Bet. 2001/02:JUU11

Justitieutskottets betänkande

2001/02:JUU11

Våldsbrott och brottsoffer

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet olika frågor om

våldsbrott och brottsoffer i motioner som väckts

under den allmänna motionstiden åren 2000 och 2001.

Motionerna gäller bl.a. stöd i olika former åt

brottsoffer, skydd för utsatta kvinnor,

besöksförbud, samverkan mellan myndigheter i kampen

mot våldsbrott och frågor om brottsskadeersättning.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats 20 reservationer och

ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Allmänt om brottsoffer

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju237

yrkande 12, 2001/02:Ju248, 2001/02:Ju324 yrkande

4, 2001/02:Ju361, 2001/02:Ju390 yrkande 5,

2001/02:Ju397 yrkande 1, 2001/02:Ju448 yrkandena

1 och 2, 2001/02: Ju450 yrkande 20 och

2001/02:A229 yrkande 31.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (c)

Reservation 3 (fp)

2. Allmänt om insatser för utsatta

kvinnor

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju910

yrkandena 1 och 2, 2000/01:Ju920 yrkande 10,

2000/01:A811 yrkande 10, 2001/02:Ju323 yrkandena

1 och 2, 2001/02:Ju394 yrkande 3, 2001/02:Ju439

och 2001/02:A211 yrkande 26.

Reservation 4 (m)

Reservation 5 (v, mp)

Reservation 6 (kd)

3. Trygghetspaket för hotade kvinnor,

m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju913

yrkande 4, 2000/01:Ju920 yrkandena 3–5,

2000/01:So545 yrkandena 12 och 13, 2000/01:A812

yrkande 22, 2001/02:Ju394 yrkande 1 och

2001/02:Ju450 yrkandena 29 och 34.

Reservation 7 (m, kd, c, fp)

4. Besöksförbud

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju721,

2000/01:Ju912 yrkande 1, 2000/01:Ju920 yrkande 1,

2000/01:Ju921 yrkande 3, 2000/01:Ju925,

2000/01:Ju928 yrkandena 7–10, 2000/01:Ju932

yrkande 3, 2000/01: Ju933 yrkandena 22 och 23,

2000/01:So545 yrkande 14, 2000/01:A808 yrkande

42, 2000/01:A812 yrkandena 20 och 21,

2001/02:Ju234, 2001/02:Ju237 yrkandena 13 och 14,

2001/02:Ju324 yrkande 6, 2001/02:Ju333,

2001/02:Ju394 yrkande 2, 2001/02:Ju396 yrkandena

1 och 9, 2001/02:Ju436, 2001/02:Ju450 yrkandena

21 och 22, 2001/02:A211 yrkande 33, 2001/02:A228

yrkande 13 och 2001/02:A229 yrkandena 32–34.

Reservation 8 (m, kd, c, fp)

Reservation 9 (mp)

5. Myndighetsinsatser för brottsoffer

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju920

yrkande 9, 2001/02:Ju226 yrkande 2, 2001/02:Ju256

och 2001/02:Ju324 yrkande 7.

Reservation 10 (m, c)

6. Bemötande av brottsoffer

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju341

yrkande 3, 2001/02:Ju397 yrkande 2 och

2001/02:Ju448 yrkandena 6 och 7.

Reservation 11 (m, kd)

Reservation 12 (v)

7. Video vid utredningar om kvinnovåld

Riksdagen avslår motion 2001/02:A211 yrkande

27.

Reservation 13 (kd)

8. Rättsligt biträde för målsäganden och

anhöriga

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju341

yrkande 4, 2001/02:Ju397 yrkande 4 och

2001/02:A211 yrkande 31.

Reservation 14 (v)

Reservation 15 (kd)

9. Brottsutredningar där barn berörs

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju219,

2001/02:Ju341 yrkandena 1 och 2 samt

2001/02:Ju394 yrkandena 6 och 7.

Reservation 16 (v, kd)

10. Barn som målsägande vid familjevåld

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju237

yrkande 15, 2001/02:Ju337 samt 2001/02:Ju393

yrkande 3.

Reservation 17 (kd, c)

11. En särskild barndomstol

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju393 yrkande

2.

12. Brottsskadeersättning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju215,

2001/02:Ju216, 2001/02: Ju230, 2001/02:Ju347 och

2001/02:Ju394 yrkande 8.

Reservation 18 (kd)

Reservation 19 (c)

13. Information om permissioner

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju920

yrkande 2 och 2000/01: Ju930 yrkande 1.

Reservation 20 (m)

Stockholm den 14 februari 2002

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:

Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta

Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström

(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl (m), Ann-

Marie Fagerström (s), Jeppe Johnsson (m), Helena

Zakariasén (s), Morgan Johansson (s), Yvonne

Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Anita Sidén

(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c) och

Johan Pehrson (fp).

2001/02

JuU11

Utskottets överväganden

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner med anknytning till frågor om våldsbrott

och brottsoffer. Motionerna har väckts under

allmänna motionstiden åren 2000 och 2001. Om inte

annat anges är motionerna väckta under allmänna

motionstiden 2001.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen skall avslå

ett antal motionsyrkanden som gäller bl.a.

stöd i olika former åt brottsoffer, skydd för

utsatta kvinnor, besöksförbud, samverkan

mellan myndigheter i kampen mot våldsbrott

och frågor om brottsskadeersättning.

Motionsyrkandena avstyrks i huvudsak med

hänvisning till pågående utredningsarbete

samt genomförda och planerade insatser inom

dessa områden. Jämför reservationerna 1–20.

Allmänt om brottsoffer

I flera motioner efterfrågas samordnade åtgärder

till stöd för brottsoffer.

I motion Ju237 (c) efterfrågas en nollvision för

våld mot kvinnor och barn. Det motionärerna

efterlyser är framför allt en ökad samordning mellan

olika aktörer. Liknande synpunkter framförs i motion

Ju448 (c) där motionären särskilt vill prioritera

arbetet mot kvinnovåld och yrkar på mer resurser för

detta ändamål. I motion Ju397 (m) efterfrågas en ny

strategi för stödet till brottsoffer där beivrande

av brott och effektiv lagföring framhålls som

viktiga inslag i brottsofferarbetet. Även i motion

Ju450 (fp) framhålls lagföring som en viktig insats

för att stärka brottsoffrens ställning. Motionärerna

framhåller också att samhällets insatser inte får

leda till att brottsoffrets situation försämras och

att brottsoffren skall ha lika hög prioritet som

gärningsmännen. Att samhället skall prioritera

brottsoffren lika högt som gärningsmännen vad avser

insatser i samband med brott begärs också i motion

Ju324 (kd). Att brottsoffrens ställning skall

stärkas begärs i mer allmänna ordalag i motionerna

A229 (fp) och Ju248 (m). I motion Ju361 (kd)

efterfrågas en brottsofferombudsman som skall bevaka

brottsoffers behov gentemot myndigheter m.fl.

I motion Ju390 (kd) anförs att arbetet med att

utveckla det europeiska samarbetet för bättre

brottsofferskydd måste fortsätta.

Brottsoffrens behov av skydd och stöd har under de

senaste två decennierna varit föremål för en mängd

olika utredningar och förslag. Våren 1995 föreslog

utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande

(bet. 1994/95:JuU13) ett tillkännagivande om att det

behövdes en utvärdering av de åtgärder som vidtagits

på brottsofferområdet under den senaste

tioårsperioden. Regeringen beslutade i juni samma år

att tillkalla en särskild utredare med uppgift bl.a.

att åstadkomma en utvärdering av det

lagstiftningsarbete m.m. som ägt rum. Utredningen

som antog namnet Brottsofferutredningen, redovisade

sitt uppdrag i betänkandet Brottsoffer – vad har

gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40). I betänkandet

lämnas en lång rad förslag som berör brottsoffrens

ställning och hur dessa bemöts i rättsväsendet och

inom hälso- och sjukvården. Här kan bl.a. nämnas

förslag rörande lagstiftningen om besöksförbud,

målsägandebiträdes uppgifter, stödperson i

rättegång, medling och utbildning för personal inom

bl.a. rättsväsendet som kommer i kontakt med

brottsoffer. Även frågor om brottsskadeersättning

och åtgärder med anledning av hot mot målsägande och

vittnen berörs i betänkandet.

De av Brottsofferutredningen lämnade förslagen har

behandlats i riksdagen vid flera olika tillfällen.

Ett antal av förslagen togs upp i proposition

2000/01:79 Stöd till brottsoffer. I propositionen

lämnar regeringen en redovisning av pågående arbete

med brottsofferfrågor och presenterar bl.a. en

strategi för det fortsatta stödet till brottsoffren.

Strategin bygger på tanken att hela samhället måste

engageras. Det handlar bl.a. om förbättrat samarbete

mellan rättsväsendets myndigheter,

utbildningsinsatser och forskning. Socialtjänstens

uppgifter skall förtydligas och ett ökat stöd skall

ges till vittnen och målsägande.

Vid behandlingen av nämnda proposition våren 2001

ställde sig riksdagen bakom regeringens överväganden

och avslog motionsyrkanden liknande de nu aktuella

(bet. 2000/01:JuU20, rskr. 205).

Utskottet återkommer nedan i betänkandet, främst

under rubriken Myndigheternas åtgärder, med

redogörelser för en del av de insatser som olika

myndigheter gör för brottsoffren.

Utskottet vill såvitt gäller de nu aktuella

motionsyrkandena inledningsvis framhålla att

utskottet naturligtvis delar uppfattningen i

motionerna Ju397 och Ju450 att det är av vikt inte

minst för brottsoffren med ett väl fungerande

rättsväsende, vilket bl.a. innebär att de som begår

brott identifieras och lagförs. En av de viktigaste

uppgifterna för myndigheterna inom rättsväsendet är

ju att minska brottsligheten och öka tryggheten hos

medborgarna. I flera sammanhang har riksdagen också

klargjort att det är viktigt att fler brott klaras

upp. Här tänker utskottet bl.a. på att detta i

budgetsammanhang vid flera tillfällen framhållits

som en prioriterad uppgift (senast i bet.

2001/02:JuU1 s. 32 f).

Vikten av att åtgärder vidtas för att t.ex. klara

upp fler brott får dock inte skymma det faktum att

åtgärder som är direkt inriktade på att ge

brottsoffren stöd också behövs. Här handlar det som

regeringen, i proposition 2000/01:79 Stöd till

brottsoffer, anför i hög utsträckning om att

förändra attityder. Som framhålls i motion Ju450 är

det inte acceptabelt att brottsoffrets kontakter med

rättsväsendet innebär att det trauma som brottet

medfört förvärras. Här är utbildningsfrågor särskilt

viktiga. Som utskottet återkommer till nedan har

såväl Rikspolisstyrelsen som Riksåklagaren bl.a. i

juni 2001 fått i uppdrag att i samverkan med

Brottsoffermyndigheten genomföra utbildning i

brottsofferfrågor.

Det finns också, som påpekas i motion Ju237,

anledning att ägna behovet av samordning särskild

uppmärksamhet. Brottsoffren kommer ju i kontakt med

flera olika länkar i rättskedjan och kan emellanåt

ha svårt att se de olika roller som myndigheterna

har. Ur ett medborgarperspektiv saknas också för det

mesta anledning att fundera över vilken av de olika

instanserna som ser till att ärendet förs fram, att

ersättning betalas m.m. Här vilar således ett stort

ansvar på de anställda att vara tillmötesgående när

det gäller information om framför allt förfarandet.

Myndighetssamverkan – särskilt mellan polisen och

åklagarverksamheten – framstår här som angelägen,

något som regeringen också uppmärksammat. Som

utskottet återkommer till nedan har bl.a.

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i såväl

regleringsbrevet för år 2002 som i särskilda uppdrag

lämnade under år 2001 fått uppdrag som syftar till

att förbättra bemötandet av brottsoffren. Här kan

också nämnas att Rikspolisstyrelsen sammanställt och

under år 2001 givit ut en handledning för poliser

såvitt avser brottsofferfrågor, Brottsoffer – En

handledning för Polisens del i lokalsamhällets

brottsofferstödjande arbete (RPS Rapport 2001:1).

Av det anförda framgår att ett förbättrat stöd

till brottsoffren kräver åtgärder på bred front.

Något behov av att riksdagen – såsom föreslås i

motion Ju237 – beslutar om en nollvision avseende

brott mot kvinnor och barn finns alltså inte. I

stället behövs konkreta åtgärder. Som framgår längre

fram i betänkandet vidtas det också åtgärder på

flera olika håll, varav vissa direkt tar sikte på

brott mot kvinnor och barn.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet inte

ser något behov av att riksdagen vidtar några

åtgärder med anledning av motionerna. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju237,

Ju324, Ju397, Ju448, Ju450 och A229 i här aktuella

delar samt Ju248 och Ju361.

Vad särskilt gäller begäran i motion Ju390 om att

arbetet med att utveckla det europeiska samarbetet

för bättre brottsofferskydd måste fortsätta kan här

särskilt nämnas att regeringen i sitt program inför

ordförandeskapet under första halvåret 2001 angav

att Sverige skulle verka för att besluten från det

särskilda toppmötet i Tammerfors år 1999 skulle

följas upp. I slutsatserna från Tammerfors framhålls

att miniminormer för skydd av brottsoffer bör

utarbetas, särskilt när det gäller offrens tillgång

till rättvisa och rätt till skadestånd, inbegripet

ersättning för juridiska kostnader. I dem anges

vidare att det dessutom bör inrättas nationella

program för såväl statliga som icke-statliga

åtgärder för bistånd till och skydd för offren.

Av ordförandeprogrammet framgår dessutom bl.a. att

Sverige avser att verka för att medlemsstaternas

samarbete skall bygga på hörnstenarna förebyggande

av brott, bekämpande av brott och reparation av

följderna av brott. En självklar utgångspunkt är att

arbetet skall baseras på respekt för alla människors

lika värde. Sverige kommer att fortsätta att vara

pådrivande när det gäller att föra in de

brottsförebyggande aspekterna i EU-samarbetet.

Arbetet med att stärka brottsoffrens ställning i

rättsprocessen skall drivas vidare. Särskild kraft

kommer också att ägnas åt åtgärder mot handel med

människor, särskilt kvinnor och barn.

Under det svenska ordförandeskapet antog t.ex.

Europeiska unionens råd den 15 mars 2001 ett

rambeslut om brottsoffrets ställning i

straffrättsliga förfaranden. Det anordnades också

bl.a. en seminarieuppföljning av Tammerforsmötet på

temat Mot en kunskapsbaserad strategi för att

förebygga brott.

Under hösten 2001 har bl.a. arbetet med åtgärder

mot människohandel fortsatt inom EU. Här kan också

nämnas Daphneprogrammet, ett fyraårigt EU-program

som arbetar med att motverka våld mot barn och

kvinnor. Från svensk sida är Socialstyrelsen och

Socialdepartementet representerade. Programmet

gäller från den 1 januari 2000 t.o.m. den 31

december 2003 och har sammanlagt 20 miljoner euro

att fördela.

