Bet. 2001/02:FIU25

Finansutskottets betänkande

2001/02:FIU25

Ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuneroch landsting

Sammanfattning

Finansutskottet tillstyrker med vissa förtydliganden

regeringens förslag om ett tillfälligt

sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.

Genom stödet ges dessa möjlighet att upprätthålla

sysselsättningen och tidigarelägga nyanställningar.

Som en följd av detta kan kommunernas och

landstingens verksamheter stärkas samtidigt som en

ökning av arbetslösheten motverkas. Stödet beräknas

uppgå till sammanlagt 3 miljarder kronor.

Underlaget för stödet utgörs av lönekostnader för

verksamheter som bedrivs i egen regi med tillägg för

beräknade lönekostnader i verksamheter som köps in

från andra producenter. Stödet består av två delar -

ett generellt stöd och ett nyanställningsstöd. Det

generella stödet beräknas uppgå till 2,2 miljarder

kronor. Nyanställningsstödet beräknas till 800

miljoner kronor.

För att kunna upprätthålla

konkurrensneutraliteten i valet mellan att bedriva

verksamheten i egen regi och att köpa den, föreslås

att 50 % av kommunernas kostnader för köpt verksam-

het skall ingå i underlaget för beräkning av stödet.

Andelen motsvarar lönekostnaderna i köpt verksamhet.

Stödet baseras således på ett lönekostnadsunderlag

som utgörs av kommunens lönekostnad med tillägg för

50 % av kostnaden för verksamhet som kommunen köper

in från andra producenter.

Båda stöden utgår genom att kommunernas och

landstingens skattekonton krediteras efter det att

deras ansökningar beviljats av Riksskatteverket

(RSV). Det generella stödet tillgodoförs under 2002,

medan nyanställningsstödet tillgodoförs under 2003.

Förslagen föranleder en särskild lag om

kreditering på skattekonto av tillfälligt

sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juni 2002.

Närmare bestämmelser om stödets utformning meddelas

av regeringen.

Samtliga motioner som väckts i ärendet avstyrks.

Fyra reservationer och två särskilda yttranden har

bifogats betänkandet.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Ett tillfälligt sysselsättningsstöd till

kommuner och landsting

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

kreditering på skattekonto av tillfälligt

sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.

Därmed avslår riksdagen motionerna 0

2001/02:Fi10 av Lena Ek m.fl. (c) yrkande 1,

2001/02:Fi11 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) i denna

del,

2001/02:Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth

Nyström (m) i denna del,

2001/02:Fi14 av Carl-Axel Johansson (m) yrkande

1,

2001/02:Fi15 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande

1 samt

2001/02:Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd) i denna

del.

Reservation 1 (m, kd, c, fp)

2. Utformningen av det tillfälliga

sysselsättningsstödet till kommuner och

landsting

Riksdagen godkänner regeringens förslag till

riktlinjer för ett tillfälligt

sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.

Därmed avslår riksdagen motionerna

2001/02:Fi10 av Lena Ek m.fl. (c) yrkandena 2 och

3,

2001/02:Fi11 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) i denna

del,

2001/02:Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth

Nyström (m) i denna del,

2001/02:Fi13 av Roy Hansson (m),

2001/02:Fi14 av Carl-Axel Johansson (m) yrkande

2,

2001/02:Fi15 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

yrkandena 2 och 3 samt

2001/02:Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd) i denna

del.

Reservation 2 (m)

Reservation 3 (kd, fp)

Reservation 4 (c)

Stockholm den 21 mars 2002

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan

Bergqvist (s), Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),

Bengt Silfverstrand (s), Lisbet Calner (s), Johan

Lönnroth (v), Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson

(s), Anna Åkerhielm (m), Carin Lundberg (s), Siv

Holma (v), Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m),

Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek (c), Hans Hoff (s) och

Bo Könberg (fp).

2001/02

FiU25

(prop. 2001/02:95)

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Regeringen aviserade hösten 2001, bl.a. mot bakgrund

av den vikande internationella konjunkturen, ett

kommunalt sysselsättningsstöd.

I proposition 2001/02:95 föreslås att riksdagen

antar en lag om kreditering på skattekonto av

tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och

landsting och att riksdagen godkänner de av

regeringen föreslagna riktlinjerna för detta stöd.

Förslagen i propositionen har tagits fram i

samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Med anledning av propositionen har sju motioner

väckts. Utskottet har under beredningen haft en

offentlig utfrågning den 12 mars 2002 med

finansminister Bosse Ringholm och statssekreterare

Curt Malmborg, Finansdepartementet, generaldirektör

Bo Jonsson, Ekonomistyrningsverket, generaldirektör

Anders L Johansson, Arbetsmarknadsstyrelsen,

avdelningsråd Per Arne Sundbom, Konkurrensverket,

sektionschef Maj Lis Åkerlund, Svenska

Kommunförbundet och Ulf Lindberg, näringspolitisk

chef på Almega.

Utskottets överväganden

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. Ett tillfälligt sysselsättningsstöd till

kommuner och landsting - punkt 1 (m, kd,

c, fp)

av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m), Lennart

Hedquist (m), Anna Åkerhielm (m), Per Landgren

(kd), Gunnar Axén (m), Lena Ek (c) och Bo Könberg

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1. Riksdagen avslår regeringens förslag till förslag

till lag om kreditering på skattekonto av

tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och

landsting. Därmed bifaller riksdagen delvis

motionerna

2001/02:Fi10 av Lena Ek m.fl. (c) yrkande 1,

2001/02:Fi11 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) i denna del

2001/02:Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth

Nyström (m) i denna del,

2001/02:Fi14 av Carl-Axel Johansson (m) yrkande 1,

2001/02:Fi15 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 1

samt

2001/02:Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd) i denna del.

Ställningstagande

Enligt vår mening bygger förslaget i propositionen

på att regeringen grovt underskattar allvaret i

arbetslösheten och dess grundläggande orsaker.

Sverige har aldrig under en högkonjunktur haft en så

hög arbetslöshet som under de senaste åren. Den

sysselsättningsuppgång som vi sett under

högkonjunkturen motsvaras till en mycket stor del av

den snabbt växande sjukfrånvaron. Det grundläggande

problemet på den svenska arbetsmarknaden är att vi

har för liten tillväxt av jobb inom företag och

näringsliv, för få nya skattebetalare som kan

finansiera den offentliga sektorn och alldeles för

många som av olika skäl inte arbetar.

De åtgärder som måste sättas in för att stärka

sysselsättningen och företagandet måste vara av

långsiktig och strukturell natur. Regeringen

prioriterar sysselsättning inom kommuner och

landsting när det är sysselsättningen inom privat

verksamhet som måste stärkas. För att nå en

permanent lösning på sysselsättningsproblemet i

Sverige är det bland de privata företagen som

sysselsättningen måste öka. Det är också bara genom

ökad privat sysselsättning som vi i framtiden över

huvud taget kan finansiera de verksamheter som den

offentliga sektorn ansvarar för.

Vad som behövs är strukturella reformer som

varaktigt stärker företagsklimatet i Sverige. Därmed

stärks också kommunernas långsiktiga skattbas och

ekonomiska förmåga att ge god service och uppträda

som goda arbetsgivare.

Regeringens uttalade syfte med förslaget är att ge

kommunerna ett ytterligare statligt ekonomiskt stöd

för sin verksamhet. Kommuner och landsting kan dock

inte bygga sin verksamhet på tillfälliga stöd. De

budgetar som kommuner och landsting lever med för

innevarande år beslutades i slutet av förra året.

Det föreslagna sysselsättningsstödet påverkar inte

dessa ekonomiska ramar. Särskilt inte när

lagregleringen för stödet träder i kraft först vid

halvårsskiftet och delar av stödet kommer kommunerna

till del först nästa år. Någon effekt på

sysselsättningen lär det därmed inte bli. Dessutom

är det av regeringen föreslagna stödet inte

konkurrensneutralt mellan olika verksamhetsformer,

vilket bl.a. kommer att försvåra en rättvis

offentlig upphandling och försvåra för privat

verksamhet.

Propositionens förslag beräknas medföra att

statsbudgetens saldo försämras med 3 miljarder

kronor. Effekterna fördelas på 2002 och 2003. I

propositionen anges att beloppen är baserade på

preliminära beräkningar.

Regeringen har satt upp ett mål för det offentliga

finansiella sparandet. För 2002 och 2003 skall det

uppgå till 2 % av BNP. I budgetpropositionen

redovisar regeringen att överskottet 2002 och 2003

huvudsakligen hänför sig till ålderspensionssystemet

medan staten uppvisar ett underskott. För 2002

beräknas det totala offentliga sparandet uppgå till

2,1 % och för 2003 till 2,2 % av BNP. Det s.k.

saldoutrymmet, utrymmet mellan beräknat och målsatt

sparande, beräknas i absoluta tal uppgå till 2

miljarder 2002 och 4 miljarder kronor 2003.

Trots det ansträngda finansiella läget både för

statsbudgeten och för det finansiella sparandet för

hela offentliga sektorn 2002 redovisas inte i

propositionen hur de föreslagna utgiftsökningarna

skall finansieras. Regeringen har själv vid flera

tillfällen uttalat att förslag på tilläggsbudget bör

finansieras. Detta har också understötts av

finansutskottet (bet. 1998/99:FiU27). Regeringen

lämnar dock inget förslag till finansiering i

propositionen, inte heller förutskickas att

regeringen avser att återkomma till

finansieringsfrågan i vårpropositionen. En rimlig

ordning hade därför varit att regeringen avvaktat

med sitt förslag tills det statsfinansiella läget

för såväl innevarande år som för nästa år kan

överblickas liksom omfattningen av övriga förslag på

tilläggsbudgeten. I vart fall borde riksdagen

invänta vårpropositionen innan det slutliga

ställningstagandet görs till regeringens förslag i

proposition 95 så att förslagen kan bedömas i sitt

budgetpolitiska sammanhang. Nu har vi fått nöja oss

med att finansministern vid den offentliga

utfrågning som utskottet anordnade med anledning av

förslaget helt enkelt konstaterade att förslaget

ryms inom de finansiella mål som regering och

riksdag satt upp. Någon närmare redovisning av vilka

förslag som detta stöd prioriteras mot har inte

lämnats.

Förslagen i propositionen innebär att det

tillfälliga sysselsättningsstödet till kommuner och

landsting skall avräknas mot skattekontot, dvs. mot

statsbudgetens inkomster. Något skäl till varför

denna lösning valts redovisas inte. Enligt 17 §

första stycket budgetlagen skall statens inkomster

och utgifter budgeteras och redovisas brutto på

statsbudgeten. Med detta avses enligt förarbetena

till lagen (prop. 1995/96:220, s. 94) "att

inkomsterna inte får minskas med utgifter och att

utgifterna inte får minskas med inkomster.

Korrigeringar, omföringar och liknande får dock ske

i enlighet med god redovisningssed".

Den valda ordningen kan således inte anses vara

förenlig med bruttoredovisningsprincipens krav på

att inkomster som redovisas mot en inkomsttitel på

statsbudgeten alltid skall budgeteras och redovisas

brutto.

Ett huvudskäl enligt Budgetlagsutredningen (SOU

1996:14, s. 203) till att bruttoprincipen är

huvudregel är att när en statlig verksamhet tas upp

netto på statsbudgeten kan det i många fall vara

svårt för riksdagen att få en klar uppfattning om

verksamhetens samlade omfattning. Det var också

bakgrunden till att Riksdagsutredningen på sin tid

förordade bruttoredovisningsprincipen (förslag

1993/94:TK1, s. 27 f.). Finansutskottet har vid ett

flertal tillfällen i sina betänkanden betonat

bruttoredovisningens betydelse för att öka

statsbudgetens genomsiktlighet i syfte att förbättra

riksdagens möjligheter att fatta ett välgrundat

budgetbeslut.

Skatteavdrag av detta slag kan också bidra till

att tilltron till utgiftstaket som ett återhållande

styrinstrument urholkas. En utgift som avräknas

direkt mot en inkomsttitel påverkar inte budgetens

utgiftssida och omfattas därför inte av utgifts-

taket. Eftersom den inte inordnas under utgiftstaket

kommer den inte heller att prövas mot andra

angelägna takbegränsade utgifter. Genom att räkna av

utgifterna direkt mot inkomster i stället för anslag

kan riksdag och regering skenbart hålla fast vid ett

utgiftstak, ett utgiftstak som annars kanske hade

behövt omprövas.

Ett sätt att upprätthålla tilltron till

utgiftstaket som återhållande styrinstrument skulle

kunna vara att man, som riksdagen gjorde våren 1998

då fastighetsskatten sänktes på förslag av

finansutskottet (1997/98:FiU20), samtidigt sänkte

utgiftstaket med ett belopp som motsvarar

inkomstsänkningen.

Enligt vår mening ökar stödet byråkratin genom

ansökningsförfarandet hos Riksskatteverket.

Regeringen bygger upp en relativt omfattande

byråkratisk apparat vid Riksskatteverket och hos

kommunerna och landstingen kring detta ettåriga

sysselsättningsstöd. Kommunerna skall genom

ansökningsförfarande vända sig till Riksskatteverket

för såväl det generella sysselsättningsstödet som

nyanställningsstödet.

Vi anser sammanfattningsvis att riksdagen bör

avslå regeringens förslag till tillfälligt

sysselsättningsstöd. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna Fi10 (c) yrkande

1, Fi11 (m), Fi12 (m), Fi14 (m) yrkande 1,

Fi15 (fp) yrkande 1 och Fi16 (kd) i här

berörda delar.

2. Utformningen av det tillfälliga

sysselsättningsstödet till kommuner och

landsting - punkt 2 (m)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna

Åkerhielm (m) och Gunnar Axén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen avslår regeringens förslag till

riktlinjer för ett tillfälligt sysselsättningsstöd

till kommuner och landsting. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Fi11 av Gunnar Hökmark

m.fl. (m) i denna del,

och avslår motionerna

2001/02:Fi10 av Lena Ek m.fl. (c) yrkandena 2 och 3,

2001/02:Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth

Nyström (m) i denna del,

2001/02:Fi13 av Roy Hansson (m),

2001/02:Fi14 av Carl-Axel Johansson (m) yrkande 2,

2001/02:Fi15 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkandena

2 och 3 samt

2001/02:Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd) i denna del.

Ställningstagande

Regeringen anser sig ha uppnått

konkurrensneutralitet genom att i underlaget för

beräkning av stödet inte bara inräkna kommunens

lönekostnad, utan även en beräknad lönekostnadsandel

av kommunens kostnader för köpt verksamhet.

Härigenom tror sig regeringen ha löst frågan om

konkurrensneutralitet när en kommun står inför valet

att bedriva verksamhet i egen regi eller köpa den.

De privata företag som redan bedriver verksamhet får

emellertid ingen del av stödet, men det får alla

kommunala enheter!

Man kan vidare ifrågasätta om uppskattningen att

lönekostnaderna bara utgör hälften av kostnaderna i

köpt verksamhet är riktig. I många upphandlade vård-

och omsorgstjänster utgör personalkostnaderna uppåt

80 % och lönesumman därmed uppåt 60 %. Då säger det

sig självt att kommunens val mellan egen regi och

upphandlad verksamhet inte blir neutralt om endast

50 % av totalkostnaden för upphandlad verksamhet

berättigar till sänkt arbetsgivaravgift. Denna andel

är för låg om den skall anses motsvara lönekostnaden

för köpt verksamhet.

Vi anser att det är direkt felaktigt med denna typ

av riktade statsbidrag som detta tillfälliga stöd

är. I Svenska Kommunförbundets skrift Kommunernas

ekonomiska läge intas samma hållning. Ett stöd

utformat på detta sätt urholkar kommunernas förmåga

att genom en lokalt anpassad fokusering vidta rätt

saker. Stödet försvårar den förnyelse och mångfald

som leder till bättre resursutnyttjande, god

kvalitet och lägre kostnader. Kommunerna måste fritt

få disponera sina resurser så att man kan stärka

förutsättningarna för konkurrens, upphandling och en

starkare skattebas.

Vidare riskerar stödets konstruktion att leda till

att en kommun i en upphandlingssituation i praktiken

kan komma att reducera egenregin med vad som kommer

att krediteras kommunens skattekonto samtidigt som

de externa enheterna även framdeles tvingas redovisa

sina kostnader med fulla lönekostnader. För de

konkurrensövervakande myndigheterna blir det alltså

ytterligare ett moment att vara uppmärksam på för

att konkurrens på lika villkor skall kunna råda.

Vidare är en del av stödet så utformat att många

kommuner inte kan bli delaktiga av det. Det gäller

inte minst kommuner med befolkningsminskning som av

den anledningen måste dra ned sin verksamhet.

Vad som i stället behövs är strukturella reformer

som varaktigt stärker företagsklimatet i Sverige;

lägre inkomst- och ägandeskatter, mer

företagsvänliga och mindre krångliga regler, en

reformerad arbetsmarknad samt fortsatta

avregleringar och uppbrytande av offentliga monopol.

Därmed stärks också kommunernas långsiktiga

ekonomiska förmåga att ge god service och uppträda

som goda arbetsgivare.

Med det anförda avstyrker vi regeringens förslag

till utformning av sysselsättningsstödet. Därmed

tillstyrker vi motion Fi11 (m) och avstyrker

motionerna Fi10 (c) yrkandena 2 och 3, Fi12 (m),

Fi13 (m), Fi14 (m) yrkande 2, Fi15 (fp) yrkandena 2

och 3 samt Fi16 (kd) i här berörda delar.

3. Utformningen av det tillfälliga

sysselsättningsstödet till kommuner och

landsting - punkt 2 (kd, fp)

av Mats Odell (kd), Per Landgren (kd) och Bo

Könberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 3 om

riktlinjer för ett tillfälligt sysselsättningsstöd

till kommuner och landsting samt begär att

regeringen på tilläggsbudget återkommer med förslag

om en ökning av utgifterna inom utgiftsområde 25

Allmänna bidrag till kommuner för år 2002 med 3

miljarder kronor. Därmed bifaller riksdagen delvis

motionerna

2001/02:Fi15 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkandena

2 och 3 samt

2001/02:Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd) i denna del

samt avslår

avslår proposition 2001/02:95 punkt 2 och motionerna

2001/02:Fi10 av Lena Ek m.fl. (c) yrkandena 2 och 3,

2001/02:Fi11 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) i denna

del,

2001/02:Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth

Nyström (m) i denna del,

2001/02:Fi13 av Roy Hansson (m),

2001/02:Fi14 av Carl-Axel Johansson (m) yrkande 2.

Ställningstagande

Regeringen anser sig ha uppnått

konkurrensneutralitet genom att i underlaget för

beräkning av stödet inte bara inräkna kommunens

lönekostnad, utan även en beräknad lönekostnadsandel

av kommunens kostnader för köpt verksamhet.

Härigenom tror sig regeringen ha löst frågan om

konkurrensneutralitet när en kommun står inför valet

att bedriva verksamhet i egen regi eller köpa den.

De privata företag som redan bedriver verksamhet får

emellertid ingen del av stödet, men det får alla

kommunala enheter!

Man kan vidare ifrågasätta om uppskattningen att

lönekostnaderna bara utgör hälften av kostnaderna i

köpt verksamhet är riktig. I många upphandlade vård-

och omsorgstjänster utgör personalkostnaderna uppåt

80 % och lönesumman därmed uppåt 60 %. Då säger det

sig självt att kommunens val mellan egen regi och

upphandlad verksamhet inte blir neutralt om endast

50 % av totalkostnaden för upphandlad verksamhet

berättigar till sänkt arbetsgivaravgift. Enligt vår

mening bör denna andel beräknas så att den i

möjligaste mån kan antas motsvara lönekostnaderna i

köpt verksamhet.

Ett stöd utformat på detta sätt bör enligt vår

mening anvisas som en utgift på statsbudgeten inom

utgiftsområde 25. Regeringen bör återkomma med

förslag härom på tilläggsbudget.

Vad vi här har redovisat bör riksdagen

tillkännage för regeringen som sin mening.

Vi avstyrker således regeringens förslag

till riktlinjer för ett tillfälligt

sysselsättningsstöd till kommuner och

landsting. Därmed tillstyrker vi delvis

motionerna Fi15 (fp) yrkandena 2 och 3 samt

Fi16 (kd) i denna del samt avstyrker övriga

motioner i här aktuella delar.

4. Utformningen av det tillfälliga

sysselsättningsstödet till kommuner och

landsting - punkt 2 (c)

av Lena Ek (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som mening

vad om framförs i reservation 4 om sänkta

arbetsgivaravgifter och om åtgärder för att

långsiktigt stärka kommunernas egna skattebas.

Därmed bifaller riksdagen motion

2001/02:Fi10 av Lena Ek m.fl. (c) yrkandena 2 och 3,

samt avslår proposition 2001/02:95 punkt 2 och

motionerna

2001/02:Fi11 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) i denna

del,

2001/02:Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth

Nyström (m) i denna del,

2001/02:Fi13 av Roy Hansson (m),

2001/02:Fi14 av Carl-Axel Johansson (m) yrkande 2,

2001/02:Fi15 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkandena

2 och 3 samt

2001/02:Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd) i denna del.

Ställningstagande

Ett sysselsättningsstöd under ett enda år bygger

ingen framtid. Centerpartiets politik är inte

kortsiktig som den politik regeringen för.

Centerpartiet vill åstadkomma lika villkor för att

människor själva och tillsammans ska kunna ta ansvar

för sin framtid. Vi vill satsa mer resurser på

skolan, vården och omsorgen, långsiktigt. För detta

är det viktigt att satsa på företagandet i Sverige.

Det behövs åtgärder för att företagsklimatet i

Sverige skall bli bättre. Skatter och avgifter på

arbete måste sänkas för att ge människor chansen att

utveckla sina idéer i företag, vilket skapar fler

jobb. Fler jobb innebär i sin tur att det skapas mer

resurser till vård, skola och omsorg.

Centerpartiet anser att arbetsgivaravgifterna bör

sänkas ytterligare enligt den modell som infördes

1997, genom att reduktionen utökas till 10

procentenheter för såväl arbetsgivaravgifter som

egenavgifter från och med den 1 juli 2002. Från 2004

bör beloppsgränsen sättas till 2 miljoner kronor för

företag och 300 000 kr för egenföretagare. Genom att

sänka arbetsgivaravgifterna på detta sätt främjas de

mindre företagen, där anställningspotentialen är

högre än i de större företagen.

En viktig orsak till de ekonomiska problem som

finns i kommunsektorn är kommunernas stora beroende

av statsbidrag. Statsbidragen finansierar en

fjärdedel av verksamheten. När ekonomin växer är det

dock bara de kommunala skatteintäkterna som växer.

När huvuddelen av kommunernas kostnader växer i takt

med löneökningarna i samhället räcker därmed

statsbidragen till allt mindre verksamhet.

