskådligt, transparent och rättvist. Det

ligger kanske i människans natur att inte uppleva ett system som rättvist.

Bilden av det här systemet är ändå att många upplever den som ett

överlappande virrvarr av olika regler där den enskilde, som är i en extremt

utsatt situation oavsett om man får rätt till slut när byråkratins och

domstolarnas kvarnar har malt färdigt, skickas runt till olika instanser

och skadorna ska bedömas av olika myndigheter. Vad jag sagt vidimeras

delvis av den ganska komplicerade process vi hade förra våren när vi

diskuterade frågan om försäkringsskydd för utlandsstyrkan. Vi var då

tvungna att ta hjälp av socialförsäkringsutskottets experter för att

hantera regeringens förslag till lagtext på ett korrekt vis.

Jag tror att vi alla förstår att anledningen till att vi har ett system som

det ser ut i dag är att man försökte skapa en likhet med övriga anställda

på den statliga arbetsmarknaden. Har Försvarsmakten själv funderat i termer

av ett mer heltäckande regelsystem eller hur man skulle kunna ta på sig ett

ansvar för att hjälpa den enskilde, som är i en svår och utsatt situation,

runt i det som ofta upplevs som en djungel? Det kanske inte skall vara en

ombudsman för varje allvarligt skadad, men ändå någon som finns där under

hela processen för att hjälpa fram den enskilde, oavsett om systemet

upplevs som rättvist eller ej.

Hans Thormar, Försvarsmakten:

Henrik Landerholm har helt rätt i att regelsystemet är svåröverskådligt.

Från Försvarsmaktens sida har man emellertid inte funderat på att ersätta

alla dessa regler med ett eget system.

Alla personskador som inträffar i dag ska anmälas av förbandet och den

skadade tillsammans till försäkringskassan. Försäkringskassan skickar med

automatik över en kopia på skadeanmälan till Trygghetsnämnden, som i sin

tur skickar ut sin egen skadeanmälningsblankett till den skadade. Jag

håller med om att det inte finns någon som tar ett helhetsgrepp i dag.

Pliktutredningen innehåller ett förslag om rehabiliteringsansvar för

Försvarsmakten. Det innebär att ett nät med kontaktpersoner som skall

hjälpa till kommer att byggas upp, på samma sätt som det finns för

utlandsstyrkan i dag.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Vi får säkert tillfälle att återkomma till den frågan. Nu tar vi 15

minuters paus. Därefter inleds fråge- och diskussionspasset med en

redovisning av arbetet med säkerhetsfrågor i Regeringskansliet av

statssekreterare Yvonne Gustafsson.

Förhandlingarna ajournerades kl 11.30-11.45

Ordföranden: Jag förklarar försvarsutskottets sammanträde återupptaget och

lämnar ordet till statssekreterare Yvonne Gustafsson från

Försvarsdepartementet.

Yvonne Gustafsson, Försvarsdepartementet:

Pliktutredningen föreslår att de totalförsvarspliktiga i princip ska få

samma skydd som anställda i utlandsstyrkan har i dag. Det innebär att samma

ersättningsregler ska gälla för dem som gör lång grundutbildning och för

dem som gör kort grundutbildning, om de skadas under tjänstgöringen. Vid

beräkning av livränteunderlag skall enligt utredningen underlaget inte i

något fall beräknas till ett lägre belopp än motsvarande 7,5 basbelopp.

Utredningen föreslår vidare att Försvarsmakten skall ha samma

rehabiliteringsansvar för dem som fullgör värnplikt eller

repetitionsutbildning som för dem som tjänstgör i utlandsstyrkan. Det

innebär att man har ansvar för att utreda behov, planera insatser och

stödja och hjälpa den skadade så att han eller hon får lämplig

arbetsträning eller utbildning. Detta rehabiliteringsansvar för den som

skadats vid fullgörande av totalförsvarsplikt skall bestå under tre år.

Vidare föreslås en riskgaranti för den som har skadats eller förolyckats

under fullgörande av totalförsvarsplikt.

