Bet. 2001/02:FIU23

Finansutskottets betänkande

2001/02:FIU23

Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2001

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Utvärdering av penningpolitiken 1999-

2001

Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.

Reservation 1 (v) - motiv.

2. Ansvarsfrihet för riksbanksfullmäktige

Riksdagen beviljar riksbanksfullmäktige

ansvarsfrihet för förvaltningen av Riksbanken

under 2001. Därmed bifaller riksdagen redogörelse

2001/02:RR5 punkt 1.

3. Ansvarsfrihet för Riksbankens

direktion

Riksdagen beviljar direktionen i Riksbanken

ansvarsfrihet för förvaltningen av Riksbanken

under 2001. Därmed bifaller riksdagen redogörelse

2001/02:RR5 punkt 2.

4. Riksbankens balans- och

resultaträkningar

Riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning

och resultaträkning för räkenskapsåret 2001 som

de finns återgivna i bilaga 2. Därmed bifaller

riksdagen redogörelserna 2001/02:RB1 och

2001/02:RR5 punkt 3.

5. Dispositionen av Riksbankens vinst

Riksdagen beslutar att Riksbankens resultat,

som före bokslutsdispositioner uppgår till 19 277

miljoner kronor, skall fördelas så att dels, till

statsverket inlevereras enligt

vinstdispositionsprincipen 7 300 miljoner kronor,

till Riksbankens dispositionsfond förs 12 053

miljoner kronor och från Riksbankens

resultatutjämningsfond förs 76 miljoner kronor,

dels en extra utdelning på 20 000 miljoner kronor

lämnas till statsverket och att ett lika stort

belopp förs från Riksbankens dispositionsfond.

Därmed bifaller riksdagen redogörelse 2001/02:RB2

samt avslår motionerna

2001/02:Fi19 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande

1,

2001/02:Fi20 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande

1,

2001/02:Fi21 av Mats Odell m.fl. (kd) yrkande 1

samt

2001/02:Fi22 av Lena Ek m.fl. (c).

Reservation 2 (m, kd, c, fp)

6. Lagreglering av Riksbankens

vinstdisposition

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande

2,

2001/02:Fi19 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande

2,

2001/02:Fi20 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande

2 samt

2001/02:Fi21 av Mats Odell m.fl. (kd) yrkande 2.

Reservation 3 (m, kd, c, fp)

7. Riksbankens värdetransporter

Riksdagen avslår motion

2001/02:Fi207 av Henrik Westman (m).

8. Finans- och strukturpolitikens ansvar

för inflationsbekämpningen

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande

1 samt

2001/02:Fi18 av Mats Odell m.fl. (kd).

Reservation 4 (m, kd, fp)

9. Utvärdering av riksbankslagen

Riksdagen avslår motion

2001/02:Fi253 av Bengt-Ola Ryttar (s).

Reservation 5 (v)

10. Riksbankens ställning

Riksdagen avslår motion

2001/02:Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v).

Reservation 6 (v, mp)

11. Lagreglering av de offentliga

utfrågningarna om Riksbanken

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande

3,

2001/02:Fi206 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

yrkande 2 samt

2001/02:Fi239 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande

2.

Reservation 7 (m, fp)

12. Offentliggörande av direktionens

protokoll

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande

4,

2001/02:Fi206 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

yrkande 1 samt

2001/02:Fi239 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande

3.

Reservation 8 (m, v, fp, mp)

13. Penningpolitiken och EMU

Riksdagen avslår motion

2001/02:Fi295 av Matz Hammarström m.fl. (mp)

yrkandena 3 och 4.

Reservation 9 (v, mp)

Stockholm den 18 april 2002

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan

Bergqvist (s), Mats Odell (kd)[1], Gunnar Hökmark

(m), Bengt Silfverstrand (s), Lisbet Calner (s),

Johan Lönnroth (v), Lennart Hedquist (m), Sonia

Karlsson (s), Anna Åkerhielm (m), Siv Holma (v), Per

Landgren (kd), Gunnar Axén (m), Yvonne Ruwaida (mp),

Lena Ek (c), Karin Pilsäter (fp), Tommy Waidelich

(s) och Hans Hoff (s).

**FOOTNOTES**

[1]: Har ej deltagit i beslutet under

förslagspunkten 2.

2001/02

FiU23

Sammanfattning

Utskottet redovisar i betänkandet sin årliga

utvärdering i efterhand av Riksbankens

penningpolitik. Utvärderingen omfattar perioden

1999–2001.

Utskottet tillstyrker att riksbanksfullmäktige och

direktionen beviljas ansvarsfrihet för sin

förvaltning av Riksbanken under 2001.

Utskottet ställer sig även bakom fullmäktiges

förslag till disposition av Riksbankens resultat

2001 samt föreslår att riksdagen fastställer

Riksbankens balansräkning och resultaträkning för

2001.

Den föreslagna dispositionen innebär att 27 300

miljoner kronor skall levereras in till statsverket,

varav 7 300 miljoner kronor som reguljär utdelning

och 20 000 miljoner kronor som extraordinär

utdelning. Vidare skall 7 947 miljoner kronor

överföras från dispositionsfonden och 76 miljoner

kronor räknas av från resultatutjämningsfonden.

Utskottet delar fullmäktiges uppfattning att de

sedan 1988 tillämpade vinstdispositionsprinciperna

skall tillämpas i år och fortsättningsvis. Efter en

inleverans av föreslagen omfattning kommer

Riksbanken att uppnå en långsiktigt väl avvägd

konsolideringsnivå. Det finns därför, anser

utskottet, inte något behov av att under kommande år

överväga ytterligare extraordinära inleveranser.

I betänkandet finns 9 reservationer.

Redogörelse för ärendet

Finansutskottet har sedan 1999 på eget initiativ

varje år granskat och utvärderat den av Riksbanken

förda penningpolitiken under de tre närmast

föregående åren. Initiativet motiverades av att

Riksbanken 1999 fick en mer oberoende ställning

gentemot riksdag och regering.

Författningsenligt åligger det finansutskottet att

varje år pröva om fullmäktige och direktionen kan

beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning under det

gångna verksamhetsåret. Utskottet skall i det

sammanhanget också ta ställning till Riksbankens

bokslut och då bedöma om balansräkningen och

resultaträkningen kan fastställas och hur stort

belopp som skall levereras in till statskassan.

Som underlag för prövningen har utskottet tillgång

till bl.a. Riksbankens årsredovisning, fullmäktiges

förslag till vinstdisposition och Riksdagens

revisorers granskningsberättelse samt fullmäktiges

och direktionens allmänna och särskilda (hemliga)

protokoll.

Utskottets överväganden

Utvärdering av penningpolitiken

1999–2001

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner

vad utskottet anfört om penningpolitiken

1999–2001.

Jämför reservation 1 (v).

Inledning

Riksbanken fick den 1 januari 1999 en mer oberoende

ställning gentemot riksdag och regering.

Förändringarna innebar i korthet att riksdagen i

högre grad än tidigare delegerade utformningen av

penningpolitiken till Riksbanken. I riksbankslagen

(1988:1385) definieras målet för penningpolitiken

som att Riksbanken skall upprätthålla ett fast

penningvärde. Därutöver skall Riksbanken främja ett

säkert och effektivt betalningsväsende. Riksbanken

skall självständigt arbeta mot dessa mål och vara

ansvarig inför riksdagen för sina handlingar. Den

nya lagstiftningen innebar också att en ny

ledningsstruktur för Riksbanken infördes. Riksbanken

leds sedan drygt tre år tillbaka av en direktion med

sex heltidsanställda ledamöter som utses av

riksbanksfullmäktige.

I samband med behandlingen av Riksbankens

förvaltning våren 1999 (bet. 1998/99:FiU23) anförde

utskottet att det ökade oberoendet ökar behovet av

att i efterhand granska och utvärdera Riksbankens

penningpolitik. Utskottet beslutade därför att varje

år utföra en granskning av den förda

penningpolitiken i anslutning till utskottets

behandling av Riksbankens årsredovisning och

Riksdagens revisorers granskning av Riksbankens

verksamhet. Granskningen av penningpolitiken skall

omfatta utvecklingen under de gångna tre åren. Den

utvärdering som nu genomförs är den fjärde i

ordningen och omfattar perioden 1999–2001. Tidigare

har utvärderingar gjorts för perioderna 1996–1998

(bet. 1998/99:FiU23), 1997–1999 (bet.

1999/2000:FiU23) och 1998–2000 (bet. 2000/01:FiU23).

För att penningpolitiken skall kunna följas av

medborgarna och kunna utvärderas av både riksdagen

och andra intressenter krävs stor öppenhet med

information, statistik och analysinstrument. Som

utskottet konstaterat i de tidigare utvärderingarna

präglas den svenska riksbanken av en större öppenhet

än de flesta andra centralbanker. Riksbanken

offentliggör betydelsefull information bl.a. i de

inflationsrapporter som publiceras fyra gånger per

år, i de protokoll från direktionens sammanträden

som offentliggörs med viss eftersläpning, i de tal

som direktionsledamöterna håller i olika sammanhang

och i de offentliga utfrågningar som utskottet minst

två gånger om året håller med riksbankschefen.

Protokollen från direktionssammanträdena och de

offentliga utfrågningarna av riksbankschefen

behandlas nedan av utskottet. I samband därmed

behandlas yrkanden i motionerna Fi17 och Fi239 av

Gunnar Hökmark m.fl. (m) och Fi206 av Karin Pilsäter

m.fl. (fp). Vidare behandlas under avsnittet Finans-

och strukturpolitikens ansvar för

inflationspolitiken yrkanden i motion Fi17 av Gunnar

Hökmark m.fl. (m) och motion Fi18 av Mats Odell

m.fl. (kd). Under avsnittet Riksbankens ställning

behandlas motion Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v),

och under avsnittet Penningpolitiken och EMU

behandlas motion Fi295 av Matz Hammarström m.fl.

(mp).

Inflationsmålet och räntebeslutsregler

I januari 1993, två månader efter det att den fasta

växelkursen övergavs och kronan började flyta på den

internationella valutamarknaden, beslutade dåvarande

riksbanksfullmäktige att prisstabilitetsmålet i

operativa termer skulle formuleras som att

inflationen, mätt som konsumentprisindex (KPI),

skulle begränsas till 2 % i årlig förändringstakt

med ett toleransintervall på ( 1 procentenhet. Målet

skulle vara symmetriskt, i den meningen att

Riksbanken skulle ta lika allvarligt på en alltför

låg som en alltför hög inflation. Målet började

formellt tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1995.

Orsaken till att KPI valdes till målvariabel var

bl.a. att måttet är välkänt hos allmänheten, att det

publiceras regelbundet med liten tidseftersläpning

och att KPI sällan revideras. KPI är också det

överlägset bredaste måttet av den privata

konsumtionen av varor och tjänster.

Som utskottet framhållit vid de tidigare

utvärderingarna har KPI en svaghet som målvariabel

genom att indexet kan påverkas av tillfälliga

faktorer som inte har någon bestående effekt på

inflationen eller inflationsförväntningarna. En

sådan tillfällig faktor, som i slutet av 1990-talet

fick ett ganska stort genomslag i KPI, är nedgången

i räntenivån. Räntefallet är ju dessutom bl.a. en

effekt av Riksbankens egna åtgärder. Andra

tillfälliga effekter som normalt inte påverkar

inflationsprocessen är förändringar i indirekta

skatter och subventioner. Enligt Statistiska

centralbyråns (SCB:s) och Riksbankens beräkningar

bidrog lägre räntekostnader för hushållen till att

under 1999 minska KPI:s ökningstakt med i genomsnitt

ca 0,7 procentenheter. Under 2000 var bidraget från

ränteutvecklingen noll medan det under 2001 bidrog

till att höja KPI med 0,1 procentenhet. Ändrade

indirekta skatter och subventioner bidrog till att

dämpa KPI med drygt 0,3 procentenheter under 1999,

medan de höjde KPI med 0,1 procentenheter under

2000. Under 2001 dämpades KPI med 0,1 procentenheter

till följd av ändrade skatter och subventioner.

Utskottet har vid de tidigare granskningarna gjort

bedömningen att det är rimligt att Riksbanken väljer

att bortse från sådana tillfälliga effekter i KPI

som inte påverkar den långsiktiga inflationen. I

anslutning till sitt tillträde den 1 januari 1999

fastställde den nya direktionen att inflationsmålet

även i fortsättningen skall vara definierat i termer

av KPI. Samtidigt gjordes ett tillägg till målet i

den meningen att direktionen angav att det finns två

skäl att avvika från målet. Det första skälet är om

KPI ett till två år framåt påverkas av tillfälliga

faktorer, som t.ex. förändringar i hushållens

räntekostnader eller förändringar av indirekta

skatter och subventioner, som inte bedöms få

varaktig inverkan på inflationen. Det andra skälet

är om inflationen ligger utanför målet och om en

snabb återgång till målet via stora

ränteförändringar får stora negativa

samhällsekonomiska konsekvenser. Vid en sådan

situation bör uppfyllandet av målet i stället ske

gradvis. I bägge fallen skall Riksbanken i förväg

ange hur stor avvikelse som kan vara motiverad på

ett till två års sikt.

Sedan 1999 har direktionen löpande hänvisat till

tillägget till målet och angivit att de bortser från

tillfälliga faktorer i utformningen av

penningpolitiken eftersom de inte bedöms få någon

varaktig inverkan på inflationen. I praktiken har

det inneburit att penningpolitiken under perioden

baserats på en bedömning av inflationen mätt med det

underliggande inflationsmåttet, UND1X (se definition

av UND1X i avsnitt nedan). Som framgår av diagram 1

var skillnaden i inflationstakt mellan KPI och UND1X

relativt stor under 1999. Under de senaste två åren

har dock skillnaden varit begränsad eftersom

bidragen till inflationen från tillfälliga faktorer

varit små.

Riksbankens beslut om ränteförändringar styrs

normalt efter en enkel handlingsregel. Förenklat

innebär handlingsregeln att om prognoserna över

inflationen, gjorda under förutsättningen att

reporäntan är oförändrad, på ett till två års sikt

överskrider (eller underskrider) inflationsmålet på

2 % skall reporäntan normalt höjas (eller sänkas).

Handlingsregeln tillämpas emellertid inte mekaniskt,

utan avvikelser av den typ som nämns ovan kan

förekomma.

Låg inflation men stigande under 2001

Inflationen i den svenska ekonomin har under de

senaste åren sjunkit kraftigt jämfört med

inflationen under 1970- och 1980-talen och början av

1990-talet. Sedan inflationsmålet officiellt började

gälla den 1 januari 1995 har KPI stigit med i

genomsnitt 1,3 % per år samtidigt som BNP-tillväxten

ökat med i genomsnitt nästan 3 % per år. Det kan

jämföras med att inflationen ökade med i genomsnitt

omkring 8 % per år mellan åren 1970–1994. Under

denna period steg BNP med knappt 2 % per år.

Sedan mitten av 1990-talet, med undantag för 2001,

har den svenska inflationen dessutom legat under den

genomsnittliga inflationen i EU-länderna. Under

förra året steg däremot den svenska inflationen

något mer än i EU, och för första gången sedan 1995

låg inflationstakten mätt enligt KPI över

inflationsmålet, bl.a. på grund av temporära

prishöjningar på bl.a. kött, el och olja.

Inflationen 1999–2001 enligt konsumentprisindex

(KPI) och underliggande inflation (UND1X)

Som framgår av tabell 1 har de svenska priserna mätt

med KPI ökat med i genomsnitt 1,4 % per år under

treårsperioden 1999–2001. I genomsnitt steg KPI med

0,3 % 1999, 1,3 % 2000 och 2,6 % 2001. Det innebär

att inflationen mätt med KPI under perioden

underskred Riksbankens inflationsmål på 2 %, men att

inflationen legat inom det s.k. toleransintervallet

på ±1 %. Under 2001 gick dock inflationstakten över

inflationsmålet för första gången sedan 1995. Trots

det låg inflationen under förra året inom

toleransintervallet, även om inflationstakten under

ett par enstaka månader under hösten i fjol låg över

den högre toleransgränsen på 3 %.

Tabell 1. Inflationen 1999–2001 enligt olika inflationsmått

-----------------------------------------------------------

KPI HIKP UND1X UNDINHX

-----------------------------------------------------------

1999 0,3 0,6 1,5 1,8

-----------------------------------------------------------

2000 1,3 1,3 1,4 1,0

-----------------------------------------------------------

2001 2,6 2,7 2,8 3,8

-----------------------------------------------------------

Snitt 1999–2001 1,4 1,5 1,9 2,2

-----------------------------------------------------------

Källa: Riksbanken

Även inflationstakten mätt enligt det

underliggande prismåttet UND1X låg under

perioden 1999–2001 under inflationsmålet, men

inom toleransintervallet. Precis som i fallet

med KPI överskred UND1X inflationsmålet under

2001. Inflationstakten låg dock inom

toleransintervallet. UND1X är det mått på

prisutveckling som Riksbanken för närvarande

använder som målvariabel när de beslutar om

penningpolitiska åtgärder, och UND1X

beskriver konsumentprisutvecklingen exklusive

hushållens räntekostnader för egna hem och

direkta effekter av ändrade indirekta

skatter. Enligt UND1X ökade priserna med i

genomsnitt 1,9 % under perioden 1999–2001 –

1,5 % 1999, 1,4 % 2000 och 2,8 % 2001.

Som framgår av diagram 1 låg inflationen

mätt enligt både KPI och UND1X under

inflationsmålet under varje enskild månad

från januari 1999 fram till mars 2001. Den

kraftiga prisuppgången från mars 2001 berodde

i stor utsträckning på temporära

prishöjningar på bl.a. kött, el, olja, frukt

och grönsaker. Av diagrammet framgår också

att skillnaden i inflationstakt mellan de

bägge inflationsmåtten var relativt stor

under 1999, bl.a. till följd av sjunkande

räntor, vilka fick genomslag i KPI men inte i

UND1X. Under 2000 däremot utvecklades

inflationsmåtten enligt samma mönster, medan

skillnaden på nytt ökade något mot slutet av

2001.

Diagram 1. Konsumentprisindex (KPI), underliggande

inflation (UNDIX) och EU:s konsumentprisindex för

Sverige (HIKP). 12-månaderstal

Källa: SCB, Riksbanken

Andra mått på inflationen

EU har inom ramen för Eurostat utvecklat ett

mellan EU-länderna harmoniserat

inflationsindex, det s.k. HIKP (Harmonised

indices of consumer prices). HIKP används som

målvariabel för penningpolitiken av

Europeiska centralbanken, ECB, och har

speciellt tagits fram för

stabiliseringspolitiska syften. Till skillnad

från KPI exkluderar HIKP räntekostnader för

egnahem, bostadsrättsavgifter, avgifter för

viss hälso- och sjukvård, fastighetsskatt,

avskrivningar, tomträttsavgäld och

försäkringar för egnahem, del av reparationer

samt lotterier och tips. En annan skillnad

mellan måtten är att i HIKP, men inte i KPI,

ingår barnomsorgsavgifter.

Mätt enligt HIKP har den svenska

inflationen uppgått till 0,6 % 1999, 1,3 %

2000 och 2,7 % 2001. Det ger ett genomsnitt

för hela perioden på 1,5 %, dvs. under

inflationsmålet men inom toleransintervallet.

Till följd av bl.a. de temporära

prishöjningarna förra våren steg även HIKP

över inflationsmålet under 2001.

Ett mått på den inhemskt genererade

prisutvecklingen som Riksbanken löpande

använder i sin inflationsanalys är UNDINHX.

UNDINHX definieras som UND1X rensat för

förändringar i importpriserna. Enligt detta

mått har inflationen ökat med i genomsnitt

2,2 % per år under perioden 1999–2001 – 1,8 %

1999, 1,0 % 2000 och 3,8 % 2001. Sammantaget

har därmed inflationen mätt enligt UNDINHX, i

motsats till de övriga inflationsmåtten, i

genomsnitt under perioden legat över

inflationsmålet. Inflationstakten har dock

legat inom toleransintervallet. De kraftigt

stigande priserna på kött, grönsaker, el och

prishöjningar inom tjänstesektorn är några av

förklaringarna till varför UNDINHX under 2001

gick över både inflationsmålet och den övre

toleransgränsen.

Reporäntan

Bortsett från en mindre höjning i slutet av

1997, sänkte Riksbanken sin styrränta, den

s.k. reporäntan, med sammanlagt 6

procentenheter under perioden 1996–1999, från

8,91 % i början av 1996 till 2,9 % i början

1999. I takt med att de negativa effekterna

av den s.k. Asienkrisen avtog och tillväxten

i såväl Sverige som i omvärlden ökade under

loppet av 1999 lades penningpolitiken om i en

mer åtstramande riktning. Som framgår av

tabell 2 gjordes den första höjningen av

reporäntan i november 1999. Höjningen följdes

av ytterligare tre höjningar i februari

respektive december 2000 och i juni 2001.

Drygt tre månader senare, den 19 september

2001, cirka en vecka efter terrorattackerna i

USA, sänktes reporäntan med 0,5

procentenheter i en samtidig aktion med andra

centralbanker. Enligt Riksbanken riskerade

terrordåden att fördjupa och förlänga den

pågående konjunkturnedgången, både

internationellt och i Sverige.

I anslutning till publiceringen av

inflationsrapporten i mars 2002 höjde

Riksbanken reporäntan med 0,25

procentenheter. Räntehöjningen motiverades

bl.a. med att inflationen kommer att

överskrida inflationsmålet på ett till två

års sikt samt att resursutnyttjandet i den

svenska ekonomin sannolikt är mer ansträngt

än tidigare förväntat, vilket bidrar till att

den inhemska inflationen stiger med än

tidigare beräknat.

I mitten av april 2002 låg reporäntan på 4

%. Det är en högre styrränta än de 3,25 % och

1,75 % som vid samma tidpunkt noterades i

euroområdet och i Förenta staterna.

Tabell 2. Reporäntan december 1996 till mars 2002

--------------------------------------------------

Datum Förändring Nivå efter förändringen

--------------------------------------------------

1996-12-08 -0,25 4,10

--------------------------------------------------

1997-12-17 +0,25 4,35

--------------------------------------------------

1998-06-10 -0,25 4,10

--------------------------------------------------

1998-11-04 -0,25 3,85

--------------------------------------------------

1998-11-25 -0,25 3,60

--------------------------------------------------

1998-12-16 -0,20 3,40

--------------------------------------------------

1999-02-17 -0,25 3,15

--------------------------------------------------

1999-03-31 -0,25 2,90

--------------------------------------------------

1999-11-17 +0,35 3,25

--------------------------------------------------

2000-02-09 +0,50 3,75

--------------------------------------------------

2000-12-13 +0,25 4,00

--------------------------------------------------

2001-07-11 +0,25 4,25

--------------------------------------------------

2001-09-19 -0,50 3,75

--------------------------------------------------

2002-03-20 +0,25 4,00

--------------------------------------------------

Som redovisats tidigare under avsnittet

Inflationsmålet och räntebeslutsregler styrs

Riksbankens räntepolitik lite förenklat av följande

handlingsregel: Om Riksbankens inflationsprognos – där

inflationen mäts med UND1X och under antagandet om en

oförändrad reporänta – pekar mot att inflationen på

ett till två års sikt avviker från inflationsmålet

skall reporäntan normalt förändras (skäl till

avvikelser från regeln redovisas under det ovan

refererade avsnittet). En prognos över 2 % innebär att

reporäntan normalt skall höjas och en prognos under 2

% att reporäntan skall sänkas. Konjunkturinstitutet

(KI) har i ett statistiskt underlag till utskottets

kansli belyst om Riksbanken följt sin handlingsregel

under perioden 1997–2001. Resultaten tyder i korthet

på att Riksbanken följt beslutsregeln ganska väl. Den

enkla handlingsregeln förklarar omkring 75 % av de

ränteförändringar som gjorts under den aktuella

perioden. Sambandet mellan ränteförändringarna och de

prognoser Riksbanken publicerat är tydligt. Endast vid

två tillfällen har Riksbanken avvikit från den normala

handlingsregeln – i slutet av 1998 och början av 1999

då reporäntan, i förhållande till handlingsregeln,

sänktes extra mycket och i början av 2000 då

reporäntan höjdes ovanligt kraftigt. En genomgång av

Riksbankens inflationsrapporter vid tidpunkten tyder

på att avvikelsen 1998/99 sannolikt kan förklaras av

den stora osäkerhet om både den reala och finansiella

utvecklingen som rådde i samband med den globala

finansiella oron i slutet av 1998 och början av 1999.

En möjlig förklaring till den i jämförelse stora

räntehöjningen på 0,5 procentenheter i februari 2000

kan vara de då stundande löneförhandlingarna och de

prognoser om alltför stora lönelyft som flera olika

bedömare gjorde i början av 2000.

Kronan

Efter att ha legat relativt stabil från sommaren 1999

till sommaren 2000 sjönk den svenska kronans värde

relativt kraftigt under hösten och vintern 2000.

Försvagningen fortsatte under våren och sommaren 2001,

och kronan nådde sin lägsta nivå i anslutning till den

osäkerhet som präglade de internationella

valutamarknaderna direkt efter terrorattackerna i

Förenta staterna i mitten av september 2001.

Diagram 2. Kronans värde enligt TCW-index perioden 1998 till

mars 2002

Källa: Riksbanken

Som framgår av diagram 2 stärktes kronan något från de

tidigare bottennivåerna mot slutet av förra året, och

förstärkningen har fortsatt under inledningen av 2002.

Från den högsta nivån i juni 2000 till den lägsta

nivån i september 2001 minskade värdet på kronan med

omkring 22 %, mätt enligt det s.k. TCW-index. Från

början av 2001 till mitten av september 2001

försvagades kronan med omkring 13 %. Sett över hela

2001 minskade kronans värde med drygt 6 %.

Mätt enligt TCW-index låg kronans värde i mitten av

april 2002 på ett indexvärde på omkring 135. Som

framgår av diagram 3 stärktes kronan kraftigt mot

euron efter eurons start den 1 januari 1999. Från

sommaren 2000 till hösten 2001 stärktes euron stadigt

mot kronan, till en högsta kurs i slutet av september

på 9,94 kr per euro. Mot slutet av 2001 och under

inledningen av 2002 har kronan ånyo stärkts mot euron.

I mitten av april i år låg kursen på omkring 9,15 kr

per euro.

Diagram 3. Kronans kurs mot euro och USA-dollar

Källa: Riksbanken

Interventioner på valutamarknaden

I juni 2001 intervenerade Riksbanken på

valutamarknaden för att stärka kronan efter den

tilltagande kronförsvagningen under våren. Det var

första gången sedan den nya riksbankslagen trädde i

kraft 1999 som Riksbanken intervenerade på

valutamarknaden. Interventionerna genomfördes vid tre

tillfällen, och sammanlagt sålde Riksbanken euro och

dollar mot kronor för motsvarande omkring 12 miljarder

kronor.

Protokollen från direktionens möten i anslutning

till interventionerna (den 14 juni 2001 och den 5 juli

2001) publicerades först den 30 november 2001. Vid

mötet den 5 juli beslutade direktionen att under

hösten göra en utvärdering av interventionerna samt

att ta fram förslag över hur beslut om interventioner

skall beredas, beslutas och kommuniceras i framtiden.

I utvärderingen, som publicerades den 30 november

2001, drog direktionen slutsatsen att Riksbanken även

i framtiden kan komma att intervenera på

valutamarknaden, men att interventioner skall användas

med stor återhållsamhet så länge växelkursen är

rörlig. Vidare menade direktionen att beredningen och

beslutsordningen vid interventioner bör vara så öppen

och tydlig som möjligt.

I början av 2002 beslutade direktionen om ett s.k.

förtydligande av beredningen, beslutsgången och

kommunikationen vid valutainterventioner

(förtydligandet publicerades den 6 februari 2002). I

förtydligandet anges att beredningen och besluten om

interventioner skall präglas av öppenhet och

tydlighet. Det underlättar riksdagens och andra

externa bedömares utvärderingar av bankens agerande

samt att det understödjer interventionernas funktion

som signaleringsinstrument. I korthet skall enligt

förtydligandet interventioner på valutamarknaden

beredas på samma sätt som andra penningpolitiska

beslut. Beslutet om interventioner skall fattas av

direktionen (med vissa undantag), och beslutet skall

innefatta ett mandat om interventionens omfattning och

under vilken tid interventioner får göras samt en

motivtext till varför interventionen genomförs.

Huvuddragen i motivtexten skall normalt offentliggöras

i form av ett pressmeddelande. Direktionens

överväganden om motiven för interventionerna redovisas

i ett särskilt protokoll som skall offentliggöras

normalt minst en månad eller högst ett år efter att

interventionsmandatet löpt ut. Innehållet i mandatet

redovisas i ett särskilt protokoll som ej

offentliggörs. I förtydligandet anges också att

avvikelser från den beslutade berednings- och

beslutsordningen kan förkomma om t.ex. interventioner

görs på initiativ av och samordnas med andra

centralbanker.

Inflationsprognoserna och penningpolitiken

Nedan behandlas ekonomin, penningpolitiken,

inflationen och inflationsprognoserna för framför allt

2001, eftersom åren 1999 och 2000 avhandlats mer

noggrant i utskottets tidigare utvärderingar av

penningpolitiken (bet. 1999/2000:FiU23 och bet.

2000/01:FiU23). Inledningsvis görs dock en kort

beskrivning av Riksbankens prognoser under hela

perioden 1999–2001. Utgångspunkten i utvärderingen är

att det kan ta omkring ett till två år innan

penningpolitiska åtgärder får fullt genomslag i den

ekonomiska aktiviteten och på inflationen. Det innebär

att det för t.ex. utvecklingen 2001 blir särskilt

intressant att studera de bedömningar, överväganden,

prognoser och åtgärder som gjordes under 1999 och

2000.

Kort om bedömningarna för hela perioden 1999–2001

En genomgång av Riksbankens prognoser över inflationen

och tillväxten i den svenska ekonomin fr.o.m. 1997 och

framåt visar att banken underskattat BNP-tillväxten i

den svenska ekonomin åren 1999 och 2000 samtidigt som

man av olika skäl överskattat inflationstakten enligt

både KPI och UND1X. När det gäller 2001 är

förhållandena de omvända. Då har Riksbanken som regel

överskattat tillväxten, men underskattat

inflationstrycket. Till exempel räknade banken i

slutet av 1999 med att Sveriges BNP under 2001 skulle

växa med 3,3 %. Den kraftiga internationella

konjunkturförsvagningen mot slutet av 2000 och under

2001 bidrog dock till att Sveriges BNP förra året

ökade med preliminärt endast 1,2 %. På samma sätt

bedömde Riksbanken i slutet av 1999 att inflationen

enligt KPI och UND1X skulle stiga med i genomsnitt 1,9

% respektive 2,1 % under 2001. Utfallet för 2001 blev

2,6 % respektive 2,8 %, bl.a. på grund av de tidigare

redovisade temporära prishöjningarna på bl.a. kött,

el, olja, frukt och grönsaker under våren 2001.

Genomgången visar dock att Riksbankens prognoser

står sig förhållandevis väl i jämförelse med andra

prognosinstituts bedömningar under samma period. Så

gott som samtliga prognosinstitut, både svenska och

internationella, gjorde under den aktuella perioden

samma över- och underskattningar av både tillväxten

och inflationen som Riksbanken gjorde. I genomsnitt

räknade t.ex. de svenska prognosinstituten i slutet av

1999 med att Sveriges BNP under 2001 skulle öka med

omkring 3,2 % och att KPI skulle stiga med omkring 2

%.

