Bet. 2001/02:JUU1

Justitieutskottets betänkande

2001/02:JUU1

Utgiftsområde 4 Rättsväsendet

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet

regeringens förslag till anslag för år

2002 under utgiftsområde 4

Rättsväsendet samt ett antal motioner

som väckts under den allmänna

motionstiden i år.

Utskottet tillstyrker regeringens

förslag till anslag för utgiftsområdet

som uppgår till totalt knappt 24

miljarder kronor. De tyngsta

anslagsposterna är polisväsendet (13

684 miljoner kronor), domstolsväsendet

(3 617 miljoner kronor) och

kriminalvården (4 123 miljoner kronor).

Moderata samlingspartiet,

Kristdemokraterna, Centerpartiet och

Folkpartiet liberalerna har, med

hänvisning till sina respektive förslag

till medelsanvisning för

utgiftsområdet, inte deltagit i

beslutet såvitt avser tilldelningen på

anslag. I stället redovisar dessa

partier sina ställningstaganden i

särskilda yttranden.

Utskottet tillstyrker vidare

regeringens förslag till förlängning av

lagen (1999:613) om försöksverksamhet

med videokonferens i rättegång och

ändring i lagen (1927:85) om dödande av

förkommen handling samt, med viss

justering, ändring i lagen (2001:460)

om ändring i sekretesslagen (1980:100).

De båda ändringslagarna utgör

följdändringar till tidigare

lagstiftning.

I ärendet behandlar utskottet också

som redan framgått ett stort antal

motionsyrkanden som väckts under den

allmänna motionstiden i år. I yrkandena

tas i första hand upp frågor som rör

mål och resurser samt organisations-

och prioriteringsfrågor för

myndigheterna inom rättsväsendet. I

fråga om Nationella insatsstyrkan

föreslår utskottet i ett

tillkännagivande till regeringen att

styrkans organisatoriska hemvist skall

vara Rikspolisstyrelsen. Utskottet

avstyrker övriga motionsyrkanden.

I ärendet föreligger reservationer

och särskilda yttranden från samtliga

partier. Sammanlagt handlar det om 44

reservationer och 15 särskilda

yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Utgiftsramen och anslagen

1. Anslag under

utgiftsområde 4 Rättsväsendet

Riksdagen anvisar anslag till

verksamheten inom rättsväsendet för

budgetåret 2002 enligt utskottets

förslag i bilaga 4. Därmed bifaller

riksdagen proposition 2001/02:1 i

denna del och avslår de i bilaga 5

angivna motionsyrkandena.

2. Lagförslagen

Riksdagen antar regeringens förslag

till

a) lag om fortsatt giltighet av lagen

(1999:613) om försöksverksamhet med

videokonferens i rättegång,

b) lag om ändring i lagen (1927:85)

om dödande av förkommen handling och

c) lag om ändring i lagen (2001:460)

om ändring i sekretesslagen

(1980:100), dock med den ändringen

att ingressen till lagförslaget ges

följande lydelse:

Härigenom föreskrivs i fråga om

sekretesslagen (1980:100)1

dels att 16 kap. 1 § lagen i

stället för dess lydelse enligt lagen

(2001:460) om ändring i nämnda lag

skall ha följande lydelse,

dels att ikraftträdande- och

övergångsbestämmelserna till lagen

(2001:460) om ändring i nämnda lag

skall ha följande lydelse.

Därmed bifaller riksdagen delvis

proposition 2001/02:1 i denna del.

_______________________________

Polisväsendet

3. Resursfördelningen mellan

myndigheterna

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju203, 2001/02:Ju245

yrkandena 1 och 3, 2001/02:Ju255,

2001/02:Ju286, 2001/02:Ju300,

2001/02:Ju321 yrkandena 1 och 2,

2001/02:Ju350, 2001/02:Ju352,

2001/02:Ju365 yrkande 9,

2001/02:Ju381, 2001/02:Ju405 yrkande

2, 2001/02:Ju429, 2001/02:Ju443

yrkande 1, 2001/02:N313 yrkande 6,

2001/02:N319 yrkande 10 och

2001/02:Bo323 yrkande 4.

4. Prioritering av olika

slag av brottslighet, m.m.

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju204, 2001/02:Ju218,

2001/02: Ju237 yrkande 3,

2001/02:Ju271 yrkande 11,

2001/02:Ju338, 2001/02: Ju371 yrkande

1, 2001/02:Ju372, 2001/02:Ju377,

2001/02:Ju392 yrkande 6,

2001/02:Ju405 yrkande 1,

2001/02:Ju417, 2001/02:Ju426 yrkande

1, 2001/02:So497 yrkandena 5 och 6

och 2001/02:So499 yrkande 2.

Reservation 1 (c)

5. Närpolisen

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju329 yrkande 10,

2001/02:Ju343, 2001/02:Ju365

yrkandena 7 och 8, 2001/02:Ju366 och

2001/02:Ju369.

Reservation 2 (m, kd, c, fp)

6. Medborgargarden

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju266 yrkande 5.

Reservation 3 (m)

7. Polisstyrelsernas roll

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju284 yrkande 1,

2001/02:Ju306 yrkande 1,

2001/02:Ju329 yrkande 3,

2001/02:Ju365 yrkande 2 och

2001/02:Ju382.

Reservation 4 (kd, c)

8. Polisens organisation i

övrigt

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju365 yrkande 14 och 2001/02:

Ju426 yrkande 8 i denna del.

Reservation 5 (m, kd)

Reservation 6 (c)

9. Polisförsörjningen i

allmänhet

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju208, 2001/02:Ju220,

2001/02: Ju233, 2001/02:Ju243,

2001/02:Ju254, 2001/02:Ju261,

2001/02:Ju297, 2001/02:Ju321 yrkande

5, 2001/02:Ju329 yrkande 1,

2001/02:Ju351 yrkande 1,

2001/02:Ju380, 2001/02:Ju410 och

2001/02:Ju426 yrkande 7.

10. Polisförsörjningen i

glesbygdsområden

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju273, 2001/02:Ju284 yrkande

2, 2001/02:Ju306 yrkande 2 och

2001/02:Ju430.

Reservation 7 (kd, c)

11. Antagningen till

polisutbildningen

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju365 yrkande 5 och 2001/02:

Ju426 yrkande 3.

Reservation 8 (m)

Reservation 9 (c)

12. En reformerad

polisutbildning

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju426 yrkande 2.

Reservation 10 (m)

13. Rekryteringen av personer

med utländsk bakgrund och av

kvinnor

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju271 yrkandena 1 och 2,

2001/02: Ju365 yrkande 4 och

2001/02:A317 yrkande 19.

14. Nationella

insatsstyrkan

Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad

utskottet anfört om Nationella

insatsstyrkan. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna

2001/02:Ju329 yrkande 13,

2001/02:Ju365 yrkande 12 och

2001/02:Ju426 yrkande 8 i denna del.

Reservation 11 (s, mp)

Åklagarväsendet

15. Rättskedjan

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju237 yrkandena 1, 2, 4, 5

och 33 och 2001/02:Ju313.

Reservation 12 (c)

Reservation 13 (fp)

16. Snabbare lagföring

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju237 yrkande 32.

Reservation 14 (c)

17. Avveckling av

Ekobrottsmyndigheten

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju403 och 2001/02:Ju450

yrkande 12.

Reservation 15 (fp)

18. Lokaliseringen av

Ekobrottsmyndighetens enheter

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju414.

19. Överprövning av

åklagarbeslut

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju328.

Reservation 16 (kd)

20. Jäv mot åklagare

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju391 yrkande 1.

Reservation 17 (v, mp)

21. En europeisk

åklagarmyndighet

Riksdagen avslår motion

2001/02:K426 yrkande 10.

Reservation 18 (kd)

Domstolsväsendet

22. Domstolarnas ställning

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju358 yrkande 1.

Reservation 19 (m)

23. Domstolsverkets

ställning

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju237 yrkande 36,

2001/02:Ju266 yrkande 14,

2001/02:Ju330 yrkande 5 och

2001/02:Ju358 yrkande 2.

Reservation 20 (m, kd)

Reservation 21 (c)

24. Lokal förankring

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju237 yrkande 34.

Reservation 22 (kd, c, fp)

25. Geografisk samordning

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju450 yrkande 13.

Reservation 23 (c, fp)

26. Organisatorisk lösning

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju358 yrkandena 5 och 6.

Reservation 24 (m)

27. Fortsatt renodling

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju246 yrkande 1.

Reservation 25 (v)

28. Domkretsindelningen

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju237 yrkande 35 och

2001/02:Ju330 yrkande 2.

Reservation 26 (kd, c)

29. Det fortsatta

reformarbetet

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju289, 2001/02:Ju293,

2001/02:

Ju305, 2001/02:Ju315, 2001/02:Ju330

yrkande 3, 2001/02:Ju408,

2001/02:Ju443 yrkande 2 och

2001/02:Ju450 yrkandena 14 och 15.

30. Allmänna domstolar och

förvaltningsdomstolar

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju330 yrkande 1 och

2001/02:Ju358 yrkandena 7 och 8.

Reservation 27 (m, kd)

31. Avskaffande av

specialdomstolarna och

hyresnämnderna

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju358 yrkandena 9 och 10 samt

2001/02:Bo318 yrkande 8.

Reservation 28 (m, fp)

32. Utnämning av domare

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju358 yrkandena 3 och 4 samt

2001/02:Ju450 yrkande 18.

Reservation 29 (m)

33. Domar- och chefsrollen

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju364.

Reservation 30 (kd, fp)

34. Kvinnliga chefsdomare

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju246 yrkande 3 och

2001/02:Ju428.

35. Nämndemän

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju202, 2001/02:Ju287,

2001/02:

Ju304, 2001/02:Ju330 yrkande 4,

2001/02:Ju344, 2001/02:Ju399

yrkandena 1 och 2, 2001/02:Ju450

yrkande 19 och 2001/02:L247 yrkande

1.

Kriminalvården

36.

Frigivningsförberedelser

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju279, 2001/02:Ju311

yrkandena 11 och 12, 2001/02:Ju424

yrkande 5, 2001/02:Ju449 yrkande 8

och 2001/02:So375 yrkande 4.

Reservation 31 (m)

Reservation 32 (kd, c, fp)

37. Situationen för häktade,

m.m.

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju321 yrkande 3,

2001/02:Ju329 yrkande 11,

2001/02:Ju348, 2001/02:Ju424 yrkande

16 och 2001/02:

Ju442.

Reservation 33 (m, kd, c, fp)

38. Barn till dömda

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju311 yrkande 4,

2001/02:Ju340 yrkande 12 och

2001/02:Ju450 yrkande 28.

Reservation 34 (kd, c, fp)

39. Lekmannaövervakare

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju424 yrkande 13.

Reservation 35 (m, kd, c, fp)

40. Kompetensutveckling

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju311 yrkande 3,

2001/02:Ju424 yrkandena 6-8 och

2001/02:A317 yrkande 23.

Reservation 36 (kd, c)

41. Kriminalvårdens

resursutnyttjande

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju311 yrkande 2.

Reservation 37 (c)

42. Frivårdens resurser

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju340 yrkande 4.

Reservation 38 (v, c, fp, mp)

Brottsförebyggande rådet

43. BRÅ:s organisation och

verksamhet

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju389 yrkande 2 och

2001/02:Ju423.

Reservation 39 (m)

Reservation 40 (kd)

44. Statistik

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju240 och 2001/02:Ju389

yrkande 3.

Reservation 41 (kd)

45. Åtgärder mot rasism och

nazism

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju376 och 2001/02:Ju389

yrkande 4.

Reservation 42 (kd)

46. Bygga bort brott

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju450 yrkande 2.

Brottsoffermyndigheten

47. Utmätning i en intagens

arbetsersättning avseende skuld till

brottsofferfonden

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju317.

Reservation 43 (m, kd)

Rättsmedicinalverket

48. Rättsintyg

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju310.

Rättshjälpskostnader m.m.

49. Rättshjälp vid

arbetsskada

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju224.

50. Rättshjälp vid

pisksnärtsskador

Riksdagen avslår motion

2001/02:T252 yrkande 3.

51. Rådgivningsavgiften

Riksdagen avslår motion

2001/02:Ju314.

Reservation 44 (m)

Stockholm den 22 november 2001

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i

beslutet: Fredrik Reinfeldt1 (m),

Ingvar Johnsson (s), Märta Johansson

(s), Margareta Sandgren (s), Alice

Åström (v), Ingemar Vänerlöv1 (kd),

Anders G Högmark1 (m), Ann-Marie

Fagerström (s), Maud Ekendahl1 (m),

Helena Zakariasén (s), Morgan Johansson

(s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi

Marcelind1 (kd), Jeppe Johnsson1 (m),

Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin1 (c)

och Johan Pehrson1 (fp).

1 Dock ej i beslutet under punkt 1.

2001/02

JuU1

Utskottets överväganden

Inledning

Allmänt

Utgiftsområde 4 Rättsväsendet omfattar

anslag till bl.a. polisväsendet, åklag-

arväsendet, domstolsväsendet,

kriminalvården, Brottsförebyggande

rådet, Rättsmedicinalverket,

Gentekniknämnden,

Brottsoffermyndigheten och rätts-

hjälpskostnader. För år 2001 anslogs

23,4 miljarder kronor medan utgifterna,

exklusive Säkerhetspolisens utgifter,

beräknas uppgå till 22,6 miljarder

kronor. De tyngsta anslagsposterna är

polisen med - efter tillskott på

tilläggsbudget under året - 13

miljarder kronor, kriminalvården med

4,1 miljarder kronor och

domstolsväsendet med 3,5 miljarder

kronor.

För år 2002 har riksdagen bestämt

utgiftsramen för rättsväsendet till

23 640 823 000 kr.

Inom rättsväsendets verksamhet kan

urskiljas två huvudsakliga områden. Det

ena området rör kriminalpolitiken,

sammanfattningsvis frågor om brott och

straff och, inte minst, frågor som rör

brottsförebyggande verksamhet. Det

andra området rör rättskipningen och

organisationen av rättsväsendet.

Den centrala uppgiften för

rättsväsendets myndigheter är att värna

den enskildes rättssäkerhet och

rättstrygghet. Detta ger verksamheten

inom rättsväsendet en särställning i

den statliga verksamheten, och den är

en förutsättning för ett fritt och

demokratiskt samhälle. Uppgiften

fullgörs bl.a. genom att myndigheterna

inom rättsväsendet förebygger och

beivrar brott och sörjer för

verkställighet av utdömda straff. Inom

rättsväsendet löses också tvister,

såväl mellan enskilda som mellan

enskilda och det allmänna.

Verksamheten inom rättsväsendet är i

princip av den karaktären att den är

och också fortsättningsvis skall vara

en statlig angelägenhet. Detta ställer

särskilda krav på verksamheten. Sådana

krav är t.ex. att polisen har resurser

att förebygga och bekämpa brott och att

verkställigheten av straff präglas av

säkerhet och humanitet samt att

enskilda som vänder sig till

domstolarna kan få sin sak prövad på

ett rättssäkert sätt och inom rimlig

tid.

Inom rättsväsendet pågår sedan ett

antal år ett omfattande

moderniseringsarbete i syfte att öka

rättstryggheten och rättssäkerheten

samt för att öka rationaliteten och

effektiviteten i rättsväsendets arbete.

Detta ger också bättre förutsättningar

för att förebygga och bekämpa

brottslighet och för att öka

tryggheten. Viktiga utgångspunkter i

förändringsarbetet är medborgarper

spektivet och en helhetssyn som ställer

krav på en långtgående samverkan mellan

rättsväsendets myndigheter, givetvis

med respekt för den grundläggande

rollfördelningen mellan rättsväsendets

olika delar.

Medborgarperspektivet skall vara en

ledstjärna i reformarbetet. På det

sättet kan medborgarnas berättigade

krav på snabbhet, rättssäkerhet och

kvalitet tillgodoses. Centrala

beståndsdelar i arbetet bör även i

fortsättningen vara frågor om

verksamhetsutveckling hos

myndigheterna, kontinuerlig

fortbildning av personalen, främjande

av jämställdhet och etnisk och

kulturell mångfald, en fortsatt

utveckling av organisationsstrukturerna

och en ständigt pågående översyn och

anpassning av lagstiftningen.

Ett väsentligt inslag i

förändringsarbetet som berör

rättsväsendets alla olika delar är det

internationella samarbetet. Detta har

under senare år ökat i betydelse, inte

minst genom den snabba utvecklingen

inom Europeiska unionens tredje pelare.

Utmaningen nu är att använda sig av och

att utveckla de fördelar som ligger i

ett internationellt samarbete där

länder och folk tillsammans arbetar för

att minska brottsligheten och för att

få samhällets rättsliga funktioner att

fungera väl över gränserna. Det

internationella samarbetet i

lagstiftningsfrågor behöver

vidareutvecklas så att nationella och

internationella regelverk anpassas till

dagens och morgondagens krav.

Ett välfungerande rättsväsende är,

som utskottet redan inledningsvis

konstaterade, en grundläggande

förutsättning för det demokratiska

samhället.

Kriminalpolitikens inriktning

Målet för kriminalpolitiken är att

minska brottsligheten och öka

människors trygghet. Den

kriminalpolitiskt inriktade

verksamheten syftar framför allt till

att upprätthålla allmän ordning och

säkerhet, att förebygga brott och

lagföra dem som begår brott, att

verkställa påföljder och ge stöd till

dem som drabbas av brott. Arbetet skall

utgå från principen om alla människors

lika värde och respekt för den

enskildes integritet och värdighet.

Enligt utskottets mening kan en

framgångsrik kriminalpolitik bara

drivas inom ramen för en allmän

välfärdspolitik som innefattar mål om

social trygghet, rättvis fördelning och

stärkt solidaritet mellan människor.

Hänsynen till brottsoffren är en del av

den helhetssyn som utskottet här gör

sig till tolk för.

Utskottet vill också understryka

betydelsen av det brottsförebyggande

arbetet som en hörnsten i de

kriminalpolitiska strävandena.

Brottsligheten måste angripas med en

bred kriminalpolitisk ansats. Här är

vissa delar av samhällspolitiken

särskilt betydelsefulla. Åtgärder som

rör barn och ungdomar, alkohol och

droger, arbets- och bostadsmarknaden

och utbildning har särskilt stor

potential när det gäller att förebygga

brottslighet. Detsamma gäller andra

åtgärder som syftar till att motverka

utanförskap och segregation. Det råder

också allmän enighet om vikten av att

det brottsförebyggande arbetet

koncentreras på breda åtgärder som

riktar sig till barn och ungdom och att

föräldrar, skola och föreningsliv

engageras i det arbetet. Vidare måste

de brott som begås leda till adekvata

reaktioner från samhällets sida. I det

ingår naturligtvis att ta till vara

brottsoffrens intressen men också att

det finns en human och säker

kriminalvård vars verksamhet inriktas

på att motverka återfall i brott.

Ett självklart krav på rättsväsendet

är att brott utreds och att lagföring

sker inom rimlig tid.

Utskottet vill för sin del

understryka att ett snabbt

utredningsförfarande innebär en säkrare

bedömning av brottet eftersom

tilltalade, målsägande och vittnen har

händelsen i färskt minne. En snabb

behandling gör påfrestningen på

målsägande och vittnen mindre och den

har också, inte minst när det gäller

unga lagöverträdare, pedagogisk

betydelse - det ligger enligt

utskottets mening ett stort värde i att

det på en brottslig gärning snabbt

följer en reaktion från samhällets

sida.

Ett centralt inslag är att

medborgarperspektivet präglar

kriminalpolitiken. I det

brottsförebyggande arbetet är detta

perspektiv och kravet på samverkan

mellan myndigheter och andra berörda

tydligare än på många andra områden. En

grundtanke med det nationella

brottsförebyggande programmet Allas

vårt ansvar (Ds 1996:59) och med det

brottsförebyggande arbete som bedrivs

inom kommunerna, bl.a. med stöd av

Brottsförebyggande rådet, är just att

brottsligheten måste angripas i

samverkan med dem som berörs av den.

Detta gör sig naturligtvis särskilt

starkt gällande i fråga om den s.k.

vardagsbrottsligheten, som utgör

majoriteten av antalet anmälda brott.

Här har närpolis-verksamheten och

närpolisens samarbete med t.ex. skolan,

brottsofferjourer, föreningslivet och

andra frivilligorganisationer en

särskild betydelse. Det är således

viktigt att utvecklingen av det

problemorienterade polisarbetet inom

närpolisområdena fortsätter och att

arbetet kontinuerligt utvärderas och

information härom sprids så att goda

erfarenheter kommer hela landet till

godo. Brottsförebyggande insatser i

storstadsområdena är en mycket

angelägen uppgift samtidigt som det

brottsförebyggande arbetet där ofta är

mer komplicerat än i andra delar av

landet. Här görs särskilda insatser av

Brottsförebyggande rådet inom ramen för

storstadssatsningen.

Den grova, i många fall organiserade

och gränsöverskridande brottsligheten

måste emellertid angripas med andra

metoder. Utskottet tänker här bl.a. på

tvångsmedelsregleringen och på

möjligheten att använda modern teknik i

kriminalunderrättelsearbetet. Också

samarbetet inom den öppna polisen och

mellan den öppna polisen och

Säkerhetspolisen har betydelse. Det

internationella samarbetet har här en

särskilt framskjuten roll. Av stort

värde för insatserna mot den

internationella brottsligheten i Europa

är samarbetet inom den europeiska

polisbyrån Europol. Inom EU pågår också

i övrigt ett omfattande arbete med att

förbättra såväl det polisiära

samarbetet som samarbetet på den

internationella straffprocessrättens

område, och ett samarbete på

åklagarnivå har inletts. Ett intensivt

arbete pågår nu med att permanenta

verksamheten och skapa Eurojust. Beslut

härom beräknas fattas vid mötet med

Rådet för rättsliga och inrikes frågor

i december 2001. Schengensamarbetet,

där Sverige blev operativ medlem i mars

2001, har också stärkt det polisiära

och rättsliga samarbetet. Inom ramen

för Aktionsgruppen mot organiserad

brottslighet i Östersjöområdet

genomförs ett konkret och praktiskt

brottsbekämpande samarbete mellan

berörda länder. Också inom ramen för

FN:s narkotikaprogram och FN:s

brottsförebyggande och straffrättsliga

kommission pågår ett viktigt

utvecklingsarbete. För närvarande

koncentreras det svenska

lagstiftningsarbetet på de åtgärder som

behövs för att uppfylla FN:s

säkerhetsråds resolution 1373 (2001) -

Hot mot internationell fred och

säkerhet orsakad av terroristhandlingar

som antogs med anledning av

terroristdåden i USA i september i år.

Också inom EU pågår ett liknande

arbete. I sammanhanget kan också nämnas

att Sverige ratificerade stadgan för

FN:s internationella brottmålsdomstol i

somras och att såväl FN som Europarådet

kommer att uppmärksamma bl.a.

organiserad brottslighet och IT-

relaterad brottslighet framöver.

Samarbetet på internationell nivå leder

alltså till ständigt förbättrade

möjligheter att effektivt ingripa mot

den grova brottsligheten med

internationell anknytning. Samtidigt

kommer svensk polis med fredsfrämjande

uppdrag i ökad utsträckning att ingå

som en del i humanitärt stöd och

utvecklingsbistånd i samband med

återskapande eller uppbyggnad av

rättsväsendet i ett konfliktområde.

I budgetpropositionen anlägger

regeringen just ett sådant brett

perspektiv på brottsbekämpningen som

utskottet förordar. Här beskrivs också

förändringsarbetet som inte bara

omfattar sådana faktorer som utskottet

nu nämnt utan också t.ex. en

beskrivning av myndigheternas åtgärder

mot den särskilt allvarliga

brottsligheten. En utveckling av

verkställighetsinnehållet i det

straffrättsliga påföljdssystemet är en

annan väsentlig del där siktet är

inställt på åtgärder som skall

förhindra återfall i brott. Ytterligare

ett viktigt uppdrag för kriminalvården

är att inom ramen för en human

kriminalvård öka säkerheten inom

anstalterna och förhindra att intagna

missbrukar permissioner eller avviker.

Utskottet vill för sin del

understryka vikten av att bakomliggande

orsaker till kriminalitet undanröjs och

att tidiga åtgärder sätts in. Missbruk,

arbetslöshet och andra omständigheter

av social karaktär har stor betydelse

för brottslighetens utveckling.

Utskottet noterar med

tillfredsställelse den

storstadssatsning som pågår sedan ett

par år. Det långsiktiga målet är att

alla stadsdelar i storstäderna skall

uppfattas som attraktiva och trygga av

sina invånare och utgöra goda och

hälsosamma livsmiljöer.

Vad utskottet nu anfört hindrar

naturligtvis inte att också

brottsbekämpningen har stor betydelse.

Brottsligheten innebär ett angrepp på

människors liv, hälsa, integritet eller

egendom och förorsakar lidande och

otrygghet. Den medför också betydande

kostnader för enskilda och samhället

och kan i sina grövsta uttrycksformer

och i sin förlängning utgöra ett hot

med den demokratiska rättsstaten och

grunderna för vår samhällsgemenskap.

Utskottet delar regeringens uppfattning

att en förhållandevis stor del av

rättsväsendets resurser inom det

kriminalpolitiska området bör inriktas

på att förebygga och bekämpa den

allvarligaste brottsligheten som

våldsbrottslighet, narkotikabrott och

ekonomisk brottslighet inklusive

miljöbrott liksom grov organiserad

brottslighet och brottslighet som

drabbar särskilt utsatta personer eller

grupper. Samtidigt vill utskottet dock

understryka att merparten av de brott

som kommer till polisens kännedom inte

har denna allvarliga karaktär. Från

trygghetssynpunkt är det också viktigt

att den s.k. vardagsbrottsligheten

förhindras och, när den ändå

förekommer, beivras. Det stora

flertalet brott tillhör den kategorin,

och de medför betydande skador för

enskilda och för samhället samtidigt

som de, också för dem som inte direkt

drabbas, skapar en allmän känsla av

olust och otrygghet.

Utgiftsramen och anslagen

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Utskottet tillstyrker regeringens

förslag till anslag inom utgiftsområde

4 Rättsväsendet och avstyrker därmed

ett stort antal motions-yrkanden om

utökade resurser och därmed

sammanhängande frågor.

Inledning

I detta avsnitt behandlar utskottet

regeringens budgetförslag och de

motioner som väckts med anledning av

budgetpropositionen och som avser

fördelningen på anslag inom

rättsväsendet. Yrkandena framgår av

tabell, se bilaga 3. Vidare behandlar

utskottet en del motionsyrkanden som

mer allmänt rör resursfrågor eller

verksamheten och prioriteringar m.m.

och som utskottet ansett bör behandlas

i detta sammanhang.

Utgiftsramen 2002-2004

Regeringen föreslår i

budgetpropositionen en utgiftsram för

rättsväsendet för år 2002 på 23 640 823

000 kr. Riksdagen har nyligen fattat

beslut i enlighet med regeringens

förslag.

Beslutet innebär, jämfört med

anslagen för år 2001, att satsningen på

polisen fortsätter med ytterligare 605

miljoner kronor och att anslaget till

kriminalvården minskas med 105 miljoner

kronor motsvarande den engångssatsning

som gjordes för år 2001. Förslaget

innebär vidare att de stora

förstärkningar som gjordes i 2001 års

budget ligger kvar vilket, tillsammans

med det nyss redovisade tillskottet

till polisorganisationen, medför att

rättsväsendet för år 2002 totalt

tillförs en resursförstärkning på 1 500

miljoner kronor. I summan ingår 180

miljoner kronor som avser

avgiftsinkomster från passhanteringen

som polisen får disponera. Förändringen

av utgiftsområdesramen i förhållande

till 2001 års ekonomiska vårproposition

förklaras i huvudsak av beslutet att

flytta anslaget 3:4

Kronofogdemyndigheterna till

utgiftsområde 3 Skatt, tull och

exekution. För åren 2003 och 2004 har

riksdagen beräknat utgiftsområdets ram

till preliminärt 24 286 respektive 25

201 miljoner kronor. Beloppen skall

tjäna som riktlinjer för regeringens

budgetarbete. Sammantaget innebär detta

att rättsväsendet tillförs 5,3

miljarder kronor under

planeringsperioden 2002-2004. Samtidigt

aviserar regeringen i

budgetpropositionen (s. 32) sin avsikt

att även fortsättningsvis noga följa

rättsväsendets verksamhet och resultat

och att, efter analys av vidtagna

effektiviseringsåtgärder, återkomma

till riksdagen om de ytterligare

insatser som erfordras för att

fullfölja statsmakternas intentioner

för utvecklingen av rättsväsendet.

Anslag för budgetåret 2002

Regeringen har lagt fram ett förslag

till fördelning av utgiftsramen på

anslagen inom rättsväsendet för år

2002, se bilaga 3. I bilagan

sammanfattas även övriga partiers

förslag.

Regeringens förslag innebär bl.a. att

resursförstärkningen om 1 500 miljoner

kronor skall fördelas på

polisorganisationen (1 180 miljoner

kronor), åklagarorganisationen (15

miljoner kronor), Ekobrottsmyndigheten

(10 miljoner kronor), domstolsväsendet

(120 miljoner kronor), kriminalvården

(166 miljoner kronor),

Rättsmedicinalverket (7 miljoner

kronor) och Brottsoffermyndigheten (2

miljoner kronor).

I motion Ju445 (m), som justerats i

utskottet, föreslås anslagsförändringar

som innebär en ökning av den

fastställda utgiftsramen med 1 238

miljoner kronor. Motionsönskemålet

innebär förstärkningar till

polisorganisationen (802 miljoner

kronor), Säkerhetspolisen (20 miljoner

kronor), åklagarorganisationen (20

miljoner kronor), domstolsväsendet (81

miljoner kronor), kriminalvården (312

miljoner kronor) och

Brottsoffermyndigheten (3 miljoner

kronor). Motionärerna anser att

regeringen i sitt budgetförslag inte

tagit tillräcklig hänsyn till en rad

faktorer. De anför bl.a. att det är

nödvändigt att öka rekryteringen av

poliser, öka kompetensen hos personalen

och införskaffa mer och bättre

utrustning. Förstärkningen av polisen

kommer att medföra ökade behov inom

åklagarorganisationen som också behöver

medel för att kunna anlita utomstående

experter. När det gäller

domstolsväsendet framförs att det

pågående förändringsarbetet av hänsyn

till rättssäkerheten inte bör förenas

med ytterligare besparingskrav utan i

stället med ordentliga satsningar, och

när det gäller kriminalvården anförs

att tillräckliga resurser är en

förutsättning för att kunna bedriva en

säker, modern och human kriminalvård.

Liknande synpunkter beträffande i

första hand polisen och kriminalvården

framförs i motionerna Ju227, Ju238,

Ju242, Ju245, Ju259, Ju266, Ju270,

Ju281, Ju322, Ju325, Ju339, N224 och

A228 (alla m). I motion U303 (m) begärs

att rättsväsendet skall tilldelas medel

för att Sverige fullt ut skall kunna

delta i Eurojust.

I motion Ju368 (kd) föreslås

anslagsökningar som innebär en ökning

av den fastställda utgiftsramen med 1

000 miljoner kronor. Motionsönskemålet

innebär förstärkningar till

polisorganisationen (380 miljoner

kronor), åklagarorganisationen (50

miljoner kronor), domstolsväsendet (180

miljoner kronor), kriminalvården (337

miljoner kronor),

Brottsoffermyndigheten (3 miljoner

kronor) och bidrag till

brottsförebyggande arbete (50 miljoner

kronor). Satsningar bör enligt

motionärerna bl.a. göras på att utöka

polisorganisationen, reformera

närpolisverksamheten och anskaffa

bättre anpassad utrustning till

polisen. Inom åklagarverksamheten

måste, som även framförs i motion

Ju331, arbetet med nyrekrytering och

kompetensförstärkning fortsätta.

Domstolsväsendet behöver extra resurser

för att skapa en arbetssituation där

mål kan avgöras på ett rättssäkert och

effektivt sätt med en bibehållen lokal

förankring. Även Brottsoffermyndigheten

är, vilket också framförs i motion

Ju394, i behov av en resursförstärkning

för att myndigheten skall kunna leva

upp till målen för verksamheten. Inom

kriminalvården bör, som även anförs i

motion Ju424, särskilda satsningar

göras bl.a. för att förstärka

programverksamheten och åtgärderna mot

narkotika på anstalterna. Slutligen

framställs önskemål om en kraftfull

satsning på brottsförebyggande arbete i

kommunerna.

I motion Ju329 (kd) efterfrågas fler

civilanställda och specialister inom

polisen och i motion Ju404 (kd)

efterfrågas åtgärder för att korta

handläggningstiderna vid

brottsutredningar. I motion So613 (kd)

begärs insatser för att öka de äldres

trygghet bl.a. avseende boendemiljön. I

motion N373 (kd) begärs mer resurser

till rättsväsendet och i motion T470

(kd) krävs särskilda trafikåklagare.

I motion Ju444 (c) föreslås

anslagsökningar som innebär en ökning

av den fastställda utgiftsramen med 320

miljoner kronor. Motionsönskemålet

innebär förstärkningar till

polisorganisationen (219,5 miljoner

kronor), kriminalvården (100 miljoner

kronor) och Brottsoffermyndigheten (0,5

miljoner kronor). Satsningar bör enligt

motionärerna göras på en ökning av

såväl antalet poliser som på

civilanställd personal inom polisen.

Vidare behövs ett tillskott av medel

för att, i enlighet med vad som även

anförs i motion Ju311, förbättra

behandlingsinnehållet i kriminalvården

genom att bl.a. förstärka personalens

kompetens. Slutligen behöver

Brottsoffermyndigheten ett extra

tillskott för att öka kunskapen och

medvetenheten om brottsoffers

situation.

