Bet. 2001/02:JUU6

Justitieutskottets betänkande

2001/02:JUU6

Kriminalvårdsfrågor

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet ett antal

motioner från den allmänna motionstiden år 2001.

Motionerna rör bl.a. verkställighetsinnehållet,

permissionsreglerna och påföljderna för psykiskt

störda lagöverträdare.

Utskottet hänvisar till pågående utrednings- och

utvecklingsarbete samt till gällande regelverk.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga

motioner.

I ärendet finns 17 reservationer och 2 särskilda

yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. En ny verkställighetslag m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju235,

2001/02:Ju266 yrkande 11, 2001/02:Ju311 yrkande 5

och 2001/02:Ju354.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (c)

2. Behandlingen av vålds- och

sexualbrottsdömda

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju252,

2001/02:Ju307 och 2001/02:Ju448 yrkande 4.

Reservation 3 (m, kd, c)

3. Frigivningsförberedelser

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju311

yrkande 7, 2001/02:Ju340 yrkande 7, 2001/02:Ju424

yrkande 4 och 2001/02:Bo246 yrkande 4.

Reservation 4 (kd, c, fp)

Reservation 5 (v, mp)

4. Övriga frågor om

verkställighetsinnehållet

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju296

yrkande 1, 2001/02:Ju311 yrkande 6 och

2001/02:Ju424 yrkandena 2 och 3.

Reservation 6 (kd)

Reservation 7 (c)

5. Kvinnor inom kriminalvården

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju340 yrkande

1.

Reservation 8 (v, c, fp)

6. Påföljden för psykiskt störda

lagöverträdare

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju311

yrkande 8, 2001/02:Ju345, 2001/02:Ju349,

2001/02:Ju367 yrkande 1, 2001/02:Ju373 och

2001/02:

Ju419.

Reservation 9 (m)

7. Långtidsdömda

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju340 yrkandena

8 och 9.

Reservation 10 (v, mp)

8. Permissioner

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju340

yrkande 11 samt 2001/02:Ju449 yrkandena 7 och 9.

Reservation 11 (m, kd)

Reservation 12 (v)

9. Tillämpningsområdet för

intensivövervakning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju340

yrkande 5 och 2001/02:

Ju409 yrkande 2.

Reservation 13 (v, fp)

10. Intensivövervakning som självständig

påföljd

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju409 yrkande

1.

Reservation 14 (fp)

11. Kostnaden för utvisades hemresor

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju265.

Reservation 15 (m, kd)

12. Straffverkställighet utomlands

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf279 yrkande

1.

Reservation 16 (m)

13. Ansvaret för anhållna

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju438.

14. Restriktioner för häktade

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju340 yrkande

2.

Reservation 17 (v, fp, mp)

Stockholm den 29 november 2001

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:

Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s),

Margareta Sandgren (s), Ingemar Vänerlöv (kd), Ann-

Marie Fagerström (s), Maud Ekendahl (m), Helena

Zakariasén (s), Morgan Johansson (s), Yvonne

Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson

(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Johan

Pehrson (fp), Anita Sidén (m) och Yilmaz Kerimo (s).

2001/02

JuU6

Utskottets överväganden

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner som rör kriminalvårdsfrågor. Motionerna har

väckts under den allmänna motionstiden år 2001.

En ny verkställighetslag m.m.

I detta avsnitt behandlar utskottet motioner

vari föreslås att en ny lag om verkställighet

skall införas, att privata alternativ i olika

former skall kunna förekomma inom

kriminalvården samt att de intagna som följer

ett program skall kunna erhålla bonus.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna, och utskottet hänvisar till att

det planeras ett brett upplagt

utredningsarbete rörande kriminalvården.

Jämför reservationerna 1 (m) och 2 (c).

I motion Ju266 (m) begärs att regeringen snarast tar

initiativ till en ny verkställighetslag. I motion

Ju354 (m) efterfrågas en utredning om inriktningen

av den framtida kriminalvården, och motionären

förordar en möjlighet att privatisera vissa

anstalter. Motionären bakom motion Ju235 (m) vill

låta den intagne - inom ramen för arbetsdriften -

vara egen företagare. I motion Ju311 (c)

efterfrågas ett bonussystem inom kriminalvården för

den som följer ett program.

I proposition 1997/98:95 Ändringar i

kriminalvårdslagstiftningen, m.m. övervägde

regeringen Fängelseutredningens förslag till en ny

lag om verkställighet av fängelsestraff (SOU

1993:76). Regeringen gjorde därvid bedömningen att

det då inte fanns anledning att lägga fram något

förslag om en ny verkställighetslag.

Utskottet konstaterade vid behandlingen av

propositionen att det i och för sig fanns en del

omständigheter som talade för en ny lag om

verkställighet av fängelsestraff. Här tänkte

utskottet bl.a. på de förändringar som hade skett

när det gäller verkställighetsinnehållet. En ny lag

krävde dock enligt utskottet en mer genomgripande

redaktionell översyn av bestämmelserna i lagen

(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Vidare

hade kriminalvårdens verksamhet efter det att

Fängelseutredningens arbete avslutats genomgått en

hel del förändringar, både organisatoriskt och vad

gällde den närmare utformningen av verkställighetens

innehåll. Detta innebar enligt utskottets

uppfattning att ytterligare överväganden i frågan

krävdes. Därtill konstaterade utskottet att några

mer påtagliga tillämpningsproblem inte hade visat

sig såvitt avsåg regleringen i KvaL. Utskottet

delade därför regeringens uppfattning att det just

då inte borde läggas fram något förslag om en ny lag

om verkställighet. Utskottet var inte heller berett

att förorda att ett ytterligare utredningsarbete

sattes i gång (bet. 1997/98:JuU19 s. 7).

Utskottet har därefter vid flera tillfällen

behandlat liknande yrkanden. Senast skedde det i

februari i år (bet. 2000/01:JuU12 s. 5). Utskottet

noterade då att frågan om direktiv till en

systematisk och redaktionell översyn av KvaL

bereddes i Regeringskansliet, och utskottet ansåg

att den aviserade översynen skulle avvaktas.

Utskottet har inhämtat att det planeras en bred

översyn av kriminalvårdslagstiftningen, där såväl

lagtekniska som kriminalpolitiska frågor kommer att

tas upp.

Utskottet är i och för sig inte främmande för att

den nuvarande kriminalvårdslagstiftningen behöver

ses över. Utskottet har också tidigare gett uttryck

för att ett sådant behov kan finnas. Som framgår

ovan planeras en översyn av

kriminalvårdslagstiftningen. Något riksdagsuttalande

med anledning av motion Ju266 om en ny

verkställighetslag behövs alltså inte. I nuvarande

beredningsläge är utskottet inte heller berett att

ta ställning till övriga här aktuella förslag

rörande den framtida inriktningen på verksamheten.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

Ju235 och Ju354 samt motionerna Ju266 och Ju311 i

här aktuella delar.

Verkställighetsinnehållet m.m.

I detta avsnitt behandlar utskottet några

motioner som tar upp behandlingsmetoderna

avseende sexualbrottsdömda samt män som dömts

för våld mot kvinnor. Utskottet hänvisar

bl.a. till pågående utvecklingsarbete, och

utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna. Jämför reservation 3 (m, kd, c).

Vidare behandlas ett antal motioner som går

ut på att frigivningsförberedelserna skall

förbättras. Utskottet hänvisar bl.a. till nya

föreskrifter som gäller på området och till

att klientutbildningen inom kriminalvården

för närvarande är föremål för såväl forskning

som internt utredningsarbete. Utskottet

föreslår att motionerna avslås. Jämför

reservationerna 4 (kd, c, fp) och 5 (v, mp).

Utskottet konstaterar vidare att de

nationella program som nu tas fram avses bli

utvärderade, och utskottet föreslår att

riksdagen avslår motionsyrkanden om bl.a.

resultatanalyser avseende behandlingsmetoder

inom kriminalvården. Jämför reservation 6

(kd). Vad härefter gäller ett motionsyrkande

som tar upp möjligheterna till tvångsvård av

rattfyllerister inom kriminalvården hänvisar

utskottet till redan gällande regelverk. Det

föreslås att riksdagen avslår motionen.

Utskottet tar slutligen upp ett

motionsyrkande om särskilda program för

spelberoende, och hänvisar till att sådan

programverksamhet planeras. Utskottet

föreslår att yrkandet avslås. Jämför

reservation 7 (c).

Behandling av vålds- och sexualbrottsdömda

I motion Ju252 (c) anförs att det bör vara

obligatoriskt för män som dömts för våld mot kvinnor

att delta i program inriktade på att förebygga nya

brott. I motion Ju448 (c) påpekas i mer allmänna

ordalag att gärningsmannen bör genomgå behandling

för dessa typer av brott. I motion Ju307 (m)

framställs önskemål om att farmakologisk behandling

skall kunna ges personer som dömts för sexualbrott

riktade mot barn.

Såvitt gäller själva behandlingen inom

kriminalvården finns bestämmelser i KvaL. En intagen

skall enligt 10 § KvaL ges möjlighet till lämplig

sysselsättning som främjar utsikterna för honom att

efter frigivningen inordna sig i samhället, t.ex.

särskilt anordnad verksamhet som syftar till att

motverka brott. En intagen som har behov av

medicinskpsykologisk eller någon annan särskild

behandling skall också beredas sådan, om det kan ske

med hänsyn till anstaltstidens längd och den

intagnes förutsättningar.

Enligt 12 § KvaL är en intagen normalt skyldig att

delta i den verksamhet och ha den sysselsättning som

anvisas honom. Det är således obligatoriskt att

delta i anvisad programverksamhet. Medicinsk

behandling däremot kan, liksom eljest inom

samhället, normalt endast ges på frivillig grund.

Undantag härvidlag är den behandling som kan ske med

stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

När det gäller behandlingen av de intagna som är

dömda för de brottstyper som här är aktuella kan

följande noteras. Karolinska Institutet (KI) har på

uppdrag av Kriminalvårdsstyrelsen undersökt

förutsättningarna för en senare effektstudie av

behandlingsinsatser för sexualbrottsdömda på

kriminalvårdsanstalt. Undersökningen redovisas i

rapporten Att påverka och påverkas. I rapporten

skissas också på hur ett instrument för rutinmässig

fortlöpande uppföljning skulle kunna utformas och

tillämpas. Undersökningen bygger på intervjuer med

berörd personal och en registerundersökning.

