Bet. 2001/02:FIU27

Finansutskottets betänkande

2001/02:FIU27

Vissa motioner inom finansutskottetsberedningsområde

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet åtta motioner

från allmänna motionstiden 2001 och en motion som

väckts med anledning av 2002 års ekonomiska

vårproposition (prop. 2001/02:100). Motionerna

behandlar dels vissa jämställdhetsfrågor, dels vissa

frågor som rör skatt på valutatransaktioner,

betalkort i staten och finansiering av större

infrastrukturinvesteringar.

Vad utskottet anför om den inriktning av

jämställdhetspolitiken som finns i vårpropositionen

och det arbete som pågår inom Regeringskansliet

kring jämställdhetsfrågor samt kring strategierna

för utformning, uppföljning och utvärdering av

jämställd arbetsgivarpolitik både i den statliga

förvaltningen och i övriga offentliga verksamheter

bör riksdagen som sin mening tillkännage för

regeringen.

Utskottet föreslår beträffande betalkorten att

huvudregeln även i fortsättningen bör vara att

myndigheterna tillhandahåller betalkort med

personligt betalningsansvar till de anställda samt

att undantag från denna huvudregel bör motiveras

särskilt antingen i av myndigheterna utfärdade

regler eller i beslutet i det enskilda fallet.

I betänkandet finns sju reservationer och två

särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Jämställdhetsaspekter på den statliga

arbetsgivarpolitiken

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört om

jämställdhetsaspekterna på den statliga

arbetsgivarpolitiken och avslår motionerna

2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd) yrkande

1,

2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 5,

2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande

16 samt

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkande 9.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (kd)

Reservation 3 (c)

Reservation 4 (fp)

2. Jämställdhet i arbetslivet

Riksdagen avslår motion

2001/02:Fi41 av Matz Hammarström m.fl. (mp)

yrkande 2.

Reservation 5 (mp)

3. Skatt på valutatransaktioner

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Fi221 av Sten Tolgfors (m) samt

2001/02:U300 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkandena 4

och 5.

Reservation 6 (m, fp)

4. Betalkort i staten

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört om användningen av

betalkort i staten. Därmed bifaller riksdagen

delvis motion

2001/02:Fi203 av Per Bill (m).

5. Finansiering av större

infrastrukturinvesteringar

Riksdagen avslår motion

2001/02:Fi225 av Per-Richard Molén m.fl. (m).

Reservation 7 (m)

Stockholm den 30 maj 2002

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan

Bergqvist (s), Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),

Bengt Silfverstrand (s), Johan Lönnroth (v), Lennart

Hedquist (m), Sonia Karlsson (s), Anna Åkerhielm

(m), Carin Lundberg (s), Siv Holma (v), Per Landgren

(kd), Gunnar Axén (m), Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek

(c), Karin Pilsäter (fp), Tommy Waidelich (s) och

Hans Hoff (s).

2001/02

FiU27

Utskottets överväganden

Jämställdhetsaspekter på den

statliga arbetsgivarpolitiken

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att det är angeläget att

regeringens jämställdhetsmål fullföljs i den

statliga arbetsgivarpolitiken. Vad utskottet

anför om den inriktning av

jämställdhetspolitiken som finns i

vårpropositionen och det arbete som pågår

inom Regeringskansliet kring

jämställdhetsfrågor samt kring strategierna

för utformning, uppföljning och utvärdering

av jämställd arbetsgivarpolitik både i den

statliga förvaltningen och i övriga

offentliga verksamheter, bör riksdagen som

sin mening tillkännage för regeringen. Med

detta föreslår utskottet att riksdagen avslår

förslagen i motionerna.

Jämför reservationerna 1 (m), 2 (kd), 3 (c)

och 4 (fp).

Motionerna

Kristdemokraterna begär i motion A211 (yrkande 1)

att regeringen snarast redovisar hur man skall öka

kvinnorepresentationen bland myndighetschefer och

ambassadörer. Motionärerna anser att regeringen inte

tillämpat sina egna jämställdhetsdoktriner vid

tillsättning av myndighetschefer och ambassadörer,

vilket resulterar i fortsatt låga andelar kvinnor på

ledande positioner i myndigheter och ambassader.

Centerpartiet förespråkar i motion A212 (yrkande

5) en lönerevision i den statliga verksamheten i

syfte att utjämna löneskillnader mellan likvärdigt

arbete. Anledningen till en sådan lönerevision är

enligt motionärerna de kraftiga löneskillnaderna

mellan kvinnor och män anställda i den statliga

sektorn även på de högsta befattningsnivåerna.

Motionärerna anser vidare att man bör undersöka

möjligheten att genomföra denna lönerevision i

samarbete med Kommun- och Landstingsförbundet.

I motion A228 (yrkande 16) förordar Moderata

samlingspartiet att regeringen tillsätter en

utredning om effekterna av den egna arbetsplanen för

jämställdhet inom den offentliga förvaltningen. Man

poängterar att regeringen i flera rapporter

kritiserats för den ojämna könsfördelningen samt de

kraftigt ökade löneskillnaderna inom statlig

förvaltning i Sverige. Vidare ser motionärerna

negativt på kvotering och positiv särbehandling av

kvinnor inom olika områden och framhäver

synliggörande av kvinnor som det bästa medlet för

attitydförändringar i samhället.

Folkpartiet liberalerna anser i motion A229

(yrkande 9) att de offentliga arbetsgivarna måste

föregå med gott exempel när det gäller rättvisa

löner, flexibla arbetstider och inställning till

familjeansvar och föräldraledighet. Motionärerna

understryker att många missförhållanden på

jämställdhetsområdet även uppmärksammats inom den

offentliga sektorn och kräver ett avsevärt större

praktiskt engagemang i jämställdhetsfrågorna hos

arbetsgivare inom staten, kommunerna och

landstingen.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening är jämställdheten mellan

kvinnor och män en av de grundläggande principerna

för ett demokratiskt samhälle. Den ekonomiska

politiken i Sverige måste därför få ett ännu

tydligare genusperspektiv än i dag för att kunna

bryta det maktmönster som ger kvinnor sämre

karriärmöjligheter, sämre lön och mindre makt endast

därför att de är kvinnor. Kvinnors rätt till arbete

med rättvisa löner och med öppen tillgång till

poster på alla beslutsnivåer måste bli en

självklarhet.

Utskottet vill framhålla att regeringens

utgångspunkt i jämställdhetsarbetet är att såväl den

politiska som den verkställande delen av

regeringsarbetet skall genomsyras av ett

jämställdhetsperspektiv. Regeringen har också i

detta avseende ett strategiskt övergripande ansvar

för arbetsgivarpolitiken inom statsförvaltningen,

medan myndigheterna har det operativa ansvaret för

att åstadkomma resultat enligt de mål som

statsmakterna ställer upp. Enligt 8 §

verksförordningen (1995:1322) skall myndighetens

chef skapa goda arbetsförhållanden och ta till vara

och utveckla de anställdas kompetens och erfarenhet.

Myndighetschefen har i detta hänseende ett särskilt

ansvar att arbeta förebyggande för att skapa

förutsättningar för god kompetensförsörjning och

motverka att lön sätts efter könstillhörighet.

Regeringen har sedan 1995 en genomarbetad policy

för chefsförsörjningen - från rekrytering,

introduktion, chefsutveckling, mål- och

resultatdialog till rörlighet samt löner och

anställningsvillkor för chefer i statsförvaltningen.