Vi arbetar nu med de frågorna. Vi har fått in remissvaren. De är i huvudsak

positiva till Pliktutredningens förslag. Det finns dock en del frågetecken

och tveksamheter. Bland annat anser Statens trygghetsnämnd och

Försvarsmakten att förslaget om att beräkna livränteunderlaget till 7,5

basbelopp skulle kunna leda till rehabiliteringshämmande effekter. Dessutom

påpekar man att det kan medföra negativa konsekvenser för de anställda

jämfört med de totalförsvarspliktiga.

Arbetarskyddsstyrelsen anser att tidsbegränsningen för

rehabiliteringsansvaret, tre år, är för kort. Man pekar på att något

liknande inte finns enligt nuvarande regler i arbetsmiljölagen för

anställda.

En mer generell invändning kommer från Arbetsgivarverket, som anser att

utredningens förslag inte bör genomföras över huvud taget utan ytterligare

särskild beredning.

Försvarsmakten invänder mot kostnadsberäkningarna och menar att kostnaderna

för förslagen är avsevärt högre än de Pliktutredningen har redovisat i sitt

betänkande.

Vi har fått in remissvaren och bereder nu ärendet. Vår uppfattning är att

utredningen i stort innehåller förslag i rätt riktning. Vi kommer att noga

överväga de olika förslagen och särskilt titta på de delar där

remissinstanserna har uttryckt tveksamheter eller påtalat faktorer som bör

utredas ytterligare. Det gäller t.ex. frågan om rehabiliteringsansvaret och

basbeloppen.

Regeringen planerar att lägga fram sina förslag för riksdagen i den

försvarspolitiska propositionen hösten 2001.

Detta är ett viktigt område. Vi stöder på allt sätt den nollvision som

Försvarsmakten arbetar efter. Det är viktigt att vi också når målet i den

visionen. Utöver att vi arbetar med Pliktutredningens förslag håller vi på

att utarbeta ett regleringsbrev där vi tänker be Försvarsmakten redovisa

det säkerhetsfrämjande arbetet och en handlingsplan för det kommande

arbetet.

Efter att ha lyssnat på de intressanta redovisningarna i dag tror jag att

vi skall lägga till ytterligare en sak, nämligen att vi måste säkerställa

att arbetet får genomslag ute på förbanden. Jag förstod av Värnpliktsrådets

redovisning att åtgärderna inte alltid når ut. Vi måste säkerställa det.

Det är viktigt att Försvarsmakten får i uppdrag att redovisa hur man

säkerställer att säkerhets-arbetet får genomslag.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Vi går då över till nästa punkt på dagordningen, frågor och diskussion.

Ordet är fritt, inte bara för korta frågor. Om någon här inne, framför allt

bland alla de experter från olika organisationer och myndigheter som har

kommit hit, särskilt vill påpeka någonting så går det alldeles utmärkt.

Efter att ha lyssnat igenom dagens föredragningar, kanske framför allt de

från Försvarsmakten, Arbetarskyddsstyrelsen och Värnpliktsrådet vill jag

själv ställa en fråga till Försvarsmaktens representanter. Den har att göra

med befälsbristen och det faktum att en hel del av truppbefälet, dvs. de

som bedriver aktivt utbildningsarbete allra närmast de värnpliktiga, har

sin grund i ett utbildnings- och skolsystem som inte alltid premierar

långvarig kontinuitet och erfarenhet. Under det senaste året har vi

dessutom fått en tacknämlig befälsförstärkning i form av korttidsanställda,

tidigare värnpliktiga. De är med all säkerhet en god hjälp i

utbildningsarbetet men de har ändå inte den utbildning och erfarenhet som

ansvariga officerare.

Finns det något i utbildningssystemet och befälsordningen som är ett

problem för säkerhetsarbetet? Hur hanterar man frågan med korttidsanställt

befäl i ansvarig ställning i övningssituationer? Jag kan tänka mig att

dessa killar och tjejer i dessa den praktiska befälsbristens tider

sannolikt blir utnyttjade som instruktörer och biträdande instruktörer på

ett sätt som påverkar säkerhetsarbetet.

