Bet. 2001/02:JUU29

Justitieutskottets betänkande

2001/02:JUU29

Godkännande av rambeslut om en europeiskarresteringsorder

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens

proposition 2001/02:118 om Sveriges antagande av

rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om

överlämnande mellan medlemsstaterna jämte fem

följdmotioner med yrkanden om bl.a. avslag på

propositionen.

I propositionen föreslås att riksdagen skall

godkänna det i propositionen intagna utkastet till

rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om

överlämnande mellan medlemsstaterna med de

förklaringar som regeringen förordat. Rambeslutet

syftar till att göra utlämningsförfarandet mellan

EU:s medlemsstater enklare och mer effektivt. De

lagändringar som regeringen anser att rambeslutet

föranleder kommer att behandlas senare.

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens

förslag. Vidare föreslår utskottet, med anledning av

en motion, ett tillkännagivande om uppföljning av

rambeslutets tillämpning. Övriga motionsyrkanden

avstyrks.

Ledamöterna från (m) och (fp) har inte deltagit i

beslutet om godkännande av rambeslutet.

I ärendet finns en reservation och ett

särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Godkännande av rambeslut om en europeisk

arresteringsorder och om överlämnande mellan

medlemsstaterna

Riksdagen godkänner det i bilaga 2 intagna

utkastet till rambeslut om en europeisk

arresteringsorder och om överlämnande mellan

medlemsstaterna med de förklaringar angående

möjlighet till återkallande av samtycke till

överlämnande (artikel 14) och fortsatt

tillämpning av det nordiska utlämningssamarbetet

(artikel 25) som regeringen har förordat samt

avslår motionerna 2001/02:Ju17, 2001/02:Ju18,

2001/02:Ju19 och 2001/02:Ju20. Därmed bifaller

riksdagen proposition 2001/02:118.

Reservation 1 (v, mp)

2. Utvärdering av rambeslut, m.m.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört om uppföljning av

rambeslutets tillämpning. Därmed bifaller utskottet

delvis motion 2001/02:Ju21 yrkande 1 och avslår

motion 2001/02: Ju21 yrkande 2.

Stockholm den 7 maj 2002

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Fredrik

Reinfeldt[1]1 (m), Ingvar Johnsson (s), Märta

Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström

(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl[2]1 (m),

Ann-Marie Fagerström (s), Jeppe Johnsson[3]1 (m),

Morgan Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Anita

Sidén[4]1 (m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin

(c), Johan Pehrson[5]1 (fp), Göran Norlander (s) och

Rolf Åbjörnsson (kd).

2001/02

JuU29

Redogörelse för ärendet

Bakgrund

I slutsatserna från Europeiska rådets toppmöte i

Tammerfors år 1999 angavs (nr 35) att det formella

utlämningsförfarandet borde avskaffas mellan

medlemsstaterna när det gäller personer som är på

flykt undan rättvisan efter att ha fått sin

slutgiltiga dom och att ett enkelt förfarande för

överförande av dessa personer borde ersätta

utlämning. Förfaranden för brådskande

utlämningsärenden borde övervägas. Kommissionen

uppmanades att lägga fram förslag i frågan. Vidare

föreslogs ett ökat ömsesidigt erkännande av

rättsliga avgöranden och domar samt en nödvändig

tillnärmning av lagstiftningen för att underlätta

samarbetet mellan myndigheter och det rättsliga

skyddet av enskildas rättigheter (nr 33). Principen

om ömsesidigt erkännande borde, enligt Europeiska

rådet, vara en hörnsten i det rättsliga samarbetet

på både det civilrättsliga och det straffrättsliga

området.

Europeiska kommissionen presenterade den 19

september 2001 ett förslag till rambeslut om en

europeisk arresteringsorder och om överlämnande

mellan medlemsstaterna. Under hösten 2001 bedrevs

ett omfattande förhandlingsarbete inom EU med

anledning av kommissionens förslag.

Terroristattentaten i USA den 11 september 2001

bidrog till att frågan fick särskild prioritet.

Europeiska rådet kunde vid toppmötet i Laeken den

14–15 december 2001 konstatera att det fanns en

politisk överenskommelse om en europeisk

arresteringsorder.

