Bet. 2001/02:FIU22

Finansutskottets betänkande

2001/02:FIU22

Utvärdering av statens upplåning ochskuldförvaltning 1997-2001

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet regeringens årliga

utvärdering av statsskuldsförvaltningen. I årets

skrivelse behandlas regeringens riktlinjer för

statsskuldens förvaltning åren 1999-2001 samt

Riksgäldskontorets upplåning och skuldförvaltning

under budgetåren 1997-2001.

Utvärderingen av regeringens riktlinjer för

1999-2001 koncentreras till de delar som bedöms som

mest intressanta. Regeringens ställningstagande i

riktlinjerna för 2001 att reducera valutaskuldens

andel av statsskulden har inte uppfyllts. De avsteg

som gjorts från den ursprungliga

amorteringsambitionen har orsakats av kronkursens

svaga utveckling under 2001 och har motiverats av

kostnadsskäl. I riktlinjerna för 2000 angavs att

riktvärdet för genomsnittlig löptid i den nominella

kron- och valutaskulden skulle reduceras från 3,0 år

till 2,7 år vid utgången av 2000.

Kostnadsbesparingar på grund av den reducerade

löptiden beräknas till totalt 1,2 miljarder kronor

för 2000 och 2001. Resultatet bör dock tolkas med

försiktighet. Utskottet delar regeringens

uppfattning att en djupare utvärdering bör anstå

tills en längre utvärderingsperiod föreligger.

Riksgäldskontoret valde att avvika från riktmärket

för amorteringstakt av valutaskulden under 2001. De

uppskjutna amorteringarna uppgår till ca 10

miljarder kronor. Reduceringen av amorteringstakten

motiverades av kostnadsskäl. Kontoret bedöms ha

hanterat mandatet för löptiden i den nominella

skulden inom ramen för riktlinjerna. På strategisk

nivå har därmed Riksgäldskontorets beslut om

amorteringstakt av valutaskulden, löptiden i den

nominella skulden och förfalloprofilen i

statsskulden bedömts som välgrundade och uppsatta

mål har uppnåtts.

De strategiska valutapositionerna i schweizerfranc

och US-dollar som togs under 2000 har hittills inte

utvecklats i den riktning som avsetts. Det är dock

för tidigt att utvärdera positionerna. Den operativa

förvaltningen gentemot valutariktmärket uppgick till

-0,7 miljarder kronor för utvärderingsperioden.

Målet för förvaltningen har därmed inte uppfyllts.

Valutaupplåning via skuldbytesavtal beräknas ha gett

en besparing på cirka en halv miljard kronor per år

de senaste åren.

Utskottet delar regeringens uppfattning att

Riksgäldskontoret har uppnått det kvantitativa målet

för upplåningen i reala lån i svenska kronor. Det är

dock nödvändigt att väga in fler dimensioner i den

slutliga bedömningen av förvaltningsresultatet i

realskulden, såsom riskaspekter och omsorgen om

marknaden. Riksgäldskontorets marknadsvårdande

insatser under år 2001 bedöms ha bidragit till att

öka likviditeten och effektiviteten i marknaden för

realobligationer.

Riksgäldskontorets emissionsverksamhet i nominella

kronor förefaller ha varit framgångsrik men är svår

att utvärdera. Resultatet i hushållsupplåningen har

utvecklats väl. Sparformen Riksgäldsspar, som över

utvärderingsperioden uppvisar ett underskott,

utvecklas nu alltmer i positiv riktning. I likhet

med regeringen bedömer utskottet att målen för

verksamheterna inom den nominella skulden och

marknadsvården har uppfyllts. Samtidigt är det

angeläget att metoder utvecklas så att fördjupad

utvärdering i kvantitativa termer blir möjlig.

Inga motioner har väckts i ärendet. I betänkandet

finns två reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Regeringens beslut om riktlinjer för

statens upplåning och skuldförvaltning

Riksdagen godkänner vad utskottet anför om

regeringens beslut om riktlinjer för statens

upplåning och skuldförvaltning samt lägger

regeringens skrivelse 2001/02:104 i denna del

till handlingarna.

Reservation 1 (m, kd, c, fp)

2. Riksgäldskontorets beslut om statens

upplåning och skuldförvaltning

Riksdagen godkänner vad utskottet anför om

Riksgäldskontorets beslut om statens upplåning

och skuldförvaltning samt lägger regeringens

skrivelse 2001/02:104 i denna del till

handlingarna.

Reservation 2 (m, kd, fp)

Stockholm den 23 maj 2002

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan

Bergqvist (s), Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),

Bengt Silfverstrand (s), Johan Lönnroth (v), Lennart

Hedquist (m), Sonia Karlsson (s), Anna Åkerhielm

(m), Carin Lundberg (s), Kjell Nordström (s), Siv

Holma (v), Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m),

Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek (c), Karin Pilsäter

(fp) och Hans Hoff (s).

2001/02

FiU22

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Regeringen skall senast den 25 april varje år lämna

en utvärdering av statsskuldsförvaltningen till

riksdagen. Utvärderingen lämnas i form av en

skrivelse. I årets skrivelse behandlas regeringens

riktlinjer för statsskuldens förvaltning åren

1999-2001 samt Riksgäldskontorets upplåning och

skuldförvaltning under budgetåren 1997-2001.

Utvärderingen av skuldförvaltningen görs på tre

nivåer: regeringens riktlinjer, Riksgäldskontorets

strategiska beslut om delmål och riktlinjer för den

operativa förvaltningen samt kontorets operativa

förvaltning av statsskulden.

Inga motioner har väckts i ärendet.

Bakgrund

Beslutsmodellen

Målet och beslutsstrukturen för statsskuldspolitiken

gäller sedan 1998. Målet för

statsskuldsförvaltningen är att statens skuld skall

förvaltas så att den långsiktiga kostnaden minimeras

samtidigt som risken i förvaltningen beaktas.

Förvaltningen skall ske inom ramen för de krav som

penningpolitiken ställer.

Ansvaret för utformningen av statsskuldspolitiken

fördelas på följande sätt:

· Regeringen anger riktlinjer för statsskuldens

sammansättning och genomsnittliga löptid.

·

· Riksgäldskontorets styrelse ansvarar för att

det övergripande målet och riktlinjerna

omsätts i riktmärken och delmål. Det är

Riksgäldskontorets strategiska beslut.

·

· Riksgäldskontoret ansvarar sedan för den

operativa förvaltningen.

·

Ansvarsfördelning och beslutsordning för ett enskilt

verksamhetsår kan sammanfattas på följande sätt:

· Riksgäldskontoret lämnar senast den 1 oktober

förslag till riktlinjer till regeringen. Förslaget

remitteras till Riksbanken.

