Bet. 2001/02:KU13

Konstitutionsutskottets betänkande

2001/02:KU13

Författningsfrågor, m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas en framställan från

Riksbanken (2001/02:RB4), i vilken föreslås att en

ändring görs i 8 kap. 14 § regeringsformen. Genom en

sådan ändring återställs enligt framställan den

möjlighet som fanns före den

1 januari 1999 för riksdagen att uppdra åt

Riksbanken att meddela föreskrifter inom Riksbankens

ansvarsområde att främja ett säkert och effektivt

betalningsväsende. Framställan har inte föranlett

några motioner.

Utskottet tillstyrker Riksbankens framställan i

sak, men föreslår att ändringen i 8 kap. 14 §

regeringsformen formuleras något annorlunda än vad

Riksbanken har föreslagit. Lagändringen föreslås

träda i kraft den 1 januari 2003.

Därutöver behandlas i betänkandet under skilda

rubriker motioner från allmänna motionstiden 2001

som rör rikets styrelse. Samtliga motioner avstyrks

av utskottet. Utskottets ställningstaganden har

föranlett 16 reservationer och 4 särskilda

yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Framställan från Riksbanken om ändring i

regeringsformen

Riksdagen antar som vilande det i bilaga 3

intagna förslaget till lag om ändring i 8

kap. 14 § regeringsformen. Därmed bifaller

riksdagen delvis Riksbankens framställan

2001/02:RB4.

2. Bred författningsutredning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K236

yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:K327.

Reservation 1 (m, kd, c, fp)

3. Flernivådemokrati och kommunal

självstyrelse

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K236

yrkande 5, 2001/02:K248 yrkande 3, 2001/02:K326,

2001/02:K368 yrkandena 1, 2 och 4, 2001/02:K371

yrkandena 9, 34 och 35, 2001/02:K424 yrkande 4

och 2001/02:N314 yrkande 2.

Reservation 2 (m, kd, c, fp)

4. Bekräftelse i grundlag av direktvalda

regionfullmäktige

Riksdagen avslår motion 2001/02:K371 yrkande

19.

Reservation 3 (c)

5. Vissa åtgärder för att försvara demokratin

Riksdagen avslår motion 2001/02:K280 yrkandena 1

och 3.

Reservation 4 (m)

6. Våld och hot mot politiska förtroendemän

Riksdagen avslår motion 2001/02:K280 yrkande 4.

7. Rösträtt för utländska medborgare vid

riksdagsval

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K264

yrkande 5 och 2001/02:A317 yrkande 30.

Reservation 5 (v, mp)

8. Sänkning av rösträttsåldern

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K258

yrkande 1, 2001/02:K337, 2001/02:K381 yrkande 2

och 2001/02:K397.

Reservation 6 (mp)

9. Tidpunkt för rösträtt

Riksdagen avslår motion 2001/02:K258 yrkande 2.

Reservation 7 (v, c, fp, mp)

10. Valsystem av tysk modell

Riksdagen avslår motion 2001/02:K306.

11. Renodlat personval

Riksdagen avslår motion 2001/02:So637 yrkande

23 (delvis).

Reservation 8 (m, c, fp)

12. Förstärkt representation i beslutande

organ

Riksdagen avslår motion 2001/02:K409.

13. Småpartispärren

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K222

(delvis) och 2001/02:K323 yrkande 4.

Reservation 9 (v, kd, mp)

14. Valdagar

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K236

yrkande 19, 2001/02:K368 yrkande 6, 2001/02:K381

yrkande 6, 2001/02:K383 yrkande 2, 2001/02:K424

yrkande 3, 2001/02:So637 yrkande 23 (delvis) och

2001/02:N364 yrkande 24.

15. Antalet riksdagsledamöter

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K206,

2001/02:K222 (delvis), 2001/02:K236 yrkande 20,

2001/02:K287 och 2001/02:K299 yrkandena 1 och 2.

Reservation 10 (m, kd)

16. Partibytares rätt att förfoga över

uppdrag från partigrupp

Riksdagen avslår motion 2001/02:K325.

Reservation 11 (kd)

17. Tidsbegränsning av uppdrag som

riksdagsledamot

Riksdagen avslår motion 2001/02:K358.

18. Uppehåll i studier för

riksdagsuppdrag

Riksdagen avslår motion 2001/02:K417 yrkande 1.

19. Successionsordningens giftermålsbestämmelser

Riksdagen avslår motion 2001/02:K330.

Reservation 12 (fp, mp)

20. Förberedelser för monarkins avskaffande

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K240 och

2001/02:K273.

Reservation 13 (v, mp)

21. Entledigande av regeringen efter riksdagsval

Riksdagen avslår motion 2001/02:K371 yrkande

37.

Reservation 14 (c, mp)

22. Regeringens verkställande av riksdagsbeslut

Riksdagen avslår motion 2001/02:K288.

23. Domstolars och Domstolsverkets

ställning samt utnämning av högre domare

Riksdagen avslår motion 2001/02:K236 yrkandena

14-16.

Reservation 15 (m)

24. Lagprövning och författningsdomstol

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K236

yrkande 13, 2001/02:K368 yrkande 3, 2001/02:K401,

2001/02:K424 yrkande 2 och 2001/02:Ju450 yrkande

31.

25. EMU och demokratin

Riksdagen avslår motion 2001/02:K374.

Reservation 16 (v, mp)

26. Fördelning av resurser inför

folkomröstning om EMU

Riksdagen avslår motion 2001/02:K413 yrkandena 1

och 2.

Stockholm den 12 februari 2002

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per

Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist

(v), Ingvar Svensson (kd), Inger René (m), Mats

Berglind (s), Lars Hjertén (m), Kerstin Kristiansson

Karlstedt (s), Kenth Högström (s), Mats Einarsson

(v), Nils Fredrik Aurelius (m), Per Lager (mp), Åsa

Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp) och Maria

Larsson (kd).

2001/02

KU13

Redogörelse för ärendet

I framställan 2001/02:RB4 Framställan om vissa

ändringar i regeringsformen föreslår Riksbanken att

en ändring görs i regeringsformen som återställer

den möjlighet som fanns före den 1 januari 1999 för

riksdagen att uppdra åt Riksbanken att meddela

föreskrifter inom Riksbankens ansvarsområde att

främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.

Framställan med lagförslag återges i bilaga 2.

Framställan har inte föranlett några motioner.

Utskottet har inhämtat remissyttranden från

Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern och

Finansinspektionen över förslaget i framställan.

Utskottskansliet har vidare beträffande utformning

av lagförslag samrått med företrädare för

Riksbanken, Finansdepartementet och

Justitiedepartementet. Utskottets förslag till lag

om ändring i 8 kap. 14 § regeringsformen framgår av

bilaga 3.

I ärendet behandlar utskottet därutöver under

skilda rubriker motioner från allmänna motionstiden

2001 som rör rikets styrelse. Förslagen i motionerna

återges i bilaga 1.

Utskottets överväganden

Framställan från Riksbanken om

ändringar i 8 kap.

14 § RF

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att Riksbanken återfår

den föreskriftsrätt i fråga om dess

ansvarsområde att främja ett säkert och

effektivt betalningsväsende, som banken hade

före de lagändringar som gjordes 1999. I

enlighet med remissyttranden från JO och JK

föreslår utskottet dock att denna

föreskriftsrätt skall komma till uttryck i

8 kap. 14 § andra stycket RF med en något

annorlunda utformning än vad Riksbanken har

föreslagit.

Bakgrund

Den 1 januari 1992 infördes en ändring i 8 kap. 14 §

RF (SFS 1991:1501) som gav möjlighet för riksdagen

att uppdra åt Riksbanken att meddela föreskrifter

inom det ansvarsområde som banken har enligt 9 kap.

RF. De ansvarsområden som banken då hade enligt 9

kap. RF var ansvaret för valuta- och kreditpolitik,

främjande av ett säkert och effektivt

betalningsväsende och rätten att ge ut sedlar och

mynt samt att bestämma utformningen av dessa. På

alla dessa områden öppnades med lagändringen

möjlighet för riksdagen att överlåta

normgivningsrätt till Riksbanken.

I samband med en ändring i regeringsformen den 1

januari 1992 ändrades dåvarande 5 § riksbankslagen

(1988:1385) så att Riksbanken direkt i

riksbankslagen bemyndigades att meddela föreskrifter

om utformningen av sedlar och mynt. Ändringen i

regeringsformen vid samma tillfälle innebar att

bestämmelsen i 9 kap. 13 § som gav Riksbanken en

exklusiv rätt att meddela föreskrifter om

utformningen av sedlar och mynt togs bort.

Den 1 januari 1993 infördes i dåvarande 22 §

riksbankslagen ett bemyndigande för Riksbanken att

meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet för

betalningsbalansstatistiken. Den 1 april 1997

utökades denna föreskriftsrätt enligt samma paragraf

till att också gälla finansmarknadsstatistiken.

I samband med att Riksbanken gavs en ny ställning

fr.o.m. den 1 januari 1999 infördes i 1 kap. 2 §

riksbankslagen en rätt för Riksbanken att inom sitt

ansvarsområde för penningpolitiken utfärda närmare

föreskrifter (prop. 1997/98:164, bet. 1997/98:KU8,

rskr. 1997/98:11, SFS 1998:1413). Vidare gjordes en

ändring i 9 kap. RF, som medförde att Riksbankens

normgivningsrätt i fråga om betalningsväsendet

inskränktes (prop. 1997/98:40, bet. 1997/98:KU15,

rskr. 1997/98:147, bet. 1998/99:KU2, rskr.

1998/99:6, SFS 1998:1402). Tidigare stod det i 9

kap. 12 § RF att "Riksbanken är rikets centralbank

med ansvar för valuta- och kreditpolitik. Den skall

också främja ett säkert och effektivt

betalningsväsende."

Enligt den nya lydelsen är "Riksbanken rikets

centralbank och en myndighet under riksdagen.

Riksbanken har ansvaret för penningpolitiken."

Riksbankens uppgift att främja ett säkert och

effektivt betalningsväsende regleras således fr.o.m.

den 1 januari 1999 inte längre i regeringsformen

utan endast i 1 kap. 2 § riksbankslagen.

Framställan

Omfattningen av föreskriftsrätten

Enligt 8 kap. 14 § RF kan riksdagen genom lag uppdra

åt Riksbanken att meddela föreskrifter endast inom

dess ansvarsområde enligt 9 kap. RF. Riksbanken

påpekar att sådan delegation av föreskriftsrätt inte

längre kan förekomma på betalningsväsendets område

till följd av att regeln om Riksbankens uppgifter i

frågan om betalningsväsendet flyttades från 9 kap.

RF till riksbankslagen i samband med lagändringarna

den 1 januari 1999. Denna inskränkning av det

delegeringsbara området kommenteras inte i

förarbetena till lagändringen (prop. 1997/98:40).

Riksbanken hänvisar vidare till

konstitutionsutskottet i dess betänkande

1990/91:KU20 om vissa normgivningsfrågor rörande

Riksbanken (s. 9), där utskottet uttalade följande:

Enligt utskottets mening visar vad fullmäktige

anfört och vad som förekommit i de

lagstiftningsärenden som berörts ovan att det bör

finnas en möjlighet även för riksdagen att till

Riksbanken överlåta rätt att meddela föreskrifter på

bankens verksamhetsområde. I 9 kap. regeringsformen

finns bestämmelser om Riksbankens uppgifter. Enligt

kapitlets 12 § är Riksbanken rikets centralbank med

ansvar för valuta- och kreditpolitik. Paragrafen

föreskriver också att banken skall främja ett säkert

och effektivt betalningsväsende. Att ge ut sedlar

och mynt och att meddela föreskrifter hur de skall

utformas är uppgifter för Riksbanken enligt

kapitlets 13 §. Utskottet finner därför att det

delegeringsbara området kan bestämmas till att avse

Riksbankens verksamhetsområde enligt 9 kap.

regeringsformen.

Enligt Riksbanken har detta uttalande fortsatt

giltighet. Riksbanken bör ha en möjlighet att

meddela föreskrifter inte endast vad gäller

penningpolitiken utan också beträffande bankens

andra huvuduppgift att främja ett säkert och

effektivt betalningsväsende.

Föreskriftsrätt inom betalningsväsendet

Riksbanken framhåller att behovet av att kunna

utfärda föreskrifter inom betalningsväsendets område

har ökat under senare tid som en följd av

förändringar inom såväl betalningssystemområdet som

området sedlar och mynt. Riksbankens roll förändras

härvid alltmer mot reglerande och övervakande medan

produktion och operativa funktioner i egen regi

minskar.

Vidare anför Riksbanken att dess arbete med

betalningssystemet främst syftar till att verka för

minskade systemrisker, dvs. risken för att

ekonomiska eller tekniska problem hos en aktör

sprider sig och hotar det finansiella systemets

stabilitet. Riksbanken tillhandahåller därför sedan

länge en möjlighet för banker och vissa andra

aktörer att avveckla betalningsförpliktelser

sinsemellan. Den verksamheten bedrivs inom ramen för

RIX, Riksbankens system för avveckling av

betalningar. Det nuvarande arrangemanget för

betalningsavveckling är föremål för en genomgripande

översyn. Riksbanken anför att det arbetet på sikt

kan leda till att marknadens aktörer helt eller

delvis kommer att ta över driften av

betalningsavvecklingssystemet. En sådan utveckling

bör enligt Riksbanken förenas med en föreskriftsrätt

för Riksbanken, för att banken skall kunna uppfylla

den lagliga skyldigheten att främja ett säkert och

effektivt betalningsväsende.

Därutöver framhåller Riksbanken att beträffande

system och instrument för massbetalningar är

Riksbanken inte heller bara övervakare utan har

också det praktiska ansvaret för

kontantförsörjningen i samhället. Tillverkning av

kontanter hanteras av det helägda dotterbolaget AB

Tumba Bruk, och distribution och lagerhållning av

kontanter hanteras av det helägda bolaget Pengar i

Sverige AB (PSAB). Framför allt vad gäller tillsynen

av PSAB finns det behov av en föreskriftsrätt för

Riksbanken. Tillsynen syftar till att tillvarata och

skydda statens intressen. För närvarande baseras

tillsynen på ett tillsynsavtal mellan Riksbanken och

PSAB. Detta avtal träffades mellan parterna eftersom

Riksbanken inför bildandet av PSAB, med hänsyn till

sitt ansvar enligt riksbankslagen för landets

kontantmedelsförsörjning, ansåg det nödvändigt att

kunna granska och kontrollera den operativa

kontantmedelsverksamheten även sedan den avskilts

från banken.

Riksbanken påpekar att den inom en relativt snar

framtid kommer att bjuda in andra ägare som ett led

i den strukturförändring och effektivisering av

kontanthanteringen som Riksbanken vill främja och

kommer i så fall inte längre att vara ensamägare

utan delägare eller inte ha någon ägarroll alls. I

den situationen är det viktigt att Riksbankens

tillsyn i förhållande till PSAB kan ske även med

hjälp av föreskrifter och inte endast genom

civilrättsligt avtal. Det är således av betydelse

att möjlighet till föreskriftsrätt för Riksbanken

införs även på detta område.

Form för lagstiftning

En lagändring bör enligt Riksbanken göras som

återställer den möjlighet som fanns före den 1

januari 1999 för riksdagen att uppdra åt Riksbanken

att meddela föreskrifter inom ansvarsområdet för

betalningsväsendet. 8 kap. 14 § regeringsformen bör

därför ändras från lydelsen "meddela föreskrifter

inom dess ansvarsområde enligt 9 kap." till "meddela

föreskrifter inom dess ansvarsområde enligt 9 kap.

och beträffande betalningsväsendet".

Kompletterande uppgifter till framställan

angående försäljningen av AB Tumba Bruk

Enligt pressmeddelande från Riksbanken den 2 januari

2002 har banken tecknat ett slutligt avtal med det

amerikanska företaget Crane & Co om försäljning av

AB Tumba Bruk. Avtalet baseras på den

avsiktsförklaring som tecknades i slutet av oktober.

Försäljningen omfattar pappersbruket för sedelpapper

och sedeltryckeriet. Myntverket ingår inte i

försäljningen, utan säljs till finska statens

myntverk, Rahapaja Oy. Crane & Co har övertagit

ledningen av Tumba Bruk från årsskiftet 2001/2002.

Tumba Bruk byter samtidigt namn till Crane AB.

Riksbanken har tecknat ett leveransavtal med Crane &

Co om fortsatt produktion av svenska sedlar.

Remissinstanserna

Riksdagens ombudsmän (JO) tillstyrker Riksbankens

förslag till ändring av

8 kap. 14 § andra stycket RF. En utformning av

stadgandet som närmare ansluter till ordalagen i 1

kap. 2 § tredje stycket riksbankslagen skulle enligt

JO emellertid vara att föredra. JO anför vidare att

en annan lösning, som måhända vore att föredra, vore

att åter föra in främjandet av ett säkert och

effektivt betalningsväsende i Riksbankens

ansvarsområde enligt 9 kap. 12 § RF. Därmed skulle

behovet av den något konstlade uppdelningen på två

delområden av föreskriftsrätten enligt 8 kap. 14 §

bortfalla. En sådan lösning vinner enligt JO också

stöd i det principiella resonemanget rörande val av

lagform i förarbetena till 1999 års reform, där

departementschefen anförde att Riksbankens

ansvarsområde hör till de frågor som bör behandlas i

regeringsformen (prop. 1997/98:40, s.51).

Justitiekanslern (JK) anför att det av

direktionens framställning att döma finns ett

praktiskt behov av att Riksbanken kan utfärda

föreskrifter också inom området för

betalningsväsendet. Den nu föreslagna ändringen av 8

kap. 14 § RF är då ett möjligt sätt att återställa

ordningen till den som rådde före 1999. Enligt JK är

en annan möjlighet att ändra 9 kap. 12 § första

stycket RF så att ansvaret för betalningsväsendet

åter anges som en uppgift för Riksbanken. JK anför

att det som talar för en sådan lösning är främst att

det ter sig logiskt och lämpligt att Riksbankens

normgivningsrätt begränsas till det som uttryckligen

är bankens ansvarsområde.

Finansinspektionen har inget att invända mot

Riksbankens förslag.

Utskottets ställningstagande

I likhet med remissinstanserna anser utskottet att

Riksbanken bör återfå den föreskriftsrätt i fråga om

dess ansvarsområde att främja ett säkert och

effektivt betalningsväsende, som banken hade före de

lagändringar som gjordes 1999 i samband med reformen

avseende Riksbankens ställning. Utskottet

tillstyrker således Riksbankens framställan i sak.

När det gäller hur denna föreskriftsrätt skall komma

till uttryck i lagtexten delar utskottet JO:s och

JK:s uppfattning att föreskriftsrätten bör avgränsas

till det som uttryckligen är Riksbankens

ansvarsområde för betalningsväsendet enligt 1 kap. 2

§ tredje stycket riksbankslagen. Efter samråd med

företrädare för Riksbanken, Finansdepartementet och

Justitiedepartementet förordar utskottet den

lösningen att det till den nuvarande lagtexten i 8

kap. 14 § andra stycket RF, som föreskriver att

riksdagen genom lag kan uppdra åt Riksbanken att

meddela föreskrifter inom dess ansvarsområde enligt

9 kap., läggs till en text med lydelse "och

beträffande dess uppgift att främja ett säkert och

effektivt betalningsväsende". Utskottet föreslår

således att ett tillägg med denna innebörd införs i

nämnda bestämmelse.

Författningsutredning

Utskottets förslag i korthet

Med hänvisning till att utskottet senare

denna vår kommer att ta ställning till en

proposition med förslag på ändringar i

regeringsformen som bygger på

Författningsutredningens förslag och till

Författningsutredningens fortsatta arbete

samt till utskottets behandling i detta

betänkande av motioner om flernivådemokrati

och kommunal självstyrelse, avstyrker

utskottet motionerna K236 (yrkandena 1 och 2)

och K327 med yrkanden om en bred

författningsutredning. Jämför reservation 1.

Motionerna

I motion 2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas

att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om en utredning av de

författningsfrågor som aktualiseras i motionen

(yrkande 1). Motionärerna anser att

Författningsutredningens uppdrag inte är

tillräckligt mot bakgrund av de diskussioner som

förs om bristerna i den svenska grundlagen.

Regeringen bör enligt motionärerna ta initiativ till

en mer omfattande utredning kring bl.a. de frågor

som aktualiseras i motionen. En central utgångspunkt

för den successiva författningsförnyelse som

motionärerna vill se är respekten för den enskildes

rätt. Motionärerna framhåller att det är hans eller

hennes skiftande ambitioner och önskemål som är

politikens - och därmed också författningens - syfte

och mål. En författning som har en sådan

utgångspunkt blir enligt motionärerna annorlunda än

en författning som ser politiken mer som ett

självändamål än ett verktyg för medborgarnas

personliga förhoppningar. Motionärerna anför att en

annan utgångspunkt är att författningen måste kunna

säkerställa att de beslut som fattas gemensamt

omfattas av en tillräcklig legitimitet. Här är

enligt motionärerna bristerna i dag betydande.

Vidare hänvisar motionärerna till en

forskningsrapport från Cityuniversitetet (juni 2001)

där det framförs krav på en helt ny författning.

Motionärerna framhåller att ett cen-

tralt inslag i rapporten är att en ökad maktdelning

skulle stärka den enskildes frihet och förbättra

demokratins vitalitet.

Därutöver yrkas i samma motion att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen anförs om

maktdelning (yrkande 2). Enligt motionärerna är

poängen med maktdelning att den underlättar

möjligheterna till ansvarsutkrävande och insyn genom

att man har olika institutioner som självständigt

granskar varandra. I en demokrati som skall fungera

parallellt på flera nivåer är klarhet om hur makten

delas av stor betydelse. Motionärerna ser stora

fördelar med att makten delas mellan olika, på

demokratiska grunder, sammansatta institutioner. En

utveckling av den svenska grundlagen i en sådan

riktning skulle enligt motionärerna vara en stor

vinst.

I motion 2001/02:K327 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

yrkas att riksdagen av regeringen begär en

utvärdering av 1974 års regeringsform enligt vad i

motionen anförs. Motionärerna framhåller att

regeringsformen har varit i kraft i mer än ett

kvarts sekel. Under denna tid har enbart partiella

områden i den belysts. Det är enligt motionärerna

dags att ta ett mer långsiktigt och översiktligt

grepp över regeringsformen och dess konsekvenser för

det svenska rättssamhället.