Inför den politiska överenskommelsen lämnade

regeringen sedvanlig information till och samråd

ägde rum med EU-nämnden och utskottet. Sålunda

sammanträffade representanter för regeringen med

utskottet respektive utskottets EU-grupp vid fyra

tillfällen i oktober–november 2001. Samrådet med EU-

nämnden var lika omfattande.

Ärendet och dess beredning

Till grund för regeringens förslag ligger ett inom

Justitiedepartementet utarbetat förslag till

proposition som Sveriges advokatsamfund,

Domstolsverket, Kriminalvårdsstyrelsen,

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren beretts

tillfälle att lämna synpunkter på.

Därutöver har Vänsterpartiet till regeringen

överlämnat synpunkter på rambeslutet från

Frivilligorganisationernas fond för mänskliga

rättigheter, Svenska Helsingforskommittén för

mänskliga rättigheter, Svenska avdelningen av

Internationella Juristkommissionen, Svenska

sektionen av Amnesty International,

Statstjänstemannaförbundet, Polisförbundet samt från

personer verksamma vid Uppsala, Göteborgs och

Stockholms universitet.

Den svenska versionen av utkastet till rambeslut

om en europeisk arresteringsorder och om

överlämnande mellan medlemsstaterna samt utkast till

det formulär som utgör bilaga till rambeslutet finns

i bilagorna 2 och 3. Utkastet till rambeslut har

ännu inte varit föremål för granskning av EU:s

juristlingvister. I den slutliga versionen kan vissa

redaktionella och språkliga ändringar komma att

göras.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner det

inom Europeiska unionen upprättade utkastet till

rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om

överlämnande mellan medlemsstaterna.

Rambeslutet innehåller bestämmelser som i princip

ersätter de utlämningsförfaranden som i dag

tillämpas mellan EU:s medlemsstater. Bestämmelserna

går ut på att en europeisk arresteringsorder från de

rättsliga myndigheterna i en medlemsstat – det vill

säga en begäran om gripande och överlämnande av en

efterlyst person – skyndsamt och med få formaliteter

skall verkställas av de rättsliga myndigheterna i en

annan medlemsstat. Medlemsstaterna åläggs att

genomföra bestämmelserna i rambeslutet senast den 31

december 2003.

I propositionen redovisar regeringen de

lagändringar som rambeslutet kräver och lämnar en

beskrivning av hur förfarandet är tänkt att fungera.

Några förslag till lagändringar läggs dock inte fram

i propositionen. Regeringen avser att återkomma till

riksdagen med sådana förslag vid ett senare

tillfälle.

**FOOTNOTES**

[1]:1 Dock ej beslutet under punkt 1.

[2]:

[3]:

[4]:

[5]:

Utskottets överväganden

Godkännande av rambeslutet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner

utkastet till rambeslut om en europeisk

arresteringsorder och om överlämnande mellan

medlemsstaterna med de förklaringar som

regeringen förordat. Utskottet föreslår

vidare, med anledning av ett motionsyrkande,

ett tillkännagivande om uppföljning av

rambeslutets tillämpning. När det gäller

övriga motionsyrkanden föreslår utskottet att

riksdagen bör avslå dem. Jämför reservation

(v och mp).

Utkastet till rambeslutet innebär att all utlämning

inom EU i princip skall ske med tillämpning av den

europeiska arresteringsordern.

Utlämningskonventionerna från 1957, 1995 och 1996

samt andra bestämmelser om utlämning som i dag

gäller inom EU skall således inte längre tillämpas

mellan medlemsstaterna. Även i framtiden kommer dock

tillämpning av särskilda avtal eller

överenskommelser om utlämning som kan finnas mellan

vissa av medlemsstaterna och som ytterligare

förenklar och underlättar utlämningsförfarandet att

tillåtas (artikel 25).

Vad som avses med en europeisk arresteringsorder

framgår av artikel 1. Där anges att den är ett

rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat (den

utfärdande staten) med syftet att en annan

medlemsstat (den verkställande staten) i enlighet

med bestämmelserna i rambeslutet skall godta en

begäran (europeisk arresteringsorder) om att gripa

och överlämna en eftersökt person för lagföring

eller för verkställighet av ett straff eller en

frihetsberövande åtgärd. Denna ordning bygger på att

rättsliga myndigheter i medlemsstaterna erkänner

varandras bedömningar och beslut – principen om

ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut.