Sammanfattningsvis resulterade arbetet i bedömningen

att den vetenskapliga underbyggnaden, anpassningen

till målgruppen och genomförandet av program för

sexualbrottsdömda i fängelse i dag inte är

tillfredsställande. Formerna för prioritering av

klienter till behandling samt dokumentation av såväl

programmens innehåll som genomförda insatser på

individnivå är bristfälliga. Sammantaget bedöms

förutsättningarna inte vara uppfyllda för

meningsfulla effektstudier av behandlingen.

Emellertid förefaller - anförs det - möjligheterna

att på lite längre sikt kvalitetssäkra och

vidareutveckla programverksamheten vara relativt

goda. Förutom en motivation och önskan till

vidareutbildning hos många av de

kriminalvårdsanställda som arbetar med

programverksamhet för sexualbrottsdömda, finns ett

samhälleligt stöd för att genom påverkan av den

dömde minska den individuella risken för återfall i

brott. I rapporten rekommenderas kriminalvården att

avvakta några år med att genomföra effektstudier.

Utvärderingar är dyrbara och arbetskrävande och

kunskapsläget sådant att man först bör överväga att

styra in verksamheten mot mer vetenskapligt

underbyggda behandlingsformer.

Utskottet har inhämtat att Kriminalvårdsstyrelsen

nyligen beslutat att koncentrera verksamheten när

det gäller behandlingen av sexualbrottsdömda till

fyra enheter i landet. Tanken är bl.a. att samtliga

sådana dömda skall genomgå särskilda program och

erbjudas behandling.

Kriminalvårdsstyrelsen har på regeringens uppdrag

kartlagt vilka program som används för behandling av

män som har dömts för våldsbrott mot kvinnor.

Programmen genomförs huvudsakligen i samtalsform i

grupp och ofta i samarbete med polis och

socialtjänst. Problematiken tas även upp i sex- och

samlevnadskurser eller i gruppsamtal om relationer

vid anstalter som har allmänna våldsbrottsprogram.

Utskottet har vidare inhämtat att kriminalvården

inlett ett samarbete med brittiska Home Office, ett

samarbete som syftar till att utveckla nationella

program anpassade för personer som dömts för våld i

nära relationer.

Utskottet har vid flera tillfällen haft att ta

ställning till motionsyrkanden med liknande innehåll

som de nu aktuella, senast i februari 2001 (bet.

2000/01:JuU12 s. 6 f). Såvitt gällde de då aktuella

yrkandena underströk utskottet - i enlighet med

tidigare uttalanden - att utskottet alltjämt har en

positiv grundinställning till det utvecklingsarbete

som pågår i fråga om behandlingsmetoder för

sexualbrottsdömda. Det var också viktigt att

kunskaperna ökade om dessa metoders effekter. Den

undersökning som genomförts av Karolinska Institutet

visade att nya behandlingsmetoder bör föregås av

noggranna överväganden så att metoderna blir möjliga

att utvärdera.

När utskottet vid samma tillfälle behandlade

frågan om det för frigivning skall kunna ställas

villkor om farmakologisk behandling anförde

utskottet bl.a. att det, som all annan medicinsk

behandling, torde kräva noggrann kontroll och

uppföljning. Mot bakgrund av bl.a. de begränsningar

som gäller för vård under tvång ansåg utskottet att

andra metoder borde väljas för att minska risken för

återfall i den aktuella typen av brott. Här var det

- anförde utskottet - möjligt att farmakologisk

behandling om den ges på frivillig grund i vissa

fall kan vara till nytta.

Utskottet vill inledningsvis understryka vikten av

att åtgärder vidtas i syfte att förebygga att såväl

sexualbrottsdömda som män dömda för våld mot kvinnor

begår nya brott. Så långt delar utskottet alltså

motionärernas uppfattning. Samtidigt kan utskottet

konstatera att verkställighetsinnehållet för de nu

aktuella gärningsmännen undergår en positiv

utveckling. Utskottet vill i likhet med vad

utskottet framhållit tidigare påpeka att nya

behandlingsmetoder bör föregås av noggranna

överväganden i syfte att underlätta utvärdering. Med

anledning av önskemålet om obligatorisk behandling

vill utskottet påpeka att det är obligatoriskt att

delta i anvisad verksamhet. Samtidigt handlar det

naturligtvis om att motivera de dömda till att

genomgå behandling.

Såvitt gäller frågan om farmakologisk behandling

håller utskottet fast vid de uttalanden utskottet

gjorde förra året.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

Ju252 och Ju307 samt motion Ju448 i här aktuell del.

Frigivningsförberedelser m.m.

I motion Ju340 (v) begärs att studiemöjligheterna på

anstalterna skall förbättras. I motion Bo246 (v)

understryks vikten av att den intagne har ett ordnat

boende vid frigivningen. I motionerna Ju311 (c) och

Ju424 (kd) efterlyses individuella

behandlingsplaner.

Enligt 6 § förordningen om kriminalvård i anstalt

(KvaF) skall för varje intagen upprättas en

behandlingsplan. Planen skall, under hänsynstagande

till anstaltstidens längd och övriga omständigheter,

inriktas på åtgärder som är ägnade att främja den

intagnes anpassning i samhället och som förbereder

honom för tillvaron utanför anstalten. Till ledning

för upprättandet av behandlingsplanen skall en

behandlingsundersökning utföras, i den mån

erforderlig utredning inte redan finns tillgänglig.

De närmare föreskrifterna om behandlingsplanering

m.m. meddelas enligt 8 § KvaF av

Kriminalvårdsstyrelsen.

BRÅ har i rapporten Från anstalt till livet i

frihet - inför muck (BRÅ-rapport 2000:20) undersökt

bl.a. anstalternas planering och dokumentation av

behandlingsinsatser. I rapporten anför BRÅ att

behandlingsplaneringen i mindre än hälften av fallen

som ingick i undersökningen innehöll en planering

som motsvarade kraven. De flesta planer hade dock

upprättats inom föreskriven tid.

I våras behandlade utskottet ett regeringsförslag

som bl.a. gick ut på att arbetet med att förbereda

den intagne för frigivningen skulle intensifieras

(prop. 2000/01:76, bet. JuU21). Sedan den 1 oktober

i år gäller sålunda att den intagnes bostads- och

sysselsättningssituation efter frigivningen skall

utredas. Utredningen skall bl.a. syfta till att den

intagne efter frigivningen i möjligaste mån skall ha

tillgång till bostad. De nu beskrivna

förberedelserna skall ske i nära samverkan med den

intagne och i samarbete bl.a. med berörda

myndigheter (33 § KvaL). Den nya ordningen skall

gälla under en försöksperiod av tre år.

De nya reglerna i KvaL följs upp i

Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna

råd om planering av kriminalvårdspåföljd m.m. (KVVFS

2001:3). I dem sägs bl.a. att planen för

verkställigheten är ett viktigt hjälpmedel för att

fullgöra uppgiften för verkställigheten, dvs. att

öka förutsättningarna för att den frigivne inte

återfaller i brott. Klienten skall också informeras

om vilka konsekvenser eventuell misskötsamhet under

verkställigheten kan få. Enligt 1 § i föreskrifterna

skall en ansvarig tjänsteman utses för upprättande

av planen. Enligt de allmänna råd som ansluter till

5 § bör den intagnes behov av bl.a. bostad och

utbildning utredas.

BRÅ har fått regeringens uppdrag att utvärdera

bl.a. försöksverksamheten med intensifierade

frigivningsförberedelser. Uppdraget skall

slutredovisas senast den 1 april 2005.

När det gäller studiemöjligheterna i anstalterna

har utskottet inhämtat att kriminalvården beställt

en undersökning från Göteborgs universitet rörande

den framtida klientutbildningen. En utredning i

samma ämne görs även inom kriminalvården i egen

regi. Rapporter från dessa projekt beräknas vara

färdiga i december i år.

Utskottet har behandlat liknande yrkanden tidigare

(bet. 2000/01:JuU12 s. 16 f).

Utskottet vill i likhet med motionärerna framhålla

att planeringen av verkställigheten, liksom att den

får ett adekvat innehåll, självklart bidrar till att

förbättra förutsättningarna för den dömde att efter

frigivningen leva ett laglydigt liv. Utskottet kan

inte finna annat än att föreskrifterna på området

fått en ändamålsenlig utformning. Önskemålen om

behandlingsplaner får anses vara tillgodosedda med

de regler som finns på området. Utskottet vill också

påpeka att de nya reglerna skall utvärderas av BRÅ.

Det saknas alltså för närvarande skäl för riksdagen

att vidta någon åtgärd med anledning av motionerna

Ju311 och Ju424.

Såvitt gäller frågan om de intagnas

bostadssituation vill utskottet understryka att

kriminalvården i möjligaste mån bör underlätta för

den dömde att få en bostad efter frigivningen. Detta

är också innebörden av de föreskrifter som finns på

området. Det behövs alltså ingen åtgärd från

riksdagens sida med anledning av motion Bo246.

När det till sist gäller önskemålet i motion Ju340

rörande klientutbildningen konstaterar utskottet att

det pågår ett utvecklingsarbete i ämnet. I avvaktan

på resultatet av det arbetet bör riksdagen inte

uttala sig i frågan.

Riksdagen bör avslå motionerna Ju311, Ju340, Ju424

och Bo246 i här aktuella delar.

Övrigt

I motion Ju424 (kd) efterfrågas analyser och

forskning rörande programmens effekter. I motion

Ju296 (kd) hävdas att rattfyllerister bör tvingas

att genomgå nykterhetsvårdande behandling. Vidare

begärs i motion Ju311 (c) särskilda program för dem

som dömts för brott som hänger samman med

spelmissbruk.

Utskottet har inhämtat att alla de nya nationella

programmen inom kriminalvården kommer att

utvärderas. Denna verksamhet befinner sig nu i ett

uppbyggnadsskede och beräknas vara i gång år 2004.

Rattfyllerister placeras på någon av de tre

anstalter där särskilda program som rör alkohol och

trafik finns. Verksamheten där är alltså helt

inriktad på dessa program.

För rattfyllerister som avtjänar fängelsestraffet

genom intensivövervakning gäller - såsom för alla

andra som verkställer fängelsestraff på detta sätt -

att han eller hon är skyldig att avhålla sig från

alkohol. Den lokala kriminalvårdsmyndigheten kan

också meddela den dömde särskilda föreskrifter om

nykterhetsvårdande behandling.

På kriminalvårdsanstalten Skenäs planeras en

särskild programverksamhet som riktar sig mot

spelberoende.

Utskottet delar uppfattningen i motion Ju424 att

programmens effekter behöver klarläggas. Det är

därför glädjande att en av grundbultarna i de nya

nationella programmen är att det skall gå att

utvärdera effekterna. Det behövs inte någon åtgärd

från riksdagens sida. Motion Ju424 bör avslås.

