Bet. 2001/02:JUU17

Justitieutskottets betänkande

2001/02:JUU17

Sveriges samarbete med Internationellabrottmålsdomstolen

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens

proposition 2001/02:88 Sveriges samarbete med

Internationella brottmålsdomstolen. I propositionen

lämnas förslag till lagstiftning som krävs för att

Sverige skall kunna fullgöra de förpliktelser som

enligt Romstadgan för Internationella

brottmålsdomstolen gäller för samarbete med

domstolen.

Regleringen sker i en särskild lag och tar bl.a.

upp frågor om rättslig hjälp i brottmål,

överlämnande av misstänkta till Internationella

brottmålsdomstolen för lagföring samt

straffverkställighet i Sverige och verkställighet av

andra avgöranden som har meddelats av domstolen.

I propositionen lämnas också förslag till vissa

ändringar i lagen om Sve-riges samarbete med de

internationella tribunalerna för brott mot

internationell humanitär rätt, lagen om immunitet

och privilegier i vissa fall, lagen om

internationell rättslig hjälp i brottmål samt

sekretesslagen.

Lagstiftningen för Internationella

brottmålsdomstolen föreslås träda i kraft den dag

regeringen bestämmer medan övriga lagändringar

föreslås träda i kraft den 1 juli 2002.

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens

förslag. Vidare föreslår utskottet ytterligare

följdändringar i lagen om internationell rättslig

hjälp i brottmål.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Internationell rättslig hjälp i

brottmål

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (2000:562) om internationell

rättslig hjälp i brottmål med det tillägget att 2

kap. 1 och 2 §§ ges den lydelse som utskottet

föreslår i bilaga 3.

2. Immunitet och privilegier

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1976:661) om immunitet och

privilegier i vissa fall, dock att den nya

punkten i bilagan skall ges nummer 66.

3. Övriga lagförslag

Riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om samarbete med Internationella

brottmålsdomstolen,

b) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

c) lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges

samarbete med de internationella tribunalerna för

brott mot internationell humanitär rätt.

Stockholm den 16 april 2002

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:

Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta

Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström

(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m), Helena Zakariasén (s), Morgan

Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Anita Sidén

(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Johan

Pehrson (fp), Yilmaz Kerimo (s) och Dan Kihlström

(kd).

2001/02

JuU17

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I Justitiedepartementets promemoria Romstadgan för

Internationella brottmålsdomstolen (Ds 2001:3)

behandlas frågan om Sveriges tillträde till

Romstadgan och den lagstiftning som anses vara

nödvändig med anledning av ett svenskt tillträde

till stadgan.

Promemorian har remissbehandlats. En

sammanställning av remissvaren finns tillgängliga

hos Justitiedepartementet (dnr Ju 2001/582).

Riksdagen godkände den 14 juni 2001 att Sverige

tillträder Romstadgan samt att vissa förklaringar

avges i fråga om kommunikationsväg och språk som

skall användas vid samarbete med domstolen (prop.

2000/01:122, bet. 2000/01:JuU30 och 2000/01:KU13y,

rskr. 2000/01:284). Den 28 juni 2001 ratificerade

Sverige stadgan.

I detta ärende tas promemorians förslag till

lagstiftning med anledning av ett tillträde till

Romstadgan upp.

Lagrådet har yttrat sig över regeringens förslag

och föreslagit vissa justeringar. Regeringen har i

huvudsak följt Lagrådets synpunkter. Regeringens

lagförslag har fogats till betänkandet, se bilaga 2.

Inga motioner har väckts med anledning av

propositionen.

Bakgrund

Tillträde till stadgan m.m.

Genom Romstadgan för Internationella

brottmålsdomstolen som antogs den 17 juli 1998

inrättades en permanent internationell domstol för

utredning och lagföring av folkmord, brott mot

mänskligheten och krigsförbrytelser. Stadgan

öppnades samma dag för undertecknande och Sverige

undertecknade densamma den 7 oktober 1998.

Stadgan träder i kraft när 60 stater har samtyckt

till att vara bundna av den. Sverige tillträdde

stadgan den 28 juni 2001. I början av mars 2002 hade

55 stater ratificerat eller på annat sätt tillträtt

stadgan, bl.a. flertalet EU-stater samt Norge och

Island. Den 11 april 2002 tillkom ytterligare tio

stater. Gränsen på 60 stater har därmed uppnåtts.

Detta innebär att stadgan kommer att träda i kraft

den 1 juli 2002.