·

· Regeringen fattar senast den 15 november beslut om

riktlinjer för statsskuldsförvaltningen för

kommande år.

·

· Riksgäldskontoret svarar för upplåning och

förvaltning av statsskulden under verksamhetsåret

i enlighet med riktlinjerna.

·

· Riksgäldskontoret lämnar senast den 15 februari

årsredovisning för det gångna året till

regeringen. Årsredovisningen, tillsammans med

annan information som regeringen begär in, utgör

underlag för utvärdering av regeringens riktlinjer

och kontorets förvaltning av statsskulden.

·

· Regeringen lämnar senast den 25 april en

utvärdering i form av en skrivelse till riksdagen.

Genom att skrivelsen lämnas vid denna tidpunkt

finns det möjlighet att ta hänsyn till riksdagens

synpunkter inför nya beslut om riktlinjer.

·

Principer för utvärdering

Målet för statens upplåning och förvaltning av

statsskulden är långsiktigt. Det är därför naturligt

att utvärderingen sker i ett sådant tidsperspektiv

och på ett sådant sätt att tillfälliga variationer i

resultatet utjämnas. Regeringen har därför under de

senaste åren funnit det lämpligt att tillämpa

femåriga utvärderingsperioder.

Avgörande för vilka kostnader och risker som

uppstår i förvaltningen av statsskulden är besluten

om skuldens fördelning på olika skuldslag och

löptiderna för dessa. Det innebär att kostnaderna

för och risken i statsskulden i mycket stor

utsträckning bestäms i regeringens beslut om

riktlinjer och Riksgäldskontorets beslut om

delriktmärken. Resultaten i den operativa

förvaltningen mot delriktmärkena utgör det

tydligaste måttet på förvaltningens effektivitet,

men är i sammanhanget underordnade de mer

övergripande besluten.

Årets utvärdering av Riksgäldskontorets upplåning

och skuldförvaltning omfattar perioden 1997-2001.

Utskottets utvärdering är uppdelad på två nivåer:

regeringens beslut om riktlinjer och

Riksgäldskontorets beslut om statens upplåning och

skuldförvaltning.

Lånebehovet och statsskulden under

budgetåren 1997-2001

En utförlig redovisning över lånebehovets och

statsskuldens utveckling redovisas i skrivelsen på

s. 6-11 samt i ett utdrag ur Riksgäldskontorets

årsredovisning för år 2001 som ingår som bilaga till

skrivelsen. Statsskuldens sammansättning åren

1997-2001 kan sammanfattas i följande tabell.

---------------------------------------------------------------------------

Tabell. Statsskuldens sammansättning fördelat på skuldslag vid utgången

av budgetåren 1997-2001,

exklusive och inklusive skuldskötselåtgärder

Miljarder kronor och i procent av total statsskuld

--------------------------------------------------------------------------

1997 1998 1999 2000 2001 Andel

av

--------------------------------------------------------------------------

statsskuld

--------------------------------------------------------------------------

Statsobligationer 683 686 679 604 519 44,9%

--------------------------------------------------------------------------

Statsskuldväxlar 144 226 244 275 251 21,7%

--------------------------------------------------------------------------

Dagslån 25 11 0 0 13 1,1%

--------------------------------------------------------------------------

Premieobligationer 61 59 54 50 44 3,8%

--------------------------------------------------------------------------

Riksgäldskonto 7 6 3 2 1 0,1%

--------------------------------------------------------------------------

Allemansspar 30 0 0 0 0 -

--------------------------------------------------------------------------

Riksgäldsspar, 3 5 6 7 11 0,9%

nominellt

-------------------------------------------------------------------------

Nom. lån i svenska 952 992 986 937 838 72,5%

kronor

-------------------------------------------------------------------------

Nominellt lån svenska kr, 911 920 874 801 676 57,5%

inklusive skuldskötsel

--------------------------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------------------------

Realobligationer 92 94 97 101 94 8,2%

--------------------------------------------------------------------------

Riksgäldsspar, 0 1 1 1 1 0,1%

realt

-------------------------------------------------------------------------

Reala lån i svenska 92 94 98 102 95 8,2%

kronor

--------------------------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------------------------

Lån utländsk valuta 386 363 291 241 223 19,3%

-------------------------------------------------------------------------

Lån utländsk valuta, inklusive 436 459 402 393 404 34,4%

skuldskötsel

--------------------------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------------------------

Statsskuld, exklusive 1 1 1 1 1 100%

skuldskötsel 430 449 374 281 157

-------------------------------------------------------------------------

Statsskuld, inklusive 1 1 1 1 1 100%

skuldskötsel 439 473 373 296 176

-------------------------------------------------------------------------

Källa: Riksgäldskontoret.

Anm.: Skuld i utländsk valuta

är värderad till valutakurser

vid respektive årsslut. Detta

gäller även skuldbytesavtalen.

Utskottets överväganden

Regeringens beslut om riktlinjer

för statens upplåning och

skuldförvaltning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens uppfattning

att riktlinjebeslutet bör utvärderas i

ett flerårigt perspektiv och grundas på

jämförelser mellan alternativa

skuldportföljer. Den s.k. status quo-

portföljen bör inte vara den enda

jämförelsenormen.

Regeringens ambition att minska

valutaskulden har inte fullföljts.

Under förutsättning att

kronförsvagningen under 2001 kan anses

som tillfällig bedömer utskottet att

fördröjningen av amorteringen i

valutaskulden var kostnadsmässigt

motiverad.

Förkortningen av statsskuldens

löptid i riktlinjerna för 2000

förefaller även under 2001 ha medfört

lägre skuldkostnader. Utskottet betonar

dock att en mer definitiv bedömning bör

göras i ett längre perspektiv.

Jämför reservation 1 (m, kd, c, fp).

Skrivelsen

Utvärdering av regeringens beslut om

riktlinjer för 1999-2001

Regeringens beslut om riktlinjer

Regeringens riktlinjer för

statsskuldsförvaltningen 2001 kan

sammanfattas enligt nedanstående:

· Ett treårigt tidsperspektiv anlades i

syfte att skapa förutsättningar för

framförhållning och långsiktighet i

statsskuldsförvaltningen. Riktlinjerna

för 2002 och 2003 betraktades som

preliminära.

·

· Valutaskuldens andel av statsskulden bör

reduceras.

·

· Skulden i utländsk valuta skall amorteras

med 35 miljarder kronor per år 2001-2003.

Från detta riktmärke har Riksgäldskontoret

mandat att avvika med (15 miljarder

kronor.