När det sedan gäller frågan om behandling av

rattfyllerister noterar utskottet att det redan

finns sådan behandling inom anstaltsvården och att

det såvitt gäller dem som verkställer fängelsestraff

genom elektronisk övervakning finns möjligheter att

meddela föreskrifter. Utskottet är inte berett att

förorda ytterligare möjligheter till tvång. Motion

Ju296 bör avslås av riksdagen.

Utskottet anser att motion Ju311 är tillgodosedd

med den planerade verksamheten vid Skenäs. Motionen

i denna del bör avslås av riksdagen.

Kvinnor inom kriminalvården

I detta avsnitt behandlar utskottet ett

motionsyrkande som går ut på att kvinnors

situation inom kriminalvården skall

uppmärksammas. Utskottet delar motionärernas

uppfattning att kvinnor har andra behov än

män på de områden som här är aktuella.

Utskottet hänvisar också till pågående

utvecklingsarbete. Det föreslås att riksdagen

avslår motionen i denna del. Jämför

reservation 8 (v, c, fp).

I motion Ju340 (v) begärs att kvinnors särskilda

situation inom kriminalvården uppmärksammas mer.

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat särskilda

riktlinjer för fängelsedömda kvinnor. Riktlinjerna,

som gäller sedan den 1 juni 1998, behandlar bl.a.

frågan om verkställighetsinnehållet för kvinnor i

anstalt. Enligt riktlinjerna skall programmen för

kvinnor, i likhet med verksamheten för män, omfatta

arbete, utbildning och speciella program som syftar

till att bearbeta kriminalitet och drogproblematik,

s.k. brotts- och missbruksrelaterade program.

Programmen skall uppfylla de krav och riktlinjer som

gäller inom respektive område. För kvinnorna skall

programmen anpassas till kvinnors särskilda behov;

arbete, utbildning, föräldraskap, hälsa och ett

oberoende liv. Särskilda föräldraprogram skall

erbjudas intagna kvinnor. För att stärka kvinnornas

självkänsla och identitet i kvinnorollen skall de

vidare erbjudas brottsrelaterade program inriktade

på bl.a. könsroller, jämställdhet och

konflikthantering.

Av riktlinjerna följer också att den personal som

arbetar med intagna kvinnor skall ha särskild

kompetens. Den skall bl.a. ha kunskaper om kvinnors

särskilda behov och krav i ett biologiskt, socialt

och psykologiskt perspektiv, rollen som kvinna och

mor, kvinnors drogmissbruk och kriminalitet och

kvinnan som offer vid sexuellt, psykiskt och fysiskt

våld. Återkommande kompetensutveckling bör ges

personalen inom dessa områden.

I rapporten Kvinnor i anstalt redovisas en

uppföljning och vidareutveckling av riktlinjerna.

Vissa av förslagen i rapporten har föranlett

åtgärder. På Färingsö byggs ca 20 platser för s.k.

självförvaltning. På anstalten i Ystad har 10 nya

platser öppnats och en besökslägenhet byggts. Vidare

är avsikten att de anstalter där det finns kvinnliga

intagna skall bilda ett nätverk. Nätverket kommer

att ges i uppdrag att arbeta vidare med en del av de

frågor som tas upp i rapporten, bl.a. basutbudet i

programverksamheten.

I budgetpropositionen för år 2002 beskriver

regeringen sin syn på den framtida

kriminalvårdspolitiken. Där påpekas att det ankommer

på kriminalvården att uppmärksamma att bl.a. kvinnor

har särskilda behov som måste tillgodoses. Vidare

anför regeringen att det är viktigt att ta till vara

alla tillfällen att utveckla de intagnas personliga

ansvar. Verksamhetens innehåll i denna del måste,

anför regeringen, självklart anpassas efter de

intagnas olika behov, inte minst kan situationen se

olika ut för män och kvinnor. Kriminalvården skall

vidare enligt regeringen iaktta ett förhållningssätt

mot de intagna som bidrar till att de får en mer

jämlik syn på förhållandet mellan män och kvinnor.

Även när det gäller de intagnas sociala nätverk och

kontakten med familj och barn påpekar regeringen att

kvinnors och mäns förutsättningar kan skilja sig åt,

något som särskilt måste uppmärksammas (prop.

2001/02:1 utg.omr. 4 avsnitt 4.4.4).

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen

uttalat sig i frågor rörande kvinnors situation inom

kriminalvården, senast i samband med beredningen av

budgeten för år 2001 (bet. 2000/01:JuU1 s. 90 f).

Utskottet vidhöll då sina tidigare uttalanden som

bl.a. går ut på att kvinnor som blir intagna i

anstalt ofta har en dålig självkänsla och befinner

sig i en utsatt position. Det är därför viktigt att

deras behov av stöd och behandling tillgodoses. Med

hänsyn till de åtgärder som vidtagits och det arbete

som redan då pågick var någon särskild åtgärd från

riksdagens sida inte påkallad.

I samband med behandlingen av budgetpropositionen

för år 2002 tog utskottet ställning till

motionsyrkanden rörande barn till dömda (bet.

2001/02:JuU1 s.94).

Utskottet konstaterar att kvinnornas situation

inom kriminalvården uppmärksammats på flera håll.

Här tänker utskottet bl.a. på de ovan redovisade

åtgärder som vidtagits och planeras inom

kriminalvården. Som regeringen anförde i

budgetpropositionen finns det i flera hänseenden

anledning att beakta att kvinnor har andra behov än

män på de områden som är aktuella här. Utskottet

håller fast vid att det inte är påkallat med någon

särskild åtgärd från riksdagens sida. Riksdagen bör

avslå av motion Ju340 i denna del.

Psykiskt störda lagöverträdare

I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal

motioner som tar sikte på valet av påföljd

för psykiskt störda lagöverträdare och

kostnadsansvaret för dem som dömts till sådan

vård. Utskottet hänvisar till pågående

utredningsarbete, och utskottet föreslår att

riksdagen avslår motionerna. Jämför

reservation 9 (m).

Flera motioner tar upp olika frågor som rör psykiskt

störda lagöverträdare. I motionerna Ju367 (kd),

Ju373 (s) och Ju349 (s) anförs sammanfattningsvis

att förtroendet för den rättspsykiatriska vården som

påföljd kan försämras om de dömda skrivs ut alltför

kort tid efter det att vården påbörjats.

Motionärerna föreslår olika åtgärder på området,

bl.a. att domstolen inte skall döma till

rättspsykiatrisk vård utan till fängelse och att de

som behöver psykiatrisk vård i stället skall

erbjudas det inom ramen för fängelsestraffet. I

motion Ju311 (c) anförs att kriminalvården bör ges

utökade möjligheter att ge dem som dömts till

fängelse psykiatrisk vård. I motionerna Ju345 (c)

och 419 (mp) anförs att kostnadsansvaret för

personer dömda till rättspsykiatrisk vård bör åvila

staten.

Enligt 30 kap. 6 § brottsbalken får en person som

har begått ett brott under påverkan av en allvarlig

psykisk störning inte dömas till fängelse. Om

påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter och

personen alltjämt lider av en allvarlig psykisk

störning kan han emellertid under vissa

förutsättningar överlämnas till rättspsykiatrisk

vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Finns det till

följd av den psykiska störningen risk för att han

återfaller i brottslighet av allvarligt slag får

rätten härvid besluta att vården skall vara förenad

med särskild utskrivningsprövning.

Enligt 16 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk

vård skall vård förenad med särskild

utskrivningsprövning upphöra när det inte längre

till följd av den psykiska störning som föranlett

beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk

för att patienten återfaller i brottslighet som är

av allvarligt slag. Dessutom krävs att det inte

heller annars med hänsyn till patientens psykiska

tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är

påkallat att han är intagen på en

sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är

förenad med frihetsberövande och annat tvång.

Regeringsrätten har i en dom den 2 november i år

konstaterat att det för fortsatt tvångsvård inte

krävs att patienten alltjämt lider av den psykiska

störning som föranlett beslutet om särskild

utskrivningsprövning. Inte heller uppställs enligt

Regeringsrätten något krav på att den psykiska

störningen är av allvarligt slag. Vid den

helhetsbedömning av vårdbehovet som skall göras

måste enligt domstolen beaktas bl.a. patientens

benägenhet att begå brott.

I det aktuella fallet konstaterade Regeringsrätten

att patienten hade en grundläggande

personlighetsstörning som medförde behov av fortsatt

psykiatrisk vård, att störningen i fråga medförde en

risk för fortsatt brottslig verksamhet och att en

utskrivning måste föregås av åtgärder för att minska

den risken. Utredningen gav inte utrymme för

bedömningen att utskrivning kunde ske innan sådana

åtgärder vidtagits. Vården skulle därför fortsätta.

Om en person överlämnas till rättspsykiatrisk vård

har i regel landstingen att stå för de vårdkostnader

som uppkommer.

Regeringen fattade den 20 maj 1999 beslut om att

tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med

uppdrag att utreda frågor om ansvar och påföljder

för psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39).

Kommittén skall lämna förslag till en reformerad

reglering av det straffrättsliga ansvaret samt

formerna för ingripanden mot denna grupp av

lagöverträdare. Reformen skall syfta till att

åstadkomma en ordning som innebär att psykiskt

störda personer som begår brott och som är

straffrättsligt ansvariga också kan dömas till en

påföljd som tillgodoser kravet på ett rimligt

ingripande med hänsyn till det begångna brottet,

samt att psykiatrin inte skall bära ett ansvar för

straffrättsliga aspekter eller behovet av

samhällsskydd under längre tid än som motiveras av

ett vårdbehov. Kommittén skall vidare lämna förslag

till hur ansvaret för den rättspsykiatriska vården

skall fördelas. Uppdraget skall redovisas till

regeringen senast vid utgången av år 2001.

När utskottet behandlade dessa frågor våren 2001

(bet. 2000/01:JuU12 s. 12 f och JuU14 s. 30 f)

vidhöll utskottet sin redan tidigare intagna

ståndpunkt i dessa frågor, nämligen att det pågående

utredningsarbetet borde avvaktas.

Utskottet anser alltjämt att det pågående

utredningsarbetet bör avvaktas. Riksdagen bör avslå

motionerna Ju311, Ju345, Ju349, Ju367, Ju373 och

Ju419 i här aktuella delar.

Särskilda avdelningar för

långtidsdömda

I detta avsnitt behandlar utskottet ett par

motionsyrkanden som går ut på att

differentieringen inom gruppen av

långtidsdömda bör öka och att det bör

inrättas särskilda mottagningsenheter för

dessa intagna. Utskottet hänvisar till en

aviserad översyn av de långtidsdömdas

situation, och utskottet föreslår att

riksdagen avslår mo-tionsyrkandena. Jämför

reservation 10 (v, mp).