Bengt A Johansson, generallöjtnant, Försvarsmakten:

Visst finns det ofullkomligheter i vårt befälssystem. Det är vi de första

att erkänna. En utredning om personalförsörjningssystemet i Försvarsmakten

arbetar nu. Vi hoppas att denna skall ge underlag för att kunna rätta till

en del av problemen.

Det renodlade enkarriärsystem som vi har i dag är inte befordrande för en

kontinuitet i trupputbildningen. Det bygger på att man hela tiden avancerar

i systemet. Det blir korta tider på trupp mellan perioder på skolor av

olika slag. Vi har framfört i utredningen att vi är intresserade av bättre

möjligheter att verka längre i trupptjänstgöring. Utan tvekan är det en

riktig iakttagelse att detta förhållande skapar svårigheter. Vi hoppas på

någon form av flerkarriärsystem, som gör det möjligt för oss att behålla

officerare längre tid i trupptjänst.

Den andra frågan gällde korttidsanställda. Än så länge bygger

korttidsanställningar på det system vi har, i form av det s.k.

befälsförstärkningsavtalet. Vi har bett att få genomföra försök för att

kunna införa förbättringar. Det finns ett förslag om något som vi kallar

"visstidsanställda". Men där är vi väldigt noggranna. I dagens läge får

ingen lov att genomföra en övning som innehåller olika slags risker utan

att man är certifierad för att genomföra den övningen. Det är naturligtvis

ett problem att man då inte kan utnyttja korttidsanställda fullt ut. De har

inte tillräckliga befogenheter och framför allt inte tillräckliga kunskaper

för det. Så låt oss säga att det är en nackdel, att man inte kan utnyttja

dem fullt ut, jämfört med att ha flera officerare i den här verksamheten.

Ofta måste vi fylla på med en överordnad övningsledare och med handledare

av olika slag.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Tack så mycket för svaret! Jag skulle vilja uttrycka det som att visstids-

och korttidsanställda kan vara en tillgång i säkerhetsarbetet i den

bemärkelsen att de löser de uppgifter som de är utbildade för, höjer

kompetensen i förbanden, höjer beredskapen och också gör att förbandet som

helhet blir mer moget. Men när de används till uppgifter som de inte är

utbildade för hamnar man i en risksituation.

Jag har också en kompletteringsfråga. Vi har här fått en redovisning som

mycket tydligt pekar på att en hel del av arbetsskadorna mindre är ett

resultat av verksamhetens natur och mer ett resultat av

personalförsörjningens struktur. En genomsnittlig värnpliktig har sju och

en halv månads tjänst under vilken han i huvudsak i sin praktiska

verksamhet umgås med andra värnpliktiga som tjänstgör alltifrån sju och en

halv månad till en längre tid. Men man uppfinner ändå i utbildningscykeln

hjulet varje år. Blinda leder blinda i visst avseende. Säkerhetsmedvetenhet

är inledningsvis lågt, alla är nybörjare. Det här kräver egentligen en stor

insats när det gäller handledning och utbildning. Är det en riktig

beskrivning av problemen?

Bengt A Johansson, Försvarsmakten:

Det är klart att jämförelsen är riktig om alternativet vore att man hade

folk som sysslade med det här dagligdags år ut och år in. Då skulle

naturligtvis säkerheten kunna vara högre. Det är därför som jag också

tycker att exempelvis jämförelsen med USA, där man har yrkesanställda

soldater, faller på sin egen orimlighet. Där bortfaller faktorn att alla är

nya varje år. De är bara nya ett tag. Vi har ju, och har alltid haft, ett

svårare problem ur säkerhetssynpunkt med ett värnpliktsförsvar. Därmed är

det inte sagt att värnpliktsförsvaret bör avvecklas. Det är bara det att

det att nya människor i varje omgång innebär svårigheter från

säkerhetssynpunkt.

När vi pratar om vilka befattningar som det skulle innebära fördelar med

att ha personer tjänstgörande längre tid kan jag exempelvis nämna

stridsvagnsförare och förare av andra tunga fordon. Vi borde kanske ha

sådana inne i ytterligare ett år eftersom den nuvarande tiden inte räcker

till för att man helt och hållet skall nå både den säkerhet och den

skicklighet som erfordras. Om de kunde tjänstgöra längre skulle det

sannolikt gå att minska antalet olyckor.