Stadgans närmare innehåll

Internationella brottmålsdomstolen är till skillnad

från de två internationella brottmålstribunalerna

för f.d. Jugoslavien och för Rwanda inte något FN-

organ, utan grundar sig på en internationell

överenskommelse som förhandlats fram mellan ett

stort antal stater. De skyldigheter som följer av

Romstadgan är alltså nya konventionsförpliktelser

för de stater som väljer att ansluta sig. Närmare

regler för domstolen skall antas av ett särskilt

inrättat forum, en stadgepartsförsamling, som skall

bestå av representanter för de anslutna staterna

(stadgeparterna).

Domstolen är avsedd att vara en permanent

institution med mandat att ta sig an brott begångna

runt om i världen. I flertalet fall krävs dock viss

anknytning till en stat som har anslutit sig till

dess stadga.

Domstolen skall vara ett komplement till de

nationella rättsordningarna och endast ta vid när

den nationella förundersökningen och lagföringen

inte fungerar på ett tillbörligt sätt - den s.k.

komplementaritetsprincipen. De nationella

rättssystemen skall sålunda i princip ha företräde

framför Internationella brottmålsdomstolen.

Enligt stadgan skall domstolen vara behörig att

utreda och lagföra folkmord och brott mot

mänskligheten såväl vid väpnade konflikter som i

fredstid. Domstolen skall också vara behörig vid

krigsförbrytelser i både internationella och icke-

internationella konflikter.

Domstolen skall inte ha jurisdiktion över brott

som begåtts före stadgans ikraftträdande - principen

om icke-retroaktivitet.

En annan princip som kommit till uttryck i stadgan

är den s.k. specialitetsprincipen. Av denna följer

att en person som överlämnats till Internationella

brottmålsdomstolen inte får lagföras, straffas eller

hållas i fängsligt förvar av domstolen för någon

annan gärning som har begåtts före överlämnandet än

den eller de gärningar som utgör grunden för

överlämnandet till domstolen. De anslutna staterna

får dock bevilja domstolen dispens och bör sträva

efter att göra det.

Inte heller skall någon lagföras två gånger för

samma sak (ne bis in idem). Såväl Internationella

brottmålsdomstolens som nationella domstolars

avgöranden skall alltså normalt ha negativ

rättskraft. Undantag finns i fråga om nationella

domstolars avgöranden, huvudsakligen för det fall

att rättegången i den nationella domstolen inte

genomförts på ett oberoende och opartiskt sätt.

Slutligen gäller att brotten under Internationella

brottmålsdomstolens jurisdiktion i förhållande till

domstolen inte skall kunna bli föremål för

preskription.

De straff som föreskrivs i stadgan är fängelse i

ett bestämt antal år, dock högst 30, eller på

livstid. Därutöver får domstolen som tillägg till

fängelsestraffet bestämma om böter och förverkande.

Verkställigheten av fängelsestraff som domstolen

dömer ut skall äga rum i stater som har anmält att

de är beredda att ta emot fängelsedömda personer.

Det är domstolen som avgör var verkställighet skall

ske i det enskilda fallet.

I de fall förundersökning och lagföring omfattas

av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion

finns långtgående bestämmelser om

samarbetsskyldighet för de anslutna staterna.

Grundregeln är att de anslutna staterna är skyldiga

att till fullo samarbeta med domstolen i fråga om

förundersökning och lagföring av sådana brott.

Anslutna stater är bl.a. skyldiga att på begäran

lämna biträde med anhållande och överlämnande av en

person till domstolen. Bistånd skall också ges med

t.ex. bevisupptagning och delgivning. För att

möjliggöra detta samarbete skall de anslutna

staterna säkerställa att det finns nationella

förfaranden tillgängliga för alla former av

samarbete enligt Romstadgan.

För en mer utförlig redovisning av Romstadgans

innehåll, t.ex. vad avser domstolens organisation

m.m., se prop. 2000/01:122 och bet. 2000/01:JuU30.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Sverige tillträdde Romstadgan för Internationella

brottmålsdomstolen den 28 juni 2001. Genom stadgan

inrättas en internationell domstol för utredning och

lagföring av allvarliga brott mot internationell

humanitär rätt.

I propositionen lämnas förslag till lagstiftning

som krävs för att Sverige skall kunna fullgöra de

förpliktelser enligt stadgan som gäller samarbete

med domstolen. Samarbetet avser olika former av

rättslig hjälp i brottmål - t.ex. förhör,

bevisupptagning, olika tvångsmedel under

förundersökningen och överföring av frihetsberövade

för förhör m.m. - och överlämnande av misstänkta

till domstolen för lagföring. Förslaget innehåller

även bestämmelser om rätt till biträde av försvarare

och målsägandebiträden samt rättshjälp och om

ersättning till vittnen och andra som fullgjort

något i Sverige med anledning av en begäran från

domstolen eller som skall infinna sig vid domstolen.