I motion Ju340 (v) anförs att särskilda

mottagningsenheter bör inrättas för långtidsdömda,

och att differentieringen inom denna grupp av

intagna bör öka. Motionärerna framhåller att många

långtidsdömda inte har erfarenhet av kriminalvården

och därför har ett särskilt behov av stöd.

Den 1 mars i år öppnade Kriminalvårdsmyndigheten

Kumla en avdelning med 24 platser för livstidsdömda.

Utskottet behandlade ett liknande yrkande rörande

livstidsdömda våren 2001 (bet. 2000/01:JuU12 s. 16).

Utskottet har inhämtat att Kriminalvårdsstyrelsen

planerar en utredning av de långtidsdömdas

situation. Den avses bl.a. ta upp frågan om

differentiering inom denna grupp av dömda.

Utredningen beräknas starta år 2002.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att de

långtidsdömdas situation inom kriminalvården är värd

uppmärksamhet. Behoven både vad gäller säkerhet och

behandlingsinnehåll varierar kraftigt. Detsamma

gäller som motionärerna påpekar också erfarenheten

av kriminalvård. Utskottet ser därför med

tillfredsställelse på att en utredning om de

långtidsdömdas situation kommer att ske inom

kriminalvården. De frågor som motionärerna tar upp

kommer enligt vad utskottet inhämtat också att

behandlas där. Någon åtgärd från riksdagens sida

behövs alltså inte. Riksdagen bör avslå motion Ju340

i dessa delar.

Permission

I detta avsnitt tar utskottet ställning till

några motionsyrkanden rörande

permissionsreglerna. Utskottet anser att det

inte behövs någon ytterligare uppstramning av

reglerna, och utskottet föreslår att

riksdagen avslår ett motionsyrkande med den

inriktningen. Utskottet håller också fast vid

uppfattningen att kostnaderna för

intensivövervakning i samband med

permissioner inte står i proportion till de

vinster som en sådan ordning skulle kunna

medföra, och utskottet föreslår att riksdagen

avslår motionsyrkanden med den innebörden.

Jämför reservationerna 11 (m, kd) och 12 (v).

I motion Ju449 (m) framhålls att permissioner bör

beviljas restriktivt och att allmänhetens

skyddsintresse måste anses vara det primära.

Motionärerna understryker att de intagnas

individuella vårdplaner skall läggas till grund för

beslut om permission. I samma motion begärs vidare

att elektronisk övervakning skall användas vid

permissioner och frigång. I motion Ju340 (v)

föreslås att utvisningsdömda skall kunna få

permission med elektronisk övervakning.

För att underlätta anpassningen i samhället kan en

intagen enligt 32 § första stycket KvaL beviljas

tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid

(normalpermission), om det inte finns påtaglig fara

för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd

fara för annat missbruk. Vid denna bedömning skall

särskilt beaktas om den intagne nyttjat eller

förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller

utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov.

Permission får enligt 32 § andra stycket också

beviljas om någon annan särskild anledning

föreligger (särskild permission).

För permission får ställas de villkor som anses

erforderliga beträffande vistelseort,

anmälningsskyldighet eller annat. Om noggrann

tillsyn behövs kan det föreskrivas att den intagne

under permissionen skall stå under bevakning.

I fråga om permissioner gäller dessutom vissa

kvalifikationstider. Sålunda bör enligt 12 § första

stycket KvaF den som dömts till minst två års

fängelse inte utan särskilda skäl beviljas

permission innan han har avtjänat sex månader av

straffet.

Riksrevisionsverket har på regeringens uppdrag

granskat kriminalvården och hur den utnyttjar sina

resurser. Uppdraget redovisades i rapporten

Effektivare kriminalvård - En hindersanalys, RRV

1999:27. Riksrevisionsverket fann vid sin granskning

brister i bl.a. styrningen. Verket riktade också

kritik mot den uppföljning som sker.

Med anledning av Riksrevisionsverkets kritik och

att en av dem som dömdes för de s.k.

Malexandermorden var på permission när brotten

begicks beordrade generaldirektören för

Kriminalvårdsstyrelsen i en skrivelse den 18 juni

1999 samtliga myndighetschefer att omedelbart

förvissa sig om att man hade erforderlig kontroll

över långtidsdömdas utevistelser. Vidare tillsattes

en arbetsgrupp inom kriminalvården för att se över

den praktiska tillämpningen av gällande regler för

utevistelser och, i mån av behov, föreslå

erforderliga förändringar i regelverket. Översynen

skulle särskilt avse utevistelser för personer dömda

för grov brottslighet till fängelse fyra år eller

mer som hade eller kunde förväntas bli föremål för

normalpermissioner före den 1 februari 2000.

Arbetsgruppen, som antog namnet 1999 års

permissionsutredning, undersökte bl.a. i vilken grad

kunskaper från riksmottagningen på

kriminalvårdsanstalten Kumla används i

riskbedömningen och i vad mån en förnyad

riskbedömning görs. Uppdraget gick också ut på att

granska de förberedelser som görs för utevistelser

och tillämpningen av villkor i samband med

utevistelser. Det innefattade vidare att undersöka

tillämpningen av förekommande beslutsdelegation och

att beskriva i vilken omfattning myndighetscheferna

involveras i bedömning och beslut angående enskilda

intagna.

Arbetsgruppen redovisade i januari år 2000 sitt

uppdrag i rapporten Långtidsdömdas utevistelser. Av

rapporten framgår att det fanns brister i det

dåvarande regelverket samt i fråga om den praktiska

tillämpningen av detta. Sammanfattningsvis ansågs

att lagstiftningen på området var

tillfredsställande, men att Kriminalvårdsstyrelsens

föreskrifter i vissa delar borde arbetas om.

Arbetsgruppens främsta kritik rörde dock den

praktiska tillämpningen av regelverket samt brister

i intern kontroll och uppföljning. Permissioner hade

i många fall beviljats slentrianmässigt och

särskilda permissioner hade ibland beviljats för

tveksamma ändamål. I många fall hade särskilda

villkor för utevistelserna saknats trots att de hade

behövts. Härtill kom att kontrollen av de intagna

varit bristfällig. Kriminalvården hade i ett flertal

fall haft dålig kännedom om under vilka förhållanden

den intagne tillbringat permissionen. Någon mer

ingående uppföljning efter genomgången permission

hade inte skett utan i regel hade endast drogfrihet

och färdhandlingar kontrollerats vid återkomsten

till anstalten. Enligt arbetsgruppen krävdes det en

stramare tillämpning, bättre kontroll och minskad

volym av utevistelser. En rad åtgärder föreslogs,

bl.a. att lokala och regionala chefer omedelbart

skulle ges i uppdrag att snarast göra en genomgång

av samtliga intagnas utevistelser och därvid

särskilt kontrollera att regelsystemet tillämpades

korrekt.

De nya föreskrifterna och allmänna råden (KVVFS

2000:7) innehåller i huvudsak följande.

Inledningsvis understryks vikten av en väl

genomtänkt permissionsplanering och att permissioner

alltid måste prövas efter lagstiftningens krav.

Vidare innehåller de en uppräkning av faktorer som

bör beaktas vid den riskbedömning som skall göras

inför varje permissionstillfälle. Där anges bl.a. de

förhållanden under vilka den intagne kommer att

tillbringa den eventuella permissionen. Härvid bör

beaktas risken för att vistelsemiljön kan innebära

tillgång till alkohol, droger, vapen och potentiella

eller identifierade brottsoffer. Kontrollen av

vistelsemiljön kan ske på olika sätt, t.ex. kan

polismyndighet eller frivård kontaktas för att

efterhöra om de har någon information om den

tilltänkta permissionsadressen. Vid osäkerhet om

riskerna bör utredningen kompletteras med ett

utlåtande från en i riskvärdering tränad psykiater

eller psykolog. Då ett sådant utlåtande begärs bör

särskilt den intagnes grad av psykopati efterfrågas.

I de allmänna råden sägs också att det vid

prövningen avseende intagen som deltagit i gäng-

eller ligabrottslighet även bör beaktas tidpunkter

för målskamraters utevistelser i de fall samtidiga

utevistelser bedöms medföra risk för fortsatt

brottslighet.

Bland föreskrifterna upptas även bestämmelser om

kvalifikationstid (1 §). I anslutning till den

bestämmelsen upplyses att minimitiden inte utgör

någon utfästelse om permission vid viss tidpunkt. En

intagen bör inte beviljas normalpermission vid

minimitid i ett antal närmare uppräknade fall,

exempelvis om han under tidigare eller pågående

verkställighet misskött permissioner eller annan

utevistelse.

Såvitt gäller särskild permission framhålls att

alla förutsebara aktiviteter bör inplaneras för att

utföras under normalpermission. Som exempel på när i

stället särskild permission får beviljas nämns

närvaro vid närståendes begravning och vissa fall av

inställelse vid domstolsförhandling.

I föreskrifterna anges vidare att en skriftlig

permissionsplan skall upprättas för varje

permissionstillfälle (5 §) och att villkor om att

följa planen skall ställas om det inte bedöms vara

obehövligt (7 §). Även i övrigt ges vissa allmänna

råd om när villkor för permissioner skall ställas

och vilka slags villkor som kan användas.

Bestämmelser finns också om uppföljning efter

permission (11 §) innebärande att utfallet skall

kontrolleras, vilket anges kunna ske genom kontroll

av drogfrihet, färdbiljetter, intyg m.m.

Utskottet har inhämtat att Kriminalvårdsstyrelsen

löpande följer statistiken över permissioner och att

ett uppföljningsprojekt avseende de nya

föreskrifterna planeras till år 2003.

Av kriminalvårdens årsredovisning för år 2000

framgår att antalet permissioner minskat. Antalet

normalpermissioner var i december 1999 1 883 och i

december 2000 1 230, en minskning med 35 %. Antalet

särskilda permissioner sjönk under motsvarande tid

från 2 168 till 1 273, en minskning med 40 %.

Totalt beviljades 39 040 permissioner under år

2000. Under år 2001 hade till och med september

månad 22 100 permissioner beviljats, vilket är 8 500

färre än motsvarande period år 2000.