Bakgrund

Konstitutionsutskottet behandlade senast under

föregående riksmöte motioner som rörde frågor om att

den svenska författningen borde utredas (bet.

2000/01:KU11).

I betänkandet redogjorde utskottet för innehållet

i gällande regeringsform och bakgrunden till denna.

Vidare redovisade utskottet de aktuella utredningar

som pågick och som berörde skilda delar av den

svenska författningen.

Utskottet konstaterade i sin bedömning av de

aktuella motionerna (a. bet. s. 10) att 1999 års

författningsutredning (nedan

Författningsutredningen) nyligen hade avlämnat ett

delbetänkande med förslag om skydd för miljön och

funktionshindrades och andra utsatta gruppers

delaktighet och jämlikhet i samhället och om skydd

för egendom samt om vissa frågor som rör

förhållandet till Europeiska unionen. Utskottet

påpekade att utredningen skulle fortsätta sitt

arbete med att bl.a. utreda frågorna om skilda

valdagar och vårval och att se över partibegreppet i

regeringsformen.

Utskottet hänvisade vidare till att det i samma

betänkande behandlade motioner om ändringar i

regeringsformen som gällde den nationella nivån och

i betänkande 2000/01:KU12 motioner om en närmare

reglering i regeringsformen av den kommunala

självstyrelsen. Utskottet ansåg att något

tillkännagivande om en bred utredning om

regeringsformen inte nu var påkallat. Utskottet

avstyrkte därmed motionerna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis framhålla att utskottet

senare denna vår kommer att ta ställning till en

proposition från regeringen med förslag på ändringar

i regeringsformen som bygger på

Författningsutredningens förslag. I propositionen

föreslås ett grundlagsskydd för miljön samt att

grundlagsskyddet för utsatta grupper kompletteras

och förstärks. Propositionen innehåller också

förslag på grundlagsändringar som rör samarbetet med

EU, m.m. Författningsutredningen skall vidare under

innevarande vår avsluta sitt arbete när det gäller

frågorna om skilda valdagar och vårval samt i fråga

om partibegreppet i regeringsformen. Därutöver

behandlar utskottet nedan i detta betänkande

motioner som rör frågor om flernivådemokrati och

kommunal självstyrelse. I detta sammanhang hänvisar

utskottet till den översyn av uppgifts- och

ansvarsfördelningen mellan staten, kommunerna och

landstingen som regeringen aviserat i proposition

2001/02:7 Regional samverkan och statlig

länsförvaltning. Utskottet anser att det inte är

påkallat att nu göra ett tillkännagivande till

regeringen om en bred författningsutredning. Mot

denna bakgrund avstyrker utskottet motion K236

(yrkandena 1 och 2) i berörd del samt motion K327.

Flernivådemokrati och kommunal

självstyrelse

Utskottets förslag i korthet

Enligt utskottet kan det antas att det i den

av regeringen aviserade översynen av

uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan

staten, kommunerna och landstingen kommer att

finnas utrymme för de frågor som berörs i

motionerna K236 (yrkande 5), K248 (yrkande

3), K326, K368 (yrkandena 1, 2 och 4), K371

(yrkandena 9, 34 och 35), K424 (yrkande 4)

och N314 (yrkande 2) om flernivådemokrati och

kommunal självstyrelse. Motionerna avstyrks

därför. Därutöver avstyrker utskottet motion

K371 (yrkande 19) om att direktvalda

regionfullmäktige skall bekräftas genom att

grundlagen ses över. Detta görs mot bakgrund

av bl.a. att försöksverksamheten med

regionala självstyrelseorgan skall fortsätta

i Skåne län och Västra Götalands län. Jämför

reservationerna 2 och 3.

Motionerna

I motion 2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas

att riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av grundlagsregleringen av den

lokala självstyrelsen i enlighet med vad som anförs

i motionen (yrkande 5). Motionärerna anför att när

nu EU inleder arbetet med att ange vilka områden som

bör handhas på europeisk nivå, utgör detta ett

välkommet tillfälle att också överväga hur det

lokala inflytandet i Sverige skall kunna stärkas.

Den möjligheten måste enligt motionärerna nu tas

till vara.

I motion 2001/02:K248 av Marietta de Pourbaix-Lundin

(m) yrkas att riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till sådana ändringar i regeringsformen

och kommunallagen att det kommunala självstyret

förstärks i enlighet med vad som anförs i motionen

(yrkande 3). Motionären anser att det kommunala

självstyret urholkas mer och mer. Enligt motionären

behöver det kommunala självstyret kraftigt och

entydigt förstärkas och skyddas i grundlagen.

I motion 2001/02:K326 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter

en utredning med syfte att fastställa en tydlig

kommunal kompetens i grundlagen, t.ex. genom en

hänvisning till en särskild kommunalordning likartad

riksdagsordningen, enligt vad i motionen anförs.

Enligt motionärerna är de nuvarande förhållandena

inte acceptabla. Motionärerna anför att om man vill

ha en reell kommunal självstyrelse måste det till en

kraftfull rättslig kompetens för kommunerna att

utöva den. Då krävs dessutom också en reell

lagprövningsrätt som kommunerna kan använda för att

hävda sin suveränitet. Enligt motionärerna kan man

tänka sig att fastställa den kommunala kompetensen i

grundlagen, men möjligen kan det vara svårt att i en

sådan lagstiftning få tillräcklig spännvidd.

Motionärerna anser att frågeställningen skulle kunna

lösas genom att man skapar en särskild lagstiftning

för den kommunala kompetensen lik den som

riksdagsordningen anger. En kommunalordning av samma

dignitet som riksdagsordningen bör enligt

motionärerna utredas.

I motion 2001/02:K368 av Henrik Westman m.fl. (m)

yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om maktdelning (yrkande 1).

Motionärerna anför att som ett led i återförandet av

makten närmare individen vill de stärka den

kommunala självstyrelsen. Detta vill motionärerna

bl.a. göra genom en ökad vertikal maktdelning.

Vidare bör enligt motionärerna skyddet för den

kommunala självstyrelsen stärkas genom att man i ett

antal ramlagar definierar området inom vilket

kommunerna har frihet att agera. Detta bör riksdagen

ge regeringen till känna (yrkande 2).

Vidare begärs i samma motion att regeringen lägger

fram förslag om förstärkningar av grundlagsskyddet

för den kommunala självstyrelsen i enlighet med vad

som anförs i motionen (yrkande 4). Motionärerna

anför att ansvarsfördelningen mellan stat och kommun

måste ta sin utgångspunkt i ett principiellt

resonemang om maktdelning och kommunal

självstyrelse, annars framstår risken som uppenbar

att den kommunala självstyrelsen utarmas. Den bör

enligt motionärerna därför ges ett ökat skydd i

grundlagen.

I motion 2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c), i

vilken behandlas frågor om demokrati, yrkas att

riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till grundlagsändringar som möjliggör ett stärkt

kommunalt självstyre (yrkande 9). Enligt

motionärerna bör det kommunala självstyret inte

kunna inskränkas annat än genom kommunernas samtycke

eller med hänvisning till regeringsformens fri- och

rättigheter. Den nu tillsatta grundlagsutredningen

bör därför ges ett tilläggsdirektiv att utreda hur

ett stärkt kommunalt självstyre skall kunna

förverkligas i grundlagen.

I samma motion yrkas därutöver att riksdagen begär

att regeringen gör en översyn av grundlagen rörande

bildandet av regioner i enlighet med vad i motionen

anförs (yrkande 19). Enligt motionären bör en

ordning med direktvalda regionfullmäktige i alla

regioner bekräftas genom att grundlagen ses över så

att regionfullmäktige kan erkännas.

Vidare yrkas i motionen att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen anförs om

vikten av att den vertikala maktdelningen stärks i

Sverige (yrkande 34). Enligt motionärerna bör en

utgångspunkt vara att öka människors

självbestämmande. En naturlig uppgift blir därför

att åstadkomma en förnuftig vertikal maktdelning,

där högre administrativa nivåer förhindras att

detaljstyra och göra ingrepp i det lokala

självstyret. Motionärerna vill formulera en princip

om delegation av makt underifrån. Regioner och stat

skall endast fatta sådana beslut som inte kan

hanteras på kommunal nivå. Enligt motionärerna

innebär ett sådant synsätt också att de lokala och

regionala beslutsnivåerna bör ha större möjligheter

att stärka självstyret. Ytterst bör man tänka sig

att all makt som riksdagen utövar går att härleda ur

de frivilliga gemenskapernas vilja att avstå makt

till, i tur och ordning, kommuner, regioner och

riksdag. Motionärerna anför att en fördjupning av

den folkstyrda demokratin är nödvändig för att öka

legitimiteten i det demokratiska styrelseskicket.

Därför krävs en omfattande decentraliseringspolitik

och förstärkning av den vertikala maktdelningen i

Sverige.

Därutöver yrkas i motionen att riksdagen hos

regeringen begär en konstitutionell utredning med

uppgift att se över hur en grundlag, som utgår från

att makten kommer underifrån, skulle utformas

(yrkande 35).

I motion 2001/02:K424 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om en kompetenskatalog för

maktfördelning mellan nationell och lokal nivå

(yrkande 4). Enligt motionärerna kan man tänka sig

en modell med en särskild kompetenskatalog för

maktfördelningen mellan nationell och lokal nivå. På

vissa sakområden bör staten respektive kommunerna

kunna ges exklusiv beslutskompetens.

I motion 2001/02:N314 av Agne Hansson m.fl. (c),

vari behandlas frågor om social ekonomi, yrkas att

riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen

anförs om att det kommunala självstyret är en viktig

förutsättning för att den sociala ekonomin skall

kunna utvecklas (yrkande 2). Enligt motionärerna har

regeringen genom att återkommande ställa sig över

det kommunala självstyret effektivt motarbetat den

sociala ekonomins utvecklingsmöjligheter inom flera

verksamhetsområden. Motionärerna framhåller att det

kommunala självstyret är en viktig förutsättning för

att den sociala ekonomin skall kunna utvecklas.

Bakgrund

Gällande ordning

Regeringsformens reglering av den kommunala

självstyrelsen begränsar sig till några få

bestämmelser.

Av portalbestämmelsen i 1 kap. 1 § RF framgår att

den svenska folkstyrelsen förverkligas bl.a. genom

kommunal självstyrelse.

I 1 kap. 7 § RF anges att det i riket finns

primärkommuner och landstingskommuner, där

beslutanderätten utövas av valda församlingar. I

samma paragraf sägs att kommunerna får ta ut skatt

för skötseln av sina uppgifter.

Någon reglering av vilka uppgifter som kommunerna

har finns inte i regeringsformen. Däremot anges i 8

kap. 5 § att grunderna för kommunernas organisation

och verksamhetsformer och för den kommunala

beskattningen liksom kommunernas befogenheter i

övrigt och deras åligganden skall bestämmas i lag,

dvs. av riksdagen. Utan hinder av 5 § har riksdagen

dock enligt 7 § i samma kapitel möjlighet att

bemyndiga regeringen att genom förordning meddela

föreskrifter i vissa ämnen.

I regeringsformen finns också bestämmelser om att

det för den offentliga förvaltningen finns både

statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter (1

kap. 8 §) samt att förvaltningsuppgifter kan

anförtros åt en kommun (11 kap. 6 §).

Kommuner och landsting har som ett led i den

kommunala självstyrelsen en egen beskattningsrätt.

Enligt 1 kap. 7 § RF får kommunerna, dvs. kommuner

och landsting, ta ut skatt för skötseln av sina

uppgifter. Bestämmelsen innebär att kommunerna får

besluta om storleken av den kommunala utdebiteringen

för sina medlemmar. I övrigt är det riksdagen som

reglerar skattebestämmelsernas innehåll.

Bestämmelsen i regeringsformen är ett

principstadgande, och enligt förarbetena till

regeringsformen (prop. 1973:90 s. 231) garanterar

det inte att varje kommun helt obunden kan bestämma

skatteuttagets storlek. Enligt uttalanden av

konstitutionsutskottet måste emellertid en

lagreglering som sätter ett tak för den kommunala

utdebiteringen alltid ge utrymme för en fri sektor

för kommunerna och behålla åtminstone en viss frihet

för dem när det gäller att bestämma skattens storlek

(bet. KU 1980/81:22 och yttr. KU 1981/82:6y). Enligt

senare uttalanden av utskottet begränsar

bestämmelsen kommunernas rätt att ta ut skatt till

att gälla skatt för sådana uppgifter som de genom

lag enligt 8 kap. 5 § regeringsformen getts

kompetens respektive ålagts att sköta (yttr.

1994/95:KU6y).

Närmare bestämmelser om kommunernas befogenheter

finns i kommunallagen (1991:900).

Grundprinciperna för kommunernas kompetens i form

av lokaliseringsprincipen, likställighetsprincipen

och självkostnadsprincipen har getts uttryck i den

nu gällande kommunallagen. Enligt den allmänna

kompetensregeln i 2 kap. 1 § får kommuner och

landsting själva ta hand om sådana angelägenheter av

allmänt intresse som har anknytning till kommunens

eller landstingets område eller deras medlemmar och

som inte skall handhas enbart av staten, en annan

kommun, ett annat landsting eller någon annan.

Paragrafen ger uttryck bl.a. åt

lokaliseringsprincipen.

Enligt 2 kap. 2 § kommunallagen skall kommuner och

landsting behandla sina medlemmar lika, om det inte

finns sakliga skäl för något annat.

Likställighetsprincipen innebär att det inte utan

stöd av speciallag är tillåtet för kommuner och

landsting att särbehandla kommunmedlemmar eller

grupper av kommunmedlemmar på annat än objektiv

grund. Likställighetsprincipen gäller bara gentemot

kommunens eller landstingets egna medlemmar.

Självkostnadsprincipen kommer till uttryck i 8

kap. 3 c §, där det föreskrivs att kommuner och

landsting inte får ta ut högre avgifter än som

svarar mot kostnaderna för de tjänster eller

nyttigheter som kommunen eller landstinget

tillhandahåller.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet behandlade senast under

föregående riksmöte motioner som behandlade frågor

om förstärkning i grundlag av den kommunala

självstyrelsen (bet. 2000/01:KU12). I detta

sammanhang lämnade utskottet en utförlig redovisning

av förarbetsuttalanden till gällande bestämmelser.

Utskottet redogjorde också för sina uttalanden under

senare år i olika riksdagsärenden där frågan om den

kommunala självstyrelsen hade behandlats. Därutöver

redovisade utskottet de överväganden som gjorts i

olika kommittéer och utredningar under senare tid.

Utskottet hade vidare den 1 februari 2001 hållit

ett offentligt seminarium om bl.a. den kommunala

självstyrelsen. En utskrift från seminariet har

publicerats i skriftserien Utredningar från

riksdagen (2000/01:URD3).

I sin bedömning av frågeställningarna i de ovan

nämnda motionerna (a. bet. s. 20) ville utskottet

erinra om uttalandet i förarbetena till

regeringsformen (prop. 1973:90 s. 190 f.) att

förhållandet mellan kommunerna och statsmakterna och

därmed den kommunala självstyrelsen präglas av en

helhetssyn, att det sålunda generellt sett gäller

att staten och kommunerna samverkar på skilda

områden och i olika former för att uppnå gemensamma

samhälleliga mål och att det, om man utgår från

detta synsätt, varken är lämpligt eller möjligt att

en gång för alla dra orubbliga och preciserade

gränser i grundlag kring en kommunal

självstyrelsesektor. Utskottet ansåg att arbets- och

befogenhetsfördelningen mellan stat och kommun i

stället i ganska vid omfattning måste kunna ändras i

takt med samhällsutvecklingen.

Vidare påpekade utskottet att frågan om

förtydliganden av eller ändringar i

grundlagsbestämmelserna om den kommunala

självstyrelsen och beskattningsrätten utreddes år

1996 av kommittén om den kommunala självstyrelsens

grundlagsskydd. Kommitténs förslag hade inte lett

till lagstiftning. Det saknades enligt utskottets

uppfattning anledning att tro att en ny utredning

skulle leda till ett resultat som var bättre ägnat

att läggas till grund för ändringar i

regeringsformen. Utskottet ansåg att arbets- och

befogenhetsfördelningen mellan stat och kommun även

fortsättningsvis borde regleras i lag utan

ytterligare bindning i grundlagsform.

Med det anförda avstyrkte utskottet motionerna.

Vidare har konstitutionsutskottet nyligen behandlat

regeringens proposition Regional samverkan och

statlig länsförvaltning (prop. 2001/02:7). I

propositionen anförde regeringen att en översyn bör

genomföras av uppgifts- och ansvarsfördelningen

mellan staten, kommunerna och landstingen (s. 55

f.). Regeringen konstaterade att

uppgiftsfördelningen mellan olika nivåer som regel

prövas sektorsvis och vid olika tidpunkter. Debatten

i regionfrågan visar enligt regeringen att det finns

ett behov av att mer samlat och långsiktigt se över

uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan de olika

nivåerna i samhällsorganisationen. Regeringen ansåg

att utgångspunkten för en sådan översyn bör vara

upprätthållandet av en långtgående kommunal

självstyrelse inom ramen för ett starkt nationellt

ansvar för medborgarnas välfärd i hela landet.

Översynen bör enligt regeringen också innefatta den

nuvarande samhällsorganisationens förutsättningar

att klara välfärdsåtaganden i perspektivet av de

stora samhällsförändringar, inte minst

befolkningsförflyttningar, som Sverige genomgår.

Vidare anförde regeringen att en grundläggande

princip för översynen är en fortsatt solidarisk

finansiering av samhällets välfärdsåtaganden.

Samverkan med EU och dess olika institutioner utgör

enligt ytterligare ett viktigt skäl för en mer

genomgripande översyn av den politiska strukturen.

Konstitutionsutskottet ansåg att motioner med

yrkanden om en översyn, som borde omfatta

uppgiftsfördelning mellan statlig, regional och

kommunal nivå, var tillgodosedda genom den aviserade

översynen. Motionerna avstyrktes därför (bet.

2001/02:KU7 s. 40).

Utskottets ställningstagande

Som redovisats ovan har regeringen aviserat en

översyn av uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan

staten, kommunerna och landstingen. Utskottet

instämmer i regeringens bedömning att debatten i

regionfrågan visar att det finns ett behov av att

mer samlat och långsiktigt se över uppgifts- och

ansvarsfördelningen mellan de olika nivåerna i

samhällsorganisationen. Enligt utskottets mening

kommer en sådan översyn som den nu aviserade, där

inriktningen är att samlat och långsiktigt överväga

uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan

samhällsorganisationens olika nivåer, att behöva ske

i perspektivet av grundläggande och principiella

ställningstaganden kring fördelning av uppgifter och

ansvar. Det bör också framhållas att regeringen har

anfört att utgångspunkten för den aviserade

översynen är upprätthållandet av en långtgående

kommunal självstyrelse. Mot denna bakgrund anser

utskottet att det kan antas att det i den aviserade

översynen, med sitt grundläggande perspektiv, kommer

att finnas utrymme för sådana frågor som berörs i de

nu aktuella motionerna. I enlighet med det anförda

anser utskottet att motion K326 och motionerna K236

(yrkande 5), K248 (yrkande 3), K368 (yrkandena 1, 2

och 4), K371 (yrkandena 9, 34 och 35), K424 (yrkande

4) och N314 (yrkande 2) bör avslås i berörda delar.

När det gäller vad som anförs i motion K371

(yrkande 19), om att direktvalda regionfullmäktige

skall bekräftas genom att grundlagen ses över så att

regionfullmäktige kan erkännas, vill utskottet

framhålla att riksdagen nyligen har beslutat att

försöksverksamheten med regionala självstyrelseorgan

skall fortsätta oförändrad under nästa mandatperiod

i Skåne län och Västra Götalands län. Verksamheten i

dessa län skall bli föremål för utvärdering. Även

verksamheten enligt den vid samma tillfälle

beslutade lagen om samverkansorgan i övriga län

skall kontinuerligt följas upp och utvärderas (jfr

bet. 2001/02:KU7 s. 25). Mot denna bakgrund finner

utskottet det inte påkallat att vidta någon åtgärd

med anledning av vad som anförs i den nämnda

motionen. Den avstyrks därför i berörd del.

Åtgärder för att försvara demokratin

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motion K280 (yrkande 1)

med yrkande om ett tillkännagivande till

regeringen om rättstatens roll i en

demokrati. Därutöver avstyrker utskottet, med

hänvisning främst till regeringsformens

inledande bestämmelse om att den offentliga

makten utövas under lagarna, ett yrkande i

samma motion (yrkande 3) om att riksdagen

skall besluta att offentliga medel inte skall

utgå till organisationer som använder

politiskt våld eller till aktiviteter som

innebär lagöverträdelser. Utskottet avstyrker

också yrkandet i samma motion (yrkande 4) om

ett tillkännagivande till regeringen om vad

som anförs i motionen om våld mot politiska

företrädare. Detta görs med hänvisning till

ett samarbete som regeringen har tagit

initiativ till. Jämför reservation 4.

Motionen

I motion 2001/02:K280 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas

att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om rättsstatens roll i en demokrati

(yrkande 1). Motionärerna framhåller bl.a. att om

polis och rättsväsende inte är tillräckligt starka

finns risken att det i stället är medborgerliga

friheter som beskärs för att på sådant sätt skapa

ett bedrägligt lugn. Det är inte genom vida och

godtyckliga befogenheter som polisen skall kunna

stoppa och domstolar bestraffa våldsverkare. Enligt

motionärerna får inte inskränkningar i

demonstrations- och mötesfriheten bli svaret på

maskerade aktivisters vandalisering. I stället måste

rättstaten ha resurser för att kunna upprätthålla

allas medborgerliga frihet. Principen om maktdelning

förtydligar också behovet av att kunna granska och

pröva att polisen alltid sköter sitt uppdrag i

enlighet med gällande lagar.

I samma motion yrkas också att riksdagen beslutar

att inga offentliga medel skall utgå till

organisationer som använder politiskt våld eller

till aktiviteter som innebär lagöverträdelser

(yrkande 3).

