Bet. 2001/02:JUU7

Justitieutskottets betänkande

2001/02:JUU7

Processrättsliga frågor

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motionsyrkanden som väckts under allmänna

motionstiden åren 2000 och 2001 och som tar upp

processrättsliga frågor. Motionerna rör bl.a. rätten

till domstolsprövning, åtalsfrågor samt frågor om

vittnen, sakkunniga och ombud och om

straffprocessuella tvångsmedel.

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

I ärendet finns 29 reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Svensk domstols behörighet

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju239.

Reservation 1 (v)

2. Rätten till domstolsprövning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju330

yrkande 8 och 2001/02:Ju450 yrkande 17.

Reservation 2 (kd, fp)

3. Generellt prövningstillstånd

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju246 yrkande

4.

Reservation 3 (v)

4. Vitesföreläggande

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju420.

5. Offentlighet vid domstol

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju246 yrkande

5.

Reservation 4 (v)

6. Kompetensutveckling i barnfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju411

yrkande 1, 2000/01:Ju416 yrkande 1, 2001/02:Ju302

och 2001/02:Ju330 yrkande 7.

Reservation 5 (kd, c, mp)

7. Kompetensutveckling i frågor om våld mot

kvinnor

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju226

yrkande 1, 2001/02:Ju324 yrkande 2, 2001/02:Ju396

yrkandena 7 och 8 samt 2001/02:A229 yrkande 30.

Reservation 6 (m, kd, c, fp)

8. Kompetensutveckling i brottsofferfrågor

och vittnesstöd

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju394 yrkandena

12 och 15.

Reservation 7 (kd)

9. Utveckling av kulturkompetens

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A226

yrkande 6 och 2001/02:A317 yrkandena 20 och 21.

Reservation 8 (v, c, mp)

10. Kompetensutveckling i frågor om

miljöbrott

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju330 yrkande

6.

Reservation 9 (kd, mp)

11. Kompetensutveckling i frågor om

utvecklingsstörningar

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju237 yrkande

7.

Reservation 10 (c)

12. Ett nationellt resurscentrum för

brottsbekämpning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju244,

2001/02:Ju253 och 2001/02:Ju268.

13. Rättens sammansättning i mål som rör

barn

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju411

yrkande 2, 2000/01:Ju416 yrkande 2 och

2001/02:A211 yrkande 24.

14. Jäv

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju807 och

2000/01:Ju823.

Reservation 11 (mp)

15. Advokatkommittén

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju822.

16. Förordnande av offentlig försvarare

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju811.

17. Barns rätt till juridiskt biträde

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju332.

18. Ombudsarvoden

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju401,

2000/01:Ju402, 2000/01:

Ju405, 2000/01:Ju821 och 2001/02:Ju356.

Reservation 12 (mp)

19. Obligatorisk häktning

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju928

yrkande 15, 2001/02:Ju449 yrkande 14 och

2001/02:A228 yrkande 11.

Reservation 13 (m)

20. Strafföreläggande

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju450 yrkande

10.

Reservation 14 (fp)

21. Åtalsrätt

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju288 och

2001/02:A228 yrkande 15.

Reservation 15 (kd)

22. Åtalsunderlåtelse

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju711.

Reservation 16 (m)

23. Vittnesstöd

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju341

yrkande 5, 2001/02:Ju394 yrkandena 13 och 14 samt

2001/02:Ju450 yrkande 16.

Reservation 17 (kd, fp)

24. Finansiering av vittnesstödsverksamheten

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju385.

25. Anonymitet för vittnen

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju434.

26. Kronvittnen

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju933

yrkande 12 och 2001/02:Ju450 yrkande 11.

Reservation 18 (fp)

27. Sakkunnigförhör i mål som rör barn

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju301.

Reservation 19 (mp)

28. Legitimation för vittnespsykologer

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju303.

29. Utfärdande av § 7-intyg

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju217.

30. Sakkunnig i hyresmål

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo292 yrkande

3.

31. Inkomstuppgifter under

sanningsförsäkran

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju819.

32. Indrivning av böter

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju210,

2001/02:Ju400, 2001/02:T251

yrkandena 5 och 6 samt 2001/02:T470 yrkande 3.

Reservation 20 (m, kd, c)

33. Hemliga tvångsmedel

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju232,

2001/02:Ju237 yrkande 25, 2001/02:Ju329 yrkande

12, 2001/02:Ju388 yrkandena 1-6 och 2001/02:

Ju407.

Reservation 21 (m)

Reservation 22 (v)

Reservation 23 (kd, c)

Reservation 24 (mp)

34. Handmanövrerade TV-kameror

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju271 yrkande

8.

Reservation 25 (v, mp)

35. Personella tvångsmedel

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju801,

2001/02:Ju271 yrkande 10 och 2001/02:So614

yrkande 2.

Reservation 26 (v)

Reservation 27 (fp)

36. Beslag

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju806.

Reservation 28 (m, kd, c, fp)

37. Kameraövervakning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju278,

2001/02:Ju389 yrkande 7 och 2001/02:Ju440.

Reservation 29 (m, kd, c)

Stockholm den 5 februari 2002

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Fredrik

Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta Johansson

(s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström (v),

Ingemar Vänerlöv (kd), Ann-Marie Fagerström (s),

Maud Ekendahl (m), Helena Zakariasén (s), Morgan

Johansson (s), Ragnwi Marcelind (kd), Anita Sidén

(m), Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson (mp), Gunnel

Wallin (c), Johan Pehrson (fp) och Sture Arnesson

(v).

2001/02

JuU7

Utskottets överväganden

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motionsyrkanden som rör processrättsliga frågor och

som väckts under de allmänna motionstiderna åren

2000 och 2001. Om inte annat anges är motionerna

väckta under allmänna motionstiden år 2001.

Svensk domstols behörighet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår, med hänvisning till

gällande bestämmelser, att riksdagen avslår

ett motionsyrkande om att se över reglerna om

forum i tvistemål. Jämför reservation 1 (v).

I motion Ju239 (v) begärs en översyn av reglerna om

forum i tvistemål. Motionärerna ifrågasätter om

dagens regler gör det möjligt att i Sverige pröva

anspråk som avser skadestånd på grund av

krigsförbrytelser och andra grova kränkningar av

mänskliga rättigheter.

Motionsönskemålet rör i första hand frågan om

svensk domstols behörighet.

Vissa bestämmelser i ämnet finns i lagen

(1998:538) om domstols internationella behörighet

och om verkställighet av utländska domar enligt

Brysselkonventionen och i lagen (1992:794) med

anledning av Sveriges tillträde till

Luganokonventionen. Luganokonventionen har

ratificerats av EU:s samtliga nuvarande

medlemsstater och av EFTA-staterna Island, Norge och

Schweiz samt av Polen. Brysselkonventionen kan

endast tillträdas av EU:s medlemsstater. Båda

konventionerna gäller som lag här i landet. Enligt

konventionerna kan en talan avseende skadestånd

utanför avtalsförhållanden mot den som har hemvist i

en konventionsstat väckas antingen i den

konventionsstaten eller i en annan konventionsstat

vid domstolen i den ort där skadan inträffade.

Det bör här nämnas att den av Europeiska rådet

antagna Bryssel I-förordningen om domstols

behörighet och om erkännande och verkställighet av

utländska domar på privaträttens område träder i

kraft den 1 mars 2002. Bryssel I-förordningen

ersätter Brysselkonventionen och innehåller i

huvudsak identiska bestämmelser som Lugano- och

Brysselkonventionerna.

För det fall någon konventionsbaserad lag inte är

tillämplig gäller som huvudregel att en tvist är

underkastad svensk domsrätt, om svensk lag anvisar

ett forum här i landet. Reglerna om forum i

tvistemål innebär - såvitt nu är aktuellt - i

huvudsak följande.

Enligt 22 kap. 1 § rättegångsbalken får talan mot

den misstänkte om enskilt anspråk med anledning av

brott föras i samband med åtal för brottet. Om talan

inte förs i samband med åtalet skall talan föras i

den för tvistemål stadgade ordningen. Det sistnämnda

innebär att svarandens hemvist avgör i vilken

domstol talan skall föras.

Mot den som inte har känt hemvist vare sig inom

eller utom riket får talan väckas där han uppehåller

sig. Om den sökte är svensk medborgare som

uppehåller sig utom riket eller om hans uppehållsort

är okänd, kan talan mot honom föras där han inom

riket senast haft hemvist eller uppehållit sig.

Mot den som inte har känt hemvist inom riket får,

i fråga om tvist som gäller betalningsskyldighet,

talan föras där vederbörande har egendom.

En talan med anledning av en skadegörande handling

får vidare tas upp i den ort där handlingen företogs

eller där skadan uppkom.

Det anförda innebär - såvitt gäller utländska

medborgare med hemvist utomlands - att en talan som

enbart avser skadestånd på grund av brott begånget

utomlands i praktiken inte kan föras här.

När det gäller verkställighet av domar är

huvudregeln att domar som meddelats i en annan stat

inte erkänns, om det inte finns någon

överenskommelse om annat. De ovan nämnda Bryssel-

och Luganokonventionerna innehåller bl.a.

bestämmelser om erkännande av utländska domar på

privaträttens område.

Utskottet uttalade sig om liknande motionsönskemål

senast i mars 2001. Utskottet höll i och för sig med

motionärerna om att skadestånd många gånger är en

viktig sanktion för att en målsägande skall få

upprättelse. När det gällde motionsönskemålet ville

utskottet dock erinra om att redan gällande regler

ger en möjlighet att föra en skadeståndstalan här om

åtalet prövas här. Att föra en skadeståndstalan i

den aktuella typen av mål utan samband med ett åtal

framstod enligt utskottet som orealistiskt av flera

skäl, bl.a. skulle målsäganden inte ha den fördel i

fråga om utredningen om den skadegörande handlingen

som samordningen med ett åtal normalt sett innebär.

Härtill kom att en sådan dom med stor sannolikhet

endast skulle kunna verkställas i stater inom EU

eller i Norge, Island och Schweiz. Mot denna

bakgrund var utskottet inte berett att förorda att

ett utredningsarbete sattes i gång i frågan (bet.

2000/01:JuU14 s. 11 f).

Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag

och avstyrker bifall till motion Ju239.

Rätten till domstolsprövning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avstyrker

bifall till motionsyrkanden om att utöka

möjligheterna till överprövning av

domstolsavgöranden. Vidare föreslår utskottet

att riksdagen avslår ett motionsyrkande om

att generella prövningstillstånd inte bör

införas. Här hänvisar utskottet till pågående

beredningsarbete. Slutligen föreslår

utskottet att riksdagen avslår ett

motionsyrkande rörande vitesföreläggande som

enligt utskottets mening får anses vara

tillgodosett genom gällande lagstiftning.

Jämför reservationerna 2 (kd, fp) och 3 (v).

Prövningstillstånd

I motion Ju330 (kd) begärs att kravet på

prövningstillstånd vid överklagande av tingsrättens

avgöranden i brottmål skall tas bort. I motion Ju450

(fp) efterfrågas ökade möjligheter att få mål

prövade i två instanser. Slutligen anser

motionärerna i Ju246 (v) att några generella

prövningstillstånd inte bör införas.

I brottmål krävs prövningstillstånd i vissa fall

när en dom överklagas till hovrätt. Sedan år 1993

krävs alltså prövningstillstånd om den tilltalade

inte dömts till svårare påföljd än böter eller om

han frikänts från ansvar för brott för vilket inte

är föreskrivet svårare straff än fängelse sex

månader (49 kap. 13 § rättegångsbalken). Innebörden

i regleringen är att den tilltalade kan få en

fullständig prövning i hovrätten om åtalet bifallits

och om påföljden därvid bestämts till någonting

annat än böter.

Justitieutskottet har tidigare behandlat yrkanden

liknande de nu aktuella (bet. 1999/2000:JuU4 s. 3 f

och 2000/01:JuU32 s. 5 f). Vid riksmötet 1999/2000

begärdes ett tillkännagivande av innebörd att rätten

till domstolsprövning inte får urholkas, något

motionärerna menade i viss mån redan skett genom

bl.a. krav på prövningstillstånd vid överklaganden.

Av grundläggande betydelse för frågan om rätt till

domstolsprövning är den europeiska konventionen av

den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna

(Europakonventionen). Konventionen med dess

tilläggsprotokoll gäller enligt lagen (1994:1219)

sedan den 1 januari 1995 som lag här i riket.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen skall var

och en, vid prövning av hans civila rättigheter och

skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för

brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig

förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig

och opartisk domstol som upprättats enligt lag. En

utförlig redogörelse för den närmare innebörden av

artikeln, liksom för exempel på de svenska

lagstiftningsåtgärder som föranletts av

konventionens krav, finns i justitieutskottets ovan

nämnda betänkande från riksmötet 1999/2000.

Hovrättsprocessutredningen uttalade i sitt

betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU

1995:124) att Europakonventionen inte torde hindra

att det i svensk rätt införs ett system med krav på

prövningstillstånd med möjlighet till s.k.

ändringsdispens vid fullföljd av talan från

tingsrätt till hovrätt i brottmål. Eftersom

konventionen inte föreskriver någon rätt till

överklagande av domar i tvistemål, kunde den inte

heller anses lägga hinder i vägen för krav på

prövningstillstånd när sådana mål fullföljs från

tingsrätt till hovrätt (SOU 1995:124 s. 159 f).

Vid behandlingen av den under riksmötet 1999/2000

väckta motionen delade utskottet motionärernas

uppfattning angående betydelsen av rätten till

domstolsprövning. Rätten till domstolsprövning,

framhöll utskottet, är i själva verket en

förutsättning för att man skall kunna tala om en

rättsstat. Enligt utskottets mening är den rätt till

domstolsprövning som följer av såväl

Europakonventionen som rättsstatens principer

tillgodosedd i svensk rätt när det gäller

anklagelser för brott och tvister mellan enskilda.

Utskottet pekade också på att svensk lagstiftning

under senare år utformats så att även

förvaltningsbeslut som rör ett enskilt subjekts

civila rättigheter och skyldigheter skall kunna

domstolsprövas. Mot denna bakgrund ansåg utskottet

att det saknades anledning för riksdagen att förorda

några åtgärder med anledning av motionen, och den

avstyrktes i denna del.

I sitt betänkande våren 2001 fann utskottet inte

anledning att inta någon annan hållning i frågan med

anledning av de då väckta motionsyrkandena, vilka

avstyrktes.

Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag

och avstyrker bifall till motionerna Ju330 och Ju450

i nu behandlade delar.

Såvitt angår frågan i motion Ju246 om införandet

av generellt prövningstillstånd skall följande

tilläggas.

På grundval av Hovrättsprocessutredningens

ovannämnda betänkande föreslog regeringen våren 1997

ett system med generellt prövningstillstånd i ledet

mellan tingsrätt och hovrätt (prop. 1996/97:131).