·

· Andelen reallån i statsskulden skall

långsiktigt öka. Ökningstakten skall vägas

mot utvecklingen av efterfrågan på

realobligationer och kostnaderna för

upplåning i andra skuldslag med beaktande

av risk.

·

· Den del av upplåningen som inte täcks

av real kronupplåning och lån i

utländsk valuta skall täckas med lån i

nominella kronor.

·

· Den genomsnittliga durationen för den

nominella kron- och valutaskulden skall

vara 2,7 år(0,3 år för perioden 2001-2003.

Löptiden för den reala upplåningen bör vara

minst 10 år.

·

· Upplåningen skall inriktas så att inte

mer än 25 % av statsskulden förfaller

inom de närmaste tolv månaderna. Högst

30 % av hela skulden får förfalla inom

nämnd period.

·

Regeringen beslutade den 12 juli 2001 att

justera amorteringsriktmärket till 25

miljarder kronor med oförändrat mandat för

Riksgäldskontoret att avvika med (15

miljarder kronor.

Regeringens bedömning av regeringens

beslut om riktlinjer

Utvärderingen av regeringens riktlinjer för

1999-2001 koncentreras till de delar som

bedöms som mest intressanta, dels till

beslutet för 2001 att reducera valutaskuldens

andel av statsskulden, dels till beslutet att

sänka riktvärdet för den genomsnittliga

löptiden i den nominella skulden.

Regeringens riktlinjer för 1999 och 2000

syftade i allt väsentligt till att hålla

skuldslagens olika andelar i statsskulden

oförändrade. Besluten i dessa delar har

tidigare inte behandlats eftersom en

utvärdering definitionsmässigt ger ett

nollresultat. I riktlinjerna för 2001

beslutades däremot att valutaskuldens andel

av statsskulden skulle minskas, främst med

anledning av den risk som en stor valutaskuld

medför. Amorteringstakten i valutaskulden

angavs till 35 miljarder kronor för åren

2001-2003. Valutaskuldens andel beräknades

därmed falla till ca 25 % vid utgången av

2003.

Under 2001 steg i stället valutaskulden

till drygt 34 % av statsskulden. Bakom

utvecklingen ligger en försvagning av kronan

under 2001 som dels ledde till att värdet på

valutaskulden ökade, dels föranledde

Riksgäldskontoret och regeringen att anpassa

takten i valutaamorteringen nedåt.

Amorteringen uppgick till 15 miljarder kronor

under året. Regeringens ambition att reducera

andelen valutaskuld har därmed så långt inte

uppfyllts. De avsteg som gjorts från den

ursprungliga amorteringsambitionen har

orsakats av den svaga kursutvecklingen för

den svenska kronan under 2001 och motiveras

därför av kostnadsskäl. En bedömning av

amorteringsbeslutet i riktlinjerna för 2001

bör enligt regeringen dock främst diskutera

grunderna för regeringens strategiska

överväganden och föras i ljuset av den

information som fanns tillgänglig vid

beslutstillfället.

I riktlinjerna för 2000 angavs att

riktvärdet för den genomsnittliga löptiden i

den nominella kron- och valutaskulden skulle

reduceras från 3,0 år till 2,7 år vid

utgången av 2000. Kostnadsbesparingarna

beräknas till totalt 1,2 miljarder kronor för

2000 och 2001. Resultaten bör tolkas med

försiktighet eftersom de bygger på antaganden

och förenklingar. Resultaten indikerar dock

att kostnadsbesparingar kan förväntas uppnås

utan att risken i skuldförvaltningen ökar mer

än marginellt. En djupare utvärdering bör

anstå tills en längre utvärderingsperiod

föreligger.

Sammanfattningsvis anser regeringen att

ambitionen att reducera andelen valutaskuld

och därmed risken i statsskulden så långt

inte varit framgångsrik. De överväganden som

gjorts i sammanhanget och beslut som fattats

har motiverats av kostnadsskäl. Detsamma

gäller förkortningen av löptiden i

statsskulden under 2000. De beslut som

regeringen fattat kan därmed anses vara i

enlighet med det övergripande målet om att

långsiktigt minimera kostnaderna för

statsskulden med beaktande av risken i

förvaltningen.

Utskottets ställningstagande

Allmänt om utskottets utvärdering

Utformningen

I föregående års betänkande tog utskottet upp

frågan om utformningen av skrivelsen.

Utskottet konstaterade att utvärderingen inte

genomgående var lättillgänglig. Den var

framför allt mycket tekniskt inriktad och

innehöll mängder av avancerade finansiella

begrepp som inte förklarades närmare. Enligt

utskottets mening borde redovisningen kunna

göras mer pedagogisk och tydlig utan avkall

på kvalitet. Utskottet pekade på möjligheten

att behandla mer tekniska frågor i särskilda

fördjupningsavsnitt.

I årets skrivelse har flera påtagliga

förbättringar gjorts i dessa avseenden.

Särskilda förklaringsrutor har t.ex. införts

för att kortfattat beskriva vissa ofta

återkommande begrepp. Dispositionen har också

förbättrats. Förtydliganden har gjorts av

ansvarsfördelningen.

Enligt utskottets mening kan dock

ytterligare förbättringar göras. Alltjämt

förekommer det många upprepningar i texterna

och många begrepp som skulle kunna beskrivas

på ett enklare sätt.

Behovet av en utvärdering

Regeringen utser Riksgäldsdirektören och

ledamöterna i kontorets styrelse. Regeringen

utvärderar sina egna förslag till riklinjer

för statsskuldspolitiken och kontorets beslut

med anledning av riktlinjerna. Någon

utomstående utvärdering görs inte. Riksdagen

tillförsäkras betydande insyn och inflytande

genom styrelsen. Fyra av åtta ledamöter i

styrelsen är riksdagsledamöter. Av dessa har

flera anknytning till finansutskottet.

Ledamöterna i styrelsen har emellertid inte

någon egen fristående utredningskapacitet för

att kunna genomföra granskningar eller

särskilda utredningar som underlag för egna

bedömningar. Som framgått ovan är det inte

heller självklart på vilket sätt som verk-

samheten bör följas upp. Det finns flera

angreppssätt som är tänkbara. Utskottet har

för avsikt att under 2002/03 pröva om en

utvärdering kan göras som en del av

utskottets eget uppföljnings- och

utvärderingsarbete.

Minskning av valutaskulden

Statskuldens storlek och sammansättning är en

följd av olika beslut under årens lopp och

beror på bl.a. budgetsituation, lånebehov,

ränteläge och möjligheter att låna i olika

instrument och på olika marknader.