Därutöver yrkas i motionen att riksdagen ger

regeringen till känna vad som i motionen anförs om

våld mot politiska företrädare (yrkande 4).

Motionärerna anför att det måste ses som ett

allvarligt brott att genom våld eller hot påverka

demokratiska beslut. En jämförelse kan enligt

motionärerna göras med synen på våld mot tjänsteman

eller hot mot vittnen, vilket redan i dag föranleder

strängare straffskalor. Motionärerna påpekar att ett

bättre skydd för demokratins företrädare förvisso

riskerar att ytterligare förstärka bilden av ett

politikerfrälse avskärmat från vanligt folk. Likväl

bör det enligt motionärerna övervägas om ett sådant

skydd ändå skulle behövas, för att värna det öppna

och demokratiska samhället och säkerställa att inte

våld gör det ogörligt att utöva detta samhälles

centrala uppgifter.

Bakgrund

Riksdagen har i december 2001 beslutat om

utgiftsramar inom bl.a. utgiftsområde 4

Rättsväsendet för 2002 samt preliminära ramar för

2003 och 2004 (prop. 2001/02:1, bet. 2001/02:FiU1,

prot. 2001/02:31). I sitt yttrande till

finansutskottet erinrade justitieutskottet först om

att verksamheten inom rättsväsendet intar en

särställning i förhållande till övrig statlig

verksamhet i det att verksamheten utgör en

grundläggande förutsättning för ett fritt och

demokratiskt samhälle (yttr. 2001/02:JuU1y). Denna

särställning utgör enligt utskottet också en

självklar grund för prioritering av behoven inom

utgiftsområde 4 framför behoven inom många andra

utgiftsområden.

Vidare ansåg utskottet att regeringens förslag låg

väl i linje med vad utskottet nu anfört. Regeringens

förslag innebar enligt utskottet att satsningen på

rättsväsendet fortsätter. Utskottet ställde sig

tveklöst bakom denna prioritering. Det fanns enligt

utskottets mening således ingen anledning att som

begärdes i en motion göra ett särskilt uttalande om

prioritering av rättsväsendet. Utskottet kunde också

instämma i uppfattningen som framfördes i en annan

motion att rättssäkerhet är en förutsättning för god

livskvalitet. Utskottet konstaterade att detta torde

vara en uppfattning som delades inte bara av

utskottet utan av den absoluta merparten av Sveriges

befolkning. Något särskilt uttalande i denna del

behövdes därför inte.

Därutöver påpekade utskottet att det inte är lätt

att förutse det framtida medelsbehovet. Det var

därför med tillfredsställelse som utskottet

konstaterade att regeringen avsåg att, efter en

analys av vidtagna effektivitetsåtgärder, återkomma

till riksdagen om de ytterligare insatser som

erfordras för att fullfölja statsmakternas

intentioner för utvecklingen av rättsväsendet.

Finansutskottet gjorde ingen annan bedömning.

Riksdagen beslutade i enlighet härmed.

Riksdagen har vidare bifallit regeringens förslag

beträffande anslag till verksamheten inom

rättsväsendet för budgetåret 2002 (prop. 2001/02:1,

bet. 2001/02:JuU1, rskr. 2001/02:78).

Utskottet har inhämtat att Svenska Kommunförbundet

nyligen har genomfört en enkätundersökning som

riktat sig till ordförande i kommunfullmäktige- och

kommunstyrelser samt ordförande i facknämnder och

stadsdelsnämnder. Undersökningen har syftat till att

kartlägga förekomsten av hot, vilken sorts hot det

har varit fråga om och från vem hotet har kommit.

Som ett resultat av enkätundersökningen och för ett

fortsatt arbete med de aktuella frågorna har en

arbetsgrupp bildats. I denna ingår representanter

för Kommun- och Landstingsförbunden,

Justitiedepartementet, SÄPO, Rikspolisstyrelsen,

Riksåklagaren samt förtroendemän från kommuner och

landsting.

I proposition 2001/02:80 Demokrati för det nya

seklet gör regeringen bedömningen att förekomsten av

våld och hot mot förtroendevalda i stat, kommun och

landsting utgör ett allvarligt hot mot demokratin

(s. 96 f.). Det är enligt regeringen angeläget att

medvetenheten på kommunal och landstingskommunal

nivå när det gäller den här typen av brott

förbättras, exempelvis genom att det utses särskilda

kontaktpersoner i varje kommun med kompetens på

området samt att ett gemensamt informationsmaterial

utarbetas. Regeringen pekar också på sitt initiativ

till samarbete mellan regeringen, företrädare för

kommun och landsting samt vissa berörda myndigheter

i syfte att vidta åtgärder som kan förbättra

situationen för förtroendevalda i detta avseende.

I skälen för sin bedömning anför regeringen vidare

att den ser mycket allvarligt på den nuvarande

situationen för landets förtroendevalda. Den

omfattande förekomsten av den här typen av brott

utgör enligt regeringen ett hot mot demokratin.

Regeringen framhåller att det i ett demokratiskt

samhälle är oacceptabelt att människor som väljer

att engagera sig politiskt därigenom utsätter sig

själva och sina närstående för en reell risk att bli

utsatta för våld eller hot om våld. I fråga om den

ovan nämnda arbetsgruppen, som leds av Svenska

Kommunförbundet och Landstingsförbundet, anför

regeringen vidare att den bl.a. kommer att diskutera

hur säkerhetsrutinerna kan bli bättre i kommunerna,

behovet av handledning och informationsmaterial,

särskilt ansvariga kontaktpersoner på lokal nivå,

hur attityderna bland förtroendevalda och allmänhet

till hot av det slag som nämnts kan förändras så att

händelserna polisanmäls och inte bagatelliseras m.m.

Mot bakgrund av arbetsgruppens resultat och

eventuella förslag kommer regeringen att överväga

behovet av ytterligare åtgärder för att förbättra

situationen för landets förtroendevalda i detta

avseende.

I propositionen anger regeringen en långsiktig

strategi för att värna och fördjupa demokratin (s.

20). Regeringen anför att propositionen därmed

följer upp Demokratiutredningens förslag om ett

långsiktigt arbete för att stärka demokratin, som

den presenterar i sitt slutbetänkande En uthållig

demokrati! (SOU 2000:1). Vidare bedömer regeringen

att den svenska demokratin är väl förankrad bland

medborgarna (a. prop. s. 20). Däremot ser regeringen

att det finns problem med demokratins funktionssätt.

Marginalisering, utanförskap och passivitet är

enligt regeringen demokratins främsta utmanare

framöver. Regeringen anser att demokratin behöver

stärkas. I detta sammanhang framhåller regeringen

att antidemokratiska krafter gör sig gällande genom

att organisera sig inom ramen för tämligen starka

formella demokratier - även de nordiska

folkstyrelserna - i syfte att underminera demokratin

(a. prop. s. 25). Ett delvis annorlunda hot mot

demokratin utgörs av de individer och grupper som, i

ett mer eller mindre uttalat politiskt syfte,

systematiskt och med våld saboterar demokratiska

processer eller gör sig skyldiga till omfattande

skadegörelse. Regeringen anför att det kan betraktas

som en synnerligen aggressiv och mycket allvarlig

form av civil olydnad. Som ett exempel nämner

regeringen kravallerna i samband med EU-toppmötet i

Göteborg.

Utskottets ställningstagande

Som redovisats ovan uttalade justitieutskottet

nyligen i samband med behandlingen av regeringens

förslag till utgiftsramar för 2002 och preliminära

ramar för 2003 och 2004 för utgiftsområde 4, som rör

rättsväsendet, att verksamheten inom rättsväsendet

intar en särställning i förhållande till övrig

statlig verksamhet i det att verksamheten utgör en

grundläggande förutsättning för ett fritt och

demokratiskt samhälle. Justitieutskottet

konstaterade vidare att regeringens förslag till

utgiftsramar låg väl i linje med vad utskottet

anfört och innebar att satsningen på rättsväsendet

fortsätter. Konstitutionsutskottet instämmer i vad

justitieutskottet anfört om rättsväsendets

särställning och dess grundläggande betydelse för

ett fritt och demokratiskt samhälle. Utskottet kan

vidare konstatera att riksdagen nyligen har beslutat

om utgiftsramar för och anslag till verksamheten

inom rättsväsendet med utgångspunkt i detta synsätt.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte är

påkallat för riksdagen att nu, med anledning av vad

som anförs i motion K280 (yrkande 1), vidta någon

ytterligare åtgärd. Motionen bör därför avslås i

denna del.

När det gäller vad som anförs i samma motion

(yrkande 3) om tilldelning av offentliga medel till

organisationer som använder politiskt våld eller

till aktiviteter som innebär lagöverträdelser, vill

utskottet först erinra om stadgandet i 1 kap. 1 §

tredje stycket RF att den offentliga makten utövas

under lagarna. Detta är således en självklar

utgångspunkt i all offentlig verksamhet, också vid

tilldelningen av offentliga medel. Vidare är detta

en given utgångspunkt i den uppföljning av hur de

offentliga medlen har använts som kontinuerligt

sker. Något särskilt beslut av riksdagen i enlighet

med vad som anförs i den nämnda motionen behövs

enligt utskottets mening därför inte. Utskottet vill

också erinra om att riksdagen inom kort kommer att

påbörja behandlingen av regeringens proposition

2001/02:80 Demokrati för det nya seklet där, som

redovisats ovan, problemet med bl.a.

antidemokratiska krafter uppmärksammas. Mot bakgrund

av det anförda avstyrks motionen även i berörd del.

I den nämnda motionen uppmärksammas vidare

problemet med hot eller våld mot politiska

företrädare. Utskottet delar motionärernas

uppfattning att denna typ av brott utgör ett

allvarligt hot mot demokratin. Svenska

Kommunförbundets enkätundersökning ger vidare en

bild av att förekomsten av hot eller våld mot

förtroendevalda är omfattande. Det finns enligt

utskottet all anledning att se mycket allvarligt på

den rådande situationen, och det är av stor

betydelse att situationen för de förtroendevalda

snarast kan förbättras, såväl av demokratiska som

rent arbetsmiljömässiga skäl. Utskottet avser att

noggrant följa det arbete som, i enlighet med vad

som redovisats ovan, regeringen nu har inlett med

anledning av den rådande situationen. De åtgärder

som nu diskuteras är enligt utskottets mening väl

värda att pröva, men beredskap måste också finnas

att pröva andra åtgärder så att den nu helt

oacceptabla situationen snarast kan förbättras. Mot

denna bakgrund anser utskottet att vad som anförs i

motion K280 (yrkande 4) i huvudsak är tillgodosett

och avstyrker därför motionen i denna del.

Rösträtt

Utskottets förslag i korthet

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning

att sambandet mellan medborgarskap och

rösträtt inte bör brytas när det gäller rätt

att rösta i riksdagsval och avstyrker därför

motionerna K264 (yrkande 5) och A317 (yrkande

30) i berörda delar. Därutöver är utskottet

alltjämt av den åsikten att sambandet mellan

rösträttsålder och myndighetsålder bör

behållas och anser därför att motionerna K258

(yrkande 1) och K381 (yrkande 2) i berörda

delar samt K337 och K397 bör avslås.

Utskottet finner inte heller anledning att

förorda att de som uppnår rösträttsålder

under år då allmänna val hålls blir

röstberättigade. Motion K258 (yrkande 2)

avstyrks därför. Jämför reservationerna 5-7.

Motionerna

I motion 2001/02:K258 av Willy Söderdahl och Sven-

Erik Sjöstrand (v) yrkas att riksdagen begär att

regeringen lägger fram förslag till lagändring så

att åldern för rösträtt sänks till 16 år i

kommunalval och folkomröstningar (yrkande 1).

I samma motion yrkas därutöver att riksdagen begär

att regeringen lägger fram förslag till ändring av

vallagen så att de som uppnår rösträttsåldern under

år då allmänna val hålls blir röstberättigade

(yrkande 2).

I motion 2001/02:K337 av Karin Pilsäter och Johan

Pehrson (fp) yrkas att riksdagen bör ge regeringen

till känna vad i motionen anförs om sänkt

rösträttsålder till 16 år. Enligt motionärerna är

det nu tid att överväga att ytterligare sänka

rösträttsåldern. Motionärerna framhåller bl.a. att

kunskapsnivån och omvärldsorienteringen hos unga

människor har ökat avsevärt sedan den förra

sänkningen.

I motion 2001/02:K381 av Matz Hammarström m.fl.

(mp) yrkas att riksdagen skall begära att regeringen

lägger fram förslag till ändringar i relevant

lagstiftning så att rösträttsåldern kan sänkas till

16 år på samtliga nivåer och för folkomröstningar

(yrkande 2).

Också i motion 2001/02:K397 av Lars Ångström (mp)

yrkas att riksdagen bör ge regeringen till känna vad

som i motionen anförs om att sänka rösträttsåldern

till 16 år. Motionären framhåller att unga människor

har både en förmåga och vilja att ta ansvar för sin

framtid. Det skulle också tvinga politikerna att på

ett helt annat sätt ta hänsyn till ungdomars åsikter

och värderingar.

I motion 2001/02:K264 av Åsa Torstensson (c) yrkas

att riksdagen bör ge regeringen till känna vad som i

motionen anförs om att pröva rösträtt för icke-

medborgare även till riksdagen (yrkande 5). Enligt

motionären förefaller det rimligt att människor som

har sin hemvist i Sverige skall ha rätt att rösta

också i riksdagsvalen, även om de av olika

anledningar inte vill eller kan ha svenskt

medborgarskap. Det är enligt motionären en angelägen

reform för att öka människors möjlighet till

politisk delaktighet och att känna att deltagandet

sker på lika villkor och på riktigt.

Även i motion 2001/01:A317 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) behandlas frågan om rösträtt för personer som

har hemvist i Sverige men inte är svenska

medborgare. I motionen yrkas att rikdagen skall

begära att regeringen lägger fram förslag till

ändring som innebär att invandrade kvinnor och män

ges rösträtt i riksdagsval på samma grund som i

kommunala val (yrkande 30). Motionärerna anför att

en flykting som fått uppehållstillstånd och levt en

tid i ett land måste också ha möjlighet att kunna

påverka politiken i landet. I annat fall kommer den

invandrade inte att kunna integreras med sin

omgivning och den tendens till utanförskap som ändå

ofta ligger i själva flykting- eller invandrarskapet

förstärks.

Bakgrund

Gällande ordning

Enligt 3 kap. 2 § RF tillkommer rösträtt vid val

till riksdagen den som är svensk medborgare och som

är eller någon gång har varit bosatt i riket. Den

som inte har uppnått 18 års ålder senast på valdagen

har inte rösträtt.

Bestämmelser om rösträtt vid val till landstings-

eller kommunfullmäktige finns i 4 kap. 2-4 §§

kommunallagen (1991:900).

Av dessa bestämmelser framgår att rösträtt vid

dessa val har, förutom röstberättigade vid

riksdagsval, medborgare i någon av Europeiska

unionens medlemsstater (unionsmedborgare) samt

medborgare i Island eller Norge i de kommuner där de

är folkbokförda. Andra utlänningar har rösträtt vid

val till landstings- och kommunfullmäktige om de har

varit folkbokförda i landet tre år i följd före

valdagen.

Bestämmelser om rösträtt finns också i vallagen

(1997:157).

Enligt 1 kap. 4 § har den som har rösträtt vid val

till riksdagen också rösträtt vid val till

Europaparlamentet. Därtill har unionsmedborgare, som

är folkbokförda i landet och som vid val till

Europaparlamentet inte röstar i någon annan

medlemsstat inom Europeiska unionen, rösträtt vid

ett sådant val i Sverige.

Rösträttsåldern sänktes, liksom den civilrättsliga

myndighetsåldern, från 21 till 20 år 1969. Genom

1974 års regeringsform sänktes rösträttsåldern

ytterligare till nuvarande 18 år. Som skäl framhölls

bl.a. (prop. 1973:90 s. 162 f.) att

samhällsutvecklingen fört med sig att ungdomen i

allmänhet hade större insikter i sociala, politiska

och ekonomiska frågor än tidigare och att en

sänkning av rösträttsåldern borde kunna medverka

till att rikta ungdomens intresse i samhällsfrågor

till den politiska aktivitet som hade den

representativa demokratin och dess olika organ som

bas. Det ansågs samtidigt värdefullt att bevara

sambandet mellan rösträttsåldern och

myndighetsåldern, som sänktes till 18 år genom en

ändring i föräldrabalken 1974.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om rösträtt vid riksdagsval för andra än

svenska medborgare behandlades senast av utskottet i

betänkande 1999/2000:KU2. Utskottet fann inte

anledning att ändra sin tidigare uppfattning att

sambandet mellan medborgarskap och rösträtt inte

borde brytas.

Konstitutionsutskottet behandlade frågor om

rösträttsålder senast i sitt betänkande

2000/01:KU11. I betänkandet lämnade utskottet en

redovisning av förslag i utredningsbetänkanden under

senare år som rör frågor om åldersgräns för ungas

rösträtt samt om ungas deltagande i politiken.

I fråga om rösträttsåldern höll utskottet fast vid

sin tidigare uppfattning att sambandet mellan

rösträttsålder och myndighetsålder inte borde

brytas. Motionsyrkanden om sänkning av

rösträttsåldern avstyrktes därför, liksom motioner

om rösträtt fr.o.m. det kalenderår man uppnår åldern

för rösträtt.

Utredningar

I december 2000 avlämnade Kommittén om

medborgarskapskrav (KU 1999:02) sitt betänkande

Medborgarskapskrav i svensk lagstiftning (SOU

2000:106). Kommitténs uppdrag var att göra en

översyn av krav på svenskt medborgarskapskrav och

andra krav relaterade till medborgarskap i

lagstiftningen (dir. 1999:4). I betänkandet föreslog

kommittén bl.a. att kravet på folkbokföring i

Sverige under minst tre år för att andra utländska

medborgare än EU-medborgare eller medborgare i

Island eller Norge skall ha rätt att delta i

kommunal- och landstingsval skall tas bort.

Förslaget innebär att samtliga utländska medborgare

ges rösträtt vid de kommunala valen och vid

kommunala folkomröstningar om de är folkbokförda i

kommunen respektive landstinget och senast på

valdagen fyller 18 år (a. bet. s. 315 f.). Som skäl

för sitt förslag anförde kommittén bl.a. att

särbehandling som föreligger mellan utlänningar som

är medborgare i Norden/EU och utlänningar som inte

är det inte vilar på saklig grund.

Kommundemokratikommittén (Ju 2000:03), som

tillkallades enligt beslut av regeringen den 25

november 1999, har bl.a. haft i uppdrag att lämna

förslag på åtgärder som kan underlätta för personer

med utländsk bakgrund att åta sig och genomföra

politiska förtroendeuppdrag och i övrigt få insyn i

och goda möjligheter att delta i den kommunala

verksamheten. Utgångspunkten för dessa åtgärder

skall vara att representativiteten bland de

förtroendevalda skall förbättras i förhållande till

samhällets etniska och kulturella mångfald (dir.

1999:98). Kommittén har vidare haft i uppdrag att se

över rösträttsbestämmelsen i 5 § lagen (1994:692)

om kommunala folkomröstningar i syfte att anpassa

den till vad som gäller enligt 4 kap. 2 och 3 §§

kommunallagen. I direktiven påpekas att

bestämmelserna skiljer sig åt i dag genom att EU-

medborgare har rätt att rösta i kommunala val på

samma villkor som svenska medborgare, men inte delta

i kommunala folkomröstningar.

Kommittén har i maj 2001 avlämnat sitt

huvudbetänkande Att vara med på riktigt -

demokratiutveckling i kommuner och landsting (SOU

2001:48). I betänkandet har utredningen kommenterat

förslaget från Kommittén om medborgarskapskrav (KU

1999:02) att kravet på folkbokföring i Sverige under

minst tre år för att andra utländska medborgare än

EU-medborgare eller medborgare i Island eller Norge

skall ha rätt att delta i kommunal- och

landstingsval skall tas bort.

Kommundemokratikommittén instämde i detta förslag

(SOU 2001:48 s. 272). Kommittén föreslog för egen

del att i det fall kommunallagen ändras i enlighet

med förslaget från Kommittén om medborgarskapskrav,

bör ytterligare anpassning av rösträttsreglerna i

lagen om kommunala folkomröstningar övervägas.

Utskottet har inhämtat att såväl förslagen från

Kommundemokratikommittén som Kommittén om

medborgarskapskrav bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

När det gäller rösträtt vid riksdagsval för andra än

svenska medborgare vidhåller utskottet sin tidigare

bedömning att sambandet mellan medborgarskap och

rösträtt inte bör brytas. Utskottet avstyrker därför

motionerna K264 (yrkande 5) och A317 (yrkande 30) i

berörda delar.

Därutöver är utskottet alltjämt av den åsikten att

sambandet mellan rösträttsålder och myndighetsålder

bör behållas. Utskottet vidhåller alltså sin

tidigare bedömning när det gäller en sänkning av

rösträttsåldern och anser att motionerna K258

(yrkande 1) och K381 (yrkande 2) i berörda delar

samt K337 och K397 bör avslås.

Utskottet finner vidare inte skäl att såsom anförs

i motion K258 (yrkande 2) förorda en lagändring så

att de som uppnår rösträttsåldern under år då

allmänna val hålls blir röstberättigade. Motionen

avstyrks därför också i denna del.

Valsystemet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motion K306 med yrkande

om en belysning av vilka följder ett tyskt

valsystem skulle få i Sverige. Detta görs med

hänvisning till att utskottet avser att, inom

ramen för den uppföljning och utvärdering som

utskottet ansvarar för, i lämplig form ta del

av erfarenheter från det tyska valsystemet.

Utskottet avstyrker vidare motion So637

(yrkande 23 delvis) om ett renodlat personval

samt motion K409 om förstärkt representation

i beslutande organ. Utskottet avstyrker också

motionerna K222 (delvis) och K323 (yrkande 4)

med yrkanden om förändringar av gällande

småpartispärr. Jämför reservationerna 8 och

9.

Motionerna

Person- och partilistval

I motion 2001/02:K306 av Sören Lekberg (s) yrkas att

riksdagen skall ge regeringen till känna vad i

motionen anförs om att belysa vilka följder ett

valsystem av tysk modell skulle få i Sverige.