Emellertid återkallades propositionen sedan det

visat sig att erforderligt stöd inte fanns i

riksdagen (regeringens skrivelse 1996/97:168). Inte

minst från domstolshåll har även härefter efterlysts

regeländringar som på olika sätt är avsedda att

begränsa hovrätternas befattning med målen till vad

som kan vara motiverat i det enskilda fallet. En

arbetsgrupp, i vilken samtliga hovrätter varit

representerad, har bl.a. föreslagit en något

utvidgad tillämpning av dagens regler om

prövningstillstånd (Hovrätternas processgrupp,

promemorian Effektivare hovrättsförfarande, dnr

Ju1999/4445). På grundval av dels

Hovrättsprocessutredningens förslag, dels nämnda

arbetsgrupps promemoria har inom

Justitiedepartementet utarbetats en promemoria om

hur hovrättsprocessen bör se ut i framtiden (Ds

2001:36). I promemorian föreslås bl.a. att det för

tvistemål skall införas ett generellt krav på

prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt.

Promemorian har varit föremål för remissbehandling

och bereds nu vidare i Justitiedepartementet.

Utskottet anser att beredningen inte bör

föregripas och avstyrker bifall till motion Ju246 i

här behandlad del.

Vitesföreläggande

I motion Ju420 (m) yrkas att viten alltid skall

utdömas av domstol och inte av myndigheter.

I lagar och andra författningar föreskrivs ibland

att en myndighet kan förelägga någon att vidta en

viss åtgärd vid äventyr av vite. Som exempel kan

nämnas att en polismyndighet får förelägga den som

utan tillstånd ställt upp en container på en

offentlig plats att inom viss tid ta bort

containern. Som påföljd för underlåtenhet att följa

ett sådant föreläggande får vite sättas ut (3 kap.

19 och 20 §§ ordningslagen 1993:1617).

I lagen (1985:206) om viten finns bestämmelser om

bl.a. utdömande av vite. Enligt lagen prövas frågor

om utdömande av viten av länsrätt på ansökan av den

myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet eller,

om detta har skett efter överklagande i frågan om

vitesföreläggande, av den myndighet som har prövat

denna fråga i första instans (6 §). I vissa fall

prövar tingsrätt frågan om utdömande av vite (7 §).

Lagen om viten gäller i den mån inte annat följer

av annan lag eller författning. Bestämmelser om

utdömande av vite finns i ett antal andra

författningar. I flera av dessa föreskrivs att det

är länsrätt eller tingsrätt som skall pröva frågan

om utdömande av vite (se t.ex. föräldrabalken 16

kap. 13 §). I några fall kan myndigheter, t.ex.

Patent- och registreringsverket och

Finansinspektionen, döma ut vite. Myndigheternas

beslut kan överklagas till domstol.

Utskottet kan inte finna annat än att

motionsönskemålet i stort får anses vara

tillgodosett genom gällande lagstiftning och

avstyrker bifall till motion Ju420.

Offentlighet vid domstol

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett

motionsyrkande om att utreda huruvida antalet

domstolsförhandlingar inom stängda dörrar har

ökat. Jämför reservation 4 (v).

I motion Ju246 (v) begärs en översyn av

tillämpningen av bestämmelserna om att

domstolsförhandlingar kan hållas inom stängda

dörrar. Syftet med en sådan översyn är att utröna om

antalet icke offentliga förhandlingar i domstol har

ökat under senare år och i så fall vad det beror på.

Enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen

skall domstolsförhandling vara offentlig.

I 5 kap. rättegångsbalken regleras frågor om

offentlighet vid domstol. I vissa fall kan

domstolsförhandling hållas inom stängda dörrar. Det

rör bl.a. vissa typer av brott såsom sexualbrott

eller när viss personalia skall gås igenom. Detsamma

gäller till skydd för uppgifter som hänför sig till

rikets säkerhet eller till en förundersökning i

brottmål (5 kap. 1 § rättegångsbalken). Enligt lagen

(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare gäller vidare vid förhandling i mål

mot den som inte fyllt 21 år att om offentlighet är

till uppenbar olägenhet till följd av den

uppmärksamhet den unge kan antas bli föremål för,

får rätten förordna att målet skall handläggas inom

stängda dörrar (27 § andra stycket).

Enligt vad utskottet inhämtat från Domstolsverket

förs inte någon statistik över hur många

förhandlingar som hålls inom stängda dörrar.

Domstolsverket har inte fått några indikationer på

att antalet sådana förhandlingar skulle ha ökat och

inte heller några andra påstötningar i frågan.

Utskottet har inte underlag för annat

ställningstagande än att såväl bestämmelsernas

utformning som tillämpningen av desamma är väl

avvägda. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet

bifall till motion Ju246 i nu behandlad del.

Utbildning och kompetensutveckling

för anställda inom rättsväsendet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår en

rad motionsyrkanden om utbildning och

kompetensutveckling för anställda inom

rättsväsendet i olika frågor. Utskottet

hänvisar här till den utbildning som bedrivs

inom rättsväsendets myndigheter. Vidare

föreslår utskottet att riksdagen avslår

motionsyrkanden om att inrätta ett nationellt

resurscentrum för brottsbekämpning. Jämför

reservationerna 5-10 (m, v, kd, c, fp, mp).

I ett antal motioner tas upp frågor om utbildning

och kompetensutveckling för anställda inom

rättsväsendet. I motion Ju302 (s) begärs utbildning

för att öka kompetensen i frågor som rör barn; i

motionerna 2000/01:Ju411 (s), 2000/01:Ju416 (c) och

Ju330 (kd) anser motionärerna att särskilt domares

barnkompetens behöver stärkas. I motionerna Ju226

(c), Ju324 (kd), Ju396 (m) och A229 (fp) efterfrågas

utbildning i frågor om våld mot kvinnor, särskilt

för domare och poliser, och i den sistnämnda

motionen även forskning på området. Vidare begärs

utbildning i brottsofferfrågor i motion Ju394 (kd),

i kulturkompetens i motionerna A226 (c) och A317

(v), i vittnesstödsverksamhet i motion Ju394 (kd)

och i miljöbrott i motion Ju330 (kd). I motion Ju237

(c), slutligen, begär motionärerna utbildning i

frågor om utvecklingsstörningar för att förbättra

situationen för utvecklingsstörda när de har kontakt

med rättsvårdande myndigheter.

De områden som tas upp i motionsyrkandena är både

angelägna och prioriterade i rättsväsendets

verksamhet. Det innebär att det bedrivs såväl

utbildning som kompetensutveckling för de kategorier

anställda som är närmast berörda. Här kan nämnas att

det inom polisen pågår ett kontinuerligt arbete med

att utveckla kvaliteten i grundutbildningen bl.a.

genom ett ökat och fördjupat samarbete med de

universitets- och högskoleutbildningar som har

betydelse för polisarbetet. Polishögskolan erbjuder

dessutom vidareutbildning för hela polisväsendet.

För domare finns ett årligt utbildningsprogram med

kurser, seminarier och utbildningsdagar för olika

kategorier anställda och i olika ämnen. Slutligen

inrättades vid Riksåklagaren under år 2000 ett

utbildningscentrum och ett särskilt utbildningsråd

under ledning av biträdande riksåklagaren. Rådet

ansvarar för kvaliteten i kompetensutvecklingen.

Under år 2000 genomfördes vidareutbildning för

åklagare bl.a. i rasistisk brottslighet,

miljöbrottslighet, målsägandefrågor samt sexual- och

våldsbrott mot barn (prop. 2001/02:1 volym 3 s. 77,

88 och 102).

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen

behandlat frågor som rör utbildning och

kompetensutveckling i olika ämnen för rättsväsendets

anställda.

Som exempel kan nämnas att utskottet behandlade

frågan om utbildning och fortbildning bl.a. i frågor

rörande brottsoffer och våld mot kvinnor våren 2000

(bet. 1999/2000:JuU23 s. 20 f). Utskottet hänvisade

då till de förstärkta utbildningsinsatser som blev

resultatet av regeringens proposition Kvinnofrid

(prop. 1997/98:55, bet. JuU13) med bl.a. ändrad

examensordning för ett antal utbildningar. Utskottet

instämde i motionärernas uppfattning att det är i

hög grad angeläget att det inom rättsväsendet finns

goda kunskaper hos dem som kommer i kontakt med

brottsoffer och frågor om brottsoffer; särskilt

ansågs detta gälla i fråga om kunskaper om

våldsbrott mot kvinnor och barn. Av den redogörelse

utskottet gjorde i betänkandet framgick att ett

omfattande utbildnings- och fortbildningsarbete

redan pågick såväl inom det högre

utbildningsväsendet som inom berörda myndigheter.

Dessutom övervägdes inom Justitiedepartementet

behovet av ytterligare utbildningsinsatser. Härmed

ansågs motionsönskemålen väsentligen tillgodosedda.

Utskottet har härefter behandlat utbildningsfrågor

såvitt angår brottsoffer våren 2001. Regeringen hade

då aviserat olika myndighetsuppdrag inriktade på att

förbättra kunskaperna om brottsoffer för berörda

yrkesgrupper, varför de då aktuella

motionsönskemålen ansågs vara tillgodosedda (bet.

2000/01:JuU20 s. 16 f). De aviserade uppdragen

beslutades under sommaren 2001. Rikspolisstyrelsen

och Brottsoffermyndigheten har sålunda fått i

uppdrag att i samverkan genomföra utbildning i

brottsofferfrågor för personal inom polisväsendet.

Detsamma gäller för Domstolsverket och Riksåklagaren

för personal vid de allmänna domstolarna och

personal inom åklagarväsendet (regeringens dnr

Ju2001/4708-4710/KRIM).

När det gäller brott mot barn bör här även nämnas

att flera av förslagen som Kommittén mot

barnmisshandel tagit upp i sitt delbetänkande

Barnmisshandel - Polisens och åklagarnas

handläggningstider och arbetsmetoder (SOU 2000:42)

handlar om utbildning och handledning. Kommittén

föreslår en förändring av grundutbildningen för

poliser som ger alla poliser kunskap om

barnkonventionens budskap, hur man bemöter barn samt

hur man hanterar de särskilda frågor som kommer upp

i ärenden där barn är inblandade. Vidare föreslår

kommittén att det på central nivå skall finnas

utbildning som tar sikte på att vidareutbilda

poliser i att handlägga barnmisshandelsärenden.

Vidareutbildning och kontinuerlig fortbildning

föreslås också för åklagare. Av regeringens

uppdaterade nationella handlingsplan mot kommersiell

sexuell exploatering av barn (S2001/1380/ST) framgår

att Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren för

närvarande utvecklar sin verksamhet som rör barn,

bland annat genom ökade satsningar på utbildning (s.

6).

Vad gäller motionsönskemålet i Ju396 om forskning

i frågor kring våld mot kvinnor behandlades även

denna fråga av utskottet våren 2000 (bet.

1999/2000:JuU23 s. 27 f). Utskottet konstaterade att

det pågick en rad forskningsprojekt på området, att

regeringen initierat forskning på de områden som

hittills varit eftersatta samt att

Brottsförebyggande rådet erhållit ett uppdrag att

kontinuerligt följa modern kvinnoforskning på

området samt annan forskning när det gäller mäns

våld mot kvinnor. Därmed ansåg utskottet

motionsyrkandena vara tillgodosedda, och dessa

avstyrktes.

Regeringen gav sommaren 2001

Brottsoffermyndigheten i uppdrag att förbereda,

utforma och genomföra ett forskningsprogram för

viktimologisk forskning, däribland forskning med

fokus på utsatta kvinnor. Brottsoffermyndigheten

skall senast den 1 juli 2002 till regeringen

redovisa när forskningsprogrammet kan påbörjas.

Forskningsprogrammet skall därefter pågå under

längst fem år (regeringens dnr Ju2001/4718/KRIM).

Slutligen skall här nämnas att det inom

rättsväsendets myndigheter på olika sätt bedrivs

utbildning i och utveckling av kulturkompetens.

Myndigheterna - främst polis och åklagare - har fört

in dessa frågor i andra ämnesområden som t.ex. våld

mot kvinnor i stället för att särbehandla just

frågan om kulturkompetens. Ett annat exempel härpå

är förhörsledarkurser. I dessa tas även upp frågor

om bemötande av personer med utvecklingsstörningar.

Denna sistnämnda grupp har även nämnts särskilt i

det ovan nämnda uppdraget till

Brottsoffermyndigheten om att förbereda, utforma och

genomföra ett forskningsprogram i viktimologisk

forskning. Där sägs bl.a. att ungdomar, barn och

andra sårbara grupper såsom fysiskt och psykiskt

funktionshindrade och äldres utsatthet för brott är

angelägna forskningsområden.

Utskottet vill understryka det angelägna i att

personalen inom rättsväsendet har goda kunskaper

inom samtliga de områden som tagits upp i de nu

väckta motionerna. Det pågår också såväl utbildning

och kompetensutveckling som forskning inom dessa

områden, och frågorna är väl kända inom de berörda

myndigheterna. Det finns enligt utskottets mening

därför inte anledning för riksdagen att för

närvarande ta några ytterligare initiativ. Motion

Ju302 samt motionerna 2000/01:Ju411, 2000/01:Ju416,

Ju226, Ju237, Ju324, Ju330, Ju394, Ju396, A226, A229

och A317 i här behandlade delar bör avslås.

I tre motioner - Ju244 (kd), Ju253 (m) och Ju268

(c) - föreslås att det skall inrättas ett nationellt

resurscentrum för brottsbekämpning till vilket

utbildning och kompetensutveckling som rör de

brottsbekämpande myndigheternas anställda skall

förläggas. I motion Ju244 anser motionären att ett

sådant centrum skall förläggas till

Linköping-Norrköping-regionen och i motionerna Ju253

och Ju268 anser motionärerna att det skall förläggas

till Linköping.

Utskottet har ovan konstaterat att det pågår en

rad utbildningsinsatser för anställda inom

rättsväsendet. Det har enligt utskottets mening inte

framkommit något som talar för att en för

myndigheterna gemensam och centraliserad utbildning

skulle medföra förbättrad utbildning och en högre

kunskapsnivå. Utskottet föreslår att motionerna

Ju244, Ju253 och Ju268 avslås.

Rättens sammansättning i mål som rör

barn

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionsyrkanden dels om en lagreglering av

vilka domare som skall få handlägga mål som

rör barn, dels hur nämnden i vårdnadstvister

bör vara sammansatt.

I motionerna 2000/01:Ju411 (s) och 2000/01:Ju416 (c)

begärs att endast de domare som är lämpade och som

genomgått särskild utbildning skall handlägga mål

som rör barn. Enligt motionärerna bör detta

lagregleras. I motion A211 (kd) anförs att

könsfördelningen bör vara jämn i nämnden i

vårdnadsmål.

I mål som rör vårdnad om och umgänge med barn är

tingsrätt domför med en lagfaren domare och tre

nämndemän. Detsamma gäller länsrätt som bl.a. har

att pröva frågor om omhändertagande av barn (20 kap.

1 § föräldrabalken och 17 § lagen 1971:289 om

allmänna förvaltningsdomstolar).

Enligt 25 § lagen (1964:167) med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare gäller att de

lagfarna domare och nämndemän som prövar ungdomsmål

skall vara särskilt utsedda av domstolen för

uppgiften. Några motsvarande bestämmelser finns inte

när det gäller handläggningen av andra mål som rör

barn.

