Bet. 2001/02:JUU10

Justitieutskottets betänkande

2001/02:JUU10

Straffrättsliga frågor

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet

motionsyrkanden rörande olika straffrättsliga frågor

som väckts under den allmänna motionstiden åren 2000

och 2001. De behandlade yrkandena tar framför allt

upp frågor om brott och påföljderna för brott, t.ex.

om människohandel, vålds- och sexualbrott mot barn,

högmålsbrott, djurplågeri, livstidsstraffet,

domstolarnas straffmätning och straffansvar för

fordonsägare respektive juridiska personer.

Utskottet hänvisar i betänkandet bl.a. till att

gällande regelverk är ändamålsenliga samt till

pågående utredningar och beredningsarbete. Mot den

bakgrunden föreslår utskottet att samtliga motioner

avslås.

I ärendet finns fjorton reservationer och fyra

särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Människohandel

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju731,

2000/01:K398 yrkande 19, 2000/01:A812 yrkande 18,

2001/02:Ju225, 2001/02:Ju236 yrkandena 1–3 och

5, 2001/02:Ju262, 2001/02:Ju267 yrkandena 2–4,

2001/02: Ju299, 2001/02:Ju386, 2001/02:Ju401,

2001/02:Ju437, 2001/02:Ju441, 2001/02:K426

yrkande 20, 2001/02:Fi219 yrkande 1, 2001/02:U301

yrkande 42, 2001/02:U349 yrkandena 5 och 6,

2001/02:A211 yrkande 34 och 2001/02:A229 yrkande

37.

2. Försäljning av sexuella tjänster, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju291,

2001/02:Ju452 yrkande 1 och 2001/02:U349 yrkande

8.

Reservation 1 (kd)

3. Könsstympning

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju387.

4. Vålds- och sexualbrott mot barn

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju915,

2001/02:Ju269, 2001/02: Ju360 yrkandena 1, 2 och

4 samt 2001/02:Ju433.

5. Olaga diskriminering, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju283 och

2001/02:Ju378.

6. Högmålsbrott

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju375,

2001/02:Ju402, 2001/02: Ju412 och 2001/02:Ju427.

Reservation 2 (v, mp)

7. Klotter

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju223,

2001/02:Ju264, 2001/02: Ju277, 2001/02:Ju280,

2001/02:Ju320 och 2001/02:Ju363.

8. Underlåtenhet att bistå nödställd

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju274.

9. Rattfylleri

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju241,

2001/02:Ju296 yrkande 2 och 2001/02:Ju415.

10. Olovlig körning, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju229,

2001/02:Ju309, 2001/02: Ju316 och 2001/02:Ju383.

Reservation 3 (m, kd, c, fp)

11. Förbud att delta i militära aktioner

utomlands, m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju398.

12. Djurplågeri, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju374,

2001/02:Ju446 och 2001/02:MJ218 yrkande 2.

Reservation 4 (mp)

13. Livstidsstraffet

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju231,

2001/02:Ju340 yrkande 10, 2001/02:Ju424 yrkande

15 och 2001/02:Ju450 yrkande 27.

Reservation 5 (v, kd, mp, fp)

14. Återfall i brott

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju237

yrkande 37, 2001/02:Ju266 yrkande 9,

2001/02:Ju449 yrkande 3 och 2001/02:Ju450 yrkande

26.

Reservation 6 (m)

Reservation 7 (c, fp)

15. Villkorlig frigivning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju340

yrkande 6 och 2001/02: Ju449 yrkande 5.

Reservation 8 (m)

Reservation 9 (v)

16. Ett reformerat straffsystem

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju266

yrkandena 3 och 7, 2001/02:Ju449 yrkandena 1, 2,

4 och 10–12 samt 2001/02:A228 yrkande 12.

Reservation 10 (m)

17. Straffmätningen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju246

yrkande 2 och 2001/02: A317 yrkande 22.

Reservation 11 (v)

18. Det straffrättsliga samarbetet inom

EU

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju237

yrkande 30 och 2001/02:Ju390 yrkande 4.

Reservation 12 (kd)

Reservation 13 (c)

19. Juridiska personers straffansvar

Riksdagen avslår motion 2001/02:A315 yrkande 1.

Reservation 14 (v)

20. Fordonsägares straffansvar

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju228 och

2001/02:Ju379.

21. Frågor rörande vapen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju260 och

2001/02:Ju298.

22. Språket i brottsbalken, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju432 och

2001/02:Ju450 yrkande 30.

Stockholm den 14 februari 2002

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Fredrik

Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta Johansson

(s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström (v),

Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl (m), Ann-Marie

Fagerström (s), Jeppe Johnsson (m), Helena

Zakariasén (s), Morgan Johansson (s), Yvonne

Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Anita Sidén

(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c) och

Johan Pehrson (fp).

2001/02

JuU10

Utskottets överväganden

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner som väckts under den allmänna motionstiden

åren 2000 och 2001. Motionerna rör i huvudsak frågor

om brott och påföljder för brott.

Frågor om brott

I detta avsnitt behandlar utskottet

motionsyrkanden rörande brott, främst frågor

om människohandel, försäljning av sexuella

tjänster, könsstympning, vålds- och

sexualbrott mot barn, brott med rasistiska

förtecken, högmålsbrott, klotter, vissa

trafikbrott och djurplågeri. Utskottet

föreslår med hänvisning till pågående

utrednings- och beredningsarbete samt till

gällande regelverk att riksdagen avslår

samtliga motioner i denna del. Jämför

reservationerna 1 (kd), 2 (v, mp), 3 (m, kd,

c, fp) och 4 (mp).

Människohandel

I ett stort antal motioner efterfrågas åtgärder mot handel med

människor, nämligen i motionerna 2000/01:Ju731(s),

2000/01:K398 (fp), 2000/01:A812 (fp), 2001/02:Ju225

(c), 2001/02:Ju236 (kd), 2001/02:Ju262 (m), 2001/02:

Ju267 (m), 2001/02:Ju299 (s), 2001/02:Ju386 (m),

2001/02:Ju401 (s), 2001/02:Ju437 (s), 2001/02:Ju441

(s), 2001/02:K426 (kd), 2001/02:Fi219 (v),

2001/02:U301 (fp), 2001/02:U349 (kd), 2001/02:A211

(kd) och 2001/02: A229 (fp). I flera av motionerna

begärs att Sverige i olika internationella

sammanhang, bl.a. inom EU, skall verka för att

stoppa människohandeln. I andra framhålls behovet av

en särskild lagstiftning om människohandel samt

höjda straffsatser för sådana brott. I några av

motionerna begärs ytterligare resurser till polisen

för att bekämpa människohandel, medan det i andra

begärs ett ökat polissamarbete inom Europa. Vidare

framhålls i några av motionerna att stödet till de

kvinnor och barn som varit föremål för

människohandel måste förbättras på olika sätt, bl.a.

begärs ett förstärkt vittnesskydd. I en motion

begärs att FN-konventionen om gränsöverskridande

brottslighet och tillhörande protokoll om

människohandel skall ratificeras. Slutligen begärs i

en motion att sambandet mellan droghandel och

människohandel skall följas upp på en europeisk

nivå.

Människohandel kan, allt efter förhållandena i det

enskilda fallet, medföra ansvar enligt olika

straffbestämmelser. Det kan sålunda vara fråga om

människorov eller olaga frihetsberövande (4 kap. 1

och 2 §§ brottsbalken), om försättande i nödläge (4

kap. 3 § brottsbalken) eller om olaga tvång (4 kap.

4 § brottsbalken). Enligt bestämmelsen om

försättande i nödläge är det t.ex. straffbart att

förmå någon att bege sig till eller stanna kvar på

utrikes ort om det kan befaras att personen kan bli

utnyttjad för tillfälliga sexuella förbindelser där.

Andra brott som kan aktualiseras, när fråga är om

människohandel för sexuella ändamål, är försök till

koppleri eller försök eller förberedelse till grovt

koppleri (6 kap. 8 och 9 §§ brottsbalken jämförda

med 6 kap. 12 § samma balk). Den som organiserar

eller hjälper till vid handeln över gränserna kan

även dömas för brott mot utlänningslagen (1989:529).

Det finns emellertid inte något brott som särskilt

tar sikte på handel med människor.

Regeringen beslutade den 4 juni 1998 att tillkalla

en parlamentarisk kommitté med uppgift att göra en

översyn av bestämmelserna om sexualbrott (dir.

1998:48). Översynen skulle avse såväl det materiella

innehållet som systematik, lagteknik och språk.

Utredningen, som antog namnet 1998 års

sexualbrottskommitté, skulle enligt sina direktiv

särskilt utreda bl.a. om det finns behov av ett

särskilt brott som tar sikte på handel med

människor, främst kvinnor och barn, för sexuella

ändamål.

1998 års sexualbrottskommitté redovisade sitt

uppdrag i mars 2001 i betänkandet Sexualbrotten –

Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och

angränsande frågor (SOU 2001:14). Enligt kommittén

är de olika förfaranden som tillsammans utgör handel

med människor för sexuella ändamål i allt väsentligt

kriminaliserade i svensk rätt. Trots detta bör det

enligt kommittén införas en särskild bestämmelse om

straffansvar för sådan handel. Bestämmelsen bör

omfatta alla led i handeln och förenas med en sträng

straffskala. Anledningen härtill är att en del av de

handlingar som agenter, organisatörer och

transportörer vidtar inte är straffbara samt att

flera av de straffbestämmelser som finns i dag

förutsätter att en viss effekt har inträtt. Därtill

kommer enligt kommittén att människohandel utgör en

allvarlig kränkning av flera av offrens

grundläggande mänskliga rättigheter och bidrar till

att förorsaka offren skador. Det är framför allt

kvinnor, men också i betydande utsträckning barn,

som är föremål för handeln. Det är vidare

regelmässigt sådana personer som av olika skäl redan

är särskilt sårbara som blir utnyttjade. Eftersom

det inte finns någon enskild bestämmelse som täcker

samtliga led framträder inte den särskilda

karaktären av handeln. Enligt kommittén synliggör

man handeln om en särskild straffbestämmelse införs.

Ytterligare omständigheter som talar för införandet

av en sådan bestämmelse är enligt kommittén bl.a.

det inom FN antagna tilläggsprotokollet till

konventionen om gränsöverskridande brottslighet samt

harmoniseringen av rättssystemen inom EU. Om

länderna inom EU införde en bestämmelse som hade

samma definition som utgångspunkt skulle länderna

enklare kunna samordna sina insatser mot den

gränsöverskridande brottsligheten. Detta skulle

också underlätta för myndigheterna att föra

statistik och att följa brottsutvecklingen (s. 456

f).

Enligt vad utskottet inhämtat har 1998 års

sexualbrottskommittés betänkande remissbehandlats,

och det bereds för närvarande inom

Justitiedepartementet. En proposition i här aktuell

del är aviserad till mars 2002.

När det gäller frågor om lagföring och stöd till

offer som varit föremål för människohandel fick den

s.k. Anhörigkommittén i november 2000 i uppdrag att

utreda om möjligheterna till lagföring kan

underlättas när det gäller fall av såväl

människosmuggling som människohandel samt att ta

ställning till vilka möjligheter som finns att ge

offren för människohandel rättsligt och annat stöd

så att de skall kunna bistå i utredningar om brott

(dir. 2000:81). Kommittén skulle ha redovisat sitt

uppdrag den 31 december 2001. Tiden för kommitténs

uppdrag har dock förlängts. Enligt nya

tilläggsdirektiv skall kommittén redovisa den del av

uppdraget som rör människosmuggling och

människohandel senast den 31 juli 2002 (dir.

2001:64).

Kampen mot människohandel bedrivs även i flera

internationella forum, bl.a. inom FN och EU.

FN antog i december 2000 en konvention om

gränsöverskridande organiserad brottslighet i syfte

att främja ett internationellt samarbete för att

förebygga och bekämpa gränsöverskridande organiserad

brottslighet mer effektivt. Samtidigt antogs ett

tilläggsprotokoll till konventionen om

människohandel. Syftet med tilläggsprotokollet är

att förebygga och bekämpa handel med människor

varvid kvinnor och barn särskilt skall

uppmärksammas, att skydda och bistå offren för

handeln med full respekt för deras mänskliga

rättigheter samt att främja samarbetet mellan

konventionsstaterna i dessa frågor. Konventionen

omfattar människohandel i vid bemärkelse, bl.a.

omfattas handel som syftar till

arbetskraftsexploatering och handel som syftar till

sexuell exploatering.

Sverige undertecknade i december 2000 konventionen

och tilläggsprotokollet om människohandel. Enligt

vad utskottet inhämtat bereds frågan om Sveriges

tillträde till instrumenten för närvarande inom

Justitiedepartementet.

Inom EU har en rad åtgärder vidtagits.

I november 1996 antog Europeiska unionens råd det

s.k. STOP-programmet vars syfte är att ge stöd till

och främja utbytet mellan personer med ansvar för

att bekämpa bl.a. handel med människor (Gemensam

åtgärd 96/700/RIF).

Vidare beslöt Europeiska unionens råd den 24

februari 1997 om en gemensam åtgärd mot

människohandel (97/154/RIF). Enligt den gemensamma

åtgärden skall medlemsstaterna samarbeta i största

möjliga omfattning på det rättsliga området vid

undersökningar och rättsprocesser som gäller

människohandel. I den gemensamma åtgärden ges

närmare föreskrifter om hur detta samarbete skall gå

till. Rättsakten anger också vilka förfaranden av nu

ifrågavarande slag som skall vara straffbelagda i

medlemsstaterna.

Den 15–16 oktober 1999 höll Europeiska rådet ett

särskilt toppmöte i Tammerfors om skapandet av ett

område med frihet, säkerhet och rättvisa inom EU. I

slutsatserna från toppmötet berörs bl.a. bekämpandet

av människohandel. Sålunda anser Europeiska rådet

att insatserna för att enas om gemensamma

definitioner, grunder för åtal och påföljder bör

koncentreras till bl.a. människohandel. Gemensamma

utredningsgrupper för att bekämpa denna typ av

brottslighet bör bildas utan dröjsmål, och

medlemsstaterna bör i sin lagstiftning uppta stränga

straff för människohandel. Även inom ramen för

immigrationspolitiken bör, enligt vad som uttalas i

slutsatserna, medlemsstaterna vidta åtgärder i syfte

att motverka människohandel.

Kommissionen lade i december 2000 fram förslag

till två rambeslut, varav ett handlar om

människohandel och ett handlar om sexuell

exploatering av barn.

Rambeslutet rörande människohandel är tänkt att

ersätta 1997 års gemensamma åtgärd. Det skall

omfatta såväl handel som syftar till

arbetskraftsexploatering som handel som syftar till

sexuell exploatering. Varje medlemsstat skall enligt

rambeslutet vidta nödvändiga åtgärder för att

tillförsäkra att åtgärder såsom rekrytering,

transport, överföring, hysande eller mottagande av

en person vilka syftar till sådan exploatering är

straffbara om tvång, våld, hot, svikligt förfarande

eller bedrägeri brukas, om missbruk av myndighet

eller av en utsatt situation förekommer eller om

betalning eller andra förmåner ges eller tas emot

för att erhålla medgivande från en person som har

kontroll över en annan person. Varje medlemsstat

skall också vidta åtgärder för att säkerställa att

anstiftan, medhjälp, främjande och försök till

sådana brott är straffbara. Vidare skall

medlemsstaterna säkerställa att de brott som

omfattas av rambeslutet är belagda med effektiva,

proportionerliga och avskräckande brottspåföljder

som kan föranleda utlämning. Om det föreligger

försvårande omständigheter, såsom att gärningsmannen

satt offrets liv på spel, använt grovt våld eller

tillfogat offret allvarlig skada eller att brottet

förövats inom ramen för en kriminell organisation,

skall maximistraffet för gärningen uppgå till minst

åtta års fängelse.

Vid ministerrådets möte för rättsliga och inrikes

frågor den 28–29 maj 2001 nåddes en politisk

överenskommelse om merparten av innehållet i

rambeslutet. En politisk överenskommelse om

resterande del, nämligen tillämpliga straffskalor,

nåddes vid ministerrådets möte för rättsliga och

inrikes frågor den 27–28 september 2001. Sverige har

vid ingåendet av nämnda överenskommelser gjort

förbehåll för riksdagens godkännande.

Regeringen beslutade den 12 februari i år att till

riksdagen överlämna en proposition med förslag att

riksdagen skall godkänna rambeslutet (prop.

2001/02:99).

Även hos polisen förekommer en del arbete.

Rikspolisstyrelsen har utsett en särskild

rapportör vad gäller handel med kvinnor. Årliga

rapporter om läget i denna fråga lämnas till

regeringen. Rikspolisstyrelsen har också gjort andra

insatser, t.ex. hölls den 19–21 november 2001 ett

seminarium om handel med kvinnor och barn för att

sprida information och kunskap samt öka samarbetet

mellan olika myndigheter och organisationer som

arbetar med dessa frågor.

Det huvudsakliga arbetet med att bekämpa handel

med kvinnor bedrivs dock vid de lokala

myndigheterna. För att underlätta samarbetet utses

kontaktpersoner vid varje polismyndighet.

Rikspolisstyrelsen avser att utarbeta föreskrifter

och allmänna råd för att uppnå planmässighet och

enhetlighet i detta arbete (prop. 2001/02:1, volym

3, s. 69).

Människohandel är också en prioriterad fråga för

Europeiska polisbyrån (Europol). Frågan handläggs på

Europols narkotikaenhet som analyserar och utväxlar

information och underrättelser om bl.a.

människohandel, organiserad illegal invandring och

olaglig narkotika. Inom ramen för detta arbete ger

Europol ut rapporter med både allmän information och

uppgifter i specifika ärenden samt rapporterar

återkommande om trender och om läget i respektive

medlemsland. Europol bistår också den nationella

polisen i förundersökningar som rör människohandel.

Så har t.ex. Europol under senare år bistått den

svenska polisen i några förundersökningar som rör

misstanke om koppleri där huvudmännen hade hämtat

kvinnor från utlandet för att förmå dem att

prostituera sig i Sverige.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att

handeln med människor måste bekämpas med effektiva

och kraftfulla medel. Som framgår ovan har också

åtgärder vidtagits för att förbättra bekämpningen av

sådana brott. Därtill kommer att frågan om

godkännande av FN:s tilläggsprotokoll till

konventionen om gränsöverskridande brottslighet för

närvarande bereds inom Justitiedepartementet samt

att regeringen lagt fram en proposition med förslag

om godkännande av EU:s rambeslut rörande

människohandel. Även frågan om att införa en

särskild straffbestämmelse om människohandel bereds

inom departementet. I denna fråga har en

lagrådsremiss beslutats och en proposition kan

väntas under våren. Regeringen har också givit den

s.k. Anhörigkommittén i uppdrag att utreda om

möjligheterna till lagföring av sådana brott kan

underlättas. Mot den bakgrunden anser utskottet att

det för närvarande inte finns anledning för

riksdagen att göra något särskilt uttalande i

frågan. Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna 2000/01:Ju731, 2001/02:Ju225,

2001/02:Ju262, 2001/02:Ju299, 2001/02:Ju386,

2001/02:Ju401, 2001/02: Ju437 och 2001/02:Ju441 samt

motionerna 2000/01:K398, 2000/01:A812,

2001/02:Ju236, 2001/02:Ju267, 2001/02:K426,

2001/02:Fi219, 2001/02: U301, 2001/02:U349,

2001/02:A211 och 2001/02:A229 i nu behandlade delar.

Försäljning av sexuella tjänster, m.m.

I motion 2001/02:Ju291 (kd) yrkas att försäljning av

sexuella tjänster skall förbjudas samt att lämpliga

påföljder för sådana brott skall övervägas. Härvid

framhålls även behovet av vård- och

rehabiliteringsinsatser för prostituerade. I motion

2001/02:U349 (kd) yrkas att lagen (1998:408) om

förbud mot köp av sexuella tjänster skall ses över

samt att skyddet för prostituerade skall förbättras.

Slutligen begärs i motion 2001/02:Ju452 (kd) att

lagstiftningen mot pornografisk föreställning

skärps. Bland annat bör s.k. enskild posering

förbjudas.