Finansmarknaden var till långt fram på 1980-

talet hårt reglerad. Långivningen styrdes

hårt till vissa sektorer, framför allt staten

och bostadssektorn. Valutalånen växte

kraftigt under de statsfinansiella kriserna

under första hälften av 1980-talet och i

början av 1990-talet. Skuldens storlek och

sammansättning är följaktligen inte ett

reslutat av en övergripande bedömning om

skuldens storlek och sammansättning. Den har

snarare vuxit fram som en konsekvens av en

rad olika delbeslut som direkt eller indirekt

bestämt statskuldens sammansättning.

Regeringens beslut om riktlinjer för de

tidigare åren 1999 och 2000 syftade till att

i huvudsak hålla statsskuldens fördelning på

olika skuldslag oförändrad. Som skäl anfördes

att man egentligen inte hade underlag för att

fatta något annat beslut. Att förändra

statsskuldens sammansättning kan framför allt

på kort sikt innebära betydande svårigheter

och kostnader. Regeringens riktlinjebeslut i

november 2000 avseende 2001 och det

reviderade beslutet i juli 2001 är exempel på

detta. Med tanke på Riksgäldskontorets

dominerande ställning låter sig inte heller

förändringar göras i den inhemska skulden

utan att hela marknaden påverkas. Det är

därför naturligt att regeringen intar detta

förhållningssätt. Sett mot målet för

statsskuldspolitiken att minimera kostnaderna

för statsskuldsförvaltningen hade det å andra

sidan varit naturligt att också föra

resonemang om vilka låneformer som

långsiktigt skulle medföra de lägsta

kostnaderna med beaktande av riskerna. Hur

bör skuldens sammansättning se ut för att

långsiktigt minimera kostnaderna?

Regeringens jämförelsenorm för

statsskuldens sammansättning vid årets

början, den sk status quo-portföljen, är

lättförståelig men den är inte självklart den

enda jämförelsenormen. Flera andra alternativ

är tänkbara. Regeringens underlag för

utvärderingen av sina egna beslut borde

därför kunna utvecklas vidare.

Utskottet delar regeringens uppfattning att

riktlinjebeslutet bör utvärderas i ett

flerårigt perspektiv och grundas på

jämförelser mellan alternativa

skuldportföljer. Den sk status quo-portföljen

bör inte vara den enda jämförelsenormen.

Regeringen beslutade i riktlinjerna för

2001 att valutaskuldens andel av statsskulden

skulle minskas och amorteras med 35 miljoner

kronor per år de närmaste tre åren. Detta

förväntades leda till att valutaskulden

skulle sjunka från 30 % vid utgången av 2000

till 25 % 2003. På grund av kron-

försvagningen utvecklades valutaandelen i

motsatt riktning till drygt 34 % i slutet av

2001. Amorteringarna minskade till 15

miljarder i stället för de 35 miljarder som

angavs i riktlinjerna. Regeringens ambition

att minska valutaskulden har således inte

fullföljts. Regeringen justerade i juli 2001

ned amorteringsriktmärket till 25 miljarder

kronor. Samtidigt fick Riksgäldskontoret till

skillnad från tidigare etablerade praxis i

uppdrag att väga in kronans kurs vid beslut

om amorteringstakt. Under förutsättning att

kronförsvagningen under 2001 kan anses som

tillfällig bedömer utskottet att

fördröjningen av amorteringen i valutaskulden

var kostnadsmässigt motiverad.

Förkortningen av durationen

Redan förra året konstaterade utskottet: "Om

man i utgångsläget har en positivt lutande

avkastningskurva, dvs. att räntorna är högre

ju längre löptiden är, kommer alltid en

neddragning av skuldens löptid att ge ett

positivt resultat. Denna kostnadsfördel måste

vägas mot den ökning av risk som

förkortningen innebär. Vidare måste en större

andel av skulden refinansieras varje år,

vilket innebär att ränteförändringar får

större genomslag på emissionsräntorna. En mer

bestämd slutsats om huruvida detta varit en

framgångsrik strategi eller inte bör således

anstå tills en längre period kan

överblickas."

En neddragning av skuldens genomsnittliga

löptid ger alltid ett positivt resultat det

år den genomförs om avkastningskurvan är

positiv vid tillfället. Om räntenivåerna

skulle stiga kraftigt de närmaste åren kan

emellertid en förlängning av genomsnittliga

löptiden sett över några år ge ett positivt

resultat. I likhet med föregående år anser

utskottet att en mer definitiv bedömning av

den förkortade durationen kan göras först

efter några år.

Riksgäldskontorets beslut om

statens upplåning och

skuldförvaltning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar i huvudsak regeringens

bedömning att Riksgäldskontorets

förvaltning bedrivits i enlighet med

det i lag uppställda övergripande målet

att långsiktigt minimera kostnaden för

statsskulden med beaktande av risken i

förvaltningen.

Utskottet konstaterar i likhet med

föregående år att det inte är möjligt

att dra några entydiga slutsatser om

upplåningen på den inhemska marknaden,

eftersom Riksgäldskontoret inte

bedriver en aktiv förvaltning av den

nominella kronskulden utan i huvudsak

ägnar sig åt marknadsvårdande insatser

vars värde är svårare att bedöma.

Målet för den operativa

förvaltningen av valutaskulden har inte

uppfyllts.

Jämför reservation 2 (m, kd, fp).

Skrivelsen

Riksgäldskontorets förvaltning av

statsskulden

Fördelning på skuldslag

Riksgäldskontorets beslut

Regeringens riktmärke

för valutaamorteringen var 35

miljarder kronor för 2001 med en tillåten

avvikelse på (15 miljarder kronor.

Riksgäldskontoret utnyttjade möjligheterna

till avvikelse från angiven amorteringstakt

av valutaskulden vid flera tillfällen 2001.

Utfallet i valutaamortering blev 15 miljarder

kronor. Skillnaden gentemot den angivna

amorteringstakten i riktmärket berodde på att

kontoret vid två tillfällen (december 2000,

augusti 2001) valde att anpassa takten nedåt

och att regeringen (juli 2001) valde att

sänka riktmärket från 35 till 25 miljarder

kronor. Kontorets beslut i augusti 2001

innebar att takten sänktes till

10-15 miljarder kronor för 2001 vilket i

praktiken innebar en nollamortering för

resten av året.

Riksgäldskontoret motiverade sin reducering

av amorteringstakten med kostnadsskäl. Den

svenska kronan framstod som svag samtidigt

som fundamentala faktorer i den svenska

ekonomin talade långsiktigt för en starkare

krona. Kontoret bedömde att tillfälliga

faktorer låg bakom kronans svaghet. Då dessa

tillfälliga effekter klingat ut bedömdes

således att kronan skulle förstärkas de

närmaste åren (jämfört med då aktuell

kronkurs) och att en långsammare

avbetalningstakt i detta läge skulle minska

kostnaderna i skuldförvaltningen.