Såvitt angår nämdemännens medverkan kan hänvisas

till att regeringen tillsatt en parlamentarisk

kommitté med uppdrag att se över rekryteringen av

nämndemän (dir. 2000:79). I direktiven nämns bl.a.

vikten av att uppdraget som nämndeman ges till en

krets medborgare som i så hög grad som möjligt

svarar mot ett folkgenomsnitt vad gäller kön, ålder

och bakgrund. Uppdraget skall redovisas senast den

30 juni 2002.

Utskottet kan inte se något behov av att

lagreglera vilka domare som skall handlägga mål som

rör barn. Det får enligt utskottets mening

förutsättas att de domare som handlägger dessa

måltyper också får den utbildning och annan

kompetensutveckling som erfordras. Motionerna

2000/01:Ju411 och 2000/01:

Ju416 i här behandlade delar bör avslås. När det

gäller nämndens sammansättning konstaterar utskottet

här endast att direktiven till den tillsatta

utredningen får anses ligga i linje med

motionsönskemålet i motion A211 vilken bör avslås

med hänvisning till det pågående arbetet.

Jäv

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionsyrkanden om att se över jävsreglerna

för i första hand domare. Jämför reservation

11 (mp).

I motionerna 2000/01:Ju807 (-) och 2000/01:Ju823 (s)

begärs en översyn av jävsreglerna, i första hand de

som rör domare.

Av 1 kap. 9 § regeringsformen framgår att bl.a.

domstolarna i sin verksamhet skall beakta allas

likhet inför lagen samt iaktta saklighet och

opartiskhet. I 4 kap. rättegångsbalken finns

bestämmelser om jäv mot domare, vilka också gäller

för förvaltningsdomstolarnas del (jfr 41 §

förvaltningsprocesslagen 1971:291). Enligt 4 kap. 13

§ rättegångsbalken är en domare jävig i en rad olika

situationer som räknas upp där. Även om domaren inte

är jävig enligt någon av de i paragrafen särskilt

uppräknade jävsgrunderna, såsom släktskap eller

tidigare befattning med ett ärende, kan denne vara

jävig därför att det föreligger någon särskild

omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för

hans opartiskhet i målet.

Riksdagen har nyligen behandlat proposition

2000/01:147 Offentliganställdas bisysslor. I

propositionen fann regeringen det inte vara

motiverat med några särskilda regler för domares

bisysslor. Enligt regeringens uppfattning är ett

effektivare sätt att komma till rätta med

situationer där förtroendeskadligheten kan

aktualiseras, än att uppställa ett generellt förbud

mot bisysslor, bl.a. att ha verkningsfulla

jävsregler. Väl utvecklade sådana regler ansåg

regeringen redan finns. Riksdagen hade inte någon

annan uppfattning (bet. 2001/02:AU2, rskr. 38).

Inte heller utskottet kan se annat än att gällande

bestämmelser om jäv får anses vara ändamålsenligt

utformade. Motionerna 2000/01:Ju807 och

2000/01:Ju823 bör avslås.

Ombudsfrågor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår, med hänvisning till

pågående beredningsarbete, att riksdagen

avslår ett motionsyrkande om att genomföra

Advokatkommitténs förslag. Vidare föreslår

utskottet att riksdagen avslår ett yrkande om

att begränsa den tilltalades rätt att välja

offentlig försvarare liksom ett yrkande om

barns rätt till juridiskt biträde. Slutligen

avstyrker utskottet bifall till

motionsyrkanden om att skärpa

redovisningskraven för advokater. Såvitt

gäller sistnämnda fråga, jämför reservation

12 (mp).

Advokatkommittén

Advokatkommittén har på regeringens uppdrag utrett

Advokatsamfundets disciplinverksamhet samt tillsynen

över advokatverksamheten i övrigt. Kommittén

överlämnade i mars 1999 sitt betänkande Tillsyn över

advokater m.m. (SOU 1999:31). I betänkandet föreslår

kommittén bl.a. att Justitiekanslerns tillsyn över

advokatväsendet skall upphöra. En annan ordning som

garanterar tillfredsställande tillsyn över och insyn

i samfundets verksamhet måste då tillskapas enligt

kommittén. Kommittén har därför övervägt olika

metoder att stärka det allmännas inflytande över

tillsynen över advokatväsendet. Kommittén anser att

detta syfte kan tillgodoses genom att det föreskrivs

att ordföranden i disciplinnämnden skall vara eller

ha varit ordinarie domare. Nämnden skall i övrigt

bestå av sju advokater och tre offentliga

representanter; advokaterna förblir alltså i

majoritet i nämnden. Kommittén föreslår vidare att

disciplinnämndens sammansättning regleras i

rättegångsbalken. Vissa ändringar i möjligheterna

att överklaga nämndens beslut föreslås också.

Advokatkommitténs betänkande har remissbehandlats

och bereds i Justitiedepartementet.

I motion 2000/01:Ju822 (s) begärs att

Advokatkommitténs förslag - med vissa i motionen

angivna justeringar och tillägg - skall genomföras.

Motionärerna anser därför att regeringen snarast bör

återkomma med en proposition till riksdagen.

Beredningsarbetet bör enligt utskottets mening

inte föregripas och utskottet avstyrker bifall till

motion 2000/01:Ju822.

Förordnande av offentlig försvarare

I motion 2000/01:Ju811 (m) krävs att en tilltalad i

mindre utsträckning än i dag skall kunna välja

offentlig försvarare; endast advokat i det

hovrättsområde där brottet begicks skall kunna

förordnas.

Offentlig försvarare utses av rätten i vissa i

rättegångsbalken angivna situationer. Är den

misstänkte anhållen eller häktad skall offentlig

försvarare sålunda förordnas om den misstänkte begär

det. Offentlig försvarare skall också på begäran

förordnas för den som är misstänkt för ett brott,

för vilket inte är stadgat lindrigare straff än

fängelse i sex månader. Offentlig försvarare skall

därutöver förordnas om den misstänkte är i behov av

försvarare med hänsyn till utredningen om brottet

eller om försvarare behövs med hänsyn till att det

är tveksamt vilken påföljd som skall väljas och det

finns anledning att döma till annan påföljd än böter

eller villkorlig dom eller sådana påföljder i

förening. Detsamma gäller om det i övrigt föreligger

särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes

personliga förhållanden eller till vad målet rör (21

kap. 3 a § rättegångsbalken).

Till offentlig försvarare skall förordnas advokat,

som finnes lämplig därtill. Har den misstänkte

föreslagit någon som är behörig att vara offentlig

försvarare skall denne förordnas om inte anlitandet

av honom eller henne skulle medföra avsevärt ökade

kostnader eller annars särskilda skäl föranleder

annat (21 kap. 5 § rättegångsbalken).

Av förarbetena till rättegångsbalken framgår att

den misstänkte bör tillerkännas ett visst inflytande

i fråga om valet av försvarare.

Processlagberedningen framhöll att det är av vikt

att den misstänkte erhåller någon till försvarare

för vilken han hyser förtroende. Har den misstänkte

föreslagit någon till försvarare som är behörig att

motta uppdraget bör därför avvikelse från förslaget

inte ske, med mindre särskilda omständigheter

föranleder det. Sådan omständighet kan vara att den

föreslagne är bosatt på avlägsen ort och att

anlitandet av honom därför skulle medföra avsevärt

ökade kostnader för statsverket eller att han med

hänsyn till sitt förhållande till saken finnes

olämplig (NJA II 1943 s. 285).

Utskottet anser att de gällande bestämmelserna -

liksom motiven till dessa - är väl avvägda och

avstyrker bifall till motion 2000/01:Ju811.

Barns rätt till juridiskt biträde

I motion Ju332 (s) anförs att barn bör ha rätt till

offentligt biträde i sådana fall där barnet och

föräldrarna har motstridiga intressen och

föräldrarna överklagar ett beslut om omhändertagande

av barnet.

I mål och ärenden angående bl.a. omhändertagande

av barn skall offentligt biträde förordnas för den

som åtgärden avser samt för dennes vårdnadshavare,

om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Behövs offentligt biträde både för den unge och för

dennes vårdnadshavare förordnas gemensamt biträde om

det inte finns motstridiga intressen mellan dem (39

§ lagen 1990:52 med särskilda bestämmelser om vård

av unga). Den som är förordnad som offentligt

biträde enligt ovan för någon som är under 15 år,

utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshavaren,

är utan särskilt förordnande den unges

ställföreträdare i det mål eller ärende som

förordnandet avser (36 § andra stycket samma lag).

Utskottet kan inte finna annat än att barn har

rätt till biträde i sådana mål eller ärenden som

avses i motion Ju332 och avstyrker bifall till

motionen.

Ombudsarvoden

I ett antal motioner föreslås olika åtgärder för att

skärpa redovisningskraven för advokater, i första

hand för dem som anlitas för olika offentliga

uppdrag. I motionerna 2000/01:Ju401 (-) krävs

sålunda att det i författning skall regleras att

kvitton normalt skall krävas för arbete utfört av

offentlig försvarare eller rättshjälpsbiträde. I

motionerna 2000/01:Ju402 och Ju356 (båda s) krävs en

översyn av de rutiner domstolarna tillämpar för att

analysera och värdera framställda anspråk och

liknande krav framställs i motion 2000/01:Ju405

(mp). I motion 2000/01:Ju821 (m), slutligen,

föreslås ändringar i rättegångsbalken också de i

syfte att möjliggöra en mer specificerad framställan

om arvode. I de aktuella motionerna tas sikte

närmast på sådana ersättningar som skall utgå av

allmänna medel.

Ett rättshjälpsbiträde har rätt till skälig

ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som

uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete skall

bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är

rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning

och med tillämpning av en timkostnadsnorm som

fastställs av regeringen. Avvikelse från

timkostnadsnormen är möjlig om den skicklighet och

den omsorg som uppdraget har utförts med eller andra

omständigheter av betydelse ger anledning till det

(27 § rättshjälpslagen 1996:1619). Motsvarande

bestämmelser finns för offentliga försvarare (21

kap. 10 § rättegångsbalken och förordning 1997:406

om offentlig försvarare m.m.).

För handläggningen i såväl tvistemål som brottmål

gäller att arvode till ombud eller offentlig

försvarare skall framställas innan handläggningen

avslutas, t.ex. i slutet av en huvudförhandling.

Härvid skall uppges vari kostnaden består, dock

uppställs inte något krav på verifikation av de

angivna kostnaderna. Om yrkandet om ersättning inte

har lagts fram inom den angivna tiden kan anspråk

inte framställas senare (18 kap. 14 § och 31 kap. 9

§ rättegångsbalken). Rätten prövar

ersättningsanspråket i samband med domen eller det

slutliga beslutet i målet eller ärendet.

Det är enligt utskottets mening av stor betydelse

för tilltron till inte bara advokatkåren utan också

rättsväsendet i stort att de ersättningar som utgår

framstår som rimliga och väl motiverade. Det är

därför viktigt att domstolarna granskar de

kostnadsräkningar som lämnas i t.ex. brottmål. Det

finns enligt utskottets mening inte något behov av

att riksdagen nu tar något initiativ i frågan.

Motionerna 2000/01:Ju401, 2000/01:Ju402,

2000/01:Ju405, 2000/01:

Ju821 och Ju356 bör avslås.

Obligatorisk häktning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionsyrkanden om att reglerna för

obligatorisk häktning skall utvidgas. Jämför

reservation 13 (m).

I motionerna 2000/01:Ju928, Ju449 och A228 (samtliga

m) begärs att reglerna för s.k. obligatorisk

häktning skall ändras så att häktning skall ske även

för försök - och även andra förbrott - till brott

för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än

fängelse i två år. Förslaget tar bl.a. sikte på s.k.

överfallsvåldtäkter.

I 24 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om

häktning. Enligt 24 kap. 1 § får den som på

sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för

vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller

däröver, under vissa förutsättningar häktas.

Häktning får dock inte ske om straffet i det

konkreta fallet kan antas bli böter. Är för brottet

inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två

år, skall häktning ske, om det inte är uppenbart att

skäl till häktning saknas (s.k. obligatorisk

häktning).

Av sistnämnda bestämmelse följer att häktning som

huvudregel skall ske av den som på sannolika skäl är

misstänkt för t.ex. våldtäkt eller grov våldtäkt.

Straff för försök till brott bestäms enligt 23

kap. 1 § andra stycket brottsbalken högst till vad

som gäller för fullbordat brott och får inte sättas

under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade

brottet är fängelse i två år eller däröver. Försök

till våldtäkt omfattas alltså inte av regeln om

obligatorisk häktning.

Vid behandlingen av yrkanden av i huvudsak

motsvarande innebörd som de nu behandlade anförde

utskottet våren 2000 att häktning för försök till

våldtäkt kan ske bl.a. om det föreligger risk för

att gärningsmannen begår nya brott av samma slag.

Några nya lagstiftningsåtgärder ansåg utskottet inte

vara påkallade (bet. 1999/2000:JuU23 s. 11 f).

Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag

och avstyrker bifall till motionerna 2000/01:Ju928,

Ju449 och A228 i här behandlade delar.

Strafföreläggande

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett

motionsyrkande om att låta strafföreläggande

avse även fängelse. Enligt utskottets mening

vore det olämpligt bl.a. ur

rättssäkerhetssynpunkt. Jämför reservation 14

(fp).

I motion Ju450 (fp) begärs en möjlighet att låta

strafföreläggande avse även fängelse.

Strafföreläggande är en summarisk process i vilken

åklagaren kan lagföra brott som hör under allmänt

åtal. Reglerna om strafföreläggande finns i 48 kap.

rättegångsbalken och i strafföreläggandekungörelsen

(1970:60).

Strafföreläggande innebär att den misstänkte till

godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs

ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att

brottet bör föranleda. Strafföreläggande får vidare

avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening

med böter i fall då det är uppenbart att rätten

skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock

inte för brott som har begåtts av någon som inte

fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena

den villkorliga domen med föreskrift om

samhällstjänst. Vidare kan ett strafföreläggande

också omfatta ett enskilt anspråk som avser

betalningsskyldighet.

Är ett brott förenat med egendoms förverkande

eller annan sådan särskild rättsverkan i form av

avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond,

skall också den särskilda rättsverkan föreläggas den

misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad

för blodprovstagning och blodundersökning som avser

den misstänkte och som har gjorts för utredning om

brottet.

Ett strafföreläggande utfärdas av åklagare.

Strafföreläggandet eller ett skriftligt besked om

dess innehåll skall lämnas eller sändas till den

misstänkte för godkännande. Har ett

strafföreläggande godkänts, gäller det som

lagakraftvunnen dom. Godkänner den misstänkte inte

föreläggandet, skall åtal normalt väckas. Ett

godkännande som sker sedan åklagaren utfärdat

stämning eller stämningsansökan är utan verkan.

Utskottet har tidigare haft att ta ställning till

motionsyrkanden motsvarande det nu framställda.

Efter en grundlig redovisning av de gällande

bestämmelserna på området - och motiven för dessa -

våren 2000 framstod det enligt utskottets mening som

klart olämpligt att utvidga tillämpningsområdet för

strafföreläggande på det sätt motionärerna begärt.