Motionären framhåller bl.a. att det finns länder där

man framgångsrikt har blandat systemen med

majoritetsval i enmansvalkretsar och med

proportionella listval. Som exempel nämner

motionären Tyskland, Italien och Ungern. Motionären

anser att det tyska valsystemet är väl värt att

studera närmare. I det utredningsarbete som mer

eller mindre kontinuerligt pågår i olika

demokratifrågor borde enligt motionären också det

tyska valsystemet särskilt uppmärksammas.

I motion 2001/01:So637 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om ökad egenmakt som väljare genom

införandet av renodlat personval (yrkande 23

delvis).

Förstärkt representation i beslutande organ

I motion 2001/02:K409 av Birgitta Ahlqvist och

Lennart Klockare (s) yrkas att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen anförs om

representation i beslutande organ. Motionärerna

framhåller att små kommuner med utflyttningsproblem

blir allt svagare representerade i politiska organ

med ett proportionellt parlamentariskt system,

samtidigt som tillväxtkommunerna med kraft av nya

inflyttade personer stärker sitt grepp om den

politiska makten. De små kommunerna med utflyttning

riskerar således att få en allt svagare röst i den

politiska världen och därigenom svårare att få

genomslag för sina frågor. Enligt motionärerna kan

det därför finnas skäl att fundera över nya modeller

för hur politiska mandat fördelas. Som exempel

nämner motionärerna Finland, där ett system har

införts som ger små kommuner utökad representation i

beslutande organ. Motionärerna anför vidare att det

inom EU har lagts fram ett förslag om länders

representation enligt den s.k. kvadratrotsmodellen

för att ge mindre nationer förbättrad

representation. Enligt motionärerna är

kvadratrotsmodellen en modell av flera som kan

stärka de små kommunernas röst. Motionärerna anser

att det är angeläget att det diskuteras möjligheter

till utökad representation i beslutande organ,

alltifrån riksdagen till kommuner, för små kommuner

etc.

Småpartispärren

I motion 2001/01:K222 (delvis) av Sten Andersson (m)

yrkas att riksdagen bör ge regeringen till känna vad

i motionen anförs om behovet av en utredning

avseende spärrar till riksdagsval. Enligt motionären

bör spärren som garanterar riksdagsmandat vid

valresultat höjas till 8 %.

I motion 2001/02:K323 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

yrkas att regeringen begär att regeringen tillsätter

en utredning om mandatfördelningstekniken vid val

till riksdagen med syfte att fatta ett första beslut

under mandatperioden 2002-2006 (yrkande 4). Enligt

motionären bör systemet med 4-procentspärr vid

fördelning av mandat avvecklas. Motionärerna påpekar

att man skulle slippa alltför kraftiga

marginaleffekter i mandatfördelningen om den

nuvarande spärren ersattes med en intrappningsskala.

En utredning bör arbeta utifrån perspektivet att

eventuella förändringar av 4-procentspärren skall

kunna beslutas i samband med valet 2006 och träda i

kraft först 2010 (såvida inte nyval inträffar under

den senare mandatperioden).

Bakgrund

Gällande ordning

Enligt 3 kap. 1 § RF utses riksdagen genom fria,

hemliga och direkta val. Vid sådant val sker

röstning på parti med möjlighet för väljarna att

avge särskild personröst. Möjligheterna till

personval infördes 1994 och tillämpades första

gången vid valet till Europaparlamentet 1995. I

riksdagsval tillämpades detta första gången år 1998.

I 3 kap. 6 § RF föreskrivs att riket för val till

riksdagen är indelat i valkretsar. Vidare sägs att

mandaten i riksdagen utgörs av 310 fasta

valkretsmandat och 39 utjämningsmandat.

Enligt 3 kap. 7 § RF fördelas mandaten i riksdagen

mellan partier. Med parti avses varje sammanslutning

eller grupp av väljare, som uppträder i val under

särskilt beteckning. Endast parti som har fått minst

4 % av rösterna i hela riket är berättigat att delta

i fördelningen av mandaten. Parti som har fått färre

röster deltar dock i fördelningen av de fasta

valkretsmandaten i valkrets, där partiet har fått

minst 12 % av rösterna.

Vidare sägs i 3 kap. 8 § RF att de fasta

valkretsmandaten fördelas på varje valkrets

proportionellt mellan partierna på grundval av

valresultatet i valkretsen.

I samma paragraf finns också bestämmelser om

fördelning av utjämningsmandat samt om användningen

av uddatalsmetoden.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkande 2000/01:KU11 lämnade

konstitutionsutskottet en redovisning av resultaten

av uppdragen till Rådet för utvärdering av 1998 års

val (Ju 1997:13) samt till Valtekniska utredningen.

Utskottet lämnade i samma betänkande en utförlig

redogörelse för bestämmelserna om val till den tyska

förbundsdagen.

Utskottet tog i nämnda betänkande också ställning

till en motion med ett liknande innehåll som den nu

aktuella motionen K306. I detta sammanhang framhöll

utskottet att grunderna för hur riksdagens ledamöter

utses genom val självfallet är av väsentlig

betydelse för den svenska folkstyrelsen. Det var

därför enligt utskottet angeläget att erfarenheter

av den gällande ordningen fortlöpande värderades och

diskuterades. Utskottet ansåg att en sådan

diskussion ingår i en levande demokrati. Att övergå

till ett kombinerat parti- och personval skulle

enligt utskottet emellertid innebära en

genomgripande förändring av det svenska valsystemet.

Det fanns enligt utskottets mening för närvarande

inte skäl att, som begärdes i den aktuella motionen,

utreda följderna av en sådan förändring. Utskottet

avstyrkte därmed motionen.

I ovan nämnda betänkande lämnade utskottet också

en redovisning av bakgrunden till bestämmelsen om

småpartispärr (s. 15). Utskottet avstyrkte därefter

motioner med yrkanden om förändring av regeln om

småpartispärr med hänvisning till tidigare

ställningstaganden att någon ändring inte borde

göras.

Utskottets ställningstagande

När det gäller motion K306, där det framförs

önskemål om en belysning av vilka följder ett

valsystem av tysk modell skulle få i Sverige, vill

utskottet framhålla att det självfallet är angeläget

att gällande valsystem fortlöpande utvärderas och

diskuteras. Ett led i en sådan utvärdering och

diskussion kan enligt utskottet vara att få aspekter

av det egna valsystemet belyst genom att låta

analysera effekterna av andra - och mot bakgrund av

våra förhållanden intressanta - valsystem. Utskottet

avser därför att, inom ramen för den uppföljning och

utvärdering som utskottet ansvarar för inom sitt

beredningsområde, i lämplig form ta del av

erfarenheter från det tyska valsystemet. Mot denna

bakgrund anser utskottet att vad som anförs i den

nämnda motionen i huvudsak är tillgodosett och

avstyrker den.

Utskottet har behandlat andra valfrågor i sitt

betänkande 2001/02:KU8. Bland annat har utskottet

uttalat sig om spärrnivån för personval. Utskottet

vidhöll i detta sammanhang sin tidigare bedömning

att ytterligare erfarenheter av systemet bör

avvaktas innan utskottet föreslår några förändringar

och avstyrkte därmed de aktuella motionerna. I

enlighet med detta anser utskottet att någon åtgärd

inte heller nu bör vidtas med anledning av vad som

anförs i motion So637 (yrkande 23 delvis), utan

avstyrker motionen i berörd del.

Beträffande vad som anförs i motion K409 om

förstärkt representation i beslutande organ, är

utskottet inte berett att förorda en annan ordning

än den gällande som får anses bygga på en princip om

alla rösters lika värde. Motionen avstyrks därför.

I fråga om en förändring av bestämmelsen om

småpartispärr vidhåller utskottet sin tidigare

bedömning att någon förändring inte bör göras. I

enlighet med detta anser utskottet att motionerna

K222 (delvis) och K323 (yrkande 4) bör avslås i

berörda delar.

Valdagar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att resultatet av

Författningsutredningens arbete bör avvaktas

och avstyrker därför motionerna K236 (yrkande

19), K368 (yrkande 6), K381 (yrkande 6), K383

(yrkande 2), K424 (yrkande 3), So637 (yrkande

23 delvis) och N364 (yrkande 24) i berörda

delar, där frågor om skilda valdagar och

vårval behandlas.

Motionerna

I motion 2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas

att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om tidpunkten för riksdagsval

(yrkande 19). Enligt motionärerna aktualiserar den

nya budgetprocessen och erfarenheterna därifrån på

nytt frågan om att förlägga riksdagsvalen till en

annan tid på året. Motionärerna anser att en

förläggning av riksdagsvalen till våren skulle ge

riksdagsarbetet en bättre rytm samtidigt som en

nytillträdd regering skulle få större möjligheter

att förverkliga sin budgetpolitik redan under sitt

första arbetsår.

I motion 2001/02:K368 av Henrik Westman m.fl. (m)

yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om skilda valdagar för kommunal- och

riksdagsval (yrkande 6). Motionärerna anför att

valdagarna för kommunal- och riksdagsval skulle

kunna skiljas åt för att viktiga kommunala

frågeställningar skall kunna få samma möjligheter

som rikspolitiken att tydliggöras och debatteras.

Något förslag läggs dock inte fram nu, utan

motionärerna avvaktar Författningsutredningens

ställningstagande i denna fråga.

I motion 2001/02:K381 av Matz Hammarström m.fl. (mp)

yrkas att riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändringar i relevant lagstiftning så

att valsystemet kan reformeras i enlighet med vad

som anförs i motionen (yrkande 6). Enligt

motionärerna är det nödvändigt att reformera

valsystemet så att de lokala frågorna ges större

tyngd. Motionärerna anser att skilda valår för

riksdagsval och kommunalval är ett led i den

processen.

I motion 2001/02:K383 av Elver Jonsson m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om att skilda valdagar och

kommundelningar kan vara bra för att nå målet för en

uthållig demokrati (yrkande 2).

I motion 2001/02:K424 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om skilda valdagar (yrkande 3).

Enligt motionärerna är det dags att, i syfte att

återuppväcka den lokala demokratin, införa skilda

valdagar. Frågan om hur skilda valdagar skall

genomföras bör prövas ytterligare. Motionärerna

anser att tanken måste vara att ge större utrymme

för lokal politisk debatt och ansvarsutkrävande.

Även i motion 2001/02:So637 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) yrkas att riksdagen bör ge regeringen till

känna vad i motionen anförs om ökad egenmakt som

väljare genom införandet av skilda valdagar (yrkande

23 delvis).

I motion 2001/02:N364 av Ingegerd Saarinen m.fl.

(mp) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna

vad i motionen anförs om skilda valdagar (yrkande

24).

Bakgrund

Gällande ordning

Enligt 3 kap. 3 § RF förrättas ordinarie val till

riksdagen vart fjärde år.

I 1 kap. 1 § RO föreskrivs vidare att ordinarie val

till riksdagen hålls i september.

När det gäller val till kommunfullmäktige anges i 5

kap. 5 § kommunallagen att ledamöterna och

ersättarna i fullmäktige skall väljas för fyra år

räknat fr.o.m. den 1 november valåret.

Därutöver sägs i 1 kap. 10 § vallagen (1997:157) att

ordinarie val till riksdagen och ordinarie val till

landstings- och kommunfullmäktige skall hållas samma

dag. Valdag skall vara den tredje söndagen i

september.

Utredning

Riksdagen beslutade den 20 oktober 1999 att med

bifall till ett antal motioner göra ett

tillkännagivande till regeringen om behovet av att

utreda såväl frågan om att flytta valdagen till en

annan tidpunkt än tredje söndagen i september som

frågan om skilda dagar för val till riksdagen

respektive till landstings- och kommunfullmäktige

(bet. 1999/2000:KU2, rskr. 1999/2000:5).

1999 års författningsutredning har härefter genom

tilläggsdirektiv (dir. 2000:21) fått i särskilt

uppdrag att utreda frågorna om skilda valdagar och

vårval. Det är enligt direktiven angeläget att

frågorna, som är av stor betydelse för den politiska

och samhälleliga verksamheten i landet, får en så

balanserad och allsidig belysning som möjligt och

att de överväganden som görs baseras på ett

tillförlitligt forskningsunderlag. Kommittén skall

senast i april 2002 slutföra sitt arbete i frågorna

om skilda valdagar och vårval. På kommitténs

initiativ har getts ut forskarantologin Skilda

valdagar och vårval? (SOU 2001:65). Vidare har

kommittén i december 2001 avlämnat delbetänkandet

Offentliga valförberedelser - anmälan av partier och

kandidater (SOU 2001:99).

Demokratiutredningen framhåller i sitt betänkande

En uthållig demokrati! (SOU 2000:1) fördelarna med

skilda dagar för val till riksdagen och till

kommunala församlingar.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet behandlade senast under

föregående riksmöte motioner med liknande innehåll

som de nu aktuella. I detta sammanhang ansåg

utskottet att resultatet av 1999 års

författningsutrednings överväganden borde avvaktas

och avstyrkte motionerna (bet. 2000/01:KU11).

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser alltjämt att resultatet av

Författningsutredningens arbete bör avvaktas.

Motionerna K236 (yrkande 19), K368 (yrkande 6), K381

(yrkande 6), K383 (yrkande 2), K424 (yrkande 3),

So637 (yrkande 23 delvis) och N364 (yrkande 24) bör

därför avslås i berörda delar.

Antalet riksdagsledamöter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning

att någon minskning av antalet

riksdagsledamöter inte bör ske och avstyrker

därför motionerna K206 och K287 samt

motionerna K222 (delvis), K236 (yrkande 20)

och K299 (yrkandena 1 och 2) i berörda delar.

Jämför reservation 10.

Motionerna

I motion 2001/02:K206 av Rolf Gunnarsson (m) yrkas

att riksdagen ger regeringen till känna vad som i

motionen anförs om att minska antalet ledamöter i

Sveriges riksdag till 249. Enligt motionären kan det

ifrågasättas om inte antalet ledamöter i riksdagen

kan minskas utan att arbetet försämras.

I motion 2001/02:K222 (delvis) av Sten Andersson (m)

yrkas att riksdagen bör ge regeringen till känna vad

i motionen anförs om behovet av en utredning

avseende antalet riksdagsledamöter. Enligt

motionären bör antalet ledamöter minskas till 175.

I motion 2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas

att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om riksdagens storlek och dess

arbetsformer (yrkande 20). Motionärerna framhåller

att frågeställningen om det finns skäl att överväga

och närmare belysa konsekvenserna av att minska

antalet ledamöter till 249 ofta återkommer i

diskussionen om hur riksdagen kan vitaliseras. Om

antalet ledamöter minskade skulle detta enligt

motionärerna inte endast medverka till att de

folkvalda blev mer kända ute bland folket, utan

också förstärka ledamöternas möjligheter att

fullgöra sin uppgift. Vidare anför motionärerna att

ett sätt att återupprätta riksdagens roll i det

politiska arbetet kan vara att ge utskotten större

möjligheter att själva besluta om sina arbetsformer,

bl.a. en rätt att i större utsträckning än i dag

öppna vissa av sina sammanräden för allmänheten. De

möjligheter som den nya tekniken erbjuder bör enligt

motionärerna kunna innebära en ökad insyn i

utskottens arbete. En försöksverksamhet i denna

riktning bör kunna bidra till att vitalisera

riksdagens arbete samtidigt som medborgarnas insyn i

och intresse för den politiska beslutsprocessen

ökar.

I motion 2001/01:K287 av Maria Larsson (kd) yrkas

att riksdagen bör ge regeringen till känna vad i

motionen anförs om att utreda konsekvenserna av att

minska antalet riksdagsledamöter. Motionären anför

att det bör gå att minska antalet riksdagsledamöter

utan några negativa effekter. Mycket talar enligt

motionären för att en minskning skulle leda till

positiva effekter för riksdagen som arbetsplats,

ledamöternas arbete samt medborgarnas kunskaper och

kännedom om de folkvalda.

I motion 2001/02:K299 av Amanda Agestav (kd) yrkas

att riksdagen beslutar att minska antalet

riksdagsledamöter till 249. Motionären anför att

ledamöternas betydelse ökar med ett färre antal

ledamöter. Genom en minskning frigörs ekonomiska

resurser som kan användas för att stärka varje

ledamots granskande, utredande och utåtriktade

verksamhet (yrkande 1).

Därutöver yrkas i motionen att ett minskat antal

riksdagsledamöter bör kombineras med en översyn av

valkretsindelningen och systemet med

utjämningsmandat (yrkande 2).

Bakgrund

Gällande ordning

Enligt 3 kap. 1 § andra stycket RF består riksdagen

av en kammare med 349 ledamöter. För ledamöterna

skall finnas ersättare.

Sedan 1971 består riksdagen av en kammare.

Författningsutredningen hade 1963 föreslagit att

antalet ledamöter i en ny enkammarriksdag skulle

uppgå till 290. Grundlagberedningen ansåg därefter

att enkammarriksdagen borde bestå av 350 ledamöter,

och riksdagen godtog det förslaget. Antalet

minskades senare till 349. Folkstyrelsekommittén

diskuterade frågan i sitt betänkande Folkstyrelsens

villkor (SOU 1987:6). Kommittén ansåg att antalet

ledamöter i riksdagen inte gärna kunde minskas om

man ville behålla en rimlig representation även för

de rena glesbygdsområdena.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet har flera gånger behandlat

motioner med förslag om att minska antalet ledamöter

i riksdagen, senast under föregående riksmöte (bet.

2000/01:KU11). Utskottet anförde då att det inte

hade anledning att ändra sin tidigare bedömning om

antalet ledamöter i riksdagen vid ett isolerat

ställningstagande i denna fråga och avstyrkte

motionerna. Enligt sin tidigare bedömning ansåg

utskottet att en minskning av antalet ledamöter -

mer än helt marginell - skulle medföra svårigheter

att behålla såväl en rimlig partirepresentation som

en representation över huvud taget från olika delar

av landet. Ett minskat antal ledamöter skulle enligt

utskottet göra det ännu svårare för framför allt

ledamöterna från de mindre partierna att

tillfredsställa önskemål om deltagande i

sammankomster och andra aktiviteter i valkretsarna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och

avstyrker motionerna K206 och K287 samt motionerna

K222 (delvis), K236 (yrkande 20) och K299 (yrkande

1) i berörda delar.

I enlighet med detta anser utskottet att också

motion K299 (yrkande 2) bör avslås.

Partibytares rätt att förfoga över

uppdrag från partigrupp

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motion K325 med yrkande

om att riksdagen begär att regeringen

tillsätter en utredning om partibytares

ställning i förhållande till erhållna

uppdrag. Jämför reservation 11.

Motionen

I motion 2001/02:K325 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter

en utredning om partibytares ställning i förhållande

till erhållna uppdrag. Enligt motionärerna kan

starkt ifrågasättas den rätt med vilken en

partibytare har möjlighet att sitta kvar på tidigare

tilldelade uppdrag. Motionärerna anför att det

ibland har funnits en ovilja bland partibytare att

lämna uppdrag som har besatts av en partigrupp. Ett

sådant beteende kan enligt motionärerna leda till

problem i den politiska beslutsprocessen.

Motionärerna anser att regeringen bör utreda och

överväga möjligheterna att begränsa förfoganderätten

för partibytare över sådana uppdrag.

Bakgrund

Det finns ingen reglering vare sig i

riksdagsordningen eller i kommunallagen som tar

sikte på den situation som beskrivs i den nu

aktuella motionen.

Av 4 kap. 2 § RO framgår att val till utskott gäller

till valperiodens slut, dvs. för närvarande under en

tid av fyra år (jfr 3 kap. 3 § RF).

Tidigare avsåg utskottsvalen lagtima riksmöte,

fram till dess nästa lagtima riksmöte började, dvs.

i regel en ettårsperiod. Ändringen till att valen

skulle avse hela valperioden gjordes 1978. Vid

beslutet om övergång till en mandatperiod, som

svarar mot riksdagens valperiod, uttalade

konstitutionsutskottet att det torde kunna

förutsättas att frågor om personförändringar i

utskotten som hittills löstes internt inom

respektive partigrupp (KU 1977/78:30 s. 3). De

personförändringar i utskotten som partigrupperna

ansåg böra komma till stånd under löpande

mandatperiod kunde enligt utskottet utan svårighet

genomföras.

I 7 kap. RO finns bestämmelser som endast berör val

inom riksdagen. Bestämmelserna i 2-12 §§ tar sikte

på val som ankommer på kammaren.

Är till ett uppdrag endast den valbar som tillhör

riksdagen och lämnar den valde riksdagen eller utses

han till riksdagens talman eller till statsråd,

skall han enligt 7 kap. 10 § avgå från uppdraget.

Vidare sägs i 7 kap. 11 § att den som har utsetts

till uppdrag genom val av riksdagen inte får

undandra sig uppdraget utan att riksdagen medger

det.

I kommunallagen (1991:900) finns endast bestämmelser

som tar sikte på dels fall då uppdraget som ledamot

i fullmäktige skall upphöra (4 kap. 7-10 §§), dels

fall då uppdrag som ledamot i nämnd skall upphöra (4

kap. 10 a §). Uppdrag i nämnd skall upphöra antingen

när den politiska majoriteten i nämnden inte längre

är densamma som i fullmäktige, eller vid

förändringar i nämndorganisationen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet instämmer i vad som anförs i motion K325

att det kan uppkomma problem i den politiska

beslutsprocessen om politiskt förtroendevalda under

pågående mandatperiod byter parti och ändå behåller

uppdrag som det ankommit på partigrupperna att

besätta. Denna problembild kan visserligen vara

intressant att belysa. Utskottet ser dock stora

svårigheter med att genom någon form av reglering

finna en lösning på problemet. En sådan reglering

skulle ovillkorligen innebära ingrepp i

grundläggande principer som rådande valsystem bygger

på. Enligt utskottets mening bör ordningen alltjämt

vara den att frågan om vem som skall inneha den typ

av uppdrag som nu är aktuell ankommer på respektive

partigrupp och eventuella personförändringar löses

internt inom gruppen. En utgångspunkt i detta

sammanhang är att varje enskild ledamot bär sitt

mandat med det parlamentariska ansvar det innebär.