Regeringens bedömning

Regeringen erinrar om att

uppskjutna amorteringar även

innebär en större valutaskuld och större

valutarisk om kursen på den svenska kronan

skulle försvagas. Den slutliga bedömningen av

utfallet av de uppskjutna amorteringarna kan

ske först då positionen stängs eller efter

att viss tid förflutit. Intill dess en

slutlig utvärdering av positioner kan ske bör

de ackumulerade positionerna löpande följas

och grunderna för beslut om att avvika från

amorteringsriktmärket bedömas.

De beslut som Riksgäldskontoret fattat

under 2001 förefaller enligt regeringen vila

på stabil grund. Kontorets bedömningar om

kronans utveckling är rimliga och har

åtminstone till dags dato utfallit

fördelaktigt. Förhoppningarna om att minska

kostnaderna i skuldförvaltningen torde

således ha infriats. Kontoret har därmed

under 2001 agerat i den anda som uttrycks i

riktlinjerna om kostnadshänsyn i den

strategiska hanteringen av valutaskulden.

Duration för den nominella skulden

Riksgäldskontorets beslut

I riktlinjebeslutet angavs följande:

o Riktvärdet för den genomsnittliga

durationen för den nominella kron- och

valutaskulden skall vara 2,7 år.

Inriktningen för 2002 och 2003 är att

durationen skall vara oförändrad.

o

· Riksgäldskontoret får vid fastställande av

riktmärkesportföljer för den nominella

skulden avvika från angivet riktvärde med

(0,3 år.

·

Riksgäldskontoret valde

att inte avvika från riktvärdet

under 2001. I riktlinjeförslaget inför 2001

bedömde kontoret att en genomsnittlig

duration på 2,7 år är en lämplig avvägning

mellan förväntade minskade kostnader och

förväntade ökade refinansieringsrisker som en

kortare upplåning medför.

Riksgäldskontoret valde, såsom tidigare år,

att tillämpa skilda löptider i de nominella

skuldslagen. Durationsmålet för kronskulden

sattes till 2,9(0,3 år och för valutaskulden

till 2,3(0,3 år (i genomsnitt 2,7(0,3 år).

Beslutet motiverades främst av

marknadsvårdsskäl och kontorets strävan att

upprätthålla en likvid obligationsmarknad.

Samma duration i de båda skuldslagen skulle

ha krävt stora förändringar i emissionspolicy

eller stora volymer ränteswappar.

Kvantitativa modellberäkningar baserade på

marknadsdata för 2001 har genomförts på två

schabloniserade portföljer: en portfölj med

differentierad löptid 2,9 år respektive 2,3

år i kron- och valutaskulden, en portfölj med

löptid 2,7 år i båda skuldslagen. Beräkningen

pekar på en försumbar besparing på ca 0,4

baspunkter i portföljen med delad duration.

Regeringens bedömning

Regeringen har inget att anföra mot

kontorets beslut

att inte avvika från riktvärdet för

genomsnittlig duration. De kvantitativa

beräkningarna för 2001 bekräftar än en gång

att skillnader i kostnader och volatilitet

mellan portföljer med delad respektive samma

duration är små.

Däremot finns det enligt regeringen fler

kvalitativa skäl som talar för en skild

duration. Riksgäldskontorets strävan är att

upprätthålla likvida marknader i benchmarklån

som i ett marknadsvårdsperspektiv kan

motivera en relativt längre duration i den

inhemska kronskulden. En förkortning av

löptiden i kronskulden skulle här vara

förknippad med betydande

transaktionskostnader utan att någon fördel i

skuldförvaltningen skulle kunna uppnås. Det

finns även argument för en relativt kortare

duration i valutaskulden eftersom

valutaupplåning i olika valutor medför en

begränsad exponering för uppgångar i ett

enskilt lands räntor. Ränterisken torde

därmed vara mindre i en portfölj med många

valutor jämfört med en portfölj med endast en

valuta, t.ex. kronor.

Riksgäldskontorets strategi med skilda

durationer för kron- och valutaskulden för

åren 1999-2001 kan därmed anses motiverad.

Valutasammansättning

Riksgäldskontorets beslut

Inför 2000 ökades andelen

schweizerfranc (CHF) i

riktmärket med 5 procentenheter (från 9 till

14 procentenheter) på bekostnad av andelen

euro. Positionen motsvarade ett absolut

belopp på ca 20 miljarder kronor. Ändringen

baserade sig på observationen att det under

de senaste 20 åren varit billigare att låna i

CHF än i euro under ca 80 % av tiden.

Upplåning i CHF gentemot euron var drygt

1,2 % lägre under 2001. Samtidigt stärktes

CHF mot euron med drygt 2,7 %.

Schweizerfrancen utvecklades särskilt stark

efter händelserna i New York den 11 september

2001. Den orealiserade nettoförlusten uppgick

därmed till ca 1,5 % av totalbeloppet,

motsvarande ca 300 miljoner kronor. Det

ackumulerade värdet för 2000-2001 uppgick

till -1,2 miljarder kronor. Andelen CHF har

hållits konstant i riktmärket för 2002.

Regeringens bedömning

Det kan konstateras att positionerna hittills

inte utvecklats i den riktning som avsetts.

Resultaten speglar dock utvecklingen över en

kort tidsperiod och är orealiserade. Man bör

även enligt regeringen beakta de motiv och

den tidshorisont som ligger till grund för

Riksgäldskontorets beslut och det långsiktiga

perspektivet i skuldförvaltningen. Det är

därför för tidigt att slutgiltigt utvärdera

den strategiska positionen i schweizerfranc.

Regeringen efterlyste i föregående års

utvärdering ett underlag för hur

Riksgäldskontorets strategiska och operativa

valutapositioner skall utvärderas och hur

beslut om ett eventuellt övergripande

riktmärke för valutaportföljen skall fattas.

Behovet av ett sådant material kvarstår anser

regeringen.

Utvärdering av Riksgäldskontorets

operativa beslut

Upplåning i nominella kronor

Riksgäldskontorets beslut

I riktlinjerna för 2001 fastställdes att

Riksgäldskontoret inte förväntas ta

räntepositioner i den operativa förvaltningen

av den nominella kronskulden. Den utvärdering

i relativa termer gentemot en

riktmärkesportfölj som tidigare tillämpats

framstod därmed inte som meningsfull.