Utskottet anförde att här inte bara bör framhållas

att det från rättssäkerhetssynpunkt framstår som

oacceptabelt att frihetsberövande skulle kunna ske

utan domstolsprövning utan också att allvaret i en

gärning som förskyllt fängelse bör inskärpas genom

lagföring inför domstol. Härtill kommer, fortsatte

utskottet, att det framstår som principiellt

felaktigt att i ännu ett avseende ge en åklagare

större möjlighet att bestämma påföljd än vad som

tillkommer en ensam lagfaren domare. Utskottet

avstyrkte motionsyrkandet (bet. 1999/2000:JuU18 s. 4

f) och vidhöll denna sin inställning våren 2001

(bet. 2000/01:JuU32 s. 17).

Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan och

avstyrker bifall till motion Ju450 i här behandlad

del.

Åtalsfrågor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionsyrkanden som rör åtalsrättens

omfattning. Jämför reservation 15 (kd).

Vidare föreslår utskottet att riksdagen

avslår ett motionsyrkande om att

åtalsunderlåtelse inte skall kunna ges den

som begår brott i avvaktan på att verkställa

en tidigare ådömd påföljd. Vad gäller

sistnämnda fråga, jämför reservation 16 (m).

Åtalsrätt

I motion A228 (m) begärs att förolämpning skall

falla under allmänt åtal.

Alla brott, som inte uttryckligen är undantagna,

hör enligt 20 kap. 3 § rättegångsbalken under

allmänt åtal. Att ett brott faller under allmänt

åtal innebär att målsäganden inte behöver ange

brottet till åtal för att åklagaren skall väcka

åtal.

I brottsbalken är ärekränkningsbrotten i 5 kap.

undantagna från allmänt åtal. Det innebär att förtal

och förolämpning inte får åtalas av annan än

målsäganden. Detta gäller dock inte undantagslöst.

Ärekränkningsbrotten faller även de under allmänt

åtal om målsäganden angivit brottet till åtal och

åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän

synpunkt (5 kap. 5 § brottsbalken). Åklagaren får då

åtala för förtal och grovt förtal, förolämpning mot

någon i eller för hans eller hennes

myndighetsutövning, förolämpning mot någon med

anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg,

nationella eller etniska ursprung eller

trosbekännelse, eller förolämpning mot någon med

anspelning på hans eller hennes homosexuella

läggning.

Utskottet, som anser att de gällande

bestämmelserna är ändamålsenligt utformade,

avstyrker bifall till motion A228 i nu behandlad

del.

I motion Ju288 (kd) anförs att den som är

senildement och som utsätts för förolämpning inte

har möjlighet att själv anmäla brottet till åtal.

Enligt motionären bör lagstiftningen ändras så att

ett ombud för den demente skall kunna anmäla ett

sådant brott.

I 20 kap. 14 § rättegångsbalken finns bestämmelser

om i vilka fall annan än målsäganden kan ange eller

åtala brott. Bestämmelserna innehåller inte någon

uttrycklig reglering av den situationen att någon på

grund av hög ålder eller sjukdom saknar möjlighet

att ange ett brott som rör hans eller hennes person

till åtal.

Med anledning av en riksdagsfråga motsvarande den

nu väckta motionen svarade justitieministern i

september 2000 att han kommer att följa

rättstillämpningen på området och i lämpligt

sammanhang ta upp frågan om det finns behov av

lagändring i detta hänseende (riksdagsfråga

2000/01:1616). Mot bakgrund härav anser utskottet

att motion Ju288 inte kräver någon riksdagens

åtgärd. Utskottet avstyrker bifall till densamma.

Åtalsunderlåtelse

I motion 2000/01:Ju711 (m) begärs att

åtalsunderlåtelse inte skall få medges för brott som

en person begår i avvaktan på att ett tidigare ådömt

fängelsestraff skall verkställas.

Enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken får åklagare i

vissa fall besluta att underlåta åtal för brott.

Åtalsunderlåtelse får meddelas under förutsättning

att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse

inte åsidosätts bl.a. om den misstänkte begått annat

brott och det utöver påföljden för detta brott inte

krävs påföljd med anledning av det föreliggande

brottet.

Det finns enligt utskottets mening vare sig ur

processekonomisk eller med hänsyn till den enskildes

tillrättaförande skäl att begränsa möjligheten att

meddela åtalsunderlåtelse i här aktuella fall.

Utskottet finner sålunda att de gällande

bestämmelserna är väl avvägda och anser att motion

2000/01:Ju711 bör avslås.

Vittnen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår - med hänvisning till

pågående arbete - att riksdagen avslår

motionsyrkanden om stöd till vittnen. Vidare

föreslår utskottet att riksdagen avslår

yrkanden om att vittnen skall få vara anonyma

liksom att det i svensk rätt skall införas

ett system med s.k. kronvittnen. Jämför

reservationerna 17 (kd, fp) och 18 (fp).

Vittnesstöd

I några motioner tas upp frågor om stöd till

vittnen. I motionerna Ju341 och Ju394 (båda kd) samt

i motion Ju450 (fp) begärs att det skall finnas

vittnesstöd i alla domstolar; i Ju394 anser

motionärerna att detta bör gälla före år 2004. I

motion Ju394 understryks vidare vikten av att

domstolslokalerna är anpassade till vittnens och

brottsoffers särskilda behov.

I propositionen 2000/01:79 Stöd till brottsoffer

redovisade regeringen som målsättning att det vid

samtliga tingsrätter och hovrätter skulle finnas

vittnesstöd inom tre år. I juni 2001 fick

Brottsoffermyndigheten regeringens uppdrag att

tillsammans med Domstolsverket ta fram en plan för

hur det målet skall kunna uppnås samt att medverka

till att vittesstödsverksamheten anordnas vid de

orter där sådan verksamhet ännu inte bedrivs.

Uppdraget redovisades i januari 2002 i rapporten

Vittnesstöd - En kartläggning av

vittnesstödsverksamheten vid landets tingsrätter och

hovrätter hösten 2001. I rapporten redovisas en

kartläggning av omfattningen av vittnesstöd vid

landets domstolar. Kartläggningen visar att

vittnesstöd i dag finns vid omkring hälften av

landets allmänna domstolar.

I rapporten redovisas också en handlingsplan,

uppdelad i etapper, över hur regeringens mål skall

uppnås. Någon exakt tidpunkt för inrättandet av

vittnesstöd vid de olika domstolarna har inte

föreslagits i handlingsplanen utan snarare ett

rullande schema där domstolar med goda

förutsättningar för inrättande av verksamheten

kommer att erhålla erbjudande om inrättande av

vittnesstöd under år 2002. Under den första etappen,

som inleds under våren 2002, kommer sju av landets

tingsrätter att erhålla erbjudande om inrättande av

vittnesstödsverksamhet. Detta gäller tingsrätterna i

Alingsås, Eskilstuna, Gävle, Huddinge, Mariestad,

Solna samt Stockholms tingsrätt. Parallellt med

detta arbete kommer inledande kontakter att tas med

nästa grupp domstolar som bedöms stå på tur.

Därefter fortsätter en liknande utveckling till

dessa att samtliga domstolar har inrättat

vittnesstödsverksamhet. Inför den slutliga

redovisningen av vittnesstödsverksamheten år 2004

kommer viss utvärdering att göras och också en

kontroll för att få bekräftelse på att alla

domstolar då har tillgång till vittnesstöd.

Här kan också nämnas att domstolslokalernas

utformning är föremål för en kontinuerlig översyn

och vid ombyggnader beaktas alltid behovet av

särskilda väntrum för målsägande och vittnen.

Utskottet behandlade liknande yrkanden om skydd

och stöd för vittnen senast våren 2001 (bet.

2000/01:JuU20 s. 21 f). Utskottet fann att

motionsönskemålen med hänsyn till det pågående

arbetet, och då särskilt det som bedrevs av

Domstolsverket, fick anses vara tillgodosedda och

föreslog att riksdagen skulle avslå yrkandena.

Utskottet konstaterar att arbetet med införandet

av vittnesstödsverksamhet i samtliga domstolar nu

påbörjats och skall slutredovisas år 2004. Härmed

får motionerna Ju341, Ju394 och Ju450 i här

behandlade delar anses vara tillgodosedda.

I motion Ju385 (m) tas frågan om finansiering av

vittnesstödsverksamheten upp. Enligt motionären bör

staten ta ansvaret för denna.

Utskottet uttalade i det ovan nämnda betänkandet

2000/01:JuU20 att verksamheten med vittnesstöd bör

bedrivas på ideell basis så att de organisatoriska

lösningarna kan variera efter lokala behov och

förutsättningar (s. 22 f). Utskottet kunde därför

inte ställa sig bakom en då aktuell motion om

statligt administrativt stöd.

Det finns enligt utskottets mening inte anledning

att nu inta någon annan ståndpunkt. Motion Ju385 bör

avslås.

I sammanhanget kan också nämnas att regeringen i

november 1999 gav Rikspolisstyrelsen i uppdrag att i

samverkan med Riksåklagaren, Domstolsverket,

Kriminalvårdsstyrelsen och Brottsoffermyndigheten

utarbeta ett nationellt handlingsprogram för skydd

av vittnen, målsägande och andra bevispersoner.

Uppdraget redovisades i en rapport i december

2000. Det nationella skyddsprogrammet föreslås

innehålla fyra skyddsnivåer där den högsta innebär

omlokalisering och identitetsbyte. Enligt förslaget

bör det vidare finnas ett basutbud av åtgärder,

bl.a. skyddat boende, tekniska åtgärder och en

kontaktorganisation. Det sistnämnda går ut på att

varje polismyndighet eller kriminalvårdsmyndighet

bör ha en intern organisation för programmet som ger

möjlighet för en bevisperson till kontakt med

polisen dygnet runt. Det nationella

handlingsprogrammet bör enligt förslaget regleras i

en ny lag om skydd för bevispersoner.

Regeringen beslutade i december 2001 direktiv till

en särskild utredare med uppgift att utforma ramen

för ett program till skydd för bevispersoner m.fl.

och föreslå den lagstiftning som behövs. Förslaget

skall utformas med utgångspunkt i

Rikspolisstyrelsens rapport och redovisas senast den

1 september 2003 (dir. 2001:107).

Anonymitet för vittnen

I motion Ju434 (kd) begärs en utredning av frågan om

vittnen bör få vara anonyma.

Utskottet behandlade frågan om anonymitet för

vittnen några gånger i början av 1990-talet.

Sammanfattningsvis ansåg utskottet det inte vara

möjligt att genomföra några genomgripande ändringar

av de gällande principerna om parts insyn i de

förhållanden som kan läggas till grund för en

domstols eller myndighets avgörande. Utskottet

pekade också på att Europadomstolen avvisat

möjligheten att använda anonyma vittnen under

hänvisning till att den europeiska konventionen

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna inte tillåter detta. De då

aktuella yrkandena om att införa anonymitet för

vittnen avslogs (bet. 1992/93:JuU6 s. 7 f,

1993/94:JuU4 s. 19 f och 1993/94:JuU25 s. 21 f).

Frågan om anonymitet för vittnen har härefter

varit föremål för överväganden av

Brottsofferutredningen. I sitt betänkande

Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU

1998:40) har utredningen sålunda övervägt att införa

en ordning med möjlighet för bevispersoner att under

vissa förutsättningar få vara anonyma i förhållande

till den tilltalade (s. 320 f). Vid övervägandena

beaktade utredningen att de undersökningar som

gjorts visat att hot och andra övergrepp mot

målsägande och vittnen förekommer relativt sällan

och inte har ökat i någon större omfattning samt att

de övergrepp som förekommer främst riktas mot

personer som den tilltalade har en relation till.

Vidare beaktade utredningen att försvararen hamnar i

en konfliktsituation gentemot sin klient genom att

han måste förtiga identitetsuppgifter som han fått

kännedom om under förhören med målsäganden eller

vittnet. Mot bakgrund av dessa omständigheter och

det förhållandet att principen om offentlighet och

parts rätt till fullständig insyn inte bör

åsidosättas utan mycket starka skäl fann utredningen

då inte motiverat att föreslå en ordning med

anonymitet för målsägande och vittnen. Något sådant

förslag har inte heller lagts fram av regeringen.

Utskottet ser inte skäl att på nytt utreda frågan

om anonymitet för vittnen. Motion Ju434 bör avslås.

Kronvittnen

I motionerna 2000/01:Ju933 (-, fp) och Ju450 (fp)

begärs att möjligheten att införa ett system med

s.k. kronvittnen i svensk rätt bör utredas.

Med kronvittnen förstås att en person som begått

brott slipper straff eller får ett lindrigare straff

för att han lämnar uppgifter till polisen som är av

avgörande betydelse för att ett brott klaras ut.

I vissa andra länder finns en sådan möjlighet.

Svensk lagstiftning medger emellertid inte en sådan

ordning. Enligt bestämmelserna i rättegångsbalken

får man under ett förhör inte använda löften eller

förespeglingar om särskilda förmåner för att

framkalla bekännelser eller uttalanden i viss

riktning (23 kap. 12 § rättegångsbalken).

Bestämmelsen avser att garantera bl.a. att

uppgifterna lämnas utan påtryckning och är de som

den hörde kan förväntas vidhålla under en framtida

rättegång.

1998 års narkotikakommission ansåg i sitt

slutbetänkande Vägvalet - Den narkotikapolitiska

utmaningen (SOU 2000:126) att det inte bör införas

något system med kronvittnen i svensk rätt (s. 198).

I sin diskussionspromemoria nr 11, Kontroll av den

illegala handeln - åtgärder för att begränsa

tillgången på narkotika, anförde kommissionen bl.a.

att möjligheterna att få mildare straff i och för

sig kanske skulle öka den misstänktes samarbetsvilja

när det gäller att lämna uppgifter till polisen.

Enligt kommissionen finns det emellertid starka

betänkligheter mot en sådan ordning. Det kan t.ex.

inte uteslutas att sanningshalten starkt måste

ifrågasättas just av den anledningen att uppgifterna

lämnats för att personen i fråga själv skall komma

lindrigare undan. Narkotikakommissionen ansåg det

finnas så starka principiella skäl mot att införa

kronvittnen i svensk rätt att man bör avstå från

det.

I en debatt i riksdagen den 30 november 2001 om

EU-harmonisering av lagstiftning på de process-,

straff- och polisrättsliga områdena uttalade

justitieministern att det enligt hans mening inte

bör införas ett system med kronvittnen i svensk

rätt.

Inte heller utskottet är berett att förorda

införandet av ett kronvittnessystem i svensk rätt

och avstyrker bifall till motionerna 2000/01:Ju933

och Ju450 i nu behandlade delar.

Sakkunnigutlåtanden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår en

motion om att sakkunniga skall kunna anlitas

i större utsträckning än i dag i mål som rör

barn. Enligt utskottets mening finns i dag

möjlighet för domstol att höra sakkunnig.

Jämför reservation 19 (mp). Vidare avstyrker

utskottet bifall till motionsyrkanden om

legitimation för vittnespsykologer,

utfärdande av § 7-intyg samt om förordnande

av sakkunnig i hyresmål.

Sakkunnigförhör i mål som rör barn

I motion Ju301 (kd, m, v, c, fp, mp) begärs en

utredning av frågan om hur sakkunniga skall kunna

anlitas i större utsträckning än i dag i mål som rör

barn.