Enligt lagen om förbud mot köp av sexuella

tjänster gäller att den som mot ersättning skaffar

sig en tillfällig sexuell förbindelse döms – om inte

gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken –

för köp av sexuella tjänster till böter eller

fängelse i högst sex månader. Lagen trädde i kraft

den 1 januari 1999 (prop. 1997/98:55, bet. JuU13,

rskr. 250).

I propositionen övervägde regeringen frågan

huruvida både köpare och säljare av sexuella

tjänster – dvs. både de prostituerade och deras

kunder – borde kunna straffas för sitt beteende.

Regeringen gjorde därvid bedömningen att, även om

prostitutionen som sådan var en icke önskvärd

samhällsföreteelse, det inte var rimligt att också

kriminalisera den som, åtminstone i flertalet fall,

var den svagare parten som utnyttjades av andra som

ville tillfredsställa sin egen sexualdrift. Det var

också viktigt för att motivera de prostituerade att

söka hjälp för att komma bort från prostitutionen

att de inte kände att de riskerade någon form av

påföljd för att de varit verksamma som prostituerade

(prop. 1997/98:55 s. 104).

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen hade

utskottet att ta ställning till motionsyrkanden

motsvarande det nu förevarande om att även

kriminalisera försäljning av sexuella tjänster.

Utskottet instämde i regeringens nyss återgivna

motivuttalande och uttalade att en kriminalisering

endast borde omfatta köp av sexuella tjänster. Då

aktuella motioner avstyrktes (bet.

1997/98:JuU13 s. 27 f). Utskottet har även därefter

avstyrkt liknande motionsyrkanden, senast i januari

2000 (bet. 1999/2000:JuU7 s. 9 f).

Ett antal undersökningar och utredningar har

presenterats i fråga om tillämpningen av den

aktuella lagen och vilken effekt den har haft.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) redovisade i mars

2000 en studie som syftade till att kartlägga

tillämpningen av lagen under dess första år, Förbud

mot köp av sexuella tjänster – Tillämpningen av

lagen under första året (BRÅ-rapport 2000:4). Av

rapporten framgår att 91 polisanmälningar

upprättades med anledning av lagen under år 1999. En

stor andel av anmälningarna lades dock ned, i

huvudsak med motiveringen att brott inte kunde

styrkas. Andra låg kvar hos polis och åklagare i

väntan på beslut om åtal. Den vanligaste anledningen

till att utredningarna lades ned var enligt BRÅ

bevissvårigheter, t.ex. att bevisa att parterna

träffat en överenskommelse om sexuell förbindelse

mot betalning. Endast sju domar meddelades under år

1999, varav sex fällande och en friande. Dessutom

utfärdades fem strafförelägganden. Påföljderna för

brotten bestämdes till mellan 40 och 80 dagsböter.

Enligt BRÅ hade det inte vållat några större problem

att avgöra vilka gärningar som föll inom det

straffbara området. Åklagare och poliser hade dock

uttryckt osäkerhet beträffande definitionen av vad

som exempelvis menas med att skaffa sig en sexuell

förbindelse, när en sådan förbindelse skall anses

vara av tillfällig natur samt vilka typer av

tjänster som ingår i begreppet sexuell förbindelse.

Vidare presenterade Socialstyrelsen i augusti 2000

en undersökning om prostitutionen i Sverige under

åren 1998 och 1999 (SoS-rapport 2000:5). Av

undersökningen framgår att antalet kända

prostituerade kvinnor verkade ha minskat i

storstäderna, men att antalet i landet i övrigt var

oförändrat. Vidare framgår att en kraftig nedgång av

gatuprostitutionen kunnat noteras efter det att

förbudet införts, men att denna efter ett tag sakta

återkom. Under undersökningen hade uppgifter också

lämnats om en viss ökad användning av alternativa

mötesplatser och kontaktsätt, t.ex. via Internet

eller mobiltelefon.

Socialstyrelsen kommer även fortsättningsvis, inom

sin ordinarie verksamhet, att kartlägga

prostitutionens omfattning och utveckling.

Slutligen har Polismyndigheten i Skåne, på uppdrag

av Rikspolisstyrelsen, utvärderat den praktiska

tillämpningen av lagen och övervägt de metoder med

vilka denna brottslighet bekämpas. Av rapporten, som

lämnades i februari 2001, framgår bl.a. att en viss

nedgång skett i den synliga gatuprostitutionen, men

att det inte finns några belägg för att

prostitutionen som företeelse har minskat. Vidare

framgår att vissa problem uppstått för polisen i

dess försök att bekämpa brott enligt lagen. Ett

problem har varit att domstolarna ställt synnerligen

höga krav på den bevisning som krävs för att lagföra

och döma sexköpare. Detta har för polisen bl.a.

medfört att motstridiga intressen uppstått – å ena

sidan har polisen en lagstadgad skyldighet att

avvärja och förhindra brott i ett tidigt skede,

medan å andra sidan kraven på bevisning förutsätter

ett ingripande från polisens sida först när brottet

är fullbordat.

Rapporten bereds inom Rikspolisstyrelsen.

1998 års sexualbrottskommittén behandlar i sitt

betänkande, Sexualbrotten – Ett ökat skydd för den

sexuella integriteten och angränsande frågor (SOU

2001:14), bl.a. frågor om koppleri och prostitution.

Härvid görs vissa överväganden vad gäller förbudet

mot köp av sexuella tjänster. Enligt kommittén bör

förbudet föras in i 6 kap. brottsbalken för att

regleras på samma ställe som övriga förbud som

gäller sexuella tjänster, nämligen förbudet mot att

köpa sexuellt umgänge med någon under 18 år och

förbudet mot koppleri. För en sådan placering talar

enligt kommittén också det aktuella brottets

anknytning till sexuallivet, dvs. att brottet avser

att skydda individ och samhälle på sexuallivets

område. Enligt kommittén bör vidare det straffbara

området förtydligas och i viss mån utvidgas, t.ex.

bör en person som utnyttjar den sexuella tjänsten

men låter någon annan betala för den vara att se som

gärningsman (s. 303 f).

Betänkandet bereds för närvarande inom

Justitiedepartementet.

I fråga om pornografisk föreställning gäller

följande bestämmelser. Enligt 2 kap. 3 §

ordningslagen (1993:1617) skall med offentlig

tillställning förstås bl.a. tävlingar och

uppvisningar, danstillställningar, marknader och

mässor. För att en tillställning skall anses som

offentlig krävs att den anordnas för allmänheten

eller att allmänheten har tillträde till den. En

tillställning till vilken tillträdet är begränsat

genom krav på inbjudan, medlemskap i en viss

förening eller annat villkor är dock att anse som en

tillställning som allmänheten har tillträde till, om

tillställningen uppenbarligen är en del av en

rörelse vars verksamhet uteslutande eller

väsentligen består i att anordna tillställningar av

detta slag. Detsamma gäller om tillställningen med

hänsyn till omfattningen av den krets som äger

tillträde, de villkor som gäller för tillträdet

eller andra liknande omständigheter är att jämställa

med sådan tillställning. Enligt 2 kap. 14 §

ordningslagen får offentlig tillställning som utgör

pornografisk föreställning inte anordnas. Straffet

för överträdelse av förbudet är enligt 2 kap.

29 § punkt 5 samma lag böter eller fängelse i högst

sex månader.

1998 års sexualbrottskommitté skulle enligt sina

direktiv bl.a. se över om de skadliga effekterna av

s.k. sexklubbar kan undvikas genom lagstiftning

eller på annat sätt (dir. 1998:48).

Som ovan nämnts redovisade kommittén sitt uppdrag

i mars 2001 i betänkandet Sexualbrotten – Ett ökat

skydd för den sexuella integriteten och angränsande

frågor (SOU 2001:14). Enligt kommittén har antalet

s.k. sexklubbar under de senaste fem åren ökat

kraftigt. Även antalet kvinnor som arbetar på sådana

klubbar har troligtvis ökat. Sexklubbsbranschen kan

enligt kommittén ha en stark dragningskraft på unga

kvinnor som – på grund av bakgrund, uppväxt och

rådande omständigheter – befinner sig i en

riskgrupp. Arbetet på sexklubbar kan ha skadliga

effekter såväl socialt som kroppsligt och själsligt

på kvinnorna samt utgöra en inkörsport till

prostitution. Sexklubbarnas verksamhet leder vidare

till kriminalitet och andra skadliga effekter.

Enligt kommittén bör därför nuvarande bestämmelser

förtydligas och skärpas, t.ex. bör bestämmelsen om

förbud mot anordnande av pornografisk föreställning

förtydligas. Det bör av bestämmelsen framgå att

enskild posering som sker i anslutning till

föreställningen skall anses utgöra en del av

föreställningen och att sådan posering bör beaktas

vid bedömningen av om föreställningen i dess helhet

är pornografisk. Vidare bör straffskalan skärpas i

förhållande till gällande rätt. Enligt kommittén bör

straffet vara böter eller fängelse i högst två år.

Avslutningsvis framhåller kommittén att sexklubbarna

inte endast är ett straffrättsligt problem. Sålunda

bör inte enbart straffrättsliga åtgärder vidtas,

utan dessa bör kombineras med sociala insatser för

kvinnor på sexklubbar och i prostitutionen samt för

de män som köper olika sexuella tjänster (s. 376 f).

Som ovan nämnts bereds betänkandet inom

Justitiedepartementet.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att de

undersökningar och utredningar som presenterats i

fråga om tillämpningen av lagen om förbud mot köp av

sexuella tjänster och vilken effekt lagen har haft

pekar på att tillämpningen av lagen inte är helt

okomplicerad. 1998 års sexualbrottskommitté har dock

inom ramen för sitt uppdrag bl.a. sett över den

aktuella lagstiftningen och föreslagit vissa

förändringar. Till exempel föreslås att det

straffbara området förtydligas och i viss mån

utvidgas. Kommittén har också sett över

lagstiftningen rörande pornografisk föreställning

och föreslagit vissa förtydliganden i denna.

Förslagen bereds för närvarande inom

Justitiedepartementet. Enligt utskottet bör detta

arbete inte föregripas. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motion 2001/02:Ju291 samt

motionerna 2001/02:Ju452 och 2001/02:U349 i nu

behandlade delar.

Könsstympning

I motion 2001/02:Ju387 (m) begärs åtgärder för att

bekämpa könsstympning. Enligt motionären bör den som

uppmanar annan till ett sådant brott kunna åtalas.

Vidare bör enligt motionären det förebyggande

arbetet samt polisens insatser på området

intensifieras.

Enligt lagen (1982:316) med förbud mot

könsstympning av kvinnor får inte ingrepp i de

kvinnliga yttre könsorganen utföras i syfte att

stympa dessa eller åstadkomma andra bestående men

(könsstympning). Detta gäller oavsett om samtycke

har lämnats till ingreppet eller inte. Även om

kvinnan, eller vårdnadshavaren om det gäller ett

barn, uttryckligen begär ett ingrepp av detta slag

får det således inte utföras. Om brottet har medfört

livsfara, allvarlig sjukdom eller i annat fall

inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende skall

det bedömas som grovt. Även försök, förberedelse och

stämpling till könsstympning är enligt lagen

straffbart.

Den som bryter mot förbudet skall dömas till

fängelse i högst fyra år. För grovt brott skall

fängelsestraffet bestämmas till lägst två år och

högst tio år.

Utskottet har tidigare behandlat frågor rörande

straffansvar m.m. för könsstympning, senast under

våren 1998. Det ställde sig då bakom ett

regeringsförslag om skärpningar i lagstiftningen,

bl.a. vad gällde straffskalan. Utskottet uttalade

som skäl för sitt ställningstagande i huvudsak

följande. Enligt utskottets mening finns det all

anledning att se mycket allvarligt på den typen av

ingrepp som en könsstympning innebär. Sådana ingrepp

är oförenliga med vår syn på individens rätt till

kroppslig integritet och kvinnans rätt att bestämma

över sig själv och att leva sitt liv efter egna

förutsättningar och behov. Det strider också mot

vetenskap och beprövad erfarenhet att utföra ett

sådant ingrepp. Alla former av könsstympning innebär

ett bestående lidande för den stympade kvinnans del,

och ingreppet leder ofta till allvarliga fysiska och

psykiska skador (bet. 1997/98:JuU13 s. 23 f).

I fråga om förebyggande åtgärder anförde utskottet

att det förebyggande arbetet mot könsstympning

givetvis är av central betydelse och att det är här

tyngdpunkten i arbetet måste ligga. Utskottet delade

mot den bakgrunden den av socialutskottet framförda

uppfattningen att det var synnerligen angeläget med

information och utbildning om kvinnlig könsstympning

till både vuxna och barn inom de grupper där detta

kulturmönster fortfarande lever kvar och till

berörda personalgrupper samt att det var angeläget

med återkommande uppföljning av insatserna på

området. Något tillkännagivande av riksdagen i

frågan ansågs inte nödvändigt (bet. 1997/98:JuU13 s.

24 f).

Socialutskottet har därefter vid flera tillfällen

uttalat sig i frågor rörande bl.a. förebyggande

arbete mot könsstympning, senast i samband med

beredningen av budgetpropositionen för år 2002.

Socialutskottet hänvisade därvid till att regeringen

för en treårsperiod, med början under år 1999,

avsatt medel för arbete mot könsstympning av kvinnor

och flickor. Medlen disponeras av Socialstyrelsen

för att vidareutveckla och sprida metoder samt

initiera förebyggande projekt mot könsstympning.

Styrelsen skulle redovisa sitt uppdrag i december

2001. Enligt socialutskottet borde något

tillkännagivande inte göras i avvaktan på

Socialstyrelsens rapport (bet. 2001/02:SoU1 s. 47 f

och 102 f).

Socialstyrelsen har redovisat sitt uppdrag i

rapporten Uppdrag att vidareutveckla och sprida

metoder samt initiera projekt i syfte att förebygga

könsstympning m.m. I rapporten beskrivs de olika

aktiviteter som genomförts i samband med uppdraget

och vilka erfarenheter och kunskaper som inhämtats.

De aktiviteter som bedrivits kan i princip delas in

i två delar; dels metodutveckling, kartläggning och

kunskapsutveckling, dels informationsspridning och

kompetenshöjning. Bland annat har undersökningar

gjorts beträffande vilka kunskaper och vilken

beredskap som finns hos ungdomsmottagningar,

skolsköterskor och övrig skolpersonal, samt att

projekt om religiösa ledares roll i det förebyggande

arbetet mot kvinnlig könsstympning utförts. Vidare

har diverse utbildningsinsatser och nätverksbyggande

gjorts runt om i landet, t.ex. har

informationsträffar hållits för olika

personalgrupper i Västra Götalands län och

informatörsutbildning anordnats i Malmö.

Socialstyrelsen har också givit stöd till det s.k.

IDIL-projektet som har till syfte att motverka

kvinnlig könsstympning genom att utbilda afrikanska

kvinnor till informatörer. Av det utförda arbetet

har en rad erfarenheter och konklusioner gjorts.

Enligt Socialstyrelsen är det t.ex. viktigt att

fortsätta informations- och kunskapsspridningen till

olika professioner inom socialtjänst, skola och

hälso- och sjukvård samt till berörda

invandrargrupper. Det är också viktigt att få med de

religiösa ledarna i arbetet samt att utveckla det

internationella samarbetet på området. Slutligen har

Socialstyrelsen funnit att behov finns av central

samordning. En central myndighet – förslagsvis

Socialstyrelsen – bör därför ges i uppdrag att

fortsättningsvis samordna arbetet, t.ex. att

underlätta samverkan mellan centrala myndigheter,

bevaka utvecklingen när det gäller lagstiftning,

forskning och riktlinjer samt att bibehålla och

utveckla det internationella samarbetet.

Enligt vad utskottet inhämtat bereds rapporten

inom Socialdepartementet.

Som utskottet tidigare framhållit finns det all

anledning att se mycket allvarligt på den typ av

ingrepp som en könsstympning innebär. Sådana ingrepp

är oförenliga med vår syn på individens rätt till

kroppslig integritet och kvinnans rätt att bestämma

över sig själv. Det strider också mot vetenskap och

beprövad erfarenhet att utföra ett sådant ingrepp.

Alla former av könsstympning innebär ett bestående

lidande för den stympade kvinnans del, och ingreppet

leder ofta till allvarliga fysiska och psykiska

skador. Enligt utskottet är dock de straffrättsliga

bestämmelserna på området, såvitt nu kan bedömas,

utformade på ett ändamålsenligt sätt. Så är t.ex.

redan förberedelse och stämpling till könsstympning

straffbart. Ytterligare insatser måste alltså i

första hand göras för att förebygga denna typ av

brott. I denna del har Socialstyrelsen lämnat vissa

förslag, vilka för närvarande bereds inom

Socialdepartementet. Detta arbete bör inte

föregripas. Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2001/02:Ju387.

Vålds- och sexualbrott mot barn

I motion 2001/02:Ju360 (m) begärs att psykisk

misshandel av barn straffbeläggs samt att

straffsatserna för våldsbrott mot barn skärps. I

samma motion begärs också att en särskild

”haverikommission” införs med uppgift att utreda

omständigheterna före och kring mord begångna mot

barn. Enligt motionärerna bör denna kunskap kunna

utgöra ett medel att förhindra fler sådana brott i

framtiden. Liknande önskemål framställs i motion

2000/01:Ju915 (m).

Regeringen beslöt den 10 september 1998 att

tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att

utreda frågan om barnmisshandel och därmed

sammanhängande frågor (dir. 1998:105). Enligt

uppdraget skulle utredningen bl.a.

– närmare definiera begreppet barnmisshandel,

– beskriva utvecklingen av barnmisshandel och söka

förklaringar till denna,

– sammanställa och redovisa kunskapsläget när det

gäller möjligheterna att känna igen

orsaksmönster, såväl inom den enskilda familjen som

i samhället, som kan ligga bakom uppkomsten av

barnmisshandel samt

– se över formerna, omfattningen och inriktningen av

det förebyggande arbetet och utforma strategier för

att effektivisera och förbättra arbetet med att

förhindra barnmisshandel.

Uppdraget i dessa delar redovisades till

regeringen i augusti 2001 i betänkandet

Barnmisshandel – Att förebygga och åtgärda (SOU

2001:72). I betänkandet lämnas ett flertal förslag

till hur skyddet för barn kan förbättras, bl.a. inom

socialtjänstens samt på hälso- och sjukvårdens

område.

Vad gäller de straffrättsliga bestämmelserna anser

kommittén, som tagit namnet Kommittén mot

barnmisshandel, att det inte finns skäl att utöka

kriminaliseringen av barnmisshandel. Enligt

kommittén kan i och för sig psykisk misshandel av

barn framstå som straffvärd, särskilt eftersom barn

generellt sett är mer utsatta och sårbara än vuxna

människor. Många av de argument som i andra

sammanhang förts fram som skäl mot att ytterligare

straffbelägga psykisk misshandel, t.ex. att en sådan

bestämmelse skulle bli alltför oprecis och omfatta

en alltför överskådlig krets av gärningar för att

kunna godtas, gäller emellertid även i fråga om

sådan misshandel som riktar sig mot barn. Eftersom

den psykiska misshandel av barn som förövas av vuxna

oftast äger rum i hemmet där risken för upptäckt är

mycket liten, måste det också bedömas som tveksamt

huruvida en utökad kriminalisering verkligen skulle

ha någon avskräckande effekt. Framför allt måste man

ifrågasätta om straffrättsliga åtgärder är en

lämplig metod att få vuxna människor att behandla

barn med den respekt de har rätt till. Bättre är,

anför kommittén, att genom utbildning och

information höja kunskapsnivån hos föräldrar och

andra vuxna om den psykiska misshandeln och dess

skadeverkningar.

Däremot bör enligt kommittén en särskild

straffskärpningsgrund införas i 29 kap. 2 §

brottsbalken för sådana fall där brottet inneburit

att ett barn kränkts av en närstående eller tidigare

närstående person. Som särskilt försvårande bör även

anses att brott förövats i närvaro av ett närstående

barn. Anledningen härtill är att brott mot barn i

dessa situationer måste anses som dubbelt

försvårande. Omständigheterna vid ett sådant brott

är inte försvårande endast på grund av att brottet

förövats mot ett barn i skyddslös ställning utan

dessutom på grund av att brottet innebär att ett

barn berövas sin trygghet. För det barn som utsätts

för misshandel eller liknande av en förälder eller

bevittnar våld i sina familjer är inte hemmet längre

den trygga och skyddade plats det borde vara och den

förälder som förövat brottet är inte längre en

person att känna tillit till. Sådana brott för

dessutom ofta med sig svåra och långvariga

personliga skadeverkningar (s. 334 f).