Utvärderingen av den nominella upplåningen i

svenska kronor sker i stället primärt i

kvalitativa termer och av den skuld- och

marknadsvård som bedrivits. I möjligaste mån

skall dock även kvantitativa effekter på de

absoluta kostnaderna beräknas.

Riksgäldskontoret återgick under 2001 till

mer normala emissionsvolymer

statsobligationer efter ett osedvanligt lågt

lånebehov under 2000, bl.a. till följd av

delutförsäljningen av Telia. Utbjuden

emissionsvolym under 2001 uppgick till 63

miljarder kronor, jämfört med 32 miljarder

kronor 2000. Genomsnittlig emissionsränta

uppgick till 4,9 % och genomsnittlig duration

till 6,6 år. Samtliga emissioner under 2001

fulltecknades.

Totalt bjöds statsskuldväxlar för 294,5

miljarder kronor ut under 2001. Till detta

skall läggas de volymer statsobligationer som

bytts till statsskuldväxlar under året.

Genomsnittlig emissionsränta var 4,0 %.

Förhållandet mellan emitterad volym och

utbjuden volym var ungefär oförändrat jämfört

med 2000, ca 95 %.

Regeringens bedömning

Riksgäldskontorets emissionsverksamhet

förefaller ha

varit framgångsrik med fulltecknade

emissioner, stora budvolymer och små

ränteskillnader i de accepterade buden. Det

är generellt svårt att kvantitativt mäta

effekterna på lånekostnaderna av den skuld-

och marknadsvård som kontoret bedriver. Ofta

baseras bedömningar av upplåningen på

kronmarknaden på mer kvalitativa grunder utan

stöd från kvantitativa metoder och estimat.

Regeringen har ju även vid flera tillfällen

uttryckt att utvärderingen främst skall ske i

kvalitativa termer.

Regeringens slutsats, främst baserad på

kvalitativa grunder, är att

Riksgäldskontorets marknads- och skuldvård

bör ha bidragit till en mer likvid och

effektiv statspappersmarknad. Åtgärderna kan

därmed sägas ha bidragit till långsiktigt

lägre absoluta kostnader för statsskulden.

Det är dock enligt regeringen angeläget, både

på operativ och på strategisk nivå, att mer

kvantitativa metoder utvecklas för att

möjliggöra en mer ingående bedömning av

marknadsvårdens effekter på emissionsräntorna

i statsskulden.

Upplåning i utländsk valuta

Riksgäldskontorets beslut

Upplåningskostnaderna har kontinuerligt

minskats under utvärderingsperioden genom att

valutaupplåningen i allt större utsträckning

sker genom skuldbytesavtal. De besparingar

som uppnås via skuldbytesavtal påverkar den

faktiska skulden och riktmärkesportföljen för

valutaskulden i samma omfattning. Dessa

besparingar avspeglas därför inte i

resultatet i den operativa förvaltningen

gentemot valutariktmärket. Nyupplåningen i

utländsk valuta måste därmed utvärderas på

annat sätt.

Under 2001 blev upplåningskostnaden för

skuldbytesavtalen mindre förmånlig (-47

baspunkter under USD-Libor) än de närmast

föregående åren. Det hänger samman med den

minskade swappspreaden.

Den operativa förvaltningen av

valutaskulden är, till skillnad från den

nominella kronskulden, inriktad på aktivt

positionstagande gentemot riktmärket.

Riksgäldskontoret baserar sina positioner i

huvudsak på överväganden dels om förväntad

ränteutveckling, dels om förväntad

valutautveckling.

Det operativa resultatet av förvaltningen

av valutaskulden för 2001 uppgick till -78

miljoner kronor. Jämfört med 2000 är det en

förbättring med över 500 miljoner kronor.

Riksgäldskontorets räntepositioner gav en

vinst på 83 miljoner kronor under 2001.

Valutapositionerna gav en förlust på 161

miljoner kronor under året.

I syfte att få ytterligare referenspunkter

för en bedömning av sina prestationer anlitar

Riksgäldskontoret sedan 1992 externa

förvaltare som hanterar en del av

valutaskulden. Denna förvaltning sker under i

stort sett samma regelverk som kontorets egen

operativa förvaltning. Sedan halvårsskiftet

2001 har kretsen externa förvaltare utökats

till fem externa förvaltare med en sammanlagd

referensportfölj på 30 miljarder kronor.

Genom att jämföra Riksgäldskontorets och de

externa förvaltarnas resultat erhålls

kompletterande information om måluppfyllelse

i förvaltningen av valutaskulden och under

vilket risktagande detta har skett. Kontoret

har för utvärderingsperioden i genomsnitt

presterat ett bättre resultat än de externa

förvaltarna (-0,20 respektive -0,35 % av

förvaltad skuld). Även för 2001 uppvisar

kontoret ett bättre resultat (dvs. mindre

negativt) än de externa förvaltarna.

Regeringens bedömning

Regeringens bedömning är att kontoret bedrivit

en

kostnadseffektiv valutaupplåning jämfört med

de alternativa upplåningsformer som står till

buds. Den kostnadsfördel som kan uppnås via

skuldbytesavtal har utnyttjats och utfallit

fördelaktigt.

Enligt målet för den operativa

förvaltningen av valutaskulden skall

Riksgäldskontoret under en femårsperiod uppnå

lägre kostnader i den faktiska skulden

relativt kostnaden för den fastställda

riktmärkesportföljen. Det sammanlagda

resultatet för perioden 1997-2001 uppgick

till -0,7 miljarder kronor. Förvaltningen av

valutaskulden har därmed inte uppfyllt det

uppställda kvantitativa målet.

Med tanke på att den aktiva förvaltningen

mot valutariktmärket ger ett relativt

entydigt mått på Riksgäldskontorets

prestationer och att resultatet för

utvärderingsperioden utfallit negativt kan

förvaltningen knappast längre betraktas som

framgångsrik. Förlusten på 0,7 miljarder

kronor är dock relativt begränsad och uppgår

till ca 0,2 % av genomsnittlig förvaltad

valutaskuld under 1997-2001.

Sammantaget, bl.a. mot bakgrund av att

Riksgäldskontoret lyckats bättre än

jämförbara externa förvaltare, föranleder

resultaten i den aktiva förvaltningen av

valutaskulden inte någon kritik eller åtgärd

från regeringen.

Upplåning i realobligationer

Riksgäldskontorets beslut

De senaste åren har emissionsvolymerna

varit betydligt

mindre. Detta torde främst bero på en viss

mättnad på realobligationer på marknaden.