Policyn har myndighetschefer och överdirektörer som

främsta målgrupp. En prioriterad fråga i regeringens

chefspolicy är att arbetet med att öka andelen

kvinnliga myndighetschefer fortsätter. Så långt som

möjligt skall det alltid finnas både en kvinnlig och

en manlig kandidat med i det slutliga urvalet inför

tillsättningar av myndighetschefer. Regeringen utgår

samtidigt från att myndighetscheferna i sin tur

tillämpar grunddragen i chefspolicyn inom sina egna

myndigheter. Utskottet anser i detta sammanhang att

det måste vara en av förutsättningarna för

tillsättning av myndighetschefer att dessa är både

intresserade av jämställdhetsfrågor och beredda att

ta på sig det praktiska ansvaret för att genomföra

regeringens mål för jämställdhetsarbetet. Utskottet

anser vidare att det är varje nuvarande

myndighetschefs ansvar att aktivt och målmedvetet

arbeta med jämställdhetsfrågor.

Utskottet vill understryka att målsättningen för

regeringens chefspolicy inom utrikesförvaltningen är

att ytterligare öka andelen kvinnliga chefer såväl

ute som hemma. Denna målsättning måste genomsyra

hela personalpolitiken och komma till uttryck bland

annat i jämställd basrekrytering och aktivt

befordringsarbete. Utskottet anser det angeläget att

man inom Regeringskansliet förbereder utveckling av

strategier för jämställd tillsättning av utredare

och styrelseordföranden för att öka möjligheten till

att föra en medveten jämställdhetspolitik även inom

detta område. Det är värdefullt att Statens

kvalitets- och kompetensråd fortsätter att aktivt

arbeta med att förverkliga jämställdhetsmålen genom

sådana satsningar som exempelvis ett program med

syftet att exponera kvinnor som kandidater till

högre chefsbefattningar och ett mentorsprogram för

relativt nya chefer på mellannivå.

Utskottet noterar att

Arbetsgivarpolitikutredningen nyligen lämnat sitt

betänkande Den arbetsgivarpolitiska delegeringen i

staten - en samlad utvärdering (SOU 2002:32).

Utredningens uppdrag omfattade bl.a. bedömning av

effekterna av den arbetsgivarpolitiska delegeringen

på lönebildningen, personalförsörjningen och andra

personalpolitiska frågor inom statsförvaltningen.

Enligt utredningens uppfattning har myndigheternas

ansträngningar för jämställd kompetensförsörjning

ökat avsevärt, mycket tack vare den

arbetsgivarpolitiska delegeringen i staten som ger

större möjligheter till lokala lösningar inom

personalverksamheten. Utredningen föreslår att

systemet för regeringens uppföljning av

myndigheternas kompetensförsörjning fortsätter att

utvecklas. En remittering av betänkandet förbereds

för närvarande.

Sedan 1997 begär regeringen årligen in uppgifter

om myndigheternas mål för sin kompetensförsörjning

liksom statistik över löneutveckling,

könsfördelning, rörlighet och ålder. Myndigheterna

åläggs i beslutet från 2001 att - med anledning av

skärpningarna i jämställdhetslagen - särskilt

redovisa vilka åtgärder som vidtas för att ge

kvinnor och män lika goda möjligheter till

utveckling och befordran. Myndigheterna skall vidare

redovisa det arbete som bedrivs för att kartlägga

och eliminera eventuella osakliga löneskillnader

mellan kvinnor och män. Enligt en redogörelse för

arbetet med genomförandet av regeringens

förvaltningspolitiska handlingsprogram (skr.

2000/01:151 Regeringens förvaltningspolitik) ökade

andelen myndigheter som vidtar aktiva åtgärder i

syfte att eliminera osakliga löneskillnader mellan

kvinnor och män från drygt 50 % till drygt 66 %

under år 2000. Andelen myndigheter som redovisar

aktiva åtgärder för att ge kvinnor och män lika goda

möjligheter till utveckling och befordran ökade

samtidigt från 40 % till omkring 50 %.

I detta sammanhang vill utskottet understryka att

det är oerhört viktigt att alla myndigheter som

omfattas av den nya jämställdhetslagen följer och

genomför regeringens riktlinjer för

jämställdhetsarbete i statsförvaltningen. Utskottet

utgår från att samtliga myndigheter vid nästa

genomgång av regeringens förvaltningspolitik kommer

att redovisa aktiva åtgärder både för att minska

löneskillnaderna mellan könen och för att åstadkomma

samma möjligheter till utveckling och befordran för

kvinnor och män.

Utskottet vill också understryka att en väl

fungerande lönebildning är av avgörande betydelse

för en fortsatt god samhällsekonomisk utveckling.

Inom ramen för detta mål är det viktigt att

regeringen verkar för att bryta den könsrelaterade

lönediskrimineringen samt motverka både

diskriminerande värderingar av olika arbeten och

negativa effekter av den segregerade

arbetsmarknaden. Utskottet vill erinra om att

regeringen via JämO och Medlingsinstitutet följer

arbetsmarknadsparternas arbete med att åtgärda

osakliga löneskillnader fram till den 1 januari

2004. Detta arbete åläggs parterna i enlighet med

den nya jämställdhetslagen och det gäller även

löneskillnader i den offentliga sektorn. Utfallet av

parternas arbete kommer att vara vägledande för

behovet av ytterligare åtgärder, bl.a. skärpt

lagstiftning.

Vidare noterar utskottet att i vårpropositionen

för 2002 uppmärksammas att kvinnor i högre grad än

män har anställningskontrakt som visstids- och

deltidsanställda. Utskottet anser i likhet med

regeringen att det krävs ytterligare insatser för

att säkerställa att grunden även för kvinnors

deltagande på arbetsmarknaden skall vara

tillsvidareanställning på heltid. Utskottet ser

därför positivt på att en av dessa insatser -

anställningsstöd för arbetsgivare vid omvandling av

ofrivilliga deltidstjänster till heltidsarbete -

kommer att särskilt uppmärksammas i

budgetpropositionen för 2003.

Utskottet konstaterar att ytterligare insatser för

att stärka jämställdhetsarbete både i den statliga

förvaltningen och hela den offentliga sektorn är

under beredning inom Regeringskansliet. Bland annat

har regeringen beslutat direktiv till en översyn av

verksförordningen (dir. 2001:177) i syfte att skapa

en större tydlighet när det gäller dels de

förvaltningspolitiska kraven på myndigheterna, dels

myndighetsledningens ansvar och uppgifter också i

dess roll som arbetsgivare. Uppdraget skall

redovisas senast den 1 april 2003. Dessutom planeras

en ny regeringsskrivelse om jämställdhetspolitiken

utkomma vid årsskiftet 2002-2003. Utskottet

förutsätter att regeringen härvid lämnar en utförlig

redovisning av hur kvinnorepresentationen bland

myndighetschefer, ambassadörer och statliga utredare

skall öka och vad som ytterligare kan göras för att

utjämna obefogade löneskillnader.

Regeringens och Regeringskansliets arbete för ökad

jämställdhet sammanfattas i en ny tidning från

Regeringskansliet, Jämnt. Tidningen vänder sig till

chefer och jämställdhetsansvariga i den statliga

förvaltningen och skall också distribueras till

kommunerna, landstingen samt olika

intresseorganisationer för att ge kunskap och

inspiration i det fortsatta jämställdhetsarbetet.

Utskottet anser att det är angeläget att

jämställdhet mellan könen och en arbetsmiljö där

diskriminering på grund av kön inte får förekomma

måste utgöra en av de grundläggande

förhållningssätten för den statliga förvaltningen.

Enligt utskottet har regeringen genom

förvaltningspolitiska styrsignaler till

myndigheterna samt en aktiv uppföljning av de

arbetsgivarpolitiska insatserna åstadkommit att

myndigheterna tar ett större ansvar för att sätta

konkreta mål för sitt jämställdhetsarbete med

tydliga kopplingar till målen för verksamheten. Det

är viktigt att regeringen löpande fortsätter att

aktivt följa upp och utvärdera sin egen och

myndigheternas arbetsgivarpolitik med hänsyn till

dessa jämställdhetsmål.