En europeisk arresteringsorder får utfärdas för

brott som enligt den utfärdande statens lagstiftning

kan medföra fängelse i åtminstone ett år. När

överlämnande begärs för verkställighet av ett redan

utdömt straff krävs att straffet uppgår till minst

fyra månaders fängelse. Om den utfärdande staten

anser att brottet motsvarar något av de 32 brott

eller brottstyper som särskilt anges i rambeslutets

s.k. lista och brottet i den utfärdande staten

dessutom kan medföra fängelse i åtminstone tre år

får krav på dubbel straffbarhet för gärningen inte

ställas (artikel 2). Listan omfattar flera av de

allvarligaste brottsbalksbrotten som mord, grov

misshandel, våldtäkt, rån och bedrägeri. Vissa

allvarliga brott inom specialstraffrätten finns

också upptagna på listan. Det gäller t.ex.

narkotikabrott och miljöbrott. Rådet kan enhälligt

besluta om ändringar i listan.

Den verkställande staten kan i vissa, i

rambeslutet angivna, fall vägra verkställighet av en

europeisk arresteringsorder. Rambeslutet skiljer i

detta hänseende på obligatoriska (artikel 3) och

fakultativa vägransgrunder (artikel 4). Bland de

obligatoriska vägransgrunderna återfinns bl.a.

principen om att ingen skall dömas två gånger för

samma sak (ne bis in idem) och bristande

straffmyndighetsålder i den verkställande staten.

Bland de fakultativa vägransgrunderna återfinns

bl.a. principen om att pågående lagföring för samma

gärning av den eftersökte utgör hinder mot

verkställighet (lis pendens) och att det för

utlämning kan uppställas ett krav på dubbel

straffbarhet för alla brott med undantag för dem som

omfattas av listan i artikel 2 och vissa fiskala

brott.

Här bör tilläggas att verkställighet av en

europeisk arresteringsorder inte hindrar

medlemsstaterna från att tillämpa sina

konstitutionella regler om prövning i laga ordning,

föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet.

Rambeslutet ger också rätt att vägra överlämnande om

det finns skäl att tro att en europeisk

arresteringsorder utfärdats i syfte att lagföra

eller straffa en person på grund av dennes kön, ras,

religion, etniska ursprung, nationalitet, språk,

politiska uppfattning eller sexuella läggning eller

att personens ställning vid ett överlämnande kan

skadas av något av dessa skäl. Rambeslutet påverkar

inte heller skyldigheten att i det enskilda fallet

respektera de grundläggande rättigheterna och de

grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i

Fördraget om Europeiska unionen eller skyldigheten

att fullgöra vissa andra internationella

förpliktelser.

Den verkställande rättsliga myndigheten kan också

ställa upp vissa, i rambeslutet angivna, villkor för

att verkställa en europeisk arresteringsorder, t.ex.

att en person som är medborgare eller bosatt i den

staten återförs dit efter rättegången för

verkställighet av det straff som ådömts honom i den

andra staten (artikel 5).

I artiklarna 6–8 finns bl.a. bestämmelser om

fastställande av de behöriga rättsliga

myndigheterna.

Bestämmelser om den europeiska arresteringsorderns

innehåll och form finns i artikel 9. Där framgår

bl.a. att det i den skall anges brottets

beskaffenhet och brottsrubricering samt lämnas en

beskrivning av de omständigheter under vilka brottet

begåtts, inbegripet tidpunkt och plats samt den

eftersöktes delaktighet i brottet.

Bestämmelser om översändande av en europeisk

arresteringsorder och om den eftersöktes

rättigheter, bl.a. rätten till rättsligt biträde,

finns i artiklarna 10–12.

Om en person grips på grundval av en europeisk

arresteringsorder skall den verkställande rättsliga

myndigheten fatta beslut i enlighet med den

verkställande medlemsstatens lagstiftning om

huruvida personen skall hållas kvar i häkte eller

underkastas något annat tvångsmedel (artikel 13).

Föreskrifter om förfarandet i de fall där den

gripne samtycker till att överlämnas finns i artikel

14.