Bedömningar av 2001 gjorda 1999

Inledningen av 1999 präglas av Asienkrisens följder.

Aktiviteten i den internationella ekonomin avtar och

den svenska industrikonjunkturen försämras ytterligare

efter nedgången under andra halvan av 1998, enligt

KI:s barometrar.

I inflationsrapporten från mars konstaterar

Riksbanken att förutsättningarna för den svenska

tillväxten fortfarande är goda, men att avmattningen i

världsekonomin ger en lägre tillväxt och ett svagare

både svenskt och internationellt inflationstryck.

Tillväxttakten för 1999 skrivs ned något jämfört med

föregående rapport. En gradvis återhämtning i både den

internationella och svenska konjunkturen gör att BNP

bedöms stiga med 2,5 % år 2000 samtidigt som

tillväxten förväntas bli god även 2001.

Inflationstakten mätt enligt UND1X väntas stiga till

1,7 % i mars 2000 och 1,8 % i mars 2001. Inflationen

enligt KPI bedöms uppgå till 1,1 % i mars 2000 och 1,4

% i mars 2001. Enligt Riksbanken kommer det på två års

sikt att finnas kvar lediga resurser i den svenska

ekonomin, trots en ganska god tillväxt under de

närmaste åren. Det s.k. produktionsgapet kommer

sannolikt inte att slutas. Risken finns att

inflationen blir lägre än i huvudscenariot om den

internationella utvecklingen utvecklas svagare än

väntat. Den nya direktionen i Riksbanken, som

tillträdde den 1 januari 1999, drar slutsatsen att

UND1X på två års sikt något kommer att underskrida

Riksbankens inflationsmål.

Under februari och mars sänker Riksbanken reporäntan

med ytterligare 0,5 procentenheter till en nivå på 2,9

%, efter de räntesänkningar som genomfördes under

andra halvåret 1998. Vid ett möte i slutet av april

beslutar direktionen att hålla reporäntan oförändrad.

En ledamot av direktionen reserverar sig mot beslutet

och menar att reporäntan bör sänkas med 0,25

procentenheter eftersom inflationen på två års sikt

kommer att underskrida inflationsmålet.

Under senvåren kommer tydliga signaler om en

förbättrad internationell konjunktur. I Förenta

staterna fortsätter den ekonomiska aktiviteten att

öka, trots utbredda förväntningar om motsatsen. Från

Japan och flertalet övriga länder i Sydostasien kommer

flera tecken på återhämtning. Även den svenska

industrikonjunkturen förstärks, och sysselsättningen

fortsätter att öka efter uppgången under 1998. De

internationella obligationsräntorna stiger kraftigt,

vilket är en ytterligare signal om ökad aktivitet i

världsekonomin.

I inflationsrapporten från juni skriver Riksbanken upp

tillväxtprognoserna för den svenska ekonomin. BNP väntas nu

stiga med 3 % både 2000 och 2001. Enligt Riksbanken finns det

fortfarande gott om lediga resurser i ekonomin, men de kommer

att successivt tas i anspråk under de kommande två åren. Detta

gör att inflationstrycket stiger, och Riksbanken gör bedömningen

att inflationen enligt KPI och UND1X stiger till 1,6 %

respektive 2,0 % i juni 2001.

Diagram 4. Riksbankens prognoser i inflationsrapporterna över

KPI 2001 jämfört med Konjunkturinstitutets prognoser vid samma

tillfälle samt utfallet (årsgenomsnitt)

Källa: Riksbanken, KI, SCB

Riksbanken konstaterar vidare att risken för en djup

och långvarig internationell nedgång minskat. För

första gången i en inflationsrapport anges också att

Riksbankens penningpolitik för tillfället baseras på

en bedömning av utvecklingen i den underliggande

inflationen, UND1X. Direktionen räknar med att UND1X

marginellt kommer att underskrida inflationsmålet på

två års sikt. Reporäntan lämnas oförändrad på 2,9 %.

Uppgången i den internationella konjunkturen

förstärks ytterligare under sommaren och hösten. Såväl

svenska som internationella prognosmakare skriver

kraftigt upp sina prognoser för både 1999 och 2000.

I inflationsrapporten från oktober reviderar

Riksbanken sina bedömningar ytterligare, framför allt

vad gäller utvecklingen under 2000. Till följd av den

ljusare internationella konjunkturen och den starka

inhemska efterfrågan och den kraftigt stigande

sysselsättningen bedöms BNP stiga med 3,8 % 2000 och

3,0 % 2001. Riksbanken konstaterar också att det

fortfarande finns lediga resurser i den svenska

ekonomin, men att dessa kommer att tas i anspråk i en

snabbare takt än vad som tidigare antagits. Den

starkare konjunkturen ökar inflationstrycket i

ekonomin, men enligt Riksbanken är den s.k.

utväxlingen mellan tillväxt och inflation lägre än vad

man tidigare räknat med. KPI och UND1X väntas stiga

till 2,0 % respektive 2,1 % i september 2001. Det är

0,4 respektive 0,1 procentenheter högre än bedömningen

i inflationsrapporten från juni. Den största risken

bedöms vara att bristerna på arbetsmarknaden blir mer

markerade, vilket skulle kunna leda till högre

löneökningar och ett ökat inflationstryck.

Direktionens slutsats i anslutning till

oktoberrapporten är att UND1X, vid oförändrad

reporänta, marginellt kommer att överstiga

inflationsmålet på två års sikt. Reporäntan lämnas

emellertid oförändrad på 2,9 %. Två

direktionsledamöter reserverar sig mot beslutet och

anför att reporäntan bör höjas med 0,25

procentenheter. Den ena av ledamöterna reserverar sig

också mot inflationsbedömningen i inflationsrapporten

och anför att inflationen blir högre än vad som antas

i huvudscenariot.

Vid ett möte i november beslutar direktionen att

höja reporäntan med 0,35 procentenheter till en nivå

på 3,25 %. En ledamot reserverar sig mot höjningen och

anför att reporäntan bör hållas kvar på 2,9 %. Enligt

ledamoten bör en höjning anstå tills det finns tydliga

tecken på att inflationsmålet riskerar att

överskridas.

Både de svenska och internationella

konjunkturutsikterna fortsätter att förbättras i

slutet av 1999. Industrikonjunkturen förstärks och den

inhemska efterfrågan tilltar. Som framgår av

diagrammen 4, 5 och 6 skriver Riksbanken i

inflationsrapporten från december upp BNP-prognosen

för 2001 med 0,3 procentenheter, till en tillväxt på

3,3 %. KPI och UND1X väntas ligga på 2,3 % respektive

2,2 % i december 2001, dvs. över inflationsmålet. I

genomsnitt under 2001 bedöms KPI stiga med 1,9 % och

UND1X med 2,1 %. Direktionen gör bedömningen att UND1X

något överstiger inflationsmålet i slutet av 2001.

Direktionen beslutar dock att hålla reporäntan

oförändrad efter höjningen i november. Av direktionens

protokoll framgår att en ledamot av direktionen

reserverar sig mot inflationsrapportens prognoser och

anför att inflationen på ett och två års sikt blir

högre än vad som antas i huvudscenariot.

Bedömningar av 2001 gjorda 2000

Inledningen av 2000 genomsyras av en stark uppgång i

både den inhemska och internationella konjunkturen.

Aktiviteten i Förenta staternas ekonomi fortsätter att

öka, trots återkommande varningar om en avmattning.

Även konjunkturen i EU och EMU-området förstärks,

sysselsättningen stiger och hushållen och företagen

visar upp en stark framtidsoptimism. I de tidigare

krishärdarna i t.ex. Sydostasien och Latinamerika ökar

den ekonomiska aktiviteten påtagligt.

I Sverige förbättras industrikonjunkturen markant,

sysselsättningen fortsätter att öka efter den kraftiga

uppgången under 1999, pristrycket är fortfarande lågt

samtidigt som den inhemska efterfrågan tilltar. I

början av februari höjer Riksbanken reporäntan med 0,5

procentenheter till 3,75 %, med motiveringen att

penningpolitikens nuvarande expansiva riktning bidrar

till att inflationen riskerar att överskrida

inflationsmålet.

I inflationsrapporten från mars 2000 drar Riksbanken

slutsatsen att den internationella uppgången och

styrkan i den inhemska efterfrågan betyder att

tillväxten i den svenska ekonomin under de kommande

åren blir högre än vad banken tidigare räknat med. BNP

bedöms nu växa med 4 % under 2000 och 3,5 % 2001,

jämfört med 3,7 % respektive 3,3 % i

inflationsrapporten från december 1999. Trots den

högre förväntade tillväxten skriver Riksbanken ned sin

bedömning av inflationen. KPI väntas nu stiga med i

genomsnitt 1,6 % under 2001 och inflationen mätt

enligt UND1X bedöms stiga med i genomsnitt 1,8 % i

båda fallen 0,3 procentenheter lägre än den bedömning

som gjordes i decemberrapporten. Importpriserna väntas

öka till följd av stigande oljepriser, men genomslaget

i konsumentledet bedöms bli relativt begränsat bl.a.

på grund av en starkare inhemsk konkurrens. Dessutom

bedöms risken för omfattande kapacitetsrestriktioner

som ganska liten till följd av högre produktivitet i

ekonomin och ett ökat arbetskraftsutbud. Direktionen

gör bedömningen att UND1X underskrider inflationsmålet

på ett års sikt men att målet marginellt överskrids på

två års sikt. UND1X väntas ligga på 2,1 % i mars 2002.

Riskbilden antas vara balanserad, i den meningen att

risken för en högre inflation bedöms som lika stor som

risken för en lägre inflation. Direktionen beslutar

att lämna reporäntan oförändrad. En ledamot reserverar

sig mot inflationsrapporten och räntebeslutet bl.a.

med motiveringen att sannolikheten är hög för att

inflationen blir högre än vad som beräknas i

inflationsrapporten och att reporäntan därför bör

höjas med 0,5 procentenheter.

Under våren bekräftas bilden av stark

konjunkturuppgång ytterligare. I Förenta staterna

tilltar den ekonomiska aktiviteten, även om uppgången

i oljepriserna ökar pristrycket något. De

internationella oljepriserna sjunker emellertid något

under våren efter den kraftiga uppgången under 1999

och inledningen av 2000. Under senvåren börjar

kurserna på de internationella aktiebörserna att

sjunka från en mycket hög nivå. Den svenska

sysselsättningen stiger ytterligare, och hushållens

konsumtion ökar snabbt till följd av stigande

inkomster och högre tillgångspriser.

Industrikonjunkturen förbättras starkt. I

Konjunkturinstitutets (KI:s) barometrar från första

och andra kvartalen redovisar företagen en betydande

order- och produktionstillväxt. Så gott som samtliga

prognosmakare justerar under våren upp sina prognoser

för den svenska tillväxten under de kommande åren. Så

gott som alla varnar också för att den starka

tillväxten, den stramare arbetsmarknaden och ökade

importpriser ökat risken för att UND1X på sikt skall

gå över inflationsmålet.

Mot bakgrund av den starka konjunkturen justerar

Riksbanken i inflationsrapporten från juni upp sin

tillväxtprognos ytterligare, framför allt vad gäller

2000. Prognosen för 2001 ligger kvar på samma

bedömning som i marsrapporten. Till följd av bl.a.

lägre telepriser och en svagare hyresprisutveckling

skrivs prognosen över inflationen 2001 ned

ytterligare. KPI och UND1X väntas stiga med i

genomsnitt 1,4 % respektive 1,6 % under 2001 – 0,2

procentenheter lägre än marsrapporten.

Inflationstakten väntas i juni 2001 ligga på 1,3 %

respektive 1,5 % mätt enligt KPI och UND1X. I likhet

med i marsrapporten gör banken bedömningen att risken

för kapacitetsbrister är begränsad. Enligt banken

tyder också nya beräkningar på att omfattningen av

lediga resurser i ekonomin tidigare underskattats.

Direktionen gör bedömningen att den underliggande

inflationen hamnar under inflationsmålet på ett års

sikt och på målet på två års sikt. Direktionen

beslutar att lämna reporäntan oförändrad. En ledamot

reserverar sig mot beslutet och anför att reporäntan

bör höjas med 0,5 procentenheter.

Diagram 5. Riksbankens prognoser i inflationsrapporterna över

UND1X 2001 jämfört med Konjunkturinstitutets prognoser vid samma

tillfälle samt utfallet (årsgenomsnitt)

Källa: Riksbanken, KI, SCB

Under sensommaren börjar värdet på den svenska kronan

att sjunka på den internationella valutamarknaden, och

under hösten kommer tecken på en dämpning i både den

internationella och den svenska konjunkturen. I

inflationsrapporten från oktober noterar Riksbanken

att vissa tecken på avmattning i den amerikanska

ekonomin nu börjar synas. Banken konstaterar dock

samtidigt att utsikterna för den svenska ekonomin inte

ändrats på något avgörande sätt jämfört med den

prognos banken gjorde i juni. Tillväxten för 2001

skrivs upp med 0,2 procentenheter till 3,7 %. Trots

utsikterna för en högre tillväxt justeras prognosen

över UND1X-inflationen 2001 ned med 0,1 procentenheter

till i genomsnitt 1,5 %. Nedrevideringen motiveras

bl.a. av att vissa skattesänkningar som aviserades i

budgetpropositionen för 2001 drar ned inflationen.

Inflationstakten enligt UND1X väntas uppgå till 1,5 %

i september 2001 och 1,9 % i september 2002. Banken

upprepar bedömningen att kapacitetsutnyttjandet i

ekonomin sannolikt är något lägre än tidigare

beräknat, vilket tillsammans med en starkare

produktivitetsutveckling och ett ökat

arbetskraftsutbud gör att risken för

kapacitetsrestriktioner är begränsad.

Direktionen gör bedömningen att sannolikheten för

att inflationen blir högre än prognosen är högre än

sannolikheten för att inflationen blir lägre.

Direktionen räknar därför med att den underliggande

inflationen vid oförändrad reporänta kommer att

överstiga inflationsmålet på två års sikt. Direktionen

beslutar dock att lämna reporäntan oförändrad. En

ledamot reserverar sig mot beslutet och anför att

reporäntan bör höjas med 0,5 procentenheter.

Mot slutet av året blir tecknen på en

konjunkturavmattning allt tydligare. Tillväxttakten i

Förenta staterna sjunker kraftigt under tredje

kvartalet, och flertalet av de s.k. ledande

indikatorerna pekar mot en fortsatt dämpning av den

ekonomiska aktiviteten. KI:s barometrar för tredje

kvartalet visar på en tydlig avmattning även i den

svenska industrikonjunkturen. Orderingången och

produktionen utvecklas betydligt svagare än vad

företagen tidigare räknat med och

kapacitetsutnyttjandet sjunker. Hushållens framtidstro

avtar, och nedgången på den svenska och de

internationella aktiebörserna tilltar under hösten.

Utvecklingen gör att flera prognosmakare justerar ned

sina tidigare bedömningar av tillväxten under de

närmaste åren.

I inflationsrapporten från december konstaterar

banken att det höga oljepriset nu börjar dämpa

konsumtionen och hushållens framtidstro. Särskilt

märkbart är detta i några av de större länderna i

euroområdet. Banken reviderar dock inte sina tidigare

bedömningar av den internationella tillväxten utan

förväntar sig en gradvis avmattning i OECD-området

under 2001 och 2002. Banken utgår ifrån att den

svenska konjunkturuppgången är stabil, med en stark

inhemsk efterfrågan. Konsumtionen väntas dock bli

något svagare än vad som tidigare beräknats bl.a. på

grund av sjunkande aktiekurser. Sveriges BNP bedöms nu

öka med 3,4 % 2001 och 2,9 % 2002. I huvudscenariot

räknar banken med att KPI och UND1X i genomsnitt

stiger med 1,6 % respektive 1,7 % under 2001, vilket

är 0,2 procentenheter högre jämfört med bedömningarna

i oktoberrapporten. I december 2001 och 2002 förväntas

inflationstakten ligga på 1,8 % respektive 2,1 %

enligt KPI och 1,8 % respektive 1,9 % enligt UND1X.

Enligt banken finns det en klar risk för att

inflationen framöver blir högre än inflationsmålet på

2 %. De s.k. uppåtrisker som nämns är bl.a. att

lönerna ökar mer än väntat och att oljepriset ligger

kvar på en mycket hög nivå. En ytterligare risk är att

den svenska kronan försvagas mer än väntat. Med hänsyn

tagen till riskerna gör banken bedömningen att UND1X

stiger till 2,3 % på två års sikt. KPI väntas under

samma tidsperiod stiga till 2,5 %.

Direktionen beslutar att höja reporäntan med 0,25

procentenheter till 4 %. En ledamot reserverar sig mot

höjningen bl.a. med motiveringen att en svagare

internationell konjunktur ökar sannolikheten för en

lägre svensk inflation under de närmaste åren.

Bedömningar av 2001 gjorda 2001

Inledningen av 2001 symboliseras av en relativt snabb

nedgång i den internationella konjunkturen, framför

allt i Förenta staterna. Under årets första tre

månader sänker den amerikanska centralbanken, Federal

Reserv, sin styrränta med 1,5 procentenheter för att

dämpa nedgången och stimulera en ekonomisk

återhämtning. Kursnedgången på världens aktiebörser

tilltar, speciellt vad gäller teknikrelaterade aktier,

och räntorna sjunker till följd av svagare ekonomiska

utsikter. Även den svenska industrikonjunkturen

försämras relativt snabbt, och hushållens optimism om

den ekonomiska framtiden avtar. Värdet på kronan

fortsätter att sjunka efter nedgången under andra

halvan av 2000.

I ljuset av den snabba konjunkturförsämringen

skriver Riksbanken kraftigt ned sina tillväxtprognoser

i inflationsrapporten från mars 2001. Sveriges BNP

bedöms stiga med 2,4 % 2001, vilket är 1 procentenhet

lägre än bankens bedömning i december. Den svagare

konjunkturen och ett minskat tryck från importpriserna

gör att direktionen skriver ned prognosen över UND1X-

inflationen 2001, till en uppgång på i genomsnitt 1,5

%. Direktionen gör bedömningen att riskerna för en

lägre inflation under prognosperioden är större än

riskerna för en högre inflation. Inflationen förväntas

dock i huvudsak ligga i linje med inflationsmålet på

ett och två års sikt. En enig direktion beslutar att

lämna reporäntan oförändrad.

Under perioden mars till maj ökar priserna betydligt

mer än vad Riksbanken tidigare räknat med.

Inflationstakten mätt enligt KPI stiger till 3 % i maj

bl.a. på grund av kraftigt stigande priser på kött,

el- och teleprodukter. Under våren blir det också

tydligt att konjunkturförsvagningen i USA i högre grad

än än vad som tidigare förväntats sprider sig till

Europa. Federal Reserve fortsätter att sänka den

amerikanska reporäntan. I början av maj sänker också

den europeiska centralbanken, ECB, sin styrränta med

0,25 procentenheter. Värdet på den svenska kronan

sjunker ytterligare under april och maj och

obligationsräntorna stiger.

I inflationsrapporten från maj skriver Riksbanken

ned både den svenska och internationella

tillväxtprognosen ytterligare. Direktionen gör

bedömningen att prishöjningarna under våren till stor

del är temporära och att inflationen på ett till två

års sikt utvecklas i linje med inflationsmålet. Risken

för lägre inflation på grund av konjunkturnedgången

uppvägs enligt direktionen av risken för högre

inflation till följd av kronans försvagning och ett

fortsatt relativt högt kapacitetsutnyttjande i

ekonomin. En enhällig direktion beslutar att lämna

reporäntan oförändrad.

Diagram 6. Riksbankens prognoser i inflationsrapporterna över

BNP 2001 jämförda med Konjunkturinstitutets prognoser vid samma

tillfälle samt utfallet

Källa: Riksbanken, KI, SCB

I slutet av maj och början av juni försvagas kronan

ytterligare, och vid tre tillfällen under juni

intervenerar Riksbanken på valutamarknaden för att

stärka kronan (se även under avsnittet Interventioner

på valutamarknaden). Industrikonjunkturen fortsätter

att försvagas, enligt KI:s barometrar. Vid

direktionens möte den 5 juli 2001 beslutar direktionen

att höja reporäntan med 0,25 procentenheter med

motiveringen att risken ökat för att inflationen på

ett till två års sikt skall överstiga inflationsmålet.

Anledningen är att resursutnyttjandet i ekonomin

fortfarande är högt, trots avmattningen, samtidigt som

kronan är lågt värderad. Risken finns också att

prishöjningarna under våren påverkar

inflationsförväntningarna i samhället. Tre ledamöter

reserverar sig mot beslutet. Riksbankschefens

utslagsröst i direktionen avgör till förmån för en

räntehöjning.

Den amerikanska centralbanken fortsätter att sänka

sin styrränta under sommaren för att dämpa

konjunkturnedgången samtidigt som aktiekurserna på

väldens olika börser fortsätter att sjunka.

Efter terrorattackerna i Förenta staterna den 11

september 2001 sänker flertalet av världens

centralbanker, inklusive Riksbanken, sina styrräntor

med en halv procentenhet. Riksbanken motiverar

beslutet med att terrordåden riskerar att ytterligare

dämpa den internationella efterfrågan. Företagens och

hushållens framtidstro kan försämras, med en djupare

och mer långvarig konjunkturnedgång som följd. Detta

skulle kunna tala för att inflationen på ett till två

års sikt underskrider inflationsmålet.

I inflationsrapporten från oktober skriver

Riksbanken på nytt ned prognoserna över tillväxten de

närmaste åren. BNP-prognosen för den svenska ekonomin

skrivs ned med 0,7 respektive 0,3 procentenheter, till

en tillväxt på 1,3 % 2001 och 2,2 % 2002. Direktionen

gör bedömningen att den svenska inflationen på ett

till två års sikt kommer att ligga i linje med

inflationsmålet. Lägre internationella priser

förväntas uppväga ett stigande inflationstryck till

följd av den svagare kronan. En enig direktion

beslutar att lämna reporäntan oförändrad.

Konjunkturen försämras ytterligare under senhösten i

såväl Förenta staterna som Europa och Japan, bl.a. som

en effekt av oron efter terrordåden. Både

internationella och svenska prognosmakare skriver

löpande ned sina prognoser över tillväxten i

världsekonomin de närmaste åren. Till följd av

nedgången och den ekonomiska osäkerheten fortsätter

den amerikanska centralbanken att sänka styrräntan. I

slutet av året når styrräntan en nivå på 1,75 %, den

lägsta nivå som skådats sedan början av 1960-talet.

Kongressen i USA beslutar också om omfattande

finanspolitiska stimulansåtgärder för att motverka en

ytterligare fördjupning av konjunkturen. Även den

europeiska centralbanken, ECB, sänker styrräntan, med

en halv procentenhet vid mitten av november. Den

svenska kronan stärks något under senhösten, efter den

kraftiga försvagningen i anslutning till den

finansiella oron efter terrordåden i Förenta staterna.

I inflationsrapporten från december 2001 skriver

Riksbanken ytterligare ned sin bedömning av den

internationella tillväxten de närmaste åren.

Riksbanken räknar dock med att en återhämtning i

världsekonomin inleds vid mitten av 2002. Enligt

rapporten är prishöjningarna under 2001 till stor del

av tillfällig natur, och enligt direktionens bedömning

kommer den svenska inflationen att utvecklas i linje

med inflationsmålet på två års sikt. Reporäntan lämnas

oförändrad på 3,75 %. En ledamot reserverar sig mot

beslutet och menar att reporäntan bör sänkas med 0,25

% till följd av den svaga konjunkturutvecklingen.

Finansutskottets ställningstagande

Vid en genomgång av de enskilda åren under perioden

1999–2001 kan utskottet i efterhand konstatera att

Riksbanken i sina prognoser överskattat

inflationstrycket och i viss mån underskattat BNP-

tillväxten i den svenska ekonomin för åren 1999 och

2000. När det gäller 2001 är situationen den motsatta.

I prognoserna för 2001 har Riksbanken i stället

genomgående underskattat inflationen och överskattat

tillväxtutsikterna.

Utskottet kan dock konstatera att Riksbankens

prognoser för perioden 1999–2001 står sig väl jämfört

med andra prognosinstituts bedömningar för samma

period. Så gott som samtliga prognosinstitut, både

svenska och utländska, gjorde för den aktuella

perioden samma över- och underskattningar av

inflationstrycket och tillväxtutsikterna som

Riksbanken gjorde.

Genomgången visar också att Riksbanken

vid utformningen av penningpolitiken

under den aktuella perioden i huvudsak

följt sin handlingsregel, dvs. att

sänka eller höja reporäntan när

prognosen visar att inflationen på ett

till två års sikt under- eller

överstiger inflationsmålet. Med några

få undantag förklaras

ränteförändringarna av denna

handlingsregel.

Fördelningen av Riksbankens vinst och

frågan om ansvarsfrihet för

fullmäktige och direktionen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksbanksfullmäktige och

Riksbankens direktion beviljas ansvarsfrihet

för sin förvaltning av Riksbanken under 2001.

Utskottet föreslår också att riksdagen

fastställer Riksbankens balans- och

resultaträkningar samt godkänner fullmäktiges

förslag till disposition av 2001 års resultat.

Det innebär att Riksbanken skall leverera in

27,3 miljarder kronor till statsverket, varav

7,3 miljarder kronor som reguljär utdelning och

20,0 miljarder kronor i form av en

engångsutdelning.

Fyra i detta sammanhang väckta motioner

avstyrks.

Jämför reservation 2 (m, kd, c, fp).

Fullmäktiges förslag till disposition av 2001 års

resultat

I sitt förslag till disposition av 2001 års resultat

föreslår riksbanksfullmäktige dels att 7,3 miljarder

kronor skall levereras in till statsverket i enlighet

med tidigare fastställda riktlinjer, dels att

Riksbanken skall göra en engångsutdelning på 20

miljarder kronor.

Fullmäktige utgår från att den sedan 1988 tillämpade

vinstdispositionsprincipen skall tillämpas inte bara i

år utan även fortsättningsvis.

Fullmäktige har inför sitt beslut inhämtat

direktionens bedömning av Riksbankens behov av eget

kapital. De synpunkter som direktion lämnat finns

redovisade i en promemoria som är bilagd fullmäktiges

förslag.

Fullmäktige anser att frågan om en lagreglering av

Riksbankens balansräkning och vinstdispositionen inte

bör aktualiseras förrän i samband med ett eventuellt

svenskt inträde i valutaunionen.

Riktlinjer för Riksbankens inleveranser till

staten

Riksbankens resultat har under senare år disponerats

enligt riktlinjer som fullmäktige lade fast i

anslutning till 1988 års bokslut. Riktlinjerna, som

godkänts av riksdagen, innebär förenklat uttryckt att

Riksbanken varje år skall leverera in 80 % av sitt

överskott till staten medan resterande 20 % skall

användas för att bygga upp det egna kapitalet. Mer

preciserat har riktlinjerna följande innebörd:

– Inleveranserna till statsverket skall varje år

motsvara 80 % av de fem senaste årens genomsnittliga

resultat före bokslutsdispositioner. Det inlevererade

beloppet skall avrundas till jämnt 100-tal miljoner

kronor.

– Till dispositionsfonden skall årligen avsättas 10 %

av samma genomsnittliga resultat. Sådana avsättningar

till dispositionsfonden skall dock bara göras i den

mån årets resultat överstiger den beräknade

inleveransen till staten.

– Återstoden av årets resultat före

bokslutsdispositioner skall föras till/från en

resultatutjämningsfond.

– Den ökning eller minskning av årets resultat som en

eventuell ned- eller uppskrivning av kronans värde

gav upphov till skulle enligt de ursprungliga

riktlinjerna räknas bort från det årsgenomsnitt som

ligger till grund för inleveranserna till

statsverket. Vid en av fullmäktige beslutad

devalvering eller revalvering skulle i stället

dispositionsfonden utnyttjas.

Riktlinjerna kom i denna form att tillämpas fram

t.o.m. 1992 års bokslut. Efter det att kronan släppts

fri modifierade emellertid fullmäktige den fjärde

punkten, och fr.o.m. 1993 års bokslut har gällt att

underlaget för inleveranserna skall utgöras av de fem

senaste årens genomsnittliga resultat före

bokslutsdispositioner exklusive effekten av varje

valutakursförändring. Försvagas kronan kommer

Riksbankens utländska tillgångar att öka i värde mätt

i kronor, och en sådan värdestegring skall enligt

riktlinjerna räknas bort när man fastställer

underlaget för inleveranserna till staten. Omvänt

gäller att vid en förstärkning av kronans värde skall

effekten av kursförändringen läggas till

beräkningsunderlaget, vilket leder till att

inleveranserna ökar. Varje förändring av kronkursen

får därmed genomslag på inleveranserna.

I 1999 års bokslut har riktlinjerna modifierats i

ytterligare ett avseende. Riksbankens guldinnehav

marknadsvärderas sedan 1998 års bokslut, och den

orealiserade värdestegring som under 1999–2001

uppkommit på marknadsvärdet av detta innehav har i

praktiken behandlats som en valutakurseffekt. I och

med det utgörs underlaget för inleveranserna numera av

de fem senaste årens genomsnittliga resultat före

bokslutsdispositioner med valutakurseffekten och

guldvärdeseffekten borträknade.

Beräkningen av årets inleverans till statsverket

Fullmäktiges förslag innebär att överskottet och

engångsutdelningen disponeras på följande sätt.

Riksbankens resultat för 2001 uppgår före

bokslutsdispositioner till 19 277 miljoner kronor.

Från detta överskott har fullmäktige i enlighet med de

tidigare återgivna riktlinjerna räknat bort dels

bokförda valutakursvinster, vilka uppgår till 9 133

miljoner kronor, dels bokförda guldprisvinster, som är

uppförda med 2 008 miljoner kronor. Båda dessa belopp

har i stället förts till dispositionsfonden.

Resultatet före bokslutsdispositioner men exklusive

valutakurseffekter och omvärderingen av

guldtillgångarna uppgår därmed till

(19 277–9 133–2 003=) 8 136 miljoner kronor. Detta

resultat skall tillsammans med de fyra närmast

föregående årens motsvarande resultat ligga till grund

för beräkningen av inleveransen och föreslås bli

fördelat på så sätt att

– en post motsvarande 80 % av de fem senaste årens

genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner

(avrundad till närmast 100-tal mkr) levereras in till

statsverket,

– en post motsvarande 10 % av samma underlag sätts av

till dispositionsfonden,

– en post motsvarande valutakurseffekten och

omvärderingen av guldtillgångarna sätts av till

dispositionsfonden,

– en extraordinär utdelning på 20 miljarder kronor

levereras in till statsverket och ett lika stort

belopp förs från dispositionsfonden,

– resterande belopp, som är negativt, tas från

resultatutjämningsfonden.

De fem senaste årens genomsnittliga resultat före

bokslutsdispositioner uppgår till 9 117 miljoner

kronor och 80 % härav, eller avrundat 7 300 miljoner

kronor, skall levereras in till statsverket. Eftersom

inleveransen är mindre än årets resultat skall ett

belopp motsvarande 10 % av samma genomsnittsresultat,

eller 912 miljoner kronor, sättas av till

dispositionsfonden. Till dispositionsfonden skall

också föras 11 141 miljoner kronor motsvarande

valutakurseffekten och guldvärdeeffekten.