När utskottet under våren 2000 behandlade yrkanden

om en restriktivare hållning i fråga om permissioner

konstaterade utskottet i likhet med motionärerna att

det under år 1999 hade skett flera allvarliga fall

av permissionsmissbruk som gav anledning att strama

upp permissionsbestämmelserna och deras tillämpning

(bet. 1999/2000:JuU15 s. 8 f). Utskottet noterade,

som nämnts ovan, att alla lokala chefer inom

kriminalvården fått i uppdrag att gå igenom samtliga

utevistelser, göra en behovsprövning i varje enskilt

fall, överväga i vilken mån permissionerna skall

förenas med särskilda villkor och förbättra

kontrollen av permissionerna. Vidare pågick som

redan nämnts en översyn av Kriminalvårdsstyrelsens

föreskrifter och allmänna råd om permissioner.

När utskottet senast behandlade frågan om att göra

permissionsreglerna mer strikta konstaterade

utskottet att föreskrifterna på området stramats upp

och att det redan då aviserats en uppföljning av

dem. Föreskrifterna syntes ha fått en ändamålsenlig

utformning. Förutsättningarna för att i framtiden

minska antalet fall av missbruk av

permissionssystemet framstod alltså som goda. Det

fanns inte skäl för riksdagen att initiera några

ytterligare ändringar av permissionsreglerna.

Frågan om att använda intensivövervakning vid

permissioner togs upp i regeringens proposition

Från anstalt till frihet (prop. 2000/01:76). Där

gjordes bedömningen att det för närvarande inte

finns tillräckliga skäl att införa en sådan

möjlighet. Som skäl för detta ställningstagande

anfördes bl.a. följande. Intensivövervakning med

elektronisk kontroll innebär att kriminalvården

larmas om den övervakade lämnar sitt hem under tid

då han har utegångsförbud. Systemet medger däremot

inte någon möjlighet till kontroll av den dömdes

förehavanden på tid som inte omfattas av

utegångsförbudet och utgör således inte något hinder

mot att begå brott. De kontroll- och stödeffekter

som skulle kunna uppnås genom intensivövervakning

torde i de flesta fall kunna uppnås genom en utökad

användning av möjligheten att ställa villkor vid

permissioner, t.ex. om vistelseadress,

anmälningsplikt hos polis- eller

kriminalvårdsmyndighet eller hembesök av

kriminalvårdspersonal. Dessutom är den utredning som

måste föregå intensivövervakningen och

installationen av det tekniska systemet

resurskrävande och torde inte stå i proportion till

de vinster som eventuellt skulle kunna uppnås genom

att använda sådan övervakning i samband med

permissioner.

Utskottet ansåg i likhet med regeringen att de

vinster som skulle kunna uppnås genom att använda

intensivövervakning i samband med permissioner inte

står i proportion till de resurser som skulle krävas

för ändamålet. Mot den bakgrunden var utskottet inte

berett att förorda en sådan ordning (bet.

2000/01:JuU21 s. 9).

Utskottet vill inledningsvis påpeka att antalet

permissioner minskat radikalt som en följd av de nya

föreskrifterna på området. En välbehövlig

uppstramning har således ägt rum. Som utskottet

tidigare framhållit synes de nya reglerna ha fått en

ändamålsenlig utformning. Något ytterligare behov av

förändringar synes för närvarande inte föreligga.

Utskottet är inte heller berett att göra någon annan

bedömning av frågan om intensivövervakning i samband

med permissioner än den som utskottet gav uttryck

för så sent som i våras.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

Ju340 och Ju449 i här aktuella delar.

Intensivövervakning

I detta avsnitt behandlar utskottet några

motioner som tar upp möjligheterna att

verkställa fängelsestraff genom

intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Nuvarande regelverk medger att den som dömts

till fängelse i högst tre månader verkställer

straffet genom sådan övervakning. Utskottet

håller fast vid sitt tidigare

ställningstagande att om tillämpningsområdet

för intensivövervakning utvidgades så att det

även omfattade dem som dömts till fängelse i

upp till sex månader skulle förtroendet för

denna verkställighetsform kunna riskeras.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett

par motionsyrkanden med den inriktningen.

Jämför reservation 13 (v, fp). Vidare håller

utskottet fast vid uppfattningen att

intensivövervakning skall vara en

verkställighetsform, inte en självständig

påföljd. Det föreslås att riksdagen avslår

ett motionsyrkande med ett sådant förslag.

Jämför reservation 14 (fp).

Den som döms till fängelse i högst tre månader kan

under vissa förutsättningar få verkställa straffet

utanför anstalt och i stället övervakas elektroniskt

med s.k. intensivövervakning.

I motionerna Ju340 (v) och Ju409 (fp) begärs att

det skall bli möjligt att verkställa fängelsestraff

på upp till sex månader genom intensivövervakning

med elektronisk kontroll. I den sistnämnda motionen

hävdas att sådan övervakning bör göras till ett

särskilt påföljdsalternativ för domstolarna.

Frågan om att verkställa straff upp till sex

månaders fängelse prövades av utskottet i samband

med att den tidigare försöksverksamheten med

intensivövervakning permanentades (bet.

1997/98:JuU21 s. 9 f). Sammanfattningsvis ansåg

utskottet att en utvidgad omfattning av

verkställigheten skulle kunna riskera förtroendet

för denna verkställighetsform.

Även frågan om intensivövervakning bör vara en

självständig påföljd har behandlats i utskottet

tidigare (bet. 1998/99:JuU22 s. 13 f). Utskottet

instämde då i regeringens överväganden som

redovisats i det nyss nämnda lagstiftningsärendet.

Dessa gick i huvudsak ut på att intensivövervakning

i princip borde vara lika ingripande som ett

fängelsestraff, vilket talade emot att övervakningen

blev en självständig påföljd. Av betydelse i

sammanhanget var också bl.a. att

intensivövervakningen motiverades av såväl

humanitära som samhällsekonomiska skäl. Några sådana

fördelar skulle, enligt vad utskottet anförde, inte

uppkomma om inte intensivövervakning kom i fråga

endast i de fall där domstol först kommit fram till

att påföljden skulle vara fängelse.

Utskottet håller fast vid vad utskottet tidigare

uttalat i dessa frågor. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motion Ju340 i här aktuell del och

motion Ju409.

Övrigt

I detta avsnitt behandlar utskottet en motion

som går ut på att kriminalvården skall kunna

tvinga utvisningsdömda att betala för sin

hemresa. Utskottet hänvisar till ett tidigare

ställningstagande, och utskottet föreslår att

motionen avslås. Jämför reservation 15 (m,

kd). Utskottet tar vidare ställning till ett

motionsyrkande som tar upp möjligheterna att

låta utvisade avtjäna fängelsestraffet i sitt

hemland. Utskottet hänvisar bl.a. till att

det redan finns vissa möjligheter till detta.

Det föreslås att motionsyrkandet avslås.

Jämför reservation 16 (m). Vidare behandlar

utskottet en motion som rör

ansvarsfördelningen mellan polisen och

kriminalvården för dem som är anhållna.

Utskottet föreslår att motionen avslås.

Slutligen tar utskottet ställning till ett

motionsyrkande om utvärdering av reglerna om

restriktioner för häktade. Utskottet hänvisar

här till att en sådan utvärdering aviserats i

den proposition som föregick lagändringen.

Utskottet föreslår att yrkandet avslås.

Jämför reservation 17 (v, fp, mp).

Kostnaden för utvisades hemresor

I motion Ju265 (m) begärs att

kriminalvårdsanstalterna skall ges befogenhet att

kvarhålla del av den ersättning fängelsedömda som

skall utvisas erhåller under tiden i anstalt. Medlen

skall användas till att bekosta deras hemresa när de

utvisas.

Enligt 9 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529) är en

utlänning som utvisas skyldig att betala kostnaden

för sin egen resa till den ort han sänds eller

åläggs att resa genom en myndighets försorg.

Av uppgifter som utskottet erhöll våren 2000 från

Rikspolisstyrelsen och Polismyndigheten i Örebro

län, där Kriminalvårdsmyndigheten Kumla är belägen,

framgår att bestämmelsen mycket sällan tillämpas.

Anledningen till detta är att den som skall utvisas

som regel antingen saknar medel eller motsätter sig

att betala för resan. Eftersom det inte finns någon

särskild ordning för indrivning i dessa fall måste

polisen, om den som skall utvisas vägrar att betala,

ansöka om stämning i domstol samt kvarstad för att

kunna utverka den utvisades medel. Detta är tids-

och resurskrävande och anses i regel inte

meningsfullt att göra.

Vad gäller den ersättning en intagen erhåller

under anstaltsvistelsen gäller enligt 44 § KvaL att

regeringen, eller den myndighet som regeringen

bestämmer, meddelar föreskrifter beträffande

användningen av ersättningen. Regeringen har med

stöd av 38 § KvaF delegerat denna befogenhet till

Kriminalvårdsstyrelsen.

Kriminalvårdsstyrelsen har reglerat frågor rörande

de intagnas ersättningar i KVVFS 2001:5. Av 16 § i

föreskrifterna följer att 10 % av den intagnes

ersättning skall innehållas för permissions- och

frigivningsändamål. De innehållna medlen skall i

första hand användas till utgifter i samband med

permission och frigivning, t.ex. för resa,

uppehälle, inköp av klädutrustning eller liknande.

Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är det möjligt att

använda dessa medel också för den dömdes hemresa i

samband med utvisning. Detta förutsätter dock att

den intagne samtycker till det.

För det fall att den intagne inte frivilligt vill

betala sådant som han är skyldig att betala, t.ex.

kostnaden för hemresa, gäller i princip samma regler

som för indrivning av fordringar från andra

människor i samhället. Det krävs alltså en dom som

kan verkställas. För intagna i kriminalvårdsanstalt

gäller dock särskilda regler i fråga om

möjligheterna till utmätning. I 45 § KvaL föreskrivs

sålunda att om en intagen uppsåtligen förstört

egendom som tillhör anstalten, får ersättning för

det tas ut av den ovan nämnda ersättningen. I övrigt

får dock utmätning inte ske i den ersättning som för

den intagnes räkning står inne hos

kriminalvårdsmyndighet. En dom som går ut på att den

intagne skall betala något kan alltså bara

verkställas genom utmätning i annan egendom som den

intagne har.

När utskottet behandlade denna fråga i februari i

år (bet. 2000/01:JuU12 s. 14 f) delade utskottet

motionärernas uppfattning att det är rimligt att den

som dömts till utvisning också betalar för hemresan.

Detta är också - anförde utskottet - innebörden av

gällande lagstiftning. För att tvinga en intagen att

betala resan krävs det - konstaterade utskottet - en

reglering motsvarande den som nu gäller i fråga om

ersättning för uppsåtligen förstörd egendom som

tillhör anstalten. Som skäl för en sådan ordning

kunde i och för sig anföras att den typ av fordran

som motionärerna tar upp har ett så nära samband med

straffverkställigheten att det framstår som rimligt

att staten kan tvinga fram betalning. Utskottet

kunde emellertid också se skäl som talar emot en

sådan ordning, och utskottet var inte berett att

förorda en lagändring.