När det gäller utredningar vid barns död föreslår

kommittén att Socialstyrelsen ges i uppdrag att

utarbeta och under tre år på försök pröva ett system

för dödsfallsutredningar. Enligt förslaget bör

målgruppen avgränsas till barn under 18 år som dött

på grund av mord, dråp eller misshandel, vilket i

genomsnitt innebär tio till tolv utredningar per år.

I målgruppen inkluderas därmed inte bara den

klassiska barnmisshandeln, dvs. att en förälder

misshandlar ett litet barn, utan också våldet

mellan ungdomar. Kommitténs uppfattning är att det

är viktigt att utreda allt dödligt våld mot barn

under 18 år, oavsett vem som varit förövare. Om det

finns särskilda skäl skall även dödsfall som inte

lett till fällande dom kunna bli föremål för en

dödsfallsutredning. Som exempel kan nämnas fall där

barn dödar barn eller fall där det är klarlagt att

barnet har dött av yttre våld men där det inte går

att bevisa vem som är skyldig. Enligt kommitténs

bedömning bör samhället ta ansvar för att dessa

ytterst tragiska fall blir allsidigt belysta och

utredda. Det finns, anför kommittén, flera skäl till

att samhället bör ta ett särskilt ansvar i de fall

barn dött på grund av yttre våld, t.ex. att det rör

sig om synnerligen allvarliga brott samt att

förövarna i allmänhet är föräldrar och offren små

barn. Enligt kommittén är dödsfallsutredningarnas

främsta syfte att öka kunskaperna om våld mot barn

så att riskfamiljer kan identifieras och så att

förebyggande åtgärder, utredningar, insatser och

samarbete kan förbättras (s. 352 f).

Enligt vad utskottet inhämtat bereds betänkandet

för närvarande inom Regeringskansliet.

Utskottet konstaterar att Kommittén mot

barnmisshandel i sitt betänkande behandlat såväl

frågan om psykisk misshandel av barn som frågan om

utredningar vid barns död. Betänkandet bereds för

närvarande inom Regeringskansliet. Utskottet, som

anser att det pågående beredningsarbetet inte bör

föregripas, föreslår att riksdagen avslår motion

2000/01:Ju915 och motion 2001/02:Ju360 i nu

behandlade delar.

I motion 2001/02:Ju433 (s) begärs att sexualbrott

begångna mot barn skall undantas från bestämmelserna

om preskription. Vidare begärs i motion

2001/02:Ju269 (m) ett förbud mot sexuella

förbindelser mellan elever och deras lärare.

Vad gäller preskriptionstiden för sexualbrott

infördes den 1 januari 1995 en särskild bestämmelse

i 35 kap. 4 § brottsbalken. Bestämmelsen syftade

till att stärka skyddet för barn och ungdomar mot

att bli utnyttjade i sexuella sammanhang. Den

särskilda preskriptionsregeln avser brott enligt 6

kap. 1–4 och 6 §§ brottsbalken, dvs. våldtäkt,

sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt

utnyttjande av underårig och sexuellt umgänge med

avkomling respektive syskon som begåtts mot barn

under 15 år samt försök till sådana brott.

Preskriptionstiden skall i dessa fall beräknas från

den dag då målsäganden fyller eller skulle ha fyllt

15 år. Detta innebär också att den absoluta

preskriptionstiden förlängs på motsvarande sätt.

När det gäller sexuella förbindelser mellan elever

och lärare finns det inte något förbud i gällande

lagstiftning. Däremot gäller enligt 6 kap. 3 §

brottsbalken att den som förmår någon annan till

sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka hans

eller hennes beroendeställning gör sig skyldig till

sexuellt utnyttjande. Som ett exempel på när denna

bestämmelse kan bli tillämplig nämns i förarbetena

till bestämmelsen det fallet att en lärare eller

någon med liknande anknytning till skolan inleder

ett sexuellt förhållande med någon av sina elever

vid den skola där han eller hon är verksam (prop.

1983/84:105 s. 25 f). Straffet för sådan gärning

skall bestämmas till fängelse i högst två år eller,

om brottet är att anse som grovt, till fängelse i

lägst sex månader och högst sex år.

1998 års sexualbrottskommitté behandlar i sitt

betänkande, Sexualbrotten – Ett ökat skydd för den

sexuella integriteten och angränsande frågor (SOU

2001:14), såväl frågan om den särskilda

preskriptionstiden för sexualbrott bör utvidgas som

frågan om straffansvar när någon i beroendeställning

utnyttjas.

Kommittén har vad gäller den första frågan

föreslagit att en ny preskriptionsbestämmelse införs

som rör sexualbrott mot personer under 18 år. Enligt

förslaget förlängs preskriptionstiden på så sätt att

den, för de brott som avses, skall beräknas från den

dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år.

Viss utvidgning föreslås också vad gäller de brott

som skall omfattas av preskriptionsbestämmelsen.

Brott som normalt inte föranleder någon annan

påföljd än böter bör dock inte omfattas av

bestämmelsen (s. 359 f).

Vad gäller frågan om sexuellt utnyttjande anser

kommittén att bestämmelsen i allt väsentligt bör

vara oförändrad i sak. Några förändringar bör dock

enligt kommittén göras. Det bör t.ex. inte längre

vara ett krav att gärningsmannen förmått den andra

personen till en sexuell handling. Straffansvar bör

alltså kunna komma i fråga oavsett vem som tagit

initiativet till det sexuella umgänget. Att

genomföra en sexuell handling med en annan och

därigenom utnyttja att denna person befinner sig i

en beroendeställning är enligt kommittén i alla

sådana situationer klandervärt och bör vara

kriminaliserat. Självfallet skall det dock

fortfarande krävas ett orsakssamband mellan

beroendeställningen och offrets deltagande i

sexualhandlingen för att gärningen skall vara

straffbar som sexuellt utnyttjande. Vidare bör

enligt kommittén rekvisitet ”allvarligt” utgå.

Enligt kommitténs mening har man redan genom kravet

på missbruk och utnyttjande avskilt de situationer

där förhållandet varit frivilligt (s. 192 f).

Som framgår ovan bereds kommitténs betänkande för

närvarande inom Justitiedepartementet.

Utskottet konstaterar att 1998 års

sexualbrottskommitté i sitt betänkande behandlar

såväl frågan om den särskilda preskriptionstiden för

sexualbrott bör utvidgas som frågan om straffansvar

när någon i beroendeställning, t.ex. en elev,

utnyttjas. Enligt utskottet bör den pågående

beredningen av betänkandet inte föregripas.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju269 och 2001/02:Ju433.

Olaga diskriminering, m.m.

I motion 2001/02:Ju378 (s) begärs att åtgärder

vidtas för att bekämpa den s.k. krogdiskrimineringen

mot personer med utländskt ursprung. Vidare framförs

i motion 2001/02:Ju283 (s) i mer övergripande

ordalag att åtgärder måste vidtas för att förstärka

kampen mot brott med rasistiska motiv. Här pekar

motionären särskilt på det hot mot det demokratiska

samhällssystemet som den tilltagande

våldsanvändningen utgör. Han föreslår att det i

brottsbalken införs ett nytt kapitel rubricerat

brott mot demokratin.

I 16 kap. 9 § första stycket brottsbalken

föreskrivs att en näringsidkare som i sin verksamhet

diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg,

nationella eller etniska ursprung eller

trosbekännelse genom att inte gå honom till handa på

de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet

tillämpar i förhållande till andra skall dömas för

olaga diskriminering. Straffet för brottet skall

bestämmas till böter eller fängelse i högst ett år.

Enligt paragrafens andra stycke tillämpas den

nämnda bestämmelsen också på den som är anställd i

näringsverksamhet eller annars handlar på en

näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i

allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag.

Vidare gäller, enligt paragrafens tredje stycke,

att ansvar för olaga diskriminering också drabbar

anordnare av allmän sammankomst eller offentlig

tillställning och medhjälpare till sådan anordnare,

om han diskriminerar någon på grund av hans ras,

hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller

trosbekännelse genom att vägra honom tillträde till

sammankomsten eller tillställningen på de villkor

som gäller för andra.

För straffbarhet fordras att det avgörande motivet

för gärningen varit någons ras, hudfärg, nationella

eller etniska ursprung eller trosbekännelse.

Regeringen beslutade den 17 juni 1999 att

tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra

en översyn av bestämmelsen om olaga diskriminering

(dir. 1999:49). I uppdraget ingick bl.a. att göra en

analys av rättsväsendets tillämpning av

bestämmelsen.

I februari 2001 begränsades uppdraget genom

tilläggsdirektiv (dir. 2001:14). Enligt de nya

direktiven skulle utredningen, som antagit namnet

1999 års diskrimineringsutredning, inte längre ha

till uppgift att lämna konkreta förslag till

författningsändringar eller andra åtgärder.

Utredningen skulle i stället övergripande redovisa

sina resultat och ställningstaganden i de frågor

uppdraget omfattade samt lämna förslag till

inriktning på det fortsatta arbetet i dessa frågor.

Anledningen till begränsningen av uppdraget var att

regeringen avsåg att ge en ny utredning i uppdrag

att studera möjligheterna till en mer generell

lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla

eller flertalet samhällsområden och

diskrimineringsgrunder. Frågor som exempelvis vilka

sanktionsformer som är lämpligast i syfte att

åstadkomma en effektiv lagstiftning mot

diskriminering borde lämpligen behandlas vidare inom

ramen för en sådan bredare översyn. I denna översyn

skall 1999 års diskrimineringsutrednings

ställningstaganden ingå som ett underlag.

1999 års diskrimineringsutredning redovisade sitt

uppdrag till regeringen i juni 2001 i betänkandet

Ett effektivt diskrimineringsförbud (SOU 2001:39).

Av betänkandet framgår att antalet anmälningar om

olaga diskriminering femdubblats sedan början av

1990-talet, men att antalet lagföringar är mycket

lågt. Som exempel nämns att det år 1999 anmäldes 263

fall av olaga diskriminering, medan det samma år

endast förekom fyra lagföringar. Enligt utredningens

uppfattning är det svårt att ge ett heltäckande svar

på frågan vad den betydande diskrepansen mellan

antalet anmälningar och lagföringar beror på. Det är

dock, anför utredningen, tveksamt om bestämmelsen

har en sådan utformning att det finns rimliga

möjligheter för polis och åklagare att åstadkomma

ett hållbart underlag för åtal. Det mest

framträdande problemet är det krav på direkt

orsakssamband mellan den diskriminerande handlingen

och någon av de diskrimineringsgrunder som

bestämmelsen uppställer. Kravet innebär att

åklagaren måste styrka att ett avgörande skäl för

den diskriminerande handlingen har varit den

diskriminerades ras, hudfärg, etniska eller

nationella ursprung, trosbekännelse eller

homosexuella läggning. Konstruktionen är förenad med

stora bevissvårigheter eftersom det sällan går att

utesluta att ett annat skäl varit avgörande för

gärningen. Enligt utredningens mening finns det

uppenbara risker med den bristande effektivitet som

tillämpningen av bestämmelsen om olaga

diskriminering nu uppvisar. Den kan bl.a. befaras

leda till en minskad anmälningsbenägenhet hos de

människor som bestämmelsen avser att skydda. Det är

vidare skadligt för tilltron till straffsystemet om

det sprider sig en uppfattning att det inte är

meningsfullt att anmäla diskriminerande handlingar.

Om en straffbestämmelse inte tillämpas i den

meningen att straff döms ut och verkställs är det,

enligt kommitténs uppfattning, troligt att den

närmast motverkar sitt eget syfte. Kommittén anser

mot denna bakgrund att det finns goda skäl att

överväga – när det tillskapats ett effektivt

civilrättsligt diskrimineringsförbud inom ramen för

den översyn av diskrimineringslagstiftningen som nu

påbörjats – att upphäva straffbestämmelsen om olaga

diskriminering.

Regeringen beslutade den 31 januari 2002 att

tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att

bl.a. överväga en gemensam lagstiftning mot

diskriminering som omfattar alla eller flertalet

diskrimineringsgrunder och samhällsområden (dir.

2002:11). Kommittén skall också överväga om det, mot

bakgrund av vad den i övrigt kommer fram till, finns

skäl att ersätta straffbestämmelsen om olaga

diskriminering i 16 kap. 9 § brottsbalken med någon

annan typ av reglering. Förslag till

författningsändringar och andra åtgärder som

uppdraget kan ge anledning till skall lämnas.

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag till

regeringen senast den 1 december 2004.

Det kan i sammanhanget nämnas att regeringen

nyligen överlämnat en proposition till riksdagen

rörande hets mot folkgrupp, m.m. (prop. 2001/02:59).

I propositionen finns vissa förslag som rör brott

med rasistiska motiv, bl.a. föreslås att en särskild

straffskala införs för grova fall av hets mot

folkgrupp. Utskottet har behandlat propositionen i

ett yttrande till konstitutionsutskottet,

2001/02:JuU4y, samt i betänkande 2001/02:JuU12.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det

är viktigt att åtgärder vidtas för att förhindra och

bekämpa brott med rasistiska förtecken. Arbete pågår

också på flera håll för att se över och förändra

lagstiftningen på detta område. Mot den bakgrunden

finns det för närvarande inte skäl för riksdagen att

göra något särskilt uttalande i frågan. Utskottet

föreslår att motionerna 2001/02:Ju283 och

2001/02:Ju378 avslås.

Högmålsbrott

I motionerna 2001/02:Ju375 (v), 2001/02:Ju402 (s)

och 2001/02:Ju412 (s) begärs att nuvarande

bestämmelse om s.k. högmålsbrott avskaffas så att

alla, även kungen, behandlas lika inför lagen. I

motion Ju427 (s) begärs med samma syfte att

bestämmelserna ses över.

Högmålsbrotten, dvs. brotten mot rikets inre

säkerhet, regleras i 18 kap. brottsbalken. Det

lagrum som närmast åsyftas i motionerna är 18 kap. 2

§ samma balk. Av denna bestämmelse följer att om

gärning som avses i 3–5 kap. brottsbalken (brott mot

liv, hälsa, frihet och frid samt ärekränkning)

innebär förgripelse mot kungen eller annan medlem av

kungahuset eller mot den som i egenskap av

riksföreståndare fullgör statschefens uppgifter, får

det dömas till fängelse i högst fyra år om det på

brottet annars kan följa fängelse i högst sex

månader och i högst sex år om det på brottet annars

kan följa fängelse i mer än sex månader men högst

fyra år.

Bestämmelsen upptar inte något självständigt brott

utan utgör endast en möjlighet till straffskärpning

för det fall någon begår brott mot kungen eller

annan person som omfattas av bestämmelsen.

Utskottet vill i sammanhanget framhålla att det

främsta skälet till att en möjlighet att vid vissa

brott mot bl.a. kungen skärpa straffet är att sådana

brott normalt sett riktar sig mot riket och vårt

statsskick och inte mot kungen som privatperson.

Detta förhållande gör att brotten får anses vara mer

straffvärda än motsvarande brott riktade mot

privatpersoner. Mot den bakgrunden anser utskottet

att det för närvarande saknas skäl att ta bort denna

möjlighet till straffskärpning. Utskottet är inte

heller berett att nu förorda en översyn av

bestämmelserna om högmålsbrott. Motionerna

2001/02:Ju375, 2001/02: Ju402, 2001/02:Ju412 och

2001/02:Ju427 avstyrks.

Klotter

Flera motioner rör åtgärder mot klotter. I

motionerna 2001/02:Ju320 och 2001/02:Ju363 (båda kd)

begärs att en nationell handlingsplan mot klotter

upprättas. I motion 2001/02:Ju277 (m) begärs i mer

allmänna ordalag intensifierade åtgärder mot

klotter, t.ex. ökade möjligheter till

kroppsvisitation och utbildningsinsatser i skolorna.

I motionerna 2001/02:Ju264 (c) och 2001/02:Ju280 (m)

begärs bl.a. att straffet för skadegörelse skall

höjas samt att försök till skadegörelse skall

straffbeläggas. I motion Ju264 efterfrågas vidare

ett rehabiliteringsprogram för klottrande ungdomar,

medan det i motion Ju280 framställs krav på ökade

möjligheter till kroppsvisitation. Slutligen begärs

i motion 2001/02:Ju223 (kd) att den som ertappas med

skadegörelse genom klotter skall arbeta av skadan

genom att sanera klotter.

Det finns inte något brott som särskilt tar sikte

på klotter. Sådana gärningar är i stället att bedöma

som skadegörelse eller, om brottet med hänsyn till

skadans obetydlighet och övriga omständigheter är

att anse som ringa, åverkan.

Av 12 kap. 1 § brottsbalken framgår att straffet

för skadegörelse är böter eller fängelse i högst sex

månader. Enligt 12 kap. 3 § samma balk är straffet

för grov skadegörelse fängelse i högst fyra år.

Straffet för åverkan är enligt 12 kap. 2 § samma

balk böter.

Försök och förberedelse är straffbelagda endast i

fråga om grov skadegörelse. Underlåtenhet att

avslöja sådant brott är, som framgår av 12 kap. 5 §

brottsbalken, också straffbar.

Vad gäller kroppsvisitation följer det av 28 kap.

11 § rättegångsbalken att kroppsvisitation får göras

på den som skäligen kan misstänkas för brott på

vilket fängelse kan följa för att söka efter föremål

som kan tas i beslag eller annars för att utröna

omständigheter som kan vara av betydelse för

utredning om brottet. Om det finns anledning att

anta att skadegörelse av normalgraden eller grov

skadegörelse förekommit får således kroppsvisitation

göras på den som skäligen kan misstänkas för brottet

för att bl.a. söka efter brottsverktyg.

Inom Justitiedepartementet pågår arbete för att

förbättra möjligheterna att bekämpa klotter.

Den 26 oktober 1999 anordnade

Justitiedepartementet ett seminarium rörande

klotter. I seminariet deltog bl.a. företrädare för

Brottsförebyggande rådet, Riksåklagaren,

Rikspolisstyrelsen, Statens järnvägar,

Storstockholms lokaltrafik och Svenska

Kommunförbundet. Syftet med seminariet var att söka

finna en gemensam problembeskrivning och diskutera

möjliga åtgärder för att minska och förebygga

klotter.

Vidare har inom Justitiedepartementet utarbetats

en departementspromemoria i ämnet, Åtgärder mot

klotter (Ds 2001:43). I promemorian föreslås olika

åtgärder för att motverka och minska klotter i

främst offentliga miljöer. Det rör sig dels om

skärpningar av det straffrättsliga regelverket, dels

om brottsförebyggande åtgärder. Bland annat föreslås

att straffmaximum för skadegörelse av normalgraden

höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett

år samt att försök till skadegörelse av normalgraden

kriminaliseras. Vidare föreslås att polisen ges

utökade möjligheter att i förebyggande syfte

kroppsvisitera personer för att söka efter föremål

som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott

som innefattar skada på egendom. Polisen skall

alltså inte, som i dag, behöva avvakta med att

ingripa till dess att ett brott har begåtts. När det

gäller det brottsförebyggande arbetet framhålls att

en viktig uppgift är att systematiskt söka ta fram

kunskap om vilka åtgärder som är effektiva för att

förebygga att personer börjar klottra. Vidare finns

det, enligt promemorian, ett behov av att initiera

och utvärdera försöksprojekt för att minska klotter.

Förutom att sådana projekt är ett viktigt led i det

brottsförebyggande arbetet mot klotter kan de

dessutom tjäna som modell för hur olika projekt i

framtiden skall genomföras och utvärderas.

Promemorian har remissbehandlats. Den och

remissvaren bereds för närvarande inom

Justitiedepartementet.

Utskottet har vid upprepade tillfällen haft att ta

ställning till motionsyrkanden om åtgärder mot

klotter, senast under våren 2001 (bet. 2000/01:JuU14

s. 23 f). Utskottet framhöll därvid att överväganden

av vilka åtgärder som kan anses påkallade för en

effektiv bekämpning av klotter pågick i

Regeringskansliet och att detta beredningsarbete

inte borde föregripas.