Lösningen är inte att öka statsbidragen och därmed

göra kommunerna än mer beroende av nationella

beslut. Centerpartiet anser det viktigare att göra

kommunerna mindre beroende av statsbidrag genom att

stärka kommunernas egen skattebas. Centerpartiets

förslag att slopa grundavdraget och ersätta det med

en statlig skatterabatt bidrar på ett tydligt sätt

till att öka kommunsektorns egenfinansiering. Detta

ger dessutom en större procentuell höjning av

skatteunderlaget i låginkomstkommuner än i

höginkomstkommuner, vilket lindrar de krav som

ställs på den kommunala skatteutjämningen. Den

sammanlagda effekten av Centerpartiets skatteförslag

innebär att kommunsektorns skattebas skulle öka med

12,2 miljarder 2004. Kommunernas egen skattebas bör

stärkas genom ett långsiktigt strategiskt arbete.

Detta bör ges regeringen till känna.

Med det anförda tillstyrker jag motion Fi10 (c)

yrkandena 2 och 3 samt avstyrker propositionens

förslag liksom övriga här aktuella motioner.

Särskilda yttranden

1. Ett tillfälligt sysselsättningsstöd (v)

av Johan Lönnroth (v) och Siv Holma (v).

Vi konstaterade i finansutskottets rambetänkande i

höstas att risken ökat för att nedgången i

världskonjunkturen blir djupare och mer utdragen än

vad som väntades då budgetpropositionen skrevs, men

att det då var för tidigt att dra några säkra

slutsatser om detta. Vår uppfattning är alltjämt att

det är angeläget att det finns handlingsberedskap

för ytterligare åtgärder för att klara

sysselsättningsmålet.

För Vänsterpartiet är det viktigt att sådana

åtgärder sätts in i en långsiktig strategi för

uthållig tillväxt, minskade klyftor mellan kön och

regioner. Detta för att skapa förutsättningar för

full sysselsättning i hela landet. Vänsterpartiet

har föreslagit en rad åtgärder för att göra det

lättare att starta och driva företag - från

skattelättnader till enklare regler. Vi har också

krävt mer pengar till kommunerna. Vad kommunerna

allra mest behöver är långsiktiga förstärkningar i

form av ökningar av egna stabila skattebaser eller

långsiktigt säkra statsbidrag som gör att kommunerna

kan stå på egna ben. Vi bör därför i den fortsatta

processen pröva om det vi nu beslutar om skall kunna

ingå i en plan för sådana mer långsiktiga

förstärkningar.

Vi har i detta betänkande emellertid funnit att

den nu föreslagna utformningen av stödet får avsedd

effekt, d.v.s. stärka sysselsättningen i kommuner

och landsting. Samtidigt gör Vänsterpartiet

bedömningen att den ekonomiska situationen för

kommunsektorn kommer att bli svårare 2003 och 2004

än vad den är 2002. Vi anser därför att detta

resurstillskott bör både stärkas och fortsätta de

efterföljande åren. Det är inte heller självklart

att ett mer långsiktigt stöd skall ha den tekniska

utformning som det nu föreslagna stödet har. Om ett

utrymme kan skapas kan det enligt vår uppfattning

vara bättre med ökade statsbidrag.

2. Ett tillfälligt sysselsättningsstöd (mp)

av Yvonne Ruwaida (mp).

Enligt min mening borde riksdagen redan nu besluta

att sysselsättningsstödet skall gälla för de

närmaste tre åren. Det är angeläget att den

kommunala ekonomiska situationen stärks även på

längre sikt. Kommunerna behöver långsiktiga

förstärkningar i form av ökningar av egna stabila

skattebaser eller långsiktigt säkra statsbidrag som

gör att kommunerna kan stå på egna ben. Det är

därför viktigt att i den fortsatta processen pröva

om det vi nu beslutar om skulle kunna ingå i en plan

för sådana mer långsiktiga förstärkningar.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Regeringen föreslår att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om

kreditering på skattekonto av tillfälligt

sysselsättningsstöd till kommuner och landsting,

2. godkänner de föreslagna

riktlinjerna för ett tillfälligt

sysselsättningsstöd till kommuner

och landsting.

Propositionen

Regeringen föreslår i proposition 2001/02:95 ett

tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och

landsting för 2002. Därigenom ges dessa möjlighet

att upprätthålla sysselsättningen och tidigarelägga

nyanställningar. Som en följd av detta kan

kommunernas och landstingens verksamheter stärkas

samtidigt som en ökning av arbetslösheten motverkas.

Stödet beräknas uppgå till sammanlagt 3 miljarder

kronor.

Underlaget för stödet utgörs av lönekostnader för

verksamheter som bedrivs i egen regi med tillägg för

beräknade lönekostnader i verksamheter som köps in

från andra producenter. Stödet består av två delar -

ett generellt stöd och ett nyanställningsstöd. Det

generella stödet uppgår till 1 % av lönekostnads-

underlaget och beräknas kosta 2,2 miljarder kronor.

Nyanställningsstödet utgår med 32,82 % av ökningen

av lönekostnadsunderlaget till följd av

nyanställningar mellan 2001 och 2002 och beräknas

kosta 800 miljoner kronor. En korrigering görs för

de löneökningar som beräknas ske mellan 2001 och

2002. Dessa antas i detta sammanhang uppgå till 4 %.

Nyanställningsstödet beräknas således på de

lönekostnadsökningar 2002 som överstiger 2001 års

kostnader uppräknade med 4 %.

För att kunna upprätthålla konkurrensneutraliteten

i valet mellan att bedriva verksamheten i egen regi

och att köpa den, föreslås att 50 % av kommunernas

kostnader för köpt verksamhet skall ingå i

underlaget för beräkning av stödet. Andelen

motsvarar lönekostnaderna i köpt verksamhet. Stödet

baseras således på ett lönekostnadsunderlag som

utgörs av kommunens lönekostnad med tillägg för 50 %

av kostnaden för verksamhet som kommunen köper in

från andra producenter.

Båda stöden utgår genom att kommunernas och

landstingens skattekonton krediteras efter det att

deras ansökningar beviljats av RSV. Det generella

stödet tillgodoförs under 2002, medan

nyanställningsstödet tillgodoförs under 2003.

Förslagen föranleder en särskild lag om kreditering

på skattekonto av tillfälligt sysselsättningsstöd

till kommuner och landsting. Lagen föreslås träda i

kraft den 1 juni 2002. Närmare bestämmelser om

stödets utformning meddelas av regeringen. Därutöver

föreslås riksdagen godkänna riktlinjer för ett

tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och

landsting.

Motionerna

Sju motioner har väckts med anledning av

propositionen (se Förteckning över behandlade

förslag, bilaga 1). I sex av dessa yrkas avslag på

regeringens förslag om ett tillfälligt

sysselsättningsstöd med den utformning som föreslås

i propositionen.

I samtliga kommittémotioner kritiseras regeringen

för att med förslagen till avräkning på skattekonto

kringgå budgetlagens bestämmelser om

bruttoredovisning. Stödet bör i stället i enlighet

med gängse principer betalas ut som ett bidrag på

utgiftssidan. Den föreslagna konstruktionen

kritiseras som ineffektiv och byråkratisk. Likaså

kritiseras förslagens bristande

konkurrensneutralitet.

I kommittémotion Fi11 från Moderata samlingspartiet

yrkas, förutom på avslag, på att regeringen skall

återkomma med förslag till åtgärder för att på sikt

stärka förutsättningarna för företagandet och

sysselsättningen. Att som regeringen föreslår under

ett enskilt år sätta in ett finansiellt stöd till

kommuner och landsting är enligt motionärerna helt

verkningslöst och motverkar sina syften. Vidare

anför man att regeringens förslag syftar till att

enbart gynna den kommunala sektorn på bekostnad av

den privata. Stödet beräknas på antalet personer som

är sysselsatta både inom kommuner och hos privata

entreprenörer men kommer bara den kommunala

verksamheten till del. Enligt motionärerna måste

företagsklimatet stärkas så att privata företag kan

växa och nyanställa.

I tre enskilda moderata motioner kritiseras

förslagets konkurrenssnedvridande effekter. I motion

Fi14 av Carl-Axel Johansson (m) konstateras att inom

skola, vård och omsorg finns verksamheter som drivs

både i egen regi och i privat regi, med offentlig

finansiering. Den senare köps av huvudmannen delvis

i form av entreprenader men också i andra former.

Som exempel nämns friskolor som inte finansieras via

köp av huvudmannen utan vars ekonomi baseras på det

antal individer som går på skolan och där

finansieringen avgörs av antalet elever. Även inom

sjuk- och tandvården arbetar man delvis med

prestationsbaserade taxesystem som förefaller falla

utanför regeringens förslag och därmed får dyrare

arbetskraft vid nyanställningar. Osäkerheten är

också stor, enligt motionären, för vad som gäller

för avfallshantering, parkunderhåll,

fastighetsskötsel och vissa andra verksamheter. I

motion Fi13 av Roy Hansson (m) förordas att

arbetsgivaravgiften sänks generellt för att undvika

snedvridningar på arbetsmarknaden. Även i motion

Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth Nyström

(m) yrkas på avslag med hänvisning till förslagets

konkurrenssnedvridande effekter.

I motion Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd) konstateras

att ett resurstillskott till kommunsektorn behövs

men att regeringens tillvägagångssätt är

förkastligt. Förslaget är endast ett tillfälligt

stöd. Propositionen är undermålig och illa anpassad

till riksdagens arbetssätt. Förslaget borde ha

tagits upp på tilläggsbudget på sedvanligt sätt.

Motionärerna hänvisar till att de redan hösten 2001

föreslog att kommunsektorn skulle tillföras 3

miljarder kronor 2002. Ett yrkande som då avslogs av

riksdagen.

I motion Fi10 av Lena Ek m.fl. (c) kritiseras

propositionens förslag på flera punkter, framför

allt därför att förslagen är alltför kortsiktiga.

Kommunsektorn behöver långsiktigt stärka sin

skattebas (yrkande 3). Centerpartiet framför

förslaget att arbetsgivaravgifterna bör sänkas

ytterligare enligt den modell som redan införts

(yrkande 2). Avdraget på 5 % av lönesumman upp till

852 000 kr bör höjas till 10 %, och från 2004 bör

beloppsgränsen höjas ytterligare till 2 miljoner för

företag och till 300 000 kr för egenföretagare.

Folkpartiet liberalerna föreslår i motion Fi15 att

regeringen bör återkomma med förslag på

tilläggsbudget om att höja statsbidragen till

kommuner och landsting med 3 miljarder kronor.

Utskottets ställningstagande

Ett tillfälligt sysselsättningsstöd till

kommuner och landsting

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att

kommuner och landsting ges ett tillfälligt

sysselsättningsstöd som efter beslut av

Riksskatteverket krediteras kommunens

skattekonto. Därmed avstyrker utskottet de

med anledning av förslaget väckta motionerna.

Jämför reservation 1 (m, kd, c, fp).

Den internationella lågkonjunkturen har fördjupats

under 2001 och fått återverkningar på den svenska

ekonomin. Tillväxten i Sverige sjönk kraftigt 2001

och beräknas bli relativt svag även för 2002, mindre

än hälften av vad den var 2000. Utvecklingen är

svårbedömd, och risken finns att återhämtningen i

omvärlden fördröjs och att den svenska tillväxten

försvagas ytterligare.

Trots att efterfrågan har försvagats har

sysselsättningen hållits uppe och arbetslösheten har

sjunkit. Det innebär att det finns en viss

överkapacitet i företagen och en press att reducera

personalstyrkan. Om uppgången fördröjs är risken

stor att sysselsättningen viker och arbetslösheten

stiger. Detta får återverkningar även på de

offentliga finanserna. Tillväxten i det kommunala

skatteunderlaget avtar.

Den kommunala sektorn svarar för verksamheter som

är av avgörande betydelse för välfärden och där

behoven är stora och angelägna. Den strama

ekonomiska situationen det senaste decenniet har

inneburit att nyanställningarna har hållits tillbaka

i denna sektor. Under åren framöver väntas stora

pensionsavgångar inom kommuner och landsting

samtidigt som de demografiska faktorerna kommer att

leda till kraftigt ökade service- och vårdbehov.

Sammantaget talar detta för ett stort

rekryteringsbehov i den kommunala verksamheten. Mot

denna bakgrund anser utskottet att regeringens

förslag om ett tillfälligt sysselsättningsstöd till

kommunsektorn är välmotiverat.

Ett utökat stöd skulle göra det möjligt att stärka

kvaliteten i den kommunala verksamheten och

upprätthålla sysselsättningen samt tidigarelägga

planerade nyanställningar. Därigenom motverkas en

ökning av arbetslösheten samtidigt som verksamheten

stärks inom sektorer som har stor betydelse för

välfärden.

Vid den offentliga utfrågning som utskottet

anordnade den 12 mars i samband med beredningen av

ärendet gjorde finansministern bedömningen att

tillväxten i Sverige blir bättre 2002 än 2001.

Preliminära siffror visar att den offentliga

sektorns finansiella sparande förra året uppgick

till 105 miljarder kronor eller nära 5 % av BNP. Det

är ungefär 6 miljarder mer än i den bedömning som

gjordes i budgetpropositionen. Dessutom görs

bedömningen att det strukturella överskottet i år

kommer att överstiga 2 % av BNP med marginal. Det i

propositionen föreslagna stödet ryms därför enligt

finansministern väl inom ramen för riksdagens och

regeringens saldomål.

Finansministern erinrade också om att saldomålet

om 2 % överskott i de offentliga finanserna över en

konjunkturcykel innebär att saldot varierar enskilda

år. I en högkonjunktur bör det redovisade saldot

vara större än 2 % av BNP, i en lågkonjunktur kan

det tillåtas bli lägre än 2 %. Regeringen framhöll

därför i budgetpropositionen: "Om konjunkturen

skulle utvecklas sämre än väntat 2002 bör ett saldo

som är mindre än 2 % av BNP tolereras."

Regeringens förslag till stöd syftar till att

minska kommunernas arbetskraftskostnader. Stödet

baseras på de löneutbetalningar som ligger till

grund för arbetsgivaravgifterna. Även kostnaden för

verksamhet som kommunen köper in från andra

producenter skall ingå till viss del. Utskottet

återkommer till utformningen av stödet i nästa

avsnitt. Stödet skall beslutas av Riksskatteverket

efter ansökan från kommunen och därefter krediteras

kommunens skattekonto. I flera motioner anförs att

stödet borde ha fått en annan utformning.

Kristdemokraterna och Folkpartiet liberalerna

framför i sina motioner att förslaget borde ha

utformats som ett bidrag på utgiftssidan. Centern

vill gå vidare med det av dem tidigare framförda

förslaget att sänka arbetsgivaravgifterna för

företagen upp till vissa belopp av lönesumman.

Utskottet ser administrativa fördelar med att

stödet ansöks hos RSV och krediteras kommunens

skattekonto. Ett stöd utformat på så sätt går att

genomföra snabbt och är mer träffsäkert än vad

exempelvis ett generellt statsbidrag skulle vara. I

flera motioner hävdas att detta förfaringssätt

skulle strida mot budgetlagen. Utskottet vill mot

detta anföra att tekniken att kreditera skattekontot

har tillämpats även för andra typer av stöd som

riksdagen tidigare beslutat om. Dessa stöd redovisas

tydligt under inkomsttitel 1700 Nedsättningar av

skatter på statsbudgeten. Där redovisas exempelvis

anställningsstödet, stödet för

bredbandsinstallationer och visst stöd till

sjöfarten. Sysselsättningsstödet kommer således att

redovisas på samma tydliga sätt i statsbudgeten för

riksdagen. De grundläggande principerna om

transparens i den statliga redovisningen som utgör

utgångspunkten för budgetlagens krav på

bruttoredovisning är därmed väl tillgodosedda.

Med det anförda tillstyrker utskottet

regeringens förslag till lag om kredi- tering

på skattekonto och avstyrker därmed motionerna

Fi10 (c) yrkande 1, Fi11 (m) i denna del, Fi12

(m) i denna del, Fi14 (m) yrkande 1, Fi15 (fp)

yrkande 1 samt Fi16 (kd) i denna del.

Utformningen av det tillfälliga

sysselsättningsstödet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att

sysselsättningsstödet beräknas på ett

lönekostnadsunderlag som utgörs av kommunens

lönekostnad med tillägg för 50 % av kostnaden

för verksamhet som kommunen köper in från

andra producenter. Utskottet ger i texten

exempel på vilka köpta verksamheter som

stödet skall omfatta. Aktuella motioner

avstyrks.

Jämför reservationerna 2 (m), 3 (kd, fp) och

4 (c).

Det tillfälliga sysselsättningsstödet är tänkt att

baseras på de löneutbetalningar som ligger till

grund för arbetsgivaravgifterna. För att beakta att

kommuner inte enbart bedriver verksamhet i egen regi

utan också köper verksamhet från andra utförare

föreslås att även en andel av kommunernas kostnader

för köpt verksamhet skall ingå i underlaget för

beräkning av stödet. Denna andel bör så långt

möjligt motsvara de faktiska lönekostnaderna i den

köpta verksamheten.

I propositionen framhålls att en avvägning måste

göras mellan å ena sidan önskemålet att den beräk-

nade andelen motsvarar faktiska lönekostnader i den

köpta verksamheten och å andra sidan att systemet är

enkelt och lätt att administrera. Enligt uppgifter

som lämnats av Svenska Kommunförbundet och

Landstingsförbundet uppgår lönekostnadernas andel i

köpt verksamhet till cirka hälften. Det motsvarar

den andel som lönekostnaderna uppgår till i den

verksamhet som bedrivs i egen regi.

Regeringen föreslår således att stödet utgår från

ett lönekostnadsunderlag som består av kommunens

lönekostnad med tillägg för 50 % av kostnaden för

verksamhet som kommunen köper in från andra

producenter. Med andra producenter avses både

privata och kommunala företag. Det framgår inte

närmare av propositionen vilka köpta verksamheter

som stödet skall omfatta. Avsikten är att detta

skall regleras i den förordning som regeringen

kommer att utfärda senare.

Utskottet vill framhålla att syftet med stödet är

att stödja kommunal verksamhet. Det är därför

naturligt att stödet riktas till kommunsektorn. Det

ankommer sedan på kommunerna att bestämma hur medlen

skall fördelas på olika verksamheter.

I några av motionerna väcks farhågor om att det

endast är kostnader för sådan verksamhet som köps i

form av entreprenader som skulle komma att ingå i

lönekostnadsunderlaget, vilket skulle innebära att

t.ex. bidrag till friskolor inte skulle ingå i

underlaget. Förslaget hävdas därmed få vissa

konkurrenssnedvridande effekter i valet mellan att

bedriva verksamheten i egen regi och att köpa den.

Utskottet delar uppfattningen att det är

angeläget att det tillfälliga sysselsättningsstödet

utformas på ett konkurrensneutralt sätt i valet

mellan att bedriva verksamheten i egen regi och att

köpa den. Stödet är avsett att omfatta både köpt

verksamhet och verksamhet som erhåller bidrag från

kommun eller landsting. Begreppet

entreprenadverksamhet används inte i propositionen.

Med uttrycket köpt verksamhet avses enligt

utskottets mening även sådan verksamhet som

tillhandahålls inom ramen för olika

valfrihetsmodeller. Bidrag som kommuner eller

landsting lämnar till verksamheter som omfattas av

det offentliga bidragssystemet, såsom förskolor,

äldreomsorg och friskolor, bör således enligt

utskottet medräknas. Inom landstingssektorn bör

ersättningar och bidrag som lämnas enligt såväl

vårdavtal som samverkansavtal med enskilda

vårdgivare tas med. Eftersom stödet beräknas utifrån

de totala lönekostnaderna fångas i princip alla

kommunala verksamheter upp och omfattas av stödet.

Därmed omfattas t.ex. parkunderhåll och

avfallshantering. Det gäller såväl köpt verksamhet

som verksamhet som erhåller bidrag från kommunen

eller landstinget.

Utskottet ser mot denna bakgrund inte skäl att

tillstyrka motionerna utan tillstyrker regeringens

förslag till riktlinjer för hur det tillfälliga

stödet skall utformas. Motionerna Fi10 (c) yrkandena

2 och 3, Fi11 (m) i denna del, Fi12 (m) i denna del,

Fi13 (m), Fi14 (m) yrkande 2, Fi15 (fp) yrkandena 2

och 3 samt Fi16 (kd) i denna del bör således avslås

av riksdagen.

Följdmotioner

2001/02:Fi10 av Lena Ek m.fl. (c):

1. Riksdagen avslår regeringens proposition

2001/02:95 om ett tillfälligt sysselsättningsstöd

till kommuner och landsting.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i motionen om sänkta

arbetsgivaravgifter med inriktning mot mindre

företag.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att långsiktigt

stärka kommunsektorns egen skattebas.

2001/02:Fi11 av Gunnar Hökmark m.fl. (m):

Riksdagen avslår proposition 2001/02:95 och begär

att regeringen skall återkomma med förslag till

åtgärder för att på sikt stärka förutsättningarna

för företagandet och sysselsättningen.

2001/02:Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth

Nyström (m):

Riksdagen avslår proposition 2001/02:95 i dess

helhet.

2001/02:Fi13 av Roy Hansson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om nödvändigheten av likformad

beskattning inom hela arbetsmarknaden.

2001/02:Fi14 av Carl-Axel Johansson (m):

1. Riksdagen avslår proposition 2001/02:95 i dess

helhet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regeringen bör återkomma med förslag

som möjliggör fler privata driftsformer inom

offentlig sektor med bibehållen offentlig

finansiering för att tillgodose det ökande

rekryteringsbehovet.

2001/02:Fi15 av Karin Pilsäter m.fl. (fp):

1. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

kreditering på skattekonto av tillfälligt

sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.

2. Riksdagen avslår regeringens förslag om

riktlinjer för ett tillfälligt sysselsättningsstöd

till kommuner och landsting.

3. Riksdagen begär att regeringen på tilläggsbudget

återkommer med förslag om en ökning av utgifterna

inom utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till

kommuner för år 2002 med 3 miljarder kronor.

2001/02:Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd):

Riksdagen beslutar att för budgetåret 2002 öka

anslaget 91:1 Generellt statsbidrag till kommuner

och landsting med 3 miljarder kronor och därmed

avslå regeringens förslag till beslut.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Förslag till lag om kreditering på skattekonto av

tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och

landsting

Härigenom föreskrivs följande.

Tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och

landsting som beslutats av Riksskatteverket skall

tillgodoföras kommunerna och landstingen genom

kreditering på sådant skattekonto som har upprättats

för dem enligt 3 kap. 5 § skattebetalningslagen

(1997:483).