Som utskottet återkommer till nedan under rubriken

Brottsskadeersättning lade Europeiska kommissionen i

september fram en grönbok, Ersättning till

brottsoffer. Grönboken grundar sig på en

övergripande studie som gjordes med anledning av de

ovan nämnda slutsatserna i Tammerfors. Studien

följdes upp med en konferens i Umeå i oktober 2000.

I slutsatserna från konferensen ingick en rad

rekommendationer om förbättringar av brottsoffrens

ställning när det gäller frågor om ersättning samt

en rekommendation till kommissionen om att överväga

bindande lagstiftning på EU-nivå. Dessa slutsatser

har utgjort grunden för grönboken som var ute på

remiss hos berörda parter till den 31 januari 2002.

Av det arbetsprogram – Målsättningar för

regeringens politik i EU 2002 – som utarbetats av

Statsrådsberedningen framgår bl.a. att Sverige inför

Europeiska rådets möte i Laeken i december år 2001

fäste särskild vikt vid förstärkta insatser avseende

bl.a. brottsofferfrågor. Sverige kommer, enligt

programmet, även fortsättningsvis att verka för

dessa frågor under det spanska ordförandeskapet.

Enligt utskottets uppfattning är motionsyrkandet

tillgodosett genom det arbete som regeringen redan

bedriver och planerar att fortsätta att driva inom

EU rörande brottsoffrens situation. Utskottet

avstyrker motion Ju390 i nu behandlad del.

Allmänt om insatser för utsatta

kvinnor

Vid riksmötet 1997/98 lade regeringen fram

proposition 1997/98:55 Kvinnofrid. Propositionen

innehöll förslag till åtgärder mot våld mot kvinnor,

prostitution och sexuella trakasserier i

arbetslivet. Förslagen i propositionen grundade sig

huvudsakligen på Kvinnovåldskommissionens

slutbetänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60) samt på 1993

års prostitutionsutrednings betänkande Könshandel

(SOU 1995:15). Utskottet behandlade förslagen i

betänkandet Kvinnofrid (1997/98:JuU13, rskr. 250).

En översyn av fridskränkningsbrotten begärs i

motionerna Ju394, A211 och 2000/01:A811 (alla kd). I

motion Ju323 (v) begärs en översyn av det arbete som

genomförts med anledning av fridskränkningsreformen.

I motion 2000/01:Ju920 (m) efterlyser motionärerna

skärpta straff för brott mot kvinnor.

Åtgärder mot kvinnovåld förespråkas i mer allmänna

ordalag i några motioner. I motionerna Ju323 och

2000/01:Ju910 (båda v) efterfrågas olika insatser

för att synliggöra våld mot kvinnor och barn.

Motionärerna efterfrågar bl.a. att ett feministiskt

perspektiv skall tillämpas i t.ex. myndigheters

arbete med sådana frågor. I motion Ju439 (c)

framhålls att våld och förtryck av kvinnor inte i

någon situation får ursäktas med religion eller

kultur. Motionären begär bl.a. att det skall införas

en generell 18-årsgräns för giftermål i Sverige

oavsett medborgarskap, en fråga som i och för sig

ligger utanför utskottets beredningsområde.

Frågor kring våld mot främst kvinnor och barn har

under senare år varit föremål för en omfattande

uppmärksamhet. Ett viktigt steg i detta arbete var

den inledningsvis i detta avsnitt nämnda

kvinnofridsreformen. Som utskottet redovisar nedan

under rubriken Myndigheternas åtgärder bedriver

myndigheterna ett omfattande arbete mot bl.a.

kvinnovåld. Utskottet behandlar i detta avsnitt

framför allt de straffrättsliga regler som berörs av

motionerna.

Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken döms den som

tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller

smärta eller försätter honom i vanmakt eller något

annat sådant tillstånd för misshandel till fängelse

i högst två år eller, om brottet är ringa, till

böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet

grovt, döms enligt 3 kap. 6 § samma balk för grov

misshandel till fängelse lägst ett och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall

särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller

om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller

allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild

hänsynslöshet eller råhet.

Misshandel av normalgraden anses i rättspraxis

vara ett brott av sådan art att påföljden normalt

skall bestämmas till fängelse.

I enlighet med ett av regeringen i propositionen

Kvinnofrid framlagt förslag infördes år 1998 i 4

kap. brottsbalken en ny paragraf, 4 a §, som upptar

bestämmelser om brotten grov fridskränkning och grov

kvinnofridskränkning. Paragrafen erhöll ny lydelse

den 1 januari 2000 (prop. 1998/99:145, bet.

1999/2000:JuU3, rskr. 22, SFS 1999:845).

Enligt lagrummet gäller att den som begår

brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap.

brottsbalken (alltså brott mot liv och hälsa, brott

mot frihet och frid samt sexualbrott) mot en

närstående eller tidigare närstående person döms, om

var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad

kränkning av personens integritet och gärningarna

varit ägnade att allvarligt skada personens

självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse,

lägst sex månader och högst sex år. Har gärningarna

begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har

varit gift med eller som han bor eller har bott

tillsammans med under äktenskapsliknande

förhållanden, skall han i stället dömas för grov

kvinnofridskränkning till samma straff.

Av förarbetena till bestämmelsen framgår att ett

huvudsakligt motiv för denna varit att införa ett

nytt brott som markerar det särskilt straffvärda i

en långvarig och upprepad kränkning av en annan

person och där förfarandet består av en serie i och

för sig straffbelagda gärningar (prop. 1997/98:55 s.

74 f).

I maj 2000 publicerade BRÅ rapporten Grov

kvinnofridskränkning – En kartläggning (BRÅ-rapport

2000:11). Enligt BRÅ är det ännu för tidigt att dra

några långtgående slutsatser om hur den nya

lagstiftningen fungerar men BRÅ konstaterar

samtidigt att domstolarna betraktat brottet som

särskilt allvarligt.

Inom straffrättens område bör här också nämnas

Sexualbrottskommitténs arbete med en översyn av

sexualbrotten. I sitt betänkande Sexualbrotten – Ett

ökat skydd för den sexuella integriteten och

angränsande frågor (SOU 2001:14) har kommittén bl.a.

lämnat ett förslag till ett nytt 6 kap. i

brottsbalken och föreslår t.ex. införande av en ny

straffbestämmelse om våldtäkt där straffansvar för

våldtäkt skall inträda vid en lägre grad av tvång än

som är fallet i dag. Betänkandet har

remissbehandlats och bereds för närvarande i

Justitiedepartementet.

En rad olika åtgärder har även vidtagits inom

angränsande områden för att motverka våld mot

kvinnor. Exempelvis ställde sig riksdagen våren 2001

bakom de förslag och slutsatser som lades fram i

propositionen Stöd till brottsoffer (prop.

2000/01:79, bet. JuU20, rskr. 205), och i avsnittet

Besöksförbud nedan redovisar utskottet innehållet i

en i december 2001 framlagd departementspromemoria,

Ytterligare åtgärder för att motverka våld i nära

relationer (Ds 2001:73), som bl.a. innehåller

förslag om ändringar i besöksförbudslagstiftningen.

Inom Regeringskansliet finns en interdepartemental

arbetsgrupp med representanter från

Justitiedepartementet, Socialdepartementet och

Näringsdepartementets jämställdhetsenhet. Denna

arbetsgrupp använder de återredovisningar som

myndigheter lämnar av de olika uppdrag regeringen

gett dem inom ramen för kvinnofridsreformen som

underlag för det fortsatta arbetet. För att

förstärka sitt arbete med att motverka våld mot

kvinnor inrättade regeringen i juni 2000 även ett

Nationellt Råd för Kvinnofrid. Rådet skall vara ett

forum där regeringen kan utbyta erfarenheter och

idéer med företrädare för organisationer och

forskare som är engagerade i frågor som rör våld mot

kvinnor samt uppmärksamma problemområden som behöver

åtgärdas. Rådets arbete planeras bli utvärderat

efter två år, dvs. någon gång kring halvårsskiftet

2002. Rådet har bl.a. behandlat olika frågor kring

våld mot kvinnor och höll t.ex. i maj 2001 ett

seminarium på temat Våld mot kvinnor med

invandrarbakgrund – vad vet du?

Av regleringsbreven för år 2001 följer bl.a. att

Rikspolisstyrelsen i sin årsredovisning skall lämna

särskild redovisning av åtgärder och kostnader med

anledning av förslagen i proposition 1997/98:55

Kvinnofrid. Bland de områden för vilka polisen i

övrigt skall lämna särskild återrapportering

återfinns arbetet med våld mot kvinnor och barn samt

stöd till brottsoffer och vittnen. För

åklagarorganisationens del följer av

regleringsbrevet att en särskild redovisning skall

lämnas om de åtgärder som vidtagits för att bekämpa

våld mot kvinnor inom ramen för det uppdrag som

regeringen gav den 16 december 1997 som ett led i

kvinnofridsreformen. Åklagarorganisationen skall

också redovisa vilka åtgärder som vidtagits bl.a.

för att prioritera bekämpningen av våldsbrott mot

kvinnor och barn.

Enligt regleringsbreven för år 2002 skall

Riksåklagaren bl.a. redovisa åklagarorganisationens

förundersökningsverksamhet och andra åklagarinsatser

som genomförts när det gäller bekämpning av våld mot

kvinnor och barn. Rikspolisstyrelsen skall bl.a.

redovisa det brottsbekämpande arbete som har

bedrivits när det gäller våld mot kvinnor och mot

barn, inklusive barn som polisen påträffar vilka

inte själva utsätts för, men tvingas uppleva våld i

sin familj. Redovisningen skall innehålla en

sammanhållen nationell beskrivning och analys av hur

verksamheten har utvecklats och dess resultat. Av

redovisningen skall även framgå bl.a. antalet och

andelen ärenden som avser våld mot kvinnor eller mot

barn, åtgärder för att vidareutveckla polisens

förmåga att göra hotbildsbedömningar och vidtagna

åtgärder för att vidareutveckla polisens bemötande

och stöd till brottsoffer och vittnen.

Slutligen skall nämnas att utskottet också

inhämtat från Regeringskansliet att frågan om en

generell 18-årsgräns för äktenskap oberoende av

medborgarskap för närvarande är under beredning, och

en departementspromemoria beräknas bli klar under

våren. Riksdagen beslutade dessutom så sent som den

6 februari i år att ge regeringen till känna att

lagstiftningsåtgärder omgående bör komma till stånd

i syfte att förhindra barnäktenskap och arrangerade

äktenskap (bet. 2001/02:LU13, rskr. 148).

Utskottet har vid tidigare tillfällen avstyrkt

motionsönskemål liknande de nu aktuella (bet.

1999/2000:JuU23 s. 14). Utskottet anförde i det

sammanhanget att erfarenheterna av den nya

lagstiftningens tillämpning borde avvaktas innan

lagstiftaren överväger ytterligare åtgärder. Några

nya lagstiftningsåtgärder ansågs inte heller i

övrigt vara påkallade.

Som framgår ovan har det alltsedan utskottet

senast uttalade sig i frågan skett ett kontinuerligt

arbete med att följa upp och utvärdera de olika

insatser som inleddes i samband med

kvinnofridsreformen. Utskottet noterar dessutom att

regeringen kontinuerligt har gett berörda

myndigheter olika uppdrag i syfte att ytterligare

förbättra situationen för kvinnor som utsätts för

våld. Utskottet kan därför inte instämma i att det

skulle finnas något behov av ytterligare insatser på

det sätt som begärs i de här behandlade motionerna.

Vad särskilt avser motion Ju439 vill utskottet

framhålla att det instämmer i de synpunkter

motionären för fram om att allas likhet inför lagen

skall gälla oavsett ursprungsland, kultur eller

religion samt att våld mot kvinnor och barn aldrig

får ursäktas med tradition och religion. Utskottet

vill därför särskilt understryka att den

straffrättsliga lagstiftningen inte innehåller några

bestämmelser som ger utrymme för någon form av

lindrigare bedömning av en gärning med hänvisning

till några sådana omständigheter. Däremot finns det

bestämmelser om att brott som förövas mot någon på

grund av hans eller hennes etniska, religiösa eller

annan liknande tillhörighet skall bedömas som mer

allvarligt.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

2000/01:Ju910, 2000/01:Ju920, 2000/01:A811, Ju323,

Ju394 och A211 i nu behandlade delar liksom motion

Ju439.

Trygghetspaket för hotade kvinnor,

m.m.

Flera motioner tar upp frågor om att kvinnor som

hotas skall få bättre tillgång till skydd av olika

slag. I motionerna Ju394 och 2000/01:Ju913 (båda

kd), 2000/01:Ju920 (m), 2000/01:So545 (c) samt Ju450

och 2000/01:A812 (båda fp) efterfrågas bättre

tillgång till skydd i form av s.k. trygghetspaket,

larm samt tårgas och pepparspray m.m.

I motion Ju450 (fp) begärs vidare att det skall

ske uppföljning av de fall där trygghetspaket har

förekommit. I motion 2000/01:Ju920 begärs också

öronmärkta pengar till larm och att

Rikspolisstyrelsen skall bära kostnaden för dessa.

Det är polisens uppgift att ge skydd åt hotade och

förföljda personer. Sådana personer kan utrustas med

särskilda s.k. trygghetspaket som polisen

tillhandahåller. Det finns omkring 400

trygghetspaket i landet. Ett trygghetspaket består

av en väska som innehåller bl.a. telefoner och

larmanordningar. Utöver de telefoner som ingår i

trygghetspaketen finns det ytterligare omkring 200

telefoner tillgängliga vid landets polismyndigheter.

Är det fråga om mycket allvarliga hot är det möjligt

för den hotade personen att bl.a. få livvaktsskydd.

På grund av de höga kostnaderna och intrånget i den

hotade personens privatliv är det emellertid

sällsynt att den möjligheten används.

Enligt vad utskottet inhämtat har trygghetspaketen

numera försetts med telefoner som är kopplade till

GSM-systemet. Avsikten är att telefonerna skall

kunna spåras genom användning av det s.k. Global

Positioning System (GPS). På grund av tekniska

problem fungerar inte GPS-funktionen ännu men

problemen beräknas vara åtgärdade inom kort.

Brottsofferutredningen ansåg att de åtgärder som

polisen kan använda sig av för att skydda hotade

målsägande och vittnen är tillräckliga i de flesta

fall. Utredningen ansåg dock att det är angeläget

att polisorganisationen har tillräckliga kunskaper

och utvecklade rutiner för sådant skydd (SOU 1998:40

s. 322 f).

Inom polisen har, tillsammans med

Rättspsykiatriska forskningsenheten i Växjö, startas

ett långsiktigt utvecklingsarbete som syftar till

att ta fram ett riskbedömningsinstrument (SARA-

modellen) som är anpassat till polisiära

förutsättningar. Målsättningen är att dessa

instrument skall bidra till att minska risken för

att kvinnor utsätts för upprepat våld genom att

polisen bättre skall kunna bedöma vilka

skyddsåtgärder som behöver vidtas i det individuella

fallet.

Enligt regleringsbrevet för år 2002 skall

Rikspolisstyrelsen bl.a. redovisa det

brottsbekämpande arbete som har bedrivits när det

gäller våld mot kvinnor och de åtgärder som

vidtagits för att vidareutveckla polisens förmåga

att göra hotbildsbedömningar.