Utskottet anser alltjämt att det pågående

beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet vill dock

understryka att det är angeläget att arbetet inte

stannar upp. Motionerna 2001/02:Ju223,

2001/02:Ju264, 2001/02:Ju277, 2001/02: Ju280,

2001/02:Ju320 och 2001/02:Ju363 avstyrks.

Underlåtenhet att bistå nödställd

I motion 2001/02:Ju274 (m) yrkas att

Straffansvarsutredningens förslag till

lagbestämmelse om straff för den som underlåter att

bistå nödställd skall genomföras.

Dagens regler innebär att det inte finns någon

generell straffsanktionerad skyldighet att ingripa i

situationer som är farliga för andra personer.

I många situationer kan dock ett

underlåtenhetsansvar komma i fråga. Som huvudregel

förutsätter ett sådant ansvar att gärningsmannen kan

sägas ha haft en handlingsplikt. En sådan plikt har

t.ex. föräldrar gentemot sina barn och lärare

gentemot sina elever. Enligt 13 kap. 10 §

brottsbalken kan vidare den som underlåter att

avvärja allvarlig fara, t.ex. brand eller omfattande

förstörelse, som han eller hon själv framkallat

bestraffas för sin underlåtenhet. Vidare kan, enligt

23 kap. 6 § brottsbalken, straffansvar åläggas den

som underlåter att avslöja eller hindra ett

allvarligt brott, t.ex. mord, dråp, grov misshandel,

våldtäkt, rån och grov skadegörelse, som är å färde.

Den som bevittnar en pågående grov misshandel och

som har möjlighet att larma polis eller annan men

underlåter att göra det kan alltså straffas.

Vidare finns det vissa regler som stipulerar en

skyldighet att vidta räddningsåtgärder. I 39 §

räddningstjänstlagen (1986:1102) föreskrivs sålunda

en allmän varnings- och alarmeringsskyldighet. Den

som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en

brand eller en olyckshändelse som innebär fara för

någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa

eller för miljön skall, om det är möjligt, varna dem

som är i fara samt vid behov tillkalla hjälp.

Detsamma gäller den som får kännedom om att det

föreligger en överhängande fara för brand eller

liknande olyckshändelse. Skyldigheten att varna

eller tillkalla hjälp är straffsanktionerad. Här kan

även nämnas 5 § lagen (1951:649) om straff för vissa

trafikbrott vari s.k. smitning straffbeläggs. I

2 kap. 8 § trafikförordningen (1998:1276) finns

vidare en icke straffsanktionerad bestämmelse som

föreskriver att den som, med eller utan egen skuld,

haft del i en trafikolycka skall stanna och i mån av

förmåga lämna hjälp åt skadade. Även inom sjöfarten

finns bestämmelser som här är av intresse. Enligt 20

kap. 7 § sjölagen (1994:1009) straffas befälhavare

med böter eller fängelse i högst två år, om han

eller hon försummar att lämna den som anträffas i

sjönöd all hjälp som är möjlig och behövlig för att

den nödställde skall kunna räddas, förutsatt att det

kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget

eller de ombordvarande. Samma gäller om han eller

hon, efter sammanstötning med annat fartyg,

försummar att lämna det andra fartyget och de

ombordvarande där all behövlig och möjlig hjälp för

räddning ur den uppkomna faran, förutsatt att det

kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget

eller de ombordvarande. Befälhavaren är även skyldig

att göra allt som står i hans eller hennes makt för

att rädda de ombordvarande, om det egna fartyget

råkar i sjönöd. Slutligen har befälhavare för

luftfartyg enligt 5 kap. 7 § och 13 kap. 2 § 7

luftfartslagen (1957:297), om luftfartyget råkar i

nöd, en straffsanktionerad skyldighet att göra allt

vad han eller hon kan för att rädda de ombordvarande

samt flygplanet och det gods som finns ombord.

Regeringen beslutade den 11 maj 1994 att tillkalla

en särskild utredare med uppdrag att se över vissa

frågor inom straffrättens allmänna del (dir.

1994:39). Utredningen, som antog namnet

Straffansvarsutredningen, avlämnade i januari 1997

sitt betänkande Straffansvarets gränser (SOU

1996:185). I betänkandet föreslås bl.a. att det

införs en särskild straffbestämmelse avseende

underlåtenhet att bistå nödställd. Enligt

utredningen förefaller det i vissa situationer

finnas ett väl stort avstånd mellan vad som för

gemene man framstår som ett i hög grad straffvärt

och moraliskt förkastligt agerande och vad

lagstiftningen pekar ut som straffvärt. Det

framstår, anför utredningen, som i hög grad stötande

att inte någon som helst påföljd inträder för en

underlåtenhet att bidra till räddandet av annans liv

eller hälsa i situationer där detta kunnat ske utan

olägenhet för den försumlige. En sådan underlåtenhet

framstår också för de flesta som betydligt mer

straffvärd än andra beteenden som redan i dag är

straffbelagda, t.ex. underlåtenhet att lämna in

hittegods. När det gäller straffbestämmelsens

utformning föreslår utredningen ett straffrättsligt

ansvar för den som underlåter att ingripa för att

bistå en person som befinner sig i allvarlig fara

för liv eller hälsa eller i en därmed jämförlig

situation. Straffet för underlåtenheten föreslås

vara böter eller fängelse i högst två år. En

förutsättning för straffansvar skall dock vara att

det med hänsyn till omständigheterna skäligen kunnat

begäras att personen skulle ingripa. Till ansvar

skall vidare endast dömas om ett ingripande kunnat

ske utan fara för den handlande själv eller någon

annan. När det gäller kravet på åtgärder bör det

enligt utredningen generellt sett inte ställas höga

krav, utan det bör finnas en relativt god marginal

till den handlingsskyldiges förmån. I många

olyckssituationer torde det räcka med att man

tillkallar hjälp av ambulanspersonal, polis eller

brandkår. I andra situationer kan det krävas en mer

aktiv insats, t.ex. att man bistår med

transportmedel för skadade personer eller att man

drar upp en person som håller på att drunkna ur

vattnet.

Regeringen behandlade Straffansvarsutredningens

förslag i proposition 2000/01:85 Förberedelse till

brott m.m. (s. 20 f). Enligt regeringen borde inte

något generellt straffrättsligt ansvar för

underlåtenhet att bistå nödställd införas.

Utskottet delade regeringens uppfattning.

Utskottet framhöll därvid bl.a. följande. Det kan i

och för sig finnas ett värde i att införa ett

generellt straff-ansvar för underlåtenhet att bistå

nödställd. Genom en sådan straffbestämmelse

bekräftar samhället den allmänna moraliska

skyldighet som finns att hjälpa någon som befinner

sig i en nödsituation. Emellertid torde det inte

finnas något större praktiskt behov av en sådan

reglering. Den nuvarande lagstiftningen innehåller

redan bestämmelser om underlåtenhetsansvar för de

allra mest straffvärda fallen. Så har t.ex. en

förälder skyldighet att hjälpa sitt barn om barnet

befinner sig i allvarlig risk för liv eller hälsa.

Vidare är underlåtenhet att avvärja den fara en

person själv framkallat för någon annan i

allvarligare situationer straffsanktionerad, liksom

underlåtenhet att avslöja eller hindra pågående

brott av allvarligt slag. Att införa en allmän

straffrättslig bestämmelse vid underlåtenhet att

bistå nödställd kan därför ifrågasättas.

Principiellt sett bör återhållsamhet iakttas i fråga

om nykriminaliseringar. Om en kriminalisering införs

krävs att den präglas av legalitet och

förutsägbarhet. En regel om straffansvar för

underlåtenhet att bistå nödställd skulle rimligen få

utformas som en generell bestämmelse. Det torde inte

vara möjligt att i bestämmelsen närmare ange och

precisera vilka åtgärder som i olika situationer

skulle krävas av den som riskerar att träffas av

straffansvaret. Även om Straffansvarsutredningen i

sitt förslag nämner åtgärder som att larma eller

rädda den nödställde är det sannolikt att de olika

ingripanden som krävs skulle kunna variera mycket

kraftigt beroende på i vilken situation

handlingsplikten aktualiseras. Ytterst skulle det

därför få ankomma på domstolarna att göra en

bedömning av vad som kunnat krävas i en viss

situation. Detta skulle innebära svårigheter för

enskilda att avgöra när de är skyldiga att ingripa

samt vilket handlande som krävs av dem i den

aktuella situationen. I sammanhanget måste också

beaktas att hotet om att straffansvar kan följa om

någon inte ingriper till förmån för en nödställd

emellanåt skulle kunna leda till att olämpliga

åtgärder vidtas.

Sammantaget ansåg utskottet att nackdelarna med

att införa ett generellt straffrättsligt ansvar för

underlåtenhet att bistå nödställd vägde tyngre än de

skäl som talade för att införa ett sådant ansvar

(bet. 2000/01:JuU25 s. 9 f).

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i

frågan. Motion 2001/02:Ju274 avstyrks.

Trafikbrott

Rattfylleri, m.m.

I motion 2001/02:Ju241 (m) begärs att straffet för

rattfylleri med personskada som följd skärps. I

syfte att uppnå höjda straff vid rattfylleri med

vållande av annans död begärs vidare i motion

2001/02:Ju296 (kd) att straffskalan för

rattfylleribrott ses över. Slutligen begärs i motion

2001/02:Ju415 (s) att s.k. eftersupning

straffbeläggs i syfte att förbättra möjligheterna

att lagföra rattfyllerister. Motionärerna efterlyser

en lagstiftning i Sverige efter mönster av vad som

gäller i t.ex. Norge.

Enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen

(1951:649) skall den dömas för rattfylleri som för

ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att

ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så stor mängd

att alkoholkoncentrationen under eller efter färden

uppgick till minst 0,2 ‰ i hans blod eller 0,10

milligram per liter i hans utandningsluft.

För rattfylleri döms också, enligt paragrafens

andra stycke, den som för ett motordrivet fordon

eller en spårvagn efter att ha intagit narkotika som

avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) i så stor

mängd att det under eller efter färden finns något

narkotiskt ämne kvar i blodet. Detta gäller dock

inte om narkotikan intagits i enlighet med läkares

eller annan behörig receptutfärdares ordination.

Av tredje stycket i samma paragraf framgår att

även den som vid förandet av ett motordrivet fordon

eller en spårvagn är så påverkad av alkoholhaltiga

drycker att det kan antas att han eller hon inte på

betryggande sätt kan föra fordonet skall dömas för

rattfylleri. Detsamma gäller om föraren är lika

påverkad av något annat medel (s.k. kliniskt

rattfylleri).

Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i

högst sex månader.

Är brottet grovt, skall föraren enligt 4 a §

trafikbrottslagen dömas för grovt rattfylleri till

fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet

är grovt skall särskilt beaktas om föraren har haft

en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 ‰

i blodet eller 0,50 milligram per liter i

utandningsluften, om föraren annars har varit

avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel

eller om framförandet av fordonet har inneburit en

påtaglig fara för trafiksäkerheten.

För det fall gärningsmannen vid körningen orsakar

annans död eller personskada skall han eller hon

normalt sett, enligt 3 kap. 7 respektive 8 §

brottsbalken, även dömas för vållande till annans

död, grovt brott, respektive vållande till

kroppsskada eller sjukdom, grovt brott. Vid

bedömande av om brottet är grovt skall nämligen

särskilt beaktas om gärningsmannen, när det krävts

särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har varit

påverkad av alkohol eller något annat medel.

Straffet för vållande till annans död, grovt brott,

respektive vållande till kroppsskada eller sjukdom,

grovt brott, skall bestämmas till fängelse i lägst

sex månader och högst sex år respektive fängelse i

högst fyra år.

Av rättspraxis framgår att påföljden för grovt

rattfylleri och vållande till annans död normalt

bestäms till fängelse ett år (se t.ex. RH 1995:78).

Vad gäller s.k. eftersupning gäller enligt den

norska lagstiftningen att en förare av motorfordon

inte får inta alkohol eller annat berusande eller

bedövande medel under de första sex timmarna efter

en körning om han eller hon förstår eller måste ha

förstått att körningen kan leda till

polisundersökning. Förbudet mot eftersupning gäller

dock inte efter det att blodprov eller

alkoholutandningsprov tagits eller efter det att

polisen beslutat att något sådant prov inte skall

tas.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat och

avstyrkt motioner angående eftersupning, senast i

februari 1998 (bet. 1997/98:JuU9 s. 12 f). Utskottet

fann därvid inte skäl att frångå sin tidigare

inställning, dvs. att problemet med påstådd

eftersupning torde vara relativt litet sett i

förhållande till samtliga trafiknykterhetsbrott och

att tungt vägande invändningar av bl.a.

rättssäkerhetsnatur kan riktas mot att införa ett

förbud mot eftersupning.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att

vållande till annans död respektive kroppsskada

normalt sett är att bedöma som grovt om brottet

begåtts i samband med onykterhet i trafik. På dessa

brott kan fängelse om maximalt sex respektive fyra

år följa. Vid bedömningen av brottsrubriceringen i

det enskilda fallet måste hänsyn dock tas till

samtliga föreliggande omständigheter. Detsamma

gäller vid bestämmande av påföljd för brottet.

Enligt utskottet är den gällande lagstiftningen

utformad på ett ändamålsenligt sätt. Någon anledning

att för närvarande ändra i lagstiftningen finns

enligt utskottet inte. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motion 2001/02:Ju241 och motion

2001/02:Ju296 i nu behandlad del.

När det gäller efterfrågat förbud mot eftersupning

vidhåller utskottet sin tidigare inställning. Motion

2001/02:Ju415 avstyrks.

Olovlig körning, m.m.

I motion 2001/02:Ju316 (kd) begärs en skärpning av

bestämmelserna om olovlig körning. I samma motion

samt i motionerna 2001/02:Ju229 (m) och

2001/02:Ju383 (s) begärs att möjligheterna att

förverka fordonet när någon gör sig skyldig till

olovlig körning utvidgas. Slutligen begärs i motion

2001/02:Ju309 (m) att polisen ges möjlighet att

omhänderta fordon även i andra sammanhang, t.ex. vid

olagliga rallykörningar.

Enligt 3 § första stycket trafikbrottslagen gäller

att om någon uppsåtligen för körkortspliktigt fordon

utan att vara berättigad att föra sådant fordon,

skall han eller hon dömas för olovlig körning till

böter. Har han eller hon tidigare innehaft körkort

som blivit återkallat eller har brottet skett

vanemässigt eller är det eljest att anse som grovt,

får dömas till fängelse i högst sex månader.

Vid upprepade fall av grov olovlig körning bestäms

påföljden i praxis till fängelse.

Enligt 7 § trafikbrottslagen får ett fordon som

har använts vid brott enligt trafikbrottslagen,

t.ex. olovlig körning, förklaras förverkat om det

behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet

och förverkande inte är oskäligt. Normalt är det

tillräckligt för att förverkande skall kunna ske att

risken för fortsatt brottslighet framstår som

beaktansvärd.

Vidare följer av 27 kap. 1 § rättegångsbalken att

föremål, som skäligen kan antas äga betydelse för

utredning om brott eller vara genom brott någon

avhänt eller på grund av brott förverkat, får tas i

beslag. Beslut härom får dock endast fattas om

skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i

övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller

för något annat motstående intresse.

Justitiedepartementet har inlett ett arbete för

att analysera reglerna om förverkande av fordon ur

ett brett perspektiv. Inom ramen för detta arbete

kommer departementet att överväga om det finns

effektiva medel för att stoppa förare som

systematiskt begår trafikbrott samt om det finns

anledning att ändra nuvarande bestämmelser.

Utskottet finner inte nu skäl att förorda en

ändring av straffskalan för olovlig körning.

Utskottet anser inte heller att riksdagen bör

föregripa det arbete som pågår inom

Justitiedepartementet om förverkande av fordon.

Motionerna 2001/02:Ju229, 2001/02:Ju309,

2001/02:Ju316 och 2001/02: Ju383 avstyrks.

Förbud att delta i militära aktioner utomlands,

m.m.

I motion 2001/02:Ju398 (m) begärs ett förbud mot

deltagande i militära aktioner utomlands i andra

fall än när deltagandet sker genom Försvarsmakten

eller är sanktionerat av regeringen. I motionen

begärs vidare att lagen (1991:572) om särskild

utlänningskontroll skall skärpas. Enligt motionären

bör utvisning kunna ske även när utlänning deltar i

verksamhet som utgör fara för annat lands säkerhet.

Om någon utan regeringens tillstånd här i riket

värvar folk till främmande krigstjänst eller därmed

jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen

bege sig ut ur riket för att ta sådan tjänst, skall

han eller hon enligt 19 kap. 12 § brottsbalken dömas

för olovlig värvning till böter eller fängelse i

högst sex månader eller, om riket var i krig, till

fängelse i högst två år.

Detta förbud hindrar inte enskilda från att på

eget initiativ delta i krigförande parts tjänst

utomlands. Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen gäller

att varje medborgare är tillförsäkrad frihet att

lämna riket. Denna frihet får enligt 2 kap.

12 § samma lag endast begränsas genom lag. En sådan

ändring får bara göras för att tillgodose ett

ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle, och får inte göras enbart på grund av

politisk, religiös, kulturell eller annan åskådning.

Den får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med

hänsyn till det ändamål som föranlett begränsningen

och inte sträcka sig så långt att den utgör ett hot

mot den fria åsiktsbildningen såsom en av

folkstyrelsens grundvalar.

För det fall svensk medborgare eller utlänning med

hemvist i Sverige deltar i militär utbildning eller

liknande utomlands i syfte att begå brott kan

personen däremot i vissa fall tänkas bli lagförd för

stämpling till brott enligt 23 kap. 2 §

brottsbalken. Med stämpling förstås bl.a. att någon

anstiftar annan eller själv åtar sig att utföra viss

gärning. Stämpling är straffbelagt för bl.a. mord,

grov misshandel, människorov, olaga

frihetsberövande, försättande i nödläge, mordbrand,

allmänfarlig ödeläggelse, spridande av gift eller

smitta samt förgöring. I vissa speciella fall kan

ansvar även komma i fråga för överträdelse av

internationella sanktioner som FN:s säkerhetsråd och

EU beslutat. Så gäller t.ex. för närvarande förbud

att direkt eller indirekt bevilja, sälja,

tillhandahålla eller överföra teknisk rådgivning,

tekniskt stöd eller utbildning med anknytning till

militär verksamhet hos beväpnad personal som står

under talibanernas kontroll, till fysiska eller

juridiska personer, enheter eller organ i det

talibankontrollerade Afghanistan eller till

personer, enheter eller organ för verksamhet som

bedrivs i eller från det talibankontrollerade

Afghanistan (FN:s säkerhetsråds resolution 1333 av

den 19 december 2000).

I lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll

finns bestämmelser om utvisning av utlänning i vissa

fall. Enligt lagen får en utlänning, om avvisning

eller utvisning inte kan ske enligt utlänningslagen

(1989:529), utvisas ur landet, om det behövs av

hänsyn till rikets säkerhet, eller om det med hänsyn

till vad som är känt om utlänningens tidigare

verksamhet och övriga omständigheter kan befaras att

han eller hon kommer att begå eller medverka till

brottslig gärning som innefattar våld, hot eller

tvång för politiska syften. Beslut om sådan

utvisning meddelas av regeringen.

Utvisning kan alltså i viss utsträckning ske även

när fara föreligger för att en utlänning i främmande

stat skall begå eller medverka till brottslig

gärning som innefattar våld, hot eller tvång för

politiska syften.

Utskottet finner inte skäl att på det sätt

motionären föreslår inskränka den grundlagsskyddade

rätten till fri rörlighet som varje medborgare i dag

har. Utskottet föreslår att riksdagen avslår motion

2001/02:Ju398 i denna del.

När det gäller möjligheterna till utvisning enligt

lagen om särskild utlänningskontroll konstaterar

utskottet att utvisning redan i dag i viss

utsträckning kan ske när fara föreligger för att en

utlänning i främmande stat skall begå eller medverka

till brottslig gärning som innefattar våld, hot

eller tvång för politiska syften. Utskottet ser för

närvarande inte skäl att ytterligare utvidga denna

möjlighet. Motion 2001/02:Ju398 bör därför avslås

även i denna del.

Djurplågeri, m.m.

