Bet. 2001/02:FÖU9

Försvarsutskottets betänkande

2001/02:FÖU9

Försvarsunderrättelsetjänst

Sammanfattning

Riksdagen har under 1999/2000 års riksmöte (bet.

1999/2000:FöU3 Lag om

försvarsunderrättelseverksamhet) behandlat frågor

som rör försvarsunderrättelseverksamheten. Utskottet

ställde sig därvid bakom regeringens förslag till

lag samt de fyra grundprinciper som bör ligga till

grund för försvarsunderrättelseverksamhetens

bedrivande. Det är regeringen som skall bestämma

försvarsunderrättelseverksamhetens inriktning.

Regeringen har i propositionen Fortsatt förnyelse

av totalförsvaret (2001/02:10) lämnat en utförlig

redovisning av hur försvarsunderrättelsetjänsten,

enligt regeringens mening, bör utvecklas och

inriktas för att motsvara de nya behoven. Utskottet

behandlar i betänkandet ett antal motioner som

avgivits under den allmänna motionstiden riksmötet

2001/02 av (v), (kd) och (fp) som aktualiserat

frågor om inriktningen av

försvarsunderrättelsetjänsten samt om

gränsdragningen mellan militär och civil

underrättelsetjänst.

Utskottet avstyrker motionerna.

En reservation har lämnats av (fp).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Inriktningen m.m. av

försvarsunderrättelsetjänsten

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö10

yrkande 22, 2001/02:Fö255 yrkande 2 och

2001/02:U332 yrkande 7.

Reservation (fp)

2. Gränsdragning mellan civil och militär

underrättelseverksamhet

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö12 yrkande 16.

Stockholm den 12 februari 2002

På försvarsutskottets vägnar

Henrik Landerholm

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Henrik

Landerholm (m), Tone Tingsgård (s), Christer Skoog

(s), Karin Wegestål (s), Stig Sandström (v), Åke

Carnerö (kd), Ola Rask (s), Rolf Gunnarsson (m),

Håkan Juholt (s), Berndt Sköldestig (s), Berit

Jóhannesson (v), Margareta Viklund (kd), Anna

Lilliehöök (m), Lars Ångström (mp), Erik Arthur

Egervärn (c), Runar Patriksson (fp) och Björn Leivik

(m).

2001/02

FöU9

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Regeringen lämnar i proposition 2001/02:10 Fortsatt

förnyelse av totalförsvaret en redogörelse för sin

bedömning om hur försvarsunderrättelsetjänsten bör

utvecklas. Regeringen lämnar inte något förslag till

riksdagsbeslut.

Vidare behandlas fyra kommittémotioner, en av

vardera Vänsterpartiet och Folkpartiet liberalerna

samt två av Kristdemokraterna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringens bedömning

Regeringen bedömer att Sveriges behov av en väl

fungerande, effektiv och samordnad

underrättelseverksamhet har ökat. Sverige behöver en

underrättelseverksamhet som mer än tidigare är

inriktad mot en vidgad säkerhetspolitisk hotbild.

Skälen för regeringens bedömning

Den första etappen av det förra försvarsbeslutet

innebar ett krav på att totalförsvarets

krigsduglighet skulle anpassas till förändringar i

omvärlden såväl i det korta militärstrategiska som i

det längre säkerhetspolitiska perspektivet (prop.

1995/96:12, bet. 1995/96:UFöU1 och 1995/96:FöU1 samt

rskr. 1995/96:44-46).

Detta borde ske genom särskilda insatser inom

underrättelseområdet och inom forskningen för att

säkerställa att aktuellt beslutsunderlag finns

tillgängligt och genom att skapa organisatoriska

former för analys och värdering på hög politisk

nivå. Försvarsutskottet ansåg det motiverat med en

översyn av underrättelsetjänsten för att därmed

säkerställa att den ges en sådan ledning och

utformning som svarar mot de särskilda behov som

inriktningen av totalförsvaret erfordrar.