Mot denna bakgrund är utskottet inte berett att

föreslå att riksdagen skall vidta någon åtgärd med

anledning av vad som anförs i motionen och avstyrker

den därför.

Tidsbegränsning av uppdrag som

riksdagsledamot

Utskottets förslag i korthet

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning

att någon begränsning av antalet

mandatperioder som man kan inneha uppdrag som

riksdagsledamot inte bör göras och avstyrker

därför motion K358.

Motionen

I motion 2001/02:K358 av Tasso Stafilidis m.fl. (v)

yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om att införa begränsning av antalet

mandatperioder en person får vara riksdagsledamot.

Enligt motionärerna fördjupas demokratin genom att

riksdagen förnyas och makten delas mellan fler

personer över en period. Förslagsvis bör

begränsningen vara tre mandatperioder.

Bakgrund

I 3 kap. 10 § RF föreskrivs att endast den som

uppfyller villkoren för rösträtt kan vara ledamot av

riksdagen eller ersättare för ledamot.

Några andra begränsningar i form av valbarhets-

och behörighetsvillkor för riksdagledamot eller

ersättare finns inte. Partierna har fri rätt att

nominera kandidater till sina listor.

Konstitutionsutskottet behandlade under föregående

riksmöte en motion som syftade till att

förtroendevaldas uppdrag skulle kunna tidsbegränsas

(bet. 2000/01:KU11). Utskottet kunde ha förståelse

för de önskemål om större spridning av

förtroendeuppdrag som kunde antas ligga bakom

förslaget i motionen. Emellertid ansåg utskottet det

uteslutet att göra en sådan inskränkning i

partiernas nomineringsrätt eller - än mindre - i

väljarnas fria val som skulle bli följden av en

reglering enligt motionen. Motionen avstyrktes

därmed.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och

avstyrker därför motion K358.

Uppehåll i studier för att utföra

uppdrag som riksdagsledamot

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motion K417 (yrkande 1)

med yrkande om att regeringen ges till känna

att bestämmelsen i 4 kap. 6 § RF bör ändras

så att den anger att ledamot eller ersättare

får fullgöra riksdagsuppdrag utan hinder av

inte bara tjänsteuppgift och annan sådan

förpliktelse utan också studier.

Motionen

I motion 2001/02:K417 av Hillevi Larsson m.fl. (s)

yrkas att riksdagen ger regeringen till känna att 4

kap. 6 § RF bör förändras så att den anger att

riksdagsledamot och ersättare får fullgöra uppdrag

som ledamot utan "hinder av tjänsteuppgift eller

studier" (yrkande 1). Enligt motionärerna är

problemet med den skeva ungdomsrepresentationen i

politiska församlingar allmänt känt. Mot bakgrund av

detta borde det vara självklart att införa samma

regler för studerande som för arbetstagare vad

gäller rätten att få komma tillbaka efter det

politiska uppdragets avslutning.

Bakgrund

Enligt 4 kap. 6 § RF får riksdagsledamot eller

ersättare fullgöra uppdrag som ledamot utan hinder

av tjänsteuppgift eller annan sådan förpliktelse som

åligger honom.

I Holmberg/Stjernquists grundlagskommentar anförs

att stadgandet innebär att "skyldighet att fullgöra

tjänst eller uppdrag, som inte låter sig förena med

ledamotsuppdraget, rättsligen sett skall vika för

ledamotsuppdraget" (s. 175). Vidare påpekas att

bestämmelsen i och för sig inte innebär någon

garanti mot att arbetsgivare avskedar eller inte

återanställer anställd som avbrutit sin anställning

för utövande av riksdagsuppdrag.

Enligt 7 kap. 20 § högskoleförordningen (1993:100)

får en högskola, om det finns särskilda skäl, medge

att den som är antagen till grundläggande

högskoleutbildning vid högskolan får anstånd att

påbörja studierna eller får fortsätta sina studier

efter studieuppehåll.

Högskoleverket meddelar närmare föreskrifter om

anstånd och om studieuppehåll.

I 1 § Högskoleverkets föreskrifter (HSVFS 1999:1)

kan särskilda anstånd med att påbörja studierna vara

sociala, medicinska eller andra särskilda

omständigheter som t.ex. vård av barn, värnplikts-

eller civilpliktstjänstgöring, studentfackliga

uppdrag eller uppskjuten ledighet enligt lagen

(1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för

utbildning.

Anståndstiden får vara högst 18 månader, om det

inte finns synnerliga skäl för en längre tid.

Studieuppehåll anses enligt 3 § vara ett uppehåll

som anmälts till högskolan av studenten.

Av 4 § framgår att särskilda skäl att få fortsätta

studierna efter uppehåll kan vara i huvudsak desamma

som de skäl som anges i 1 §. Högskolans medgivande

om att en student får fortsätta sina studier efter

uppehåll skall lämnas för en bestämd tid.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar uppfattningen i motion K417 att den

skeva ungdomsrepresentationen i de politiska

församlingarna är ett problem. I regeringens

proposition 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet

framhålls bl.a. att det har blivit allt svårare att

rekrytera ungdomar till politiska förtroendeuppdrag

(s. 23). Trots ökad utbildningsnivå deltar ungdomar

fortfarande i mindre utsträckning än medelålders

personer i den politiska verksamheten (a. prop. s.

24). Utskottet konstaterar att åtgärder måste vidtas

för att unga människor i ökad utsträckning skall

engageras och ges möjlighet att engagera sig i

politiskt arbete. Motionärernas förslag i motionen

är att bestämmelsen i 4 kap. 6 § RF ändras så att

den anger att riksdagsledamot och ersättare får

fullgöra uppdrag som ledamot utan hinder av inte

enbart tjänsteuppgift eller annan sådan förpliktelse

utan också studier. Utskottet vill härvid framhålla

att bestämmelsen i 4 kap. 6 § RF inte, som

redovisats ovan, innebär någon garanti mot att

arbetsgivare avskedar eller inte återanställer någon

som avbrutit sin anställning för utövande av

riksdagsuppdrag. Bestämmelsen medför alltså inte

någon rätt att få återgå till en anställning efter

att denna avbrutits för ett uppdrag som

riksdagsledamot eller ersättare. Utskottet

konstaterar vidare att föreskrifter på

högskoleområdet innebär att elever kan medges att få

fortsätta studier efter uppehåll om det finns

särskilda skäl. Vad som utgör särskilda skäl avgörs,

såsom utskottet har uppfattat det, med ledning av

Högskoleverkets föreskrifter och respektive

högskolas egen praxis. Utskottet är mot denna

bakgrund inte nu berett att förorda någon sådan

ändring av regeringsformen som efterfrågas i

motionen. Den avstyrks därför i berörd del (yrkande

1).

Frågor om statschefen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet är inte berett att förorda att

riksdagen skall vidta någon åtgärd med

anledning av vad som anförs i motion K330 om

en ändring av successionsordningens

giftermålsbestämmelser. Motionen avstyrks

därför. Därutöver vidhåller utskottet sin

tidigare uppfattning i fråga om valet av

statsskick och avstyrker motionerna K240 och

K273 som syftar till att monarkin skall

avskaffas. Jämför reservationerna 12 och 13.

Successionsordningens giftermålsbestämmelser

Motionen

I motion 2001/02:K330 av Hillevi Larsson (s) anförs

att statschefen och regeringen inte bör vara de som

beslutar om vem medlemmar av kungafamiljen skall

gifta sig med. Det känns enligt motionären väldigt

otidsenligt att monarken skall få sista ordet i

angelägenheter som val av partner för dennes syskon

och barn. Motionären anser att regeringens

inblandning i det inte heller känns befogad. Enligt

motionären bör riksdagen ge regeringen till känna

att alla svenska medborgare som fyllt 18 år,

kungliga eller icke, skall ha fullständig frihet att

själva välja vem de vill gifta sig med under

förutsättning att personen är myndig.

Gällande regler

Enligt 5 § successionsordningen må prins eller

prinsessa av det kungliga huset inte gifta sig, med

mindre regeringen på hemställan av kungen därtill

lämnat samtycke. Om det ändå sker, har han eller hon

förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och

efterkommande.

I Holmberg/Stjernquists grundlagskommentar anförs

att det för att successionsrätten skall bibehållas

vid giftermål krävs att regeringen på hemställan av

kungen lämnat sitt samtycke till giftermålet (s. 794

f.). Successionsberättigads giftermål är enligt

kommentaren alltså en statsrättslig angelägenhet och

ett regeringsärende. I fråga om valet av kontrahent

finns numera inga restriktioner. Även enskild svensk

mans son eller dotter är tänkbar. I kommentaren

anförs att garantin mot olämpliga äktenskap ligger i

kravet på regeringens samtycke och kravet på kungens

hemställan. Några villkor kan inte uppställas vid

samtyckets givande.

Utskottets ställningstagande

Utskottet är inte berett att förorda att riksdagen

skall vidta någon åtgärd med anledning av vad som

anförs i motion K330. Motionen avstyrks därför.

Monarki eller republik

Motionerna

I motion 2001/01:K240 av Birger Schlaug m.fl. (mp)

anförs att ärftlig monarki är en kvarleva från det

fördemokratiska samhället. På samma sätt som andra

fördemokratiska funktioner, traditioner och

regelverk har avvecklats, vilka inte är förenliga

med grundläggande demokratiska principer, bör den

ärftliga monarkin avvecklas. Vidare motsätter sig

motionärerna idén med att barn skall utses till

uppdrag i sin moders livmoder och att hela uppväxten

därefter präglas av detta. Motionärerna anser att

den ärftliga monarkin skall avvecklas i samband med

att den nuvarande statschefen uppnår traditionell

pensionsålder, dvs. 65 år. Under denna

avvecklingstid bör enligt motionärerna regeringen

tillsätta en utredning för att se över behovet av

statschef och alternativa möjligheter att

upprätthålla de formella arbetsuppgifter som kan

åläggas en statschef. Republik med president kan då

vara en av flera lösningar. Motionärerna anser att

en utredning också bör undersöka okonventionella

metoder att utse statschef, om det alls behövs någon

i ett modernt samhälle. Enligt motionärerna bör vad

som anförts om åtgärdsplan för att avveckla monarkin

ges regeringen till känna.

I motion 2001/02:K273 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

skisseras ett utkast till en republikansk

författning. Dess huvudpunkter är bl.a. följande:

- statschefen, benämnd president, väljs av

riksdagen,

- öppen nominering av kandidater till

statschefsposten,

- mandatperiod på förslagsvis åtta eller tolv år,

- parlamentarismen och folksuveräniteten består,

- statschefen ges huvudsakligen representativa

funktioner.

När det gäller själva genomförandet anför

motionärerna att regeringen, på grundval av motionen

och som utgångspunkt för en fortsatt samhällsdebatt,

bör låta utarbeta ett konkret förslag till

republikansk författning samt föreslå former för

dess införande. Ett sådant förslag bör göras till en

del av en bred demokratisk process, där alla

republikanska partier och andra republikanska

organisationer ges tillfälle att förklara och

försvara sin ståndpunkt. Motionärerna är övertygade

om att en sådan diskussion bara kan gynna en

fortsatt demokratisering och modernisering av vår

författning, och riksdagen bör senare överäga att

ställa frågan under folkets prövning i en

folkomröstning. Enligt motionärerna innebär det att

det torde vara fullt möjligt för alla de

riksdagsledamöter som är republikaner "i princip",

men som av det ena eller andra skälet inte är

beredda att i dag fatta beslut om monarkins

omedelbara avskaffande, att bifalla denna motion och

därmed bidra till frågans framtida lösning.

Riksdagen bör ge regeringen till känna vad i

motionen anförs om utarbetande av förslag till en

republikansk författning.

Bakgrund

Statsskickets grunder

I regeringsformens portalparagraf (1 kap. 1 §) sägs

att all offentlig makt i Sverige utgår från folket

samt att den svenska folkstyrelsen bygger på fri

åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt och

förverkligas genom ett representativt och

parlamentariskt statsskick och genom kommunal

självstyrelse.

Vidare sägs i det inledande kapitlet att riksdagen

är folkets främsta företrädare (4 §) och att

konungen eller drottning, som enligt

successionsordningen innehar Sveriges tron, är

rikets statschef (5 §).

Förutsättningarna för att få tjänstgöra som

statschef anges i 5 kap. RF. Som statschef får

endast den tjänstgöra som är svensk medborgare och

har fyllt 18 år. Den som skall tjänstgöra som

statschef får inte samtidigt vara statsråd eller

utöva uppdrag som talman eller riksdagsledamot (2

§).

Bestämmelser om statschefens uppgifter finns i 2

och 5 kap. RF samt i riksdagsordningen.

Statschefens uppgifter inskränktes vid införandet

av den nuvarande regeringsformen till att avse vissa

funktioner. Regeringsskifte äger rum vid en särskild

konselj, som hålls inför statschefen. Konselj skall

"när så erfordras" hållas under statschefens

ordförandeskap. Statschefen är ordförande vid

sammanträde med Utrikesnämnden. Statschefen

förklarar också riksmötet öppnat. I övrigt bestäms

statschefens representativa uppgifter till stor del

genom sedvana. Av särskilt intresse anses rollen

vara som rikets främste företrädare i förhållande

till andra länder. Vidare fullgör statschefen

inrikes representationsuppgifter av mer eller mindre

officiell karaktär på skilda områden i

samhällslivet. För att kunna fullgöra sina

representativa uppgifter måste statschefen vara väl

orienterad om rikets in- och utrikespolitiska

angelägenheter, vilket är bakgrunden till

föreskriften om informationskonseljer under

statschefens ordförandeskap.

Inför 1974 års regeringsform hölls inom

Grundlagberedningen ingående överläggningar om

statschefens ställning, innan beredningens ledamöter

nådde fram till en gemensam ståndpunkt i de

väsentliga frågorna rörande statschefens ställning,

den s.k. Torekovskompromissen. Föredragande

statsrådet konstaterade i propositionen att

beredningens ledamöter hade enats om att i den nya

regeringsformen inte frångå den dittills gällande

statsformen och att denna ståndpunkt hade vunnit

mycket stark anslutning vid remissbehandlingen

(prop. 1973:90 s. 172). Statsrådet tillade att

konungadömets bevarande var en given utgångspunkt

vid utformningen av en ny författning, om

författningen skulle få önskvärt stöd i riksdagen

och folkopinionen.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om att avskaffa monarkin behandlades i

riksdagen senast under föregående riksmöte (bet.

2000/01:KU11). Konstitutionsutskottet vidhöll sin

tidigare bedömning från riksmötet 1999/2000, då

utskottet erinrade om att riksdagen vid ett stort

antal tillfällen behandlat motionsyrkanden om

övergång till republik och avstyrkt dessa under

erinran om den ståndpunkt angående statsskicket som

intogs vid 1974 års författningsreform. Utskottet

ansåg vidare inte någon folkomröstning påkallad och

avstyrkte en motion med ett sådant yrkande.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning när det

gäller krav på att monarkin skall avskaffas. Mot

denna bakgrund avstyrker utskottet motion K240 med

yrkande om att vad som anförs om en åtgärdsplan för

att avveckla monarkin skall ges regeringen till

känna.

Av samma skäl anser utskottet att riksdagen inte

bör vidta någon åtgärd med anledning av vad som

anförs i motion K273 om utarbetandet av ett förslag

till en republikansk författning. Också denna motion

bör därför avslås.

Entledigande av regeringen efter

riksdagsval

Utskottets förslag i korthet

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning

att det inte bör införas någon bestämmelse i

regeringsformen som innebär att

statsministern skall avgå efter val. Motion

K371 (yrkande 37) avstyrks därför.

Jämför reservation 14.

Motionen

I motion 2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c)

yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om att regeringen obligatoriskt

skall avgå efter ett val (yrkande 37). Enligt

motionärerna bör regeringen obligatoriskt avgå efter

ett val för att ge utrymme för sonderingar kring

vilka regeringsbildningar som kan väntas få stöd. En

regering som väntar sig att sitta kvar bör därmed

tvingas söka nytt aktivt stöd från riksdagen.

Bakgrund

Gällande ordning

Den svenska parlamentarismen bygger huvudsakligen på

s.k. negativt ansvar, dvs. regeringen sitter kvar så

länge inte parlamentets majoritet har uttalat att

regeringen inte har dess förtroende. Grunden för

denna princip utgörs av bestämmelsen i 12 kap. 4 §

första stycket RF, enligt vilken riksdagen kan

angiva förklaring att statsråd icke åtnjuter

riksdagens förtroende. För sådan förklaring,

misstroendeförklaring, fordras att mer än hälften av

riksdagens ledamöter förenar sig därom. Yrkande om

misstroendeförklaring upptas enligt andra stycket

till prövning endast om det väcks av minst en

tiondel av riksdagens ledamöter. Det upptas inte

till prövning under tiden från det att ordinarie val

har ägt rum eller beslut om extra val har meddelats

till dess den genom valet utsedda riksdagen samlas.

De nyss beskrivna reglerna i RF motiverades med

att de bör fungera smidigare i lägen där regeringen

har ett svagt underlag i riksdagen (jfr bet.

1999/2000:KU2 s. 17). Någon partigrupp kan tänkas

tolerera regeringen men inte vilja stödja den

uttryckligt. Ett krav på uttrycklig

förtroendeförklaring vid regeringsbildningen kan

tänkas försvåra denna.

I 6 kap. 2-4 §§ RF finns bestämmelser om den

ordning enligt vilken statsministern skall utses. Av

dessa framgår att det är talmannens uppgift att

lägga fram förslag till ny statsminister för

riksdagen. Dessförinnan måste talmannen ha samrått

med företrädare för varje partigrupp och överlagt

med vice talmännen. Röstar mer än hälften av

riksdagens ledamöter mot förslaget är det förkastat.

I annat fall är det godkänt. Förkastas förslaget

måste talmannen återkomma. Om talmannens förslag

förkastas fyra gånger, avbryts förfarandet i

avvaktan på riksdagsval. Om inte ordinarie val skall

hållas inom tre månader, förrättas extra val inom

samma tid.

Vidare föreskrivs i 6 kap. 1 § RF att statsministern

tillsätter övriga statsråd.

Enligt 6 kap. 5 § RF skall talmannen entlediga

statsråd om riksdagen förklarar att statsministern

eller annat statsråd inte åtnjuter riksdagens

förtroende.

I fråga om entledigande av statsråd i andra fall än

som följd av misstroendeförklaring gäller att

statsråd, även statsministern, har rätt att bli

entledigad när han själv begär det (6 kap. 6 § RF).

Entledigandet av statsministern beslutas av

talmannen. I så fall skall talmannen entlediga även

övriga statsråd. Detsamma gäller för den händelse

statsministern avlider (6 kap. 7 §). Statsministerns

avgång innebär således att hela regeringen avgår.

Någon bestämmelse om när statsministern och därmed

regeringen skall avgå förutom vad som gäller vid

misstroendeförklaring finns således inte. I

Holmberg/Stjernquists grundlagskommentar påpekas att

en vanlig orsak till regeringsskifte är att den

sittande regeringen har lidit sådana förluster i ett

val att den ser sig föranledd att avgå (s. 202).

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet behandlade under riksmötet

1999/2000 en motion med yrkande om att

regeringsformen borde ändras så att statsministern

efter ett val har att avgå och att talmannen därvid

skall lägga fram förslag till riksdagen om ny

statsminister (bet. 1999/2000:KU2). Också en annan

motion behandlades med förslag om att riksdagen hos

regeringen skulle begära en utredning av frågor som

bl.a. rör prövning av regeringsfrågan. Enligt

motionärerna borde den sittande regeringen oavsett

valutgången vara skyldig att avgå efter ett allmänt

val. Utskottet anförde i sin bedömning att en

ordning med innebörd att statsministern skall vara

skyldig att avgå efter ett val oavsett valutgången

skulle medföra att principen om det s.k. negativa

ansvaret i viss mån övergavs. En ansvarsfull

utövning av regeringsmakten förutsatte enligt

utskottets mening att regeringen i en situation, där

t.ex. dess parlamentariska underlag försvagats, noga

överväger sin ställning. Om den inte anser sig ha

möjlighet att finna ett tillräckligt parlamentariskt

stöd för sin politik bör den avgå. Utskottet

framhöll vidare att möjligheten för en minoritet i

riksdagen att initiera frågan om

misstroendeförklaring utgör den yttersta garantin

för att en regering som inte åtnjuter parlamentets

förtroende inte kan sitta kvar. De hittillsvarande

erfarenheterna av den nu gällande ordningen

föranledde enligt utskottets mening inte en sådan

ändring av bestämmelserna i regeringsformen som

föreslogs i motionerna. Motionerna avstyrktes

därför.

I samband med sin granskning av regeringen under

samma riksmöte behandlade utskottet med anledning av

en granskningsanmälan konstitutionella aspekter på

samarbetet mellan den socialdemokratiska regeringen,

Vänsterpartiet och Miljöpartiet (bet. 1999/2000:KU20

s. 131-162). Utskottet gjorde härvid en genomgång av

hur regeringsformens bestämmelser om

regeringsbildning och misstroendeförklaring har

tillämpats. Vidare hade utskottet undersökt hur

samarbetet mellan regeringen och de nämnda partierna

hade organiserats. Granskningen föranledde inget

uttalande från utskottets sida.

Utskottets ställningstagande

Utskottet finner inte skäl att nu göra någon annan

bedömning utan vidhåller sin uppfattning från

riksmötet 1999/2000. Motion K371 bör därför avslås i

berörd del (yrkande 37).

Regeringens verkställande av

riksdagsbeslut

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att någon tydligare reglering

av inom vilken tid regeringen skall

verkställa riksdagens beslut inte behövs och

avstyrker därför motion K288.

Motionen

I motion 2001/02:K288 av Caroline Hagström (kd)

yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om tydligare tidsreglering av

regeringens verkställande av riksdagsbeslut.

Motionären påpekar att det i 8 kap. 19 § RF inte

anges någon tidsgräns för regeringen att utfärda en

lag beslutad av riksdagen. För att undanröja

misstankar om att regeringen kan obstruera

riksdagsbeslut bör det enligt motionären tydligare

regleras vilken tidsgräns regeringen har att följa

när det gäller verkställandet av vad de folkvalda i

riksdagen beslutar om. Huruvida det kräver en

lagändring eller kan regleras på annat sätt bör

regeringen låta utreda för att sedan återkomma till

riksdagen med förslag.