Av bestämmelserna i 40 kap. rättgångsbalken

framgår att om rätten finner det erforderligt att

anlita sakkunnig för att pröva en fråga, vars

bedömande kräver särskild fackkunskap, får rätten

inhämta yttrande över frågan från myndighet eller

tjänsteman eller annan som är satt att tillhandagå

med yttrande i ämnet eller uppdra åt en eller flera

för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända

personer att avge yttrande (1 §). Parterna bör få

tillfälle att yttra sig innan sakkunnig utses; enas

de om att anlita viss sakkunnig skall denne anlitas

om han är lämplig och hinder inte möter (3 §).

Vidare gäller bl.a. att en sakkunnig som avgivit

skriftligt utlåtande också skall höras muntligen, om

part yrkar det eller rätten annars finner det

erforderligt (8 §). Om en part vill åberopa en

sakkunnig gäller i huvudsak bestämmelserna om vittne

(9 §). Motsvarande bestämmelser finns i 24 §

förvaltningsprocesslagen (1971:291) såvitt angår

förvaltningsdomstolarna.

Reglerna innebär bl.a. att domstolarna i mål om

vårdnad och umgänge normalt inhämtar yttrande från

socialnämnden såväl i barnets som i båda

föräldrarnas hemkommuner och att socialnämndens

utredare hörs i rätten. Vidare finns det möjlighet

för rätten att höra barnpsykiatrisk expertis eller

inhämta ett skriftligt utlåtande från sådan

expertis.

Utskottet kan inte se annat än att domstolar som

har att handlägga mål och ärenden som rör barn också

har en möjlighet att inhämta den sakkunskap som kan

anses erforderlig i det enskilda ärendet.

Motionsönskemålet är alltså tillgodosett genom

gällande lagstiftning, och det saknas enligt

utskottets mening anledning för riksdagen att ta

något initiativ i frågan. Motion Ju301 bör avslås.

Legitimation för vittnespsykologer

I motion Ju303 (m) krävs att det införs legitimation

för vittnespsykologer.

Vad gäller anlitande av psykologer som sakkunniga

uppställs inte några särskilda kvalifikationskrav i

de processuella bestämmelserna; psykologers

yrkesmässiga kvalifikationer bestäms av

författningar på hälso- och sjukvårdens område.

Skall sakkunnig förordnas av domstol, måste dock

domstolen iaktta att den sakkunnige uppfyller de

allmänna krav på kompetens som uppställs i

rättegångsbalken (se föregående avsnitt, 40 kap. 1 §

rättegångsbalken). För sakkunnig, som åberopas av

part, finns inga kvalifikationskrav uppställda; det

torde i dessa fall vara en uppgift för domstolen att

vid värderingen av den sakkunniges utlåtande söka

bedöma hans kvalifikationer.

Utskottet har tidigare behandlat frågor kring

anlitandet av psykologer inom rättsväsendet.

Utskottet har därvid framhållit att huruvida en

psykolog som anlitas som sakkunnig i ett mål eller

ärende har erforderlig kompetens för sitt uppdrag är

en fråga som måste bedömas av den myndighet eller

domstol som anlitar honom. När det gäller psykologer

som anlitas av domstol har utskottet ansett att det

förtjänar att framhållas, att domstolen alltid måste

avgöra målet på grundval av vad den finner bevisat

och alltså aldrig kan vara bunden av en sakkunnigs

uppfattning. Utskottet har dock framhållit att detta

inte hindrar att psykologer, som anlitas av

rättsväsendet som sakkunniga, bör vara väl skickade

för sitt uppdrag. Något utredning om vilka

kompetenskrav som bör ställas har utskottet inte

funnit erforderlig (bet. 1997/98:JuU24 s. 21 f; se

också bet. 1999/2000:JuU4 s. 17 f).

Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag

och avstyrker bifall till motion Ju303.

Utfärdande av § 7-intyg

I motion Ju217 (m) begärs att s.k. § 7-intyg alltid

skall inhämtas i mål som rör brott där strafftiden

överstiger två år.

Enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild

personutredning i brottmål, m.m. får rätten, när det

finns skäl till det, förordna en läkare att avge

läkarintyg om en misstänkt under förutsättning att

åtal har väckts i målet, den misstänkte har erkänt

gärningen eller det finns sannolika skäl för

misstanken att han begått brottet. Om rätten

särskilt anger det i förordnandet skall intyget

omfatta de medicinska förutsättningarna för att

överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård

utan särskild utskrivningsprövning (utvidgad

undersökning). Annars tjänar § 7-intyget främst som

underlag vid bedömningen om någon skall genomgå en

rättspsykiatrisk undersökning.

Den gällande bestämmelsen ger enligt utskottets

mening domstolen stora möjligheter att inhämta § 7-

intyg då ett sådant intyg är befogat. Att inhämta

§ 7-intyg enbart på den grunden att det begångna

brottet har ett visst straffvärde synes enligt

utskottets mening inte leda till något bättre system

än det som tillämpas i dag. Mot denna bakgrund anser

utskottet att motion Ju217 skall avslås.

Sakkunnig i hyresmål

I motion Bo292 (kd) begärs att såväl hyresnämnd som

hovrätt får tillgång till sakkunnig som hjälp vid

bedömningen av vad parterna anför.

Hyresmål handläggs i första instans av hyresnämnd.

En hyresnämnd får hålla förhör med sakkunnig om

någon part begär det och förhöret är erforderligt

för utredningen. Sådant förhör får dock inte hållas,

om nämnden finner att bevisningen kan föras på annat

sätt med avsevärt mindre besvär eller kostnad (19 a

§).

Hyresnämndens beslut överklagas till Svea hovrätt

som också är slutinstans. Svea hovrätt tillämpar vid

handläggningen av överklagade hyresnämndsbeslut

lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål i

Svea hovrätt (hovrättslagen). Det finns inte något

hinder mot att part åberopar sakkunnigförhör i

hovrätten.

Som framgått är motionsönskemålet tillgodosett och

motion Bo292 i här behandlad del bör avstyrkas. Här

kan också nämnas att 1997 års

hyreslagstiftningsutredning i ett delbetänkande

föreslagit ett nytt system för prövning av hyres-

och arrendemål (SOU 1999:15). Betänkandet har varit

föremål för remissbehandling och bereds i

Regeringskansliet.

Frågor om böter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett

motionsyrkande om att en tilltalad i brottmål

skall lämna sina inkomstuppgifter under

sanningsförsäkran. Vidare avstyrker utskottet

bifall till motionsyrkanden om att utvidga

möjligheterna att driva in böter från

utländska fordonsförare. I sistnämnda fall

hänvisas till en utredning med uppgift att se

över denna fråga. Jämför reservation 20 (m,

kd, c).

Uppgifter om inkomst under sanningsförsäkran

Dagsböter skall bestämmas till ett antal av minst 30

och högst 150. Varje dagsbot fastställs till ett

visst belopp fr.o.m. 30 t.o.m. 1 000 kr efter vad

som bedöms som skäligt med hänsyn till den

tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjningsbörda

och ekonomiska förhållanden i övrigt. Om det finns

särskilda skäl, får dagsbotens belopp jämkas. Minsta

bötesbelopp är 450 kr (25 kap. 2 § brottsbalken).

Uppgifterna om den tilltalades ekonomiska

förhållanden erhåller domstolen dels genom den

personalia som kan ha inhämtats i målet, dels genom

att tillfråga den tilltalade vid förhandlingen om

dennes ekonomiska förhållanden.

I motion 2000/01:Ju819 (m) begärs att den

tilltalade skall avge sina inkomstuppgifter under

sanningsförsäkran.

Någon möjlighet att förelägga en tilltalad i ett

brottmål att avge uppgifter under ed eller

sanningsförsäkran finns inte. Utskottet kan inte

heller se att det finns anledning att införa en

sådan möjlighet. Motion 2000/01:Ju819 bör avslås.

Indrivning av böter

I motionerna Ju210 och Ju400 (båda m) samt

motionerna T251 (c) och T470 (kd) begärs utvidgade

möjligheter att driva in böter från utländska

fordonsförare som begår trafikbrott i Sverige.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen haft

att ta ställning till motionsyrkanden av liknande

innebörd. Vid riksmötet 1997/98 uttalade utskottet

att frågan om indrivning av böter vid trafikbrott

borde ses över, bl.a. i ett EU-perspektiv. Det var

av trafiksäkerhetsskäl angeläget att det fanns ett

effektivt påföljdssystem även för utländska

fordonsförare. Utskottet ansåg att regeringen borde

utreda frågan, och vad utskottet anförde gav

riksdagen som sin mening regeringen till känna (bet.

1997/98:JuU24, rskr. 228).

Senast utskottet behandlade frågan var i

betänkande 1999/2000:JuU4 (s. 17). Frågan var då

under beredning i Regeringskansliet och utskottet

underströk vikten av att resultatet av det

utredningsarbete som riksdagen begärt skulle

redovisas inom överblickbar tid. Utskottet ville

emellertid inte föregripa det pågående

beredningsarbetet och avstyrkte bifall till den då

väckta motionen.

En särskild utredare har nu tillkallats med

uppgift att överväga behovet av att ändra det

svenska regelverket för att i större utsträckning än

i dag förmå utländska förare - och i förekommande

fall utländska fordonsägare - att betala böter och

avgifter som har ålagts för förseelser mot

trafiklagstiftningen. Om utredaren finner att det

finns ett sådant behov skall denne föreslå lämpliga

förändringar i regelverket. Utredningsuppdraget

skall redovisas senast den 1 september 2002 (dir.

2001:50).

Utskottet välkomnar den nu tillsatta utredningen.

Riksdagen bör emellertid inte föregripa detta

arbete, och utskottet föreslår därför att motionerna

Ju210 och Ju400 liksom motionerna T251 och T470 i

här behandlade delar avslås.

Straffprocessuella tvångsmedel

Utskottets förslag i korthet

Mot bakgrund av att frågan om hemliga

tvångsmedel för närvarande bereds i

Regeringskansliet föreslår utskottet att

riksdagen avstyrker ett antal motionsyrkanden

som har anknytning till bl.a. frågan om

buggning. Jämför reservationerna 21-24 (m, v,

kd, c, mp). Utskottet avstyrker också ett

yrkande om att lagreglera polisens användning

av handmanövrerade TV-kameror. Jämför

reservation 25 (v, mp). Vidare avstyrker

utskottet bifall till motionsyrkanden om

personella tvångsmedel samt beslag. Jämför

reservationerna 26 (v) och 27 (fp) samt 28

(m, kd, c, fp).

Hemliga tvångsmedel

I några motioner behandlas frågor om hemliga

tvångsmedel. I motionerna Ju237 (c) och Ju329 (kd)

anser motionärerna att buggning bör tillåtas i

kampen mot den grova brottsligheten. I motion Ju388

(v) begärs bl.a. en oberoende utvärdering av de

hemliga tvångsmedlen, förbättrad statistik, en

lagreglering av samtliga hemliga tvångsmedel liksom

av användandet av s.k. överskottsinformation samt

inrättande av ett oberoende kontrollorgan. I motion

Ju232 (m) anser motionären att regeringen omgående

bör lägga fram de förslag som rör hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Också i

motion Ju407 (m) begärs lagstiftning på detta

område.

I april 2000 presenterade regeringen en

lagrådsremiss om hemlig avlyssning m.m. I remissen

föreslog regeringen bl.a. att buggning skulle

införas som ett nytt hemligt tvångsmedel, benämnt

hemlig avlyssning, vid vissa typer av brott och

under vissa förutsättningar. Vidare föreslog

regeringen vissa utvidgningar av tvångsmedlen hemlig

kameraövervakning, hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning. Här kan också nämnas att det enligt

föreslaget skulle införas ett system med offentliga

ombud i ärenden om hemliga tvångsmedel i syfte att

öka enskildas rättssäkerhet. Förslaget byggde på

Buggningsutredningens betänkande Om buggning och

andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) och

remissbehandlingen av detsamma.

Lagrådet gjorde den bedömningen att hemlig

avlyssning borde kunna godtas som nytt

straffprocessuellt tvångsmedel med väsentligen det

föreslagna tillämpningsområdet, om behovet är reellt

och starkt. En förutsättning var dock enligt

Lagrådet att tvångsmedelsanvändningen var förenad

med tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Här pekade

Lagrådet på svagheter i remissförslaget bl.a. såvitt

gällde systemet med offentliga ombud.

En särskild fråga var behandlingen av s.k.

överskottsinformation, dvs. uppgifter om t.ex. andra

brott än det som föranlett tvångsmedlet. Den stora

bristen i remissen ansåg Lagrådet vara avsaknaden av

en utförligare reglering angående behandlingen av

överskottsinformation. Lagrådet framhöll särskilt

att denna fråga måste lösas; detta var enligt

Lagrådet en förutsättning för att en lagstiftning om

buggning skulle kunna godtas.

Utskottet behandlade motionsyrkanden motsvarande

de nu väckta i våras. Då anmärktes att den fortsatta

beredningen av lagstiftningsärendet pågick inom

Justitiedepartementet. Bland annat skulle frågan om

en lagreglering av överskottsinformation utredas

(bet. 2000/10:JuU32 s. 12 f).

Inom Justitiedepartementet pågår nu den fortsatta

beredningen av lagstiftningsärendet.

Enligt utskottets mening bör det pågående

beredningsarbetet inte föregripas. Motionerna Ju232

och Ju407 liksom motionerna Ju237, Ju329 och Ju388 i

nu behandlade delar bör avslås.

Handmanövrerade TV-kameror

Lagen om hemlig kameraövervakning omfattar endast

dolda fjärrstyrda TV-kameror, andra optisk-

elektroniska instrument eller därmed jämförbara

utrustningar, dvs. kameror som inte manövreras på

platsen (prop. 1995/96:85 s. 39). Detta innebär att

det enligt gällande rätt står polisen fritt att

använda s.k. handmanövrerade TV-kameror, vare sig de

är dolda eller inte. Något positivt lagstöd för en

sådan åtgärd finns å andra sidan inte.

I motion Ju271 (v) begärs att polisens möjligheter

att använda handmanövrerade kameror skall

lagregleras.

Buggningsutredningen ansåg i sitt betänkande att

det kan ifrågasättas om det från integritetssynpunkt

är någon större skillnad mellan användningen av

fjärrstyrda TV-kameror och handmanövrerade TV-

kameror. Det finns enligt utredningen visserligen

skäl som kan tala för att integritetsintrånget blir

större med fjärrstyrda TV-kameror, t.ex. är en sådan

kamera mer effektiv och innebär ökade möjligheter

för den som använder utrustningen att undgå upptäckt

och därmed vara anonym för den som utsätts för

övervakningen. För den övervakade är det enligt

utredningen dock troligt att det är tämligen

likgiltigt om övervakningen sker med en fjärrstyrd

TV-kamera eller en handmanövrerad TV-kamera.

Integritetsintrånget torde vara i princip detsamma

(SOU 1998:46 s. 350).