Liknande synpunkter beträffande i

första hand polisen framförs i motion

Ju365 (c). I motion Ju237 (c) begärs

att staten skall hjälpa till med

administrationen av

frivilligorganisationernas arbete.

I motionerna Ju450 och Fi294 (båda

fp) föreslås anslagsökningar som

innebär en ökning av den fastställda

utgiftsramen med 486 miljoner kronor.

Motionsönskemålen innebär

förstärkningar till polisorganisationen

(300 miljoner kronor),

eklagarorganisationen (10 miljoner

kronor), domstolsväsendet (100 miljoner

kronor), Brottsoffermyndigheten (20

miljoner kronor) och

rättshjälpskostnader (56 miljoner

kronor). Motionärerna anför bl.a. att

det inom polisen behövs administrativ

personal som kan frigöra polis för

renodlade polisuppgifter, att

åklagarorganisationen och

domstolsväsendet behöver förstärkas och

att stödet till brottsoffer m.fl. måste

öka genom en satsning på

brottsofferjourer. Slutligen bör medel

anslås för att man skall kunna återgå

till de regler som gällde för allmän

rättshjälp före den 1 december 1997.

Liknande synpunkter framförs i motion

N267 (fp) rörande polis, åklagare och

domstolsväsendet.

I motion Ju257 (kd, m, c, fp) begärs

mer resurser till polisen för att öka

skyddet för företagare. I motion Ju371

(c, fp) begärs bl.a. ökade resurser

till polisen för att öka insatserna mot

nazism och främlingsfientlighet och i

motion So622 (m, v, kd, c, fp och mp)

begärs mer resurser till bl.a. polisen

för bekämpning av narkotika.

Moderata samlingspartiet,

Kristdemokraterna, Centerpartiet och

Folkpartiet liberalerna fullföljer alla

sina här nämnda förslag avseende år

2002 med yrkanden avseende utgiftsramen

för rättsväsendet för åren 2003 och

2004. Dessa yrkanden har behandlats av

finansutskottet (se 2001/02:FiU1,

JuU1y).

Utskottets ställningstagande

Som framgått har riksdagen just

beslutat om utgiftsramen för

rättsväsendet för år 2002, ett beslut

som utskottet i sitt yttrande till

finansutskottet (2001/02:JuU1y)

tillstyrkte. Ett bifall till här

aktuella yrkanden skulle innebära att

utgiftsramen överskrids. Motionerna

Ju227, Ju237, Ju238, Ju242, Ju245,

Ju257, Ju259, Ju266, Ju270, Ju281,

Ju311, Ju322, Ju325, Ju329, Ju331,

Ju339, Ju365, Ju368, Ju371, Ju394,

Ju404, Ju424, Ju444, Ju445, Ju450,

Fi294, U303, So613, So622, T470, N224,

N267, N373 och A228 i ifrågavarande

delar avstyrks. Utskottet tillstyrker

alltså regeringens förslag till

fördelning på anslag inom utgiftsområde

4 Rättsväsendet.

Lagförslagen

Regeringen lägger i propositionen fram

förslag om fortsatt giltighet av lagen

(1999:613) om försöksverksamhet med

videokonferens i rättegång samt om

ändring i lagen (1927:85) om dödande av

förkommen handling och i lagen

(2001:460) om ändring i sekretesslagen

(1980:100). De båda ändringslagarna

utgör följdändringar till tidigare

lagstiftning. Lagförslagen återfinns i

bilaga 2.

Utskottet tillstyrker regeringens

förslag med den ändring som framgår av

punkten 2 i utskottets förslag till

riksdagsbeslut.

Polisväsendet

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt redogörs för

polisväsendets resultat under

verksamhetsåret 2000. Utskottet delar

regeringens bedömning att polisen i

stort fullgjort de mål som ställts upp

för dess verksamhet, men att

ytterligare insatser krävs på vissa

områden. I avsnittet tar utskottet

vidare ställning till vilka

prioriteringar som bör ligga till

grund för polisens verksamhet under år

2002. Utskottet behandlar också ett

stort antal motionsyrkanden rörande

resursfördelningen mellan de olika

polismyndigheterna, vilka brott som

polisen bör prioritera i sin

verksamhet, behovet av att fullfölja

närpolisreformen, polisstyrelsernas

roll, hur samverkan inom polisen kan

förbättras, polisförsörjningen,

polisutbildningen och Nationella

insatsstyrkans organisatoriska

hemvist. Utskottet föreslår, med

anledning av tre mo-tionsyrkanden, ett

tillkännagivande om att Nationella

insatsstyrkan skall överföras till

Rikspolisstyrelsen. Övriga

motionsyrkanden avstyrks med

hänvisning till bl.a. genomförda

reformer samt pågående utredningar och

beredningsarbete. Jämför

reservationerna 1-11.

Inledning

Polisens verksamhet syftar till att

förebygga och beivra brott,

upprätthålla allmän ordning och

säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra

allmänheten skydd och annan hjälp.

Rikspolisstyrelsen är central

förvaltningsmyndighet för polisväsendet

och har tillsyn över detta. Till

Rikspolisstyrelsen hör

Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen

och Polishögskolan. Till polisväsendet

hör också Statens kriminaltekniska

laboratorium, som är en myndighet under

Rikspolisstyrelsen. Rikspolisstyrelsen

är också ansvarig myndighet för

totalförsvarsfunktionen Ordning och

säkerhet m.m., som hör till

utgiftsområde 6 Totalförsvar.

Inom varje län finns en

polismyndighet som ansvarar för

polisverksamheten där. För ledningen av

polismyndigheten finns en

polisstyrelse. Den består av

myndighetens chef och det antal övriga

ledamöter som regeringen bestämmer.

Regeringen utser de ledamöter som

utöver polischefen skall ingå i

styrelsen.

Den 31 december 2000 fanns det 22 294

anställda inom polisen (se tabell). Av

dem var 16 089 poliser och 6 205

civilanställda. Jämfört med utgången av

år 1999 hade antalet civilanställda

ökat med 397. Antalet poliser hade

minskat med 112.

År Antalet Därav Därav

anställd poliser civilanställ

a da

den 31

december

1997

22 755 16 783 5 972

1998

21 951 16 429 5 522

1999

22 009 16 201 5 808

2000

22 294 16 089 6 205

Under behandlingen av

budgetpropositionen har utskottet haft

en utfrågning där representanter för

Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen

medverkat.

Resultatuppföljning

De övergripande målen för polisväsendet

är att tillförsäkra den enskilde

rättssäkerhet och rättstrygghet,

förebygga och upptäcka brott samt att

se till att den som begått brott

identifieras och lagförs. I detta

avsnitt redovisas resultatet fördelat

på de olika verksamhetsmål som det

övergripande målet brutits ned på.

Polisorganisationen

Följande verksamhetsmål ställdes upp

för år 2000.

Varje polismyndighet skulle utarbeta

en brottsförebyggande strategi där det

också framgår hur och med vilka

myndigheter och organisationer

samverkan skall ske. Polismyndigheterna

skulle också se till att strategin får

genomslag i det dagliga polisarbetet.

Ingripandeverksamheten samt

övervakningen av den allmänna ordningen

skulle bedrivas rättssäkert och

effektivt. Särskilda ansträngningar

skulle göras för att utveckla en väl

fungerande styrning och uppföljning av

verksamheten.

Polisen skulle utveckla en nationell

strategi för trafikövervakningen och

medverka till att de nationella

trafiksäkerhetsmålen om färre skadade

och dödade i trafiken uppnås.

Polisens brottsutredande verksamhet

skulle bedrivas rättssäkert, effektivt

och på ett ändamålsenligt sätt.

Produktiviteten och kvaliteten i

utredningsverksamheten skulle öka.

Polisen skulle vidare delta i och

utveckla det internationella

polissamarbetet för att bl.a. motverka

den grova och gränsöverskridande

brottsligheten samt se till att polisen

var fullt redo att tillämpa

Schengenregelverket.

Polisens bemötande av och stöd till

brottsoffer och vittnen skulle ägnas

särskild uppmärksamhet.

Slutligen skulle polisen ge

allmänheten god service, bl.a. genom

att öka sin tillgänglighet.

I det följande beskrivs

polisorganisationens resultat och

regeringens bedömning med fokus på de

nu angivna målen. Avslutningsvis

redovisar utskottet sin uppfattning.

Såvitt gäller verksamhetsmålet

avseende brottsförebyggande verksamhet

kan det konstateras att det år 2000

anmäldes drygt 1,2 miljoner brott,

vilket var ca 2 % fler än år 1999.

Polismyndigheterna har under år 2000

inlett ett arbete med

brottsförebyggande strategier som är

grundade på lokala problem-analyser och

som möjliggör uppföljning och analys.

Rikspolisstyrelsen bedömer att samtliga

polismyndigheter under år 2001 kommer

att hinna arbeta fram sådana

strategier. Myndigheterna har också,

som en följd av detta arbete, satsat på

åtgärder som metodutveckling,

utbildning, kvalitetssäkring,

förstahandsåtgärder, teknikanvändning,

åtgärdsprogram, samverkan, samordning

och uppföljning. Några polismyndigheter

har förstärkt sina åtgärder för att

bekämpa våldsbrott utomhus, främst

misshandel, i samband med olika

nöjestillställningar. Flera myndigheter

har också redovisat konkreta åtgärder

för att komma till rätta med

personrånen genom kartläggning av

sådana ungdomsgrupper som misstänks för

brottslig verksamhet. Vid samtliga

polismyndigheter finns kontaktmän i

narkotikafrågor. Polisen är dessutom

representerad i så gott som samtliga de

ca 200 lokala brottsförebyggande råd

som bildats sedan det nationella

brottsförebyggande programmets

tillkomst.

Verksamhetsmålet rörande

brottsförebyggande arbete hänger också

samman med hur närpolisreformen

genomförts. I oktober 2000 redovisade

Rikspolisstyrelsen sin syn på

närpolisarbetets utveckling och dess

framtida innehåll och form. Enligt

Rikspolisstyrelsen finns det en

uppenbar risk att utvecklingen går

tillbaka mot en händelsestyrd

utrycknings- och utredningsverksamhet

om inte närpolisverksamheten konsekvent

drivs vidare. Eftersom de personella

resurserna inte varit tillräckliga har

närpoliser tagits i anspråk för akuta

utryckningar och prioriterade

utredningar i högre grad än vad som

skulle ha varit fallet med större

resurser. I maj 2001 slutredovisade

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) dessutom

sin granskning av närpolisreformen, Hur

- var - närpolis. En granskning av

närpolisreformen (BRÅ-rapport 2001:5).

Av rapporten framgår bl.a. att det

problemorienterade arbetet behöver

utvecklas ytterligare.

Närpolisområdenas handlingsplaner bör i

högre utsträckning än i dag anpassas

till lokala förhållanden så att de kan

fungera som styrdokument för

verksamheten.

Ett syfte med närpolisreformen var

att verksamheten skulle bedrivas

problemorienterat i nära samverkan med

dem som bor och verkar i området. I

fråga om det problemorienterade

arbetssättet nämns bl.a. att

grundutbildningen på Polishögskolan

alltmer fokuserats på ett

problemorienterat analys- och

planeringsarbete. De studerande sätts

att lösa vardagliga polisiära problem

med nya, kunskapsbaserade

arbetsmetoder. Vidare har

Rikspolisstyrelsen tagit initiativ till

insatser för vidareutbildning, främst

strategiska utbildningar för

arbetsledare m.fl., samt startat ett

flertal utvecklingsprojekt ute i

polisväsendet. I flera län har också

regionala sammankomster hållits för att

möjliggöra erfarenhetsutbyte på

området. Det är svårt att mäta graden

av genomslag av problemorientering i

verksamheten. Ett enkelt och grovt mått

är hur väl arbetstidsförläggningen har

anpassats efter verksamhetens behov.

Från och med den 1 januari 2000

ändrades polisväsendets

arbetstidsavtal. Polismyndigheterna har

därigenom fått ökade möjligheter att

styra förläggningen av arbetstiden till

tider då behovet av personal är störst.

En jämförelse mellan åren 1997 och 2000

visar att polisen nu arbetar i

genomsnitt fler timmar per vecka och

att andelen poliser med arbetstider som

planeras i kortare perioder har ökat

något.

Vad härefter gäller verksamhetsmålet

rörande ordning och säkerhet anges att

antalet polisingripanden ökade med

drygt 5 % under perioden 1998-2000. Av

totalt ca 1 200 000 ingripanden har

däremot antalet som lett till brotts-

anmälan, primärrapport eller

omhändertagande minskat från 391 924

till 321 774 sedan år 1998.

Ungefär hälften av polismyndigheterna

har integrerat ingripandeverksamheten i

närpolisområdenas verksamhet. Dessa

myndigheter har också en större andel

personal med periodplanerad arbetstid

samt har i större utsträckning

utarbetat handlingsplaner för att styra

ingripandeverksamheten bättre. Enligt

Rikspolisstyrelsen återstår det dock en

hel del att göra innan

handlingsplanerna får genomslag i

verksamheten. Det finns också enligt

Rikspolisstyrelsen utrymme för att

utveckla det problemorienterade arbetet

inom ingripandeverksamheten, bl.a. när

det gäller analysarbetet. Analyser av

brottslighet bör t.ex. avgöra vilken

personalresurs som skall finnas vid

varje tillfälle.

Vad härefter gäller polisens

medverkan för att uppfylla de

nationella trafiksäkerhetsmålen kan

följande nämnas. Antalet rapporterade

trafikbrott fortsatte att öka och

uppgick år 2000 till 378 778. Även

antalet rapporterade

trafiknykterhetsbrott ökade. Detta

förklarar Rikspolisstyrelsen med att en

nollgräns för narkotika infördes i

mitten av år 1999. Antalet rapporterade

för drograttfylleri ökade med 121 %.

Polisen utfärdade under år 2000 totalt

213 274 ordningsförelägganden i samband

med trafikövervakningen, vilket är en

ökning med knappt 15 000 jämfört med

året före. På regeringens uppdrag har

Rikspolisstyrelsen tagit fram en

nationell strategi för polisens

trafikövervakning. Den innehåller en

satsning på arbete mot höga

hastigheter, onykterhet i trafiken och

bristande användning av

skyddsutrustning, t.ex. bilbälte.

Rikspolisstyrelsen bedriver också ett

försöksprojekt med automatisk

hastighetsövervakning, vilket visar på

goda resultat.

Utvecklingen av polisens

brottsutredande verksamhet åskådliggörs

i följande tabell.

År Inkom Till Genomst Bala varav

na åklaga röm- ns >1 år

re ningsti

ärend der 31.1

en 2

199 1 192 41 187 40 672

7 157 482 dagar 909 (21 %)

164

199 1 185 47 164 39 797

8 169 430 dagar 630 (24 %)

950

199 1 168 48 160 30 895

9 163 228 dagar 566 (19 %)

903

200 1 186 44 155 29 800

0 172 655 dagar 173 (19 %)

951

Genomströmningstiderna - som redovisas

med en genomsnittssiffra - har alltså

minskat, liksom antalet balanserade

ärenden. Antalet ärenden som redovisats

till åklagare har ökat till ungefär

samma nivå som år 1998.

Samarbetet mellan polis och åklagare

har fördjupats. Ett aktivt stöd från

åklagarna, polisens vidgade möjligheter

att vara förundersökningsledare samt

lokala överenskommelser om

förundersökningsledning mellan polis

och åklagare har bidragit till att

förbättra polisens

förundersökningsverksamhet. Polisen har

också blivit bättre på att hantera den

stora mängd ärenden som inte har

tydliga utredningsuppslag. Däremot

anser Rikspolisstyrelsen att polisen

inte i samma utsträckning blivit bättre

på att utreda inkomna ärenden och att

identifiera dem som begått brott.

Vad gäller bekämpningen av de

allvarligaste brottstyperna,

våldsbrott, narkotikabrott och

ekonomisk brottslighet, anser

Rikspolisstyrelsen att

utredningsverksamheten är

tillfredsställande.

Utvecklingen i fråga om våldsbrott

beskrivs i följande tabell.

År Inko Till Genomst Bala varav

mna åklaga röm- ns >1 år

re ningsti

ären der 31.1

den 2

199 57 19 454 127 27 5 831

7 84 dagar 174 (21 %)

4

199 58 20 036 138 24 5 197

8 89 dagar 436 (21 %)

0

199 61 18 391 143 24 4 007

9 21 dagar 610 (16 %)

7

200 62 17 726 129 23 3 816

0 25 dagar 330 (16 %)

7

Som framgår av tabellen har antalet

anmälda våldsbrott ökat. Däremot har

andelen till åklagare redovisade

våldsbrottsärenden minskat. Även

antalet balanserade ärenden har

minskat. Samtidigt har

utredningskostnaden sedan år 1998

stigit med ca 23 % till drygt 1,2

miljarder kronor år 2000.

Utredningskostnaden per ärende

redovisat till åklagare har under denna

tid ökat anmärkningsvärt, från 49 879

kr till 70 199 kr.

Särskild uppmärksamhet skulle ägnas

bl.a. våld mot kvinnor och övergrepp

mot barn. I denna del anförs att

särskilda utbildningssatsningar gjorts

för att ytterligare förbättra

personalens attityder och bemötande av

kvinnor som utsatts för våld. Vidare

pågår ett arbete med att utveckla en

modell för hotbildsbedömningar. Den

tekniska utrustning som har betydelse

för utsatta kvinnors skydd, t.ex. de

s.k. larmpaketen, har förbättrats.

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren

samverkar också för att förbättra

rutinerna i besöks-förbudsärenden. I

fråga om arbetet med barn har

Rikspolisstyrelsen tagit fasta på de

förslag som Kommittén mot

barnmisshandel lämnade i sitt

delbetänkande om polisens och

åklagarnas handläggningstider och

arbetsmetoder i barnmisshandelsärenden

(SOU 2000:42), bl.a. genom ökade

satsningar på utbildning i frågor

rörande familjevåld. Rikspolisstyrelsen

genomförde också under år 2000 en

inventering av polisens arbete med barn

som direkt eller indirekt utsätts för

brott. Erfarenheterna från

inventeringen jämte förslag kommer att

redovisas i en rapport. Denna skall

ligga till grund för det fortsatta

arbetet med att förbättra verksamheten.

Utvecklingen i fråga om

narkotikabrottsligheten beskrivs i

följande tabell.

År Inkom Till Genomst Bala varav

na åklaga röm- ns > 1 år

re

ärend ningsti 31.1

en der 2

199 21 15 621 74 5 803

7 979 dagar 900 (14 %)

199 22 16 277 76 5 938

8 471 dagar 687 (16 %)

199 22 15 813 81 5 786

9 172 dagar 941 (13 %)

200 22 16 378 87 5 701

0 963 dagar 970 (11 %)

Antalet inkomna narkotikabrottsärenden

har alltså varit i stort sett konstant

under senare år. Resultatet varierar

dock mellan polismyndigheterna. Antalet

inkomna narkotikabrottsärenden har

minskat mest i Södermanland, som

uppgivit att personal för

narkotikabekämpning fått tas i anspråk

för ingripandeverksamheten. I

Stockholms län har antalet inkomna

ärenden legat på en jämn nivå från år

1998 till och med år 2000. Även

utredningskostnaden för

narkotikabrottsligheten har legat på

ungefär samma nivå de senaste åren. Den

uppgick under år 2000 till knappt 430

miljoner kronor. Antalet ungdomar som

var misstänkta för narkotikabrott

fortsatte liksom förra året att öka.

Vidare har enligt Rikspolisstyrelsen

hotet från kriminella personer från

främst Ryssland och de baltiska

staterna ökat såvitt gäller narkotika-

och dopningsbrottslighet.

Utvecklingen i fråga om ekonomisk

brottslighet redovisas i följande

tabell.

År Inko Till Genomst Bala varav >

mna åklaga röm- ns 1 år

re

ären ningsti 31.1

den der 2

199 3 1 743 283 2 970 (35

7 12 dagar 747 %)

9

199 3 1 875 297 2 787 (31

8 13 dagar 506 %)

5

199 1 874 318 1 614 (37

9 75 dagar 646 %)

2

200 1 599 331 1 545 (39

0 30 dagar 363 %)

3

Som framgår av tabellen minskade

antalet inkomna ärenden under år 2000,

liksom antalet ärenden i balans. Även

utredningskostnaden för

ekobrottsligheten minskade. Jämfört med

år 1999 sjönk utredningskostnaden med

ca 4 % till 102 miljoner kronor.

Ekobrottsbekämpningen har trots detta

den klart högsta utredningskostnaden

såväl i förhållande till antalet

ärenden som redovisades till åklagare

som till inkomna ärenden.

Ett annat område som skulle ägnas

särskild uppmärksamhet var brott med

rasistiska, främlingsfientliga eller

homofobiska inslag. I denna del anförs

att utvecklingen av antalet brott med

sådana motiv är svårbedömd. Uppgifterna

från polismyndigheterna tyder dock på

en ökning. Polismyndigheterna har under

året prioriterat insatser mot denna

brottslighet. Vid de flesta

myndigheterna har

Kriminalunderrättelsetjänsten intagit

en central roll i bekämpningen av dessa

brott. I vissa myndigheter har också

särskilda satsningar gjorts, t.ex.

genom utbildning av kontaktpersoner.

Även bekämpning av miljöbrott skulle

under år 2000 ägnas särskild

uppmärksamhet, bl.a. avsatte polisen 11

miljoner kronor för detta ändamål.

Medlen har använts för utbildning,

sammankomster för erfarenhetsutbyte,

utveckling av samarbetet med åklagare

och tillsynsmyndigheter samt inköp av

utrustning. Vid Rikskriminalpolisen har

en miljöbrottsrotel inrättats som skall

ha en aktiv roll i

utbildningsinsatserna och därmed ge

kontinuitet och kunskap på

miljöbrottsområdet.

Vidare skulle särskild uppmärksamhet

ägnas åt ungdomsbrottsligheten. I denna

del framgår att andelen ungdomar i

åldern 12-17 år som var skäligen

misstänkta för brott minskat de senaste

två åren. Samtidigt har såväl

genomströmningstiden som

utredningskostnaden per ärende som

redovisats till åklagare eller

socialförvaltning ökat. Betydande

skillnader finns härvid mellan olika

län.

Såvitt gäller verksamhetsmålet

avseende stöd till brottsoffer och

vittnen framgår det att sju

polismyndigheter har redovisat en

positiv utveckling under året när det

gäller myndigheternas stöd till

brottsoffer. Vidare har sex

polismyndigheter genomfört

brottsofferundersökningar där frågor

som rör bostadsinbrott ingått.

Resultaten av dessa undersökningar

visar att i genomsnitt 80 % varit nöjda

med det stöd som polisen givit dem som

utsatts för bostadsinbrott. Vidare har

Rikspolisstyrelsen, i samverkan med

Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen,

Domstolsverket och

Brottsoffermyndigheten, utarbetat ett

förslag till nationellt

handlingsprogram för skydd av vittnen,

måls-ägande och andra bevispersoner.

Enligt regeringen kan förslaget utgöra

en utgångspunkt för ett sådant program.

Eftersom det i vissa delar kräver

lagstiftning avser regeringen dock att

tillkalla en utredare med uppdrag att

vidareutveckla handlingsprogrammet och

lämna förslag på erforderlig

lagstiftning. Rikspolisstyrelsen har

också fått i uppdrag att utarbeta en

handlingsplan över hur brottsoffers

berättigade krav på polisen skall

uppfyllas. Vidare skall

Rikspolisstyrelsen genomföra

brottsofferutbildning samt utarbeta en

metod för att mäta hur brottsoffer

känner sig bemötta.

Såvitt gäller målet om att delta i

och utveckla det internationella

polissamarbetet redovisas bl.a. de

åtgärder som vidtagits inom polisen

inför Sveriges inträde i det operativa

Schengensamarbetet samt de åtgärder som

vidtagits inom Europeiska unionen för

att skydda euron mot förfalskning. Det

redogörs också för arbetet i

Aktionsgruppen mot organiserad

brottslighet i Östersjöområdet. Inom

ramen för detta arbete genomförs ett

konkret och praktiskt samarbete mellan

länderna kring Östersjöns polis-,

åklagar-, tull-, skatte- samt kust- och

gränsbevakningsmyndigheter. Gemensamma

operationer genomförs löpande främst

inom områdena illegal migration,

narkotika, stulna fordon, högbeskattade

varor och penningtvätt. Slutligen

redogörs för Europols verksamhet. Av

redogörelsen framgår bl.a. att de

operativa inslagen i Europols

verksamhet ökat samt att Europol

tillsammans med olika medlemsstater

deltagit i ett flertal lyckade

operationer när det gäller t.ex.

barnpornografi på Internet,

narkotikahandel och stulna fordon.

Europol har också genomfört analyser

som ett led i medlemsstaternas

kriminalunderrättelseverksamhet. Sådana

analysprojekt har bidragit till flera

framgångsrika brottsutredningar i

medlemsstaterna.

Vad slutligen gäller verksamhetsmålet

rörande polisens stöd till allmänheten

är Rikspolisstyrelsen av uppfattningen

att allmänheten anser att

polismyndigheternas servicenivå

generellt sett är relativt hög. Många

polismyndigheter har förbättrat

tillgängligheten genom att ha

kvällsöppet, inrätta s.k. call-centers

och utöka möjligheten att använda

Internet.

Regeringen har med anledning av

verksamhetsmålen anfört bl.a. följande.

I fråga om polisens

brottsförebyggande verksamhet anser

regeringen att polisen, framför allt

genom ett problemorienterat arbete i

närpolisområdena, kan bidra till ett

framgångsrikt brottsförebyggande

arbete, bl.a. genom åtgärder för att

förebygga ungdomsbrottslighet.

Regeringen ser härvid positivt på de

brottsförebyggande initiativ som flera

polismyndigheter har tagit för att

bekämpa våldsbrott som är relaterade

till nöjesplatser och för att minska

personrånen. Enligt regeringen bör

polisen även satsa mer på att förebygga

tillgrepps- och skadegörelsebrott.

Dessa brott kan med fördel bekämpas i

samband med andra lokala aktörer och

med de metoder för problemorienterat,

förebyggande polisarbete som på senare

år utvecklats i polisverksamheten. Det

är också, anför regeringen, viktigt att

det påbörjade arbetet med att utforma

och använda brottsförebyggande

strategier fortsätter.

I fråga om närpolisreformen anser

regeringen att tecknen på att

närpolisens förebyggande verksamhet får

stå tillbaka för händelsestyrd

verksamhet väcker oro. Regeringen delar

härvid Rikspolisstyrelsens uppfattning

att en orsak till problemen är den

minskning av polisens resurser som

gjorts. Genom den stora satsning som

regeringen nu föreslår kommer

polisorganisationen emellertid att

förstärkas. På så sätt får polisen

möjligheter att låta olika uppgifter

samverka i stället för att störa

varandra.

När det gäller polisens övergång till

ett mer problemorienterat arbetssätt

konstaterar regeringen att arbete

pågår, men att mycket återstår att göra

innan detta arbetssätt fått fullt

genomslag i verksamheten. Bland annat

är en ökad integrering av

polisverksamhetens olika uppgifter och

en samlad styrning viktigt. Polisen

måste också anpassa arbetstiderna till

vad arbetsuppgifterna kräver på lokal

nivå. I denna del anser regeringen, i

likhet med Rikspolisstyrelsen, att de

nya arbetstidsavtalen bör leda till en

ökning av den totalt arbetade tiden

samt att arbetstiden kan förläggas till

tider när behovet av personal är som

störst. Regeringen avser att följa hur

polisen anpassar arbetstiderna till

verksamhetens behov.

Vad gäller verksamhetsmålet rörande

ordning och säkerhet anför regeringen

att det finns anledning att analysera

den stora mängd ingripanden som polisen

gör varje år och som varken leder till

brottsanmälan, primärrapport eller

omhändertagande. Uppdragen kan vara av

en typ som ligger utanför polisens

huvuduppgifter. Enligt regeringen bör

Rikspolisstyrelsen undersöka frågan

inom ramen för det generella målet att

arbeta effektivt och rationellt. Bättre

underlag krävs för personal- och

verksamhetsplanering för

ingripandeverksamheten. Polisen skall

snabbt kunna vara på plats när enskilda

behöver hjälp av polisen.

När det gäller polisens medverkan för

att uppfylla de nationella

trafiksäkerhetsmålen är regeringens

bedömning att det problemorienterade

arbetssättet på ett tydligt sätt fått

genomslag i polisens arbete med

trafikövervakning. Övervakningen

baseras på kunskap om vilka faktorer

som ger trafikolyckor särskilt farlig

utgång, och mycket av arbetet har

förlagts till tider och platser där

erfarenheten visar att trafikproblemen

är störst. Enligt regeringen har

polisen med den nationella strategin

för trafikövervakning ytterligare

förbättrat sina möjligheter att bidra i

samhällets ansträngningar att minska

antalet dödade i trafiken. Att antalet

döda i trafiken ökat trots att polisen

ökat sina insatser på området visar att

polisen inte kan påverka alla faktorer

som orsakar olyckor. Till dess att

samhället kommit till rätta med övriga

faktorer är det, anför regeringen,

angeläget att polisen behåller den höga

nivån på trafikövervakningen.

Regeringen bedömer också arbetet med

automatisk hastighetsövervakning som

värdefullt. Ytterligare satsningar

kommer enligt regeringen att göras på

den verksamheten.

I fråga om polisens brottsutredande

verksamhet anför regeringen att det

fortfarande finns mycket att göra för

att höja effektiviteten i verksamheten.

Bland de prioriterade uppgifterna finns

enligt regeringen en fortsatt

utveckling av förstahandsåtgärderna,

bättre system för det utredningsarbete

som påbörjas sedan

förstahandsåtgärderna genomförts och

fortsatt förbättring av den polisiära

förundersökningsledningen. Regeringen

noterar med tillfredsställelse att

Rikspolisstyrelsen är utförlig i dessa

delar i de slutliga

planeringsförutsättningarna för åren

2001-2003. Regeringen ser också

positivt på att polisen under år 2000

fortsatt att satsa på att minska

balanserna och genomströmningstiderna.

Positivt är också att polisen ökat

användningen av ordningsbot. Vad gäller

samarbetet mellan polis och åklagare

pekar regeringen på att arbete pågår

för att förbättra detta samarbete.

I sammanhanget nämner regeringen

också att den i december 2000 har

tillsatt en särskild beredning som

skall verka för rättsväsendets

utveckling (dir. 2000:90). Beredningen

skall bl.a. undersöka möjligheterna att

förkorta genomströmningstiderna och på

andra sätt förbättra

brottsutredningsverksamheten. Ett

första delbetänkande har lämnats i juli

2001, Snabbare lagföring 1 - Några

förslag till förenklingar (SOU

2001:59), och före utgången av år 2003

skall beredningen redovisa läget inom

rättsväsendet för de frågor som

ankommer på beredningen samt lämna en

plan för det fortsatta arbetet. Vidare

nämner regeringen att den i december

2000 har tillsatt en parlamentarisk

kommitté som skall granska den ordinära

tillsynen av polisen och

åklagarväsendet (dir. 2000:101). Syftet

med utredningen är att säkerställa att

medborgarnas krav på en demokratisk

insyn och kontroll skall kunna

tillgodoses på bästa sätt. Uppdraget

skall redovisas senast den 28 juni

2002.

Vad gäller polisens arbete med

våldsbrott konstaterar regeringen att

flera uppgifter pekar på att detta

utvecklats i oönskad riktning. Både

antalet och andelen ärenden som

redovisats till åklagare har minskat

och utredningskostnaden har ökat.

Polisen bör därför enligt regeringen

snarast analysera utvecklingen och i

förekommande fall vidta lämpliga

motåtgärder. Regeringen ser dock

positivt på att Rikspolisstyrelsen i de

slutliga planeringsförutsättningarna

för 2001-2003 förespråkar förbättrade

åtgärder i initialskedet av

utredningarna och utvecklad samverkan

med åklagarmyndigheterna.

Vad gäller våld mot kvinnor och

övergrepp mot barn ser regeringen

positivt på de åtgärder som vidtagits.

Enligt regeringen finns det dock

fortfarande behov av att utveckla

polisväsendets förmåga att göra

hotbildsbedömningar.

I fråga om narkotikabrottsligheten

konstaterar regeringen att flera

uppgifter pekar på att polisen

nationellt sett lyckats bibehålla en

hög nivå i narkotikabekämpningen.

Samtidigt har ungdomars missbruk av och

nyfikenhet på narkotika ökat på senare

år. Det är därför, anför regeringen,

positivt att polisen riktar mer av sin

uppmärksamhet på att identifiera unga

missbrukare.

I fråga om utvecklingen av den

ekonomiska brottsligheten konstaterar

regeringen att den minskning av inkomna

ärenden som skett under år 2000 lett

till bl.a. minskade balanser. För att

nå målet för den utredande verksamheten

- att så stor andel brott som möjligt

klaras upp - är det, anför regeringen,

dock angeläget att polisens

arbetsmetoder effektiviseras och

vidareutvecklas. Eftersom ett

välfungerande brottsförebyggande arbete

krävs för en framgångsrik

ekobrottsbekämpning är det också

angeläget att förutsättningar skapas

för att förbättra det

brottsförebyggande arbetet. Satsningar

måste vidare göras för att säkerställa

och vidmakthålla kompetensen hos den

personal inom polisen som handlägger

ekobrott.