Den utredning av underrättelsetjänsten som

tillsattes i januari 1997 (Underrättelsekommittén)

konstaterade i mars 1999 i sitt betänkande

Underrättelsetjänsten - en översyn (SOU 1999:37) att

förändringen i den säkerhetspolitiska utvecklingen i

omvärlden har påverkat den militära

underrättelsetjänsten under senare år. Även om

risken för storkrig eller krig mellan stater

framstår som avlägsen har inte konflikter och kriser

försvunnit ens från vårt närområde. Nya säkerhetshot

har uppstått i form av migrationstryck, politisk och

social instabilitet och påfrestningar på det

ekologiska systemet. Härtill kommer risk för

spridning av massförstörelsevapen, terrorism,

etniska och kulturella konflikter m.m.

Ansvaret för åtgärder mot nya säkerhetshot, som

inte bedöms utgöra någon direkt fara för landet,

ligger emellertid på olika civila statliga och

kommunala myndigheter. Den militära

underrättelsetjänsten bör emellertid, inom ramen för

sitt uppdrag, kunna stödja dessa myndigheter med

inhämtning och analys av information i särskilda

fall. De ökade satsningarna på internationella

fredsfrämjande insatser ställer också krav på

underrättelseinformation. Försvars-makten skall ha

förmåga till anpassning till förändringar i

omvärldsläget, vilket ställer delvis nya krav på den

militära underrättelsetjänstens förmåga att upptäcka

indikationer på sådana förändringar.

Enligt Underrättelsekommittén har en

tyngdpunktsförskjutning skett

från traditionell militär förvarning om väpnade

angrepp i form av invasion,

från heltäckande operativ och taktisk militär

förvarning,

mot strategiska underrättelser,

mot icke-militära underrättelser,

mot mer selektiv uppföljning av militär

verksamhet i närområdet,

mot förändrade inhämtningsmetoder och

mot en bredare och mer långsiktig

säkerhetspolitisk analys.

En utgångspunkt är emellertid enligt

Underrättelsekommittén att underrättelsetjänsten

även fortsättningsvis skall fullgöra centrala

uppgifter inom ramen för den grundberedskap som

Försvarsmakten skall upprätthålla för försvar mot

väpnat angrepp och för att hävda svensk territoriell

integritet.

Underrättelsekommittén lämnade i sitt betänkande

förslag avseende lagreglering av den militära

underrättelseverksamheten, grundprinciperna för

underrättelsetjänsten samt insynen i och kontrollen

av den militära underrättelsetjänsten.

Underrättelsekommittén föreslog vidare inrättandet

av en samordningsfunktion för underrättelsefrågor i

Regeringskansliet.

På grundval av kommitténs förslag stiftade riksdagen

våren 2000 lagen (2000:130) om

försvarsunderrättelseverksamhet, i vilken

försvarsunderrättelseverksamhetens uppgifter och

arbetsformer regleras.

Lagen anger att försvarsunderrättelseverksamhet

skall bedrivas för att kartlägga yttre militära hot

mot landet och till stöd för svensk utrikes-,

försvars- och säkerhetspolitik. I verksamheten ingår

att medverka i svenskt deltagande i internationellt

säkerhetssamarbete och att, enligt vad regeringen

närmare bestämmer, medverka med underrättelser för

att stärka samhället vid svåra påfrestningar på

samhället i fred. Lagen anger även att regeringen

skall bestämma försvarsunderrättelseverksamhetens

inriktning.

I det följande redovisar regeringen sin syn på några

viktiga frågor som rör underrättelsetjänsten.

Försvarsunderrättelsetjänsternas uppgifter rörande

yttre militära hot

Försvarsunderrättelseverksamheten skall stödja

svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Detta

förutsätter en verksamhet för att kartlägga yttre

militära hot mot landet. En god kunskap om andra

staters militära förmåga och beredskap och andra

yttre hot är av grundläggande betydelse för landets

säkerhet. Den nära uppföljningen av utvecklingen i

närområdet skall fortsätta.

