Bet. 2001/02:JUU9

Justitieutskottets betänkande

2001/02:JUU9

Unga lagöverträdare

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet en rad

motioner från allmänna motionstiden år 2001. I

motionerna tas upp olika frågor om unga

lagöverträdare. Det handlar bl.a. om

brottsförebyggande åtgärder i vid bemärkelse, t.ex.

genom åtgärder som stärker familjen, om ett nytt

påföljdssystem för unga och om den slutna

ungdomsvården. Utskottet avstyrker samtliga yrkanden

och hänvisar därvid till pågående utredningsarbete

och aviserade propositioner.

I ärendet finns fem reservationer och tre

särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Familjens brottsförebyggande betydelse

m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju213,

2001/02:Ju237 yrkandena 8-10, 2001/02:Ju266

yrkandena 1 och 12, 2001/02:Ju285 yrkande 11,

2001/02:Ju290, 2001/02:Ju389 yrkande 1,

2001/02:Ju425 yrkandena 2, 3 och 7 samt

2001/02:Ju450 yrkande 1.

Reservation 1 (m, kd, c, fp)

2. Neuropsykiatriska funktionshinder

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju292,

2001/02:Ju334 och 2001/02:Ju367 yrkande 2.

Reservation 2 (kd, mp, c, fp)

3. Nytt påföljdssystem, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju266

yrkandena 8 och 10, 2001/02:Ju275, 2001/02:Ju285

yrkandena 1, 5-8 och 10, 2001/02:Ju325 yrkande 1,

2001/02:Ju425 yrkandena 1 och 4 samt

2001/02:Ju449 yrkandena 6, 13 och 15.

Reservation 3 (m)

Reservation 4 (kd)

4. Dimensioneringen av den slutna

ungdomsvården

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju425 yrkandena

5 och 6 och 2001/02:So374 yrkande 1.

Reservation 5 (kd, c)

5. Medling

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju425

yrkandena 8-11 samt 2001/02:Ju450 yrkande 23.

6. Straffmyndighetsåldern

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju285 yrkande

9.

7. Registrering av barn under 15 år

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju285 yrkande

3.

8. Föräldrastöd från polisen

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju285 yrkande

2.

9. Häktningsutredning

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju340 yrkande 3.

Stockholm den 16 maj 2002

På justitieutskottets vägnar

Ingvar Johnsson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ingvar

Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv

(kd), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Helena

Zakariasén (s), Ragnwi Marcelind (kd), Anita Sidén

(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Johan

Pehrson (fp), Göran Norlander (s), Lennart Bolander

(m) och Nalin Pekgul (s).

2001/02

JuU9

Utskottets överväganden

I detta ärende behandlar utskottet ett antal

motionsyrkanden som väckts under den allmänna

motionstiden år 2001 och som rör unga

lagöverträdare. Merparten av de nu aktuella frågorna

behandlades även i förra årets betänkande om unga

lagöverträdare (bet. 2000/01:JuU13). I betänkandet

tas upp frågor om bl.a. familjens brottsförebyggande

betydelse, ett nytt påföljdssystem för unga,

dimensioneringen av den slutna ungdomsvården och

medling. Utskottet avstyrker bifall till samtliga

motionsyrkanden och hänvisar därvid bl.a. till

pågående utredningsarbete och aviserade

propositioner. Jämför reservationerna 1-5.

Tidiga åtgärder m.m.

Motionerna

I motionerna Ju266 (m), Ju285 (m), Ju213 (kd), Ju290

(kd), Ju389 (kd), Ju425 (kd), Ju237 (c) och Ju450

(fp) understryks vikten av tidiga och snabba

insatser, t.ex. vid ungdomsrån, när det gäller att

förebygga brott av barn och ungdomar. Åtgärder som

syftar till en snabbare handläggning, t.ex.

jourdomstolar, och en starkare värdeöverföring

begärs, familjens och skolans betydelse framhålls

och vikten av att Sverige lever upp till

barnkonventionen understryks.

I motionerna Ju292 (kd), Ju334 (mp) och Ju367 (kd)

tas särskilt sikte på att barn med neuropsykiatriska

funktionshinder tidigt uppmärksammas och att

åtgärder sätts in i brottsförebyggande syfte.

Utskottet

I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare (LUL) finns bl.a. bestämmelser

om handläggningen av ungdomsmål. Dessa genomgick en

genomgripande översyn år 1994. De nya bestämmelserna

trädde i kraft den 1 mars 1995 (prop. 1994/95:12,

bet. 1994/95:JuU1, rskr. 1994/95:39, SFS 1994:1760).

Nyheterna rörde i första hand arbetet hos polis,

åklagare och i domstol men gällde även

socialtjänsten. De nya reglerna syftade till en

bättre och snabbare handläggning av mål och ärenden

där personer under 18 år misstänks för brott.

Avsikten var att förkorta tiden mellan brott och

reaktion samt att skapa förutsättningar för ett

bättre samarbete mellan de myndigheter som berörs

när ungdomar misstänks för brott. Ytterligare en

viktig ambition var att skapa förutsättningar för

bättre kontakter mellan den unge och hans föräldrar

eller andra fostrare. Det övergripande syftet var

att den nya ordningen skulle ha en

brottsförebyggande effekt. En utvärdering av

reformen (se Handläggning av ungdomsmål - en

utvärdering av 1995 års ungdomsmålsreform, SOU

1999:108) visade enligt utredningen ett i huvudsak

positivt resultat. Ytterligare förbättringar kunde

dock göras vilket föranledde regeringen att lägga

fram ännu en proposition i ämnet i slutet av år 2000

(prop. 2000/01:56, bet. 2000/01:JuU18).

Den nuvarande regleringen ställer sålunda krav på

ett nära samarbete mellan socialtjänsten, polisen,

åklagarna och domstolarna. Regleringen är utformad

för att åstadkomma en snabb handläggning genom

tidiga kontakter mellan berörda myndigheter

samtidigt som behovet av specialisering inom

rättsväsendet i fråga om barns och ungdomars

brottslighet tillgodoses. Föräldrarnas medverkan

garanteras på flera sätt. Till exempel skall

föräldrar eller andra vårdnadshavare normalt kallas

till förhör som äger rum med barnet eller den unge,

och de skall också underrättas om tidpunkten för en

domstolsförhandling. Härtill kommer att det åligger

socialtjänsten att utforma åtgärder som rör barn och

unga i samråd med vårdnadshavaren och, i tillämpliga

fall, med den unge själv.

Det kan tilläggas att riksdagen nyligen fattat

beslut om lagändringar som går ut på att vidga

kretsen av vuxna som kan vara ett stöd för den unge

under brottsmålsförfarandet (prop. 2001/02:111, bet.

2001/02:JuU23).

Utskottet har för sin del ofta gjort uttalanden om

familjens och skolans brottsförebyggande betydelse

och i olika sammanhang understrukit vikten av en

snabb och ändamålsenlig reaktion när barn och

ungdomar begår brott (senast bet. 2000/01:JuU19).

Utskottet har naturligtvis ingen annan inställning

nu. Utskottet vill alltså i linje med vad som anförs

i här aktuella motionsyrkanden återigen understryka

den stora betydelse som föräldrarna har för att barn

och ungdomar skall få goda uppväxtvillkor.

Självklart ifrågasätter utskottet inte heller

föräldrarnas ansvar för barns och ungdomars fostran.

Föräldrarna har en nyckelroll när det gäller att få

barn och ungdomar att avstå från att begå brott. Det

sagda innebär emellertid inte att det inte vilar ett

ansvar också på t.ex. skolan, fritidsförvaltningen

och socialtjänsten. Detta gäller inte minst i fråga

om att tidigt uppmärksamma problem bland barn och

unga och att i samråd med föräldrarna och andra

närstående sätta in insatser till nytta för barnet

eller den unge. I situationer när ett barn eller en

ung person har svårigheter som manifesteras i

brottslighet är det extra viktigt med ett nära

samarbete mellan familjen och berörda myndigheter.

Sammanfattningsvis har utskottet alltså ingen annan

uppfattning om vikten av normöverföring och goda

uppväxtvillkor för barn och unga samt snabba

insatser när det behövs än den som kommer till

uttryck i motionerna. Utskottet kan också konstatera

att arbetet på området har den inriktning som

efterfrågas i motionerna och att ytterligare

lagändringar just har genomförts. Det finns alltså

ingen anledning för riksdagen att nu ta något

initiativ. Utskottet avstyrker bifall till

motionerna Ju213, Ju237, Ju266, Ju285, Ju290, Ju389,

Ju425 och Ju450 i här behandlade delar.

När det gäller den särskilda frågan om barn med

neuropsykiatriska funktionshinder vill utskottet

först nämna att socialutskottet i ett av riksdagen

godkänt betänkande avstyrkte yrkanden liknande de

här aktuella förra våren (bet. 2000/01:SoU12 s. 14

f), bl.a. med hänvisning till det pågående arbetet

inom den parlamentariska kommittén om ansvar och

påföljder för psykiskt störda lagöverträdare (dir.

1999:39).

Sedan dess har BRÅ i rapporten Kriminell

utveckling - tidiga riskfaktorer och förebyggande

insatser (BRÅ-rapport 2001:15) gett en översiktlig

bild av nationell och internationell kunskap om

tidiga individ- och familjefaktorer som medför ökad

risk för att utveckla allvarlig och långvarig

kriminalitet. I rapporten granskas också befintlig

kunskap om tidiga insatser för att minska risken för

kriminell utveckling bland särskilt utsatta barn.

Rapporten belyser också vad som görs i Sverige på

detta område. I rapporten anförs bl.a. att

mödravården, barnavården, barnomsorgen, barn- och

ungdomspsykiatrin, skolan och socialtjänsten är

centrala instanser i arbetet med att tidigt

förebygga kriminell utveckling. Kritik riktas i

rapporten mot hur dessa instanser arbetar för att

minska risken härför. Det påpekas bl.a. att

vetenskapligt förankrade metoder sällan tillämpas

och att det ofta saknas systematisk dokumentation

vad gäller insatser, metoder och resultat.

Socialstyrelsen bedriver ett arbete som syftar

till att sammanställa den kunskap som finns om

neuropsykiatriska störningar. En expertgrupp har

tillkallats för ändamålet, och andra forskare har

getts i uppdrag att komma med en "second opinion" i

ämnet. Arbetet kommer att redovisas i en rapport

under våren.

Från Rättsmedicinalverket har utskottet inhämtat

att det bedrivs forskning rörande sambanden mellan

neuropsykiatriska störningar och kriminalitet vid

verkets avdelningar i Stockholm och Göteborg.

Inom ramen för de riskbedömningar som görs vid

riksmottagningen i Kumla har man uppmärksammat

problemet med att flera intagna har denna typ av

störning.

Vissa frågor som aktualiseras i motionerna

behandlas också i Psykansvarskommitténs betänkande

(SOU 2002:3) Psykisk störning, brott och ansvar, där

remisstiden för närvarande löper.

Utskottet har i denna fråga också inhämtat

yttrande från socialutskottet (2001/02:SoU4y, se

bilaga 2) som i sin tur inhämtat yttrande från

Socialstyrelsen, vilket återfinns i detta betänkande

som en bilaga till socialutskottets yttrande.