Vad gäller bekämpningen av miljöbrott

anför regeringen att antalet anmälda

miljöbrott ökat kraftigt på senare år,

vilket visar att polisen, åklagarna och

tillsynsmyndigheterna kommit en god bit

på vägen för att utveckla nya och

effektivare arbetsmetoder och

arbetsformer inom

miljöbrottsbekämpningen. Regeringen ser

också positivt på att polisen tagit en

rad initiativ för att förbättra arbetet

på detta område.

När det slutligen gäller

ungdomsbrottsligheten anför regeringen

att den minskning av misstänkta

ungdomar som skett bl.a. kan bero på

att polismyndigheterna genomfört

framgångsrika förebyggande insatser mot

utomhusvåldet, vilket minskar

ungdomsbrottsligheten i stort. Enligt

regeringen är dock de ökningar av såväl

genomströmningstiden som

utredningskostnaden som skett för

ungdomsärenden anmärkningsvärda. Det är

därför en angelägen uppgift för

Rikspolisstyrelsen och

polismyndigheterna att analysera denna

utveckling. Det är också angeläget att

polisen vidtar åtgärder för att

motverka nyrekryteringar till s.k.

kriminella karriärer genom att

identifiera unga gärningsmän.

I fråga om verksamhetsmålet avseende

stöd till brottsoffer och vittnen

framhåller regeringen vikten av att

arbetet med att förbättra brottsoffers

ställning och att skydda bevispersoner

vidareutvecklas. Den aviserade

utredningen rörande handlingsprogram

för bevispersoner får inte medföra att

det arbete som bedrivs i dag med att

skydda hotade personer avstannar.

Myndigheterna måste alltså fortsätta

att utveckla och samordna sin skyddande

verksamhet.

Vad gäller det internationella

polissamarbetet anser regeringen att

Rikspolisstyrelsen och

polismyndigheterna på ett

förtjänstfullt sätt möjliggjort

Sveriges operativa anslutning till

Schengensamarbetet. Mot bakgrund av att

gränskontrollverksamheten med anledning

av Schengensamarbetet är i en

inledningsfas är det dock viktigt att

Rikspolisstyrelsen kontinuerligt följer

upp och analyserar tillämpningen av

Schengenregelverket. Regeringen ser

också positivt på de åtgärder som

vidtagits inom ramen för Aktionsgruppen

mot organiserad brottslighet i

Östersjöområdet. Enligt regeringen bör

Sverige fortsätta att aktivt medverka i

detta samarbete, och berörda svenska

myndigheter bör säkerställa ett

effektivt deltagande i bl.a.

arbetsgrupper och olika operativa

åtgärder. I fråga om Europol anför

regeringen bl.a. att Sverige kommer att

arbeta för att verksamheten vid Europol

dven i fortsättningen inriktas på det

operativa arbetet.

Vad slutligen gäller verksamhetsmålet

rörande polisens stöd till allmänheten

anser regeringen att polisen i stort

uppfyller de mål som satts upp för

service och tillgänglighet.

Utskottet har inte funnit något som

talar mot de slutsatser regeringen

dragit i fråga om resultatet för

polisorganisationen. Utskottet anser

alltså att polisorganisationen i stort

uppfyllt de verksamhetsmål som

uppställts för år 2000, men att

ytterligare insatser krävs på vissa

områden. I likhet med regeringen känner

utskottet oro vad gäller polisens

brottsutredande verksamhet, särskilt

polisens arbete med våldsbrott. Enligt

utskottet är det inte

tillfredsställande att antalet och

andelen våldsbrottsärenden som

redovisats till åklagare minskat trots

att antalet inkomna ärenden ökat.

Utskottet utgår därför från att

regeringen ser till att polisen

omgående analyserar denna utveckling

och vidtar åtgärder för att förbättra

verksamheten. Enligt utskottet är det

inte heller acceptabelt att

utredningskostnaden för såväl

våldsbrott som brott begångna av

ungdomar ökat i en som regeringen anför

anmärkningsvärd grad. Vad gäller

ungdomsbrottsligheten är det också

oroande att genomströmningstiderna för

sådana ärenden ökat. Utskottet utgår

från att regeringen vidtar erforderliga

åtgärder för att analysera utvecklingen

och komma till rätta med eventuella

problem.

Till frågan om närpolisreformen och

polisens brottsförebyggande verksamhet

återkommer utskottet längre fram i

betänkandet.

Säkerhetspolisen

Redovisningen av verksamheten inom

Säkerhetspolisen sker utifrån en

indelning av verksamheten i fyra

områden, nämligen säkerhetsskydd,

författningsskydd, kontraspionage och

terrorismbekämpning.

Såvitt gäller säkerhetsskyddet anför

regeringen att en av de viktigaste

uppgifterna för Säkerhetspolisen är att

genom kontroll och rådgivning till

myndigheter och företag medverka till

att dessa har ett med hänsyn till

verksamheten tillfredsställande

säkerhetsskydd. Under år 2000 fick ca

12 000 personer någon form av

säkerhetsrådgivning eller information

genom Säkerhetspolisens försorg.

Säkerhetspolisen deltog också i flera

IT-utvecklingsprojekt med inriktning på

främst IT-säkerhet. Säkerhetspolisens

medverkan i olika utbildningar har

bidragit till att skyddet av

samhällsviktiga system har kunnat

förstärkas.

Inom denna del av verksamheten

redovisas också

personskyddsverksamheten.

Personskyddsverksamheten omfattar

bevaknings- och säkerhetsarbete som

avser den centrala statsledningen,

kungafamiljen och utländsk diplomatisk

personal eller som har samband med

statsbesök eller liknande händelser

samt visst annat personskydd. Under år

2000 har hotbilden ansetts låg. Förutom

för de grupper där ett permanent

skyddsbehov föreligger - såsom för den

centrala statsledningen - har

personskydd fått sättas in temporärt i

drygt 100 fall, oftast i samband med

statsbesök och liknande händelser.

Såvitt gäller författningsskyddet har

Säkerhetspolisens arbete under år 2000

i första hand omfattat riktade åtgärder

mot inhemska grupper, nätverk och

enskilda individer som genom sitt

handlande visat att de är beredda att

använda våld eller hot om våld i syfte

att nå politiska mål. Främst handlar

det om personer med kopplingar till vit

makt-miljön eller den anarkistiskt

präglade autonoma miljön. Enligt

Säkerhetspolisen är hotbilden mot

rikets inre säkerhet inte så hög att

det föreligger något konkret hot mot

det svenska statsskicket. Däremot kan

utomparlamentariska grupper och

enskilda medlemmar i sådana grupper

utgöra ett hot mot enskilda personer

och deras egendom, främst politiska

motståndare och myndighetsföreträdare

samt invandrare och andra

minoritetsgrupper. Det största hotet

mot rikets säkerhet kommer sannolikt

från vit makt-miljön. Brott med

anknytning till vit makt-miljön ökade

under år 2000. Framför allt ökade

antalet anmälningar om hets mot

folkgrupp.

Vad gäller kontraspionage är

Säkerhetspolisen av uppfattningen att

underrättelsehotet mot Sverige ökat

något sedan mitten av 1990-talet.

Enligt Säkerhetspolisen kan

utvecklingen bero på flera olika saker,

bl.a. har stormaktsmotsättningarna och

antalet regionala konflikter ökat

vilket medfört en säkerhetspolitisk

osäkerhet. Detta har i sin tur lett

till att vissa länder förstärkt sin

underrättelseinhämtning utomlands.

Säkerhetspolisen gjorde under år 2000

åtskilliga insatser för att motverka

främmande länders

underrättelseverksamhet i Sverige.

I fråga om terrorismbekämpningen

anförs att ett viktigt inslag är att

verka för att utländska medborgare som

är aktiva i organisationer som utövar

politiskt motiverat våld avvisas eller

utvisas från Sverige. Detta sker genom

yttranden till Migrationsverket,

Utlänningsnämnden och regeringen i

ärenden rörande asyl och

uppehållstillstånd. Under år 2000

yttrade sig Säkerhetspolisen i 835

sådana ärenden. I ca 5 % av fallen

avstyrktes bifall till ansökan.

Säkerhetspolisen svarar också för

analyser av hot som riktar sig framför

allt mot enskilda personer, men också

mot institutioner av olika slag. Dessa

analyser utgör grund också för andra

polismyndigheters skyddsinsatser.

Totalt gjordes 38 generella

hotbildsbedömningar under år 2000.

Vidare togs ungefär 175 taktiska

hotbildsanalyser fram med anledning av

särskilda händelser eller

omständigheter, t.ex. kommande

statsbesök eller konferenser som Holo-

caustkonferensen.

I resultatredovisningen redogörs

också för Säkerhetspolisens arkiv.

Under år 2000 begärde 2 827 personer

att få ta del av uppgifter ur

Säkerhetspolisens register. Beslut

fattades i 3 155 sådana fall (inklusive

balans från år 1999). I 799 ärenden

förekom sökanden hos Säkerhetspolisen.

Uppgifter lämnades ut i 701 av dessa

fall.

Regeringens slutsatser i fråga om

Säkerhetspolisens verksamhet är över

lag positiva.

Utskottet har inte funnit något som

motsäger regeringens slutsatser.

Prioriteringar inför budgetåret 2002

Regeringen anför i budgetpropositionen

att polisen skall fortsätta att

utveckla verksamheten så att den får en

tydlig prägel av ett långsiktigt

perspektiv och ett kunskapsbaserat,

problemorienterat arbetssätt med ett

brottsförebyggande syfte.

Koncentrationen av polisverksamheten

till närpolisområdena skall fortsätta.

Kvaliteten i brottsutredningarna skall

höjas så att uppklaringen och

lagföringen ökar.

Genomströmningstiderna skall bli

kortare. Arbetet skall bedrivas så att

hänsyn tas till brottsoffer och

vittnen. Polis och åklagare skall i

nära samverkan finna optimala former

för samarbete och ansvarsfördelning.

Polisen skall fortsätta att utveckla

sin förmåga att i samverkan med andra

myndigheter och organisationer hantera

och bemästra allvarliga

ordningsstörningar i samhället.

Polisens prioriteringar skall styras

av en för ändamålet framtagen

problembild baserad på brottsstatistik,

medborgarnas önskemål och annan

relevant information. Insatser skall

följas upp och utvärderas.

Antalet poliser skall öka så att

polisen kan förstärkas och föryngras.

Polisen skall utveckla sin förmåga

att förebygga och bekämpa miljöbrott,

våld mot kvinnor och barn samt brott

med rasistiska eller

främlingsfientliga, antisemitiska och

homofobiska inslag.

Utskottet har ingen erinran mot

regeringens bedömningar i denna del.

Till frågan om prioritering av olika

slags brottslighet återkommer utskottet

längre fram i betänkandet.

Anslagen

Polisorganisationen

I tabellen nedan återfinns en

jämförelse av regeringens och

oppositionens förslag till anslag för

polisorganisationen år 2002 (tusental

kronor).

Anslag Prop. m kd c fp

2000 2002

inkl.

TB

12 965 13 + + 380 + 219 + 300

820 117 802 000 500 000

532 000

Från anslaget till polisorganisationen

betalas kostnaderna för verksamheten

vid polismyndigheterna,

Rikspolisstyrelsen (med undantag av

Säkerhetspolisen) och Statens

kriminaltekniska laboratorium. Som

framgår ovan hör Rikskriminalpolisen

och Polishögskolan till

Rikspolisstyrelsen.

För år 2001 uppgår

polisorganisationens anslag, inklusive

medel som tillförts på tilläggsbudget,

till knappt 13 miljarder kronor. Vid

ingången av året hade anslagskrediten

utnyttjats med knappt 296 miljoner

kronor. Utgiftspro-gnosen för år 2001

är beräknad till drygt 12,7 miljarder

kronor.

Regeringen föreslår ett ramanslag för

år 2002 på drygt 13,1 miljarder kronor

såvitt gäller polisorganisationen.

Förslaget innebär att anslaget höjs med

605 miljoner kronor. Resurstillskottet

skall framför allt användas till att

öka antalet poliser och fullfölja

satsningen på att utveckla den lokala

polisen, dvs. närpolisreformen. Vidare

skall fler specialister anställas för

att säkerställa utvecklingen av det

kunskapsbaserade polisarbetet och höja

kvaliteten i brottsutredningarna.

Anslaget tillförs dessutom 2,2 miljoner

kronor till följd av förslagen i

regeringens proposition om behandling

av personuppgifter inom skatt, tull och

exekution (prop. 2000/01:33), varav 1,3

miljoner kronor i ramhöjning och 0,9

miljoner kronor engångsvis, en

engångssatsning med 1,5 miljoner kronor

till följd av förslagen i regeringens

proposition Stöd till brottsoffer

(prop. 2000/01:79) samt en ramhöjning

om en miljon kronor till följd av

förslagen i regeringens proposition

Sammanhållen rovdjurspolitik (prop.

2000/01:57). Vidare förs 11,88 miljoner

kronor över från polisorganisationens

anslag till anslaget 25:2 Studiemedel

m.m. för att finansiera de ökade

kostnaderna för studiemedel i anledning

av de nya polisutbildningarna vid Umeå

och Växjö universitet, samt 1,8

miljoner kronor över till anslaget 4:4

Ekobrottsmyndigheten till följd av att

Ekobrottsmyndighetens verksamhetsområde

utökats till att även omfatta Blekinge

län. I anslagsberäkningen har hänsyn

tagits till beräknade utgiftsökningar

för löner, lokaler och övriga

förvaltningskostnader, justering för

att pris- och löneomräkningen för år

2001 beräknats till ett felaktigt

belopp samt justering av premierna för

statliga avtalsförsäkringar.

I ett antal motioner yrkas att

anslaget skall höjas i förhållande till

regeringens förslag. I motion Ju445

(m), som justerats i utskottet, begärs

sålunda att anslaget skall höjas med

802 miljoner kronor. Höjningen skall

göra det möjligt att utbilda fler

poliser samt att anställa mer civil

personal i syfte att förstärka

utredningsverksamheten. Den skall

vidare användas för att utrusta

polisväsendet med den metodutveckling

och teknik som behövs för att möta

kommande krav på en effektiv

brottsbekämpning. I motion Ju368 (kd)

begärs att anslaget höjs med 380

miljoner kronor för att bl.a.

finansiera fler poliser och fler

civilanställda inom polisen.

Motionärerna vill även satsa mer

resurser på närpolisverksamheten. I

motion Ju444 (c) begärs en höjning med

219,5 miljoner kronor för att göra det

möjligt att öka antalet poliser, främst

närpoliser. Höjningen skall också

användas för att anställa mer civil

personal. I motionerna Ju450 och Fi294

(båda fp) begärs en höjning av anslaget

med 300 miljoner kronor i syfte att

finansiera fler poliser samt att

anställa administrativ personal som kan

frigöra polis för renodlade

polisuppgifter. Slutligen efterfrågas

resursökningar i mer allmänna ordalag i

ett stort antal motioner. I motionerna

Ju238, Ju245, Ju259, Ju270, Ju325,

Ju339, N224 och A228 (samtliga m) samt

i motion Ju450 (fp) begärs mer resurser

för att öka antalet poliser.

Motionärerna framför bl.a. krav på att

polisen måste bli mer tillgänglig. I

motionerna Ju329 (kd) och Ju365 (c)

begärs ytterligare resurser för att

anställa mer civil personal inom

polisen. I motionerna Ju365 (c) och

Ju371 (c, fp) begärs mer resurser för

att bl.a. utveckla närpolisen, och i

motionerna Ju266 (m), Ju281 (m) och

Ju404 (kd) begärs mer resurser för att

förbättra polisens

utredningsverksamhet. Vidare begärs i

motionerna Ju257 (kd, m, c, fp), Ju266

(m), N267 (fp) och N373 (kd) mer

resurser till polisen för att öka

skyddet för företagare. I motionerna

Ju322 (m) och So622 (kd, m, v, c, fp,

mp) begärs mer resurser till polisen

för att öka bekämpningen av

narkotikabrott, och i motion So613 (kd)

begärs mer resurser till polisen för

att öka tryggheten för äldre i

utemiljön och i deras hem. Slutligen

begärs i motionerna Ju227 och Ju242

(båda m) att ytterligare resurser skall

avsättas för att kompensera polisen för

större evenemang, t.ex. EU-toppmöten.

Utskottet har behandlat

anslagsyrkandena ovan i avsnittet

Utgiftsramen och anslagen. Som framgår

där föreslår utskottet att riksdagen

antar regeringens förslag och avslår

motionsyrkandena.

Säkerhetspolisen

I tabellen nedan återfinns en

jämförelse av regeringens och

oppositionens förslag till anslag för

Säkerhetspolisen år 2002 (tusental

kronor).

Anslag Prop. m kd c fp

2000 2002

inkl.

TB

523 882 566 + 20 - - -

280 000

För år 2001 uppgår Säkerhetspolisens

anslag till knappt 524 miljoner kronor.

Vid ingången av året fanns också ett

anslagssparande på drygt 87 miljoner

kronor.

Regeringen föreslår ett ramanslag för

år 2002 på drygt 566 miljoner kronor

såvitt gäller Säkerhetspolisen.

Från och med år 2002 skall

Säkerhetspolisen övergå till

lånefinansiering av sina

anläggningstillgångar. Detta innebär

att utgifterna minskar under en

övergångsperiod. Regeringen föreslår

därför att anslaget minskas engångsvis

med knappt 19,7 miljoner kronor. I

anslagsberäkningen har hänsyn tagits

till beräknade utgiftsökningar för

löner, lokaler och övriga

förvaltningskostnader samt justering

för att pris- och löneomräkningen för

år 2001 beräknats till ett felaktigt

belopp.

I motion Ju445 (m) begärs att

anslaget skall höjas med 20 miljoner

kronor.

Utskottet har behandlat

anslagsyrkandena ovan i avsnittet

Utgiftsramen och anslagen. Som framgår

där föreslår utskottet att riksdagen

antar regeringens förslag och avslår

motionsyrkandet.

Resursfördelningen mellan myndigheterna

Inom anslaget till polisorganisationen

skall Rikspolisstyrelsen tilldela

polismyndigheterna länsramar. Enligt

regleringsbrevet för innevarande

budgetår skall Rikspolisstyrelsen vid

fördelningen av medel mellan

polismyndigheterna ta hänsyn till

myndigheternas arbetsbelastning och

medborgarnas behov.

Rikspolisstyrelsen genomför varje år,

tillsammans med ledningen för varje

polismyndighet, dels en budgetdialog på

våren om medelsramarna för de tre

kommande åren, dels en resultatdialog

på hösten om verksamheten innevarande

år samt resultatens konsekvenser för de

kommande åren. Dialogerna är viktiga

instrument när det gäller att fördela

resurserna på ett sätt som säkerställer

en rationell polisverksamhet i hela

landet.

I samband med det nya budgetsystemet

år 1992 infördes en fördelningsmodell.

Enligt den modellen skulle

invånarantalet för respektive län

beaktas, liksom att det i vissa län

bedrivs speciella typer av verksamhet.

Som exempel på det sistnämnda kan

nämnas fjällräddning och gränskontroll.

Härtill kom en särskild

storstadsfaktor. Denna modell har

aldrig tillämpats fullt ut. Bakgrunden

till det är att en exakt tillämpning

skulle ha inneburit stora förändringar

i den etablerade organisationen. Vissa

ansträngningar har gjorts i syfte att

anpassa sig till modellen. Dessa

ansträngningar frystes i samband med

det besparingskrav som ålades polisen

budgetåret 1995/96. I dagsläget är

utgångspunkten för fördelningen den

fördelning som ägde rum 1995/96 med de

tillägg och ändringar som bl.a.

motiveras av förändringar beträffande

verksamheten. Hur detta skall ske

avgörs genom den ovan beskrivna

budgetdialogen.

Sedan Rikspolisstyrelsen fördelat

polisens resurser mellan

polismyndigheterna sker en fördelning

inom respektive län. Denna fördelning

görs av länspolismästaren.

Rikspolisstyrelsen har inte någon

möjlighet att påverka fördelningen av

resurserna inom en myndighet.

Ett stort antal yrkanden tar upp

frågan om hur resurserna skall fördelas

inom polisorganisationen. I några

motioner yrkas ökade resurser till ett

visst särskilt angivet län. I motion

Ju203 (m) yrkas sålunda att ytterligare

resurser skall tillföras Dalarna, i

motion Ju245 (m) Örebro, i motion Ju255

(m) Kalmar, i motion Ju286 (m)

Östergötland, i motion Ju300 (m)

Jönköpings län, i motion Ju321 (m)

Gävleborgs län, i motionerna Ju350

(kd), N313 (m), N319 (m) och Bo323 (fp)

Stockholmsregionen, i motion Ju352 (m)

Västra Götaland, i motion Ju381 (s)

Västerbotten, i motionerna Ju405 (kd)

och Ju443 (c) Uppsala och i motion

Ju429 (s) Norrbotten. I flera av

motionerna framhålls polisbristen i

länet som skäl för ökade resurser. I

andra framhålls behovet av att polisen

har en stark lokal förankring och de

särskilda problem med t.ex. långa

avstånd som finns i glesbygden. Behovet

av att ta särskild hänsyn till

glesbygdens problematik framhålls också

i motion Ju365 (c).

Vid Rikspolisstyrelsen har arbete för

att bredda beslutsunderlaget för

fördelningen av polisorganisationens

anslag till polismyndigheterna

genomförts. Detta arbete har bl.a.

resulterat i att Rikspolisstyrelsen

tagit fram ett antal statistiska mått,

indikatorer, som skall ligga till grund

för budgetdialogen. De viktigaste

indikatorerna är befolkningsunderlaget,

hur stor brottsligheten är inom

respektive myndighet samt hur stor

andel våldsbrott varje myndighet har.

Den senare indikatorn ger ett mått på

hur tung arbetsbelastningen är vid

respektive myndighet. Andra faktorer

som vägs in vid resursfördelningen är

de särskilda problem som finns i

glesbygdsområdena och den extra

arbetsbelastning som

storstadsregionerna har.

Arbetet vid Rikspolisstyrelsen med

att bredda beslutsunderlaget kommer att

fortsätta även framöver i syfte att

utveckla och förfina den

analysverksamhet som föregår

resursfördelningen.

Utskottet har behandlat liknande

yrkanden tidigare. Senast skedde det i

samband med behandlingen av

budgetpropositionen för innevarande år

(bet. 2000/01:JuU1 s. 31 f). Utskottet

underströk då att dess överväganden

handlade om fördelningen av

polisväsendets anslag mellan

polismyndigheterna. Ett bifall till

något av yrkandena om högre anslag till

ett särskilt utpekat län skulle alltså

leda till att det blev mindre över till

övriga myndigheter. Enligt utskottet

saknades underlag för att göra en sådan

prioritering. Det var, och borde även i

fortsättningen vara, en uppgift för

Rikspolisstyrelsen att fördela

resurserna. Utskottet utgick från att

de speciella förhållanden som råder på

olika håll blir beaktade i tillbörlig

omfattning. Riksdagen borde, framhöll

utskottet, alltså inte uttala sig med

anledning av motionsönskemålen. Med

detta avstyrktes då aktuella

motionsyrkanden.

Utskottet vidhåller sin tidigare

uppfattning i frågan, nämligen att det

även i fortsättningen bör vara en fråga

för Rikspolisstyrelsen att fördela

polisorganisationens anslag mellan de

olika polismyndigheterna. Utskottet ser

härvid positivt på det arbete som

Rikspolisstyrelsen genomfört för att

bredda beslutsunderlaget för

resursfördelningen samt att arbete

pågår för att ytterligare utveckla och

förfina den analysverksamhet som

föregår fördelningen. Därigenom torde

möjligheterna att beakta de speciella

förhållanden som råder på olika håll,

t.ex. i glesbygdsområdena och i

storstadsregionerna, öka ytterligare.

Sammanfattningsvis anser utskottet

alltså att riksdagen inte bör uttala

sig med anledning av de nu aktuella

motionsönskemålen. Utskottet föreslår

att riksdagen avslår motionerna Ju203,

Ju255, Ju286, Ju300, Ju350, Ju352,

Ju381 och Ju429 samt motionerna Ju245,

Ju321, Ju365, Ju405, Ju443, N313, N319

och Bo323 i nu behandlade delar.

Prioritering av olika slag av

brottslighet, m.m.

I flera motioner tas frågor om

prioritering av olika typer av

brottslighet eller verksamhet upp. I

motion Ju426 (m) begärs att polisen

skall prioritera bas-uppgifterna inom

polisen, t.ex. utrycknings- och

utredningsverksamheten. I motion Ju237

(c) framhålls att utredningar av s.k.

mängdbrott, t.ex. stölder, bör

prioriteras för att minska

genomströmningstiderna, och i motion

Ju405 (kd) begärs olika åtgärder för

att komma till rätta med

vardagsbrottsligheten, såsom

bostadsinbrott och cykelstölder. I

motion Ju204 (m) begärs att polisen

skall prioritera handläggningen av

vapenlicenser, medan motionärerna bakom

motionerna Ju372 (s) och Ju417 (m)

anser att polisen skall prioritera

åtgärder som syftar till att beivra

kriminell hantering av vapen, bl.a.

illegal vapeninförsel. I motionerna

Ju271 och Ju392 (båda v) begärs att

polisen skall prioritera

miljöbrottsutredningar samt att

åtgärder skall vidtas för att förbättra

polisens arbete när det gäller sådana

utredningar. Även i motion Ju218 (fp)

begärs att polisen skall prioritera

miljöbrottsutredningar. I detta syfte

bör polismyndigheterna ges möjlighet

att anställa naturvetare. I motionerna

Ju338 och So499 (båda s) begärs att

polisen skall satsa mer resurser på

åtgärder för att stoppa könsstympning.

I motion Ju371 (c, fp) begärs att

polisen skall prioritera nazistiska

brott, och i motion So497 (fp) begärs

satsningar inom polisen för att bekämpa

försäljning av svartsprit samt

langning. Slutligen begärs i motion

Ju377 (s) att polisen skall öka

resurserna till trafikövervakning,

särskilt vad gäller internationella

transporter på svenskt territorium.

Utskottets bedömning i fråga om vad

som bör prioriteras inom polisen

redovisas ovan i avsnittet

Prioriteringar inför budgetåret 2002.

I 3 kap. 1 § polisförordningen

(1998:1558) föreskrivs att

polisstyrelsen särskilt skall se till

att polisarbetet bedrivs i

överensstämmelse med de prioriteringar

och riktlinjer som riksdagen och

regeringen lagt fast för

polisverksamheten.

Utskottet har vid ett flertal

tillfällen tidigare behandlat liknande

yrkanden, senast i samband med

behandlingen av budgetpropositionen för

innevarande år (bet. 2000/01:JuU1 s. 34

f).

Utskottet har som framgår ovan i

avsnittet om prioriteringar inför

budgetåret 2002 ställt sig bakom de

bedömningar som regeringen gjort.

Utskottet vill i sammanhanget framhålla

att förhållandet att vissa typer av

brottslighet betraktas som prioriterade

självfallet inte innebär att annan

brottslighet skall lämnas åt sidan. Hur

avvägningarna i fråga om insatser mot

olika typer av brottslighet skall göras

bör dock avgöras lokalt ute i

polismyndigheterna inom ramen för

statsmakternas prioriteringar.

Utskottet föreslår därför att riksdagen

avslår motionerna Ju204, Ju218, Ju338,

Ju372, Ju377 och Ju417 samt motionerna

Ju237, Ju271, Ju371, Ju392, Ju405,

Ju426, So497 och So499 i nu behandlade

delar.

Närpolisen

Närpolisreformen syftar till att

medborgare i hela landet skall ha

tillgång till en polis med lokal

förankring, hög kompetens och

tillräckliga resurser. På det sättet

skapas garantier för att brott och

ordningsstörningar i ett område kan

bekämpas uthålligt och med tillämpning

av de bästa polisiära metoderna och

kunskaperna.

En grundtanke med polisverksamhet i

närpolisområden är att brott som

drabbar enskilda och skapar otrygghet i

lokalsamhället skall utredas av polisen

i det område där brottet har begåtts.

Närpolisen skall i sitt arbete utgå

från de problem som de boende och andra

lokalt verksamma personer har. För att

bli framgångsrikt måste polisens arbete

med att förebygga brott och

ordningsstörningar bedrivas i nära

samverkan med andra som berörs av eller

kan påverka situationen.

Flera motioner tar upp frågor med

anknytning till närpolisreformen. I

motionerna Ju329 (kd), Ju343 (s), Ju365

(c) och Ju369 (s) understryks vikten av

att fullfölja arbetet med att genomföra

närpolisreformen. Enligt motionärerna

bör detta ske bl.a. genom att öka

antalet närpoliser. Närpolisen skall

vara en polis som syns och aktivt

deltar i samhället, inte minst i

brottsförebyggande syfte. I motion

Ju365 förordas också mindre

utryckningstjänst för närpoliserna.

Vidare framhålls i motionen vikten av

en tillgänglig polis. Enligt

motionärerna måste polisen arbeta på de

tider då de bäst behövs. I motion Ju366

(s) framhålls behovet av att närpolisen

arbetar med brottsförebyggande

verksamhet i större utsträckning än i

dag. Slutligen anförs i motion Ju266

(m) att det i närpolisens frånvaro

bildats medborgargrupper runt om i

Sverige som bedriver spaningsverksamhet

och själva vakar över lagefterlevnaden.

Motionärerna begär att åtgärder vidtas

för att förhindra att medborgarna på

detta sätt tar lagen i egna händer.

Som framgår ovan redovisade

Rikspolisstyrelsen i oktober 2000 sin

syn på närpolisarbetets utveckling,

framtida innehåll och form. Enligt

Rikspolisstyrelsen finns det en

uppenbar risk att utvecklingen går

tillbaka mot en händelsestyrd

utrycknings- och utredningsverksamhet

om inte närpolisreformen konsekvent

drivs vidare. Detta beror huvudsakligen

på att de personella resurserna inte

varit tillräckliga. Närpoliser har

tagits i anspråk för akuta utryckningar

och prioriterade utredningar i högre

grad än vad som skulle ha varit fallet

med mer resurser. Rikspolisstyrelsen

konstaterar också att det behövs en väl

utvecklad underrättelseorganisation för

att närpolisen skall kunna planera sin

verksamhet. På den positiva sidan anger

Rikspolisstyrelsen att närpolisreformen

bidragit till att öka samverkan mellan

polisiära enheter och mellan polis och

andra aktörer.

Vidare överlämnade BRÅ i maj 2001 sin

slutliga redovisning med anledning av

det regeringsuppdrag att granska

närpolisreformens genomförande och

utveckling som rådet fick i april 1999.

Av rapporten, Hur - var - närpolis. En

granskning av närpolisreformen (BRÅ-

rapport 2001:5) framgår att

närpolisreformen genomförts

organisatoriskt, men inte fullt ut

arbetsmässigt. Vidare framgår att en

decentraliserad närpolis har högre

uppklaring, och att

medborgarperspektivet tillgodoses

bättre.

Enligt BRÅ har merparten av

närpoliserna funktionsansvar. Ungefär

hälften av dem arbetar som

generalister, s.k. allpoliser, dvs.

arbetar såväl brottsförebyggande som i

utrycknings- och

utredningsverksamheten. Enligt BRÅ

finns det fördelar med

allpolismodellen. Samtidigt behövs en

viss funktions-uppdelning. Det gäller

särskilt för arbetet mot vissa typer av

brott, som kvinnofridsbrott och brott

med rasistiska och främlingsfientliga

inslag.

Av rapporten framgår vidare att det

problemorienterade polisarbetet behöver

utvecklas ytterligare. Bland annat bör

närpolisområdenas handlingsplaner i

högre utsträckning än i dag anpassas

till lokala förhållanden så att de

fungerar som styrdokument för

verksamheten.

Enligt BRÅ går utvecklingen mot

större närpolisområden, vilket är

positivt. Alltför små närpolisområden

kan inte fungera effektivt. Hur stort

ett närpolisområde skall vara och hur

många närpoliser som skall finnas där

bör dock enligt rådet styras av behovet

i området.

I polisens regleringsbrev för

budgetåret 2001 uppdrog regeringen åt

Rikspolisstyrelsen att senast vid

utgången av juni 2001 redovisa de

åtgärder som vidtagits inom

polisväsendet för att vidareutveckla

och sprida det problemorienterade

arbetssättet. Vidare skulle effekterna

av ändringarna i polisens

arbetstidsavtal bedömas, särskilt när

det gäller förutsättningarna för att

planera arbetstiden efter kända

variationer i arbetsbelastningen.

Rikspolisstyrelsen återrapporterade

uppdraget i en rapport av den 28 juni

2001. I rapporten redovisas det

problemorienterade arbetet inom

polisorganisationen. Vidare framgår av

rapporten att det problemorienterade

arbetssättet numera betraktas som

infört i polisorganisationen, även om

en hel del återstår att göra för att

detta arbetssätt skall användas fullt

ut. Arbetet framöver inriktas därför på

att ta fram stöd och hjälpmedel till

polismyndigheterna för bl.a. analys och

uppföljning. Dessutom pågår inom

Rikspolisstyrelsen utveckling av ett

operativt personalplaneringssystem som

kommer att vara ett stöd till det

problemorienterade arbetssättet. Vidare

har vissa utbildningssatsningar

genomförts. Vad gäller effekterna av

polisens arbetstidsavtal framgår det av

rapporten att lokala arbetstidsavtal

träffats vid 19 polismyndigheter.

Nästan hälften av myndigheterna har i

de lokala avtalen tagit in

avtalsbestämmelser som gör att

omplanering av arbetstid kan ske utan

att extra kostnader uppstår. I

flertalet av avtalen har beräkningen

för veckoarbetstiden ändrats med följd

att veckoarbetstiden blivit längre.

Detta bör kunna leda till att

arbetstiden kan förläggas till tider

när behovet är som störst.