I motionerna 2001/02:Ju374 (v) och 2001/02:MJ218 (c)

yrkas att straffsatserna för djurplågeri skärps. I

en av motionerna framhålls att det bör ske genom att

en särskild straffskala införs för grova fall av

djurplågeri.

Enligt 16 kap. 13 § brottsbalken skall den som

uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom

misshandel, överansträngning eller vanvård eller på

annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande

dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i

högst två år.

I sammanhanget kan även nämnas att länsstyrelsen,

när någon allvarligt försummat tillsynen eller

vården av ett djur eller misshandlat djur, skall

förbjuda honom eller henne att ta hand om djur eller

visst slag av djur. Är det ägaren av djuret kan

länsstyrelsen också ålägga honom eller henne att

göra sig av med djuret och förbjuda honom eller

henne att skaffa nya djur. Förbudet kan avse viss

tid eller gälla tills vidare (29 § djurskyddslagen

[1988:534]).

Regeringen bemyndigade den 19 april 2000 chefen

för Jordbruksdepartementet att tillkalla en särskild

utredare med uppdrag att se över hur djurskyddet

skall vara organiserat (dir. 2000:31).

Uppdraget redovisades till regeringen i november

2000 i betänkandet Ett förbättrat djurskydd (SOU

2000:108). I betänkandet framhåller utredaren bl.a.

att det bör övervägas att skärpa

djurskyddslagstiftningen.

Betänkandet bereds för närvarande inom

Jordbruksdepartementet.

Utskottet konstaterar att visst beredningsarbete

för närvarande pågår inom Regeringskansliet såvitt

gäller bestämmelserna i djurskyddslagen om

vanskötsel av djur. Något arbete vad gäller

bestämmelsen om djurplågeri pågår inte. Enligt

utskottet har det inte heller framkommit att skäl

föreligger att nu initiera en förändring i denna

lagstiftning. Utskottet avstyrker bifall till motion

2001/02:Ju374 samt motion 2001/02:MJ218 i nu

behandlad del.

I motion 2001/02:Ju446 (mp) begärs att

preskriptionstiden för brott enligt miljöbalken och

djurskyddslagen skall förlängas.

För brott enligt miljöbalken och djurskyddslagen

gäller de bestämmelser om åtals- och

påföljdspreskription som följer av brottsbalken.

Enligt 35 kap. 1 § brottsbalken gäller att påföljd

för brott inte får ådömas om inte den misstänkte

häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom

två år, om det på brottet inte kan följa svårare

straff än fängelse i ett år, fem år, om svåraste

straffet är högre men inte över fängelse i två år,

tio år, om svåraste straffet är högre men inte över

fängelse i åtta år, femton år, om svåraste straffet

är fängelse på viss tid över åtta år, och tjugofem

år, om fängelse på livstid kan följa på brottet.

Innefattar en handling flera brott får påföljd

ådömas för alla brotten så länge påföljd kan ådömas

för något av dem.

De ovan angivna tiderna skall, enligt 35 kap. 4 §

brottsbalken, normalt sett räknas från den dag

brottet begicks. Om det för ådömande av påföljd

förutsätts att viss verkan av handlingen inträtt

räknas dock tiden från den dag sådan verkan

inträdde.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att det i

svensk lagstiftning gäller generella bestämmelser om

preskription vilka följer brottets straffvärde.

Detta innebär att alla brott med likartat

straffvärde normalt har samma preskriptionstid. För

att kunna motivera en avvikelse från de generellt

gällande preskriptionstiderna måste starka skäl

kunna åberopas, i synnerhet om fråga är att förlänga

preskriptionstiden. Enligt utskottet föreligger inte

skäl att införa en sådan avvikelse för brott enligt

miljöbalken eller djurskyddslagen. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion 2001/02:Ju446.

Frågor om straff

I detta avsnitt behandlar utskottet

motionsyrkanden rörande straff, bl.a. frågor

om livstidsstraffet, påföljden vid återfall i

brott, villkorlig dom, samhällstjänst vid

s.k. artbrott, villkorlig frigivning,

straffmätningen och det straffrättsliga

samarbetet inom EU. Utskottet föreslår med

hänvisning till pågående utrednings- och

beredningsarbete, redan vidtagna åtgärder och

med hänvisning till gällande regelverk att

riksdagen avslår samtliga motioner i denna

del. Jämför reservationerna 5 (v, kd, fp,

mp), 6, 8 och 10 (m), 7 (c, fp), 9 och 11

(v), 12 (kd) och 13 (c).

Livstidsstraffet

Flera motioner berör frågan om livstidsstraffet. I

motionerna 2001/02:Ju231 (mp), 2001/02:Ju340 (v),

2001/02:Ju424 (kd) och 2001/02:Ju450 (fp) begärs att

livstidsstraffet skall ersättas med tidsbestämda

straff.

Fängelse på livstid stadgas för närvarande,

förutom för vissa av brotten i 22 kap. brottsbalken

om landsförräderi m.m., för ett fåtal brott, bl.a.

för mord, grov mordbrand, grov allmänfarlig

ödeläggelse, grovt spioneri och folkmord.

Regeringen får av nåd efterge eller mildra en

brottspåföljd (11 kap. 13 § regeringsformen). När

det är fråga om ett livstidsstraff sker detta

normalt sett genom att livstidsstraffet ersätts av

ett tidsbestämt straff. Längden av de tidsbestämda

straffen har sedan mitten av 1990-talet ökat något.

Detta kan förklaras bl.a. av behovet att anpassa de

omvandlade straffen till de straffskärpningsregler

för återfall i brott och vid flerfaldig brottslighet

som numera finns. En viktig förklaring ligger också

i att tidsbestämningen av livstidsstraffen på

senare år i allt högre grad kommit att ske efter en,

i varje enskilt fall, individuell prövning av

omständigheterna kring det begångna brottet och den

dömdes personliga förhållanden. Efter det att

straffet tidsbestämts tillämpas reglerna om

villkorlig frigivning i vanlig ordning.

Under åren 1990–2001 tidsbestämdes 21

livstidsstraff. Två personer fick sina straff

omvandlade till fängelse 15 år, tre fick sina straff

omvandlade till fängelse 16 år, fem fick sina straff

omvandlade till fängelse 18 år, en fick sitt straff

omvandlat till fängelse 18 år och åtta månader, två

fick sina straff omvandlade till fängelse 19 år, två

fick sina straff omvandlade till fängelse 20 år, en

fick sitt straff omvandlat till fängelse 21 år och 5

månader, tre fick sina straff omvandlade till

fängelse 23 år, en fick sitt straff omvandlat till

fängelse 24 år och en fick sitt straff omvandlat

till fängelse 25 år. Därutöver frigavs en person

omedelbart på grund av hälsoskäl.

I januari 2002 var antalet intagna med

livstidsstraff 103.

Regeringen tillkallade den 30 november 2000 en

särskild utredare som skall utarbeta förslag till en

ny ordning för prövning av frigivning av

livstidsdömda (dir. 2000:85). Utredaren skall lämna

förslag till hur ett system bör utformas som innebär

en skyldighet för en nämnd, domstol eller annat

organ att pröva frågan om villkorlig frigivning

skall ske av personer dömda till livstidsstraff

efter en viss tids avtjänande. Uppdraget avser såväl

frågan om kriterier för sådan frigivning som hur

prövningsförfarandet skall vara utformat. Utredaren

bör t.ex., med utgångspunkt bl.a. i de

omständigheter som regeringen i dag beaktar inför en

tidsbestämning av livstidsdömda, ange vilka

kriterier som skall beaktas vid en

frigivningsprövning. Utredaren skall också redovisa

för- och nackdelar med en överflyttning av frågor om

frigivning från livstidsstraffet från regeringen

till ett annat organ.

Utredarens förslag skall vara inriktat på att

förbättra förutsebarheten för kriminalvården och de

livstidsdömda, främst för att verkställighetstiden

bättre än i dag skall kunna användas effektivt och

ändamålsenligt och tidigt inriktas på

frigivningsförberedande åtgärder. En annan

grundläggande målsättning skall vara att genom

systemets utformning stärka den livstidsdömdes

rättssäkerhet, trots att straffet per definition är

tidsobestämt.

Den nya ordningen skall inte inskränka regeringens

grundlagsfästa rätt att benåda en livstidsdömd

person, men den praktiska betydelsen av

benådningsrätten bör minska när prövningsorganets

obligatoriska prövning av frigivningsfrågor

inträder.

Uppdraget skall redovisas till regeringen senast

den 31 mars 2002.

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden som de nu aktuella, senast våren

2001 (bet. 2000/01:JuU14 s. 31 f). Utskottet

konstaterade därvid att regeringen tillsatt en

utredare som skall utarbeta ett förslag till en ny

ordning för prövning av frigivning av livstidsdömda.

Förslaget skall utgå från att en nämnd, domstol

eller annat, från regeringen fristående, organ efter

en viss tids avtjänande skall pröva om den

livstidsdömde skall friges villkorligt. Syftet med

uppdraget är att förbättra förutsebarheten såväl för

kriminalvården, som för de livstidsdömda. Enligt

utskottet borde detta arbete inte föregripas, varför

då aktuella motionsyrkanden avstyrktes.

Utskottet anser alltjämt att pågående

utredningsarbete bör avvaktas. Mot den bakgrunden

föreslår utskottet att riksdagen avslår motion

2001/02:Ju231 samt motionerna 2001/02:Ju340,

2001/02:Ju424 och 2001/02:Ju450 i nu behandlade

delar.

Återfall i brott

I motion 2001/02:Ju450 (fp) begärs att personer som

vid upprepade tillfällen återfaller i likartad

brottslighet skall, successivt och systematiskt,

dömas till allt längre fängelsestraff. I motion

2001/02:Ju237 (c) framhålls att återfall i likartad

brottslighet skall bedömas som en försvårande

omständighet vid straffmätningen. I motionerna

2001/02:Ju266 och 2001/02:Ju449 (båda m) efterfrågas

en ordning som innebär att den dömde skall erhålla

maxstraffet för brottet när han eller hon återfaller

i likartad vålds- eller sexualbrottslighet för

tredje gången, om inte särskilda skäl talar däremot.

Det finns i det nuvarande påföljdssystemet

möjlighet att beakta återfall i brott på olika sätt.

Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken får rätten som ett

skäl att välja fängelse, i stället för en icke

frihetsberövande påföljd, beakta att den tilltalade

tidigare gjort sig skyldig till brott.

Vidare skall rätten normalt sett, om den som är

villkorligt frigiven från ett fängelsestraff

återfaller i brott under prövotiden, förverka den

villkorligt medgivna friheten eller del av denna (34

kap. 4 § brottsbalken).

Om det förhållandet att en person har återfallit i

brott inte tillräckligt kan beaktas genom

påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt

medgiven frihet skall rätten vid straffmätningen,

utöver brottets straffvärde, beakta återfallet (29

kap. 4 § brottsbalken).

Vid återfall i brott finns också i vissa fall en

möjlighet för domstolarna att döma till ett högre

straff än vad som annars kan följa på det aktuella

brottet (26 kap. 3 § brottsbalken).

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden, senast under våren 2001 (bet.

2000/01:JuU14 s. 32 f). Utskottet ansåg därvid att

gällande lagstiftning ger goda möjligheter för

domstolarna att vid straffmätningen beakta att en

person har återfallit i brott och avstyrkte då

aktuella motionsyrkanden.

Som utskottet tidigare framhållit ger gällande

lagstiftning goda möjligheter att vid

straffmätningen beakta att en person har återfallit

i brott. Hänsyn skall härvid tas till

omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt

utskottet är denna ordning ändamålsenlig. Utskottet

är sålunda inte berett att ställa sig bakom

förslaget att en gärningsman skall erhålla

maxstraffet för brottet när han eller hon återfaller

i likartad vålds- eller sexualbrottslighet för

tredje gången. Inte heller är utskottet för

närvarande berett att ställa sig bakom en ordning

som innebär att den dömde systematiskt döms till

allt längre fängelsestraff i vidare utsträckning än

vad som med gällande regler är möjligt. Motionerna

2001/02:Ju237, 2001/02:Ju266, 2001/02:Ju449 och

2001/02:Ju450 avstyrks i nu behandlade delar.

Villkorlig frigivning

I motion 2001/02:Ju340 (v) yrkas att

förstagångsförbrytare skall kunna friges villkorligt

när halva strafftiden avtjänats. I motion

2001/02:Ju449 (m) framhålls att utdömd strafftid

normalt sett skall avtjänas fullt ut. Villkorlig

frigivning skall endast kunna ske efter en

fakultativ prövning av hur den intagne har skött sin

verkställighet samt en farlighetsbedömning.

Enligt 26 kap. 6 § brottsbalken skall den som

avtjänar fängelse på viss tid normalt sett friges

villkorligt när två tredjedelar av strafftiden, dock

minst en månad, har avtjänats. Om den dömde i

väsentlig grad bryter mot vad som gäller

verkställigheten i anstalt kan emellertid tidpunkten

för villkorlig frigivning senareläggas.

Senareläggning får, enligt 26 kap. 7 § samma balk,

ske med högst femton dagar varje gång.

Om det bedöms som påkallat kan den lokala

kriminalvårdsmyndigheten, enligt 26 kap. 11 § samma

balk, i anslutning till att villkorlig frigivning

äger rum eller senare besluta att den villkorligt

frigivne skall stå under övervakning. Övervakningen

skall normalt, utan något särskilt beslut, upphöra

när ett år av prövotiden har förflutit.

Bestämmelserna om villkorlig frigivning fick sin

nuvarande utformning genom beslut av riksdagen den 3

juni 1998 (prop. 1997/98:96, bet. JuU21, rskr. 275).

Tidigare gällde att villkorlig frigivning fick ske

efter det att halva strafftiden avtjänats om

strafftiden var två år eller längre.

Utskottet uttalade i samband därmed följande.

Systemet med villkorlig frigivning efter halva

strafftiden har i vissa fall utsatts för betydande

kritik. Den har främst avsett skillnaden mellan det

utdömda straffet och den tid som avtjänats i

anstalt. Utskottet anser att det inte är lämpligt

med ett system som innebär att bara halva det

utdömda straffet verkställs genom vistelse i

anstalt. Den nuvarande möjligheten till villkorlig

frigivning efter halva strafftiden bör därför – som

regeringen föreslagit – slopas (s. 11 f).

Vad gällde frågan om ett större fakultativt inslag

uttalade utskottet bl.a. följande. Utskottet vill

till att börja med framhålla att starka rättviseskäl

talar för att reglerna om villkorlig frigivning i

princip skall vara obligatoriska. En långtgående

fakultativitet där omständigheterna i det enskilda

fallet skall avgöra om en intagen friges villkorligt

eller inte öppnar för godtycke och social

diskriminering. Det leder också till att intagna som

av domstolen får samma straff kan komma att avtjäna

olika lång tid i anstalt. För att skapa goda

förhållanden på anstalten och för att främja den

dömdes rehabilitering bör, å andra sidan, i någon

utsträckning markeras att den dömde kan påverka sin

verkställighet genom att vara skötsam. Fakultativa

inslag kan därför inte helt undvaras. Utskottet

delar därför regeringens bedömning att villkorlig

frigivning bör kunna senareläggas vid misskötsamhet

från den intagnes sida under verkställigheten.

Enligt utskottets mening understryker ett sådant

system vikten av att den intagne iakttar de regler

som gäller och ger möjligheter till sanktioner mot

överträdelser (s. 13).

Utskottet har därefter vid flera tillfällen

behandlat motionsyrkanden rörande det fakultativa

inslaget vid villkorlig frigivning, senast i

februari 2001 (bet. 2000/01:JuU12 s. 17). Utskottet

höll då fast vid sina överväganden från år 1998.

Utskottet ser ingen anledning att nu förespråka

att en möjlighet till halvtidsfrigivning återinförs.

Inte heller är utskottet berett att förorda att det

fakultativa inslaget vid villkorlig frigivning skall

utökas. Riksdagen bör sålunda avslå motionerna

2001/02:Ju340 och 2001/02:Ju449 i nu behandlade

delar.

Ett reformerat straffsystem

I motionerna 2001/02:Ju266 och 2001/02:Ju449 (båda

m) begärs vissa förändringar i brottsbalkens

påföljdsbestämmelser, bl.a. förespråkas att

straffsystemet skall ses över och reformeras samt

att påföljderna i vissa fall bör skärpas. I

motionerna begärs bl.a. att fastslagna straffskalor

skall användas i sin helhet. Vidare begärs att den

s.k. mängdrabatten som tillämpas när någon skall

dömas för flera brott minskas samt att

tillämpningsområdet för påföljden villkorlig dom

skall inskränkas. Enligt motionärerna bör varje

brott som begås återspeglas i det utdömda straffet.

Villkorlig dom skall endast kunna väljas då det

finns särskild anledning att anta att den tilltalade

inte kommer att begå nya brott. Slutligen begärs i

motionerna att bestämmelserna om samhällstjänst

ändras på så sätt att påföljden inte får användas

vid s.k. artbrott, t.ex. vid kvinnomisshandel. Även

i motion 2001/01:A228 (m) framhålls att

samhällstjänst inte bör komma i fråga när någon döms

för vålds- eller sexualbrott.

Rätten får döma till villkorlig dom för ett brott

för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid

böter. Vid val av påföljd skall rätten som skäl för

villkorlig dom beakta om det saknas särskild

anledning att befara att den tilltalade inte kommer

att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet (30

kap. 7 § brottsbalken).

När brottsbalken infördes förutsattes en

förhållandevis restriktiv tillämpning av påföljden

villkorlig dom. Villkorlig dom fick i princip endast

väljas om den tilltalade hade en så god prognos att

det fanns grundad anledning att anta att någon mer

ingripande påföljd inte behövdes för att avhålla den

tilltalade från fortsatt brottslighet.

Rekvisiten för att välja villkorlig dom ändrades

dock år 1983 då bestämmelsen fick sin nuvarande

innebörd (prop. 1982/83:85, bet. JuU26, rskr. 241).

Ändringen syftade i första hand till att göra det

möjligt att i större utsträckning än tidigare välja

villkorlig dom som påföljd för

förstagångsförbrytare.

Departementschefen anförde som skäl för ändringen

bl.a. att utvidgningen av tillämpningsområdet för

villkorlig dom skulle skapa möjligheter till en

rationellare användning av frivårdens resurser.

Därtill kom enligt departementschefen att en klarare

gränsdragning mellan villkorlig dom och

skyddstillsyn kunde bidra till att göra

påföljdssystemet enklare och mera överskådligt

samtidigt som man för dem som återföll i brott fick

en naturlig skala med successivt skärpta ingripanden

(prop. s. 62 f).

Villkorlig dom får, om den tilltalade samtycker

till det, förenas med en föreskrift om

samhällstjänst. Även skyddstillsyn får, med den

tilltalades samtycke, förenas med en föreskrift om

samhällstjänst. En sådan föreskrift skall avse

skyldighet att utföra oavlönat arbete i lägst 40 och

högst 240 timmar (27 kap. 2 a § och 28 kap. 2 a §

brottsbalken).

Samhällstjänst infördes på försök den 1 januari

1990. En föreskrift om samhällstjänst kunde då

endast beslutas i samband med dom på skyddstillsyn.

Systemet med samhällstjänst såsom alternativ till

fängelse permanentades genom lagstiftning år 1998.

Samtidigt infördes en möjlighet att meddela

föreskrift om samhällstjänst vid villkorlig dom. Den

nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1999

(prop. 1997/98:96, bet. JuU21, rskr. 275, SFS

1998:604).

I propositionen uttalade sig regeringen bl.a. i

frågan om möjligheten att använda samhällstjänst vid

s.k. artbrott. Regeringen framhöll därvid bl.a.

följande. För närvarande är samhällstjänsten avsedd

att användas för främst två kategorier brottslingar,

nämligen den grupp som döms till frihetsstraff efter

återfall i inte alltför allvarliga förmögenhets-

eller våldsbrott och den grupp som med hänsyn till

brottslighetens art döms till korta fängelsestraff

från fjorton dagar till några få månader.

Samhällstjänst kan alltså användas även vid

artbrottslighet, t.ex. misshandelsbrott av inte

alltför allvarlig art. Det är inte regeringens

avsikt att den nu aktuella reformen skall innebära

någon ändring av gällande rätt såvitt avser

användningen av samhällstjänst vid artbrottslighet.