Socialutskottet konstaterar, efter att ha

redovisat Socialstyrelsens synpunkter och tidigare

riksdagsbehandling av hithörande frågor, m.m., att

ett omfattande arbete pågår på flera fronter för att

såväl identifiera som stödja personer med bl.a.

neuropsykiatriska funktionsstörningar.

Socialutskottet finner sammanfattningsvis inte skäl

att frångå den i yttrandet redovisade principiella

inställningen att riksdagen inte bör prioritera

vissa sjukdomar framför andra och anser därför att

de här aktuella motionerna bör avslås.

Det kan tilläggas att Socialstyrelsen i sitt

yttrande till socialutskottet bl.a. understryker att

betydelsen av tidig upptäckt av barn med

neurologiska utvecklingsavvikelser/neropsykiatriska

funktionsstörningar för att förhindra sekundära

problem har betonats i såväl internationella som

nationella studier. I detta har barnhälsovården en

nyckelroll men även barnläkare, BUP-personal,

logopeder m.fl. måste involveras. Socialstyrelsen

har i allmänna råd 1991:8 föreslagit att

barnhälsovårdens hälsoundersökning skall utformas så

att dessa barn blir igenkända och remitterade för

utredning åtminstone före skolstart. Socialstyrelsen

anför vidare att den enda rimliga strategin för att

bistå barnet och familjens vardag är att genom

skolhälsovård och elevvård fånga upp och basutreda

barns svårigheter och resurser och därefter skapa

anpassade pedagogiska arbetsmodeller.

Socialstyrelsen anser också att samhällets enda

möjlighet att kunna ge alla barn och specifikt

gruppen barn med s.k. neurologiska

utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska

funktionsstörningar en god och sund

utvecklingssituation vore att upprusta hälsovården

och elevvården inom förskola och skola med kompetens

att förstå, basutreda och pedagogiskt stödja barn

med funktionssvårigheter och därmed också bättre

uppmärksamma barn med svårigheter av annat slag.

Socialstyrelsen anmärker, som framgått ovan, att den

före sommaren 2002 kommer att presentera en

Kunskapsöversikt - utredning, diagnostik och

behandling - om ADHD hos barn och vuxna.

Slutligen bör här också nämnas att

utbildningsutskottet under innevarande vår behandlat

två motioner om barn med hyperaktivitet, m.m. (bet.

2001/02:

UbU13). I motionerna betonades bl.a. att barn med

hyperaktivitet måste få hjälp tidigt, att skolans

kunskaper är bristfälliga och att det behövs både

behandlingsmetoder och behandlingsprogram.

Utbildningsutskottet avstyrkte motionerna och

hänvisade därvid till det arbete som bedrivs inom

Specialpedagogiska institutet (instruktion se SFS

2001:286, ändr. 2001:873).

Utskottet konstaterar att det i här aktuella

motioner aktualiseras frågor om en grupp barn och

ungdomar med mycket stora behov av stöd från

föräldrar och andra närstående och från samhället.

När det gäller tidiga förebyggande insatser måste

utskottet emellertid också konstatera att dessa bör

ske inom ramen för socialtjänstens, hälso- och

sjukvårdens och skolans arbete. Inom dessa

myndighetsområden pågår också en hel del arbete som

bl.a. kommer att resultera i att en kunskapsöversikt

publiceras under våren. Också inom kriminalvården

har problematiken uppmärksammats när det gäller

vuxna och visst arbete pågår. Härtill kommer att

beredning pågår av Psykansvarskommitténs betänkande.

Utskottet, som har stor förståelse för syftet med

motionerna, instämmer i att tidiga insatser här

liksom i andra fall med stor sannolikhet också

verkar brottsförebyggande. Utskottet är emellertid

inte berett att göra några mer detaljerade

uttalanden i saken; det ankommer inte på utskottet

att avgöra frågor om t.ex. prioriteringar inom

barnhälsovården eller skolan. Utskottet avstyrker

motionerna Ju292, Ju334 och Ju367 i här behandlade

delar.

Påföljdssystemet

Motionerna

I motionerna Ju266, Ju285, Ju325 och Ju449 (alla m)

begärs med olika grad av precisering ett nytt

påföljdssystem för unga lagöverträdare.

Sammanfattningsvis innebär motionskraven att

påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten

avskaffas och ersätts med en ny påföljd -

ungdomsstraff - som skall verkställas på särskilda

kriminalvårdshem i kriminalvårdens regi. Samtidigt

skall en ordning med villkorligt fängelse för unga

införas och möjligheterna att anhålla och häkta unga

ses över - ett yrkande som motionärerna i motion

Ju275 (m) instämmer i. Vidare föreslås särskilda,

mer förmånliga, regler för villkorlig frigivning

(halvtidsfrigivning) och en i lag preciserad

reglering av hur stor strafflindringen skall vara

för unga lagöverträdare. Slutligen bör reglerna om

särbehandling i påföljdshänseende av unga som fyllt

18 men inte 21 år tas bort.

I motion Ju285 (m) begärs att en ordning med

weekendstraff införs och förespråkas en

informationskampanj om föräldrars skadeståndsansvar.

I motion Ju425 (kd) efterfrågas en översyn av

insatserna mot de unga lagöverträdarna i första hand

i syfte att få till stånd effektivare åtgärder inom

socialtjänsten, och vikten av att socialnämnderna

verkligen upprättar de vårdplaner lagstiftningen

ställer krav på understryks.

Utskottet

Våren 1998 beslutade riksdagen om nya påföljder för

unga lagöverträdare (prop. 1997/98:96, bet.

1997/98:JuU21). De nya reglerna trädde i kraft den 1

januari 1999.

Regleringen innebär en uppstramning av åtgärderna

när ungdomar begår brott. Möjligheten att överlämna

den unge till vård inom socialtjänsten finns kvar,

men en förutsättning för denna påföljd är att

socialnämnden lämnat in en vårdplan till rätten och

att de planerade åtgärderna kan anses tillräckligt

ingripande med hänsyn till brottslighetens

straffvärde och art och den unges tidigare

brottslighet. Ett överlämnande till socialtjänsten

kan förenas med böter eller en föreskrift om

ungdomstjänst. Den sistnämnda påföljden liknar

samhällstjänst och skall fullgöras i socialtjänstens

regi. Vid allvarlig brottslighet, där påföljden

annars måste bli fängelse, kan den unge i stället

överlämnas till sluten ungdomsvård. Detta är en

tidsbestämd påföljd med ett maximum på fyra år som

verkställs på institutioner som drivs av Statens

institutionsstyrelse (SiS). Verkställigheten

regleras i en särskild lag om verkställighet av

sluten ungdomsvård.

I brottsbalken finns regler om särbehandling av

unga lagöverträdare. Av 30 kap. 5 § följer att det

krävs synnerliga skäl för att en person skall kunna

dömas till fängelse för brott han begått före 18 års

ålder. Vidare gäller att för brott som någon begått

efter det att han fyllt 18 år men innan han fyllt 21

år fängelse endast får dömas ut om det med hänsyn

till gärningens straffvärde eller annars finns

särskilda skäl för det. Den unges ålder skall

dessutom enligt 29 kap. 7 § beaktas vid

straffmätningen.

Frågan om ålderns inverkan vid straffmätning har

prövats i Högsta domstolen under hösten 2000 (dom

den 22 september 2000 i mål nr B 3066-00). En

utförlig redogörelse för Högsta domstolens dom finns

i förra årets betänkande (2000/01:JuU13).

Sammanfattningsvis uttalade Högsta domstolen i den

här aktuella frågan att en schematisk regel om en på

levnadsålder grundad procentuell straffnedsättning i

förhållande till straffvärdet skulle behöva förses

med så många undantag och förbehåll att den inte

skulle tjäna till verklig vägledning.

Frågan om villkorligt fängelse är aktuell inom

Justitiedepartementet. Regeringen avser att ta

initiativ till en fortsatt analys av frågor som rör

påföljdssystemet, bl.a. möjligheterna att skapa ett

system med villkorligt fängelse. Frågan är dock

komplicerad och kräver noggranna överväganden.

Också frågan om weekendfängelse var aktuell förra

året. Frågan behandlades på sin tid utförligt av

Ungdomsbrottskommittén. I betänkandet Reaktion mot

ungdomsbrott (SOU 1993:35 del A s. 454 f) tog

kommittén avstånd från tanken på veckoslutsfängelse.

Regler om häktning och anhållande finns i 24 kap.

rättegångsbalken. De innebär i huvudsak att

brottsmisstanken skall avse ett brott som har en

straffskala som innefattar ett års fängelse och att

det skall finnas sannolika skäl för misstanken.

Vidare krävs att det finns risk för att den

misstänkte undandrar sig lagföring, försvårar

utredningen eller återfaller i brott. Av 23 § LUL

följer dessutom att den som inte fyllt 18 år får

häktas endast om det finns synnerliga skäl. Beslut

om häktning fattas av rätten. Om det finns skäl att

häkta någon får han anhållas i avvaktan på rättens

prövning av häktningsfrågan. Anhållande får vidare

ske om det finns skälig misstanke och det är av

synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i

avvaktan på ytterligare utredning. Beslut om

anhållande fattas av åklagaren. Polisen kan alltså

inte anhålla någon. Däremot kan en polisman gripa en

person som det finns skäl att anhålla.

I frågan om föräldrars skadeståndsskyldighet

gäller, som framgår av förra årets betänkande, att

vårdnadshavaren kan bli skadeståndsskyldig enligt

skadeståndslagens bestämmelser om han eller hon

uppsåtligen eller av vårdslöshet försummat sitt

ansvar för tillsyn av barnet.

Utskottet såg vid sin behandling av hithörande

frågor förra året inget behov av att införa en

möjlighet till halvtidsfrigivning för unga.

Utskottet hänvisade i stället till att

särbehandling av de unga lagöverträdarna bör ske i

form av straffnedsättning. I den delen ansåg

utskottet regelsystemet ändamålsenligt och avvisade

tanken på en i lag fastslagen, på den tilltalades

ålder grundad, skala för straffnedsättning.

Utskottet avvisade också förslaget om att avskaffa

kravet på särskilda skäl för att döma personer i

åldern 18-21 år till fängelse. Inte heller fann

utskottet anledning att föreslå en utvidgning av

möjligheterna att anhålla ungdomar under 18 år. I

avvaktan på resultatet av den översyn av

påföljdssystemet för unga lagöverträdare som

regeringen då hade aviserat såg utskottet heller

ingen anledning att ändra uppfattning i fråga om

socialtjänstens respektive kriminalvårdens ansvar

för de unga. Utskottet ansåg också alltjämt att

riksdagen med hänvisning till beredningsläget inte

borde uttala sig om villkorligt fängelse, och när

det gällde weekendfängelse intog utskottet samma

avvisande inställning som tidigare. Utskottet var

inte heller berett att stödja förslaget om en

informationskampanj om föräldrars

skadeståndsskyldighet.

Efter riksdagsbehandlingen förra våren har

regeringen givit BRÅ, Socialstyrelsen och SiS i

uppdrag att följa upp och utvärdera påföljdsreformen

för unga lagöverträdare. Bland annat skall BRÅ och

Socialstyrelsen gemensamt följa upp och utvärdera

påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten

såvitt avser dess användning och innehåll. Uppdraget

omfattar bl.a. att belysa huruvida syftet med

reformen - att ge de straffrättsliga principerna om

förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens

större utrymme - har uppnåtts. Vidare skall bl.a.

följas upp vilka insatser som vidtagits från

socialtjänstens sida beträffande unga efter domen på

överlämnande. Därvid skall redovisas vilka

överväganden som legat till grund för beslut om

olika insatser och vilka åtgärder som vidtagits om

de planerade insatserna inte kommit till stånd.