_______________________

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2002.

Bilaga 3

Finansutskottets offentliga utfrågning

om tillfälligt

sysselsättningsstöd till

kommunsektorn

Tid: Tisdagen den 12 mars 2002 kl. 10.00-13.00

Lokal: Andrakammarsalen

Inbjudna

Bosse Ringholm, finansminister, Finansdepartementet

Curt Malmborg, statssekreterare, Finansdepartementet

Anders L Johansson, generaldirektör,

Arbetsmarknadsstyrelsen

Bo Jonsson, generaldirektör, Ekonomistyrningsverket

Per-Arne Sundbom, avdelningsråd, Konkurrensverket

Maj Lis Åkerlund, sektionschef, Svenska

Kommunförbundet

Ulf Lindberg, näringspolitisk chef, Almega

Deltagande ledamöter

Jan Bergqvist (s) ordförande

Mats Odell (kd) vice ordförande

Gunnar Hökmark (m)

Lennart Hedquist (m)

Sonia Karlsson (s)

Carin Lundberg (s)

Kjell Nordström (s)

Siv Holma (v)

Per Landgren (kd)

Yvonne Ruwaida (mp)

Karin Pilsäter (fp)

Carl-Axel Johansson (m)

Hans Hoff (s)

Agne Hansson (c)

Protokoll från finansutskottets offentliga

utfrågning om tillfälligt sysselsättningsstöd till

kommunsektorn

Ordföranden: Jag vill hälsa er mycket välkomna till

finansutskottets utfrågning om regeringens

proposition nr 95 som handlar om sysselsättningsstöd

till kommuner och landsting.

Vi är glada att som medverkande i dag ha

finansminister Bosse Ringholm och statssekreterare

Curt Malmborg från Finansdepartementet, Anders L

Johansson, generaldirektör i

Arbetsmarknadsstyrelsen, Bo Jonsson, generaldirektör

i Ekonomistyrningsverket, Per-Arne Sundbom,

avdelningsråd på Konkurrensverket, Maj Lis Åkerlund,

sektionschef på Svenska Kommunförbundet, och Ulf

Lindberg, näringspolitisk chef på Almega. Ni är alla

hjärtligt välkomna.

På grund av ett tidigare åtagande om

mötesmedverkan som Bosse Ringholm har på annat håll

i landet koncentrerar vi hans deltagande till den

första timmen. Därefter kommer övriga inbjudna

gäster att ge sina synpunkter och svara på frågor.

Jag ber att få överlämna ordet till Bosse Ringholm.

Varsågod!

Bosse Ringholm: Herr ordförande! Tack för inbjudan

till dagens hearing. Jag uppfattar att

utgångspunkten för den är värnet om budgetlagen och

dess syfte att medverka till en öppen budgetprocess

och en balanserad utveckling av de offentliga

finanserna. Det är självfallet en utgångspunkt som

regeringen i allra högsta grad stöder. Vi välkomnar

att den får ett så brett stöd som möjligt.

Sverige har på kort tid genomgått vad jag skulle

vilja kalla en budgetrevolution. För inte så länge

sedan befann vi oss knappt på kvalplats, och i dag

tillhör vi faktiskt världstoppen när det gäller

offentliga finanser. För mindre än tio år sedan var

underskottet i de offentliga finanserna 12 %.

Samtidigt var de offentliga utgifterna över 70 % av

bruttonationalprodukten. I dag är läget radikalt

annorlunda. Trots påverkan av en internationell

konjunkturnedgång hade vi förra året ett överskott i

de offentliga finanserna på nära 5 % av

bruttonationalprodukten. De saldomål som satts upp

sedan 1997 har varje år överträffats. Saldomålet har

sedan det infördes överträffats med över 160

miljarder kronor. De offentliga utgifterna har

samtidigt sjunkit ned till knappt 55 % av BNP förra

året.

Siffrorna för de statliga utgifterna 2001 är inte

definitiva ännu, men min bedömning är att de kommer

att visa att vi kommer att klara att hålla oss inom

utgiftstaket med bred marginal och med i

storleksordningen 5 miljarder kronor. Vi har klarat

att hålla oss inom utgiftstaket varje år sedan det

inrättades 1997, trots att vi har haft en

återkommande debatt om det har varit möjligt att

klara det. Under den här perioden har vi också

klarat att hålla oss inom utgiftstaket med en

sammanlagd marginal på över 40 miljarder kronor.

Även i år har vi debatten om huruvida vi kommer

att kunna hålla oss inom taket. Det är viktigt att

säga att regeringen naturligtvis arbetar intensivt

på att alltid skapa balans och se till att vi kan

följa de krav som finns i budgetlagen. Den har också

bidragit till ett bättre medvetande om vikten av

sunda offentliga finanser. Dagens diskussion i

utskottet sker ju i ett läge då Sveriges offentliga

finanser är bland de allra starkaste i den

europeiska unionen. Att diskussionen ändå kommer

till stånd är därför ett bevis på det ökande

medvetandet och därmed en framgång för budgetlagen.

Att uppslutningen kring budgetlagens principer i dag

är bred är också en väldig styrka för den svenska

ekonomin.

Låt mig så övergå till att säga något om

bakgrunden till förslaget om ett tillfälligt

sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.

Sedan regeringen presenterade budgetpropositionen

för 2002 har bedömningen av styrkan och tidpunkten

för vändningen i framför allt amerikansk ekonomi

kommit att revideras. För att ytterligare stödja den

svenska utvecklingen har regeringen därför lagt fram

förslaget om ett tillfälligt sysselsättningsstöd för

kommuner och landsting.

Förslaget innebär att jobb i vård, skola och

omsorg räddas och att nya jobb kan tidigareläggas.

Förslaget är viktigt mot bakgrund av konjunkturen

och ytterligare en förutsättning för att de insatser

som redan fanns med i budgetpropositionen kan få

önskad effekt.

Stödet är också viktigt för den privata sektorn.

Det är naturligtvis viktigt för alla dem som har

kommuner och landsting som kunder, men det är också

viktigt för alla de privata företag som är beroende

av att svenskarna känner den trygghet som krävs för

att de ska våga konsumera och efterfråga företagens

varor och tjänster.

Stödet till kommuner och landsting är givetvis

också viktigt mot bakgrund av de stora behov som

finns inom stora delar av välfärden och de behov av

nyrekryteringar som finns i dessa verksamheter under

kommande år. Utan resurser omöjliggörs

nyrekryteringar och nödvändiga kvalitetshöjningar.

En bra välfärd som ger hög service och är

tillgänglig för alla efter behov förutsätter

tillräckliga resurser. Resursbrist tvingar i

förlängningen fram kvalitetsförsämringar som drabbar

dem med de största behoven mest.

Förslaget om ett tillfälligt sysselsättningsstöd

till kommuner och landsting är därmed viktigt både

för den offentliga och den privata sektorn. Jag ser

inget motsatsförhållande här. Den del av

sysselsättningsstödet som går till kommunerna

motsvarar över 9 000 lärare eller annan skolpersonal

eller över 10 000 förskollärare.

Sysselsättningsstödet är således viktigt för

kommunerna, och inte minst för barnen, föräldrarna,

patienterna och andra som är beroende av en bra

välfärd. Det är viktigt att komma ihåg också när vi

hamnar i en mer teknisk diskussion som denna.

Har vi då råd med detta, frågar sig en del. Svaret

är: Ja, det har vi. Tack vare återhållsamhet under

de goda åren har vi i dag möjlighet att möta en

internationell försvagning med offensiva insatser

som räddar jobben i Sverige.

I budgetpropositionen gjorde regeringen

bedömningen att överskottet i de offentliga

finanserna skulle komma att uppgå till 2,1 % av BNP

i år. Beräkningen innebär att överskottet uppgick

till ca 2 miljarder mer än det av riksdagen

fastställda överskottsmålet på 2 % av BNP.

Som utskottet är väl förtroget med innebär

saldomålet om 2 % överskott i de offentliga

finanserna över en konjunkturcykel att saldot

varierar enskilda år. I en högkonjunktur bör det

redovisade saldot vara större än 2 % av BNP, och i

en lågkonjunktur kan det tillåtas bli lägre än 2 %.

Regeringen framhöll därför i budgetpropositionen:

"Om konjunkturen skulle utvecklas sämre än väntat

2002 bör ett saldo som är mindre än 2 % av BNP

tolereras."

Regeringens bedömning är att 2002 blir ett bättre

tillväxtår än 2001. Den svaga avslutningen på 2001

som följde efter terroristdåden den 11 september

innebär dock att tillväxten sker från en lägre nivå.

Preliminära siffror visar dock att den offentliga

sektorns finansiella sparande förra året uppgick

till 105 miljarder kronor eller nära 5 % av BNP. Det

är ungefär 6 miljarder kronor mer än bedömningen i

budgetpropositionen. Dessutom innebär den svagare

konjunkturen att det strukturella överskottet i år

kommer att överstiga 2 % av BNP med marginal. Den

föreslagna satsningen ryms därför väl inom ramen för

riksdagens och regeringens saldomål.

Jag vill framhålla att det system som vi har valt

för detta stöd är administrativt enkelt. Det går

snabbt att genomföra och är mer träffsäkert än vad

exempelvis ett generellt statsbidrag hade varit.

Låt mig till sist också säga att jag välkomnar en

diskussion om budgetlagen, men det handlar

naturligtvis inte bara om budgetteknik. Ytterst

handlar det om hur vi ser på välfärden. Där är det

för en socialdemokratisk regering oerhört angeläget

att vi har en ekonomisk politik och en budgetpolitik

som skapar marginaler för att just möta svängningar

i den internationella efterfrågan. Just de senaste

årens utveckling, inte minst det som hänt i USA,

visar med all önskvärd tydlighet att det också går

att förena en aktiv konjunkturpolitik med de krav

som vi har i budgetlag och andra instrument.

Jag är självfallet beredd att svara på de frågor

som utskottet kan ha utöver det som jag nu nämnt.

Gunnar Hökmark (m): Herr ordförande! Budgetlagen

handlar inte bara om budgetteknik, utan den handlar

i allra högsta grad om att man ska kunna väga olika

utgifter mot varandra och att man ska ha en mycket

tydlig bild av hur budgeten utvecklas. Grunden för

budgetlagen är att inkomsten inte ska minskas med

utgiften och utgiften inte minskas med inkomsten.

Man kan tycka att detta förefaller vara en rätt

teknisk betraktelse, men vi är i dag i ett läge där

vi har ett växande underskott i statens finanser. Vi

är också i ett läge där man klarar att hålla sig

under utgiftstaken genom att man bokför vissa

utgifter på ett annat sätt än man ska göra. Detta är

inte bra för vare sig välfärden eller möjligheten

att jämföra olika utgifter med varandra och värdera

dem mot varandra.

Det är mot den bakgrunden jag skulle vilja fråga

finansministern vad det finns för skäl att detta

stöd till kommuner, som finansministern just

rubricerade som ett stöd till kommuner, bokförs som

en minskad inkomst i stället för, som allt annat

stöd till kommunerna, som en utgift. Det är en rätt

central fråga. Det handlar om hur vi ska kunna få en

bild av hur budgeten utvecklas.

Bosse Ringholm: Det förslag som riksdagen tog

ställning till i höstas i budgetpropositionen

innebär en oerhört expansiv ekonomisk politik.

Bakgrunden till det är att vi då var medvetna om att

den amerikanska konjunkturen alltsedan hösten 2000

kraftigt hade mattats av. Sverige, som är ett litet

land, är ju väldigt beroende av om det sker

svängningar i den internationella efterfrågan. Det

påverkar vår sysselsättning. Under hösten kunde vi

se hur antalet varsel växte månad för månad. Då

växte naturligtvis också vår oro för att detta

skulle få konsekvenser för vår arbetsmarknad och vår

sysselsättning.

Det var i det läget som regeringen presenterade

budgetpropositionen förra året. Den innebar att vi

satsade drygt 20 miljarder kronor på ökade

offentliga utgifter via statens budget. Men dessa

rymdes självfallet inom utgiftstaket. Samtidigt

föreslog vi också skattesänkningar på drygt 20

miljarder kronor. Sammantaget gjorde detta att

ungefär 2 % av bruttonationalprodukten utgjorde

denna statliga ekonomiska expansion i det här

konjunkturläget.

När vi sedan under hösten, efter det att vi lagt

fram budgetpropositionen, konstaterade att inte

minst händelserna den 11 september förstärkte

nedgången i den amerikanska ekonomin, såg vi att det

fanns en möjlighet att tillgodose de behov som

kommuner och landsting har inom välfärdssektorn men

som man saknade erforderliga resurser till. Då

diskuterades på vilket sätt vi kunde tillskjuta

ytterligare resurser till kommuner och landsting.

Vår slutsats var att det mest träffsäkra sättet var

att föra över 3 miljarder kronor till kommuner och

landsting via den här skattereduktionen. Det var ett

enkelt, träffsäkert sätt, och det skulle ha

betydligt större verkningskraft än om man hade

använt någon annan teknik.

Gunnar Hökmark (m): Herr ordförande! Finansministern

sade själv att det är oerhört viktigt att

utgiftstaken ligger fast. Men om man håller sig inom

utgiftstaken genom att man gör bokföringstricks av

olika slag som inte skulle accepteras i andra

sammanhang, lurar man ju inte bara dem som ska

behandla förslagen utan också allmänheten.

När det gäller det här förslaget svarade inte

finansministern på frågan: Varför bokföra det som är

en utgift som en minskad inkomst? Hade regeringen

gjort detta även om man hade haft en

budgeteringsmarginal där man kunde lägga denna

utgift?

Bosse Ringholm: Svaret är att vi tycker att den här

metoden blir mer effektiv. Vi hade naturligtvis

hellre valt den här metoden oavsett vilken situation

vi hade befunnit oss i när det gäller utgiftstaket.

Jag tycker att det är viktigt att konstatera att vi

redan i dag använder en teknik när det gäller

anställningsstödet i arbetsmarknadspolitiken där vi

använder oss av den här typen av förändringar på

inkomstsidan. Vi använder ju både utgifts- och

inkomstsidan för att kunna parera störningar i

ekonomin.

Jag vill gärna upprepa att vi har varit oerhört

angelägna om att vartenda år göra justeringar på

utgiftssidan och på annat sätt för att se till att

vi kan fullfölja våra utgiftsmål. Det har ständigt

ifrågasatts om vi ska klara att hålla oss inom

utgiftstaket. Vi har klarat det varje år, och vi har

kanske t.o.m. gjort det med bredare marginal än

många har föreställt sig. Om vi nu hade en marginal

på 5 miljarder kronor förra året, är det ett uttryck

för att vi har haft bra kontroll över utvecklingen.

Jag skulle också vilja säga att det är ett

erkännande till de statliga myndigheterna att de har

haft en allt effektivare kostnadskontroll. Det får

utskottet tillfälle att diskutera senare med

Ekonomistyrningsverkets chef. Jag tror att det har

skett en väldigt positiv utveckling under senare år.

Vi har kunnat se att det har varit en stramare

utgiftskontroll. Det har bidragit till att vi har

kunnat hålla oss inom utgiftstaket och att

regeringen har kunnat använda den här kombinationen

av insatser både på utgiftssidan och på skattesidan

för att bedriva konjunkturpolitik.

Gunnar Hökmark (m): Detta handlar inte om

kostnadskontroll, utan det handlar om hur man skapar

en öppenhet för de utgifter som staten har för att

man ska kunna värdera olika utgifter mot varandra.

Det som finansministern nu säger innebär en öppning

för att man genomgående och systematiskt ska använda

sig av minskningar på inkomstsidan när utgiftstaken

inte tillåter nya utgifter. Därför måste jag ställa

en avslutande fråga. Är det finansministerns tanke

att detta ska bilda ytterligare en skola för hur man

bokför utgifter? Vi har redan i dag bokföringar som

innebär att ungefär 10 miljarder i utgifter för 2002

försvinner. Är detta en öppning till att man ska

kunna gå vidare när man tycker att det är lämpligt

och finner det mest effektivt?

Bosse Ringholm: Vårt syfte är att försöka stärka

välfärden, dvs. de tjänster som finns i sjukvården,

skolan och på daghemmet, och samtidigt via de här

nya tjänsterna kunna bidra till en konjunkturpolitik

som minskar arbetslöshetstrycket. Det är ingen annan

politik än den som vi har drivit sedan mycket lång

tid tillbaka. Jag erinrar därför om att vi i

budgetpropositionen i höstas hade reformer i

storleksordningen 20 miljarder kronor på

utgiftssidan, liksom vi hade minskade intäkter för

staten genom skattereformen som både enskilda och

företag fick del av när den trädde i kraft den 1

januari.

I sista hand handlar det naturligtvis om en politisk

värdering och bedömning. Gunnar Hökmark frågar om

det här är ett medvetet val av prioriteringar när

det gäller olika typer av samhällsengagemang och de

resurser som vi använder. Det är ett medvetet val.

Det är ett medvetet val från den socialdemokratiska

regeringen att kampen mot arbetslösheten alltid står

högst på dagordningen. Jag kan förstå att inte alla

partier har den uppfattningen, men för mitt parti

och för min regering är kampen mot arbetslösheten så

viktig att vi är beredda att pröva möjligheter både

på utgiftssidan och på inkomstsidan för att kunna

stärka arbetet mot arbetslösheten.

Siv Holma (v): Det är väl ingen överraskning att

Vänsterpartiet tycker att det är bra med ytterligare

pengar till den skola, vård och omsorg som kommuner

och landsting bedriver. För oss är inte tekniken det

överordnade. Det är speciellt viktigt att vi ska

kunna använda de här genererade överskotten för att

stärka sysselsättningen i ett läge när det har varit

nedgångar i konjunkturerna. I det här sammanhanget

är det viktigt att det här förslaget har blivit

rättvist utformat och får avsedd effekt, vilket vi

tycker att det får i samarbetspropositionen mellan

Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Men jag skulle ändå vilja höra finansministerns syn

på kommunernas ekonomi efter 2002. Vänsterpartiet

gör den bedömningen att de ekonomiska

förutsättningarna för kommunsektorn är sämre 2003

och 2004. Därför anser vi att dessa 3 miljarder

skulle behövas även dessa år. Anställningarna behövs

mycket väl 2002, men också i ett långsiktigt

perspektiv med tanke på den demografiska

utvecklingen med alltfler äldre. Situationen ute i

vård- och omsorgssektorn är ju sådan att det finns

svårigheter att rekrytera personal.

Bosse Ringholm: Jag delar Siv Holmas uppfattning att

tekniken aldrig får överordnas det politiska målet

och det politiska uppdraget. Uppdraget i det här

fallet är ju att bedriva konjunkturpolitik och

bekämpa arbetslösheten. Det måste alltid vara det

centrala. Jag inser också att ett tillfälligt stöd,

som det här handlar om för 2002, naturligtvis alltid

måste värderas. På hösten 2002 har vi ett bättre

underlag för detta och vet hur konjunktursituationen

ser ut för kommande år. Det är inte bara en del av

en konjunkturbedömning, utan det är också en del av

precis det som Siv Holma var inne på, nämligen hur

den kommunala ekonomin kommer att se ut under åren

framöver.

Vi har väldigt många stora frågor som ska ventileras

i höst. Regeringen har ju signalerat att vi har för

avsikt att lägga om det system som kallas för

Ludvikamomsen. Det är en tekniskt krånglig lösning i

dagsläget. Vi har för avsikt att gå över till en mer

förenklad variant. Det kommer naturligtvis att

innebära att vi också måste pröva hela modellen om

hur förhållandet är mellan statens och kommunernas

ekonomi. Då får de här pengarna också vägas in i det

sammanhanget. Det blir då en samlad bedömning av de

konjunkturskäl som kan finnas för fortsatt stöd till

kommuner och landsting och de sakliga skäl som

motiverar att vi också vill understödja att kommuner

och landsting kan fortsätta att växa på dessa

välfärdsområden.

Siv Holma (v): Jag vill tacka för det svaret. Jag

tycker att det är bra att återkomma i sammanhanget

med Ludvikamomssystemet eller kommunkontosystemet.

Där har man också möjligheter att förstärka

skattebasen i kommunerna. Det ser jag fram emot.

Bosse Ringholm: Jag kan kort säga att det är viktigt

att vi kan uppfylla de generella samhällsekonomiska

och budgetpolitiska mål som vi har, och som

riksdagen lägger fast via budgetlag och annat. Sedan

är det naturligtvis en avvägningsfråga hur vi inom

denna samhällsekonomi använder resurser till staten

eller till kommuner och landsting. Den diskussionen

får väl anstå till hösten.

Mats Odell (kd): Först vill jag konstatera att vi

kristdemokrater har samma uppfattning som regeringen

att kommunsektorn behöver ett större ekonomiskt

utrymme än vad man har för närvarande. Det visade vi

i vår budgetmotion i höstas där vi föreslog att

exakt de 3 miljarder kronor som är aktuella skulle

läggas i den generella påsen. Det avslogs av Bosse

Ringholms partikamrater här i utskottet med

motiveringen att det inte behövdes.

Om den förändring som nu har skett hade skett före

årsskiftet, om propositionen hade kommit då, hade

det varit omöjligt. Men eftersom man har väntat till

efter årsskiftet är den här tekniken möjlig.

Jag vill dock påpeka att Bosse Ringholms svar på

Gunnar Hökmarks fråga, om detta är en ny väg som

öppnas, var så nära goddag yxskaft som man över

huvud taget kan komma utan att säga orden direkt.

Jag tycker att det var mycket olycksbådande när det

gäller vad vi har att se fram emot under valåret.

Sedan vill jag gå över till själva budgettekniken.

Vi har fått en underlagspromemoria inför vårt

ställningstagande i utskottet när det gäller

propositionen. Där står det så här: Det kan således

konstateras att regeringen trots det ansträngda

finansiella läget både för statsbudgeten och för det

finansiella sparandet för hela offentliga sektorn

2002 inte redovisar i propositionen hur de

föreslagna utgiftsökningarna ska finansieras.

Här är vi inne på en annan aspekt av det hela. I

Bosse Ringholms föredragning var vi i en värld av

stora överskott - 160 miljarder mer än saldomålet.

Det var stora överskott också när det gällde

budgeteringsmarginalen. Men min fråga är: Är det

statsfinansiella läget så ansträngt som det underlag

vi har fått inför det här beslutet beskriver?

Bosse Ringholm: Det är alltid en fördel att Mats

Odell ändå delar regeringens uppfattning att

kommuner och landsting bör ha mer resurser för att

bygga ut sin verksamhet. Det är inte alla borgerliga

partier som har den uppfattningen. Sedan har kanske

Mats Odell och regeringen olika uppfattningar om

vilken metod man ska använda för att skapa sådana

resurser för kommuner och landsting.