Regeringen har vidare uppdragit åt

Rikspolisstyrelsen att senast vid

utgången av december månad 2001

redovisa sina överväganden och de

åtgärder som vidtagits med anledning av

BRÅ:s slutredovisning av uppdraget att

granska närpolisreformen och utvärdera

polisens arbete med att bekämpa

vardagsbrottsligheten (Regleringsbrev

för budgetåret 2001 avseende

polisväsendet). Rapporteringen skall

ske mot bakgrund av de slutsatser som

styrelsen redovisade till regeringen

den 13 oktober 2000 beträffande

polisverksamheten i närpolisområdena.

Utskottet har vid ett flertal

tillfällen tidigare behandlat liknande

yrkanden om närpolisen, senast i

samband med behandlingen av

budgetpropositionen för innevarande år

(bet. 2000/01:JuU1 s. 36 f).

Utskottet delar uppfattningen i

motionerna Ju329, Ju343, Ju365 och

Ju369 att det behövs en del åtgärder

för att närpolisreformen skall fungera

fullt ut. Utskottet delar också

uppfattningen i motion Ju266 att

uppkomsten av s.k. medborgargarden

måste förhindras. Det är därför

glädjande att regeringen bland

prioriteringarna inför budgetåret 2002

framhållit att koncentrationen av

polisverksamheten till närpolisområdena

skall fortsätta samt att kvaliteten i

brottsutredningarna skall höjas så att

uppklaringen och lagföringen ökar,

prioriteringar som utskottet alltså

ställt sig bakom.

När det gäller frågan om vilka

åtgärder som skall vidtas för att

förstärka närpolisverksamheten vill

utskottet framhålla att de resurser som

nu tillförs polisen bl.a. syftar till

att antalet poliser skall öka. Detta

medför i sin tur att polisen blir mer

tillgänglig för medborgarna. En utbyggd

och utvecklad närpolisorganisation

innebär också att medborgarna känner

sig tryggare, vilket i sin tur

motverkar uppkomsten av

medborgargarden. Därtill kommer att

regeringen uppdragit åt

Rikspolisstyrelsen att redovisa de

vverväganden som gjorts och de åtgärder

som vidtagits med anledning av BRÅ:s

slutredovisning av uppdraget att

granska närpolisreformen. Utskottet

utgår från att regeringen mot bakgrund

av denna redovisning och BRÅ:s rapport

kommer att överväga om ytterligare

åtgärder behöver vidtas för att

närpolisreformen skall få fullt

genomslag.

Som framhålls i motion Ju366 är det

viktigt att det brottsförebyggande

arbetet prioriteras inom

närpolisorganisationen. Som framgår

ovan har också en rad åtgärder

vidtagits för att förbättra polisens

brottsförebyggande verksamhet. Bland

annat har ett arbete inletts med att

arbeta fram brottsförebyggande

strategier grundade på lokala

problemanalyser samt åtgärder satsats

på t.ex. metodutveckling och

utbildning. Vidare har riktade insatser

gjorts för att bekämpa våldsbrott

utomhus. Polisen är dessutom

representerad i så gott som samtliga de

ca 200 lokala brottsförebyggande råd

som bildats runt om i landet sedan det

nationella brottsförebyggande

programmets tillkomst. Enligt de

prioriteringar för polisens verksamhet

inför budgetåret 2002 som utskottet

ställt sig bakom skall polisen

fortsätta att utveckla verksamheten så

att den får en tydlig prägel av ett

långsiktigt perspektiv och ett

kunskapsbaserat, pro-blemorienterat

arbetssätt med ett brottsförebyggande

syfte.

Sammantaget innebär det nu anförda

att utskottet inte ser något behov av

att riksdagen uttalar sig för att

närpolisreformen skall kunna fullföljas

eller för att det brottsförebyggande

arbetet inom polisen skall öka. Inte

heller finns det för närvarande

anledning för riksdagen att förorda

särskilda åtgärder för att hindra

uppkomsten av medborgargarden.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna Ju343, Ju366 och Ju369 samt

motionerna Ju266, Ju329 och Ju365 i nu

behandlade delar.

Organisationsfrågor

Flera motioner rör polisstyrelsernas

funktion och inflytande. I motionerna

Ju284, Ju306 och Ju329 (samtliga kd)

begärs en översyn av styrningen inom

polisen, framför allt av

polisstyrelsernas möjligheter att

genomföra sina verksamhetsplaner. Även

i motion Ju365 (c) begärs en översyn av

polisstyrelserna. Syftet med en sådan

översyn skulle enligt motionärerna vara

att öka polisstyrelsernas inflytande

över verksamheten. Slutligen begärs i

motion Ju382 (s) att polisstyrelsernas

inflytande över länets polisresurser

ökas. Enligt motionärerna har

polisstyrelserna de bästa

förutsättningarna att skapa en

organisation och verksamhet som är

anpassad till de lokala och regionala

behoven, resurserna och

förutsättningarna.

Grundläggande bestämmelser om

polisens organisation finns i

polislagen (1984:387). Varje län utgör

ett polisdistrikt. Inom varje län finns

en polismyndighet som ansvarar för

polisverksamheten där (4 §). För

ledningen av polismyndigheten finns en

polisstyrelse. Den består av

myndighetens chef och det antal övriga

ledamöter som regeringen bestämmer.

Regeringen utser de ledamöter som

utöver polischefen skall ingå i

styrelsen (5 §). I storstadsområdena

liksom i Dalarnas, Gävleborgs,

Värmlands, Västerbottens och

Norrbottens län är antalet ledamöter

tretton. I Gotlands polisstyrelse finns

sju ledamöter. I övriga styrelser är

antalet ledamöter elva.

Utskottets uppföljningsgrupp

genomförde under år 2000 en studie av

hur arbetet i polisstyrelserna går

till. Därvid framkom bl.a. följande.

Riksdagspartiernas kanslier

informeras om hur många ledamöter som

skall väljas. Beräkningen bygger på

utfallet av riksdagsvalet i respektive

län. Kanslierna lämnar sedan uppgift

till Regeringskansliet om namnen på de

nominerade. Könsfördelningen mellan

ledamöterna i polisstyrelserna är jämn.

Uppgiften att vara ordförande lämnas

till en representant för det största

politiska blocket, och vice ordförande

utses inom det näst största.

I den utredning som ligger till grund

för polisens styrsystem (Styrningen av

polisen, SOU 1998:74 s. 79 f) sägs

bl.a. att kravet på inflytande och

insyn från lekmän gör sig gällande

särskilt starkt med hänsyn till den

betydelse som polisen har för

medborgarna. Här tänkte utredningen

bl.a. på polisens befogenheter att

utöva tvång. Utredningen ansåg att

polisstyrelsen bör ha uppgifter av

övergripande natur. Polismyndighetens

arbetsordning borde beslutas av

polisstyrelsen. Vidare anfördes att

polisstyrelsen borde åläggas den

allmänna skyldigheten att se till att

statsmakternas prioriteringar och

riktlinjer får genomslag i

polisarbetet, att verksamheten bedrivs

effektivt och med iakttagande av

rättssäkerhetens krav samt att

förvaltningen inom distriktet fungerar

väl. Utredningen ansåg också att

polisstyrelsen bör besluta i frågor som

rör indelningen av distriktet i

polisområden och andra geografiska

ansvarsområden. Vidare anförde

utredningen att polisstyrelsen årligen

bör utfärda bestämmelser i fråga om

planering och uppföljning. I det

sammanhanget noterade utredningen att

beslut i flertalet av de frågor som

polisstyrelsen bör avgöra fattas genom

beslut om verksamhetsplan, budget och

budgetföreskrifter.

Polisstyrelsernas uppgifter har

sedermera reglerats i

polisförordningen. I 3 kap. 1 §

föreskrivs att polisstyrelsen särskilt

skall se till att polisarbetet bedrivs

i överensstämmelse med de

prioriteringar och riktlinjer som

riksdagen och regeringen lagt fast för

polisverksamheten. I 3 kap. 2 § anges

att polisstyrelsen bl.a. avgör viktiga

frågor om planeringen och inriktningen

av verksamheten samt ekonomi.

Det arbete som justitieutskottets

uppföljningsgrupp genomförde inbegrep

också en granskning av ett urval av

protokoll. Detta kom att röra sig om

protokollen från sammanträdena i

polisstyrelserna i Stockholms, Västra

Götalands, Skåne, Hallands, Kalmar,

Jämtlands och Norrbottens län. I tiden

gjordes en avgränsning till andra

halvåret 1999. I den promemoria som

granskningen resulterade i anfördes

bl.a. följande. Av de protokoll som

infordrats framgår att styrelserna får

en hel del information om budgetutfall,

brottsutveckling m.m. Vidare framgår

att man fattar beslut om

organisatoriska frågor, t.ex. i fråga

om kommunikationscentraler och

sammanläggning av närpolis-områden. I

fråga om verksamhetsplaner visar

protokollen att dessa diskuteras och

beslutas i styrelserna. Slutligen finns

bland protokollen exempel på att man

beslutar om arbetsordningar.

Uppföljningsgruppen gjorde

bedömningen att det var för tidigt att

uttala sig om hur arbetet i styrelserna

fungerar. Därtill krävdes dessutom ett

bredare underlag, även om de inhämtade

protokollen snarast talade för att

arbetet bedrivs som det var tänkt. I

sammanhanget noterade gruppen att

Rikspolisstyrelsen satsat på att

utbilda de nyvalda ledamöterna på s.k.

polisriksdagar.

Utskottet behandlade i februari 2001

liknande motionsyrkanden (bet.

2000/01:JuU11 s. 15 f). Utskottet

underströk då att polisstyrelsernas

uppgift är att se till att

statsmakternas prioriteringar får

genomslag i praktiken. För att

åstadkomma detta har polisstyrelserna

de medel till sitt förfogande som

Rikspolisstyrelsen bestämmer. Utskottet

hade i och för sig förståelse för att

de sålunda fördelade medlen kan

upplevas som otillräckliga och att

svårigheter möter i olika avseenden när

det gäller att göra prioriteringar.

Dessa svårigheter kunde emellertid

inte, anförde utskottet, tas till

intäkt för att verksamheten i

polisstyrelserna inte fungerar som det

var tänkt. Tvärtom visar den genomgång

som utskottets uppföljningsgrupp gjort

att det i styrelserna förekommer den

typ av ärenden som regleringen på

området tar upp. Enligt utskottet

uteslöt det anförda inte att det på

sikt kunde finnas skäl att utvärdera

verksamheten, men utskottet var inte

berett att då förorda en sådan

utvärdering.

Utskottet anser alltjämt att det kan

finnas skäl att så småningom utvärdera

polisstyrelsernas verksamhet. Enligt

utskottet bör riksdagen emellertid inte

för närvarande ta något initiativ i

frågan. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motion Ju382 samt

motionerna Ju284, Ju306, Ju329 och

Ju365 i nu behandlade delar.

Vidare finns det ett par mer allmänt

hållna yrkanden om polisväsendet och

dess organisation. I motion Ju365 (c)

begärs att åtgärder vidtas för att

förbättra polisens organisation i syfte

att uppnå en mer effektiv användning av

polisens resurser. Vidare begärs i

motion Ju426 (m) att åtgärder vidtas

för en ökad samverkan inom

polisväsendet. Enligt motionärerna

måste informationsutbytet på lokal och

central nivå förbättras.

Regeringen uppdrog i december 2000 åt

Rikspolisstyrelsen att se över

gränsdragningen mellan den öppna

polisen och Säkerhetspolisen samt

mellan Rikspolisstyrelsen och

polismyndigheterna. Uppdraget

redovisades till regeringen i juni

2001.

I Rikspolisstyrelsens rapport lämnas

bl.a. förslag till hur samverkan mellan

olika polismyndigheter skulle kunna

förbättras. Så föreslås t.ex. att

polismyndigheterna bör delas in i olika

samverkansområden inom vilka

myndigheterna kan lösa sina

förstärkningsbehov. Rikspolisstyrelsen

bör därvid bemyndigas att besluta om

polismyndigheternas uppgift att bistå

varandra samt om indelningen i

samverkansområden. I rapporten redogörs

även för ansvarsfördelningen mellan den

centrala nivån inom polisen och

polismyndigheterna samt för hur

samarbetet mellan den centrala nivån

och polismyndigheterna bör fungera.

Enligt vad utskottet inhämtat har

rapporten remissbehandlats. Förslagen i

rapporten bereds för närvarande inom

Justitiedepartementet.

Utskottet konstaterar att ett förslag

till hur samverkan mellan olika

polismyndigheter kan förbättras för

närvarande bereds inom

Regeringskansliet. I ärendet berörs

även frågor om polisväsendets

organisation och om ansvarsfördelningen

mellan den centrala nivån inom polisen

och polismyndigheterna. Den pågående

beredningen bör inte föregripas.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna Ju365 och Ju426 i nu

behandlade delar.

Polisförsörjningen, m.m.

Flera motioner berör frågor om

möjligheterna att i framtiden bemanna

polis-organisationen så att den kan

svara mot de krav som ställs på

polisen. I ett stort antal motioner

framhålls behovet av att öka

antagningen till Polishögskolan, bl.a.

i motionerna Ju233 (m), Ju321 (m),

Ju329 (kd), Ju351 (m) och Ju426 (m). I

några av motionerna framhålls att detta

bör ske genom att ytterligare en

polisutbildning inrättas, t.ex. i

motionerna Ju233 och Ju426, och i ett

flertal motioner framhålls önskemål om

var en ny polisutbildning skall

förläggas. Här rör det sig om

Hässleholm i motion Ju208 (m),

Falun/Borlänge i motion Ju220 (m),

Borås i motionerna Ju233, Ju243 (m),

Ju261 (c), Ju297 (kd) och Ju380 (s),

västra Sverige i motion Ju254 (m) samt

Skövde i motion Ju410 (kd, c). I motion

Ju351 begärs i stället att antagningen

till befintliga polisutbildningar

dubbleras. Merparten av

utbildningsplatserna bör därvid

förläggas till polisutbildningen i

Stockholm så att fler poliser kan

rekryteras dit.

I budgetpropositionen föreslås att

anslaget till polisorganisationen skall

höjas. Detta syftar bl.a. till göra det

möjligt att öka antalet poliser. En

ökning av antalet poliser så att

polisorganisationen kan förstärkas och

föryngras är som framgår av avsnittet

Prioriteringar inför budgetåret 2002 en

prioriterad uppgift för polisen. Enligt

regeringen kommer etableringen av en

polisutbildning i Umeå år 2000 och en

polisutbildning i Växjö år 2001 att

främja rekryteringen av poliser,

särskilt i de delarna av landet.

Med de resurser som nu tillförs

polisen kan utbildningskapaciteten ökas

så att det blir möjligt att innevarande

år anta ca 550 polisstuderande och att

fr.o.m. år 2002 ha som målsättning att

anta ca 900 polisstuderande per år.

Regeringens beräkningar (utg.omr. 4,

avsnitt 4.4.3) innebär att det vid

utgången av år 2004 kommer att finnas

ca 17 200 poliser.

Enligt vad utskottet inhämtat från

Rikspolisstyrelsen krävs det, om

antalet utbildningsplatser skall utökas

ytterligare, att polisutbildning

bedrivs vid fler orter än Stockholm,

Umeå och Växjö. En sådan ordning skulle

också kunna avlasta dessa

utbildningsorter. Inom

Rikspolisstyrelsen pågår därför ett

arbete med att se över frågan om att

förlägga ytterligare utbildningsplatser

till en eller flera nya

utbildningsorter.

Utskottet har tidigare uttalat sig om

liknande motionsyrkanden, senast i

samband med behandlingen av

budgetpropositionen för innevarande år

(prop. 2000/01:JuU1 s. 39 f). Utskottet

underströk då att syftet med de

resursförstärkningar som föreslogs för

polisen var att åstadkomma en ökning av

antalet poliser. Som utskottet

framhållit tidigare var det dock en

uppgift för Rikspolisstyrelsen att

sköta personalförsörjningen inom

polisväsendet. Utskottet erinrade också

om att regeringen, i likhet med

motionärerna, var av uppfattningen att

det var av vikt att fler

utbildningsplatser inrättades.

Sammanfattningsvis ansåg utskottet att

det inte behövdes några åtgärder av

riksdagen.

Utskottet vill inledningsvis

framhålla att det, som framgår av

avsnittet prioriteringar inför

budgetåret 2002, är en prioriterad

uppgift för polisen att öka antalet

poliser så att polisorganisationen kan

förstärkas och föryngras. Ett av

syftena med de resursförstärkningar som

nu föreslås är också att öka antalet

poliser. När det gäller hur många

poliser som skall utbildas respektive

anställas inom polisorganisationen vill

utskottet liksom tidigare år framhålla

att det är en uppgift för

Rikspolisstyrelsen att sköta

personalförsörjningen inom

polisväsendet. Utskottet föreslår

sålunda att riksdagen avslår motionerna

Ju208, Ju220, Ju233, Ju243, Ju254,

Ju261, Ju297, Ju380 och Ju410 samt

motionerna Ju321, Ju329, Ju351 och

Ju426 i nu behandlade delar.

Vidare begärs i motionerna Ju273 (m),

Ju284 (kd), Ju306 (kd) och Ju430 (s)

åtgärder för att säkerställa att

polismyndigheterna på mindre orter och

i glesbygdsområden får tillräckligt med

utbildad personal. I motion Ju273

framhålls t.ex. att studenterna redan

vid antagningen skall få förbinda sig

att tjänstgöra viss tid i ett visst

polisområde och i motion Ju430

förespråkas inrättandet av en särskild

antagningskvot vid polisutbildningen i

Umeå för sökande från Tornedalen.

Regeringen tillsatte den 21 december

2000 en utredare med uppgift att göra

en översyn av polisens arbetsuppgifter

(dir. 2000:105). I uppdraget ingår att

se över frågan om en renodling av

polisens uppgifter. Vidare skall

utredaren se över vilka möjligheter som

finns att komplettera polisens resurser

och insatser i glest befolkade delar av

Sverige och, vid särskilda tillfällen,

i övriga delar av landet. Enligt

uppdraget skall utredaren komma med

förslag som tillgodoser medborgarnas

behov av en godtagbar polisiär

verksamhet i de glest befolkade delarna

av landet, bl.a. genom att pröva olika

vägar att komplettera polisens resurser

och insatser utanför tätorterna och

undersöka hur rekryteringen av poliser

till glest befolkade områden kan

underlättas. Bland de frågor som

utredaren har att ta ställning till

nämns frågan om att utse och utbilda

s.k. reservpoliser som kan biträda

polisen med avgränsade uppgifter av

akut och angeläget slag samt mera

rutinartade arbetsuppgifter som inte

kräver någon specifik polisiär

kompetens. Utredaren skall vid

utformningen av sina förslag noggrant

belysa och ta ställning till de viktiga

frågorna om rättssäkerhet,

befogenheter, ansvar och

kvalitetssäkring av verksamheten. En

annan fråga som också är av stor

betydelse är vilken utbildning som

krävs för att olika modeller skall

fungera på ett rättssäkert och

effektivt sätt. Utredaren skall lämna

förslag även i detta hänseende.

Uppdraget skulle ursprungligen ha

redovisats i februari 2002.

Utredningstiden har emellertid genom

tilläggsdirektiv förlängts till den 1

april 2002 (dir. 2001:63).

Utskottet konstaterar att regeringen

tillsatt en utredare som skall se över

hur polisens resurser och insatser kan

kompletteras i glesbygdsområdena, bl.a.

skall utredaren undersöka hur

rekryteringen av poliser till glest

befolkade områden kan underlättas.

Utredarens arbete bör inte föregripas.

Utskottet föreslår därför att

motionerna Ju273 och Ju430 samt

motionerna Ju284 och Ju306 i nu

behandlade delar avslås.

I några motioner tas olika frågor om

organisationen av polisutbildningen

upp. Sålunda begärs i motion Ju365 (c)

att antagningssystemet skall ses över.

Motionärerna menar att såväl

Polishögskolan som andra yrkesgrupper

än poliser bör bli mer delaktiga i

förfarandet. I motion Ju426 (m) hävdas

att ansökningsförfarandet skall kortas

genom att polisen använder sig av samma

system för behörighetsgranskning som

Verket för högskoleservice gör. I samma

motion hävdas också att

polisutbildningen bör reformeras.

Enligt motionärerna bör

grundutbildningen kortas ned till ett

år och följas av en sammanhållen

praktiktjänstgöring under tolv månader.

Utbildningen skall senare kompletteras

med en grundläggande vidareutbildning

med möjlighet att välja olika

inriktningar.

Den nuvarande grundutbildningen för

poliser påbörjades i januari 1998.

Den 30 maj 2000 presenterades en

utvärdering av polisutbildningen som

genomförts av en arbetsgrupp inom

Rikspolisstyrelsen. I rapporten pekas

på vissa brister. Det anfördes bl.a.

att polisaspiranterna tillägnat sig

både adekvata och tillräckliga

kunskaper för att verka som poliser,

men att deras förmåga var något sämre i

vissa färdighetsämnen än inom det

teoretiska området. Vidare angavs att

examinationsförfarandet var

bristfälligt. Den nya pedagogiken med

verklighetsbaserade praktikfall hade

enligt arbetsgruppen mött övervägande

positiva reaktioner.

Arbetsgruppens rapport har

remissbehandlats inom polisväsendet.

Polishögskolan har dessutom redovisat

en rad genomförda eller planerade

åtgärder. Här handlar det bl.a. om ett

ökat antal utbildningstimmar såvitt

gäller data och radio, en ny inriktning

på polisbilskörningen och fler

undervisningstillfällen i fråga om

konflikthantering och självskydd.

Vidare planeras vissa åtgärder

beträffande examinationsförfarandet.

Vad gäller antagningsförfarandet

pågår förhandlingar mellan

Rikspolisstyrelsen och Verket för

högskoleservice om att polisen skall

kunna utnyttja Verket för

högskoleservices urvalssystem. Enligt

vad utskottet inhämtat hoppas

Rikspolisstyrelsen på att ett avtal

skall kunna nås som innebär att polisen

kan börja använda detta system under

slutet av år 2002 eller i början av år

2003. Detta arbete tros kunna leda till

att antagningsförfarandet förkortas

något.

Frågan om organisationen av

polisutbildningen har behandlats av

utskottet flera gånger tidigare, senast

under hösten 2000 (bet. 2000/01:JuU1 s.

40 f). Utskottet framhöll därvid att

den relativt nya polisutbildningen hade

utvärderats och att en rad åtgärder

hade vidtagits eller planerades.

Utskottet var inte berett att förorda

att ett nytt utredningsarbete skulle

sättas i gång. I fråga om kravet att

involvera Polishögskolan mer i

antagningsförfarandet tillade utskottet

att Polishögskolan är en enhet inom

Rikspolisstyrelsen. I linje med vad

utskottet framhållit tidigare borde det

inte ankomma på riksdagen att uttala

sig om vilken enhet inom polisen som

skall sköta antagningen. Med detta

avstyrktes de då aktuella motionerna.

Utskottet vidhåller sina tidigare

uttalanden i frågan. Enligt utskottet

har inte några omständigheter

framkommit som ger anledning att på

nytt organisera om utbildningen eller

se över antagningssystemet. Vad gäller

antagningsförfarandet vill utskottet

även framhålla de förhandlingar som

pågår mellan Rikspolisstyrelsen och

Verket för högskoleservice om att

polisen skall kunna utnyttja verkets

urvalssystem. Genom detta arbete får

motionsönskemålet i Ju426 anses vara i

huvudsak tillgodosett. Mot bakgrund av

det anförda föreslår utskottet att

riksdagen avslår motionerna Ju365 och

Ju426 i nu behandlade delar.

I motionerna Ju271 och A317 (båda v)

begärs att åtgärder vidtas för att

rekrytera fler personer med annat

etniskt ursprung än svenskt samt fler

kvinnor till polisyrket. Även i motion

Ju365 (c) begärs att fler personer med

annan etnisk bakgrund rekryteras till

polisyrket.

Regeringen anför i

budgetpropositionen (utg.omr. 4,

avsnitt 4.6.1) att 35 % av de 455

studenter som rekryterades under år

2000 var kvinnor. Detta motsvarar en

ökning med 5 % sedan år 1999. Andelen

intagna med invandrarbakgrund var

oförändrad, dvs. 14 %. Enligt

regeringen arbetar Rikspolisstyrelsen

aktivt för att ytterligare höja

intresset för utbildningen med syfte

att få fler kvinnor och personer med

olika etniskt ursprung att söka till

polisutbildningen. Som exempel nämns en

videofilm för visning vid t.ex. mässor

eller skolor, en broschyr som finns

tillgänglig för allmänheten på

polismyndigheterna samt annonsering i

invandrarföreningars tidningar.

Rikspolisstyrelsen informerar också

kontinuerligt de rekryteringsansvariga

på polismyndigheterna om vikten av en

balanserad rekrytering.

Regeringen framhåller vidare att

Sverige hör till de länder inom Europa

som har den högsta andelen kvinnliga

poliser. Enligt regeringen är det

generellt svårt att till en verksamhet

som sedan länge starkt domineras av ett

kön öka rekryteringen av det

underrepresenterade könet. En

motsvarighet till polisens svårigheter

att rekrytera fler kvinnor finns t.ex.

inom sjukvården vid rekrytering av män

till sjuksköterskor.

Vad gäller andelen polisstuderande

med utländsk bakgrund anser regeringen

att siffran 14 % är tillfredsställande

med hänsyn till att ca 20 % av

befolkningen har utländsk bakgrund och

att de studerande måste ha särskild

behörighet i bl.a. svenska.

Rikspolisstyrelsen bör dock fortsätta

ansträngningarna för att främja

jämställdhet samt etnisk och kulturell

mångfald.

Utskottet delar motionärernas

uppfattning att det är viktigt att

sammansättningen inom polisen speglar

samhället i stort. Det är därför

viktigt att såväl personer med annan

etnisk bakgrund än svensk, särskilt

personer från utomnordiska länder, som

kvinnor antas till polisutbildningen.

Som framgår ovan arbetar

Rikspolisstyrelsen också aktivt med att

höja intresset för utbildningen inom

dessa grupper. Dessa ansträngningar

måste självklart fortsätta. Utskottet

förutsätter att regeringen följer

frågan och vidtar ytterligare åtgärder

för att uppnå ökad mångfald i

poliskåren. Något särskilt uttalande

från riksdagen är därför inte påkallat.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna Ju271, Ju365 och A317 i nu

behandlade delar.

Nationella insatsstyrkan

Av 2 kap. 17 § polisförordningen

framgår att det vid Polismyndigheten i

Stockholms län skall finnas en

beredskapsstyrka med uppgift att

bekämpa terroraktioner i landet.

Styrkan får användas i annan

polisverksamhet, om det kan ske med

hänsyn till huvuduppgiften.

I motionerna Ju329 (kd) och Ju365 (c)

begärs att Nationella insatsstyrkan

organisatoriskt skall tillhöra

Rikspolisstyrelsen. Motivet till detta

är att styrkan skall vara en nationell

resurs. Vidare begärs i motion Ju426

(m) att centrala medel skall tillföras

när lokala myndigheter begär

förstärkning från centrala enheter.

Frågan om Nationella insatsstyrkans

organisatoriska hemvist behandlades

utförligt i samband med behandlingen av

budgetpropositionen för år 2000 (bet.

1999/2000:JuU1 s. 31 f). Utskottet

anförde då att det i och för sig kunde

hålla med om att det faktum att en

polismyndighet ute i landet som vill

nyttja resurser som finns vid

Polismyndigheten i Stockholms län då

måste betala för det, inbjuder till

misstanken att myndighetscheferna

avhåller sig från att nyttja styrkans

kompetens. Utskottet kunde emellertid

inte finna fog för någon sådan

misstanke. Utskottet hade nämligen

svårt att tänka sig att

myndighetscheferna - av ekonomiska skäl

- skulle avstå från att kalla in den

kompetens som krävs för att lösa en

svår polisiär uppgift. I sammanhanget

erinrade utskottet om att det kan vara

fråga om situationer där liv står på

spel. Utskottet utgick från att

myndighetscheferna upprätthåller en

professionell ambitionsnivå och vid

behov anlitar styrkan eller delar av

den. Vidare underströk utskottet att

verksamheten vid styrkan knappast

skulle bli kostnadsfri bara för att den

gavs ett organisatoriskt hemvist någon

annanstans inom polisväsendet. För att

tillgodose önskemålet om att flytta

styrkan till Rikspolisstyrelsen måste

ju rimligen anslaget till de olika

länen dras ned för att finansiera en

ökad verksamhet vid Rikspolisstyrelsen.

Utskottet var alltså inte berett att

ställa sig bakom det synsätt som

motionärerna byggde sitt yrkande på.

Utskottet noterade också att samtliga

länspolismästare ställt sig bakom

förslaget att låta styrkan vara kvar

vid Polismyndigheten i Stockholms län.

Det fanns dessutom, anförde utskottet,

flera avsevärda nackdelar med att låta

styrkan tillhöra Rikspolisstyrelsen.

Här tänkte utskottet främst på de

begränsade möjligheterna att nyttja

styrkan operativt, vilket i sin tur

skulle innebära att styrkan blev dåligt

tränad för realistiska uppgifter. Det

symbolvärde som möjligen kunde ligga i

att styrkan sorterade under

Rikspolisstyrelsen vägde lätt mot

detta.

Frågan om Nationella insatsstyrkans

organisatoriska hemvist har därefter

tagits upp av SÄPO/Rikskrim-kommittén.

I betänkandet Den centrala polisen (SOU

2000:25 s. 238 f) föreslås att

kostnaden för förstärkning som

Nationella insatsstyrkan lämnar inte

skall belasta den polismyndighet som

begär hjälp.

Betänkandet har remissbehandlats och

bereds för närvarande inom

Justitiedepartementet.

Vidare har Rikspolisstyrelsen

inspekterat verksamheten vid Nationella

insatsstyrkan. I inspektionsprotokollet

av den 6 september 2000 anförs

sammanfattningsvis att insatsstyrkans

numerär har minskats, att dess

utrustning delvis är föråldrad och

försliten och att förutsättningarna för

att vidmakthålla och utveckla styrkans

kompetens inte kan anses tillräckliga.

Enligt inspektionsgruppens uppfattning

kan den ekonomiska situationen vid

Polismyndigheten i Stockholms län

innebära en risk för att insatsstyrkans

behov inte i tillräcklig grad

tillgodoses. Gruppen anser också att

dess iakttagelser ger underlag för

bedömningen att det är tveksamt om

Polismyndigheten i Stockholms län i dag

kan anses ha de ekonomiska,

organisatoriska och personella

förutsättningar som behövs för att den

nationella insatsstyrkan fortlöpande

skall kunna anpassas och utvecklas på

det sätt som är nödvändigt för att den

skall kunna fullgöra sin huvuduppgift.

Inspektionsgruppen anser därför att det

finns starka skäl att överväga att

inordna den nationella insatsstyrkan i

Rikspolisstyrelsens organisation eller

i vart fall vidta andra åtgärder som

säkerställer styrkans funktion.

När utskottet senast behandlade

frågan om insatsstyrkans

organisatoriska hemvist hösten år 2000

konstaterade utskottet att frågan

uppmärksammats inom Rikspolisstyrelsen

och att det vid den ovan nämnda

inspektionen framkommit nya skäl som

talade mot den nuvarande

organisatoriska lösningen (bet.

2000/01:JuU1 s. 42 f). I avvaktan på

resultatet av det pågående arbetet var

utskottet emellertid inte berett att

frångå den uppfattning som utskottet

tidigare redovisat i frågan.

Protokollet från inspektionen av

Nationella insatsstyrkan har därefter

remissbehandlats. På grundval av

protokollet och remissbehandlingen har

inom Rikspolisstyrelsen upprättats en

promemoria, Vissa förändringar

beträffande Nationella insatsstyrkan

(dnr VKA-201-5310/00). Av promemorian

framgår bl.a. följande. En överföring

av en operativ resurs som insatsstyrkan

till central nivå skulle vara ett

avsteg från den grundläggande principen

att det operativa polisarbetet så långt

som möjligt skall ske med lokalt

placerade resurser. Det måste därför

finnas mycket starka skäl för att göra

en sådan förändring. Det är också att

föredra att insatsstyrkan knyts till en

lokal polismyndighet med hänsyn till

behovet av att varva arbetet i

insatsstyrkan med vardagligt

polisarbete. Även det faktum att det

först för en kort tid sedan blivit

möjligt att utnyttja personal ur

insatsstyrkan på ett rationellt sätt,

nämligen genom att använda sådan

personal för andra arbetsuppgifter än

att bekämpa terroraktioner, skall

tillmätas betydelse. Rikspolisstyrelsen

ser inte mot den angivna bakgrunden

skäl att nu aktualisera omfattande

organisatoriska förändringar.

Nationella insatsstyrkan bör alltså

även fortsättningsvis tillhöra och

operativt ledas av Polismyndigheten i

Stockholms län.

Rikspolisstyrelsen beslutade den 27

november 2000 att promemorian skall

ligga till grund för styrelsens vidare

åtgärder vad gäller den nationella

insatsstyrkan. I linje härmed

beslutades även att se över

Rikspolisstyrelsens föreskrifter såvitt

gäller insatsstyrkan (RPSFS 2000:2, FAP

201-3), att låta utreda

förutsättningarna för en eventuell

lokalisering av styrkan till

Polishögskolan i Sörentorp samt att

Polismyndigheten i Stockholms län för

vart och ett av åren 2001, 2002 och

2003 skulle tillföras 2 miljoner kronor

för att säkerställa styrkans numerär

och utrustning.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår

arbetet att utreda förutsättningarna

för en eventuell lokalisering av den

nationella insatsstyrkan till

Polishögskolan i Sörentorp alltjämt.