Uppdraget skall redovisas senast den 29 november

2002.

Slutligen bör här nämnas att regeringen har för

avsikt att under innevarande år tillsätta en

utredning som skall göra en total översyn av

påföljdssystemet för unga lagöverträdare.

Utskottet konstaterar att det med hänsyn till det

uppföljnings- och utredningsarbete som pågår

respektive planeras inte finns någon anledning för

riksdagen att nu göra några uttalanden med anledning

av här behandlade yrkanden i motionerna Ju266,

Ju275, Ju285, Ju325, Ju425 och Ju449.

Sluten ungdomsvård

Motionerna

I motion Ju425 (kd) begärs att fler platser för

sluten ungdomsvård inrättas och att personalen inom

den slutna ungdomsvården skall få handledning. I

motion So374 (c) framhålls att antalet platser inom

den slutna ungdomsvården måste vara så stort att

verkställigheten kan inledas så snart en dom på vård

vunnit laga kraft.

Utskottet

Som framgått ovan infördes en ny påföljd för unga

lagöverträdare år 1998, sluten ungdomsvård.

Påföljden är tidsbestämd med ett maximum på fyra år,

och den verkställs på institutioner som drivs av

SiS. Regler för verkställigheten finns i lagen

(1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård

(LSU). Verkställigheten sker på sådana särskilda

ungdomshem som avses i 12 § lagen (1990:52) med

särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Avsikten var att domstolarna i de fall ett

fängelsestraff inte kunde undvikas i stället skulle

kunna döma till sluten ungdomsvård. Platsbehovet

beräknades till 10 årsplatser för hela landet. Den

nya påföljden har emellertid kommit att användas i

betydligt större omfattning med platsbrist som

följd. Ytterligare platser har därför successivt

öppnats. För närvarande (maj 2002) finns enligt SiS

74 platser. Av dessa är 72 platser utnyttjade och

7-8 ungdomar skall placeras så snart respektive dom

vunnit laga kraft. En plats på en låst

behandlingsavdelning kostar normalt 2 900 kr per

dygn men kostnaden kan vid vissa specialenheter

överstiga 4 000 kr per dygn. Personaltätheten på

institutionerna är hög; på en avdelning finns

vanligen 5-8 ungdomar och minst 3-4 vårdare, fler

dagtid. Det normala är att personalen får

handledning av en extern handledare en gång i veckan

eller en gång var fjortonde dag. Detta är en fråga

som avgörs av den enskilda institutionen inom ramen

för dygnskostnaden, uppger SiS.

Verkställigheten av den slutna ungdomsvården skall

utformas så att den dömdes anpassning i samhället

främjas och de skadliga följderna av

frihetsberövandet motverkas. SiS ansvarar för

verkställigheten, men den skall bedrivas i nära

samarbete med socialnämnden i den dömdes hemort.

Enligt 5 § förordningen (1998:641) om verkställighet

av sluten ungdomsvård skall en behandlingsplan

upprättas för den som blir föremål för sådan vård.

Behandlingsplanen skall avse vistelsen vid och

utslussningen från det särskilda ungdomshemmet.

Planen skall, med hänsyn till verkställighetens

längd och övriga omständigheter, inriktas på

åtgärder som kan främja den dömdes anpassning i

samhället och förbereda den dömde för tillvaron

utanför det särskilda ungdomshemmet.

Behandlingsplanen skall upprättas av SiS i samråd

med berörd socialnämnd, och den skall omprövas så

snart det finns anledning till det.

Enligt lagen (1998:603) om verkställighet av

sluten ungdomsvård får verkställigheten inledas så

snart domen vunnit laga kraft i påföljdsdelen. Detta

sker antingen genom att överklagandetiden löpt ut

eller genom att den dömde avger nöjdförklaring. I

avvaktan på att domen får verkställas kan den dömde

vara häktad enligt de regler som gäller härför eller

omhändertagen enligt LVU och intagen på en

institution med stöd av de bestämmelserna, men den

dömde kan också vara på fri fot. Någon regel om

omedelbar verkställighet oavsett om domen vunnit

laga kraft finns således inte. Regelsystemet för

sluten ungdomsvård motsvarar i detta hänseende i

princip det som gäller vid dom på fängelse.

Vid intagning för vård på de särskilda

ungdomshemmen prioriteras enligt SiS de ungdomar som

dömts till sluten ungdomsvård. Verkställigheten

börjar därför normalt så snart regelsystemet

tillåter det. Detta har dock medfört att väntetider

uppstått för LVU-vård på ungdomshemmen.

Utskottet behandlade frågor om tillgången på

platser för sluten ungdomsvård både våren 2000 och

2001 (1999/2000:JuU16 respektive 2000/01:

JuU19). Vid det senare tillfället konstaterade

utskottet bl.a. att frågan om platstillgången har

direkt samband med anslaget till SiS, en fråga som

låg - och alltjämt ligger - utanför utskottets

beredningsområde.

Det ovannämnda uppdraget till BRÅ, Socialstyrelsen

och SiS om en utvärdering av påföljdsreformen för

unga lagöverträdare omfattar även den slutna

ungdomsvården. I den delen omfattar uppdraget bl.a.

en utredning om orsakerna till att sluten

ungdomsvård kommit att användas i betydligt större

utsträckning än väntat. Vidare skall

verkställighetens innehåll och samarbetet mellan

myndigheterna bedömas. Som redan anmärkts skall

utvärderingen redovisas senast den 29 november 2002.

Utskottet konstaterar återigen att frågan om

antalet LSU-platser ligger utanför utskottets

beredningsområde. Utskottet vill ändå anmärka att

det synes som om den rådande platsbristen går ut

över ungdomar som behöver vård med stöd av LVU och

inte över dem som dömts till sluten ungdomsvård.

Också frågan om handledning är en fråga för SiS och

de aktuella institutionerna. Utskottet utgår

emellertid från att personalen inom LSU-vården får

det stöd som behövs i sitt många gånger mycket svåra

arbete. Utskottet avstyrker alltså bifall till

motionerna Ju425 och So374 i här behandlade delar.

Medling

Motionerna

I motionerna Ju425 (kd) och Ju450 (fp) förespråkas

medling och familjegruppskonferenser som ett sätt

att lagföra unga lagöverträdare.

Utskottet

Också frågan om medling och familjegruppskonferenser

behandlades utförligt förra året i utskottets

betänkande 2000/01:JuU13. Där redovisas bl.a. BRÅ:s

rapport Medling vid brott (BRÅ-rapport 2000:8) om

den försöksverksamhet på området som drivits i hela

landet. I rapporten gör BRÅ bl.a. bedömningen att

medlingsverksamheten i fortsättningen lämpligast bör

bedrivas av kommunerna inom ramen för

socialtjänsten. BRÅ pekar också på behovet av ett

tydligare regelverk, något som skulle kunna ge

medlingsverksamheten ökad legitimitet och

genomslagskraft. I betänkandet redovisas också en

försöksverksamhet med familjegruppskonferenser eller

familjerådslag som bedrivits i några kommuner och

som redovisats i Svenska Kommunförbundets rapport

Familjerådslag för unga som begått brott.

Grundtanken är liksom vid medling att den unge skall

konfronteras med brottsoffret, be om ursäkt och

komma överens om gottgörelse. Härefter skall

familjen göra upp en plan för den unge i syfte att

komma till rätta med problemen. Till sin hjälp har

familjen en fristående samordnare och andra

professionella personer, t.ex. inom socialtjänsten,

polisen och skolan.

En särskild utredare har på regeringens uppdrag

analyserat medlingens roll i rättssystemet.

Uppdraget redovisas i betänkandet Medling vid

ungdomsbrott (SOU 2000:105). I betänkandet görs

bl.a. bedömningen att medling vid ungdomsbrott är en

åtgärd som bör användas i större utsträckning.

Utredningen föreslår att det införs en särskild lag

om medling vid ungdomsbrott. Det är enligt

utredningen inte lämpligt att införa medling som en

särskild påföljd eftersom den bygger på

brottsoffrets frivilliga medverkan. Vidare anser

utredningen att det inte bör införas ett system med

villkorade åtalsunderlåtelser där villkoret består i

att den unge skall delta i ett medlingsförfarande.

Däremot bör det kunna komma i fråga att meddela

åtalsunderlåtelse om den unge deltagit i medling.

Också vid straffmätning och påföljdsval bör det

enligt utredningen bli möjligt att beakta att

medling ägt rum. Att organisera medlingsverksamheten

bör enligt utredningen bli en uppgift för

socialtjänsten. Utredningen lämnar också vissa

förslag som gäller formerna för medling vid

ungdomsbrott.

I fråga om familjerådslag anförde utredningen att

försöksverksamheten varit alltför begränsad för att

det skulle gå att dra några mer långtgående

slutsatser av den, men utredningen menade att

familjerådslag kunde ha en positiv inverkan på

gärningsmannen.

Vid utskottets behandling av frågan förra året var

utredningens förslag föremål för remissförfarande.

Utskottet ansåg att beredningsarbetet borde avvaktas

(bet. 2000/01:JuU13).

Utskottet anser att det inte finns anledning för

riksdagen att i detta sammanhang göra några

uttalanden om medling och familjerådslag. Utskottet

behandlar i stället frågan vid beredningen av

regeringens proposition Medling med anledning av

brott (prop. 2001/02:126, bet. 2001/02:JuU26).

Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju425 och

Ju450 i här behandlade delar.

Straffmyndighetsåldern, m.m.

Motionen

I motion Ju285 (m) hävdas att straffmyndighetsåldern

bör sänkas från 15 till 13 år och att polisen bör få

möjlighet att registrera barn under 15 år som begått

brott.

Utskottet

I 1 kap. 6 § brottsbalken föreskrivs att för brott

som någon begått innan han fyllt 15 år inte får

dömas till påföljd.

Straffansvarsutredningen behandlade i sitt

betänkande Straffansvarets gränser (SOU 1996:185 s.

563 f) frågan om barns straffansvar. Utredningen

fann inte skäl att föreslå någon ändring av

åldersgränsen.

När utskottet förra våren behandlade ett likadant

yrkande anförde utskottet som tidigare att det inte

fanns anledning att överväga någon förändring (bet.

2000/01:JuU13).

Utskottet vidhåller denna uppfattning. Motion

Ju285 i denna del avstyrks.

Enligt den polisregisterlagstiftning som trädde i

kraft den 1 januari 2000 finns flera olika

polisregister. De register som i fråga om barn under

15 år kan bli aktuella är i första hand

misstankeregistret och belastningsregistret.

Möjligheterna att registrera brottsmisstänkta barn

är emellertid begränsade. En förutsättning för

registrering i misstankeregistret är att den

misstänkte fyllt 15 år. Det ligger vidare i sakens

natur att belastningsregistret inte kan innehålla

uppgifter om barn under 15 år eftersom de, som nyss

framgått, inte får dömas till påföljd.