Utskottet vill understryka att jämställdhet berör

alla samhällsområden. Jämställdhet handlar om

rättvisa och fördelning av ekonomisk och politisk

makt. Det handlar om demokrati, om att värdera

kvinnor och män lika. Därför är det också viktigt

att genusperspektivet blir en naturlig del av

verksamheten i statsförvaltningen och i övriga delar

av den offentliga sektorn. Det är utskottets mening

att jämställdhet är en fråga med högsta prioritet.

Mycket återstår att göra. Utskottet ser positivt på

att regeringen arbetar med att på olika sätt

fullfölja jämställdhetsmålen i den statliga

arbetsgivarpolitiken samt att i övrigt utveckla

jämställdhetsarbetet.

Vad utskottet anfört om den inriktning av

jämställdhetspolitiken som finns i vårpropositionen

och det arbete som pågår inom Regeringskansliet

kring jämställdhetsfrågor samt kring strategierna

för utformning, uppföljning och utvärdering av

jämställd arbetsgivarpolitik både i den statliga

förvaltningen och i övriga offentliga verksamheter,

bör riksdagen som sin mening tillkännage för

regeringen. Med detta föreslår utskottet att

riksdagen avslår förslagen i motionerna A211 (kd)

yrkande 1, A212 (c) yrkande 5, A228 (m) yrkande 16

och A229 (fp) yrkande 9.

Jämställdhet i arbetslivet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionen om ytterligare insatser för att

förbättra jämställdheten i arbetslivet med

hänvisning till att frågorna nyligen har

behandlats av riksdagen.

Jämför reservation 5 (mp).

Motionen

Miljöpartiet de gröna förordar i motion Fi41

(yrkande 2) ytterligare insatser för att förbättra

jämställdheten. Motionärerna framhäver behovet av

att stärka gravida kvinnors och föräldrars ställning

på arbetsmarknaden samt råda bot på

lönediskrimineringen med hjälp av bl.a. utbyggnad av

föräldraförsäkringen, införandet av en daglig

arbetstidsförkortning och förflyttning av

lönediskrimineringsärenden från Arbetsdomstolen till

allmän domstol. Vidare anser man att politiker som

arbetsgivare i offentlig sektor bör prioritera

kvinnors löner, speciellt i kvinnodominerade

låglöneyrken, i de närmaste årens löneförhandlingar.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet vill erinra om att arbetsmarknadsutskottet

tidigare i år har behandlat flera av frågorna

angående jämställdheten i arbetslivet i betänkandena

2001/02:AU3, 2001/02:AU4 och 2001/02:AU6.

Arbetsmarknadsutskottet ser allvarligt på tecken

på försämrade möjligheter att kombinera arbete och

barn och hänvisar till JämO:s särskilda uppdrag att

till regeringen redovisa och kommentera resultat av

diskrimineringsärenden i samband med graviditet och

föräldraskap. I frågan om en arbetstidsförkortning

avvaktar man slutsatserna från utredningen av

Kommittén för nya arbetstids- och semesterregler.

Man hänvisar också till en pågående utredning om en

sammanhållen diskrimineringslagstiftning innan

frågan om forum i diskrimineringsmål kan avgöras.

Finansutskottet finner för sin del inga skäl till

att avvika från arbetsmarknadsutskottets

ställningstagande.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion

Fi41 (mp) yrkande 2.

Skatt på valutatransaktioner

Utskottets förslag i korthet

Regeringen avser att i sommar lämna en

skrivelse till riksdagen med arbetsnamnet

Spelregler för globala marknader. I

skrivelsen behandlas bl.a. en svensk strategi

för internationell finansiell stabilitet. Mot

denna bakgrund avstyrker utskottet

motionerna.

Jämför reservation 6 (m, fp).

Motionerna

I motion U300 av Bo Lundgren m. fl. (m) anförs att

det framför allt är de fattigaste länderna som har

att vinna på att kapital utan onödiga regleringar

kan flyttas på den internationella marknaden. När

regleringar minskas eller försvinner leder detta

till ökade strömmar av kapital till u-länderna. En

grundförutsättning för investeringar är också

förutsebarhet och grundläggande marknadsekonomiska

institutioner. Enligt motionärerna bör därför

Sverige i IMF verka för en kod för transparenta och

öppna finansmarknader så att otillbörlig statlig och

annan påverkan på banker och andra aktörer

förhindras. Sverige bör också med kraft motarbeta

införandet av en s.k. Tobintull eller Tobinskatt.

Förutom att skatten fördyrar och försvårar

kapitalanskaffningen för u-länderna innebär

Tobinskatten att det blir svårare att överföra de

viktiga kreditmarknadsinstrument som i-världen har

utvecklat och som är en förutsättning för ett väl

fungerande näringsliv (yrkandena 4 och 5).

I motion Fi221 av Sten Tolgfors (m) anförs att

avsikten med Tobinskatten är att den skall vara ett

handelshinder för pengar. Enligt motionären skadar

alla handelshinder marknadens sätt att fungera.

Tobinskatten skulle göra att investeringar i u-

länder blir dyrare genom att pengaströmmarna dit

beskattas. Den som vill gynna utvecklingen i u-

länder bör, enligt motionären, inte försvåra för

investeringsströmmarna utan tvärtom se till att mer

pengar når dessa länder. Vidare anförs att

Tobinskatten innebär att beskattningsmakten förs

över till internationella - icke folkligt

kontrollerade - organisationer. Ur en demokratisk

synvinkel är detta oacceptabelt. Enligt motionären

bör Tobinskatten avvisas (yrkandena 1-9).

Utskottets ställningstagande

Med anledning av motioner om det internationella

finansiella systemet och införandet av en s.k.

Tobinskatt på den internationella finansmarknaden

gjorde utskottet under våren 2001 en omfattande och

grundlig beredning av frågorna. Ett stort antal,

både svenska och internationella, rapporter i ämnena

gicks igenom, och den 3 april 2001 hölls en

offentlig utfrågning under rubriken Ekonomisk

politik i en global ekonomi. Tobinskatt - hinder

eller möjlighet. I utfrågningen deltog

handelsminister Leif Pagrotsky, vice riksbankschef

Eva Srejber, chefekonomen i SEB Klas Eklund och

ekonomen Kenneth Hermele.

Som en följd av beredningen och utskottets

betänkande (bet. 2000/01:FiU25) uppmanade riksdagen

regeringen att utarbeta och formulera en

globaliseringsstrategi, inom vilken såväl förslaget

om Tobinskatt som andra alternativa åtgärder för att

öka stabiliteten i det finansiella systemet och för

att hantera eller finansiera åtgärder mot de växande

globala utmaningarna värderas och prioriteras.

Strategin bör bl.a. utgöra grunden för Sveriges

agerande i olika internationella församlingar.

Enligt uppgifter som utskottet inhämtat från

Utrikesdepartementet kommer regeringen under

sommaren att lämna en skrivelse till riksdagen med

arbetsnamnet Spelregler för globala marknader. I

skrivelsen behandlas bl.a. en svensk strategi för

internationell finansiell stabilitet. Utskottet

anser att det inte finns anledning till att ta något

initiativ med anledning av motionerna U300 (m) och

Fi221 (m), varför de avstyrks.

Betalkort i staten

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att huvudregeln även i

fortsättningen bör vara att myndigheterna

tillhandahåller betalkort med personligt

betalningsansvar till de anställda. I de fall

myndigheterna anser det motiverat att den

anställde använder betalkort där staten bär

betalningsansvaret främst när det gäller

fortlöpande inköpsverksamhet i tjänsten bör

detta motiveras särskilt antingen i av

myndigheterna utfärdade regler eller i

beslutet i det enskilda fallet. Utskottet

föreslår att riksdagen delvis bifaller

motionen.