Avsättningarna och den föreslagna reguljära

inleveransen överstiger årets resultat med 76 miljoner

kronor. Ett lika stort belopp förs därför från

resultatutjämningsfonden. Den av fullmäktige

föreslagna extra utdelningen på 20 000 miljoner kronor

finansieras i sin helhet med medel från

dispositionsfonden.

I sammandrag innebär detta följande för 2001 års

resultat.

Fullmäktiges förslag till disposition av Riksbankens vinst 2001

Miljoner kronor

Resultat före bokslutsdispositioner 19 277

Till dispositionsfonden förs (10 % av medelvinsten)

–912

- dito (motsv. valutakurseffekten) –9 133

- dito (motsv. guldvärdeeffekten) –2 008 –12 053

Reguljär inleverans till statsverket (80 % av

medelvinsten, avrundad) –7 300

Extra utdelning till statsverket –20 000

Från dispositionsfonden förs 20 000

Från resultatutjämningsfonden förs76

De föreslagna åtgärderna innebär således att 27,3

miljarder kronor levereras in till statsverket, att

dispositionsfonden minskar med netto (20,0-12,1=) 7,9

miljarder kronor och att resultatutjämningsfonden

minskar med 0,1 miljarder kronor. Som en följd härav

minskar alltså Riksbankens eget kapital med

8,0 miljarder kronor.

Riksdagens revisorers granskning

Riksdagens revisorer har med stöd av anlitad expertis

från revisionsbyrån KPMG granskat Riksbankens

verksamhet under 2001. Revisorerna tillstyrker att

fullmäktige och direktionen beviljas ansvarsfrihet för

sin förvaltning under detta år. De tillstyrker också

att balans- och resultaträkningarna för 2001

fastställs.

Motionerna

Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi19 att

Riksbanken inte skall göra någon extra inbetalning

till staten utöver vad som följer av gällande

vinstdelningsprinciper (yrkande 1). I motionen erinras

om att Riksbankens direktionen ansett att någon extra

utdelning inte bör göras om den nuvarande finansiella

beredskapen skall kunna upprätthållas. Motionärerna

ser förslaget om en extra inleverans som olyckligt av

flera skäl. Riksbankens utökade självständighet, som

varit en stor framgång, riskerar att undergrävas. På

sikt riskerar därmed också det starka förtroende som

Riksbanken erhållit att undergrävas. Det faktum att

riksbanksdirektionens bedömning åsidosätts bidrar

naturligtvis ytterligare till att Riksbankens

självständighet kan komma att ifrågasättas, påpekar

motionärerna vidare.

Även Kristdemokraterna anser i motion Fi21 (yrkande

1) att någon extraordinär utdelning inte bör komma

till stånd. I motionen hänvisas till direktionens

uttalande om att någon extra utdelning inte bör göras

om den nuvarande beredskapen skall upprätthållas.

Likaså Centerpartiet motsätter sig i motion Fi22

fullmäktiges förslag till extra utdelning. Enligt

motionärerna finns det mycket som pekar på att den

föreslagna extrautdelningen påverkar Riksbankens

självständighet och styrka negativt.

Samma uppfattning ger Folkpartiet liberalerna

uttryck för i motion Fi20 (yrkande 1). Motionärerna

anser att det besked som direktionen lämnat är

utomordentligt klart. Skall Riksbanken kunna

upprätthålla tillräcklig rörelsefrihet och

trovärdighet i finansiella kriser och i den löpande

penningpolitiken bör enligt deras mening någon extra

utdelningen inte göras.

Finansutskottets ställningstagande

Fullmäktiges förslag till inleverans

Finansutskottet har på senare år återkommande

behandlat frågan om Riksbankens konsolidering.

Diskussionen har förts främst mot bakgrund av att

Riksbanken under den senaste tioårsperioden har byggt

upp ett betydande eget kapital. Mellan 1992 och 2000

fördubblades detta, och vid utgången av 2000

motsvarade det egna kapitalet 54 % av

balansomslutningen. Riksbanken har därigenom fått en i

jämförelse med andra länders centralbanker mycket

stark kapitalbas. Ökningen är en följd av bankens

reguljära avsättningar till det egna kapitalet, av

kronans fall (vilket resulterat i orealiserade

kursvinster som också lagts till det egna kapitalet)

samt av en bokföringsmässig uppskrivning av bankens

guldinnehav.

Vid föregående riksmöte tillstyrkte utskottet

fullmäktiges förslag om en extra inleverans på 20

miljarder kronor utöver den på sedvanligt sätt

beräknade överföringen till staten som detta år

uppgick till 8,2 miljarder kronor. Utskottet delade

fullmäktiges uppfattning att man vid en prövning av

hur stort eget kapital som Riksbanken behöver måste

tillgodose bankens behov av stabilitet och

trovärdighet i sin verksamhet. Med detta i beaktande

kom utskottet fram till att det borde vara möjligt för

Riksbanken att även under 2002 tillföra statsverket i

storleksordningen 20 miljarder kronor i extra

utdelning utöver den på sedvanligt sätt beräknade

reguljära inleveransen. Den slutliga nivån på den

extra inleveransen borde prövas av fullmäktige mot

bakgrund av de omständigheter som förelåg när bankens

resultat för 2001 blev känt. Efter en inleverans av

denna omfattning skulle enligt utskottets mening

Riksbanken uppnå en långsiktigt väl avvägd

konsolideringsnivå. Utskottet ansåg att det i ett

sådant läge inte fanns anledning att ompröva de sedan

1988 tillämpade principerna för vinstdelning. Tvärtom

borde de enligt utskottets mening behållas även

fortsättningsvis.

Riksdagen anslöt sig uttryckligen till utskottets

uppfattning genom att i ett tillkännagivande till

riksbanksfullmäktige ställa sig bakom utskottets

uttalande i dessa delar. I enlighet med detta har

fullmäktige föreslagit en inleverans som i år uppgår

till sammanlagt 27,3 miljarder kronor, inklusive den

reguljära utdelningen.

Förutsatt att riksdagen ställer sig bakom

fullmäktiges förslag kommer Riksbanken därmed att på

två år ha levererat in sammanlagt 55,5 miljarder

kronor till statsverket. De betydande inleveranserna

till trots har Riksbankens eget kapital under dessa

båda år minskat med sammanlagt endast 15,9 miljarder

kronor och kommer efter de föreslagna inleveranserna

att uppgå till 89,3 miljarder kronor.

Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna,

Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna har motsatt

sig fullmäktiges förslag om en extra inleverans på 20

miljarder kronor. I de av partierna väckta motionerna

sägs att förslaget strider mot direktionens

rekommendation och att det även har delat

riksbanksfullmäktige genom att fyra av dess ledamöter

reserverat sig mot förslaget. Enligt motionärerna

hotar det också att undergräva Riksbankens utökade

självständighet som varit en stor framgång.

Finansutskottet vill med anledning härav framhålla

följande. Som utskottet slog fast redan förra året är

det självklart att Riksbanken skall ha ett så stort

eget kapital att banken kan fullgöra sina penning- och

valutapolitiska åligganden på ett trovärdigt och

självständigt sätt. Det egna kapitalet skall också

säkerställa stabila inleveranser och ge Riksbanken

möjlighet att möta kraftiga fluktuationer i

resultatet.

Direktionen har i sitt underlag till fullmäktige

föreslagit att de ekonomiska förutsättningarna för

bankens verksamhet framdeles skall säkerställas genom

tre olika typer av fonderingar. En konsekvens av den

föreslagna nyordningen är att även principerna för

vinstdelning kommer att ändras, och således skulle

förslaget få effekt även på de framtida inleveranserna

till statsverket.

Fullmäktige har alltså inte ställt sig bakom

direktionens förslag till nya principer för fondering

av riksbankens tillgångar utan utgått ifrån att de

sedan 1988 tillämpade vinstdispositionsprinciperna

skall tillämpas i år och fortsättningsvis. Fullmäktige

har på grundval av direktionens samlade redovisning

också funnit att det finns ett utrymme på 20 miljarder

kronor som kan utnyttjas för en extra utdelning till

staten.

Finansutskottet tillstyrker detta förslag som

tillgodoser det uttalande riksdagen gjorde vid

föregående riksmöte. Såsom utskottet framhöll redan då

kommer Riksbanken efter en inleverans av föreslagen

omfattning att uppnå en långsiktigt väl avvägd

konsolideringsnivå. Med hänsyn härtill finns det inte

något behov av att under kommande år överväga

ytterligare extraordinära inleveranser. Det finns i

nuvarande läge inte heller anledning att ifrågasätta

gällande vinstdelningsprinciper utan dessa bör i

enlighet med fullmäktiges förslag tillämpas

fortsättningsvis.

Enligt utskottets mening kommer Riksbanken – även

efter den föreslagna utdelningen – att med närmare 90

miljarder kronor i eget kapital ha en stark

kapitalbas. Det är en nivå som är anpassad till det

spann som direktionen angivit för bankens

fonderingsbehov. Det är också en nivå som ger

Riksbanken en fortsatt god soliditet. Ställt i

relation till balansomslutningen uppgår nämligen det

egna kapitalet till 43 %, vilket är mer än vad som

gäller för centralbankerna i övriga Norden samt i

vissa andra jämförbara länder inklusive Europeiska

centralbanken (ECB).

Avkastningen på Riksbankens tillgångar

De senaste årens ökning av Riksbankens eget kapital

har väckt frågan om alternativkostnaden för det

kapital som banken förvaltar. Insatt i ett större

sammanhang måste man nämligen beakta att detta kapital

kan användas på annat sätt och där ge en bättre

avkastning.

En naturlig grund för en sådan jämförelse är att

ställa den avkastning som Riksbankens eget kapital ger

mot kostnaderna för statsskulden.

Statsskulden uppgår för närvarande till knappt 1 150

miljarder kronor varav en tredjedel är placerad i

utländsk valuta och resten är lån i svenska kronor.

Statsskulden har en genomsnittlig löptid på 2,7 år.

Enligt regeringens riktlinjebeslut skall nämligen

statens skulder i nominella kronor och utländsk valuta

ha en sammanvägd löptid – mätt i termer av duration –

av just denna längd.

Riksbankens samlade tillgångar uppgick vid utgången

av 2001 till 235 miljarder kronor. Ungefär 30 % av

detta belopp var placerat i krontillgångar i form av

repor[2], dvs. i korta lån med återköpsavtal.

Resterande del var i princip placerad i guld och i

valutareserven.

I valutareserven ingår utländska statspapper med en

löptid som i genomsnitt är några år längre än vad som

gäller för statsskulden. Vanligtvis ger längre

löptider en högre avkastning än en kortare placering i

samma valuta. Valutareservens avkastning är därför

generellt sett högre än kostnaderna för statsskuldens

lån i motsvarande valutor. För statsskulden som helhet

gäller däremot att två tredjedelar utgörs av lån i

svenska kronor, och kronräntorna är f.n. något högre

än räntorna i de valutor som ingår i valutareserven.

Riksbankens krontillgångar är i sin helhet placerade

i repor som är värdepapper med kortast möjliga

placering. Den korta löptiden ger generellt sett en

lägre avkastning för dessa placeringar, och den

motsvarar definitionsmässigt reporäntan.

Den genomsnittliga avkastningen på valutareserven

och Riksbankens krontillgångar är med hänsyn härtill

lägre än kostnaderna för statsskulden.

Frågan om den låga avkastningen på reporna togs upp

av riksbankschefen vid den utfrågning som utskottet

hade den 19 mars (bilaga 3). Riksbankschefen nämnde då

att man inom Riksbanken undersökte förutsättningarna

för att öka avkastningen på denna repostock, och för

egen del såg han det som möjligt att förlänga löptiden

på dessa placeringar så att den blir längre än vad som

gäller vid förvaltningen av statsskulden.

Utskottet ser positivt på detta initiativ. En viktig

ambition måste vara att Riksbanken förvaltar sina

tillgångar på bästa sätt. Kan löptiden på

krontillgångarna förlängas genom placeringar i andra

inhemska värdepapper minskas skillnaderna mellan

Riksbankens avkastning och kostnaderna för

statsskulden.

Finansutskottets sammanfattande bedömning

Finansutskottet har alltså inget att invända mot

fullmäktiges förslag till disposition av 2001 års

resultat. Liksom Riksdagens revisorer tillstyrker

utskottet också att riksdagen fastställer de balans-

och resultaträkningar för 2001 som finns intagna i

Riksbankens årsredovisning. Balansräkningen och

resultaträkningen återges också i en bilaga till detta

betänkande.

Utskottet har vid sin granskning av Riksbankens

verksamhet under 2001 inte heller i övrigt funnit

något som motiverar att bankens ledning inte beviljas

ansvarsfrihet. I likhet med Riksdagens revisorer

tillstyrker utskottet därför att riksbanksfullmäktige

och Riksbankens direktion beviljas ansvarsfrihet för

sin förvaltning under 2001.

Sammanfattningsvis föreslår utskottet:

– att riksbanksfullmäktige beviljas ansvarsfrihet för

sin förvaltning under 2001,

– att Riksbankens direktion beviljas ansvarsfrihet för

sin förvaltning under 2001,

– att balans- och resultaträkningarna för 2001

fastställs,

– att 2001 års resultat fördelas på så sätt att 7 300

miljoner kronor levereras in till statsverket i

enlighet med de fastlagda riktlinjerna, att

statsverket tillförs ytterligare 20 000 miljoner

kronor i form av en extraordinär utdelning, att 7 947

miljoner kronor netto förs från dispositionsfonden

och att 76 miljoner kronor förs från

resultatutjämningsfonden,

– att motionerna Fi19 (m) yrkande 1, Fi20 (fp) yrkande

1, Fi21 (kd) yrkande 1 och Fi22 (c) avslås.

Lagreglering av Riksbankens

vinstdisposition

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår fyra

motioner med förslag om lagreglering av vilka

principer som skall gälla för Riksbankens

fonderingar och utdelning av överskott.

Jämför reservation 3 (m, kd, c, fp).

Bakgrund

Såsom tidigare framgått har direktionen i sitt

underlag till fullmäktige föreslagit att man i

riksbankslagen skall införa bestämmelser om de

fonderingar och avsättningar som direktionen

förespråkat. Dessa lagändringar ligger enligt

direktionen i allt väsentligt i linje med EG-fördraget

och blir därmed nödvändiga vid ett eventuellt framtida

EMU-medlemskap. Dessutom bör enligt direktionens

mening en skyddsbestämmelse införas i riksbankslagen

som hindrar att Riksbankens vinst disponeras på ett

sådant sätt att en eftersträvansvärd nivå på det egna

kapitalet inte kan upprätthållas. Detta skulle, anser

direktionen, bidra till att skapa förutsägbarhet i

besluten om vinstdispositionen samt undanröja

eventuella tvivel på bankens förmåga att utföra sina

lagreglerade uppgifter.

Fullmäktige har överlämnat direktionens förslag för

kännedom men anser för egen del att frågan om en

lagreglering av Riksbankens balansräkning och

vinstdispositionen inte bör aktualiseras förrän i

samband med ett eventuellt svenskt inträde i

valutaunionen.

Motionerna

Moderata samlingspartiet föreslår i motionerna Fi17

(yrkande 2) och Fi19 (yrkande 2) att riksdagen skall

besluta att i riksbankslagen reglera vilka principer

som skall gälla för utdelning av Riksbankens överskott

till staten. Riksbanken måste enligt motionärerna ha

tillräckligt med kapital för att kunna fullfölja de

uppgifter som den har ålagts. Banken måste kunna

genomföra interventioner på marknaden och kunna ge

kortsiktiga krediter till problemtyngda banker. Vid

ett eventuellt svenskt deltagande i

växelkursmekanismen ERM måste Riksbanken också kunna

upprätthålla en stabil växelkurs gentemot euron. Det

bör därför, anser motionärerna, övervägas att i

riksbankslagen införa en paragraf som reglerar

utdelningar till staten. Denna bör vara av den

innebörden att utdelningar inte får göras om det

innebär att en eftersträvansvärd nivå på det egna

kapitalet inte kan upprätthållas.

Även Kristdemokraterna anser i motion Fi21 att

riksdagen bör besluta om en lagreglering av

fonderingar och avsättningar (yrkande 2). Motionärerna

anser med hänvisning till hur fullmäktiges majoritet

har agerat när det gäller den nu föreslagna extra

utdelningen, att direktionens föreslag till

lagregleringen bör övervägas.

Likaså Folkpartiet föreslår i motion Fi20 att

riksdagen skall besluta om en lagreglering av

Riksbankens balansreglering och vinstdispositioner

samt införa skyddsbestämmelser som hindrar

vinstdispositioner som riskerar att åsidosätta

Riksbankens möjligheter att självständigt utföra de

uppgifter som banken har ålagts i lag (yrkande 2). En

sådan lagreglering skulle bidra till att skapa

förutsägbarhet i besluten om vinstdispositioner samt

undanröja eventuella tvivel på bankens förmåga att

utföra sina uppgifter.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet delar riksbanksfullmäktiges uppfattning att

frågan om en lagreglering av Riksbankens balansräkning

och vinstdispositionen inte bör aktualiseras förrän i

samband med ett eventuellt svenskt inträde i

valutaunionen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet

motionerna Fi17 (m) yrkande 2, Fi19 (m) yrkande 2,

Fi20 (fp) yrkande 2 och Fi21 (kd) yrkande 2.

Riksbankens värdetransporter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår en

motion om att Riksbankens dotterbolag Pengar i

Sverige AB (PSAB) genast skall upphöra med att

tillhandahålla värdetransporter på marknaden.

Motionen

I motion Fi207 föreslår Henrik Westman (m) att

riksdagen skall kräva att Pengar i Sverige AB (PSAB)

genast skall upphöra med att tillhandahålla

värdetransporter på marknaden.

Motionären anser att det av Riksbanken helägda

dotterbolaget konkurrerar med redan befintlig

verksamhet som tillhandahåller värdetransporter.

Riksbanken bör genast upphöra med att genom PSAB

bedriva värdetransporter och i stället ägna sig åt

sina kärnuppgifter.

Finansutskottets ställningstagande

Riksbanken svarade tidigare själv för distribution,

lagerhållning och övriga tjänster i anslutning till

sedel- och mynthanteringen. Den 1 juni 1999 överfördes

emellertid denna verksamhet till det helägda

dotterbolaget Pengar i Sverige AB (PSAB). Syftet med

bolagsbildningen var att verksamheten i sig skulle

rationaliseras och att Riksbanken genom bolaget skulle

bidra till en effektivisering av kontanthanteringen i

Sverige i stort. Redan från början hade Riksbanken för

avsikt att söka andra ägare till PSAB. Av Riksbankens

årsredovisning framgår att avsikten är att bolaget

skall avyttras under 2002.

Enligt utskottets mening finns det inte någon

anledning för riksdagen att ta något initiativ i

frågan. Utskottet avstyrker därför motion Fi207 (m).

Finans- och strukturpolitikens ansvar

för inflationsbekämpningen

Utskottets förslag i korthet

Det är naturligt att det förekommer ett samspel

mellan penningpolitiken och finanspolitiken.

Det finns dock, enligt utskottet, ingen

anledning att föreslå att riksdagen göra ett

uttalande av det slag som föreslås i

motionerna. Utskottet avstyrker motionerna.

Jämför reservation 4 (m, kd, fp).

Motionerna

I motion Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) anförs att

finanspolitiken har ett stort ansvar för att skapa en

långsiktigt hållbar och hög ekonomisk tillväxt utan

inflation. Enligt motionärerna behövs reformer inom

skatte- och arbetsmarknadsområdet för att stärka

utbudssidan i ekonomin. Det är när företagen i ett

relativt tidigt skede i en uppåtgående konjunkturfas

slår i kapacitetstaket som inflationstrycket ökar.

Den stigande inflation under 2001 som Riksbanken pekar

på i sin skrivelse riskerar att leda till en inflation

över den gräns som Riksbanken ställt upp. Det skulle i

så fall innebära att Riksbanken på grund av bristande

strukturpolitik måste höja räntorna i en tid av

växande arbetslöshet och vikande investeringar. Enligt

motionärerna gäller detta också den svaga kronan. På

lång sikt är det bara en högre tillväxtkraft i

ekonomin som kan stabilisera kronkursen, och

förutsättningarna för en högre tillväxtkraft skapas av

en tillväxtfrämjande finanspolitik (yrkande 1).

I motion Fi18 av Mats Odell m.fl. (kd) konstateras att

vid sidan av riksbankens räntejusteringar påverkas

inflationen av utvecklingen inom t.ex. struktur- och

finanspolitiken och av lönebildningen och

arbetsmarknadens funktionssätt. Enligt motionärerna

bör riksdag och regering bl.a. vidta struktur- och

finanspolitiska åtgärder för att främja en långsiktig

tillväxt och prisstabilitet i linje med Riksbankens

prisstabilitetsmål. Det skulle underlätta för

Riksbanken att uppnå inflationsmålet och göra att

Riksbanken inte tvingas att höja räntorna tidigt i en

konjunkturuppgång och därigenom bromsa tillväxten.

Finansutskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening är det naturligt att det

förekommer ett samspel mellan penningpolitiken och

finanspolitiken. Utskottet vill erinra om att

Riksbanken skall stödja målen för den allmänna

ekonomiska politiken om detta kan ske utan att

prisstabilitetsmålet åsidosätts. När finanspolitiken

utformas görs noggranna analyser av inflationen och

inflationstrycket, Riksbankens framtida penningpolitik

och sannolika nivåer på reporäntan. Enligt utskottets

mening finns det dock ingen anledning att föreslå att

riksdagen skall göra uttalanden av det slag som

föreslås i motionerna. Utskottet avstyrker därför

motionerna Fi17 (m) yrkande 1 och Fi18 (kd).

Utvärdering av riksbankslagen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår en

motion med förslag om utvärdering av

riksbankslagen.

Jämför reservation 5 (v).

Motionen

I motion Fi253 föreslår Bengt-Ola Ryttar (s) att den

nya riksbankslagen skall utvärderas.

Motionären erinrar om att den nya riksbankslagen har

varit i kraft under några år. Erfarenheterna har

enligt hans mening inte varit entydiga. Med tanke på

den centrala betydelse som penningpolitiken har för

den ekonomiska och sociala utvecklingen i Sverige är

det hög tid att en utvärdering kommer till stånd.

Finansutskottets ställningstagande

Lagen (1988:1385) om Sveriges Riksbank tillkom 1988.

Tio år senare fattade riksdagen beslut om att stärka

Riksbankens ställning och att ge banken en ny

ledningsorganisation (prop. 1997/98:40, bet.

1997/98:KU15), och dessa ändringar kom också till

uttryck i riksbankslagen. Nyordningen har alltså gällt

i drygt tre år.

Enligt finansutskottets mening är det ännu inte

motiverat att göra någon översyn av riksbankslagen.

Utskottet avstyrker därför motion Fi253 (s).

Riksbankens ställning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet ser ett värde i att det finns en bred

politisk överenskommelse om Riksbankens

ställning. Motionens förslag att i princip

återgå till den gamla ordningen avvisas också

med hänsyn till att Sverige då inte skulle

uppfylla sina internationella åtaganden.

Jämför reservation 6 (v, mp).

Motionen

I motion Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs att

före 1999 beslutades Riksbankens penningpolitik av

riksbanksfullmäktige som var utsedd av riksdagen och i

huvudsak reflekterade de parlamentariska

styrkeförhållandena. I dag styrs penningpolitiken av

en direktion av sex ledamöter som skall stå vid sidan

av politiken. Motionärerna är motståndare till denna

förändring. Systemet innebär bl.a. att en viktig del

av politiken dras undan demokratin. Erfarenheten visar

att besluten om förändringar av räntenivån inte blott

är en teknisk eller vetenskapligt lösbar fråga. Liksom

all politik kräver frågan givetvis sakkunskap och

faktaunderlag, men ytterst är den en fråga om

värderingar och ideologi. Om politiken undandras den

politiska processen minskar också det politiska

systemet sin egen ansvarighet och därmed väljarnas

möjligheter att utkräva ansvar. Enligt motionärerna

talar såväl demokratiska som ekonomiska skäl för att

Riksbankens ställning och ledningsorganisation i

princip återställs till vad som gällde före den 1

januari 1999. Regeringen bör, om folket i

folkomröstning säger nej till medlemskap i EMU, ta upp

diskussioner med riksdagens partier om ett nytt

riksbanksfullmäktige samt överväga om det utöver en

riksbankschef även bör finnas ett par vice

riksbankschefer.

Finansutskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening finns det i dagsläget ingen

anledning att fatta beslut om vilka mått och steg som

bör tas inom skilda politikområden i det fall svenska

folket i en folkomröstning avvisar ett svenskt EMU-

medlemskap.

Utskottets uppfattning i sakfrågan är emellertid att

det finns ett stort värde i att beslutet att stärka

Riksbankens ställning och öka dess självständighet

fattades av en bred majoritet i Sveriges riksdag,

bestående av Socialdemokraterna, Moderata

samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och

Folkpartiet liberalerna. Beslutet var både en följd av

att Sverige i samband med medlemskapet i EU åtog sig

att öka Riksbankens självständighet och ett uttryck

för ambitionen att öka omvärldens förtroende för den

svenska penningpolitiken och låginflationspolitiken.

Riksbankens stärkta ställning och det nya penning-

och valutapolitiska systemet har nu varit i kraft i

drygt tre år. Erfarenheterna så här långt är enligt

utskottets mening goda. Motionen måste också avvisas

eftersom förslaget innebär att Sverige inte skulle

uppfylla sina internationella åtaganden. Med det

anförda avstyrker utskottet motion Fi213 (v).

Lagreglering av de offentliga

utfrågningarna om Riksbanken

Utskottets förslag i korthet

Offentliga utskottssammanträden regleras av

föreskrifterna i 4 kap. 12 § riksdagsordningen

med tillhörande tilläggsbestämmelser. Någon

särskild reglering av de offentliga

utskottsutfrågningarna med riksbankschefen är

enligt utskottets mening inte erforderlig.

Utskottet avstyrker motionerna.

Jämför reservation 7 (m, fp).

Motionerna

I motion Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) anförs att

för att säkerställa allmänhetens insyn i Riksbankens

verksamhet bör det i riksbankslagen skrivas in en rätt

att hålla offentliga utskottsutfrågningar med

riksbankschefen. Som förebild bör användas artikel 13,

moment 3, andra stycket i Amsterdamfördraget, där det

föreskrivs att ECB:s ordförande och övriga

direktionsledamöter på begäran av Europaparlamentet

eller på eget initiativ kan höras av

Europaparlamentets behöriga kommittéer (yrkande 3).

I motion Fi239 av Gunnar Hökmark m.fl. föreslås med

samma motivering som i motion Fi17 att en rätt att

hålla offentliga utskottsutfrågningar med

riksbankschefen bör skrivas in i riksbankslagen

(yrkande 2).

I motion Fi206 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) anförs att

riksdagens rätt att avhålla utfrågning med

representanter för Riksbanken stadfästs. Enligt

motionärerna finns det i riksdagsordningen ingen regel

som garanterar allmänhetens insyn genom offentliga

utfrågningar, ej heller om Riksbankens skyldighet att

delta (yrkande 2).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat

liknande motionsförslag om de offentliga

utskottsutfrågningarna, senast i betänkande

2000/01:FiU23 Penningpolitiken och Riksbankens

förvaltning 2000.

Vid samtliga tillfällen har utskottet avstyrkt

förslagen med motiveringen att de offentliga

utfrågningarna av riksbankschefen, i likhet med andra

offentliga utskottssammanträden, regleras av

föreskrifterna i 4 kap. 12 § riksdagsordningen med

tillhörande tilläggsbestämmelser. Någon särskild

reglering av de offentliga utskottsutfrågningarna med

riksbankschefen är inte nödvändig.

Enligt utskottets mening finns det ingen anledning

att nu ompröva detta ställningstagande. Utskottet vill

dock i sammanhanget tillägga att utskottet under

riksmötena 1995/96 till 2001/2002 hållit sammanlagt 16

utfrågningar med Riksbankschefen. Av dessa har 13

varit offentliga och tre interna. Sedan den nya

riksbankslagen trädde i kraft den 1 januari 1999 har

en utfrågning av åtta med riksbankschefen varit

intern. Det var den 18 maj 1999.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi17

(m) yrkande 3, Fi239 (m) yrkande 2 och Fi206 (fp)

yrkande 2.

Offentliggörande av direktionens

protokoll

Utskottets förslag i korthet

Det är viktigt att offentliggörandet av

direktionens protokoll sker på ett sådant sätt

att det stärker den demokratiska insynen i

Riksbankens verksamhet. Offentliggörandet av

protokollen utvecklas fortfarande och

utvecklingen går enligt utskottets mening i en

positiv riktning. Utskottet anser därför att

det för närvarande inte finns skäl att i

riksbankslagen reglera denna fråga. Motionerna

avstyrks.

Jämför reservation 8 (m, v, fp, mp).

Motionerna

I motion Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) anförs att

Moderata samlingspartiet i samband med

riksbanksreformen krävde att det i lag skulle

föreskrivas att direktionens sammanträdesprotokoll

skulle offentliggöras. Riksdagens majoritet beslutade

emellertid att det borde ankomma på direktionen att

bestämma i vilken form protokollen skulle göras

tillgängliga. Riksbanken har efter reformen frivilligt

valt att, med allt kortare fördröjning, offentliggöra

protokollen. För att ge stadga åt detta förfarande

bör, enligt motionärerna, den nu i praxis tillämpade

ordningen förankras i riksbankslagen (yrkande 4).

I motion Fi239 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) anförs i

likhet med i motion Fi17 att den nu tillämpade

ordningen med riksbanksprotokollen bör förankras i

riksbankslagen (yrkande 3).

I motion Fi206 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) anförs att

Folkpartiet liberalerna vid införandet av

riksbanksreformen menade att Riksbankens öppenhet

borde tillförsäkras genom en regel om offentliga

protokoll från riksbanksdirektionen. Direktionen har

efter reformen valt att på eget initiativ

offentliggöra protokollen, med viss fördröjning. För

att säkerställa denna ordning för framtiden bör,

enligt motionärerna, den nu tillämpade praxisen

införas i riksbankslagen (yrkande 1).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsförslag om Riksbankens protokoll, senast i

betänkandet om penningpolitiken och Rikbankens

förvaltning 2000 (bet. 2000/01:FiU23).

Utskottet vill, liksom vid tidigare behandlingar,

anföra att sedan den nya riksbankslagen trädde i kraft

den 1 januari 1999 har Riksbanken valt att frivilligt,

med viss tidseftersläpning, publicera protokollen från

direktionens sammanträden. Anledningarna till att

Riksbanken i den nya riksbankslagen inte tvingades att

offentliggöra protokollen var att en sådan regel bl.a.

skulle innebära ett avsteg från de principer som

sekretesslagen bygger på.

För att stärka den demokratiska insynen har

ordförande och vice ordförande i riksbanksfullmäktige

enligt riksbankslagen rätt att närvara och yttra sig

vid direktionens sammanträden. För att det skall

fungera måste direktionens möten präglas av en öppen

diskussion där olika meningar om ekonomin och

penningpolitikens inriktning kan brytas. Det är

angeläget att offentliggörandet av protokollen inte

leder till att diskussionen på de beslutsfattande

direktionsmötena urvattnas genom att olika

ståndpunkter och ställningstaganden formas redan före

dessa möten.