Brottsmisstänkta barn kan dock registreras i

polisens RAR-system - RAR står för Rationell

AnmälningsRutin och är ett polisregister på lokal

nivå. Det är således möjligt att på varje

polismyndighet, det vill säga i varje län, i det

sammanhanget registrera barn under samma

förutsättningar som vuxna. I vilken utsträckning det

sker är dock inte känt.

Frågan om registrering av barn under 15 år som

begått brott har återkommande behandlats av

utskottet under en följd av år. Under senare år har

frågan varit uppe t.ex. i samband med behandlingen

av polisregisterlagstiftningen respektive nya regler

för påföljdssystemet (bet. 1997/98:JuU20 respektive

JuU21) samt i motionsbetänkanden våren 1999 och 2000

(bet. 1998/99:JuU19 respektive 1999/2000:JuU16).

Frågan behandlades ytterligare en gång förra året,

nämligen i utskottets betänkande med anledning av

regeringens proposition Ändringar i handläggningen

av ungdomsmål m.m. (prop. 2000/01:56, bet.

2000/01:JuU18). Utskottet har vid varje tillfälle

tagit avstånd från tanken på en reglering som skulle

göra det möjligt att registrera brottsmisstänkta

barn i centrala polisregister.

Utskottet har alltjämt denna uppfattning. Motion

Ju285 i denna del avstyrks.

Föräldrastöd från polisen

Motionen

I motion Ju285 (m) föreslås att föräldrarna skall

kunna begära hjälp av polisen för att föra hem sina

barn.

Utskottet

Enligt 12 § polislagen (1984:387) får polisen

omhänderta barn under 18 år, om barnet påträffas i

en olämplig miljö. Polisen skall skyndsamt överlämna

barnet till dess föräldrar. Någon sådan mer allmän

möjlighet till bistånd av polisen som efterfrågas i

nu aktuell motion finns däremot inte.

Utskottet har tidigare tagit avstånd från tanken i

motionen och hänvisat till att en sådan ordning

riskerar att innebära en alltför stor belastning på

polisens resurser. Utskottet har därvid också ansett

då behandlade motionsyrkanden i stort vara

tillgodosedda genom möjligheten att omhänderta och

t.ex. köra hem barn under 18 år som påträffas i

olämpliga ungdomsmiljöer och genom möjligheten till

ingripanden enligt den sociala vårdlagstiftningen i

vissa fall. Utskottet vidhöll den uppfattningen

också förra året (bet. 2000/01:JuU13).

Utskottet har ingen annan uppfattning nu. Motion

Ju285 i denna del avstyrks.

Häktningsutredning

Motionen

I motion Ju340 (v) krävs att den utredning om

villkoren för unga häktade som riksdagen i april

2001 begärde omedelbart tillsätts.

Utskottet

Utskottet föreslog förra året i sitt av riksdagen

godkända betänkande ett tillkännagivande till

regeringen som gick ut på att det behövs en bredare

analys av unga häktades situation. En utredning

borde därför ges i uppdrag att kartlägga situationen

för den grupp av häktade som är under 18 år. I

utredningsuppdraget borde också ingå att lägga fram

ett förslag till reglering av hur unga skall

behandlas i häktena.

Regeringen gav redan i regleringsbrevet för år

2001 avseende kriminalvården Kriminalvårdsstyrelsen

i uppdrag att redovisa hur kriminalvården arbetar

med häktade ungdomar under 18 år. Uppdraget har

redovisats i årsredovisningen för år 2001. Här

framgår bl.a. att särskilda insatser görs för unga

häktade men att Kriminalvårdsstyrelsen ändå är

tveksam till om kriminalvården skall omhänderta

ungdomarna. Frågan ställs om det inte vore

lämpligare att frihetsberövandet sker i annan form.

Frågan om behandlingen av unga häktade kommer nu

att fortsätta att beredas i Regeringskansliet med

sikte på att en promemoria skall kunna remitteras

under hösten. Frågan har också vissa

beröringspunkter med det ovan nämnda planerade

utredningsarbetet rörande påföljdssystemet för unga

lagöverträdare.

Utskottet, som i och för sig har viss förståelse

för motionärernas otålighet, måste ändå konstatera

att frågan om häktning av unga - där den av

motionärerna berörda frågan utgör ett av flera

problem - är mycket komplicerad. Arbetet med frågan,

som inleddes med ett uppdrag till

Kriminalvårdsstyrelsen som nyligen redovisats,

fortsätter nu i Regeringskansliet. Utskottet är inte

berett att för närvarande framställa ytterligare

krav på regeringen. Motion Ju340 i denna del

avstyrks.

Reservationer

1. Familjens brottsförebyggande betydelse m.m.

(punkt 1)

av Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m), Ragnwi Marcelind (kd), Anita

Sidén (m), Gunnel Wallin (c), Johan Pehrson (fp)

och Lennart Bolander (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju213,

2001/02:Ju237 yrkandena 8-10, 2001/02:Ju266

yrkandena 1 och 12, 2001/02:

Ju285 yrkande 11, 2001/02:Ju290, 2001/02:Ju389

yrkande 1, 2001/02:Ju425 yrkandena 2, 3 och 7 samt

2001/02:Ju450 yrkande 1.

Ställningstagande

Regeringen för en otidsenlig familjepolitik som inte

ökar familjernas möjligheter att själva styra sin

vardag. Normöverföring från vuxna till barn är en

förutsättning för spridandet av grundläggande

värderingar. Det största ansvaret för denna

normbildning ligger hos familjen och andra vuxna som

är samhällets bästa brottsförebyggande resurs.

Familjepolitikens roll är att få till stånd trygga

familjer med möjlighet att styra sin vardag och sina

medel. Att barnen får handlingsmönster och

uppfostras till ansvarstagande för sig själva och

sina medmänniskor är av största vikt när det gäller

att förebygga brott. Genom den uppfostran och den

omsorg samt den starka självkänsla som barn får i en

väl fungerande familj kan de bibringas en kontroll

av det egna beteendet som gör att de avhåller sig

från brott. En modern familjepolitik som utgår från

barns rätt att känna trygghet under uppväxten måste

alltså förenas med en offentlig debatt om normer och

värderingar och om familjens ansvar för de

värderingar man förmedlar till barnen; samhället

måste erbjuda familjerna stöd i detta arbete. Här

har skolan ett betydande ansvar. Det är ofta i

skolan som konflikterna under uppväxtåren ställs på

sin spets, och barnen måste i skolan få lära sig

att grundläggande normer upprätthålls och gäller för

alla.

Om detta inte fungerar måste samhället gripa in

och tidigt och tydligt göra klart vilka regler som

gäller, samtidigt som insatser görs för att stärka

familjens förmåga att bidra med normöverföring och

uppfostran. Att barnomsorgen, skolan och

socialtjänsten härvid har en roll att spela är

uppenbart. Också barnpsykiatrin bör spela en

tydligare roll och resurser sättas in för att

strukturera och effektivisera åtgärderna när barn

begår brott. Syftet med insatserna skall vara att så

tidigt som möjligt tillrättaföra barnet och erbjuda

det goda levnadsvillkor samtidigt som det förhindras

att enstaka lagöverträdelser övergår till en

livsstilskriminalitet.

Slutligen vill vi understryka vikten av snabba

åtgärder när det gäller barn och unga som begår

brott.

Allt arbete som rör barn måste ha sin självklara

utgångspunkt i den gemensam grundsyn som återspeglas

i FN:s barnkonvention. Barn har i likhet med vuxna

grundläggande medborgerliga, politiska, ekonomiska,

sociala och kulturella rättigheter som skall

respekteras. Det kan inte uteslutas att det trots en

omfattande genomgång av svensk rätt kan göras

ytterligare förbättringar av lagstiftningen på detta

område.

Regeringen bör få i uppdrag att i direktiven till

den aviserade utredningen om unga lagöverträdare

särskilt understryka familjens och skolans

brottsförebyggande betydelse och ge den kommande

utredningen i uppdrag att överväga olika sätt att

stärka familjen och skolan samt snabba upp

förfarandet i linje med vad vi här anfört. I

utredningsdirektiven bör det också tydligt anges att

barnkonventionen är en självklar utgångspunkt för

arbetet.

2. Neuropsykiatriska funktionshinder (punkt 2)

av Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd),

Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c) och Johan

Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju292,

2001/02:Ju334 och 2001/02:Ju367 yrkande 2.

Ställningstagande

I det skede forskningen nu befinner sig har det

blivit allt lättare att urskilja en rad riskfaktorer

för framtida brottslighet. Det börjar alltså bli

möjligt att identifiera riskgrupper, naturligtvis

utan att det för den skull i det enskilda fallet är

möjligt att göra en prognos. En sådan grupp där

risken för framtida brottslighet är avsevärt större

än normalt är barn med neuropsykiatriska

funktionshinder. Det är också klarlagt att vuxna med

sådana funktionshinder begår brott i en ovanligt

stor omfattning. Såväl barn som vuxna med

neuropsykiatriska funktionshinder bör alltså

uppmärksammas på ett helt annat sätt än vad som nu

är fallet. Kunskapsläget måste snabbt förbättras och

nya kunskaper tillämpas. I det allmänna arbetet för

välfärd skulle detta kunna ske inom ramen för en

nationell strategi för brottsförebyggande insatser

på individnivå. Inte minst gäller detta det

brottsförebyggande arbetet bland barn och unga. Men

också inom t.ex. en mer behandlingsinriktad

kriminalvård är det nödvändigt att beakta sambanden

mellan neuropsykiatriska störningar och

kriminalitet.

Kunskapen finns - eller håller på att tas fram och

systematiseras. Enligt vår mening bör regeringen få

i uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram där

kunskapen tas till vara i syfte att förbättra

livskvaliteten för berörda grupper och samtidigt

minska brottsligheten.

3. Nytt påföljdssystem, m.m. (punkt 3)

av Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Anita

Sidén (m) och Lennart Bolander (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju266 yrkandena

8 och 10, 2001/02:Ju285 yrkandena 1, 5, 8 och 10,

2001/02:Ju325 yrkande 1 samt 2001/02:Ju449 yrkandena

6, 13 och 15 och avslår motionerna 2001/02:Ju275,

2001/02:Ju285 yrkandena 6 och 7 samt 2001/02:Ju425

yrkan-dena 1 och 4.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör påföljden överlämnande till

vård inom socialtjänsten avskaffas. I stället bör

nya påföljdsformer som är anpassade till unga

lagöverträdare införas. När det gäller allvarlig

eller omfattande brottslighet är det särskilt

viktigt att tydligt markera var gränsen går. En ny

påföljd, ungdomsstraff, bör införas. Denna påföljd

skall verkställas i kriminalvårdens regi på

anstalter som är särskilt anpassade för unga

lagöverträdare vad avser vårdens innehåll samt

personalens utbildning och sammansättning. Samtidigt

bör nya frigivningsregler övervägas för de yngsta,

och ett system bör utarbetas för tydliga

ungdomsrabatter vid straffmätningen. Efter fyllda 18

år skall unga lagöverträdare dock inte särbehandlas.

Det är också viktig med särskild information så att

det klargörs för alla föräldrar att det kan medföra

skadeståndsansvar att inte ha tillräckligt god

tillsyn över barnet. Regeringen bör få i uppdrag att

se till att direktiven till den aviserade

utredningen om unga lagöverträdare ligger i linje

med vad vi här anfört.