Möjligheten att välja villkorlig dom eller

skyddstillsyn med samhällstjänst i stället för

fängelse som påföljd för brott som med hänsyn till

sin art annars skulle ha lett till ett

fängelsestraff bör således tillämpas med

utgångspunkt i den praxis som har utvecklats på

grundval av lagen om samhällstjänst (prop. s. 95 f).

I propositionen anförde regeringen också att den

hade för avsikt att utvärdera påföljdsreformen när

den varit i kraft en tid (prop. s. 182).

Regeringen har uppdragit åt Brottsförebyggande

rådet att under år 2002 utvärdera

påföljdskombinationerna villkorlig dom med

föreskrift om samhällstjänst och skyddstillsyn

förenad med föreskrift om samhällstjänst så som de

kommit att tillämpas efter den 1 januari 1999

(Regleringsbrev för budgetåret 2002 avseende

Brottsförebyggande rådet).

Frågan om i vilken utsträckning det är möjligt att

döma till skyddstillsyn med föreskrift om

samhällstjänst respektive villkorlig dom med

föreskrift om samhällstjänst har varit föremål för

Högsta domstolens prövning i ett antal fall. Av

Högsta domstolens domar torde man kunna dra

slutsatsen att det är möjligt att döma till

samhällstjänst i rätt stor utsträckning även för

brott som är av sådan art att starka skäl talar för

fängelse. Avgörande för om samhälls-tjänst eller

fängelse har valts som påföljd har varit

omständigheterna kring brottet i det aktuella fallet

samt den tilltalades personliga förhållanden.

När det så gäller den s.k. mängdrabatten följer

det av 30 kap. 3 § brottsbalken att rätten, om någon

döms för flera brott, normalt sett skall döma till

gemensam påföljd för brottet.

Härvid gäller att böter får användas som gemensamt

straff endast om böter kan följa på vart och ett av

brotten. Fängelse får däremot användas som gemensamt

straff om fängelse kan följa på något av brotten (25

kap. 5 § och 26 kap. 2 § brottsbalken).

Bestämmelser om fängelsestraffets längd när någon

döms för flera brott finns i 26 kap. 2 §

brottsbalken. Härav följer att fängelse på viss tid

inte får överstiga de högsta straffen för brotten

sammanlagda med varandra. Fängelsestraffet får inte

heller överstiga det svåraste straffet med mer än

ett år om det svåraste straffet är kortare än

fängelse i fyra år. Om det svåraste straffet är

fängelse i fyra år men inte uppgår till fängelse i

åtta år får det svåraste straffet överskridas med

två år. Om slutligen det svåraste straffet är

fängelse i åtta år eller längre får det svåraste

straffet överskridas med fyra år. Det anförda

innebär t.ex. att straffet för två eller flera fall

av misshandel och/eller stöld maximalt är fängelse i

tre år. Om däremot flera fall av t.ex. grov stöld

föreligger till bedömning är det maximala straffet

fängelse i åtta år.

I sammanhanget bör även nämnas att det enligt 29

kap. 1 § brottsbalken är den samlade brottslighetens

straffvärde som skall ligga till grund för

domstolens bedömning beträffande straffmätningen.

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden som de nu aktuella, senast våren

2001 (bet. 2000/01:JuU14 s. 33 f). Utskottet ansåg

därvid att brottsbalkens bestämmelser om påföljdsval

och straffmätning har fått en tillfredsställande

utformning. Enligt utskottets mening gav gällande

lagstiftning domstolarna goda möjligheter att

utifrån brottet och den tilltalades personliga

förhållanden välja en adekvat påföljd för brottet.

Goda möjligheter fanns enligt utskottet också till

att nyansera påföljdsbedömningen för det fall att

den tilltalade samtidigt skall dömas för flera

brott. Vad gällde önskemålet om en samlad översyn av

straffskalorna i brottsbalken kunde utskottet inte

se att det då fanns behov av en sådan översyn.

Utskottet avstyrkte med det anförda då aktuella

motionsyrkanden.

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i de

aktuella frågorna. Motionerna 2001/02:Ju266,

2001/02:Ju449 och 2001/02:A228 avstyrks i nu

behandlade delar.

Straffmätningen

Ett par motioner rör domstolarnas straffmätning. I

såväl motion 2001/02: Ju246 som motion 2001/02:A317

(båda v) begärs att en studie görs för att ta reda

på om strafftillämpningen skiljer sig åt när det

gäller etniska svenskar och personer med utländsk

bakgrund.

Av 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken följer

att straff skall, med beaktande av intresset av en

enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för

den tillämpliga straffskalan efter brottets eller

den samlade brottslighetens straffvärde.

Av andra stycket i samma paragraf följer att det,

vid bedömningen av straffvärdet, särskilt skall

beaktas den skada, kränkning eller fara som

gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller

borde ha insett om detta samt de avsikter eller

motiv som han eller hon haft.

Bestämmelsen infördes den 1 januari 1989 i samband

med den nya regleringen av straffmätning och

påföljdsval i 29 och 30 kap. brottsbalken. Av

motivuttalanden följer att föreskriften att

straffvärdet skall vara avgörande för

straffmätningen är ett uttryck för den vikt som bör

läggas på principerna om ekvivalens och

proportionalitet eller, med andra ord, att lika

svåra brott skall ges lika stränga straff och att

svårare brott skall straffas hårdare än lindrigare

brott. Även med en sådan reglering som finns i andra

stycket är det emellertid, anförde

departementschefen, uppenbart att det finns utrymme

för högst skiftande uppfattningar om vilket

straffvärde olika brott bör anses ha. Avsikten är

emellertid att enskilda domares värdering i detta

hänseende inte skall vara avgörande för

straffmätningen. Intresset av en enhetlig behandling

innebär att straffnivån för olika brott i princip

skall vara oberoende av vilken domare som dömer i

det enskilda fallet. Den principiella innebörden av

stadgandet i det första stycket är sålunda att

domstolarna vid sin bedömning av straffvärdet skall

utgå från den allmänna värdering som lagstiftningen

ger uttryck för samt i övrigt anpassa sig till de

principer som har utvecklats genom rättspraxis

(prop. 1987/88:120 s. 77 f).

Som motionärerna framhållit är det givetvis av

vikt att människor döms lika oberoende av sitt

etniska ursprung. Detta är också innebörden i

gällande rätt. Enligt utskottets mening har

ingenting framkommit som pekar på ett behov av en

sådan utredning som efterfrågas i motionerna

2001/02:Ju246 och 2001/02:A317. Dessa avstyrks i nu

behandlade delar.

Det straffrättsliga samarbetet inom EU

I motion 2001/02:Ju237 (c) framhålls att det

gränsöverskridande samarbetet kring brottsbekämpning

och brottsförebyggande arbete måste utvecklas för

att man på ett effektivt sätt skall kunna bekämpa

gränsöverskridande brottslighet. Liknande synpunkter

framförs i motion 2001/02:Ju390 (kd). Enligt

motionärerna bör det inom EU införas gemensamma

straffrättsliga regler för vissa grova brott, såsom

försäljning av narkotika och sexhandel med barn.

Inom EU pågår ett omfattande samarbete mellan

medlemsstaterna på det straffrättsliga området.

Bland annat arbetar medlemsstaterna med att utforma

regler om ömsesidigt erkännande av varandras beslut,

t.ex. vad gäller frysning av tillgångar och

bevismaterial. Medlemsstaterna arbetar också med att

harmonisera lagstiftningen för vissa allvarliga

brott. I dessa sammanhang försöker man normalt sett

att enas om minsta gemensamma maximistraff för de

aktuella brotten.

I rambeslutet om förstärkning av det

straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning

i samband med införandet av euron (EGT L 140,

14.06.2000, s. 1) har medlemsstaterna enats om

ett minsta gemensamt maximistraff om fängelse åtta

år för den som i bedrägligt syfte framställer eller

ändrar pengar. Rambeslutet godkändes av riksdagen

den 18 maj 2000 (prop. 1999/2000:85, bet. JuU20,

rskr. 217).

Vid ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor

den 17 oktober 2000 träffades en politisk

överenskommelse om ett rambeslut om penningtvätt,

m.m. I rambeslutet föreskrivs ett minsta gemensamt

maximistraff för penningtvätt om fängelse fyra år.

Rambeslutet godkändes av riksdagen den 14 mars 2001

(prop. 2000/01:58, bet. JuU17, rskr. 156).

I rambeslutet rörande människohandel, som

behandlats ovan, föreskrivs att varje medlemsstat

skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa

att vissa grövre gärningar är belagda med ett minsta

gemensamt maximimistraff om minst åtta års fängelse.

Som ovan nämnts har en proposition om godkännande av

rambeslutet överlämnats till riksdagen.

Vid ministerrådsmötet för rättsliga och inrikes

frågor samt räddningstjänsten den 6–7 december 2001

träffades en politisk överenskommelse i fråga om ett

av kommissionen framlagt rambeslut om bekämpande av

terrorism. I rambeslutet föreskrivs ett minsta

gemensamma maximistraff om fängelse femton år för

vissa brott och om fängelse åtta år för andra.

Enligt vad utskottet inhämtat bereds frågan om

godkännande av rambeslutet för närvarande inom

Justitiedepartementet.

Även i det förslag till rambeslut som kommissionen

lade fram i december 2000 rörande sexuell

exploatering av barn föreslås en bestämmelse om ett

minsta gemensamt maximistraff (KOM(2000)854).

Kommissionen har också lagt fram ett förslag till

rambeslut om illegal narkotikahandel (KOM(2001)259).

I rambeslutet föreslås ett minsta gemensamt

maximistraff för grova fall av olaglig

narkotikahandel om fängelse fem år, och vid

försvårande omständigheter sju år.

I sammanhanget kan också nämnas att det inom EU

pågår en principdiskussion om i vilken utsträckning

och hur de olika medlemsstaternas påföljder skall

harmoniseras. Frågan diskuterades vid

ministerrådsmötet för rättsliga och inrikes frågor

samt räddningstjänsten den 6–7 december 2001.

Utskottet behandlade under våren 2001 ett liknande

motionsyrkande som de nu aktuella (bet.

2000/01:JuU14 s. 39 f). Utskottet hänvisade därvid

till att det på olika håll inom EU pågick arbete med

att i viss utsträckning harmonisera medlemsländernas

straffskalor för vissa brott samt att den svenska

regeringen aktivt deltog i detta arbete. Enligt

utskottet fick det då aktuella motionsönskemålet

anses i huvudsak tillgodosett.

Utskottet kan nu konstatera att det

straffrättsliga samarbetet inom EU fortsätter att

utvecklas, både vad gäller ömsesidigt erkännande och

tillnärmning av lagstiftningen i de olika

medlemsstaterna. Mot den bakgrunden saknas anledning

för riksdagen att göra något särskilt uttalande i

frågan. Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna 2001/02:Ju237 och 2001/02:Ju390 i nu

behandlade delar.

Övriga frågor

I detta avsnitt behandlar utskottet

motionsyrkanden rörande juridiska personers

straffansvar vid arbetsmiljöbrott,

fordonsägares straffansvar, frågor om vapen

samt språket i och utformningen av lagtext.

Utskottet föreslår med hänvisning bl.a. till

pågående utrednings- och beredningsarbete att

riksdagen avslår samtliga motioner i denna

del. Jämför reservation 14 (v).

Juridiska personers straffansvar

I motion 2001/02:A315 (v) framförs att ett

straffansvar bör införas för juridiska personer vid

arbetsmiljöbrott.

Företagsbot är en sanktion som kan åläggas

näringsidkare som en särskild rättsverkan av brott

som begåtts i deras verksamhet. Med näringsidkare

avses såväl fysiska som juridiska personer som

yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art.

Företagsbot skall fastställas till lägst 10 000 kr

och högst 3 000 000 kr (36 kap. 8 §

brottsbalken). När storleken av företagsbot bestäms,

skall särskild hänsyn tas till brottslighetens art,

omfattning och förhållande till näringsverksamheten

(36 kap. 9 § brottsbalken). Under vissa

förutsättningar får den sättas ned eller efterges

(36 kap. 10 § brottsbalken).

Enligt svensk rätt kan en juridisk person inte

begå brott och inte heller ut-sättas för straff.

Oaktat att företagsbot är en rent bestraffande

sanktion, har den därför i systematiskt hänseende

betecknats som en särskild rättsverkan av brott (se

NJA II 1986 s. 41).

Regeringen beslutade den 21 juni 1995 att

tillkalla en särskild utredare för att utreda frågor

om sanktioner vid brott i näringsverksamhet med

syfte att effektivisera bekämpningen av den

ekonomiska brottsligheten (dir. 1995:95).

Utredningen, som tagit namnet

Företagsbotsutredningen, redovisade sitt uppdrag i

oktober 1997 i betänkandet Straffansvar för

juridiska personer (SOU 1997:127). I betänkandet

föreslås bl.a. att företag och andra juridiska

personer skall kunna dömas till straff, s.k.

företagsböter, samt att de nuvarande reglerna om

företagsbot skall upphävas. Företagsböter skall

enligt förslaget fastställas direkt i pengar. Lägsta

bötesbelopp skall vara 5 000 kr och det högsta 5 000

000 kr. När bötesstraffet bestäms skall

brottsbalkens nuvarande bestämmelser om

straffmätning tillämpas i förhållande till den

juridiska personen. Dessutom får den juridiska

personens betalningsförmåga beaktas.

Enligt vad utskottet inhämtat bereds betänkandet

inom Justitiedepartementet. Inom ramen för denna

beredning har det upprättats en

departementspromemoria, Företagsbot (Ds 2001:69).

Promemorian syftar till att skapa ytterligare

beredningsunderlag, främst i fråga om möjligheterna

att, i stället för att införa ett nytt system,

förbättra det nuvarande systemet med företagsbot.

De förslag som lämnas i promemorian innebär att

systemet med företagsbot effektiviseras och ges en

delvis förändrad inriktning. Bland annat föreslås

att förutsättningarna för att ålägga företagsbot

görs mindre begränsade samt att viss anpassning görs

för att bättre tillgodose Sveriges internationella

åtaganden. Det skall t.ex. inte längre fordras att

det brott som ligger till grund för yrkandet om

företagsbot skall utgöra ett grovt åsidosättande

eller annars vara av allvarligt slag. Detta innebär

att i princip alla brott skall kunna föranleda

företagsbot, dock med det undantaget att företagsbot

inte skall kunna åläggas för brott för vilka endast

penningböter är föreskrivet. Vidare föreslås vissa

justeringar och förtydliganden i lagstiftningen,

t.ex. vad gäller principerna för bestämmande av

företagsbot samt grunderna för jämkning och

eftergift härav. Slutligen föreslås att

beloppsgränserna ändras på så sätt att företagsbot

skall kunna fastställas till lägst 5 000 kr och

högst 10 000 000 kr.

Promemorian är för närvarande ute på remiss.

Utskottet konstaterar att Företagsbotsutredningens

förslag om att införa ett straffansvar för juridiska

personer bereds inom Justitiedepartementet. Inom

departementet bereds vidare en

departementspromemoria om hur systemet med

företagsbot kan effektiviseras. Enligt utskottet bör

den pågående beredningen inte föregripas. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion 2001/02:A315 i

nu behandlad del.

Fordonsägares straffansvar

I motion 2001/02:Ju228 (m) begärs att fordonsägare

skall åläggas betalningsansvar vid smitning från

bensintankningen. I motion 2001/02:Ju379 (s) begärs

att fordonsägaransvar införs vid

hastighetsöverträdelser.

Enligt svensk rätt krävs för att en gärning skall

vara straffbar att gärningsmannen handlat med uppsåt

eller, i vissa fall, av grov oaktsamhet.

Gärningsmannen skall alltså ha förfarit på ett sätt

som uppfyller de i den tillämpliga paragrafen

uppställda objektiva förutsättningarna för

straffansvar, och förfarandet skall ha skett med den

grad av subjektiv insikt som krävs enligt det

enskilda straffbudet. En person som är ägare till

ett fordon kan alltså inte straffas enbart i sin

egenskap av ägare eller förare.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden

av innebörd att fordonsägare skall åläggas

straffansvar. Då handlade det om smugglingsbrott (se

t.ex. bet. 2000/01:JuU14 s. 26 f). Utskottet

uttalade därvid bl.a. följande. Ansvar för brott

förutsätter i svensk rätt normalt sett att

gärningsmannen handlat uppsåtligen eller, när det

särskilt angivits, av oaktsamhet. En bärande tanke

bakom kravet på att gärningsmannen skall ha handlat

uppsåtligen eller av oaktsamhet kan sägas vara att

endast den som haft möjlighet att rätta sig efter

lagen, men inte gjort det, skall kunna straffas. Ett

strikt ansvar för varusmuggling av det slag som

förordades i den då aktuella motionen var, enligt

utskottets mening, oförenligt med grundläggande

straffrättsliga principer.

Utskottet vill än en gång framhålla att det skulle

strida mot grundläggande straffrättsliga principer

att införa ett strikt fordonsägaransvar på det sätt

som efterfrågas i nu aktuella motioner. Ansvar för

brott förutsätter i svensk rätt att gärningsmannen

handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet. Endast den

som haft möjlighet att rätta sig efter lagen, men

inte gjort det, skall kunna straffas. Mot den

bakgrunden avstyrker utskottet motionerna

2001/02:Ju228 och 2001/02: Ju379.

Frågor rörande vapen

I motion 2001/02:Ju260 (m) begärs att kravet på

tillstånd för att få använda ljuddämpare på

jaktvapen tas bort för ljuddämpare som inte

reducerar ljudet mer än till en nivå av 125 decibel.

I motion 2001/02:Ju298 (kd) begärs att skärpta

regler införs vad gäller vapenattrapper. Enligt

motionären bör det t.ex. införas ett krav på att

attrapper skall ha en från vapen avvikande färg.

Vapenlagen (1996:67) har nyligen varit föremål för

en översyn (prop. 1999/2000:27, bet. 1999/2000:JuU9,

rskr. 1999/2000:150). Riksdagen beslutade därvid om

vissa skärpningar i vapenlagen, bl.a. i fråga om

möjligheterna att erhålla vapentillstånd. Det

främsta syftet med ändringarna var att motverka att

skjutvapen kommer till användning vid våldsbrott

eller på annat sätt missbrukas.

Frågan om vapenattrapper berördes i den då

aktuella propositionen. Regeringen anförde därvid

följande. I samhället förekommer en mängd olika

föremål som är mer eller mindre lätta att förväxla

med farliga vapen. Det är naturligtvis klart

otillfredsställande att sådana föremål kommer till

användning vid brott, särskilt som det i dessa

sammanhang ofta rör sig om allvarliga brott med

inslag av hot mot liv eller hälsa, som exempelvis

rån. Härtill kommer en risk för onödig – eller rent

av livsfarlig – våldsanvändning i samband med att

polisen skall ingripa mot någon som de uppfattat

innehar ett farligt vapen. Av sådana skäl anser

regeringen att det skulle vara önskvärt att en

reglering beträffande i vart fall saluhållande av

vapenattrapper infördes. 1995 års vapenutredning har

inte ansett sig kunna förespråka ett generellt

förbud mot innehav av vapenattrapper men däremot

föreslagit att det skall vara förbjudet att inneha

sådana föremål på allmän plats. Som skäl för sitt

ställningstagande mot ett generellt förbud anför

utredningen bl.a. svårigheterna att på ett lämpligt

sätt avgränsa det förbjudna området. Utredningen är

vidare tveksam till om ett generellt förbud mot

innehav av vapenattrapper eller ett förbud mot att

saluföra sådana, i sig skulle få någon sådan

egentlig brottsförebyggande effekt att det kan

uppväga olägenheterna med ett sådant förbud.

Regeringen inser svårigheterna med att utforma ett

generellt förbud, inte minst med tanke på

avgränsningsproblematiken. Enligt regeringens

uppfattning är det emellertid angeläget att söka

begränsa förekomsten av vapenattrapper och liknande

föremål. Frågan om åtgärder för att uppnå detta bör

bli föremål för fortsatt övervägande. Regeringen

avser därför att återkomma till frågan i ett senare

sammanhang. I avvaktan på detta arbete får även

frågan om ett förbud mot att inneha vapenattrapper

på allmän plats anstå (prop. s. 88 f).