Utskottet kan inte se att frågan om att tvinga

utvisningsdömda att betala för sin hemresa kommit i

något annat läge sedan i våras. Utskottet föreslår

att riksdagen avslår motion Ju265.

Straffverkställighet utomlands

I motion Sf279 (m) hävdas att de som dömts till

fängelse och utvisning bör få avtjäna

fängelsestraffet i sitt hemland.

Lagen (1972:260) om internationellt samarbete

rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) - som

bygger på de s.k. överförande- och brottmåls-

domskonventionerna - och lagen (1963:193) om

samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m.m. (NVL) innebär

att det redan i dag är möjligt att låta personer som

här i riket dömts till fängelse och utvisning

verkställa sina straff i hemlandet.

Överförande av verkställighet till annan stat

förutsätter, när varken brottmålsdomskonventionen

eller överförandekonventionen är tillämpliga, att

det föreligger någon annan internationell

överenskommelse. Vidare kan regeringen enligt 3 §

IVL om det föreligger synnerliga skäl för visst fall

träffa överenskommelse med främmande stat om

överförande av straffverkställighet. Ett exempel på

en bilateral överenskommelse är det avtal om

verkställighet av straffrättsliga påföljder som

Sverige ingått med Thailand (SÖ 1990:35).

Våren 2000 behandlade utskottet regeringens

förslag om att riksdagen skulle godkänna ett

tilläggsprotokoll till överförandekonventionen jämte

vissa lagändringar. Förslagen innebar bl.a. att den

dömdes samtycke inte längre krävs för överförande

när den dömde i samband med domen utvisas på grund

av brottet. I samma ärende behandlade utskottet ett

motionsyrkande liknande det nu aktuella (bet.

1999/2000:JuU13 s. 10 f). Utskottet framhöll då att

förslagen i det ärendet gick i den riktning

motionärerna efterlyste. Sålunda framhölls i

propositionen som en allmän utgångspunkt att en

återanpassning torde bli mer effektiv om den dömde i

ett tidigt skede överförs till sitt hemland. I

förhållande till stater som är anslutna till

brottmålsdomskonventionen eller

överförandekonventionen med tilläggsprotokollet

syntes motionsönskemålen väsentligen tillgodosedda

genom propositionens förslag.

Vad gällde stater som inte är anslutna till någon

av de nämnda konventionerna utgick utskottet - i

likhet med tidigare uttalanden - alltjämt från att

regeringen, utan något särskilt riksdagsinitiativ,

undersöker möjligheterna att ingå bilaterala avtal i

den omfattning som är önskvärd.

Utskottet hänvisade till detta ställningstagande

när denna fråga senast behandlades i utskottet (bet.

2000/01:JuU12 s. 19 f).

Tilläggsprotokollet till överförandekonventionen

har tillträtts av Estland, Georgien, Island,

Makedonien och Polen (20 a § förordningen [1977:178]

med vissa bestämmelser om internationellt samarbete

rörande verkställighet av brottmålsdom). Detsamma

gäller från och med årsskiftet i fråga om Cypern,

Litauen, Ungern och Österrike.

Utskottet vidhåller sin inställning från i våras.

Utskottet anser alltså att motionsönskemålet i allt

väsentligt är tillgodosett med gällande regelverk,

vartill kommer att utskottet utgår från att

regeringen undersöker möjligheterna till bilaterala

avtal i den omfattning som är önskvärd. Riksdagen

bör avslå motion Sf279.

Ansvaret för anhållna

I motion Ju438 (s) efterfrågas en klarare

ansvarsfördelning mellan kriminalvården och polisen

när det gäller dem som är anhållna.

I 18 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade

och anhållna m.fl. anges att det normalt sett är

Kriminalvårdsstyrelsen som fattar beslut rörande den

som är intagen i en förvaringslokal som står under

styrelsens tillsyn. Någon författningsreglering av

frågan om vilken myndighet - kriminalvården eller

polisen - som har ansvaret för att det finns lokaler

att förvara anhållna i finns inte.

Frågan om ansvaret för gripna och anhållna togs

upp i en interpellationsdebatt den 25 januari i år

(snabbprotokoll 2000/01:56). Justitieministern

hänvisade då till bestämmelserna i lagen (1976:371)

om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. och

anförde att det kan råda viss oklarhet när det

gäller kriminalvårdens ansvar för att tillhandahålla

häktesplatser för dessa grupper. Polisen har,

anförde justitieministern, koncentrerat sina

utredningsresurser till orter där det finns häkten,

vilket lett till att gripna och anhållna som

tidigare placerats i polisarrester i större

omfattning placerats i häkten på utredningsorten.

Detta var inget problem när det var gott om

häktesplatser. Men i dag kan det innebära vissa

problem för kriminalvårdens planering. Det kunde

därför finnas skäl att ta upp en diskussion med de

berörda myndigheterna i denna fråga.

I en interpellationsdebatt den 30 oktober i år

anförde justitieministern bl.a. att det fram till år

2003 planeras en ökning av antalet anstaltsplatser

med omkring 200 och en ökning av antalet

häktesplatser med omkring 30 (snabbprotokoll

2001/02:20).

Utskottet konstaterar att de problem som

motionären tar upp hänger samman med den platsbrist

som finns i häktena vilket i sin tur beror på

platsbrist på anstalterna. Vissa åtgärder planeras

som nyss framgått för att råda bot på dessa problem.

Som utskottet nyligen framhållit i sitt

budgetbetänkande är det angeläget att arbetet på

detta område intensifieras (bet. 2001/02:JuU1 s.

91). I dagsläget är utskottet inte berett att

förorda några ytterligare åtgärder på området.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motion

Ju438.

Restriktioner för häktade

Den som är häktad kan åläggas restriktioner i sina

kontakter med omvärlden. Det kan t.ex. gälla förbud

mot besök eller telefonsamtal. Restriktionerna får

inte innebära att den häktade underkastas mera

omfattande inskränkningar i sin frihet än vad

ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet

kräver.

Den 1 januari 1999 trädde nya regler i kraft

rörande bl.a. prövningen av de restriktioner som kan

åläggas häktade. Förändringarna innebar bl.a. att

den som är häktad har rätt att begära rättens

prövning av åklagarens beslut om enskilda

restriktioner. Rätten att begära domstolsprövning

blev ett komplement till den redan gällande

ordningen att domstolen i samband med prövningen av

frågan om den misstänkte skall häktas också kan ge

ett generellt tillstånd för åklagaren att besluta om

restriktioner. Vidare förtydligades reglerna så att

det framgår att rätten skall pröva frågan om

tillstånd till restriktioner vid varje tillfälle som

den skall ta ställning till häktningsfrågan.

I motion Ju340 (v) efterfrågas en utvärdering av

de nya reglerna om restriktioner för häktade.

Bakgrunden till yrkandet är bl.a. kritik från

Europarådets kommitté för övervakning av

efterlevnaden av den europeiska konventionen till

förhindrande av tortyr och omänsklig eller

förnedrande behandling eller bestraffning. Kritiken

tar sikte på de psykiska påfrestningar som

restriktioner kan innebära.

I den proposition (prop. 1997/98:104) som föregick

lagändringarna anförde regeringen som sin avsikt att

den även fortsättningsvis skulle ägna uppmärksamhet

åt frågan om humanisering av häktesverksamheten och

andra delar av kriminalvården. Utformningen av

reglerna om restriktioner för häktade är, anfördes

det, en viktig del av detta arbete. Som ett led i

denna strävan borde effekterna av de aktuella

ändringarna utvärderas sedan de tillämpats en tid.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att

tiden i häkte kan bli psykiskt påfrestande om

kontakterna med omvärlden är alltför begränsade.

Restriktioner får dock enligt gällande regelverk

inte vara mer omfattande än nödvändigt. Den

aviserade utvärderingen får utvisa hur regelverket

fungerat. I avvaktan på resultatet av utvärderingen

bör riksdagen avslå motion Ju340 i denna del.

Reservationer

1. En ny verkställighetslag m.m. (punkt 1)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/01:Ju266 yrkande 11 och avslår

motionerna 2001/02:Ju235, 2001/02:Ju311 yrkande 5

och 2001/02:Ju354.

Ställningstagande

Vi anser att regeringen snarast skall ta initiativ

till en utredning med uppdrag att lämna förslag till

en helt ny lagstiftning. Då det finns ett stort

pedagogiskt värde med att förse en ny

straffverkställighetslagstiftning med ett namn som

överensstämmer med lagstiftningens syfte, nämligen

att ange de regler som skall gälla för hur

fängelsestraff skall verkställas, bör den nya lagen

benämnas fängelselagen.

Regeringen bör ges i uppdrag att snarast vidta

åtgärder med anledning av vad vi nu har anfört.

Vi ställer oss alltså bakom motion Ju266 i denna

del. Övriga här aktuella motioner bör däremot inte

föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

2. En ny verkställighetslag m.m. (punkt 1)

av Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju311 yrkande 5 och avslår

motionerna 2001/02:Ju235, 2001/02:Ju266 yrkande 11

och 2001/02:Ju354.

Ställningstagande

Jag delar majoritetens uppfattning i fråga om

behovet av en översyn av reglerna i KvaL. För min

del vill jag framhålla att de nya reglerna på ett

klarare sätt än vad som är fallet med dagens regler

måste ge uttryck för att den som följer olika

program under verkställighetstiden kan påräkna

fördelar i olika avseenden. På motsvarande sätt bör

misskötsamhet innebära att förmåner tas bort eller

minskas. Dessa frågor är enligt min mening av sådan

vikt att de bör lagregleras. Regeringen bör ges i

uppdrag att beakta det anförda vid utarbetandet av

direktiven till den aviserade utredningen.

Det anförda innebär att jag ställer mig bakom

motion Ju311 i denna del. Övriga här aktuella

motioner bör inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

3. Behandlingen av vålds- och sexualbrottsdömda

(punkt 2)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m), Gunnel Wallin (c) och Anita Sidén

(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju307 och avslår motionerna

2001/02:Ju252 och 2001/02:Ju448 yrkande 4.

Ställningstagande

Det är som majoriteten anfört mycket viktigt att män

som har begått sexualbrott får adekvat behandling

för att undvika att de återfaller i likartad

brottslighet. En möjlighet är att använda sig av

farmakologisk behandling i syfte att minska

sexualdriften. I dag kan dessa brottslingar

frivilligt genomgå sådan behandling. Kriminalvården

har dock inte någon möjlighet att ensam besluta om

behandling utan den bestäms och utförs inom ramen

för hälso- och sjukvården oavsett om den medicinska

behandlingen påbörjats i frihet eller under

verkställigheten. Enligt vår uppfattning bör

medicinsk behandling i kombination med terapi

användas mer frekvent inom kriminalvården.