Beträffande övriga här behandlade yrkanden delar

vi majoritetens uppfattning.

4. Nytt påföljdssystem, m.m. (punkt 3)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2001/02:Ju425 yrkandena 1

och 4 och avslår motionerna 2001/02:Ju266 yrkandena

8 och 10, 2001/02:Ju275, 2001/02:Ju285 yrkandena 1,

5-8 och 10, 2001/02:Ju325 yrkande 1 samt

2001/02:Ju449 yrkandena 6, 13 och 15.

Ställningstagande

Under det senaste året har det framkommit, bl.a. vid

en utfrågning i utskottet, att det nuvarande

omhändertagandet av unga lagöverträdare inom

socialtjänsten har stora brister. Vad vi finner

särskilt bekymmersamt är att socialtjänsten

uppenbarligen inte har den kunskap om den

straffrättsliga regleringen som behövs för att

förstå vikten av att vårdplaner upprättas. Detta kan

leda till att vården får en mindre lämplig

utformning. Men värre är att bristen på vårdplan och

därmed vårdbehovsbedömning kan medföra att den unge

inte döms till en adekvat påföljd. Enligt vår mening

är det således hög tid att göra en översyn av

socialtjänstens insatser för unga lagöverträdare.

Frågan om vårdplaner bör dock inte avvakta ett

utredningsarbete. Regeringen bör i stället få i

uppdrag att se till att socialtjänstens alla

instanser genast nås av adekvat information på denna

punkt.

Beträffande övriga här behandlade yrkanden delar

vi majoritetens uppfattning.

5. Dimensioneringen av den slutna ungdomsvården

(punkt 4)

av Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd)

och Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2001/02:Ju425 yrkandena 5

och 6 och 2001/02:So374 yrkande 1.

Ställningstagande

Målet med den slutna ungdomsvården måste vara att

försöka ändra den unges totala livssituation utifrån

hans personlighet, bakgrund och förutsättningar.

Detta är inte någon lätt uppgift. För att lösa den

krävs stora resurser. Vi tänker här på att det är

nödvändigt att det finns ett tillräckligt antal

platser inom institutionsvården; som bekant är

platsbristen för närvarande stor och det återstår

att se om den utbyggnad av verksamheten som nu sker

är tillräcklig. Det är vidare nödvändigt att göra

särskilda satsningar på personalen, t.ex. i form av

handledning, för att behålla personalen och

förhindra utbrändhet. Regeringen bör ges i uppdrag

att återkomma på tilläggsbudget med förslag om de

medel som erfordras.

Särskilda yttranden

1. Medling (punkt 5)

av Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m), Ragnwi Marcelind (kd), Anita Sidén

(m), Gunnel Wallin (c), Johan Pehrson (fp) och

Lennart Bolander (m).

Vi har i flera år drivit frågan om medling och

familjerådslag som lämpliga åtgärder för unga

lagöverträdare. Enligt vår mening skall medling

främst ske i syfte att stärka brottsoffret samt att

medvetandegöra den unge lagöverträdaren om

gärningens allvarliga konsekvenser. Det är glädjande

att regeringen nu äntligen lagt fram en proposition

i ämnet. Vi kommer att få anledning att återkomma

till frågor om utformningen av medlingsinstitutet i

det sammanhanget.

2. Registrering av barn under 15 år (punkt 7)

av Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Anita

Sidén (m) och Lennart Bolander (m).

Enligt vår mening finns det mycket som talar för att

det skulle vara lämpligt att tillåta en mer

omfattande registrering i polisens register av barn

under 15 år som begått brott. Vi avser att återkomma

till frågan i ett senare sammanhang.

3. Häktningsutredning (punkt 9)

av Alice Åström (v).

Under senare år har det blivit allt vanligare att

ungdomar under 18 år häktas. Häktesverksamheten är

inte anpassad för så unga personer och lämpligheten

i att placera dem i häkte kan starkt ifrågasättas.

Jag utgår från att regeringen utan uppskov tar

ställning till hur frågan bör utredas vidare.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2001/02:Ju213 av Magnus Jacobsson och Amanda Agestav

(kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om vikten av nolltolerans

mot ungdomskriminalitet.

2001/02:Ju237 av Agne Hansson m.fl. (c):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

barnkonventionens införlivande i svensk rätt

ytterligare måste fördjupas och förstärkas.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det är främst i

familjen som barn ges normer och värderingar.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett normskapande

samhälle.

2001/02:Ju266 av Bo Lundgren m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i motionen om behovet av

intensifierade insatser mot ungdomsbrott.

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om ett nytt påföljdssystem för unga

brottslingar.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i motionen om att avskaffa

vård inom socialtjänsten som ungdomspåföljd.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i motionen om behovet av

insatser från socialtjänsten vid brott begångna av

barn under 15 år.

2001/02:Ju275 av Cristina Husmark Pehrsson och Leif

Carlson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om nödvändigheten av att se

över reglerna för häktning och anhållan av unga

lagöverträdare.

2001/02:Ju285 av Sten Tolgfors (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att föräldrarnas

ansvar för barnen bör understrykas genom information

om föräldrarnas skadeståndsansvar.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring vad gäller rätten att begära

hjälp av polis eller socialtjänst att få hem sina

barn, som utan lov vistas på stan eller i andra

olämpliga miljöer nattetid, i enlighet med vad som

anförs i motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring vad gäller polisens rätt att

registrera brottsmisstänkta ungdomar under 15 år, i

enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att ungdomar

under 18 år som begått allvarliga brott skall kunna

dömas till ett särskilt frihetsberövande

ungdomsstraff på kriminalvårdshem för unga.

6. Riksdagen begär att regeringen utreder

möjligheten att införa ett villkorat

frihetsberövande straff, i enlighet med vad som

anförs i motionen.

7. Riksdagen begär att regeringen utreder

möjligheten av att kunna döma unga brottslingar till

ett s.k. weekendfängelsestraff, i enlighet med vad

som anförs i motionen.

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring som innebär att straffet utmäts

på samma sätt för alla brottslingar över 18 år, i

enlighet med vad som anförs i motionen.

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring som innebär att

straffmyndighetsåldern sänks till 13 år, i enlighet

med vad som anförs i motionen.

10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring som ökar möjligheterna att

anhålla ungdomar mellan 15 och 18 år, i enlighet med

vad som anförs i motionen.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i motionen om skolans arbete

mot mobbning.

2001/02:Ju290 av Ingemar Vänerlöv (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om vikten av att åtgärder

sätts in för att komma till rätta med minderåriga

barns brottslighet.

2001/02:Ju292 av Ingemar Vänerlöv (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utreda de

neuropsykiatriskt funktionshindrades

levnadsomständigheter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen

anförs om att beakta sambanden mellan

neuropsykiatriska störningar och kriminalitet i det

brottsförebyggande arbetet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att beakta sambanden

mellan neuropsykiatriska störningar och kriminalitet

i en mer behandlingsinriktad kriminalvård.

2001/02:Ju325 av Anne-Katrine Dunker och Cristina

Husmark Pehrsson (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att brott skall

handhas av rättsväsendet.

2001/02:Ju334 av Matz Hammarström m.fl. (mp):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till en nationell strategi för tidiga

brottsförebyggande insatser på individnivå för barn

och ungdomar i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2001/02:Ju340 av Alice Åström m.fl. (v):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att frågan om en särskild reglering för unga

i häkte snarast måste utredas i enlighet med

riksdagens beslut förra året.

2001/02:Ju367 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening behovet av tidiga åtgärder för psykiatrisk

vård för att förebygga brott enligt vad som anförs i

motionen.

2001/02:Ju389 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening behovet av en förändrad brottsförebyggande

strategi i syfte att systematiskt, långsiktigt och

med stor tydlighet arbeta med informationsinsatser

för att medvetandegöra föräldrar och andra som har

tillsyn över barn om värdeöverföringens betydelse

och om stärkande av barns inre kontroll.

2001/02:Ju425 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

1. Riksdagen begär av regeringen en översyn av

insatserna mot minderåriga brottslingar i syfte att

åstadkomma en adekvat omorganisation av

socialtjänstens insatser eller tillskapande av ett

helt nytt system för insatserna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att möjliggöra för

snabb åtgärdshantering av unga lagöverträdare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om påskyndande av

handläggningen av ungdomsmål genom att inrätta

ungdoms- och jourdomstolar.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

socialförvaltningarna måste uppmärksammas på

konsekvensen att unga lagöverträdare kan få felaktig

påföljd om inte en vårdplan upprättats.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att fler platser för

sluten vård av unga brottslingar tillskapas snarast.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

personalgrupper inom Statens institutionsstyrelse

får professionell handledning.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en utvärdering

bör göras av påföljden för personrån.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

medlingsverksamheten får ett tydligt regelverk och

därmed ger verksamheten ökad legitimitet.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det bör finnas

möjlighet att kunna meddela åtalsunderlåtelse om den

unge deltagit i medling.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen bör

överväga att lagföra unga brottslingar genom

medling.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen bör

överväga att lagföra unga brottslingar genom

familjerådslag.

2001/02:Ju449 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om villkorlig frigivning i enlighet med vad

som anförs i motionen.

13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag på lagstiftning för att tydliggöra

ungdomsrabatterna vid utdömandet av fängelsestraff i

enlighet med vad som anförs i motionen.

15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om att utöka möjligheterna till att häkta

personer under 18 år.

2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz

(fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förebyggande

insatser från skola och sociala myndigheter för att

minska risken att barn kommer snett i livet.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om medling och

familjerådslag.

2001/02:So374 av Gunnel Wallin (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att dom med sluten

ungdomsvård omedelbart måste verkställas.

Bilaga 2

Socialutskottets yttrande 2001/02 SoU4y

Neuropsykiatrisk problematik

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har den 14 februari 2002 beslutat

att bereda socialutskottet tillfälle att yttra sig

över motionerna 2001/02:Ju292, 2001/02:Ju334 och

2001/02:Ju367 yrkande 2 vilka rör problem

förknippade med neuropsykiatriska

funktionsstörningar.

Socialutskottet har den 21 februari 2002, under

åberopande av 4 kap. 10 § riksdagsordningen,

anhållit om yttrande över motionerna från

Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen har den 10 april 2002 yttrat sig

över de aktuella motionerna. Yttrandet finns i sin

helhet i bilaga 1.