Enligt Buggningsutredningen finns det skäl som

talar för att även användningen av dolda

handmanövrerade TV-kameror borde ges en rättslig

reglering. Utredningen konstaterade dock att det var

en fråga som inte omfattades av dess direktiv. I

stället nöjde sig Buggningsutredningen med att

påpeka att det kan finnas en risk för att denna,

icke lagreglerade, användning står i strid med

artikel 8 i Europakonventionen. Avslutningsvis

framhöll utredningen att det kan finnas anledning

att se över denna fråga i ett större sammanhang,

varvid även den polisiära användningen av kikare,

stillbildskameror, etc. borde tas upp.

Enligt vad utskottet inhämtat avser

Justitiedepartementet överväga frågan om

ytterligare lagregleringar av polisens

arbetsmetoder. Polisens användning av

handmanövrerade kameror kommer då att

aktualiseras. Härigenom får frågan enligt

utskottets mening vara omhändertagen, och

motion Ju271 i denna del bör avslås.

Personella tvångsmedel samt beslag

I motion So614 (fp) begärs en utredning av

förhållandet och gränsdragningen mellan

kroppsvisitation, kroppsbesiktning, ytlig

kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. I

motionerna 2000/01:Ju801 och Ju271 (båda v) begärs

att skyddsvisitationer enligt polislagen av kvinnor

skall få utföras endast av kvinnliga poliser.

Bestämmelser om kroppsvisitation och

kroppsbesiktning i brottsutredande syfte finns i 28

kap. 11-13 §§ rättegångsbalken.

Med kroppsvisitation avses en undersökning av

kläder och annat som någon bär på sig samt av

väskor, paket och andra föremål som någon har med

sig. Med kroppsbesiktning avses undersökning av

människokroppens yttre och inre samt tagande av prov

från människokroppen och undersökning av sådana

prov.

Förutom de båda begreppen kroppsvisitation och

kroppsbesiktning används i vissa andra författningar

än rättegångsbalken också begreppen ytlig

kroppsvisitation, som endast innebär en summarisk

undersökning av någons kläder. Till den lindrigare

formen av kroppsbesiktning, ytlig kroppsbesiktning,

brukar hänföras en granskning av de synliga delarna

av kroppen (SOU 1995:47 s. 90).

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en

kvinna får inte verkställas eller bevittnas av någon

annan än en kvinna, läkare eller legitimerad

sjuksköterska. Kroppsvisitation som enbart innebär

att föremål som en kvinna har med sig undersöks och

kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov

eller alkoholutandningsprov tas får dock verkställas

och bevittnas av en man.

I 19 § polislagen (1984:387) finns regler om sådan

kroppsvisitation som inte syftar till att utreda

brott. En polisman som med laga stöd griper eller

annars omhändertar eller avlägsnar någon får

således, i anslutning till ingripandet,

kroppsvisitera denne i den utsträckning som är

nödvändig av säkerhetsskäl för att vapen eller andra

farliga föremål skall kunna tas om hand. En sådan

visitation skall enligt förarbetena till polislagen

begränsas till en summarisk undersökning av den

omhändertagnes kläder i syfte att kontrollera att

han inte bär på sig vapen eller några andra farliga

föremål (prop. 1983/84:111 s. 120). I anslutning

till ett ingripande får en polisman också

kroppsvisitera den som skall gripas, omhändertas

eller avlägsnas om det är nödvändigt för att dennes

identitet skall kunna fastställas.

Någon bestämmelse motsvarande den om

kroppsvisitation enligt rättegångsbalkens regler av

en kvinna finns inte i polislagen.

Mot bakgrund av att de flesta regler om bl.a.

beslag, kroppsvisitation och kroppsbesiktning

kvarstår oförändrade sedan rättegångsbalkens

tillkomst fick den s.k. Polisrättsutredningen i

början av 1990-talet i uppdrag att se över dessa

bestämmelser. Utredningen lämnade i sitt

slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB

samt polislagen (SOU 1995:47) en utförlig

redogörelse för gällande bestämmelser, för

tillämpningen av desamma liksom för sina

överväganden i olika frågor.

Såvitt angår bestämmelserna om kroppsvisitation

och kroppsbesiktning föreslog utredningen några

mindre justeringar av begreppen. Också polislagens

bestämmelse om skyddsvisitation var föremål för

Polisrättsutredningens överväganden. Någon

förändring föreslogs emellertid inte här.

Polisrättsutredningens betänkande, som

remissbehandlats, har inte lett till något

regeringens förslag. Frågorna om kroppsvisitation

och kroppsbesiktning övervägs nu vidare i

Justitiedepartementet. Detta är också fallet med

bestämmelserna om beslag. Som framgått ovan var även

dessa föremål för Polisrättsutredningens

överväganden.

I motion 2000/01:Ju806 (m) begärs att beslag skall

få ske i större utsträckning än vad som är möjligt i

dag.

Utskottet kan konstatera att de frågor som tagits

upp i motionerna relativt nyligen varit föremål för

utredning. Frågorna är inte slutligt beredda i Rege-

ringskansliet, och denna beredning bör enligt

utskottets mening inte föregripas. Såvitt gäller

frågan om skyddsvisitation av kvinnor vill utskottet

för egen del anmärka att det inte torde vara möjligt

att avstå från en sådan visitation vid ett

ingripande. Det är enligt utskottets mening inte

rimligt att polisen skall avstå från en visitation -

eller i förlängningen ett ingripande - på den

grunden att det inte finns en kvinnlig polis

närvarande.

Utskottet föreslår att motionerna 2000/01:Ju801

och 2000/01:Ju806 liksom motionerna Ju271 och So614

i nu behandlade delar avslås.

Kameraövervakning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

yrkanden om att tillåta kameraövervakning i

taxibilar och vid gränsövergångarna i Skåne.

Skälet härför är att en utredning nyligen

tillsatts för att se över dessa frågor.

Jämför reservation 29 (m, kd, c).

I motionerna Ju278 (mp) och Ju389 (kd) efterfrågas

en lagreglering som innebär bättre möjligheter att

få tillstånd att använda övervakningskameror i

taxibilar. I motion Ju440 (s) anförs att

kameraövervakning bör finnas vid gränsövergångarna

kring hamnar och brofästen i Skåne. I båda fallen

avser kameraövervakningen att förhindra brott.

Utskottet har behandlat frågan om

kameraövervakning i taxibilar tidigare, senast i ett

betänkande om brottsförebyggande arbete i april 2001

(bet. 2000/01:JuU19 s. 10 f). För en utförlig

redogörelse för gällande lagstiftning liksom för

frågans tidigare behandling hänvisas dit. Utskottet

avslog yrkanden motsvarande de nu aktuella med

hänvisning till att regeringen aviserat en

utvärdering av lagen om allmän kameraövervakning.

Den aviserade utredningen har nyligen tillsatts

(dir. 2001:53). Enligt direktiven skall utredaren

bl.a. undersöka om det är möjligt att utforma en

ordning för kameraövervakning i taxibilar som är

acceptabel ur integritetssynpunkt. Vidare skall

utredaren ta ställning till om övervakningen av

Öresundsbron - som i dag sker med stöd av tillstånd

från Länsstyrelsen i Skåne län - helt eller delvis

bör författningsregleras särskilt. Uppdraget skall

redovisas senast den 31 december 2002.

Utskottet ser med tillfredsställelse att en

särskild utredning nu tillsatts för att behandla

frågan om kameraövervakning. Resultatet av

utredningen bör inte föregripas, och utskottet

föreslår att motionerna Ju278 och Ju440 liksom Ju389

i nu behandlad del avslås.

Reservationer

1. Svensk domstols behörighet (punkt 1)

av Alice Åström (v) och Sture Arnesson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju239.

Ställningstagande

För offren för krigsförbrytelser och andra grova

kränkningar av mänskliga rättigheter är det viktigt

att rättvisa skipas och att de drabbade ges

upprättelse. Det är naturligtvis av största

betydelse att de ansvariga ställs inför rätta och

döms för sina brott. För att offren skall kunna

gottgöras är det också viktigt att det finns

möjligheter att driva en skadeståndsprocess mot

förövarna. Vi ifrågasätter om de svenska reglerna om

forum i tvistemål är tillräckliga i detta avseende.

Regeringen bör därför ges i uppdrag att utreda

möjligheterna att i de aktuella fallen utvidga

rätten att föra talan om skadestånd i Sverige.

2. Rätten till domstolsprövning (punkt 2)

av Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd)

och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju330 yrkande 8

och 2001/02:Ju450 yrkande 17.

Ställningstagande

Under senare år har möjligheten att få sin sak

prövad i två instanser inskränkts. Samtidigt med

denna utveckling har förenklingar i

underrättsförfarandet införts, bl.a. har

delgivningsförfarandet blivit mer summariskt. Enligt

vår mening främjas inte rättssäkerheten av att

prövningen i första instans blir enklare och mer

summarisk samtidigt som möjligheten att få till

stånd en överprövning minskar.

Inte minst gäller detta kravet på

prövningstillstånd i brottmål. Även om påföljden

stannar vid böter kan den som döms drabbas mycket

hårt. Det är i högsta grad otillfredsställande att

bara en instans prövar mål som kan få vittgående

konsekvenser för den enskilde.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att

regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag

om att utöka möjligheterna till överprövning av

domstolsavgöranden.

3. Generellt prövningstillstånd (punkt 3)

av Alice Åström (v) och Sture Arnesson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju246 yrkande 4.

Ställningstagande

Uppgifterna för hovrätterna och kammarrätterna är

att överpröva riktigheten i de domar som

tingsrätterna och länsrätterna meddelat. De har

också att upprätthålla och utveckla praxis när det

gäller straff, skadestånd och liknande. För att

upprätthålla trovärdigheten och framför allt

rättssäkerheten anser vi att generella

prövningstillstånd för att tvister skall kunna

prövas i kammarrätt och hovrätt inte bör införas.

Riksdagen bör alltså ge regeringen till känna att

den inte skall lägga fram något sådant förslag.

4. Offentlighet vid domstol (punkt 5)

av Alice Åström (v) och Sture Arnesson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2001/02:Ju246 yrkande 5.

Ställningstagande

Det finns i dag uppgifter om att domstolarna i allt

större utsträckning håller förhandlingar inom

stängda dörrar. En sådan utveckling riskerar enligt

vår mening att urholka förtroendet för domstolarna

genom att möjligheterna till insyn minskar. Givetvis

finns det ibland anledning att hålla rättegångar

bakom stängda dörrar och för att bevara denna

möjlighet får det inte finnas misstanke om att

sådana beslut fattas slentrianmässigt. Huvudregeln

måste vara offentlighet, och stängda dörrar bör även

fortsättningsvis föregås av noggrann prövning.

Enligt vår mening bör frågan utredas om huruvida

antalet förhandlingar inom stängda dörrar ökat och

vad det i så fall beror på. Det får ankomma på

regeringen att föranstalta om en sådan utredning.

5. Kompetensutveckling i barnfrågor (punkt 6)

av Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd),

Kia Andreasson (mp) och Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2000/01:Ju411 yrkande 1,

2000/01:Ju416 yrkande 1, 2001/02:Ju302 och

2001/02:Ju330 yrkande 7.

Ställningstagande

För att domare och andra anställda inom

rättsväsendet skall kunna göra riktiga bedömningar

av vad ett barn faktiskt uttrycker och känner måste

domaren få bättre utbildning i barns kognitiva och

språkliga utveckling. Det är också viktigt att veta

att individuella skillnader mellan barn i samma

ålder kan vara stora. Man måste också kunna förstå

hur ett barn uppträder och uttrycker sig när det

befinner sig i kris, vilket i stort sett alltid är

fallet när ett mål som rör barn handläggs. Inte

minst gäller detta mål om sexuella övergrepp på

barn.

Det får enligt vår mening ankomma på regeringen

att ta de initiativ som krävs för att rättsväsendets

anställda skall erhålla erforderlig kompetens i

barnfrågor.

6. Kompetensutveckling i frågor om våld mot

kvinnor (punkt 7)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Anita

Sidén (m), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c)

och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju226 yrkande 1,

2001/02:Ju324 yrkande 2, 2001/02:Ju396 yrkandena 7

och 8 samt 2001/02:A229 yrkande 30.

Ställningstagande

Behovet av utbildning, fortbildning och handledning

inom polisen och det övriga rättsväsendet är stort

när det gäller frågor kring våld mot kvinnor. Detta

gäller inte enbart kunskapen om gällande

lagstiftning, utan även om bakomliggande orsaker

till våldet. Kunskap är en förutsättning för att

såväl upptäcka som att på ett korrekt sätt bemöta en

kvinna som utsatts för våld. Det är därför av

största vikt att det bedrivs forskning på detta

område, liksom forskning om metoder för behandling

av de män som utsätter kvinnor för våld.

Det får enligt vår mening ankomma på regeringen

att ta de initiativ som krävs för att rättsväsendets

anställda skall erhålla en stärkt kompetens i frågor

om våld mot kvinnor.

7. Kompetensutveckling i brottsofferfrågor och

vittnesstöd (punkt 8)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2001/02:Ju394 yrkandena 12

och 15.

Ställningstagande

Vi vill understryka utbildningens betydelse när det

gäller bemötandet av brottsoffer, liksom i frågor om

vittnesstöd. De åtgärder som vidtas i dag är enligt

vår mening inte tillräckliga. De som arbetar inom

rättsväsendet och möter brottsoffer och vittnen i

sitt dagliga arbete är företrädesvis poliser och

jurister. Dessa yrkesgrupper måste därför ges såväl

utbildning som möjlighet till ytterligare

kompetensutveckling i större utsträckning än vad som

förekommer i dag.

Det får enligt vår mening ankomma på regeringen

att ta de initiativ som krävs för att rättsväsendets

anställda skall erhålla en stärkt kompetens i

brottsofferfrågor liksom i frågor om vittnesstöd.

8. Utveckling av kulturkompetens (punkt 9)

av Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp), Gunnel

Wallin (c) och Sture Arnesson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:A226 yrkande 6

och 2001/02:A317 yrkandena 20 och 21.

Ställningstagande

Personer med utländsk bakgrund har inte sällan ett

bristande förtroende för polisen. Ett av skälen till

detta är det faktiska språkbruk och den faktiska

hållning som finns inom poliskåren. Den nya

polisutbildningen innehåller många moment av träning

i etiska och moraliska frågor. För att kunna

tillämpa dessa kunskaper när man kommer ut i

verkligheten måste de poliser som arbetat en längre

tid få möjlighet att ta del av dessa nya

arbetsredskap. Vidareutbildning, handledning och

diskussioner som tar upp frågor om kulturkompetens

måste därför vara givna inslag i polisens

verksamhet. Också bland övriga yrkeskategorier inom

rättsväsendet finns det ett behov av sådana

insatser. Det får enligt vår mening ankomma på

regeringen att ta initiativ till kompetensutveckling

på området.

9. Kompetensutveckling i frågor om miljöbrott

(punkt 10)

av Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd)

och Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2001/02:Ju330 yrkande 6.

Ställningstagande

Det är angeläget att miljöfrågorna behandlas på ett

korrekt sätt av domstolarna och att domstolens

ledamöter får adekvat miljöutbildning. Om

intentionen med miljöorganisationen skall få

genomslag räcker det inte med att, som i dag,

åklagarna och polisen tillförs kunskap för att klara

miljöbrottsbekämpningen. Vi anser att också rättens

ledamöter måste ges adekvat utbildning för att klara

miljöbrottsfrågorna. Enligt vår mening får det

ankomma på regeringen att ta initiativ till att så

sker.