Som svar på frågan om finansieringen vill jag säga

att regeringen redan i höstas redovisade - och jag

citerade det också för en stund sedan i mitt tal -

vilket utrymme som finns i den offentliga ekonomin

för ytterligare insatser. Det är mot bakgrund av

just detta överskott och den ram som finns i de

offentliga finanserna som vi också har kunnat lägga

fram detta förslag om 3 miljarder kronor till

kommuner och landsting.

Jag tycker att det är viktigt att ha i minnet att

när man vill göra en konjunkturpolitisk insats

gäller det att hitta en metod som är enkel,

träffsäker och som man också vet kan nå fram till

kommuner och landsting så snabbt som möjligt. Jag är

glad över att jag vet att många kommuner och

landsting är långt framme i sin planering och nu

väntar på riksdagens beslut för att kunna dra i gång

sin definitiva process med de här anställningarna.

Då har vi definitivt nått det som är syftet här. Vi

kan tidigarelägga ett antal viktiga välfärdstjänster

från 2003 till 2002. Därmed kan vi bidra till

bekämpningen av arbetslösheten.

Mats Odell (kd): De som lyssnar på vad

finansministern sade kunde ju konstatera att han

inte alls svarade på min fråga utan upprepade i

stort sett vad han har sagt tidigare. Han har

tidigare visat att han är en mästare på just den

grenen.

Jag återkommer med en viss envishet till min

fråga. Är statsfinanserna så ansträngda som de

beskrivs i vår underlagspromemoria? Redan i

budgetpropositionen antog ju regeringen att 2002

skulle ge ett underskott. Det underliggande

budgetsaldot skulle gå back med 28 miljarder i år.

Nu säger Ekonomistyrningsverket i sin prognos i

december att det blir mer, nämligen 39 miljarder, i

det underliggande saldot om vi rensar bort 20

miljarder från Riksbanken och det som inom Ericsson

kallas för att man jobbar med kassaflödet. Om vi tar

bort alla dessa engångseffekter är det alltså ett

gigantiskt underskott. Är inte det någonting som

oroar finansministern?

Sedan tycker han att vi har olika syn. Ja, vi tycker

att man ska ha finansierade förslag. Vi tycker inte

att man ska diskriminera privata företag. Vi tycker

också att verksamheter som friskolor och

barnomsorgspeng skulle ha omfattats. Vi tycker inte

att man skulle göra ett tillfälligt stöd. Det ska

bli intressant att senare få höra vad

Kommunförbundets representanter säger om detta att

det bara är under själva valåret som det här stödet

ska gälla.

Bosse Ringholm: Jag ska vara utomordentligt tydlig

eftersom Mats Odell inte lyssnar ordentligt. Mitt

svar på hans frågor är att både de offentliga

finanserna och statsfinanserna är under kontroll. I

budgetpropositionen i höstas visade regeringen att

det finns marginaler i den offentliga ekonomin för

ytterligare insatser av det slag som jag nu har

redovisat. Jag är ledsen att behöva upprepa det

eftersom Mats Odell inte tar till sig det. Vi har

dessutom redovisat ett förslag som inte

diskriminerar någon form av verksamhet. Vi har

samrått mycket noga med olika berörda parter om att

utforma ett förslag där vi räknar in både den

verksamhet som finns i kommuner och landsting och

den verksamhet som i praktiken är skattefinansierad

via kommunal- och landstingsskatten men som kanske

drivs av olika entreprenörer eller drivs av andra

institutioner som gör det på uppdrag av kommuner och

landsting.

Varje år har regeringen redovisat att det alltid

finns påfrestningar på utgiftstaket. Men regeringen

sitter ju inte med armarna i kors och väntar på att

någon annan ska hjälpa till att klara av problemen,

utan regeringen har hela tiden agerat och sett till

att vi vartenda år sedan 1997 har klarat att hålla

oss inom utgiftstaket med mycket breda marginaler.

Det blev senast 5 miljarder kronor. Därför tror jag

att resultatet talar för sig självt i motsats till

de misstänkliggöranden som vi naturligtvis får leva

med. En opposition har alltid rätt att utfärda

sådana, men det har visat sig att de inte har haft

någon större grund. Resultaten är mycket tydliga när

det gäller budgetöverskott och utgiftstak. Vår

offentliga ekonomi är lysande, i motsats till

exempelvis EMU-ländernas. Vi har överskott på

åtskilliga procentenheter, men EMU-länderna hade

t.ex. förra året ett underskott på 1 %. Där har

Sverige en särställning i den europeiska ekonomin.

Mats Odell (kd): Då har jag bara en mycket kort och

enkel sista fråga: Innebär det här att staten måste

öka sin upplåning netto med nästan 3 miljarder?

Bosse Ringholm: Tyvärr har det förut visat sig att

Mats Odell inte riktigt kan hålla ordning på hur den

offentliga ekonomin kan se ut. Den offentliga

ekonomin består, Mats Odell - detta är lite

elementärt - av staten, kommunerna och

pensionssystemet. Om man ser till helheten, vilken

Mats Odell haft svårt att se, kan man se att vi har

haft en fantastisk utveckling, också för statens

del. Vi har ju kunnat minska statsskulden rätt

ordentligt, med kanske över 300 miljarder under den

senaste mandatperioden. Vi räknar naturligtvis med

att kunna fortsätta det här arbetet både i år och

under åren framöver - detta sagt som svar på frågan.

Mats Odell (kd): Svaret är alltså ja, att vi ska

låna upp mer.

Bosse Ringholm: Frågan var ju om vi ska låna till de

3 miljarder kronorna. Jag har redovisat hur den

offentliga ekonomin ser ut och räknar med att vi i

fortsättningen också, utöver att vi klarar

utgiftstak och överskottsmål, naturligtvis kommer

att kunna amortera på statsskulden.

Agne Hansson (c): Först gäller det en fråga med

anknytning till vad vi just nu håller på med. Det

finns ingen redovisning för finansieringen. Hade det

inte varit rimligt att sänka utgiftstaket med 3

miljarder om inkomsterna minskas med 3 miljarder -

precis som finansutskottet gjorde när man sänkte

fastighetsskatten?

Sedan kommer jag till min andra fråga. Jag och

Centerpartiet har också uppfattningen att vi måste

se till att kvaliteten inom vård, skola, omsorg och

sådant på kommunsidan höjs. Vår strategi är att

långsiktigt försöka stärka kommunernas skattebas.

Vilken effekt bedömer finansministern att ett sådant

här förslag får på den långsiktiga planeringen för

kommunernas ekonomi som beslutas i år och utgår

nästa år och som ska upphöra det tredje året? Hur

går det då med de 9 000 lärarna och de 10 000

förskollärarna? Blir det någon sysselsättningseffekt

av detta och någon kvalitetshöjning?

Bosse Ringholm: Den fråga som Agne Hansson tar upp

är oerhört viktig, nämligen hur vi kan stärka den

långsiktiga skattebasen för kommuner och landsting.

Låt mig erinra om - inte minst Agne Hanssons parti

har ju varit medansvarigt också för de

statsbidragsökningar som skett fr.o.m. år 1996 och

fram till i dag - att ungefär 25 miljarder kronor

har tillförts kommuner och landsting i nivåhöjning.

Det i sin tur har lett till att skattebasen för

kommuner och landsting i dag är ungefär 75 miljarder

högre, dvs. 25 + 75 miljarder kronor. Vi har i dag

ungefär 100 miljarder kronor mer som kommuner och

landsting förfogar över och som långsiktigt

naturligtvis stärker basen för de välfärdsutgifter

som kommuner och landsting har ett ansvar för.

Därför tycker jag, i likhet med Agne Hansson, att

det är viktigt att vi i fortsättningen ger kommuner

och landsting sådana förutsättningar att man kan

anställa personal inte bara år 2002 utan också åren

2003 och 2004. Vi räknar med att de

tidigareläggningar av jobb från år 2003 till år 2002

som kan ske som ett resultat av de föreslagna 3

miljarder kronorna ska kunna fullföljas på det

sättet att det finns ett ekonomiskt utrymme i den

offentliga ekonomin för kommuner och landsting både

år 2003 och år 2004 för fortsatta anställningar.

Agne Hansson (c): Innebär svaret att regeringen

tänker fortsätta att lägga sådana här ofinansierade

förslag också i fortsättningen och att det skulle

vara en bra och effektiv förstärkning av kommunernas

skattebas?

Bosse Ringholm: Nej, regeringen lägger inga

ofinansierade förslag. Vi har redan i

budgetpropositionen redovisat, och jag har upprepat

det några gånger, att det finns ett utrymme i den

offentliga ekonomin för den här typen av

omfördelningar som sker mellan stat och kommun. Vi

kan inte för framtiden stärka kommunernas ekonomi

med ofinansierade inslag. Vi har aldrig haft och

kommer heller aldrig att ha den ambitionen, utan vår

uppgift är att se till att vi får en tillväxt i hela

den svenska ekonomin så att pengarna räcker både för

statens utgifter och för att i framtiden föra över

resurser till kommuner och landsting. Inte minst

behövs det med tanke på den åldersstruktur vi har

och som är sådan att kommuner och landsting behöver

mycket pengar för sjukvård och för äldreomsorg. I

motsvarande grad gäller det stora statliga insatser

för pensionärerna.

Vår ambition är att, på samma sätt som i dag, lägga

förslag för framtiden som stärker kommunernas

ekonomi och som ska finansieras inom den offentliga

ekonomiska ramen.

Agne Hansson (c): Om jag förstår finansministern

rätt är finansieringen en tillit till att budgeten

ger överskott. Men med vilken träffsäkerhet kan man

bedöma det? Hade det inte varit bättre att välja

arbetsgivaravgiftssänkningar eller skatterabatter på

ett inkomstskatteförslag i stället för att

långsiktigt stärka skattebasen?

Bosse Ringholm: Om man vill ha en effektiv ordning

där de insatser som staten gör också resulterar i

att man kan antingen behålla jobb eller också skapa

nya jobb måste det vara så träffsäkert som möjligt.

Jag vet av tidigare erfarenhet att justeringar när

det gäller arbetsgivaravgifterna tyvärr inte ger den

träffsäkerheten. Därför tror jag att den kombination

som vi har resonerat om tillsammans med Kommun- och

Landstingsförbunden faktiskt är det mest effektiva

instrumentet.

Agne Hansson (c): Med vilken träffsäkerhet kan en

sysselsättningsökning garanteras i kommunerna med

det här förslaget? Kan inte kommunerna lika väl

stärka sin utgiftssida med detta utan att det blir

någon sysselsättningseffekt?

Bosse Ringholm: Som bekant består kommunernas

utgiftssida till övervägande del av just

personalkostnader. Jag har ingen anledning att

misstro vare sig kommunal- eller landstingspolitiker

- att de inte skulle vilja använda 2 av de 3

miljarder som är grundplåten i förslaget för att

just stärka sysselsättningen i kommunerna. Dessutom

är den tredje miljarden i förslaget direkt relaterad

till att kommunerna också ökar sin

sysselsättningskapacitet.

Där tror jag att det är ett sådant tryck i kommuner

och landsting, inte minst från befolkningen, på att

stärka skolan och välfärden för barn, ungdomar och

äldre att det inte finns någon anledning att tro

annat än att alla kommuner som vill bygga ut den

egna välfärden också tar detta tillfälle i akt. Det

är naturligtvis ett erbjudande som staten ger

kommuner och landsting för att de ska kunna

expandera. Jag hoppas att så många kommuner och

landsting som möjligt vill använda sig av det

erbjudandet.

Karin Pilsäter (fp): Jag har ett antal frågor som

jag skulle vilja ställa. Den första frågan är: På

vilket sätt är det mer effektivt att bokföra

resurstillskottet till kommunerna som en minskad

inkomst i stället för att bokföra det som en utgift

- som det faktiskt är fråga om? Det har ju upprepats

flera gånger här att det är så effektivt att göra

så. Men på vilket sätt är det alltså mer effektivt?

Min andra fråga gäller att det har upprepats att

detta är så träffsäkert om man vill öka

sysselsättningen. Det finns en lång rad

utvärderingar som gjorts genom åren - GAS, RAS osv.

- när det gäller sådana här tillfälliga

sysselsättningsstöd. Det gäller då Riksdagens

revisorer samt Dominique Anxo, Pernilla Dahlin och

Arbetsmarknadsdepartementet tidigare. Gång på gång

har man kommit fram till att sådana här stöd inte är

träffsäkra och effektiva. Vilka nya rön har Bosse

Ringholm som säger att det är träffsäkert med ett

sådant här koncept, som ju tidigare har visat sig

vara så illa fungerande?

Bosse Ringholm: Den teknik som vi nu använder oss av

är en kombination av dels ett grundstöd till

expansionen för att trygga den kommunala

verksamheten, dels en del som är direkt relaterad

till ökad sysselsättning. Den senare delen är

naturligtvis oerhört sysselsättningsrelaterad och

därmed träffsäker och effektiv. Men vi ser också att

i kommunernas egna utbyggnadsplaner för åren 2003,

2004 och åren framöver finns ett stort behov av att

stärka äldreomsorg, skola och mycket annat.

Villkoret för att kommunerna ska lyckas med det är

naturligtvis att man kan få loss resurser. Jag har

ingen anledning att tro annat än att landets

kommunalpolitiker och landstingspolitiker också är

beredda att fullfölja de utbyggnadsplaner som de har

om de nu får bättre förutsättningar för det.

Karin Pilsäter (fp): I finansministerns eget svar

ligger just att man, eftersom planerna redan finns,

tillgriper ett beprövat, ineffektivt system. Det är

då lite märkligt att man inte kan dra konsekvenser

av sina egna erfarenheter och ge stödet som ett

generellt stöd. Såvitt jag förstår skulle det

uppenbarligen vara lika effektivt eftersom planerna,

som sagt, redan finns.

Frågan om vari effektiviteten ligger i att bokföra

en utgift som en minskad inkomst har vi ännu inte

kunnat få svar på. Vi är ganska många som har ställt

den frågan. Jag tror att det skulle vara bra om

finansministern funderade lite grann på den saken.

Under tiden kan finansministern försöka svara på

en annan fråga. Stödet blir alltså ett tillfälligt

stöd. Försämringen i kommunernas ekonomi när det

gäller konjunkturnedgången har en väldig

eftersläpning, så försämringen i kommunernas ekonomi

kommer inte detta år utan senare. Nu kommer ett

tillfälligt stöd - man kan alltså expandera nu,

samtidigt som man ser framför sig att det kommer att

bli nedgångar. På vilket sätt gynnar det kvaliteten

i verksamheten att man kan göra tillfälliga

resursförstärkningar som inte är långsiktigt

uthålliga? Det talas om 9 000 lärare och 10 000

förskollärare. Men problemet är att de inte finns i

dag.

Vad vi alltså skulle behöva är långsiktigt

fungerande verksamheter där man ute i kommuner och

landsting kan satsa på exempelvis löneförhöjningar

för alla kvinnor som jobbar i de här sektorerna, på

kompetensutveckling och på att göra de här yrkena så

attraktiva att folk söker sig till dem. Det går ju

inte omkring 9 000 arbetslösa eller uppsagda lärare

i dag. På vilket sätt menar ni att det gagnar

kvaliteten och den långsiktiga kvalitetshöjningen

liksom attraktiviteten i de här kvinnodominerade

yrkena att ge stödet tillfälligt och vid en tidpunkt

då kommunernas ekonomi inte av konjunkturskäl har

försämrats?

Bosse Ringholm: Stödet är, som bekant, konstruerat

så att det är en generell del på drygt 2 miljarder

kronor och en specifik del där det handlar om

bortemot 1 miljard kronor och som är väldigt

sysselsättningsrelaterad. Alternativet till ett

sådant stöd hade, som Karin Pilsäter talade om,

varit att man hade ökat statsbidragen på

utgiftssidan, men statsbidragen är inte utformade så

att hänsyn tas till sysselsättningsaspekterna.

Därmed hade man heller inte fått någon garanti,

träffsäkerhet, för att pengarna i första hand kan

användas till en utbyggnad av angelägna

välfärdsområden.

Karin Pilsäter har en intressant vinkling när hon

vänder på diskussionen och säger att det inte finns

personal till den här typen av tjänster vare sig

inom sjukvården eller på utbildningssidan - lärare

osv. Om man har uppfattningen att detta över huvud

taget inte går att genomföra - jag delar alltså inte

den uppfattningen - borde det vara ännu angelägnare

att när det gäller de signaler som nu skickas se

till att tala om för ungdomar i framtiden att här

finns ett område där staten och kommunerna gemensamt

kommer att satsa på att bygga ut, så att de söker

till denna typ av utbildningar eftersom här finns

ett utbyggnadsområde under många år.

Det kommer alltså inte att vara så, Karin Pilsäter,

att de pengar som kommunerna får år 2002 innebär att

man år 2003 får ett kraftigt hack i sin utveckling

och därför tvingas göra sig av med personalen igen.

Vi ser i stället att det i kommunernas egna planer

finns en utbyggnadsexpansion för år 2003. Vi ser

också möjligheter för staten, på samma sätt som

hittills, att även i fortsättningen understödja

kommunernas ekonomiska utveckling så att kommunerna

kan nyrekrytera ytterligare personal under åren 2003

och 2004.

Karin Pilsäter (fp): Jag menar att det är ganska

uppenbart att finansministern snurrar in sig själv i

ett cirkelresonemang. Om utbyggnadsplanerna finns

behöver man ju inte ha stödet riktat just till

sysselsättning. Och om utbyggnadsplanerna inte

finns, varför då använda sig av en beprövad,

ineffektiv metod för att uppnå just sysselsättning?

Jag tror dock inte att vi kommer längre där.

Kontentan av detta är att finansministern verkar

vara omedveten om att det råder brist på lärare och

sjuksköterskor, att folk flyr de yrkena och att det

är svårt att fylla utbildningsplatserna. Det tycker

jag är en intressant upplysning - detta är ju

sanningen i dag.

Jag tror inte att den här typen av ryckighet gagnar

den kommunala planeringen när det gäller att göra

dessa verksamheter mer attraktiva för personalen.

Vad finansministern nu säger är att man kan räkna

med att det senare kommer ytterligare sådana här

tillfälliga stöd. Inte heller det får vi ta

ställning till nu. Det är högst anmärkningsvärt att

inte vi, kommunerna och allmänheten kan få en samlad

överblick över hur man ser på den kommunala

ekonomin. Om vi hade tagit det här beslutet i

samband med tilläggsbudgeten skulle vi åtminstone ha

kunnat väga det mot utvecklingen under innevarande

och kommande år och dessutom kunnat se till att vi

hade haft en överblick över utvecklingen för det här

stödet under åren framöver. Jag tror inte att man

kan utgå från att det går att göra exempelvis

läraryrket mer attraktivt genom att använda ett

riktat stöd för tillfälliga anställningar. Mer

springvikarier utan utbildning är inte ett bra sätt

att långsiktigt höja attraktiviteten i läraryrket

eller kvaliteten i skolan.

Bosse Ringholm: Även Karin Pilsäter har säkerligen

sett kommunernas och landstingens starka behov av

att bygga ut de här välfärdssektorerna. Svårigheten

för kommunerna och landstingen är att de inte har

haft de resurser som behövs för att kunna bygga ut i

tillräcklig omfattning. Jag blir lite förvånad om

Karin Pilsäter nu förnekar behovet av att stärka

kommunernas och landstingens resurser på området.

För oss som vill tillmötesgå barnens behov av att

få mindre skolklasser och ökad personaltäthet och

som vill tillmötesgå de äldres behov av en bättre

vård osv. är det, om det finns ett utrymme i den

offentliga ekonomin - detta visade vi på i

budgetpropositionen i höstas - vid en

konjunkturnedgång, som den vi haft internationellt

sedan ett år tillbaka, rimligt att driva vanlig

klassisk aktiv konjunkturpolitik genom att ge

kommuner och landsting denna möjlighet att

tidigarelägga sina anställningar. Jag blir alltså

förvånad om Karin Pilsäter avsäger sig varje mandat

att bedriva konjunkturpolitik och i stället slår sig

till ro och säger: Det kanske inte finns några

lärare eller sjuksköterskor. Alltså får bristen vara

fortsatt stor och alltså bryr vi oss inte om att

arbetslösheten eventuellt kan öka. Vi gör ingenting

åt det där.

Mot den bakgrunden har regeringen visat att inom den

ram som det tidigare voterats om i riksdagen finns

den här tillfälliga insatsen. Sedan återkommer

regeringen i budgetpropositioner framöver när det

gäller det långsiktiga stödet till kommuner och

landsting. Inte minst mot bakgrund av riksdagens

eget ställningstagande, som ju innebär att riksdagen

inte vill ha någon vårproposition, finns det ännu

mindre anledning att vänta till hösten med en

tidigareläggning av stödet. Stödet behövs ju

omedelbart till kommuner och landsting. Jag tror att

de allra flesta kommunal- och landstingspolitiker

uppskattar att de får mer resurser för de

tidigareläggningar som deras medborgare har en stor

längtan efter och som de eftersträvar sedan en lång

tid tillbaka.

Yvonne Ruwaida (mp): Jag upplever att många i denna

församling har glömt bort vad som hände den 11

september och den rätt osäkra ekonomiska utveckling

som vi då såg. Vi visste ju inte hur ekonomin skulle

utvecklas. Fortfarande är det en osäkerhet vad

gäller den ekonomiska utvecklingen, även om vi sett

mer positiva signaler på sistone.

Anledningen till att ge stöd till kommuner och

landsting var ju att försöka säkra sysselsättningen

i kommuner och landsting och att säkra kvaliteten

inom vård, omsorg och skola. Vidare handlade det om

att ge stöd till kommunerna och landstingen så att

de känner att de vågar fortsätta att anställa.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och

Miljöpartiet har tillsammans väldigt mycket

diskuterat utformningen. Vi har haft ganska öppna

diskussioner. För vår del var det väldigt viktigt

att inte diskriminera någon form av verksamhet, och

så har också stödet utformats. All offentligt

finansierad verksamhet ligger till grund för det här

stödet. Detta är väldigt viktigt för oss. Vi har

också diskuterat en rad av de idéer som dykt upp i

dag på denna hearing och kommit fram till att denna

form av stöd är det som har bästa effekten utifrån

att vi ville säkra sysselsättningen och ge kommuner

och landsting ett stöd.

Jag tycker inte att det här stödet kan jämföras

t.ex. med den riktade sänkningen vad gäller

långtidsarbetslösa. Det är inte samma sak, så det

går inte att göra en sådan jämförelse. Den kritik

som vi haft mot hur stödet ser ut gäller att vi hade

velat ha ett stöd under en längre period än två år.