Det extra tillskottet för år 2001 har

Polismyndigheten i Stockholms län

använt för att förstärka styrkans

utrustning, t.ex. har en del vapen,

mörkersikten och fordon köpts in.

Vidare har vissa åtgärder vidtagits för

att följa upp personalen och dess

kompetens.

Utskottet ser med oro på att

Nationella insatsstyrkan i dag riskerar

att inte kunna fullgöra sitt

huvuduppdrag. Detta kan till stor del

härledas till insatsstyrkans

organisatoriska hemvist. Utskottet

anser att Nationella insatsstyrkan

skall vara en nationell resurs.

Det är av stor vikt att Nationella

insatsstyrkan kan nyttjas vid

allvarliga händelser för att uppnå

bästa möjliga operativa kompetensnivå.

Styrkan skall genom träning,

kompetensutveckling och operativ

verksamhet ha beredskap att möta ett

eventuellt terroristangrepp. Detta

tillgodoses genom att styrkan inordnas

vid Rikspolisstyrelsen. Ett av syftena

med en överföring till

Rikspolisstyrelsen är att styrkan ges

bättre möjligheter än i dag att vid

behov operativt kunna verka över hela

landet. Dessutom sorterar insatsstyrkan

då under samma organisation som

rikskriminalen, Säkerhetspolisen och

dess teknik- och underrättelseenheter,

vilka måste betraktas som styrkans

naturliga samarbetspartner.

Nationella insatsstyrkans

huvuduppgift är att bekämpa terrorism i

landet. Vid en överföring till

Rikspolisstyrelsen skall styrkan även

ges möjlighet att, i enlighet med

tidigare fattade beslut, bistå samtliga

polismyndigheter ute i landet för andra

ändamål än huvuduppgiften; detta dock

endast i den utsträckning det kan ske

med hänsyn till huvuduppgiften att

bekämpa terrorism och styrkans

tillgänglighet för detta ändamål.

Nuvarande organisatoriska placering

vid Polismyndigheten i Stockholms län

medför att polismyndigheterna ute i

landet många gånger av ekonomiska skäl

avstår från att nyttja styrkans

kompetens. Detta bör vid en överföring

till Rikspolisstyrelsen inte fortsatt

ses som ett hinder då styrkan skall

vara att betrakta som en

förstärkningsresurs liknande

rikskriminalpolisen och

helikopterverksamheten.

Genom att Nationella insatsstyrkan

överförs från Polismyndigheten i

Stockholms län till Rikspolisstyrelsen

tydliggörs vilka uppdrag styrkan deltar

i. Vid nyttjande av Nationella

insatsstyrkan skall beslutsunderlag

upprättas vid Rikspolisstyrelsen och

redovisas vid behov. Detaljutformningen

och polisiära bedömningar i övrigt

ankommer på Rikspolisstyrelsen att

utforma.

Det får ankomma på regeringen att

vidta erforderliga åtgärder för att

snarast överföra Nationella

insatsstyrkan till Rikspolisstyrelsen

och tillgodose vad utskottet i övrigt

anfört om insatsstyrkans funktion och

arbetsuppgifter.

Detta bör riksdagen med anledning av

motionerna Ju329, Ju365 och Ju426 som

sin mening ge regeringen till känna.

Åklagarväsendet

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt redogörs för

åklagarväsendets resultat under

verksamhetsåret 2000. Utskottet delar

regeringens bedömning att

åklagarväsendet i stort fullgjort de

mål som ställts upp för dess

verksamhet, men att ytterligare

insatser krävs på vissa områden. I

avsnittet tar utskottet vidare

ställning till vilka prioriteringar

som bör ligga till grund för

åklagarväsendets verksamhet under år

2002. Utskottet behandlar också ett

antal motionsyrkanden rörande

organisationsfrågor, överprövning av

åklagarbeslut, jäv mot åklagare och

införandet av en europeisk

åklagarmyndighet. Utskottet hänvisar i

dessa delar i huvudsak till pågående

utredningar och beredningsarbete. Mot

den bakgrunden avstyrker utskottet

samtliga motionsyrkanden. Jämför

reservationerna 12-18.

Inledning

Målet för åklagarverksamheten är att se

till att den som begått brott lagförs.

Åklagaren har en central roll inom

rättsväsendet när det gäller att

bekämpa brottslighet. Till åklagarens

uppgifter hör att leda

förundersökningar, fatta beslut i

åtalsfrågor och föra talan om ansvar

för brott vid domstol. Inom ramen för

förundersökningsledningen beslutar

åklagaren om personella och reella

tvångsmedel av integritetskränkande

natur såsom anhållande, kropps

besiktning, reseförbud och

husrannsakan. Åklagaren kan också

begränsa eller lägga ned en

förundersökning. Andra viktiga

uppgifter som ankommer på åklagaren är

att under vissa förutsättningar utfärda

strafföreläggande och besluta om

åtalsunderlåtelse.

Central förvaltningsmyndighet för

åklagarväsendet är Riksåklagaren (RÅ).

Åklagarväsendets organisation i övrigt

består av åklagarmyndigheterna i

Stockholm, Västerås, Linköping, Malmö,

Göteborg och Umeå, var och en under

ledning av en överåklagare. Vid dessa

myndigheter finns åklagarkammare.

Ekobrottsmyndigheten svarar för

ekobrottsbekämpningen i Stockholms län,

Skåne län, Västra Götalands län,

Hallands län, Gotlands län samt sedan

den 1 juli 2001 Blekinge län. Av

instruktionen för Ekobrottsmyndigheten

framgår att myndigheten dels är en

åklagarmyndighet, dels en central

förvaltningsmyndighet under regeringen.

Under behandlingen av

budgetpropositionen har utskottet haft

en utfrågning där representanter för

Riksåklagaren och Ekobrottsmyndigheten

medverkat.

Resultatuppföljning

Följande mål ställdes upp för år 2000.

Effektmålet för åklagarverksamheten

för år 2000 innebar att denna skulle

bedrivas på ett sådant sätt att den

enskilde tillförsäkrades rättssäkerhet

och rättstrygghet och så att den som

begått brott lagfördes.

Följande prioriteringar och

verksamhetsmål gällde för

åklagarväsendet för år 2000.

Miljöbrottsbekämpningen skulle

förstärkas och utvecklas genom

utbildningsinsatser och fördjupad

samverkan med polisen och andra

myndigheter. Rasistiska,

främlingsfientliga och homofobiska

brott skulle beivras. Insatserna för

att beivra våld mot kvinnor och barn

skulle intensifieras och förbättras.

Ekobrottsbekämpningen skulle fortsätta

att utvecklas inom hela

åklagarväsendet. Samverkan med polisen

för att förbättra den brottsutredande

verksamheten skulle utvecklas

ytterligare. Det gällde såväl

bekämpningen av de allvarligaste

brottstyperna - våldsbrott,

narkotikabrott och ekonomisk

brottslighet - som bekämpningen av

annan kriminalitet.

Vidare skulle lagföringen öka och

kvaliteten på förundersökningarna

höjas. Antalet avslutade ärenden skulle

uppgå till minst det antal som kommit

in. Genomströmningstiden skulle minska.

Rättstillämpningen skulle vara

enhetlig. Riksåklagaren skulle som

åklagare i Högsta domstolen verka för

rättsutveckling och rättsbildning inom

rättsområden där behovet av ledning är

nödvändig för den praktiska

rättstillämpningen.

För Ekobrottsmyndighetens del gällde

dessutom att myndigheten skulle

förebygga och upptäcka ekonomisk

brottslighet. Myndigheten skulle också

genom nya arbetsmetoder och hög

kompetens skapa förutsättningar för en

effektiv ekobrottsbekämpning.

Målen för stabsuppgifterna vid

Ekobrottsmyndigheten var att ge

regeringen och andra intressenter en

bättre helhetsbild av den ekonomiska

brottsligheten och bättre möjlighet att

förutse utvecklingen inom området.

Berörda myndigheter skulle på ett så

tidigt stadium som möjligt informeras

om nya former av ekonomisk

brottslighet. I samverkan med andra

myndigheter skulle metoder utvecklas

för att effektivisera

ekobrottsbekämpningen.

Regeringen lämnar i

budgetpropositionen en utförlig

beskrivning av hur verksamheten

utvecklats under de senaste åren.

Inledningsvis anför regeringen att

åklagarorganisationen satsat stora

resurser på de prioriterade områdena

under år 2000. Ärenden om vålds- och

narkotikabrott, ekonomisk brottslighet

och miljöbrottslighet utgjorde

sammanlagt 20 % av alla avslutade

ärenden under år 2000.

Resultatförbrukningen för dessa

brottstyper var 42 % av hela

resursanvändningen.

För arbetet med

miljöbrottsbekämpningen inrättade

Riksåklagaren i samverkan med

Rikspolisstyrelsen den 1 januari 2000

en flexibel organisation. Vid utgången

av år 2000 fanns sammanlagt 19

miljöåklagare som helt eller till

övervägande del arbetade med brott mot

den yttre miljön. Vidare har

åklagarorganisationen tagit på sig ett

ansvar för att etablera och utveckla

samverkan med tillsynsmyndigheterna på

såväl regional som på lokal nivå.

Lokala och regionala samverkansgrupper

har etablerats på många håll i landet.

Dessutom har Riksåklagaren under år

2000 tagit initiativ till bildandet av

ett miljöbrottsråd för att förstärka

samverkan på central nivå. I rådet

ingår bl.a. företrädare för

Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,

Naturvårdsverket, Kustbevakningen och

Tullverket.

Vad gällde utbildningsinsatser på

området genomförde Riksåklagaren

vidareutbildningsinsatser under år

2000.

Antalet anmälningar om miljöbrott

till åklagarorganisationen har ökat

kraftigt. Antalet balanserade

brottsmisstankar avseende brott mot

miljön har också ökat. Den 30 juni 2001

uppgick antalet balanserade

brottsmisstankar avseende brott mot

miljön till drygt 3 000.

Enligt Riksåklagaren finns det mot

bakgrund av verksamhetsresultaten för

det första halvåret 2001 anledning att

se allvarligt på de bristande

utredningsresurserna för brott mot

miljön. Den 30 juni 2001 fanns 85-90 %

av de balanserade

miljöbrottsutredningarna hos polisen.

Riksåklagaren anser att det finns

anledning att vidta omedelbara åtgärder

för att bl.a. undvika en ytterligare

balansökning. Därför avser

Riksåklagaren att snarast inleda

diskussioner med Rikspolisstyrelsen om

hur utredningskapaciteten kan

förbättras.

Andelen inkomna miljöbrottsärenden

som ledde till lagföring var 13 %. Den

låga lagföringsandelen beror enligt

Riksåklagaren huvudsakligen på att alla

anmälda brott mot miljön till skillnad

från andra brott går direkt till

åklagare för bedömning. Polisen skriver

således inte av några

miljöbrottsärenden. En annan bidragande

orsak till den låga lagföringsandelen

är enligt Riksåklagaren att många äldre

miljöbrottsärenden flyttades över till

organisationen för bekämpning av

miljöbrott. Riksåklagaren förväntar sig

att lagföringsandelen skall öka i takt

med att de äldsta ärendena avgörs.

Lagföringsandelen i färdiga

förundersökningar om brott mot miljön

var 73 %.

I budgetpropositionen erinrar

regeringen om att Riksåklagaren i

december 1999 beslutade om ett

omfattande och konkret handlingsprogram

för åklagarväsendets bekämpning av

brottslighet med rasistiska eller

främlingsfientliga motiv. Hos

Riksåklagaren och vid alla

åklagarmyndigheter finns vidare en

särskild funktion för samordning av

insatserna mot aktuell brottslighet.

Av budgetpropositionen framgår att

åklagarmyndigheterna med utgångspunkt i

handlingsprogrammet ytterligare

förstärkt sina insatser för att

säkerställa att brott med rasistiska

eller främlingsfientliga motiv

prioriteras i verksamheten. Vid flera

åklagarkamrar granskar åklagare och

poliser tillsammans brottsanmälningar

för att på så sätt lättare identifiera

brott med rasistiska motiv.

Under år 2000 inleddes drygt 400

förundersökningar om brott med

rasistiska eller främlingsfientliga

motiv. Under året ökade antalet

pågående förundersökningar från 130

under det första kvartalet till ca 200

under det fjärde kvartalet. Åklagarna

väckte 157 åtal, varav bl.a. 56 för

hets mot folkgrupp, 30 för grov

misshandel eller misshandel samt 4 för

olaga diskriminering. Att så få åtal

väckts för olaga diskriminering beror

enligt Riksåklagaren på att det är

svårt att bevisa det brottet.

Riksåklagaren anser därför att den

pågående översynen av lagstiftningen på

området är mycket angelägen.

Utgångspunkten för

åklagarorganisationens insatser för

bekämpning av våld mot kvinnor är de

särskilda åtgärdsprogram som togs fram

vid alla åklagarmyndigheter under år

1999. Insatserna har inriktats på

förbättrade kunskaper, samarbete med

polisen för att utveckla effektivare

utredningsmetoder, snabbare lagföring

bl.a. genom särskilda

rättskedjeprojekt, samverkan med

socialtjänsten och olika

frivilligorganisationer samt ett

förstärkt stöd till brottsoffren.

Under år 2000 tog det i genomsnitt 36

dagar för åklagarna att ta ställning i

åtalsfrågan i färdiga förundersökningar

om våld mot kvinnor. År 1998 var den

tiden 47 dagar. Lagföringsandelen har

ökat från 68 % år 1998 till 76 % år

2000. Enligt Riksåklagaren visar dessa

värden att åklagarväsendet har

prioriterat ärenden som gäller våld mot

kvinnor.

Åklagarväsendets kostnader för att

bekämpa ekonomisk brottslighet uppgick

till drygt 322 miljoner kronor eller

knappt 35 % av de totala kostnaderna.

Ekobrottsmyndigheten svarade för ca

283,5 miljoner kronor och övriga

åklagarmyndigheter för ca 39 miljoner

kronor. Inom de övriga

åklagarmyndigheterna var andelen

ekobrott mindre än en procent av det

totala antalet ärenden.

Åklagarmyndigheterna avslutade fler

ärenden än vad som kom in.

Lagföringsandelen var 40 %, samma som

år 1999. Genomströmningstiderna ökade

från 429 dagar år 1999 till 469 dagar

år 2000.

Såvitt angår Ekobrottsmyndighetens

verksamhet redovisas den nedan.

Samarbetet med polisen för att

förbättra den brottsutredande

verksamheten ytterligare har enligt

Riksåklagaren utvecklats positivt genom

flera samordnande insatser på de

kriminalpolitiskt prioriterade

områdena. Myndigheterna har dessutom

fortlöpande vidtagit flera konkreta

åtgärder för att effektivisera

brottsutredningsverksamheten. Det

gäller bl.a. utbildning och

kompetensutveckling, bestämmelser om

fördelningen av

förundersökningsledarskapet, metoder

för kvalitetssäkring av

brottsutredningar samt gemensamma

riktlinjer för att effektivisera den

direkta handläggningen av

brottsutredningar.

Enligt Riksåklagaren har dock

insatserna inte lett till några

bestående förbättringar av närpolisens

brottsutredningsverksamhet, eftersom

många av de särskilt utbildade

närpoliserna efter en tid har gått över

till annan verksamhet. Därför är det

enligt Riksåklagaren nödvändigt att

genomföra omfattande förändringar av

brottsutredningsverksamheten för att

kunna åstadkomma bestående

förbättringar av den.

Regeringen pekar i

budgetpropositionen på att

Riksåklagaren, Justitieombudsmannen,

Riksdagens revisorer,

Riksrevisionsverket och

Granskningskommissionen i anledning av

mordet på statsminister Olof Palme (SOU

1999:88) från delvis olika

utgångspunkter pekat på brister och

oklarheter i brottsutredningssystemet.

Kritiken har avsett bl.a. alltför långa

handläggningstider, låg

brottsuppklaring, oklar

ansvarsfördelning mellan åklagare och

polis, bristande tillsyn av

åklagarväsendet och polisen,

internutredningsverksamheten samt

kompetensförsörjningen.

I december 2000 tillsatte regeringen

en beredning för rättsväsendets

utveckling (dir. 2000:90). Beredningen

skall bl.a. överväga på vilket sätt

brottsutredningsverksamheten kan

förbättras. Ett brett angreppssätt bör

därför anläggas där såväl ny

lagstiftning som administrativa och

organisatoriska förändringar övervägs.

Frågor om rollfördelning, utveckling av

arbetsmetoder, möjlighet att utnyttja

modern teknik, utbildning och

kompetensutveckling bör enligt

direktiven kunna övervägas i detta

sammanhang. Beredningen skall

presentera delbetänkanden efter hand

som olika frågor behandlas. Senast före

utgången av år 2003 skall beredningen

redovisa det då aktuella läget inom

rättsväsendet för de frågor som

ankommer på beredningen samt en plan

för det fortsatta arbetet.

Lagföringsandelen, dvs. den andel av

alla avslutade ärenden som lett till

beslut om åtal, strafföreläggande eller

åtalsunderlåtelse, var 58 % under år

2000. Det är en minskning med 2

procentenheter jämfört med år 1999.

Riksåklagaren bedömer att den främsta

orsaken till det är att andelen

bötesärenden minskat kraftigt som en

följd av ändrad ansvarsfördelning

mellan åklagare och polis. Under tiden

1996-2000 har lagföringsandelen varit i

genomsnitt 60 %. Andelen misstänkta

personer som lagfördes ökade något,

från 61 % till 62 %.

Åklagarmyndigheterna har under år

2000, liksom under år 1999, infört

särskilda kvalitetssäkringsprogram som

innebär att åklagarna i

brottsutredningarna skall ge polisen en

snabb och fortlöpande återkoppling om

utredningskvaliteten.

Balanserna minskade totalt sett från

62 389 till 55 377 ärenden.

Ärendeinströmningen från polisen till

åklagarorganisationen har fortsatt att

minska: från ca 194 000 ärenden år 1998

till 177 000 år 1999 och till 168 000

ärenden under år 2000. Också antalet

avslutade ärenden har sjunkit under

denna period. År 1998 avslutade

åklagarna ca 197 000 ärenden, år 1999

ca 187 000 ärenden och år 2000 ca 180

000 ärenden. Det innebär att åklagarna

under åren 1998-2000 avslutade 3 000,

10 000 respektive 12 000 fler ärenden

än som kom in.

Genomströmningstiderna minskade för

nästan alla brottstyper under år 2000.

Den genomsnittliga genomströmningstiden

från inkommet förundersökningsprotokoll

till beslut i åtalsfrågan minskade från

54 till 49 dagar jämfört med år 1999.

Riksåklagaren har i verksamhetsplanerna

för åren 2000 och 2001 krävt att

åklagarmyndigheterna skall förkorta

genomströmningstiderna väsentligt.

Målsättningen är att de inte skall

överstiga 30 dagar. I

budgetpropositionen anför regeringen

att detta mål uppnåtts redan under

första halvåret 2001.

Dessutom skall åklagarmyndigheterna

eftersträva en ökning av andelen

brottsmisstankar som avgörs inom 15

dagar, främst när det gäller

mängdbrott. Under år 2000 fattade

åklagarna beslut om 55 % av alla

brottsmisstankar inom högst 15 dagar

från det att

förundersökningsprotokollet kom in från

polisen. Den andelen ökade till 66 %

under första halvåret 2001. För år 1999

var den siffran 51 %.

Såvitt angår Riksåklagarens roll för

rättsutvecklingen och rättsbildningen

framgår av budgetpropositionen att

Riksåklagaren eftersträvar att

förstärka Riksåklagarens verksamhet i

Högsta domstolen och att i så stor

utsträckning som möjligt koncentrera

den på de mål som har störst betydelse

för det operativa åklagararbetet.

Därför upprättar Riksåklagaren varje år

en rättsutvecklingsplan över de frågor

som bedöms ha betydelse för en enhetlig

rättsutveckling. Under år 2000 har

Riksåklagaren fört upp fler

kriminalpolitiskt viktiga frågor till

Högsta domstolen om bl.a. rasistiska

brott, allmänna ansvarsfrihetsgrunder

och lagen (1998:408) om förbud mot köp

av sexuella tjänster.

Ekobrottsmyndigheten avslutade fler

ärenden under år 2000 än under år 1999.

Antalet balanserade liksom antalet

inkomna ärenden minskade.

Vid Ekobrottsmyndigheten var

lagföringsandelen 35 % under år 2000

jämfört med ca 31 % år 1999.

Genomströmningstiden för

ekobrottsärenden vid

Ekobrottsmyndigheten ökade år 2000 från

458 dagar till 528 dagar, eller med ca

15 % jämfört med år 1999. De längre

genomströmningstiderna kan enligt

myndigheten delvis förklaras av att ett

flertal äldre ärenden avslutats.

Därtill kommer att 25 % fler särskilt

krävande ärenden har avslutats, vilka

generellt sett har långa

genomströmningstider.

Ekobrottsmyndigheten bedömer att

ekomålens svårighetsgrad ökat.

Myndigheten har delat in

ekobrottsärendena i fyra kategorier.

Under år 2000 har Ekobrottsmyndigheten

infört tidredovisning för att se

tidsåtgången för varje ärendekategori.

Myndigheten räknar med att

tidredovisningen på sikt kommer att

skapa förutsättningar för en säkrare

bedömning av förändringar när det

gäller förundersökningarnas

svårighetsgrad.

Förutom genomförandet av olika

utbildningar har Ekobrottsmyndigheten

under år 2000 tagit fram ett omfattande

underlag för en ny ekoutbildning som

riktar sig till all berörd personal

både inom och utanför myndigheten.

Utbildningsverksamheten startar under

hösten 2001.

Vad gäller stabsverksamheten vid

Ekobrottsmyndigheten har myndigheten,

på grundval av rapporter från de

regionala samverkansorganen, utarbetat

en redogörelse för

ekobrottsbekämpningen under år 1999.

Vidare har Ekobrotts-myndigheten enligt

vad som anges i budgetpropositionen

bl.a. överlämnat en rapport om den

ekonomiska brottsligheten och dess

bekämpning, utvärderat de regionala

samverkansorganen samt bättre

strukturerat och fördjupat samarbetet

med andra myndigheter och

organisationer.

Generaldirektören för

Ekobrottsmyndigheten har inför

utskottet uppgivit att det föreligger

en snedfördelning av mängden ärenden

mellan myndighetens olika avdelningar.

Myndigheten har därför låtit göra en

översyn av sin organisation och en

rapport har presenterats. Utskottet

kommer att få anledning att återkomma

till frågan om Ekobrottsmyndighetens

organisation i vår i samband med

behandlingen av regeringens skrivelse

om ekonomisk brottslighet.

Regeringen bedömer i

budgetpropositionen att

åklagarorganisationens

verksamhetsresultat under de senaste

åren visar på en positiv utveckling. De

mål som slagits fast för verksamheten

har i stort sett uppfyllts. Det är

enligt regeringens mening emellertid

angeläget att åklagarorganisationen

tillsammans med polisen vidtar ännu

mera kraftfulla och omedelbara åtgärder

för att förbättra och effektivisera

brottsutredningssystemet. Dessutom

anser regeringen det vara angeläget att

åklagarorganisationen och polisen

fortsätter sitt gemensamma

utvecklingsarbete för att utarbeta ännu

effektivare och rationellare

arbetsmetoder för bekämpningen av den

mest kvalificerade kriminaliteten.

Vad angår Ekobrottsmyndighetens

verksamhetsresultat anser regeringen

att det huvudsakligen visar på en

positiv utveckling där de mål som

ställts upp för verksamheten i princip

har uppfyllts. Resultatet visar enligt

regeringen vidare på att själva

arbetsformen - med åklagare, poliser

och ekonomer i nära samarbete - är

framgångsrik.

Det är enligt regeringen angeläget

att Ekobrottsmyndigheten närmare

analyserar utvecklingen med längre

genomströmningstider och vidtar

åtgärder för att vända denna

utveckling, liksom att myndigheten noga

följer upp och utvärderar resultatet av

sitt utvecklingsarbete.

Utskottet har sammanfattningsvis inte

funnit något som motsäger regeringens

bedömning att åklagarorganisationen i

stort sett uppfyllt de mål för

verksamheten som riksdag och regering

satt upp. Den utveckling som skett inom

åklagarväsendet under senare år är

enligt utskottets mening också mycket

tillfredsställande.

Som regeringen konstaterat är det

emellertid angeläget att

brottsutredningssystemet förbättras och

effektiviseras. För egen del vill

utskottet också peka på det angelägna i

att utredningskapaciteten förstärks

såvitt avser anmälningar om miljöbrott.

Utskottet utgår från att Riksåklagaren

och Rikspolisstyrelsen gemensamt

närmare analyserar den uppkomna

situationen så att åtgärder kan vidtas

för att balanserna inte skall öka

ytterligare. Utskottet utgår vidare

från att regeringen noga följer detta

arbete.

Också Ekobrottsmyndigheten har enligt

regeringens bedömning visat på en i

huvudsak positiv utveckling med en

relativt god måluppfyllelse. Det finns

här dock enligt utskottets mening

anledning att känna en viss oro framför

allt när det gäller de ökade

genomströmningstiderna och

resursutnyttjandet.

Prioriteringar inför budgetåret 2002

I fråga om prioriteringar inför

budgetåret 2002 anför regeringen

följande. Åklagarväsendet skall

ytterligare förstärka och utveckla

åklagarrollen. Åklagarväsendet skall

medverka i polisväsendets kompetens-

och verksamhetsutveckling för att

säkerställa en effektiv och snabb

brottsutredningsverksamhet med högt

ställda krav på rättssäkerhet och

kvalitet. Fler brott skall leda till

lagföring.

Åklagarna skall i ännu större

utsträckning ges utrymme att kunna

koncentrera sig på de mera

kvalificerade brottmålsärendena och

utöva aktiv förundersökningsledning i

dessa.

Åklagarna skall ytterligare utveckla

sin kapacitet att bekämpa brott mot

miljön och brott med rasistiska eller

främlingsfientliga, antisemitiska och

homofobiska inslag.

Utskottet har ingen erinran mot vad

regeringen anfört.

Anslagen

Åklagarorganisationen

I tabellen nedan återfinns en

jämförelse av regeringens och

oppositionens förslag till anslag för

åklagarorganisationen år 2002 (tusental

kronor).

Anslag Prop. m kd c fp

2001 2002

inkl.

TB

722 741 + 20 + 50 - +

789 751 000 000 10

000

För år 2001 uppgår

åklagarorganisationens anslag, efter

att hänsyn tagits till en minskning av

anslaget genom beslut om

tilläggsbudget, till knappt 723

miljoner kronor. Vid ingången av året

fanns ett anslagssparande om ca 13,5

miljoner kronor. Utgiftsprognosen för

år 2001 är beräknad till 748 miljoner

kronor.

Regeringen föreslår ett ramanslag för

år 2002 på 741 751 000 kr. I

anslagsberäkningen har hänsyn tagits

till beräknade utgiftsökningar för

löner, lokaler och övriga

förvaltningskostnader samt justering av

premierna för statliga

avtalsförsäkringar. Ökningen av

anslaget avser till övervägande delen

poster av justeringskaraktär.

I motion Ju445 (m) föreslås att

anslaget till åklagarorganisationen

skall höjas med 20 miljoner kronor.

Dessa ytterligare medel skall bl.a.

möta kostnaderna för fler åklagare samt

nödvändig IT-, metod- och

kompetensutveckling. I motion U303 (m)

betonas vidare vikten av att

åklagarorganisationen erhåller

tillräckliga resurser för att kunna

delta fullt ut i samarbetet inom

Eurojust.

I motion Ju368 (kd) yrkas att

anslaget till åklagarorganisationen

skall höjas med 50 miljoner kronor i

förhållande till regeringens förslag. I

motion Ju331 (kd) betonas vikten av en

fortsatt nyrekrytering av åklagare och

administrativ personal;

åklagarorganisationen bör förstärkas

med 50 åklagare i syfte att skapa en

arbetsorganisation med åklagarstöd för

mängdärenden, 6 åklagare för

ekobrottsärenden och 10 åklagare för

miljöbrottsärenden. Med hänvisning till

kravet på nya åklagare anför

motionärerna i T470 (kd) att särskilda

trafik-åklagare bör inrättas. Slutligen

förespråkas i motion Ju331 (kd)

åtgärder för kompetensutveckling inom

åklagarväsendet och inrättande av

särskilda ungdomsrotlar.

En anslagsökning för åklagarväsendet

om 10 miljoner kronor förordas i

motionerna Ju450 och Fi294, båda (fp).

Utskottet har behandlat

anslagsyrkandena ovan i avsnittet

Utgiftsramen och anslagen. Som framgår

där föreslår utskottet att riksdagen

antar regeringens förslag och avslår

motionsyrkandena.

Ekobrottsmyndigheten

I tabellen nedan återfinns en

redogörelse för regeringens förslag

till anslag för Ekobrottsmyndigheten år

2002 (tusental kronor). Som framgår

föreslår oppositionen inte någon

ändring.

Anslag Prop. m kd c fp

2001 2002

inkl.

TB

313 312 - - - -

069 389

För år 2001 uppgår

Ekobrottsmyndighetens anslag, efter att

hänsyn tagits till beslut enligt

tilläggsbudget, till 313 069 000 kr.

Det anslagssparande på 5,4 miljoner

kronor som fanns vid ingången av år

2000 förbyttes till ett underskott på

knappt 10,9 miljoner kronor vid årets

slut. Utgiftsprognosen för år 2001 är

beräknad till 309 miljoner kronor.

Riksrevisionsverket har anmärkt att

bristande finansiell kontroll lett till

ett överskridande av anslagskrediten

med 3 034 000 kr. Ekobrottsmyndigheten

har enligt ett yttrande till regeringen

bl.a. angivit att ett antal åtgärder

vidtagits för att bättre kunna bedöma

de kostnader som faktureras myndigheten

i efterskott. Enligt regeringens

bedömning bör de åtgärder som

Ekobrottsmyndigheten vidtagit vara

tillräckliga för att anslagskrediten

inte skall överskridas på grund av

bristande finansiell kontroll igen.

Regeringen föreslår ett ramanslag

till Ekobrottsmyndigheten på 312 389

000 kr. I anslagsberäkningen har hänsyn

tagits till beräknade utgiftsökningar

för löner, lokaler och övriga

förvaltningskostnader samt justering av

premierna för statliga

avtalsförsäkringar. Vidare föreslås

anslaget höjt med 4,6 miljoner kronor

fr.o.m. år 2002 med anledning av att

Ekobrottsmyndighetens verksamhetsområde

numera även omfattar Blekinge län. För

detta har 2,3 miljoner kronor tillförts

anslaget på tilläggsbudget och 2,3

miljoner kronor i budgetpropositionen.

Utskottet har behandlat

anslagsyrkandet ovan i avsnittet

Utgiftsramen och anslagen. Som framgår

där föreslår utskottet att riksdagen

antar regeringens förslag.

Organisationsfrågor

Rättskedjan

I ett par motioner tas frågor upp som

rör åklagarorganisationen och andra

delar av rättskedjan. I motion Ju237

(c) lämnas en rad förslag främst i

syfte att korta handläggningstiderna

såväl inom åklagarväsendet som inom

rättsväsendet i stort. Sålunda begärs i

motionen en breddad samverkan mellan

rättsväsendets myndigheter, en särskild

funktion för bl.a. uppföljning i

Justitiedepartementet, ett gemensamt

ärendehanteringssystem och en översyn

av effekterna av centraliseringen inom

åklagarväsendet. I motion Ju313 (fp)

anser motionären att

åklagarmyndigheterna och polisens

utredningsverksamhet bör slås samman.

Som framgått ovan har regeringen

tillsatt en beredning för

rättsväsendets utveckling (dir.

2000:90). Beredningen skall bl.a.

undersöka möjligheterna att förkorta

den genomsnittliga genomströmningstiden

från brottsanmälan till dom och

straffverkställighet. En annan uppgift

för beredningen är att överväga på

vilket sätt

brottsutredningsverksamheten kan

förbättras. I det arbetet ligger också

att överväga frågor kring de skilda

myndigheternas organisation och

rollfördelningen mellan dem.

Beredningen skall presentera

delbetänkanden efter hand som olika

frågor behandlas. Senast före utgången

av år 2003 skall beredningen redovisa

det då aktuella läget inom

rättsväsendet för de frågor som

ankommer på beredningen samt en plan

för det fortsatta arbetet.

Utskottet konstaterar att de frågor

som tas upp i motionerna väl inryms i

de nämnda direktiven. Enligt utskottets

mening bör det pågående

utredningsarbetet avvaktas. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion

Ju237 i här behandlade delar liksom

motion Ju313. Utskottet vill dock

framhålla att den omständigheten att en

utredning tillsatts inte får hindra det

effektiviseringsarbete som redan pågår

inom rättsväsendet.

I en motion, Ju237 (c), yrkas att

åklagarna skall överta vissa uppgifter

från domstolarna i syfte att snabbare

få ärenden till huvudförhandling.

Beredningen för rättsväsendets

utveckling har i delbetänkandet

Snabbare lagföring 1 - Några förslag

till förenklingar (SOU 2001:59) lämnat

sådana förslag som efterfrågas i

motionen. Sålunda föreslår beredningen

bl.a. att åklagarens möjlighet att

utfärda stämning och kalla till

huvudförhandling utvidgas samt att även

åklagaren skall ges behörighet att

besluta om att inhämta personutredning.

Betänkandet är för närvarande föremål

för remissbehandling.

Enligt utskottets mening bör det

pågående arbetet inte föregripas och

utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion Ju237 i denna del.

Ekobrottsmyndigheten

I motionerna Ju403 och Ju450 (båda fp)

begärs att Ekobrottsmyndigheten skall

avvecklas.