Härutöver bör enligt vår mening även de utsatta

barnens ställning uppmärksammas särskilt. Det är

viktigt att vidta alla tänkbara åtgärder för att

återskapa bl.a. det förtroende som skadats genom

brottet. Härigenom är det enligt vår uppfattning

möjligt att förebygga att de utsatta barnen själva

framgent begår brott av det slag de utsatts för.

De frågor som vi nu valt att lyfta fram inbegriper

flera svåra överväganden. Regeringen bör ges i

uppdrag att utreda dem och återkomma till riksdagen

med ett lagförslag. Detta innebär att vi ställer oss

bakom motion Ju307. Övriga här aktuella motioner

behöver inte föranleda någon åtgärd från riksdagens

sida.

4. Frigivningsförberedelser (punkt 3)

av Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd),

Gunnel Wallin (c) och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:Ju311 yrkande 7 och

2001/02:Ju424 yrkande 4 samt avslår motionerna

2001/02:Ju340 yrkande 7 och 2001/02:Bo246 yrkande 4.

Ställningstagande

Enligt vår mening har kriminalvården betydande

svårigheter att leva upp till de krav som ställs i

bl.a. KvaF på att det skall upprättas en

behandlingsplan.

Eftersom det fanns problem på detta område redan

innan de nuvarande föreskrifterna trädde i kraft

anser vi att det inte är rimligt att nu invänta

BRÅ:s utvärdering av de nya reglerna. I stället bör

regeringen ges i uppdrag att vidta åtgärder när det

gäller efterlevnaden av bestämmelserna i KvaF.

Vi ställer oss alltså bakom motionerna Ju311 och

Ju424 i här aktuella delar. Övriga här aktuella

motioner bör inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

5. Frigivningsförberedelser (punkt 3)

av Yvonne Oscarsson (v) och Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:Ju340 yrkande 7 och

2001/02:Bo246 yrkande 4 samt avslår motionerna

2001/02:Ju311 yrkande 7 och 2001/02:Ju424 yrkande 4.

Ställningstagande

För att möjliggöra en återanpassning till samhället

är det av stor vikt att de intagna ges möjlighet att

förbättra sin utbildning. Många intagna saknar i dag

grundläggande kunskaper. Baskunskaper som att kunna

läsa och skriva är nödvändiga för att klara sig i

samhället. Studiemöjligheterna på anstalterna måste

därför förbättras. Regeringen bör ge

Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att beakta det

anförda vid styrelsens arbete med att reformera

klientutbildningen.

Det är också viktigt att den frigivne har tillgång

till en bostad. Här krävs det en bättre samordning

mellan kommunerna och kriminalvården. Det bör

ankomma på regeringen att vidta åtgärder för att

åstadkomma detta.

Vi ställer oss alltså bakom motionerna Ju340 och

Bo246 i dessa delar. Övriga här aktuella motioner

bör inte föranleda någon åtgärd.

6. Övriga frågor om verkställighetsinnehållet

(punkt 4)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju424 yrkandena 2 och 3

samt avslår motionerna 2001/02:Ju296 yrkande 1 och

2001/02:Ju311 yrkande 6.

Ställningstagande

En av de grundläggande uppgifterna för

kriminalvården är att förhindra att de dömda

återfaller i brott. Samtidigt är det viktigt att

statens medel används effektivt. Det är mot den

bakgrunden av betydande vikt att det finns kunskaper

om vilka metoder som fungerar. För att åstadkomma

detta krävs att kriminalvården utvecklar sin förmåga

att mäta resultaten av verksamheten. Här finns också

ett behov av satsning på forskning. Regeringen bör

ges i uppdrag att ålägga Kriminalvårdsstyrelsen att

ta fram nya metoder för att mäta resultatet av

verksamheten. Behovet av forskning bör beaktas av

regeringen i det fortsatta budgetarbetet.

Vi ställer oss alltså bakom motion Ju424 i dessa

delar. Motionerna Ju296 och Ju311 i här aktuella

delar bör inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

7. Övriga frågor om verkställighetsinnehållet

(punkt 4)

av Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/01: Ju311 yrkande 6 samt

avslår motionerna 2001/02:Ju296 yrkande 1 och

2001/02:Ju424 yrkandena 2 och 3.

Ställningstagande

De som dömts för brott som har sin bakgrund i

spelberoende har en särskild form av

missbruksproblematik som också kräver särskild

behandling. Jag anser att denna fråga är av sådan

vikt att regeringen bör ge Kriminalvårdsstyrelsen i

uppdrag att ta fram ett särskilt program för just

dessa intagna.

Jag ställer mig alltså bakom motion Ju311 i denna

del. Motionerna Ju296 och Ju424 i här aktuella delar

bör inte föranleda någon åtgärd från riksdagens

sida.

8. Kvinnor inom kriminalvården (punkt 5)

av Yvonne Oscarsson (v), Gunnel Wallin (c) och

Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju340 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi anser att kvinnornas situation inom

kriminalvården behöver uppmärksammas mer än vad som

är fallet i dag.

Inom häktesverksamheten behövs kunskap om kvinnors

särskilda situation och beredskap för att tillgodose

kvinnors behov. Här krävs bl.a. särskilda

sjukvårdsresurser.

Inom frivården måste de insatser som vidtagits

utvecklas. Detta är särskilt viktigt eftersom

kvinnor i högre utsträckning än män döms till

frivårdspåföljder.

När det slutligen gäller verksamheten i

anstalterna måste kriminalvården ta sitt ansvar för

att jämställdheten mellan kvinnor och män ökar. Det

är inte acceptabelt att kvinnor i stor utsträckning

erbjuds arbete enbart i tvätteriverksamheten.

Regeringen bör ges i uppdrag att vidta åtgärder i

enlighet med vad vi nu anfört med anledning av

motion Ju340.

9. Påföljden för psykiskt störda lagöverträdare

(punkt 6)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju311 yrkande 8,

2001/02:Ju367 yrkande 1 och 2001/02:Ju373 samt

avslår motionerna 2001/02:Ju345, 2001/02:Ju349 och

2001/02:Ju419.

Ställningstagande

Många av de farligaste brottslingarna finns bland

dem som överlämnas till rättspsykiatrisk vård. Vid

farlighetsbedömningar och beslut om

utskrivningsprövning grundas bedömningen i

realiteten på mer eller mindre kvalificerade

gissningar. Även efter långvarig kännedom kan det

vara nästan omöjligt för en läkare att bedöma om en

psykiskt störd person kommer att återfalla i

brottslighet eller inte.

Mot denna bakgrund anser vi att domstolarna i

stället för att överlämna den dömde till

rättspsykiatrisk vård skall döma till ett

tidsbestämt straff. Därefter skall den dömdes

vårdbehov utredas. Den som behöver vård skall då

erbjudas det. Om patientens vårdbehov upphör innan

strafftiden har gått ut skall han avtjäna resterande

strafftid i vanligt fängelse.

Det är i och för sig positivt att en kommitté har

tillsatts för att bereda dessa frågor. Enligt vår

mening är det dock angeläget att redan nu lösa de

problem som föreligger beträffande påföljden för

psykiskt störda lagöverträdare. Regeringen bör

därför skynda på utredningens förslag i dessa delar

och snarast återkomma till riksdagen med förslag

till lagändringar i enlighet med vad vi har anfört.

Vi ställer oss alltså bakom motion Ju373 samt

motionerna Ju311 och Ju367 i dessa delar. Övriga här

aktuella motioner bör inte föranleda någon åtgärd

från riksdagens sida.

10. Långtidsdömda (punkt 7)

av Yvonne Oscarsson (v) och Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju340 yrkandena 8 och 9.

Ställningstagande

Inom gruppen av långtidsdömda varierar både kraven

på säkerhet och behovet av stöd. Samhällets

skyddsbehov kan därför enligt vår mening för vissa

av de långtidsdömda tillgodoses med betydligt mindre

rigorösa säkerhetsarrangemang än vad som är fallet

beträffande andra långtidsdömda. Detta bör beaktas

vid placeringen av dömda. Särskilt de som dömts för

första gången bör kunna komma i fråga för placering

på anstalt med mindre stränga krav i fråga om

säkerhet.

Ett annat sätt att underlätta situationen för de

långtidsdömda skulle kunna vara att inrätta

särskilda mottagningsenheter för dem som dömts till

långa straff. På en sådan avdelning skulle den dömde

kunna vistas de första åren av straffet.

Verksamheten på en sådan avdelning skulle gå ut på

att bearbeta bl.a. den uppgivenhet och förvirring

som ett långt straff kan medföra.

Regeringen bör ges i uppdrag att utreda dessa

frågor. Vi ställer oss alltså bakom motion Ju340 i

här aktuella delar.

11. Permissioner (punkt 8)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju449 yrkandena 7 och 9

samt avslår motion 2001/02:Ju340 yrkande 11.

Ställningstagande

Den praktiska tillämpningen av permissionsreglerna i

KvaL har inte alls fungerat. Det är därför i och för

sig positivt att kriminalvårdens

tillämpningsföreskrifter på området reviderats. Med

tanke på att det fortfarande är samma grundläggande

regler i fråga om permissioner som gäller i KvaL

känner vi emellertid en viss tvekan inför

möjligheterna att med tillämpningsföreskrifter som

verktyg åstadkomma en stramare hantering. Vi anser

därför att dessa bestämmelser måste ändras. En

utgångspunkt för en sådan förändring bör vara att

det vid beslut om permission måste ske en avvägning

mellan den intagnes intresse av att få permission

och medborgarnas berättigade krav på skydd och

säkerhet. Vid denna avvägning bör allmänhetens

skyddsintresse ges en större tyngd än vad som är

fallet i dag, särskilt när det är fråga om

återfallsbrottslingar. Den intagnes intresse bör

bedömas utifrån en individuellt bestämd vårdplan.

Härigenom ökar förutsättningarna för att

permissionen används till något som långsiktigt

bidrar till den dömdes återanpassning till

samhället.

Härutöver är det viktigt att kontrollen av dem som

beviljas permission är effektiv. I det sammanhanget

vill vi påpeka att de utvärderingar som har gjorts

av verkställighet i form av intensivövervakning med

elektronisk kontroll har visat på ett övervägande

positivt resultat. Vi anser att de erfarenheter

kriminalvården erhållit skulle kunna användas även i

andra sammanhang. Så skulle t.ex. elektronisk

övervakning kunna införas som en extra

säkerhetsåtgärd vid permissioner och frigångar. En

försöksverksamhet bör inledas.

