Bet. 2001/02:FIU8

Finansutskottets betänkande

2001/02:FIU8

Riksbankens deltagande i finansieringen av IMF:smjuka utlåning (förslag 2000/01:RB4)

Sammanfattning

Internationella valutafondens (IMF:s) utlåning till

de allra fattigaste medlemsländerna, d.v.s. lån med

en stor gåvoandel, kallas den mjuka utlåningen. I

den mjuka utlåningen ingår bl.a. Världsbankens och

IMF:s initiativ till skuldlättnader för de mest

skuldtyngda länderna, det s.k. HIPC-initiativet.

Utlåningen finansieras genom lån och gåvor från

medlemsländerna och genom försäljning av IMF:s

guldreserv. År 1999 träffades en

principöverenskommelse om att IMF och

medlemsstaterna skulle fortsätta att finansiera den

mjuka utlåningen. Av den s.k. behovsbasisberäknade

finansieringskostnaden på 3,8 miljarder SDR (omkring

50 miljarder svenska kronor) skulle IMF svara för

hälften och medlemsländerna för resten. Sverige åtog

sig att bidra med 18,3 miljoner SDR (omkring 242

miljoner kronor). Åtagandet skall täckas av

biståndsanslaget i statsbudgeten (ca 7,7 miljoner

SDR) och av Riksbanken (ca 10,6 miljoner SDR).

Direktionen i Riksbanken föreslår att riksdagen

medger att Riksbanken bidrar med sin andel av

finansieringen av IMF:s mjuka utlåning genom att

räntefritt deponera 18,6 miljoner SDR av den svenska

valutareserven hos IMF. Pengarna skall deponeras

t.o.m. 2018. Den avkastning IMF erhåller på de

deponerade medlen används till den mjuka utlåningen,

motsvarande omkring 10,6 miljoner SDR.

Ingen motion har väckts i ärendet.

Finansutskottet tillstyrker Riksbankens förslag.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till motiveringar som framförs under

utskottets överväganden föreslår utskottet att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksbankens deltagande i finansieringen

av IMF:s mjuka utlåning

Riksdagen medger med stöd av 7 kap. 4 § fjärde

stycket lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank att

Riksbanken bidrar till finansieringen av IMF:s mjuka

utlåning genom att räntefritt deponera 18,6 miljoner

SDR av valutareserven t.o.m. år 2018 hos IMF. Därmed

bifaller riksdagen förslaget från direktionen i

Riksbanken.

Stockholm den 16 oktober 2001

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan

Bergqvist (s), Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),

Bengt Silfverstrand (s), Lisbet Calner (s), Johan

Lönnroth (v), Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson

(s), Carin Lundberg (s), Kjell Nordström (s), Siv

Holma (v), Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m),

Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek (c), Karin Pilsäter

(fp) och Carl-Axel Johansson (m).

2001/02

FiU8

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Direktionen i Sveriges riksbank föreslår i Förslag

till riksdagen (2000/01:RB4) att riksdagen godkänner

att Riksbanken deltar i finansieringen av

Internationella valutafondens (IMF:s) s.k. mjuka

utlåning genom att räntefritt deponera 18,6 miljoner

SDR (motsvarande cirka 246 miljoner kronor) av den

svenska valutareserven hos IMF. Medlen skall vara

deponerade t.o.m. 2018. Med mjuk utlåning avses

IMF:s utlåning till de allra fattigaste

medlemsländerna i fonden.

Ingen motion har väckts med anledning av

Riksbankens förslag.

Utskottets överväganden

Riksbankens deltagande i IMF:s mjuka

utlåning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker förslaget från

direktionen i Sveriges riksbank om att

Riksbanken får bidra till finansieringen av

IMF:s mjuka utlåning genom att räntefritt

deponera 18,6 miljoner SDR av den svenska

valutareserven hos IMF t.o.m. 2018.

Riksbankens förslag

Internationella valutafonden (IMF) har två typer av

utlåning - utlåning till marknadsränta till samtliga

medlemsländer samt s.k. mjuk utlåning till de

fattigaste länderna, dvs. lån med hög gåvoandel.

Utlåningen till marknadsränta finansieras genom

medlemsländernas insatskapital i valutafonden (plus

särskilda lånearrangemang vid krissituationer),

medan den mjuka utlåningen finansieras genom

frivilliga lån och gåvor från medlemsstaterna samt

genom den avkastning som valutafonden fått genom

försäljning av delar av fondens guldreserv.

Den mjuka utlåningen består av s.k. PRGF-lån

(Poverty Reduction and Growth Facility) samt av

skuldlättnader under det s.k. HIPC-initiativet

(Heavily Indebted Poor Countries). PRGF-lånen är

inriktade på att öka tillväxten och minska

fattigdomen i ett antal aktuella länder, och lånen

ges på 10 år till en räntesats av 0,5 %. Omkring 80

länder har enligt uppsatta kriterier rätt att ansöka

om PRGF-lån (t.ex. att landets inkomst per capita

ligger under en viss nivå). Låneprogrammet utnyttjas

för närvarande av 35 länder. HIPC är ett gemensamt

initiativ av IMF och Världsbanken. Syftet är att

minska utlandsskulden för fattiga och djupt

skuldsatta länder. Skuldlättnaden ges som gåva, och

drygt 40 länder uppfyller de kriterier som ställts

upp. I maj 2001 hade 23 länder fått principbeslut om

skuldlättnader. Av dessa 23 länder är 19 afrikanska.