Enligt utskottets mening får motionsyrkandena

anses tillgodosedda genom de åtgärder som vidtagits

eller som förbereds inom polisen. Utskottet

avstyrker motionerna 2000/01:Ju913, 2000/01:Ju920,

2000/01:So545, 2000/01: A812, Ju394 och Ju450 och i

nu behandlade delar.

I motion 2000/01:So545 (c) efterfrågar

motionärerna strängare sekretess för

folkbokföringsuppgifter rörande förföljda personer.

I 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100) föreskrivs

att sekretess gäller bl.a. i verksamhet som avser

folkbokföring eller annan liknande registrering av

befolkningen. Sekretessen gäller för uppgift om

enskilds personliga förhållanden, om det av särskild

anledning kan antas att den enskilde eller någon

honom närstående lider men om uppgiften röjs.

I vissa fall förekommer det att man på förhand kan

misstänka att en uppgift kommer att efterfrågas för

att användas på ett sätt som kan vara till men för

den enskilde, t.ex. att en adressuppgift används som

ett led i förföljelse. I praxis förekommer då att

skattemyndigheten för in en s.k. sekretessmarkering

i registret. Markeringen anger att särskild

försiktighet bör iakttas vid bedömningen av om

uppgifter om personen i fråga kan lämnas ut,

eftersom uppgifterna kan omfattas av sekretess

(prop. 1997/98:9 s. 34 f).

Enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) får en

person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt

för brott, förföljelser eller allvarliga

trakasserier på annat sätt, vid flyttning medges att

vara folkbokförd på den gamla folkbokföringsorten

(kvarskrivning). Kvarskrivning kan ske endast efter

ansökan av den enskilde och får endast medges om den

enskildes behov av skydd inte kan tillgodoses genom

besöksförbud eller på annat sätt. Kvarskrivningen

får även avse den utsatta personens medflyttade

familj. Av 17 § samma lag framgår att kvarskrivning

får medges för högst tre år i taget.

Längre gående regler till skydd för den utsatte

finns därutöver i lagen (1991:483) om fingerade

personuppgifter.

Som framgått ovan finns det flera olika nivåer för

skydd av personuppgifter för personer som är utsatta

för hot m.m. Vilken skyddsnivå som är lämpligast i

det enskilda fallet är emellertid en fråga som får

lösas av berörd myndighet utifrån de aktuella

förutsättningarna. Utskottet, som anmärker att den

här aktuella lagstiftningen ligger utanför

utskottets beredningsområde, kan inte se att det

skulle finnas något behov av en generell skärpning

av sekretessen för personuppgifter som förespråkas i

motionen. Motion 2000/01:So545 avstyrks i nu

behandlad del.

Besöksförbud

Lagen (1988:688) om besöksförbud, som trädde i kraft

den 1 juli 1988, var ett led i strävandena att

skydda främst kvinnor som utsätts för förföljelse

och trakasserier av män som de tidigare levt samman

med.

Ett besöksförbud innebär ett förbud för en person

att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en

annan person eller att följa efter denna person.

Besöksförbud får meddelas om det på grund av

särskilda omständigheter finns risk för att den mot

vilket förbudet avses gälla kommer att begå brott

mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt

trakassera den som förbudet avses skydda. Vid

bedömningen av om sådan risk föreligger skall

särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses

gälla har begått brott mot den andra personens liv,

hälsa, frihet eller frid. Kan syftet med

besöksförbud tillgodoses genom någon mindre

ingripande åtgärd, får besöksförbud inte meddelas (1

§).

Om det kan antas att ett besöksförbud enligt 1 §

inte är tillräckligt, får förbudet utvidgas till att

avse förbud att uppehålla sig i närheten av en annan

persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe

där den personen brukar vistas (2 §). Ett

besöksförbud skall meddelas för viss tid, högst ett

år. Det kan förlängas med ett år i taget (4 §).

Frågor om besöksförbud prövas av allmän åklagare (7

§). Åklagarens beslut prövas av tingsrätten, om den

mot vilken förbudet riktas eller den som förbudet

avses skydda begär det (14 §).

Straffet för överträdelse av besöksförbud är böter

eller fängelse i högst ett år (24 §).

Straffskalans utformning innebär att häktning för

brottet kan ske under de allmänna förutsättningar

som anges i 24 kap. 1 § rättegångsbalken.

Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen är varje

medborgare gentemot det allmänna skyddad mot

frihetsberövande. Han är även i övrigt tillförsäkrad

frihet att förflytta sig inom riket och att lämna

detta. Av 2 kap. 12 § regeringsformen framgår att

bl.a. friheten att fritt röra sig inom riket får

begränsas genom lag. En sådan begränsning får dock

endast göras för att tillgodose ett ändamål som är

godtagbart i ett demokratiskt samhälle och får inte

göras enbart på grund av politisk, religiös,

kulturell eller annan åskådning. Den får aldrig gå

utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det

ändamål som föranlett begränsningen och ej sträcka

sig så långt att den utgör ett hot mot den fria

åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens

grundvalar. Särskilda regler gäller för riksdagens

beslutsfattande beträffande lagstiftning av nu

ifrågavarande slag.

I propositionen till lagen om besöksförbud

framhöll föredragande statsrådet att ett utvidgat

besöksförbud (alltså ett sådant som avses i 2 §

lagen om besöksförbud) i och för sig kunde sägas

innebära en viss inskränkning i den rörelsefrihet

som enligt 2 kap. 8 § regeringsformen är

tillförsäkrad envar. Med hänsyn till att det i

allmänhet rörde sig om lindriga ingrepp i

rörelsefriheten och att starka skäl talade för en

möjlighet att införa ett utvidgat besöksförbud ansåg

hon emellertid att detta fick godtas. Samtidigt

framhöll föredragande statsrådet att den som ålades

ett besöksförbud självfallet inte i någon mera

betydande mån fick hindras från att leva ett normalt

liv (prop. 1987/88:137 s. 16).

I en rad motioner begärs åtgärder för att män som

utövar våld mot kvinnor skall kunna förhindras att

överträda meddelade besöksförbud. I motion

2000/01:Ju920 (m) efterfrågas möjligheter till bl.a.

kommunarrest och bosättningsplikt för män som

upprepade gånger överträder besöksförbud. I

motionerna Ju234 och Ju396 (båda m), 2000/01:Ju925

(s) samt 2000/01:Ju932 och 2000/01:So545 (båda c)

begärs i mera allmänna ordalag att det är den

våldsutövande mannens frihet som skall inskränkas.

En möjlighet att förbjuda mannen tillträde till

hemmet när våld har förekommit efterlyses i

motionerna Ju237 och 2000/01:Ju912 (båda c). I två

motioner, A211 (kd) och 2000/01:A808 (mp), begärs

rätt till biträde av polis för kvinnor vid hämtning

av tillhörigheter i det gemensamma hemmet.

Enligt vad som anförs i motionerna Ju450, A229,

2000/01:A812 och 2000/01:Ju933, samtliga (fp), bör

det område ett besöksförbud kan omfatta utvidgas

till att avse del av kommun. Liknande synpunkter

framförs i motion Ju394 (kd).

Elektronisk fotboja för män som överträder

besöksförbud efterfrågas i motionerna Ju333 (s),

2000/01:Ju928 och A228 (båda m) liksom i Ju450,

A229, 2000/01:Ju933 och 2000/01:A812 (alla fp) samt

2000/01:Ju921 (c).

I motion Ju436 (s) begärs att elektroniska

övervakningslarm skall kopplas direkt till polisen.

Att straffet för överträdelse av besöksförbud

skall skärpas yrkas i motionerna Ju324 (kd) samt

Ju396, 2000/01:Ju721 och 2000/01:Ju928 (alla m). I

motion A229 (fp) begärs att den som överträder ett

besöksförbud skall anhållas och att besöksförbud

automatiskt bör prövas i samband med dom i brottmål.

I motion Ju237 (c) efterfrågas bl.a. ökade

möjligheter för åklagare att fatta interimistiska

beslut om besöksförbud.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen haft

att ta ställning till yrkanden rörande besöksförbud

och andra liknande frågor, senast våren 2001 (bet.

2000/01:JuU20 s. 23 f). Utskottet konstaterade där

att frågan var under beredning i Regeringskansliet

och avstyrkte samtliga motionsyrkanden.

I december 2001 presenterade Justitiedepartementet

en departementspromemoria, Ytterligare åtgärder för

att motverka våld i nära relationer (Ds 2001:73),

med förslag bl.a. rörande lagstiftningen om

besöksförbud. I syfte att motverka våld mellan

närstående eller tidigare närstående föreslås bl.a.

en ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud som

innebär att ett besöksförbud skall kunna utvidgas

till större områden än i dag. Vidare föreslås att

ett besöksförbud skall kunna avse den egna bostaden

om det på grund av särskilda omständigheter finns en

påtaglig risk för att den person förbudet avses

gälla kommer att begå brott mot en sammanboendes

liv, hälsa, frihet eller frid. Polisen skall även få

befogenhet att meddela interimistiska beslut om

besöksförbud, s.k. tillfälligt besöksförbud.

En ändring föreslås också i 24 kap. 1 §

rättegångsbalken rörande häktning där det

uttryckligen anges att den misstänktes förhållande

till målsäganden skall beaktas vid bedömningen av om

någon av de särskilda häktningsförutsättningarna

föreligger.

Vidare föreslås även vissa förändringar i reglerna

i äktenskapsbalken och sambolagen där det föreslås

blir möjligt för domstol att förordna om

kvarsittanderätt och besöksförbud för en make eller

sambo sedan parterna har separerat och fram till

dess att bodelning har skett, och att ett sådant

förordnande skall kunna ges även interimistiskt.

I promemorian lämnas också en redovisning av tre

modeller för hur elektronisk övervakning skulle

kunna användas i samband med besöksförbud. Den

första modellen innebär att skyddstillsyn kombineras

med en föreskrift om övervakning av besöksförbud med

elektronisk kontroll. Modell nummer två går ut på

att domstol i vissa fall skall kunna besluta om

övervakning inom ramen för besöksförbudslagen, utan

någon koppling till brottspåföljd. Den tredje

modellen innebär ett system där domstol skall kunna

besluta om övervakning som en särskild rättsverkan

av överträdelse av besöksförbud. Modellerna utgör

emellertid inte några färdiga förslag till en

rättslig lösning, eftersom det har visat sig att det

föreligger stora svårigheter att finna en lämplig

sådan rättslig lösning. I stället får modellerna

betraktas som idéskisser som kan ligga till grund

för fortsatt utredningsarbete.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april

2003.

Promemorian kommer att remissbehandlas.

Enligt utskottets uppfattning ligger det ovan

presenterade förslaget från Justitiedepartementet i

linje med vad som begärs i de här aktuella

motionerna. Utskottet, som inte vill föregripa den

pågående beredningen, avstyrker motionerna

2000/01:Ju721, 2000/01:Ju912, 2000/01:Ju920,

2000/01:Ju921, 2000/01:Ju925, 2000/01:Ju928,

2000/01:Ju932, 2000/01:Ju933, 2000/01: So545,

2000/01:A808, 2000/01:A812, Ju237, Ju324, Ju394,

Ju396, Ju450, A211, A228 och A229 i nu behandlade

delar, liksom Ju234, Ju333 och Ju436.

Myndigheternas åtgärder

Myndighetsinsatser för brottsoffer

I motion Ju256 (m) efterfrågas en nationell

handlingsplan mot kvinnovåld. Bland annat

förespråkas bättre utnyttjande av samhällets samlade

resurser.

Även i motionerna Ju226 (c) och 2000/01:Ju920 (m)

efterfrågas en ökad samverkan mellan myndigheter

inom rättsväsendet och hälso- och sjukvården och

t.ex. kvinnojourer. I motion Ju324 (kd) begärs att

det i kommunerna skall inrättas kriscentrum där

brottsoffer kan erbjudas omedelbar hjälp av bl.a.

jurister, psykologer och läkare.

Regeringen beslutade den 16 december 1997 om

myndighetsgemensamma uppdrag om våld mot kvinnor

(dnr A97/3077/JÄM, delvis). Syftet är att

konkretisera myndigheternas ansvar och skyldigheter

att vidta åtgärder i frågor som rör våld mot

kvinnor. Myndigheterna skall förebygga våldsbrott

mot kvinnor, utforma åtgärdsprogram eller

policydokument, samverka i dessa frågor och utveckla

sitt internationella samarbete på området.

Åtgärderna skall redovisas regelbundet till

regeringen. Vissa myndigheter har genom beslutet

fått särskilda myndighetsspecifika uppdrag. De

myndighetsgemensamma uppdragen är långsiktiga och

redovisning av dessa skall pågå t.o.m. år 2003.

Inom Regeringskansliet görs, som nämnts tidigare,

en uppföljning av kvinnofridsreformen av en

interdepartemental arbetsgrupp bestående av

företrädare för Justitiedepartementet,

Socialdepartementet och Näringsdepartementets

jämställdhetsenhet. Vad som hittills skett har

beskrivits i ett faktablad som jämställdhetsenheten

publicerade i april 2001. Information har också

lagts ut på jämställdhetsenhetens hemsida under

rubriken Kvinnofrid. Arbetsgruppen använder de

redovisningar som lämnas till regeringen från

respektive myndighet av tidigare uppdrag som

underlag för det fortsatta arbetet.

För att följa, integrera, styra och leda de

samlade myndighetsinsatser som vidtas med

utgångspunkt dels i propositionen Kvinnofrid och

regeringens uppdrag, dels utifrån egna initiativ på

området har Socialstyrelsen bildat ett forum för

samordning på central myndighetsnivå, Nationell

myndighetssamverkan för kvinnofrid. De myndigheter

som från början i huvudsak avsågs delta i detta

samarbete var – förutom Socialstyrelsen –

Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,

Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten och

Kriminalvårdsstyrelsen. I dag är närmare 15

myndigheter knutna till projektet. Representanter

för de olika myndigheterna träffas fyra gånger per

år. Därutöver finns en arbetsgrupp med

representanter från fyra till fem myndigheter som

bl.a. förbereder de möten som hålls.

Socialstyrelsens avsikt med nätverket är att genom

myndighetssamverkan utifrån en helhetssyn utarbeta

en samlad plan för myndigheternas insatser för att

bekämpa våld mot kvinnor. Härutöver vill styrelsen

verka för ett effektivt resursutnyttjande, undvika

dubbelarbete, genomföra insatser, följa utvecklingen

på området samt genomföra en övergripande och

effektiv utvärdering. Nationell myndighetssamverkan

för kvinnofrid har också informationsutbyte med det

Nationella Råd för Kvinnofrid som nämnts ovan. Rådet

som bildades i juni 2000 är ett forum där regeringen

kan utbyta idéer med olika organisationer som

arbetar med dessa frågor.

Regeringen har, som den redovisar i propositionen

Stöd till brottsoffer (2000/01:79 s. 10 f),

fortlöpande följt upp kvinnofridsreformen med olika

uppdrag till myndigheter. Som en följd av nämnda

proposition gav regeringen i juni 2001 bl.a.

Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren

ett antal uppdrag (Ju2001/4708-4716/KRIM). De skall

i samverkan med Brottsoffermyndigheten genomföra

utbildning i brottsofferfrågor. De ålades samtidigt

att upprätta handlingsplaner för hur myndigheterna i

fortsättningen avser att arbeta för att se till att

berättigade krav från brottsoffer på myndigheterna

bör uppfyllas. Dessutom fick Domstolsverket,

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i uppgift att

utarbeta en metod för kvalitetssäkringsarbete på

brottsofferområdet. Härvid angavs att Riksåklagarens

och Rikspolisstyrelsens arbete i denna del skulle

ske i samråd. Uppdragen skall redovisas i respektive

myndighets årsredovisning för år 2002.

Vid samma tillfälle i juni 2001 fick

Brottsoffermyndigheten bl.a. i uppdrag

(Ju2001/4717/KRIM) att starta lokal

brottsoffersamverkan på en eller flera orter i

Sverige. I uppdraget ligger att

Brottsoffermyndigheten skall verka för att kontakt

etableras såväl med andra myndigheter som med

ideella organisationer. Uppdraget bör genomföras med

det s.k. Örebroprojektet som förebild. I detta

projekt anställdes en brottsoffersamordnare som

undersökte vilka organisationer m.fl. som var

verksamma i området. Samordnaren deltog sedan i

utbildning m.m. och skapade nätverk för att

underlätta kontakten mellan olika aktörer. I

uppdraget anges att Brottsoffermyndigheten skall

anordna en nationell konferens där resultat och

lärdomar av uppdraget skall presenteras för

företrädare för bl.a. hälso- och sjukvården,

socialtjänsten, rättsväsendet och ideella

brottsofferorganisationer.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen

behandlat yrkanden liknande de nu ifrågavarande,

senast våren 2000 i betänkande 1999/2000:JuU23.

Utskottet framhöll då bl.a. att den angelägna frågan

om myndighetssamverkan mot kvinnovåld sedan några år

var uppmärksammad genom de myndighetsgemensamma

uppdragen om våld mot kvinnor. Mot bakgrund härav

ansåg utskottet att motionerna fick anses

tillgodosedda, varför de avstyrktes.

Som utskottet redovisat ovan har arbetet med att

förbättra samverkan mellan olika myndigheter

fortsatt efter det att utskottet senast uttalade

sig. En rad myndigheter har fortlöpande fått olika

uppdrag för att förbättra detta samarbete, och

utskottet vill också påminna om att de

myndighetsgemensamma uppdragen som lämnades i

samband med kvinnofridsreformen skall slutredovisas

år 2003. Utskottet kan därför inte se att något

uttalande från riksdagen skulle vara påkallat för

närvarande. Motionerna 2000/01:Ju920, Ju226 och

Ju324 i nu behandlade delar samt motion Ju256

avstyrks.

Bemötande av brottsoffer

I motion Ju341 (v) begärs att brottsoffrens roll i

brottsutredningen skall stärkas bl.a. vad avser

tillgången på information, och i motion Ju397 (m)

yrkas att åklagarna skall åläggas en skyldighet att

ta kontakt med målsäganden före huvudförhandling. I

motion Ju448 (c) efterfrågas dels en utredning av

handläggningsrutinerna inom polisen när det gäller

våldtäkt, dels begärs att det skall ske en

utvärdering av de anmälningar om våldtäkt som inte

lett till åtal. Vad motionären vill ha belyst är

polisernas och åklagarnas attityder till de utsatta

kvinnorna.

Sedan tidigare pågår ett fortlöpande arbete med

t.ex. frågor om bemötande av och attityder gentemot

brottsoffer inom bl.a. polisen och

åklagarorganisationen. Som ett led i ett av

regeringen i december 1997 lämnat uppdrag inledde

Rikspolisstyrelsen år 1998 en översyn av arbetet

beträffande våld mot kvinnor. Rikspolisstyrelsen tog

bl.a. initiativ till bildandet av en referensgrupp

angående våld mot kvinnor. Domstolsverket,

Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen,

Socialstyrelsen, Brottsförebyggande rådet,

Brottsoffermyndigheten och Rikskvinnocentrum ingår i

gruppen. Gruppen har koncentrerat sina insatser

framför allt runt frågor kring fortbildning.

Rikspolisstyrelsen har också bildat en polisiär

arbetsgrupp som består av befattningshavare från

olika polismyndigheter. Syftet är bl.a. att fånga

upp, sammanställa och sprida ”goda idéer”. I en

genomförd rutin- och metodinventering har bl.a.

undersökts i vilken utsträckning brottsoffren fick

relevant information. Vid översynen konstaterades

vissa brister i detta avseende. Som en följd härav

har Rikspolisstyrelsen bl.a. gjort ett utskick till

samtliga polismyndigheter rörande erfarenheterna

från översynen där goda exempel redovisas. Här kan

också nämnas den brottsofferhandbok som

Rikspolisstyrelsen tagit fram där bl.a. vikten av

att en polismyndighet tillhandahåller brottsoffer

fortlöpande och relevant information beskrivs.

Även åklagarorganisationen har ökat sina insatser

vad avser bekämpning av våld mot kvinnor.

Utgångspunkten för dessa insatser är de särskilda

åtgärdsprogram som togs fram vid alla

åklagarmyndigheter under år 1999. Insatserna har

inriktats på förbättrade kunskaper, samarbete med

polisen för att utveckla effektivare

utredningsmetoder, snabbare lagföring bl.a. genom

särskilda rättskedjeprojekt, samverkan med

socialtjänsten och olika frivilligorganisationer

samt ett förstärkt stöd till brottsoffer.

Riksåklagaren samverkar också med Rikspolisstyrelsen

för att förbättra rutinerna i besöksförbudsärenden.

Enligt regleringsbrevet för år 2002 avseende

åklagarorganisationen skall Riksåklagaren redovisa

hur och i vilken utsträckning samverkan kring

brottsofferfrågor har bedrivits med andra

myndigheter och ideella organisationer.

Som utskottet redovisat ovan fick bl.a.

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren dessutom i juni

2001 i uppdrag att bl.a. upprätta en handlingsplan

för hur de i fortsättningen avser att arbeta för att

se till att berättigade krav från brottsoffer på

myndigheterna bör uppfyllas. I uppdragen ingår också

att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i samråd

skall utarbeta en metod för kvalitetssäkringsarbete

på brottsofferområdet.

I 2002 års regleringsbrev har Rikspolisstyrelsen

fått i uppdrag att redovisa det brottsbekämpande

arbete som har bedrivits när det gäller våld mot

kvinnor och mot barn, inklusive barn som polisen

påträffar vilka inte själva utsätts för, men tvingas

uppleva våld i sin familj. Redovisningen skall

innehålla en sammanhållen nationell beskrivning och

analys av hur verksamheten har utvecklats och dess

resultat. Av redovisningen skall även framgå bl.a.

antalet och andelen ärenden som avser våld mot

kvinnor eller mot barn, åtgärder för att

vidareutveckla polisens förmåga att göra

hotbildsbedömningar och vidtagna åtgärder för att

vidareutveckla polisens bemötande och stöd till

brottsoffer och vittnen.

Här kan också framhållas de förslag till stärkande

av brottsoffrens ställning som regeringen lade fram

i propositionen Stöd till brottsoffer (2000/01:79)

våren 2001. I propositionen presenterar regeringen

bl.a. en övergripande strategi för hur det fortsatta

stödet till brottsoffren skall utvecklas. Regeringen

aviserade också vissa förordningsändringar för att

ge brottsoffer bättre information i samband med

förundersökningar. Som en följd härav har t.ex. 13 a

§ förundersökningskungörelsen (1974:948) ändrats i

detta syfte.

I samband med behandlingen av nämnda proposition

avstyrkte utskottet yrkanden om ett lagreglerat ökat

ansvar för åklagare att ha kontakt med målsäganden

före huvudförhandling (bet. 2000/01:JuU20 s. 16).

Utskottet fann, i likhet med regeringen i

propositionen, ingen anledning att förorda att

åklagarens kontakter med målsäganden

författningsregleras.

Utskottet ser inte anledning att nu inta någon

annan inställning. Inte heller i övrigt finns det

anledning till någon åtgärd av riksdagen. Motionerna

Ju341, Ju397 och Ju448 i nu behandlade delar

avstyrks.

Video vid utredningar om kvinnovåld

I motion A211 (kd) vill motionärerna ha en utvidgad

användning av video i samband med utredningar om

kvinnovåld.

Vad avser metoder och arbetssätt i samband med

utredning av brott mot i första hand kvinnor har

utskottet inhämtat att Rikspolisstyrelsen, inom den

arbetsgrupp som tillsattes år 1998 för att arbeta

med frågor kring våld mot kvinnor, tagit fram en

handledning för hur dessa frågor kan hanteras.

Informationen har vidarebefordrats till respektive

myndighet som själv har att närmare avgöra hur det

praktiska arbetet skall gå till. De enskilda

polismyndigheterna har tillgång till videoteknik. En

metod- och utvecklingsgrupp har undersökt hur

videoteknik kan användas i samband med

förundersökning. Enligt gruppen används video i dag

i större omfattning än tidigare.

Vad gäller den praktiska användningen av

videoteknik har utskottet inhämtat att t.ex.

citypolisen i Stockholm, inom ramen för sitt projekt

Operation kvinnofrid, utarbetat en plan för hur den

patrull som åker ut på ett larm om lägenhetsbråk

skall agera. Enligt planen skall den dokumentation

som sker med hjälp av video huvudsakligen göras i

två steg. Utgångspunkten för användandet av video är

alltid att kvinnan frivilligt går med på en

dokumentation. Om hon gör det hålls i ett första

steg ett förhör där kvinnan, framför kameran, i

korta ordalag får berätta vad som hänt. Sedan följer

ett andra steg där kamerans ljud stängs av och

kvinnans skador dokumenteras. Fördelen med denna

metod är att steg två kan användas vid en eventuell

rättegång även om kvinnan i ett senare skede skulle

ta tillbaka sina uppgifter och sitt samtycke till

videodokumentationen vad avser förhöret med henne.

Vid den undersökning som den ovan nämnda metod-

och utvecklingsgruppen gjorde framkom emellertid att

många kvinnor inte lämnar samtycke till användandet

av video vid förhör m.m.

Utskottet kan inte finna att det finns skäl till

någon åtgärd av riksdagen med anledning av motion

A211 i nu behandlad del, varför den avstyrks.

Rättsligt biträde för målsäganden

och anhöriga

Genom lagen (1988:609) om målsägandebiträde infördes

en rätt för målsägande att på statens bekostnad få

ett särskilt biträde – ett målsägandebiträde – under

förundersökning och rättegång rörande vissa brott.

Rätten tillkommer inte bara målsägande som är parter

i rättegången utan även sådana målsägande som endast

skall höras i anledning av brottet.

Enligt lagen skall, när förundersökning har

inletts, ett målsägandebiträde förordnas i mål om

vissa brott. Det rör sig för det första om

sexualbrott, om det inte är uppenbart att

målsäganden saknar behov av biträde. Vidare rör det

sig om brott mot liv och hälsa och brott mot frihet

och frid, under förutsättning att fängelse kan följa

på brotten, och mål om rån eller grovt rån eller

försök, förberedelse eller stämpling till sådant

brott, allt under förutsättning att det med hänsyn

till målsägandens personliga relation till den

misstänkte eller andra omständigheter kan antas att

målsäganden har behov av ett sådant biträde.

Slutligen kan, efter en lagändring den 1 juli 2001

(prop. 2000/01:79, bet. JuU20, rskr. 205, SFS

2001:230) målsägandebiträde förordnas i mål om annat

brott, på vilket fängelse kan följa, t.ex. brott mot

besöksförbud, om det med hänsyn till målsägandens

personliga förhållanden och övriga omständigheter

kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt

behov av ett sådant biträde (1 §).

Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens

intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till

målsäganden. Målsägandebiträdet skall bistå

målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i

anledning av brottet, om detta inte görs av

åklagaren (3 §). Målsägandebiträde förordnas på

begäran av målsäganden eller när det annars finns

anledning till det. Till målsägandebiträde får

förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå

eller någon annan som är lämplig för uppdraget. I

huvudsak gäller rättegångsbalkens regler om

rättegångsbiträde för målsägandebiträde (4 §).

Målsägandebiträdet har rätt till ersättning enligt

samma principer som gäller för ett biträde enligt

rättshjälpslagen (5 §).

I motion A211 (kd) yrkas att kvinnor som utsatts

för misshandel eller våldtäkt skall få lagstadgad

rätt till juridiskt biträde under förundersökning

och rättegång.

Som nyss redovisats skall, när förundersökning har

inletts, ett målsägandebiträde bl.a. förordnas i

sexualbrottsmål om det inte är uppenbart att måls-

äganden saknar behov av sådant biträde. Vidare skall

det förordnas vid brott mot liv och hälsa och brott

mot frihet och frid om fängelse kan följa på brottet

eller försök, förberedelse eller stämpling till

sådant brott, allt under förutsättning att det med

hänsyn till målsägandens personliga relation till

den misstänkte eller andra omständigheter kan antas

att målsäganden har behov av sådant biträde.

Av 13 a § förundersökningskungörelsen (1947:948)

följer bl.a. att i de fall där brottet är sådant att

det kan komma i fråga att förordna målsägandebiträde

eller att meddela besöksförbud skall målsäganden så

snart som möjligt underrättas om de regler som

gäller för förordnande därom. Där det inte är

uppenbart att det inte behövs eller inte är förenat

med betydande svårighet skall målsäganden dessutom

ges information om reglerna för stödperson och om

vilka myndigheter, organisationer och andra som kan

lämna stöd och hjälp.

Enligt utskottets mening ger nuvarande reglering

möjlighet för de kvinnor som så önskar att få

juridiskt biträde i de situationer som motionärerna

efterlyser varför motion A211 avstyrks i nu

behandlad del.

I motionerna Ju341 (v) och Ju397 (m) begärs att

rätten till målsägandebiträde även skall omfatta

anhöriga.

För att målsägandebiträde skall kunna förordnas

krävs först och främst att den som skall ha biträdet

kan betraktas som målsägande. Av 20 kap. 8 § fjärde

stycket rättegångsbalken följer att målsägande är

den mot vilken brott har blivit begånget eller som

därav blivit förnärmad eller lidit skada. För att

målsägandebiträde skall kunna förordnas krävs

vidare, såvitt nu är i fråga, att det med hänsyn

till målsägandens personliga relation till den

misstänkte eller andra omständigheter kan antas att

målsäganden har behov av sådant biträde.

Utskottet avstyrkte liknande yrkanden om

målsägandebiträde för efterlevande senast våren 2001

i samband med behandlingen av

brottsofferpropositionen (bet. 2000/01:JuU20 s. 13).

Utskottet anförde då att det höll med om att

efterlevande kan ha behov av stöd i samband med

rättegången och att det i den praktiska

rättstillämpningen förekommer att efterlevande fått

ett målsägandebiträde förordnat. Att införa en

möjlighet att förordna målsägandebiträde för den som

inte kan betraktas som målsägande framstod

emellertid som principiellt tveksamt, en inställning

som också regeringen intagit. Utskottet noterade att

regeringen i den aktuella propositionen aviserade en

översyn av målsägandebiträdesinstitutet och ansåg

att denna borde avvaktas.