Vi hade velat ha minst en treårsperiod när det

gäller att ge det här stödet, just med tanke på den

kommunala planeringen. I övrigt tycker vi att stödet

ser bra ut. Jag har således ingen fråga till

finansministern.

Bosse Ringholm: Det finns skäl att, precis som

Yvonne Ruwaida här gör, påminna om att händelserna

den 11 september gjorde att många frågade om inte

regeringen skulle revidera sin budget som helhet och

framför allt sin konjunkturbedömning. Vi sade då att

det med det underlag som fanns i september och

oktober inte fanns möjligheter att göra en förnyad

bedömning; det fanns helt enkelt ingen säkerhet i

underlaget. Det som hänt under hösten har snarast

stärkt oss i uppfattningen att det hade varit fel

att brådstörtat försöka ge sig på en helt förnyad

konjunkturbedömning.

Vi har nu, som Yvonne Ruwaida säger, en utveckling

där vi under de närmaste månaderna kanske ser

effekterna av de varsel som lades under hösten. I

övrigt har vi en internationell konjunktur som

uppenbarligen håller på att tillfriskna.

Det är lite konstigt om de partier som i höstas

var väldigt kritiska till att vi inte gjorde

någonting ytterligare med anledning av den 11

september nu, när vi har lagt fram ett konkret

förslag på området för att minimera riskerna för

ökad arbetslöshet, inte vill att man ska agera på

området.

Jag inser, som Yvonne Ruwaida också tog upp, att det

är viktigt när man bedriver konjunkturpolitik att

göra det för den period som kan överblickas, dvs.

för detta år. Hur konjunkturen ser ut år 2003 eller

år 2004 finns det naturligtvis ännu osäkrare

uppgifter om. Därför får vi anledning att återkomma

i höst och se om vi då tycker att det också av

konjunkturskäl finns anledning att fortsätta med den

här typen av stöd. Att det finns skäl att från

allmänekonomiska utgångspunkter förstärka

kommunernas och landstingens ekonomi och välfärden,

liksom att fortsätta att hjälpa kommuner och

landsting, är alldeles självklart. Det får ingå i

våra budgetdiskussioner under hösten att se vilket

utrymme som finns i den totala samhällsekonomin för

kommunernas och landstingens del.

Hans Hoff (s): Herr ordförande! Syftet med förslaget

är att möjliggöra och upprätthålla sysselsättningen

i kommuner och landsting och också att möjliggöra

och stimulera till en tidigareläggning av

nyanställningar och till en sysselsättningsökning.

På något sätt har det uppkommit frågor - inte här i

dag men på andra ställen och i andra diskussioner -

kring en fokusering på att det enbart handlar om

nyanställningar i välfärdsproduktionen. Jag skulle

önska att finansministern lite grann kunde utveckla

detta. Vi har ju väldigt många som är ofrivilligt

deltidsarbetslösa, som så att säga inte har det

arbetsutbud som man vill ha. Jag skulle vilja ha en

form av förtydligande om att det i så fall även

gäller en sysselsättningsökning i fråga om redan

befintligt anställda.

Bosse Ringholm: Som stödet är konstruerat kan man

säga att det är fråga om en kombination, att det

också gäller att säkerställa att man så långt som

möjligt ska kunna bibehålla den personal som finns i

kommuner och landsting. Det är inte minst viktigt

för de mindre kommuner som har en svag

befolkningsutveckling och som har tvingats till

hårdhänta rationaliseringar och anpassningar av

verksamhetsvolymen i förhållande till sina

ekonomiska förutsättningar.

Det handlar alltså om kombinationen av att så

långt det går garantera och trygga befintliga jobb

och att sedan försöka bygga ut med ytterligare

arbetstillfällen. Här finns en möjlighet för

kommunerna, som jag hoppas att kommunerna använder

sig av och som Hans Hoff påminde om, när det gäller

dem som är ofrivilligt deltidsarbetande men som

gärna vill gå upp i arbetstid, som vill ha heltid.

Här finns alltså ett utomordentligt tillfälle att

bygga ut från deltidstjänster till heltidstjänster.

Från det socialdemokratiska partiets sida har vi den

mycket bestämda uppfattningen att heltid ska vara en

rättighet och deltid en möjlighet. Det är faktiskt

en utmaning till alla kommuner och landsting att

försöka leva efter den principen. Det här förslaget

underlättar när det gäller möjligheterna att växla

upp från deltidstjänster till heltidstjänster.

Ordföranden: Vi får tacka finansministern för detta

och önska honom en god resa till nästa uppgift under

dagen. Tack så mycket!

Vi går vidare och inbjuder Anders L Johansson till

talarstolen för att lämna sina synpunkter. Varsågod!

Anders L Johansson: Ledamöter! Ordförande! Jag

tänkte ägna mina minuter åt att kort beskriva

arbetsmarknaden ur ett behovsperspektiv och den bild

som våra databaser och vårt arbete i

Arbetsmarknadsverket ger.

Alldeles otvetydigt är en bedömning som vi gör för

de närmaste åren att Sverige ganska raskt kommer att

hamna i arbetskraftsförsörjningsproblem, att vi

relativt snart kommer att möta arbetskraftsbrist som

en allt viktigare fråga - inte bara

arbetskraftsbrist i betydelsen att det saknas

händer, att det saknas individer att anställa, utan

också arbetskraftsbrist i betydelsen att den är

betingad av bristyrken, av flaskhalsar och av att

individer inte har ändamålsenlig kompetens för att

ta en anställning.

Det kommer att bli särskilt tydligt av det skälet

att där vi nu ser bristen växa fram och bli allt

större är inom offentlig sektor - inom skola, vård

och omsorg. Där har vi en annan situation än vi

tidigare vanligtvis mött, nämligen att det nu är

fråga om behörighetsyrken - yrken som faktiskt

kräver en utbildning för att en anställning ska äga

rum.

Det privata näringslivet har alltid eftersträvat

så hög kompetens som möjligt. När bristen tagit vid

och blivit tydligare har det privata näringslivet

haft god förmåga att lösa problemen genom

internutbildning. Den möjligheten står inte alls på

samma sätt till buds nu, utan nu är det fråga om

behörighetsyrken som kräver utbildning och

utbildningsinsatser. Då ser vi att statens och

arbetsmarknadspolitikens förutsättningar att möta

med kompletterande utbildningar är begränsade.

Utbildningsansvaret för behörighetsyrken och

högskoleutbildningen ligger naturligtvis på

högskoleväsendet. Men jag är tämligen övertygad om

att arbetsmarknadspolitiken måste göra vad den kan

framöver för att just ge individer möjligheter till

kompletterande utbildning - detta för att man ska

vara anställningsbar och vara med och ta de jobb som

vi ser behöver bemannas, inte minst inom skola, vård

och omsorg.

Det som nu ligger på högskoleväsendet och på

utbildningsväsendet är alltså ett utbildningsutbud

som inte alls svarar mot den efterfrågan som vi

kommer att se under de närmaste åren. Huvudskälet är

inte bara att vi prognostiserar med en rimligt bra

tillväxt utan också, som nämnts här i dag, de stora

pensionsavgångarna och de stora demografiska

förändringarna.

Jag tycker att det i samhällsdebatten finns ett

högt allmänt medvetande kring de demografiska

förändringarna. Men jag vill understryka att när man

går igenom pensionsavgångarna kommunvis framgår det

att bilden är mer alarmerande än den bild som kommer

fram i den allmänna debatten.

Om regering och riksdag inte relativt omgående tar

de initiativ som behövs för att möta de här

bristyrkessituationerna och låter både

utbildningsväsendet och arbetsmarknadspolitiken ge

sina bidrag för att erbjuda individer kompletterande

utbildningsinsatser är risken mycket stor att vi får

betydande inflationsproblem och betydande problem

med prisstabiliteten. Detta ser jag som den helt

överskuggande arbetsmarknadspolitiska och ekonomisk-

politiska utmaningen framöver.

Jag har ingen anledning att kommentera det som

varit den närmare diskussionen här under

förmiddagen; det är inte mitt ansvarsområde och jag

har heller inte den fulla kompetensen att bedöma om

det budgettekniskt är rätt hanterat. Jag kan dock

konstatera att många av de kommuner som jag möter i

min vardag har begränsat med ekonomiska resurser.

Dessutom har de betydande ekonomiska problem. Det

hindrar inte att behoven av att anställa och av att

ersätta dem som går med ny arbetskraft är ganska

omfattande och stora.

Till den bilden hör att detta inte är något som

bara präglar tillväxtområdena och de mest expansiva

områdena, utan vi ser väldigt stora behov, betingade

av pensionsavgångar, också ute i landet.

Om man då tillför, som i det förslag som nu

ligger, 3 miljarder för att resursförstärka kommuner

och landsting är i alla fall min bedömning att det

kommer att ha en gynnsam effekt på sysselsättning

och, som det sägs, just på tidigareläggning av

sysselsättning. Det är ändå ett resurstillskott på 3

miljarder.

När det gäller träffsäkerheten i åtgärden jämfört

med tidigare åtgärder, som Karin Pilsäter var inne

på, får jag drista mig att säga att de åtgärder som

i utvärderingarna har visat sig vara mindre

framgångsrika har haft som ett gemensamt drag att de

har haft fel tajmning. Många av de åtgärder som

nämndes infördes och tillkom i ett helt annat

konjunkturläge, inte alls i den situation där de kan

vara en god tajmning därför att behoven finns och

därför att avgångarna är så stora. Flaskhalsen, den

trånga sektorn, är de ekonomiska resurserna för

väldigt många av kommunerna.

Ett belägg för detta, avslutningsvis, är

anställningsstöden. När anställningsstöden började

tillämpas för drygt ett år sedan gjorde vi

prognoser, bedömningar om efterfrågan på dessa stöd.

Sanningen är den att under högkonjunkturen, när

efterfrågan och behoven har funnits, har

anställningsstöden varit ett mycket effektivt

instrument i arbetsmarknadspolitiken. Vi har nu

sett, när vi har fått konjunkturavmattning att

anställningsstöden klingat av jämfört med under

högkonjunkturen.

De insatser som sätts in måste hela tiden ses i

förhållande till var man finns i konjunkturcykeln.

Min bedömning är att det här är en mycket bättre

tajmning, om jag får uttrycka mig så, jämfört med

åtgärderna under 90-talet.

Bo Jonsson: Herr ordförande! Tack för inbjudan till

denna hearing i finansutskottet. Jag tänkte beröra

två frågor. Den ena är budgetläget, som vi från

ESV:s sida ser det, och den andra är

skattesubventioner. Jag ska visa några bilder, och

det finns kopior av dem som kan delas ut sedan.

Vi kommer med en ny prognos den 26 mars, men när vi

tittar på de grundläggande antagandena för i år

tycker vi att man kan se att den prognos vi gjorde i

december inte var helt fel.

Med tillväxttakten på 1,5 % i år i minne och de

övriga delar som finns här, kan vi på nästa bild se,

som Mats Odell redan konstaterat, att det

underliggande saldot ligger på minus 39 miljarder

och att det är ett överskott i presentationssaldot

på 6 miljarder. Differensen mot regeringen framgår

längst till höger.

Till yttermera visso ser vi på nästa bild att

budgetsaldot är vikande för de kommande åren, både

presentationssaldot och det underliggande saldot.

Det är väl vad man kan notera på den bilden.

Utgiftstaket syns på nästa bild. Ser vi till förra

året kan vi konstatera att regeringen i

budgetpropositionen hade en förmodan om att man

skulle hamna på 3,2 miljarder i marginal till taket.

Vi hade i vår prognos 5,7. Det slutliga verkar bli

4,7, dvs. snarast mittemellan. För det här året har

ESV kommit fram till ett överskridande av taket på

3,2. Det kanske korrigeras något nedåt av att man

har tidigarelagt en del utgifter.

Samtidigt finns det, som vi ser på nästa bild, ett

antal faktorer som medverkar till att utjämningen i

kommuner nog kommer att öka lite grann. Vi har en

högre prognos när det gäller förtidspensioner,

arbetslöshetsersättning och sjukpenning än vad

regeringen har. Det är utgiftstakspåverkande

faktorer.

Det här är vad jag för tillfället vill säga om

ekonomin i staten i avvaktan på den prognos som vi

kommer med om bara några veckor. Den kanske kan

avvika något, men det verkar inte som om de mera

grundläggande antagandena har ändrats särskilt

mycket för i år.

Det är inga prognoser för skattesubventioner som

ligger i det här. Det är en väldigt stor skillnad

mellan hur man hanterar anslag på utgiftssidan på

statsbudgeten och hur man hanterar inkomster på

inkomstsidan när det gäller hur regeringen

budgeterar och hur riksdagen beslutar.

Bruttobudgetering av anslag var det som stod i

fokus när man beredde budgetlagen. Det fördes också

en diskussion om skattesubventioner. Statskontoret

ville i sitt remissvar att man skulle göra samma

noggranna prövning av skattesubventioner som görs av

utgiftsanslagen. Regeringen hade då för första

gången i kompletteringspropositionen, som det hette

då, presenterat en sammanställning av det som kallas

skatteavvikelser, både skatteförmåner och

skattesanktioner. Eftersom jag själv var den som

utredde frågan och presenterade det här för

utskottet innan betänkandet lades fram känner jag

att jag har viss kunskap på området, och jag känner

mig ödmjuk inför alla svårigheter som finns här; det

är ingen lätt materia att hantera.

Nåväl. Denna redovisning har sedan följts år från

år. Senast i vårpropositionen förra året redovisades

den. Man kan konstatera att det inte är några små

summor. Det är saldopåverkan, som ligger på 190

miljarder eller motsvarande. Det är en väldigt stor

variation på typen av skatteavvikelser eller

skattesubventioner. Det är ju subventionerna som är

de stora summorna. Regeringen ville inte ha någon

skyldighet att redovisa de här sammanställningarna,

utan man sade att man behövde överväga form och

innehåll närmare.

Det som har skett ytterligare är att det nu har

införts en ny inkomsthuvudgrupp på statsbudgetens

inkomstsida som heter 1700. Där redovisas - för

första gången förra året - anställningsstöd. Det är

också sjöfartsstöd, kompetensutveckling och

bredbandsinstallationsstöd som finns på

statsbudgetens inkomstsida, särredovisat. Tar vi

sjöfarten som exempel på politikområdet

transportpolitik är det så att när man behandlar det

på utgiftssidan redovisar man inte bara

sjöfartsstödet utan också ett antal

skattesubventioner på det området. Det är nytt för i

år.

När det gäller utfall av de skattesubventioner som

tas upp i 17-gruppen har det konstaterats att enligt

nationalräkenskaperna bör de betraktas som

transfereringar, så de kommer att redovisas som en

transfereringskostnad i Riksskatteverkets

årsredovisning och specificeras i en not. Så kommer

vi också att göra från ESV:s sida när det gäller

årsredovisningen eller det underlag före

årsredovisningen som vi presenterar för regeringen

och som sedan kommer till riksdagen. Där sker det en

ytterligare information på det sättet. Dessutom

kommer det självklart också till uttryck i

statsbudgetens utfall, som kommer att redovisas här

samtidigt med årsredovisningen för staten till

regeringen nu på fredag.

Jag kan konstatera att det har tagits ett antal

viktiga steg när det gäller hur man redovisar och

budgeterar skattesubventioner, men det återstår

mycket innan man kan säga att de behandlas på

jämställd fot med det som finns på utgiftssidan. Det

återstår naturligtvis en hel del att göra, men det

är samtidigt inget lätt område, och det finns inte

heller några bra internationella förebilder. IMF har

som minimikrav att man ska ha någon typ av

sammanställning på det här området. Men vi är ju

världsbäst, så vi ska väl bli bättre än så här.

Maj Lis Åkerlund: Ordförande, ledamöter! Svenska

Kommunförbundet anser att kommunsektorn behöver ett

resurstillskott. Därför välkomnar vi detta

resurstillskott. Anledningen är den ekonomiska

situationen i kommunerna för närvarande.

På den första bilden ser vi hur den ekonomiska

situationen för kommunerna har utvecklats sedan 1994

och en bedömning av hur det kommer att se ut

framöver. Vad vi kan konstatera, och det vi alla vet

om, är att 90-talet har varit mycket kärvt och tufft

för den kommunala verksamheten. Vi kan se

underskotten från 1994 fram till 1998.

År 2000 hade vi ett positivt resultat på 5 miljarder

kronor. Men då bör man tänka på att ungefär 40 %,

eller 80 kommuner, fortfarande har bekymmer med att

få balans i sin ekonomi. Det underskottet är på 1,2

miljarder kronor. År 2000 ökade driftskostnaderna

med nära 4 %, eller nästan 10 miljarder kronor.

Samtidigt ökade statsbidragen och kommunalskatten

med 13 miljarder. Mellanskillnaden gick till att

täcka de stora underskott som hade ackumulerats

under tidigare period.

För året håller vi nu på att bearbeta kommunernas

resultaträkningar för år 2001, så det här är

fortfarande preliminära siffror.

Vår bedömning i höstas var att resultatet för år

2001 skulle bli ungefär på samma nivå som för år

2000. Dessvärre kan vi se att det här resultatet

verkar bli något sämre, och vi tror att det kommer

att hamna runt 3 miljarder kronor. Vi ser att det är

väldigt många kommuner som fortfarande har stora

ekonomiska problem. Vi bedömer att det är 35 % av

kommunerna.

Under år 2001 har 1,3 % fler månadsanställda

blivit anställda i kommuner, eller 8 300 personer.

Vad vi också kan se, vilket är ett litet trendbrott

för år 2001, är att löneökningen i kommuner är

större än för övriga sektorer. Landstinget har

ungefär samma utveckling. Det är också preliminära

siffror.

För kommunerna är löneökningarna mellan år 2000

och 2001 runt 4 ½ %. Under det tidiga 90-talet var

de i snitt 2,8 % och i övriga sektorer runt 4 %. Vi

brukar säga att kommunerna har en löneskuld till

sina anställda i den storleksordningen.

På nästa bild ser vi att de kurvor som går uppåt rör

sig om kostnader och de som går åt andra hållet rör

sig om inkomster. Det innebär att vårt resultat

väsentligt försämras. Vi har trots allt haft mycket

goda år de senaste åren. Det vi kan se, med de

försämrade förutsättningarna, är att

skatteintäkterna från att ha varit mycket goda, runt

6 %, kommer att trappas ned till drygt 4 % år 2002

och framåt.

Sedan kan vi se en starkare expansion av

verksamheterna, framför allt beroende på demografin.

Men också de reformförslag som finns kommer att öka

kostnaderna för kommunerna.

Vi kan också se att kostnadsutvecklingen blir

högre på grund av både löne- och prisutveckling, som

har varit gynnsamma för kommunsektorn tidigare under

90-talet.

Vad vi också ser är urholkningen av statsbidragens

reella värde, eftersom de inte uppräknas med pris-

och löneutveckling eller demografi.

En ytterligare komplikation är att maxtaxorna

begränsar möjligheterna att avgiftsfinansiera de

stora verksamheter som äldreomsorg och barnomsorg

innebär.

Vi kan titta på resultaträkningen på nästa bild.

Vad vi ser här är att vi år 2002 och framöver

räknar med ett underskott för kommunsektorn totalt

sett. Det är ganska stora underskott som vi

prognostiserar. Jag vill erinra om att det här bara

är ett nollresultat. Enligt kravet på balans bör

kommunerna ha ett utvecklande balanskrav. Man

behöver alltså 9 miljarder mer för att ha en sund

finansiering.

Det här kan vi sammanfatta med att kommunerna har en

kostnadskostym som är lite för stor och en

intäktsbit som är för liten. Det är med anledning av

det som vi välkomnar det här resurstillskottet. Men

vi pläderar alltid för stabila

planeringsförutsättningar, och helt naturligt är en

tillfällig åtgärd inte en stabil

planeringsförutsättning.

Även om administrationen av stödet har blivit

förhållandevis enkel tror vi att det kunde ha gjorts

något enklare, t.ex. det ansökningsförfarande som nu

föreslås. Vi förordar alltid, som ni vet, att få

våra resurstillskott i det generella statsbidraget,

eftersom riktade statsbidrag är byråkratiska och kan

styra resurserna ineffektivt. Risken är stor att vi

inte gör lyckade prioriteringar. Sedan är det ett

uppföljningsarbete av småpengar, och ånyo skapar det

inte bra planeringsförutsättningar. Som sagt, är

vårt önskeförslag alltid att man ska försöka bredda

den kommunala skattebasen på ett långsiktigt sätt.

Sedan kan jag bara komplettera med att det här

ärendet inte är berett i styrelsen för

Kommunförbundet.

Per Arne Sundbom: Konkurrenspolitikens utgångspunkt

är konsumentnyttan. Ett av många viktiga kriterier

när vi tittar på den här typen av förslag är om

producenter av varor och tjänster får konkurrera på

lika villkor. Det är en förutsättning för effektiv

resursanvändning och hög kvalitet på varor och

tjänster.

När vi går igenom propositionen konstaterar vi att

i den finns en klart uttalad ambition att villkoren

ska vara konkurrensneutrala oavsett ägare eller

associationsform. Det tycker vi är bra, och vi har

heller inga principiella synpunkter på förslaget som

sådant. Däremot - och nu blir jag tyvärr lite

teknisk - har vi synpunkter på entreprenadbegreppet.

Det gäller framför allt vad det entreprenadbegrepp

som det talas om i propositionen ska innefatta. Vi

tycker att det finns anledning att precisera detta

för att så långt som möjligt undvika att kommuner

och landsting behandlas olika på grund av att man i

olika stor utsträckning anlitar externa utförare.

Det är bra att Svenska Kommunförbundet finns här i

dag. Jag tror dock inte att jag har läst alla deras

rapporter. Kommunförbundet har i en rapport från

2001, Kommunernas marknadsutnyttjande 1995-1999,

definierat entreprenadbegreppet. Det har sagts att

det ska gälla sådana verksamheter i kommunerna som

man mer eller mindre har ett lagstadgat krav att

utföra. Man har alltså - för att tillgodose ett

behov - ett huvudmannaskap för att saluföra ett

utbud av varor och tjänster. Detta

entreprenadbegrepp innefattar också olika typer av

valfrihetsmodeller, dvs. att man betalar till

externa utförare för tjänster som ingår i det

offentligrättsliga bidragssystemet, t.ex. för

friskolor.

Vi menar att Kommunförbundets definition i

rapporten kan vara en utgångspunkt för att

förtydliga entreprenadbegreppet. Men vi skulle vilja

göra vissa förtydliganden och tillägg. Därför tycker

Konkurrensverket att det är att föredra att det i

underlaget - och nu läser jag innantill för att vara

riktigt säker på att det blir korrekt - för att

beräkna stödet till enskilda kommuner, som en

huvudregel, medtas alla utbetalningar till externa

utförare. Att t.ex. skilja på de verksamheter som

kommunerna har ett huvudansvar för från s.k.

frivilliga verksamheter skulle medföra

administrativa problem.