I fredstid är det en primär uppgift för

underrättelsetjänsten att, på grundval av i första

hand militära och politiska indikationer, i tid

kunna ge statsmakterna och försvarsledningen en

förvarning om krigshot. Trots den förändrade

militära hotbilden och den minskade risken på kort

och medellång sikt för militära angrepp mot landet,

kvarstår den militära underrättelsetjänstens

grundläggande uppgift att förvarna om militära

angreppsförberedelser.

Frånvaron av ett invasionshot inom överskådlig

tid, förutsatt att vi har kvar en grundläggande

försvarsförmåga, har varit ett element i översynen

av frågan om underrättelsetjänstens uppgifter. En av

utgångspunkterna har varit att underrättelsetjänsten

fortsättningsvis även i det kortare perspektivet

skall fullgöra centrala uppgifter inom ramen för den

grundberedskap som För-svarsmakten skall

upprätthålla för försvaret mot väpnat angrepp och

för att hävda svensk territoriell integritet.

Anpassningsprincipens konsekvenser för

underrättelsetjänsten

Underrättelsetjänsten skall förvarna om sådana

förändringar i omvärldsläget som bör föranleda

beslut om anpassning i ett längre tidsperspektiv.

Detta kräver ett långsiktigt och metodiskt arbete.

Det ställs stora krav på en bred säkerhetspolitisk

analysförmåga för att ett sådant beslutsunderlag

skall skapas. En rad faktorer måste beaktas som inte

faller under ett rent militärt perspektiv, såsom

politiska förhållanden, ekonomisk tillväxt,

teknologisk kompetens, infrastruktur,

handelsmönster, kriminalitet och allmänna sociala

förhållanden. En varierad mångfald av

underrättelseinformation och organ framstår därvid

som viktig för att öka sannolikheten för upptäckt av

indikationer som kan föranleda ett

anpassningsbeslut.

Tyngdpunkten i underrättelsefunktionen när det

gäller anpassningsprocessen har därmed anknytning

till såväl den militära underrättelsetjänstens

traditionella uppgifter som en allsidigt inriktad

underrättelsefunktion. Det är därför viktigt med en

ökad samverkan mellan

försvarsunderrättelseverksamheten och myndigheter

utanför försvarsunderrättelsesfären, som t.ex.

Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och

Tullverket. Resultatet av analyser och annan

information bör i ökad utsträckning delges relevanta

myndigheter och departement för att kunna utnyttjas

som beslutsunderlag.

En sammanvägning av militär respektive politisk,

ekonomisk och annan civil information måste ske för

att det skall föreligga ett så fullständigt

säkerhetspolitiskt underlag som möjligt för ett

anpassningsbeslut på politisk nivå. Här finns

viktiga uppgifter för både militär och civil

underrättelsetjänst. Samverkan mellan olika aktörer

som ingår i underrättelsesfären måste utvecklas.

Det internationella säkerhetssamarbetets

konsekvenser för underrättelsetjänsten

Fredsfrämjande och humanitära insatser ställer ökade

krav på den militära underrättelsetjänstens

förutsättningar för såväl inhämtning av information

som förmåga till taktisk, operativ och strategisk

analys. I detta sammanhang bör samarbetet mellan den

militära underrättelsefunktionen och den civila

sfären, i synnerhet Regeringskansliet, förstärkas.

De svenska insatserna i framför allt Bosnien och

Kosovo har bidragit till att höja kvaliteten på

samverkan mellan Regeringskansliet och

underrättelsetjänsten.

I krislägen då internationella insatser övervägs

krävs snabba konsultationer mellan alla de stater

och organisationer som överväger att delta. Det är

då av särskild vikt att svenska representanter kan

delta i överläggningar med stöd av en självständig

nationell analys som bygger på egen inhämtning.

Sveriges vilja att effektivt delta i internationell

krishantering ställer i vissa avseenden högre krav

på den egna underrättelseförmågan vad avser snabbhet

och räckvidd.

I Sveriges engagemang för en stärkt

krishanteringsförmåga inom EU ingår även att

förbättra underrättelseförmågan vid internationella

insatser. En stärkt underrättelsetjänst inför och

under en operation är väsentlig för att förbättra

beslutsförmågan också för svensk del vid

internationella krishanteringsuppgifter.