Bestämmelser rörande beslut om, och verkställighet

av, överlämnande finns i artiklarna 15–19. Där anges

bl.a. att beslut om överlämnande skall fattas inom

tio dagar från det att personen lämnat sitt samtycke

och i övriga fall inom 60 dagar från gripandet. I

särskilda fall kan dessa tidsfrister utsträckas med

30 dagar. När beslutet är fattat skall det

verkställas genom att personen, som huvudregel,

skall överlämnas inom tio dagar från beslutet. Om

det finns starka humanitära skäl, t.ex. att

verkställigheten skulle äventyra den eftersöktes liv

och hälsa, är det möjligt att tillfälligt skjuta upp

överlämnandet.

I artikel 20 finns bestämmelser om transitering

vid överlämnande.

I rambeslutet finns också bestämmelser om följder

av överlämnandet (artiklarna 21–23b). Av dessa

framgår bl.a. att den s.k. specialitetsprincipen

gäller vid överlämnande. Specialitetsprincipen

innebär att en person som överlämnats inte utan

medgivande från honom eller henne eller från den

verkställande staten får åtalas eller straffas för

andra brott som har begåtts före överlämnandet än

den eller de gärningar som utgör grunden för brott

för vilka personen överlämnats. En medlemsstat kan

emellertid förklara att sådant medgivande inte krävs

om den utfärdande staten har lämnat motsvarande

förklaring. På motsvarande sätt kan medlemsstaterna

förklara att vidareutlämning till en annan

medlemsstat får ske utan medgivande från den

verkställande staten. Vidareutlämning till en stat

utanför Europeiska unionen förutsätter dock alltid

medgivande från behörig myndighet i den stat från

vilken den eftersökte har överlämnats.

Medlemsstaterna skall före utgången av år 2003

vidta de åtgärder som är nödvändiga för att

genomföra rambeslutet (artikel 27). Huvudregeln,

enligt övergångsbestämmelserna, är att de nuvarande

utlämningskonventionerna skall tillämpas på

framställningar som inkommer före detta datum

(artikel 26).

I rambeslutet finns också bestämmelser om att

medlemsstaterna kan avge förklaringar angående det

språk som arresteringsordern skall vara avfattad på

(artikel 9.2), om medlemsstaten vill låta samtycke

till överlämnande vara möjligt att återkalla

(artikel 14.4) och om den som verkställande stat

under viss angiven tid kommer att fortsätta behandla

framställningar som gäller gärningar begångna före

den 1 januari 2004 i enlighet med bestämmelserna i

utlämningsinstrumenten (artikel 26.1). Dessa

förklaringar skall avges när rambeslutet antas,

förutom förklaringen avseende språk som även kan

lämnas därefter. Enligt artikel 25.2 kan en

medlemsstat också avge en förklaring om att kunna

fortsätta att tillämpa de bi- eller multilaterala

utlämningsavtal som är i kraft när rambeslutet

antas. En sådan förklaring skall avges senast tre

månader efter rambeslutets ikraftträdande.

Regeringen gör bedömningen att rambeslutet kräver

ändringar i lagstiftningen om utlämning mellan

Sverige och övriga medlemsstater i EU. Den reglering

som är nödvändig för att följa rambeslutet bör

samlas i en särskild lag. De viktigaste

lagstiftningsfrågorna rör tillämpningsområdet för

den europeiska arresteringsordern, villkor för

överlämnande av svenska medborgare, vilket underlag

som skall krävas för ett beslut om överlämnande samt

bestämmelser om vägransgrunder och om

förfaranderegler.

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen

godkänner utkastet till rambeslut om en europeisk

arresteringsorder och om överlämnande mellan

medlemsstaterna. Regeringen föreslår vidare att

riksdagen godkänner att Sverige avger en förklaring

till artikel 14.4 om att ett samtycke till

överlämnande skall kunna återkallas intill dess att

ett beslut om överlämnande har verkställts och till

artikel 25.2 om fortsatt tillämpning av det nordiska

utlämningssamarbetet. De lagstiftningsåtgärder som

rambeslutet föranleder behandlas inte i detta

betänkande.

I motionerna Ju17 (v), Ju19 (fp) och Ju20 (mp)

yrkas avslag på propositionen. Motionärerna anför

att i rambeslutet föreslås principiellt viktiga

ändringar i utlämningsrätten, t.ex. avskaffande av

kravet på dubbel straffbarhet för vissa brott. Trots

detta lämnar regeringen varken förslag till

följdlagstiftning eller presenterar något underlag

som gör det möjligt att ta ställning till

konsekvenserna av rambeslutet för svensk räkning.