Karin Wegestål, riksdagsledamot (s):

Jag är ordförande i personalvårdsnämnden för totalförsvarspliktiga. Jag

skulle vilja fråga hur man från Försvarsmakten ser på

förtroendemannaorganisationen. Min uppfattning är att det är ganska olika

hur man drar nytta av den här resursen ute på de olika enheterna. På vissa

ställen anser man att förtroendemännen är en stor tillgång om man vill

tillämpa ett modernt ledarskap. Man ser till att inflytandet för dem som

man är satt att utbilda också fungerar på ett bra sätt. Men, som sagt, jag

har den uppfattningen att det är ganska ojämnt. På vissa ställen får man t.

ex. inte alls den utbildning som man har rätt till, utan det finns alla

möjliga ursäkter för att det inte går att driva den

förtroendemannautbildningen som det är tänkt.

Jag menar att det här är en mycket viktig demokratisk fråga. Vi som år

efter år följer dem som finns i Värnpliktsrådet och de som är förtroendemän

ute på förbanden ser att dessa personer är en god resurs i samhället. De

har bl.a. lärt sig hur en demokrati fungerar. De är valda, och de

företräder dem som har valt dem. De ska ta emot frågor, och de ska föra ut

kunskaper. Jag skulle vilja veta hur man från försvarsledningens sida ser

på det här instrumentet.

Bengt A Johansson, Försvarsmakten:

Jag kan bara konstatera att det naturligtvis är precis som du säger. Från

försvarsledningens sida uppskattar vi det här instrumentet. Vi tycker att

det är bra. Det är naturligtvis väldigt mycket en fråga om attityder hos de

människor som tjänstgör längst ut, och vi strävar naturligtvis efter att på

alla sätt rätt utnyttja de förtroendevalda av skilda slag.

Jag besöker i princip alla förband en gång om året. Det betyder att jag på

varje ställe ser hur det är med de förtroendevalda. Jag träffar dem separat

vid varje tillfälle. Jag är i regel där bara en dag, men jag använder

alltid en timma till att diskutera igenom de här frågorna. På det viset

försöker vi också att lyfta upp de förtroendevaldas roll hos förbandschefen

, så att han verkligen tar vara på dem. Vid alla våra inspektioner av

skilda slag erbjuder vi vidare Värnpliktsrådet att vara med. Det erbjuds

även att vara med vid mina besök för att vi ska kunna föra de här

diskussionerna. Jag tror egentligen inte att det finns så många andra

metoder. Genom sådana ständiga påminnelser om vikten av medinflytande

försöker vi påverka attityderna i hela systemet.

Vårt stora problem - och det försöker vi komma till rätta med på våra

skolor - är att få det yngre befälet att inse värdet av medinflytande. Är

man plutonchef är det naturligtvis något irriterande att killen, som är

vald till förtroendeman, är borta 20-25 % av utbildningstiden. Det gäller

att få plutonchefen att verkligen inse att det är lika viktigt att det

valda ombudet genomför sitt arbete som förtroendeman som att han deltar på

just den här lektionen eller den här övningen. Det är en attitydfråga som

inte är speciellt lätt att komma till rätta med, men vi gör vad vi kan.

Andrus Toom, Försvarsmakten:

Får jag bara komplettera med att nämna vilka verktyg som vi nu utnyttjar

för att komma till rätta med de problem som nämnts. Jag instämmer

naturligtvis i vad generalen tidigare gav uttryck för. Vi har konstaterat

att underlaget när det gäller exempelvis skyddsassistentutbildning har

varit otillräckligt. Nu har vi, som jag nämnde tidigare i min föredragning,

tagit fram ett paket på ett 20-tal timmar som man sätter i händerna på

lämplig person för att utbilda skyddsassistenterna. Det visar sig att

aktuella värnpliktiga när de har utbildats har en god uppfattning om vad de

har att göra, vilka möjligheter de har att påverka och vilka lagar och

regler som gäller. De har då förutsättningar att i sin kommunikation med

befälet på ett bra sätt hantera säkerhetsfrågorna. Men vi ska komma ihåg

att skyddsassistenten i och för sig inte har skyddsombudets rätt att bl.a.

avbryta verksamhet som bedöms hota säkerheten.