Socialutskottet

Motionerna

I motion Ju292 av Ingemar Vänerlöv (kd) begärs

tillkännagivande om att utreda de neuropsykiatriskt

funktionshindrades levnadsomständigheter (yrkande

1). Motionären anför att det stöd som barn och vuxna

med neuropsykiatriska funktionshinder är i behov av

involverar många av samhällets stödfunktioner:

socialtjänsten, skolan, vuxenutbildningen,

försäkringskassan, barn- och vuxenpsykiatrin,

missbruksvården, kriminalvården m. fl. Insatserna,

som dessa institutioner förmedlar, kunde bli till så

mycket större hjälp och lämnas med större engagemang

om de grundades på en bättre insikt om hjälptagarnas

svårigheter. Motionärerna anför vidare att det är

angeläget att, i samverkan med de drabbades

intresseorganisationer, gå igenom vad de neu-

ropsykiatriska funktionshindren innebär i olika

livssituationer och att i större utsträckning än

hittills anpassa samhällets stöd till de behov som

föreligger. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att

utreda levnadsvillkoren för människor med

neuropsykiatriska funktionshinder och föreslå hur

samhällsstödet ska kunna förändras, för att bättre

än hittills svara mot deras behov. Vidare begärs

tillkännagivande om att sambanden mellan

neuropsykiatriska störningar och kriminalitet bör

beaktas i det brottsförebyggande arbetet och i en

mer behandlingsinriktad kriminalvård (yrkandena 2

och 3). Motionären pekar på att den höga förekomsten

av neuropsykiatriska störningar bland dem som hamnar

inom kriminalvården hittills inte tillräckligt har

uppmärksammats och inte heller resulterat i något

handlingsprogram. Motionären anser att Kriminal-

vårdsstyrelsen och Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i

bred samverkan bör utreda hur kunskapen om dessa

samband kan implementeras i det brottsförebyggande

arbetet, i kriminalvården och i en

återfallsförebyggande habilitering.

I motion Ju334 av Matz Hammarström m.fl. (mp) begärs

tillkännagivande om förslag till en nationell

strategi för tidiga brottsförebyggande insatser på

individnivå för barn och ungdomar. Motionärerna

anför att enligt Barn- och Ungdomspsykiatrin är barn

med tidig psykosocial problematik en eftersatt

grupp. Tidigt uppvisat riskbeteende uppmärksammas i

och för sig inom barnomsorg och skola, men leder

alltför sällan till adekvata åtgärder. Motionärerna

anser att problematiken bör lyftas till nationell

nivå och regeringen ges i uppdrag att se till att

frågan prioriteras, att samverkan på nationell nivå

förekommer, att kunskap insamlas och att riktlinjer

formuleras m.m.

I motion Ju367 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) begärs

tillkännagivande om behovet av tidiga åtgärder för

psykiatrisk vård för att förebygga brott (yrkande

2). Motionärerna pekar på att det finns ett antal

fall där personer bett om hjälp för att deras barn

eller andra anhöriga har haft allvarliga psykiska

problem. Det har därvid visat sig vara mycket svårt

att få hjälp innan situationen blivit akut. Enligt

motionärerna måste det bli lättare att få

psykiatrisk hjälp innan ett brott begås.

Undersökningar visar att ett antal personer som

begår brott har sökt hjälp under de senaste sex

månaderna före brottet. Insatser på ett tidigare

stadium fungerar preventivt och måste prioriteras.

Socialutskottets ställningstagande

Inledningsvis konstaterar utskottet att

Socialstyrelsen i sitt yttrande har anfört bl.a.

följande.

Kunskaperna om neurologiska

utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska funk-

tionsstörningar liksom för de allvarliga

konsekvenser som dessa kan få för barns utveckling

och anpassning har ökat väsentligt under 1990-talet.

Kunskaperna har ännu inte fått sådant genomslag att

de nått utanför en trängre krets av forskare och

yrkesverksamma med särskilt intresse för området.

Socialstyrelsen har vidare anfört att

omhändertagandet av personer med dessa störningar är

en organisatorisk utmaning som kräver samverkan över

förvaltnings- och huvudmannagränser. Det behövs

genomtänkta planer för omhändertagande på olika

nivåer inom såväl kommunala verksamheter som

landstingsverksamheter. Organisationen för

omhändertagande av dessa barn kan byggas upp på

olika sätt och inom olika organisationer. Det bör

alltid finnas tydliga gränser mellan vad som är

kommunala verksamheters respektive

landstingsverksamheters ansvar.

Socialstyrelsen har 1999 kartlagt förekomsten av

och omfattningen av riktade resurser för utredning

och diagnostik av barn och vuxna med misstanke om

neurologiska utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska

funktionsstörningar. Syftet med kartläggningen var

dels att ge ett underlag för beslutsfattare för att

kunna bedöma behovet av resurser inom detta område,

dels att informera vårdgivarna om problemets

omfattning.

Socialstyrelsen nämner vidare att det inom

styrelsen pågår ett förberedande arbete för att få

till stånd tidiga insatser för "barn i gråzonen".

Genom samarbete mellan förskola, socialtjänst och

barnpsykiatri skall barn med problem tidigt

identifieras och sedan erbjudas insatser inom den

ordinarie verksamhetens ram. Samarbete med barnens

föräldrar är en förutsättning. Strävan skall vara

att få till stånd samarbete med föräldrarna kring

barnens behov och problem. Det kan dock ibland röra

sig om att enbart informera föräldrarna om hur man

önskar hjälpa barnen pedagogiskt.

Socialstyrelsen kommer vidare före sommaren 2002

att presentera en "Kunskapsöversikt - utredning,

diagnostik och behandling - om ADHD hos barn och

vuxna". Den kommer att kunna ligga till grund för

utarbetandet av lokala vårdprogram inom berörda

delar av hälso- och sjukvården.

Därefter finns det anledning för socialutskottet att

erinra om riksdagens beslut om prioriteringar inom

hälso- och sjukvården (prop. 1996/97:60 Prio-

riteringar inom hälso- och sjukvården, bet.

1996/97:SoU14, rskr. 1996/97:186).

Ett näst intill enigt utskott ställde sig bakom

propositionens riktlinjer för prioriteringar och

anförde bl.a. följande (s. 22).

Vårdbehovet i varje enskilt fall måste enligt

utskottet bedömas utifrån förutsättningarna i

just det fallet. Såväl akuta som kroniska

sjukdomar kan variera i svårighetsgrad från tid

till annan hos samma patient och därmed

vårdbehovet. Vården av en och samma sjukdom kan

därför enligt utskottets uppfattning under olika

stadier hamna i olika prioriteringsgrupper.

Vilken diagnos eller sjukdom det är fråga om är

inte det viktiga. Det avgörande är i stället

tillståndet och vårdbehovet vid varje särskild

tidpunkt. Högst prioritet bör därför gälla för

vård av livshotande akuta sjukdomar, vård av

svåra kroniska sjukdomar, palliativ vård och vård

i livets slutskede samt vård av människor med

nedsatt autonomi. - - - I ett flertal motioner

från den allmänna motionstiden berörs vikten av

insatser mot olika sjukdomar. Utskottet har under

senare år i liknande fall regelmässigt uttalat

att utskottet inte ställer sig bakom motionskrav

om att satsningar bör göras på vissa sjukdomar

eller att vården av dessa bör organiseras på

visst sätt. Att bedöma sådana frågor är enligt

utskottet i första hand en fråga för

sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen skall vid

behov tillhandahålla underlag för bedömningarna.

Utskottet har även på senare år hänvisat till

Prioriteringsutredningens arbete. De riktlinjer

som regeringen lägger fram i propositionen och

som utskottet nyss ställt sig bakom låter sig

inte förena med någon "lista" där vissa sjukdomar

generellt prioriteras före andra. Det som tas upp

i motionerna får enligt utskottets mening bedömas

med ledning av de föreslagna principerna och

riktlinjerna.

Socialutskottet har därefter, varje år, haft att ta

ställning till ett stort antal motioner från den

allmänna motionstiden som avser insatser mot olika

sjukdomar. Utskottet har därvid regelmässigt

vidhållit det s.k. prioriteringsbeslutet.

Som Socialstyrelsen anför i sitt yttrande har

t.ex. behovet av samverkan mellan myndigheter och

andra berörda verksamheter uppmärksammats i såväl

Barnpsykiatrikommitténs slutbetänkande Det gäller

livet - stöd och vård till barn och ungdomar med

psykiska problem (SOU 1998:31) som i

Samverkansutredningens betänkande Samverkan - om

gemensamma nämnder på vård- och omsorgsområdet, m.m.

(SOU 2000:114), som för närvarande bereds i Reger-

ingskansliet.

I den nationella handlingsplanen för utveckling av

hälso- och sjukvården (prop. 1999/2000:149, bet.

2000/01:SoU5, rskr. 2000/01:53) har åtgärder för att

stärka stödet till bl.a. barn och ungdomar med

psykisk ohälsa lyfts fram. I propositionen (s. 44)

anförs att avtalet om utvecklingsinsatser bör resul-

tera i att barn och ungdomar som visar tecken på

psykiska problem erbjuds tidigt och adekvat stöd.

Vidare bör vårdbehoven hos ungdomar i åldersgruppen

16-25 år tillgodoses bättre genom samordnade

insatser mellan barn- och ungdomspsykiatrin och

vuxenpsykiatrin. Dessutom bör vårdinnehållet

utvecklas för ungdomar med psykiska problem och

problem med missbruk.

I detta sammanhang vill utskottet även erinra om

att regeringen i budgetpropositionen för år 2002 har

föreslagit att hälso- och sjukvården tillförs ökade

resurser om sammanlagt 9 miljarder kronor fram

t.o.m. 2004. Regeringen föreslår att medlen tillförs

kommunerna och landstingen via det generella

statsbidraget. För vart och ett av åren 2001 och

2002 föreslås att närmare 1 miljard kronor tillförs,

för 2003 föreslås att närmare 3 miljarder kronor

tillförs och för 2004 föreslås att närmare 4

miljarder kronor tillförs. Vidare föreslås att

landstingen erhåller 70 % och kommunerna 30 % av

tillskotten (prop. 2001/02:1 utg.omr. 25 s. 13).

Socialutskottet tog under riksmötet 2000/2001

initiativ till att tematiskt studera frågor med

anknytning till psykiatri. Syftet var att skaffa

djupare kunskaper på området. Studiebesök

genomfördes på fyra orter i landet, nämligen

Sundsvall, Malmö, Lund och Uppsala samt dessutom vid

regionsjukhuset Karsudden. Utskottet kunde därvid

konstatera att frågan om vikten av samverkan mellan

olika huvudmän och/eller verksamheter aktualiserades

och beslöt därför att anordna en offentlig

utfrågning på temat Samverkan inom psykiatriområdet.

Utfrågningen genomfördes den 13 november 2001. En

utskrift av utfrågningen har publicerats i

skriftserien Utredningar från riksdagen

(2001/02:URD1).

Vidare noterar socialutskottet att staten den 1

juli 2001 har skapat en ny samordnad organisation

med regional och lokal förankring för statens stöd i

specialpedagogiska frågor, Specialpedagogiska

institutet. Till grund för institutets bildande

ligger riksdagens beslut den 3 november 1999 att

ställa sig bakom regeringens bedömning i proposition

Elever med funktionshinder

- ansvar för utbildning och stöd (prop. 1998/99:105,

bet. 1999/2000:UbU4, rskr. 1999/2000:14). Syftet med

den nya samordnade stödorganisationen är bl.a. att

förbättra möjligheterna att på ett flexibelt sätt

möta behoven av insatser för olika typer av

funktionshinder. Stödet skall huvudsakligen riktas

till huvudmän med ansvar för förskoleverksamhet och

utbildning inom det offentliga skolväsendet samt

till motsvarande fristående skolor.

Specialpedagogiska institutet skall tillhandahålla

information och kunskap för att kunna erbjuda barn

och ungdomar med funktionshinder förskoleverksamhet

och skolbarnsomsorg respektive utbildning likvärdig

den som andra barn får.

Riksdagen har också ställt sig bakom proposition

2001/02:14 Hälsa, lärande och trygghet (bet.