Enligt beslut i valutafondens och Världsbankens

exekutivstyrelser skall HIPC-initiativet pågå t.o.m.

2002.

I samband med Världsbankens och IMF:s årsmöten

hösten 1999 träffades en principöverenskommelse om

att IMF och medlemsstaterna skall fortsätta att

finansiera den mjuka utlåningen. Enligt

överenskommelsen uppgår kostnaden för finansieringen

(enligt en speciell s.k. behovsbasisberäkning) till

3,8 miljarder SDR, ca 50 miljarder svenska kronor.

IMF skall, enligt överenskommelsen, svara för

hälften av beloppet medan medlemsstaterna skall stå

för resten. Medlemsländernas del av finansieringen

kan antingen ske genom gåva eller genom att pengar

deponeras i IMF. Vid deponering får IMF använda

avkastningen på de deponerade medlen till utlåning

eller skuldavskrivning, och medlen skall vara

deponerade t.o.m. 2018. I anslutning till

principöverenskommelsen angavs att en möjlighet för

medlemsländerna att uppfylla delar av sina åtaganden

var att använda ländernas andel i valutafondens

andra reservkonto (det s.k. SCA-2-kontot), som

byggts upp under 1990-talet. Kontot, som totalt

uppgick till 1 miljard SDR, ca 13,2 miljarder

kronor, upplöstes under 1999. Riksbankens andel i

SCA-2-kontot är 10,6 miljoner SDR, ca 140 miljoner

kronor. Pengarna finns för närvarande på ett

räntebärande temporärt konto som administreras av

IMF.

I principöverenskommelsen deltog 94 länder, och

respektive lands åtagande bygger på landets

kvotandel i IMF. Sverige åtog sig att bidra med 18,3

miljoner SDR, ca 242 miljoner kronor (beräknat

enligt den speciella behovsbasisberäkningen, och

siffran är marginellt högre än Sveriges kvotandel i

IMF). Åtagandet skulle täckas av biståndsanslaget i

statsbudgeten och av Riksbanken. Villkoret för

Riksbankens deltagande var att riksbankslagen medgav

att Riksbanken kunde delta i IMF:s mjuka utlåning

samt att Riksbankens direktion och riksdagen

beslutade om ett eventuellt deltagande.

Fram till våren 2001 hade drygt 93 % av ländernas

åtaganden enligt principöverenskommelsen uppfyllts.

Samtliga industriländer, utom Sverige, hade då

uppfyllt sina utställda åtaganden.

Med verkan fr.o.m. den 1 juli 2000 ändrades

riksbankslagen (prop. 1999/2000:50, bet.

1999/2000:FiU18, skr. 1999/2000:182) så att tidigare

eventuella oklarheter om Riksbankens möjligheter att

delta i IMF:s mjuka utlåning undanröjdes.

Direktionen i Riksbanken begär därför nu att

Riksbanken med stöd av 7 kap. 4 § fjärde stycket

riksbankslagen skall få medverka i finansieringen av

IMF:s mjuka utlåning och bidra med sin andel av

Sveriges åtagande i principöverenskommelsen från

1999. Medverkan bör enligt Riksbanken ske genom att

Riksbanken räntefritt deponerar 18,6 miljoner SDR,

ca 246 miljoner kronor, av den svenska

valutareserven hos IMF fram till 2018. IMF kan då

använda avkastningen på depositionen till den mjuka

utlåningen.

Utgångspunkten för storleken på beloppet som skall

deponeras har varit att det lånebelopp som IMF skall

kunna använda till den mjuka utlåningen ungefär bör

uppgå till 10,6 miljoner SDR, dvs. motsvarande

Riksbankens andel i IMF:s nu upplösta reservkonto,

SCA-2-kontot. Men då man valt metoden att deponera

medel hos IMF måste det deponerade beloppet vara

högre än 10,6 miljoner SDR, eftersom endast

avkastningen på beloppet får användas till den mjuka

utlåningen (storleken avgörs också av vid vilken

tidpunkt beloppet deponeras).

Sammantaget utgör Riksbankens deposition i IMF drygt

hälften av de resurser som Sverige enligt

principöverenskommelsen från 1999 skall tillställa

IMF. Resterande skall täckas via redan reserverade

anslag i statsbudgeten.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker förslaget från direktionen i

Riksbanken. Utskottet vill i anslutning till ärendet

nämna att regeringen efter regeringsbeslut den 27

september 2001 till IMF betalat sin andel av

beloppet i den principöverenskommelse som refereras

ovan. Detta innebär att Sverige, när Riksbanken

deponerat sin andel i IMF, uppfyllt sitt utställda

åtagande i principöverenskommelsen från 1999 om

finansieringen av IMF:s mjuka utlåning

Elanders Gotab, Stockholm 2001