Sedan genomför vi också från central nivå uppföljningar. I dag genomförs en

sådan vid F 7 i Såtenäs och i övermorgon vid K 3 i Karlsborg. Dessa

uppföljningar är sålunda också ett av verktygen för att påverka attityder.

Berndt Sköldestig, riksdagsledamot (s):

Vi har fått en bra redovisning av olycksutvecklingen med all statistik och

alla kurvor. Men hur ser det ut med dem som får bestående men efter

tjänstgöringen? Det är ju också en intressant fråga, tycker jag. Hur många

av dem som har gjort sin värnplikt lider men av skador som de har fått

under värnpliktstiden? Finns det någon statistik på det?

Hans Thormar, Försvarsmakten:

Det finns statistik på detta. Det är Statens trygghetsnämnd som reglerar

skadorna, och det är därifrån statistiken kommer. Det finns bl.a. en

redovisning i utredningen om utlandsstyrkan. Det här gäller pliktpersonal,

anställda och utlandsstyrkan. Man kan då se att det var ungefär 260

personskador per år som medförde medicinska invaliditeter. 1 % är den

lägsta invaliditeten, och 99 % är den högsta.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Tack så mycket! Är du nöjd med svaret, Berndt, eller vill du haka på?

Berndt Sköldestig, riksdagsledamot (s):

Jag har en följdfråga: Utvecklingstrenden är intressant, inte bara antalet.

Har det ökat eller minskat?

Hans Thormar, Försvarsmakten:

Det vet jag inte, men antalet värnpliktsskador totalt sett, om vi ser det i

absoluta tal per år, har legat konstant under många år. Det kan förekomma

små variationer.

Margareta Viklund, riksdagledamot (kd):

Det är väldigt mycket siffror och statistik som vi har fått lyssna till och

se på. Jag har en fråga som kanske lite grann tangerar den som nyss har

ställts.

Låt oss säga att en ung människa skall göra sin värnplikt och tyvärr blir

skadad med men för hela livet. Han eller hon kan inte få ett vanligt arbete

längre, kan inte fortsätta att utbilda sig, har fått hela sitt liv

förändrat och sitter där och vet inte riktigt hur han eller hon ska kunna

försörja sig. Om jag läser i de anteckningar som vi har fått ser jag att

han eller hon kanske kan få 80 % av 146 000 kr. Skall den ersättningen

täcka det förlorade livet och den förlorade livskarriären? Har man funderat

i de banorna? Jag tycker på något sätt att den frågan blir mer och mer

relevant när man tänker på de unga lärarna, på den bristande

kommunikationen och på det mindre antal värnpliktiga som vi kommer att få.

Hans Thormar, Försvarsmakten:

Under sjukskrivningstid är sjukpenningen 80 % av den sjukpenninggrundande

inkomsten. De fyra basbeloppen, som du pratar om, är alltså en garantinivå

som gäller för den som är under 21 år. Mellan 21 och 25 år höjs den till

fyra och ett halvt basbelopp, och från 25 års ålder till fem basbelopp. Om

någon skulle få en så svår skada att han eller hon inte kan arbeta får

personen också en livränta som uppgår till 100 % av de här beloppen. Sedan

finns en ideell ersättning som ligger vid sidan om.

Anna Lilliehöök, riksdagsledamot (m):

Jag vill uppehålla mig vid den ideella ersättningen. De fall som åtminstone

jag har kommit i kontakt med handlar just om dem som Margareta Viklund

berörde, nämligen de personer som har fått men för livet. Den förändrade

livssituationen har påverkat både deras attityder och deras känsloliv.

Vi har i olika sammanhang diskuterat frågan om de ideella skadestånden. Vi

hade ett fall där en ung man hade förlorat benen. Jag tror att det

beräknades till 50 % invaliditet. Det betyder att han då fick ut 350 000,

antar jag, som ett engångsbelopp. Men man kan se till de behov som finns.