Motionen

I motion Fi203 av Per Bill (m) förordas att staten

som huvudregel bör avskaffa alla kreditkort där

staten bär betalningsansvar. Grundregeln för all

statlig personal skall i stället vara att

medarbetare bär betalningsansvar (yrkande 1). Det är

enligt motionären angeläget att samma system som

tillämpas i övriga samhället, där människor måste

redovisa sina kvitton och själva ansvara för sina

kreditkort, skall gälla även för statsapparaten.

Alla undantag från denna huvudregel skall motiveras

individuellt och alla motiveringar skall vara

offentliga (yrkande 2).

Kommentar från betalchefen vid

Riksgäldskontorets enhet för statens

betalningssystem

Från betalchefen vid Riksgäldskontorets enhet för

statens betalningssystem, Peter Lindblom, har

utskottet erhållit kommentarer med bl.a. följande

synpunkter:

"Statliga myndigheter behöver komplement till

vanliga beställningsrutiner, vilka är både dyra och

arbetskrävande, och här kan betalkorten dels ge en

längre betalningsfrist åt myndigheten, dels

väsentligt minska antalet fakturor från olika

leverantörer. Och då kan även s.k. rena företagskort

behövas där fakturan kommer till myndigheten för

tanken kan knappast vara att enskilda tjänstemän

ekonomiskt skall ansvara för statliga myndigheters

samtliga anskaffningar (.). I stället för att få

t.ex. 50 fakturor i månaden (varje faktura kostar ca

300-500 kronor i hanteringskostnader) kan

myndigheten från kortföretaget få en (1) samlings-

faktura och på det sättet väsentligt effektivisera

sin ekonomiförvaltning."

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har vid två tidigare tillfällen behandlat

liknande motionsförslag om användningen av betalkort

med personligt betalningsansvar i staten (bet.

1996/97:FiU17 och 1997/98:FiU14). Vid båda dessa

tillfällen avslog riksdagen på utskottets begäran

motionen med motiveringen att det vore att gå för

långt att avskaffa betalkort med statligt

betalningsansvar eftersom det fanns skäl att använda

även denna typ av betalkort i staten.

Utskottet kan konstatera att myndigheterna redan i

dag tillämpar huvudregeln att statsanställda skall

använda betalkort med personligt betalningsansvar.

Av de statligt upphandlade betalkort som används på

myndigheterna är omkring 85 % kort med personligt

betalningsansvar. Endast omkring 15 % är kort där

staten bär betalningsansvar. Utskottet anser att

betalkorten med statligt betalningsansvar har en

funktion i myndigheternas förvaltning eftersom

enskilda tjänstemän inte skall ansvara ekonomiskt

för statliga myndigheters anskaffningar. Samtidigt

kan myndigheterna som juridiska personer inte

fråntas möjligheten att utnyttja tjänster och

produkter från leverantörer som inte godkänner

fakturabaserade transaktioner.

Det finns ingen generell förordning beträffande

valet av betalkort i statlig verksamhet, utan

myndigheterna gör själva en prövning av vilken typ

av betalkort som bäst tjänar deras behov. I detta

sammanhang är det enligt utskottets mening viktigt

att den interna kontrollen på myndigheterna fungerar

oklanderligt så att statliga medel används på avsett

sätt och att alla oegentligheter upptäcks, beivras

och rättas till. Enligt vad utskottet erfarit från

Riksgäldskontoret fungerar systemet med två typer av

betalkort i staten mycket väl - myndigheterna visar

god disciplin i sina korttransaktioner och några

oegentligheter har under de senaste åren inte

förekommit. För tjänstemän som inte använder

betalkorten på ett tillfredsställande sätt finns

självfallet möjlighet att frånta dem rätten att

använda korten. Vid direkt missbruk finns möjlighet

att vidta disciplinära åtgärder.

Utskottet vill vidare peka på att utförliga

bestämmelser för tilldelning och användning av

betalkort med båda typer av betalningsansvar som

regel ingår i myndigheternas egna föreskrifter och

riktlinjer. Dessa förvaltningsbestämmelser är av

princip offentliga. Enligt utskottets mening bör

huvudregeln i fortsättningen vara att myndigheten

tillhandahåller betalkort med personligt

betalningsansvar till de anställda. I de fall

myndigheten anser det motiverat att den anställde

använder betalkort där staten bär betalningsansvaret

främst när det gäller fortlöpande inköpsverksamhet i

tjänsten bör detta motiveras särskilt, antingen i av

myndigheten utfärdade regler eller i beslutet i det

enskilda fallet.

Vad utskottet ovan anfört om användningen av

betalkort i staten, bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Riksdagen bifaller därmed

delvis motion Fi203 (m) yrkandena 1 och 2.

Finansiering av större

infrastrukturinvesteringar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionen om detaljerad beräkning av

finansieringen av den framtida

kapitalkostnaden för upplånade

infrastrukturprojekt.

Jämför reservation 7 (m).

Motionen

Moderata samlingspartiet begär i motion Fi225 att

regeringen återkommer till riksdagen med en

detaljerad beräkning av hur den framtida

kapitalkostnaden för upplånade infrastrukturprojekt

skall finansieras. Motionärerna hänvisar till det

ökade antalet infrastrukturprojekt som påbörjats med

upplåning av staten eller statliga bolag, och

befarar att till följd av denna kraftiga upplåning

kommer de löpande underskotten i statsbudgeten att

gradvis öka samtidigt som skuldbördan växer

dramatiskt.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet bedömer att det är regeringens ambition

att infrastrukturinvesteringar finansieras via

anslag i statsbudgeten och att kostnaderna för

tidigarelagda lånefinansierade investeringar

inkluderas i långsiktiga budgetberäkningar. En ny

prognos över budgetbelastningen 2004-2015, med

hänsyn tagen till de framtida kapitalkostnaderna för

lånefinansierade investeringar, presenterades i

regeringens infrastrukturproposition under hösten

2001 (prop. 2001/02:20). Enligt denna prognos

beräknas planeringsramen för

infrastrukturinvesteringar under de kommande 12 åren

till totalt 364 miljarder kronor, varav 23 miljarder

kronor finansieras med lån. Lånefinansierade projekt

utgör alltså endast 6 % av den totala kostnaden för

samtliga statliga infrastruktursatsningar under den

s.k. planperioden, vilket enligt utskottets mening

stämmer överens med regeringens målsättning att

huvudprincipen för finansiering av

infrastrukturprojekt är över anslag.

Vidare konstaterar utskottet att utgifter för

räntor och amortering av såväl gamla som nya lån

inom infrastrukturområdet enligt regeringens prognos

ger en total utgiftsbelastning på 45 miljarder

kronor under 2004-2015. Detta motsvarar omkring 12 %

av de totala utgifterna för infrastruktur för hela

tolvårsperioden eller 16 % av de redan anvisade

anslagsmedlen för planeringsramen för

infrastrukturinvesteringar på 283 miljarder kronor.

Enligt regeringens bedömning finns det därmed ett

utrymme i statsbudgeten för anslagsfinansiering av

dessa långsiktiga kapitalkostnader. Det kvarstående

finansieringsbehovet på 58 miljarder kronor planerar

man att successivt fylla upp med framtida

anslagshöjningar i takt med att de tidigarelagda

lånefinansierade projekten färdigställs, för att det

skall bli möjligt att upprätthålla en relativt jämn

aktivitetsnivå inom infrastruktursektorn med hänsyn

till det statsfinansiella läget.

I propositionen (avsnitt 11.3, tabell 11.4)

presenteras en sammanställning av utgifter för och

finansiering av hela planeringsramen för

infrastrukturinvesteringar under perioden. Någon mer

detaljerad beräkning av hur den framtida

kapitalkostnaden för upplånade infrastrukturprojekt

skall finansieras brukar dock inte redovisas

eftersom dessa utgifter inte skiljer sig från andra

statliga utgifter i finansieringshänseende.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att

det inte finns några krav, vare sig i budgetlagen

eller någon annanstans, att regeringen skall

redovisa hur olika utgifter skall finansieras post

för post. De budgetpolitiska mål som riksdagen

ställer sig bakom gäller statsbudgeten som helhet.