Också rättssäkerheten sätts i fara; det finns t.ex.

ingen möjlighet att överklaga ett beslut om

överlämnande.

I motion Ju18 (m) tas också mer i princip

ställning till riksdagens behandling av godkännande

av rambeslut. Motionärerna anser att frågan om

godkännande av rambeslut inom det rättsliga området

inte bör behandlas av riksdagen med mindre än att

förslag till följdlagstiftning samtidigt läggs fram.

I motion Ju19 (fp) framförs liknande synpunkter.

I sammanhanget bör nämnas att riksdagen vid ett

antal tillfällen de senaste två åren godkänt

rambeslut utan att följdlagstiftningen samtidigt

presenterades. Principfrågan behandlas i utskottets

betänkande 1999/2000:JuU20 s. 5–6. Bakgrunden är att

ett antagande av ett rambeslut i Rådet medför en

folkrättslig förpliktelse att genomföra erforderliga

lagändringar. Utskottet kunde i sitt enhälliga

betänkande inte se något avgörande skäl mot att

godta ett rambeslut vid ett tillfälle och fatta

beslut om lagstiftningen vid ett senare tillfälle.

Att avvakta med lagstiftningen borde emellertid inte

ske annat än när det var påkallat av de tidsramar

som gällde för EU:s antagande av rambeslutet.

Vad först gäller möjligheterna att bedöma

konsekvenserna av rambeslutet för svensk del

konstaterar utskottet att regeringen i propositionen

bl.a. lämnar en redovisning av såväl rambeslutets

innehåll som de skäl som regeringen har för att

riksdagen skall anta rambeslutet. Också

lagstiftningsbehovet redovisas. Utskottet anser för

sin del att propositionen i dessa delar ger en både

nyanserad och saklig beskrivning av rambeslutets

konsekvenser för svensk räkning.

I propositionen anför regeringen som skäl för att

Sverige bör anta rambeslutet bl.a. att rambeslutet

bygger till stor del på begrepp och förfaranden som

är kända från utlämningsrätten. Samtidigt innehåller

det nyheter som i såväl praktiskt som principiellt

hänseende kan framstå som problematiska. Regeringen

anser dock att de fördelar den europeiska

arresteringsordern erbjuder överväger svårigheterna

och de nackdelar som kan finnas. Rambeslutet

utvecklar, enligt regeringen, på ett bra sätt det

rättsliga samarbetet, och det ger avsevärt bättre

möjligheter att utreda och beivra brott. Det innebär

dessutom ett större inslag av rättslig prövning i

förfarandet och tvingar medlemsstaterna att kraftigt

minska handläggningstiderna för prövning av

framställningar. Regeringen anser därför att Sverige

bör verka för att rambeslutet antas (prop. s. 19).

Utskottet finner inte anledning till någon annan

bedömning än regeringen i denna del. Utskottet gör

inte heller någon annan bedömning än regeringen vad

avser de förklaringar till rambeslutet som

regeringen har förordat.

Vad härefter gäller kravet på omedelbar

följdlagstiftning anför regeringen i propositionen

att avsikten är att rambeslutet skall antas så snart

som möjligt under det spanska ordförandeskapet. Med

anledning härav samt att medlemsstaterna enligt

rambeslutets artikel 27 senast den 31 december 2003

skall ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa

bestämmelserna i rambeslutet, lägger regeringen inte

i detta sammanhang fram förslag till lagstiftning om

genomförandet av åtagandena, utan avser att under

våren 2003 återkomma med nödvändiga lagförslag

(prop. s. 5). En sådan situation som förelåg i 2000

års ärende föreligger alltså också här. Som nyss

framgått redovisas också lagstiftningsbehovet på ett

utförligt sätt i propositionen.

Mot den här angivna bakgrunden kan utskottet inte

dela motionärernas uppfattning att avsaknaden av

följdlagstiftning skulle utgöra skäl för riksdagen

att inte anta rambeslutet eller att avvakta med ett

beslut rörande detsamma. Sammantaget innebär det

anförda att utskottet tillstyrker propositionen och

avstyrker motionerna Ju17, Ju18, Ju19 och Ju20.