Av instruktionen för

Ekobrottsmyndigheten följer att denna

dels är en åklagarmyndighet, dels en

central förvaltningsmyndighet under

regeringen.

Utskottet har tidigare vid ett

flertal tillfällen behandlat frågan om

Ekobrottsmyndighetens ställning.

Vid riksmötet 1996/97 uttalade

utskottet sin tillfredsställelse över

att regeringen hade för avsikt att

inrätta en Ekobrottsmyndighet. Den nya

myndighetens tillkomst borde kunna

innebära en betydande förstärkning av

samhällets insatser mot den ekonomiska

brottsligheten. Utskottet instämde i

regeringens bedömning att

Ekobrottsmyndigheten borde inrättas som

en självständig myndighet inom

åklagarväsendet. Därigenom skulle

myndigheten på ett naturligt sätt

knytas till den organisation för

brottsbekämpning som redan existerade

(bet. 1996/97:JuU6 s. 9).

Utskottet har därefter vid flera

tillfällen avstyrkt motionsyrkanden av

innebörd att Ekobrottsmyndigheten

skulle avvecklas och verksamheten helt

inordnas under Riksåklagaren.

Vid riksmötet 1997/98 betonade

utskottet att den omständigheten att

Ekobrottsmyndigheten delvis låg under

regeringen inte fick påverka Riks-

åklagarens och Rikspolisstyrelsens

ledning av den operativa verksamheten.

Utskottet erinrade i sammanhanget om

att tidigare försök att, inom ramen för

den då befintliga verksamheten,

förstärka resurserna till

ekobrottsbekämpning hade misslyckats

(bet. 1997/98:JuU1 s. 38 f).

I budgetbetänkandet för år 1999

konstaterade utskottet att det ännu var

för tidigt att säga hur den nya

organisationen och arbetsformerna i

detalj skulle komma att påverka

ekobrottsbekämpningen. Enligt

utskottets mening stod det emellertid

klart att det genom

Ekobrottsmyndighetens inrättande

skapats helt andra förutsättningar för

en effektiv ekobrottsbekämpning (bet.

1998/99:JuU9 s. 4).

Vid budgetbehandlingen under förra

riksmötet stod utskottet fast vid sina

uttalanden från riksmötet 1997/98 (bet.

1999/2000:JuU1 s. 44 f).

Utskottet fann vid behandlingen av

förra årets budgetproposition inte

något skäl att förorda att

Ekobrottsmyndigheten skulle avvecklas.

Även om ytterligare erfarenhet måste

vinnas innan det går att med säkerhet

uttala sig, talade de uppgifter som då

lämnades om dess verksamhet enligt

utskottet snarast för att den väl

fyller de syften för vilka den

inrättats. Utskottet avstyrkte den då

väckta motionen (bet. 2000/01:JuU1 s.

54).

I sammanhanget skall nämnas att

Riksrevisionsverket nyligen avlämnat en

rapport: Vad hindrar

Ekobrottsmyndigheten? En granskning av

hinder för effektivt resursutnyttjande

(RRV 2001:29). Flera av de hinder

verket har identifierat i sin rapport

beror på att den organisatoriska

speciallösning som Ekobrottsmyndigheten

utgör ställer höga krav på samverkan

med polis- och åklagarväsendet. Många

hinder beror dock på interna

förhållanden. Riksrevisionsverket gör

den bedömningen att reformen ännu inte

är genomförd fullt ut. Mot bakgrund av

den uppslutning som finns bakom

lösningen med Ekobrottsmyndigheten inom

myndigheten och den korta tid som

förflutit sedan Ekobrottsmyndigheten

bildades finns det enligt

Riksrevisionsverket skäl för att

myndigheten skall fortsätta sin

verksamhet. Alternativet att i nuläget

avsluta eller begränsa

Ekobrottsmyndighetens verksamhet vore

enligt Riksrevisionsverkets bedömning

inte en lämplig åtgärd mot bakgrund av

den stora satsning som gjordes för att

bilda myndigheten, baserad på stort

missnöje med polis- och

åklagarväsendets prioritering av

ekobrottsärenden.

I likhet med tidigare kan utskottet

inte se något skäl för att förorda att

Ekobrottsmyndigheten skulle avvecklas.

Utskottet utgår dock från att

myndigheten noga analyserar den av

Riksrevisionsverket framtagna

hinderanalysen för att kunna

effektivisera arbetet. Med det sagda

föreslår utskottet att riksdagen avslår

motion Ju403 samt motion Ju450 i här

behandlad del.

I motion Ju414 (s) begärs att

Ekobrottsmyndighetens verksamhetsområde

skall utsträckas till att omfatta hela

landet. Om så inte sker bör särskilda

åtgärder vidtas för att säkerställa att

resurser avdelas till den nuvarande

lokala organisationen.

Som framgått ovan svarar

Ekobrottsmyndigheten för

ekobrottsbekämpningen i Stockholms län,

Skåne län, Västra Götalands län,

Hallands län, Gotlands län och Blekinge

län. Vid behandlingen av

budgetpropositionen för innevarande år

förklarade utskottet att det inte kunde

finna skäl för riksdagen att uttala sig

om lokaliseringen av

Ekobrottsmyndighetens enheter (bet.

2000/01:JuU1 s. 55 f).

Utskottet har i dag inte någon annan

uppfattning och föreslår att motion

Ju414 avslås.

Överprövning av åklagarbeslut

I motion Ju328 (kd) begärs att det

skall inrättas en särskild åtalsnämnd

med uppgift att överpröva åtalsbeslut.

Möjligheterna för högre åklagare att

överpröva lägre åklagares beslut

härleds ur bestämmelserna om de högre

åklagarnas ansvar för

åklagarverksamheten och deras möjlighet

att ta över arbetsuppgifter från lägre

åklagare.

Själva överprövningsförfarandet är

inte författningsreglerat. Däremot

gäller av riksdagen godkända riktlinjer

för verksamheten i Riksåklagarens

kansli (JuU 1984/85:30).

Sammanfattningsvis innebär de följande.

Ett åklagarbeslut som kommer att prövas

av domstol, t.ex. ett åtalsbeslut, tas

normalt inte upp till prövning. Det

sker inte heller någon överprövning av

beslut som kan prövas av domstol, t.ex.

beslut om beslag. Vidare prövas

eklagarbeslut i princip endast av en

högre åklagare. Det står dock

riksåklagaren fritt att ta upp ett

överprövningsbeslut till prövning eller

direkt pröva ett beslut av åklagare som

ännu inte överprövats. Riktlinjerna

innebär också att det krävs ett

legitimt intresse för att få en

framställning prövad. Brottsmisstänkta,

tilltalade och målsägande, liksom

myndigheter med tillsynsuppgifter,

anses ha ett sådant intresse. Slutligen

anses att en högre åklagare kan ta upp

en lägre åklagares beslut till

överprövning trots att det beslutet med

hänsyn till riktlinjerna normalt sett

inte skulle bli föremål för

överprövning. Exempelvis är det alltid

nödvändigt att överpröva ett

åklagarbeslut som inte vilar på laglig

grund även om beslutet senare kan

upphävas av domstol.

Frågan om överprövning av åtalsbeslut

behandlades av utskottet så sent som i

slutet av april i år (bet.

2000/01:JuU23 s. 6 f). I det

lagstiftningsärendet, som rörde

ändringar i rättegångsbalkens

bestämmelser om åklagare, gjordes

bedömningen att

överprövningsförfarandet inte bör

författningsregleras, något som då

efterfrågades i en motion. Utskottet

konstaterade för sin del att riksdagen

godkänt riktlinjer för hur

överprövningsförfarandet skall gå till.

I den mån det behövs mer detaljerade

föreskrifter i ämnet ansåg utskottet

det vara rimligt att det sker i form av

föreskrifter inom åklagarväsendet. I

sammanhanget påpekade utskottet att

riksdagen våren 2000 på förslag av

utskottet beslutade ett

tillkännagivande om att regeringen

skulle låta utreda frågan om ett

oberoende organ för tillsyn över

polisen och åklagarna (bet.

1999/2000:JuU11 s. 5). I kommitténs

direktiv (dir. 2000:101) nämns bl.a.

att den skall analysera vilken

betydelse överprövningsverksamheten har

för att tillgodose de krav som bör

ställas på en effektiv tillsyn.

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag

senast den 28 juni 2002. Utskottet

ansåg att kommitténs arbete bör

avvaktas innan ytterligare överväganden

görs i ämnet, och detta är alltjämt

utskottets uppfattning. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion

Ju328.

Jäv mot åklagare

Gällande bestämmelser såvitt gäller jäv

mot åklagare innebär att en åklagare är

jävig på samma grunder som en domare;

särskilda regler för finns således inte

för åklagare. Enligt 7 kap. 6 §

rättegångsbalken omfattas åklagarens

befattning med förundersökning och åtal

för brott. Vidare gäller att en

invändning om jäv inte kan grundas på

en åtgärd som åklagaren vidtagit på

tjänstens vägnar eller på en gärning

som förövats mot åklagaren i eller för

dennes tjänst.

Riksdagen har nyligen beslutat att

bestämmelsen om jäv mot åklagare skall

ändras så att den också gäller vid

fullgörandet av andra åklagaruppgifter

än åtgärder eller beslut enligt

rättegångsbalken. Vidare skall frågor

om jäv mot åklagare prövas av den

överåklagare som är chef för den

myndighet där åklagaruppgiften

fullgörs. Lagändringarna träder i kraft

den 1 januari 2002 (prop. 2000/01:92,

bet. JuU23, rskr. 207). I det aktuella

lagstiftningsärendet gjordes

bedömningen att det inte fanns skäl att

ändra själva jävsgrunderna.

I motion Ju391 (v) begärs en särskild

lagstiftning för jäv mot åklagare.

Ett motsvarande yrkande väcktes i

våras i samband med behandlingen av

förslaget till ovannämnda lagändringar.

Utskottet konstaterade då att domares

och åklagares olika roller och

arbetsuppgifter i rättsväsendet torde

innebära att resultatet av en

jävsprövning inte alltid blir detsamma

för åklagare som för domare trots att

det i grunden rör sig om samma regler

om vad som utgör jäv. Några problem med

detta sätt att reglera jävsgrunderna

hade såvitt utskottet kände till inte

förekommit. Vidare pekade utskottet på

att frågan nyligen varit föremål för

översyn utan att något behov av

förändring i denna del framkommit.

Härtill ansåg utskottet att de

lagändringar som alltså kommer att

träda i kraft vid årsskiftet innebar

förbättringar av reglerna på området;

framför allt blir det nu tydligt vem

som skall pröva frågan om jäv mot

åklagare. Mot denna bakgrund såg

utskottet, i varje fall inte då, något

behov av en ny översyn av jävsreglerna

och avstyrkte bifall till den väckta

motionen. Inte heller nu anser

utskottet att något sådant behov

föreligger och föreslår att även den nu

väckta motionen - Ju391 - i denna del

avslås.

Brottsbekämpningen inom EU

I motion K426 (kd) begärs att en

åklagarmyndighet inrättas inom EU för

att bekämpa brott mot gemenskapens

ekonomiska intressen.

Av artikel 280 i EG-fördraget följer

att medlemsstaterna skall bekämpa all

olaglig verksamhet som riktar sig mot

gemenskapens ekonomiska intressen,

bl.a. har medlemsstaterna att vidta

samma åtgärder för att bekämpa

bedrägerier riktade mot gemenskapens

ekonomiska intressen som de vidtar mot

bedrägerier riktade mot sina egna

ekonomiska intressen. Enligt samma

artikel skall medlemsstaterna samordna

sina åtgärder i detta avseende.

Europeiska kommissionen och

Europaparlamentet lade under förra året

fram ett förslag om inrättandet av en

oberoende europeisk åklagarmyndighet.

Förslaget kom emellertid inte upp till

behandling vid regeringskonferensen om

institutionella frågor eftersom stöd

för förslaget saknades bland flertalet

av medlemsstaterna. Detta var också den

inställning som Sveriges regering

intog.

När utskottet behandlade ett

motionsyrkande motsvarande det nu

aktuella i slutet av förra året

konstaterade utskottet att inrättandet

av en överstatlig europeisk

åklagarmyndighet skulle kunna få stora

konsekvenser för svensk lagstifting.

Utskottet var mot den bakgrunden inte

berett att då ställa sig bakom ett

sådant förslag. Ansvaret för att

bekämpa brott som riktar sig mot

gemenskapens ekonomiska intressen borde

enligt utskottets mening även

fortsättningsvis åvila de enskilda

medlemsstaterna. Utskottet pekade på

att samarbete härvid kan bedrivas genom

de samverkansorgan som finns inom

unionen, t.ex. genom Eurojust. Den då

aktuella motionen avstyrktes (bet.

2000/01:JuU6 s. 10 f).

Utskottet har inte någon annan

uppfattning i frågan i dag och

avstyrker bifall till motion K426 i nu

behandlad del. Enligt utskottets mening

kan här tilläggas att verksamheten inom

det provisoriska Eurojust nu bedrivits

under en tid och att detta samarbete,

enligt vad utskottet inhämtat, hittills

visat sig värdefullt.

Domstolsväsendet m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt redogörs för

domstolsväsendets resultat under

verksamhetsåret 2000. Utskottet delar

regeringens bedömning att

domstolsväsendet i stort fullgjort de

mål som ställts upp för dess

verksamhet. I avsnittet tar utskottet

vidare ställning till vilka

prioriteringar som bör ligga till

grund för domstolsväsendets verksamhet

under år 2002. Utskottet behandlar

också ett stort antal motionsyrkanden

om domstolarnas och Domstolsverkets

ställning, reformeringen av

domstolsväsendet, avskaffande av

specialdomstolarna, utnämning av

domare samt om nämndemän. Utskottet

hänvisar i dessa delar i huvudsak till

pågående utredningar och

beredningsarbete. Mot den bakgrunden

avstyrker utskottet samtliga

motionsyrkanden. Jämför

reservationerna 19-30.

Inledning

Domstolsväsendets uppgift är att utöva

rättskipning. Härtill kommer ett antal

avgränsade uppgifter av mera

rättsvårdande natur.

Domstolsverket är central

förvaltningsmyndighet för de allmänna

domstolarna, de allmänna

förvaltningsdomstolarna,

arrendenämnderna, hyresnämnderna och

Rättshjälpsmyndigheten. Verket har

vidare till uppgift att på det

allmännas vägnar föra talan mot beslut

i rättshjälpsfrågor.

Under behandlingen av

budgetpropositionen har utskottet haft

en utfrågning där representanter för

Domstolsverket medverkat.

Resultatuppföljning

Av regeringens redogörelse för

arbetsläget i domstolarna framgår att

det totala antalet inkomna mål till

tingsrätterna ökade något under år

2000. Detta är ett trendbrott eftersom

det är första gången sedan år 1993 som

antalet inkomna mål har ökat. Enligt

Domstolsverkets årsredovisning för år

2000 var det antalet inkomna brottmål

som ökade - med drygt 2 100 mål - medan

antalet inkomna tvistemål minskade med

knappt 1 300 mål. Antalet avgjorda mål

i tingsrätterna minskade under år 2000

och antalet mål i balans ökade något.

Samtliga förändringar är enligt

regeringen emellertid att betrakta som

närmast marginella. I hovrätterna

fortsatte antalet inkomna, avgjorda och

balanserade mål att minska jämfört med

år 1999. Ökningen under flera år av

antalet inkomna mål till Högsta

domstolen övergick under år 2000 i en

målminskning på omkring 600 mål, vilket

innebär en minskning med 11 %. Antalet

avgjorda mål har också minskat men i

mindre grad än antalet inkomna.

Domstolen har minskat målbalansen med

ungefär 300 mål eller med drygt 20 %.

Liksom de två tidigare budgetåren har

antalet inkomna mål till länsrätterna

fortsatt att minska under år 2000.

Minskningen kan i huvudsak förklaras av

de ändringar i socialtjänstlagen som

genomfördes under år 1998. Antalet

avgjorda mål liksom länsrätternas

målbalanser har också fortsatt att

minska. Tendensen med ett minskat antal

inkommande mål till kammarrätterna

håller i sig. Även antalet avgjorda mål

har minskat något liksom

kammarrätternas målbalans. När det

slutligen gäller Regeringsrätten är

antalet inkomna mål så gott som

oförändrat i förhållande till år 1999.

Under år 2000 avgjorde Regeringsrätten

fler mål än under år 1999. Även antalet

balanserade mål minskade.

Effektmålet för domstolsväsendet år

2000 var att mål och ärenden skulle

avgöras på ett rättssäkert och

effektivt sätt.

Rättssäkerheten och effektiviteten

påverkas av ett antal faktorer. Vissa

av dessa är mätbara, medan andra, t.ex.

kvalitet, är svårare att mäta. Vissa

indikatorer finns dock, som kan ge ett

mått på såväl rättssäkerheten som

effektiviteten. De faktorer som enligt

vad som framgår av propositionen i dag

dr möjliga att mäta och följa upp för

att möjliggöra en bedömning av

resultatet är t.ex. antalet inkomna,

avgjorda och balanserade mål,

omloppstid och balansernas

åldersstruktur samt överklagande- och

ändringsfrekvenser. Vidare har

tillgången på personal och

personalsammansättningen betydelse för

resultatet.

År 2000 var andra året som regeringen

för olika målkategorier fastställde

verksamhetsmål för hovrätterna,

kammarrätterna, tingsrätterna och

länsrätterna. Den långsiktiga

inriktningen för domstolarna är att

genomströmningstiderna skall minska för

samtliga mål- och ärendekategorier samt

att mål- och ärendebalansernas

åldersstruktur skall förbättras.

Verksamhetsmålen avser medianåldern för

under året avgjorda mål samt andelen

balanserade mål som vid 2000 års utgång

var äldre än sex respektive tolv

månader.

I propositionen konstaterar

regeringen att domstolarna tillsammans

uppnått fem av de totalt tjugoåtta

uppsatta verksamhetsmålen. Härutöver

har resultatet förbättrats för elva av

målen. Resultatet för övriga mål är

oförändrat eller marginellt försämrat.

Tingsrätterna har uppnått två av de

nio verksamhetsmålen. Tingsrätterna har

förbättrat medianåldern för avgjorda

mål men samtidigt har åldersstrukturen

på balanserade mål delvis försämrats.

Förändringarna är emellertid närmast

marginella och resultaten ligger

överlag nära uppsatta mål.

Hovrätterna har gemensamt uppnått ett

av sex verksamhetsmål. Medianåldern för

avgjorda mål i hovrätterna har

försämrats något samtidigt som

åldersstrukturen på balanserade mål

delvis har förbättrats. Även för

hovrätterna är förändringarna närmast

marginella och resultatet ligger

förhållandevis nära uppsatta mål.

Resultatet varierar emellertid mellan

enskilda hovrätter. Jämfört med år 1999

är resultatet såvitt det avser antalet

hovrätter som uppnått respektive mål

oförändrat.

Länsrätterna har även i år uppnått

verksamhetsmålet för medianåldern för

avgjorda socialförsäkringsmål och

därtill markant minskat medianåldern

för avgjorda skattemål. Vidare har

åldersstrukturen på balanserna, med

undantag för ett verksamhetsmål,

förbättrats. Resultatet ligger

förhållandevis nära uppsatta mål.

Förbättringen vid länsrätterna följer

av att särskilda insatser gjorts för

att avarbeta balanser och av ett

samarbete mellan domstolarna samtidigt

som måltillströmningen fortsätter att

minska. Även beträffande länsrätterna

varierar dock resultatet mellan

enskilda domstolar. Vid en jämförelse

med resultatet för år 1999 så är det

betydligt fler länsrätter som i år har

uppnått uppsatta mål.

Kammarrätterna har uppnått

verksamhetsmålet för dispensfrågan.

Kammarrätterna har därtill förbättrat

resultatet för fyra av sju

verksamhetsmål. Kammarrätterna ligger

emellertid beträffande fem av sju

verksamhetsmål förhållandevis långt

ifrån uppsatta mål. Även beträffande

kammarrätterna varierar resultatet

mellan enskilda domstolar. Vid en

jämförelse med år 1999 är det

emellertid fler kammarrätter som i år

uppnått uppsatta mål.

Regeringen gav vidare Högsta

domstolen och Regeringsrätten i uppdrag

att själva fastställa verksamhetsmål

för vissa mål- och ärendekategorier.

Verksamhetsmålen skulle avse dels

medianåldern för under året avgjorda

mål, dels antalet balanserade mål som

vid årets utgång var äldre än sex

respektive tolv månader.

Högsta domstolen har uppnått samtliga

uppsatta mål. Medianåldern för avgjorda

mål är oförändrad. Beträffande äldre

balanserade mål har domstolen med något

undantag i stort sett halverat antalet

mål i balans. I en jämförelse med år

1999 framgår också att domstolen i

flera fall har skärpt nivån på de

verksamhetsmål som satts upp för år

2000 när det gäller målbalansens

åldersfördelning.

Regeringsrätten har uppnått ett av

uppsatta mål för medianåldern för

avgjorda mål och i övrigt förbättrat

resultatet. Verksamhetsmålen har

uppnåtts beträffande andelen mål äldre

än sex respektive tolv månader

tillhöriga måltypen övriga mål.

Beträffande resterande mål har

resultatet försämrats.

Regeringen framhåller att domstolarna

sammantaget får anses ha uppfyllt målet

att avgöra mål och ärenden på ett

rättssäkert sätt. Samtidigt uttalar

regeringen, mot bakgrund av

föreliggande variationer mellan

enskilda domstolar och arbetsläget i

kammarrätterna, att domstolarna dock

inte kan anses helt ha uppfyllt målet

att avgöra mål och ärenden på ett

effektivt sätt. Enligt regeringens

bedömning är resursförstärkningar - som

domstolarna också erhållit - inte

tillräckliga för att avhjälpa dessa

problem, utan det är också nödvändigt

med fortsatta förändringar av

organisation, arbetsformer och

regelverk. Regeringen anför att det

utvecklingsarbete Domstolsverket

påbörjat tillsammans med domstolarna

därför måste ges goda förutsättningar

att bedrivas vidare med kraft.

Utskottet har sammanfattningsvis inte

funnit något som motsäger regeringens

bedömning att domstolarna i huvudsak

uppfyllt de verksamhetsmål som riksdag

och regering satt upp. Utskottet utgår

från att de variationer i resultaten

som föreligger mellan olika domstolar

noga analyseras liksom vilka åtgärder

som bör vidtas.

Verksamhetsmålet för

Rättshjälpsmyndigheten för år 2000

innebar att myndigheten skulle hantera

rättshjälpsfrågor snabbt och korrekt.

Rättshjälps-ärenden som inleddes vid

myndigheten skulle i genomsnitt vara

beslutade inom tjugo arbetsdagar.

Antalet ansökningar hos myndigheten

har fortsatt att minska även under år

2000. Omloppstiderna beträffande beslut

i rättshjälpsfrågan har minskat från

tio dagar år 1999 till åtta dagar år

2000.

I regeringens proposition med förslag

till ny rättshjälpslag förutskickades

att Rättshjälpsmyndigheten i och med

den nya lagens ikraftträdande endast

skulle ha underlag för sin verksamhet

under ytterligare tre till fyra år

(prop. 1996/97:9 s. 196 f). På

regeringens uppdrag har Domstolsverket

utrett och också lämnat ett förslag på

hur de ärenden som har handlagts av

Rättshjälpsmyndigheten skall handläggas

i framtiden och om överklagade ärenden

även i fortsättningen skall prövas av

Rättshjälpsnämnden (regeringens dnr

Ju2000/3774). Verkets förslag innebär

att Rättshjälpsmyndigheten knyts till

en värdmyndighet samt att

Rättshjälpsnämnden avvecklas. Förslaget

bereds för närvarande i

Justitiedepartementet.

Regeringen konstaterar att

Rättshjälpsmyndigheten har uppfyllt

målet om en snabb handläggning av

rättshjälpsärenden. Det finns enligt

utskottets mening ingenting som

motsäger denna bedömning.

Prioriteringar inför budgetåret 2002

Regeringen anför i budgetpropositionen

att domstolsväsendet skall fortsätta

utvecklas för att motsvara högt ställda

krav på verksamheten. Reformarbetet

skall inriktas på renodling av

arbetsuppgifter och arbetsformer. Det

processuella regelverket skall

förbättras. Tingsrätternas organisation

skall reformeras för att förbättra

möjligheterna till utbildning och

specialisering av personal. De

satsningar som genomförs skall noga

följas upp och utvärderas.

Utskottet har inget att invända mot

vad regeringen anfört.

Anslaget

I tabellen nedan återfinns en

jämförelse av regeringens och

oppositionens förslag till anslag för

domstolsväsendet år 2002 (tusental

kronor).

Anslag Prop. m kd c fp

2001 2002

inkl.

TB

3 547 3 617 + 81 + 180 - +

997 192 000 000 100

000

Från anslaget betalas kostnaderna för

de allmänna domstolarna, de allmänna

förvaltningsdomstolarna,

hyresnämnderna, arrendenämnderna och

Domstolsverket. Härutöver betalas från

anslaget kostnaderna för Rättshjälps

myndigheten.

För år 2001 uppgår domstolsväsendets

anslag, inklusive medel som tillförts

på tilläggsbudget, till drygt 3 547

miljoner kronor. Vid ingången av året

fanns också ett anslagssparande om 60

miljoner kronor. Utgiftsprognosen för

år 2001 är beräknad till drygt 3 560

miljoner kronor. Beroende på den

utgiftsbegränsning som lagts på

domstolsväsendets anslag beräknas ett

anslagssparande på ca 47 miljoner

kronor att redovisas vid årets slut.

Regeringen föreslår ett ramanslag för

år 2002 på drygt 3 617 miljoner kronor.

I anslagsberäkningen har hänsyn tagits

till beräknade utgiftsökningar för

löner, lokaler och övriga

förvaltningskostnader samt justering av

premierna för statliga

avtalsförsäkringar.

Den 1 juli 2001 fördes

bouppteckningsverksamheten över till

skatteförvaltningen och med den 33

miljoner kronor för att påbörja och

driva verksamheten där.

Skatteförvaltningen och Domstolsverket

har haft regeringens uppdrag att

beräkna den totala kostnaden för

reformen och beräknat kostnaden för

verksamheten vid skatteförvaltningen

till ca 63 miljoner kronor på årsbasis.

Med anledning av de nya beräkningarna

skall ytterligare 30 miljoner kronor

tillskjutas skatteförvaltningen från

anslaget för domstolsväsendet m.m.

Med anledning av en av Domstolsverket

genomförd utvärdering om

miljödomstolarnas påverkan på

domstolsväsendets kostnader överförs 35

miljoner kronor engångsvis till

domstolsväsendet från utgiftsområde 18,

anslag 34:1 Stöd till lokala

investeringsprogram för ekologisk

hållbarhet.

Härutöver görs ett antal mindre

överföringar såväl till som från

anslaget för domstolsväsendet m.m. samt

föreslås höjningen av anslaget 4:13

Kostnader för vissa skaderegleringar om

5 miljoner kronor finansieras genom en

sänkning av domstolsväsendets anslag

med motsvarande belopp.

I budgetpropositionen föreslås att

riksdagen till Domstolsväsendet m.m.

för år 2002 anvisar ett ramanslag om 3

617 192 000 kr.

I motion Ju445 (m) yrkas en höjning

av anslaget med 81 miljoner kronor.

Enligt motionärerna bör den pågående

reformeringen av domstolsväsendet

kombineras med ordentliga ekonomiska

satsningar. I motion Ju368 (kd) yrkas

en höjning med 180 miljoner kronor,

medan en höjning av anslaget med 100

miljoner kronor begärs i motionerna

Fi294 och Ju450 (båda fp).

Utskottet har behandlat

anslagsyrkandena ovan i avsnittet

Utgiftsramen och anslagen. Som framgår

där föreslår utskottet att riksdagen

antar regeringens förslag och avslår

motionsyrkandena.

Domstolarnas ställning

I motion Ju358 (m) begärs att

domstolarnas ställning i

konstitutionellt hänseende skall

stärkas ytterligare. Enligt

motionärerna är sammanblandningen av

domstolar och myndigheter olycklig;

varken i den rättskipande verksamheten

eller i övrigt kan domstolar likställas

med myndigheter som direkt lyder under

regeringen.

Frågan om domstolarnas ställning har

aktualiserats motionsvägen vid ett

antal tillfällen under senare år.

Konstitutionsutskottet behandlade

frågan i februari i år i ett betänkande

rörande författningsfrågor (bet.

2000/01:KU11 s. 46 f) och senast tog

justitieutskottet upp en motion med

motsvarande innehåll i maj vid

behandlingen av regeringens skrivelse

om reformeringen av domstolsväsendet

(bet. 2000/01:JuU29 s. 11 f). Om

domstolarna i praktiken är

självständiga har ifrågasatts av

motionärerna bl.a. på den grunden att

det är regeringen som utfärdar

förordningar med instruktioner för

respektive domstol med bestämmelser av

administrativ karaktär. I förordning

föreskrivs vidare att Domstolsverket

bl.a. skall meddela föreskrifter och

allmänna råd.

I konstitutionsutskottets ovan nämnda

betänkande finns en utförlig

redogörelse för gällande ordning,

internationella åtaganden och tidigare

bedömningar i riksdagen liksom för ett

utredningsbetänkande om domstolsledning

och utnämning av högre domare.

Varken konstitutionsutskottet eller

justitieutskottet har tidigare funnit

skäl att bifalla motionsönskemål

motsvarande det nu aktuella.

Konstitutionsutskottet har emellertid

funnit skäl att uppmärksamma

gränsdragningen mellan dömande och

administrativ verksamhet; andra

myndigheters befogenhet att besluta om

bindande normer för domstolarnas

administration får naturligtvis inte

utnyttjas på det sättet att det

inkräktar på domstolarnas

självständighet och integritet när det

gäller den dömande verksamheten (bet.

1996/97:KU26 s. 17 f).

Justitieutskottet har för sin del

anmärkt att sådana allmänna råd som

Domstolsverket meddelar om domstolars

arbetsordning inte är bindande (bet.

1997/98:JuU24 s. 6 f). Vidare ansåg

justitieutskottet i våras att det

utvecklingsarbete som nu bedrivs inom

rättsväsendet för att öka samverkan

mellan myndigheterna är värdefullt. Det

sker, enligt utskottet, med iakttagande

av de skilda myndigheternas kompetens-

och ansvarsområde och utskottet ansåg

det inte utgöra något hot mot

domstolarnas självständighet eller

opartiskhet.

Utskottet kan inte heller nu finna

skäl att bifalla framförda

motionsönskemål i frågan och föreslår

att motion Ju358 i denna del avslås.

Domstolsverkets ställning

I motionerna Ju266 och Ju358 (båda m)

samt i motion Ju330 (kd) begärs att det

i stället för Domstolsverket skall

införas en självständig

domstolsadministration. Motionärerna

anser att en domstolsstyrelse bör

inrättas efter dansk modell. Även i

motion Ju237 (c) begärs att

Domstolsverket skall avskaffas men här

anser motionärerna att den verksamhet

som i dag ligger på verket skall

decentraliseras.

Utskottet har behandlat

motionsyrkanden motsvarande de nu

aktuella vid ett flertal tidigare

tillfällen. För en utförlig redogörelse

av den självständighetsprincip som

råder för domstolarna, de överväganden

som gjordes inför inrättandet av

Domstolsverket år 1975, för innehållet

i Domstolsverkets instruktion samt för

den danska domstolsstyrelsen hänvisas

här till betänkande 2000/01:JuU1 (s. 61

f).

Senast vid behandlingen i våras av

regeringens skrivelse om reformeringen

av domstolsväsendet ställde sig

utskottet bakom sina tidigare

uttalanden i frågan (bet. 2000/01:JuU29

s. 12). Av dessa följer att

Domstolsverkets verksamhet inte i något

hänseende får inkräkta på domstolarnas

självständighet i deras

rättstillämpande och dömande

verksamhet. Domstolsverkets uppgift är

i stället att tillhandahålla

kvalificerad service åt domstolarna i

administrativa frågor. Visserligen bör

Domstolsverket eftersträva att

domstolsorganisationen är effektiv, men

utskottet har understrukit att strävan

efter effektivitet inte får gå ut över

rättssäkerheten. Enligt utskottets

uppfattning kommer det nu redovisade

synsättet också väl till uttryck i

Domstolsverkets instruktion. Mot denna

bakgrund har utskottet under senare år

inte funnit skäl för att tillsätta en

utredning om Domstolsverkets ställning

i förhållande till domstolarna.

Utskottet finner inte skäl att ändra

detta sitt ställningstagande.

Motionerna Ju237, Ju266, Ju330 och

Ju358 i nu behandlade delar bör avslås.

Domstolsorganisationen

Bakgrund

Regeringen överlämnade i april 2000 en

skrivelse till riksdagen, Reformeringen

av domstolsväsendet - en handlingsplan

(skr. 1999/2000:106). I handlingsplanen

beskrev regeringen de allmänna

principer som borde bilda utgångspunkt

vid reformeringen av domstolsväsendet.

Riksdagen ställde sig bakom dessa

utgångspunkter liksom regeringens

tankar i fråga om de organisatoriska

lösningarna (bet. 1999/2000:JuU22,

rskr. 255).

I en i våras överlämnad skrivelse

informerade regeringen om hur reform-

arbetet i domstolarna utvecklats (skr.

2000/01:112). Vidare redogjordes i

skrivelsen bl.a. för de organisatoriska

förändringar av

tingsrättsorganisationen som

genomförts, beslutats och planerats

samt flera av de utredningar i övrigt

av organisationen som då pågick.

Riksdagen ställde sig bakom även den

skrivelsen (bet. 2000/01:JuU29, rskr.

283).

Reformarbetets inriktning

I enlighet med handlingsplanen ligger

följande allmänna principer till grund

för reformeringen av domstolsväsendet.