Enligt vad utskottet inhämtat är frågan alltjämt

aktuell inom Justitiedepartementet.

Utskottet konstaterar att frågan om hur

förekomsten av vapenattrapper och liknande föremål

kan begränsas alltjämt är aktuell inom

Justitiedepartementet och att regeringen avser att

återkomma i frågan. Mot den bakgrunden finner

utskottet inte att skäl föreligger för riksdagen att

göra något särskilt uttalande i frågan. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion 2001/02:Ju298.

Vad gäller ljuddämpare krävs enligt gällande

vapenlagstiftning ett särskilt tillstånd för

innehav. Av 2 kap. 5 § vapenförordningen (1996:70)

följer att sådant tillstånd får meddelas till skydd

för hälsa eller miljö vid jakt och målskjutning, om

det är särskilt påkallat.

Rikspolisstyrelsen har under år 2001 analyserat

förutsättningarna för att ta bort kravet på

tillstånd för ljuddämpare som reducerar ljudet ner

till 125 decibel. Detta arbete har inte lett till

något förslag. Ett skäl till detta är risken för att

ljuddämpare används i brottsliga sammanhang.

Justitieministern har nyligen, dels i en

interpellationsdebatt den 30 oktober 2001

(interpellation 2001/02:1), dels i ett svar på en

riksdagsfråga (fråga 2000/01:1262), uttalat sig i

frågan om tillståndskravet för ljuddämpare. Han har

därvid framhållit bl.a. följande. Han delar i och

för sig uppfattningen att det kan finnas skäl att

närmare analysera förutsättningarna för att använda

ljuddämpare som reducerar ljudet till 125 decibel

för att förebygga hörselskador. Frågan är emellertid

inte helt okomplicerad. Det torde vara ganska lätt

att manipulera en ljuddämpare så att ljudet dämpas

till väsentligt lägre nivå än exempelvis 125

decibel. Det kan därför ifrågasättas om ett system

med ett visst tillåtet gränsvärde skulle fungera i

praktiken. I detta sammanhang måste också den

tekniska utvecklingen beaktas. Dessa frågor är av

teknisk karaktär och måste genomlysas noggrant innan

ett slutligt ställningstagande görs.

Rikspolisstyrelsens årliga rapport på området för

civila skjutvapen för år 2001 bereds för närvarande

inom Regeringskansliet. Inom ramen för det arbetet

kan det finnas anledning att överväga frågor kring

ljuddämpare ytterligare.

Utskottet har tidigare uttalat sig i fråga om

tillståndskravet för ljuddämpare. Utskottet ansåg

därvid att det då pågående arbetet hos

Rikspolisstyrelsen borde avvaktas (bet. 2000/01:Ju14

s. 40 f).

Utskottet anser i likhet med justitieministern att

det kan finnas skäl att närmare analysera

förutsättningarna för att använda ljuddämpare som

reducerar ljudet till 125 decibel i syfte att

förebygga hörselskador. Som ministern påpekat är

frågan emellertid inte helt okomplicerad. Utskottet

kan därför inte på det underlag som nu föreligger

förorda en ändring av tillståndskravet. Motion

2001/02:Ju260 avstyrks.

Språket i brottsbalken, m.m.

Ett enklare språk i brottsbalken efterfrågas i

motion 2001/02:Ju432 (s). I motion 2001/02:Ju450

(fp) framhålls betydelsen av noggrannhet och

eftertänksamhet vid utformningen av lagtext. Enligt

motionärerna medför EG-rättens ökande inflytande på

den svenska rättsordningen att förarbetenas

betydelse minskar, varför större vikt måste läggas

vid innehållet i lagtexten.

Allmänt gäller enligt de av Statsrådsberedningen

utgivna Riktlinjer för författningsskrivning (Ds

1998:66) att språket i en författning skall vara så

enkelt och klart som möjligt. I författningsarbetet

bör följas de skrivregler och riktlinjer för

författningsspråket som Statsrådsberedningen givit

ut.

I samband med att utskottet behandlade en

skrivelse från regeringen om ett nytt offentligt

rättsinformationssystem (bet. 1998/99:JuU11)

uttalade utskottet att det alltid måste vara en

strävan att göra språket i t.ex. lagar och

förordningar så enkelt och klart som möjligt. Ett

språkvårdande arbete pågår också sedan länge på

många håll inom den offentliga förvaltningen. I

Regeringskansliet finns t.ex. en särskild enhet med

uppgift att bl.a. granska – och förbättra – den

språkliga utformningen av lagar och förordningar.

Utskottet uttalade sig senast i frågan i mars 2001

(bet. 2000/01:JuU14 s. 42). Utskottet vidhöll

därvid sina tidigare gjorda uttalanden, nämligen att

språket i lagar och andra författningar bör vara så

enkelt och klart som möjligt samtidigt som sådana

texter måste uppfylla bl.a. krav på klarhet,

stringens och inbördes logiskt sammanhang, vilka

inte alltid låter sig förena med en långt driven

enkelhet i språket. Det behov av rent språkliga

förändringar som kan finnas i fråga om brottsbalken

borde enligt utskottets mening beaktas inom ramen

för det fortlöpande lagstiftningsarbetet. Någon

särskild språklig översyn kunde enligt utskottet

inte anses erforderlig.

Utskottet ser inte heller nu skäl att frångå sina

tidigare gjorda uttalanden. Utskottet delar

självfallet motionärernas uppfattning att språket i

lagar och andra författningar måste vara utformat på

ett klart och tydligt sätt så att risk inte

föreligger för tolkningsproblem när bestämmelserna

sedan skall tillämpas. Särskilda anvisningar finns

också för hur lagtext bör ställas upp och utformas.

Utskottet utgår från att dessa anvisningar följs i

varje enskilt lagstiftningsärende samt att lagtexten

härvid utformas på ett klart och entydigt sätt.

Motion 2001/02:Ju432 och motion 2001/02:Ju450 i nu

behandlad del avstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Försäljning av sexuella tjänster, m.m.

(punkt 2)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju291 och avslår motionerna

2001/02:Ju452 yrkande 1 och 2001/02:U349 yrkande 8.

Ställningstagande

I samband med riksdagens behandling av förslaget

till den aktuella lagstiftningen framhöll

kristdemokraterna det orimliga i att endast förbjuda

köp av sexuella tjänster. Om samhället inte

accepterar prostitution som företeelse är det inte

rimligt att bara kriminalisera den ena partens

handlande.

De erfarenheter som nu gjorts av lagstiftningen

visar att den är tandlös. Som ett resultat av

lagstiftningen har dessutom vissa negativa effekter

uppstått. De kvinnor som är gatuprostituerade

befinner sig i en mer utsatt position än tidigare

och polisen har till följd av att brott mot lagen är

svårbevisade ibland kommit att använda tvivelaktiga

spaningsmetoder, samt i vissa fall avstått från att

ingripa. Mot den bakgrunden anser vi att lagen bör

ändras så att även försäljning av sexuella tjänster

förbjuds. Genom att kriminalisera de prostituerades

handlande skulle de som grips kunna dömas till t.ex.

behandling och därmed ges en möjlighet att komma ur

sin situation. Vilka påföljder som är lämpliga bör

utredas i samband med att ett nytt lagförslag tas

fram. Innan en sådan kriminalisering kan genomföras

måste också systemet för att sätta in adekvata

rehabiliterings- och vårdinsatser för prostituerade

ses över och byggas ut.

Det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder i

enlighet med vad vi nu anfört och återkomma till

riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser våra

önskemål.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion

2001/02:Ju291. Motionerna 2001/02:Ju452 och

2001/02:U349 i dessa delar bör inte, på de skäl

majoriteten anfört, föranleda någon åtgärd.

2. Högmålsbrott (punkt 6)

av Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia

Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju375,

2001/02:Ju402, 2001/02:Ju412 och 2001/02:Ju427.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är det inte rimligt att i dag

göra någon åtskillnad mellan medlemmar av kungahuset

och vanliga människor. Det är inte heller rimligt

att det i dag anses som allvarligare att förgripa

sig mot kungen än mot t.ex. statsministern eller

talmannen. Kungen har endast en representativ,

symbolisk och ceremoniell funktion medan både

statsministern och talmannen har en reell

maktställning baserad på demokratiska val.

Bestämmelsen i 18 kap. 2 § brottsbalken bör därför

upphävas.

Det får ankomma på regeringen att snarast

återkomma till riksdagen med ett lagförslag som

tillgodoser vad vi nu anfört.

3. Olovlig körning, m.m. (punkt 10)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Anita Sidén (m), Gunnel Wallin

(c) och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju229,

2001/02:Ju316 yrkande 1 och 2001/02:Ju383 samt

avslår motionerna 2001/02:Ju309 och 2001/02:Ju316

yrkande 2.

Ställningstagande

I de fall polisen i samband med att föraren gripits

för olovlig körning beslagtagit fordonet händer det

inte sällan att polisen måste lämna tillbaka

fordonet eftersom åklagaren avstått från att väcka

åtal. Detta beror ofta på att föraren även gjort sig

skyldig till grövre brottslighet som konsumerar den

olovliga körningen.

Enligt vår uppfattning är detta

otillfredsställande, särskilt som det ofta rör sig

om trafikfarliga bilar som saknar försäkring och

körs obeskattade. Att körkortslösa förare i

skrotbilar närmast ohämmat kan fara fram längs

vägarna rimmar illa med regeringens nollvision i

trafiksäkerhetsarbetet samt undergräver

laglydigheten. Möjligheterna till förverkande av

beslagtagna fordon måste därför utvidgas.

Det får ankomma på regeringen att beakta vad vi nu

anfört i det pågående arbetet.

4. Djurplågeri, m.m. (punkt 12)

av Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 12

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju446 och avslår motionerna

2001/02:Ju374 och 2001/02:MJ218 yrkande 2.

Ställningstagande

Att utreda brott mot miljöbalken och djurskyddslagen

kan många gånger ta lång tid på grund av ärendenas

komplexitet. Till detta kommer att rättsväsendet har

kapacitetsbrister, vilket gör att dessa brott hamnar

längre ned i prioritetsordningen. Sammantaget

innebär detta långa handläggningstider som medför

att man hamnar i tidsnöd när det gäller delgivning.

Enligt min mening bör det därför övervägas att

förlänga preskriptionstiderna för sådana brott.

Det får ankomma på regeringen att göra en översyn

av de aktuella bestämmelserna och återkomma till

riksdagen i frågan.

Det anförda innebär att jag ställer mig bakom

motion 2001/02:Ju446. Motionerna 2001/02:Ju374 och

2001/02:MJ218 i nu behandlad del bör inte, på de

skäl majoriteten anfört, föranleda någon åtgärd.

5. Livstidsstraffet (punkt 13)

av Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd),

Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Kia

Andreasson (mp) och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju231,

2001/02:Ju340 yrkande 10, 2001/02:Ju424 yrkande 15

och 2001/02:Ju450 yrkande 27.

Ställningstagande

Antalet livstidsdömda i svenska

kriminalvårdsanstalter har ökat under senare år.

Härtill har framför allt bidragit att regeringens

nådepraxis blivit mera restriktiv, vilket medfört

att den faktiska strafftiden blivit längre.

Livstidsstraffet är enligt vår mening inte

tillfredsställande från förutsägbarhetssynpunkt,

eftersom straffet regelmässigt genom nåd omvandlas

till ett tidsbestämt straff. Denna ordning innebär

dessutom att det är regeringen och inte domstolen

som bestämmer straffets längd, vilket är

otillfredsställande från konstitutionell

utgångspunkt. Vi anser därför att livstidsstraffet

skall avskaffas. Att enbart ändra ordningen för

prövningen av när de livstidsdömda skall friges,

vilket är innebörden i de direktiv som den tillsatta

utredningen fått, är enligt vår mening inte

tillräckligt.

Det får ankomma på regeringen att återkomma till

riksdagen med ett förslag till lagändring som

tillgodoser vad vi nu anfört.

6. Återfall i brott (punkt 14)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju237 yrkande

37, 2001/02:Ju266 yrkande 9, 2001/02:Ju449 yrkande 3

och 2001/02:Ju450 yrkande 26.

Ställningstagande

Det är allmänt känt att det är en liten del kroniska

brottslingar som svarar för en stor del av den

totala brottsligheten i Sverige. Det borde enligt

vår mening vara en självklarhet att dessa personer

blir föremål för en särskild behandling av de

rättsvårdande myndigheterna. Återfall i brottslighet

av samma art och svårhet måste på ett tydligt sätt

leda till straffskärpningar. Det finns inte

anledning att ge personer som har begått likartad

brottslighet vid flera tillfällen någon särskild

rabatt. Särskilt gäller detta personer som gång på

gång återfaller i allvarlig våldsbrottslighet. Vi

anser därför att det bör införas en ordning som

innebär att den dömde skall erhålla det maximala

straff som kan följa på brottet när han eller hon

återfaller i likartad grov vålds- eller

sexualbrottslighet för tredje gången, om inte

särskilda skäl talar däremot.

Det får ankomma på regeringen att till riksdagen

återkomma med ett lagförslag som tillgodoser vad vi

nu anfört.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna 2001/02:Ju237, 2001/02:Ju266,

2001/02:Ju449 och 2001/02:Ju450 i nu berörda delar.

7. Återfall i brott (punkt 14)

av Gunnel Wallin (c) och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju237 yrkande 37

och 2001/02:Ju450 yrkande 26 samt avslår motionerna

2001/02:Ju266 yrkande 9 och 2001/02:Ju449 yrkande 3.

Ställningstagande

Studier visar att en begränsad grupp personer står

för en mycket stor andel av brottsligheten. Mot den

bakgrunden kan det te sig som stötande för

allmänheten, inte minst de personer som varit

utsatta för brott, att återfallsförbrytare i vissa

fall får en betydande straffrabatt eller slipper

åtal för mindre förseelser. Enligt vår mening skall

brottslingar som vid upprepade tillfällen återfaller

i brottslighet successivt och systematiskt ådömas

allt längre straff. Detta bör komma till klarare

uttryck i brottsbalken.

Det får ankomma på regeringen att till riksdagen

återkomma med ett förslag som tillgodoser vad vi nu

anfört.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna 2001/02:Ju237 och 2001/02:Ju450 i nu

berörda delar. Vi är däremot inte beredda att ställa

oss bakom den lösning som förordas i motionerna

2001/02:Ju266 och 2001/02: Ju449, varför dessa

motioner bör avslås.

8. Villkorlig frigivning (punkt 15)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju449 yrkande 5 och avslår

motion 2001/02:Ju340 yrkande 6.

Ställningstagande

Vår utgångspunkt är att utdömda fängelsestraff skall

avtjänas. Villkorlig frigivning bör endast kunna

komma i fråga om den dömde har skött sig under

verkställigheten, dvs. om han eller hon deltagit i

programverksamhet, skött sina permissioner etc. Även

hur den intagne uppfört sig i allmänhet bör beaktas.

Härigenom blir den intagne stimulerad att sköta sig

och uppträda på ett korrekt sätt. Det sagda innebär

att det fakultativa inslaget vid bedömningen av när

villkorlig frigivning skall ske blir större. En

sådan ordning är av både moralbildande och

moralstärkande betydelse för den intagne.

Det får ankomma på regeringen att utreda frågan

och återkomma till riksdagen med ett lagförslag som

tillgodoser vad vi nu anfört.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motion 2001/02:Ju449 i nu behandlad del. Detta

innebär att motion 2001/02:Ju340 inte bör föranleda

någon åtgärd.

9. Villkorlig frigivning (punkt 15)

av Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju340 yrkande 6 och avslår

motion 2001/02:Ju449 yrkande 5.

Ställningstagande

Vi är mycket kritiska till utvecklingen mot allt

längre strafftider. Överallt i världen har det visat

sig att hårda fängelsestraff inte har någon effekt

på brottsutvecklingen. Samtidigt finns det forskning

som visar på att långa fängelsestraff minskar

möjligheterna för de intagna att återanpassa sig

till samhället. Enligt vår uppfattning måste alla

människor, även om de har begått brott, ges en

möjlighet att rehabiliteras och integreras i

samhället igen. Särskilt viktigt är det härvid att

bryta de förstagångsdömdas påbörjade kriminella

bana. Mot den bakgrunden anser vi att

halvtidsfrigivning skall införas för dem som första

gången döms till ett fängelsestraff.

Det får ankomma på regeringen att utreda frågan

och återkomma till riksdagen med ett lagförslag som

tillgodoser vad vi nu anfört.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motion 2001/02:Ju340 i nu behandlad del. Detta

innebär att motion 2001/02:Ju449 inte bör föranleda

någon åtgärd.

10. Ett reformerat straffsystem (punkt 16)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:Ju266 yrkandena 3 och

7, 2001/02:Ju449 yrkandena 1, 2, 4 och 10–12 samt

2001/02:A228 yrkande 12.

Ställningstagande

Samhällets reaktioner mot brott skall kännetecknas

av tydlighet, proportionalitet och medkänsla för

såväl gärningsmännens som brottsoffrens

livssituation. Ett oavvisligt mål med

påföljdssystemet måste dessutom vara att påverka den

dömde att bryta med sin kriminalitet och komma till

rätta med de orsaker som ligger bakom den. För att

kunna åstadkomma detta måste vi ha ett fungerande

och allmänt accepterat påföljdssystem.

Enligt vår uppfattning uppvisar det svenska

straffsystemet i dag en rad brister. De fastlagda

straffskalorna i kombination med en rad regler för

påföljdsbestämning och straffmätning har lett till

en domstolspraxis som inte sällan strider mot

medborgarnas uppfattning om lämpliga straffnivåer.

För att komma till rätta med de brister som finns

och åstadkomma ett mer proportionerligt

påföljdssystem anser vi att en rad åtgärder måste

vidtas.

Tillämpningsområdet för villkorlig dom måste

inskränkas. Enligt vår uppfattning skall villkorlig

dom endast kunna komma i fråga i de fall då det

finns särskild anledning att anta att den tilltalade

inte kommer att begå nya brott.

Vidare måste bestämmelserna om samhällstjänst

ändras. Enligt vår mening skall det framgå av lagen

att en person aldrig skall kunna ådömas samhälls-

tjänst vid s.k. artbrottslighet som grovt

rattfylleri, misshandel och våld mot tjänsteman.

Enligt vår uppfattning är det direkt stötande att en

person som misshandlat sin hustru eller sambo skall

kunna få samhällstjänst som påföljd för brottet.

Härutöver krävs det att bestämmelserna om s.k.

mängdrabatt ändras. Enligt vår mening skall varje

brott avspeglas i straffet på ett klarare sätt än

vad som sker i dag. Ett regelsystem som innebär att

samtliga brott på ett mer uttalat sätt beaktas vid

straffmätningen skulle enligt vår mening ge flera

goda effekter. Bland annat skulle det sända en

tydlig signal från samhället om att ytterligare

brottslighet inte accepteras. Det skulle dessutom

leda till färre brott och brottsoffer.

Slutligen måste en samlad översyn av

straffskalorna i brottsbalken göras. De nu gällande

straffskalorna har tillkommit vid olika tidpunkter

under en 60-årsperiod och har därför en rad

samordningsbrister. Speciellt överlappningen mellan

olika gradindelade brott är ibland svår att

överblicka. Vid översynen bör regeringen också

överväga att höja straffskalorna för vissa brott

samt utreda vilka åtgärder som är möjliga att vidta

för att åstadkomma att domstolarna utnyttjar

straffskalorna i sin helhet. Detta gäller särskilt

straffskalorna för våldsbrott. För denna typ av

brott, t.ex. misshandel, visar domstolarnas praxis

på att alltför låga straff döms ut. Enligt vår

mening är det viktigt att det straff som en person

kan förvänta sig att få till följd av brottet verkar

så avskräckande att han avhåller sig från att begå

brott.

Det får ankomma på regeringen att till riksdagen

återkomma med ett lagförslag som tillgodoser vad vi

nu anfört.

11. Straffmätningen (punkt 17)

av Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:Ju246 yrkande 2 och

2001/02:A317 yrkande 22.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är det oundgängligen

nödvändigt att domstolarna åtnjuter förtroende hos

alla människor i samhället. Sedan länge finns det en

debatt om huruvida personer med utländsk bakgrund

döms hårdare än andra vid jämförbara brott. Blotta

misstanken om att det skulle vara så leder till ett

minskat förtroende för rättsväsendet.