Det föreslås vidare att Sverige skall kunna

tillåta att fängelsedomar som domstolen har meddelat

får verkställas här. Lagförslaget innehåller också

regler om sådan straffverkställighet i Sverige samt

om verkställighet av andra avgöranden som avser

böter, förverkanden och gottgörelse till

brottsoffer.

Vissa förslag som gäller sekretess samt immunitet

och privilegier lämnas också.

Det föreslås att de aktuella bestämmelserna om

samarbetet med Internationella brottmålsdomstolen

skall tas in i en särskild lag.

För att de föreskrifter som gäller de befintliga

internationella brottmålstribunalerna för f.d.

Jugoslavien och Rwanda respektive för

Internationella brottmålsdomstolen skall vara så

enhetliga som möjligt föreslås vissa ändringar i

lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de

internationella tribunalerna för brott mot

internationell humanitär rätt.

Utanför detta ärende faller vissa materiella

straffrättsliga bestämmelser som gäller lagföring av

brott mot domstolens rättskipning (mened m.m.) samt

de straffrättsliga frågor som för närvarande

övervägs av en särskild utredare.

Lagstiftningen för Internationella

brottmålsdomstolen föreslås träda i kraft den dag

regeringen bestämmer och de lagändringar som gäller

de internationella brottmålstribunalerna, vilka även

innefattar ändringar i sekretesslagen och lagen om

internationell rättslig hjälp i brottmål, den 1 juli

2002.

Utskottets överväganden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen bifaller

regeringens förslag till en ny lag om

samarbete med Internationella

brottmålsdomstolen och om konsekvensändringar

i vissa andra lagar. Förslaget innebär att

den svenska lagstiftningen anpassas så att

det i princip blir möjligt att ge rättsligt

bistånd till Internationella

brottmålsdomstolen i den utsträckning som

Romstadgan kräver det.

Regeringens förslag

Genom att tillträda Romstadgan har Sverige åtagit

sig att samarbeta med Internationella

brottmålsdomstolen i enlighet med de bestämmelser

som ges i stadgan. Sverige har samtidigt åtagit sig

att säkerställa att det finns nationella förfaranden

som möjliggör alla de former av samarbete med

domstolen som följer av stadgan. Utskottet välkomnar

därför att regeringen nu lämnar förslag till

bestämmelser om nationella förfaranden som ger

möjlighet för Sverige att i de flesta situationer

samarbeta med domstolen.

Utskottet delar regeringens bedömning att

bestämmelserna bör tas in i en särskild lag.

Bestämmelserna bör utformas i så nära anslutning som

möjligt till de bestämmelser som gäller för

internationell rättslig hjälp i brottmål och

utlämning för brott i allmänhet och i förhållande

till de internationella brottmålstribunalerna.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag med

vissa ändringar som framgår nedan.

Avslutningsvis konstaterar utskottet att vissa

lagstiftningsfrågor alltjämt är olösta. Detta gäller

regleringen av brott, t.ex. mened, som riktas mot

domstolens rättsskipning. Detsamma gäller de

grundlagsfrågor som aktualiserades redan i samband

med beslutet att tillträda Romstadgan. Arbete med

hithörande frågor pågår i Regeringskansliet.

Övrigt

I fråga om regeringens förslag om ändring i lagen

(1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall

noterar utskottet att lagen har ändrats efter det

att regeringen lade fram det här aktuella förslaget.

Lagens senaste lydelse följer numera av SFS 2002:87.

Med hänsyn härtill bör den nya punkten i bilagan få

ett annat ordningsnummer.

Utskottet har vidare noterat två ändringar som bör

göras till följd av den föreslagna ändringen i lagen

(2000:562) om internationell rättslig hjälp i

brottmål.

I 2 kap. 1 och 2 §§ nämnda lag anges under vilka

förutsättningar de olika, i 1 kap. 2 § uppräknade,

formerna av rättslig hjälp kan lämnas. Utskottet

noterar att några följdändringar inte har

föreslagits i de förstnämnda bestämmelserna med

anledning av det föreslagna tillägget i 1 kap. 2 §

avseende rättsmedicinsk undersökning av avliden.

I 2 kap. 1 § bör sålunda införas en hänvisning

till den nya punkten 9 i

1 kap. 2 §.

I 2 kap. 2 § anges i vilka fall det uppställs ett

krav på s.k. dubbel straffbarhet för att Sverige

skall kunna bistå med en viss åtgärd.