Övrigt

I motion Ju21 (c) begärs att det skall ske en

översyn av den kommande lagstiftningen med anledning

av det här aktuella rambeslutet när lagstiftningen

varit i kraft i två år. I samma motion efterfrågas

också ett regelverk för nationell utvärdering av

rambeslut rörande det rättsliga samarbetet som skall

ske inom två år från ikraftträdandet. Det

motionärerna i huvudsak vill åstadkomma är en

kontroll av att lagstiftarnas intentioner efterlevs

av medlemsstaterna.

Utskottet instämmer i vad motionärerna anför om

att det kan vara värdefullt att följa upp rambeslut

och den följdlagstiftning som ett rambeslut ger

upphov till. Det är naturligtvis viktigt att här som

i andra fall kontrollera att fattade beslut får

avsedd effekt.

Vad först gäller begäran om en översyn av det här

aktuella rambeslutet kan utskottet konstatera att

medlemsstaterna skall ha vidtagit de åtgärder som är

nödvändiga för att genomföra rambeslutet först vid

utgången av år 2003 och enligt artikel 27 skall viss

uppföljning ske inom EU.

Regeringen har angett att den under våren 2003

avser att återkomma till riksdagen med förslag till

följdlagstiftning med anledning av rambeslutet. I

det sammanhanget bör regeringen även lämna en

redogörelse för hur en uppföljning av tillämpningen

av rambeslutet skall ske. Detta bör riksdagen med

anledning av motion Ju21 i berörd del som sin mening

ge regeringen till känna.

Vad sedan gäller förslaget om ett generellt

regelverk för utvärdering av rambeslut bör det

framhållas att det mellan olika rambeslut finns en

stor variation vad avser behov av följdlagstiftning

och inom vilken tid en utvärdering kan vara sakligt

motiverad m.m. Utskottet anser därför att ett

generellt regelverk i enlighet med motionärernas

förslag inte är det mest ändamålsenliga. Enligt

utskottets mening bör i stället frågan om när och på

vilket sätt en utvärdering skall genomföras avgöras

från fall till fall. Utskottet förutsätter därvid

att regeringen i sina kommande förslag om antagande

av rambeslut och eventuella förslag till

följdlagstiftning överväger när och i vilken form en

utvärdering av desamma lämpligen kan ske. Här bör

med andra ord tillämpas samma princip som för annan

lagstiftning. Med hänsyn härtill finner utskottet

inte att det är påkallat med något uttalande från

riksdagens sida. Motion Ju21 i berörd del avstyrks.

Reservation

Godkännande av rambeslut om en europeisk

arresteringsorder och om överlämnande mellan

medlemsstaterna (punkt 1)

av Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia

Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår proposition 2001/02:118. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Ju17,

2001/02:Ju19 yrkande 1 och 2001/02:Ju20 samt

bifaller delvis motionerna 2001/02:Ju18 och

2001/02:Ju19 yrkande 2.

Ställningstagande

I det föreliggande utkastet till rambeslut om en

europeisk arresteringsorder och om överlämnande

mellan medlemsstaterna presenteras en ordning som

kommer att ersätta samtliga nu föreliggande

överenskommelser om utlämning mellan EU:s

medlemsstater. För svensk del är den principiellt

viktigaste förändringen avskaffandet av kravet på

dubbel straffbarhet.

Trots att rambeslutet innebär en förändring av

grundläggande principer inom den svenska

utlämningsrätten väljer regeringen att inte

samtidigt med rambeslutet lägga fram ett förslag

till den lagstiftning som krävs med anledning av

beslutet. Regeringen förmår inte heller att i

propositionen lämna en redovisning av vilka

konsekvenser rambeslutet får för den svenska

utlämningsrätten.

Enligt vår mening är detta inte en acceptabel

lagstiftningsteknik. Det bör vara ett krav att

riksdagen i samband med antagande av rambeslut även

har att ta ställning till de eventuella ändringar

och kompletteringar som kommer att bli nödvändiga

till följd av rambeslutet. Bara genom ett sådant

förfarande ges utrymme för både remissförfarande

och, när så är påkallat, lagrådsgranskning.

Härigenom ges också tid och möjlighet till debatt

och analys av förslagens innehåll och konsekvenser

för svensk del.