Det vidgade säkerhetsbegreppets konsekvenser för

underrättelsetjänsten

Den nya säkerhetspolitiska situationen har medfört

att samhället behöver kunna möta ett bredare

spektrum av hot, risker och påfrestningar.

Nationellt skall vi kunna möta militära och andra

hot som direkt berör Sverige. Vi skall också

förebygga och kunna hantera situationer som utan att

direkt hota Sveriges fred och självständighet ändå

skulle kunna innebära snabba och allvarliga

försämringar av samhällets normala funktioner. Det

kan gälla bl.a. gränsöverskridande brottslighet och

terrorism, ekonomiska och finansiella kriser,

försörjningskriser, ekologiska hot, etniska och

religiösa konflikter samt den sårbarhet som den

tekniska utvecklingen och informationstekniken

medför. De hot mot säkerheten som avses måste dock

ha en viss dignitet och beröra samhälleliga

funktioner.

Den vidgade synen på vad som innefattas i hot mot

landets säkerhet gör att den militära

underrättelsetjänstens kontaktyta med andra

myndigheter, inte minst de polisiära, ökar.

Underrättelsetjänsten skall kunna samverka med andra

myndigheter. Enligt 4 § lagen (2000:130) om

försvarsunderrättelsetjänst får

försvarsunderrättelseverksamheten dock inte avse

uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter

ligger inom ramen för polisens eller andra

myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande

arbete.

Nya krav på underrättelseverksamheten

Regeringen sammanfattar sin syn på de nya krav som

ställs på underrättelseverksamheten.

Regeringen delar Underrättelsekommitténs beskrivning

av den tyngdpunktsförskjutning som skett inom

verksamheten. I det följande pekar regeringen på

några viktiga inslag i denna utveckling.

Den militära underrättelsetjänsten utvecklas mot

att kunna möta anpassningsprincipens krav på att ge

tidig förvarning och för att skapa förutsättningar

för en operativ förmåga hos de militära förbanden.

Det nya insatsförsvaret ställer ändrade krav på

underrättelseverksamheten.

Därutöver skall analysen av mer globala trender

som kan få effekter mot landet och har

säkerhetspolitisk relevans utvecklas. Analys av

utvecklingen mot alternativa krigföringsmetoder,

inklusive s.k. asymmetrisk krigföring och terrorism

skall utvecklas. Kompetens skall finnas för att

bedöma hot och risker riktade mot samhällsviktig

infrastruktur, inklusive risken för s.k.

informationsoperationer.

Utvecklingen när det gäller massförstörelsevapen

och deras vapenbärare har fortsatt hög aktualitet.

Inom den vidgade hotbilden utgör den organiserade

brottsligheten ett viktigt område.

Sverige bidrar till utvecklingen av

underrättelsefunktionerna inom ramen för de

internationella organisationernas

krishanteringsförmåga i syfte att säkerställa en

samlad förmåga samt att svenska intressen

tillgodoses. För-svarsunderrättelsemyndigheterna bör

därför bl.a. fortsätta att utveckla förmågan att

inhämta och analysera underrättelser inför och i

samband med internationella insatser. Svenskt

engagemang bidrar till att EU:s

krishanteringsförmåga vad avser den strategiska

underrättelsefunktionen utvecklas.

Processer utvecklas för en mer effektiv inriktning

av underrättelsetjänsternas verksamhet i syfte att

skapa ökad relevans för statsmakternas behov samt

för att säkerställa att beslutsunderlag om olika

handlingsalternativ föreligger för regeringen.

Samarbetet och samordningen stärks mellan

myndigheterna inom försvars-underrättelseverksamhet

och andra myndigheter i syfte att utveckla förmågan

att hantera en bredare hotbild och att stödja

internationella insatser.