Utskottet ser inte anledning att nu inta någon

annan inställning och avstyrker motionerna Ju341 och

Ju397 i nu behandlade delar.

Unga brottsoffer

I flera motioner tas frågor om brott mot barn upp

från olika utgångspunkter.

I motion Ju394 (kd) begärs insatser i fråga om

utredningar av brott mot barn. Motionärerna anser

bl.a. att handläggningstiden vid barnmisshandel inte

skall få överstiga tre månader och att handläggare

av ärenden om sexuella övergrepp på barn måste ha

hög kompetens. Även i motion Ju341 (v) efterfrågas

en speciell brottsutredningskompetens för poliser

och åklagare när det gäller barn och unga och det

understryks att unga brottsoffer bör uppmärksammas

särskilt i brottsofferarbetet. I motion Ju219 (-)

begärs en särskild utredning om konsekvenserna av

ungdomsrån som tar sikte på bl.a. målsägandens

situation.

Vad först gäller frågan om ungdomsrån har

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i sin rapport om

ungdomsrån (Ungdomar som rånar ungdomar, BRÅ-rapport

2000:6) tagit upp olika frågor som rör ungdomsrån. I

rapporten, som grundar sig dels på statistik över

anmälda brott, dels på en enkätundersökning som

gjordes hösten 1999 i skolor i Stockholm och Malmö,

konstateras bl.a. att de polisanmälda ungdomsrånen

ökat, att utlandsfödda gärningsmän var kraftigt

överrepresenterade och att rånen ofta begicks dagtid

och med vuxna i närheten. Enligt rapporten föreföll

ett nytt tillvägagångssätt ha blivit populärt. Detta

byggde på att rånoffret utan att något direkt eller

öppet hot framställdes ändå kände sig så pressat av

situationen att han ”frivilligt” lämnade ifrån sig

sina ägodelar. Inom ramen för det rättsliga

förfarandet kommer sådana brott vanligtvis att

rubriceras som stöld, eventuellt i kombination med

olaga hot. Endast omkring hälften av ungdomsrånen

anmäldes. Den vanligaste orsaken till att brottet

inte anmäldes var bristande förtroende för polisen,

att man ändå inte skulle få tillbaka det stulna, att

rånarna ändå inte skulle få något straff och att man

var rädd för att rånarna skulle få veta om att

anmälan gjorts. Omkring 10–20 % av de skolelever som

blivit rånade blev fysiskt skadade i samband med

rånet och några få procent sökte vård för sina

skador. Cirka hälften uppgav att de kände sig

förnedrade, kränkta eller var arga på sig själva.

Omkring 80–90 % kände hat och hämndlystnad gentemot

rånarna, känslor som ofta satt i länge. Andra

vanliga konsekvenser var att offren ofta tänkte på

rånet, var rädda att träffa på rånarna igen, undvek

vissa platser och människor och, i vissa fall, fick

t.ex. sömnproblem eller mardrömmar. I rapporten

understryks att det är av största vikt att samhället

utvecklar bärkraftiga strategier för att på ett

effektivt sätt begränsa ungdomsbrottsligheten. Detta

gäller också ungdomsrånen, inte minst med tanke på

den närliggande kopplingen mellan ungdomsrån och

risken för ökad invandrarfientlighet.

Vad härefter gäller frågor om handläggningsrutiner

m.m. när barn drabbas av brott, kan här nämnas att

det sedan tidigare, i lagen (1964:167) med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare, finns

bestämmelser om att ärenden där gärningsmannen är

under 18 år skall behandlas med förtur.

Bestämmelsen innebär ett särskilt skyndsamhetskrav

i alla förundersökningar där den som är under 18 år

är misstänkt för brott för vilket det är föreskrivet

fängelse i mer än sex månader. Beslut i åtalsfrågan

skall i dessa fall ske senast inom sex veckor från

det att den unge delgavs brottsmisstanken.

Kommittén mot barnmisshandel lämnade i sitt

delbetänkande Barnmisshandel – Polisens och

åklagarnas handläggningstider och arbetsmetoder (SOU

2000:42) förslag bl.a. vad avser förhör med barn och

handläggningstider. Kommittén lämnade också förslag

om utbildning och handledning av poliser i

barnmisshandelsärenden. Vidareutbildning och

kontinuerlig fortbildning föreslogs också för

åklagare.

När utskottet har behandlat liknande yrkanden

tidigare (se t.ex. bet. 1999/2000:JuU23 s. 20 och

2000/01:JuU20 s. 24), senast var våren 2001,

avstyrkte utskottet yrkandena med hänvisning till

att det inte ville föregripa det pågående

beredningsarbetet av de förslag som bl.a. Kommittén

mot barnmisshandel lagt fram.

Sedan den nyss nämnda behandlingen har, i linje

med de förslag som Kommittén mot barnmisshandel

lämnade, nya bestämmelser införts i

förundersökningskungörelsen (1947:948). Enligt de

nya bestämmelserna, som trädde i kraft den 1 januari

2002, skall förundersökningen bedrivas särskilt

skyndsamt om målsäganden vid anmälan inte fyllt 18

år och brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa,

frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet

fängelse i mer än sex månader. Dessutom gäller att

förundersökningen normalt skall vara avslutad och

beslut fattat i åtalsfrågan inom tre månader från

det att någon skäligen kan misstänkas för brottet (2

a §). Förhör med någon som är under 18 år och som är

misstänkt för brott, målsägande eller vittne, skall

planeras och verkställas så att det inte uppkommer

fara för att den som förhörs tar skada. Särskild

varsamhet bör iakttas om förhöret rör sexuallivet.

Det bör noga tillses att uppseende inte väcks kring

förhöret. Förhöret får inte göras mer ingående än

omständigheterna kräver och det får inte äga rum

fler gånger än som är nödvändigt med hänsyn till

utredningens art och barnets bästa (17 §). Förhör

med samma person kategori bör hållas av en person

med särskild kompetens för uppgiften (18 §).

I budgetpropositionen för år 2002 (prop. 2001/02:1

utg.omr. 4 s. 68) redovisar regeringen att

Rikspolisstyrelsen tagit fasta på kommitténs förslag

och utvecklat sin verksamhet som rör barn, bl.a.

genom ökade satsningar på utbildning i frågor om

familjevåld. För att ge poliser en god allmän

kompetens att utreda och handlägga ärenden där barn

är inblandade har t.ex. undervisningen i familjevåld

under grundutbildningen förlängts och utökats med

undervisning om barnkonventionen. En tidigare

vidareutbildning om sexuella övergrepp mot barn har

ersatts med en gemensam vidareutbildning inom

områdena barnmisshandel och sexuella övergrepp mot

barn. Chefers behov av utbildning i familjevåld har

också uppmärksammats och lett till att

Rikspolisstyrelsen utvecklat en kurs i ämnet för

chefer med funktionsansvar. Rikspolisstyrelsen

genomförde år 2000 en inventering av polisens arbete

med barn som direkt eller indirekt utsätts för

brott. Tio polismyndigheter undersöktes för att få

ökad kunskap om hur arbetet bedrivs i myndigheterna

och utifrån den kunskapen kunna förbättra

verksamheten.

Enligt uppgift kommer erfarenheterna och förslagen

att redovisas i en rapport som blir en av

utgångspunkterna för det fortsatta arbetet med att

förbättra verksamheten.

I 2002 års regleringsbrev har regeringen gett

Rikspolisstyrelsen i uppdrag att bl.a. redovisa det

brottsbekämpande arbete som har bedrivits när det

gäller våld mot kvinnor och mot barn, inklusive barn

som polisen påträffar vilka inte själva utsätts för,

men tvingas uppleva våld i sin familj. Redovisningen

skall innehålla en sammanhållen nationell

beskrivning och analys av hur verksamheten har

utvecklats och dess resultat. Av redovisningen skall

även framgå bl.a. antalet och andelen ärenden som

avser våld mot kvinnor eller mot barn, vidtagna

åtgärder för att beakta barnperspektivet i

verksamheten, utifrån FN:s barnkonventions

bestämmelser och intentioner, och vidtagna åtgärder

för att vidareutveckla polisens bemötande och stöd

till brottsoffer och vittnen.

Utöver nyss nämnda åtgärder inom polisväsendet har

det under senare år vidtagits åtgärder även inom

andra områden för att förbättra skyddet för och

stödet till utsatta barn och ungdomar. Bland annat

har behovet av myndighetssamarbete betonats när det

gäller att motverka våld i hemmet mot kvinnor och

barn. För att öka skyddet för barn inom förskola och

skola har regler om registerkontroll av personal

inom förskoleverksamhet, skola och barnomsorg

införts. Lagen (2000:873) om registerkontroll av

personal inom förskoleverksamhet, skola och

skolbarnsomsorg, som trädde i kraft den 1 januari

2001, syftar till att öka skyddet för barn mot att

personal som har dömts för vissa brott anställs i

dessa verksamheter. Från den 1 januari 2000 finns

det också möjlighet att förordna om särskild

företrädare för barn som har eller misstänks ha

blivit utsatt för brott av en vårdnadshavare (lagen

[1999:997] om särskild företrädare för barn).

Våren 2001 antog riksdagen (prop. 2000/01:79, bet.

JuU20, rskr. 205) ett förslag om ändring av 8 a § i

socialtjänstlagen (1980:620) så att det framgår att

kommunerna har ett ansvar för alla kommuninnevånare

som utsatts för brott och som behöver stöd och

hjälp. Utskottet uttalade i det sammanhanget (s. 14)

att det inte fanns något behov av att omnämna barn

och ungdomar som en grupp av brottsoffer vars behov

särskilt skall beaktas och avstyrkte ett yrkande

därom. Utskottet underströk emellertid vikten av

fortsatt metodutveckling liksom att barns utsatta

situation när det förekommer våld i familjen bör

uppmärksammas särskilt.

Att barn som brottsoffer skall uppmärksammas

ytterligare har regeringen gett uttryck för i flera

olika sammanhang. I samband med den s.k.

brottsofferpropositionen uppdrogs exempelvis åt

Socialstyrelsen att bedriva ett utvecklingsarbete

till stöd för socialtjänsten i dess arbete med

brottsofferfrågor (Ju2001/4719/KRIM). Inom ramen för

detta uppdrag avser Socialstyrelsen att särskilt

fokusera på barn och ungdomar som utsatts för brott.

Ett annan uppdrag som gavs i samband med nämnda

proposition är ett uppdrag till

Brottsoffermyndigheten att förbereda, utforma och

genomföra ett forskningsprogram för viktimologisk

forskning (Ju2001/4718/KRIM). Som en viktig

forskningsuppgift angavs i detta uppdrag bl.a. barn

och ungdomar.

Här kan också hänvisas till den ovan redovisade

översynen av bestämmelserna om sexualbrott som 1998

års sexualbrottskommitté har gjort. I kommitténs

betänkande ägnas särskild uppmärksamhet åt brott som

riktas mot barn. Nämnas bör också de förslag som

Kommittén mot barnmisshandel har lämnat i sitt

slutbetänkande Barnmisshandel – Att förebygga och

åtgärda (SOU 2001:72).

Slutligen skall här nämnas att regeringen även i

budgetpropositionen för år 2002 (prop. 2001/02:1

utg.omr. 4 s. 27) framhåller att barn och ungdomar

utgör en grupp som är särskilt utsatta när de

drabbas av brott och att arbetet med att

intensifiera insatserna för dem också är ett

prioriterat område. I budgetpropositionen anger

regeringen också (s. 40) att den, mot bakgrund av

den information och nya kunskap som kommer att

finnas tillgänglig under år 2002 med anledning av

det nyss nämnda slutbetänkandet från Kommittén mot

barnmisshandel, kommer att överväga ytterligare

åtgärder för att förebygga att barn utsätts för

brott och stärka skyddet för de barn som ändå

utsatts.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att unga

brottsoffer skall ha särskild uppmärksamhet. Som

redovisats ovan har det genomförts och planeras att

genomföras en rad olika åtgärder för denna grupp

såväl inom rättsväsendet som inom socialtjänsten i

linje med vad motionärerna efterfrågar. Utskottet

anser därför att något uttalande från riksdagens

sida inte är påkallat. Motionerna Ju341 och Ju394 i

nu behandlade delar samt motion Ju219 avstyrks.

I motionerna Ju393 (kd) och Ju237 (c) begärs att

barn som upplever familjevåld skall betraktas som

brottsoffer och i motion Ju337 (s) begärs att barn

som tvingas bevittna våld i hemmet skall betraktas

som målsägande.

Socialutskottet behandlade liknande yrkanden om

att barn som tvingas bevittna familjevåld skall

anses som brottsoffer i betänkande 2000/01:SoU7

(s. 32 f). Socialutskottet anförde att det delade

motionärernas uppfattning att socialtjänsten och

polisen bör upprätta gemensamma handlingsplaner för

att upptäcka och stödja barn som bevittnar

familjevåld. Något särskilt tillkännagivande om att

barnen skall klassas som brottsoffer ansågs dock

inte nödvändigt, varför motionsyrkandet avstyrktes.

Justitieutskottet som delar denna uppfattning

avstyrker motionerna Ju237 och Ju393 i nu behandlade

delar samt motion Ju337.

I motion Ju393 (kd) begärs att behovet av en

särskild barndomstol skall utredas.

Utskottet kan inledningsvis instämma i vad

motionären anför om betydelsen av att de domare som

dömer i mål där barn är inblandade har nödvändig

kunskap om hur barn reagerar m.m. Utskottet anser

emellertid att de möjligheter som i dag finns i

rättegångsbalken att förordna sakkunnig för att

bistå rätten, ger möjlighet där så krävs att förse

domare med nödvändig specialistkunskap om barns

utveckling m.m.

Att låta en särskild domstol ta hand om alla de

mål där det finns barn inblandade skulle dessutom

innebära att det tillskapades ytterligare en

specialdomstol. Vad gäller specialdomstolar har

utskottet vid upprepade tillfällen (senast i bet.

2001/02:JuU1 s. 75 f) uttalat att sådana endast bör

tillåtas om de kan anses besitta en särskild

kompetens som leder till att målen behandlas

skickligt, snabbt och ekonomiskt effektivt.

Utskottet kan inte se några sådana fördelar med en

barndomstol.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet

anser att något åtgärd från riksdagens sida inte är

påkallad. Motion Ju393 avstyrks i nu behandlad del.

Utskottet vill dock, avslutningsvis, understryka

betydelsen av att de särskilda satsningar som

beskrivits ovan rörande rättsväsendets kunskaper om

barn och deras särskilda behov även kommer

domstolarnas personal till del.

Brottsskadeersättning

Den som skadats av ett brott kan kräva skadestånd av

gärningsmannen. En talan om det kan handläggas

tillsammans med själva åtalet. Vid sidan av

möjligheten att kräva skadestånd från gärningsmannen

finns möjligheter att av statsmedel få s.k.

brottsskadeersättning. Förutsättningarna för det

anges i brottsskadelagen (1978:413) och innebär

sammanfattningsvis att ersättning kan betalas ut för

personskada och kränkning som någon lidit till följd

av brott. Frågor om brottsskadeersättning prövas av

Brottsoffermyndigheten. Om brottsskadeersättning

betalas ut inträder staten intill det utgivna

beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd.