Mot bakgrund av det sagda bör enligt vår mening

propositionen avslås.

Särskilt yttrande

Följdlagstiftningens betydelse vid antagande av

rambeslut

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m), Anita Sidén (m) och Johan

Pehrson (fp).

Enligt vår mening hade utskottet bort skjuta upp

behandlingen av godkännande av rambeslutet till dess

att regeringens förslag till följdlagstiftning

förelåg. Sedan ett yrkande härom avslagits av

utskottet väljer vi att inte delta i beslutet om

godkännande och anför följande.

Enligt vår mening är möjligheterna att mellan

stater utlämna personer för brott av central

betydelse i det internationella straffrättsliga

samarbetet och ett nödvändigt komplement till annat

sådant rättsligt samarbete. Vi är alltså positiva

till syftet med den europeiska arresteringsordern,

nämligen att förenkla och effektivisera dagens

utlämningsförfaranden.

Regeringen har emellertid valt att inte lägga fram

förslag till följdlagstiftning samtidigt med

rambeslutet. Riksdagen har i och för sig vid några

tillfällen tidigare tagit ställning till rambeslut

utan att regeringen samtidigt har presenterat den

lagstiftning som är nödvändig till följd av

beslutet. Det här aktuella rambeslutet skiljer sig

emellertid i dignitet och känslighetsgrad från

dessa.

Rambeslutet innehåller ett regelverk som gör det

möjligt för myndigheterna i EU:s medlemsstater att

gripa, anhålla, häkta och överlämna enskilda

individer inom ramen för det förfarande som omfattas

av den europeiska arresteringsordern. När det gäller

ett stort antal allvarliga brott får krav på dubbel

straffbarhet inte ställas, och principen om

ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut skall

gälla. Vid tillskapandet av ett sådant system är det

enligt vår mening nödvändigt att rättssäkerheten för

den enskilde kan garanteras. Innan riksdagen fattar

beslut i frågan bör det därför stå helt klart vilka

konsekvenser beslutet kommer att få för den svenska

lagstiftningen.

Vi misstror inte regeringens förmåga till analys och

problemlösning. Enligt vår erfarenhet är det

emellertid först i samband med att det handgripliga

och konkreta förslaget granskas, inom ramen för den

parlamentariska processen, som eventuella brister

eller problemområden upptäcks. Därför är det mycket

viktigt att riksdagen ges möjligheter att ta

ställning till konsekvenserna av rambeslutet på

nationell nivå samtidigt som man antar rambeslutet.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:118 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen

1. godkänner det inom Europeiska unionen upprättade

utkastet till rambeslut om en europeisk

arresteringsorder och om överlämnande mellan

medlemsstaterna samt

2. godkänner att förklaringar avges av Sverige

enligt artiklarna 14 och 25.

Följdmotioner

2001/02:Ju17 av Alice Åström m.fl. (v):

Riksdagen avslår proposition 2001/02:118 Sveriges

antagande av rambeslut om en europeisk

arresteringsorder och om överlämnande mellan

medlemsstaterna.

2001/02:Ju18 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att propositioner om EU:s

rambeslut inom det rättsliga området även bör

innehålla förslag om svensk följdlagstiftning.

2001/02:Ju19 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz

(fp):

1. Riksdagen avslår proposition 2001/02:118.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att rambeslutet och efterföljande

lagstiftningsåtgärder bör behandlas i ett

sammanhang.

2001/02:Ju20 av Kia Andreasson m.fl. (mp):

Riksdagen avslår regeringens begäran om godkännande

av utkast till rambeslut om en europeisk

arresteringsorder och om överlämnande mellan

medlemsstaterna.

2001/02:Ju21 av Gunnel Wallin m.fl. (c):

1. Riksdagen begär hos regeringen en översyn av

rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och

om överlämnande mellan medlemsstaterna när den

kommande lagstiftningen gällt i högst två år.

2. Riksdagen begär hos regeringen förslag till ett

regelverk rörande nationell utvärdering av

rambeslut rörande det rättsliga samarbetet inom

två år från att de trätt i kraft inom samtliga EG-

rättsliga områden.

Bilaga 2

Utkast till rambeslut om en europeisk

arresteringsorder

Bilaga 3

Utkast till formulär för den europeiska

arresteringsordern