Bakgrund

Gällande regler

Enligt 8 kap. 19 § RF skall beslutad lag utfärdas av

regeringen utan dröjsmål. Vidare sägs att lagar

skall kungöras så snart det kan ske. Detsamma gäller

förordningar, om inte annat föreskrivs i lag. I

vissa fall kan lagar med föreskrifter om riksdagen

eller dess myndigheter utfärdas av riksdagen.

Författningar som har beslutats av riksdagen eller

regeringen eller av en myndighet under regeringen

eller riksdagen skall kungöras enligt lagen

(1976:633) om kungörande av lagar och andra

författningar (1 §).

I 3 § av den nyss nämnda lagen anges att för

kungörande av författningar skall bl.a. finnas

Svensk författningssamling (SFS),

författningssamlingar för centrala myndigheter under

regeringen, författningssamlingar för Riksdagens

förvaltningskontor och för förvaltningsmyndigheter

under riksdagen samt en författningssamling för

varje län.

Enligt 4 § första stycket skall författning som

utfärdas av regeringen kungöras i SFS. Denna utges

genom regeringens försorg.

I andra och tredje styckena föreskrivs undantag från

vad som sägs i första stycket.

I 13 § sägs att det av en författning skall framgå

när den träder i kraft.

I författningssamlingsförordningen (1976:725) finns

närmare bestämmelser om kungörande i SFS och andra

författningssamlingar. Enligt 4 § kommer SFS ut

varje vecka, om ej särskilda skäl föranleder annat.

Statsrådsberedningen anger i den s.k. Gröna Boken

(Ds 1998:6), som innehåller riktlinjer för

författningsskrivningen, att tiden mellan det att en

författning kommer ut från trycket och

författningens ikraftträdande bör vara minst fyra

veckor. Den bör enligt riktlinjerna endast i

undantagsfall sättas kortare än två veckor.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet har i samband med sin

allmänna granskning av regeringsärendenas

handläggning vid flera tillfällen granskat den

författningsutgivning som regeringen ansvarar för.

Detta skedde senast under riksmötet 1997/98 (se bet.

1997/98:KU10). I sin bedömning konstaterade

utskottet (a. bet. s 26 f.) att andelen

författningar som kommit ut mindre än fyra veckor

före ikraftträdandet hade minskat något sedan

föregående år. Andelen sena författningar var

emellertid alltjämt oacceptabelt hög.

Utskottet framhöll vidare att den förordade tiden

om fyra veckor mellan en författnings kungörande och

dess ikraftträdande i sig är snävt tilltagen med

tanke på att den skall medge erforderligt rådrum för

information om författningens innehåll m.m. Detta

rådrum är av stor betydelse för medborgarna, både

för deras eget handlande och vid deras kontakter med

det allmänna. Att en författning kommer ut senare än

två veckor före ikraftträdandet kunde enligt

utskottet därför inte accepteras annat än i yttersta

undantagsfall. Härvid konstaterade utskottet att

andelen författningar som kommit ut mindre än två

veckor före ikraftträdandet visserligen har minskat

något sedan föregående år. Andelen utgjorde dock

fortfarande omkring en tredjedel av under året

utgivna författningar. Detta var enligt utskottets

mening inte godtagbart. Under innevarande granskning

hade därutöver noterats två författningar som hade

kommit ut efter ikraftträdandet.

Utskottet ville också erinra om vad utskottet

uttalade vid 1993/94 års granskning. Vikten av en

realistisk tidsplanering av propositions- och

lagstiftningsarbetet framhölls då särskilt. Den

omständigheten att ett stort antal riksdagsbeslut

fattas alltför sent för att perioden om fyra veckor

skall kunna iakttas gav enligt utskottets mening vid

handen att arbetet med tidsplaneringen borde

utvecklas. Utskottet framhöll att det var av stor

vikt att planeringen inom Regeringskansliet för en

propositions överlämnande till riksdagen och

ifrågavarande författnings ikraftträdande skedde med

hänsyn till att riksdagen skulle få tillräckligt

rådrum för beredning av ärendet.

Mot bakgrund av den betydande vikt som bör läggas

vid att författningarna kommer ut i tid ville

utskottet också betona att det i sista hand ankommer

på riksdagen själv att säkerställa att tillräcklig

tid står till buds för att utfärda och kungöra

lagar.

I samband med utskottets granskning hade vidare

konstaterats att en relativt stor mängd

författningar hade kommit ut från trycket 20 dagar

eller mer efter riksdagsbeslutet i stället för

beräknade 12 dagar. Utskottet erinrade härvid om att

det i 8 kap. 19 § regeringsformen föreskrivs att

beslutad lag skall utfärdas av regeringen utan

dröjsmål och kungöras så snart det kan ske. Även

förordningar skall enligt huvudregeln kungöras så

snart det kan ske.

Avslutningsvis anförde utskottet att det kunde

komma att krävas åtgärder av skilda slag för att

komma till rätta med den sena utgivningen av

författningarna. Utskottet framhöll härvid att det

var önskvärt att ett nytt rättsdatasystem utformades

med hänsyn även till möjligheterna att kontrollera

författningsutgivningen från denna synpunkt.

Granskningen föranledde i övrigt inget uttalande

från utskottets sida.

Enligt 5 kap. 13 § riksdagsordningen skall

riksdagens beslut med anledning av proposition samt

annat beslut, varom regeringen skall underrättas,

meddelas regeringen genom skrivelse.

En form av riksdagsbeslut som föranleder en

skrivelse från riksdagen till regeringen är s.k.

tillkännagivanden, dvs. att riksdagen ger regeringen

till känna att t.ex. en viss åtgärd bör vidtas eller

att regeringen bör beakta ett visst förhållande.

Det finns ingen reglering kring s.k.

tillkännagivanden. Däremot brukar denna form av

riksdagsbeslut följas upp i samband med att

regeringen lämnar sin redogörelse till riksdagen för

vilka åtgärder regeringen har vidtagit med anledning

av riksdagens olika beslut. Denna ordning har

tillämpats sedan år 1961. Redogörelsen är knuten

till de skrivelser i vilka riksdagen meddelar

regeringen sina beslut. I samband med sin behandling

av skrivelsen brukar konstitutionsutskottet

regelmässigt anmoda övriga utskott att yttra sig

över regeringens skrivelse. Vid sin senaste

behandling framhöll utskottet, liksom tidigare, att

regeringens skrivelse med redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser till

regeringen fyller en viktig funktion i riksdagens

uppföljnings- och utvärderingsarbete (bet.

2001/02:KUI6). Vad gäller äldre riksdagsskrivelser

ville utskottet åter understryka att utgångspunkten

måste vara att det önskemål som ett tillkännagivande

från riksdagen avser bör tillgodoses. Om det visar

sig föreligga omständigheter som hindrar ett

genomförande eller om regeringen gör en annan

bedömning än riksdagen måste regeringen kunna

underlåta att vidta de åtgärder tillkännagivandet

avser. En förutsättning bör dock enligt

konstitutionsutskottet vara att regeringens

bedömningar i detta avseende redovisas för

riksdagen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis erinra om bestämmelsen

i regeringsformens portalparagraf om att den svenska

folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt

och parlamentariskt statsskick (1 kap. 1 § andra

stycket RF). I 1 kap. 7 § RF stadgas vidare att

regeringen är ansvarig inför riksdagen. Bland annat

dessa bestämmelser medför att medborgarna oavkortat

skall kunna förlita sig på att regeringen

verkställer riksdagens beslut i enlighet med

beslutens innebörd och vad som följer av gällande

ordning.

När det gäller riksdagsbeslut som avser

lagstiftning vill utskottet framhålla att det, som

framgår av redovisningen ovan, finns en bestämmelse

i lag som säger att det av en författning skall

framgå när den träder i kraft. En av riksdagen

beslutad lag skall vidare enligt bestämmelsen i 8

kap. 19 § RF utfärdas utan dröjsmål. Samma

bestämmelse föreskriver att lagar skall kungöras så

snart det kan ske. I en särskild lag finns därutöver

mer detaljerade bestämmelser om kungörande av lagar

och andra författningar. Som framgått har

konstitutionsutskottet återkommande inom ramen för

sin granskning enligt

12 kap. 1 § RF granskat den författningsutgivning

som regeringen ansvarar för. I samband med

regeringens skrivelse till riksdagen med redogörelse

för behandlingen av riksdagens skrivelser har

riksdagen vidare möjlighet att följa upp även de

riksdagsbeslut som inte avser lagstiftning. Enligt

utskottets mening är den nu gällande ordningen

tillräcklig för att regeringen kan förutses

verkställa riksdagens beslut på det sätt som följer

av beslutens innebörd. Utskottet anser att någon

tydligare tidsreglering av regeringens verkställande

av riksdagens beslut i enlighet med vad som anförs i

motion K288 därför inte behövs. Motionen avstyrks

därmed.

Domstolars ställning och utnämning

av högre domare

Utskottets förslag i korthet

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning av

motionsyrkanden som syftat till att

domstolarnas konstitutionella ställning skall

stärkas och avstyrker därmed motion K236

(yrkande 14). Därutöver avstyrker utskottet

yrkande 15 i samma motion, som rör

Domstolverkets ställning, med hänvisning till

den bedömning som justitieutskottet nyligen

har gjort i samma fråga. Vidare anser

utskottet att beredningsarbetet med

betänkandet från Kommittén om domstolschefens

roll och förfarandet vid utnämningar av högre

domare inte bör föregripas och avstyrker

därför också nämnda motions yrkande 16.

Jämför reservation 15.

Motionen

I motion 2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas

att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om domstolarnas konstitutionella

ställning (yrkande 14). Ett sätt att stärka

domstolarnas konstitutionella ställning kan enligt

motionärerna vara att i regeringsformen ge

domstolarna ett normgivningsbemyndigande att besluta

om sina egna arbetsordningar, dvs. rättskipnings-

och domstolsfrågor. Motionärerna framhåller att

gällande normgivningsbestämmelser innebär att även

andra myndigheter än domstolarna, främst

Domstolsverket, efter delegering kan besluta om

bindande normer för domstolarnas verksamhet. Enligt

motionärerna har kritik riktats mot denna ordning

eftersom den riskerar att urholka domstolarnas

självständighet och därmed rubba maktbalansen till

nackdel för den dömande verksamheten, vilket

äventyrar allmänhetens förtroende för domstolarna.

Därutöver anser motionärerna att ansvaret i

riksdagen för domstolsväsendet bör föras över till

konstitutionsutskottet i syfte att tydligare

inskärpa domstolarnas konstitutionella ställning.

Vidare yrkas i motionen att riksdagen begär att

regeringen lägger fram förslag om avskaffande av

Domstolsverket och inrättandet av en

domstolsstyrelse i enlighet med vad som anförs i

motionen (yrkande 15). Enligt motionärerna kan

regeringen genom Domstolsverket utöva ett betydande

inflytande över domstolarna. För att skapa ett

oavhängigt och oberoende domstolsväsende är det

enligt motionärerna nödvändigt att den centrala

domstolsadministrationen ses över liksom

Domstolsverkets roll i förhållande till domstolarna

och till riksdag och regering. Motionärerna förordar

en domstolsstyrelse liknande den danska, som

inrättats med stöd av lag och har en instruktion i

form av lag. Den danska domstolstyrelsen är vidare

underställd Folketinget och inte regeringen.

Därutöver yrkas i motionen att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen anförs om

utnämningen av högre domare (yrkande 16).

Motionärerna anser att förslagen från kommittén om

domarutnämningar och domstolsledning är bra och

skulle bl.a. innebära en öppnare utnämningsprocess.

Bakgrund

Gällande ordning

I regeringsformens inledningskapitel (1 kap. 8 §)

föreskrivs att det för rättskipningen finns

domstolar och för den offentliga förvaltningen

statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.

En domstol får enligt 2 kap. 11 § RF inte inrättas

för redan begången gärning och inte heller för en

viss tvist eller i övrigt för visst mål.

I 11 kap. 1-5 §§ RF finns bestämmelser till skydd

för domstolarnas och domarnas oavhängighet.

Enligt 11 kap. 1 § är Högsta domstolen högsta

allmän domstol och Regeringsrätten högsta

förvaltningsdomstol. Om andra domstolar föreskrivs

att de skall inrättas med stöd av lag. Vid domstolar

skall det finnas ordinarie domare. Undantag från den

regeln får dock göras i lag för domstolar som har

inrättats för handläggning av en viss bestämd grupp

eller vissa bestämda grupper av mål.

Enligt 11 kap. 2 § får ingen myndighet, inte

heller riksdagen, besluta hur en domstol skall döma

i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt

skall tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall.

Föreskrifter om domstolarnas

rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras

organisation och om rättegången skall ges i lag (11

kap. 4 § RF).

Den som har utnämnts till ordinarie domare får

endast i vissa särskilt angivna fall skiljas från

tjänsten (11 kap. 5 § RF). Dessa fall är dels om

domaren genom brott eller grovt eller upprepat

åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig

uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten, dels om

domaren har uppnått gällande pensionsålder eller

annars enligt lag är skyldig att avgå med pension.

Om det påkallas av organisatoriska skäl, får den som

har utnämnts till ordinarie domare förflyttas till

annan jämställd domartjänst.

En tjänst vid domstol skall enligt 11 kap. 9 § RF

tillsättas av regeringen eller av myndighet som

regeringen bestämmer. Vid tillsättning av statlig

tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga

grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

Föreskrifter meddelade genom lag om de allmänna

domstolarna och om rättegången i dessa domstolar

finns främst i rättegångsbalken. Motsvarande

bestämmelser för de allmänna

förvaltningsdomstolarnas del finns i lagen

(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och i

förvaltningsprocesslagen (1971:292).

Enligt 8 kap. 13 § första stycket 2 RF får

regeringen genom förordning besluta föreskrifter som

ej enligt grundlag skall beslutas av riksdagen. Av

paragrafens tredje stycke framgår att regeringen i

sådan förordning får överlåta åt myndighet under

regeringen att meddela bestämmelser i ämnet. Med

stöd härav har i förordningar med instruktioner för

respektive domstol meddelats bestämmelser av

administrativ karaktär.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet behandlade senast under

föregående riksmöte motioner som behandlade frågor

om domstolars ställning (bet. 2000/01:KU11). I detta

betänkande lämnade utskottet en mer utförlig

redovisning av gällande bestämmelser i fråga om

domstolarnas rättskipningsuppgifter m.m. Utskottet

redogjorde också för vissa internationella åtaganden

som gäller domstolars självständighet.

Därutöver lämnade utskottet en redovisning av

liknande frågors behandling i riksdagen under senare

år.

Utskottet redogjorde också utförligt för förslagen

från Kommittén om domstolschefens roll och

förfarandet vid utnämningar av högre domare (SOU

2000:99).

I sin bedömning av de frågeställningar som togs

upp i de aktuella motionerna konstaterade utskottet

att justitieutskottet, och riksdagen, under

innevarande riksmöte hade behandlat motioner som

rört förhållandet mellan domstolarna och

Domstolsverket och inte funnit skäl till någon

förändring. Konstitutionsutskottet ansåg för egen

del att det inte fanns skäl till en sådan förändring

i riksdagsutskottens beredningsområde som begärts i

en av motionerna och som innebar att

domstolsväsendet borde föras över till

konstitutionsutskottets ansvarsområde. Utskottet

ansåg inte heller att en sådan åtgärd skulle

innebära en ändring av domstolarnas konstitutionella

ställning. Vidare påpekade utskottet att frågan om

utskottsindelningen kunde komma upp i en senare

riksdagsintern utredning. Utskottet avstyrkte

motionerna.

Justitieutskottet har under riksmötet 2000/01

behandlat en motion om domstolarnas ställning i

samband med sin behandling av regeringens skrivelse

Reformeringen av domstolsväsendet (skr. 2000/01:112,

bet. 2000/01:JuU29). Utskottet ställde sig bakom de

tidigare uttalanden som gjorts av såväl

konstitutionsutskottet som justitieutskottet. Vidare

ansåg utskottet att det utvecklingsarbete som

bedrivits inom rättsväsendet för att öka samverkan

mellan myndigheterna var värdefullt. Det skedde med

iakttagande av de skilda myndigheternas kompetens-

och ansvarsområde och kunde som utskottet såg det

inte sägas utgöra något hot mot domstolarnas

självständighet eller opartiskhet. Utskottet delade

vidare konstitutionsutskottets ovan redovisade

uppfattning i betänkande 2000/01:KU11 att ett

överförande av ärenden om domstolarna till

konstitutionsutskottets beredningsområde inte skulle

innebära någon ändring av domstolarnas

konstitutionella ställning. Inte heller

justitieutskottet kunde se att en sådan överföring

av frågorna i sig skulle innebära att domstolarnas

ställning stärktes. Utskottet avstyrkte den berörda

motionen.

Vidare har justitieutskottet under innevarande

riksmöte vid sin behandling av regeringens förslag

till anslag för 2002 under utgiftsområde 4

Rättsväsendet behandlat en motion med yrkande om att

domstolarnas konstitutionella ställning skall

stärkas (bet. 2001/02:JuU1 s. 68 f.). Utskottet fann

inte heller nu skäl att bifalla ett sådant

motionsyrkande.

I samma betänkande behandlade justitieutskottet

motioner med yrkande om dels att det i stället för

Domstolsverket skulle införas en självständig

domstolsadministration efter dansk modell, dels att

Domstolsverket skulle avskaffas och dess verksamhet

decentraliseras. Utskottet konstaterade att det hade

behandlat motsvarande motionsyrkanden vid ett

flertal tidigare tillfällen (a. bet. s. 69). För en

utförlig redogörelse av den självständighetsprincip

som råder för domstolarna, de överväganden som

gjordes inför inrättandet av Domstolsverket år 1975,

för innehållet i Domstolsverkets instruktion samt

för den danska domstolsstyrelsen hänvisade utskottet

till betänkande 2000/01:JuU1 (s. 61 f.). Utskottet

anförde att det senast vid behandlingen våren 2001

av regeringens skrivelse om reformeringen av

domstolsväsendet ställt sig bakom sina tidigare

uttalanden i frågan (bet. 2000/01:JuU29 s. 12).

Av dessa följer att Domstolsverkets verksamhet

inte i något hänseende får inkräkta på domstolarnas

självständighet i deras rättstillämpande och dömande

verksamhet. Domstolsverkets uppgift är i stället att

tillhandahålla kvalificerad service åt domstolarna i

administrativa frågor. Visserligen bör enligt

utskottet Domstolsverket eftersträva att

domstolsorganisationen är effektiv, men utskottet

har understrukit att strävan efter effektivitet inte

får gå ut över rättssäkerheten. Enligt utskottets

uppfattning kommer det nu redovisade synsättet också

väl till uttryck i Domstolsverkets instruktion. Mot

denna bakgrund hade utskottet under senare år inte

funnit skäl att tillsätta en utredning om

Domstolsverkets ställning i förhållande till

domstolarna. Utskottet fann inte skäl att nu ändra

detta sitt ställningstagande. Motionerna avstyrktes

därför.

Därutöver behandlade justitieutskottet i samma

betänkande motioner om utnämning av domare och

domstolschefer (a. bet. s. 76 f.). Utskottet

konstaterade att betänkandet från Kommittén om

domstolschefens roll och förfarandet vid utnämningar

av högre domare (SOU 2000:99) remissbehandlats och

var föremål för beredning i Regeringskansliet.

Enligt utskottet borde beredningsarbetet inte

föregripas, och det avstyrkte motionerna.

Pågående arbete

Riksdagskommittén lämnade i februari 2001 sitt

förslag Riksdagen inför 2000-talet (2000/01:RS1)

till riksdagen. Förslaget behandlade inte frågan om

ändringar i utskottsindelningen. Däremot anförde

kommittén att bl.a. denna fråga borde tas upp i

kommitténs fortsatta arbete mot bakgrund av frågans

anknytning till de effekter som politikområdena och

övergången till kostnadsbudgetering kan få för

riksdagen (s. 179).

Utskottets ställningstagande

Utskottet finner inte anledning att gå ifrån

tidigare uttalanden med anledning av motionsyrkanden

som har syftat till att domstolarnas

konstitutionella ställning skall stärkas. Mot denna

bakgrund avstyrker utskottet motion K236 i berörd

del (yrkande 14).

Som framgår av redovisningen ovan har

justitieutskottet så sent som i höstas behandlat och

avstyrkt motioner som rört Domstolsverkets

ställning. Konstitutionsutskottet, som saknar skäl

att göra en annan bedömning än justitieutskottet,

avstyrker motion K236 även i denna del (yrkande 15).

I likhet med justitieutskottet anser

konstitutionsutskottet vidare att beredningsarbetet

med anledning av betänkandet från Kommittén om

domstolschefens roll och förfarandet vid utnämningar

av högre domare (SOU 2000:99) inte bör föregripas.

Motion K236 avstyrks alltså också härvidlag (yrkande

16).

Lagprövning och författningsdomstol

Utskottets förslag i korthet

Utskottet förutsätter att åtgärder vidtas så

att det utredningsarbete som riksdagen

tidigare har efterfrågat snarast möjligt kan

inledas och avstyrker därför motionerna K236

(yrkande 13), K368 (yrkande 3), K424 (yrkande

2) och Ju450 (yrkande 31) i berörda delar

samt K401.

Motionerna

I motion 2001/01:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas

att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om lagprövningsrätt,

uppenbarhetsrekvisit och författningsdomstol

(yrkande 13). Motionärerna framhåller bl.a. i fråga

om uppenbarhetsrekvisitet att de delar av

Europakonventionen, som genom EG-domstolens

ställningstaganden utgör en del av EG-rätten, skall

tillämpas omedelbart framför svensk lag, medan andra

delar av konventionen skall tillämpas först om det

föreligger ett uppenbart fel. Det bör enligt

motionärerna även tilläggas att inte heller

Europadomstolen tillämpar något

uppenbarhetsrekvisit. När det gäller behovet av en

författningsdomstol anför motionärerna att det, med

beaktande av regeringens nycentralistiska iver, för

svenskt vidkommande kan finnas intresse av att

upprätthålla en starkare gräns mellan olika

beslutsnivåer. Ytterligare ett skäl som anförts är

enligt motionärerna EU-medlemskapet. Förutom att

medlemskapet medfört att EG-rätten gäller och har

företräde framför nationell lagstiftning har svenska

domstolar och andra rättstillämpande myndigheter

fått en normkontrollerande funktion av helt annan

omfattning än tidigare. Motionärerna anser att det

finns ett behov också i Sverige av en rättslig

instans som med största möjliga auktoritet kan hävda

svenska intressen. Denna instans behöver emellertid

inte utgöras av en ny domstol utan av Högsta

domstolen och/eller Regeringsrätten.