Det här är ju unga människor. Och just i det här fallet tänkte jag att han

antagligen behöver en invalidbil under resten av livet. I det perspektivet

är ju detta inte någon särskilt generös ersättning. Den är ju i själva

verket ganska låg.

Vad jag förstår uppmanas fortfarande de som tjänstgör i utlandsstyrkan att

teckna en egen kompletterande försäkring som de måste betala. De har i och

för sig en lön, men de värnpliktiga har ju inte samma möjligheter att

skaffa sig en kompletterande försäkring. Kan du kommentera frågan om

ideella skadestånd och deras storlek? Kan du också jämföra med

trafikförsäkringsutfall? Får man samma ersättning om man råkar ut för en

svår trafikolycka som man får om man skadas i värnplikten?

Hans Thormar, Försvarsmakten:

Jag kan börja med den sista frågan. Det är identiskt samma

ersättningsregler som gäller. Det är samma tabeller. Nu förutsätter det här

att det är exakt samma skada, att skadeföljden är densamma. Om det är det,

är det exakt samma ersättning.

När det gäller den ideella delen kan man säga att det för några år sedan

kom en utredning, SOU 1995:33, som handlade om den ideella ersättningen vid

personskador. Man föreslog en höjning av ersättningsbeloppen. Jag tror att

de håller på och bereder den i departementet. Det är inte riktigt klart

ännu, men man kan säga rent generellt om de här ersättningsnivåerna att

Sverige inte ligger i botten internationellt sett, men inte heller i topp.

Sverige ligger någonstans mitt i. Om vi tittar på de kostnader som skadan

medför ser vi att det t.ex. handlar om anpassning av bilar och annat. Man

kan få ersättning för sådant via försäkringskassan respektive landstinget.

Du har Trygghetsnämnden, och du har Kungafonden, så det är inte så att

olika kostnader inte kan ersättas. Tvärtom finns det möjligheter att få

sådan ersättning vid sidan av den ideella ersättningen.

Anna Lilliehöök, riksdagsledamot (m):

Varför behövs det ytterligare försäkringsskyddet, som man faktiskt

rekommenderar utlandsstyrkans deltagare att ha?

Hans Thormar, Försvarsmakten:

Denna extraförsäkring gäller framför allt skador som inträffar när dessa

personer inte tjänstgör utan är på s.k. leave utanför tjänstgöringslandet.

Då gäller nämligen inte samma skydd som när de är i tjänstgöringslandet.

Därför rekommenderas de att teckna en extra försäkring.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Tack! Jag har nu inga fler frågor antecknade på talarlistan. Är det någon

här närvarande som önskar ordet för en kommentar? Varsågod!

Anders Bergström, Arbetarskyddsstyrelsen:

Jag är jurist på Arbetarskyddsstyrelsen. Jag vill med några ord ge en

komplettering.

Det har från försvarets sida pratats om "ögat som vakar". Det finns

ytterligare ögon som vakar. Jag tänker då på min organisation,

Arbetarskyddsstyrelsen, och framför allt på Yrkesinspektionen.

Yrkesinspektionen har genomfört en s.k. systeminspektion riktad mot

försvaret. Man började 1998 genom att besöka ett antal förband. Efter det

gjorde man en sammanställning, och man hade sedan ett möte med

försvarsledningen och med den biträdande överbefälhavaren. Det var den 2

december 1998. Därefter har man ställt krav på Försvarsmakten i ett

inspektionsmeddelande, som vi kallar det. Det är den åtgärd som man vidtar

efter en inspektion där man har sett att det finns brister. Det är alltså

inte tal om förbud och föreläggande.

Den första punkten handlar om arbetsmiljökunskap, som vi har varit inne på

här förut. Det ställs alltså krav på att officerarna och de anställda skall

få större kunskaper när det gäller arbetsmiljöfrågor. Man tar just upp

frågan om unga officerare som ännu inte har hunnit få så mycket

erfarenheter. Där behövs det insatser. Vi vet att man arbetar med det inom

försvaret.

En annan punkt handlar om buller och hörselskador. Vi vet att det pågår en

hel del insatser som vi har fått redovisade.

Den militära trafiksäkerheten var också en punkt. Vi vet att man arbetar

med det. Andrus Toom har redovisat det i dag.