Utskottet har granskat direktionens penningpolitiska

protokoll för åren 1999 till 2001. Granskningen visar

att debatten om det ekonomiska läget och inriktningen

av penning- och räntepolitiken varit öppen och fri. Av

protokollen framgår hur diskussionen förts och hur

argumenten vägts. Under perioden har direktionen

hållit 31 sammanträden då beslut om reporäntan tagits

( sammanlagt har 37 penningpolitiska sammanträden

hållits men vid sex av dessa sammanträden har inga

räntebeslut fattats). Vid 17 sammanträden har

direktionen varit enig om fattade räntebeslut, vid 14

sammanträden har en eller flera ledamöter av

direktionen reserverat sig mot besluten eller den

prognos av inflationsutvecklingen som låg till grund

för besluten. Under 1999 och 2000 avlämnades fyra

respektive sju reservationer. Under 2001 avlämnades

tre reservationer.

Vidare kan utskottet konstatera att Riksbanken för

närvarande arbetar efter modellen att de

penningpolitiska protokollen skall publiceras cirka

två veckor eller tio arbetsdagar efter direktionens

sammanträden. Som framgår av tabell 3 dröjde det under

2001 i genomsnitt elva arbetsdagar innan protokollen

offentliggjordes (exklusive protokollen från

sammanträdena som behandlade Riksbankens

interventioner på valutamarknaden i juni 2001). Under

1999 och 2000 var den genomsnittliga eftersläpningen

29 respektive 12 arbetsdagar.

Enligt utskottets mening utvecklas offentliggörandet

av protokollen på ett positivt sätt. Att Riksbanken

fortfarande prövar sig fram vad gäller mötenas

uppläggning, form och protokollens innehåll och

publicering framgår dock tydligt av hanteringen av

protokollen kring valutainterventionerna 2001. Frågan

om valutainterventioner behandlades av direktionen

bl.a. under sammanträdena den 14 juni 2001 och den 6

juli 2001. Delar av protokollen som berörde

interventionerna publicerades först den 30 november

2001. I slutet av januari i år beslutade direktionen

om ett s.k. förtydligande av beredningen,

beslutsgången och kommunikationen vid

valutainterventioner. I förtydligandet anges att

direktionens överväganden av motiven för

interventioner skall redovisas och offentliggöras i

ett särskilt protokoll – normalt minst en månad och

högst ett år efter det att det beslutade mandatet för

interventionen löpt ut. Enligt förtydligandet skall

dock inte beslutet om mandat för interventioner, t.ex.

storlek på interventionerna, offentliggöras.

**FOOTNOTES**

[2]: En repa – från engelskans repurchase

agreement, dvs. återköpsavtal – är ett köp av

värdepapper med ett samtidigt avtal om att köpet

skall gå tillbaka efter ett bestämt antal dagar

till ett i förväg överenskommet pris. Om

banksystemet har ett underskott på likviditet

tillför Riksbanken likviditet genom de veckovisa

reporna, dvs. Riksbanken köper värdepapper. Om

banksystemet i stället har ett överskott på

likviditet, dränerar Riksbanken

överskottslikviditeten genom att ge ut riksbanks-

certifikat.

Sedan 1997 har banksystemet som helhet haft ett underskott

av likviditet, och Riksbanken har därför tillfört likviditet

i de veckovisa reporna. Vid det senaste årsskiftet uppgick

denna repoutlåning inklusive finjusteringar till ca 69

miljarder kronor.

Tabell 3. Antal dagar mellan direktionens möten och protokollens

publicering

-------------------------------------------------------

Antal arbetsdagar efter att de

penningpolitiska protokollen

offentliggjorts

-------------------------------------------------------

Genomsnitt 1999 29

-------------------------------------------------------

Genomsnitt 2000 12

-------------------------------------------------------

Genomsnitt 2001 11

-------------------------------------------------------

Källa: Riksbanken

Det är viktigt att offentliggörandet av

direktionens protokoll sker på ett sådant

sätt att det stärker den demokratiska

insynen i Riksbankens verksamhet. I en

situation där offentliggörandet av

protokollen efter hand sker med allt

kortare fördröjning ser utskottet inte

skäl att i riksbankslagen reglera denna

fråga. Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna Fi17 (m) yrkande 4, Fi239

yrkande 3 och Fi206 (fp) yrkande 1.

Penningpolitiken och EMU

Utskottets förslag i korthet

Utskottet konstaterar att

förutsättningarna för den svenska

stabiliseringspolitiken förändras

vid ett eventuellt införande av

euron. Denna fråga diskuteras i

Utredningen om stabiliseringspolitik

för full sysselsättning vid svenskt

medlemskap i valutaunionen, som

nyligen lämnat sitt slutbetänkande

till Finansdepartementet.

Utredningen föreslår bl.a. ett antal

åtgärder för att möta de förändrade

förutsättningarna. Utskottet vill

avvakta folkomröstningen och

remissvaren på utredning innan

ställning tas till vilka åtgärder

som kan bli aktuella vid ett

eventuellt införande av euron.

Jämför reservation 9 (v, mp).

Motionen

I motion Fi295 av Matz Hammarström m.fl.

(mp) anförs att det europeiska

centralbankssystemet, ECBS, och den

Europeiska centralbanken, ECB, har ansvar

för penningpolitiken i EMU. De finns

emellertid ingen demokratisk kontroll av

ECB. Enligt motionärernas uppfattning

skall beslut fattas så nära dem som berörs

av besluten som möjligt. Tjänstemännen i

ECB är inte folkvalda och lever långt

ifrån den svenska vardagen. Att överlämna

makten över penningpolitiken i ECB:s

händer vore ett steg i fel riktning

(yrkande 3). Ett införande av euron

innebär att det inte längre är möjligt att

bedriva en självständig penningpolitik.

Enligt motionärerna finns det ett stort

värde för ett land att kunna bedriva en

självständig penningpolitik. Om Sverige

inför euron kommer sådana störningar som

annars kunnat hanteras genom förändringar

av valutakursen i stället att ge andra

effekter som t.ex. ökad arbetslöshet eller

sänkta lönenivåer (yrkande 4).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att

förutsättningarna för den svenska

stabiliseringspolitiken förändras vid ett

eventuellt införande av euron. Möjligheten

att genom räntehöjningar eller

räntesänkningar påverka förändringar i den

ekonomiska aktiviteten som speciellt

drabbar Sverige försvinner eftersom

ansvaret för penningpolitiken förs över

till Europeiska centralbanken, ECB.

Dessutom försvinner möjligheten till

anpassningar av valutakursen gentemot

euroländernas valutor då kronan ersätts av

euron.

Vid ett eventuellt svenskt införande av

euron kommer ansvaret för den inhemska

stabiliseringspolitiken att helt föras

över till finanspolitiken och riksdag och

regering. I dagsläget, med rörlig

växelkurs och inflationsmål, ligger en

stor del av det stabiliseringspolitiska

ansvaret på Riksbanken. I mitten av mars i

år överlämnade Utredningen om

stabiliseringspolitik för full

sysselsättning vid svenskt medlemskap i

valutaunionen sitt slutbetänkande till

Finansdepartementet. Utredningen

tillsattes i slutet av 2000 och arbetet

har letts av ambassadör Bengt K Å

Johansson. Utredningen har bl.a. haft till

uppgift att förslå förändringar i

finanspolitiken med anledning av den nya

situation som skulle uppstå vid ett

införande av euron. Några av de åtgärder

som föreslås i utredningens slutbetänkande

är:

· Målet för stabilieringspolitiken vid

ett införande av euron bör vara att

motverka större avvikelser från

produktionens långsiktigt hållbara nivå

på såväl kort som lång sikt. Detta kan

också tolkas som ett mål att

stabilisera sysselsättningen.

·

· Diskretionär finanspolitik, dvs. aktiva

finanspolitiska åtgärder som t.ex.

förändringar av momsskattesatsen, bör

endast användas vid större ekonomiska

störningar.

·

Den offentliga sektorns saldomål bör

höjas från nuvarande 2 % till 2,5 %

eller 3 % av BNP över en konjunkturcykel

för att öka utrymmet för diskretionär

finanspolitik och för att öka utrymmet

för att de s.k. automatiska

stabilisatorerna i de offentliga

finanserna skall kunna verka fullt ut

vid en ekonomisk störning.

Budgeteringsmarginalen under

utgiftstaket bör delas upp i en

konjunkturdel och en planeringsdel för

att säkerställa ett

stabiliseringspolitiskt manöverutrymme.

Ett finanspolitiskt råd bör inrättas

med uppdrag att analysera den

ekonomiska utvecklingen och ge analyser

och rekommendationer till riksdagen och

regeringen om stabiliseringspolitiken.

Utredningen är nu utsänd på remiss till en

mängd olika instanser. Mot denna bakgrund

anser utskottet inte att det finns

anledning att i dag ta ställning till

vilka finanspolitiska åtgärder som kan bli

aktuella vid ett eventuellt svenskt

införande av euron. Med det anförda

avstyrker utskottet motion Fi295 (mp)

yrkandena 3 och 4.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. Utvärdering av penningpolitiken

1999-2001 – punkt 1 (v)

(motiveringen)

av Johan Lönnroth (v) och Siv Holma

(v).

Ställningstagande

Vi anser att ställningstagandet under

rubriken Finansutskottets

ställningstagande på s. 23 borde

kompletteras med följande stycken som

placeras efter det stycke som avslutas med

”av denna handlingsregel”:

Enligt utskottets mening finns det däremot

anledning att ifrågasätta motivet till och

effekten av Riksbankens interventioner på

valutamarknaden i juni 2001 för att stärka

den svenska kronan.

Sedan hösten 1992 har Sverige en rörlig

växelkurs, och penningpolitiken förs

utifrån ett prisstabilitetsmål. Det

innebär att det inte finns något uppsatt

mål för kronans värde gentemot andra

valutor. Så gott som all forskning och

litteratur på området visar entydigt att

möjligheterna att via interventioner styra

växelkursen i en viss riktning är mycket

små – valutainterventionernas effektivitet

som ekonomiskt politiskt medel är mycket

begränsad. Risken är i stället att de ger

en ökad osäkerhet om både penningpolitiken

och den totala ekonomiska politiken.

Riksbankens egen utvärdering av

interventionernas resultat visar också att

effekten av interventionerna i juni 2001

var i stort sett obetydlig. Kronan

stärktes någon eller några dagar efter

interventionerna för att sedan åter

försvagas.

Enligt utskottets mening finns det också

anledning att ifrågasätta varför

interventionerna genomfördes vid den

aktuella tidpunkten. I slutet av maj 2001

beslutade direktionen att lämna reporäntan

oförändrad bl.a. med hänvisning till

slutsatsen i inflationsrapporten att

inflationen på två års sikt skulle

utvecklas i linje med inflationsmålet. Två

veckor senare, den 14 juni, beslutade

direktionen om interventioner på

valutamarknaden till följd av den svaga

kronan, vilket också var en tydlig signal

om en omläggning av penningpolitiken. Av

protokollet från mötet den 14 juni framgår

att en ledamot reserverade sig mot

beslutet. Vid det påföljande sammanträdet

den 5 juli kom också det på marknaden

väntade beslutet om en höjning av

reporäntan med 0,25 procentenheter. Enligt

protokollet reserverade sig tre ledamöter

mot räntehöjningen, och höjningen

genomfördes med hjälp av riksbankschefens

utslagsröst. Enligt utskottets mening

tyder utvecklingen på att direktionen var

djupt oenig om att en räntehöjning borde

genomföras, men att interventionerna i

juni gjorde att en räntehöjning svårligen

kunde undvikas.

En genomgång av direktionens

sammanträdesprotokoll från den aktuella

tidpunkten visar också att

frågeställningen om interventioner på

valutamarknaden var dåligt förberedd och

att regler för hur interventioner skall

beredas och beslutas inom banken i stort

sett saknades. En del av detta har

avhjälpts på senare tid genom att

beredningstvång införts och beslutsregler

tagits fram.

2. Dispositionen av Riksbankens vinst

– punkt 5 (m, kd, c, fp)

av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),

Lennart Hedquist (m), Anna Åkerhielm

(m), Per Landgren (kd), Gunnar Axén

(m), Lena Ek (c) och Karin Pilsäter

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 5 borde ha följande lydelse:

Riksdagen beslutar att Riksbankens

resultat, som före bokslutsdispositioner

uppgår till 19 277 miljoner kronor, skall

fördelas så att till statsverket

inlevereras enligt

vinstdispositionsprincipen 7 300 miljoner

kronor, till Riksbankens dispositionsfond

förs 12 053 miljoner kronor och från

Riksbankens resultatutjämningsfond förs 76

miljoner kronor.

Riksdagen bifaller därmed motionerna

2001/02:Fi19 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

yrkande 1,

2001/02:Fi20 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

yrkande 1,

2001/02:Fi21 av Mats Odell m.fl. (kd)

yrkande 1 samt

2001/02:Fi22 av Lena Ek m.fl. (c)

samt bifaller delvis redogörelse

2001/02:RB2.

Ställningstagande

Riksbankens direktion har entydigt slagit

fast att någon extra utdelning inte bör

göras om Riksbanken skall kunna

upprätthålla sin nuvarande beredskap.

Skall Riksbanken kunna bedriva sin

verksamhet på ett självständigt och

trovärdigt sätt förutsätter detta enligt

direktionen att banken har ett

tillräckligt kapital och inte är beroende

av kapitaltillskott.

Direktionens slutsatser bygger på en

inom Riksbanken gjord analys av hur stort

kapital Riksbanken behöver för att

långsiktigt säkerställa den

självständighet som åsyftades med de

förändringar av riksbankslagstiftningen

som trädde i kraft 1999.

Majoriteten i fullmäktige har emellertid

i strid med dessa rekommendationer

föreslagit att Riksbanken även i år skall

göra en extra utdelning till staten på 20

miljarder kronor. På två år kommer

Riksbanken därmed att ha fyllt på

statskassan med 55 miljarder kronor. Dessa

inleveranser tillgodoser

riksdagsmajoritetens krav men gagnar

knappast Riksbankens verksamhet.

Vi anser att beslutet om denna andra

extrautdelning är olyckligt av flera skäl.

Riksbankens utökade självständighet, som

varit en stor framgång, riskera nu att

undergrävas. På sikt riskeras därmed också

det starka förtroende som Riksbanken

erhållit, och som varit en förutsättning

för den framgångsrika

inflationsbekämpningen, att undergrävas.

Det faktum att riksbanksdirektionens

bedömning åsidosätts bidrar naturligtvis

ytterligare till att Riksbankens

självständighet kan komma att

ifrågasättas.

Syftet med de extra utdelningarna är att

täcka ett växande underskott i den

statliga budgeten. Detta förhållande spär

i sig på osäkerheten om hur framtida

utdelningar kan komma att urholka

Riksbankens självständighet och styrka.

Vi anser att det är av stor vikt att

Riksbanken har en finansiell styrka att

självständigt möta de utmaningar som

penningpolitiken kan ställas inför under

kommande år. Riksbanken måste också ha

tillräckligt med kapital för att kunna

fullfölja de uppgifter den är ålagd. Om så

krävs måste den även på ett trovärdigt

sätt kunna genomföra interventioner på

marknaden och uppträda som ”lender of last

resort” vid hotande finansiella kriser.

Inför ett eventuellt svenskt deltagande

i den monetära unionen behöver Riksbanken

kunna upprätthålla en hög beredskap.

Mycket kan hända under den normalt

tvååriga prövoperiod i EU:s

växelkursmekanism ERM2 som enligt reglerna

skall föregå Sveriges eventuella inträde i

EU:s valutaunion. Då måste kronan kunna

hållas stabil, vilket ökar behovet av stor

valutareserv.

Sammantaget finns det alltså flera

omständigheter som pekar på att den

föreslagna extrautdelningen kan komma att

undergräva Riksbankens självständighet och

styrka. Självständigheten kan rent utav

ifrågasättas. De övergripande syftena, som

fastlagts i regeringsformen och i

riksbankslagen, är enligt vår mening inte

förenliga med ytterligare en extra

utdelning på 20 miljarder kronor.

Vi anser alltså att någon extra

utdelning inte bör göras. Regeringen har –

trots att riksbanksfullmäktige inte utrett

frågan, än mindre lagt fram något förslag

– på ett tidigt stadium tillgodoräknat sig

en extrautdelning på 20 miljarder kronor

även under 2002. Vårt ställningstagande

innebär därför att statsbudgetens saldo

försvagas med ett lika stort belopp om

inga andra åtgärder vidtas. I stället för

att konfiskera Riksbankens kapital bör

regeringen genomföra privatiseringar av

statligt ägda företag i den omfattning som

vi föreslagit. Det innebär ett väsentligt

starkare saldo, och därmed minskad

statsskuld, än vad som annars blir fallet

med regeringens politik. Några större

svårigheter för regeringen att under

loppet av 2002 öka sina planerade

försäljningar av statlig egendom så att

det uteblivna beloppet från Riksbanken

täcks in torde inte föreligga.

3. Lagreglering av Riksbankens

vinstdisposition – punkt 6 (m, kd,

c, fp)

av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),

Lennart Hedquist (m), Anna Åkerhielm

(m), Per Landgren (kd), Gunnar Axén

(m), Lena Ek (c) och Karin Pilsäter

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 6 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening för

riksdagsstyrelsen vad som föreslås i

reservation 3. Därmed bifaller riksdagen

delvis motionerna

2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

yrkande 2,

2001/02:Fi19 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

yrkande 2,

2001/02:Fi20 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

yrkande 2 samt

2001/02:Fi21 av Mats Odell m.fl. (kd)

yrkande 2.

Ställningstagande

Riksbankens direktion har föreslagit att

bankens resultat skall fördelas enligt nya

principer. De innebär att det egna

kapitalet skall avsättas i fonder av vilka

en skall vara så stor (ca 10 mdkr) att

dess avkastning kan finansiera bankens

normala driftsutgifter, en skall

säkerställa Riksbankens förmåga att klara

förluster i verksamheten, främst

föranledda av s.k. nödkrediter vid

finansiella störningar (25–45 mdkr) och

ytterligare en skall avsättas för att möta

de orealiserade värdeförändringar som

löpande uppstår i Riksbankens tillgångar

(ca 55 mdkr). Detta motsvarar en

sammanlagd avsättning på totalt 90–110

miljarder kronor. Den vinst som återstår

efter det att avsättningar gjorts för

orealiserade vinster samt för att

realvärdesäkra Riksbankens avsättningar

skall enligt direktionens förslag vara

utdelningsbar i sin helhet.

Direktionen har också föreslagit att man

i riksbankslagen skall införa bestämmelser

om de föreslagna

fonderingarna/avsättningarna. Dessutom bör

enligt direktionens mening en

skyddsbestämmelse införas i riksbankslagen

som hindrar att Riksbankens vinst

disponeras på ett sätt som riskerar att

åsidosätta bankens möjligheter att

självständigt utföra de uppgifter som den

i lag är ålagd att utföra.

Riksbanksfullmäktige har överlämnat

direktionens utredning för kännedom. För

egen del har fullmäktiges majoritet utgått

från att den sedan 1988 tillämpade

vinstdispositionsprincipen skall tillämpas

inte bara i år utan även fortsättningsvis.

Fullmäktigemajoriteten anser också att

frågan om en lagreglering av Riksbankens

balansräkning och vinstdispositionen inte

bör aktualiseras förrän i samband med ett

eventuellt svenskt inträde i

valutaunionen.

Vi delar inte denna bedömning utan anser

i likhet med direktionen att Riksbankens

grundkapital bör räknas upp med 10

miljarder kronor för att dess avkastning

skall säkerställa bankens driftskostnader.

En lagreglering av övriga föreslagna

avsättningar bör göras och ligger i allt

väsentligt i linje med EG-fördraget. Den

kommer därför under alla omständigheter

att bli nödvändig vid ett införande av

euron i Sverige. I enlighet med

direktionens förslag bör även en

skyddsbestämmelse införas i lagen om

Sveriges riksbank i vilken föreskrivs att

utdelningar till staten inte får göras om

de medför att den eftersträvansvärda nivån

på det egna kapitalet inte kan

upprätthållas. En sådan föreskrift skulle

skapa förutsägbarhet i besluten om

vinstdispositionen samt undanröja

eventuella tvivel på bankens förmåga att

utföra sina lagreglerade uppgifter. Det är

nödvändigt inte minst mot bakgrund av hur

fullmäktiges majoritet agerat.

I enlighet med detta föreslår vi att

riksdagen skall uppdra åt

riksdagsstyrelsen att utreda hur de

föreslagna utdelnings- och

fonderingsprinciperna skall

regleras i riksbankslagen.

4. Finans- och strukturpolitikens

ansvar för inflationsbekämpningen –

punkt 8 (m, kd, fp)

av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),

Lennart Hedquist (m), Anna Åkerhielm

(m), Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m)

och Karin Pilsäter (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 8 borde ha följande lydelse:

Riksdagen godkänner vad som i reservation

4 anförs om långsiktig

inflationsbekämpning och finans- och

penningpolitikens ansvar för att ekonomin

skall uppnå en långsiktigt hög tillväxt

utan inflation. Därmed bifaller riksdagen

delvis motionerna

2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

yrkande 1 och

2001/02:Fi18 av Mats Odell m.fl. (kd).

Ställningstagande

I Riksbankens redogörelse för

verksamhetsåret 2001 framgår att

inflationen i den svenska ekonomin steg

kraftigt under förra året, trots en

vikande konjunktur. Enligt Riksbankens

beräkningar är också det s.k.

produktionsgapet i ekonomin nära nog

slutet, dvs. den faktiska produktionsnivån

i samhället är ungefär densamma som den

praktiskt möjliga produktionsnivån. Detta

innebär att en fortsatt ökad tillväxt

riskerar att leda till kapacitetsbrister

på olika håll i ekonomin och ett ännu

högre inflationstryck. I det läget tvingas

Riksbanken höja reporäntan i ett stigande

konjunkturläge för att klara

inflationsmålet, med lägre tillväxt som

följd.

I anslutning till årets första

inflationsrapport höjde Riksbanken också

reporäntan med 0,25 procentenheter, och

räntesättningen på marknaderna visar att

marknadsaktörerna räknar med fortsatta

räntehöjningar framöver. Det finns utbred

oro för Riksbankens möjligheter och

förmåga att klara av att hålla den svenska

inflationsutvecklingen under kontroll.

Vi anser att finans- och

strukturpolitiken, dvs. riksdag och

regering, måste ta ett betydligt större

ansvar för att vidta åtgärder som höjer

tillväxtpotentialen i den svenska ekonomin

och ökar förutsättningarna för en

långsiktigt hållbar och hög tillväxt utan

inflation. För att öka den uthålliga

tillväxttakten krävs en rad strukturella

reformer för att bl.a. stärka ekonomins

utbudssida. Skatterna måste reformeras och

sänkas och bidrags- och

transfereringssystemen förändras. Vidare

måste lönebildningen reformeras och

arbetsmarknadens funktionssätt förbättras.

En genomtänkt strukturpolitik främjar

tillväxten och hjälper Riksbanken att

uppnå målet om prisstabilitet. De senaste

årens bristande strukturpolitik leder till

stigande inflation, stigande räntor och en

sämre välfärdsutveckling.

Den långsiktiga uthålliga tillväxten i

Sverige uppgår i dagsläget till

2–2,5 %, enligt Riksbankens beräkningar.

Det är en låg siffra i ett internationellt

perspektiv, och visar enligt vår mening

att den svenska ekonomin är i stort behov

av strukturreformer.

Enligt vår mening är det också bara en

tillväxtfrämjande finanspolitik och en

därmed högre tillväxtkraft i den svenska

ekonomin som kan stärka och stabilisera de

senaste årens kraftigt fluktuerande

kronkurs.

Vi föreslår att riksdagen godkänner vad vi

anfört om att finans- och

strukturpolitiken måste ta ett större

ansvar för att minska inflationstrycket

och öka tillväxtkraften i den svenska

ekonomin. Riksdagen bifaller därmed delvis

motionerna Fi17 yrkande 1 (m) och Fi18

(kd).

5. Utvärdering av riksbankslagen –

punkt 9 (v)

av Johan Lönnroth (v) och Siv Holma

(v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 9 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad som föreslås i reservation

5. Därmed bifaller riksdagen motion

2001/02:Fi253 av Bengt-Ola Ryttar (s).

Ställningstagande

Riksbanken fick 1999 en starkare ställning

och ny ledningsorganisation. Som

motionären framhåller har erfarenheterna

av denna omläggning inte varit entydiga.

Med tanke på den centrala betydelse som

penningpolitiken har för den ekonomiska

och sociala utvecklingen i Sverige delar

vi motionärens uppfattning att det nu är

hög tid att en utvärdering kommer till

stånd.

Vi föreslår därför att regeringen skall

ges i uppdrag att utvärdera

riksbankslagen.

6. Riksbankens ställning – punkt 10

(v, mp)

av Johan Lönnroth (v), Siv Holma (v)

och Yvonne Ruwaida (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 10 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad som framförs i reservation

6. Därmed bifaller riksdagen delvis motion

2001/02:Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v).

Ställningstagande

Vi anser att den förändring av Riksbankens

ställning som genomfördes den 1 januari

1999 var ett sätt att föra undan en viktig

del av den ekonomiska politiken från det

demokratiska beslutsfattandet. Det av

riksdagen utsedda riksbanksfullmäktige,

som i huvudsak reflekterade

styrkeförhållandena i riksdagen, ersattes

av en direktion med sex ledamöter som

under sin mandatperiod i princip inte kan

avsättas och som inte får ta emot

instruktioner från riksdag och regering.

Erfarenheten visar att besluten om

ränteförändringar inte blott är en teknisk

eller vetenskaplig fråga. I likhet med all

politik kräver frågan kunskap och

faktaunderlag, men ytterst är

avvägningarna om räntenivån en fråga om

värderingar och ideologi. Enligt vår

mening finns det ingen över

samhällspolitikens intresse- och

värderingskonflikt stående ekonomisk

politik.

Vår uppfattning är att den ekonomiska

politiken i en representativ demokrati

skall handhas av inför väljarna ansvariga,

valbara och avsättbara politiker.

Riksbankens nya ställning och organisation

med en direktion av tjänstemän som leder

verksamheten strider mot denna princip.

Vi anser också att Riksbankens uppgift

att värna om ett stabilt penningvärde är

alltför snävt utformad. Enligt vår mening

är rätten till arbete – dvs.

sysselsättningen – viktigare att hävda än

realvärdet av penningtillgångar och

fordringar. Målet för penningpolitiken

måste vara bredare.

Enligt vår mening talar därför såväl

demokratiska som ekonomiska skäl för att

Riksbankens ställning och

ledningsorganisation i princip återställs

till vad som gällde före den 1 januari

1999. Regeringen bör om folket i

folkomröstning säger nej till medlemskap i

EMU ta upp diskussionen med riksdagens

partier om ett nytt riksbanksfullmäktige

samt överväga om det utöver en

riksbankschef även bör finnas ett par vice

riksbankschefer.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi anfört om

att återställa Riksbankens ställning och

ledning till vad som gällde före den 1

januari 1999. Riksdagen bifaller därmed

delvis motion Fi213 (v).

7. Lagreglering av de offentliga

utfrågningarna om Riksbanken –

punkt 11 (m, fp)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist

(m), Anna Åkerhielm (m), Gunnar Axén

(m) och Karin Pilsäter (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 11 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad utskottet framför i

reservation 7. Därmed bifaller riksdagen

delvis motionerna

2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

yrkande 3,

2001/02:Fi206 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

yrkande 2 och

2001/02:Fi239 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser att rätten till offentlig

utfrågning av riksbankschefen eller övriga

direktionsmedlemmar i Riksbanken bör

lagregleras.

En politiskt oberoende centralbank är

väl förenlig med – och förutsätter – en

effektiv demokratisk insyn och kontroll.

Den senaste riksbanksreformen öppnade

också för flera möjligheter i detta syfte.

Däremot genomfördes ingen lagreglering av

rätten till utskottsutfrågning av

Riksbanken. I stället har det utvecklats

en ordning, där riksbankschefen infinner

sig i riksdagen för utfrågning av

finansutskottet. Till en början hölls

utfrågningarna vid slutna

utskottssammanträden, men på senare år har

de till övervägande del varit offentliga.

Vi konstaterar att det vid några

tillfällen i finansutskottet förelegat

meningsskiljaktigheter om huruvida en

utfrågning av riksbankschefen skall göras

offentlig eller ej. För att säkra

allmänhetens insyn bör det därför i

riksbankslagen skrivas in en rätt att

avhålla offentliga utskottsutfrågningar av

riksbankschefen eller övriga

direktionsmedlemmar i Riksbanken.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi anfört om

lagreglering av rätten av hålla offentliga

utskottsutfrågningar med företrädare för

Riksbanken. Riksdagen bifaller därmed

delvis motionerna Fi17 yrkande 3, Fi206

yrkande 2 och Fi239 yrkande 2.

8. Offentliggörande av direktionens

protokoll – punkt 12 (m, v, fp, mp)

av Gunnar Hökmark (m), Johan Lönnroth

(v), Lennart Hedquist (m), Anna

Åkerhielm (m), Siv Holma (v), Gunnar

Axén (m), Karin Pilsäter (fp) och

Yvonne Ruwaida (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 12 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad utskottet framför i

reservation 8. Därmed bifaller riksdagen

delvis motionerna

2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

yrkande 4,

2001/02:Fi206 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

yrkande 1 och

2001/02:Fi239 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

yrkande 3.

Ställningstagande

I flertalet länder med självständig

centralbank föreskrivs i lag att

protokollen från centralbankens

direktionssammanträden skall

offentliggöras. I samband med reformen av

den svenska riksbanken beslutade

emellertid riksdagsmajoriteten att inte i

lag föreskriva en sådan skyldighet. Detta

motiverades med att det visserligen var

välkommet med ett offentliggörande men att

det borde ankomma på direktionen att

bestämma i vilken form protokollen skulle

göras tillgängliga.

Riksbanken har sedermera frivilligt valt

att – med allt kortare tidseftersläpning –

offentliggöra protokollen från

direktionens sammanträden. Vi kan i detta

sammanhang konstatera att de farhågor från

sekretessynpunkt som anfördes mot att göra

protokollen offentliga har visat sig vara

ogrundade. För att ge stadga åt

förfarandet anser vi därför att den

ordning som nu tillämpas av Riksbanken bör

förankras i riksbankslagen.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi anfört om

en lagreglering av offentliggörandet av

direktionens protokoll. Riksdagen bifaller

därmed delvis motionerna Fi17 yrkande 4,

Fi206 yrkan- de 1 och Fi239 yrkande 3.

9. Penningpolitiken och EMU – punkt 13

(v, mp)

av Johan Lönnroth (v), Siv Holma (v)

och Yvonne Ruwaida (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 13 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad som framförs i reservation

9. Därmed bifaller riksdagen delvis motion

2001/02: Fi295 av Matz Hammarström m.fl.

(mp) yrkandena 3 och 4.

Ställningstagande

Grundbulten i den representativa

demokratin är, enligt vår uppfattning, att

medborgarna utser sina representanter i

fria val. Är medborgarna missnöjda med

utvecklingen kan de vid nästa val välja

att inte förnya deras mandat. Detta

betyder också att penningpolitiken måste

vara underställd politiskt fattade beslut

och den demokratiska kontrollen.