Budgethanteringen i riksdagen förutsätter därmed att

alla utgifter behandlas likadant, vilket gör det

möjligt att pröva olika utgiftsönskemål mot

varandra. En särskild behandling av

finansieringsförslag för en avgränsad grupp av

utgifter skulle följaktligen motverka en effektiv

budgethantering.

Med hänvisning till det anförda avstyrker

utskottet motion Fi225 (m).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges vilken punkt

i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Jämställdhetsaspekter på den statliga

arbetsgivarpolitiken - punkt 1 (m)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna

Åkerhielm (m) och Gunnar Axén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under

punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motion

2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande 16

och

avslår motionerna

2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd) yrkande 1,

2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 5

samt

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande

9.

Ställningstagande

Staten skall som arbetsgivare vara ett föredöme när

det gäller att utveckla de enskilda medarbetarnas

förmåga och möjligheter. Det innebär också att

staten skall behandla män och kvinnor likvärdigt och

genom en öppen och modern arbetsgivarpolitik bidra

till en mer jämställd arbetsmarknad. Det innebär

både att underlätta för både män och kvinnor att

utvecklas på sin arbetsplats och att vara lika öppen

för den förmåga och kompetens som den enskilde

besitter oavsett kön. På det viset bryts gamla

attityder och underlättas för fler kvinnor i ledande

positioner.

Enligt vår mening kräver attitydförändringar

gentemot kvinnors roll på arbetsmarknaden mot denna

bakgrund att kvinnor synliggörs, inte att de

kvoteras in i olika verksamheter eller på annat sätt

utsätts för positiv särbehandling. När en kvinna

kvoteras in bara därför att hon är kvinna, begås

samma fel som när en man får jobbet bara därför att

han är man. En orättvisa ersätts av en annan

orättvisa och segregeringen består. Vi anser inte

att matematisk omfördelning leder till ökad

jämställdhet i verkligheten eller utifrån den

enskilda medarbetarens perspektiv.

Trots regeringens hårda profilering av Sverige som

ett föregångsland inom jämställdhet har vi rönt

kritik på flera punkter. Europeiska kommissionen har

kritiserat Sverige för den könssegregerade

arbetsmarknaden. FN har riktat kritik mot

löneskillnader och bristande kvinnlig representation

inom den statliga förvaltningen i Sverige, särskilt

inom utrikesförvaltning och domstolsväsende samt på

universitet. Samtidigt kommer rapporter om att

löneskillnaderna mellan kvinnor och män ökat

kraftigt i Statsrådsberedningen,

Utrikesdepartementet och Jordbruksdepartementet -

jämställdhetsminister Margareta Winbergs eget

departement. Detta måste enligt vår mening snarast

åtgärdas. Därför vill vi att regeringen tillsätter

en utredning om effekterna av den egna arbetsplanen

för jämställdhet inom den offentliga sektorn.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi har framfört om

jämställdheten i den statliga förvaltningen. Detta

innebär att riksdagen bifaller motion A228 (m)

yrkande 16 och avstyrker motionerna A211 (kd)

yrkande 1, A212 (c) yrkande 5 och A229 (fp) yrkande

9.

2. Jämställdhetsaspekter på den statliga

arbetsgivarpolitiken - punkt 1 (kd)

av Mats Odell (kd) och Per Landgren (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under

punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen motion

2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd) yrkande 1

och

avslår motionerna

2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 5,

2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande 16

samt

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande

9.

Ställningstagande

Jämställdhet är en fråga om demokrati och mänskliga

rättigheter. Kvinnor och män skall såväl i teori som

praktik ha samma rättigheter och möjligheter att

påverka och delta i samhällsutvecklingen. Därför är det

ett viktigt mål att män och kvinnor finns

representerade i någorlunda lika delar i alla

beslutande församlingar inklusive den statliga

förvaltningen och utredningsväsendet. Vi vill framhäva

att forskningen visar att den erfarenhet som mannen

respektive kvinnan har också inverkar på de politiska

besluten. En jämn representation är således ett viktigt

mål och kräver konkreta åtgärder för att skapa

förutsättningar för bättre beslut som innefattar både

mäns och kvinnors kompetens, perspektiv och

prioriteringar.

Enligt vår mening är det därför viktigt att den

politiska ledningen i Sverige är ett föredöme i

jämställdhetsfrågor. Handling måste överensstämma

med ord, i annat fall förlorar politiken och

politikerna i trovärdighet. Det är glädjande att

kvinnorepresentationen ökat i de politiska

församlingarna, men mycket återstår att göra.

Jämställdhetsministern kritiserar ofta näringslivet

för att det finns för få kvinnor på beslutande

poster. Det gör det extra viktigt att regeringen

månar om måluppfyllelse för egen del. Därför anser

vi att det är mycket anmärkningsvärt att endast en

av fyra myndighetschefer är kvinna. Ledningarna för

Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket,

Luftfartsverket och länstrafikens huvudmän är

samtidigt bedövande överrepresenterade av män trots

att det inom transportsektorn tas beslut som berör

stora delar av samhällsplaneringen. Motsvarande

underrepresentation är fallet bland statliga

utredare. Vi anser att detta är ett underbetyg åt

ett demokratiskt land med en regering som har ökad

jämställdhet som ett högt prioriterat mål och som

framhåller Sverige som världens mest jämställda

land.

Vi vill vidare peka på att även vid tillsättning

av ambassadörer har regeringen valt att inte

tillämpa sina egna doktriner. Av de 99 ambassadörer

och generalkonsuler som för närvarande är

stationerade runt om i världen är endast 20 kvinnor.

Regeringen förklarar detta faktum med att det inte

finns tillräckligt många kompetenta kvinnor att

utse. Vi ser detta som ett skamligt underkännande av

alla välmeriterade kvinnor.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser vi att

regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med

en konkret plan för hur man skall öka

kvinnorepresentationen bland myndighetschefer och

ambassadörer.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi har framfört om

jämställdheten i den statliga förvaltningen. Detta

innebär att riksdagen bifaller motion A211 (kd)

yrkande 1 och avstyrker motionerna A212 (c) yrkande

5, A228 (m) yrkande 16 och A229 (fp) yrkande 9.

3. Jämställdhetsaspekter på den statliga

arbetsgivarpolitiken - punkt 1 (c)

av Lena Ek (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under

punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motion

2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 5 och

avslår motionerna

2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd) yrkande 1,

2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande 16

samt

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande

9.

Ställningstagande

Jag anser att den svenska arbetsmarknaden inte är

jämställd utan tvärtom väldigt uppdelad. Både

Europeiska kommissionen och JämO har kritiserat

Sverige för den i ett internationellt perspektiv

mycket könssegregerade arbetsmarknaden. 37 % av den

kvinnliga arbetskraften i Sverige återfinns inom den

offentliga sektorn. Detta skall jämföras med

motsvarande siffra bland männen, vilken är 14 %.

Trots den kraftiga övervikten av kvinnor i den

offentliga sektorn är männen klart

överrepresenterade inom de arbetsledande

befattningarna. Regeringens utnämningspolitik vad

gäller exempelvis statliga utredare,

styrelsemedlemmar i statliga bolag samt tjänster

inom Utrikesdepartementet har enligt min mening

förstärkt denna skillnad.

Det låga antalet kvinnor på högre

befattningsnivåer i den offentliga sektorn motiveras

ofta med att det är svårt att finna kompetens bland

kvinnorna och att de ofta själva väljer att inte ta

på sig arbetsledande uppgifter. Detta är dock inte

sanningsenligt. Undersökningar vid Handelshögskolan

i Stockholm visar att majoriteten av kvinnorna kan

tänka sig att bli befordrade samt att kvinnor i

högre utsträckning än män har högskoleexamen,

relativt sett. Sanningen är snarare att

ledaregenskaper hos kvinnor som verkar i en manlig

struktur osynliggörs.