Regeringen bör låta utreda de frågor vi nu tagit

upp och återkomma till riksdagen med erforderliga

lagförslag. Vi ställer oss alltså bakom motion Ju449

i dessa delar. Motion Ju340 bör inte föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

12. Permissioner (punkt 8)

av Yvonne Oscarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju340 yrkande 11 samt

avslår motion 2001/02:Ju449 yrkandena 7 och 9.

Ställningstagande

En intagen som dömts till utvisning beviljas som

regel inte permission eftersom risken anses stor att

han avviker. Mot detta intresse av att

fängelsestraff verkställs måste vägas det intresse

som de utvisningsdömda har av att kunna upprätthålla

en kontakt med familjen under den tid som återstår

av vistelsen i Sverige. Ett sätt att tillgodose

kraven på säkerhet skulle då kunna vara att ställa

som villkor att den dömde övervakas med elektronisk

kontroll på samma sätt som dömda i dag kan få

verkställa fängelsestraff. Regeringen bör ges i

uppdrag att utreda frågan. Jag ställer mig alltså

bakom motion Ju340 i denna del. Motion Ju449 bör

däremot inte föranleda någon åtgärd från riksdagens

sida.

13. Tillämpningsområdet för intensivövervakning

(punkt 9)

av Yvonne Oscarsson (v) och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:Ju340 yrkande 5 och

2001/02:Ju409 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser att fördelarna med denna form av

verkställighet är betydande samtidigt som den

försöksverksamhet som föregick permanentandet år

1998 visade på att det hela har fungerat väl.

De argument emot en utvidgning som anförts kan man

visserligen inte helt bortse från. Emellertid kommer

denna form av verkställighet bara i fråga för dem

som själva vill ha den. Redan detta innebär att bara

sådana dömda som själva vill försöka göra något åt

sin livssituation kommer i fråga. Härtill kommer att

intensivövervakningen ställer stora krav på den

dömde.

Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med ett

lagförslag som innebär att fängelsestraff upp till

sex månader kan verkställas med intensivövervakning.

Vi ställer oss alltså bakom motionerna Ju340 och

Ju409 i här aktuella delar.

14. Intensivövervakning som självständig

påföljd (punkt 10)

av Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju409 yrkande 1.

Ställningstagande

Det är domstolen som har de bästa förutsättningarna

att ta ställning till vilken slags påföljd som bör

dömas ut. Det kan därför vara naturligt att låta

intensivövervakningen utgöra ett självständigt

påföljdsalternativ.

En förändring som den jag nu förordar är

naturligtvis förknippad med en del svårigheter,

bl.a. i fråga om hur intensivövervakningen skall

förhålla sig till andra påföljder när det gäller

påföljdernas inbördes stränghet. Regeringen bör låta

utreda frågan och om det är påkallat återkomma till

riksdagen med ett lagförslag. Jag ställer mig alltså

bakom motion Ju409 i denna del.

15. Kostnaden för utvisades hemresor (punkt 11)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju265.

Ställningstagande

Vi anser att det är stötande att kriminalvården inte

har befogenhet att utan den intagnes samtycke betala

ut kvarhållna medel för att täcka kostnaderna för

hans hemresa. Detta innebär också att den dömdes

skyldighet att betala, som följer av stadgandet i 9

kap. 1 § utlänningslagen, inte kan upprätthållas. En

sådan möjlighet bör därför införas för

kriminalvården.

Regeringen bör ges i uppdrag att snarast återkomma

till riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser

vad vi nu har anfört.

16. Straffverkställighet utomlands (punkt 12)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Sf279 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi anser att belastningen på de svenska anstalterna

bör minskas i största möjliga mån. Därför bör det

eftersträvas att så många som möjligt av dem som

döms till utvisning också verkställer straffet i

sitt hemland. Arbetet med att träffa bilaterala

överenskommelser bör därför intensifieras. Det bör

ankomma på regeringen att vidta åtgärder.

17. Restriktioner för häktade (punkt 14)

av Yvonne Oscarsson (v), Kia Andreasson (mp) och

Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju340 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi noterar att det vidtagits en del åtgärder under

senare år för att humanisera häktesverksamheten för

att tillgodose den kritik som riktats mot Sverige

från Europarådet. Det är emellertid svårt att få en

samlad bild av de åtgärder som vidtagits. Eftersom

det är angeläget att Sverige som en rättsstat inte

ådrar sig ytterligare kritik i ämnet bör en översyn

snarast göras i syfte att säkerställa att de svenska

reglerna lever upp till de krav som följer av

Sveriges konventionsåtaganden. Regeringen bör därför

ges i uppdrag att snarast tillsätta en utredning för

att utvärdera de senaste förändringarna avseende

restriktioner för häktade.

Särskilda yttranden

1. Den framtida kriminalvården

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Vi anser att det kan finnas skäl att överväga en

förändrad inriktning när det gäller den svenska

kriminalvården. Privata inslag skulle på vissa

områden kunna innebära förbättringar. Här tänker vi

bl.a. på arbetsdriften. Företag skulle kunna

erbjudas att sköta en del av arbetsdriften i

anstalterna. Det kan också finnas skäl att gå

ytterligare ett steg i denna riktning och helt och

hållet låta företag driva anstalter på entreprenad.

Eftersom en utredning där

kriminalvårdslagstiftningen och verksamheten nu

aviserats har vi dock valt att inte reservera oss

till förmån för motionerna Ju235 och Ju354.

2. Behandling av män som dömts för våld mot

kvinnor

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c) och Anita

Sidén (m).

Det är av största vikt att män som dömts för våld

mot kvinnor ges en sådan behandling som minimerar

risken för återfall. Vi nödgas emellertid konstatera

att detta i praktiken är en resursfråga. Om våra

budgetalternativ hade vunnit riksdagens gillande

hade förutsättningarna för att på ett kraftfullt

sätt förstärka kriminalvårdens möjligheter att

bearbeta denna form av brottslighet varit bättre.

Mot denna bakgrund har vi valt att inte reservera

oss till förmån för motionerna Ju252 och Ju448.

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2001/02:Ju235 av Björn Leivik (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om nya metoder inom

kriminalvården.

2001/02:Ju252 av Rigmor Stenmark och Birgitta

Carlsson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om alternativa eller

kompletterande straffbestämmelser för män som begår

våld mot kvinnor.

2001/02:Ju265 av Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i motionen om kvarhållande av medel

som täcker kostnaderna för den avvisades hemresa.

2001/02:Ju266 av Bo Lundgren m.fl. (m):

11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till en ny verkställighetslag i enlighet med

vad som anförs i motionen.

2001/02:Ju296 av Kjell Eldensjö (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om straffavtjäning med

påverkansprogram för rattfyllerister.

2001/02:Ju307 av Anne-Katrine Dunker och Berit

Adolfsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om vikten av att behandla både

offret och förbrytaren när det gäller pedofilbrott.

2001/02:Ju311 av Gunnel Wallin m.fl. (c):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av ett

nytt bonussystem där de intagna blir belönade om de

följer sitt behandlingsprogram.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att intagna som är

spelmissbrukare skall få en meningsfull

rehabilitering.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en individanpassad

utveckling av kriminalvårdens programverksamhet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att patienten skall

sättas i centrum och att en kontaktperson bör stödja

patienten under hela behandlingsperioden när det

gäller de som är intagna på rättspsykiatrisk vård.

2001/02:Ju340 av Alice Åström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att kvinnors situation inom kriminalvårdens

olika delar särskilt skall uppmärksammas i enlighet

med vad i motionen anförs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att en uppföljning och utvärdering av de

förändringar som gjorts inom häktesverksamheten för

att förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna

skall genomföras.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att den alternativa påföljden

intensivövervakning med elektronisk fotboja skall

utvidgas till att kunna utdömas för straff upp till

sex månader.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att särskilda åtgärder skall vidtas för att

förbättra möjligheten till studier inom anstalter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att de långtidsdömdas situation särskilt

skall uppmärksammas i enlighet med vad i motionen

anförs.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att verksamheten med mottagningsenheter för

långtidsdömda skall utredas i enlighet med vad i

motionen anförs.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att möjligheten för utvisningsdömda att få

permission med s.k. fotboja snarast skall utredas.

2001/02:Ju345 av Lena Ek och Margareta Andersson

(c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att betalningsansvaret för

sluten psykisk vård överförs till staten.

2001/02:Ju349 av Hans Hoff (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om statistik och ansvar vad

gäller patienter som återfaller i våldshandlingar

kort tid efter utskrivning från LRV, lag om

rättspsykiatrisk vård.

2001/02:Ju354 av Göran Lindblad (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om privata fängelser.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en försöksverksamhet

med två till tre privatiserade anstalter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en utredning

avseende kriminalvårdens inriktning.

2001/02:Ju367 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening behovet av en ny inriktning av förhållandet

mellan rättspsykiatrin och rättssystemet enligt vad

som anförs i motionen.

2001/02:Ju373 av Urban Ahlin och Monica Green (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att införa en minimitid för

personer dömda till rättspsykiatrisk vård.

2001/02:Ju409 av Ulf Nilsson (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att låta tingsrätten

utdöma fotboja som ett självständigt straff.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om möjligheten att

bevilja fotboja vid fängelsestraff upp till sex

månader.

2001/02:Ju419 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring i lagen om rättspsykiatrisk vård enligt

vad i motionen anförs.

2001/02:Ju424 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att kriminalvården

bör utveckla och förstärka sin analyskapacitet och

utveckla mätmetoder som kan användas för att

beskriva olika resultat som uppnås med behandlings-

och vårdarbetet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att kriminalvården

måste utveckla och stimulera forskningsarbete som

kan belysa sambanden mellan kriminalvård och de

frigivnas återfall i brottslighet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att vården på

anstalt inriktas på att den dömde skall få hjälp att

komma till rätta med sitt problematiska

levnadsmönster.

2001/02:Ju438 av Ann-Kristine Johansson och Marina

Pettersson (s):

Riksdagen begär att regeringen ser över

ansvarsfrågan för anhållna.

2001/02:Ju448 av Viviann Gerdin (c):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att mer fokus sätts

på gärningsmannen.

2001/02:Ju449 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om strikta

permissionsregler.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om intensivövervakning

i samband med permissioner och frigångar.

2001/02:Sf279 av Ola Karlsson och Ingvar Eriksson

(m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utländska

medborgare som begått brott i Sverige skall utvisas

för att avtjäna sina straff i hemlandet.

2001/02:Bo246 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening det i motionen anförs om samarbete och

samordning mellan kriminalvården och kommunerna.