I fallet med landstingen - nu blir jag åter lite

teknisk - är det viktigt att man medtar både s.k.

vårdavtal och samverkansavtal. Jag ska i dag inte gå

in närmare på skillnaden mellan de två typerna av

avtal, men det finns en viss principiell skillnad.

Vidare menar vi att man bör medräkna sådan

verksamhet som tillhör det offentligrättsliga

bidragssystemet, såsom friskolor. Vi tycker att man

kan överväga att definiera entreprenadbegreppet i de

bestämmelser om stödets utformning som enligt

propositionen avses att meddelas av regeringen.

Låt mig till sist tillägga att jag förstår

Kommunförbundets uppfattning att kommunerna kan få

administrativa problem om man inte har klara regler

för stödet.

Ulf Lindberg: Ledamöter och ordförande! Jag tackar

för inbjudan. Det var trevligt att ni ville bjuda in

också representanter för entreprenörer till den här

utfrågningen.

Jag tänkte börja med den första overheadbilden och

teckna en kort bakgrund till den tillvaro som många

entreprenörer just nu känner sig leva i.

Första gången vi stötte på det här förslaget hade

ingen som helst hänsyn tagits till entreprenörer och

till det faktum att det finns entreprenörer som

utför uppgifter åt offentlig sektor. Nu finns detta

med i förslaget, och jag tänkte kort återkomma till

det. Men det finns också andra frågor som är

aktuella för de företag som i dag arbetar på uppdrag

av offentlig sektor. Det gäller t.ex.

Upphandlingskommitténs förslag, som är på väg att

bli en proposition, Utredningen om vårdens

ägarformer, alltså stopplagen, och inte minst det

nyligen beslutade kommittédirektivet för icke-

vinstdrivande företag. Allt detta pekar i en

riktning som gör att många entreprenörer har lite

svårt att sova om natten.

Om man tittar på omfattningen av upphandlade

tjänster i kommuner och landsting och hur mycket som

utförs av privata utförare ser man att 7,2 % av

tjänsterna i kommunsektorn och 6,4 % i

landstingssektorn utförs av privata utförare. Det är

inga stora andelar, men det handlar om rätt stora

och viktiga marknader för många entreprenörer.

Om man sedan lite grann tittar på vilka branscher

som är berörda fokuserar propositionen mycket på

vård, skola och omsorg. I diagrammet som visas ser

man ett exempel från arbetsgivargruppen och

förbundsgruppen Almegas branscher, som för övrigt

innehåller närmare 60 tjänstebranscher, vilka också

är berörda. Frågan är alltså betydligt större när

det gäller entreprenörerna än det som rör

kärnområdena vård, skola och omsorg.

Nästa bild rör vårt resonemang kring förslaget. Där

finns förbättringar i förhållande till det

ursprungliga förslaget, men vi tycker fortfarande

att riskerna för konkurrenssnedvridning är

uppenbara. Förslaget är utformat som ett

rekryteringsstöd till kommuner och landsting med

viss kompensation för de köpta tjänsterna.

Om man uppehåller sig vid nivån på de köpta

tjänsterna, alltså det underlag man får räkna med,

handlar det om 50 % av verksamhetskostnaderna för

köpta tjänster. Jag har inte riktigt kunnat utröna

hur man kommit fram till den siffran, annat än att

det finns en hänvisning till ett samtal med

Kommunförbundet, och möjligen också med

Landstingsförbundet. Vi har i varje fall inte fått

några frågor om hur det ser ut i våra

medlemsföretag.

Jag tror att det finns anledning att befara att

det här är en låg nivå i förhållande till den

verkliga nivån. Det varierar naturligtvis mellan

olika typer av verksamheter.

Det finns också risk för att detta blir ett

incitament för kommuner och landsting att i första

hand ägna sig åt att av ekonomiska skäl stödja egna

anställningar och inte göra jämförelser för att se

vad en entreprenad skulle kunna innebära.

Konkurrensneutraliteten har väl förbättrats mellan

kommuner och landsting som har mycket respektive

lite upphandlad eller köpt verksamhet, men

entreprenörerna får naturligtvis ingen direkt del i

stödet.

Sedan vill jag, höll jag på att säga, instämma med

föregående talare. Det är inte alls klarlagt, som vi

kan läsa ut i alla fall, hur man hanterar de

verksamheter som man i dag jobbar med inom

pengasystemet, eller inom valfrihetsmodeller, om man

vill uttrycka det så. Det talas om köpt verksamhet,

vilket leder tanken till entreprenader. Här finns en

hel rad verksamheter som absolut borde omfattas av

entreprenader. Ett klarläggande är alltså

nödvändigt.

Om ni ser på nästa bild kan vi inte låta bli att ta

oss friheten att ha en synpunkt på vad man skulle

kunna göra i stället för detta förslag, som vi

kanske inte tycker är det bästa möjliga om man t.ex.

vill stärka vård, skola och omsorg. En möjlighet är

ju att köpa verksamhet, dvs. att ge pengar till

kommuner och landsting att köpa verksamhet för.

Jag säger "köpa verksamhet". Jag kan ta ett exempel

ur verkligheten. Om vi bara använder siffrorna i ett

företag, Praktikertjänst, så kan man innevarande år

ta emot 50 000 fler läkarbesök och utföra 1 000 fler

operationer med den bemanning man i dag har. Vill

man däremot öka sysselsättningen, vilket ju är

rubriken på propositionen, tycker jag att den väg

som man har anvisat i propositionen, nämligen att

använda sig av arbetsgivaravgiftssänkningar, är en

bra väg. Handlar det om sysselsättning, så varför

inte då för alla arbetsgivare?

För att sluta i mer positiv anda vill jag säga att

vi tycker att det är jättebra att insikten finns att

arbetsgivaravgiftens storlek faktiskt påverkar

sysselsättningen i den tjänsteintensiva sektorn. Det

leder säkert till andra positiva beslut i den

riktningen.

Ordföranden: Vi tackar Ulf Lindberg och övergår nu

till att ställa frågor till dem som har gjort

inledningar.

Kjell Nordström (s): Jag har en fråga till

Kommunförbundet. Hur många räknar Kommunförbundet

med att kommunerna måste ersättningsanställa i år,

och hur många måste man ersättningsanställa nästa

år? Detta har alltså med pensioneringar att göra.

Hur många av dessa anställningar skulle kunna

tidigareläggas? Har man tittat något på det?

Maj Lis Åkerlund: I snitt behöver vi anställa mellan

65 000 och 70 000 personer - det är alltså en

omsättningssumma - och 670 000 personer på tio år.

Hur många nyanställningar som den här propositionen

kan ge anledning till kan jag inte svara på. Vi har

inte gjort sådana beräkningar. Det man vet är att

resurstillskott till kommunerna i stor utsträckning

innebär att det anställs personal eftersom

verksamheten är så personalintensiv.

Kjell Nordström (s): Jag har ett par följdfrågor.

Har man gjort någon beräkning av hur många som

skulle kunna gå från deltid till heltid? Min andra

fråga är till Anders L Johansson: Har man på AMS

någon bild som gäller hur det ser ut för landsting

och för staten vad gäller behov av rekrytering i år

och kommande år?

Maj Lis Åkerlund: Nej, vi har inte gjort beräkningar

av hur många som kan gå från del- till heltid, men

det pågår inom kommunerna ett antal åtgärder just

för att se till att de personer som vill ha heltid

får det. Men vi har inga precisa siffror där.

Anders L Johansson: Staten som arbetsgivare minskar

faktiskt sysselsättningen, och de statliga

myndigheterna har besparingskrav som alltfort följer

med. Det kan vi inte se något skifte i under

åtminstone det här året och nästa år. Minskningarna

är marginella, men dock minskningar.

Vad gäller deltidsarbetslösheten tycker jag att det

är viktigt att säga att den har minskat ganska

ordentligt under det senaste 1 ½ året. Det ser vi

också under alla omständigheter en fortsatt

minskning av. När deltidsarbetslösheten minskar så

minskar också trycket på statens utgifter, därför

att en väldigt stor andel av dem som är

deltidsarbetslösa är ofrivilligt deltidsarbetslösa

och går på arbetslöshetskassa. Jag törs nog säga att

det här förslaget i den här delen kommer att skynda

på processen när det gäller minskningen av

deltidsarbetslösheten. Då får vi som en effekt att

statens utgiftssida minskas.

Lennart Hedquist (m): Utfrågningen av

finansministern gav ju ganska tydligt svar på att

det här utifrån budgetlagens synvinkel i första hand

handlar om ett kringgående. Jag ska inte uppehålla

mig mer vid den frågan, utan i stället ta upp just

detta kring att han rubricerade det hela som ett

träffsäkert och bra system.

Låt oss se lite på hur det här slår mot enskilda

kommuner. Jag skulle gärna vilja höra

Kommunförbundets svar på om inte min analys är

riktig där. Avfolkningskommuner, som har svårighet

att i dag ha balans i sin ekonomi, har ett tryck på

sig, med hänsyn till befolkningsminskningen, att

minska antalet anställda. Det torde väl vara

uppenbart att alla dessa kommuner över huvud taget

inte kan få del av det här anställningsstödet

eftersom de lever i den situationen att de tyvärr

måste minska anställningarna. De har väldigt svårt

att i vart fall presentera ökade löneutgifter.

Den andra typen av kommuner är sådana som gjorde

stora besparingar under 2001 och nu ökar

anställningarna 2002, kanske för att de var lyhörda

gentemot regeringen vad gällde att det här stödet

skulle komma. De har naturligtvis lätt att få

stödet, eftersom de kan öka sina anställningar.

Sedan har vi den tredje kategorin kommuner, och

det är de kommuner som ligger i tillväxtområdena och

som ofta på grund av utjämningssystemet och annat

har stora underskott. De har behov av

nyanställningar, men de har också det ekonomiska

balanskravet över sig, och de har svårigheter att

utnyttja den här typen av nyanställningsstöd.

Min fråga till Kommunförbundets representant är:

Vilken typ av kommun anser ni ha största

möjligheterna att utnyttja det här

nyanställningsstödet? Det var den ena frågan jag

har.

Den andra frågan gäller konkurrens på lika villkor.

Jag tyckte att vi fick bra redovisningar där från

Konkurrensverket och Almega. Men jag vet ju hur det

ser ut i kommunerna när man jämför egen regim och

entreprenader i upphandlingssituationer. Jag ser ju

framför mig att det stöd som man har i kommunen

kommer man att räkna sig till godo i verksamhet i

egen regi. Entreprenaderna ska redovisa fulla

lönekostnader, och då kommer man att tycka att det

är förmånligare att ligga kvar med verksamhet i egen

regi. Det här förutsätter ju att såväl

Konkurrensverket som andra myndigheter följer att

den offentliga upphandlingen verkligen går rätt

till. Nu har man fått ytterligare en komponent att

studera, och jag skulle vilja fråga

Konkurrensverket: Hur tänker man följa upp att de

nya regelverken inte innebär en diskriminering av

företag som erbjuder tjänster till den offentliga

sektorn?

Maj Lis Åkerlund: Bilden är väldigt komplex eftersom

vi har 289 kommuner, och förutsättningarna både när

det gäller verksamhet, demografi och ekonomisk

ställning är ju väldigt olika. Som huvudhypotes är

det som du säger: Avfolkningskommunerna kanske inte

i första hand är de som man tror kommer att utnyttja

del 2 i det här sysselsättningsstödet. Men det kan

ju även där finnas kommuner som expanderar, t.ex. på

grund av att behoven av äldreomsorg ökar kraftigt,

och därför har behov av nyrekrytering.

Besparingskommunerna har helt naturligt, beroende

på bl.a. den ekonomiska situationen och behoven och

utvecklingen av demografin, större möjligheter att

nyttja det här. För tillväxtkommunerna är

balanskravet alltid en svårighet eftersom det är en

viss eftersläpning i utjämningssystemet på två år.

Det går alltså inte att svara entydigt på din

analys. Det ser så olika ut i kommunerna.

Per Arne Sundbom: Just nu är det här ingen lätt

fråga. Det beror helt enkelt på att de här frågorna

är splittrade på tre myndigheter i dag när det

gäller konkurrensfrågor och upphandlingsfrågor.

Tillsynsmyndigheten för lagen om offentlig

upphandling är alltså Nämnden för offentlig

upphandling. Sedan har det visat sig att

konkurrenslagstiftningen generellt sett inte har

varit ett effektivt medel för att bevaka

konkurrensneutrala frågor i möten mellan offentliga

och privata aktörer. Därför har regeringen inrättat

det s.k. Konkurrensrådet, ett råd för konkurrens på

lika villkor mellan offentlig och privat sektor, och

där finns både offentliga företrädare och privata

företrädare som ska enas om gemensamma spelregler

mellan parterna. Konkurrensrådet är ju egentligen

ingen myndighet utan formellt sett inrättat som en

statlig utredning. Vi på Konkurrensverket har

fortlöpande samråd med de här två, och jag utgår

ifrån att i de här frågorna kommer Konkurrensrådet

att få apropåer om det skulle ske några

oegentligheter ur konkurrenssynpunkt. Vi har ju som

sagt var samråd, så vi kommer att följa de här

frågorna.

Lennart Hedquist (m): Jag tolkar de här svaren på

följande sätt: Det ena, beträffande konkurrensen, är

att om man är ute efter ett bra system så är det

bättre med generellt stöd till kommunsektorn. Då kan

man åstadkomma en bättre konkurrensneutralitet än

den här typen av arrangemang. Förslaget var väldigt

dåligt från början, men det är fortfarande faktiskt

diskriminerande. Det ger enskilda kommuner möjlighet

att bedriva en icke schyst offentlig upphandling.

Många kommuner kommer säkert att ha en schyst

upphandling, men det har kommit ytterligare ett

kryphål. Därutöver bör man vara klar över att det

inte är så väldigt många kommuner som kommer att

kunna ha en total lönekostnad som överstiger nivån

plus 4 % så att de över huvud taget blir

bidragsberättigade.

Jag vill också tolka Kommunförbundet så, att det

är väldigt svårt att peka ut kommuner som helt klart

kommer att ha lönekostnader utöver 2001 års nivå

plus 4 %. Det är så pass många kommuner som har en

sådan struktur att de behöver angripa sina problem

för att nå ekonomisk balans. Där är väl också svaret

att den här stödformen är väldigt egendomlig. Jag

vill närmast ha det bekräftat från Kommunförbundet

att man så att säga i grunden ogillar den här typen

av utformning av stöd.

Den tredje synpunkten jag har är närmast riktad mot

Finansdepartementet, om de fortfarande kan svara i

Ringholms ställe. Man kunde tolka Ringholm så, att

han tyckte att det är bättre med stöd till

anställningar i kommunerna. Då är min fråga: Är det

så att Finansdepartementet på fullt allvar funderar

i de termerna att man ska rikta stödet till

kommunerna i form av anställningar nu i stället för

generella statsbidrag?

Maj Lis Åkerlund: Vi föredrar ju helt naturligt att

få bidragen som generella statsbidrag eller att få

dem genom en breddad skattebas. Samtidigt är det så

att när man ser den ekonomiska situation som

kommunerna är i så är varje tillskott av resurser

välkommet.

Curt Malmborg: Jag måste erkänna att jag inte

uppfattade finansministern på det sätt som beskrivs

här. Vi har ju ett system med ett generellt

statsbidrag, och det är ju den helt dominerande

delen och kommer så att vara framgent, tror jag. Man

ska inte heller glömma att i det här systemet finns

det ju också två delar. Lennart Hedquist, du har

uppehållit dig vid anställningsdelen, men det finns

ju också en generell del, och den kommer ju de

kommuner som du nämnde till del. Det är ju

huvuddelarna i stödet.

Lennart Hedquist (m): Även det stödet är ju kopplat

till anställningar, och jag tolkade finansministern

så, att han tyckte att det var väldigt effektivt med

stöd till anställningar i kommunerna. Om han tycker

att det är så kan man ju lätt dra slutsatsen att han

tänker ratta över stödet till anställningar, vilket

jag ur synpunkten att kommunerna själva bör kunna

avgöra hur de vill sköta sin verksamhet tycker är

fullständigt befängt. Jag trodde att vi var överens

om generella statsbidrag.

Curt Malmborg: Det finns nog ingen motsättning på

den punkten. Vad vi inför här är ju ett system med

3 miljarder temporärt stöd, varav 2,2 miljarder

fördelas på generell grund. Att använda det här som

grund för att säga att man raserar eller ändrar

systemet tycker jag är något märkligt.

Per Landgren (kd): Många av de farhågor som vi har

tagit upp motionsledes har bekräftats eller

besannats under utfrågningen här. Jag börjar med att

rikta mig till Svenska Kommunförbundet och Maj Lis

Åkerlund. Vi lever ju alla i kommuner, och när man

har jobbat där också vet man att resurstillskott

naturligtvis välkomnas. Man vill hellre ha ett

generellt statsbidrag, naturligtvis, framför den här

typen av tillfälligt stöd, men ännu hellre att

skattebasen breddas. Om man då sätter in de här

3 miljarderna i ett historiskt perspektiv vill jag

minnas att finansministern hänvisade till de

resurstillskott som har tillförts till

kommunsektorn, och den siffra som brukar nämnas är

25 miljarder. Då skulle jag vilja att Maj Lis

Åkerlund kommenterar hur det är med nettoutfallet

för kommunerna vad gäller dessa 25 miljarder. Har

det blivit något nettotillskott, eller hur är det

med den saken? Vi har ju annars hört vilken form ni

hade föredragit vad gäller detta stöd, och vi har ju

sett en utveckling där de generella statsbidragen

har ökat på skattebasens och självfinansieringens

bekostnad under de senaste åren för kommunsektorn.

Sedan vill jag ställa en fråga till Bo Jonsson på

ESV, och då anknyta till Mats Odells fråga tidigare

till finansministern. Med tanke på det underliggande

budgetsaldot för staten: Innebär denna proposition,

allt annat lika, att staten behöver öka sin

upplåning, eller hur ska finansieringen ske? Som

läget är nu har vi ju inte fått något

finansieringsförslag i propositionen.

Maj Lis Åkerlund: Vi har gjort en beräkning av

urholkningen av det generella statsbidraget och då

tagit hänsyn till pris- och löneutveckling samt den

nettoeffekt som momsavgiften innebär. Under perioden

1996-2004 kommer vi fram till ett underskott på lite

drygt 2 miljarder år 2004. Statsbidraget har alltså

urholkats mer än vad vi har fått i de olika

tillskott som har kommit oss till del.

Bo Jonsson: Jag kan inte säga något om hur det ser

ut, eftersom det inte är redovisat på vilket sätt

regeringen tänker finansiera detta. Jag kan faktiskt

inte svara på om det kommer att leda till det ena

eller andra. Jag tror det är bättre att vända sig

till Finansdepartementet i den frågan.

Per Landgren (kd): Det har vi ju redan gjort, men vi

kan ju i och för sig göra det en gång till. Men jag

skulle gärna vilja, som uppföljning till det Maj Lis

sade, att Curt Malmborg kommenterade att

utvecklingen av kommunsektorns självfinansiering har

gått tillbaka under de senaste åren från låt oss

säga 1995 till nu i förhållande till generella

statsbidrag. Man får intrycket av, i takt med att de

generella statsbidragen ökas, att kommuner och

landsting vadar i pengar när regeringen beskriver

sin politik. Hur ser då Curt Malmborg på denna

siffra för kommunernas del, alltså en minskning

realt med 2 miljarder under den här tiden? Sedan får

jag väl göra som Bo Jonsson och hänvisa min fråga om

finansieringen och om det blir en upplåning till

Malmborg också.

Curt Malmborg: Vi för in frågan på någonting helt

annat som handlar om hela kommunsektorns ställning.

Det blir nästan som att vi bedriver en

budgetförhandling här, och det ska vi väl inte göra.

Det är oerhört viktigt för regeringen att

kommunsektorn utvecklas positivt. Det kan säkert

finnas lite olika uppfattningar om vilken nivå det

handlar om, men då är det väl viktigt att göra den

här satsningen på 3 miljarder som vi nu pratar om.

En samlad bild av kommunsektorn kommer vi att

återkomma med, som finansministern nämnde, i

budgetpropositionen i höst.

När det gäller den fråga som riktades till Bosse

Jonsson och vidare till mig om effekterna på

budgetsaldot kan jag bara upprepa det

finansministern sade: Det här är finansierat. Vi har

ett överskott. Vi har varit återhållsamma i goda

tider och har ett saldoutrymme som täcker detta.

Därmed klarar vi finansieringen.

Per Landgren (kd): Att man så att säga sätter in det

i sitt sammanhang kan ju inte gärna vara fel om man

talar om kommunsektorns ställning. Här har vi ju

trender som vi måste bedöma. Om regeringen går

alltmer på de generella statsbidragen i förhållande

till de skattebaser som kommunsektorn har att röra

sig med och dessutom kommer med den här typen av

tillfälliga bidrag som kan vara en tillfällig hjälp,

men inte alls så långsiktig, så ser jag inte det som

konstigt att be Curt Malmborg kommentera de verkliga

siffrorna från Kommunförbundet - Landstingsförbundet

har vi ju inte hört här nu - och deras version av

hur den ekonomiska situationen ser ut.

Vad gäller att detta är finansierat angavs ju ingen

finansiering i propositionen. Det är klart att man

kan peka på låt oss säga pensionssystemet; där finns

det ett överskott under den här konjunkturcykeln.

Men kan inte Curt Malmborg ändå säga någonting om

hur ni har tänkt att det ska finansieras? Ska det

finansieras inom samma utgiftsområde, och vad är det

ni ska dra på då, eller ska det tas någon annanstans

ifrån?

Curt Malmborg: Vad gäller kommunerna har vi

kontinuerliga samtal med Kommunförbundet och

Landstingsförbundet inför budgetpropositionen, och

det kommer vi med all säkerhet att ha i år också.

Just i den här frågan har vi haft samråd med

Kommunförbundet och Landstingsförbundet om de tre

miljarderna. Från dessa förbund har man, liksom man

har gjort i dag, förklarat sig nöjd med den här

insatsen.

Bosse Ringholm tog upp en stor del av sin inledning

med att förklara att finansieringen av detta - jag

upprepar vad jag sade - sker genom att det finns ett

saldoutrymme. Han beskrev också utvecklingen efter

den 11 september och den bedömning som han gör. Med

andra ord: Det finns alltså pengar över. Det finns

ett överskott som kan användas för den här insatsen,

likväl som det har funnits utrymme för att göra de

skatteförändringar som gjorts, som Bosse Ringholm

nämnde, på ca 20 miljarder under 2002.