Jag anser att offentliga arbetsgivare har ett

stort ansvar när det gäller att bryta denna trend

och föregå med gott exempel på jämställdhetsområdet.

De offentliga institutionernas jämställdhetsplaner

bör vara utformade på ett sådant sätt att uppsatta

mål tydligt kan utläsas och resultaten mätas.

Målsättningen bör vara att arbetet med att rekrytera

kvinnliga arbetsledare och chefer ytterligare

accentueras. Arbetet med att utforma modeller för

att mäta resultaten av jämställdhetsplaner måste

intensifieras.

Jag vill vidare peka på att det finns kraftiga

löneskillnader inte bara mellan den offentliga och

den privata sektorn, utan även inom de båda

sektorerna. SCB:s senaste lönestatistik visar att

stora löneskillnader mellan kvinnor och män

förekommer på flera nivåer i den offentliga

verksamheten - från verksamhetschefer inom vård och

omsorg till högre tjänstemän och politiker. Enligt

uppgifterna från JämO har lönediskrimineringen

faktiskt ökat under denna mandatperiod. Jag anser

att detta är oacceptabelt.

Mot bakgrund av de stora löneskillnaderna mellan

kvinnor och män i den offentliga sektorn anser jag

att det finns anledning att genomföra en

lönerevision inom statlig verksamhet. Möjligheten

att genomföra denna lönerevision i samarbete med

Kommun- och Landstingsförbundet bör undersökas.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad jag har framfört om

jämställdheten i den statliga förvaltningen. Detta

innebär att riksdagen bifaller motion A212 (c)

yrkande 5 och avstyrker motionerna A211 (kd) yrkande

1, A228 (m) yrkande 16 och A229 (fp) yrkande 9.

4. Jämställdhetsaspekter på den statliga

arbetsgivarpolitiken - punkt 1 (fp)

av Karin Pilsäter (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under

punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen motion

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 9

och

avslår motionerna

2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd) yrkande 1,

2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 5

samt

2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande

16.

Ställningstagande

Jag anser att lönediskriminering, som innebär att

kvinnor och män får olika lön för lika eller

likvärdigt arbete, måste övervinnas. För att bryta

lönediskrimineringen behövs ändamålsenliga metoder

såsom statistik och bättre modeller för

arbetsvärdering. Genom sådana verktyg kan

diskriminerande löneskillnader synliggöras.

Jag vill särskilt peka på att undersökningar från

bl.a. Jusek visar att kvinnor och män som utför

samma arbete på samma arbetsplats fortfarande kan ha

stora löneskillnader, som inte kan motiveras med

juridiskt hållbara sakliga argument. Nyutexaminerade

kvinnor inom de juridiska och ekonomiska områdena

har t.ex. lägre ingångslöner än sina manliga

jämnåriga kolleger. Under senare tid har detta

missförhållande uppmärksammats även inom

Regeringskansliet.

En del av förklaringarna bakom kvinnors lägre

löner är att en del kvinnor i samband med

föräldraskap väljer att gå ned i arbetstid och

arbeta deltid. Men denna lägre lön drabbar inte bara

deltidsarbetande kvinnor, utan också kvinnor som

jobbar heltid, och som varken har varit

föräldralediga eller ens kommer att vara det. I

dessa fall handlar det enligt min mening om ren

diskriminering. Jag anser att det är beklagligt att

erfarenhet från föräldraskap inte värderas utan

straffar sig i lönekuvertet. Och det är ännu mer

anmärkningsvärt att alla kvinnor, i alla åldrar,

oavsett om de har barn eller inte, bestraffas med

lägre lön enbart för att de har den kollektiva

tillhörigheten att de är kvinnor och därmed har den

kollektiva förmågan att föda barn.

Av denna anledning är det angeläget att frågor om

pappaledighet samt ökad valfrihet och möjlighet att

köpa hushållstjänster till rimliga priser sätts högt

på den politiska dagordningen för att kunna utjämna

mäns och kvinnors förutsättningar på

arbetsmarknaden. Den dagen mammor och pappor delar

mera lika på föräldraledigheten och på det därefter

flera decennier långa vardagsansvaret för barn

kommer med all sannolikhet lönestatistiken att se

annorlunda ut.

Jag anser mot denna bakgrund att kommunerna,

landstingen och staten måste bli avsevärt

anständigare som arbetsgivare. De måste föregå med

gott exempel när det gäller rättvisa löner, flexibla

arbetstider och inställning till familjeansvar och

föräldraledighet.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad jag har framfört om

jämställdheten i den statliga arbetsgivarpolitiken.

Detta innebär att riksdagen bifaller motion A229

(fp) yrkande 9 och avstyrker motionerna A211 (kd)

yrkande 1, A212 (c) yrkande 5 och A228 (m) yrkande

16.

5. Jämställdhet i arbetslivet - punkt 2 (mp)

av Yvonne Ruwaida (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under

punkt 2 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen motion

2001/02:Fi41 av Matz Hammarström m.fl. (mp) yrkande

2.

Ställningstagande

Enligt min mening är innehållet i regeringens

jämställdhetsskrivningar från vårpropositionen 2002

långt ifrån tillräckligt för att komma till rätta

med bristen på jämställdhet i arbetslivet. Det

politiska jämställdhetsarbetet måste kompletteras på

en rad områden.

Jag anser att gravida kvinnors och föräldraledigas

ställning på arbetsmarknaden behöver stärkas.

Skyddet bör vara utformat på så sätt att graviditet

och föräldraledighet inte till någon del får utgöra

godtagbart skäl för negativa åtgärder.

Föräldraledighetslagen borde därför kompletteras, i

likhet med de nya diskrimineringslagarna om bl.a.

etnisk diskriminering, med en konstruktion om

arbetsgivarens skyldighet att visa att det saknas

varje samband mellan missgynnande och föräldraskap.

Dessutom krävs en successiv utbyggnad av

föräldraförsäkringen samt en daglig

arbetstidsförkortning för att möjligheterna att

kombinera arbetsliv och föräldraskap skall

förbättras.

För att komma till rätta med lönediskrimineringen

behövs ett arbete på flera plan. Jag är övertygad om

att ett fortsatt och fördjupat könsperspektivs- och

jämställdhetsarbete i skolan, en

arbetstidsförkortning och en tydligare pappaprofil i

föräldraförsäkringen skulle skynda på

jämställdhetsprocessen. För att underlätta arbetet

med lönejämställdhet bör lönediskrimineringsärendena

flyttas från Arbetsdomstolen till allmän domstol. På

löneområdet bör också politikerna som arbetsgivare i

offentlig sektor prioritera kvinnors löner,

speciellt i kvinnodominerade låglöneyrken, i de

närmaste årens löneförhandlingar. Jag ser detta som

en angelägen insats för att synliggöra och bryta den

könsmaktobalans som ligger till grund för skillnader

i lön och status.

Jag anser att riksdagen skall som sin mening

tillkännage för regeringen vad jag har framfört om

ytterligare insatser för jämställdhet i arbetslivet.

Därmed tillstyrks motion Fi41 (mp) yrkande 2.

6. Skatt på valutatransaktioner - punkt 3

(m, fp)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna

Åkerhielm (m), Gunnar Axén (m) och Karin Pilsäter

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna

2001/02:Fi221 av Sten Tolgfors (m) samt

2001/02:U300 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkandena 4

och 5.

Ställningstagande

Enligt vår mening visar alla sakliga utvärderingar

och analyser av förslaget om en s.k. Tobinskatt att

skatten skulle motverka sina syften och ha direkt

negativa effekter. Kostnaderna för att införa

skatten skulle bli mycket höga i form av t.ex. stora

effektivitetsförluster på marknaderna, stigande

kostnader för kapital och en ökad volatilitet och

instabilitet i det internationella finansiella

systemet.