Motionernas huvudsakliga innehåll

I motion 2001/02:Fö12 av Berit Jóhannesson m.fl. (v

kommitté) erinrar motionärerna om att regeringen i

propositionen anser att det är viktigt med ökad

samverkan mellan försvarsunderrättelseverksamheten och

myndigheter utanför försvars-underrättelsesfären som

t.ex. Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och

Tullverket. Vidare påpekar regeringen att även

underrättelsetjänsten har som uppgift att stärka

samhället vid svåra påfrestningar i fred.

I detta sammanhang vill motionärerna starkt

understryka att gränsdragningen och det demokratiska

inflytandet över detta föreskrivs i lag. Den gräns

som i dag existerar mellan den militära och civila

delen av underrättelseverksamheten får inte

överskridas (yrkande 16).

I motion 2001/02:Fö255 av Åke Carnerö m.fl. (kd

kommitté) framhålls att Sveriges medverkan i det

internationella säkerhetssamarbetet medför ökade krav

på underrättelsetjänst. Eftersom den svenska

underrättelsetjänsten inte kan bedriva en heltäckande

omvärldsbevakning blir samverkan med andra länder

viktig för att vi skall kunna få del av den information

som vi behöver utifrån en bredare hotbild. Det är

därför nödvändigt att analysera hur den svenska

underrättelseverksamhetens samverkan med andra länder

kan utvecklas för att bl.a. möta olika hot från

terrorism (yrkande 2).

I motion 2001/02:U332 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd

kommitté) framhålls att det vidgade

säkerhetsbegreppet, som en konsekvens av en bredare

hotbild, belyser även två viktiga problem som måste

lösas: behovet av effektivare underrättelsetjänst

och vikten av hot- och konfliktanalys som

tillsammans måste öka förmågan att kunna förutse hot

och konflikter. En sådan förmåga är av mycket stor

betydelse för hur vi skall utforma vårt försvar mot

nya hot och vårt samarbete med andra stater. Enligt

Underrättelsekommitténs betänkande,

"Underrättelsetjänsten - en översyn" (SOU 1999:37),

sker i dag en gradvis tyngdpunktsförskjutning inom

det militära underrättelseväsendet, från

traditionell militär förvarning om invasionsangrepp

mot strategiska, icke-militära underrättelser med

hjälp av förändrade metoder för inhämtning av

information. Den säkerhetspolitiska analysen

utformas också alltmer långsiktigt. Även för

nationell och internationell krishantering och för

internationellt konfliktförebyggande arbete är detta

givetvis en fundamental kunskap. Utan information

och korrekta analyser kommer en sådan förebyggande

verksamhet aldrig att leda till tillfredsställande

resultat (yrkande 7).

I motion 2001/02:Fö10 av Runar Patriksson m.fl. (fp

kommitté) framhålls att det finns stor anledning att vi

i Sverige, trots att en del organisatoriska

förändringar ägt rum nyligen, på allvar prövar i vilken

utsträckning vår samlade underrättelseverksamhet har en

kompetens, ledning och styrning som gör den skickad att

möta de nya hot som riktar sig mot det fredstida

samhället. Även på detta område framstår behoven av en

tvärsektoriell samordning som angelägen, liksom en

tydligare inriktning och ekonomisk prioritering av

underrättelse- och säkerhetstjänsten i vid mening

(yrkande 22).

Utskottets överväganden

Utskottet erinrar inledningsvis om att utskottet

relativt nyligen behandlat frågor som rör

försvarsunderrättelseverksamheten. I betänkande

1999/2000: FöU3 Lag om

försvarsunderrättelseverksamhet ställer sig

utskottet bakom regeringens förslag till lag samt de

fyra grundprinciper som bör ligga till grund för

försvarsunderrättelseverksamhetens bedrivande. I

lagen föreskrivs bl.a. att det är regeringen som

skall bestämma försvarsunderrättelseverksamhetens

inriktning.

Regeringens bedömning är att Sveriges behov av en

väl fungerande, effektiv och samordnad

underrättelseverksamhet har ökat. Sverige behöver en

underrättelseverksamhet som mer än tidigare är

inriktad mot en vidgad säkerhetspolitisk hotbild.