Även ett stabilare inflationsklimat kan ha

bidragit till nedgången i efterfrågan på

realobligationer. Därtill skall läggas att

den minskade skillnaden mellan nominella och

reala räntor har reducerat Riksgäldskontorets

intresse av att emittera i skuldslaget.

Nettoemissionerna för 2001 begränsades därför

till 3 miljarder kronor.

Det indikativa resultatet för upplåningen i

realobligationer, vilket beräknas som

kostnadsskillnaden mellan upplåning i

nominella och reala obligationer, uppgick

till -0,8 miljarder kronor för 2001 och till

7,7 miljarder kronor för femårsperioden.

Minskningen under 2001 beror på att

inflationen steg under året och överskred den

genomsnittliga break even-inflation till

vilken utestående realobligationer

emitterats. Det ackumulerade resultatet beror

på de låga inflationsutfallen under tidigare

år. Det slutliga resultatutfallet beror på

hur inflationen utvecklas under respektive

låns löptid. Det ackumulerade resultatet kan

således både förbättras och försämras

beroende på inflationsutvecklingen framöver.

Regeringens bedömning

Riksgäldskontoret har uppnått det

kvantitativa målet

för upplåningen i reala lån i svenska kronor.

De emissioner som kontoret gjort under 2001

skedde till relativt låg break

even-inflation. Med hänsyn till marknadsvård

och att målet för den reala upplåningen från

2001 även tar hänsyn till risken i

förvaltningen, finner regeringen inga skäl

att anmärka på den emissionsverksamhet som

bedrivits.

Riksgäldskontorets övriga marknadsvårdande

insatser under 2001 bedöms ha bidragit till

att öka likviditeten och effektiviteten i

marknaden för realobligationer.

Upplåning från hushållen

Riksgäldskontorets beslut

Riksgäldskontorets upplåning från hushållen har minskat

kraftigt sedan mitten av 1990-talet, från 116

miljarder kronor budgetåret 1995/96 till ca

56 miljarder kronor 2001. Andelen av

statsskulden som finansieras från

hushållssektorn har också fallit från ca 8 %

till under 5 % under perioden.

Premieobligationerna utgör basen i

Riksgäldskontorets upplåning från hushållen.

Utestående stock premieobligationer uppgick

till drygt 44 miljarder kronor vid utgången

av 2001.

Den därnäst största sparformen,

Riksgäldsspar, uppgick till 11,7 miljarder

kronor vid utgången av 2001, en ökning med

drygt 4 miljarder kronor (eller 56 %) jämfört

med 2000. Uppgången förklaras av

introduktionen av Riksgäldsspar utan

tidsgräns som i princip stod för hela

ökningen.

Resultatet för upplåningen på

hushållsmarknaden uppgick till 299 miljoner

kronor för 2001 och till över 1 miljard

kronor för femårsperioden. Omkring 90 % av

resultatet kan hänföras till

premieobligationerna, detta trots att

sparformen fortsatt uppvisar en sjunkande

volym.

Regeringens bedömning

Regeringens mål för upplåningen på hushållsmarknaden är

att uppnå största möjliga kostnadsbesparing i

förhållande till alternativa upplåningsformer

på penning- och obligationsmarknaden. Målet

avser såväl upplåningen totalt som i rimlig

omfattning varje enskilt låneinstrument.

Under perioden 1997-2001 uppgick den

samlade kostnadsbesparingen till drygt 1

miljard kronor, vilket innebär att

Riksgäldskontoret uppnått målet.

Verksamhetsmålet avser även de enskilda

låneinstrumenten. I det här avseendet

uppvisar Riksgäldsspar ett samlat negativt

resultat för utvärderingsperioden. Detta

beror främst på de kostnader som belastar

resultatet under uppbyggnadsskedet 1997 och

1998. Sparformen uppvisar sedan 1999 positiva

resultat och, i synnerhet under 2001,

stigande volymer.

Regeringen konstaterar att det samlade

resultatet i upplåningen från hushållen i

mycket hög grad och i ökad utsträckning är

beroende av resultatutvecklingen för

premieobligationerna. Det är därför viktigt

att Riksgäldsspar ges tid att utvecklas till

en attraktiv sparform på den svenska

sparmarknaden, inte minst för att kontoret

skall kunna uppnå stabilitet i upplåningen

från hushållen.

Utskottets ställningstagande

Fördelning av skulden på olika skuldslag

Riksgäldskontoret har hanterat det

strategiska mandatet för amorteringstakten av

valutaskulden i linje med regeringens

riktlinjer. De avsteg som under 2001 gjordes

avseende amorteringstakten var motiverade av

kostnadsskäl.

Duration för den nominella skulden

Riksgäldskontoret valde att inte avvika från

durationen i riktlinjerna för den nominella

skulden. Kontorets strategi med skilda

durationer för kron- och valutaskulden har

för åren 1999-2001 gett en försumbar skillnad

i kostnad och risk jämfört med om den i

riktlinjerna angivna durationen använts i

båda riktmärkena. Utskottet delar dock

regeringens uppfattning att det finns flera

kvalitativa skäl som talar för en skild

duration.

Valutasammansättning i valutaskulden

Med hänsyn till att utvärderingen syftar till

att bedöma resultaten av

statsskuldsförvaltningen över en längre

tidsperiod, är det för tidigt att utvärdera

den strategiska positionen i schweizerfranc.

Detta gäller även ändringen av andelen dollar

som genomfördes i december år 2000. Det finns

som regeringen konstaterar ett behov av

underlag för hur Riksgäldskontorets

strategiska och operativa valutapositioner

skall utvärderas.

Lån i utländsk valuta

Utskottet delar regeringens bedömning att

kontoret bedrivit en kostnadseffektiv

upplåning på den internationella

kapitalmarknaden jämfört med de alternativa

upplåningsformer som står till buds. Den

kostnadsfördel som kan uppnås via

skuldbytesavtal har utnyttjats och utfallit

fördelaktigt. Det är positivt att

Riksgäldskontoret presterat ett bättre

resultat än anlitade externa förvaltare.

Målet för den operativa förvaltningen av

valutaskulden har emellertid inte uppfyllts.

Nominella lån i svenska kronor

Regeringen beslutade i riktlinjerna för år

2001 att utvärderingen av den operativa

kronförvaltningen skulle ersättas med en mer

kvalitativt inriktad utvärdering.

Frågan uppkommer därmed om

kostnadsminimeringsmålet bör kompletteras med

mål för de marknadsvårdande insatserna.