Någon sådan koppling finns dessvärre

inte i EMU och det europeiska

centralbankssystemet ECBS, med den

europeiska centralbanken, ECB, i toppen av

organisationen. Någon egentlig demokratisk

kontroll av ECBS och ECB existerar inte.

Cheferna och tjänstmännen i ECB är inte

folkvalda, och de lever långt i från de

medborgare som berörs av de

penningpolitiska besluten.

Vi anser att det är ett stort steg i fel

riktning att föra över makten över den

nationella penningpolitiken till ECB. Det

politiska inflytandet och den demokratiska

kontrollen över räntepolitiken upphör och

medborgarnas delaktighet i besluten

försvinner, vilket i sin förlängning

innebär att folkstyret förtvinar.

Enligt vår mening finns det ett stort

värde i att kunna bedriva en självständig

nationell penningpolitik. Då kan

räntenivån och det externa värdet på

valutan anpassas till det egna landets

ekonomiska läge och de egna politiska

prioriteringarna. Vid ett medlemskap i EMU

försvinner den möjligheten. Då kommer

allvarliga ekonomiska störningar som nu

kan hanteras genom förändringar av

räntorna och valutakursen i stället att ge

andra effekter som t.ex. stigande

arbetslöshet och sänkta löner.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager

för regeringen som sin mening vad vi

anfört om den europeiska centralbanken och

vikten av en självständig nationell

penningpolitik. Riksdagen bifaller därmed

delvis motion Fi295 (mp) yrkandena 3 och

4.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Årsredovisning för Sveriges

riksbank för räkenskapsåret

2001

I redogörelse 2001/02:RB1 föreslår

Riksbankens direktion att riksdagen

fastställer Riksbankens resultaträkning

och balansräkning enligt förslaget.

Fullmäktiges i Riksbanken

förslag till disposition av

Riksbankens vinst för

räkenskapsåret 2001 m.m.

I förslag 2001/02:RB2 föreslår fullmäktige

i Riksbanken att riksdagen antar

fullmäktiges förslag om att

dels resultatet för 2001 på 19 277

miljoner kronor disponeras på följande

sätt:

Till statsverket inlevereras enligt

vinstdispositionsprincipen

7 300 mkr

Till Riksbankens dispositionsfond förs

12 053 mkr

Från Riksbankens resultatutjämningsfond

förs

76 mkr

dels en extra utdelning på 20 000 miljoner

kronor lämnas till statsverket och att ett

lika stort belopp förs från Riksbankens

dispositionsfond.

Riksdagens revisorers

berättelse över granskningen

av Riksbankens verksamhet

under år 2001

I redogörelse 2001/02:RR5 tillstyrker

Riksdagens revisorer att

Riksdagen beviljar fullmäktige i

Riksbanken ansvarsfrihet för

verksamheten under år 2001.

Riksdagen beviljar direktionen i

Riksbanken ansvarsfrihet för

förvaltningen av Riksbanken under år

2001.

Riksdagen fastställer

Riksbankens resultaträkning

och balansräkning för år

2001.

Följdmotioner med anledning

av redogörelse RB1

2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m):

1. Riksdagen godkänner vad i motionen

anförs om att en långsiktigt

framgångsrik inflationsbekämpning kräver

en finanspolitik som främjar utbudssidan

i ekonomin och som underlättar för både

en stabil valutakurs och en hög

tillväxt.

2. Riksdagen uppdrar åt riksdagsstyrelsen

att utreda vad i motionen anförs om att

i riksbankslagen reglera vilka principer

som skall gälla för utdelning av

Riksbankens överskott till staten.

3. Riksdagen beslutar att det i

riksbankslagen införs en rätt till

utskottsutfrågning.

4. Riksdagen beslutar att det i

riksbankslagen införs regler om

offentliggörande av direktionens

protokoll.

2001/02:Fi18 av Mats Odell m.fl. (kd):

Riksdagen godkänner vad som anförs i

motionen om betydelsen av en struktur- och

finanspolitik som främjar en långsiktig

tillväxt och prisstabilitet och därigenom

ligger i linje med Riksbankens

prisstabilitetsmål.

Följdmotioner med anledning

av förslag RB2

2001/02:Fi19 av Gunnar Hökmark m.fl. (m):

1. Riksdagen beslutar att någon extra

inbetalning från Riksbanken till staten,

utöver gällande principer, inte skall

genomföras för 2002 i enlighet med vad

som anförs i motionen.

2. Riksdagen beslutar att i riksbankslagen

reglera vilka principer som skall gälla

för utdelning av Riksbankens överskott

till staten i enlighet med vad som

anförs i motionen.

2001/02:Fi20 av Karin Pilsäter m.fl. (fp):

1. Riksdagen avslår riksbanksfullmäktiges

förslag om en extra utdelning till

statsverket om 20 miljarder kronor av

vinsten för räkenskapsåret 2001.

2. Riksdagen beslutar om lagreglering av

Riksbankens balansräkning och

vinstdisposition samt om en

skyddsbestämmelse som hindrar en

vinstdisposition som riskerar att

åsidosätta Riksbankens möjligheter att

självständigt utföra de uppgifter som

åläggs banken i lag.

2001/02:Fi21 av Mats Odell m.fl. (kd):

1. Riksdagen beslutar att Riksbankens

resultat för år 2001, som före

bokslutsdispositioner uppgår till 19 277

miljoner kronor, skall fördelas så att

12 053 miljoner kronor överförs till

dispositionsfonden, att 7 300 miljoner

kronor levereras in till statsverket,

att 76 miljoner kronor förs från

resultatutjämningsfonden och att någon

extraordinär utdelning därutöver inte

görs.

2. Riksdagen beslutar om en lagreglering

om fonderingar och avsättningar.

2001/02:Fi22 av Lena Ek m.fl. (c):

Riksdagen beslutar att för verksamhetsåret

2001 inte göra någon extra utdelning från

Riksbanken till staten utöver gällande

principer för vinstdisposition.

Motioner från allmänna

motionstiden 2001

2001/02:Fi206 av Karin Pilsäter m.fl.

(fp):

1. Riksdagen beslutar att det i

riksbankslagen införs en bestämmelse om

offentliggörande, efter möjlighet till

viss fördröjning, av direktionens

protokoll.

2. Riksdagen beslutar att det i

riksbankslagen införs en bestämmelse om

offentliga utfrågningar i riksdagens

utskott.

2001/02:Fi207 av Henrik Westman (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om att

PSAB genast bör upphöra med att

tillhandahålla värdetransporter på

marknaden.

2001/02:Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen, i händelse

av ett nej i den kommande folkomröstningen

om EMU, lägger fram förslag som innebär

att Riksbankens ställning och

ledningsorganisation i princip återställs

till vad som gällde före den 1 januari

1999.

2001/02:Fi239 av Gunnar Hökmark m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

att det i riksbankslagen införs en

föreskrift om rätt till

utskottsutfrågning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

att det i riksbankslagen införs regler

om offentliggörande av direktionens

protokoll.

2001/02:Fi253 av Bengt-Ola Ryttar (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om att

den nya riksbankslagen bör utvärderas.

2001/02:Fi295 av Matz Hammarström m.fl.

(mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

det europeiska centralbanksystemet ECBS.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

en självständig penningpolitik.

Bilaga 2

Riksbankens bokslut

BALANSRÄKNING den 31 december

----------------------------------------------------

Tillgångar, mkr

----------------------------------------------------

2001

2000

Guld 17 436

15 428

Fordringar i utländsk valuta på

hemmahörande utanför Sverige

Fordringar på IMF 13 293

10 671

Banktillgodohavanden och värdepapper134

405

141 948

147 698

152 619

Utlåning i svenska kronor till

penningpolitiska motparter

Huvudsakliga refinansieringstransaktioner

65 118

40 871

Finjusterande transaktioner 3 988

2 285

Utlåningsfacilitet _ 29

48

69 135

43 204

Värdepapper i svenska kronor utgivna

av hemmahörande i Sverige –

20 728

Övriga tillgångar

Materiella anläggningstillgångar 406

372

Finansiella tillgångar 617

667

Derivatinstrument –

–

Förutbetalda kostnader och upplupna

intäkter 4

17

Övriga tillgångar 236

220

1 263

1 276

Summa tillgångar 235 532

233 255

----------------------------------------------------

Skulder och eget kapital, mkr

----------------------------------------------------

2001

2000

Utelöpande sedlar och mynt

Sedlar 102 367

93 229

Mynt 4 744

4 434

107 111

97 663

Skulder i svenska kronor till penning-

politiska motparter

Inlåningsfacilitet 48

108

Finjusterande transaktioner –

–

48

108

Skulder i svenska kronor till hemma-

hörande utanför Sverige 161

159

Skulder i utländsk valuta till hemma-

hörande i Sverige 2 204

1 432

Skulder i utländsk valuta till hemma-

hörande utanför Sverige ...... 3 549

4 105

Motpost till särskilda dragningsrätter

som tilldelats av IMF......... 3 271

3 066

Övriga skulder

Derivatinstrument 176

130

Upplupna kostnader och förutbetalda

intäkter 9

6

Fondlikvidskulder –

493

Övriga skulder 2

435

603

2 620

1 232

Resultatutjämningsfond och eget kapital

Resultatutjämningsfond 26 401

42 193

Eget kapital 70

890

62 988

97 291

105 181

Årets resultat _ 19 277

20 309

Summa skulder och eget kapital

235 532

233 255

RESULTATRÄKNING

----------------------------------------------------

Mkr

----------------------------------------------------

2001

2000

Ränteintäkter 9 197

9 572

Räntekostnader –445

–548

Nettoresultat av finansiella transaktioner

11 410

12 009

Avgifts- och provisionsintäkter 11

12

Avgifts- och provisionskostnader –4

–7

Erhållna utdelningar 35

38

Övriga intäkter 11

21

Summa nettointäkter 20 215

21 097

Personalkostnader –279

–253

Administrationskostnader –211

–160

Avskrivningar på anläggningstillgångar –63

–62

Sedel- och myntkostnader –332

–209

Övriga kostnader –53

–104

Summa kostnader –938

–788

Årets resultat 19 27720 309

Bilaga 3

Finansutskottets offentliga utfrågning

om den aktuella

penningpolitiken

Tid: Tisdagen den 19 mars 2002 kl.

10.00–12.35

Lokal: Skandiasalen, Neptunus

Inbjuden

Riksbankschefen Urban Bäckström

Deltagande ledamöter

Jan Bergqvist (s), ordförande

Mats Odell (kd), vice ordförande

Gunnar Hökmark (m)

Johan Lönnroth (v)

Lennart Hedquist (m)

Sonia Karlsson (s)

Per Landgren (kd)

Lena Ek (c)

Karin Pilsäter (fp)

Tommy Waidelich (s)

Hans Hoff (s)

Protokoll från

finansutskottets offentliga

utfrågning tisdagen den 19

mars 2002 med riksbankschefen

Urban Bäckström

Ordföranden: Jag ber att få hälsa alla

välkomna till finansutskottets utfrågning

om penningpolitiken och Riksbankens

verksamhet. Ett särskilt välkommen vill

jag rikta till riksbankschefen Urban

Bäckström.

För en timme sedan fick vi Riksbankens

inflationsrapport och beskedet att

reporäntan höjs med 0,25 %. Det är såvitt

jag kan komma ihåg första gången som en

räntehöjning sammanfaller med en offentlig

utfrågning i finansutskottet.

En annan nyhet är att det i dag är

första gången som vår utfrågning filmas av

riksdagens webb-TV. Det gör det möjligt

att följa utfrågningen på väldigt många

håll i världen med hjälp av detta nya

hjälpmedel.

Vi överlämnar som vanligt ordet till

riksbankschefen för en inledning. Sedan

blir det frågor från utskottets ledamöter.

Varsågod, Urban Bäckström.

Urban Bäckström: Tack så mycket. Först

vill jag tacka för möjligheten att få

komma hit till utskottet och diskutera med

er med om svensk ekonomi och

penningpolitiken. Riksbanken ska enligt

riksbankslagen minst två gånger om året

lämna en skriftlig redogörelse till

finansutskottet om penningpolitiken. Vi

har i dag på morgonen, som ordföranden

sade, överlämnat årets första redogörelse.

I den finns bl.a. en beskrivning av hur

Riksbanken ser på den ekonomiska

utvecklingen och inflationsutsikterna.

Jag tänkte som vanligt, om det passar

utskottet, göra en sammanfattning av

rapporten och därutöver säga lite grann om

vilka slutsatser som Riksbankens direktion

vid gårdagens sammanträde har dragit om

konsekvenserna vad gäller

penningpolitiken. Som noterades av

ordföranden har vi också genomfört en

höjning av reporäntan i dag på morgonen.

Efter min inledning ser jag som vanligt

fram emot en diskussion som vi brukar ha

tillsammans här i utskottet. Jag ska göra

mitt bästa att försöka svara på frågorna.

Förra gången vi träffades – i höstas –

vill jag minnas att vår diskussion

präglades väldigt mycket av

terroristattackerna den 11 september och

deras effekter på världsekonomin. Jag drar

mig till minnes att det då rådde en

betydande osäkerhet om hur stor inverkan

attackerna skulle komma att få på den då

redan svaga konjunkturen. Attentaten ökade

osäkerheten och riskerade att försämra

framtidstron hos hushåll och företag. Det

bedömdes få en negativ effekt på

efterfrågan.

Eftersom inflationstrycket varierar med

efterfrågeläget och förändringar av

resursutnyttjande kom händelserna att

påverka utformningen av penningpolitiken i

många länder och däribland Sverige. Som

utskottet drar sig till minnes sänkte

många centralbanker i världen reporäntan

med uppemot 50 punkter dagarna efter det

inträffade.

Nu, ett halvår senare, kommer dock

alltfler tecken på att konjunkturen i vår

omvärld är på väg att förbättras.

Attentatens inverkan på världsekonomin

blev dessbättre begränsad även om

naturligtvis vissa sektorer som flyg- och

försäkringsbranscherna drabbades hårt av

attackerna och deras efterdyningar.

Under fjolåret höll också alltför stora

lager tillbaka produktionen. Den

lageranpassning som har skett ser ut att

ha kommit långt. Det är en positiv signal

för produktionen. En viss optimism börjar

sprida sig. Orderböckerna verkar

stabiliseras och i en del fall rent av

förbättras. Till detta kommer att den

samlade ekonomiska politiken i många

länder är expansiv. Det ger förstås

förloppet en extra näring. Det gäller

expansivitet inom både penningpolitiken

och finanspolitiken.

För att återhämtningen i världsekonomin

ska komma i gång ordentligt och förstärkas

krävs att den åtföljs av en bred och

uthållig efterfrågeökning. En

produktionsökning som bara får stöd i

lageromslaget brukar normalt sett bli

ganska kortlivad. På den här punkten finns

en del osäkerheter. De osäkerheter som

står i främsta rummet är naturligtvis

obalanserna i den amerikanska ekonomin.

Dessutom kan man säga att aktiemarknaden i

USA är högt värderad både i ett historiskt

perspektiv och i förhållande till fasen i

konjunkturcykeln.

När det gäller obalanserna finns det

lite olika syn bland bedömare. Många

lägger fokus på och oroas av de

strukturella obalanserna. Det handlar om

anpassningsproblem efter en alltför

kraftig optimism bland hushåll och företag

i slutet av 1990-talet. Det har lett till

obalanser. Det tror dessa bedömare kommer

att göra återhämtningen långsammare än

normalt. En del går t.o.m. så långt att de

menar att det kan bli en mer drastisk

korrigering som kan bryta tillväxten i

världsekonomin under de närmaste åren,

även om vi inte vet när.

Andra bedömare, som är mer optimistiska,

lyfter i stället fram

produktivitetstillväxten i den amerikanska

ekonomin. Om den fortsätter att vara så

hög som den har varit under de senaste

åren finns det, enligt de bedömarna, färre

skäl att vara orolig för obalanserna

eftersom en högre potentiell tillväxt

också medför större inkomstökningar som

kan bära den skuldbörda som har byggts upp

hos hushåll och företag i USA.

När vi närmar oss den här frågan säger

vi oss att någon snabb korrigering av

obalanserna inte står i förgrunden för den

analys som vi gör. Men det finns nog skäl

att räkna med att tillväxten under de

närmaste åren i varje fall inte blir lika

hög i den amerikanska ekonomin som i

slutet av 1990-talet. Skulle en snabbare

anpassning av de amerikanska obalanserna

ändå inträffa måste självfallet Riksbanken

ta hänsyn till det vid uppläggningen av

penningpolitiken. Så långt USA.

Vänder vi sedan blickarna till Europa är

tecknen på en återhämtning färre.

Utsikterna för euroområdets största

ekonomi – Tyskland – är fortsatt osäkra.

Men om man granskar de ledande

indikatorerna kan man ändå konstatera att

företagen har blivit mer positiva.

Dessutom har inte alls samma typ av

obalanser byggts upp i euroområdet som vi

har sett i USA. Det kan underlätta

återhämtningen.

Även i Europa är den ekonomiska

politiken märkbart expansiv, även om

utrymmet för finanspolitiken inte är lika

stort som i USA. Sedan har vi stelheter på

produkt- och arbetsmarknaderna. Det kan

verka bromsande på uppgången i Europa.

Vad kan man då dra för slutsats av den

internationella bilden? Det är svårt att

se att den förestående konjunkturuppgången

skulle bli lika snabb som i tidigare

återhämtningsfaser. Men bilden av

världsekonomin är ändå väsentligt ljusare

jämfört med när vi sågs här i höstas.

Konturerna av en vändning blir allt

tydligare när man tittar på olika

indikatorer.

Om den bild som vi presenterar i

inflationsrapporten stämmer kommer svensk

ekonomi att ha upplevt kanske den mildaste

konjunkturnedgången på 30 år. Ökningen i

BNP dämpades visserligen 2001, som vi ser

på bilden, men några negativa tillväxttal

har inte förekommit, om man får tro

Statistiska centralbyråns statistik.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har

heller inte försämrats i den utsträckning

som brukar vara vanligt. Inte heller har

några allvarliga obalanser utvecklats. Det

innebär att det så här långt finns

anledning att se positivt på den

ekonomiska situationen. De flesta ledande

indikatorer tyder på att ekonomin

återhämtar sig och att konjunkturen vänder

upp under 2002.

Ett problem är dock att inflationen har

legat tydligt över Riksbankens mål på 2 %.

Den förhållandevis höga inflationen kan

till viss del – och jag vill understryka

det – förklaras av olika s.k.

utbudsstörningar som lyft prisnivån på

t.ex. el, kött, frukt och grönsaker.

Prishöjningarna har haft att göra med en

dålig tillgång på vatten i kraftmagasinen

till följd av den snöfattiga vintern förra

året. Det har – som vi vet – varit

sjukdomar bland korna som har drivit upp

köttpriserna. Det har varit ovanligt kallt

väder i Europa i höstas som gjorde att

skördarna slog fel. Den här typen av

störningar kan, som jag sade, lyfta den

allmänna prisnivån och leda till en

temporär höjning av inflationstakten,

vilket de också gjort.

Vad jag visar nu är den inhemska

underliggande inflationen. Om man rensar

bort de s.k. tillfälliga

inflationseffekterna, vilket är gjort i

det här diagrammet, finns det, som vi har

varit inne på i flera av fjolårets

inflationsrapporter, en underliggande

trend uppåt. Det är den svarta linjen som

redovisar det.

Diagram 1. Inhemsk underliggande inflation

(UNDINHX)

Inklusive och exklusive kött, el, tele, svensk frukt och svenska

grönsaker

UNDINHX är KPI rensat för ändrade räntekostnader,

importprisförändringar och direkta effekter av

ändrade inhemska indirekta skatter.

Smygande har prisökningstakten dragit sig

uppåt under det senaste dryga året. En

förklaring till det är att

resursutnyttjandet i den svenska ekonomin

troligen har varit högre än väntat. Det är

säkert i sin tur en förklaring till att

lönerna, särskilt i de inhemska

sektorerna, har ökat mer än väntat.

Här ser vi hur löneökningstakten i hela

ekonomin successivt har dragit sig uppåt.

Problemet på detta område är att

löneökningsstatistiken släpar efter. Det

tar ganska lång tid innan vi får de

riktiga utfallen på vad löneökningarna har

varit. Den statistik som kom under loppet

av förra året visade på mer måttliga

löneökningssiffror.

Diagram 2. Löneökning. Hela ekonomin

Här kan man ana en trendmässig stegring av

löneökningarna i hela ekonomin. De är

framför allt koncentrerade till de

sektorer, särskilt servicesektorn, där man

har haft en ganska god efterfrågan trots

den senaste lågkonjunkturen.

När samtidigt produktiviteten utvecklas

svagt – antagligen beroende på den

konjunkturella utvecklingen – har det

medfört ett tyck uppåt på priserna.

Uppgången i priserna har under senare år

troligtvis mildrats av att vinstandelen i

ekonomin i stort har pressats tillbaka.

Men därmed har också utrymmet minskat för

företagen att svälja fortsatta

kostnadsökningar och en svag underliggande

produktivitetstillväxt.

Diagram 3. Vinstandel i hela ekonomin

Andel av BNP till faktorpris

Anm. Horisontell linje anger historiskt genomsnitt

1970–2000

Källor: Konjunkturinstitutet, SCB och Riksbanken

Allt detta reser naturligtvis frågor om

den potentiella tillväxten,

resursutnyttjandet, inflationstrycket,

konkurrenssituationen på olika marknader

och ekonomins funktionssätt.

Alltsedan inflationsförväntningarna

började närma sig inflationsmålet någon

gång efter mitten av 1990-talet har

resursutnyttjandet varit en viktig del i

inflationsprognoserna och därmed för

penningpolitikens uppläggning.

Resursutnyttjandet speglar förhållandet

mellan faktisk efterfrågan och vad

ekonomin förmår att producera varaktigt

utan att priser och löner accelererar.

Låt mig genast säga att den potentiella

tillväxten, resursutnyttjandet och

inflationsbenägenheten inte är några

direkt mätbara storheter utan måste

analyseras och bedömas. Riksbanken har

under en längre tid uppmärksammat och

analyserat frågor som rör de områdena. Vi

har också utförligt redovisat vilka

bedömningar vi har gjort i de olika

inflationsrapporterna. Även om vi i

huvudsak har pekat på olika

utbudsstörningar som skäl till det senaste

årets relativt höga inflationstakt har vi

också från början lyft fram andra tänkbara

kompletterande förklaringar. Vi pekade

t.ex. på detta i inflationsrapporten i maj

förra året.

I den inflationsrapport som vi

presenterar i dag har vi reviderat upp

resursutnyttjandet något. Det har skett

mot bakgrund av att den underliggande

pris- och lönestegringstakten rört sig

sakta uppåt en tid. När priser och löner

tenderar att accelerera är det ett tecken

på att resursutnyttjandet börjar bli

ansträngt. På motsvarande sätt – men med

motsatt förtecken – tog vi under senare

delen av 1990-talet intryck av att

inflationen gång efter gång överraskade

oss positivt. Jag är övertygad om att

utskottet kommer ihåg de diskussioner vi

hade i slutet av 1990-talet när

inflationen hamnade lågt jämfört med våra

prognoser.

Efter de justeringar som vi nu har gjort

finns det enligt vår bedömning mindre

lediga resurser som kan tas i anspråk utan

att pris- och lönestegringstakten tilltar.

Det inverkar i sin tur på

inflationsutsikterna framöver, särskilt i

ljuset av att konjunkturen såväl i Sverige

som i omvärlden ser ut att förbättras och

att den samlade ekonomiska politiken är

expansiv.

Den här analysen har kopplingar till

utvecklingen på arbetsmarknaden. Trots en

svagare efterfrågan i ekonomin i stort

under 2001 har det inte givit

återverkningar på sysselsättningen.

Arbetslösheten har på det hela taget varit

ganska stabil under den här perioden. Men

ekonomin i stort och arbetsmarknaden har

karakteriserats av en tudelning.

Produktionen och sysselsättningen inom

industrin har minskat, som vi vet.

Samtidigt har efterfrågan och nya

arbetstillfällen ökat inom tjänstesektorn.

Det är precis här i tjänstesektorn som

priser och löner har dragit i väg.

Riksbanken har i ljuset av det som hänt

med priser och löner under det senaste

året gradvis ändrat sin syn något på den

svenska ekonomins inflationsbenägenhet.

Ett högre resursutnyttjande i kombination

med snabba löneökningar och en svag

växelkurs har medfört ett något högre

inflationstryck. Det påverkar den prognos

som vi nu presenterar. Parallellt

fortsätter vi förstås vårt arbete med att

utveckla analysen kring dessa frågor och

tolka de olika data som kommer in för att

se om analysen av resursutnyttjandet

håller.

Sammantaget konstaterar Riksbanken i

rapporten att inkommande statistik

bekräftar att konjunkturen i Sverige

sannolikt har bottnat. Den expansiva

finanspolitiken bidrar till en stark

utveckling av hushållens disponibla

inkomster under det närmaste året och

lägger grunden för både en högre privat

konsumtion och ett ökat sparande. Exporten

ökar gradvis men ganska försiktigt till en

början eftersom den internationella

uppgången är avvaktande beroende på att vi

väntar att kronan ska fortsätta att

stärkas. På BNP-nivå tror vi att svensk

ekonomi växer med 1,6 % i år men att vi

får se en acceleration till 2,5–3 % under

de närmaste åren. Det är såvitt kan

bedömas något mer än vad svensk ekonomi

klarar av varaktigt utan att det uppstår

inflationsdrivande spänningar.

Diagram 4. BNP-tillväxt

Det höga resursutnyttjandet gör att

arbetskraftskostnaderna bedöms öka något

mer än vad vi trodde så sent som i

december. Den inhemska inflationen blir

därför något högre under prognosperioden

jämfört med tidigare bedömningar. Ser vi

till konsumentprisinflationen tror vi att

den stannar på 2,2 % på ett års sikt och

på 2,4 % på två års sikt. Det

underliggande måttet UND1X brukar stå i

fokus för penningpolitiken. Vi räknar med

att UND1X ökar med 2,2 % både på ett och

två års sikt.

Diagram 5. UND1X med osäkerhetsintervall

Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken

Det här diagrammet är intressant eftersom

det visar två saker. Först och främst tror

vi att inflationen under våren kommer ned.

Det är utbudsstörningarna och att vi har

en viss proportion ledig kapacitet i

ekonomin som verkar dämpande på de

underliggande inflationstendenserna, som

jag visade tidigare. Sedan kommer

uppgången i ekonomin. Då finns det inte så

mycket lediga resurser. Därför får vi en

tendens uppåt på inflationstakten igen

under de närmaste 1–2 åren.

När det gäller riskbilden handlar den

främst om det inhemska inflationstrycket.

Om resursutnyttjandet är mer ansträngt än

vad vi bedömer i dagsläget eller om den

potentiella tillväxttakten i svensk

ekonomi har överskattats av Riksbanken

finns det risk att inflationen hamnar

högre än i vårt huvudscenario. När vi

beaktar också riskbilden kommer vi till

slutsatsen att den underliggande

inflationen ökar med 2,3 % både i år och

nästa år. Det är alltså över målet.

Låt mig avslutningsvis säga någonting om

penningpolitiken.

I ljuset av allt tydligare tecken på en

återhämtning av konjunkturen och ett något

mer ansträngt resursutnyttjande än väntat

har Riksbankens direktion i dag annonserat

en höjning av reporäntan med 25

räntepunkter från 3,75 % till 4 %. Vi gör

det i förvissningen om att genom att värna

om prisstabiliteten ger vi vårt bidrag

till att skapa förutsättningar för en

stabil och uthållig produktions- och

sysselsättningsutveckling i svensk

ekonomi.

Den högre inflationen under fjolåret och

vår bedömning att den inte enbart är av

tillfällig art har redan påverkat

penningpolitiken. Låt mig för att

illustrera penningpolitiken med en bild

visa hur styrräntorna har gått i USA, i

Europa och i Sverige de senaste åren.

Diagram 6. Styrränta i olika länder

När jag säger att den redan har påverkat

penningpolitiken vill jag peka på vår

räntehöjning i somras. Vi höjde då räntan

till följd av oro för att den lågt

värderade kronkursen i kombination med ett

förhållandevis högt resursutnyttjande

skulle kunna medföra att den högre

inflationen bet sig fast.

I september sänkte vi visserligen

styrräntan med 50 räntepunkter i likhet

med många andra centralbanker. Men under

senare delen av hösten – och det syns av

diagrammet här – gick vi försiktigare fram

med räntepolitiken än t.ex. den europeiska

centralbanken.

Från att vid ingången av 2001 ha legat

lägre med den svenska reporäntan jämfört

med motsvarande räntor i euroområdet och i

USA ligger vi nu högre. Det framgår i

diagrammet här av att den mörka linjen när

vi kommer in i 2001 ligger lägre än både

den tunna och den grövre linjen. Det är

något som nu förändrats när vi har kommit

in i 2002.

Blickar vi framåt binder vi som vanligt

inte upp oss när det gäller

penningpolitiken. Vad vi kommer att göra

eller inte göra med reporäntan beror

förstås på den information som kommer in

och på hur vi fortlöpande värderar och

analyserar den informationen. Betydelsen

av just det förhållningssättet tycker jag

åskådliggörs väl av det som inträffade i

fjol.

Händer det någonting som påverkar

inflationsprognosen ska Riksbanken också

ta det i beaktande. Det handlar om

positiva överraskningar och negativa

överraskningar. Vi måste förstås vara

beredda att förhålla oss till dem.

När detta väl är sagt kan man konstatera

att inflationen är relativt hög i svensk

ekonomi. Även om vi räknar med att den

kommer ned en hel del under det närmaste

halvåret måste vi också se att

resursutnyttjandet sannolikt är ganska

högt.

Avgörande för ränteutvecklingen blir då

– så länge inflationsförväntningarna

håller sig i schack – hur konjunkturen

utvecklas. Om den fortsätter att

förstärkas som väntat, och om det inte

finns skäl att t.ex. ändra synen på

inflationsbenägenheten, är det rimligt att

anta att ränteläget i Sverige successivt

kommer att anpassas uppåt.

Det är någonting som inte kommer som en

överraskning för aktörerna på de

finansiella marknaderna. Tvärtom är en

sådan utveckling naturlig till följd av

att Riksbanken visar att den tar sin

uppgift på allvar med att säkra en löne-

och prisökningstakt i linje med

inflationsmålet när aktiviteten i svensk

ekonomi gradvis blir starkare.

Skulle man göra en historisk anspelning så

här på slutet skulle man kunna ta fram vad

den kände nationalekonomen Knut Wicksell

framhöll på sin tid. Vad det handlar om är

att söka den naturliga räntenivå där

ekonomin kan expandera utan att priser och

löner ökar för snabbt. Tack för ordet,

herr ordförande.

Ordföranden: Vi tackar Urban Bäckström för

inledningen. Så går vi över till frågor.

Först är det Sonia Karlsson från

Socialdemokraterna.

Sonia Karlsson (s): Tack, herr ordförande.

Förra gången riksbankschefen var här i

finansutskottet vid utfrågningen i oktober

förra året berömde jag Riksbanken för att

den agerade kraftfullt i en situation där

de ekonomiska utsikterna hade blivit

mycket osäkra. Det fanns några

centralbanker som ängsligt valde att vänta

och se. Då valde den svenska riksbanken

att sänka räntan. Det var många

centralbanker som gjorde en samtidig

aktion för att möta nedgången i

världsekonomin.