Tillbudsrapportering var också en fråga. Det ställdes krav på att den

skulle bli bättre. Vi har hört från Andrus Toom att man jobbar också med

den frågan.

Egen uppföljning enligt internkontrollföreskrifterna var också en punkt i

det här inspektionsmeddelandet.

Det här redovisas då för Yrkesinspektionen. Jag var dock inte med vid

redovisningarna, eftersom Arbetarskyddsstyrelsen och de tidigare

yrkesinspektionsdistrikten fortfarande är skilda myndigheter. Men från

årsskiftet kommer vi ju att vara Arbetsmiljöverket och en enda myndighet.

Eftersom Arbetarskyddsstyrelsen är överklagningsinstans gentemot

Yrkesinspektionen kan vi tjänstemän på Arbetarskyddsstyrelsen inte alltid

ge oss ut och hjälpa Yrkesinspektionen. Vi kan ju hamna i en jävssituation

om det skulle bli förbud och förelägganden och det senare blir överklagat.

Men det blir alltså annorlunda, och det här kommer att förbättra samarbetet

mellan Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionsdistrikten framöver.

Jag vill också säga att vi sedan flera år har ett gott samarbete med

säkerhetsinspektionen inom försvaret. Vi har regelbundna träffar ett par

gånger per termin, och på fredag ska vi träffas igen. Vi har ställt ett

antal frågor som vi kommer att få redovisade då. Så samarbetet är gott.

Vår organisation kommer att bli effektivare genom den här sammanslagningen.

Dessutom reser vi i medvind. Vi kommer att få 70 miljoner extra till vår

budget nästa år och under tre år framåt. Det innebär att vi kommer att

kunna anställa fler yrkesinspektörer. Vi har ungefär 350 nu, men vi kanske

kan anställa bortåt ett 60-tal till. Dessutom kan vi kanske förstärka

huvudkontoret, det som nu är Arbetarskyddsstyrelsen, så att vi kommer att

få fler ögon som kan riktas mot Försvarsmakten.

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Tack så mycket för den kompletteringen! Nu börjar vår utmätta tid att gå

mot sitt slut. Jag frågar därför om någon ytterligare önskar ordet innan

jag avslutar.

Bengt A Johansson, Försvarsmakten:

Jag skulle egentligen bara vilja tacka för att vi fick komma hit. För oss

är detta ett oerhört angeläget arbete, och vi jobbar intensivt för att

förbättra säkerheten. Vi tycker att det är alldeles utmärkt att

försvarsutskottet har tagit upp frågan. Vi räknar med att vi får stöd från

alla goda krafter för att uppnå vår nollvision. Tack så mycket!

Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):

Tack så mycket! Jag får återgälda detta tack med ett tack inte bara till

Försvarsmakten utan också till alla andra representanter för myndigheter

och organisationer som har hörsammat vår kallelse att delta i denna

offentliga utfrågning, som har varit både informativ och givande. Jag

tycker att vi har fått svar på många frågor. Vi har också anledning att

ställa oss en del nya.

Pliktpersonalen är en allt mindre del av den kull som är tillgänglig. Det

gör naturligtvis att inte minst vi som folkvalda måste känna ett särskilt

ansvar för att tjänstgöringsförhållandena under värnplikt eller civilplikt

är så säkra som möjligt.

Man kan naturligtvis diskutera om en nollvision är en utopi. Jag tror att

uttrycket nolltolerans när det gäller förhållningssättet till olyckor och

incidenter kanske är något mer fruktsamt av den enkla anledningen att det

utopiska förhållandet i vilket ingen olycka kommer att inträffa aldrig

kommer att uppstå. Det gör det särskilt inte i en verksamhet som kombinerar

, som vi har fått redovisat, unga riskbenägna människor med många

hästkrafter, oavsett om de är på köl, hjul eller band, och med högljudda

och dödliga vapen och explosiva ämnen. Sammantaget är detta en miljö som

ofta är tuff och utsätter människor för risker oavsett deras

erfarenhetsgrad.