Regeringen pekar - bl.a. mot bakgrund av förslag

från Underrättelsekommittén - på den

tyngdpunktsförskjutning som sker från traditionell

militär förvarning om väpnade angrepp i form av

invasion mot att möta även andra behov.

I några motioner aktualiseras frågor som rör den

närmare inriktningen och ledningen av

underrättelsetjänsten. Regeringen har i

propositionen Fortsatt förnyelse av totalförsvaret

(2001/02:10) lämnat en utförlig redovisning av hur

försvarsunderrättelsetjänsten, enligt regeringens

mening, bör utvecklas och inriktas för att motsvara

de nya behoven.

När det gäller det internationella

säkerhetssamarbetets konsekvenser anser regeringen

att Sveriges allt bredare medverkan i det

internationella säkerhetssamarbetet kräver att

statsmakterna genom underrättelsetjänsten får

erforderlig information att lägga till grund för

konfliktförebyggande åtgärder, krishantering,

planering och beslut om insats. Vårt deltagande i

den europeiska gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken har också medfört ökade krav på

underrättelsetjänsten än tidigare. Krav ställs

därför på att underrättelsetjänsten kan inhämta och

bearbeta material samt delge bedömningar om

säkerhetspolitiska och militära förhållanden i ett

vidare geografiskt sammanhang än tidigare. Vidare

krävs att information kan lämnas som stöd för

insatsstyrkornas säkerhet och operationer i

operationsområdet.

Utskottet anser att regeringens redovisade

uppfattning ligger väl i linje med det som anförs av

motionärerna i motionerna Fö255 yrkande 2 och U332

yrkande 7. Syftet med motionerna torde därmed

tillgodoses. Utskottet erinrar vidare om att det i 1

§ i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet

(2000:130) slås fast att i verksamheten ingår att

medverka i svenskt deltagande i internationellt

säkerhetssamarbete och att, enligt vad regeringen

närmare bestämmer, medverka med underrättelser för

att stärka samhället vid svåra påfrestningar på

samhället i fred.

Det vidgade säkerhetsbegreppets konsekvenser för

underrättelsetjänsten har enligt regeringens mening

medfört att samhället behöver kunna möta ett bredare

spektrum av hot, risker och påfrestningar. Det kan

gälla bl.a. gränsöverskridande brottslighet och

terrorism, ekonomiska och finansiella kriser,

försörjningskriser, ekologiska hot, etniska och

religiösa konflikter samt den sårbarhet som den

tekniska utvecklingen och informationstekniken

medför. Den vidgade synen på vad som innefattas i

hot mot landets säkerhet gör att den militära

underrättelsetjänstens kontaktyta med andra

myndigheter, inte minst de polisiära, ökar.

I motion Fö10 yrkande 22 pekar motionärerna på

vikten av kompetens, ledning och styrning av

underrättelsetjänsten. Regeringen framhåller att det

internationella säkerhetssamarbetet,

anpassningsprincipen och den bredare hotbilden

skapat ett behov av att statsmakterna stärker

samordningen inom underrättelseverksamheten. I

Regeringskansliet har därför inrättats en

samordnande funktion för kontinuerlig inriktning av

försvarsunderrättelseverksamheten genom etablerandet

av en styrgrupp för säkerhetspolitiska

underrättelsefrågor. Den består av representanter på

statssekreterarnivå samt överbefälhavaren och

cheferna för den militära underrättelse- och

säkerhetstjänsten, Försvarets radioanstalt och

Säkerhetspolisen.

Underrättelsetjänsten skall enligt regeringen kunna

samverka med andra myndigheter.

Försvarsunderrättelseverksamhet skall bedrivas av

Försvars-makten och de andra myndigheter som

regeringen bestämmer.