2001/02:UbU6, rskr. 2001/02:183) vari uttalas att

elevhälsa bör ses som ett eget verksamhetsområde där

skolhälsovård, elevvård och specialpedagogiska

insatser ingår. Arbetet med elevhälsa bör vidare ses

som en del av skolans lärandeuppdrag och det samlade

arbetet för en god hälsa. Det förebyggande arbetet

bör betonas och lokala mål och strategier finnas för

arbete med elevhälsa.

Socialutskottet konstaterar avslutningsvis att

Psykansvarskommittén i sitt betänkande Psykisk

störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) (s. 18)

pekar på att såväl berättigade krav på humanitet som

brottspreventiva skäl talar för att gärningsmannens

behov av vård får betydelse för hur påföljden

verkställs. Vårdbehovet skall tillgodoses oavsett

vilken påföljd som har dömts ut i det enskilda

fallet och skall grundas på en medicinsk bedömning.

Vidare föreslår kommittén i betänkandet (s 260 f.)

att en ny form för verkställighet av fängelse,

slutet boende, införs för vissa funktionshindrade

(bland vilka personer med vissa neuropsykiatriska

störningar inkluderas). I det slutna boendet skall

de boende erbjudas habiliterings- och

rehabiliteringsåtgärder.

Mot bakgrund av det anförda kan socialutskottet

konstatera att ett omfattande arbete pågår på flera

fronter för att såväl identifiera som stödja

personer med bl.a. neuropsykiatriska

funktionsstörningar. Socialutskottet finner

sammanfattningsvis inte skäl att frångå den

principiella inställningen att riksdagen inte bör

prioritera vissa sjukdomar framför andra och anser

därför att justitieutskottet bör avstyrka bifall

till motionerna Ju292 (kd), Ju334 (mp) och Ju367

(kd) yrkande 2.

Stockholm den 25 april 2002

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ingrid

Burman (v), Chris Heister (m), Susanne Eberstein

(s), Margareta Israelsson (s), Chatrine Pålsson

(kd), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund

(m), Lars U Granberg (s), Elisebeht Markström (s),

Rolf Olsson (v), Lars Gustafsson (kd), Cristina

Husmark Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c), Kerstin

Heinemann (fp), Kent Härstedt (s), Christina Nenes

(s) och Lotta N Hedström (mp).

Avvikande mening

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd)

anför:

Det stöd som barn och vuxna med neuropsykiatriska

funktionshinder är i behov av involverar många av

samhällets stödfunktioner t.ex. socialtjänsten,

skolan, vuxenutbildningen, försäkringskassan, barn-

och vuxenpsykiatrin, missbruksvården, kriminalvården

m.fl. Enligt vår mening kan insatserna, som dessa

institutioner förmedlar, bli till så mycket större

hjälp och lämnas med större engagemang om de grundas

på en bättre insikt om hjälptagarnas svårigheter. Vi

anser därför att det är angeläget att, i samverkan

med de drabbades intresseorganisationer, gå igenom

vad de neuropsykiatriska funktionshindren innebär i

olika livssituationer och att i större utsträckning

än hittills anpassa samhällets stöd till de behov

som föreligger. Vi anser vidare att Socialstyrelsen

bör få i uppdrag att utreda levnadsvillkoren för

människor med neuropsykiatriska funktionshinder och

föreslå hur samhällsstödet ska kunna förändras, för

att bättre än hittills svara mot deras behov. Den

höga förekomsten av neuropsykiatriska störningar

bland dem som hamnar inom kriminalvården har

hittills inte uppmärksammats tillräckligt och inte

heller resulterat i något handlingsprogram. Vi anser

därför att ansvariga myndigheter i bred samverkan

bör utreda hur kunskapen om dessa samband kan

implementeras i bl.a. det brottsförebyggande

arbetet. Avslutningsvis vill vi peka på de

svårigheter som föreligger för personer att få hjälp

när deras barn eller andra anhöriga har allvarliga

psykiska problem. Det har vid ett antal tillfällen

visat sig vara mycket svårt att få denna hjälp innan

situationen blivit akut. Det finns vidare

undersökningar som visar att ett antal personer som

begår brott har sökt hjälp under de senaste sex

månaderna före brottet. Vi anser därför att

möjligheterna att få psykiatrisk hjälp innan det går

så långt att ett brott begås måste förbättras.

Insatser på ett tidigt stadium fungerar preventivt

och måste prioriteras Det anförda innebär att vi

anser att justitieutskottet bör tillstyrka bifall

till motionerna Ju292 (kd) och Ju367 (kd) yrkande 2.

Bilaga 1

Yttrande från Socialstyrelsen

Yttrande över motionerna:

2001/02:Ju292 Psykiskt

funktionshindrade; 2001/02:Ju334

Brottsförebyggande insatser på

individnivå och 2001/02:Ju367

yrkande 2 Rättspsykiatrisk vård

eller fängelsestraff

Socialstyrelsen har av riksdagens socialutskott

anmodats inkomma med yttrande över rubricerade

motioner.

Motion 2001/02:Ju292 Psykiskt funktionshindrade

av Ingemar Vänerlöv (kd)

Socialstyrelsen instämmer i motionärens synpunkter

att personer med neuropsykiatriska tillstånd är en

grupp som riskerar att fara illa i samhället och

vill särskilt framhålla följande.

Socialstyrelsen anordnade 1998 tillsammans med

Allmänna Barnhuset en hearing angående vård av barn

och vuxna med autismspektrumstörningar. Vid detta

möte framfördes önskemål om att Socialstyrelsen

skulle kartlägga förekomsten och omfattningen av

riktade resurser för utredning, diagnostik av barn

och vuxna med misstanke på neurologiska

utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska

funktionsstörningar. Socialstyrelsen och

Barnneuropsykiatriska sektionen beslöt att gemensamt

kontakta respektive verksamheter med de

frågeställningar som önskades besvarade.

Kartläggningen genomfördes under 1999 och bygger på

enkäter till Landstingsförbundets kontaktmannagrupp

i psykiatrifrågor, verksamhetsansvariga inom BUP,

Barnmedicin, Barnhälsovård och Barnhabilitering.

Syftet med kartläggningen var dels att ge ett

underlag för beslutsfattare för att kunna bedöma

behovet av resurser inom detta område och dels att

informera vårdgivarna om problemets omfattning.

Ny kunskap

Kunskaperna om neurologiska

utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska

funktionsstörningar liksom för de allvarliga

konsekvenser som dessa kan få för barns utveckling

och anpassning har ökat väsentligt under 1990-talet.

Kunskaperna har ännu inte fått sådant genomslag att

de nått utanför en trängre krets av forskare och

yrkesverksamma med särskilt intresse för området.

Inom hälso- och sjukvården, barnomsorg och skola är

kunskapen om dessa tillstånd fortfarande bristfällig

och stödet till familjer med dessa barn många gånger

otillräckligt.

Organisatorisk utmaning

Omhändertagandet av personer med dessa störningar är en

organisatorisk utmaning som kräver samverkan över

förvaltnings- och huvudmannagränser.

Neuropsykiatriska tillstånd kan också beskrivas som

någon form av medfödd eller förvärvad sårbarhet, där

stress av olika slag kraftigt ökar risken för att

individen utvecklar sekundära psykiska symtom.

Nedrustningen av skolhälsovården och elevvården

liksom de allt större klasserna kan ha bidragit till

att t.ex. gruppen av barn med ADHD blivit ett

svårhanterligt problem på specialistnivå inom hälso-

och sjukvården i stället för att dessa på ett

tidigare stadium tas om hand inom barnomsorgens och

skolans hälsovård och pedagogiska verksamhet.

Kartläggning av resurser

Det framgår av kartläggningen att organisationen av utredning,

diagnostik och behandling av barn med neurologiska

utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska

funktionsstörningar är svåröverskådlig och

heterogen. Det finns ingen enskild specialitet som

har den samlade kompetensen eller ansvaret, vilket

gör att vården kan te sig olika beroende på var

barnet hamnar.

Regionala skillnader

Det finns stora regionala skillnader vad gäller de

specialiserade resurser som avsätts för utredning

och diagnostik av barn med misstänkta neurologiska

utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska

funktionsstörningar. Det finns även exempel på där

inom ett och samma upptagningsområde man valt att

låta olika verksamheter ansvara för samma

diagnosgrupp beroende på vilken ålder som barnet

har. T.ex. kan BUP ansvara för 10-18-åringar och

barnhabiliteringen för 0--10-åringar.

För vuxna är vare sig behovet eller möjligheten att

erbjuda utredning och diagnostik preciserat annat än

på enstaka ställen. Detta kan bero på att vare sig

profession eller politiker har varit uppmärksamma på

existensen av ett behov, än mindre på omfattningen

av detsamma.

Väntetider

För barn är behovet av vård mer uppmärksammat.

Tillgången till

vård är däremot dålig med tanke på de i allmänhet

långa väntetiderna. På de flesta ställen har

noterats ett uppdämt behov vilket gör att

väntelistorna blir onödigt långa.

Behov av förbättring

Organisation

De långa väntetiderna till utredning och det stora

antalet barn

som väntar visar att behovet av insatser är stort

inom detta område. Det behövs genomtänkta planer för

omhändertagande på olika nivåer inom såväl kommunala

som landstingsverksamheter. Organisationen för

omhändertagande av dessa barn kan byggas upp på

olika sätt och inom olika organisationer. Dock bör

det alltid finnas tydliga gränser mellan vad som är

kommunala respektive landstingsverksamheters ansvar.

I planeringen av insatserna till det enskilda barnet

bör föräldrarna aktivt delta och för detta krävs

såväl stöd som information från ansvariga inom

respektive omhändertagandenivå.

Ansvarsfördelning och samverkan

Neurologiska utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska

funktionsstörningar är vanliga hos de barn som söker

barnpsykiatrin och barnmedicin. Därför måste det

inom hälso- och sjukvården finnas adekvat kunskap

för att kunna identifiera problemen samt kanaler och

rutiner för hur och var en utredning skall ske.

Prevention

Betydelsen av tidig upptäckt av barn med neurologiska

utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska

funktionsstörningar för att förhindra sekundära

problem har betonats i såväl internationella som

nationella studier. I detta har barnhälsovården en

nyckelroll, men även barnläkare, BUP-personal,

logopeder m.fl. måste involveras. Socialstyrelsen

har i Allmänna råd 1991:8 föreslagit att

Barnhälsovårdens hälsoundersökning skall utformas så

att dessa barn blir igenkända och remitterade för

utredning åtminstone före skolstart.

För barnen har sannolikt de stora klasserna och

brister i elevvårdsarbetet bidragit till att gruppen

av barn med ADHD blivit ett stort problem på

specialistnivå inom sjukvården.

Hälso- och sjukvårdens basverksamheter som t.ex.

mödrahälsovården, barnhälsovården och

skolhälsovården bör ha resurser för att genom en

första screening identifiera de barn som inte har

behov av en specialistutredning. Som det nu är

remitteras barn från basverksamheterna

förskola/skola och barnhälsovård utan att

grundutredningar är genomförda. Bashälsovården

behöver förstärkas och utbildning i utredning och

diagnostik behöver tillföras på dessa nivåer för att

minska köerna till specialistutredning.