I motion 2001/02:K368 av Henrik Westman m.fl. (m)

yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om författningsdomstol (yrkande 3).

Enligt motionärerna skulle en författningsdomstol

kunna ha en funktion liknande de tyska

författningsdomstolarna. Motionärerna anser att

frågan om författningsdomstol bör utredas i

anslutning till en reform med ökad maktdelning.

I motion 2001/02:K401 av Roy Hansson (m) yrkas att

riksdagen beslutar att införa en författningsdomstol

i enlighet med vad i motionen anförs. Enligt

motionären skulle införandet av en

författningsdomstol på ett påtagligt sätt stärka

enskildas medborgerliga fri- och rättigheter. Risken

att lagar skulle stiftas eller tillämpas på ett sätt

som inte överensstämmer med vår grundlag skulle

undanröjas.

I motion 2001/02:K424 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om en författningsdomstol (yrkande

2). Enligt Folkpartiets uppfattning bör en

författningsdomstol införas. Dess uppgift skall vara

att särskilt värna de medborgerliga fri- och

rättigheterna från inskränkningar, som motionärerna

anser alltför ofta är betingade av politisk

klåfingrighet och populism.

I motion 2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena

Bargholtz (fp) yrkas att riksdagen ger regeringen

till känna vad i motionen anförs om inrättande av en

författningsdomstol (yrkande 31). Motionärerna

framhåller att det förhållandet att Lagrådets

synpunkter varken behöver inhämtas eller beaktas i

kombination med att en lags grundlagsstridighet

måste vara uppenbar för att en domstol skall kunna

åsidosätta densamma, medför att den rättssäkerhet

som grundlagen skall trygga inte är så säker som den

borde vara. Mot denna bakgrund behöver en

författningsdomstol inrättas.

Bakgrund

Konstitutionsutskottets behandling under

riksmötet 2000/01

Konstitutionsutskottet behandlade under föregående

riksmöte flera motioner som tog upp frågor om

lagprövningsrätt och författningsdomstol (bet.

2000/01:KU11). I detta sammanhang lämnade utskottet

en utförlig redovisning av gällande ordning med

tillhörande förarbetsuttalanden. Utskottet

redogjorde också för resultatet av olika

utredningsarbeten.

Den 23 mars 2000 höll utskottet ett offentligt

seminarium med anledning av utskottets behandling av

nämnda motioner om bl.a. lagprövningsrätt och

författningsdomstol samt om tillsättningen av högre

statliga tjänster. Utfrågade var forskare, ämbetsmän

och journalister. En utskrift från utfrågningen har

publicerats i skriftserien Utredningar från

riksdagen (1999/2000:URD1).

I sin bedömning av de aktuella motionerna

konstaterade utskottet att det i motioner och av

Demokratiutredningen hade framhållits den s.k.

europeiseringen av svensk rätt, som kan härledas

bl.a. från EU-medlemskapet. (a. bet. s. 45 f.). Vid

tidigare tillfällen hade utskottet konstaterat att

utrymmet för att tillämpa uppenbarhetsrekvisitet i

11 kap. 14 § andra punkten RF har minskat genom

Sveriges medlemskap i EU och införlivandet av

Europakonventionen i svensk rätt. Utskottet framhöll

att EG-rätten ju har företräde framför svensk lag

utan att det finns något krav på uppenbar

motstridighet. Utskottet konstaterade att vissa

delar av Europakonventionen - de som ingår i EG-

rätten - därmed skall tillämpas omedelbart framför

svensk lag, medan andra delar av konventionen skall

tillämpas först om "felet är uppenbart".

Europadomstolen i Strasbourg tillämpar inte något

uppenbarhetsrekvisit vid sin prövning. Vidare

anförde utskottet att om EU skulle ansluta sig till

Europakonventionen så att konventionen i sin helhet

blir EG-rätt med generell tillämpning, blir utrymmet

för att i Sverige tillämpa uppenbarhetsrekvisitet

vid normkollisioner ännu mindre.

Utskottet erinrade också om sina tidigare

påpekanden att även om regeln i 11 kap. 14 §

regeringsformen tar sikte på konflikter mellan

svenska rättsnormer av skilda valörer, är det

tveksamt om någon klar skiljelinje i längden kan

upprätthållas i rättstillämpningen mellan

situationer som synes reglerade av endast nationell

rätt och situationer då den "europeiska" rätten

inverkar. Envar av de normer som ställs mot varandra

vid en lagprövning kan härledas ur politiska beslut,

och det kunde därför enligt utskottets mening inte

anses stå i strid med demokratins grundsatser att en

norm av högre statsrättslig valör, som antagits i

demokratisk ordning, ges företräde framför en norm

av lägre statsrättslig valör.

Utskottet ansåg mot bakgrund av det anförda att

regeringen borde ges i uppdrag att låta utreda

frågor om skyldigheten enligt 11 kap. 14 §

regeringsformen för domstolar eller andra offentliga

organ att i vissa fall inte tillämpa en föreskrift

och om undantaget från denna skyldighet, det s.k.

uppenbarhetsrekvisitet. Uppenbarhetsrekvisitet borde

enligt utskottet belysas, inte minst med hänsyn till

att Europakonventionen införlivats med svensk rätt

och att Sverige anslutit sig till EU. Utredningen

borde omfatta frågan på vilket sätt en förstärkt

lagprövning bör kunna utövas. Detta borde t.ex.

kunna innefatta överväganden kring Lagrådets

ställning och frågan om behovet av en speciell

författningsdomstol eller om prövning bör ske inom

det vanliga domstolsväsendet. Enligt utskottets

mening var det angeläget att utredningen belyste

möjligheterna att även fortsättningsvis garantera

domstolsväsendets självständighet och undvika

politisering av domstolarna.

Utskottet ansåg att riksdagen med bifall till och

med anledning av de aktuella motionerna borde ge

regeringen det anförda till känna. Riksdagen

beslutade i enlighet med utskottets hemställan

(rskr. 2000/01:149).

Utskottet har inhämtat att man inom

Regeringskansliet för närvarande överväger formerna

för det utredningsarbete avseende konstitutionella

frågor som tar sikte på förslag till

grundlagsändringar inför valåret 2006.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser alltjämt att det finns ett behov av

att de frågor som berördes i utskottets

tillkännagivande till regeringen under föregående

riksmöte blir föremål för utredning. Enligt

utskottets mening är det angeläget att åtgärder

vidtas så att ett utredningsarbete snarast möjligt

kan inledas. Utskottet förutsätter att så sker. Mot

denna bakgrund avstyrker utskottet motionerna K236

(yrkande 13), K368 (yrkande 3), K424 (yrkande 2) och

Ju450 (yrkande 31) i berörda delar samt K401.

Vissa EMU-frågor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motion K374 med yrkande

om ett tillkännagivande till regeringen om

EMU:s oförenlighet med ett demokratiskt

styrelseskick. Därutöver avstyrker utskottet

motion K413 med yrkande om ett

tillkännagivande till regeringen om dels

fördelning av statliga bidrag inför en

kommande folkomröstning om EMU (yrkande 1),

dels behovet av att inrätta en kommitté med

uppgift att övervaka och publicera all

tillgänglig information om de ekonomiska stöd

som ges (yrkande 2). Jämför reservation 16.

Motionerna

I motion 2001/02:K374 av Bengt-Ola Ryttar (s) yrkas

att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om EMU:s oförenlighet med ett

demokratiskt styrelseskick. Motionären konstaterar

att det i dag är politiskt omöjligt för eliterna att

ifrågasätta den allmänna och lika rösträtten. Men nu

är eliten enligt motionären betydligt mer

sofistikerad. I stället för att argumentera för

begränsningar i rösträtten urholkar man demokratin

inifrån genom att flytta makt från demokratiskt

valda församlingar till "oberoende experter" som

antas bättre kunna styra utvecklingen eftersom de

inte kan ställas till ansvar eller påverkas av det

krävande och pockande folket. Motionären anför att

folkligt inflytande numera anses vara ett hot, inte

en möjlighet. Enligt motionären är EMU ett

praktexempel på oåtkomlig odemokratisk expertmakt.

Förhoppningsvis är EU bra för freden, men definitivt

inte för demokratin. Motionären framhåller att det

svenska folket inte kommer att kunna rösta fram en

regering som har möjlighet att sätta rätten till

arbete som det viktigaste politiska målet om vi går

med i EMU.

I motion 2001/02:K413 av Lena Sandlin-Hedman m.fl.

(s) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna

vad i motionen anförs om fördelning av statliga

bidrag inför en kommande folkomröstning om EMU

(yrkande 1). Motionärerna anför att det är

bekymrande ur demokratisk synvinkel om privata eller

andra intressen utnyttjar sin ekonomiska

överlägsenhet till att påverka ett val. Enligt

motionärerna har den kraftiga snedfördelningen av

ekonomiska resurser i folkomröstningen till EU lett

till att misstron mot demokratin ökat och att

människor vänder sig bort från politiken. Detta är

en farlig utveckling. För att inte samma saker skall

upprepas inför en folkomröstning om EMU anser

motionärerna att åtgärder bör vidtas. Det är

angeläget dels med transparens och öppenhet i denna

fråga, dels att de båda alternativen i EMU-frågan

erhåller likvärdiga resurser. Riksdagen bör enligt

motionärerna uttala att en jämn resursfördelning av

de statliga bidragen mellan alternativen är

önskvärd.

I samma motion yrkas också att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen anförs om

behovet av att inrätta en kommitté med uppgift att

övervaka och publicera all tillgänglig information

om de ekonomiska stöd som ges (yrkande 2). Enligt

motionärerna bör en sådan kommitté fungera fram till

folkomröstningen om EMU. Alla organisationer som

deltar aktivt i EMU-frågan bör uppmanas att

frivilligt till kommittén offentliggöra alla

ekonomiska bidrag, från enskilda, organisationer och

företag.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med riksdagens behandling av

budgetpropositionen 2000/01:1 behandlade

finansutskottet motioner som berörde dels former för

ställningstagande till euro, dels analyser av

effekterna av att införa euro (bet. 2000/01:FiU1).

När det gäller den första frågan innehöll en motion

likalydande yrkanden som den nu aktuella motionen

K413. Finansutskottet anförde att det var utskottets

principiella uppfattning att informationen vid en

eventuell folkomröstning måste vara allsidig och

saklig. Dessutom borde enligt utskottet resurserna

mellan de olika alternativen så långt det är möjligt

vara jämt fördelade och öppet redovisade. Utskottet

var däremot i dagsläget inte berett att ta ställning

till hur dessa principer skall kunna tillgodoses,

eftersom det ännu inte fanns något beslut när en

folkomröstning skall genomföras. Det var enligt

utskottets mening också viktigt att sådana frågor

löstes i största möjliga samförstånd mellan de

politiska partierna. Utskottet avstyrkte därmed

motionerna som gällde denna fråga.

Beträffande den andra frågan anförde

finansutskottet i korthet att det var viktigt att

olika effekter av ett eventuellt svenskt deltagande

i valutaunionens tredje steg noga utreddes och

analyserades. Utskottet hänvisade vidare till den

kommitté som regeringen hade tillkallat med uppgift

att analysera förändrade förutsättningar för

finanspolitiken vid ett eventuellt deltagande i

valutaunionen. Utskottet avstyrkte därmed berörda

motioner.

Även i samband med riksdagens behandling av

budgetpropositionen 2001/02:1 behandlade

finansutskottet motioner som rörde EMU och euron. I

motionerna togs frågor upp om information om och

analyser av eurons effekter. I korthet anförde

finansutskottet (bet. 2001/02:FiU1) att det är

viktigt att olika effekter av ett eventuellt svenskt

deltagande i valutaunionens tredje steg noga utreds

och analyseras samt att svenska folket får en bred

och allsidig information om EMU och euron. Utskottet

påpekade vidare att en kommitté för närvarande

arbetar med att analysera förändrade förutsättningar

för stabiliseringspolitiken vid ett eventuellt

deltagande i valutaunionen. Därutöver görs olika

informationsinsatser om EMU och euron. Mot denna

bakgrund avstyrkte finansutskottet motionerna.

Den i finansutskottets betänkanden omtalade

kommittén - Kommittén om stabiliseringspolitik för

full sysselsättning vid svenskt medlemskap i

valutaunionen (Fi 2000:07) - beräknas avsluta sitt

arbete den 15 februari 2002.

Utskottets ställningstagande

När det gäller vad som anförs i motion K374 anser

konstitutionsutskottet i likhet med finansutskottet

att det är viktigt att olika effekter av ett

eventuellt svenskt deltagande i valutaunionens

tredje steg noga utreds och analyseras. Utskottet

konstaterar att regeringen har vidtagit åtgärder för

att så skall ske. Därutöver har riksdagen ställt sig

bakom regeringens uppfattning att ett svenskt

deltagande i valutaunionen måste ha ett brett

folkligt stöd och att frågan skall underställas

svenska folket för prövning i en folkomröstning.

Något beslut om när en sådan omröstning skall

genomföras har ännu inte fattats. Utskottet är för

närvarande inte berett att utöver vad som nu sagts

ta ställning till vad som anförs i den nämnda

motionen och avstyrker den därför.

Som redovisats ovan behandlade finansutskottet under

riksmötet 2000/01 en motion med likalydande yrkanden

som den nu aktuella K413. I likhet med

finansutskottet har konstitutionsutskottet den

principiella uppfattningen att informationen vid en

eventuell folkomröstning måste vara allsidig och

saklig. Utskottet delar vidare finansutskottets

mening att kampanjresurserna mellan olika alternativ

så långt det är möjligt bör vara jämt fördelade. Som

påpekats ovan har något beslut om när en

folkomröstning skall genomföras ännu inte fattats.

Utskottet är därför inte nu berett att närmare

uttala sig om fördelning och eventuell redovisning

av kampanjresurser. I likhet med finansutskottet

anser utskottet vidare att det är viktigt att i

denna fråga lämna utrymme för eventuella

samförståndslösningar mellan de politiska partierna.

Därutöver vill utskottet framhålla att det enligt 8

kap. 4 § RF krävs att riksdagen i form av lag fattar

beslut om rådgivande folkomröstning för att en sådan

skall kunna genomföras. På regeringens förslag i en

sådan fråga kommer i sedvanlig ordning att finnas

motionsrätt. Enligt utskottets mening är det mot

bakgrund av det anförda inte påkallat att riksdagen

nu vidtar någon åtgärd med anledning av vad som

anförs i motion K413 (yrkandena 1 och 2). Den bör

därför avslås.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Bred författningsutredning (punkt 2)

av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger

René (m), Lars Hjertén (m), Nils Fredrik Aurelius

(m), Åsa Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp)

och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K236 yrkandena 1 och 2

samt 2001/02:K327.

Ställningstagande

I enlighet med vad som anförs i motion K327

vill vi framhålla att 1974 års regeringsform

nu har varit i kraft i mer än ett kvarts

sekel. Under denna tid har endast partiella

områden i regeringsformen belysts. Vi delar

motionärernas uppfattning att det nu är dags

att i ett mer långsiktigt och översiktligt

perspektiv låta utvärdera regeringsformen

och dess konsekvenser för det svenska

rättssamhället. En central utgångspunkt för

en förnyelse av den svenska författningen

som vi, i likhet med vad som anförs i motion

K236 (yrkandena 1 och 2), vill se är

respekten för den enskildes rätt. En annan

central utgångspunkt i detta förnyelsearbete

bör enligt vår mening vara att en ökad

maktdelning stärker den enskildes frihet och

förbättrar demokratins vitalitet. Med bifall

till de nämnda motionerna bör vad som nu

anförts ges regeringen till känna.

2. Flernivådemokrati och kommunal självstyrelse

(punkt 3)

av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger

René (m), Lars Hjertén (m), Nils Fredrik Aurelius

(m), Åsa Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp)

och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K236 yrkande 5,

2001/02:K248 yrkande 3, 2001/02:K326, 2001/02:K368

yrkandena 1, 2 och 4, 2001/02:K371 yrkandena 9, 34

och 35, 2001/02:K424 yrkande 4 och 2001/02:N314

yrkande 2.

Ställningstagande

Vi delar den uppfattning som anförs i de nu aktuella

motionerna att gällande bestämmelser i

regeringsformen har visat sig otillräckliga för att

skydda den kommunala självstyrelsen. Kommunernas

förutsättningar att själva besluta i kommunala

angelägenheter bör därför enligt vår mening regleras

i grundlag på ett sätt som garanterar kommunerna

möjligheter att sörja för sina invånares intressen

utan opåkallade ingrepp från statens sida. Vi anser

att det är en avgörande demokratifråga att den

offentliga makten utövas så nära medborgarna som

möjligt. Lokala beslutsfattare har en närmare

relation till sina väljare och kan lättare

uppmärksamma deras önskemål. En tydligt förstärkt

kommunal kompetens bör enligt vår mening fastställas

i regeringsformen med ledning av

subsidiaritetsprincipen. Den av regeringen aviserade

översynen av uppgifts- och ansvarsfördelningen

mellan staten, kommunerna och landstingen bör enligt

vår mening ha till uppgift att lägga fram förslag om

en sådan reglering. Översynen bör omfatta frågan om

på vilken nivå - grundlag, lag som beslutas i samma

ordning som riksdagsordningen eller vanlig lag -

olika kompetenser bör regleras. Vi anser att vad som

nu anförts bör med bifall till motion K326 samt

motionerna K236 (yrkande 5), K248 (yrkande 3), K368

(yrkandena 1, 2 och 4), K371 (yrkandena 9, 19, 34

och 35), K424 (yrkande 4) och N314 (yrkande 2) i

berörda delar ges regeringen till känna.

3. Bekräftelse i grundlag av direktvalda

regionfullmäktige (punkt 4)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K371 yrkande 19.

Ställningstagande

Jag vill framhålla att en direktvald församling

alltid har ett högre demokratiskt värde än

en indirekt vald församling. Enligt min

uppfattning bör en ordning med direktvalda

regionfullmäktige i alla regioner bekräftas,

såsom anförs i motion K371 (yrkande 19),

genom att grundlagen ses över så att

regionfullmäktige kan erkännas. Detta bör

med bifall till den nämnda motionen i berörd

del ges regeringen till känna.

4. Vissa åtgärder för att försvara demokratin

(punkt 5)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K280 yrkandena 1 och 3.

Ställningstagande

Vi vill framhålla att det i dag sprids en misstro

mot rättsstatens och demokratins grundläggande

principer. Som anförs i motion K280 kan denna

misstro bottna i vad många uppfattar som rättstatens

brister. En rättsstat har till uppgift att skydda

mötesfriheten för alla, liksom att skydda människors

liv och egendom mot ideologiska våldsverkare och

vandaler. Ett problem som många människor upplever

är att polisen i vardagen inte är på plats. Vi vill

framhålla att en rättsstat som bara fungerar för de

högt uppsatta inte är någon riktig rättsstat. När

rättsstaten sviker firar demokratins fiender

triumfer. Om polis och rättsväsende inte är

tillräckligt starka finns vidare, i likhet med vad

som anförs i den nämnda motionen, en risk att det i

stället är medborgerliga friheter som beskärs för

att på så sätt skapa ett bedrägligt lugn. Enligt vår

mening måste rättsstaten ha resurser för att kunna

upprätthålla allas medborgerliga frihet. Vi vill

framhålla att principen om maktdelning därutöver

förtydligar behovet av att kunna granska och pröva

att polisen alltid sköter sitt uppdrag i enlighet

med gällande lagar. Vad som nu har anförts om

rättsstatens roll i en demokrati bör, med bifall

till den nämnda motionen i berörd del (yrkande 1),

ges regeringen till känna.

I den nämnda motionen behandlas också förekomsten

av att offentliga medel utgår till organisationer

som använder politiskt våld eller aktiviteter som

innebär lagöverträdelser. Vi delar motionärernas

uppfattning att det finns anledning att nu göra

klart att en sådan tilldelning av offentliga medel

inte är acceptabel. Riksdagen bör därför besluta att

detta inte får ske. I enlighet med det anförda bör

motionen bifallas i också denna del (yrkande 3).

5. Rösträtt för utländska medborgare vid

riksdagsval (punkt 7)

av Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per

Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K264 yrkande 5 och

2001/02:A317 yrkande 30.

Ställningstagande

Vi delar uppfattningen i motionerna K264 (yrkande 5)

och A317 (yrkande 30) att riksdagen nu bör begära

att regeringen lägger fram förslag till en ändring

som innebär att också utländska medborgare med

hemvist i Sverige skall ges rätt att rösta, inte

bara i kommunala val, utan också i riksdagsval. Det

är enligt vår uppfattning angeläget att en flykting

som fått uppehållstillstånd och levt en tid här i

landet skall ha möjlighet att kunna påverka den

politik som bedrivs här. Som anförs i de nämnda

motionerna motverkar den gällande ordningen den

invandrades möjlighet att integreras med sin

omgivning. Därmed förstärks också de tendenser till

utanförskap som ändå ligger i själva flykting- eller

invandrarskapet. Vilket krav på hemvist som i

enlighet med vad som nu anförts bör uppställas för

utländska medborgares rösträtt i riksdagsval kan

enligt vår mening lämpligen övervägas i anslutning

till den beredning som nu sker med anledning av

förslaget från Kommittén om medborgarskapskrav på

slopat treårskrav för rösträtt i kommunala val och

folkomröstningar. Vad som nu har anförts bör med

bifall till de nämnda motionerna i berörd del ges

regeringen till känna.

6. Sänkning av rösträttsåldern (punkt 8)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K258 yrkande 1,

2001/02:K337, 2001/02:K381 yrkande 2 och

2001/02:K397.