Frågan om gränsdragningen mot polisen och dess

verksamhet - dvs. mellan militär och civil

underrättelseverksamhet - finns sedan år 2000

reglerad i lagen (2000:130) om

försvarsunderrättelseverksamhet. Enligt 4 § får

försvarsunderrättelseverksamheten dock inte avse

uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter

ligger inom ramen för polisens eller andra

myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande

arbete. I betänkande 1999/2000:FöU3 framhöll

försvarsutskottet att

försvarsunderrättelseverksamheten sålunda inte får

vara inriktad på frågor som berör landets inre

säkerhet. Den bör inte avse underrättelser inom

polisens och andra brottsbekämpande eller

brottsförebyggande myndigheters arbete.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts avstyrker

utskottet motionerna Fö10 yrkande 22, Fö12 yrkande

16, Fö255 yrkande 2 samt U332 yrkande 7.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservation. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

Inriktningen m.m. av

försvarsunderrättelsetjänsten (punkt 1) (fp)

av Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager vad som i reservationen

anförs om inriktningen m.m. av

försvarsunderrättelsetjänsten. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:Fö10 yrkande 22 och avslår

motionerna 2001/02:Fö255 yrkande 2 och 2001/02:U332

yrkande 7.

Ställningstagande

Folkpartiet anser att utskottet inte har tagit

hänsyn till det förändrade säkerhetspolitiska läget

i och med de fruktansvärda händelserna den 11

september förra året. Det är särskilt

anmärkningsvärt, då så mycket av den inledande

diskussionen kring hur det som skedde kunde ske just

handlade om hur underrättelseverksamheten i det

öppna, moderna fredstida samhället fungerar - eller

snarare inte tycks fungera. Det finns tvärtom

största anledning att vi i Sverige, trots att en del

organisatoriska förändringar ägt rum nyligen, på

allvar prövar i vilken utsträckning vår samlade

underrättelseverksamhet har en kompetens, ledning

och styrning som gör den skickad att möta de nya hot

som riktar sig mot det fredstida samhället. Även på

detta område framstår behoven av en tvärsektoriell

samordning som angelägen liksom en tydligare

inriktning och ekonomisk prioritering av

underrättelse- och säkerhetstjänsten i vid mening.

Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Inriktningen m.m. av

försvarsunderrättelsetjänsten (punkt 1) (kd)

av Åke Carnerö och Margareta Viklund båda (kd).

Det vidgade säkerhetsbegreppet och svensk

säkerhetspolitik täcker ett spektrum av hot både i

krig och fred. Denna hot- och riskbild innehåller

stora osäkerhetsmoment för det fredstida samhället.

Detta innebär att samhällets egen förmåga att möta

och hantera olika kriser och konflikter får ökad

betydelse.

Terroristattackerna i USA den 11 september 2001

visar på behovet av en bred utgångspunkt för

samhällets försvars- och krisplanering. Hot i form

av bl.a. terrorism måste tas på allvar.

Även om Sverige inte kan ha beredskap mot olika

typer av självmordsattacker bör totalförsvarets

beredskap stärkas mot olika former av terrorattacker

med okonventionella metoder och vapen.

Sveriges medverkan i det internationella

säkerhetssamarbetet medför dessutom ökade krav på

underrättelsetjänst. Eftersom den svenska

underrättelsetjänsten inte kan bedriva en

heltäckande omvärldsbevakning är samverkan med andra

länder viktig för att vi, utifrån en bredare

hotbild, skall kunna få del av den information som

behövs. Det är därför nödvändigt att analysera hur

den svenska underrättelseverksamhetens samverkan med

andra länder kan ytterligare utvecklas för att bl.a.

möta olika hot av terrorism.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02:U332 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

förstärka effektiviteten i underrättelsetjänsten

och förmågan att förutse hot, nya typer av hot och

väpnade angrepp och konflikter.

2001/02:Fö10 av Runar Patriksson och Eva Flyborg

(fp):

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

underrättelseverksamheten.

2001/02:Fö12 av Berit Jóhannesson m.fl. (v):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om gränsdragningen

mellan den civila och militära

underrättelseverksamheten.

2001/02:Fö255 av Åke Carnerö m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att analysera hur

den svenska underrättelseverksamhetens samverkan med

andra länder kan utvecklas för att bl.a. möta olika

hot från terrorism.