10. Kompetensutveckling i frågor om

utvecklingsstörningar (punkt 11)

av Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 11

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2001/02:Ju237 yrkande 7.

Ställningstagande

När personer med olika handikapp har kontakt med

eller blir föremål för utredning av de olika

myndigheterna inom rättsväsendet har det visat sig

att myndigheterna har liten eller ingen kunskap om

dessa personers handikapp. Detta gäller bl.a. när

personer med utvecklingsstörning blir utsatta för

brott eller begår brott. Det krävs därför större

kunskap inom rättsväsendet. Enligt min mening får

det ankomma på regeringen att ta initiativ till att

kunskapen om utvecklingsstörningar ökar inom

rättsväsendet.

11. Jäv (punkt 14)

av Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2000/01:Ju807 och

2000/01:Ju823.

Ställningstagande

En jävsanmälan mot en domare bedöms och avgörs i

första instans genom prövning och beslut av en

annan, eller i vissa fall tre domare i tingsrätten.

I princip skall den domaren som jävet rör inte

delta. Vid behov kan en domare från en annan

tingsrätt förordnas av hovrätten.

Anmälaren och allmänheten kan uppfatta detta

förfarande som en risk för kollegial

lojalitetssituation, dvs. en form av ny

jävssituation. Dessutom lämnas oftast inte

motivering vid ogillande av jävsanmälan. Hela

förfarande återverkar på förtroendet för hovrätten

vid dess prövning av och beslut i anledning av

överklagat ogillande av jävsanmälan.

Enligt min mening har frågan om jäv i såväl

domstolar som i myndigheter över huvud taget

diskuterats alldeles för lite. Jag anser därför att

en översyn bör komma till stånd av reglerna om jäv.

Det får ankomma på regeringen att tillsätta en

utredning i frågan.

12. Ombudsarvoden (punkt 18)

av Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 18

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2000/01:Ju401,

2000/01:Ju402, 2000/01:Ju405, 2000/01:Ju821 och

2001/02:Ju356.

Ställningstagande

Jag anser att kontrollen av arvodenas storlek många

gånger görs summariskt. Domstolarna har olika

synsätt, vilket leder till mer eller mindre noggrann

kontroll och bildar ett utrymme för godtycke.

Härtill kommer att de flesta andra yrkeskategorier

måste redovisa sina arvoden mycket mer noggrant.

Den i dag enligt min mening bristande kontrollen

över arvodesräkningarna kan sammantaget leda till

ökade kostnader, inte minst för rättshjälpen. Det är

givetvis inte acceptabelt. Därför bör regeringen får

riksdagens uppdrag att skärpa redovisningskraven för

advokater, i första hand de som anlitas för

offentliga uppdrag.

13. Obligatorisk häktning (punkt 19)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Anita Sidén (m) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2000/01:Ju928 yrkande

15, 2001/02:Ju449 yrkande 14 och 2001/02:A228

yrkande 11.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör bestämmelserna om s.k.

obligatorisk häktning ändras så att häktning skall

ske även för försök - och även andra förbrott - till

brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare

straff än fängelse i två år. Skälet för att ändra

bestämmelserna är i första hand att göra det möjligt

med obligatorisk häktning vid försök till våldtäkter

och andra grova brott mot kvinnor.

Det får ankomma på regeringen att återkomma till

riksdagen med ett sådant lagförslag.

14. Strafföreläggande (punkt 20)

av Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 20

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2001/02:Ju450 yrkande 10.

Ställningstagande

Enligt min mening finns det utrymme för att låta

strafföreläggande avse också fängelse. Särskilt

gäller detta vid s.k. artbrott, t.ex. rattfylleri,

där det finns en fast påföljdspraxis. Att använda

strafföreläggande i dessa fall skulle innebära både

en snabb reaktion på brottet och ett effektivare

utnyttjande av samhällets brottsbekämpande resurser.

Jag anser därför att det bör utredas om

strafföreläggande skall kunna avse fängelse som

påföljd. Det får ankomma på regeringen att tillsätta

en sådan utredning.

15. Åtalsrätt (punkt 21)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2001/02:Ju288 och avslår

motion 2001/02:A228 yrkande 15.

Ställningstagande

Gällande bestämmelser innehåller inte någon

uttrycklig reglering av den situationen att någon på

grund av hög ålder eller sjukdom saknar möjlighet

att ange ett brott som rör hans person till åtal.

Enligt vår mening är detta klart

otillfredsställande. Uppenbarligen saknar i dag den

som lider av demens det rättsskydd som annars

tillkommer medborgare i vårt land. Det vore en

relativt enkel - och angelägen - åtgärd att ändra

lagstiftningen så att ett ombud för den demente kan

anmäla brott som drabbat den enskilde. Enligt vår

mening bör regeringen omgående utarbeta ett

lagförslag i enlighet härmed. Däremot bör motion

A228 i nu behandlad del inte föranleda något

riksdagens uttalande.

16. Åtalsunderlåtelse (punkt 22)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Anita Sidén (m) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2000/01:Ju711.

Ställningstagande

Enligt vår mening är det inte rimligt att

åtalsunderlåtelse ges den som begår nya brott i

avvaktan på att verkställa en tidigare ådömd

påföljd. Möjligheterna till åtalsunderlåtelse bör

därför begränsas. Det får ankomma på regeringen att

utarbeta ett sådant lagförslag.

17. Vittnesstöd (punkt 23)

av Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd)

och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju341 yrkande 5,

2001/02:Ju394 yrkandena 13 och 14 samt 2001/02:Ju450

yrkande 16.

Ställningstagande

Många gånger är det uppgifter från vittnen som

fäller avgörandet i brottmål. Att människor vill och

vågar vittna är därför av central betydelse för

rättsväsendets funktion. Det arbete som nu inletts

är därför värdefullt. Enligt vår mening bör dock

målsättningen vara att verksamheten införs i

snabbare takt än vad som nu sker.

En annan åtgärd som skulle kunna förbättra

situationen för vittnen är särskilda väntrum. Även i

övrigt bör en anpassning av domstolarnas lokaler ske

till bevispersonernas särskilda behov av skydd. Det

arbete som bedrivs är enligt vår mening inte

tillräckligt. En separat översyn av samtliga

domstolars lokaler bör genomföras. Målsättningen

skall vara att samtliga domstolar kan erbjuda

särskilda väntrum för bevispersoner.

Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att

genomföra vad vi nu föreslagit.

18. Kronvittnen (punkt 26)

av Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 26

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2000/01:Ju933 yrkande 12

och 2001/02:Ju450 yrkande 11.

Ställningstagande

Enligt min mening bör ett system med s.k.

kronvittnen utredas. Ett sådant innebär att den som

berättar sanningen och därmed medverkar till att

andra gärningsmän blir fällda själv kan få

lindrigare påföljd eller gå fri från straff. Sådana

uppgörelser bör kunna ske inom vissa strikt angivna

ramar och under förutsättning av att de misstänkta

som berörs biträds av försvarare. Varje sådan

uppgörelse bör också underställas domstol för

godkännande. Genom införandet av ett

kronvittnessystem skulle fler brott kunna klaras

upp, också inom rimlig tid. Regeringen bör få i

uppdrag att tillsätta en utredning med uppdrag att

se över frågan om ett kronvittnessystem skulle kunna

införas i svensk rätt.

19. Sakkunnigförhör i mål som rör barn

(punkt 27)

av Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 27

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 19. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju301.

Ställningstagande

I regel saknas sakkunskap i svenska domstolar, t.ex.

i fall om överflyttning av barn till en förälder i

ett annat land. Det finns i regel inte tillräckligt

med kompetens för att avgöra om det finns risk för

barnets hälsa när det skall beslutas om en

överflyttning. Den juridiska kompetensen räcker inte

till. Även när det gäller omhändertagande av barn

saknas denna kompetens. Ofta utgår man från

föräldrarnas behov i stället för barnens. Ökad

kompetens behövs därför i såväl överflyttningsfall

som i ärenden som rör omhändertagande.

Enligt min mening bör regeringen tillsätta en

utredning som granskar hur barnsakkunniga skall

kunna bistå med vägledande råd i domstolarna och i

samband med överflyttningar av barn.

20. Indrivning av böter (punkt 32)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Anita

Sidén (m), Jeppe Johnsson (m) och Gunnel Wallin

(c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 32 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 20. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju210,

2001/02:Ju400, 2001/02:T251 yrkandena 5 och 6 samt

2001/02:T470 yrkande 3.

Ställningstagande

Problemet med att driva in böter från utländska

fordonsförare som begår trafikbrott här i Sverige är

mycket stort. Det krävs därför en ändring av

bestämmelserna så att det blir lättare att driva in

böter från dessa. Vikten härav har också

understrukits genom riksdagens tillkännagivande till

regeringen om att se över frågan om indrivning av

böter vid trafikbrott. Det är förvisso välkommet att

regeringen nu tillsatt en utredning med detta

uppdrag. Enligt vår mening är det dock angeläget att

sådana ändrade bestämmelser genomförs och det i

snabbare takt än vad som är möjligt om

utredningsuppdraget skall redovisas den 1 september

i år. Enligt vår mening bör riksdagen därför ge

regeringen i uppdrag att påskynda

lagstiftningsprocessen.

21. Hemliga tvångsmedel (punkt 33)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Anita Sidén (m) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 33 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 21. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju232 och avslår motionerna

2001/02:Ju237 yrkande 25, 2001/02:Ju329 yrkande 12,

2001/02:Ju388 yrkandena 1-6 och 2001/02:Ju407.

Ställningstagande

Frågan om buggning kom att överskugga de övriga

rättsliga problem som Buggningsutredningen utredde.

Den omständigheten att regeringen behöver utrymme

för nya överväganden i frågan om detta nya

tvångsmedel skall införas i svensk rätt bör enligt

vår mening inte få medföra att man inte omgående

löser de många och svåra praktiska problem som finns

beträffande hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning. Det är därför angeläget att det

omgående läggs fram förslag till ny lagstiftning på

detta mer begränsade område, eftersom lagstiftningen

är otydlig och, i vissa fall, otidsenlig. Det får

ankomma på regeringen att presentera ett förslag som

också innebär att man i framtiden får en så

teknikoberoende lösning som möjligt.

22. Hemliga tvångsmedel (punkt 33)

av Alice Åström (v) och Sture Arnesson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 33 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 22. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju388 yrkandena 1-6 samt

avslår motionerna 2001/02:Ju232, 2001/02:Ju237

yrkande 25, 2001/02:Ju329 yrkande 12 och

2001/02:Ju407.

Ställningstagande

Svenskar har hittills i högre grad än medborgare i

andra länder litat på myndigheternas goda avsikter

när det varit fråga om att använda sig av hemliga

tvångsmedel. Det har lett till att vi i Sverige har

ovanligt suddiga gränser kring statens rätt att

tillgripa tvång, vilket i sin tur leder till

försämrad rättssäkerhet. Som exempel kan nämnas att

inte alla hemliga tvångsmedel lagreglerats och att

den parlamentariska kontrollen försvåras av att

underlaget för densamma innehåller vaga och

intetsägande uppgifter.

Mot denna bakgrund menar vi att det omgående krävs

grundläggande åtgärder för att stärka

rättssäkerheten vid användningen av hemliga

tvångsmedel. Sådana åtgärder måste vidtas innan man

ens diskuterar en utvidgning av metoderna för

övervakningen. Det krävs för det första en oberoende

utvärdering av behovet och effektiviteten av de

hemliga tvångsmedel och andra övervakningsmetoder

som används i dag. För det andra krävs en kraftig

förstärkning av tillförlitligheten i den statistik

som ligger till grund för den parlamentariska

kontrollen. För det tredje måste det införas regler

om att den som utsatts för hemliga tvångsmedel skall

underrättas om det i efterhand och få möjlighet att

överklaga beslutet. För det fjärde bör alla hemliga

tvångsmedel som i dag används, exempelvis annan s.k.

teknisk avlyssning och pejling, regleras i lag. För

det femte är det nödvändigt att införa bestämmelser

om användning av överskottsinformation, dvs.

information om annat än det brott som föranlett

tvångsmedelsanvändningen, som polisen fått som en

följd av den hemliga övervakningen. För det sjätte

måste det inrättas ett oberoende kontrollorgan som

har till uppgift att tillgodose rättsskyddet dels

vid tillståndsprövningen, dels vid själva

genomförandet av tvångsåtgärden.

Det får ankomma på regeringen att återkomma till

riksdagen med förslag till sådana lagändringar och

andra åtgärder som vi anser bör vidtas.

Vi ställer oss bakom motion Ju388. Av vårt

ställningstagande följer att motionerna Ju232 och

Ju407 liksom Ju237 och Ju329 i här behandlade delar

bör avslås av riksdagen.

23. Hemliga tvångsmedel (punkt 33)

av Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd)

och Gunnel Wallin (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 33 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 23. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju237 yrkande 25

och 2001/02:Ju329 yrkande 12 samt avslår motionerna

2001/02:Ju232, 2001/02:Ju388 yrkandena 1-6 och

2001/02:Ju407.

Ställningstagande

Brottsligheten blir allt grövre och svårutredd

vilket ställer nya krav på polisens arbets- och

spaningsarbete. Vi menar att utredningsmetoderna

måste effektiviseras för att möta dessa nya krav.

Ett sätt är enligt vår mening att införa möjlighet

till buggning vid misstanke om grova brott. Beslut

om sådan buggning måste givetvis föregås av ytterst

omsorgsfulla överväganden. Bland annat måste

klargöras hur man bäst skall förfara för att undvika

kränkning av oskyldigas integritet och hur

överskottsinformation skall hanteras.

Det får ankomma på regeringen att återkomma till

riksdagen med ett lagförslag om att införa buggning.

Det sagda innebär ett delvist bifall till motionerna

Ju237 och Ju329 i nu behandlade delar. Motionerna

Ju388, Ju232 och Ju407 bör däremot inte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

24. Hemliga tvångsmedel (punkt 33)

av Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 33

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 24. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju388 yrkandena 1, 2 och

4-6 samt avslår motionerna 2001/02:Ju232,

2001/02:Ju237 yrkande 25, 2001/02:Ju329 yrkande 12,

2001/02:Ju388 yrkande 3 och 2001/02:Ju407.

Ställningstagande

På de skäl som anförts i reservation 22 yrkar jag

bifall till motion Ju388 yrkandena 1, 2 och 4-6. När

det gäller förslaget i yrkande 3 om att det måste

införas regler om att den som utsatts för hemliga

tvångsmedel skall underrättas om det i efterhand har

jag en från motionen avvikande uppfattning. Det är

enligt min mening svårt att överblicka vilka

konsekvenser en sådan underrättelseskyldighet skulle

kunna få. Innan ställning tas krävs en djupare

utredning och analys. Jag yrkar därför avslag på

motionen i denna del.

Detta innebär alltså att jag ställer mig bakom

motion Ju388 yrkandena 1, 2 och 4-6 och regeringen

bör få ett uppdrag i enlighet med detta. Av mitt

ställningstagande följer att motionerna Ju232, Ju237

yrkande 25, Ju329 yrkande 12, Ju388 yrkande 3 samt

motion Ju407 bör avslås av riksdagen.