Agne Hansson (c): Först vill jag fråga Anders L

Johansson på Arbetsmarknadsstyrelsen: Kan man mäta

effekten av ett sådant här tillfälligt

sysselsättningsstöd så att man vet om det ger någon

effekt i framtiden för eventuell kommande

åtgärdsstyrning? Det är det ena.

Det andra har att göra med risken för

prisstabiliteten och inflationen och det du nämnde i

ditt inledningsanförande. Om jag tolkar dig rätt

menar du att det egentligen behövs mera pengar även

till arbetsmarknadsmyndigheten för att det här

stödet ska få den effekt som är avsett, annars får

vi väldigt många vakanser och brist på arbetskraft.

Jag har också en fråga till Ekonomistyrningsverket

och Bo Jonsson, eller möjligen till Curt Malmborg

från Finansdepartementet. Man bygger alltså ett stöd

på att löneökningarna i den offentliga sektorn ska

bli så kraftiga som möjligt mellan 2001 och 2002. Ju

mer man lyckas höja lönerna, desto mer statsbidrag

kan man få. Vad finns det för risker vad gäller

prisstabilitet och inflation i ett sådant system?

Slutligen vill jag också ställa en fråga till Maj

Lis Åkerlund från Kommunförbundet: Vilka möjligheter

bedömer ni i Kommunförbundet att det finns för att

man kan behålla den tillfälliga arbetskraften

långsiktigt för att garantera kvaliteten i vård och

omsorg?

Anders L Johansson: Man kan ju förstås göra, vilket

också finansministern var inne på, en mer elementär

beräkning utifrån frågan: Vad räcker de tre

miljarderna till rent sysselsättningsmässigt? Det är

ju en ganska enkel ekvation. Men att gå därifrån

till att ha en uppfattning om vad det här nu leder

till sysselsättningsmässigt är ju naturligtvis en

både svårare och vanskligare fråga. En viktig fråga

som Lennart Hedquist var inne på och som även

Kommunförbundet nu har bekräftat är hur det

egentliga utrymmet ser ut i kommunernas ekonomi för

att gå utöver de fyra procenten. Vad som blir

nettoeffekten på sikt tror jag att det fordras både

erfarenhet och närmare studier av.

Jag går över till den andra frågan. Vad jag ser ur

ett strikt arbetsmarknadspolitiskt perspektiv är att

vi har en situation med stora pensionsavgångar. Jag

kan ta en medelstor kommun som exempel, nämligen

Gävle kommun. Där kommer vi att få pensionsavgångar

fram till 2005 som ligger i runda tal kring 25 %.

Det är en jättestor avgång från kommunen. Vad som

gäller allmänt taget för arbetsmarknaden är den här

typen av utmaningar. Därför står vi inför den

jättestora utmaningen att öka arbetskraftsutbudet.

Jag har sagt det förut, och jag tycker att det är

viktigt att upprepa: Trots det inhemska ekonomiska

läget och trots den mycket starka och positiva

utveckling som vi har haft på arbetsmarknaden under

de tre senaste åren är det ju så att Sverige har

stora grupper - inte minst när vi lägger till också

de långtidssjukskrivna - som står utanför den

reguljära arbetsmarknaden. Det är helt enkelt så:

Ska vi klara arbetskraftsförsörjningen och att svara

upp mot de brister och risker för flaskhalsar som

jag är alldeles övertygad om kommer inom de närmaste

åren, då måste vi klara - i arbetsmarknadspolitiken

och på andra politikområden - en utbudspolitik. Vi

måste öka arbetskraftsutbudet. Klarar vi inte att

ställa om politiken - det finns mer att göra,

åtminstone inom ramen för min myndighet när det

gäller att fokusera mer på detta - så är jag tyvärr

övertygad om att vi får betydande problem med

prisstabilitet och inflation. Det är det som är den

stora utmaningen, och det var det jag ville peka på.

Bo Jonsson: Mer allmänt sett är det ju inte bra om

man bygger in incitament i stödsystem som gör att

man får felaktiga allokeringar av resurser,

prisökningar eller vad det kan vara för någonting.

Utan att ha gått igenom eller att ha varit med i

beredningen av det här förslaget kan jag konstatera

att det ju är en engångshistoria. Kommunerna ska ju

även framöver bära kostnaderna, så att man skulle

driva upp lönerna med hänsyn till detta kanske inte

skulle ligga så nära till hands, skulle man mer

allmänt kunna tro.

Curt Malmborg: Jag instämmer i det sista som Bosse

Jonsson sade. Det här stödet består ju, som vi har

sagt flera gånger, av två delar. Det är ett

generellt stöd, och så är det en mindre del som är

det här nyanställningsstödet. Det förefaller inte

särskilt troligt att kommunerna skulle dra upp

lönerna bara för att komma i åtnjutande av det här

stödet. Det tror jag inte.

Maj Lis Åkerlund: Det här stödet möjliggör en

tidigareläggning av tjänster, men att gå därifrån

till att garantera stabiliteten i det hela är

ytterst svårt. I den kalkyl som jag redovisade när

det gäller ekonomiskt resultat har vi räknat med en

enprocentig ökning av behovet av verksamhet fram

till år 2004. Vi håller på att titta på och revidera

de siffrorna, men det är runt 1 %, så att behovet

ökar kontinuerligt.

Karin Pilsäter (fp): Det är många föredragande här,

så det finns en hel del frågor som jag skulle vilja

ställa. Den första är till Curt Malmborg.

Det är ändå rätt så viktigt att sätta in de här

frågorna i sitt sammanhang. Det handlar å ena sidan

om konjunkturpolitik, om konjunkturbedömningar och

om bedömningar på bredden av konjunkturläget. Å

andra sidan handlar det om kommunsektorns

möjligheter och verksamheter, om behoven mer

långsiktigt inom kommunsektorn och om hur de här två

passar ihop med varandra. Då är min fråga till Curt

Malmborg: Varför väntade man inte med det här

förslaget till vårpropositionen och, om det skulle

komma retroaktivt, till tilläggsbudget? Vi får ju då

en redogörelse för utvecklingen i den kommunala

sektorn. Då hade man kunnat sätta in förslagen i

sitt sammanhang, både ur ett kommunperspektiv på

verksamheten och ur ett konjunkturperspektiv. Varför

kunde man inte ha väntat ett par veckor - det är ju

det det handlar om - när förslaget som ni har lagt

fram ändå är retroaktivt?

Den andra frågan gäller en konkret uppgift.

Propositionen är, förutom att den är lösryckt,

väldigt korthuggen. Den är inte så bemängd med

information. Syftet med att den lades fram var att

man skulle motverka uppsägningar inom kommunsektorn.

Jag skulle vilja veta hur mycket uppsägningar och

varsel som kommunsektorn kom med mellan den 11

september och den socialdemokratiska kongressen. Den

förklaring som vi har fått till att detta inte fanns

med i budgetpropositionen och till att det lades

fram på s-kongressen var just att det gjordes en ny

bedömning efter den 11 september. Jag skulle vilja

veta hur mycket varsel och uppsägningar som man inte

kände till tidigare som kom under den här perioden

från september till november. Det kanske AMS eller

Kommunförbundet har information om ifall inte

statssekreteraren har det.

Den tredje frågan, som jag skulle vilja ställa,

gäller anställningsläget. Jag förstår mycket väl att

kommunerna säger att ett dåligt stöd är bättre än

inget stöd alls. Men när det gäller kvalitet,

innehåll och långsiktighet i den kommunala

verksamheten och möjligheten att klara av

pensionsavgångar och så har Anders L Johansson på

ett mycket förtjänstfullt sätt redogjort för de

stora utmaningarna med att göra de här yrkena

attraktiva, få in folk i de här utbildningarna och

få fram utbildat folk. Samtidigt säger Anders L

Johansson att det här är ett bra sätt, att

tidigarelägga anställningarna. Jag skulle vilja veta

om AMS-chefen kan vara lite tydligare. Finns det

lärare att anställa, eller finns det inte lärare att

anställa? Vad är det primära behovet just nu? Är det

att utbilda fler lärare, sjuksköterskor och

förskollärare, eller finns det en uppsjö av sådana

som är uppsagda och arbetslösa som man med hjälp av

det här stödet kan plocka in? Frågan kan uppfattas

som retorisk. Det är den egentligen, men jag tycker

att vi behöver ett klargörande när det gäller hur

AMS ser på den delen. Jag tror nämligen att vi

riskerar att få tillfälliga anställningar under en

kort tid av människor som inte är utbildade för

ändamålet. Jag tror inte att det är bra långsiktigt

för de här viktiga verksamheterna.

Till sist skulle jag vilja ställa en fråga till Ulf

Lindberg som just har varit inne på den synnerligen

oklara situationen när det gäller

konkurrensneutralitet mellan privat och offentlig

drift. Det är ganska klart att kommunen kan

tillgodoräkna sig stöd för entreprenader -

entreprenader gäller väldigt ofta snöröjning och

sådant som herrarna håller på med - medan det är

ytterst oklart hur man kan räkna när det gäller

pengsystemen. Pengsystemen finns ju när det gäller

förskolor, äldreomsorg och skolor, sådant som

kvinnor jobbar med. Jag skulle vilja fråga Ulf

Lindberg vilket genderperspektiv han uppfattar att

Finansdepartementet har använt och om han tror att

attraktiviteten i de kvinnodominerade yrkena ökar

ifall man gör det ytterligare osäkert när det gäller

möjligheten till fler arbetsgivare än kommunen.

Curt Malmborg: Varför väntade inte regeringen med

att komma med det här till vårpropositionen? Skälet

är att det var angeläget att kunna göra den här

insatsen för att tidigarelägga anställningar.

Dessutom är det en helt ny förutsättning i år.

Riksdagen har faktiskt beslutat att vårpropositionen

inte ska se ut som den har gjort tidigare. Det stora

samlade greppet kommer inte i vårpropositionen, utan

det kommer i budgetpropositionen. Ska man då vänta

till september? Nej - återigen - det var viktigt att

kunna göra den här insatsen redan nu. Och som har

framgått finns det ju fördelar med systemet.

Anders L Johansson: Jag ska först säga något helt

kort om varslen. Det jag kan säga direkt är att vi

under september, oktober och november förra året

fick en kraftig ökning av varslen till en nivå på

mellan 7 500 och 9 500. Varslen nådde sammantaget

fram till årsskiftet upp till en siffra på 69 000,

och huvuddelen låg under hösten. De varslen är för

det första i nivå med hur det var i mitten av 90-

talet. För det andra är de väldigt starkt

koncentrerade till den privata sidan och

industrisidan. Jag skulle säga att mellan tummen och

pekfingret, om man får använda ett sådant uttryck,

är hälften av de varslen, som i huvudsak är på

industrisidan, föranledda av IT-sektorns utveckling.

Där handlar det faktiskt mer om en väldigt stor

överetablering än om en lågkonjunktur. Den andra

hälften gäller underleverantörssystem,

komponenttillverkning och legotillverkning. Vi gör

bedömningen att den typen av varsel, som inte minst

går mot små och mellanstora företag, kommer att

fortsätta.

När det sedan gäller varsel inom kommuner och

landsting har jag ingen exakt bild nu. Men jag vågar

ändå säga att det är mycket begränsat. Vi har för

övrigt haft en utveckling under de senaste två tre

månaderna som gör att vi ser en tydlig tendens till

att det klingar av, att det minskar. Det hindrar

inte att det är fortsatt höga siffror, men det är

inte alls som i höstas.

Sedan ska jag gå över till den andra frågan. Det

är en stor och svår fråga som vi diskuterar och

arbetar med dagligdags. Det finns stora behov av att

besätta platser inom kommuner och landsting där det

inte är fråga om någon avancerad långtgående

utbildning. Det finns behov inom administrativa

yrken. Det finns behov inom vägverksamhet, vidare

inom elsidan och energiverksamhet. Där ser vi att

det finns förutsättningar att anställa utan att

kompetens och yrkesbehörighet är en flaskhals. Men

som vi har varit inne på är det en sak att få

resurser för att anställa individer, som väl är

huvudfrågan här i dag. Sedan är det en annan sak att

hitta individer med kompetens på marknader där det

redan i dag allmänt råder stor brist och där det

kommer att bli ännu mera brist framöver.

Jag vill återigen säga, med risk för att vara lite

upprepande, att detta är en huvudfråga för den

ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken.

Man kan inte längre nöja sig med bilden av att det

reguljära utbildningsväsendet svarar för utbildning,

för nu är vi på väg in i en situation där bristen på

utbildad personal, inte minst inom vård, omsorg och

skola, kommer att bli både ett

arbetsmarknadspolitiskt och ett ekonomiskpolitiskt

problem. Det är det jag varnar för. Jag menar då att

vi måste bli bättre på att bryta sektorsindelningar

när det gäller t.ex. utbildningspolitik och

arbetsmarknadspolitik för att vi ska kunna göra vad

vi behöver göra för att klara kompetens- och

arbetskraftsförsörjning framöver.

Till sist vill jag säga, även om det är föga tröst,

att vi många gånger under senare tid har sagt att vi

i Sverige borde ha en bättre bild, inte minst inom

arbetsmarknadsmyndigheten, av de utbildade resurser

som av olika skäl finns någon annanstans. Varför ska

man inte också få veta varför människor lämnar ett

läraryrke och väljer att gå någon annanstans? Vi vet

att det finns ett betydande antal individer som har

en utbildning men som arbetar någon annanstans än

inom detta behörighetsområde, men varken vi, SCB

eller andra gör några systematiska undersökningar

kring detta, så vi vet empiriskt alldeles för lite.

Vi borde veta mer.

Ulf Lindberg: Jag vill göra en första reflexion ur

ett entreprenörsperspektiv. Det är ju inte synonymt

med ökad sysselsättning och mer och bättre

verksamhet. Som jag berättade om finns det bl.a. på

vårdområdet outnyttjad kapacitet, så är det en

bättre vård man önskar så finns det resurser att

tillgå utan att man behöver nyrekrytera. I det långa

perspektivet finns naturligtvis rekryteringsbehovet

på både den privata och den offentliga sidan.

När det gäller frågan om var kvinnorna finns får jag

vidimera att det på den privata sidan i huvudsak är

i de verksamheter som i dag omfattas av olika typer

av pengsystem eller valfrihetssystem. Den andelen

ökar också. Det är skolor. Det är förskolor. Och den

här typen av system kommer också rätt starkt när det

gäller äldreboende och exempelvis hemtjänst. Det som

slog mig när jag fick frågan var att jag häromdagen

lyssnade på en redovisning som Svenskt Näringsliv

gjorde. Det var en undersökning där man frågade

sjuksköterskor i den offentliga sektorn bl.a. om de

var intresserade av att starta eget. Mer än hälften

svarade ja. Sedan kom frågan: Tror ni att ni kommer

att göra det i praktiken? På den frågan svarade

5-6 % ja. Det är ett rejält glapp däremellan. Tar

man del av den här diskussionen och går i sådana

tankar tror jag inte att den här andelen ökar,

snarare att den minskar.

Karin Pilsäter (fp): Jag tycker att vi har fått ett

ganska bra klargörande om att det som står i

propositionen, att man vill upprätthålla

sysselsättningen inom kommunerna, inte har någon

grund i att det var en strid ström av nya varsel. På

kommunsidan däremot så gällde varslen den privata

sektorn. Det var väl ingen hemlighet, men det är bra

att få det ordentligt bekräftat.

Man kan göra några andra reflexioner. Jag hoppas

verkligen att Finansdepartementet tänker lägga fram

en vårproposition i enlighet med den nya budgetlagen

och redovisa de ekonomiskpolitiska bedömningarna

även om man inte ska redovisa fördelningen på

utgiftsområden. Jag förutsätter att det kommer att

komma en tilläggsbudget, vilket också var sagt. När

vi antog budgetramarna i november sades det att det

skulle komma en tilläggsbudget och att vi andra

skulle ge oss till tåls till dess för att då få veta

vad det här handlade om. Därför förstår jag inte

riktigt Curt Malmborgs invändning om att det inte

ska komma någon vårproposition och att det här var

så bråttom. Det finns ju tydligen inte några direkta

varsel att hantera, och det ska komma en samlad

ekonomiskpolitisk bedömning, och då kommer det också

en bedömning av kommunläget.

Jag tycker också att det var intressant att vi

fick bekräftat att de kortsiktiga behov som kan

tillgodoses inom kommunsektorn inte handlar om vård,

skola och omsorg, utan det handlar om

administration, vägfrågor, elutbyggnad osv. - dvs.

någonting helt annat än vad som sägs. Jag håller

verkligen med Anders L Johansson om att den stora

utmaningen när det gäller vården och skolan snarast

handlar om att se till att få in fler människor på

de här utbildningarna och att få människor att

vilja, orka och kunna stanna kvar i jobben längre.

Det är den utmaningen som vi borde koncentrera oss

på snarare än att med olika förhastade metoder göra

tillfälliga anställningar.

Jag skulle bara vilja avrunda min frågeomgång med

att ställa en fråga just till Kommunförbundet. Jag

förstår att ni tycker att det är bättre att få

någonting än att få ingenting. Men på vilket sätt

anser ni att det blir möjligt att utifrån den här

propositionen mera långsiktigt göra

förskolläraryrket, sjuksköterskeyrket och läraryrket

mer attraktiva, få in folk och få folk att stanna?

Maj Lis Åkerlund: Jag är rädd att jag inte kan svara

på den frågan.

Carl-Axel Johansson (m): Jag skulle vilja ställa den

här frågan närmast till Kommunförbundet, Almega och

AMS. Den handlar lite om det som Karin Pilsäter har

varit inne på. Jag skulle vilja formulera den så

här: Kan det här förslaget förstärka en struktur för

skola, vård och omsorg som motverkar utvecklingen av

den mångfald som jag tycker skulle behövas för att

öka attraktionskraft, nyrekrytering, kvalitet och

medinflytande inom just skola, vård och omsorg?

Kommer den siffra som vi hörde från Almega, 6-7 %

för entreprenörskap, att öka eller minska

långsiktigt med det här förslaget, om man nu kommer

att fortsätta på den inslagna vägen, som

propositionen antyder?

Maj Lis Åkerlund: Det här förslaget är ju

tillfälligt, så jag tror att det är väldigt svårt

att bedöma den utveckling som du pratar om. Det man

kan se av historien är ju att andelen entreprenader

har ökat i kommunerna och inom de flesta områden.

Det är just historien.

Ulf Lindberg: Jag kan nog inte svara annat än att

det beror på. Pengarna går till kommuner och

landsting. De går inte till entreprenörer. Om en

kommun eller ett landsting väljer att upphandla

verksamhet eller konkurrensutsätta verksamhet kan så

bli fallet, men det blir i steg två eller steg tre i

så fall.

Anders L Johansson: Jag har inget att tillägga.

Carl-Axel Johansson (m): I så fall tycker jag att en

mening i propositionen är en liten joker i det hela.

Det gäller att närmare bestämmelse om stödets

utformning meddelas av regeringen. Det är en liten

joker i kortleken i fråga om hur det här senare ska

hanteras. Finansdepartementet har kanske någon

klarläggande synpunkt på detta.

Curt Malmborg: Det är på det här området som på

andra områden. Riksdagen fattar beslut, och

regeringen fattar beslut om förordningar och närmare

bestämmelser. Det måste vi naturligtvis göra. Då

ingår också frågeställningen om vad som är

definitionen av entreprenader etc. Vi kommer ju att

ha samråd med flera av de aktörer som finns här i

dag omkring denna förordning.

Gunnar Hökmark (m): Herr ordförande! Jag tycker att

det är rätt intressant att notera att det än så

länge inte är någon som har hävdat att det här

förslaget är så utformat att det stämmer överens med

de krav som finns i budgetlagen, att inkomster inte

får minskas med utgifter och att utgifter inte får

minskas med inkomster.

När finansministern tidigare i dag fick frågan

hänvisade han mer till att det var angeläget att

stärka välfärden. Det är ju inte den frågan som vi

diskuterar här i dag. Jag tror också att det är

viktigt att slå fast, eftersom det har varit en

oklarhet om detta från regeringens sida, att staten

inte har något överskott. Staten har ett underskott

i sina finanser. Dvs. att i den del av de offentliga

finanserna som regeringen har ett direkt ansvar för

har vi ett växande underskott, och det växer delvis

på grund av att vi nu för in utgifter som inte

redovisas som utgifter. Då blir den statliga

bokföringen lite grann en kökkenmödding. Och det

skapar problem med att hålla kontroll på finanserna

framdeles.

Jag skulle vilja fråga ESV: Hur påverkas

utgiftstaket om man skulle redovisa en utgift, som

detta är, som just en utgift tillsammans med en del

av de andra nytillförda skatterabatterna, som Bo

Jonsson också nämnde?

Sedan skulle jag vilja ställa en fråga till Curt

Malmborg. Ni blandar nu utgifter och inkomster och

redovisar på ett antal olika sätt som står i strid

med budgetlagen. Den frågan behöver vi inte

diskutera längre; det har blivit så uppenbart här i

dag. Hur gör ni då när de utgifter som ändå finns

under utgiftstaket växer? Vi har den växande

sjukfrånvaron. Vi har en växande

förtidspensionering. ESV talade här om att allting

pekar på att vi spränger utgiftstaket med 3-4

miljarder med den redovisning som ni i dag använder.

Hur gör ni då för att minska andra utgifter för att

hålla utgiftstaket. Kommer ni att väga de här nya

utgifterna, som ni redovisar felaktigt, mot de

utgifter som nu växer över utgiftstaket? Det finns

en poäng med att redovisa utgifter som utgifter.

Just för att slå vakt om välfärden kan man väga

utgifter på ett jämbördigt sätt mot varandra, men

när ni kladdar till det på det här viset skapar ni

trassel när det gäller möjligheten att värdera vad

som sker.

Den tredje frågan skulle jag vilja ställa till

Anders L Johansson. Vi har varit inne på det lite

grann. När det gäller arbetsmarknadsläget tror jag

att vi, som tidigare har konstaterats, kan säga att

den här propositionen inte svarar mot hur

arbetsmarknadsläget ser ut - och det håller på att

förändras. Det är inte i den kommunala sektorn som

vi har ett snabbt växande antal varsel och en

växande arbetslöshet, utan det är i den andra delen.

Jag skulle vilja ställa frågan, som vi då är inne på

och som är angelägen både för offentlig sektor och

för privat sektor: Svarar den här propositionen mot

ett annat grundläggande krav, nämligen att man ska

öka utbudet av arbetskraft, vare sig det gäller

offentlig sektor eller privat sektor?