Av 13 § obduktionslagen (1995:832) följer att en

rättsmedicinsk undersökning av en avliden får göras

bl.a. om undersökningen kan antas vara av betydelse

för utredningen av ett dödsfall som inträffat under

sådana omständigheter att det inte skäligen kan

bortses från möjligheten att dödsfallet har samband

med ett brott. Sedan gravsättning skett får, enligt

16 §, rättsmedicinsk undersökning endast ske om det

skäligen kan misstänkas att dödsfallet har samband

med ett brott för vilket det inte är föreskrivet

lindrigare straff än fängelse i ett år och

undersökningen kan antas vara av väsentlig betydelse

för utredningen. Om det finns synnerliga skäl får

kroppen tas om hand för sådan undersökning även i

annat fall.

Som huvudregel krävs det alltså att det rör sig om

relativt allvarliga brott för att en rättsmedicinsk

undersökning av en avliden skall få genomföras vid

en svensk brottsutredning i de fall där gravsättning

har skett. Enligt utskottets mening skulle det mot

den bakgrunden kunna anses stötande, främst för

anhöriga, att behöva öppna graven för utredning av

ett brott som inte är straffbart i Sverige. Ett krav

på dubbel straffbarhet framstår alltså som naturligt

i detta sammanhang. Utskottet kan inte se att en

sådan ordning skulle vara oförenlig med Sveriges

internationella åtaganden.

Mot den angivna bakgrunden anser utskottet att

rättslig hjälp avseende rättsmedicinsk undersökning

av avliden i princip endast skall få lämnas om den

gärning som ansökan avser motsvarar ett brott enligt

svensk lag (dubbel straffbarhet).

Det kan här påminnas om att det i förhållande till

den Internationella brottmålsdomstolen och de

internationella brottmålstribunalerna inte gäller

något krav på dubbel straffbarhet (jämför de

föreslagna lydelserna av 13 § lagen om samarbete med

Internationella brottmålsdomstolen och 9 § lagen

(1994:569) om Sveriges samarbete med de

internationella tribunalerna för brott mot

internationell humanitär rätt).

Sammantaget innebär det anförda att utskottet

anser att ändringar bör göras i 2 kap. 1 och 2 §§ i

enlighet med vad som framgår av utskottets

lagförslag, bilaga 3.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:88 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om samarbete med Internationella

brottmålsdomstolen,

2. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet

och privilegier i vissa fall,

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

4. lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges

samarbete med de internationella tribunalerna för

brott mot internationell humanitär rätt,

5. lag om ändring i lagen (2000:562) om

internationell rättslig hjälp i brottmål.

bilaga 2

Regeringens lagförslag

bilaga 3

Utskottets lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i

lagen (2000:562) om internationell

rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 och 2 §§ lagen

(2000:562) om internationell rättslig hjälp i

brottmål skall ha följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

2 kap.

1 §

-----------------------------------------------------

Rättslig hjälp som avses Rättslig hjälp som

i 1 kap. 2 § första avses i 1 kap. 2 § första

stycket 1-7 skall lämnas stycket 1-7 och 9 skall

under de förutsättningar lämnas under de

som gäller för en förutsättningar som

motsvarande åtgärd under gäller för en motsvarande

en svensk förundersökning åtgärd under en svensk

eller rättegång enligt förundersökning eller

rättegångsbalken eller rättegång enligt

annan lag eller rättegångsbalken eller

författning och enligt de annan lag eller

särskilda bestämmelserna författning och enligt de

i denna lag. särskilda bestämmelserna

i denna lag.

-----------------------------------------------------

Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket

8 lämnas enligt de särskilda bestämmelserna i denna

lag.

I 5 kap. 2 § finns bestämmelser om att den

rättsliga hjälpen får förenas med villkor i vissa

fall.

-----------------------------------------------------

2 §

-----------------------------------------------------

Rättslig hjälp som avses Rättslig hjälp som

i 1 kap. avses i 1 kap.

2 § första stycket 1-4 2 § första stycket 1-4

och 8 får lämnas även om och 8 får lämnas även om

den gärning som ansökan den gärning som ansökan

avser inte motsvarar ett avser inte motsvarar ett

brott enligt svensk lag. brott enligt svensk lag.

Rättslig hjälp som avses Rättslig hjälp som avses

i 1 kap. 2 § första i 1 kap. 2 § första

stycket 5-7 får endast stycket 5-7 och 9 får

lämnas om den gärning som endast lämnas om den

ansökan avser motsvarar gärning som ansökan avser

ett brott enligt svensk motsvarar ett brott

lag (dubbel enligt svensk lag (dubbel

straffbarhet), om inte straffbarhet), om inte

annat följer av annat följer av

4 kap. 20 § beträffande 4 kap. 20 § beträffande

husrannsakan och beslag. husrannsakan och beslag.

-----------------------------------------------------

____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.