25. Handmanövrerade TV-kameror (punkt 34)

av Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och

Sture Arnesson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 34 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 25. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2001/02:Ju271 yrkande 8.

Ställningstagande

Polisen bedriver spaning för att förhindra och

beivra brott. Ett sätt att bedriva spaning på är med

handkamerautrustning. Denna metod har kritiserats,

bl.a. mot den bakgrunden att det inte finns några

regler om användandet av metoden, informationen

eller om registrering och arkivering av inspelat

material. Vi anser därför att frågan om polisens

användande av handkameror snarast bör lagregleras

och att detta är ett uppdrag för regeringen.

26. Personella tvångsmedel (punkt 35)

av Alice Åström (v) och Sture Arnesson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 35 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 26. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:Ju271 yrkande 10 och

bifaller delvis motion 2000/01:Ju801. Riksdagen

avslår motion 2001/02:So614 yrkande 2.

Ställningstagande

I dag finns inte någon bestämmelse om att

skyddsvisitation skall företas av en polisman av

samma kön som den som skall visiteras. Vi anser att

så borde vara fallet, på samma sätt som gäller vid

kroppsvisitation. Således bör regeringen utarbeta

ett förslag till lagändring som jämställer

skyddsvisitationer med kroppsvisitationer när det

gäller frågan om att dessa skall utföras av en

person av samma kön när så är möjligt. För att kunna

genomföra detta är det mycket viktigt att

rekryteringen av kvinnor till poliskåren ökar.

Motion So614 i här behandlad del bör dock inte

föranleda något uttalande från riksdagens sida.

27. Personella tvångsmedel (punkt 35)

av Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 35

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 27. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2001/02:So614 yrkande 2 samt

avslår motionerna 2000/01:Ju801 och 2001/02:Ju271

yrkande 10.

Ställningstagande

Enligt min mening är det av största vikt att klarhet

skapas kring tvångsmedelsbegreppen kroppsvisitation,

ytlig kroppsvisitation, kroppsbesiktning och ytlig

kroppsbesiktning. Det krävs en förnyad utredning av

förhållandet och gränserna mellan dessa tvångsmedel

i den svenska lagstiftningen. Regeringen bör därför

få i uppdrag att låta utreda saken.

Motionerna 2000/01:Ju801 och Ju271 i här behandlad

del bör dock avslås.

28. Beslag (punkt 36)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Anita

Sidén (m), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c)

och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 36 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 28. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2000/01:Ju806.

Ställningstagande

Det är inte ovanligt att polis eller tull stoppar

bilar i vilka det återfinns gods som det kan finnas

anledning misstänka är stulna. Som exempel kan

nämnas att man i en bil finner ett stort antal

rakhyvlar eller glasögonbågar. I och för sig är det

inte rimligt att fordonsföraren skall bevisa att han

eller hon äger sakerna. Men i en del fall är det

rimligt att misstänka att påträffat gods är

stöldgods. I flera fall har polisen inte haft

tillräckligt med tid eller resurser för att bevisa

att varorna är stulna. I sådana fall borde man

enligt vår mening kunna behålla godset om det finns

skälig misstanke om att det rör sig om stöldgods.

Detta skulle underlätta för brottsutredare och öka

möjligheten att stulna varor inte får behållas av

brottslingarna i så stor omfattning som det finns

anledning att anta att dagens regelverk möjliggör.

Enligt vår mening bör regeringen återkomma till

riksdagen med ett lagförslag i frågan.

29. Kameraövervakning (punkt 37)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Anita

Sidén (m), Jeppe Johnsson (m) och Gunnel Wallin

(c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 37 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 29. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju278 och

2001/02:Ju389 yrkande 7 samt avslår motion

2001/02:Ju440.

Ställningstagande

Vi anser att kameraövervakning i taxibilar generellt

bör vara möjlig i syfte att förebygga brott. Det

integritetsintrång som blir följden av en sådan

möjlighet väger enligt vår uppfattning inte över det

intresse som bär upp övervakning. Denna fråga måste

få en snabb lösning. Riksdagen bör därför uttala sig

för en förkortat utredningstid av denna fråga. Målet

skall vara att en förändring skall kunna genomföras

snarast. Regeringen bör få i uppdrag att vidta

erforderliga åtgärder.

Motion Ju440 bör inte föranleda något riksdagens

uttalande.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

år 2000

2000/01:Ju401 av Siw Persson (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att i författning ställa

krav på att kvitton normalt skall krävas och

ersättningskrav skall ha en heltäckande redovisning

för arbete utfört av offentlig försvarare eller

rättshjälpsbiträde.

2000/01:Ju402 av Inger Lundberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om kostnader för offentliga

biträden och konkursförvaltare.

2000/01:Ju405 av Kia Andreasson (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen initierar en

översyn av ersättningssystemet för den offentliga

rättshjälpen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att man i samband med översynen av

ersättningssystemet särskilt uppmärksammar behovet

av en tydlig kostnadsredovisning för de offentliga

biträdena och advokaterna samt att tillsynen och

kontrollen av kostnadsredovisningarna avsevärt

förbättras.

2000/01:Ju411 av Margareta Israelsson och Monica

Green (s):

1. Riksdagen begär att regeringen ger Domstolsverket

i uppdrag att utforma en utbildning om barns

utveckling, kognitiva och språkliga förmåga samt om

barns behov i övrigt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det i relevanta

lagar och förordningar införs en bestämmelse att

endast de domare som är särskilt lämpade och som

genomgått särskild utbildning skall handlägga mål

som rör barn.

2000/01:Ju416 av Margareta Andersson och Birgitta

Sellén (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa en

utbildning av domare om barns utveckling, kognitiva

och språkliga förmåga.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa en

bestämmelse om domares kompetens vid hantering av

mål som rör barn.

2000/01:Ju711 av Per-Samuel Nisser och Elizabeth

Nyström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om så kallad straffrabatt.

2000/01:Ju801 av Yvonne Oscarsson m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring som innebär att även s.k.

skyddsvisitationer skall omfattas av reglerna i 28

kap. 13 § rättegångsbalken.

2000/01:Ju806 av Jeppe Johnsson och Lars Björkman

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att kunna kvarhålla

beslagtaget gods under längre tid än vad som är

fallet i dag, i det fall det finns skälig misstanke

om att det rör sig om stöldgods.

2000/01:Ju807 av Siw Persson (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av

rättegångsbalkens regler om domarjäv.

2000/01:Ju811 av Maud Ekendahl (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att en översyn bör

genomföras av RB 21 kap. 5 § andra stycket.

2000/01:Ju819 av Göran Lindblad (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att inkomstuppgifter skall lämnas under

sanningsförsäkran vid utdömande av böter i enlighet

med vad som anförs i motionen.

2000/01:Ju821 av Lennart Hedquist (m):

Riksdagen beslutar om ändring av sättet att bestämma

rättegångskostnad vid domstolarna i enlighet med av

utskottet framlagt lagförslag med anledning av

motionen.

2000/01:Ju822 av Bengt Silfverstrand och Anders

Karlsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om advokatverksamhet.

2000/01:Ju823 av Carina Hägg och Margareta

Israelsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om lagstiftningen och

tillämpningen av jäv.

2000/01:Ju928 av Gun Hellsvik m.fl. (m):

15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om obligatorisk häktning vid förberedelse,

försök och stämpling till brott för brott vilket

inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i

två år.

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp):

12. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att utreda ett

system med kronvittnen.

Motioner från allmänna motionstiden

år 2001

2001/02:Ju210 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om indrivning av böter för

utländska felparkerare.

2001/02:Ju217 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om införandet av § 7-intyg där

strafftiden överstiger två år.

2001/02:Ju226 av Sofia Jonsson (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om översyn och

samordning av utbildning för polis och

domstolsväsendets anställda.

2001/02:Ju232 av Christel Anderberg (m):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ny lagstiftning om hemlig teleavlyssning och

hemlig teleövervakning i enlighet med vad som anförs

i motionen.

2001/02:Ju237 av Agne Hansson m.fl. (c):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förbättra

situationen för de utvecklingsstörda när de har

kontakt med rättsvårdande myndigheter.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att tillåta buggning

vid fall där grov brottslighet föreligger.

2001/02:Ju239 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppgift att se över

jurisdiktionsreglerna i tvistemål i enlighet med vad

i motionen anförs.

2001/02:Ju244 av Yvonne Andersson (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skapa ett

nationellt resurscentrum för brottsbekämpning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ett nationellt

resurscentrum för brottsbekämpning blir lokaliserat

till Linköping-Norrköping-regionen.

2001/02:Ju246 av Alice Åström m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att generella

prövningstillstånd för prövning av ärende i hovrätt

och kammarrätt inte skall införas.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en undersökning

skall genomföras för att se över tillämpningen av

förhandlingar med stängda dörrar.

2001/02:Ju253 av Stefan Hagfeldt m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om skapandet av ett nationellt

resurscentrum för brottsbekämpning.

2001/02:Ju268 av Lena Ek (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om samordnad

tvärvetenskaplig vidareutbildning för rättsvårdande

myndigheter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett centrum för

samordnad tvärsektoriell vidareutbildning för rätts-

vårdande myndigheter med placering i Linköping.

2001/02:Ju271 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

8. Riksdagen begär att regeringen återkommer med

förslag till lagreglering av polisens användande av

handkameror.

10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av reglerna om

skyddsvisitationer enligt vad som i motionen anförs.

2001/02:Ju278 av Barbro Feltzing (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att tillåta

övervakningskameror i taxibilar.

2001/02:Ju288 av Caroline Hagström (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om förändrad lagstiftning

syftande till förstärkt rättsskydd för dementa.

2001/02:Ju301 av Inger Davidson m.fl. (kd, m, v, c,

fp, mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om tillsättande av en

utredning med syfte att förbättra sakkunskapen om

barn i de svenska domstolarna.

2001/02:Ju302 av Hans Hoff och Jan Bergqvist (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en samlad strategi för att

öka barnens rättssäkerhet i samhället.

2001/02:Ju303 av Bertil Persson (m):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

om legitimation av vittnespsykologer.

2001/02:Ju324 av Margareta Viklund och Ulla-Britt

Hagström (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att polis och

rättssystem måste få ökade kunskaper om vilka

faktorer som ligger bakom kvinnomisshandel.

2001/02:Ju329 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram ett

lagförslag med innebörden att Sverige i likhet med

Danmark skall ge möjlighet till buggning för att

komma åt den avancerade kriminaliteten.

2001/02:Ju330 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att rätten vid

domstol som dömer i mål som rör miljöbrott ges

adekvat utbildning.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att höja kompetensen

hos dem som handlägger ärenden som berör barn som

utsatts för sexuella övergrepp.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att lagen om

prövningstillstånd bör ses över så att kravet på

särskilt prövningstillstånd avskaffas vid

bötesdomar.

2001/02:Ju332 av Mariann Ytterberg m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om barns rätt till juridiskt

ombud.

2001/02:Ju341 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att verksamheten med vittnesstöd i

brottsofferjourernas regi skall utvidgas och omfatta

alla domstolar.

2001/02:Ju356 av Pär Axel Sahlberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om kostnader och

redovisning av kostnader i samband med rättegångar.

2001/02:Ju385 av Berit Adolfsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att staten skall finansiera

ersättning och utbildning för vittnesstöd.

2001/02:Ju388 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att en oberoende utvärdering av behovet och

effektiviteten av de hemliga tvångsmedel som finns i

dag skall genomföras.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att en kraftig förstärkning av den statistik

som ligger till grund för den parlamentariska

kontrollen skall genomföras.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regler måste införas som innebär att den

som utsatts för hemliga tvångsmedel skall

underrättas om det efter avslutad förundersökning

och ges möjlighet att överklaga felaktiga beslut.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att alla hemliga tvångsmedel som används

skall vara reglerade i lag.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att användandet av så kallad

överskottsinformation skall regleras i lag.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att ett oberoende kontrollorgan skall

inrättas som har till enda uppgift att tillgodose

rättsskyddet dels vid tillståndsprövningen av

hemliga tvångsmedel, dels vid genomförandet av

tvångsåtgärden.

2001/02:Ju389 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att lagen om

övervakningskameror snarast skall förtydligas så att

kamera i taxi betraktas som "starka

brottsförebyggande skäl".

2001/02:Ju394 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om obligatorisk

utbildning av dem som dagligen kommer i kontakt med

brottsoffer.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

tingsrättslokalernas väntrum skall vara så utformade

att vittnen, vittnesstöd och brottsoffer inte

behöver sitta i samma väntrum som gärningsman.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att vittnesstöd

skall finnas vid alla tingsrätter och hovrätter före

2004.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

utbildningsinsatser bör vidtas för dem som går in i

vittnesstödsverksamheten.

2001/02:Ju396 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

fortbildning och handledning för polisen och det

övriga rättsväsendet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om forskning.

2001/02:Ju400 av Berit Adolfsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att utdömda böter och

avgifter bör drivas in även för tillfälliga gäster i

vårt land.

2001/02:Ju407 av Tomas Högström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om polisens möjlighet till

begäran om samtalslistor.

2001/02:Ju420 av Roy Hansson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om vitesföreläggande.

2001/02:Ju434 av Per Landgren (kd):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med syftet att stärka vittnens

rättssäkerhet.

2001/02:Ju440 av Kent Härstedt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs rörande kameraövervakning

vid gränsövergångar vid hamnar och brofäste i Skåne.

2001/02:Ju449 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

14. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om obligatorisk häktning vid

överfallsvåldtäkter i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz

(fp):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om strafförelägganden.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utreda ett

system med kronvittnen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vittnesbiträden.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rätten till prövning

i två instanser.

2001/02:So614 av Johan Pehrson (fp):

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om att utreda förhållandet och gränserna

mellan kroppsvisitation, ytlig kroppsvisitation och

kroppsbesiktning i svenska lagstiftningen.

2001/02:T251 av Gunnel Wallin och Margareta

Andersson (c):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utöka samarbetet

med övriga länder i Europa så att de utländska

förare som döms till böter i Sverige skall kunna

avkrävas dessa i sitt hemland.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att obetalda böter

skall betalas.

2001/02:T470 av Johnny Gylling m.fl. (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att påskynda arbetet

med ett reformerat bötessystem lika för alla.

2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd):

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att nämndemän av

båda könen bör finnas företrädda vid

vårdnadstvister.

2001/02:A226 av Agne Hansson m.fl. (c):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kontinuerlig

utbildning av åklagare, domare och nämndemän.

2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

11. Riksdagen beslutar införa obligatorisk häktning

för försök till brott, för vilket minst två års

fängelse är föreskrivet.

15. Riksdagen beslutar att förolämpning skall falla

under allmänt åtal.

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att motverka

kvinnomisshandel.

2001/02:A317 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att vidareutbildning, handledning och

diskussioner som tar upp frågor om kulturkompetens

skall vara givna inslag i polisväsendets verksamhet.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behov av insatser

för att öka förtroendet för åklagar- och

domstolsväsendet.

2001/02:Bo292 av Ulla-Britt Hagström och Annelie

Enochson (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att såväl

hyresnämnden som hovrätten får tillgång till

sakkunnig, s.k. råd, som hjälp vid bedömning av vad

parterna sakligt tillför.