Bo Jonsson: Herr ordförande! När det gäller

statsbudgetens utgiftssida är det i princip

statsskuldräntor som inte finns med under

utgiftstaket. Alla andra utgifter är enligt

riksdagens beslut sådant som ska inrymmas under

utgiftstaket. Skulle det här vara en utgift får man

bedöma var den ligger någonstans och fatta ett

aktivt beslut, men det är ju riksdagen själv som

fattar beslut om vad som ska inrymmas under

utgiftstaket.

Curt Malmborg: Jag vänder mig mot den beskrivning

som görs, att det här är någonting som står i strid

med budgetlagen. Det är det inte. Man måste se till

budgetlagens intentioner. Och det huvudsakliga

syftet, som budgetlagen förmedlar, är tydlighet.

Allting som berör budgeten ska finnas med i det som

redovisas för riksdagen. Varför är det så viktigt?

Jo, det är viktigt därför att vi hade en situation i

början av 90-talet då det fanns fonder och annat som

låg utanför statsbudgeten, och det var betydande

belopp som aldrig redovisades. Därför tillkom

budgetlagen med krav på tydlighet.

Det är riktigt att det finns beslut som riksdagen

har fattat om skatteavvikelser. Det finns

avgiftssystem som vi har diskuterat vid ett tidigare

tillfälle i finansutskottet, men allt detta ryms

inom ramen för det grundläggande syftet med

tydlighet. Allting ska redovisas, och det gäller det

här förslaget också. Det uppfyller väl kraven som

finns i budgetlagen.

Sedan var det frågan om utgifterna under

utgiftstaket. Bosse Jonsson svarade på den

teoretiska frågan. Jag vill bara påpeka att

regeringen har klarat utgiftstaket 1997, 1998, 1999,

2000 och 2001 med ordentlig marginal. Jag skulle

bedöma att vi de två senaste åren har klarat

utgiftstaket med 10 miljarder. Vi kommer

naturligtvis att klara utgiftstaket också det här

året. ESV redovisar en siffra som är några miljarder

minus. Det är inte en helt unik situation, utan vi

har i flera år i början av året haft en situation då

vi har bedömt läget som allvarsamt, men vi har varje

år klarat utgiftstaket, och det kommer vi att göra i

år också.

Anders L Johansson: Båda frågorna är väl lika svåra,

men jag ska börja med den som jag kanske tycker är

svårast, den första.

Jag har inte läst förslaget så noggrant utifrån

varselperspektivet, utan jag har helt enkelt läst

förslaget som ett förslag om att tidigarelägga

rekryteringar och inte gjort den här närmare

kopplingen till varselbilden och konjunkturläget.

Jag har sett detta mer i relation till den andra

frågan, nämligen den om att tidigarelägga

rekryteringar som vi ser måste ske.

Den andra frågan var: Är det utbudsökande? Jag är

- återigen - övertygad om att frågan om en ökning av

utbudet av arbetskraft måste vara en huvudfråga

framöver. Vi ser att arbetsmarknadspolitiken har en

huvudroll. Det finns en rad andra aktörer också. När

det gäller en utbudsökning ser jag att man måste

arbeta på ett mycket mera medcykliskt sätt. Man ska

alltså inte uppfatta arbetsmarknadspolitiska

insatser som någonting som man sätter in i dåliga

konjunkturer i stället för arbete. Det är ett

perspektiv, och det är väl så viktigt, men det jag

ser framför mig är att man i arbetsmarknadspolitiken

måste arbeta mycket mera medcykliskt, helt enkelt i

syfte att öka arbetskraftsutbudet. Jag tycker att

jag på stabil grund kan säga att vi, trots att vi

har haft en fullständigt enastående högkonjunktur

under ett antal år, har flera hundra tusen individer

som står utanför den reguljära arbetsmarknaden och

har gjort det i väldigt många år. Jag dristar mig

till att säga att alldeles för många av dessa

individer inte hade kunnat komma in på

arbetsmarknaden om så konjunkturen hade fortsatt ett

fjärde år eftersom de inte har den yrkeserfarenhet,

arbetslivserfarenhet och kompetens som tarvas för en

anställning. Det är detta som jag menar att vi måste

ge oss på lite mer på längre sikt. Det handlar

nämligen om att sätta in insatser som är direkt

riktade mot att öka arbetskraftsutbudet. Utbildning

och kompetens är naturligtvis bara ett instrument

men ett väldigt viktigt instrument.

Utifrån det här perspektivet har jag inte heller

läst förslaget, utan - återigen - jag har läst

förslaget mera direkt som ett förslag om en

tidigareläggning av rekryteringarna. För att jag ska

kunna påstå att detta direkt ska öka

arbetskraftsutbudet på arbetsmarknaden måste jag se

en närmare koppling mellan de rekryteringar som de

här resursförstärkningarna genererar och dem som

står utanför, alltså arbetssökande och arbetslösa.

Det återstår att se hur det här närmare kommer att

utformas när det gäller t.ex. arbetsförmedlingarnas

medverkan i arbetet med att se till att

arbetssökande och arbetslösa får del av de här

potentiella rekryteringsmöjligheterna. Men det är en

senare fråga i processen, någonting som jag hoppas

att vi får diskutera vidare med regeringen och

Finansdepartementet.

Gunnar Hökmark (m): När det gäller

arbetsmarknadsläget vill jag gärna understryka att

det hela tiden har hävdats att grunden för den här

propositionen och det här förslaget är den vikande

konjunkturen som ställer krav på denna typ av

insats. Jag tycker att det är bara bra att vi har

fått ytterligare understruket att den här insatsen

inte svarar upp mot kraven utifrån arbetsmarknadens

utveckling.

Curt Malmborg hävdar att utgiftstaket har hållits

tidigare år och därför kommer att hållas. Nu är det

ju så att tidigare år har varit år präglade av

högkonjunktur och mycket god ekonomisk utveckling.

Om vi nu ser på läget i dag är förstås en möjlighet

att formellt klara utgiftstaket att medvetet syssla

med olika bokföringsknep. Man kan ha olika

synpunkter på om detta är bra eller rätt, men i

långa loppet lurar man sig själv. Man ser inte vart

utgifterna går. När vi nu diskuterar

arbetsmarknadsläget, för att ta det exemplet,

redovisas plötsligt utgiften här som en minskad

inkomst som dessutom minskar utrymmet för att göra

andra typer av insatser på arbetsmarknaden. Men

denna utgift syns inte och kan inte heller vägas mot

andra utgifter.

Jag tycker att det är bra att Curt Malmborg inte

längre förnekar att staten har ett underskott. Jag

tycker att det är bra att han också tyst har

vidimerat att det kommer en tilläggsbudget och en

vårproposition där det blir fullt möjligt att

diskutera de här frågorna. Men han svarar inte på

min fråga: När ni nu redovisar vissa utgifter på ett

visst sätt och andra utgifter på ett annat sätt, hur

gör ni då för att kunna hålla utgiftstaket för de

utgifter som ni redovisar som utgifter? Hur gör ni

för att väga olika utgifter mot varandra, och vilka

kommer ni att minska på? Det hör i allra högsta grad

samman med den diskussion vi har här i dag.

Curt Malmborg: Jag kan gärna bekräfta att det kommer

en vårproposition och en tilläggsbudget. Det är

alldeles riktigt. Däremot har vårpropositionen, som

jag var inne på, en helt annan utformning än

tidigare, och det är en följd av riksdagens beslut.

När det gäller budgetlagen vill jag återigen

poängtera att detta är helt i enlighet med

budgetlagen och dess intentioner. Tydlighet - jag

upprepar det - är grundbudskapet i budgetlagen. När

riksdagen fattar beslut måste man ha klart i alla

delar vad det innebär, och detta redovisas fullt och

öppet. Det är heller inte något särskilt dramatiskt

att det finns ett stöd som utgår på inkomstsidan.

Riksdagen har fattat beslut tidigare och sagt att

det är okej att använda en sådan metod, t.ex.

anställningsstödet som Anders L Johansson varit inne

på och som är ett viktigt bidrag i

arbetsmarknadspolitiken.

I fråga om utgiftstaket tycker jag ändå att

regeringen har en viss trovärdighet när det gäller

hanteringen av detta. Vi har klarat utgiftstaket

varje år det har funnits i bruk. Situationen för oss

är inte ny, dvs. att vi i inledningen av ett år har

lite problem och ligger något under. Men det har

hela tiden löst sig. Ytterst är regeringen också som

bekant skyldig att vidta åtgärder. Det är också en

del av budgetlagen. Vi kommer att klara utgiftstaket

det här året också.

Gunnar Hökmark (m): Vi kommer nog inte mycket

längre. Curt Malmborg har en svår sak att förklara

här. Men jag vill bara notera en sak: I budgetlagen

framgår det mycket tydligt att inkomster ska

redovisas mot en inkomsttitel på statsbudgeten, och

de ska alltid redovisas brutto och budgeteras

brutto. Det är mycket tydligt att inkomster inte ska

minskas med utgifter och utgifter inte ska minskas

med inkomster. Det går inte med några ord i världen

att hävda att dessa regler fullföljs med de förslag

som Curt Malmborg här försvarar och som Bosse

Ringholm tidigare har försvarat, egentligen inte

enligt budgetlagen utan mer därför att de var

angelägna i största allmänhet.

Det kan hända att ni kommer att klara utgiftstaket.

Det får vi se. Men ni gör det genom att lägga

utgifter ovanför utgiftstaket, och då blir saker och

ting självfallet mycket lättare. Men då blir också i

gengäld vi som sysslar med budgeten lurade. Framför

allt blir allmänheten det.

Curt Malmborg: Om vi går in i budgetlagen och blir

lite tekniska kan man prata om två olika principer i

budgetlagen. Båda är principer om samordning -

vertikal samordning och horisontell samordning. Den

vertikala är den som är viktig, som är

grundläggande. Den innebär att man på sista raden

ska kunna läsa vad lånebehovet är, vad den aktuella

situationen är. Därför är detta med tydlighet så

viktigt. Den horisontella samordningen med

bruttoredovisning är faktiskt en princip som är

underordnad den vertikala. Och som jag nämnde: Det

finns undantag. Det finns avsteg som riksdagen själv

har fattat beslut om, t.ex. anställningsstödet. Det

här temporära stödet är inget dramatiskt nytt, och

det är framför allt inget bokföringstrick.

Mats Odell (kd): Det sista som Curt Malmborg sade

får mig att vilja upprepa min tidigare fråga. Det

viktigaste är alltså den vertikala samordningen,

dvs. att man längst ned kan se hur stort lånebehovet

är. Skulle då Curt Malmborg kunna svara på frågan:

Hur stort blir statens lånebehov under detta år och

under nästa år? Vad det handlar om här är ju, precis

som det ofta upprepas, den offentliga sektorns

ekonomi. Den offentliga sektorn består delvis av

staten. Sedan består den av kommunsektorn, vars

ekonomi vi just har fått redovisad och som här ska

få ett resurstillskott. Även om staten både ger och

tar är det man tar inte oväsentligt.

Då återstår pensionssystemet. Curt Malmborg talar

om saldomål osv., och här är det ju pensionssystemet

som sist och slutligen står till buds. Men såvitt

jag vet har vi en fempartiöverenskommelse om att det

inte är tal om att ta några ytterligare pengar ur

pensionssystemet. Då handlar det om att man behöver

låna mer pengar till staten. Det framgår också av

budgetpropositionen, så det finns egentligen ingen

anledning att fortsätta tala om det. Men det vore

ändå intressant att få en liten kommentar från Curt

Malmborg om detta.

Det som jag tycker har varit oerhört intressant i

dag, vid sidan av att vi har fått våra farhågor om

hur det ligger till bekräftade, är det som Anders L

Johansson talade om, nämligen det stora behovet av

en utbudspolitik. Det låter väldigt trevligt och

gulligt med en utbudspolitik, men det är ju ganska

beska piller. Då är det inte tal om att ta bort

karensdagar. Då är det inte tal om att förbättra,

som vi normalt skulle kalla det, de här systemen för

den enskilde individen utan snarare om att göra det

mindre lönsamt att finnas kvar i dessa system. Det

handlar om att få fram en ordentlig

rehabiliteringsförsäkring så att den sociala, den

medicinska och den arbetsinriktade rehabiliteringen

kan börja fungera. Det är en massa väldigt svåra

saker som ligger utanför både detta utskotts

beredningsområde och den här utfrågningens område,

men här har vi de verkligt stora utmaningarna inför

framtiden; det håller jag med om. Utbudspolitiken

och strukturpolitiken kan icke Riksbanken sköta så

att prisstabiliteten hålls, utan då kommer vi om ett

tag att ha räntor som får förödande effekter för

svensk ekonomi och för hur vi ska kunna sköta

välfärden framöver. Detta är ett stort område som vi

förhoppningsvis snart kan gripa oss an när vi har

lämnat teknikaliteterna runt budgetlagen, både i

utskottet och på de olika myndigheter som är

representerade här.

Slutligen har jag en fråga till Per Arne Sundbom. Om

nu entreprenörer ska kunna få del av det som

föreslås i propositionen, finns det då någon

möjlighet inom ramen för gällande konkurrenslag att

kommunen omprövar ersättningen, exempelvis höjer

den, till en entreprenör som har en entreprenad inom

t.ex. äldrevården, eller kan det här bara gälla vid

en nyupphandling? Är det möjligt att ge ett stöd för

att också entreprenörerna ska kunna öka kvaliteten

och också kunna öka sysselsättningsgraden, dvs. den

tid man har upp till heltid, eller är de helt

uteslutna från detta av lagtekniska skäl?

Curt Malmborg: Staten har de senaste åren betalat av

på statsskulden. Bosse Ringholm nämnde en siffra,

300-400 miljarder, för de senaste åren. Ett rakt

svar på en rak fråga: Vi har räknat med 15 miljarder

i positivt saldo för statsbudgeten för 2002, som

frågan gällde. Nästa år är det, som vi räknar i dag,

ett minus på 13 miljarder. Om det blir minus 13

miljarder måste man naturligtvis låna upp det. Men

jag vill poängtera att när vi tittar på statsskulden

handlar det ju inte bara om nominella termer utan

även om andel av BNP, och statsskulden kommer att

falla även som andel av BNP.

Per Arne Sundbom: Jag har förstått förslaget så, och

jag tror att det är korrekt, att genom att man

anvisar ett sådant här beräkningssätt får kommunerna

mer pengar för att antingen driva verksamheten i

egen regi och anställa personal i egen regi eller

köpa verksamheten på entreprenad i konkurrens, ofta

mellan det privata och kommunens utförare. Att under

pågående avtalsperiod med en entreprenör plussa på

hans intäktssida för att öka hans anställning utgår

jag från är uteslutet, bl.a. med hänsyn till

reglerna i lagen om offentlig upphandling. Då måste

det vara fråga om en tilläggsbeställning där det,

utifrån de flesta fall som jag utgår ifrån och har

sett, måste bli ett nytt anbudsförfarande. Den enda

snedvridning som kan komma i ett sådant läge är

alltså om den här procentdelen, dvs.

lönekostnadsandelen 50 %, är för snålt tilltagen. Då

kan man missgynna köp på extern entreprenad kontra

att kommunen driver verksamheten i egen regi. För

att stanna där ett litet ögonblick skulle man kunna

säga att 50 % åtminstone, om jag får uttrycka mig på

det sättet, inte är tilltaget i överkant när det

gäller hela vård- och omsorgsområdet.

Mats Odell (kd): Jag förstår svaret så, att oavsett

vilken siffra man haft, om man haft 50 % eller 80 %,

går det ändå inte för alla de entreprenader som

löper och som inte omprövas under året att få del av

ens en enda krona av detta stöd. Är det ditt svar?

Per Arne Sundbom: Mitt principiella svar måste bli

att svaret är nej, med hänsyn till nuvarande regler

om offentlig upphandling. Det är klart att man kan

göra marginella tilläggsbeställningar under en

löpande entreprenad för att på det sättet ge

tilläggsbetalningar. Men samtidigt måste det sägas

att det skulle vara kolossalt svårt för kommuner och

landsting att följa entreprenaderna utifrån detta

med hänsyn till antalet anställda osv. Kommunen har

från början preciserat det vårdutbud man vill ha med

hänsyn till kvalitet osv., och man räknar normalt

inte antalet anställda på det sättet. Man räknar

helt enkelt på vilket tjänsteutbud man får för en

viss summa pengar.

Mats Odell (kd): Med detta svar tycker jag att man

kullkastar hela propositionen i den del som handlar

om att ge någonting till de verksamheter som är i

gång och som inte bedrivs i egen regi.

Sonia Karlsson (s): Att någonting som är tänkt att

vara positivt, ett tillfälligt sysselsättningsstöd

till kommuner och landsting, av en del kan beskrivas

så problematiskt tycker jag faktiskt är

bekymmersamt. Jag tycker att flera hellre ser

problemen än möjligheterna.

Jag vill ställa en fråga till Maj Lis Åkerlund och

Anders L Johansson, och då tänker jag ta ett

exempel. I min hemkommun Motala såg vi möjligheterna

med anställningsstödet. Vi har många som bara har

deltidsarbeten och som vi önskar ska få heltider,

men vi har inte helt kunnat klara in det i budgeten.

Vi ser nu en stor möjlighet att med hjälp av

anställningsstödet under innevarande år öka på denna

andel. Anders L Johansson sade att glädjande nog har

deltidsarbetslösheten börjat minska. I Östergötland

har landstinget ökat heltiderna, men i många av

kommunerna i länet ser vi fortfarande många

deltidsarbeten. Det här skulle alltså kunna vara

till god hjälp. I det här fallet kan man heller inte

säga att det är brist på personal, utan det handlar

om outnyttjad arbetskraft. Jag förmodar att de här

möjligheterna borde finnas även i många andra

kommuner. Jag vill höra om ni inte tror att det

borde finnas sådana möjligheter.

Maj Lis Åkerlund: Helt naturligt finns de

möjligheterna. I äldreomsorgen är

genomsnittssysselsättningsgraden 82 %, och det finns

många som önskar utökad tid. Så den möjligheten

finns i många kommuner.

Anders L Johansson: Här tycker jag att man ser en

klar möjlighet. Vi har 45 000 deltidsarbetslösa där

huvuddelen fyllnadsmarkerar och går på a-kassa - går

på utgiftssidan, med dagens terminologi. Här ser jag

att detta kommer att påskynda och stimulera

övergångar från deltid till heltid. Sedan återstår

att avgöra detta mer administrativt och tekniskt så

att det verkligen är de som är ofrivilligt

deltidsarbetslösa som erbjuds de här möjligheterna.

Det sker ju inte med automatik. På samma sätt måste

vi se till att också arbetssökande och arbetslösa

erbjuds möjligheter i det här sammanhanget. Det sker

inte heller med någon automatik. Det är väl som sagt

frågor som vi får återkomma till. Men när det gäller

deltidsarbetslösa ser jag definitivt möjligheter.

Sonia Karlsson (s): Jag hoppas verkligen att både

kommuner och landsting uppmärksammar detta.

Kommunförbundets representant såg ju också det här.

Vad jag vet finns det också många som är timvikarier

i kommunerna, och även för dem kunde detta vara till

stor hjälp. Det finns en resurs som vi inte

utnyttjar, och det finns ett stort behov av deras

arbetskraft. Här ger vi också möjligheter.

Carin Lundberg (s): Mats Odell säger att vi rör oss

inom ett stort område och tar upp många frågor som

inte direkt hör till propositionen. Därför tänkte

jag också fortsätta så med en lite allmän fråga till

Almegas representant Ulf Lindberg. Han kom i sin

inledning med den lite allmänna slutsatsen att om vi

får sänkta arbetsgivaravgifter kan vi få ökad

sysselsättning. Anders L Johansson har också varit

inne på detta och talat om arbetskraftsbrist

samtidigt som en stor del står utanför

arbetsmarknaden och att vi behöver en utbudsökning.

Då handlar det om arbetslösa och deltidsarbetslösa,

som Sonia pratade om, samt förtidspensionerade och

sjukskrivna.

Därför tänkte jag ställa en allmän fråga till Ulf

Lindberg: Är Almega berett att arbeta för att öka

sysselsättningen genom att undvika flaskhalsar för

de grupper som jag räknade upp - arbetslösa,

förtidspensionerade och sjukskrivna - om man skulle

få sänkta arbetsgivaravgifter?

Ulf Lindberg: Som jag sade i min föredragning förs

det i propositionen ett sådant resonemang. Själva

andemeningen är faktiskt att man sänker

arbetsgivaravgiften och därigenom, förmodar man, får

fler anställningar. Den linjen instämmer vi i. Vi

tror det. Skatten på arbete drabbar naturligtvis i

första hand de arbetsintensiva branscherna. Sedan

kan man kanske inte säga rakt av att detta skulle

leda till fler anställningar bland de grupper som du

räknar upp. Det är fler hinder som inverkar där,

bl.a. hur lagen om anställningsskydd är konstruerad.

Men generellt sett tror jag definitivt att om

utrymmet ökar skulle fler anställas. Det är jag

övertygad om.

Carin Lundberg (s): Om lagen om anställningsskydd

är ett hinder kan vi ju peka på gruppen som är

sjukskrivna. De är ju anställda. Om man sänker

arbetsgivaravgifterna, innebär det då att Almega

skulle jobba mer för att ta ett större

arbetsgivaransvar och på så sätt hålla

arbetskraftsutbudet på en högre nivå?

Ulf Lindberg: Den grupp som är sjukskrivna är

naturligtvis ett problem i sig. Det finns rätt

omfattande förslag om hur man ska kunna komma till

rätta med det och få fler människor tillbaka i

arbete. Det jag talar om är naturligtvis inte dem

som är sjukskrivna och anställda utan dem som står

utanför arbetsmarknaden i dag. Där får jag väl

instämma i vad Anders L Johansson m.fl. säger, dvs.

att det är ett mycket stort problem att så många

står utanför arbetsmarknaden trots att vi har haft

en extrem högkonjunktur. Det är olika typer av

brister i systemet som gör att det är så. Jag tror

att det kanske för alltför långt att gå in på den

typen av frågor med tanke på den här propositionen.

Jag kan i alla fall säga så mycket att intresset för

att anställa verkligen inte saknas, framför allt

inte inom de här sektorerna. Arbetskraftsbristen

inom vården, skolan och omsorgen är omfattande, även

för de privata aktörerna. De vill inget hellre än

att kunna hitta den arbetskraften.

Carin Lundberg (s): Då ser jag fram emot att

Almega kommer att arbeta för fler anställningar i

och med att man får sänkt arbetsgivaravgift i

stödområde 2.

Ulf Lindberg: Jag har inte uppfattat att våra

företag kommer att få sänkt arbetsgivaravgift.

Ordföranden: Då ber jag att få tacka er som har

kommit hit och försett oss med information och

kunskaper i detta ämne. Tack ska ni ha! Därmed är

utfrågningen avslutad.