Nu räknar vi med att världsekonomin

kommer att vända uppåt igen. Ska man då

uppfatta det som att det inte längre är

fråga om ett samtidigt agerande eller

någorlunda samtidigt agerande? Ska man se

det som att den svenska riksbanken vill gå

före andra länder vad gäller

ränteförändringar?

Reporäntan i euroområdet ligger i dag,

som bilden – diagram 6 – visar, på ca

3,25 %, och det finns inga signaler om

räntehöjningar. Den amerikanska styrräntan

ligger på 1,75 %. Inte heller där finns

signaler om en höjning. Den svenska

reporäntan var på 3,75 %. Det är högre än

både den i euroområdet och den i USA.

Genom den höjning som aviseras i dag på

0,25 % hamnar styrräntan i Sverige på

samma nivå som i Storbritannien, 0,75 %

högre än i euroområdet och 2,25 % högre än

i USA. I vad mån är en förklaring till

detta att den svenska ekonomin är på väg

att lyfta snabbare än i andra länder? Det

skulle vara intressant om riksbankschefen

ville jämföra den tyska och den svenska

ekonomin i detta avseende.

En annan intressant faktor kan vara

styrkan i de offentliga finanserna. Vi

hade nästan 100 miljarder kronor i

överskott förra året, nästan 5 % av

bruttonationalprodukten. I många EU-länder

finns det tvärtom underskott i de

offentliga finanserna.

Riksbanken har under hela 2001 hållit

fast vid uppfattningen att uppgången för

vissa livsmedel och energivaror är av

tillfällig art och att inflationstakten

kommer att sjunka när de faller ur

statistiken under våren 2002. Är dagens

räntehöjning ett uttryck för att ni har

ändrat uppfattning? Hade det varit möjligt

att avvakta vårens inflationssiffror för

att se om inflationstakten faller under

mars–maj, när förra vårens kraftiga

höjningar faller ur statistiken?

Efter EMU:s bildande i januari 1999 var

kursen 9,47 kr per euro. I går var kursen

9,07 per euro. Riksbanken intervenerade på

valutamarknaden i juni förra året. Då var

kursen runt 9,25. Vilken effekt anser

riksbankschefen att interventionerna som

Riksbanken gjorde i juni har haft på

kursen?

Jag vill ta tillfället i akt och säga att

utskottet välkomnar att Riksbanken nu

arbetar fram en ordning som innebär en

ökad öppenhet när det gäller Riksbankens

interventioner på valutamarknaden. Jag har

en fråga kring de nya reglerna. I det nya

regelverket anges att protokollen från

direktionens diskussioner om

interventioner ska offentliggöras minst en

månad och högst ett år efter det att

interventionerna genomförts på marknaden.

I vanliga fall, när direktionen diskuterar

penningpolitiken och räntan, arbetar

Riksbanken efter regeln att protokollen

ska offentliggöras cirka två veckor efter

direktionens sammanträde. Varför denna

skillnad mellan valutapolitiska och

penningpolitiska diskussioner?

Urban Bäckström: Nu vet vi inte vad andra

centralbanker kommer att göra. Det diagram

jag har visat över styrräntor i olika

länder – diagram 6 – är rätt belysande.

Det vi försöker göra i Riksbanken är att

bedriva penningpolitik efter hur det ser

ut i vårt land. Det innebär att vi ibland

ligger mellan USA och Europa när det

gäller nivån på styrräntan. Det kan ibland

innebära att vi ligger under. Så har det

varit under en kortare period. Det kan

också innebära att vi ligger över.

Det är många som pekar på att den

amerikanska penningpolitiken har varit

hjälpande i efterfrågeutvecklingen.

Diagrammet visar att den svenska

reporäntan har legat under den amerikanska

mellan 1997 och slutet av 2001. Under ett

antal år har vi alltså legat under den

amerikanska styrräntan. Det är

förhållandena i vårt land som påverkar.

Att skapa en bild av resursutnyttjandet

kan liknas vid att lägga ett pussel. När

vi kom ur krisen under första halvan av

1990-talet visste vi inte hur starkt

svensk ekonomi skulle kunna växa och ta i

anspråk de lediga resurser som fanns. Det

kan bero på med vilken hastighet man rör

sig mot fullt resursutnyttjande. Det kan

också handla om själva nivån.

Vi har under flera år försökt att i

inflationsrapporterna diskutera

inflationsbenägenhet, resursutnyttjande,

potentiell tillväxt osv. När vi nu

upptäcker en trendmässig stegring, inte

bara i priserna exklusive utbudseffekterna

utan också i lönestegringstakten, faller

flera pusselbitar på plats. Jag visade

nyss på den stegringen. Vi har inte vetat

om det så länge eftersom statistiken har

släpat efter. Det gör den normalt.

Vi har dragit slutsatsen att

resursutnyttjandet i svensk ekonomi är

ansträngt. Det innebär ändå att

inflationstakten sannolikt kommer att

sjunka under våren. Det är viktigt att

uppmärksamma att det ligger i Riksbankens

prognos. Det är inte problemet. Problemet

är att vi nu, när konjunkturen vänder,

inte har en stor omfattning av lediga

resurser att ta i anspråk. Svensk ekonomi

får då växa i takt med den underliggande

utbyggnaden av produktionskapaciteten. Det

är långsammare än vid normala

konjunkturförlopp. Det är vad som ligger

bakom Riksbankens reporäntehöjning i dag.

Vi har redogjort ganska utförligt för

interventionernas effekt på kronan i det

material vi har behandlat i direktionen

och sedan publicerat. Den allra senaste

kronförstärkningen tror jag hänger samman

med två faktorer. Det finns aktörer som

länge har tyckt att den svenska kronan har

varit undervärderad. De har fått ett

större förtroende för att kursen skulle

stärkas, inte minst i samband med talet om

EMU i slutet av förra året. Det har säkert

betytt en hel del för kronans styrka. En

annan sak är säkert att svensk ekonomi

inte gick så dåligt under förra året som

man befarade, om man skulle tro de svarta

tidningsrubrikerna för ett år sedan. Det

har säkert också spelat en roll.

Till sist frågan om varför det är skillnad

mellan protokollen från de valutapolitiska

diskussionerna och de penningpolitiska.

Skälet är ganska enkelt. När det gäller

penningpolitiken har vi riksdagens stöd

att vara monopolister på den marknaden.

Det är bara vi som får ge ut sedlar och

mynt. Det gör att vi kan sätta den

reporänta vi tycker är lämplig, i enlighet

med de instruktioner vi har fått från

riksdagen. Det finns inga andra

konkurrenter på den marknaden. Därför kan

vi vara snabba när vi offentliggör de

protokollen. På valutamarknaden är

Riksbanken en aktör bland många. Det

hänger samman med hur starka vi är, hur

stor valutareserv vi har, osv. Där måste

vi gömma undan våra strategier ett litet

tag till, för att inte andra aktörer ska

kunna dra nytta av den kunskapen i samband

med en intervention. Vår strävan är att så

snart som möjligt offentliggöra

materialet, när interventionsperioden är

över. Vi har då satt en bortre gräns, att

vi inte ska kunna hålla det hemligt för

länge.

Sonia Karlsson (s): Herr ordförande! Tack

för svaret. Jag frågade också om det fanns

någon förklaring till att den svenska

ekonomin lyfter snabbare än andra länders.

Jag ville höra om riksbankschefen kunde

jämföra den tyska och den svenska

ekonomin.

Vi har erfarenhet av att inflationen

under betydande perioder legat under

tvåprocentsmålet, t.o.m. under

toleransgränsen på 1 %. Under denna period

har Riksbanken agerat förhållandevis

försiktigt och tagit god tid på sig för

att närma sig målet. Kan vi vänta oss ett

liknande handlingsmönster när inflationen

överstiger tvåprocentsmålet? Med andra

ord, vad betyder Riksbankens princip om

symmetri i den situation vi nu har?

Jag läste i protokollet från direktionens

sammanträde den 4 december 2001 i

diskussionen inför bedömningen av det

penningpolitiska läget och när man talar

om inflationen att frågan är hur snabbt

inflationen kom ned till 2 % och därunder.

Det är klart att Riksbanken ska sikta på

målet 2 %. Men jag blir lite bekymrad när

det står ”därunder”. Därav min fråga om

symmetri.

Urban Bäckström: Jag tar frågan om

Tyskland och Sverige först. Det går inte

så bra i Tyskland, av olika skäl. Ett skäl

är att Tyskland fortfarande påverkas av

sviterna efter återföreningen för tio år

sedan. Det har varit en lång och besvärlig

process. I mitten och slutet av 1990-talet

blev det en boom i byggsektorn, därför att

det skulle byggas mycket i Tyskland under

en kort period. Som alltid gick den fasen

något för långt. Då blir det ett bakslag

som drar ned BNP.

Det svenska budgetöverskottet har kunnat

medföra en mer expansiv finanspolitik med

det utrymme som har funnits i

statsfinanserna, till skillnad från i

Kontinentaleuropa. Det har också spelat

roll.

Problem med prisökningar i

tjänstesektorn finns även i

Kontinentaleuropa inklusive Tyskland. Jag

har ett diagram som visar prisökningarna i

tjänstesektorn. Det visar tydligt att det

som jag talade om är ett problem också i

övriga Europa. Skillnaden mellan Sverige

och övriga Europa är att våra löner ökar

en procentenhet snabbare. Kostnadstrycket

är alltså starkare i Sverige än i övriga

Europa. Det är en komponent som ligger

bakom det vi har gjort i dag.

Diagram 7. Tjänstepriser (HIKP) i euroområdet och

i Sverige

Årlig procentuell förändring

Källa: Eurostat

Jag lägger nu på ett diagram som visar

inflationsutveckingen. Här visas både KPI

och UND1X. Skillnaden mellan de två måtten

är att vi i det senare har tagit bort

ränteeffekten på priserna, alltså den som

vi mer eller mindre själva står för. Vi

har också tagit bort effekter av

offentliga åtgärder, indirekta skatter och

subventionsförändringar.

Diagram 8. Inflationen 1993–2001 mätt med KPI och

UND1X

Årlig procentuell förändring

Källa: SCB

När den nya lagstiftningen trädde i kraft

sade direktionen att UND1X för det mesta

står i fokus för penningpolitiken och att

vi anger det tydligt i protokoll. I

praktiken var det en etablering av den

praxis som hade rått under flera år. Vi

har många gånger i utskottet pratat om att

de omfattande räntesänkningarna 1996 ledde

till en mycket drastisk temporär nedgång

av konsumentprisindex.

Poängen med diagrammet är att visa att

vi inte alltid kommer att ligga på precis

2 % inflation med den strategi vi har

valt. Inflationen kommer att pendla kring

målet. Ibland kommer vi att ligga under

och ibland över. Vi skulle kunna välja en

annan strategi, en strategi där vi alltid

låg på 2 %. Men det skulle kräva mycket

stora utslag av reporäntan och

följaktligen leda till häftiga kast i

produktion och sysselsättning. Därför har

vi valt en mjukare penningpolitik, som

ändå måste vara bestämd så att målet blir

trovärdigt.

Det kommer att bli perioder då vi ligger

under 2 % och perioder då vi ligger över.

Det viktiga är att vi i

inflationsrapporterna klarar ut hur och

när vi kommer tillbaka till målet.

Sonia Karlsson (s): Jag eftersträvar inga

tvära kast. Jag sade att Riksbanken

tidigare har agerat förhållandevis

försiktigt och tagit god tid på sig för

att närma sig målet, när det låg under

2 %. Jag har förhoppningen att

handlingsmönstret nu ska vara liknande,

att det är symmetri, när inflationen

överstiger 2 %.

Jag fick inget exakt svar på om

valutainterventionerna var utan positiv

effekt. Vilken effekt hade de?

Urban Bäckström: Jag tror att

valutainterventionerna hade en positiv

effekt. En sak som de gjorde klart och

tydligt var att flagga för att vi hade ett

problem i penningpolitiken. Det följdes

sedan av en räntehöjning.

Jag tror inte att man ska ha för stora

förhoppningar på interventioner. Historien

visar att de kan lyckas ibland. Ibland

kanske de inte går så bra.

Vi hade ett penningpolitiskt problem.

Dagens situation illustrerar ganska väl

att vi har en något högre

inflationsbenägenhet i svensk ekonomi än

vad vi kanske föreställt oss under de

senaste åren. Om inte de allvarliga

händelserna den 11 september hade

inträffat kanske penningpolitiken under

hösten skulle ha sett annorlunda ut. Nu

kan vi konstatera att den 11 september

inte gav svåra återverkningar på

världsekonomin. Då måste Riksbanken

förhålla sig till det högre

inflationstryck vi ser i priserna.

Gunnar Hökmark (m): Herr ordförande!

Inflationsrapporten är på många sätt

alarmerande, inte på grund av

räntehöjningen som sådan, i botten av en

lågkonjunktur, och att Sverige skiljer ut

sig från andra länder genom att vår

centralbank är den första som i rådande

läge höjer räntan eller på grund av den

nivå vi kommer att hamna på jämfört med

andra länder. I stället är anledningen den

bakgrundsbild som tecknas när det gäller

resursutnyttjandet.

Under en längre tid har Riksbanken

liksom konjunkturinstitut och många andra

konsekvent undervärderat

inflationstrycket. Sedan har vi sett ett

växande inflationstryck i en vikande

konjunktur. Frågan är vad det beror på.

Riksbanken tar upp frågan om

resursutnyttjandet är högre än vad vi

själva har tänkt oss och vad man tidigare

har trott. Mycket talar för det.

Riksbanken pekar på en förklaring till det

växande inflationstrycket, nämligen den

vikande produktivitetsutvecklingen. Men

det är inget konjunkturellt förlopp. Det

borde vara det omvända som gäller. Det har

vi sett i USA. Där har

produktivitetsutvecklingen varit starkare

under motsvarande tid. Snarare ger detta

vid handen att problemet är mer

långsiktigt växande.

Riksbanken nämner

produktivitetsutvecklingen. Det finns en

sak som inte nämns alls, som borde höra

hemma här. Vi nås av alarmerande bilder

från en del av arbetsmarknaden, nämligen

den växande sjukfrånvaron. Sedan 1997 har

tillväxten i sjukfrånvaron motsvarat upp

till 5 %, beroende på hur man räknar. Det

leder till ett hårdare resursutnyttjande

utan att vi för den delen får ut mer

arbete. Man kan lägga samman den bilden

med ett antal andra bilder – utflyttningen

av investeringar och andra förlopp som

präglar ekonomin. Om det är Riksbankens

bedömning att vi har nått en nivå där

resursutnyttjandet är mycket ansträngt,

vad säger det då om hur vår potentiella

tillväxt utvecklats? Jag skulle vilja att

riksbankschefen utvecklade det.

Om vi med den aktuella utvecklingen i

konjunkturen och tillväxtnivån har detta

ansträngda läge, vad säger det då om

kraven på penningpolitiken i ett läge med

dubbelt så stor tillväxt? Eller omvänt,

vilka möjligheter innebär det att nå en

högre tillväxt, med de krav vi har på

inflationsmålet?

Urban Bäckström: Det är ett pussel. Det är

svårt att veta exakt vad den potentiella

tillväxten och resursutnyttjandet är. Det

är pusselbitar som träder fram gradvis.

Det är alldeles riktigt att det är en

speciell situation om man befinner sig i

den här fasen av konjunkturcykeln och

tvingas konstatera att resursutnyttjandet

är högt. Om den analysen är riktig – jag

vill vara preliminär på den punkten men

naturligtvis säga att den ligger till

grund för vår analys – kan inte svensk

ekonomi växa så snabbt. Då är det den

långsiktiga potentialen som står i centrum

för hur snabbt ekonomin kan växa. Det är

svårt att uttala sig exakt om den. Vi har

under de senaste åren haft en hypotes om

att den ligger på 2–2,5 %. Om det är så

framöver också vet vi inte. Vi får helt

enkelt fortsätta att lägga pussel.

Situationen på arbetsmarknaden är

bekymmersam, med tilltagande löneökningar

i just de sektorer där efterfrågan har

varit ganska hög under

konjunkturförloppet. Om man därtill lägger

den demografiska utveckling som vi vet

kommer under de närmaste åren kan

spänningar uppstå. Som jag sade i min

inledning reser det frågor av strukturell

karaktär om hur svensk ekonomi fungerar.

Vår uppgift är inte att utveckla den

analysen. Vi får ta verkligheten som den

är och anpassa politiken och bidra till

att efterfrågeutvecklingen hamnar i

harmoni med den långsiktiga tillväxten.

Sedan är det upp till andra att utveckla

den analysen och dra slutsatser om vad det

innebär för svensk ekonomis funktionssätt.

Jag vill återigen betona något som framkom

i Gunnar Hökmarks inledande del av frågan.

Överdramatisera inte det faktum att den

svenska centralbanken höjde styrräntan i

dag. Under de senaste åren har vi bedrivit

penningpolitik efter hur det ser ut i

Sverige, inte efter hur andra

centralbanker agerar. Vi följer inte något

tåg. Det är den svenska situationen som

står i förgrunden.

Gunnar Hökmark (m): Vi har många gånger

använt metaforerna bilkörande och

motorvägar. Pusselläggandet på Riksbanken

är en behaglig bild. Det ser trevligt ut

när man ser det framför sig, hur bitarna

läggs på plats.

Jag sade också i inledningen av min

fråga att det dramatiska inte är höjningen

i sig utan den bakgrundsbild som

Riksbanken tecknar, både när det gäller

produktivitetsutveckling och

arbetsmarknadsläge. Jag pekade då på en

sak som Riksbanken inte har behandlat i

inflationsrapporten, nämligen vad det

innebär för arbetsmarknadsläget när en

allt större del av arbetskraften är

sjukskriven. Vi får anställa fler och fler

för att göra de jobb som andra redan är

anställda för. Trots att vi har en

förhållandevis hög arbetslöshet får vi ett

ansträngt läge på arbetsmarknaden. Det

hade varit värt en analys. Jag vill gärna

att riksbankschefen säger något om det.

Sedan till frågan om det strukturella

läget. Det vore bra om Riksbanken hade en

uppfattning om den möjliga tillväxten och

ifall skälet till att så många, inte bara

Riksbanken, har undervärderat

inflationstrycket kan vara att vi är inne

i en process med lägre tillväxtkraft än i

andra länder. Är det innebörden av den

bild som Riksbanken tecknar av

produktivitetsutvecklingen, som inte beror

på konjunkturen? Det gäller också

utvecklingen av sjukfrånvaron, som inte

beror på konjunkturen såvitt vi kan

bedöma, och utvecklingen av

nyföretagandet, som inte heller synes vara

en konjunkturfråga.

Ser vi en process där Sverige är på väg in

i en svagare tillväxtkraft? Då har vi en

större utmaning, inte bara för

penningpolitiken utan för politiken i sig.

Urban Bäckström: Det är svårt att utröna

huruvida den snabba uppgången i

sjukfrånvaron är konjunkturellt eller

strukturellt betingad. Man kan se bakåt i

tiden att sjukfrånvaron fluktuerar med

konjunkturläget. Uppgången under slutet av

1990-talet hänger kanske samman med en

snabb uppgång av konjunkturen.

Sedan kan man naturligtvis fråga hur det

kommer sig att sjukfrånvaron, bortsett

från konjunktursvängningarna, ligger på en

så hög nivå. Det är en fråga som vi inte

kan besvara men som vi måste väga in. Den

drar bort människor från arbetsmarknaden

och påverkar resursutnyttjandet.

Jag och mina kolleger i Riksbanken vill

inte överdramatisera. Det är därför jag

använder bilden med pusslet. Pusselbitar

kommer in och läggs till. Bilden växer

fram successivt. Pusslet är inte

färdiglagt. Men om analysen är riktig

reser det en hel del allvarliga frågor om

hur svensk ekonomi fungerar: Hur fungerar

lönebildningen? Hur fungerar konkurrensen?

Det är vida, strukturella aspekter på

svensk ekonomi. Löner och priser har

glidit i väg i botten på en lågkonjunktur,

när efterfrågan i tjänstesektorerna har

ökat. Det är ett problem som vi delvis

delar med övriga Europa, som jag visade.

Löneökningstakten är dock högre i vårt

land. Det är ett bekymmer.

Pusselbiten med löneökningstakten kom på

den här sidan av årsskiftet, när

lönestatistiken för förra året kom in. Det

är i sig bekymmersamt att statistiken

släpar efter, men det är den värld vi

lever i. Jag vet att Statistiska

centralbyrån och andra myndigheter på

många olika områden gör sitt bästa för att

snabbare få fram statistik. Om bilden är

riktig reser det en rad allvarliga frågor.

Gunnar Hökmark (m): Ordförande! Om det

mönster som träder fram i pusslet visar

att taket för resursutnyttjandet och den

potentiella tillväxten är lägre än man

tidigare trott, vilka konsekvenser har då

Riksbankens räntepolitik? Jag utgår från

att den tillväxt ni har redovisat bygger

på den ränta som ni arbetar med i dag. Om

räntan måste höjas mer än vad ni förutsett

i dag, på grund av att pusslet visar

tydliga mönster med ett lägre tak för

resursutnyttjandet, hur påverkar det den

tillväxt ni själva redovisar i er prognos?

Urban Bäckström: Tänk på att det finns två

möjliga förklaringar till situationen. Det

kan också vara en kombination av dem. Det

är dock svårt att separera dem. Den ena

förklaringen är resursutnyttjandet. Om

resursutnyttjandet är högt kan det

generera inflationsimpulser. Fortfarande

kan dock den potentiella tillväxttakten

vara ganska hög. Det kan också vara så att

den potentiella tillväxttakten är lägre än

vi räknat med och därför är

resursutnyttjandet nu högt. Det kan leda

till slutsatser för framtiden. Svensk

ekonomi kan växa långsammare än vad vi och

andra har trott. Den delen av pusslet har

vi inte än. Förklaringen kan vara en

kombination av de två faktorerna.

Vi har att förhålla oss till att priser

och löner har tenderat att piggna till

mycket mer än vi hade förväntat oss. Jag

tror också att det gäller för andra

bedömare. Det måste vi förhålla oss till.

Det skapar ett bekymmer i den kommande

konjunkturuppgången och kan leda till en

för hög inflation. Därför har vi höjt

reporäntan i dag. Vi har också sagt att vi

kommer att behöva höja den ytterligare, om

pusslet stämmer och utvecklingen

fortsätter.

Det handlar fortfarande om att lätta på

gasen.

Johan Lönnroth (v): Det verkar som om

riksbankschefen och jag delar

uppskattningen av Knut Wicksell. Jag

beundrar honom mest för att han vågade

säga olika sanningar som var högst

kontroversiella på den tiden. Han

ifrågasatte den obefläckade avlelsen och

satt i fängelse för det. Han ifrågasatte

kungahuset. Han ifrågasatte äktenskapet.

Han ifrågasatte faktiskt kapitalismen.

Inspirerad av Knut Wicksell ska jag nu

säga något som jag hoppas att vare sig

riksbankschefen, någon av ledamöterna

eller någon annan upplever som en

oförskämdhet. Jag ska ärligt erkänna att

jag alltid känner mig på gränsen till

förnedrad av att sitta på denna

utfrågning. Det känns som om man sitter i

en skolklass. Vi får reda på resultatet av

diskussioner som har förts i direktionen.

Av hänsyn till makthavare utanför rummet

får vi inte ta del av rapporten kvällen

innan. Statsministern har pratat om

flinande finansvalpar. Jag tänker inte

använda sådana nedsättande värderingar. Vi

har begärt att få ta del av rapporten

kvällen innan men fått nej därför att

risken är för stor att de här makthavarna

ska få reda på något innan beslutet

annonseras.

Den 8 april ska vi i Riksbankens

oändliga nåd få ta del av direktionens

protokoll. Mer eller mindre hårdföra

monetarister för där en mycket intressant

debatt med mer eller mindre mjuka

keynesianer. Det har blivit alltmer

tydligt under det gångna året att

direktionen är precis lika politiserad som

detta utskott, i samband med

räntehöjningen i juni och interventionen

på valutamarknaden som Sonia Karlsson var

inne på.

Om vi i utskottet fick ta beslutet om

reporäntan finns en hygglig chans att vi

hade behållit räntan oförändrad.

Värderingarna i utskottet ser ut så. Det

visar i blixtbelysning att det nuvarande

systemet är ett omyndigförklarande av

väljarna och demokratin. Det är inte

riksbankschefens eller vårt fel. Sådant är

systemet.

Jag ska bara ställa en fråga, som är den

enda som egentligen intresserar mig

genuint just nu: Var ni eniga i beslutet?

Urban Bäckström: Det är en fråga som jag inte svarar

på, eftersom mina kolleger tillsammans med

mig har sagt att vi offentliggör

protokollet den 8 april, tror jag.

Jag upplevde inte att Johan Lönnroth

ställde någon fråga utan mer tog upp en

diskussion som jag antar förs här i

utskottet och som vi inte ska delta i. Men

låt mig ändå säga två saker.

Vem som är hök och vem som är duva i

Riksbankens direktion kanske inte alltid

följer det mönster som Johan Lönnroth

refererade till.

Min andra synpunkt är att jag tycker,

frånsett en del personliga egenskaper hos

Knut Wicksell, att det är värt att med

viss stolthet lyfta fram honom, eftersom

många av världens centralbanker i dag har

Knut Wicksell som förebild när de bedriver

penningpolitik med ett inflationsmål. Och

om vi kan lyfta fram en sådan här sak om

en person som levde i vårt land för hundra

år sedan tycker jag att vi kan göra det på

ett stolt sätt. Sedan kanske det fanns

aspekter på hans leverne som vi alla inte

delar. Men låt oss lämna det därhän.

Johan Lönnroth (v): I och för sig visste

jag svaret på frågan. Så den var ju

retorisk.

Det är klart att jag förstår att det

inte är så enkelt som att dela in

människor i hökar och duvor. Jag använde

inte dessa begrepp. Jag tycker att de är

lite konstiga. Jag använder begreppen

monetarister eller normpolitiker och

keynesianer. Det handlar i botten om

politiska värderingar. Det är därför som

jag inte gillar begreppen hök och duva.

Det är politiska värderingar som alldeles

tydligt handlar om vad man värdesätter,

hur man väger sysselsättning mot inflation

och annat sådant i botten.

Det är likadant i detta utskott. Det

finns ett mönster, men detta mönster kan

ibland brytas. Ibland röstar Siv och jag

med vännerna på andra sidan, mot

Socialdemokraterna. Och ibland kan

Socialdemokraterna rentav vara lite

delade, och vi också för den delen. Så

enkelt är det alltså inte.

Jag ska säga ytterligare ett par ord om

Knut Wicksell. Han levde före demokratins

genombrott. Han dog efter genombrottet,

men han verkade framför allt under en tid

då man ansåg att de politiska besluten

skulle tas av en överhet som inte behövde

fråga folket om vad folket ville. Och det

är i grunden det som vi har fått tillbaka,

inte i samma brutala form, men detta nya

system är en fråga om att man

omyndigförklarar väljarna. Vi kan inte

direkt ta de penningpolitiska och

finanspolitiska beslut som denna riksdag

och detta utskott borde ha det yttersta

ansvaret för. Det är det sorgliga. Och jag

är säker på att om Knut Wicksell hade levt

i dag skulle han ha tyckt att det var ett

förfärligt system.

Urban Bäckström: Jag tror jag avstår.

Mats Odell (kd): Det är alltid spännande

att göra utflykter till forna tider och

liv och leverne hos olika gestalter i

historien. Knut Wicksell kan väl vara

intressant. Men icke desto mindre tycker

jag, för att avsluta denna debatt, att det

finns anledning att påminna om att sedan

vi fick detta strikta inflationsmål och

sedan vi fick en självständig riksbank är

det första gången på 30 år som de svenska

löntagarna, Johan Lönnroth, har fått

rejäla reallöneförbättringar. Jag tror att

det också gäller att studera var intresset

finns för att verkligen se till att det

blir bättre för de grupper som man anser

sig företräda.

Herr ordförande! Det kan tyckas att det

har flutit ganska lång tid sedan vi var

samlade i finansutskottet – jag har för

mig att Urban Bäckström var med då också –

och analyserade huruvida det fanns en ny

ekonomi. Hade vi plötsligt en mycket

starkare produktivitetsutveckling och en

mycket större tillväxtpotential än vad vi

dittills hade trott? Och då var väl

tongångarna ganska positiva. Det svenska

IT-undret och hela den tekniska

utvecklingen och annat tydde på att vi

skulle kunna ha en större och snabbare

tillväxt. Motorvägen var bredare än vad vi

hade trott.

Om jag ska tolka det som Urban Bäckström

nu har sagt är denna väg av allt att döma

betydligt smalare och stenigare och mer

tjälskadad än vi hittills har trott. Vi

får nu börja lätta på gasen betydligt

tidigare och ha betydligt lägre fart. Och

för att anknyta till Gunnar Hökmarks

tidigare fråga så ser det, om vi tittar

framåt runt hörnet, om möjligt ännu sämre

ut när detta pussel är färdiglagt.

Jag, som vice ordförande i detta utskott

och som framför allt ägnar mig åt

finanspolitiken, tycker att man har ett

större ansvar än Riksbanken i detta hus

och framför allt i Rosenbad för att

åtgärda och förbättra denna väg så att vi

kan hålla en högre tillväxttakt. Om vi

tittar i backspegeln har Sverige mellan år

1970 och fram till 2001 haft en

genomsnittlig tillväxt på ungefär 1,8 %,

medan OECD-länderna har legat på 2,95 %.

Så det är klart att det hela tiden har

varit löneinflationen som har varit

akilleshälen för svensk ekonomis

utveckling.

Det som slår en när man läser

inflationsrapporten är just

resursutnyttjandet och

tillväxtpotentialen. Då är den slutsats

som riksbankschefen gav på en fråga från

Gunnar Hökmark, att svensk ekonomi

antagligen bara kan växa i takt med att

produktionskapaciteten byggs ut. Det finns

en slutsats i rapporten som är intressant,

nämligen att vinstutvecklingen har minskat

ganska kraftfullt och att det i sin tur

skulle vara ytterligare en faktor som gör

att investeringarna inte skulle kunna ge

denna utveckling, vilken i så fall är den

enda möjligheten till en ökad tillväxt.

Det skulle vara intressant att höra om

riksbankschefen ser någon koppling till

den svagare vinstutvecklingen. Av allt att

döma krävs det investeringar i och

tillskott av olika produktionsfaktorer för

att tillväxten ska kunna ta fart igen.

Urban Bäckström: Som jag sade är detta ett

pussel. Och de sista bitarna finns ännu

inte på bordet. Men när det gäller

vinstandelen kan man säga att den har

kommit ned betydligt under de senaste

åren. En förklaring till det, men inte den

enda, är att lönerna har ökat lite

snabbare än de borde. Vi minns alla

lönerörelsen i mitten av 1990-talet som

inte fungerade särskilt bra. Detta har

kunna absorberas i vinstandelen, i

vinstmarginalerna. Men nu har man kommit

ned lågt, och man har kommit ned lägre än

genomsnittet mellan 1970 och 2000, alltså

30 års genomsnitt. De är alltså låga.

Utrymmet att fortsätta så finns inte där.