I motion Ju215 (m) begärs att kriminella personer

skall avstängas från rätten till

brottsskadeersättning under viss tid och i motion

Ju216 (m) begärs att personer som redan häftar i

skuld till brottsofferfonden på grund av egen

brottslighet skall undantas från utmätningsförbudet

avseende brottsskadeersättning.

I motion Ju230 (c) begärs att

Brottsoffermyndigheten skall få i uppdrag att driva

in ideella skadestånd som följer av lagakraftvunna

domar och i motion Ju394 (kd) begärs att det skall

tillsättas en utredning med uppdrag att se över om

staten bör förskottera skadestånd till brottsoffer.

I motion Ju347 (s) begärs att brottsskadelagen

skall ändras så att brottsskadeersättning utbetalas

även till polis m.fl. yrkesgrupper vilka, enligt

motionären, inte omfattas av dagens bestämmelser.

Enligt 9 § andra stycket brottsskadelagen följer

bl.a. att brottsskadeersättning kan sättas ned eller

falla bort om det är skäligt med hänsyn till att den

skadelidande genom sitt uppträdande i samband med

brottet eller på annat liknande sätt uppsåtligen

eller av oaktsamhet har ökat skaderisken.

I Brottsoffermyndighetens referatsamling 2000 (s.

22) anförs under rubriken Jämkning bl.a. följande. I

jämkningsfallen är omständigheterna i regel sådana

att det inte kommer i fråga att lämna ersättning för

kränkning. Det förekommer ändå fall där en domstol

har ålagt en gärningsman att betala

kränkningsersättning men där det skulle te sig

närmast stötande att ge den skadelidande sådan

ersättning av allmänna medel. Härvid avses främst

fall där någon skadats i samband med kriminell

verksamhet, exempelvis narkotikahantering.

Våren 2001 överlämnade regeringen till riksdagen

propositionen Ersättning för ideell skada

(2000/01:68, bet. LU19, rskr. 216). Propositionen,

som bifölls av riksdagen, innehöll bl.a. förslag om

ändringar i skadeståndslagen och brottsskadelagen.

Bland annat föreslogs en ny paragraf i 2 kap. 3 §

skadeståndslagen som ersatte den tidigare

regleringen i 1 kap. 3 § rörande ersättning för

kränkning genom brott. Enligt den nya paragrafen,

som trädde i kraft den 1 januari 2002, skall den som

allvarligt kränker någon annan genom brott som

innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet,

frid eller ära ersätta den skada som kränkningen

innebär. I specialmotiveringen till nämnda lagrum

(prop. s. 66) anförde regeringen bl.a. följande

rörande tillämpningen av lagrummet avseende personer

som tillhör en särskilt utsatt yrkesgrupp. Personer

i en del yrkesgrupper, t.ex. poliser och vissa

anställda inom kriminalvården och psykiatrin, har

anledning att räkna med att mötas med vissa mindre

grova angrepp i arbetet och har också i praktiken en

beredskap för detta. Det ligger i sakens natur att

det då krävs något mer än normalt för att en

allvarlig kränkning skall kunna konstateras. Detta

synsätt bör dock inte dras så långt att den

personliga kränkningen hamnar i bakgrunden. Även om

det ingår i en persons normala arbetsuppgifter att

hantera våldsamma och stökiga personer, bör

ersättning ofta kunna ges när denne i tjänsten

utsätts för en brottslig kränkning som är skymflig

och direkt angriper den privata sfären. Ett exempel

kan vara ett sådant renodlat kränkande angrepp som

att bli spottad rakt i ansiktet.

Här kan också nämnas att Europeiska kommissionen

den 28 september 2001 lade fram en grönbok,

Ersättning till brottsoffer (KOM [2001] 536

slutlig). Syftet med grönboken anges vara att starta

ett samråd med alla berörda parter om åtgärder som

skulle kunna vidtas på gemenskapsnivå för att

förbättra de statliga ersättningarna till

brottsoffer i EU. Bland de frågor som kommissionen

vill att medlemsstaterna skall svara på är följande.

Hur bör den subsidiära naturen hos en statlig

ersättning, i förhållande till andra

ersättningskällor som offret kan använda, definieras

i en miniminorm? Vilka ersättningar från övriga

källor bör dras av från statlig ersättning? Bör

möjlighet till förskottsbetalning inbegripas i en

miniminorm? Bör kriterier som är kopplade till

offrets uppträdande i samband med brottet, offrets

deltagande i brottslig verksamhet i allmänhet eller

andra faktorer som är kopplade till det allmänna

rättsmedvetandet eller statlig praxis inbegripas i

en miniminorm?

Grönboken har sänts ut på remiss där Europeiska

kommissionen önskar att alla berörda parter lämnar

in motiverade svar på de frågeställningar som

redovisas. Enligt vad som anges skall de berörda

parterna självfallet inte känna sig bundna till

dessa frågor, utan kan även lämna kommentarer om

övriga aspekter när det gäller statlig ersättning

till brottsoffer, oberoende av om dessa aspekter tas

upp i grönboken eller inte.

Regeringen har inför avlämnandet av sitt remissvar

till Europeiska kommissionen samrått med utskottets

EU-grupp.

Enligt uppgift planerar Europeiska kommissionen

att under hösten eller senare delen av 2002 att

lägga fram ett förslag till direktiv avseende de

frågeställningar som tas upp i grönboken. Denna plan

kan dock komma att justeras eller ändras beroende på

utfallet av remissomgången.

Utskottet ser ingen anledning att nu ta något

initiativ med anledning av här behandlade yrkanden i

motionerna. Utskottet avstyrker motionerna Ju215,

Ju216, Ju230 och Ju347 samt motion Ju394 i nu

behandlad del.

Information om permissioner

I motionerna 2000/01:Ju920 och 2000/01:Ju930 (båda

m) yrkas att det skall införas en skyldighet att

informera målsäganden och brottsoffer inför

permissioner som gärningsmannen beviljas.

Av 35 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

följer att om en intagen avtjänar straff för ett

brott som har riktat sig mot någons liv, hälsa,

frihet eller frid, skall målsäganden tillfrågas om

han eller hon vill bli underrättad bl.a. om den

intagne får permission, om den intagne uteblir från

permission eller annan vistelse utanför anstalten,

om den intagne rymmer eller när denne friges. En

begärd underrättelse behöver inte lämnas angående en

planerad vistelse utanför anstalten när en

underrättelse på grund av beslutad bevakning eller

andra förhållanden framstår som uppenbart obehövlig.

Detsamma gäller när en underrättelse kan befaras

medföra fara för den intagnes liv eller hälsa.

Underrättelse till målsägande angående frigivning

skall lämnas i lämplig tid före frigivningen och i

andra fall så tidigt som möjligt. Underrättelsen

skall utformas på ett sätt som är lämpligt med

hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Enligt utskottets uppfattning får motionerna

2000/01:Ju920 och 2000/01:Ju930 i nu behandlade

delar anses tillgodosedda genom den ovan redovisade

lagstiftningen rörande permissioner, varför de

avstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. Allmänt om brottsoffer (punkt 1)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:Ju248 och 2001/02:Ju397

yrkande 1 samt avslår motionerna 2001/02:Ju237

yrkande 12, 2001/02:Ju324 yrkande 4, 2001/02:Ju361,

2001/02:Ju390 yrkande 5, 2001/02:Ju448 yrkandena 1

och 2, 2001/02:Ju450 yrkande 20 och 2001/02: A229

yrkande 31.

Ställningstagande

Vi vill understryka vikten av att arbetet med att ge

brottsoffer stöd och skydd tar som utgångspunkt att

rättsstaten fungerar. Målet för rättsväsendet är att

minska brottsligheten och öka tryggheten för

medborgarna. De brister som finns i dag är till

största delen ett resultat av att rättsväsendet inte

tilldelas tillräckligt med resurser.

Handläggningstiderna inom polisen liksom den låga

uppklarningsprocenten är exempel på detta.

För att komma till rätta med problemen behövs

emellertid inte bara ökade resurser. I varje

avseende bör brottsoffrens situation särskilt

beaktas. Vid utformningen av olika styrdokument på

rättsväsendets område bör således brottsoffrens

perspektiv alltid ägnas särskild uppmärksamhet.

Vidare måste lagstiftningen i högre utsträckning

utgå från brottsoffrens behov av skydd.

Verkställigheten av fängelsestraff får inte ske på

ett sätt som äventyrar brottsoffrens tilltro till

samhället.

När det gäller arbetet med stöd till brottsoffer

vill vi också understryka att brottsoffren knappast

kan betraktas som en enhetlig grupp med helt igenom

likartade intressen.

Det bör ankomma på regeringen att beakta det

anförda i det fortsatta arbetet med att förbättra

situationen för brottsoffren.

Vi ställer oss alltså bakom motion Ju397 i berörd

del och motion Ju248. Övriga motioner i här aktuella

delar bör däremot inte, på de skäl majoriteten

anför, föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

2. Allmänt om brottsoffer (punkt 1)

av Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju237 yrkande 12, bifaller

delvis motion 2001/02:Ju448 yrkandena 1 och 2 samt

avslår motionerna 2001/02:Ju248, 2001/02:Ju324

yrkande 4, 2001/02:Ju361, 2001/02: Ju390 yrkande 5,

2001/02:Ju397 yrkande 1, 2001/02:Ju450 yrkande 20

och 2001/02:A229 yrkande 31

Ställningstagande

Jag anser att de åtgärder som regeringen har

vidtagit för att ge brottsoffer bättre stöd inte är

tillräckliga. Enligt min mening krävs det än mer

omfattande åtgärder och en strategi för stödet till

brottsoffer som har en tydligare inriktning på

samverkan mellan olika myndigheter. Samtliga berörda

myndigheter bör därför ges i uppdrag att verka för

ökad samverkan. Dessutom bör det införas en

nollvision för våld mot kvinnor och barn.

Det anförda innebär att jag ställer mig bakom

motionerna Ju237 och Ju448 i dessa delar. Övriga här

aktuella motionsyrkanden bör däremot, på de skäl

majoriteten anför, inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

3. Allmänt om brottsoffer (punkt 1)

av Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:Ju324 yrkande 4,

2001/02:Ju450 yrkande 20 och 2001/02:A229 yrkande 31

samt avslår motionerna 2001/02:Ju237 yrkande 12,

2001/02:Ju248, 2001/02:Ju361, 2001/02: Ju390 yrkande

5, 2001/02:Ju397 yrkande 1 och 2001/02:Ju448

yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Att utsättas för brott utgör en grov och allvarlig

kränkning av den personliga integriteten. Det är

därför mycket viktigt att samhället i sitt bemötande

av brottsoffer ger dem sitt reservationslösa stöd.

Jag anser därför att två grundläggande principer

måste gälla i mötet mellan den som utsatts för brott

och myndigheter av skilda slag. För det första skall

brottsoffrets rättigheter ges samma prioritet som

den misstänktes. För det andra får myndigheter

aldrig agera så att brottsoffrets problem på något

sätt ökar. Regeringen bör vidta nödvändiga åtgärder

för att dessa principer skall iakttas av berörda

myndigheter.

Jag ställer mig alltså bakom motionerna Ju324,

Ju450 och A229 i dessa delar. Övriga här aktuella

motionsyrkanden bör däremot, på de skäl majoriteten

anför, inte föranleda någon åtgärd från riksdagens

sida.

4. Allmänt om insatser för utsatta kvinnor

(punkt 2)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen motion 2000/01:Ju920 yrkande 10 och avslår

motionerna 2000/01:Ju910 yrkandena 1 och 2,

2000/01:A811 yrkande 10, 2001/02:Ju323 yrkandena 1

och 2, 2001/02:Ju394 yrkande 3, 2001/02:Ju439 och

2001/02:A211 yrkande 26.

Ställningstagande

Enligt vår mening behöver straffen för brott mot

kvinnor ses över. Skärpta straff bör kunna bidra

till ökad trygghet för de kvinnor som lever under

ständiga hot. Minimistraffet för grov

kvinnofridskränkning måste bl.a. höjas. Straffskalan

för detta brott är i dag lägst sex månader och högst

sex år. Vi anser att straffskalan måste höjas till

lägst ett år och högst tio år. Regeringen bör ges i

uppdrag att för riksdagen lägga fram förslag i

enlighet med vad vi här anfört.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motion 2000/01:Ju920 i denna del. Övriga motioner i

här aktuella delar bör däremot, på de skäl

majoriteten anför, inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

5. Allmänt om insatser för utsatta kvinnor

(punkt 2)

av Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia

Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2000/01:Ju910 yrkandena 1 och 2

och 2001/02:Ju323 yrkandena 1 och 2 samt avslår

motionerna 2000/01:Ju920 yrkande 10, 2000/01:A811

yrkande 10, 2001/02:Ju394 yrkande 3, 2001/02:Ju439

och 2001/02:A211 yrkande 26.

Ställningstagande

Valet av kunskapsperspektiv är avgörande för att

förstå och kunna motverka våld mot kvinnor. En

utgångspunkt finns i det arbete som föregick

kvinnofridsreformen år 1998. Där integrerades ett

strukturellt feministiskt perspektiv i analysen av

vilka åtgärder som borde vidtas. Vi anser att alla

myndigheter och organisationer bör införliva ett

sådant perspektiv i sin verksamhet.

Vi anser vidare att det bör tillsättas en

utredning med uppdrag att inventera det arbete som

inleddes i samband med kvinnofridsreformen för att

se vilka myndigheter och organisationer som, i

enlighet med intentionerna, utgått från ett

feministiskt perspektiv. För att få en heltäckande

bild av mäns våld mot kvinnor och dess konsekvenser

bör utredningen också ges i uppdrag att undersöka

vad mäns våld mot kvinnor kostar samhället.

Genom bl.a. kvinnofridsreformen har inom Sverige

vunnits en rad erfarenheter rörande arbetet med

utsatta kvinnor och barn. Även internationellt finns

värdefulla kunskaper i samma ämne. För att

synliggöra och skapa en medvetenhet för dessa

problem samt för att sprida kunskaper anser vi att

regeringen bör anordna en internationell konferens

som ur ett övergripande samhällsperspektiv belyser

situationen för utsatta kvinnor och barn.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna 2000/01:Ju910 och Ju323 i dessa delar.

Övriga här aktuella motionsyrkanden bör däremot, på

de skäl majoriteten anför, inte föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

6. Allmänt om insatser för utsatta kvinnor

(punkt 2)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2000/01:A811 yrkande 10,

2001/02:Ju394 yrkande 3 och 2001/02:A211 yrkande 26

samt avslår motionerna 2000/01:Ju910 yrkandena 1 och

2, 2000/01:Ju920 yrkande 10, 2001/02:Ju323 yrkandena

1 och 2 och 2001/02:Ju439.

Ställningstagande

Vi finner det naturligtvis glädjande att

lagstiftaren under senare år i flera avseenden

uppmärksammat våldsutsatta kvinnors situation.

Lagstiftningen om fridsbrott är kanske det bästa

exemplet härpå. Det finns emellertid tydliga tecken

på att lagstiftningen inte fungerar som det var

tänkt. Vi anser därför att kvinnofridslagen måste

utvärderas. Detta bör ges regeringen till känna.