Vi har också diskuterat personalfrågorna. Jag tycker att vi har fått en god

redovisning av vilka brister som kan ligga i dagens system och av vad man

eventuellt kan göra för att komma till rätta med detta för att få en ännu

starkare ryggrad i försvarets utbildningsarbete med de värnpliktiga.

En fråga som inte har kommit upp men som jag själv har funderat en hel del

över gäller materielen. Mycket av framför allt vår ålderstigna

försvarsmateriel är ju utformad efter funktionalitet i första hand. Och

innan det fanns möjligheter till datorstödd utformning av olika typer av

materiel kom ju skyddsåtgärderna ofta till efteråt, efter det att

funktionaliteten var säkerställd. Det innebär att det inte är särskilt lätt

att använda grejorna på ett säkert sätt. Det är ofta en ganska komplicerad

fråga. Jag är övertygad om att det, om säkerhetsarbetet ska bli verkligt

framgångsrikt, måste vara både lätt och naturligt att göra rätt och att

handla säkert. Och i takt med att en del av arvet av vår försvarsmateriel

faktiskt avvecklas kommer det som är kvar att bli bättre ergonomiskt

utformat. Det kommer att utformas med säkerheten i centrum redan från

början, till skillnad från hur det är med en hel del av de gamla grejorna.

Jag tror att det var Andrus Toom som nämnde uttrycket "felfinnandet". Man

kanske är rädd i vissa situationer för att anmäla att något har gått fel

med tanke på risken att få skäll. Det är en mycket tydlig erfarenhet från

min egen alltför korta, höll jag på att säga, men ändå militära karriär att

det var just på det sättet. Men jag skulle vilja vända det till en positiv

utgångspunkt. Just felfinnandet, att finna felaktiga beteenden och inte

acceptera dem, är något som skulle kunna vara mycket positivt i

utvecklingsarbetet både i Försvars-makten och i andra myndigheter. Därför

att då är utgångspunkten att ett misstag är någonting som man kan lära sig

av för att i en organisk process utgående från de säkerhetsbestämmelser man

har, en inträffad händelse, en förändring av säkerhetsbestämmelserna och en

förändring av säkerhetsarbetet kunna nå ytterligare på vägen mot en säkrare

Vi har också tagit upp den intressanta och från min utgångspunkt mycket

behjärtansvärda frågan om försäkringar och ersättningar och har fått en

utförlig redovisning av det förslag som Pliktutredningen har lagt fram i

det här hänseendet. Det är min förhoppning att vi i bred enighet framåt

nästa höst skall kunna fastställa detta Pliktutredningens förslag till

ersättningsnivåer. Det är faktiskt så - det kanske vi inte alltid tänker på

- att vår aktiva säkerhetspolitik, med användandet av utlandsstyrkan som

ett aktivt säkerhetspolitiskt instrument och med en nedtoning av

existensförsvaret, åtminstone på kort sikt, också ställer lite andra krav

på vårt säkerhetstänkande.

När man enbart försvarar den nationella existensen och det egna livet kan

man faktiskt acceptera en högre grad av förluster. Det kanske låter hemskt,

men så är det. Jag är övertygad om att CNN-syndromet kommer att påverka

både politiker och myndigheter i riktning mot att i allt högre utsträckning

sätta säkerheten främst för dem som deltar i och utbildar för t.ex.

internationella insatser. Varken myndigheter eller allmänheten kommer att

acceptera förluster på ett sätt som tidigare har varit gängse.

Förändringarna i vår säkerhetspolitik och i Försvarsmakten som helhet har

en direkt koppling till säkerhetsarbetet och synen på säkerheten inom

framför allt Försvarsmaktens verksamhet även i framtiden. Denna fråga

kommer inte någonsin att bli slutgiltigt löst. Min antydan om den organiska

processen, med dess tes, antites och syntes ger vid handen att detta är en

kontinuerlig process och ett ständigt pågående arbete med successiva

förbättringar. Vi kan vara nöjda i den mån denna offentliga

utskottsutfrågning har kunnat hjälpa oss alla till en något högre grad av

insikt.

Än en gång, tack alla ni som har kommit hit, föredragit och ställt frågor.

Jag förklarar härmed försvarsutskottets sammanträde för avslutat.