Vi anser också att ett införande av en Tobinskatt

framför allt skulle drabba u-länderna, dvs. de

länder som skattens förespråkare påstår sig vilja

hjälpa. Skatten skulle bl.a. avsevärt fördyra och

försvåra u-ländernas anskaffning av

investeringskapital. Utvecklingen de senaste

decennierna visar i stället att det är de u-länder

som öppnat sig för internationella kapital- och

handelsrörelser som fått en högre tillväxt och ett

större välstånd jämfört med de u-länder som

tillämpat omfattande valutaregleringar,

kapitalrestriktioner och andra typer av

protektionistiska åtgärder.

Vi anser vidare att de viktigaste

förutsättningarna för ett stabilt internationellt

finansväsende är att länderna för en

stabilitetsinriktad finans- och penningpolitik med

en lämplig växelkurs. Det internationella arbetet

med att utveckla koder, standarder och normer för

att förbättra genomlysningen och öppenheten i det

finansiella systemet bör vidareutvecklas och

intensifieras.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi anfört om en skatt

på valutatransaktioner. Riksdagen bifaller därmed

delvis motionerna Fi221 (m) samt U300 (m) yrkandena

4 och 5.

7. Finansiering av större

infrastrukturinvesteringar - punkt 5 (m)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna

Åkerhielm (m) och Gunnar Axén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under

punkt 5 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion

2001/02:Fi225 av Per-Richard Molén m.fl. (m).

Ställningstagande

Vi anser att anslagsfinansiering av

infrastrukturella investeringar ger riksdagen bättre

överblick och större inflytande än lånefinansiering.

Detta är särskilt viktigt i fråga om stora

infrastrukturella investeringar som inte ger monetär

avkastning. En lånefinansiering som sker via ett

statligt bolag inskränker väsentligt riksdagens

möjligheter att utöva sin finansmakt och strider mot

de intentioner som kommer till uttryck i

budgetlagen.

Mot bakgrund av det ökade antalet

infrastrukturprojekt som påbörjats med upplåning

från staten eller statliga bolag vill vi framhålla

att de skäl som ett enigt finansutskott vid ett

flertal tillfällen redovisat och riksdagen ställt

sig bakom - och som ingår i den gällande lagen om

statsbudgeten - alltjämt bör tillämpas. De enligt

vår mening viktigaste motiven för att

anslagsfinansiera infrastrukturinvesteringar kan

sammanfattas i följande punkter:

- En grundläggande princip som kännetecknar en

effektiv och rationell budgetprocess och som

kommer till uttryck i budgetlagen är att olika

utgifter som staten står för skall redovisas över

statsbudgeten och återspegla de budgetmässiga

effekterna av dessa åtaganden. Detta sker inte om

utgifter belastar statsbudgeten långt efter det

att investeringen genomförts.

- Riksdagens inflytande över investeringarnas

omfattning och inriktning och möjligheterna att

utöva finansmakten underlättas med en korrekt

redovisning över statsbudgeten där de faktiska

utgifterna bokförs när de uppstår.

- En anslagsfinansiering av utgifter för

infrastrukturella investeringar ger utformningen

av utgiftstaket ett reellt innehåll. Utgiftstaket

kan därmed utgöra ett effektivt instrument för

att hålla de statliga utgifterna inom uppsatta

mål och bidra till en god hushållning.

- En lånefinansiering skapar i sig inte något ökat

realt utrymme som gör det möjligt att öka

investeringarna totalt i samhället.

I detta sammanhang anser vi att regeringen måste

följa de gällande tydliga reglerna för finansiering

av nya investeringsbeslut på infrastrukturområdet.

Kapitalkostnaden för lånefinansierade

infrastrukturinvesteringar får enligt vår mening

inte minska det framtida utrymmet för andra

angelägna behov som finansieras via statsbudgeten.

Räntor och amorteringar för de stora skulder som nu

byggs upp på infrastrukturområdet riskerar att

kraftigt minska möjligheterna för kommande riksdagar

att fatta egna beslut med hänsyn till framtida

prioriteringar.

Vi anser därmed att regeringen måste återkomma

till riksdagen med en detaljerad beräkning av hur

den framtida kapitalkostnaden för upplånade

infrastrukturprojekt skall kunna finansieras.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi har framfört om

finansieringen av större infrastrukturprojekt. Detta

innebär att riksdagen delvis bifaller motion Fi225

(m).

Särskilda yttranden

1. Jämställdhet i arbetslivet - punkt 2 (fp)

av Karin Pilsäter (fp).

Jag anser att Miljöpartiet de grönas motion

2001/02:Fi41 yrkande 2 om ytterligare insatser för

jämställdhet i arbetslivet tar upp många viktiga

frågor om inriktningen av jämställdhetspolitiken.

Dessa frågor har behandlats av riksdagen i olika

sammanhang. Där har Folkpartiet visat sin syn på

fortsatt jämställdhetsarbete.

Jag konstaterar att det enligt Folkpartiet är

angeläget att stärka kvinnors position på

arbetsmarknaden. Kvinnor utför i dag fortfarande 80

% av hemarbetet. Pappornas utnyttjande av

föräldraförsäkringen ökar samtidigt ytterst

långsamt. När det gäller vård av sjukt barn står

pappornas andel stilla sedan tio år. Folkpartiet

föreslår därför ett nytt system kallat

"Jämställdhetsbonus". Det innebär att varje månad

som tas ut i föräldraledighet, och som motsvaras av

en månad som den andra föräldern tar ut, ger 90 % i

ersättning i stället för 80 %. Arbetsgivare som kan

visa att anställda tar ut föräldraledighet och

tillfällig föräldrapeng relativt jämlikt får en

ekonomisk favör.

Folkpartiet föreslår vidare att taket i

föräldraförsäkringen höjs så att huvuddelen av den

miljon svenskar som inte ens får ut 80 % av sin

inkomst i ersättning verkligen får det - det skulle

med största sannolikhet ha en positiv

jämställdhetseffekt. Företagare skall också ha

likvärdiga möjligheter att ta ut föräldraledighet.

Jag är övertygad om att dessa förslag, tillsammans

med generella barnstöd (som är varken

konsumtionsstyrda eller inkomstprövade), reformerad

föräldraförsäkring och valfrihet i barnomsorgen,

ökar kvinnors makt över sin vardag och förstärker

deras position på arbetsmarknaden.

Jag anser att en flexiblare arbetstid skulle

betyda mindre stress för många och bidra till ökade

möjligheter till att kombinera arbetsliv och

föräldraskap. Folkpartiet har i flera år arbetat

hårt för en arbetstidsreform som ger stor frihet för

den enskilde att påverka sin arbetstid. En timbank

för den femte semesterveckan, inarbetad semester och

eventuella ytterligare lediga dagar skulle

exempelvis kunna användas till kortare

veckoarbetstid. Arbetsgivaren skall ha starka skäl

för att neka en anställd förändrad arbetstid. En

flexiblare arbetstid kan dock inte uppnås via en

lagstadgad arbetstidsförkortning - människor måste

fatta sådana viktiga beslut själva.

Brister i arbetsorganisation, arbetsledning och

lönesättning i den offentliga sektorn - med ständiga

omorganisationer, hierarkisk organisation, låga

kvinnolöner och svårigheter för medarbetare att få

komma till tals - förstärker de könsrelaterade

orättvisorna på arbetsmarknaden. Folkpartiet var med

och införde medbestämmandelagen och slår nu vakt om

dess möjligheter att öka utrymmet för anställda att

komma till tals. Men riktigt stark ställning får man

som anställd först när man kan hota med att byta

arbetsgivare - och den möjligheten finns ju sällan

om man är offentliganställd och trivs med sitt

yrkesval, men inte med sin arbetsgivare. Den stora

utmaningen på detta område är därför att bryta upp

de offentliga monopolorganisationerna och släppa in

konkurrerande arbetsgivare.