Vi ställer oss alltså bakom motionerna

2000/01:A811, Ju394 och A211 i berörda delar. Övriga

motioner i här behandlade delar bör däremot inte, på

de skäl majoriteten anför, föranleda någon åtgärd

från riksdagens sida.

7. Trygghetspaket för hotade kvinnor, m.m.

(punkt 3)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Anita Sidén (m), Gunnel Wallin

(c) och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2000/01:Ju913 yrkande 4,

2000/01:Ju920 yrkande 5, 2000/01:So545 yrkande 13,

2000/01: A812 yrkande 22, 2001/02:Ju394 yrkande 1

och 2001/02:Ju450 yrkandena 29 och 34 samt avslår

motionerna 2000/01:Ju920 yrkandena 3 och 4 samt

2000/01:So545 yrkande 12.

Ställningstagande

Det är av största vikt att hotade kvinnor har

tillgång till trygghetspaket och larm. Även hotade

vittnen bör ha rätt till sådan utrustning. Enligt

vår uppfattning måste utrustning av detta slag

finnas tillgänglig för alla som har behov av den. I

dag förekommer det att hotade personer får stå i kö

för att få skyddsutrustning, vilket vi finner

oacceptabelt. Även annat skydd såsom hundar och

livvakt bör finnas tillgängligt för den som har

behov av det. Det får ankomma på regeringen att

undersöka de faktiska behoven och återkomma till

riksdagen med förslag på tilläggsbudget om det

behövs. Detta bör ges regeringen till känna.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna 2000/01:Ju913, 2000/01:Ju920,

2000/01:So545, 2000/01:A812, Ju394 och Ju450 i dessa

delar. Övriga motioner i här aktuella delar bör

däremot inte, på de skäl majoriteten anför,

föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

8. Besöksförbud (punkt 4)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Anita Sidén (m), Gunnel Wallin (c)

och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2000/01:Ju721,

2000/01:Ju912 yrkande 1, 2000/01:Ju920 yrkande 1,

2000/01:Ju921 yrkande 3, 2000/01:Ju925,

2000/01:Ju928 yrkandena 7–10, 2000/01:Ju932 yrkande

3, 2000/01:Ju933 yrkandena 22 och 23, 2000/01:So545

yrkande 14, 2000/01: A808 yrkande 42, 2000/01:A812

yrkandena 20 och 21, 2001/02:Ju234, 2001/02:Ju237

yrkandena 13 och 14, 2001/02:Ju324 yrkande 6,

2001/02:Ju333, 2001/02:Ju394 yrkande 2,

2001/02:Ju396 yrkandena 1 och 9, 2001/02:Ju436,

2001/02:Ju450 yrkandena 21 och 22, 2001/02:A211

yrkande 33, 2001/02:A228 yrkande 13 samt

2001/02:A229 yrkandena 32–34.

Ställningstagande

Vi vill uttrycka vår förvåning över att det sedan

länge aviserade förslaget om förbättringar i lagen

om besöksförbud ännu inte lagts fram för riksdagen.

Under tiden misshandlas och lider kvinnor som hade

kunnat skyddas med en bättre lagstiftning. Denna

skulle t.ex. kunna innehålla strängare straff vid

överträdelse av besöksförbud, inskränkningar i

mannens rörelsefrihet och kontroll med elektronisk

övervakning samt förbud såväl att vistas inom ett

visst geografiskt område som att besöka eller vistas

i det gemensamma hemmet. Vi anser att riksdagen nu

bör uttala att riksdagen förväntar sig ett

lagförslag med den angivna inriktningen i sådan tid

att de nya reglerna kan träda i kraft senast vid

kommande årsskifte.

9. Besöksförbud (punkt 4)

av Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2000/01:A808 yrkande 42 och

2001/02:A211 yrkande 33 samt avslår motionerna

2000/01:Ju721, 2000/01:Ju912 yrkande 1,

2000/01:Ju920 yrkande 1, 2000/01:Ju921 yrkande 3,

2000/01:Ju925, 2000/01:Ju928 yrkandena 7–10,

2000/01:Ju932 yrkande 3, 2000/01:Ju933 yrkandena 22

och 23, 2000/01:So545 yrkande 14, 2000/01: A812

yrkandena 20 och 21, 2001/02:Ju234, 2001/02:Ju237

yrkandena 13 och 14, 2001/02:Ju324 yrkande 6,

2001/02:Ju333, 2001/02:Ju394 yrkande 2,

2001/02:Ju396 yrkandena 1 och 9, 2001/02:Ju436,

2001/02:Ju450 yrkandena 21 och 22, 2001/02:A228

yrkande 13 samt 2001/02:A229 yrkandena 32–34.

Ställningstagande

Kvinnor som bor på kvinnojourer har många gånger

problem när de skall hämta sina och barnens

personliga tillhörigheter i en bostad som

fortfarande bebos av den man som misshandlat kvinnan

och/eller barnen. Jag menar att kvinnan skall ha

rätt att få skydd av polis i en sådan situation.

Regeringen bör därför ges i uppdrag att snarast

vidta de åtgärder som kan behövas för att ge kvinnor

erforderligt polisstöd.

Jag ställer mig alltså bakom motionerna

2000/01:A808 och A211 i berörda delar. Övriga

motioner i här aktuella delar bör däremot inte, på

de skäl majoriteten anför, föranleda någon åtgärd

från riksdagens sida.

10. Myndighetsinsatser för brottsoffer

(punkt 5)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m), Anita Sidén (m) och Gunnel

Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2000/01:Ju920 yrkande 9,

2001/02:Ju226 yrkande 2 och 2001/02:Ju256 samt

avslår motion 2001/02:Ju324 yrkande 7.

Ställningstagande

Behovet av fortbildning och handledning är stort när

det gäller kvinnofridsbrott och de orsaker som

ligger till grund för våldet. I olika delar av

landet pågår samverkan mellan olika myndigheter på

lokal och regional nivå där berörda myndigheter och

organisationer träffas för att ta fram

handlingsplaner och åtgärdspaket.

För att dessa handlingsplaner och åtgärdspaket

skall få avsedd effekt krävs dock att informationen

verkligen når de personer som kommer i kontakt med

dem som drabbas av våldet. För att så verkligen

skall ske måste berörda myndigheter såsom polis,

hälso- och sjukvården samt socialtjänsten och olika

frivilligorganisationer utarbeta rutiner för att på

bästa sätt bemöta de kvinnor som har blivit

misshandlade.

Regeringen bör därför vidta nödvändiga åtgärder

för att säkerställa att sådana rutiner utarbetas och

se till att dessa även samordnas myndigheterna

emellan.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna Ju920 och Ju226 i nu berörda delar samt

Ju256. Motion Ju324 i här berörd del bör däremot, på

de skäl majoriteten anför, inte föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

11. Bemötande av brottsoffer (punkt 6)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Ragnwi

Marcelind (kd) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju397 yrkande 2 samt avslår

motionerna 2001/02:Ju341 yrkande 3 och 2001/02:Ju448

yrkandena 6 och 7.

Ställningstagande

Vi anser att det är viktigt att på alla sätt öka

brottsoffrens känsla av trygghet. Samtidigt är det

också angeläget att se till att de känner sig

delaktiga i den rättsprocess där de själva är

målsägande. I dag är det mycket vanligt att åklagare

varken träffar eller talar med målsäganden innan

huvudförhandlingen äger rum. Enligt vår mening borde

åklagaren åläggas en skyldighet att ta initiativ

till ett informationssamtal med målsäganden. I detta

samtal skulle åklagaren bl.a. kunna förklara

rättsprocessen och de olika aktörernas roller.

Regeringen bör därför ges i uppdrag att snarast

vidta åtgärder i enlighet med vad vi nu anfört.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motion Ju397 i denna del. Övriga motioner i här

aktuella delar bör däremot inte, på de skäl

majoriteten anför, föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

12. Bemötande av brottsoffer (punkt 6)

av Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju341 yrkande 3 samt avslår

motionerna 2001/02:Ju397 yrkande 2 och 2001/02:Ju448

yrkandena 6 och 7.

Ställningstagande

För en person som utsatts för brott är det mycket

betydelsefullt att bli bemött på ett respektfullt

och korrekt sätt för att han eller hon skall kunna

bearbeta och komma över det inträffade. Både kunskap

om hur brottsoffer skall bemötas och ett synsätt som

präglas därav bör därför vara något som genomsyrar

hela rättskedjan. Förhör och brottsutredningar är

väldigt ofta smärtsamma upplevelser där traumatiska

saker spelas upp gång på gång. Det är därför mycket

viktigt att den som drabbats av brott får

information om vika möjligheter det finnas att få

juridisk, ekonomisk eller annan hjälp vid rätt

tillfälle och på ett lämpligt sätt. Flera

undersökningar ger vid handen att information bidrar

till ett brottsoffers känsla av trygghet och att han

eller hon känner sig delaktig i processen. Därför är

det viktigt att målsäganden fortlöpande ges

information om vad som händer med en anmälan; om den

leder till åtal eller om ärendet avskrivs. Om

anmälan inte leder till åtal är det viktigt att

motiven förklaras. Regeringen bör därför ges i

uppdrag att vidta de åtgärder som är nödvändiga med

anledning av vad vi här anfört.

Vi ställer oss alltså bakom motion Ju341 i denna

del. Övriga motioner i här aktuella delar bör

däremot, på de skäl majoriteten anför, inte

föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

13. Video vid utredningar om kvinnovåld

(punkt 7)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:A211 yrkande 27.

Ställningstagande

Välutbildade poliser med kunskaper om orsakerna till

våldsbrott och om hur våldet påverkar offret kan

positivt bidra till en misshandlad kvinnas fortsatta

handlande. Enligt vår mening kan både polis och

åklagare göra mycket mer i sitt arbete med att

bekämpa våld mot kvinnor. Av en inventering som

Rikspolisstyrelsen gjort i hälften av landets

polisdistrikt framgår bl.a. att alltför stort ansvar

läggs på den enskilde polismannen och att

videodokumentation endast används i vissa distrikt.

Vi anser att video, under förutsättning att kvinnan

ger sitt samtycke, är en bra teknik för att säkra

bevis. Vikten av att dokumentera misshandelsskador

kan inte nog understrykas. Vi anser därför att

riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att vidta de

åtgärder som krävs för att alla polisdistrikt skall

använda videoteknik för att dokumentera

kvinnomisshandel.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motion A211 i denna del.

14. Rättsligt biträde för målsäganden och

anhöriga (punkt 8)

av Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju341 yrkande 4

och 2001/02:Ju397 yrkande 4 samt avslår motion

2001/02:A211 yrkande 31.

Ställningstagande

I dag finns det ingen allmänt accepterad definition

av vem eller vilka som är att betrakta som

brottsoffer. I den klassiska definitionen av

brottsoffer handlar det om personer som har blivit

utsatta för traditionell brottslighet, dvs. de är

offer för vålds- och tillgreppsbrott. Enligt FN:s

deklaration om brottsoffrens rättigheter från år

1985 definieras brottsoffer (victims) som en person

som har lidit fysisk eller psykisk skada, ekonomisk

förlust eller påtaglig försämring av sina

grundläggande rättigheter genom handling eller

underlåtenhet som strider mot landets

straffrättsliga lagstiftning.

Enligt vår mening bör, till skillnad från i dag,

även anhöriga till personer som utsätts för brott

kunna definieras som brottsoffer. Det vi särskilt

tänker på är barn till en misshandlad kvinna. Även

barn till utvisade och barn som har en förälder som

döms till vård eller fängelse bör kunna omfattas av

definitionen. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag

att återkomma med förslag i enlighet med vad vi nu

anfört.

Vi ställer oss alltså bakom motionerna Ju341 och

Ju397 i berörda delar. Motion A211 i berörd del bör

däremot, på de skäl majoriteten anför, inte

föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

15. Rättsligt biträde för målsäganden och

anhöriga (punkt 8)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:A211 yrkande 31 samt avslår

motionerna 2001/02:Ju341 yrkande 4 och 2001/02:Ju397

yrkande 4.

Ställningstagande

En kvinna som utsatts för misshandel eller våldtäkt

upplever ofta en mycket svår psykisk press under

utredning och en eventuell rättegång. Detta

resulterar ofta i att hon inte orkar fullfölja denna

utan i stället tar tillbaka sin anmälan. Kvinnor

behöver därför allt stöd de kan få i en sådan utsatt

situation. Vi anser därför att kvinnor som

misshandlats eller våldtagits skall ha tillgång till

juridiskt biträde under hela förundersökningen och

rättegången. De skall också erbjudas professionell

psykolog- eller kuratorshjälp för att bearbeta sina

ofta traumatiska upplevelser. Riksdagen bör ge

regeringen i uppdrag att återkomma med förslag i

enlighet med vad vi nu anfört.

Vi ställer oss alltså bakom motion A211 i denna

del. Övriga motioner i här aktuella delar bör

däremot, på de skäl majoriteten anför, inte

föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

16. Brottsutredningar där barn berörs (punkt 9)

av Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd),

Yvonne Oscarsson (v) och Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju341 yrkandena

1 och 2 samt 2001/02:Ju394 yrkandena 6 och 7 samt

avslår motion 2001/02:Ju219.

Ställningstagande

En majoritet av de brott som begås drabbar enskilda

i deras närmiljö. Sådan brottslighet påverkar i hög

grad den enskildes upplevelse av trygghet och

livskvalitet. Ungdomar begår ofta brott i det område

där de bor och inte sällan drabbar det jämnåriga.

Att våga gå till polisen och anmäla en bekant i

ungdomsgänget kräver mycket styrka och mod. Att

drabbas av sådan brottslighet som ung påverkar

därför i hög grad upplevelsen av trygghet i

vardagen.

För de ungdomar som blir utsatta för ett brott är

det av den orsaken viktigt att de bemöts med respekt

av polis och/eller åklagare. Polis som arbetar med

barn och unga bör ha särskild kompetens. För både

barn och ungdomar är det också viktigt att brottet

snabbt utreds och att lagföring sker snabbt.

Tremånadersgränsen bör inte överskridas. Det är

dessutom betydelsefullt att stöd erbjuds i form av

samtal och information så att den enskilde kan känna

tillit till rättsprocessen.

Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att

återkomma med förslag i enlighet med vad vi nu

anfört.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna Ju341 och Ju397 i nu behandlade delar.

Motion Ju219 bör däremot, på de av majoriteten

anförda skälen, inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

17. Barn som målsägande vid familjevåld

(punkt 10)

av Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd)

och Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju237 yrkande

15, 2001/02:Ju337 och 2001/02:Ju393 yrkande 3.

Ställningstagande

Ett barn som blir vittne till hur den ena föräldern

misshandlar den andra föräldern är enligt den

nuvarande definitionen inte att anses som

brottsoffer. Vi anser emellertid att denna

definition är alltför snäv. Barnet är i och för sig

inte direkt drabbat av brott och sålunda inte

målsägande. Att den ena föräldern misshandlar den

andre föräldern kan emellertid för ett barn många

gånger vara en lika traumatisk händelse som att

själv utsättas för våldet. Dessa barn är ofta i lika

stort behov av stöd och hjälp av olika slag som den

som faktiskt drabbats av våldet. Vi anser därför att

även dessa barn bör betraktas som brottsoffer och

därmed ha rätt till samma stöd som andra

brottsoffer.

Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att

återkomma med förslag i enlighet med vad vi nu

anfört.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna Ju237 och Ju393 i berörda delar samt

Ju337.

18. Brottsskadeersättning (punkt 12)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju394 yrkande 8 samt avslår

motionerna 2001/02:Ju215, 2001/02:Ju216,

2001/02:Ju230 och 2001/02:Ju347.

Ställningstagande

Målet för politiken på brottsofferområdet måste vara

att människor som drabbats av brott skall erhålla

all den hjälp och det stöd de behöver för att kunna

återgå till ett normalt liv. En viktig aspekt är

därvid den ekonomiska. Det är principiellt viktigt

att förövaren gottgör brottsoffret ekonomiskt för

det lidande och den förlust som åsamkats. Vi anser

därför att regeringen bör ges i uppdrag att

tillsätta en utredning med uppdrag att se över

möjligheten att staten, vid skadestånd på grund av

brott, förskotterar skadestånd till brottsoffret.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motion Ju394 i berörd del. Övriga motioner i här

aktuella delar bör däremot, på de skäl majoriteten

anför, inte föranleda någon åtgärd från riksdagens

sida.

19. Brottsskadeersättning (punkt 12)

av Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 12

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 19. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju230 samt avslår

motionerna 2001/02:Ju215, 2001/02:Ju216,

2001/02:Ju347 och 2001/02: Ju394 yrkande 8.

Ställningstagande

I de fall där en gärningsman inte har förmåga att

betala ett eventuellt skadestånd för personskada och

kränkning till följd av brott kan ett brottsoffer få

kompensation av statliga medel genom s.k.

brottsskadeersättning. Anledningen till denna

möjlighet är att gärningsmannens dåliga ekonomi inte

skall drabba den som drabbats av brottet i sig. När

Brottsoffermyndigheten betalar ut

brottsskadeersättning träder myndigheten i den

drabbades ställe vad avser kravet på gärningsmannen.

Om gärningsmannen bedöms ha betalningsförmåga

åligger det emellertid den skadelidande att själv

driva in skadeståndet. Jag anser att en lämpligare

lösning vore att Brottsoffermyndigheten fick i

uppdrag att ta sig an uppgiften att driva in alla

sådana skadestånd så snart en lagakraftvunnen dom

förelåg. Ett sådant system med myndighetsansvar

också för utkrävande av skadestånd skulle bidra till

att skydda brottsoffret och bättre uttrycka

grundläggande rättsprinciper i svensk lagstiftning.

Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att utreda

frågan.

Det anförda innebär alltså att jag ställer mig

bakom motion Ju230. Övriga motioner i här behandlade

delar bör däremot, på de skäl majoriteten anför,

inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

20. Information om permissioner (punkt 13)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 20. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2000/01:Ju920 yrkande 2 och

2000/01:Ju930 yrkande 1.

Ställningstagande

Samhällets resurser räcker inte till för att skydda

alla kvinnor m.fl. som lever under hot av olika slag

från anhöriga eller andra. Det är heller inte

ovanligt att personer som avtjänar fängelsestraff

för övergrepp på t.ex. maka eller sambo i samband

med permission gör sig skyldiga till nya brott mot

samma målsägande. För att ge dessa brottsoffer en

rimlig chans att själva vidta de åtgärder som de

finner nödvändiga och lämpliga för att skydda sig

mot nya övergrepp anser vi att det skall införas en

undantagslös skyldighet att informera dem om den

dömdes permissioner.

Regeringen bör vidta de åtgärder som föranleds av

vad vi nu anfört.

Vi ställer oss alltså bakom motionerna

2000/01:Ju920 och 2000/01:Ju930 i här behandlade

delar.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken

anges inom parentes vilken punkt i

utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

Europeiskt samarbete för bättre

brottsofferskydd

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind

(kd).

Under senare år har brottsoffrens situation

uppmärksammats i ökad grad i många länder. Men

nationella insatser räcker inte alltid. För att vi

med kraft skall kunna förbättra stödet till

brottsoffren måste de nationella insatserna

kompletteras med internationellt samarbete.

Brottsoffrens rättigheter anses i dag vara något

som varje land har att göra gällande långt utanför

de egna gränserna. Normen för vilka rättigheter

brottsoffren skall ha uttrycks klart och entydigt i

FN-resolutionen från 1985 om grundläggande

rättsprinciper för brottsoffer. I denna anges bl.a.

att ett brottsoffer skall ha rätt till ersättning

från gärningsmannen, rätt till ersättning från

staten, rätt till medicinsk, social och psykologisk

hjälp samt rätt att få tillgång till den egna

processen.

Vi anser att Sverige liksom övriga medlemsstater

inom EU gemensamt måste verka för att dessa viktiga

principer får ett verkligt genomslag. De måste bli

verklighet för många, många fler inom och utom EU än

vad som är fallet i dag. EU antog i mars 2001 ett

rambeslut om brottsoffer som delvis stärker

brottsoffrens ställning. Brottsoffren skall nu

garanteras vissa rättigheter, även när brottet

begåtts utanför det egna landet men inom unionen.

Europeiska kommissionen presenterade dessutom i

september 2001 en grönbok, Ersättning till

brottsoffer, vilket är ett positivt steg i rätt

riktning. Vi vill understryka betydelsen av att

arbetet med att utveckla det europeiska samarbetet

för bättre brottsofferskydd måste fortsätta.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2000

2000/01:Ju721 av Anders Sjölund och Jeppe Johnsson

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ändringar i lagstiftningen

för skydd av utsatta kvinnor.

2000/01:Ju910 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning för att göra en nationell

kostnadsberäkning på mäns våld mot kvinnor och barn.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att genom en

internationell konferens belysa situationen för

kvinnor och barn som utsatts för mäns våld.

2000/01:Ju912 av Sofia Jonsson (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en lagstiftad

rättighet att förbjuda den åtalade mannen tillträde

till hemmet.

2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utsatta och

hotade kvinnor skall få hjälpmedel och all nödvändig

utrustning för att kunna skydda sig mot förövaren.

2000/01:Ju920 av Beatrice Ask m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om besöksförbudslagen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om anmälningsplikt vid

permissioner.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om öronmärkta pengar

för elektronisk fotboja och larm.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

Rikspolisstyrelsen skall bära kostnaden för

larmpaketen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en misshandlad

kvinna skall få tillgång till ett larmpaket dygnet

runt.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om samverkan mellan

olika myndigheter.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skärpning av

straffsatser.

2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förhindra brott

mot kvinnor.

2000/01:Ju925 av Birgitta Ahlqvist m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om hemfrid för kvinnor och

barn.

2000/01:Ju928 av Gun Hellsvik m.fl. (m):

7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

lagförslag om straffmaximum vid brott mot

besöksförbud.

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

lagförslag om straff även vid ringa brott mot

besöksförbud.

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

lagförslag om elektronisk övervakning av

besöksförbud.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att besöksförbud i

de flesta fall skall följas av fängelse.

2000/01:Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om brottsoffers rätt till information vid

gärningsmäns permissioner.

2000/01:Ju932 av Viviann Gerdin och Lena Ek (c):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att rörelsefriheten

för gärningsmannen skall begränsas vid upprepade hot

och förföjelse.

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp):

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett utvidgat

besöksförbud.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om överträdelser av

besöksförbud.

2000/01:So545 av Lena Ek m.fl. (c):

12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag i syfte att stärka sekretessen vid

personuppgifter i syfte att skydda brottsoffer.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av fler

trygghetspaket.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om besöksförbud.

2000/01:A808 av Matz Hammarström m.fl. (mp):

42. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring om vad i motionen anförs om

polismedverkan.

2000/01:A811 av Maria Larsson m.fl. (kd):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kvinnofrid och

uppföljning av den nya fridskränkningslagen.

2000/01:A812 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det område som

en åklagare har möjlighet att låta omfattas av

besöksförbudet bör vidgas.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att män som inte

accepterar utdömt besöksförbud skall kunna förses

med elektronisk fotboja.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att kvinnor som så

önskar skall ha rätt till vapenlicens för

tårgassprej.

Motioner från allmänna motionstiden

2001

2001/02:Ju215 av Jan-Evert Rådhström och Lars

Björkman (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ändringar i

brottsskadelagen.

2001/02:Ju216 av Lars Björkman och Jan-Evert

Rådhström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ändringar i

brottsskadelagen.

2001/02:Ju219 av Sten Andersson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om krav på en utredning av

konsekvenser av ungdomsrån.

2001/02:Ju226 av Sofia Jonsson (c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om samverkan mellan

kvinnojourer, polis, åklagarväsendet och

vårdinstitutioner.

2001/02:Ju230 av Lena Ek och Eskil Erlandsson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om myndighets ansvar för

utkrävande av ideellt skadestånd.

2001/02:Ju234 av Inger René och Maud Ekendahl (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att begränsa brottslingens

frihet – inte brottsoffrets.

2001/02:Ju237 av Agne Hansson m.fl. (c):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en nollvision för

våld mot kvinnor och barn.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en lagstadgad

rättighet att förbjuda den åtalade mannen tillträde

till hemmet i de fall där det framgår att våld

förekommit.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utvidga

åklagarnas möjlighet att fatta interimistiskt beslut

om besöksförbud för våldsmän.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att barn som

upplever familjevåld skall betraktas som

brottsoffer.

2001/02:Ju248 av Stefan Hagfeldt (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en stärkt ställning för

brottsoffer.

2001/02:Ju256 av Elizabeth Nyström och Maud Ekendahl

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en nationell handlingsplan

mot kvinnovåld.

2001/02:Ju323 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att fortsatt arbete hos myndigheter,

organisationer och samverkansgrupper införlivar ett

feministiskt perspektiv i sin verksamhet enligt vad

som i motionen anförs.

2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppdrag att inventera det arbete som

bedrivits inom ramen för kvinnofridsreformen enligt

vad i motionen anförs.

2001/02:Ju324 av Margareta Viklund och Ulla-Britt

Hagström (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att brottsoffer

måste ges minst samma prioriteringsgrad som

gärningsmän vid samhällets behandling av våldsbrott.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att påföljden för

överträdelse av besöksförbud skall ses över.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att kriscentrum för

brottsoffer inrättas i kommunerna där de drabbade

erbjuds omedelbar hjälp av jurister, psykologer,

läkare med flera.

2001/02:Ju333 av Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om obligatorisk fotboja.

2001/02:Ju337 av Elisebeht Markström och Carina

Ohlsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om möjlighet att begära

skadestånd för barn som bevittnat våld.

2001/02:Ju341 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att unga brottsoffer särskilt skall

uppmärksammas i arbetet med brottsoffer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att speciell utredningskompetens när det

gäller barn och unga skall finnas i enlighet med vad

i motionen anförs.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att brottsoffrets roll i brottsutredningen

skall förstärkas i enlighet med vad i motionen

anförs.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att stöd till brottsoffer även skall omfatta

anhöriga i enlighet med vad i motionen anförs.

2001/02:Ju347 av Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att regelsystemen bör förändras så att alla, oavsett

vilken yrkesgrupp de tillhör, blir berättigade till

skadestånd om de blir utsatta för våld i tjänsten.

2001/02:Ju361 av Annelie Enochson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att inrätta en tjänst som

brottsofferombudsman.

2001/02:Ju390 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att arbetet med att

utveckla det europeiska samarbetet för bättre

brottsofferskydd måste fortsätta.

2001/02:Ju393 av Annelie Enochson (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att behovet av en

särskild barndomstol utreds.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att barn får

brottsofferstatus.

2001/02:Ju394 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skyndsamma åtgärder

beträffande hjälpmedel för kvinnor som lever med

överfallshot.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vistelseförbud för

den förövande mannen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

utvärdering av kvinnofridslagen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att handläggningstid

vid barnmisshandel inte får överskrida tre månader.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utredningar om

sexuella övergrepp på barn skall ha högsta prioritet

och att handläggare av dessa ärenden måste ha hög

kompetens.

8. Riksdagen begär av regeringen att en utredning

tillsätts för att se över möjligheten att staten

förskotterar skadestånd till brottsoffret.

2001/02:Ju396 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att brottslingens

frihet skall inskränkas, inte den misshandlade

kvinnans.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skärpa straffen

vid överträdelser av besöksförbud.

2001/02:Ju397 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en ny

strategi för hur stödet till brottsoffer skall

utformas.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i förundersökningskungörelsen

(1947:948) om att brottsoffrens delaktighet i

rättsprocessen bör öka i enlighet med vad som anförs

i motionen.

4. Riksdagen beslutar om införande av en ny

bestämmelse 1 a § av följande lydelse i lagen

(1988:609) om målsägandebiträde: Har efterlevande

make, sambo, bröstarvinge, fader, moder eller syskon

till någon som dödats genom brott med hänsyn till

sina personliga förhållanden eller andra

omständigheter behov av ett målsägandebiträde skall

ett sådant biträde förordnas när förundersökningen

har inletts. För ett förordnande enligt denna

paragraf gäller i övrigt samma bestämmelser som för

ett målsägandebiträde åt en målsägande.

2001/02:Ju436 av Carina Adolfsson Elgestam m.fl.

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om stopp för våld mot kvinnor.

2001/02:Ju439 av Marianne Andersson (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att våld mot kvinnor

och barn aldrig får ursäktas med tradition och

religion.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att åldersgränsen

för giftermål skall vara 18 år för alla invånare i

Sverige.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att alla människors

likhet inför lagen skall gälla alla oavsett

ursprungsland, kultur eller religion.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att alla myndigheter

och skolor och allt integrationsarbete måste vara

mycket tydligare och ställa hårdare krav på att

motverka alla former av hinder för kvinnors och

flickors självständighet och rätt att delta i

samhällslivet.

2001/02:Ju448 av Viviann Gerdin (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att prioritera

arbetet med att förebygga våldet mot kvinnor.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att mer resurser

måste tilldelas myndigheterna för att möta kvinnors

behov av hjälp.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att kvinnor som

utsatts för våldtäkt skall ges ett bättre bemötande.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en utvärdering av

alla anmälda våldtäkter som ej lett till åtal.

2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz

(fp):

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder för att

stärka brottsoffrens ställning.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett utvidgat

besöksförbud.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om överträdelser av

besöksförbud.

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om integritet och

tvångsmetoder.

34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder för att

skydda hotade kvinnor.

2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd):

26. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av fridskränkningslagen, i

enlighet med vad som anförs i motionen.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att videofilmning

bör användas i alla polisdistrikt för dokumentering

av misshandel.

31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att kvinnor som

utsatts för misshandel eller våldtäkt skall erbjudas

juridiskt biträde och psykolog- eller kuratorhjälp.

33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att kvinnor som

utsatts för upprepat våld av make/sambo skall ha

rätt till polisskydd för att kunna hämta sina

personliga tillhörigheter i bostaden.

2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

13. Riksdagen beslutar införa möjlighet att använda

elektronisk fotboja vid besöksförbud.

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att stärka

brottsoffrens situation.

32. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om ändring i 2 § lagen om besöksförbud på så

sätt att "närheten av" ersätts med "del av kommun

som innefattar."

33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om åtgärder för att

beivra överträdelser av besöksförbudet.

34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om elektronisk

fotboja.