Den enda rimliga strategien för att bistå barnets

och familjens vardag är att genom skolhälsovård och

elevvård (skolläkare, skolpsykolog, skolkurator,

speciallärare) fånga upp och basutreda barns

svårigheter och resurser, och därefter skapa

anpassade pedagogiska arbetsmodeller. För att göra

detta krävs inga specifika diagnoser. Att däremot

lägga det primära utrednings- och åtgärdsansvaret på

specialistnivå eller i sjukvården är att börja i fel

ända. Att det också finns barn med mer komplicerade

och komplexa s.k. neuropsykiatriska störningar är

inget hinder för denna skolhälsovårdens och

pedagogikens självklara uppgift.

Samhällets enda möjlighet att kunna ge alla barn och

specifikt gruppen av barn med s.k. neurologiska

utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska

funktionsstörningar en god och sund arbets- och

utvecklingssituation, vore att upprusta hälsovården

och elevvården inom förskola och skola med kompetens

att förstå, basutreda och pedagogiskt stödja barn

med funktionssvårigheter och därmed också bättre

uppmärksamma barn med svårigheter av annat slag.

Skolhälsovården/elevvårdsteam kan sedan vid behov

remittera till lokala centra för utvidgad

utredning/undersökning. Denna ansvarsnivå kan sedan

vid behov remittera till länsövergripande

neuropsykiatriska specialistverksamheter för de mest

komplicerade ärendena.

Kunskapsöversikt om ADHD hos barn och vuxna

Socialstyrelsen kommer före

sommaren 2002 att presentera en

"Kunskapsöversikt - utredning, diagnostik och

behandling - om ADHD hos barn och vuxna". Den kommer

kunna ligga till grund för utarbetandet av lokala

vårdprogram inom berörda delar av hälso- och

sjukvården.

Lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade (1993:387)

I lagen (1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade finns i tillämpningen oklarhet om

personer med ADHD/DAMP ingår i personkretsen för

rätt till insatser enligt LSS. Socialstyrelsens

uppfattning i denna fråga är följande:

I 1 § LSS beskrives vilka som ingår i den så kallade

personkretsen.

I punkt 1 ingår personer med utvecklingsstörning,

autism eller autismliknande tillstånd.

Av specialmotiveringen i lagens proposition (Prop

1992/93:159) beskrivs autism eller autismliknande

tillstånd som "sådana djupgående störningar i fråga

om social förmåga, kommunikation och beteende som

medför allvarligt funktionshinder i fråga om

psykosocial och/eller pedagogisk anpassning.

Störningarna debuterar under barndomen, oftast men

inte alltid före 3 års ålder, och ger nästan alltid

allvarliga psykiska funktionshinder under hela

livet."

Det som i lagen beskrivs som "autismliknande

tillstånd" är oftast Atypisk autism, som inte fullt

ut uppfyller kriterierna för autism, d v s den

debuterar inte före tre års ålder och har inte lika

framträdande symptom som vid autism. För att få

diagnosen måste huvudkriteriet, kvalitativt nedsatt

förmåga till social interaktion vara uppfyllt på

samma sätt som vid diagnoserna Asperger och autism.

Aspergers syndrom infördes som diagnos 1993 och

karaktäriseras av samma slags kvalitativa avvikelser

i socialt samspel som vid autism. Brister i

ömsesidigheten och gensvaret på andras verbala och

icke verbala uttryck är utmärkande. Det råder

fortfarande delade meningar inom forskningen om

Asperger borde finnas som diagnostisk enhet eller om

det är på detta sätt som autism yttrar sig om man

greppar språket tidigt och är normalintelligent.

Aspergers syndrom ingår i autismspektrat.

De ovan beskrivna diagnoserna ingår i

personkretsen för 1 § punkt 1 LSS.

DAMP är ett samlingsbegrepp som används för att

beskriva barn med uppmärksamhetsproblem, motoriska

och eller perceptuella problem. Det rör sig om en

kombination av svårigheter som påverkar och stärker

varandra. Barn och ungdomar med DAMP är olika

begåvade precis som alla andra. Ibland används

begreppet ADHD för barn med en kombination av

uppmärksamhetsproblem och

impulsivitet/överaktivitet. DAMP är alltså ingen

allmän beteckning för barn som har ett oroligt

beteende i skolan eller är olydiga.

Det är viktigt att en ordentlig bedömning eller

utredning finns som kartlägger barnets svårigheter.

Detta är nödvändigt för att barn, föräldrar och

lärare ska kunna lära sig hantera situationen och

för att rätt stöd och hjälp ska kunna sättas in.

Behandlingen består av pedagogiska åtgärder. Det

behövs rådgivning till lärare och föräldrar. Viss

medicinering kan förekomma.

Barn med DAMP eller ADHD eller andra så kallade

bokstavskombinationer ingår inte självklart i

personkretsen för LSS. Det är viktigt att göra en

bedömning utifrån situationen för varje enskild

individ. Om ett barn ska anses tillhöra den så

kallade personkretsen enligt 1 § punkt tre LSS,

måste alla kriterier vara uppfyllda d v s det ska ha

uppstått ett stort och varaktigt funktionshinder som

förorsakar betydande svårigheter i den dagliga

livsföringen som medför ett omfattande behov av stöd

och service.

Även om barnet inte tillhör LSS personkrets och

kan få insatser enligt denna lag är det viktigt att

samhället ger stöd och hjälp till barnet och

familjen. Stödet i skolan och rådgivning till

föräldrarna är, som redan nämnts, mycket viktigt för

att barnet ska utvecklas i rätt riktning. Föräldrar

till barn med DAMP kan också ha behov av avlastning

för att orka med. Avlastning i dessa fall kan ges

med stöd av Socialtjänstlagen.

Samverkansfrågor

Socialstyrelsen har i uppföljningen av

handikappreformen respektive psykiatrireformen

uppmärksammat att funktionshindrade personer kräver

ett omfattande och samordnat stöd. Vikten av

samverkan mellan olika myndigheter och andra berörda

verksamheter har påtalats. I Barnpsykiatrins

slutbetänkande Det gäller livet - Stöd och vård till

barn med psykiska problem (SOU 1998:31) påtalades

behovet av nya kommunala samverkansformer för att

åstadkomma en bättre samordning av

verksamhetsformerna.

Socialstyrelsen har i sitt remissvar över

betänkandet Samverkan - om gemensamma nämnder på

vård- och omsorgsområdet (SOU 2000:114) tillstyrkt

Samverkansutredningens förslag om utökade

möjligheter för landsting och kommuner att samarbeta

i en gemensam nämnd.

Motion 2001/02:Ju334

Brottsförebyggande insatser på

individnivå av Matz Hammarström

m.fl. (mp)

Inom Socialstyrelsen pågår ett förberedande arbete

för att få till stånd tidiga insatser för "barn i

gråzonen". Genom samarbete mellan förskola,

socialtjänst och barnpsykiatri ska barn med problem

tidigt identifieras och sedan erbjudas insatser inom

den ordinarie verksamhetens ram. Samarbete med

barnens föräldrar är en förutsättning. Strävan ska

vara att få till stånd samarbete med föräldrarna

kring barnens behov och problem. Det kan dock ibland

röra sig om att enbart informera föräldrarna om hur

man önskar hjälpa barnen pedagogiskt.

Socialstyrelsen bedriver två projekt som handlar

om unga lagöverträdare. Det ena är ett

regeringsuppdrag med uppföljning av socialtjänstens

insatser efter avslutad vård för ungdomar som

vårdats enligt LVU. Det andra uppdraget gäller

kartläggning av förekomst av unga förövare av

sexuella övergrepp. Ett första delprojekt är klart

för avrapportering. Uppdraget fortsätter med ett

metodutvecklingsarbete där socialtjänstens arbete

med gruppen granskas och positiva arbetsmodeller

dokumenteras.

Screeningprojekt våld mot kvinnor

Socialstyrelsen har inom ramen för ett

regeringsuppdrag om våld mot kvinnor bedrivit ett

metodutvecklingsprojekt där kvinnor vid besök på

barnmorskemottagningar och ungdomsmottagningar

rutinmässigt tillfrågats om våldsutsatthet.

Projektet med screening om våld mot kvinnor pågick

under april till december år 2001 vid totalt ett

drygt 50-tal mottagningar i Dalarna, Skåne och

Stockholms län.

Mer än 9 300 kvinnor har tillfrågats om

våldsutsatthet under projekttiden. Närmare 1 300 av

dem har uppgett att de någon gång varit utsatta för

våld, kontroll, hot eller sexuella övergrepp. För

det stora flertalet har våldshändelserna legat en

tid tillbaka, under barndom, tonår eller tidigare

parrelationer. För ca 110-140 kvinnor rörde det sig

om en närliggande eller pågående våldssituation. Ett

femtiotal mottagningar fångade i screeningen under

tre kvarts år upp ca 150 kvinnor som direkt ville ha

hjälp i någon form, utöver samtalet med den personal

som frågade om våldsutsattheten. 40 kvinnor ville

göra polisanmälan om våldet och 26 kvinnor ville

göra en anmälan till socialtjänsten.

Hot om våld utgör en allvarlig hälsorisk för en

kvinna och det ofödda barnet. Det är en viktig

förebyggande åtgärd att tidigt identifiera och ge

stöd till kvinnor för att undvika att barn växer upp

i familjer där fysisk och psykisk misshandel

förekommer. Resultaten från projektet visar att

screening kan bidra till att kvinnor med

våldserfarenheter kan få hjälp och stöd. Såväl

kvinnor som en majoritet av personalen anser att

screening om våld bör ingå i den ordinarie

verksamheten vid dessa mottagningar.

Motion 2001/02:Ju367

Rättspsykiatrisk vård eller

fängelsestraff

av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd)

Frågan om rättspsykiatrisk vård eller straff är just

nu föremål för diskussion i det förslag till

reformerad lagstiftning som presenterats av

Psykansvarskommittén i betänkandet Psykisk Störning,

Brott och Ansvar (SOU 2002:3). Betänkandet är just

nu ute på remiss och Socialstyrelsen har anmodats

yttra sig över denna. De frågor som tas upp i

motionen behandlas utförligt i betänkandet.

Socialstyrelsen instämmer i motionärens slutsats att

det behövs ett förändrat regelsystem avseende

påföljder för psykiskt störda lagöverträdare.

Socialstyrelsen vill dock framhålla att det ännu

inte finns tillförlitliga metoder att avgöra vem som

kommer att begå ett brott av alla dem som söker sig

till psykiatrin för hjälp. Av alla dem som söker (ca

15 000 per dag) är det ett fåtal som begår brott.

Självklart är det viktigt att fortsätta att arbeta

fram metoder för tillförlitlig riskbedömning på

individnivå.

Preventiva åtgärder bör om möjligt prioriteras, men

måste följas upp för att kunna avgöra om de haft

någon effekt. Särskilt viktigt är att försöka

åtgärda ett eventuellt missbruk, eftersom många av

brotten begås just i samband med alkohol- eller

annan drogpåverkan.

_________

Beslut i detta ärende har fattats av

generaldirektören Kerstin Wigzell. I den slutliga

handläggningen har deltagit avdelningscheferna Åsa

Börjesson och Bo Lindblom samt chefsjuristen

Kristina Widgren. Avdelningsdirektör Ingrid Ström

har varit föredragande.

Enligt Socialstyrelsens beslut

Ingrid Ström