Jag tycker att det är väldigt svårt att

ha några precisa uppfattningar om den

potentiella tillväxttakten framöver. Jag

tror att min högt värderade kollega Lars

Heikensten myntade begreppet: Vi är

avvaktande till den nya ekonomin men inte

avvisande. Det är väl ungefär det

förhållningssätt som vi alltid måste ha,

att vi är öppna för nya intryck – vad är

det som händer – men att vi är väldigt

noga med att inte låta oss bäras i väg på

det sätt som skedde på många marknader och

i många delar av ekonomin både här men

framför allt kanske i USA. Det blev en

enorm eufori kring detta som gick alldeles

för långt.

Men om det är på det sättet att det som

den amerikanska ekonomin går igenom är ett

verkligt skift i produktivitetstillväxten

som kommer av den nya tekniken så handlar

länderna med varandra, och den nya

tekniken kommer också till andra länder.

Sedan kan de strukturella förhållandena

vara olika så att det tar olika lång tid

att implementera den nya tekniken, och det

kan naturligtvis påverka.

Men jag vill vara försiktig när det gäller

bestämda uppfattningar om den framtida

potentiella tillväxttakten. Däremot reser

denna analys frågor kring detta som gör

att man kanske borde diskutera det lite

livligt. Vad beror detta på? Vad är det

för bekymmer som vi kan ha? Medan

Riksbanken är den del av

statsförvaltningen som måste agera och ta

verkligheten såsom den är kan andra delar

diskutera vilka problem som vi ser och vad

vi kan göra åt det, osv.

Mats Odell (kd): Det finns ju en del

pusselbitar som kanske är mer brutala än

vad Riksbanken är i denna rapport. Jag

tänker t.ex. på Medlingsinstitutets

årsberättelse för 2001. Jag tänker på

Konjunkturinstitutets beräkningar om

vilken löneökningstakt som skulle ge den

bästa inte bara sysselsättningsökningen

utan också tillskotten till den offentliga

sektorns resurser. Då talar man ju om

3–3,5 %.

Om vi ser att produktivitetstillväxten är

lägre i Sverige än i vår omvärld och att

löneökningarna är snabbare än i vår

omvärld måste det vara en mycket svår

uppgift för Riksbanken att på egen hand

att klara av detta. Om man tittar på

arbetskraftskostnaderna per timme inom

näringslivet mellan 1996 och 2001 låg

Sverige i snitt på 4,8 %. Euroområdet låg

på 2,7 %. USA låg på 3,6 %. Det är ett

antal försvårande faktorer, och det ska

till väldigt mycket av teknisk utveckling

som är mycket bättre i Sverige än i resten

av världen för att vi ska kunna uppväga

allt detta.

Urban Bäckström: Jag delar uppfattningen

att så länge produktivitetstillväxten i

svensk ekonomi är vad den har varit är

löneutrymmet totalt sett i ekonomin

3–3,5 %. Och det är uppenbarligen också så

att lönebildningen under de senaste åren

har fungerat ungefär så, framför allt

efter förhandlingarna 1997.

Detta diagram – diagram 2 – visar att

löneökningstakten ligger på 3–3,5 % ända

fram till slutet av år 2000 och under

2001. Sedan tar det fart. Och var tar det

fart? Jo, det tar fart i

tjänstenäringarna. Där övervältrar man

dessa kostnadsökningar på konsumenterna i

form av höjda priser. Och detta går in

under dessa utbudsstörningar. Det är

därför som frågan reses om hur svensk

ekonomi fungerar, hur arbetsmarknaden

fungerar, hur lönebildningen fungerar och

andra strukturella aspekter. Detta är

någonting som vi bara kan konstatera och

peka på och ta till intäkt för hur vi

sedan ska bedriva politiken. Om

utvecklingen skulle få en annan riktning,

om strukturerna skulle bete sig på ett

annat sätt, om löneökningstakten skulle

falla därför att man gjorde

regelförändringar eller något annat så är

det klart att det naturligtvis skulle

påverka Riksbankens politik. Det är

självklart. Men det är inte vår roll att

driva kampanj kring strukturella

förändringar, utan vi tar dem så som vi

ser dem och lägger dem till grund för

penningpolitiken.

Mats Odell (kd): Jag tror att vi är

överens om detta. De förändringar som

behövs är framför allt sådant som vi äger

i detta hus eller snarare i Rosenbad.

Tommy Waidelich (s): I Riksbankens

årsredovisning, som är en av orsakerna

till att vi sitter här i dag, kan vi läsa

att Riksbanken nu är i full färd med att

renodla sin verksamhet. Avtal har tecknats

med ett amerikanskt företag om försäljning

av Tumba Bruks sedeltryckeri. Dessutom har

det tecknats avtal med finska statens

myntverk om ett övertagande av Myntverket.

Nästa år tar SCB över Riksbankens

produktion av finansmarknadsstatistik. Och

därutöver har Riksbanken för avsikt att

sälja det helägda bolaget Pengar i Sverige

AB som sysslar med distribution,

lagerhållning och äkthetskontroll av

sedlar och mynt. Alla dessa åtgärder anses

vara ett led i Riksbankens inriktning mot

koncentration på kärnuppgifterna.

Samtidigt som denna renodling av

verksamheter görs och man ska ägna sig åt

kärnuppgifterna har direktionen den 8

november förra året beslutat att förvärva

fastigheten Baggensnäs för att i egen regi

bedriva något som kan liknas vid

kursgårdsverksamhet.

Min första fråga är helt enkelt om

riksbankschefen anser att detta förvärv av

Baggensnäs är i överensstämmelse med

Riksbankens ambition att renodla

verksamheten.

Frågan om Baggensnäs kanske inte kan

betecknas som en av de större, men som jag

ser det kan den få symbolisk betydelse i

diskussionen om Riksbankens ekonomiska

ställning och kostnadsmedvetenhet. Om man

till detta lägger direktionens förslag om

att delar av det egna kapitalet ska

avsättas i fonder vilkas avkastning ska

finansiera bankens normala driftsutgifter

undrar jag om det inte finns en risk för

att kursgårdsverksamhet på Baggensnäs och

direktionens förslag om fondering

tillsammans ger en bild som visserligen

bekräftar att Riksbankens ekonomiska

ställning är väldigt god men som samtidigt

säger att kostnadsmedvetenhet och

kostnadsjakt inte är högprioriterat.

Urban Bäckström: Jag ska haka på en sak

som jag glömde säga till Mats Odell. Vi

har fått många rapporter om varsel i

industrisektorn. Så är det. Där varslas

det, och där har det gått trögt. Det har

också gått trögt i telekombranschen. Vi

vet att baksmällan efter IT-bubblan har

varit utomordentligt besvärlig för många

företag och för ett av våra allra största

företag. Men under detta har det funnits

en ganska kraftig expansion i

tjänstesektorn. Vi som rör oss här i

Stockholm vet att prislappar ändras här i

butiker och i olika förrättningar. Vi har

upplevt det under det senaste året. Här

har det varit ett ganska högt

resursutnyttjande. Det är precis i dessa

sektorer som lönerna och priserna har

stigit snabbare, och det är här som man

har kunnat övervältra det på

konsumenterna. Det har gjort oss oroade,

inte för att det har hänt utan för vad det

kan leda till för det som ska komma när

också andra sektorer i svensk ekonomi

piggnar till.

Låt mig kasta mig från penningpolitiken

till Baggensnäs. Vi kommer till denna

fråga om Baggensnäs från två håll. Det ena

hållet är att detta är en fastighet som

Riksbanken sedan 1960-talet har

finansierat via sin s.k. semesterförening.

Det kan finnas ledamöter i utskottet som

har suttit i fullmäktige och som vet mer

om detta än jag.

När Riksbanken firade 300-årsjubileum

gjorde man två saker, om jag har förstått

det rätt. Det ena var att man instiftade

ekonomipriset. Det andra var att man gav

en gåva till personalen. Men det var

egentligen inte en gåva. Vad man gjorde

var att man lät personalen få ett lån från

Riksbanken för att i semesterföreningen

kunna äga fastigheten Baggensnäs.

Denna fråga var uppe i utskottet för

några år sedan. Då konstaterade utskottet

att det inte var ett modernt sätt att

hantera personalförmåner att ha denna typ

av semesterföreningar, vilket kanske var

vanligt förr, vad vet jag. Detta skulle

därför avvecklas. Det fanns även fler

fastigheter runtom i Sverige som

Riksbanken har ägt genom åren. Detta har

avvecklats i enlighet med utskottets

önskan. Och det näst sista steget här var

att säga upp avtalet med

semesterföreningen och därmed ta över

Baggensnäs i Riksbankens regi. Nästa steg

är sedan inte klart.

Låt mig säga att detta har upprört många

känslor hos äldre medarbetare i Riksbanken

som var med på denna tid. De upplevde att

detta var en gåva på den tiden. Men vi i

ledningen har försökt förklara att det

inte var det, i enlighet med utskottets

önskan.

Nästa steg är att Riksbanken ska sälja

denna fastighet helt i enlighet med vad

ledamoten sade om renodling av

verksamheten. Eller behöver vi den i vår

verksamhet? Riksbanken får ju äga

fastigheter som vi bedriver verksamhet i.

Det är här som vi inte har fattat något

beslut, utan denna fråga är under

beredning. Jag tror att direktionen får

upp den på sitt bord mot slutet av året

eller någon gång i höst. Då får vi se. Vi

måste självfallet se till att vi följer de

riksdagsbeslut som styr vår verksamhet.

Vi kommer till denna fråga också från

ett annat håll, nämligen att Riksbankens

verksamhet under de senaste 20 åren och

kanske längre på ett påtagligt sätt har

styrts om från att vara en handläggande

organisation till att bli mer av en

analyserande organisation. Och i en

analyserande organisation behöver man rätt

många möten, seminarier, konferenser och

över huvud taget att sätta sig i olika

grupperingar. Det är bl.a. det som

utredningen om Baggensnäs tittar på,

nämligen vilka kostnader vi egentligen har

för upphandling från externa aktörer för

denna typ av mötesverksamhet. Det ska bli

väldigt intressant att se om det kan

finnas en kalkyl för detta och om vi kan

försvara en sådan möjlighet.

Det andra är att den 11 september säger

någonting om backup-stationers placering.

Vi funderar över om man behöver en

kontinuerlig bemanning i en backup-station

– för vår del handlar det om det stora

rix-systemet som vi har i Riksbanken – för

att anläggningarna ska kunna tas i bruk

ögonblickligen. Kan en sådan förläggning

samlokaliseras med denna typ av

mötesverksamhet? Det vet vi inte. Detta är

också under utredning.

Vi får se vad dessa utredningar ger vid

handen. Men vi är väldigt noga med att vi

måste följa de riktlinjer och regler som

riksdagen har ställt upp för vår

verksamhet.

Tommy Waidelich (s): Det låter

betryggande. Riksdagen har tidigare

uttalat sig mot ett förvärv av Baggensnäs.

Om man tittar på övriga statliga

myndigheter och verk finns det ingen annan

myndighet och inget annat verk som har en

liknande verksamhet när det gäller att

erbjuda hotellplatser för övernattning i

samband med konferensverksamhet. På så

sätt skulle Riksbanken bli unik i detta

sammanhang.

Riksbankschefen borde hålla med mig om

att det är en pedagogisk utmaning att

förklara varför sedelpressar och myntverk

inte tillhör Riksbankens kärnverksamhet

men däremot kursgårdsverksamhet och

semesterbostäder för de anställda. Jag

hoppas givetvis att direktionen klarar ut

detta.

Jag har jobbat en hel del med EU-frågor,

och min erfarenhet är att frågor av

symbolisk betydelse inte ska underskattas.

De kan ofta användas i debatten på ett

negativt sätt och inte minst ibland skada

allmänhetens förtroende för viktiga

institutioner.

En annan fråga som jag känner att jag inte

har fått något riktigt svar på handlar om

det förslag som direktionen har lyft fram

om att delar av det egna kapitalet ska

avsättas i fonder, vilkas avkastning ska

finansiera bankens driftsutgifter. Det

handlar i detta fall om att en normalt

sett vinstdrivande verksamhet ska bygga

upp en fondering, vars årliga avkastning i

detta fall ska finansiera

driftsverksamhet. Anser inte

riksbankschefen att det kan ge ett intryck

av att kostnadsmedvetenheten inte är den

högsta och att det också finns en risk för

att man låter driftskostnaderna expandera

under högränteår, dvs. år med hög

avkastning?

Urban Bäckström: Jag ska först svara på

frågan om Baggensnäs. Om jag minns rätt –

jag är inte riktigt förberedd på frågan –

innehöll finansutskottets beslut inte ett

förbud för Riksbanken att äga Baggensnäs.

Vad det handlade om var ett förbud för

Riksbanken att bedriva den här typen av

semesterverksamhet som man hade bedrivit

under 30–40 år och kanske längre, vad vet

jag. Det har vi efterkommit, och avvecklat

denna semesterförening.

Låt mig säga att det har förekommit en

hel del protester. Men vi i ledningen har

försökt att förklara att det här gäller

vad finansutskottet och riksdagen har sagt

och att vi inte kan göra så mycket åt det.

Vad frågan nu handlar om är att vi i det

näst sista steget, i avvecklingsprocessen,

blev med en fastighet. Och vad gör vi nu?

Går det att motivera inom de ramar och de

behov som Riksbanken har att man bedriver

en mötesverksamhet där? Det finns exempel

på andra myndigheter som, såvitt jag har

blivit informerad om, om jag minns rätt,

har den här typen av verksamhet. AMS är

ett exempel. Det sägs att Statistiska

centralbyrån också gör det. Men jag har

inte sett det själv, så jag vet inte. Och

det finns andra exempel. Men jag håller

med om att de inte är många. Jag håller

också med om att Riksbanken måste vara

oerhört försiktig med spektakulära

verksamheter som på något sätt kan

försvåra och försvaga anseendet för

Riksbanken. Det håller jag helt med om.

Låt mig sedan komma till frågan om det

egna kapitalet. Där har Riksbanken

skisserat en modell för att tydliggöra vad

det är för kapital vi behöver till olika

funktioner. På den punkten tycker jag att

medarbetarna i Riksbanken har gjort ett

bra jobb genom att på ett bättre sätt än

kanske tidigare pedagogisera vad

Riksbanken behöver sitt kapital till.

Men jag hoppas att vår effektivitet inte

är ifrågasatt. Vi har dragit ned ganska

rejält på personalen i Riksbanken och

avser att fortsätta att göra detta genom

att effektivisera kontanthanteringen. Vi

äger ju fortfarande det bolag som

distribuerar sedlar och mynt. Direktionen

och ledningen och det tidigare fullmäktige

tryckte väldigt starkt på att för att

kunna rekrytera duktiga personer, som

t.ex. de som sitter runt mig och som finns

i Riksbanken, var vi tvungna att

rationalisera ganska rejält under 1990-

talet. Det har lett till att antalet

personer som är knutna direkt till

Riksbanken har minskat sedan slutet av

1980-talet från över 1 000 personer till

någonstans mellan 400 och 500 i dagsläget,

just för att vi skulle kunna skaffa oss

handlingsfrihet att anställa duktiga

analytiker och akademiker för att göra en

bra analys.

Jag vet inte om det låg i frågan att jag

ytterligare ska kommentera det egna

kapitalet. Men jag väljer att inte göra

det nu, men jag återkommer naturligtvis om

detta låg i frågan.

Tommy Waidelich (s): Det var mest en fråga

om det inte finns en risk för att

kostnadsmedvetenheten blir sämre, inte

minst eftersom det är avkastningen som ska

finansiera den löpande driftsverksamheten.

Och finns det inte risk för att man under

år med hög avkastning låter utgifterna

expandera?

Nu har ju fullmäktige avvisat detta

förslag. Men om jag är rätt underrättad

finns det ledamöter i fullmäktige som

fortfarande tycker att det är ett

intressant förslag. Av den anledningen

skulle det vara intressant att höra

riksbankschefens kommentar i den delen.

Finansutskottet och riksdagen har

tidigare uttalat sig om Baggensnäs och

slagit fast att Riksbanken trots sin

speciella ställning i statsförvaltningen

inte ska särbehandlas i förhållande till

myndigheter under regeringen. Och för

dessa gäller att de inte får förvalta

bostäder för uthyrningsändamål. Till saken

hör också att den satsning som Riksbanken

kanske ämnar göra på en

konferensanläggning då framstår som helt

unik. Enligt uppgift som vi har fått via

finansutskottets kansli finns det nämligen

inte i övriga delar av statsförvaltningen

något exempel på en myndighet eller ett

affärsdrivande verk som förvaltar en

konferensanläggning med

övernattningsmöjlighet för eget bruk.

Dessutom har Statens fastighetsverk

uttalat sig om dessa frågor och producerat

en promemoria med förslag till riktlinjer

som innebär att myndigheter bör få ha kvar

fritidsbostäder som bär sina kostnader och

som av olika skäl inte kan säljas till

dess att rivning är det mest ekonomiska

alternativet. Då återstår en bedömning i

detta fall om dessa bostäder bär sina egna

kostnader och om det är lönsamt för

Riksbanken om man ser till sin egen

konferensverksamhet och annat.

Jag kan ju bara konstatera att den region

där Baggensnäs ligger redan i dag är

ganska överetablerad när det gäller

kursgårdsverksamhet. Men det är mer en

upplysning om de beslut som har fattats i

riksdagen tidigare. Min fråga är

fortfarande den som gäller risken med en

sådan här fondering och med den här

modellen där avkastningen finansierar

driftsverksamheten. Finns det inte en risk

för att man expanderar driftskostnaderna

under högavkastningsår?

Urban Bäckström: Jag är inte säker på att

ledamoten och jag talar om samma sak, herr

ordförande. Vad riksdagen har sagt är att

myndigheter inte ska syssla med

fritidsbostäder. Det var det vår

semesterförening sysslade med sedan lång

tid tillbaka. Det är under avveckling. Men

myndigheter får ju konferera, vilket också

alla myndigheter gör. En del myndigheter

gör det i egen regi, kanske för att de kan

försvara kostnaden, vad vet jag. AMS är

ett sådant exempel om jag är rätt

informerad – med lite reservation för det.

Det är vad frågan gäller här. Är det

bättre att vi konfererar hos andra

näringsidkare eller kan vi försvara,

vilket jag inte vet, att vi gör det i egen

regi? Precis som vi konfererar i

sammanträdesrum uppe på Brunkebergstorg

kan vi ju i tjänsten konferera och ligga

borta i tjänstesammanhang. Det har såvitt

jag förstår inte finansutskottet uttalat

sig negativt om. Vår utgångspunkt är

självfallet att följa de direktiv som

regering och riksdag ger oss – förlåt, jag

menar som riksdagen ger oss – i det här

avseendet. Det var en felsägning, herr

ordförande, som inte var meningen.

Låt mig sedan komma tillbaka till

förslaget om hur man skulle fondera i

Riksbanken. Jag tror inte alls att det

finns en risk för det. Den risken skulle i

så fall redan ha funnits, för Riksbanken

har ju inte under t.ex. fullmäktigetiden

haft något tak för vilka utgifter man

skulle kunna skaffa sig. Det enklaste hade

varit om vi, efter det att kronan började

flyta och vi behövde anställa väldigt

mycket nytt folk och uppgradera

kompetensen i Riksbanken, hade dragit på

oss väsentligt större kostnader. Vi gjorde

inte det. Vi rationaliserade och sade

faktiskt upp personer i Riksbanken under

mitten av 1990-talet. Vi kände väldigt

starkt att vi skulle komma att granskas

precis som vilken myndighet som helst och

kunde inte dra på oss för stora kostnader.

Jag tror alltså att det yttre trycket

fungerar som en väldigt bra varningssignal

till oss i direktionen om det skulle vara

så att vi fattade beslut som var för

långtgående. Öppenheten är bra även i det

avseendet, tror jag.

Lena Ek (c): Herr ordförande! Innan jag

börjar med mina frågor måste jag bara

ställa en kontrollfråga. Det gäller det

beslutsmaterial som vi har fått angående

Baggensnäs och den summa som vi i

finansutskottet har fått i underlaget

angående den här frågan.

Urban Bäckström: Jag har inte läst det

underlaget.

Lena Ek (c): Jag kan bara konstatera att

det i alla fall är en ofantligt liten

summa, om man pratar om Riksbankens

ekonomi och möjlighet att agera, där man

sedan vi träffades senast i en utfrågning

har tagit in 20 miljarder extra från

Riksbanken. Det kanske hade varit bättre

att lägga 20 minuter på att diskutera den

frågan under den här utfrågningen. Därför

skulle vilja ställa frågan till

riksbankschefen hur det här beslutet

kommer att påverka Riksbankens möjligheter

att agera i händelse av en kris och av att

det blir nödvändigt för Riksbanken att

intervenera på något sätt.

Jag skulle också bara vilja deklarera,

efter Johans Lönnroths inlägg, att jag

tycker att det är otroligt viktigt att

värna Riksbankens fristående ställning,

men att det möjligen kan ses som lite lätt

fånigt att vi inte får materialet förrän

en timma före utfrågningen när det är

klart kvällen innan. Det går ju t.ex. att

få statsbudgeten kvällen innan.

I det här ekonomiska pusslet som vi har

pratat om, och det här med

bedömningsfrågorna som ligger till grund

för reporäntebeslutet, skulle jag vilja ha

en liten fördjupning runt

konjunkturbedömningarna. Det är

fortfarande ett väldigt känsligt läge i

USA och i euroområdet. Vi har två

basindustrier, två basindustribranscher,

som står inför väldiga

strukturförvandlingsproblem, eller

nödvändiga strukturförändringar. Dels är

det stålindustrin i USA, med den

diskussion som nu blir mellan EU och USA

om de tullar och andra skydd som USA

försöker ställa upp för att skydda sin

föråldrade stålindustri. Dels är det en

annan sådan bransch, trä och massa, som

har motsvarande strukturproblem och som

ligger tungt i den tyska ekonomin.

Tysklands ekonomi är ju faktiskt något som

lyfts upp som ett problem i den

bakomliggande bedömningen. Jag skulle

gärna vilja höra lite mer om hur

riksbankschefen ser på de frågorna i

sammanhanget.

Sedan skulle jag också vilja ha en liten

fördjupning kring lönebildningen. Vi har

alldeles nyligen haft en genomgång på

finansutskottet från Medlingsinstitutet om

hur lönebildningen har skett. Problemet är

att vi ligger på en högre löneökningstakt

än våra närmaste konkurrentländer,

riksbankschefen nämnde 1 %. Våra löner

ökar snabbare än våra konkurrenters. Vi

har en stelhet och andra problem på

arbetsmarknaden som blir allt tydligare.

Vi har en demografisk situation där vi

också möter en arbetskraftsbrist som

verkar komma snabbare än vad

Långtidsutredningen visade i sitt

material. Vi har också de ökande

sjuktalen.

Samtidigt visar Medlingsinstitutet på en

funktion till, nämligen att

lönediskrimineringen mot kvinnor har ökat

mycket under de senaste åren. Det skapar

också en förväntan och ett tryck på

löneökningar från vissa håll, t.ex. från

offentliganställda grupper. Det ger en

tung problembild sammantaget.

Lönebildningen är en av de faktorer som

lyfts upp i rapporten som något som

faktiskt behöver diskuteras. Jag skulle

vilja höra lite mer om hur riksbankschefen

ser på just den problematiken.

Urban Bäckström: Det var ett tungt

artilleri med frågor som jag fick där. Vi

kan börja med det egna kapitalet. Det

finns inte så mycket att tillägga utöver

den promemoria som direktionen lämnade

över till fullmäktige och som nu har

blivit offentlig. Där konstateras att om

man drar ned Riksbankens egna kapital

minskar man också möjligheterna att kunna

agera i samband med kriser. Det anknyter

till vad jag sade för ett år sedan, när vi

diskuterade den här frågan vid motsvarande

utfrågning, alltså att behovet av eget

kapital i Riksbanken hänger samman med den

bedömning som man kan göra om nästa kris.

I vilken utsträckning ska staten i vid

mening ha en handkassa för det fall att

det värsta skulle inträffa? Det är en

bedömning som utskottet får göra.

Jag kan möjligen lägga till en aspekt

som jag tycker har kommit fram på ett lite

konstigt sätt i diskussionen. Det handlar

om det här att staten skulle kunna göra

vinster genom att flytta pengar från

Riksbanken till Riksgälden. Jag skulle nog

titta igenom det materialet en gång till

om det ankom på mig att göra den

bedömningen, för jag tror inte att det

stämmer. Jag tror inte att det är några

vinster att göra på detta.

Det hänger samman med att huvuddelen av

Riksbankens tillgångar har längre löptid

än statens skuld. Jag har bläddrat som

hastigast i den promemoria som jag tror

att utskottet hade inför sin behandling

förra året. Där utgår man, om jag har

förstått det rätt, från att hela vår

tillgångsmassa bara skulle avkasta

motsvarande reporäntan. Det stämmer inte.

Vi har huvuddelen av våra tillgångar i

valutareserven, och den har en längre

duration, eller löptid, än vad Riksgälden

har på sin skuld. Därmed inte sagt att man

skulle tjäna pengar på att flytta från

Riksgälden till Riksbanken. Men man

förlorar i vart fall inte de belopp som

jag tror att det har handlat om i

promemorian.

Sedan ska man komma ihåg att vår

reporäntestock nu är lite större än vad

den har varit tidigare beroende på att vi

t.ex. gjorde interventionen förra

sommaren. Det innebär att man flyttar

tillgångar från valutareserven till

reporäntestocken. Vad vi ska göra med

denna reporäntestock för att öka

avkastningen på just den är någonting som

vi ser över. Det är mycket möjligt att man

kan förlänga löptiden på den

reporäntestocken så att den blir längre än

den som Riksgäldskontoret har. Då skulle

det inte vara några statsfinansiella

vinster alls att flytta över. Eftersom jag

har hört detta i diskussionen vill jag

gärna föra fram det här.

Sedan kan man ju säga att förra årets

extrautdelning inte tillförde någonting

när det gäller nettoinkomster till staten,

för då handlade det i stort sett om

löptider av samma sort. Vi avvecklade vår

stock av statsobligationer. De pengarna

gick över till Riksgälden, och där

amorterade man i stort sett samma

statsobligationer. Där fanns alltså

ingenting att tjäna. Det är egentligen

inte en kostnadsfråga. Jag vill gärna säga

det som svar på Lena Eks fråga.

Sedan kan jag gå över till USA och

konjunkturen. Jag har här två diagram som

illustrerar konjunkturutsikterna. I olika

enkäter mäter man förtroendet hos

företagen inför framtiden, hur goda de

tror att utsikterna är. Vad ser man i

orderböcker och vad tror man om den

närmaste framtiden? Där ser vi en ganska

klar förbättring av förtroendet i USA. Vi

ser också en tendens till vändning i

Europa, i Tyskland. Det är ett sätt att

illustrera att det finns en hel del tecken

som tyder på att konjunkturen är på väg åt

rätt håll. Tittar man på

konsumentförtroendet är det inte samma

starka tendenser, men det är i vart fall

en stabilisering. Det brukar ju vara så

att konsumentförtroendet kommer lite

senare än företagsförtroendet.

Diagram 9. Företagsförtroende i USA och Tyskland

Index

Källor: ISM och IFO Institute

Diagram 10. Konsumentförtroende i USA och

euroområdet

Index

Källor: The Conference Board och EG-kommissionen

Tittar man på den svenska marknaden har vi

ett diagram i inflationsrapporten. De här

beteckningarna hänvisar till

inflationsrapporten. Vi har ett knippe

olika indikatorer. Man kan diskutera

giltigheten och styrkan i dem, men för

Sverige tycks det också som att det är på

väg att stabiliseras och kanske t.o.m.

vända uppåt.

Diagram 11. Ledande indikatorer i Sverige

Index, månatlig förändring

Källa: EcoWin

Sedan var det lönerna. Jag har ju pratat

en hel del om löneökningarna. Jag vet inte

vad mer jag kan tillföra. Det är ju så att

löneökningarna i tjänstesektorn har varit

starkare än i de varuproducerande delarna

av näringslivet. Det hänger säkert samman

med att efterfrågan har varit starkare i

tjänstesektorerna än i de mer

varuproducerande delarna av näringslivet.

Sedan är det också så att

tjänstemannalönerna tycks ha stigit mer i

genomsnitt än arbetarlönerna. Jag tar inte

ställning till om det är riktigt att

lönestrukturen förskjuts på det ena eller

andra sättet, och jag vill inte heller

säga att det är ett problem från ekonomisk

synpunkt att lönestrukturen förskjuts på

det ena eller andra sättet.

Det som är viktigt att konstatera för oss

är att den genomsnittliga takten ligger

för högt om man får tro de senaste

siffrorna. Det som också är viktigt för

oss att konstatera är att den

genomsnittliga takten har accelererat – i

alla fall under det senaste året. Det är

ett tecken på att resursutnyttjandet i

något slags vid mening har blivit mer

ansträngt. Från det drar vi slutsatser om

vad som kan hända vid en eventuellt

förbättrad konjunktur och en möjlighet för

svensk ekonomi att i så fall växa.

Lena Ek (c): För att gå tillbaka till

Riksbankens eget kapital och den

diskussion vi har haft om de extra 20

miljarderna har vi tidigare bedömt att det

inte behövs någon lagstiftning där man ska

utgå från att den här frågan ska lösas

utifrån vissa nyckeltalsformler eller

liknande. Är det så, efter den diskussion

som har förts under vintern, att

riksbankschefen bedömer att frågan behöver

lösas på ett mer varaktigt sätt framöver

så att det inte blir så att det uppstår

tillfälliga politiska behov och att det då

kommer sådana här extra beslut i framtiden

också?

Sedan var det frågan om konjunkturer. Ska

jag tolka riksbankschefen så att

allvarliga strukturproblem i amerikansk

och tysk basindustri enligt Riksbanken

inte kommer att påverka konjunkturen i det

här känsliga läget?

Urban Bäckström: Den gamla principen från

slutet av 1980-talet om hur Riksbanken

skulle fördela sina vinster har ju nu

ändrats två gånger – eller en gång och det

kanske blir en gång till beroende på

vilket beslut finansutskottet fattar.

Därmed kan man ju säga att den principen

inte längre finns. Det är svårt att ändra

en princip två gånger och sedan säga: Nu

ska vi gå tillbaka till den gamla

principen.

Ett sätt att lösa detta har direktionen

skissat på. Det kanske finns andra sätt

att lägga fast en ny princip på ett

tydligt sätt. Det handlar inte bara om

förhållandet mellan ägaren och ”dottern”,

så att säga. Det handlar om förtroendet

för Riksbankens finanser både hos en bred

allmänhet och hos marknadens aktörer. Det

som direktionen har lagt fram är ett sätt

att försöka hantera det här och lägga fast

en princip för framtiden. Jag tror

personligen inte att det räcker så bra att

bara säga att det nu är den gamla

ordningen, som man har ändrat på två

gånger, som gäller. På något sätt gäller

det att hitta ett mer tydligt, bestående

sätt. Något annat tycker jag inte att jag

kan tillföra i den frågan.

Karin Pilsäter (fp): Det har cirkulerat

väldigt mycket frågeställningar i den här

diskussionen, från stort till mycket

smått. Det kanske inte är storleken på

sakerna det gäller utan tankarna bakom som

man borde ta intryck av. Jag tänker på en

sak som sades. Riksbankschefen sade att om

finansutskottet och riksdagen så beslutar

tar man 20 miljarder. Men det är ju redan

inskrivet i statsbudgeten från i höstas

att så ska ske. Det var långt innan

fullmäktige fattade beslut om att man hade

för avsikt att erbjuda detta – och även

mycket långt innan finansutskottet nu har

att hantera frågan.