Regeringen konstaterar att många beslut i

statsskuldsförvaltningen är av skuld- och

marknadsvårdande karaktär som inte låter sig

utvärderas i kvantitativa termer utan de bör

i stället värderas utifrån kvalitativa

kriterier. Det finns anledning för utskottet

att uppmärksamma att möjligheterna för

regering och riksdag att t.ex. utvärdera

skuld- och marknadsvårdande insatser på

strategisk nivå är begränsade. Metoderna bör

således utvecklas. Möjligen finns det

erfarenheter från utvärderingen av AP-

fondernas verksamhet som kan tas till vara i

sammanhanget. Där används t.ex. utomstående

experter och revisorer i utvärderingen.

Reala lån i svenska kronor

Utskottet delar regeringens uppfattning att

Riksgäldskontoret har uppnått det

kvantitativa målet för upplåningen i reala

lån i svenska kronor. Det finns som

regeringen påpekar en risk att det

oförmånliga emissionsklimatet under 2001 kan

komma att bidra till att tynga det

kvantitativa resultatet framdeles. Det är

dock nödvändigt att väga in fler dimensioner

i den slutliga bedömningen av

förvaltningsresultatet i realskulden, såsom

riskaspekter och omsorgen om marknaden.

Riksgäldskontorets marknadsvårdande insatser

under år 2001 bedöms ha bidragit till att öka

likviditeten och effektiviteten i marknaden

för realobligationer.

Upplåning från hushållen

Målet för upplåningen på hushållsmarknaden är

att uppnå största möjliga kostnadsbesparing i

förhållande till alternativa upplåningsformer

på penning- och obligationsmarknaden. Målet

avser såväl upplåningen totalt som varje

enskilt låneinstrument. I kostnaden tas

hänsyn till samtliga kostnader förknippade

med hushållsupplåningen, även

Riksgäldskontorets administrativa kostnader.

Riksgäldskontoret har uppnått det

kvantitativa målet för hushållsupplåningen.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes

vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Regeringens beslut om riktlinjer för

statens upplåning och skuldförvaltning

- punkt 1 (m, kd, c, fp)

av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),

Lennart Hedquist (m), Anna Åkerhielm (m),

Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m), Lena

Ek (c) och Karin Pilsäter (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1

borde ha följande lydelse:

Riksdagen godkänner vad som anförs i

reservation 1 om regeringens beslut om

riktlinjer för statens upplåning och

skuldförvaltning samt lägger regeringens

skrivelse 2001/02:104 i denna del till

handlingarna.

Ställningstagande

Den svenska kronan har kontinuerligt

försvagats sedan 1996. Kronan har fortsatt

att försvagas trots att inflationen i Sverige

inte varit högre än i omvärlden, vilket tyder

på ett bristande förtroende för

tillväxtkraften i den svenska ekonomin. Det

är mot den bakgrunden märkligt att regeringen

sätter mål för statsskuldspolitiken som

bygger på en oförändrad eller förstärkt

kronkurs. Enligt vår mening bör målen för

valutaamorteringen utformas i

överensstämmelse med hur den ekonomiska

politiken förs. Alternativt bör

amorteringstakten av valutaskulden bedömas

utifrån det statliga lånebehovet och inte

efter kronkursens utveckling.

Regeringen beslutade i sina riktlinjer

för statsskuldsförvaltningen 2001 att

valutaskuldens andel skulle minskas,

främst med anledning av den risk som

en stor valutaskuld medför. Regeringen

angav att amorteringstakten skulle

uppgå till 35 miljarder kronor om året

de närmaste tre åren. Därmed skulle

enligt regeringens bedömning

valutaskuldens andel sjunka från 30 %

vid utgången av 2000 till 25 % 2003.

På grund av kronförsvagningen ökade i

stället andelen redan under 2001 till

drygt 34 % av statsskulden. Regeringen

tvingades av kostnadsskäl att dra ned

på amorteringstakten. När man under

det första halvåret konstaterat att

kronan försvagats kraftigt fann man

för gott att sätta ned

amorteringsriktmärket till 25

miljarder kronor och Riksgäldskontoret

fick i uppdrag att också bedöma

kronans fortsatta utveckling inför det

lägre amorteringsmålet. Detta var ett

avsteg från tidigare praxis enligt

vilken Riksgäldskontoret inte skulle

grunda sitt agerande utifrån egna

bedömningar av kronans utveckling.

Riksgäldskontoret valde att begränsa

amorteringen till 15 miljarder kronor.

Kronförsvagningen har uppenbara

konsekvenser för de offentliga

finansernas sårbarhet. Valutaskulden

(inklusive skuldskötselåtgärder) har

genom kronförsvagningen, trots de

amorteringar som gjorts ökat till 404

miljoner kronor. Regeringen

konstaterar själv i skrivelsen att

ambitionen att reducera valutaskulden

därmed inte har uppfyllts.

2. Riksgäldskontorets beslut om statens

upplåning och skuldförvaltning -

punkt 2 (m, kd, fp)

av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),

Lennart Hedquist (m), Anna Åkerhielm (m),

Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m) och

Karin Pilsäter (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2

borde ha följande lydelse:

Riksdagen godkänner vad som anförs i

reservation 2 om Riksgäldskontorets beslut om

riktlinjer för statens upplåning och

skuldförvaltning samt lägger regeringens

skrivelse 2001/02:104 i denna del till

handlingarna.

Ställningstagande

Regeringen skriver att det är viktigt att

Riksgäldskontorets sparprodukt Riksgäldsspar

utvecklas till en attraktiv sparform, inte

minst för att kunna uppnå stabilitet i

kontorets upplåning från hushållen. Skälet är

att sparandet i premieobligationer minskat de

senaste åren och att en ökning i

Riksgäldsspar således till viss del skulle

kompensera för nedgången i

premieobligationer.

Riksgäldsspar riktar sig till hushållen och

har till sin konstruktion stora likheter med

vanligt banksparande. Vi anser det klart

olämpligt att en statlig myndighet som

Riksgäldskontoret agerar som aktör bland

flera på en konkurrensutsatt marknad. Att på

detta sätt attrahera inlåningsmedel från

hushållen ligger, enligt vår bedömning,

utanför Riksgäldskontorets huvuduppgifter och

fyller ingen reell funktion när det gäller

statsupplåningen och skuldförvaltningen.

Upplåningen via Riksgäldsspar utgör en mycket

liten del av den totala statsskulden, omkring

1 % vid utgången av 2001.

Vi anser därför att en avveckling av

Riksgäldsspar bör ske så snart som

möjligt genom att all nyinlåning i

Riksgäldsspar omedelbart upphör.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Regeringens skrivelse

I skrivelse 2001/02:104 behandlas regeringens

riktlinjer för statsskuldens förvaltning åren

1997-2001 samt Riksgäldskontorets upplåning

och skuldförvaltning under budgetåren

1997-2001.