För att lyfta fram detta problem anser vi att

regeringen bör få i uppdrag att snarast tillsätta en

utredning som gör en jämförande studie av om

rättstilllämpningen skiljer sig åt när det gäller

personer med invandrarbakgrund och etniska svenskar.

12. Det straffrättsliga samarbetet inom EU

(punkt 18)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju237 yrkande 30

och 2001/02:Ju390 yrkande 4.

Ställningstagande

Vi ser i och för sig positivt på de åtgärder som

redan vidtagits samt det arbete som pågår inom EU

för att kunna bekämpa den organiserade

brottsligheten och andra allvarliga brott. Enligt

vår uppfattning bör dock det straffrättsliga

samarbetet inom EU utvecklas ytterligare, bl.a.

genom en ytterligare tillnärmning av

medlemsstaternas lagstiftning på området och en

förenkling av de procedurer som tillämpas.

Gemensamma straffrättsliga regler bör införas för

vissa grova brott som handel med narkotika,

maffiaverksamhet och sexhandel med barn. Reglerna

bör härvid utformas som minimiregler. Varje land får

sedan självt bestämma om de nationella

straffrättsliga reglerna skall vara strängare.

Det får ankomma på regeringen att verka för att

Sverige på ett aktivt och pådrivande sätt bidrar

till en ytterligare tillnärmning av medlemsstaternas

straffrättsliga lagstiftning enligt vad vi nu

anfört.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motionerna

2001/02:Ju237 och 2001/02:Ju390 i nu berörda delar.

13. Det straffrättsliga samarbetet inom EU

(punkt 18)

av Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 18

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju237 yrkande 30 och avslår

motion 2001/02:Ju390 yrkande 4.

Ställningstagande

Den ökade internationaliseringen sätter tydliga

avtryck i vårt rättsväsende. Bland annat innebär ett

öppet och gränslöst Europa att kriminaliteten rör

sig alltmer över gränserna. Samtidigt stannar ofta

möjligheterna att från samhällets sida bekämpa denna

typ av brottslighet vid gränsen. Detta innebär att

brottsligheten alltför ofta ligger några steg före

rättssamhället. Det gränsöverskridande samarbetet

kring brottsbekämpning och brottsförebyggande arbete

måste därför utvecklas. Jag ser härvid positivt på

de åtgärder som redan vidtagits samt det arbete som

pågår inom EU. Arbetet måste dock ytterligare

intensifieras, bl.a. måste principen om ömsesidigt

erkännande få bättre genomslag eftersom denna

princip är ett mycket bra alternativ till

harmonisering.

Det får ankomma på regeringen att verka för att

Sverige på ett aktivt och pådrivande sätt bidrar

till ett effektivare och fördjupat samarbete inom

EU.

Detta innebär att jag ställer mig bakom motion

2001/02:Ju237 i denna del. Motion 2001/02:Ju390 bör

däremot inte föranleda någon åtgärd.

14. Juridiska personers straffansvar (punkt 19)

av Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2001/02:A315 yrkan-de 1.

Ställningstagande

Antalet arbetsplatsolyckor ökar och är ett mycket

allvarligt problem. När olyckan väl inträffat är det

den traditionella rättsapparaten i form av polis och

åklagare som står för utredningsarbetet. Självfallet

sker detta utredningsarbete enligt gällande

lagstiftning. Vi har dock kunnat konstatera att

utredningarna oftast inte leder till någon påföljd

utan att det är betydligt vanligare att de läggs

ned. Detta kan naturligtvis bero på att polisen och

åklagaren inte har tillräckliga resurser att på ett

bra sätt ta tag i dessa fall, men också på att

tillräckliga sanktionsmöjligheter saknas. Enligt vår

uppfattning är det därför nödvändigt att

Företagsbotsutredningens förslag att införa ett

system där juridiska personer kan sakföras och dömas

för arbetsmiljöbrott begångna i verksamheten

genomförs.

Det får ankomma på regeringen att snarast

återkomma till riksdagen med ett förslag till

lagstiftning som tillgodoser vad vi nu anfört.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Könsstympning (punkt 3)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Anita Sidén (m), Gunnel Wallin

(c) och Johan Pehrson (fp).

Könsstympning är ett mycket allvarligt brott och

innebär en kränkning av den drabbades mänskliga

rättigheter. Sådana brott måste därför bekämpas på

ett kraftfullt och effektivt sätt. Vi anser i likhet

med majoriteten att de insatser som gjorts för att

bekämpa könsstympning är bra, inte minst de

skärpningar som gjorts i den straffrättsliga

lagstiftningen. Det är också positivt att arbete

pågår med att utveckla det förebyggande arbetet mot

sådana brott. Trots vidtagna åtgärder könsstympas

emellertid barn och unga kvinnor i Sverige. Det har

också visat sig att religiösa ledare uppmanat eller

hjälpt föräldrar till möjligheten att könsstympa

sina barn. Ytterligare åtgärder måste därför vidtas,

framför allt för att förebygga könsstympning. Det är

särskilt viktigt att krav ställs på

socialförvaltningen samt hälso- och sjukvården om

att de agerar när de får kännedom om att

könsstympning kan ha ägt rum. Om inte misstänkta

fall kommer till polis och åklagares kännedom och

resulterar i domstolsprövning kan det tolkas som att

könsstympning är ett brott som samhället inte tycker

att det är värt att beivra.

2. Klotter (punkt 7)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind

(kd).

Klotter är enligt vår uppfattning ett mycket stort

samhällsproblem. Det är därför tillfredsställande

att ändrad lagstiftning och andra åtgärder mot

klotter övervägs inom Regeringskansliet. Vi utgår

från att regeringen inom kort kommer att lägga fram

sina förslag i frågan och att dessa förslag innebär

att klottret kan bekämpas med kraftfulla medel på

ett mer effektivt sätt än vad som är möjligt i dag.

Mot den bakgrunden avstår vi från att reservera oss

till förmån för de motionsönskemål rörande klotter

som nu behandlas.

3. Rattfylleri (punkt 9)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Anita Sidén (m) och Gunnel Wallin

(c).

Vi anser i likhet med majoriteten att lagstiftningen

vad gäller vållande till annans död respektive

vållande till kroppsskada är ändamålsenligt

utformad. Dessvärre brister det i tillämpningen av

den. Enligt vår uppfattning är det orimligt att en

rattfull person som vid framförande av sitt fordon

dödar en annan människa endast döms till ett

fängelsestraff om ungefär ett år. För att inskärpa

allvaret i ett sådant brott måste straffen skärpas.

Den bästa lösningen torde härvid vara att

domstolarna utnyttjar de befintliga straffskalorna

på ett bättre sätt. Ett alternativ till detta är att

höja minimistraffet för vållande till annans död

respektive kroppsskada. Eftersom en sådan lösning

även får konsekvenser för andra fall av vållande

måste den emellertid övervägas ytterligare. Vi är

därför inte i dag beredda att lägga fram ett förslag

om skärpta straffskalor. I stället kommer vi att

noga följa utvecklingen av praxis på området och,

vid behov, återkomma i frågan.

4. Språket i brottsbalken, m.m. (punkt 22)

av Kia Andreasson (mp) och Johan Pehrson (fp).

I svensk rätt har utformningen av förarbetena

traditionellt sett haft en stark ställning i

rättstillämpningen. Detta innebär att det som sagts

i förarbetena är av stor betydelse för hur

lagstiftningen tillämpas i praktiken. Med den

svenska synen på förarbeten är risken emellertid

stor att noggrannheten och eftertänksamheten vid

utformandet av lagtexten minskar. Detta medför att

lagtexten inte alltid blir så klar och tydlig som

man skulle kunna önska.

Sveriges medlemskap i EU har kommit att påverka

den svenska rättsordningen och det svenska juridiska

tänkandet i grunden. Genom EG-rättens införlivande

med den svenska rättsordningen har den svenska

rätten europeiserats. Detta har bl.a. fått till

följd att utrymmet för det traditionella förarbetet

minskat, vilket i sin tur medför att förarbetenas

betydelse för en senare lagtolkning minskar. Enligt

vår uppfattning måste större vikt därför läggas vid

utformningen av själva lagtexten. I likhet med

majoriteten utgår vi från att så också sker i varje

enskilt lagstiftningsarbete. Med hänsyn till vikten

av en klar och tydlig lagstiftning kommer vi dock

att noga följa hur det svenska lagstiftningsarbetet

utvecklas och, vid behov, återkomma i frågan.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

år 2000

2000/01:K398 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder för att

stoppa handeln med kvinnor.

2000/01:Ju731 av Catherine Persson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om handel med människor för

sexuella ändamål.

2000/01:Ju915 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att en haverikommission bör inrättas med syfte att

undersöka myndigheters agerande i samband med att

barn eller kvinnor omkommer till följd av brott.

2000/01:A812 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige under

sitt kommande ordförandeskap i Europeiska unionen

vidtar kraftfulla åtgärder för att söka stoppa den

växande kvinnohandeln i Europa.

Motioner från allmänna motionstiden

år 2001

2001/02:K426 av Alf Svensson m.fl. (kd):

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utveckla

samarbetet för att bekämpa människosmuggling i

kandidatländerna.

2001/02:Fi219 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till riksdagen om ratificering av FN-

konvention om gränsöverskridande brottslighet och

tillhörande protokoll.

2001/02:Ju223 av Ulla-Britt Hagström (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att den som ertappas för

skadegörelse genom klotter får arbeta med sanering

av klotter en tidsperiod upp till den summan han/hon

själv åsamkat.

2001/02:Ju225 av Sofia Jonsson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om åtgärder mot trafficking.

2001/02:Ju228 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att ägaren till ett fordon

skall bli betalningsansvarig vid smitning från

bensintankningen.

2001/02:Ju229 av Maud Ekendahl (m):

Riksdagen beslutar om lagändring som gör det möjligt

att förklara icke trafiksäkra bilar förverkade när

förarna gjort sig skyldiga till olovlig körning i

enlighet med vad i motionen anförs.

2001/02:Ju231 av Kia Andreasson (mp):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring i lagen så att livstidsstraffet

omvandlas till ett tidsbestämt straff.

2001/02:Ju236 av Ulla-Britt Hagström och Margareta

Viklund (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

jämställdhetsarbetet intensifieras som grund för att

motverka ”traffickingproblemen”.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av lagstiftningen mot

”trafficking” genom en specifik brottsrubricering.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att varje led i

brottskedjan kriminaliseras, så att brottet kan

dömas i sin helhet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om juridiskt,

ekonomiskt och socialt stöd till offret under

överklagandeprocessen.

2001/02:Ju237 av Agne Hansson m.fl. (c):

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att gränslös

brottslighet kräver gränsöverskridande lösningar.

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att se över om

upprepande av likartade brott bör bedömas som en

försvårande omständighet i lagstiftningen.

2001/02:Ju241 av Björn Leivik (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om strängare straff för

rattfylleri med personskada som följd.

2001/02:Ju246 av Alice Åström m.fl. (v):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en jämförande

studie bör genomföras för att ta reda på om

strafftillämpningen skiljer sig åt när det gäller

etniska svenskar och personer med invandrarbakgrund.

2001/02:Ju260 av Jan-Evert Rådhström och Lars

Björkman (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att skyndsamt återkomma

till riksdagen med förslag om att tillåta

ljuddämpare på jaktvapen.

2001/02:Ju262 av Anne-Katrine Dunker och Berit

Adolfsson (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om stopp för

trafficking eller människosmuggling.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ändrade

straffsatser.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ändrade regler för

informationsutbyte mellan polismyndigheter över

gränserna.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en bred

upplysningskampanj.

2001/02:Ju264 av Rigmor Stenmark (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om straff samt

rehabiliteringsprogram för klottrande ungdomar.

2001/02:Ju266 av Bo Lundgren m.fl. (m):

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av brottsbalkens regler om

samhällstjänst i enlighet med vad som anförs i

motionen om misshandelsbrott.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i motionen om behovet av ett

nytt reformerat straffsystem.

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om att om inte särskilda skäl föreligger

obligatoriska maxstraff skall utdömas för personer

som för tredje gången döms för ett grovt vålds-

eller sexualbrott.

2001/02:Ju267 av Catharina Elmsäter-Svärd (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening betydelsen av att polisen erhåller öronmärkta

pengar och personella resurser som enbart går till

att bekämpa den här typen av brott.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att det är av största vikt att det finns ett

väl fungerande nationellt och internationellt

samarbete och informationsutbyte mellan

rättsväsende, institutioner och icke-statliga

organisationer gällande handel med kvinnor.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vikten av att handel med kvinnor ses som ett

brott i brottsbalken och att straffsatserna blir

högre än om man döms för koppleri.

2001/02:Ju269 av Lennart Fridén (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om återinförande i lagen av

bestämmelser om förbud mot sexuella relationer

mellan elever och deras lärare.

2001/02:Ju274 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

om införande av ett straffrättsligt ansvar för

underlåtenhet att bistå nödställd i enlighet med vad

som anförs i motionen.

2001/02:Ju277 av Lennart Fridén (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om samlade svenska åtgärder

och internationellt samarbete mot klotter och

skadegörelse.

2001/02:Ju280 av Elizabeth Nyström och Jan-Evert

Rådhström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om skärpt lagstiftning mot

klotter.

2001/02:Ju283 av Bengt Silfverstrand (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av

lagstiftningen vad gäller brott mot demokratin.

2001/02:Ju291 av Ingemar Vänerlöv (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ändra lagen så

att försäljning av sexuella tjänster förbjuds.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

utreda lämpliga straffpåföljder för försäljning av

sexuella tjänster.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett utbyggt system

för vård- och rehabiliteringsinsatser för

prostituerade som är i behov därav.

2001/02:Ju296 av Kjell Eldensjö (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att se över

straffskalan för rattfylleribrott.

2001/02:Ju298 av Mikael Oscarsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att skärpa reglerna mot

vapenattrapper.

2001/02:Ju299 av Ulla Wester (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om nödvändigheten av en

nationellt sammanhållen handlingsplan innehållande

åtgärdsförslag för bekämpande av trafficking.

2001/02:Ju309 av Maud Ekendahl (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i motionen om att 13 § polislagen bör

utvidgas.

2001/02:Ju316 av Åke Carnerö (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en utvärdering

av lagen om förverkande bör göras i syfte att

använda lagen mindre restriktivt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att överväga en

skärpning av 3 § trafikbrottslagen där den

brottsförebyggande aspekten tydligt lyfts fram.

2001/02:Ju320 av Mikael Oscarsson (kd):

Riksdagen begär att regeringen initierar en

riksomfattande handlingsplan mot klotter och annan

skadegörelse.

2001/02:Ju340 av Alice Åström m.fl. (v):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att möjlighet till halvtidsfrigivning skall

införas för dem som första gången döms till

fängelsestraff.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att livstidsstraffet skall avskaffas och

ersättas med tidsbestämda straff.

2001/02:Ju360 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén

(m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om införande av

haverikommission vid mord på barn.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om psykisk misshandel

av barn.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skärpt straff vid

barnmisshandel.

2001/02:Ju363 av Annelie Enochson (kd):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till en riksomfattande handlingsplan mot klotter.

2001/02:Ju374 av Tasso Stafilidis m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att straffpåföljden för

vanvård av djur och djurplågeri skall skärpas.

2001/02:Ju375 av Tasso Stafilidis m.fl. (v):

Riksdagen beslutar att upphäva 18 kap. 2 §

brottsbalken.

2001/02:Ju378 av Cinnika Beiming m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om åtgärder mot

krogdiskriminering.

2001/02:Ju379 av Hans Hoff (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att Sverige bör införa

ägaransvar vid hastighetsöverträdelser.

2001/02:Ju383 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s):

Riksdagen begär att regeringen ser över polisens

möjligheter att förverka fordon vid olovlig körning

och polisens kostnader för att förvara dessa fordon.

2001/02:Ju386 av Inger René (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att i samarbete med

EU-länderna förbättra brottsbekämpningen när det

gäller trafficking.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att i samarbete med

EU-länderna utarbeta program för återanpassning av

kvinnor och barn.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om straffsatserna när

det gäller trafficking och grovt koppleri.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att polisen skall få

resurser för att beivra dessa brott.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

underlätta för kvinnorna att biträda myndigheterna

och vittna om brottsliga gärningar.

2001/02:Ju387 av Inger René (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att den som uppmanar

till lagbrott bör kunna åtalas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förebyggande arbete.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att misstänkta fall

resulterar i domstolsprövning.

2001/02:Ju390 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en gemensam

europeisk straffrätt för vissa grova brott.

2001/02:Ju398 av Lars Elinderson (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att svensk lag skall

förbjuda deltagande i olika former av militär

utbildning i annat land, på samma grunder som anges

för svensk trupps deltagande i militära aktioner,

dvs. 10 kap. 9 § regeringsformen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utlänningslagens

och den s.k. terroristlagens bestämmelser om

upphävande av permanent uppehållstillstånd skärps,

så att också verksamhet som utgör fara också för

annat lands säkerhet, motsvarande, omfattas.

2001/02:Ju401 av Marie Granlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om människohandel.

2001/02:Ju402 av Hillevi Larsson och Marie Granlund

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i motionen om avskaffande av

högmålsbrott.

2001/02:Ju412 av Håkan Juholt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om samma straffskala för

kungahuset och övriga medborgare.

2001/02:Ju415 av Lena Sandlin-Hedman och Carin

Lundberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en lag mot

eftersupning.

2001/02:Ju424 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utreda och

ersätta livstidsstraffet med ett långt men

tidsbestämt straff.

2001/02:Ju427 av Birgitta Ahlqvist och Lars U

Granberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om högmålsbrott.

2001/02:Ju432 av Karin Jeppsson och Marianne

Carlström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en modernisering av språket

i brottsbalken.

2001/02:Ju433 av Karin Jeppsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om slopande av

preskriptionstid.

2001/02:Ju437 av Martin Nilsson (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av ett

stödprogram för offren för trafficking.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

gemensam EU-politik för att stödja offren för

trafficking.

2001/02:Ju441 av Agneta Brendt m.fl. (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att kvinnor som

illegalt vistas i Sverige och prostituerar sig här

utvisas först sedan utredning genomförts och

vittnesmål lämnats för att kunna fälla dem som

handlar med kvinnor för prostitution.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att påföljden för handel med kvinnor skärps,

narkotikahandel och handel med kvinnor bör ge samma

påföljd.

2001/02:Ju446 av Gudrun Lindvall och Kia Andreasson

(mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av

preskriptionstiden för brott enligt miljöbalken och

djurskyddslagen.

2001/02:Ju449 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om betydelsen av att

straffskalor används i sin helhet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om fängelsestraffets

allmänpreventiva betydelse.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skärpta straff vid

återfall.

4. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppgift att lägga fram förslag till

nytt straffsystem med reformerade straffskalor.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utdömd strafftid

skall avtjänas fullt ut.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om mängdrabatter vid

flerfaldig brottslighet.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

begränsa användandet av villkorlig dom som påföljd.

12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om att begränsa användningen av

samhällstjänsten vid s.k. artbrottslighet.

2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz

(fp):

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om återfallsförbrytare.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om livstidsstraff.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om den svenska

rättsordningen och EU.

2001/02:Ju452 av Ulla-Britt Hagström (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att lagstiftningen

mot pornografisk föreställning skärps.

2001/02:U301 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

42. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder för att

stoppa handeln med kvinnor och barn.

2001/02:U349 av Margareta Viklund m.fl. (kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen skall

verka för att sambandet mellan droghandel och

trafficking följs upp på europeisk nivå.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att trafficking blir

ett prioriterat brott att bekämpa.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att sexköpslagen i

Sverige skall ses över så att målet för dess

strävanden kan uppnås.

2001/02:MJ218 av Kenneth Johansson (c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om straffskärpning för

djurskyddsbrott.

2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd):

34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs med anledning av

Riksrevisionsverkets rapport om trafficking i

Sverige.

2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om straffsatserna för

vålds- och sexualbrott.

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om åtgärder i syfte

att förhindra internationell sexhandel med kvinnor

och barn.

2001/02:A315 av Carlinge Wisberg m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om effektivare

straffansvar vid arbetsmiljöbrott.

2001/02:A317 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

22. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning i syfte att klarlägga om personer med

utländsk bakgrund döms hårdare än andra vid

jämförbara brott.