Enligt min mening kan rättvisa löner och bättre

arbetsvillkor för de offentliganställda uppnås genom

att bryta den offentliga sektorns monopolställning

och släppa in konkurrerande arbetsgivare inom

viktiga tjänsteområden. Samtidigt måste

lönediskrimineringsmål flyttas från Arbetsdomstolen

till allmän domstol för att lönediskrimineringen

lättare skall kunna bekämpas. Tillsammans med

Folkpartiets arbetstidsreformer och familjepolitiska

reformer kommer detta att stärka kvinnors position

på arbetsmarknaden.

2. Skatt på valutatransaktioner - punkt 3 (kd)

av Mats Odell (kd) och Per Landgren (kd).

Vi anser att den debatt som förslaget om en

omsättningsskatt på den internationella

valutahandeln, den s.k. Tobinskatten, orsakat är

viktig och välkommen. Debatten sätter fingret på

många människors oro över en alltmer snabbrörlig och

gränsöverskridande ekonomi. Dessutom har debatten

uppmärksammat behovet av ökade resurser till det

internationella utvecklingssamarbetet.

Den globaliserade världsekonomin och det ökade

handelsutbytet frigör en enorm tillväxtpotential.

Men alla länder hinner inte med. Ökande klyftor

mellan länder och regioner är för många den mest

iögonfallande och skrämmande konsekvensen av

globaliseringen. Med globaliseringen bör följa ett

växande ansvar för den rika världen att stödja en

verkligt global utveckling och en rättvis handel.

Det kräver bl.a. ökade resurser för

utvecklingssamarbete samt en ökad handlingskraft för

FN och liknande organisationer, som i dag brottas

med allvarliga problem såväl administrativt som

finansiellt.

Dessa resurser bör dock uppbringas genom

nationella skattebaser, i stället för att det skapas

en ny, överstatlig, skattestruktur med

oöverblickbara administrativa och ekonomiska

konsekvenser. Så gott som samtliga vederhäftiga

utvärderingar och analyser av Tobinskatten visar att

kostnaderna för att införa skatten skulle bli mycket

höga, i form av t.ex. stora effektivitetsförluster

på marknaderna, stigande kostnader för kapital och

en minskad tillgång på investeringskapital för t.ex.

utvecklingsländerna. Flera analyser pekar dessutom

på att en Tobinskatt med stor sannolikhet skulle öka

instabiliteten och volatiliteten i det

internationella finansiella systemet genom stigande

transaktionskostnader och därmed också ökade

kostnader för olika aktörer att hantera och sprida

risker i verksamheten. För att skatten skall bli

effektiv krävs dessutom att i princip alla jordens

länder inför skatten; annars flyttar bara

valutahandeln till de länder eller områden som inte

inför skatten. I dagsläget finns emellertid inget

intresse hos vare sig de nationella regeringarna

eller de nationella parlamenten att införa en

Tobinskatt. I stället är motståndet relativt

kompakt. Det fåtal länder - USA, Storbritannien,

Japan, Singapore, Hongkong, Schweiz, Frankrike och

Tyskland - som svarar för runt 80 % av den

internationella valutahandeln har klart uttryckt

sitt ogillande av Tobinskatten. Enligt många

bedömare är också de beräkningar av intäkterna från

en eventuell Tobinskatt som ofta används i både den

internationella och svenska debatten kraftigt

överdrivna och osäkra eftersom ingen vet hur

omsättningen, dvs. skattebasen, utvecklas om

Tobinskatten införs.

Vi anser därför att det är mer realistiskt att

sträva efter ett ökat och effektivare bistånd såväl

i Sverige som i Europeiska unionen samt att påverka

den internationella biståndsviljan positivt. Även

skuldavskrivningar utgör en viktig åtgärd för en

rättvisare global ekonomi.

Bistånd i sig kan dock inte skapa långsiktig

tillväxt i u-länderna. För att lyfta sig själva ur

fattigdomen måste u-länderna integreras i

världsekonomin. Frihandel utgör därför grunden för

global utveckling. Väl fungerande finans- och

valutamarknader är därmed en förutsättning för

utveckling. Det är genom finans- och

valutatransaktionerna som kapital kan frigöras för

investeringar också i fattiga länder. Kapitalflöden

i sig är inget negativt. Anklagelser mot de

internationella kapitalflödena är därför överdrivna

och ibland direkt missvisande.

Samtidigt står det klart att dåligt reglerade och

kontrollerade finans- och valutamarknader

åstadkommit enorma problem både för enskilda länder

och för världsekonomin i stort. Spekulation och

irrationellt beteende kan dock motverkas på andra

sätt än genom att införa en Tobinskatt. Framför allt

krävs bättre regelverk och normer för bankers

agerande på finans- och valutamarknader.

Utvecklingsländerna behöver olika typer av stöd i

uppbyggnaden av sådana regelverk. Grundläggande för

att förebygga finans- och valutakriser är dessutom

att länderna bedriver en sund makroekonomisk politik

med för dem lämpliga växelkursregimer. Även här kan

det internationella samfundet och de rika länderna

bidra med råd och stöd.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2001/02:Fi203 av Per Bill (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att grundregeln

för all statlig personal skall vara att

medarbetare bär betalningsansvar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att alla undantag

från huvudregeln skall motiveras individuellt och

att dessa motiveringar skall vara offentliga.

2001/02:Fi221 av Sten Tolgfors (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att

Tobinskatten är ett handelshinder för pengar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att tanken på

en ny och global beskattningsnivå bör avvisas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att det inte

finns någon global beslutsinstans som är myndig

eller är lämplig att fatta beslut om, administrera

eller upprätthålla Tobin- skatten.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att det inte

finns någon global instans som är lämplig eller

myndig att besluta om användningen av eventuella

intäkter från en Tobinskatt.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att de ökade

kostnader och risker för internationella

investerare som en Tobinskatt skulle föra med sig

drabbar investeringar i utvecklingsländerna

hårdast.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om de negativa

effekterna av en Tobinskatt på

utvecklingsländernas ekonomier.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om Tobinskatten

och EG-rätten.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om Tobinskattens

demokratiska problem.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att

Tobinskatten leder till att valutahandel flyttar

till skatteparadis.

2001/02:Fi225 av Per-Richard Molén m.fl. (m):

Riksdagen begär att regeringen återkommer till

riksdagen med en detaljerad beräkning av hur den

framtida kapitalkostnaden för upplånade

infrastrukturprojekt skall finansieras.

2001/02:U300 av Bo Lundgren m.fl. (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige i IMF

skall verka för en kod för transparenta och öppna

finansmarknader.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en s.k.

Tobinskatt, en slags tull på kapitalrörelser till

u-länder, med kraft bör motarbetas.

2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen begär att regeringen redovisar hur man

skall öka kvinnorepresentationen bland

myndighetschefer och ambassadörer, i enlighet med

vad som anförs i motionen.

2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i

motionen anförs om en lönerevision i den statliga

verksamheten i syfte att utjämna löneskillnader

mellan likvärdigt arbete.

2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

16. Riksdagen begär att regeringen utreder

effekterna av arbetsplanen för jämställdhet inom

den offentliga förvaltningen.

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att de

offentliga arbetsgivarna måste föregå med gott

exempel när det gäller rättvisa löner, flexibla

arbetstider och inställning till familjeansvar och

föräldraledighet.

Motion som väckts med anledning av

proposition 2001/02:100

2001/02:Fi41 av Matz Hammarström m.fl. (mp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ytterligare

insatser för att förbättra jämställdheten; behovet

av att stärka gravida kvinnors och föräldrars

ställning på arbetsmarknaden och råda bot på

lönediskrimineringen.