Domstolarna bör finnas på sådana

platser i landet att de allra flesta

medborgarna har ett rimligt avstånd

till en tingsrätt. För att även i

framtiden klara en snabb och kompetent

handläggning fordras en stärkt

beredningsorganisation, som kan renodla

domarens arbete till verksamhet som

kräver domarens kompetens. För att

åstadkomma detta behövs ett större

målunderlag än vad de allra minsta

tingsrätterna numera har. Målunderlaget

bör vara tillräckligt stort för att

möjliggöra specialisering. För att

säkerställa ett brett

rekryteringsunderlag måste man se till

att domstolarna är attraktiva

arbetsplatser med god arbetsmiljö och

goda möjligheter till personlig

utveckling för de anställda. Behovet av

kompetensutveckling måste kunna

tillgodoses. Starka praktiska skäl

talar för en bättre geografisk

samordning med rättsväsendets övriga

myndigheter, framför allt med

åklagarorganisationen.

Den organisatoriska lösningen bör

vara att större domkretsar skapas. Här

arbetar regeringen med tre olika

modeller. Den första går ut på att

tingsrätter läggs samman. Den andra

lösningen är att verksamheten bedrivs i

en domkrets med permanent verksamhet på

flera orter. Detta innebär att de

befintliga domstolarna bildar en

myndighet med kanslier på flera orter.

En tredje lösning är att, i de fall

målunderlaget inte bär permanent

verksamhet på mer än en ort,

tillgängligheten och den lokala

förankringen tillgodoses genom att

domstolen har s.k. tingsställe vid en

eller flera orter. Med tingsställe

menas att personal från kansliorten med

viss regelbundenhet besöker orten i

fråga för att hålla sammanträden för

företrädesvis huvudförhandling i

brottmål.

I motion Ju237 (c) krävs ett

bibehållande av en decentraliserad

tingsrättsorganisation.

Vid behandlingen av regeringens

skrivelse i maj i år behandlade

utskottet yrkanden om vikten av en

lokalt förankrad rättskipning över hela

landet. Utskottet pekade då på, som

framgått ovan, att en av

utgångspunkterna för reformeringen är

att domstolarna skall finnas på sådana

platser i landet att de allra flesta

medborgarna har ett rimligt avstånd

till en tingsrätt. Den geografiska

närheten till domstolen och domstolens

lokala förankring i allmänhet menade

utskottet måste få väga tungt.

Utskottet ansåg att avståndsfaktorn

också hade beaktats vid de genomförda

och beslutade

organisationsförändringarna.

Avslutningsvis konstaterade utskottet

att det inte kunde anses föreligga

någon principiell meningsmotsättning

mellan utskottet och motionärerna i

denna fråga, och motionerna avstyrktes

(bet. 2000/01:JuU29 s. 6).

Utskottet vidhåller denna uppfattning

och föreslår att motion Ju237 i denna

del avslås.

En annan av de principer som gäller

för reformeringsarbetet är en bättre

samordning med rättsväsendets övriga

myndigheter. I motion Ju450 (fp)

understryks vikten av att samordna

tingsrätternas geografiska områden med

polisen och åklagarorganisationen.

Enligt utskottets mening får det

väckta motionsyrkandet anses

tillgodosett genom de riktlinjer som

lagts fast. Utskottet föreslår att

motion Ju450 i denna del avslås.

När det gäller den organisatoriska

lösning som bör väljas föreslås i

motion Ju358 (m) att domstolarna skall

organiseras i en nätverksmodell som

lagregleras. En sådan modell skulle

bestå av en samordnande tingsrätt som

samarbetar med andra tingsrätter i en

domkrets. Endast den samordnande

tingsrätten skulle utgöra en

självständig myndighet och

administrationen skulle koncen-treras

dit.

Riksdagen har, som tidigare framgått,

ställt sig bakom riktlinjerna för

pågående organisationsförändringar.

Dessa innebär bl.a. att större

domkretsar skapas enligt tre olika

modeller, vilka utskottet redogjort för

ovan. Det finns enligt utskottets

mening inte något som i dag talar för

att ytterligare en modell bör införas i

organisationsarbetet, inte heller den

modell som motionärerna föreslagit.

Utskottet anser att motion Ju358 i

denna del bör avslås.

Slutligen bör i detta sammanhang även

frågan om renodlingen av domstolarnas

verksamhet tas upp; i motion Ju246 (v)

begärs att denna renodling skall

fortsätta.

En av utgångspunkterna för

reformarbetet har under de senaste åren

varit att renodla domstolarnas

verksamhet och så långt det är möjligt

föra bort verksamhet från domstolarna

som inte utgör dömande verksamhet.

Sålunda har beslutats om att föra över

den summariska processen till

kronofogdemyndigheterna,

förmynderskapsärenden till

överförmyndarna och

bouppteckningsverksamheten till

skatteförvaltningen. Vidare har den

fastighetsrättsliga

inskrivningsverksamheten koncentrerats

till sju inskrivningsmyndigheter. I

samma syfte beslutade riksdagen nyligen

om att föra över sjöfartsregistret till

Sjöfartsverket och handläggningen av

inskrivning av företagshypotek till

Patent- och registreringsverket.

Arbetet med att renodla domstolarnas

verksamhet fortgår alltjämt. Som

framgått ovan utgör renodlingen av

arbetsuppgifter och arbetsformer en av

prioriteringarna inför det kommande

budgetåret. I budgetpropositionen

aviserar regeringen att den avser lämna

förslag om att överföra inskrivning av

inteckning i luftfartyg från Stockholms

tingsrätt till Luftfartsverket.

Mot bakgrund av det sagda får

motionsyrkandet anses vara

tillgodosett. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motion Ju246 i nu

behandlad del.

Domkretsindelningen

I motionerna Ju237 (c) och Ju330 (kd)

begärs att tingsrättsorganisationen

skall beslutas av riksdagen.

Enligt 11 kap. 4 § regeringsformen

gäller bl.a. att föreskrifter om

huvuddragen av domstolarnas

organisation meddelas i lag. I 1 kap. 1

§ rättegångsbalken stadgas

inledningsvis att tingsrätt är allmän

underrätt och, om ej annat är

föreskrivet, första domstol. Av

paragrafens andra stycke framgår att

domsaga är tingsrättens domkrets och

att regeringen förordnar om indelningen

i domsagor. Denna ordning har gällt

sedan år 1969.

Tingsrätternas domkretsar bestäms

genom förordningen (1982:996) om rikets

indelning i domsagor. Även om det

sålunda är regeringen som bestämmer om

indelningen i domsagor och därmed om

antalet tingsrätter får, med hänsyn

till de ändringar i anslagsbehov och

personaluppsättning som en

domsagoreglering kan föranleda,

riksdagen ofta ett avgörande inflytande

på frågan (se betänkandet Ny

domkretsindelning för underrätterna,

SOU 1967:4 s. 32).

Utskottet har under de senaste åren

återkommande behandlat den här aktuella

frågan. Senast skedde detta i våras.

Utskottet upprepade då tidigare

ställningstaganden som

sammanfattningsvis innebär att det inte

finns anledning att lagreglera

domkretsindelningen eller på annat sätt

överföra beslutanderätten till

riksdagen. Utskottet förordade liksom

tidigare den nuvarande ordningen där

regeringen informerar riksdagen om

kommande förändringar. Att regeringen i

sina överväganden beaktar vad riksdagen

uttalat om principerna för

domstolsorganisationen har utskottet

ansett vara en självklarhet (se bet.

2000/01:JuU29 s. 7).

Utskottet har inte ändrat uppfattning

i frågan och föreslår att motionerna

Ju237 och Ju330 i här behandlade delar

avslås.

Det fortsatta reformarbetet

Som nämnts inledningsvis redogjorde

regeringen i årets skrivelse för

genomförda, beslutade och planerade

förändringar av

tingsrättsorganisationen. Slutligen

lämnade regeringen en redogörelse för

sådana organisationsprojekt som

Domstolsverket tillsatt beträffande

vissa tingsrätter. Samtidigt aviserade

regeringen att den under innevarande

höst avser påbörja en utvärdering av

genomförda förändringar av

tingsrättsorganisationen.

I en rad motioner underströks vikten

av en utvärdering och framfördes att

några ytterligare förändringar över

huvud taget inte skulle vidtas innan

utvärderingen genomförts. I motionerna

Ju330 (kd) och Ju450 (fp) framförs

motsvarande krav samt i förstnämnda

motion även att utvärderingen inte bör

genomföras av Domstolsverket.

Utskottet underströk vid behandlingen

av regeringens skrivelse för sin del

vikten av att de

organisationsförändringar som genomförs

också följs upp och utvärderas (bet.

2000/01:JuU29 s. 8 f). Det fanns enligt

utskottet emellertid inte anledning att

avvakta med att genomföra de

förändringar som redan planerats.

Såvitt gällde övriga initierade projekt

och utredningar ansåg utskottet att

resultatet av utvärderingen bör

avvaktas innan

organisationsförändringar genomförs

såvida det inte är oundgängligen

nödvändigt för verksamhetens

fullgörande. Mot denna bakgrund

avstyrkte utskottet bifall till de

väckta motionerna, och riksdagen

beslutade i enlighet härmed.

I budgetpropositionen anför

regeringen att den i enlighet med vad

som var planerat och vad utskottet

anfört i denna del gett Domstolsverket

i uppdrag att vidta aktuella

förändringar av

tingsrättsorganisationen i Skåne,

Västernorrland och Norrbotten.

Också i samband med behandlingen av

skrivelsen framfördes att den aviserade

utvärderingen inte bör genomföras av

Domstolsverket (a.a. s. 9). Utskottet

anförde att regeringen inte uttalat sig

närmare om i vilka former utvärderingen

bör bedrivas. Utskottet utgick för sin

del från att regeringen kommer att

utforma utvärderingsarbetet så, att

organisationsförändringarna blir

genomlysta på bästa sätt. Inte minst

mot bakgrund av den förankringsprocess

som sker i riksdagen när det gäller

organisationsförändringar inom domstols-

väsendet förutsatte utskottet att

utvärderingen också kommer att

innehålla ett parlamentariskt inslag.

Utskottet avstyrkte motionerna i

frågan.

Regeringen avser att inleda

utvärderingsarbetet i höst. Man har

dock ännu inte fattat beslut om

formerna för arbetet. Det är emellertid

klart att utvärderingen inte kommer att

göras av Domstolsverket eller någon

annan som deltagit i reformarbetet. I

fråga om Domstolsverket har detta

bekräftats av verkets generaldirektör

vid dennes besök i utskottet i samband

med behandlingen av

budgetpropositionen.

Enligt utskottets mening är det

angeläget att den aviserade

utvärderingen kommer i gång snarast.

Liksom tidigare förutsätter utskottet

att utvärderingen kommer att innehålla

ett parlamentariskt inslag.

Genom vad som framkommit under

budgetbehandlingen får de ovan nämnda

motionsyrkandena, om att utvärderingen

inte skall göras av Domstolsverket,

anses vara tillgodosedda. Det framgår

enligt utskottets mening numera klart

att denna inte kommer att göras av

verket och inte heller av någon annan

som deltagit i reformarbetet. Utskottet

föreslår mot bakgrund härav att

riksdagen avslår motionerna Ju330 och

Ju450 i här behandlade delar.

Flera motionsyrkanden som väckts med

anledning av budgetpropositionen går ut

på att en viss tingsrätt eller vissa

tingsrätter skall bevaras. I motion

Ju289 (kd) gäller detta Strömstads

tingsrätt, i motion Ju293 (kd)

Vänersborgs och Trollhättans

tingsrätter, i motion Ju305 (kd)

Bollnäs tingsrätt samt ytterligare

minst två tingsrätter i Gävleborgs län,

i motion Ju315 (kd) Lycksele tingsrätt

och i Ju408 (fp, c) Karlskoga och

Lindesbergs tingsrätter. I motion Ju443

(c) anförs att tingsrätten i Tierp bör

få en större domkrets.

Vid behandlingen av

budgetpropositionen för år 2001

avstyrkte utskottet ett antal yrkanden

rörande enskilda tingsrätters

bevarande. Utskottet ansåg att det

följer av den principiella inställning

till reformarbetet inom

domstolsväsendet som riksdagen godkänt

att den inte nu bör uttala sig om de

enskilda tingsrätter som omfattades av

motionsyrkandena. I den mån de då

aktuella tingsrätterna skulle komma att

beröras av nedläggningar eller

sammanläggningar skulle riksdagen få

tillfälle att ta ställning därtill när

regeringen anmäler sådana

organisationsförändringar (bet.

2000/01:JuU1 s. 70 f). Några sådana

förändringar har inte anmälts

beträffande de berörda tingsrätterna.

Utskottet finner inte skäl att nu

uttala sig såvitt gäller de enskilda

tingsrätter som tagits upp i motionerna

Ju289, Ju293, Ju305, Ju315 och Ju408

samt motion Ju443 i här behandlad del.

Allmänna domstolar och

förvaltningsdomstolar

I motionerna Ju330 (kd) och Ju358 (m)

anförs att de allmänna domstolarna och

förvaltningsdomstolarna på sikt bör

läggas samman.

Utskottet har tidigare haft att ta

ställning till motionsyrkanden om att

slå samman allmänna domstolar och

förvaltningsdomstolar. I den

principiella frågan om sammanläggning

har utskottet anfört att det för sin

del inte vill bestrida att det kan

finnas vissa fördelar med en

sammanläggning av de båda

domstolsorganisationerna. En sådan

ordning skulle enligt utskottet

antagligen framstå som lättare att

vverblicka för enskilda.

Medborgarperspektivet skulle alltså

tjäna på det. Mot en sådan ordning har

utskottet dock ansett att man måste

ställa nackdelar som också de har sitt

samband med just medborgarperspektivet.

En viktig fråga i det sammanhanget har

enligt utskottets mening varit att

allmänhetens berättigade krav på en

kompetent rättskipning kräver

specialisering. En förändring mot en

sammanläggning av domstolsslagen skulle

kunna leda till att specialiseringen

tunnades ut. Utskottet har vidare

konstaterat att de övriga fördelar som

en sammanläggning skulle kunna erbjuda

också kan tas till vara inom ramen för

en sådan inriktning av reformarbetet

som regeringen tagit upp i sin

handlingsplan för reformeringen av

domstolsväsendet, dvs. med gemensam

ledning och administrativ samverkan.

Senast utskottet tog ställning i frågan

hade en särskild utredare föreslagit

vissa författningsändringar för att en

sådan samordning skulle vara möjlig,

och regeringen avsåg återkomma till

riksdagen med författningsförslag i

budgetpropositionen för år 2002.

Eftersom beredningsarbetet inte borde

föregripas ansåg utskottet att

riksdagen borde avslå den då väckta

motionen (bet. 2000/01:JuU29 s. 10). Av

vad som framgår av budgetpropositionen

bereds det numera remitterade förslaget

alltjämt inom Regeringskansliet.

Utskottet anser alltjämt att det

pågående beredningsarbetet bör avvaktas

och föreslår att riksdagen avslår

motionerna Ju330 och Ju358 i här

behandlade delar.

Avskaffande av specialdomstolarna samt

hyresnämnderna

I motion Ju358 (m) yrkas att special-

och partssammansatta domstolar skall

avvecklas och att deras uppgifter skall

övertas av de allmänna domstolarna. I

motion Bo318 (m) begärs att även

hyresnämnderna skall avskaffas.

De helt fristående specialdomstolarna

som finns i dag är Patentbesvärsrätten,

Marknadsdomstolen och Arbetsdomstolen.

Under början av 1990-talet avvecklades

flera specialdomstolar, nämligen

försäkringsrätterna,

Försäkringsöverdomstolen och

Bostadsdomstolen. För närvarande bereds

i Regeringskansliet också ett förslag

om att föra över den verksamhet som för

närvarande bedrivs i

Patentbesvärsrätten till Stockholms

tingsrätt (SOU 2001:33).

Regeringen gjorde i sin skrivelse

Reformeringen av domstolsväsendet - en

handlingsplan (1999/2000:106)

bedömningen att den dömande

verksamheten i landet så långt som

möjligt bör ske i de allmänna

domstolarna eller de allmänna

förvaltningsdomstolarna. Regeringen

anförde bl.a. att en allomfattad

princip under det senaste decenniet

varit att specialdomstolar utanför de

bägge domstolsslagen bör undvikas.

Regeringen uttalade bl.a. att

personalförsörjning, ökad flexibilitet,

minskad sårbarhet och högre

effektivitet talade för en lösning med

en sammanhållen organisation. I sin

till riksdagen i våras överlämnade

skrivelse om information och

uppföljning av handlingsplanen har

regeringen vidhållit denna inställning

(skr. 2000/01:112 s. 54).

Även utskottet har intagit en

restriktiv hållning till

specialdomstolar. Våren 1994 uttalade

sålunda utskottets dåvarande majoritet

att specialdomstolar i möjligaste mån

borde avskaffas (bet. 1993/94:JuU31 s.

9). I en reservation anförde dock den

socialdemokratiska minoriteten att

varje specialdomstols fortsatta

verksamhet borde bedömas efter dess

egna meriter och inte utifrån

principiella ståndpunkter.

Våren 1998 behandlade utskottet en

motion liknande den nu aktuella (bet.

1997/98:JuU24 s. 12 f). Utskottet ansåg

då att det fanns anledning att se mera

nyanserat på frågan om

specialdomstolar. Dessa fick nämligen

anses besitta en särskild kompetens som

leder till att målen behandlas

skickligt, snabbt och ekonomiskt

effektivt. De återstående

specialdomstolarnas fortsatta

verksamhet borde bedömas efter sina

egna meriter och inte endast utifrån

principiella utgångspunkter. Vad gällde

Patentbesvärsrätten ansåg utskottet att

det då pågående beredningsarbetet borde

avvaktas. Några skäl att förorda ett

avskaffande av Marknadsdomstolen eller

Arbetsdomstolen kunde utskottet inte

finna. Utskottet avstyrkte den då

aktuella motionen.

Utskottet har även vid de två senaste

riksmötena haft att ta ställning till

motionsyrkanden motsvarande de nu

ifrågavarande. Utskottet har då stått

fast vid uppfattningen att

specialdomstolarna även i framtiden får

bedömas på sina egna meriter och

avstyrkt bifall till motionsyrkandena

(se senast bet. 2000/01:JuU32 s. 7 f).

Utskottet har inte någon annan

uppfattning i dag och föreslår att

motion Ju358 i här behandlad del

avslås.

Hyresnämnderna har bl.a. till uppgift

att medla och avgöra vissa

hyrestvister. Hyresnämnderna har

gemensamt kansli med arrendenämnderna

på tolv orter i landet.

I betänkandet Nytt system för

prövning av hyres- och arrendemål (SOU

1999:15) föreslog 1997 års

hyreslagstiftningsutredning att

merparten av hyres- och

arrendenämndernas verksamhet skulle

föras över till domstol. Betänkandet

har varit föremål för remissbehandling

och bereds i Regeringskansliet. Detta

arbete bör enligt utskottets mening

inte föregripas, och riksdagen bör

avslå motion Bo318 i denna del.

Regeringen anför i

budgetpropositionen att de nio minsta

hyresnämnderna endast har ett hyresråd,

vilket leder till hög sårbarhet och

påtagliga svårigheter att dimensionera

arbetsbördan. I skrivelsen

Reformeringen av domstolsväsendet -

information och uppföljning av

handlingsplanen (skr. 2000/01:112)

framhöll regeringen att en lösning för

att komma till rätta med sårbarheten

hos de mindre hyres- och

arrendenämnderna är att administrativt

knyta dessa till tingsrätten på

kansliorten. Regeringen har därför

uppdragit åt Domstolsverket att utreda

och senast den 1 juli 2002 lämna

förslag på en administrativ och

organisatorisk samordning som knyter

hyres- och arrendenämnderna till

tingsrätten på orten. Domstolsverkets

uppdrag omfattar dock inte nämnderna i

Stockholm, Göteborg och Malmö där

arbetsvolymen är av den storleken att

motsvarande problem saknas.

Utnämning av domare och domstolschefer

I motionerna Ju358 (m) och Ju450 (fp)

begärs en större öppenhet vid

utnämningen av högre domare. Med

anledning av ett utredningsförslag, för

vilket redogörs nedan, anser

motionärerna i motion Ju358 (m) vidare

att det inte bör hållas förhör i

justitieutskottet vid utnämning av

högre domare.

Av 11 kap. 9 § första stycket

regeringsformen samt 4 kap. 2 §

rättegångsbalken och 3, 10 och 15 §§

lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar framgår att

ordinarie domare alltid utnämns av

regeringen. I fråga om de högsta

domartjänsterna, dvs. tjänsterna som

justitieråd, regeringsråd, president i

hovrätt och kammarrätt, lagman i

hovrätt och kammarrätt, domare i

Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen,

ordförande och vice ordförande i

Patentbesvärsrätten samt tjänsten som

lagman i tingsrätterna och länsrätterna

i Stockholm, Göteborg och Malmö och

tjänsterna som ordförande i

hyresnämnderna i nämnda städer, gäller

att de tillsätts direkt efter ett

kallelseförfarande. Tjänsterna kungörs

alltså inte lediga, och det sker inte

heller något formellt

anmälningsförfarande.

Övriga ordinarie domartjänster och

tjänster som hyresråd och dispaschör

tillsätts efter ett

ansökningsförfarande sedan tjänsterna

kungjorts lediga. Ansökan ställs till

regeringen men ges in till

Domstolsverket. Tjänsteförslagsnämnden

för domstolsväsendet (TFN) bereder

tillsättningsärendena och avger förslag

till regeringen på vilken sökande som

bör få tjänsten.

Med anledning av ett tillkännagivande

från utskottet, som riksdagen biföll,

har formerna för tillsättandet av de

högre domartjänsterna nyligen varit

föremål för utredning (bet.

1997/98:JuU24 s. 3 f, rskr. 228). I

sitt betänkande Domarutnämningar och

domstolsledning - frågor om utnämning

av högre domare och domstolschefens

roll (SOU 2000:99) har den

parlamentariska kommittén lämnat sitt,

om än inte eniga, förslag. När det

gäller utnämningen av högre domare sägs

i betänkandet att regeringen även

fortsättningsvis bör vara det organ som

utnämner de högre domarna och att den

inte bör kunna delegera uppgiften att

utnämna ordinarie domare. Beredningen

av utnämningen till högre

domarbefattningar bör enligt

betänkandet inledas i ett särskilt från

såväl riksdag som regering

organisatoriskt självständigt

beredningsorgan, en förslagsnämnd, som

lämnar regeringen förslag på lämpliga

kandidater. Förslagsnämnden bör vara

lagreglerad. Alla lediga befattningar

bör tillkännages offentligt och ett

system med intresseanmälningar införas.

Nämnden skall lämna regeringen ett

offentligt förslag på lämpliga

kandidater till högre befattningar.

Regeringen bör enligt

kommittébetänkandet kunna välja fritt

bland de personer som nämnden fört upp

på förslag. Om regeringen vill utse

någon person som nämnden inte fört upp

på förslag, skall regeringen anmäla det

till justitieutskottet, som skall hålla

en offentlig utfrågning. Om utskottet

därefter yttrar sig till förmån för

någon av kandidaterna skall regeringen

vara bunden av yttrandet.

Betänkandet har remissbehandlats och

bereds för närvarande i

Regeringskansliet. Enligt utskottets

mening bör beredningsarbetet inte

föregripas. Motionerna Ju358 och Ju450

i här behandlade delar bör avslås.

I motion Ju364 (kd) föreslås att man

bör utreda möjligheten att särskilja

domarrollen från chefsrollen vid

domartillsättningar för att få ett till

moderna förhållanden anpassat

ledarskap.

I det ovan nämnda betänkandet om

Domarutnämningar och domstolsledning

har, som framgår av titeln, även

behandlats frågor om domstolschefens

roll (SOU 2000:99). Bland annat har

kommittén sett fördelar med att införa

tidsbegränsade chefskap men varit

tveksam till om det är väl förenligt

med principen om oavhängiga domstolar.

Kommittén har givit sitt stöd till

föreliggande planer på att införa

obligatoriska utbildningsinslag i

ledningsfrågor för yngre domare och

anser att det finns anledning att

överväga sådana utbildningsinslag för

alla domare.

I sin skrivelse i våras med

information och uppföljning av

handlingsplanen för reformeringen av

domstolsväsendet redogjorde regeringen

något utförligare för kommitténs

förslag och bedömde att betänkandet

tillsammans med remissvaren kommer att

bilda ett värdefullt underlag för att

utveckla chefsrollen i våra domstolar.

Regeringen gjorde i skrivelsen

bedömningen att förväntningarna på

morgondagens domstolschefer är

betydligt större än tidigare.

Genom den nämnda utredningen och

regeringens uttalanden anser utskottet

att det saknas skäl för riksdagen att

göra ett uttalande i frågan. Motion

Ju364 bör därför avslås.

Slutligen har i motionerna Ju246 (v)

och Ju428 (s) begärts att antalet

kvinnor på högre domartjänster skall

öka.

Den övervägande majoriteten

domstolschefer och chefsdomare är i dag

män samtidigt som kvinnorna är i

majoritet bland de yngre domarna. Det

är emellertid förhållandevis få kvinnor

som över huvud taget söker anställning

som chef. Under år 2000 utlystes 16

chefsbefattningar. Av sammanlagt 86

sökande var 15 kvinnor. Under året

tillsattes 11 befattningar. Av dessa

tillsattes 4 befattningar med kvinnor.

Domstolsverket har tillsatt en

arbetsgrupp som har i uppdrag att vidta

åtgärder för att strukturer och

förhållningssätt inom domstolsväsendet

skall bidra till att skapa jämställdhet

mellan män och kvinnor samt att på

olika sätt uppmuntra kvinnor att söka

chefsanställningar. De åtgärder som

arbetsgruppen överväger är bl.a.

utbildningsinsatser samt satsningar på

mentorprogram och nätverk. Arbetet

kommer också att inriktas på

urvalsinstrument och

rekryteringsformer.

Enligt vad som framgår av regeringens

skrivelse i våras anser regeringen att

det arbete som bedrivs i den redovisade

arbetsgruppen är viktigt. Det finns

enligt regeringen vidare anledning att

se över om det nuvarande sättet att

rekrytera lagmän missgynnar kvinnor i

förhållande till män; i de

chefsanställningar som tillsätts direkt

av regeringen är andelen kvinnor

betydligt högre än de anställningar som

tillsätts via TFN.

På samma sätt som gäller

särskiljandet av domar- och

chefsrollerna anser utskottet att

begäran om att öka antalet kvinnor på

högre domartjänster får anses vara

tillgodosedd genom det arbete som

pågår. Något uttalande med anledning av

motionerna Ju246 och Ju428 bör därför

inte göras, och utskottet föreslår att

riksdagen avslår desamma.

Nämndemän

I ett antal motioner tas frågor om

nämndemän upp. I motionerna Ju202 (m),

Ju344 (c), Ju399 (m) och L247 (kd)

begärs höjda arvoden, i motion Ju330

(kd) att ersättning skall utgå även för

barnomsorgskostnader och resor och i

motion Ju399 (m) att arvodet skall vara

pensions- och semestergrundande. I

några motioner - Ju287 (kd), Ju304 (s)

och Ju450 (fp) - begärs att

tillsättningsförfarandet skall ändras.

Utskottet har behandlat frågor kring

ersättningen till liksom rekryteringen

av nämndemän vid åtskilliga tillfällen.

I betänkande 1999/2000:JuU1 (s. 61 f)

finns en utförlig redogörelse för

gällande bestämmelser. Därefter har

frågorna behandlats i betänkandena

1999/2000:JuU22 (s. 16) och

2000/01:JuU32 (s. 10 f). Genom

sistnämnda betänkande avslogs

motionsyrkanden om såväl ersättning som

rekrytering. Skälet härför var att en

av regeringen tillsatt parlamentarisk

kommitté har i uppdrag att se över

rekryteringen av nämndemän (dir.

2000:79). I uppdraget ingår också att

pröva ersättningsreglerna. Utskottet

ansåg att utredningsarbetet, som skall

redovisas senast den 30 juni 2002, bör

avvaktas.

Utskottet har inte någon annan

inställning i dag. Motionerna Ju202,

Ju287, Ju304, Ju330 i denna del, Ju344

samt Ju399, Ju450 och L247 i dessa

delar bör avslås.

Kriminalvården

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt redogörs för

kriminalvårdens resultat under

verksamhetsåret 2000. Utskottet delar

regeringens bedömning att

kriminalvården i stort fullgjort de

mål som ställts upp för dess

verksamhet, men att ytterligare

insatser krävs på vissa områden. I

avsnittet tar utskottet vidare

ställning till vilka prioriteringar

som bör ligga till grund för

kriminalvårdens verksamhet under år

2002. Utskottet behandlar också ett

antal motionsyrkanden rörande bl.a.

frigivningsförberedelser, situationen

för häktade och barn till dömda,

lekmannaövervakare samt

kompetensutveckling och

resursutnyttjande inom kriminalvården.

Utskottet hänvisar i dessa delar bl.a.

till genomförda reformer samt pågående

utredningar och förändringsarbete. Mot

den bakgrunden avstyrker utskottet

samtliga motionsyrkanden. Jämför

reservationerna 31-38.

Inledning

Kriminalvårdens huvuduppgifter är att

verkställa påföljderna fängelse,

skyddstillsyn och villkorlig dom med

samhällstjänst, ansvara för

övervakningen av de villkorligt

frigivna och de som står under

intensivövervakning med elektronisk

kontroll samt utföra särskilda

personutredningar i brottmål.

Kriminalvården ansvarar också för

verksamheten vid häktena samt

ombesörjer transporter av personer som

skall avvisas eller utvisas från

Sverige. Kriminalvårdens verksamhet

skall präglas av en human människosyn,

god omvårdnad och ett aktivt

påverkansarbete med iakttagande av en

hög grad av säkerhet samt respekt för

den enskildes integritet och

rättssäkerhet.

I syfte att effektivisera

verksamheten har kriminalvården under

de senaste åren bl.a. genomfört ett

antal organisationsförändringar. Den

största förändringen har gjorts på den

regionala nivån där regionmyndigheterna

har avskaffats och ersatts av en ny

organisation för uppföljning och

tillsyn. Vidare har en ny

placerarorganisation med

samordningsansvar inrättats för ett

effektivare utnyttjande av platser på

häkten och anstalter.

Anstaltsindelningen har också

förändrats. Indelningen i fyra

säkerhetsklasser har upphört och

kriminalvården gör numera endast

skillnad mellan öppna och slutna

anstalter. Kriminalvårdsstyrelsen är

central förvaltningsmyndighet för all

kriminalvårdsverksamhet. Den är också

chefsmyndighet för de 36 lokala

kriminalvårdsmyndigheterna och för

Transporttjänsten. I administrativt

hänseende är styrelsen chefsmyndighet

även för Kriminalvårdsnämnden och för

övervakningsnämnderna.

Under behandlingen av

budgetpropositionen har utskottet haft

en utfrågning där representanter för

Kriminalvårdsstyrelsen medverkat.

Resultatuppföljning

Kriminalvårdens resultat år 2000 skall

bedömas mot bakgrund av de mål och

prioriteringar som gällde för

verksamheten. Enligt dessa hade

kriminalvården att utforma

verkställigheten så att den främjar

anpassningen i samhället efter

frigivningen.

Frigivningsförberedelserna skulle

utformas så att de dömdas möjligheter

till en ordnad situation vid

frigivningen skulle förbättras.

Frivårdspåföljderna och

intensivövervakningen med elektronisk

kontroll skulle ges bredast möjliga

tillämpning. Anstalter och häkten

skulle hållas fria från narkotika,

alkohol och andra droger. Arbetet med

att förbättra förhållandena vid häktena

skulle fortsätta.

I det följande beskrivs

kriminalvårdens resultat jämte

regeringens bedömning med fokus på de

nu angivna målen. Avslutningsvis

redovisar utskottet sin uppfattning.

Medelbeläggningen vid landets

kriminalvårdsanstalter var 3 712

personer under år 2000 eller ca 90 % av

tillgängliga platser, vilket är en

ökning med 2 % från föregående år (se

tabell).

Antal tillgängliga platser och

medelbeläggning på rikets anstalter

Tillgängl Medelbelä Beläggning

År iga ggning på i procent

platser rikets av

anstalter tillgänglig

a platser

1997

4 477 3 593 80 %

1998

4 087 3 573 87 %

1999

4 085 3 596 88 %

2000

4 125 3 712 90 %

I fråga om verkställighetens innehåll

kan det konstateras att den totala

sysselsättningsgraden för de intagna

under år 2000 var 81 %, vilket är en

minskning med drygt 1 % jämfört med

året innan. Hela minskningen återfanns

inom de brotts- och missbruksrelaterade

programmen som gick ned med drygt 20 %.

Denna nedgång förklarar

Kriminalvårdsstyrelsen med det kärva

budgetläget.

Fördelning mellan olika slag av

sysselsättning vid anstalt (tusental

tim.)

År A Utb Int Progr Övrig Outny

r ild- ern am- sysselsä ttjad

b nin ser verks tt- tid

e g vic amhet ning med

t e2 ersättn.

s-

d

r

i

f

t

1

19

97 2 877 1 735 891 1 238

118 243

19

98 2 853 1 652 968 1 419

081 296

19

99 2 845 1 526 991 1 234

045 312

20

00 2 872 1 402 1 018 1 355

062 425

1. Arbete med produktion m.m.

2. Inre arbete såsom lokalvård,

kökshandräckning samt underhåll av

lokaler och grönytor.