Jag skulle vilja understryka just

frågeställningen om beloppet i sig i

förhållande till att det inte längre finns

några regler. Det gäller hur man värderar

de två sakerna. Direktionen hade inte

föreslagit de här 20 miljarderna. Hur

stort problem är beloppet i sig i

förhållande till avsaknaden av

förutsägbarhet?

Där har vi för övrigt också förklaringen

till att statsbudgeten kan delas ut

kvällen innan, kl. 18. Den har ju redan

framförhandlats i direktsändning. Vi som

får budgeten då är väl i stort sett de

sista som får ta del av den. Än har inte

direktionen börjat lägga sina

förhandlingsbud i pressmeddelandeform

inför sammanträdena. Det är väl en ganska

uppenbar skillnad. Det var min första

fråga, alltså om behovet av klara

riktlinjer.

Den andra frågeställningen jag har

gäller att det har pratats mycket om

lönekostnadsutveckling. Jag noterar att

Nordeas prognos är att

lönekostnadsutvecklingen skulle börja avta

nu när konjunkturen förstärks, men

Riksbanken gör en motsatt bedömning. Det

har diskuterats lite fram och tillbaka.

Jag skulle vilja prata mer om den här

strukturfrågan, alltså att den potentiella

tillväxten är så pass låg samtidigt som vi

vet att de strukturella förändringarna när

det gäller demografi och människors

önskemål och preferenser gör att man

behöver styra över mer till

tjänstesektorn, både det som är offentligt

finansierat och det som är direkt

privatbetalt.

Man behöver göra den

strukturförändringen i ekonomin att mer

går till tjänstesektorn. För att det ska

lyckas krävs det en förändring i det

relativa löneläget, annars kommer inte

detta att inträffa. Vi hade en utfrågning

förra veckan i finansutskottet kring

tillfälligt sysselsättningsstöd till

kommunerna. Då påtalade AMS-chefen Anders

L. Johansson att den riktigt stora

utmaningen var att se till att man har en

arbetsmarknad där fler människor styrs

över till utbildning och tjänstgöring i de

sektorerna, som lärare, vårdpersonal osv.

Annars kommer det att leda till inflation

och överhettning eftersom efterfrågan,

demografin osv. kräver det.

Jag skulle vilja be riksbankschefen att

något lite utifrån det perspektivet

kommentera det här med

strukturförändringar, inflation och

överhettningsrisker på lite längre sikt. I

rapporten pratar ni om den närmaste tiden

men inte om de kommande åren. Utifrån det

skulle jag också vilja ställa frågan om

riksbankschefen möjligen skulle kunna

lämna någon liten kommentar till EMU-

utredningens förslag om att

produktionsgapet skulle mätas och att det

måttet mer eller mindre automatiskt skulle

leda till politiska åtgärder mot bakgrund

av kommentaren att resursutnyttjandet inte

är så lätt att mäta. Jag undrar om EMU-

utredningen på den punkten verkar ha en

bra eller kanske en något mindre bra idé.

Urban Bäckström: Om jag börjar med den

sista punkten är det så att vi antagligen

får den där utredningen på remiss. Vi

kommer då någon gång under hösten att avge

vårt remissvar. Vi har därför inte

diskuterat den i Riksbankens direktion.

Låt mig ändå säga att ju längre man

befinner sig från sådana begrepp som

resursutnyttjande, output-gap osv., desto

lättare är det att använda dessa saker som

dagens sanningar. Ju närmare man befinner

sig detta och ska bedriva politik, som vi

gör, desto mer inser man att det mer är

fråga om ett pussel där man faktiskt får

vara beredd att flytta på en bit eftersom

bilden inte alltid riktigt går ihop. Det

är alltså inga entydiga begrepp. Det är

utomordentligt svåra saker.

Nu innehåller EMU-utredningen många

olika aspekter, och det är därför jag tror

att vi gör bäst i att tänka igenom vad vi

kan lägga till från vår utgångspunkt när

det gäller denna utredning. Jag avstår

därför gärna från att kommentera den

vidare.

Låt mig komma till det här med det egna

kapitalet igen. Jag tror att man kan

formulera det så här: Problemen är större

för en centralbank som har för litet eget

kapital än det är för statsmakterna i

stort om den får för mycket. Det är ett

mindre problem om den är

överkapitaliserad, särskilt som vinsten av

att flytta pengar från centralbanken till

Riksgäldskontoret inte är den som har

diskuterats utan att det faktiskt finns

andra aspekter på denna. Då är det inte

någon kostnad att ha ett för stort eget

kapital om man nu alls tycker att det är

det. Tvärtom ger det i så fall en bra

handlingsfrihet. Det är ju den enda

handkassa, kan man säga, som staten

förfogar över.

Sedan går det inte att säga huruvida

Riksbanken kommer att få problem om

utskottet och riksdagen fattar det här

beslutet. Det vet man inte förrän man

befinner sig i nästa kris, och då är det

inte ett problem för Riksbanken, utan för

staten och samhället i stort. Det går inte

att bedöma detta exakt i dagsläget. Det

handlar om vilken buffert, vilken

beredskap, vilket utrymme man vill ha i

händelse av att det värsta skulle

inträffa.

Så var det en fråga om

strukturförändring på arbetsmarknaden. Det

är klart att det blir förändringar i en

marknadsekonomi när det gäller

relativlöner över tiden. En sektor som

måste dra till sig arbetskraft – där

fungerar ju arbetsmarknaden så – behöver

säkert en relativprishöjning för att det

ska vara möjligt att genomföra detta.

Sådant händer på den svenska

arbetsmarknaden också.

Problemet är kanske inte den aspekten på

lönebildningen utan vad som ligger i

botten. Om golvet blir högt för alla och

man sedan ska lägga

relativprisförändringar ovanpå detta blir

den totala löneökningen för hög. Om golvet

är lägre och relativpriseffekterna är det

enda som spelar roll kanske

löneökningstakten blir för låg, vad vet

jag. Det är detta samspel mellan de

marknadsdrivna effekterna och de effekter

som har att göra med avtal och andra saker

som är mer generella som jag tror är det

viktiga.

Det är naturligtvis något problem med

lönebildningen när så många människor som

i dag står utanför arbetsmarknaden. Vi har

trots allt, historiskt sett, en hög total

arbetslöshet, och lönerna tenderar ändå

att accelerera. Det är något som inte är

riktigt bra här. Men jag får återigen

reservera mig för den slutsatsen eftersom

statistiken är skakig på det här området.

Medlingsinstitutet är dock uppenbarligen

inne lite grann på samma tanke.

Karin Pilsäter (fp): Jag var lite ute

efter att få en betraktelse över en mer

långsiktig utveckling om man inte klarar

den här omställningen. Det är egentligen

en strukturomvandling av varvskaraktär

m.m. som behövs, men det är uppenbarligen

något som inte fungerar eftersom lönerna

stiger även inom de andra sektorerna. Jag

tyckte att det var ganska talande att AMS-

chefen gick ut med en så kraftig varning

för överhettning och inflation på ett

antal års sikt som

strukturförändringsfråga snarare än som

konjunkturfråga.

Urban Bäckström: Herr ordförande! Om jag

bara får svara på den delen så tror inte

jag att det här leder till, eller det

kommer inte att leda till, ett

inflationsproblem. Det kommer vi att se

till. Om arbetsmarknaden inte fungerar

tillräckligt bra blir det ett

arbetslöshetsproblem; att arbetslösheten

varaktigt hamnar högre än vad den annars

skulle göra. Det är här

resursutnyttjandefrågan och den aspekten

kommer in i bilden. Om det är så att

resursutnyttjandet blir för högt, och det

är därför det kan variera över tiden med

tanke på sådana strukturella förändringar,

kommer ju Riksbanken att tvingas ha en

högre ränta för att hålla nere

inflationstrycket och lönekostnadstrycket.

Men det sker till priset av en lägre

produktionsnivå och en sämre utveckling på

arbetsmarknaden.

Karin Pilsäter (fp): Vi ska inte föra

någon diskussion om detta, men om

Riksbanken sköter sitt jobb kommer det

alltså att leda till en lägre

produktionsnivå och till sämre välfärd.

Det är viktigt att ta det till sig när man

har förslag om att förändra arbetsformerna

så att Riksbanken inte ska göra det jobbet

utan att vi ska ha en annan utveckling

framöver. Man kan inte komma runt att göra

de strukturella förändringar som i så fall

skulle orsaka dessa problem.

Till sist skulle jag bara vilja ställa

en kort fråga. Det har varit ovanligt lite

diskussion om kronkursen här. Ni pekar

väldigt mycket på inhemska effekter som

ska göra att kronan förstärks. Alla har

väl överskattat kronkursen länge.

Men jag tror också att det finns starka

argument i det här att det kanske inte

handlar så mycket om hur man bedömer

Sverige utan att det är relationen med

dollarn som är det viktiga. Jag kan inte

se i materialet att ni direkt för någon

diskussion om detta att dollarn kan

försvagas utifrån exempelvis växande

amerikanska budgetunderskott, effekter av

Enronskandalen och sådana saker. Jag menar

diskussionen om vad som händer med dollarn

utöver förväntningar på svenskt EMU-

inträde osv.

Urban Bäckström: Att göra prognoser på

valutakursutvecklingen är utomordentligt

svårt. Jag vet inte om någon klarar av det

egentligen. Syftet här är inte att göra

någon djupare bedömning av olika faktorer

som påverkar valutakursen. Vi måste helt

enkelt ha en valutakurs att räkna efter i

tabellverket. Då skisserar vi en bana som

innebär att kronan förstärks de närmaste

åren.

Det bygger vi naturligtvis på tidigare

tankar om jämviktsväxelkurs och sådana

saker. Vi anger ju banan i TCW-index, där

både euron och dollarn ingår, och det kan

hända att de rör sig lite olika. Det går

det inte att göra prognoser på. Om dollarn

skulle börja falla rejält är det kanske i

ett sammanhang då de amerikanska

obalanserna korrigeras på ett mera abrupt

sätt. Då är det fler faktorer som kommer

in i inflationsbilden än bara rörelser på

valutamarknaden.

Om man vill raljera om Riksbankens

bedömningar tidigare på kronområdet kan

man säga att det där har ni sagt varje

gång. Ja, men vad ska vi göra när vi gör

bedömningen att kronan faktiskt är

undervärderad och har en potential att

stärkas mot bakgrund av mer fundamentalt

betingade faktorer i svensk ekonomi? Det

är ungefär som att man kunde raljera över

dem som inte köpte IT-aktier på vägen upp,

men några andra sade att det där inte är

fundamentalt betingat, någonstans måste

det korrigera sig. Sedan kom

korrigeringen, även om man inte vet när

korrigeringen kommer. Men förr eller

senare kommer mer fundamentala faktorer in

i bilden.

Det är kanske det som har hänt efter det

att diskussionen om EMU har kommit i gång

i Sverige. Då kan man säga: Det är nog

rimligt att räkna med en starkare kronkurs

i ett längre perspektiv. Därför har det

rört sig uppåt under de senaste månaderna.

Ibland kommer sådana där väckarklockor som

gör att marknaden tar en annan riktning.

Lennart Hedquist (m): Jag tycker att Karin

Pilsäters viktiga frågor, särskilt i

första avsnittet, och de svar hon fick

kontrasterar väldigt bjärt mot de något

egendomliga frågor vi fick från

regeringspartiets företrädare, dels det

här med Baggensnäs, dels att Sonia

Karlsson uppehöll sig vid att man inte

borde ha höjt räntan i det här läget ...

Ordföranden: Vi behöver inte recensera

andras frågor, frågan är fri för alla,

även för dig.

Lennart Hedquist (m): Då övergår jag till

frågan, med utgångspunkt i den väldigt

tydliga sammanfattningen i

inflationsbedömningen, där man pekar på

lönebildningen, hur svagt produktiviteten

har utvecklats på senare tid, hur

vinstandelarna i hela ekonomin har

pressats tillbaka. Men så säger man i

inflationsrapporten att detta sammantaget

reser frågor om resursutnyttjandet,

inflationstrycket och ekonomins

funktionssätt.

Därmed går jag, herr ordförande, över

till att titta lite grann på appendixet,

där man går igenom den s.k. Taylorregeln.

Enligt den sätts räntan vid en viss

tidpunkt med hänsyn till den aktuella

inflationen och ett mått på det rådande

kapacitetsutnyttjandet i ekonomin. Längre

fram säger man dock beträffande denna

enkla regel, att eftersom den inte

utnyttjar all den information om den

framtida inflation som en centralbank kan

basera sin penningpolitik på kan det bli

avvikelser. I det här läget pekar

Riksbanken på en rad risker – hur mycket

information som man har beträffande

inflationsimpulser i dagens svenska

ekonomi. Det är naturligtvis med den

utgångspunkten man har höjt räntan.

Utifrån detta att man besitter all denna

information skulle jag vilja ställa

frågan: När har det på senare tid i

Sverige funnits så tydliga

inflationsimpulser som Riksbanken ändå

mellan raderna anger? Man har likväl i sin

prognos kunnat ange att inflationen blir

lägre. Att inflationen kommer att gå ned

är lite grann det som Riksbanken anger.

Men jag skulle vilja veta om man på senare

tid någon gång i motsvarande situation

faktiskt lyckats få ned inflationen. Man

har ju lyckats få ned inflationen i vissa

lägen, men då har inte impulserna varit så

tydliga.

Urban Bäckström: Nu måste jag, herr

ordförande, få säga att det är viktigt att

vi inte för den här diskussionen i termer

av svart eller vitt, för det är inte det

ena eller det andra som gäller. Vad

Riksbanken har gjort är att vi har gjort

en gradvis ändring av vår syn på

resursutnyttjandet. Det ligger ingen

dramatik i detta. Men det har gjort att vi

har känt att när nu konjunkturen

förbättras höjer vi räntan lite grann. På

1980-talet använde man, såvitt jag kommer

ihåg, inte 25 punkter, utan då agerade man

i termer av halv procentenhet, en

procentenhet eller ibland två

procentenheter. Vi måste se det här för

vad det är. Men det är klart att om

analysen – som vi inte är säkra på och där

vi fortfarande lägger pussel – stämmer,

reser det en hel del frågor som det

naturligtvis finns anledning att diskutera

vidare i olika sammanhang – vad det

betyder, hur lönebildningen fungerar,

konkurrenssituationen, strukturella

aspekter i största allmänhet.

Det gäller att nyansera diskussionen nu

så att vi inte far i väg i den ena eller

den andra riktningen. Vi tror att

inflationen kommer att gå ned av två skäl,

varav man kan diskutera det ena, det kan

jag hålla med Lennart Hedquist om.

Det ena skälet är utbudsstörningarna.

När vi har haft utbudsstörningar eller

engångseffekter tidigare har inflationen

kommit tillbaka till målet eller i

riktning mot målet. Ett sådant exempel är

de engångseffekter som deprecieringen av

kronan skapade hösten 1992 och våren 1993.

De lade sig under loppet av 1994, och när

jag kom in 1994 var inflationen lägre

igen. När å andra sidan

utbudsstörningarna, de el- och

teleprisavregleringar som vi hade i mitten

av 1990-talet, försvann från

konsumentprissiffrorna steg inflationen

igen. Motsvarande kommer säkert att ske

här.

Frågan gäller om den del av uppgången av

inflationen som resursutnyttjandet

sannolikt ligger bakom också kommer ned.

Vi tror att den kommer att göra det och

att problemet med resursutnyttjandet

kommer att göra sig gällande i nästa

konjunkturfas. Det är därför som vi har

höjt räntan lite grann, för att kompensera

den effekten, men vi kommer sannolikt att

behöva gå vidare och höja räntan

ytterligare i takt med att konjunkturen

förstärks, om inte analysen behöver

revideras på något område.

Här kan man naturligtvis ha lite olika

uppfattningar om huruvida den mer

konjunkturrelaterade inflationstakten

verkligen kommer ned under sommaren såsom

vi har beskrivit. Men det får vi från

Riksbankens sida i så fall återkomma om.

Lennart Hedquist (m): Det hade varit

överraskande utifrån alla bedömningar som

är gjorda inför det här räntebeslutet om

styrräntan hade lämnats oförändrad. Det

var en väl förberedd räntehöjning

förväntningsmässigt. Det som blir

intressant i det närmaste är i vilken

utsträckning direktionen har varit enig om

den här bedömningen, om det möjligen hade

funnits bedömningar att man borde ha höjt

räntan med 50 punkter.

Jag tycker att det är uppenbart – och det

tog riksbankschefen upp nu – att

ränteläget i Sverige successivt kommer att

anpassas uppåt om inte de faktorer som här

beskrivs kommer att förändras. Min fråga

är närmast: I vilken utsträckning har

riksbanksdirektionen velat lyfta fram just

anteciperingen av framtida räntehöjningar

för att få ned inflationstrycket?

Urban Bäckström: Marknadens aktörer har

det svåra jobbet att inte bara bedöma

vilken ränta vi ska sätta just nu utan

också vilken räntepolitik som Riksbanken

kommer att bedriva härnäst. Därför ville

jag i min inledning här i utskottet i dag

markera att det jag säger om behovet av

uppgång av reporäntan framöver om

konjunkturuppgången håller i sig inte

kommer som någon överraskning för

marknadens aktörer. Man tänker i termer

som att när konjunkturen förstärks går

räntorna upp i olika fart i olika

omfattning i olika länder, men de går upp.

När konjunkturen försvagas går räntorna

ned i olika fart och vid olika tidpunkter

i olika länder. Det är ingenting konstigt

i detta. I vilken takt det här ska ske får

vi se på vanligt sätt när vi gör vår

inflationsbedömning på ett eller två års

sikt. Det är det som utlöser och styr hela

vår penningpolitik, och vi publicerar

löpande material om det.

Hans Hoff (s): De senaste 20 åren har

sedel- och myntmängdens utveckling varit

relativt kraftig. Jag har två frågor som

hänger ihop med det. Den ena frågan är hur

riksbankschefen bedömer sedel- och

myntmängdens utveckling om möjligt i en

tioårsprognos framöver. Den andra frågan

handlar om hur stort Riksbankens

seigniorage var 2001.

Urban Bäckström: Vi har i Sverige infört

en hel del tekniska arrangemang för att

genomföra betalningar. Privatgiro är en

sådan populär form, nätet har kommit att

bli ytterligare en form där det inte

behövs pengar i transaktioner, i varje

fall inte i de inledande faserna, utan det

är mer flyttningar mellan konton. I andra

länder är det inte alltid så, beroende på

hur betalningsvanorna är. Vi har haft

checkar en tid, numera har vi kort i

stället, och det kommer elektroniska

pengar också. Med detta skulle man tro att

värdet av utelöpande sedlar och mynt

skulle minska. Men så är det inte, utan

ekonomin expanderar snabbare än vad de nya

tekniska möjligheterna att genomföra

betalningar ökar och hur människorna tar

till sig detta. Någonstans borde det ändå

leda till att den utelöpande stocken av

sedlar och mynt minskar. En hypotes har

varit att man i samband med att man gick

över till euron i Europa skulle genomföra

investeringar som skulle underlätta

betalningar utan sedlar och mynt vid olika

typer av ny teknik. Det skulle vara ett

tillfälle. Det återstår i så fall att se

om det kan ske ett sådant hopp i

användandet av sedlar och mynt.

En sak som gjorde att värdet av sedlar

och mynt ökade väldigt snabbt var

inflationsekonomin. När inflationsekonomin

härjade behövdes det ständigt mer värden i

sedlar och mynt för att kunna genomföra

transaktioner som successivt kostade

alltmer. I en låginflationsekonomi ökar

sedlar och mynt väsentligt långsammare.

Takten ligger nu någonstans på 5–7 % på

årsbasis.

Detta hänger samman med vad man på lång

sikt tror om seignioraget. Men frågan

gällde vad seignioraget var 2001. Det ska

vi titta på.

Hans Hoff (s): Jag vill komplettera med en

fråga som hänger ihop med sedelstockens

utveckling och seignioraget. Vad jag har

förstått kan man ta del av argumentationen

kring en del av de fonder som ska byggas

upp och där man ser en utveckling mot det

kontantlösa samhället. Det är ett av de

bärande argumenten för att genomföra

fonderingar.

Urban Bäckström: Jag kan inte på rak arm

ge siffran om seignioraget, utan det finns

redovisat vad Riksbanken totalt sett har

för intäkter. Där ligger en massa andra

faktorer också, men vi kan komma tillbaka

till utskottet med en uppgift om

seignioragets mer exakta utveckling. Det

kan döljas i något ord här som jag inte

snabbt kan överblicka. Men vi återkommer

till utskottet med den exakta siffran.

Hans Hoff (s): Jag har letat lite grann i

årsredovisningen efter uppgift kring detta

men inte lyckats finna den. Det är möjligt

att den finns, i annat fall skulle jag

sätta stort värde på att man framgent

kunde få en liten skrivning kring detta

som förtydligar utvecklingen i absoluta

tal och hur mycket det handlar om.

Urban Bäckström: Vi kan återkomma med den

exakta siffran, men jag ska ge en liten

vägledning om schablonen här. Om man antar

att sedlar och mynt ger en 5-procentig

avkastning och sedel- och myntstocken

uppgår till ungefär 100 miljarder i runda

pengar, så handlar det om 5 miljarder

kronor. Sedan beror det mer exakt på hur

man kan räkna på avkastningen och vad den

genomsnittliga utelöpande sedel- och

myntstocken har varit. Men bara för att ge

en rund siffra för diskussionens skull

kanske det räcker med detta just nu.

Per Landgren (kd): Såväl tillväxt som

inflation är naturligtvis beroende av

ekonomins funktionssätt. Jag tänkte

utifrån det ta upp två avsnitt i

inflationsrapporten. Såväl i

riksbankschefens anförande som på två

ställen i kapitel 1 står det om stelheter

på produkt- och arbetsmarknaderna i

euroområdet. Jag skulle gärna vilja att

riksbankschefen preciserade vad det är som

därmed avses, så kan vi kanske återkomma

vad gäller paralleller till Sverige.

På s. 48 i inflationsrapporten står det:

Avregleringar, politiska beslut och

tillfälliga effekter. Det belyser tydligt

vad strukturpolitik kan ha för betydelse

för inflation och inflationsbekämpning.

Det står bl.a. att den sänkta bokmomsen

gav en sänkning av KPI på 0,13 %, och

höjningen av elskatten var på 0,1 %. Post-

och telestyrelsens beslut om sänkta

samtrafikavgifter med 6 % skulle ge en

minskning med 0,1 %.

Politiskt skulle man kunna polemisera om

bristande reformer i Europa kontra

reformbehov i Sverige. En del

propositioner på senare tid har kanske

inte precis betytt ökad konkurrens och

prispress, inte minst vad gäller

offentliga tjänster. Karin Pilsäter var

inne på sysselsättningspropositionen om

tillfälligt sysselsättningsstöd som tycks

särbehandla offentliga arbetsgivare

framför privata. Och jag tänkte ta upp

frågan om offentlig upphandling.

Den offentliga upphandlingen uppgår till

ca 400 miljarder om året. Kanske 300

miljarder skulle kunna utsättas för

konkurrens och ca 10 % av den

primärkommunala verksamheten upphandlas i

konkurrens. Om man tänker sig ökad

konkurrensutsättning och ökad upphandling,

som skulle leda till en effektivisering

eller en besparing på 2,5 %, ca 10

miljarder kronor, eller 5 %, 20 miljarder,

eller det är kanske enklare räkna på 10 %,

40 miljarder, vad skulle det betyda i

sänkt KPI och sänkt inflation?

Urban Bäckström: Det är lite svårt för mig

att göra en total exposé över strukturella

problem på den europeiska kontinenten, men

för att nämna ett par observationer kan

man konstatera att den höga arbetslösheten

och de många människor som står utanför

arbetsmarknaden i Europa är ett tecken på

stelheter och trögheter på arbetsmarknaden

som gör att euroområdet, den europeiska

kontinenten, inte kan lyfta sin produktion

alltför snabbt utan att priser och löner

drar i väg. Det är ett exempel på detta.

Men det finns också

konkurrensbegränsningar. Det finns många

olika begränsningar på nationell nivå som

naturligtvis påverkar utvecklingen.

Jag är inte beredd att ge mig för långt

in i det här ämnet heller. Vi vet alla som

sitter runt bordet här att det här rymmer

rätt betydande politiska åsiktsskillnader.

Det handlar om skatter, regleringar och

andra typer av lagstiftning och

konkurrensbegränsningar, och det handlar

om lönebildningen och hur den läggs upp,

synen hos de fackliga organisationerna och

en mängd olika svåra frågor.

Jag och mina kolleger tycker att vi från

Riksbankens sida inte har anledning att

peka ut att så här borde man ändra och så

här borde man göra. Det faller inte på

vårt bord att göra det. Vad vi däremot bör

göra och är skyldiga att göra är att peka

på att här finns ett problem och att det

tar sig uttryck i accelererande priser och

löner. Där har vi hittat ett par

pusselbitar till som gör att vi kan lämna

den analys som vi lämnar i dag men känner

en osäkerhet på inflationsområdet när det

handlar om den förestående

konjunkturuppgången. Därför har vi

genomfört räntehöjningen och sagt att vi

naturligtvis är beredda att gå vidare om

den här konjunkturbilden och analysen står

sig. Men jag är inte beredd att ge mig in

på olika mer detaljerade analyser kring

strukturella aspekter. De kanske passar

bättre att diskutera i utskottet när jag

inte är här.

Per Landgren (kd): Jag förstår det

naturligtvis, och det är inte er uppgift,

samtidigt förhåller väl ni er som vi oss

till verkligheten, och verkligheten kan

man i alla fall delvis räkna på. Det har

ni gjort på s. 48, och det tycker jag var

både spännande och intressant.

Vad jag saknar är siffror i reda pengar

på de exempel som faktiskt ges. Jag är

inte säker på att riksbankschefen på en

gång kan plocka fram dem, men det skulle

ge stoff ifrån verkligheten för politiska

beslut vad gäller andra strukturella

viktiga beslut för svensk ekonomi, men

naturligtvis också europeisk sådan, i den

mån vi aktivt inte bara pekar ut vad som

bör göras i Europa utan också gör

någonting i Sverige.

Har ni någon möjlighet att göra någon

uppskattning på några av exemplen eller

det exempel som jag tog skulle det vara

intressant.

Urban Bäckström: En av mina medarbetare

påpekar att 1 procentenhet motsvarar 10

miljarder kronor, och det skulle motsvara

en procentenhet av privatkonsumtionen. Det

är en rund siffra.

Per Landgren (kd): Jag vet inte om jag

drar rätt slutsats, att om man skulle

effektivisera den offentliga upphandlingen

med 2,5 % skulle det leda till besparingar

på 10 miljarder kronor och i runda pengar

bidra till sänkt inflation i motsvarande

mån. Jag vet inte om man kan göra så, men

i alla fall åt det hållet.

Urban Bäckström: Vi kanske kan föra en

bilateral överläggning om siffror, eller

kanske någon av mina medarbetare kan föra

den, så löser vi upp den knuten.

Mats Odell (kd): Jag har en fråga om EMU-

faktorn i kronförstärkningen. Jag blev

lite nyfiken när Urban Bäckström ganska

många gånger upprepade att det kan finnas

fundamentala faktorer som gör att kronan

kommer att kunna förstärkas kraftigt

framöver, samtidigt som vi har konstaterat

att produktivitetstillväxten i Sverige är

lägre än på många andra håll, att

löneökningarna är snabbare än på de allra

flesta håll och att tillväxtpotentialen är

lägre än vad vi kanske har trott, likadant

att resursutnyttjandet är högre än vad vi

har trott.

Då är det alldeles riktigt att den

politiska processen, dvs. att vi är på väg

mot ett EMU-medlemskap fullt ut, alltså

den tredje fasen när vi övergår till

euron, är en sådan fundamental faktor,

helt enkelt beroende på att de övriga

euroländerna aldrig skulle acceptera att

kronan anslöts på nuvarande kurs, utan det

blir så att säga en förhandling i slutna

rum. Är detta en fundamental faktor? Är

inte de fundamentala faktorer som framkom

i den här rapporten snarare av den arten

att de talar för att någon

kronförstärkning knappast kan ligga inom

en nära framtid, utan det är den politiska

processen och att statsministern och andra

utnyttjar detta och får en

kronförstärkning utan att de behöver göra

någonting åt alla de faktorer som vi nu

har uppehållit oss vid som skulle behöva

förändras? Gärna en liten precisering

sammanfattningsvis av vad det är för

fundamentala faktorer annat än den

politiska process som följer av att

euroländerna inte accepterar nuvarande

kronkurs för att ansluta oss?

Urban Bäckström: Om vi går tillbaka till

de gamla modeller och beräkningar som

Riksbanken redovisade på 1990-talet ser vi

att en definition av vad det rätta värdet

för kronan skulle vara var att utgå från

situationen mellan intern och extern

balans i ett långsiktigt perspektiv. Sedan

kan man luckra upp det något och göra

antagande om en anpassningsbana för

utlandsskulden osv. Då kommer man till att

kronan, om vi t.ex. jämför förra sommaren,

var ordentligt lågt värderad. När det

sedan började talas om EMU och det började

bli tidtabeller osv. började kanske en del

marknadsaktörer tänka så här: De kurser

som vi hade förra året kommer våra vänner

ute i Europa aldrig att acceptera vid en

förhandling, utan det blir mer

fundamentalt betingade faktorer som då

kommer in i bilden. Sedan drar man sina

slutsatser, och så fungerar det här talet

om EMU som en påminnelse om de

underliggande fundamentala faktorerna, vad

vet jag.

Nu är det så att den här

inflationsrapporten inte på något sätt

hänger ihop med någon EMU-diskussion. Vad

som är viktigt för oss är att fortsätta

med den här regimen – flytande växelkurser

och inflationsmål – tills vi har kommit

fram till att det ska bli en annan regim.

Därför kan vi inte ta hänsyn till

tidtabeller och bedöma sannolikheter, utan

vi bedriver nu en renodlad

inflationsmålspolitik, och det är viktigt

att komma ihåg. För att vi ska kunna göra

den bedömningen behöver vi en bana för

växelkursen, och det finns redovisat vad

det är för bana som vi räknar med.

Mats Odell (kd): Jag förstår det

resonemanget, och jag ser inte heller i

det perspektivet att Riksbanken nu skulle

skifta fot i den här frågan. Paradoxen,

tycker jag, ligger i att en öppen

penningmarknad inte kan värdera kronan

rätt, utan att det krävs att ett antal

politiker sätter sig i ett slutet rum och

förhandlar för att det rätta värdet på

kronan ska framkomma. Det var närmast där

jag tyckte att paradoxen fanns, men jag

accepterar den förklaring som Urban

Bäckström har gett.

Johan Lönnroth (v): Betyder det som

riksbankschefen sade att när ni

intervenerade på valutamarknaderna, där ju

åtminstone en ledamot i direktionen

kraftigt motsatte sig detta, hade det

ingenting som helst med EMU-frågan att

göra utan var rent inflationsmålsbestämt?

Urban Bäckström: Ja.

Ordföranden: Då ber jag att få tacka Urban

Bäckström för medverkan, för information

och svar på våra frågor. Utfrågningen är

därmed avslutad, och jag ber att få tacka

alla.