Riksdagen anslog för år 2000 tre

miljoner kronor till åtgärder för att

underlätta möjligheterna till kontakt

mellan intagna och deras barn. Medlen

har, som utskottet redogör närmare för

nedan under rubriken Barn till dömda,

bl.a. använts till att inrätta

besökslägenheter vid ett antal såväl

slutna som öppna enheter. Minst ett

besöksrum har också inretts vid varje

häkte och anstalt med tanke på barns

besök. Personal har under åren 1999 och

2000 utbildats för att kunna ge intagna

föräldrautbildning och under år 2000

deltog omkring 100 intagna i

personalledd föräldrautbildning.

I fråga om programverksamheten anför

regeringen att den inriktning av de

brotts- och missbruksrelaterade

programmen som skett under de senaste

åren, där kvalitet snarare än kvantitet

har prioriterats, är värdefull och bör

prägla även det fortsatta

utvecklingsarbetet. En lika viktig del

för att främja den intagnes anpassning

efter frigivningen är enligt regeringen

att utveckla arbetsdriften och höja de

intagnas utbildningsnivå. I förra årets

budget-proposition uttalade regeringen

att kriminalvården borde inrikta

arbetsdriften på yrkesutbildningar inom

de områden och branscher där behov av

arbetskraft kommer att uppstå.

Regeringen understryker nu vikten av

att detta sker samt att arbetet med att

integrera teoretisk och praktisk

utbildning fortsätter. Regeringen

framhåller också de insatser som under

år 2000 gjorts för barn till intagna

som positiva och anser att dessa även i

fortsättningen bör prioriteras högt.

Drogmissbrukare inskrivna i anstalt per

den 1 oktober åren 1997-2000

År Narkoti Blandmiss- Alkoholmi

To kamiss- ss-

ta brukare brukare

lt Brukare

an

ta

l

i

n

t

a

g

n

a

Ant Proc Ant Proc Ant Proc

al ent al ent al ent

19

97 3 1 28,1 642 17,4 586 15,9

683 036

19

98 3 1 28,8 590 16,6 523 14,7

546 021

19

99 3 1 29,0 634 17,9 551 15,6

536 025

20

00 3 1 33,4 624 17,2 479 13,2

633 215

I fråga om bekämpningen av narkotika

och andra droger framgår det av de

uppgifter som anstalterna lämnat att

antalet anstalter med daglig förekomst

av narkotika minskat under år 2000. Nio

anstalter har uppgivit att missbruk

förekommit så gott som dagligen eller

ofta under perioden april-september.

Under år 1999 var motsvarande antal 15.

Omkring 50 % av de intagna var

klassificerade som narkotikamissbrukare

(se tabell). För att hålla anstalterna

fria från droger har kriminalvården

bl.a. vidtagit kontrollåtgärder,

differentieringsåtgärder och

påverkansinsatser. Som specialresurser

för att motivera narkotikamissbrukare

till behandling fanns 381 inrättade

platser i början av år 2000, vilket är

en ökning jämfört med föregående år.

Utöver nämnda insatser förekom

motivationsarbete genom externa

konsultinsatser och samverkansprojekt

för klienter som inte är direkt knutna

till specifika narkotikaplatser.

Andelen narkotikamissbrukare som vid

ett givet tillfälle deltog i olika

behandlingsåtgärder ökade från 30 % år

1999 till 35 % år 2000. Sett över några

års tid har dock behandlingsåtgärderna

minskat. Antalet narkotikamissbrukare

som var placerade enligt 34 § lagen

(1974:203) om kriminalvård i anstalt

(KvaL) var fortsatt lågt. Enligt

kriminalvården är finansieringsfrågan

ett stort problem vid placeringar av

detta slag. Inom kriminalvården pågår

för närvarande ett särskilt projekt för

att på sikt utveckla särskilda program

för narkotikamissbrukare. Under året

inventerades internationella och

svenska program.

Regeringen konstaterar att

narkotikasituationen vid anstalter och

inom frivården återspeglar utvecklingen

av narkotikasituationen i samhället i

stort. Under senare år har

narkotikasituationen vid såväl

anstalter som inom frivården försämrats

genom att fler än tidigare nyintagna på

anstalt eller de nya klienterna inom

frivården varit narkotikamissbrukare.

Omprioriteringar inom både

kriminalvården och socialtjänsten har

medfört att behandlingsinsatserna har

minskat. Enligt regeringen är det en av

kriminalvårdens viktigaste uppgifter

att bekämpa narkotikamissbruket. Att så

sker är också av väsentlig betydelse

för att förebygga återfall i brott.

Regeringen anser därför att det är

viktigt att det tillskott av medel som

kriminalvården har erhållit för år 2001

bl.a. används till ett förbättrat och

kostnadseffektivt arbetet mot narkotika

vid landets anstalter.

När det gäller målet att

frigivningsförberedelserna skall

förbättras konstateras att problemet

med att många intagna friges till en

oordnad social tillvaro med

missbruksproblem och negativa sociala

kontakter kvarstår.

Kriminalvårdsstyrelsen anger att den

kartläggning som skall ske av den

intagnes frigivningssituation i samband

med verkställighetsplaneringen alltjämt

uppvisar stora brister. Kontakt med

frivården skedde mer eller mindre

regelmässigt, men frivårdens roll borde

vara ännu större. På många håll är den

begränsad, vilket bl.a. har sin grund i

resursbrist.

Som ett led i försöken att förbättra

frigivningsförberedelserna inleddes den

1 oktober 2001 en treårig

försöksverksamhet med intensifierade

och mer strukturerade

frigivningsförberedelser. Inom ramen

för denna skall intagna som avtjänar

fängelsestraff om lägst två år kunna

ges möjlighet att avtjäna den sista

tiden före den villkorliga frigivningen

genom intensivövervakning med

elektronisk kontroll (prop. 2000/01:76,

bet. JuU21, rskr. 198).

Kriminalvårdens myndigheter

redovisade under år 2000, liksom

föregående år, att de hade breda

kontakter med externa myndigheter,

organisationer, föreningar m.fl. inom

ramen för arbetet med att förbereda

frigivningar. Det mest omfattande

samarbetet skedde enligt

Kriminalvårdsstyrelsen med

arbetsförmedlingen och socialtjänsten.

Detta samarbete har dock varierat bl.a.

beroende på såväl kommun som

handläggare inom socialtjänsten och på

om klienten tidigare var känd eller

inte. Som ett led i en ökad kontakt

tecknade Kriminalvårdsstyrelsen under

år 2000 ett nytt centralt

samverkansavtal med

Arbetsmarknadsverket som innebär att

lokala avtal skall tecknas och båda

parter skall ha lokala kontaktpersoner.

Regeringen konstaterar att det är

önskvärt att frigivningsförberedelserna

även kan ske utanför fängelsemurarna.

Därigenom kan samhällets övriga

resurser på ett bättre sätt komma den

intagne till del. Permissioner i

slutskedet av fängelsestraff, frigång

och s.k. § 34-placeringar är de

instrument som hitintills har stått

kriminalvården till buds. Det är

angeläget att

frigivningsförberedelserna ytterligare

struktureras och intensifieras. Den

försöksverksamhet som nu inletts kommer

att vara ett centralt inslag i detta

arbete, och regeringen avser att noga

följa utvecklingen.

Antalet personer som dömdes till en

påföljd inom frivården minskade endast

marginellt under år 2000 jämfört med

året innan (se tabell).

Genomsnittligt antal frivårdsklienter

År Fri Skyd Villk Samhä Kontr Inten

vår ds- orlig lls- akts- siv-

d till t tjäns vård överv

(to syn frigi t akn.

tal vna

t)

19 11

97 785 5 4 126 636 1 136 362

525

19 11

98 567 5 4 023 680 1 013 381

470

19 11

99 753 5 4 219 1 1 091 340

084 0191

20 11

00 727 4 4 234 1 418 1 092 218

765

1. Fr.o.m. 1.1.1999 är det möjligt att

döma till samhällstjänst i kombination

med villkorlig dom.

Den relativt kraftiga minskningen (36

%) av antalet fängelsedömda som

avtjänade sitt straff genom

intensivövervakning med elektronisk

kontroll beror enligt

Kriminalvårdsstyrelsen sannolikt på att

villkorlig dom med samhällstjänst

blivit en alternativ påföljd för denna

grupp.

Antalet s.k. lekmannaövervakare

fortsatte även under år 2000 att minska

och låg den 1 januari 2001 på 4 316

stycken, en minskning med 293 stycken

jämfört med samma tid året innan.

Jämfört med ingången av år 1997 har

antalet lekmannaövervakare minskat med

752 stycken.

Kriminalvårdsstyrelsen uppger att

kriminalvården under år 2000 fortsatte

arbetet med att stärka samverkan med

rättsväsendet i övrigt och andra

samverkanspartner. Den samverkan som

sker med övriga delar av rättsväsendet

bedöms av Kriminalvårdsstyrelsen som

särskilt viktig. Bland annat har

särskilda samverkansträffar med

representanter för dessa myndigheter

anordnats. Kriminalvårdsstyrelsen

uppger också att såväl samverkan med

socialtjänsten som med

Arbetsmarknadsstyrelsen fungerat i

stort sett bra. Vissa kommuner har dock

haft svårt att tillhandahålla

ansvarsförbindelser i samband med

kontraktsvård och fortsatt vård efter

det att s.k. § 34-placering avslutats.

Regeringen konstaterar att antalet

personer som dömts till villkorlig dom

med samhällstjänst har fortsatt att öka

under år 2000 och att antalet som

avtjänat straff med intensivövervakning

med elektronisk kontroll fortsatt att

minska. Sammantaget har dock antalet

frivårdspåföljder under år 2000 som

helhet legat kvar på samma nivå som

under år 1999. Ett problem inom

frivården är enligt regeringen den

nedgång i antalet lekmannaövervakare

som har skett under senare år. Enligt

tidigare uppgifter från bl.a.

Kriminalvårdsstyrelsen är nedgången

inte tillfällig utan ett tecken på en

successiv minskning då det har blivit

allt svårare att rekrytera nya

lekmannaövervakare. Regeringen anser

därför att frivården genom t.ex.

information och utbildningsinsatser

måste stimulera fler till att bli

lekmannaövervakare. Regeringen

konstaterar slutligen att den anser att

frivården uppfyller en central del av

kriminalvårdens uppdrag. Inte minst mot

bakgrund av det intensifierade arbetet

med frigivningsförberedelser kommer

regeringen att ha anledning att noga

följa frivårdens arbete framöver.

Medelbeläggningen vid häktena ökade

under år 2000 från 86 % till 91 % (se

tabell). Under första halvåret 2001 har

medelbeläggningen fortsatt att öka och

uppgick till 98 % av tillgängliga

platser. Även de s.k.

verkställighetsfallen ökade under år

2000 till i medeltal 206. Av dessa var

153 fängelsedömda som väntade på

anstaltsplacering. Motsvarande siffror

för år 1999 var 202 respektive 146.

Antal häktesplatser och beläggning i

procent

Medeltal Beläggning

År tillgängliga i procent

häktesplatser

199

7 1 439 78 %

199

8 1 479 85 %

199

9 1 480 86 %

200

0 1 518 91 %

Enligt Kriminalvårdsstyrelsen har

arbetet med att förbättra förhållandena

vid häktena inte utvecklats i önskvärd

omfattning. Huvudorsaken härtill anges

vara det kärva budgetläget och den höga

beläggningen som gör att

personalresurserna måste prioriteras

för transporter m.m. samt att lokalerna

vid flertalet häkten inte har byggts om

för att ge fler ändamålsenliga lokaler

för gemensamhet. Antalet timmar med

gemensamhetsaktiviteter ökade dock

under år 2000 för intagna såväl med som

utan restriktioner.

Regeringen konstaterar, liksom

Kriminalvårdsstyrelsen, att de mål som

ställts upp för att förbättra

förhållandena vid häktena inte har

utvecklats på ett sätt som varit

önskvärt under år 2000. Vidare är det

enligt regeringen inte acceptabelt att

antalet fängelsedömda i häkte som

väntar på en anstaltsplacering ökade

under år 2000. Regeringen anför att

kriminalvården ingående måste analysera

orsakerna till den uppkomna situationen

och komma till rätta med den.

Regeringen uppger att den avser att

följa utvecklingen noga eftersom det är

väsentligt att kriminalvården ser till

att dömda till fängelse med

verkställbar dom placeras på anstalt

inom utsatt tid.

I regleringsbrevet för år 2000 fick

Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att,

som ett led i kampen mot brott med

rasistiska, främlingsfientliga eller

homofobiska inslag, upprätta en

strategi för att säkerställa att

personalen har god kunskap om grunden

för dessa brott och om situationen för

de grupper som utsätts för dem. Även i

regleringsbrevet för år 2001 har

regeringen understrukit vikten av detta

arbete. Brottsförebyggande rådet (BRÅ)

har också fått i uppdrag att, i samråd

med andra myndigheter, kartlägga

rättsväsendets insatser mot rasistisk,

främlingsfientlig och homofobisk

brottslighet och analysera hur de

påverkar utvecklingen av den. Mot

bakgrund av denna uppföljning kommer

regeringen att uppmärksammas på

eventuella behov av ytterligare

åtgärder.

I fråga om kompetensutvecklingen

bland personalen framgår det, som

utskottet närmare redogör för nedan

under rubriken Kompetensutveckling, att

omkring 32 000 utbildningsdagar

genomfördes under år 2000 för vårdare

inom kriminalvården. Omfattningen av

grundutbildningen ökade från omkring 11

000 dagar år 1999 till omkring 13 000

år 2000. Eftersom det fortfarande finns

kö till grundutbildningen kommer

kriminalvården att öka antalet platser

i grundutbildningen under år 2001.

Kriminalvården har som mål att höja

kompetensen, främst hos den klientnära

personalen, och särskilda satsningar

har också gjorts bl.a. för att öka

kompetensen hos den personal som

arbetar som kontaktmän. Som en följd av

en särskild satsning perioden

1998-1999 har andelen personal med

utomnordisk bakgrund ökat från 1 till

ca 5 %. Kriminalvårdsstyrelsen uppger

att det under år 2000 blivit allt

svårare att rekrytera kompetenta

medarbetare.

Regeringen anför att med dagens

utvecklade mål för kriminalvården krävs

att personalen har en kvalificerad

grundutbildning. När många av dem som i

dag arbetar inom kriminalvården

rekryterades var andra

kompetensinriktningar aktuella än de

som numera efterfrågas. Behovet av

kompetensutveckling bland

kriminalvårdens personal är därför

stort. Detta gäller för såväl

grundutbildning som fortbildning.

Regeringen vill dock understryka att

den personal som har klientnära

kontakter måste uppmärksammas särskilt

i det fortsatta arbetet. Ett lägsta

krav för denna grupp måste vara att den

skall ha genomgått föreskriven

grundutbildning. Regeringen vill också

framhålla betydelsen av större

variation bland personalen med avseende

på etniskt ursprung.

Utskottet har under beredningen av

ärendet från Kriminalvårdsstyrelsen

även inhämtat uppgifter om hur stor del

av den tid som vårdarna inom

kriminalvården arbetar som faktiskt

kommer de intagna vid anstalter och

häkten till del (se tabell).

Arbetad tid för vårdare per 1 000

belagda vårddygn på

anstalt och häkte

Arbet Medeltal Arbetad

År ad belagda tid/1

tid platser 000

vårda belagda

re1 vårddyg

n

1998

3 304 4 837 1,87

1999

3 371 4 872 1,90

2000

3 315 5 078 1,79

1. Den totala personalresurs som

faktiskt har använts i verksamheten

under den aktuella tidsperioden.

Frånvaro för kompetensutveckling,

konferenser etc. ingår i den arbetade

tiden medan sjukfrånvaro och annan

ledighet inte gör det.

Under perioden januari-september 2001

uppgick den arbetade tiden för vårdarna

till 3 418 timmar, medeltalet belagda

platser till 5 372 stycken och arbetad

tid per 1 000 belagda vårddygn till

1,74 timmar.

Utskottet vill i fråga om de enskilda

verksamhetsområdena framföra följande.

I fråga om verkställighetens innehåll

kan utskottet konstatera att den totala

sysselsättningsgraden för de intagna

har gått ned under år 2000. Det är

därvid oroande att hela minskningen

beror på en kraftig nedgång av de

brotts- och missbruksrelaterade

programmen. Det är enligt utskottet

viktigt att fängelsetiden ges ett

meningsfullt innehåll och att de

intagna därvid erbjuds lämplig

sysselsättning. De brotts- och

missbruksrelaterade programmen har

härvid en viktig roll. Utskottet ser

positivt på den kvalitetshöjning som

har skett av programmen men vill

samtidigt framhålla att målsättningen

måste vara att så många intagna som

möjligt ges möjlighet att delta.

Utskottet ser, liksom regeringen,

positivt på de åtgärder som vidtagits

för att förbättra situationen såväl för

de intagna som är föräldrar som för

deras barn och anser att de även

fortsättningsvis skall ges hög

prioritet.

Vad gäller bekämpningen av narkotika

och andra droger kan utskottet

konstatera att situationen inte har

blivit bättre under år 2000. Samtidigt

som andelen missbrukare blivit alltfler

bland dem som är intagna på anstalt har

antalet intagna som deltar i

missbruksrelaterade program fortsatt

att minska. Det är dock positivt att

andelen narkotikamissbrukare som vid

ett givet tillfälle deltog i olika

behandlingsåtgärder har ökat under år

2000. Bekämpningen av narkotikamissbruk

i anstalterna och hjälp till de intagna

att bli fria från missbruk är en av

kriminalvårdens viktigaste uppgifter.

Att så sker är också av avgörande

betydelse för de intagnas möjligheter

att efter frigivningen återanpassa sig

i samhället. Kriminalvården måste

därför, som också regeringen

framhållit, öka sina insatser på

området, inte minst vad gäller att

bereda de intagna med missbruksproblem

erforderlig behandling. Utskottet ser

också mycket positivt på

kriminalvårdens arbete med att

förbättra möjligheterna för de intagna

som så önskar att verkställa sin

påföljd i en narkotikafri miljö. Detta

arbete bör ges fortsatt prioritet.

När det gäller målet att

frigivningsförberedelserna skall

förbättras vill utskottet, liksom

tidigare, framhålla betydelsen av att

kriminalvården under hela

verkställigheten prioriterar insatser

som medverkar till att underlätta den

dömdes övergång från kriminalvård i

anstalt till ett liv i frihet. Särskilt

gäller detta de långtidsdömda. Att så

sker är också ett väsentligt led i det

brottsförebyggande arbetet. För att

underlätta den intagnes frigivning

måste kriminalvården ha ett gott

samarbete med kommunerna och

socialtjänsten. Det är också av stor

vikt att ansträngningar görs för att

den intagne vid frigivningen skall få

bostad, sysselsättning och försörjning.

Utskottet delar regeringens bedömning

att den nu inledda försöksverksamheten

med intensifierade och mer

strukturerade frigivningsförberedelser

kommer att vara ett betydelsefullt

verktyg i detta arbete.

Utskottet instämmer i de bedömningar

som regeringen har gjort rörande

frivården och brott med rasistiska,

främlingsfientliga eller homofobiska

inslag.

I fråga om verksamheten vid häktena

anser utskottet att det är oroande

såväl att förhållandena vid häktena

inte har utvecklats på ett sätt som

varit önskvärt under år 2000 som att

antalet fängelsedömda i häkte som

väntar på en anstaltsplacering ökade.

Det är angeläget att kriminalvården

fortsätter arbetet med att förbättra

förhållandena på häktena och minska

väntetiderna i häkte för dem som skall

placeras ut på anstalt.

Utskottet vill slutligen framhålla

vikten av att kompetensutvecklingen

bland personalen fortsätter. Det är

positivt att antalet utbildningsdagar

rörande grundutbildning har ökat under

år 2000. Som regeringen konstaterar

måste ett grundläggande krav vara att

samtliga nyanställda erbjuds

grundutbildning samt att de vårdare som

har varit yrkesverksamma under några år

erbjuds möjlighet till

vidareutbildning. Enligt utskottets

mening är en kompetent och välutbildad

personal av avgörande betydelse för att

kriminalvården skall kunna uppfylla de

mål som gäller för verksamheten, t.ex.

att erbjuda de intagna i anstalterna

ett meningsfullt

verkställighetsinnehåll. Utskottet ser

därför positivt på det arbete som pågår

med att ta fram en ny utbildningsmodell

för kriminalvården.

Sammanfattningsvis har utskottet inte

funnit något som talar emot de

slutsatser regeringen dragit i fråga om

de olika verksamhetsmålen.

Prioriteringar inför budgetåret 2002

I fråga om verksamhetens inriktning

under kommande budgetår anför

regeringen bl.a. följande.

Kriminalvården skall fortsätta att

utveckla verksamheten mot de

prioriterade målen, dvs. förhindra grov

brottslighet under verkställigheten,

förebygga återfall i brott, förbereda

frigivningen och bekämpa

narkotikamissbruket. Insatserna för att

förhindra att intagna ägnar sig åt

brottslig verksamhet under

verkställigheten skall intensifieras.

Åtgärder som bidrar till att den dömde

inte återfaller i brott skall ha

fortsatt hög prioritet. Vidare skall

frigivningsförberedelserna förstärkas.

De intagnas övergång från anstalt till

frihet skall förbättras genom

försöksverksamheten med ett

intensifierat arbetssätt och

användningen av intensivövervakning med

elektronisk kontroll som ett led i

frigivningsförberedelserna. Arbetet med

att bekämpa narkotikamissbruket - både

genom kontrollåtgärder och

behandlingsinsatser - skall bedrivas

med ökad intensitet.

Utskottet har ingen erinran mot de

bedömningar som regeringen har gjort i

denna del.

Anslaget

I tabellen nedan återfinns en

jämförelse av regeringens och

oppositionens förslag till anslag för

kriminalvården år 2002 (tusental

kronor).

Anslag Prop. m kd c fp

2001 2002

inkl.

TB

4 146 4 122 + 312 + 337 + 100 -

888 603 000 000 000

För år 2001 uppgår kriminalvårdens

anslag, inklusive medel som tillförts

på tilläggsbudget, till drygt 4,1

miljarder kronor. Vid ingången av året

fanns också en anslagskredit på drygt

130 miljoner kronor. Utgiftsprognosen

för år 2001 är beräknad till drygt 4

miljarder kronor.

Regeringen föreslår ett ramanslag för

år 2002 på drygt 4,1 miljarder kronor.

I anslagsberäkningen har hänsyn tagits

till beräknade utgiftsökningar för

löner, lokaler och övriga

förvaltningskostnader samt justering av

premierna för statliga

avtalsförsäkringar.

Regeringen anför att den instämmer i

kriminalvårdens bedömning att

ytterligare volymökningar är att vänta

inom kriminalvården under de kommande

åren. Antalet anstaltsplatser och

häktesplatser kommer därför att behöva

utökas. I budget för innevarande år

tillfördes kriminalvården ett tillskott

bestående av en höjning av ramen om 166

miljoner kronor samt en engångsvis

höjning om 105 miljoner kronor. Detta

tillskott har givit verksamheten

förutsättningar att i ett kortare

perspektiv upprätthålla en hög

kvalitativ nivå, att möta ett visst

ökat platsbehov och att fullfölja

arbetet med de prioriteringar som

tidigare slagits fast samt att ge

förbättrade möjligheter för

kompetensutveckling.

I motion Ju445 (m) begärs en höjning

av anslaget med 312 miljoner kronor att

bl.a. användas till en höjd säkerhet

inom kriminalvården, ökad

narkotikabekämpning inom anstalterna

och till att utveckla

programverksamheten. Enligt

motionärerna krävs ytterligare resurser

för att åstadkomma en meningsfull

kriminalvård. I motion Ju322 (m) begärs

mer resurser till kriminalvården bl.a.

för inrättande av fler anstaltsplatser.

I motion Ju270 (m) begärs bl.a. mer

resurser till kriminalvården. I motion

Ju368 (kd) begärs en höjning av

anslaget med 337 miljoner kronor.

Beloppet skall bl.a. användas till

utbildningssatsningar för att höja

kompetensen hos framför allt den

personal som arbetar nära de intagna,

utveckla den brotts- och

missbruksrelaterade programverksamheten

och öka narkotikabekämpningen inom

anstalterna. I motion Ju424 (kd) begärs

höjda anslag för en ny inriktning av

kriminalvården. I motion Ju444 (c)

begärs en höjning av anslaget med 100

miljoner kronor för att utveckla och

öka programverksamheten vid

anstalterna, förbättra vården för

psykiskt sjuka och intagna med

drogproblem samt tillskapa mindre

enheter och ett utökat antal platser i

häkten och anstalter. I Ju311 (c)

begärs extra resurser för att få i gång

en fungerande rehabiliterings- och

programverksamhet.

Anslagsyrkandena har behandlats ovan

i avsnittet Utgiftsramen och anslagen.

Som framgår där föreslår utskottet att

riksdagen antar regeringens förslag och

avslår motionsyrkandena.

Frigivningsförberedelser

I motion Ju311 (c) begärs att

kriminalvårdens arbete med att

förbereda frigivningen för den intagne

skall förstärkas på olika sätt, bl.a.

genom att kriminalvården utökar sitt

samarbete med kommunerna och

socialtjänsten. Av vikt är t.ex. att

den intagne kan erbjudas en bostad

efter frigivningen. I motionerna Ju311

(c) och So375 (kd) begärs att särskilda

former av utslussningsboende skall

inrättas för långtidsdömda. I motion

Ju424 (kd) begärs att det skall ske en

utvärdering av hur kriminalvårdens

arbete med att förbereda frigivningen

för den intagne skall förstärkas och

att goda exempel därvid bör tas till

vara i det fortsatta

förändringsarbetet.

Utskottet har tidigare behandlat

liknande motionsyrkanden vid ett

flertal tillfällen. Senast var i

samband med förra årets

budgetproposition (bet. 2000/01:JuU1 s.

87 f). Där lämnade utskottet en

redogörelse för de senaste årens

utveckling inom området och avstyrkte

samtliga motioner med hänvisning till

pågående beredning inom

Justitiedepartementet.

I februari 2001 överlämnade

regeringen till riksdagen propositionen

Från anstalt till frihet (2000/01:76,

bet. JuU21, rskr. 198). Propositionen,

som bifölls av riksdagen, innehöll

förslag om en treårig försöksverksamhet

med intensifierade och mer

strukturerade frigivningsförberedelser.

Inom ramen för denna skall intagna som

avtjänar fängelsestraff om lägst två år

kunna ges möjlighet att avtjäna den

sista tiden före den villkorliga

frigivningen genom intensivövervakning

med elektronisk kontroll.

Försöksverksamheten innebär i korthet

att under den sista tiden i anstalt

skall förberedelserna för den intagnes

frigivning vara särskilt inriktade på

konkreta åtgärder för att underlätta

övergången till ett liv i frihet. Bland

annat skall den intagnes bostads- och

sysselsättningssituation samt hans

eller hennes behov av stöd- och

behandlingsinsatser efter frigivningen

utredas. Utredningen skall syfta till

att den intagne vid frigivningen i

möjligaste mån skall ha sin försörjning

ordnad genom arbete eller på annat sätt

och att han eller hon skall ha tillgång

till bostad. Om den intagne behöver

undervisning, utbildning eller

ekonomiskt, socialt eller medicinskt

stöd efter frigivningen skall åtgärder

vidtas så att dessa behov, så långt som

möjligt, kan tillgodoses. Vidare skall

förutsättningarna för att bevilja den

intagne frigång enligt 11 §,

verkställighet utanför anstalt med

elektronisk kontroll eller vistelse

utanför anstalt enligt 34 § särskilt

övervägas. Förberedelserna skall ske i

nära samverkan med den intagne och i

samarbete med berörda myndigheter,

organisationer och enskilda personer

som kan främja den intagnes anpassning

i samhället.

De nya reglerna började att gälla den

1 oktober 2001.

I nämnda proposition underströk

regeringen att Kriminalvårdsstyrelsen

bör ägna särskild uppmärksamhet åt att

försöksverksamheten utformas så att den

är lätt att följa upp och utvärdera.

Regeringen anförde också att som

underlag för regeringens och riksdagens

fortsatta överväganden i frågan är det

viktigt att en mer övergripande

utvärdering av försöksverksamheten görs

både vad gäller det intensifierade

arbetssättet och användningen av

intensivövervakning med elektronisk

kontroll som ett led i

frigivningsförberedelserna.

I juni i år gav regeringen

Brottsförebyggande rådet i uppdrag att

utvärdera försöksverksamheten.

I årets budgetproposition (utg. omr.

4 avsnitt 4.6.4) framhåller regeringen

att det är angeläget att

frigivningsförberedelserna ytterligare

struktureras och intensifieras. Den

försöksverksamhet som inletts kommer

att vara ett centralt inslag i detta

arbete och regeringen avser att noga

följa utvecklingen.

Utskottet delar motionärernas

uppfattning att det är viktigt att

verka för att förbättra

frigivningsförberedelsena för intagna.

Som redogjorts för ovan har det nyligen

inletts en försöksverksamhet med

intensifierade och mer struktu-rerade

frigivningsförberedelser. De mål och de

åtgärder som därvid skall vidtas för de

intagna ligger, enligt utskottets

uppfattning, i allt väsentligt i linje

med vad motionärerna efterfrågar. En

utvärdering kommer dessutom att ske av

försöksverksamheten, och regeringen har

angett att den avser att noga följa

utvecklingen.

Med hänsyn till det anförda finner

utskottet att några ytterligare

åtgärder för närvarande inte är

påkallade. Motionerna Ju311, Ju424 och

So375 avstyrks i nu berörda delar.

I motion Ju449 (m) begärs att

intensivövervakning med elektronisk

kontroll endast skall få användas vid

utslussning ur anstalt efter det att

två tredjedelar av strafftiden

avtjänats. I motion Ju279 (m)

efterlyser motionärerna sanktioner vid

misskött utslussning med elektronisk

kontroll.

I det nyss redovisade ärendet (bet.

2000/01:JuU21) yrkade samma motionärer

som i motion Ju449 avslag på

propositionens förslag. Motionärerna

anförde därvid bl.a. att det saknades

skäl att utöka möjligheterna för

frigång, verkställighet eller vistelse

utanför anstalt utöver vad som redan

gällde. Utskottet som avstyrkte

yrkandet framhöll bl.a. att en viktig

del i kriminalvårdens arbete med att

förhindra att dömda, efter avtjänat

straff, återfaller i brott ligger i att

frigivningsförberedelserna för dem

struktureras på ett sådant sätt att de

som avtjänat straffet på anstalt är väl

förberedda för ett liv i frihet.

Utskottet välkomnade därför regeringens

förslag om att kriminalvården

ytterligare skulle intensifiera och

strukturera frigivningsförberedelserna

och fann att det som ett led i detta

arbete kunde vara värdefullt att pröva

ett system med successiv utslussning ur

anstalt genom intensivövervakning med

elektronisk kontroll. Utskottet fann

också att omfattningen av den

föreslagna verksamheten syntes ha fått

en lämplig utformning.

Utskottet, som inte finner att det

framkommit några omständigheter som ger

anledning till en förändring av sitt

tidigare ställningstagande om när

intensivövervakning med elektronisk

kontroll skall få användas vid

utslussning, avstyrker motion Ju449 i

denna del.

Enligt 33 b och 56 a §§ lagen

(1974:203) om kriminalvård i anstalt

följer att i fråga om formerna för

verkställighet för den som ges

möjlighet att avtjäna den sista tiden

före den villkorliga frigivningen genom

intensivövervakning med elektronisk

kontroll gäller i allt väsentligt samma

regler som för den som avtjänar sitt

straff med elektronisk kontroll. Detta

innebär bl.a. att beslutet om

verkställighet utanför anstalt skall

upphävas om den dömde t.ex. åsidosätter

vad som åligger honom enligt en

föreskrift som meddelats med stöd av

lagen och det som ligger honom till

last inte är av mindre betydelse. I

samband med att övervakningsnämnden

upphäver ett beslut om verkställighet

skall den fastställa hur många dagar av

fängelsestraffet som har verkställts

utanför anstalt. Den tid sådan

verkställighet har pågått skall därvid

räknas som verkställd tid, om inte

särskilda skäl talar mot det (14 och 15

§§ lagen [1994:451] om

intensivövervakning med elektronisk

kontroll).

Av det nyss anförda framgår att det

redan i dag finns ett sanktionssystem

för de situationer som motionärerna

berör. Med hänsyn härtill är utskottet

inte berett att överväga någon ny

reglering och utskottet avstyrker

motion Ju279.

Situationen för häktade, m.m.

I motionerna Ju329 och Ju424 (båda kd)

begärs att åtgärder omedelbart vidtas

för att förkorta väntetiderna i häkte

för fängelsedömda.

Av 11 § lagen (1974:202) om beräkning

av strafftid m.m. följer att den som

skall förpassas till

kriminalvårdsanstalt för att undergå

påföljd får, i anslutning härtill,

tillfälligt förvaras i allmänt häkte

eller polisarrest i avvaktan på beslut

om anstaltsplacering eller om det

behövs med hänsyn till

transportförhållandena. I förarbetena

till bestämmelsen uttalas att en sådan

förvaring inte bör pågå längre än någon

eller några dagar (prop. 1974:20 s.

77).

Justitieombudsmannen (JO) har vid

flera tillfällen prövat klagomål

rörande långa väntetider i häkte i

avvaktan på anstaltsplacering (se t.ex.

beslut den 28 mars 1990, dnr 418-1988

och beslut den 22 februari 1991, dnr

3002-1990). JO har därvid uttryckt

kritik över att väntetiderna i vissa

fall varit för långa, och uttalat bl.a.

följande. Det vore inte rimligt att

bortse från att

beläggningsförhållandena inom

kriminalvården kan lägga hinder i vägen

för en omedelbar förpassning. Om inte

förpassning kan ske tämligen omedelbart