Ställningstagande

Enligt min mening har unga människor ett rättmätigt

krav på inflytande över både frågor som berör dem

och andra frågor. Det pågår visserligen en

diskussion om ungdomars inflytande och formerna för

detta, och olika organ har inrättats, vilka dock

inte ger ungdomar ett direkt inflytande i politiken.

Jag anser att det nu är tid att överväga att sänka

rösträttsåldern till 16 år. Sedan den förra

sänkningen till 18 år har kunskapsnivån och

omvärldsorienteringen hos unga människor ökat

avsevärt. Unga människor har både en förmåga och

vilja att ta ansvar för sin framtid. En sådan åtgärd

skulle på ett helt annat sätt än vad som nu är

fallet göra det möjligt för ungdomar att få ett

verkligt inflytande i politisk verksamhet.

Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med

förslag till ändringar i relevant lagstiftning.

Enligt min mening bör riksdagen därför, i enlighet

med vad som anförs i motionerna K258 (yrkande 1) och

K381 (yrkande 2) i berörda delar samt i motionerna

K337 och K397, ge regeringen till känna vad som nu

anförts om en sänkt rösträttsålder. Motionerna

tillstyrks därmed.

7. Tidpunkt för rösträtt (punkt 9)

av Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v), Per

Lager (mp), Åsa Torstensson (c) och Helena

Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K258 yrkande 2.

Ställningstagande

Under förutsättning att rösträttsåldern också i

fortsättningen är 18 år, bör enligt vår mening

rätten att rösta i allmänna val inträda det

kalenderår då väljaren uppnår rösträttsåldern.

Regeringen bör därför, i enlighet med vad som anförs

i motion K258 (yrkande 2), återkomma till riksdagen

med förslag till en sådan lagändring. Motionen bör

därmed bifallas i berörd del.

8. Renodlat personval (punkt 11)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m), Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa Torstensson

(c) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:So637 yrkande 23 (delvis).

Ställningstagande

Vi vill framhålla att det är angeläget att stärka

personvalsinslaget. I likhet med vad som anförs i

motion So637 (yrkande 23 delvis) anser vi att ett

renodlat personval skulle leda till att medborgarna

som väljare får ökad egenmakt. Enligt vår

uppfattning bör därför regeringen nu tillkalla en

utredning med uppgift att lämna förslag på

nödvändiga åtgärder för att ett system med renodlat

personval skall kunna införas. Vi vill därför med

bifall till den nämnda motionen i berörd del ge

regeringen till känna vad som nu har anförts.

9. Småpartispärren (punkt 13)

av Kenneth Kvist (v), Ingvar Svensson (kd), Mats

Einarsson (v), Per Lager (mp) och Maria Larsson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K323 yrkande 4 och avslår

motion 2001/02:K222 (delvis).

Ställningstagande

Enligt vår mening bör 4-procentsspärren vid

fördelningen av mandat avvecklas. Vi vill härvid

framhålla att man skulle slippa alltför kraftiga

marginaleffekter vid mandatfördelningen om man

ersätter den nuvarande spärren med en

intrappningsskala. Det är ju viktigare för partier

att få någon representation i parlamentet än att

helt stå utanför. Vi anser därför, i likhet med vad

som anförs i motion K323 (yrkande 4), att en

utredning bör tillkallas med uppgift att arbeta

utifrån perspektivet att eventuella förändringar av

4-procentsspärren skall kunna beslutas i samband med

valet 2006 och träda i kraft 2010 (såvida inte nyval

inträffar under den senare mandatperioden). Detta

bör ges regeringen till känna. Mot denna bakgrund

tillstyrker vi den nämnda motionen och avstyrker

motion K222 (delvis) i berörd del.

10. Antalet riksdagsledamöter (punkt 15)

av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger

René (m), Lars Hjertén (m), Nils Fredrik Aurelius

(m) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:K206,

2001/02:K222 (delvis), 2001/02:K236 yrkande 20,

2001/02:K287 och 2001/02:K299 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Med nu gällande ordning har Sverige 349

riksdagsledamöter. Författningsutredningen hade

föreslagit att antalet ledamöter i den nya

enkammarriksdagen skulle uppgå till 290.

Grundlagsberedningen ansåg dock att en

enkammarriksdag borde bestå av 350 ledamöter, och

riksdagen godtog det senare förslaget. Antalet

minskades senare till 349.

I ett internationellt perspektiv har Sverige många

riksdagsledamöter i förhållande till folkmängden, ca

25 000 medborgare per mandat. I Tyskland går det ca

115 000 medborgare per folkvald och i Frankrike ca

66 000 medborgare per folkvald. I Norden finns en

tradition av mycket stora direktvalda parlament i

förhållande till folkmängden. I Finland, Norge och

Danmark representerar dock varje ledamot fler

medborgare än i Sverige.

En minskning skulle kunna leda till bl.a.

förbättringar för riksdagen som arbetsplats,

ledamöternas arbete samt medborgarnas kunskaper och

kännedom om de folkvalda. En utredning bör därför

tillsättas för att utreda förutsättningarna för en

minskning av antalet riksdagsledamöter. Vad som nu

anförts bör med anledning av motionerna K206 och

K287 samt motionerna K222 (delvis), K236 (yrkande

20) och K299 (yrkandena 1 och 2) i berörda delar ges

regeringen till känna.

11. Partibytares rätt att förfoga över uppdrag

från partigrupp (punkt 16)

av Ingvar Svensson (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K325.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning finns det skäl att starkt

ifrågasätta den rätt med vilken partibytare har

möjlighet att sitta kvar på tidigare tilldelade

uppdrag. Det har ibland funnits en ovilja bland

partibytare att lämna uppdrag som besatts av en

partigrupp. Vi vill, i likhet med vad som anförs i

motion K325, framhålla att ett sådant beteende kan

leda till problem i den politiska beslutsprocessen.

Därför delar vi motionärernas uppfattning att

regeringen bör utreda och överväga möjligheterna att

för partibytare begränsa förfoganderätten över

sådana uppdrag som nu är i fråga. Vad som nu har

anförts bör med bifall till den nämnda motionen ges

regeringen till känna.

12. Successionsordningens

giftermålsbestämmelser (punkt 19)

av Per Lager (mp) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K330.

Ställningstagande

Som ett led i moderniseringen av monarkin bör enligt

vår uppfattning ytterligare ett steg tas genom att

samtliga medlemmar i kungafamiljen medges rätt att

själva bestämma vem de vill gifta sig med. Vi delar

uppfattningen i motion K330 att statschefen och

regeringen inte bör vara de som beslutar om en vuxen

människas val av livspartner. Det känns väldigt

otidsenligt att monarken skall få sista ordet i

angelägenheter som val av partner för hans eller

hennes syskon och barn. Regeringens inblandning i

denna fråga känns enligt vår mening inte heller

befogad. Vi anser därför att riksdagen med bifall

till den nämnda motionen bör ge regeringen till

känna att alla svenska medborgare, kungliga eller

icke, som har fyllt 18 år skall ha fullständig

frihet att själva välja vem de vill gifta sig med,

under förutsättning att personen är myndig.

13. Förberedelser för monarkins avskaffande

(punkt 20)

av Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per

Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 20 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K240 och 2001/02:K273.

Ställningstagande

Vi anser att statschefen, som innehar det främsta

ämbetet i en demokrati, bör tillsättas på ett sätt

som står i överensstämmelse med den demokratiska

grunduppfattning som i alla andra offentliga

sammanhang anses självklar. Monarkins själva

existens fungerar som en ideologisk konservering av

icke-demokratiska föreställningar om "överhetens"

utvaldhet och "naturliga" maktbefogenheter.

Statschefens representativa funktion understryker

ytterligare det principiellt orimliga i att

statschefen föds till sitt ämbete. Inte minst den

ärftliga tronföljden utgör ett sådant otidsenligt

arrangemang som krävs för att den irrationella magi

som utgör monarkins enda källa till legitimitet

skall kunna upprätthållas. Vi vill vidare av rent

mänskliga skäl motsätta oss idén med att ett barn

skall utses till uppdrag redan i moderlivet och

därefter hela uppväxten präglas av detta. Vad som nu

anförts motiverar enligt vår mening att statschefen

bör utses i en sådan ordning att han eller hon kan

förväntas åtnjuta ett brett politiskt förtroende.

Vi anser därför att en bred diskussion bör

initieras om statsskickets framtida utformning med

utgångspunkt i konkreta och realistiska förslag. Vad

som anförs i motion K273 är ett förslag som kan

utgöra en sådan utgångspunkt. En diskussion av

angivet slag kan enligt vår mening bara gynna en

fortsatt demokratisering och modernisering av vår

författning. Regeringen bör därför, såsom anförs i

såväl den nämnda motionen som i motion K240, nu

tillsätta en utredning med uppgift att överväga

statsskickets framtida utformning med inriktning på

att monarkin skall avskaffas. Vad som nu anförts bör

med bifall till de nämnda motionerna ges regeringen

till känna. Till detta kan tilläggas att de

riksdagsledamöter som i dag inte är beredda att

fatta beslut om monarkins omedelbara avskaffande bör

kunna biträda vad som nu har sagts och därmed bidra

till frågans framtida lösning.

14. Entledigande av regeringen efter

riksdagsval (punkt 21)

av Per Lager (mp) och Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K371 yrkande 37.

Ställningstagande

Vi anser att regeringen oavsett valutgången

obligatoriskt skall avgå efter ett riksdagsval. På

detta sätt ges utrymme för sonderingar kring vilka

regeringsbildningar som kan väntas få stöd. En

regering som förväntar sig att sitta kvar tvingas

därmed, såsom anförs i motion K371 (yrkande 37),

söka nytt stöd från riksdagen efter genomfört val.

Vad som nu sagts bör med bifall till den nämnda

motionen i berörd del ges regeringen till känna.

15. Domstolars och Domstolsverkets ställning

samt utnämning av högre domare (punkt 23)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K236 yrkandena 14-16.

Ställningstagande

Ärenden om domstolsväsendet bereds i riksdagen av

justitieutskottet. Domstolarna tenderar därmed

enligt vår uppfattning att uppfattas mer som en

brottsbekämpningsmyndighet, inplacerad mellan

åklagarväsendet och kriminalvården, än som den

rättsstatens kärna som domstolarna bör utgöra.

Domstolarnas roll är till stor del av

konstitutionell art. Vi anser att domstolsfrågorna

bör, som framhålls i motion 2001/02:K236 (yrkande

14), i framtiden beredas av konstitutionsutskottet

för att tydliggöra domstolsväsendets särskilda

ställning i konstitutionellt hänseende.

Riksdagskommittén bör därför, med bifall till den

nämnda motionen i berörd del, ges i uppdrag att

beakta detta i sitt fortsatta arbete.

När det gäller Domstolsverkets ställning anser vi

att den centrala domstolsorganisationen inte bör

utformas på ett sätt som riskerar ett oberoende

domstolsväsende. Den nuvarande konstruktionen ger

enligt vår mening regeringen ett alltför starkt

grepp om domstolsorganisationen. Det finns därför

skäl att överväga en annan ordning. Med ett

självständigt serviceorgan skulle domstolarnas

självständighet kunna garanteras. Vi vill som ett

alternativ peka på det danska systemet med en

myndighet som ligger under riksdagen och vars

verksamhet regleras i lag. Enligt vår mening bör,

såsom anförs i motion K236 (yrkande 15), regeringen

få i uppdrag att utreda frågan om Domstolsverkets

ställning och funktion i förhållande till

domstolarna med det danska systemet som förebild. Vi

tillstyrker därmed nämnda motion också i denna del.

I övrigt vill vi framhålla att förslagen från

Kommittén om domarutnämningar och

domstolsledning är bra, eftersom de bl.a.

innebär en öppnare utnämningsprocess. Detta

bör, såsom anförs i motion K236 (yrkande

16), ges regeringen till känna.

16. EMU och demokratin (punkt 25)

av Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per

Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 25 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K374.

Ställningstagande

Det är en politisk omöjlighet för eliterna att i

dag ifrågasätta den allmänna och lika rösträtten. I

likhet med vad som anförs i motion K374 vill vi dock

påpeka att eliterna nu är betydligt mer

sofistikerade. I stället för att argumentera för

begränsningar i rösträtten, urholkar man demokratin

inifrån genom att flytta makt från demokratiskt

valda församlingar till "oberoende experter". Dessa

experter antas bättre kunna styra utvecklingen,

eftersom de inte kan ställas till svars eller

påverkas av ett krävande och pockande folk. Folkets

inflytande anses alltså numera som ett hot, inte en

möjlighet. Vi delar motionärens uppfattning att EMU

är ett praktexempel på en oåtkomlig, odemokratisk

expertmakt. Om vi går med i EMU kommer det svenska

folket inte att kunna rösta fram en regering, som

har möjlighet att sätta rätten till arbete som det

viktigaste politiska målet. Ett samhälle kan sägas

fungera så länge politiken kan lösa konflikterna.

Efter ett införande av EMU får politiken i vårt land

inte ens försöka lösa de konflikter som kan komma

att uppstå. Vi vill i likhet med motionären

framhålla att den långa och mycket framgångsrika

uppbyggnaden av välfärdsstaten har skapat en unik

tilltro till det politiska systemet, trots dess alla

fel och brister. Denna tilltro är förmodligen den

största tillgång som ett samhälle kan ha, och som vi

nu riskerar. Vi delar således motionärens

uppfattning att omsorgen om demokratin och det

politiska systemets legitimitet gör att Sverige bör

avstå från medlemskap i EMU. Med bifall till den

nämnda motionen bör vad som nu anförts om EMU:s

oförenlighet med ett demokratiskt styrelseskick ges

regeringen till känna.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Rösträtt för utländska medborgare vid

riksdagsval (punkt 7)

av Åsa Torstensson (c).

En fråga som enligt min mening är angelägen att

lyfta fram är möjligheterna för både nationella

minoriteter och invandrargrupper att engagera sig

politiskt. Jag anser att det är rimligt att

människor som har sin hemvist i Sverige, även om de

av olika anledningar inte vill eller kan få svenskt

medborgarskap, skall ha rätt att rösta inte bara i

kommunala val, utan också i riksdagsval. Som

framgått bereds för närvarande inom

Regeringskansliet förslaget från Kommittén om

medborgarskap att kravet på folkbokföring i Sverige

under tre år för att andra utländska medborgare än

EU-medborgare samt norska och isländska medborgare

skall ha rätt att delta i kommunala val skall tas

bort. Enligt förslaget skall alltså alla utländska

medborgare ha rösträtt i kommunala val samt i

kommunala folkomröstningar om de är folkbokförda i

kommunen respektive landstinget och på valdagen har

fyllt 18 år.

Jag anser, i likhet med vad som anförs i

motionerna K264 (yrkande 5) och A317 (yrkande 30)

att det rådande sambandet mellan medborgarskap och

rösträtt i riksdagsval bör brytas. Det gällande

kravet på tre års folkbokföring för rösträtt i de

kommunala valen har hittills förefallit uttrycka ett

rimligt krav på hemvist för deltagande i också

riksdagsval. Nu får dock resultatet av beredningen

av förslaget från Kommittén om medborgarskapskrav

avvaktas innan ett lämpligt krav på hemvist för

rösträtt i riksdagsval formuleras.

Entledigande av regeringen efter riksdagsval

(punkt 21)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Vi delar inte uppfattningen som anförs i motion K371

(yrkande 37) att det finns behov av en bestämmelse

som, vid sidan av vad som gäller vid

misstroendeförklaring, innebär att statsministern

och därmed regeringen med automatik skall avgå efter

ett riksdagsval. Däremot finner vi anledning att i

detta sammanhang framhålla att varje regering har

att söka parlamentariskt stöd för sin politik. Med

denna utgångspunkt är det en självklarhet att en

regering som förlorar den majoritet på vilken den är

bildad eller som avser att söka ett förändrat stöd

avgår. Vi vill också erinra om vad vi framhöll i

anslutning till omröstningen om

missförtroendeförklaring 1998, nämligen att det är

rimligare att en regering avgår än sitter kvar efter

ett betydande valnederlag och då den dittills följda

samarbetsstrategin överges. I en sådan situation bör

enligt vår mening riksdagen inte lämnas utanför,

utan i stället bör utrymme lämnas för en

regeringsbildningsprocess under talmannens ledning.

Domstolsverkets ställning (punkt 23)

av Ingvar Svensson (kd) och Maria Larsson (kd).

Som framgått har riksdagen detta riksmöte redan

tagit ställning till en motion med ett liknande

yrkande som i den nu aktuella motionen K236 (yrkande

15) och som rör Domstolverkets ställning. I detta

sammanhang hade Kristdemokraterna en gemensam

reservation med Moderata samlingspartiet (se bet.

2001/02:JuU1 s. 139 f.). Denna reservation bifölls

inte av riksdagen. Vi avstår därför nu från att

reservera oss, men vill ändå framhålla att också vi

är av den uppfattningen att den centrala

domstolsorganisationen inte bör utformas på ett sätt

som riskerar ett oberoende domstolväsende. Det finns

enligt vår mening anledning att överväga en annan

ordning än den gällande, eftersom den ger regeringen

ett alltför starkt grepp om domstolsorganisationen.

För att domstolarnas självständighet skall kunna

garanteras behövs ett självständigt ser-

viceorgan. Även vi vill i detta sammanhang peka på

det danska systemet som ett alternativ. Vi delar

således uppfattningen att regeringen, såsom anförs i

motion K236 i berörd del, bör få i uppdrag att

utreda frågan om Domstolsverkets ställning och

funktion med det danska systemet som förebild.

Lagprövning och författningsdomstol (punkt 24)

av Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund

(s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v),

Mats Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt

(s), Kenth Högström (s) och Mats Einarsson (v).

Som framgått har en majoritet av riksdagens

ledamöter under föregående år fattat beslut om att

regeringen skulle ges i uppdrag att låta utreda

frågor om skyldigheten enligt 11 kap. 14 § RF för

domstolar och andra offentliga organ att i vissa

fall inte tillämpa en föreskrift och om undantaget

från denna skyldighet, det s.k.

uppenbarhetsrekvisitet. Oaktat detta finner vi

anledning att också nu hävda vår ståndpunkt att

någon sådan utredning inte bör tillkallas. Skälen

för detta är desamma som de vi anförde föregående

år.

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Så

inleds 1974 års regeringsform. Bestämmelsen ger

uttryck åt folkstyrelsen som den bärande principen

för det svenska statsskicket.

Riksdagen är folkets främsta företrädare. Det är

riksdagen som stiftar lag. Detta är fundamentet för

det svenska folkstyret. Folket har att besluta i

eget hus. Inga andra statsorgan skall ställas

ovanför folkets valda representanter. En

utgångspunkt måste enligt vår mening därför vara att

det är riksdagens uppgift att tolka grundlagen.

Liksom tidigare vill vi framhålla att Sverige har

en unik tradition och ett utvecklat system för att i

förväg pröva ett tilltänkt lagförslags lämplighet

från olika utgångspunkter. Beredningen av ett

lagförslag omfattar normalt utredning,

remissförfarande och lagrådsgranskning. Lagrådets

granskning av ett lagförslag skall enligt 8 kap. 18

§ regeringsformen avse bl.a. hur förslaget förhåller

sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt

och hur det förhåller sig till rättssäkerhetens krav

samt vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.

Lagrådets yttranden har praktiskt taget genomgående

varit av juridisk-teknisk art. Inriktningen på

Lagrådets yttranden har inneburit att det i

praktiken kunnat förenas med folkstyret.

Ett noggrant beredningsförfarande, som omfattar

även den juridisk-tekniska granskningen av Lagrådet

men där riksdagen som lagstiftare har det yttersta

ansvaret, är enligt vår uppfattning den bästa

garanten för att lagstiftningen uppfyller högt

ställda krav på rättssäkerhet och ändamålsenlighet.

Gällande ordning ger ett visst utrymme för

prövning i efterhand av en föreskrifts förenlighet

med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad

författning. Det gäller föreskrifter såväl i lag

eller förordning som i myndighetsföreskrifter. En

föreskrift i lag eller förordning får dock sättas åt

sidan på grund av bristande överensstämmelse med

överordnad författning endast om felet är uppenbart.

Både domstolar och andra offentliga organ har

utrymme för, innefattande såväl en rätt som en

skyldighet, att göra en sådan prövning.

Lagprövningsinstitutet är dock inget normalt inslag

i svensk rättstillämpning.

Ett slopande av uppenbarhetsrekvisitet leder

enligt vår uppfattning till osäkerhet och skadar

förtroendet för rättsordningen. Ett stort antal

instanser ges därmed rätt och skyldighet att i

avsevärt större omfattning än med nuvarande regler

överpröva beslut som fattats av riksdagen eller

regeringen. En lagprövning som centraliseras till

ett organ, såsom en författningsdomstol, skulle leda

till att detta organs maktställning blev mycket

stark - alltför stark för att enligt vår mening vara

väl förenlig med folkstyrelseprincipen. Vi anser att

ingen av dessa lösningar är tillfredsställande. I

praktiken juridifieras politiken, i stället för att

demokratiseras. I detta sammanhang vill vi erinra om

att författningsdomstolar främst förekommer i

förbundsstater. Författningsdomstolens viktigaste

uppgift i Tyskland är att slita kompetenskonflikter

mellan delstater och förbundsrepubliken.

I likhet med föregående år vill vi också framhålla

att en ökad lagprövningsrätt för domstolar innebär

en politisering av juridiken, där domare allt oftare

kommer att kunna - men också avkrävas - politiska

ställningstaganden. Utvidgad lagprövningsrätt

innebär att domstolarna får en ökad politisk makt.

All internationell erfarenhet visar att i länder där

den judiciella makten är stark, som i USA, är

utnämningarna av domare starkt politiserade. Det

judiciella upphör att vara judiciellt och blir

politik. Med nuvarande ordning föranleder

domarutnämningar sällan politiska kontroverser i

vårt land. Ger vi domstolarna allt större rätt att

överpröva riksdagens bedömning att dess beslut är

lagliga, finns risken att varje politisk rörelse

också kommer att försöka se till att utnämna domare

som har åsikter i linje med rörelsens ideologi. Det

objektiva och förhållandevis sakliga

statstjänstemannaidealet skulle enligt vår

uppfattning riskera att gå till historien vad gäller

domarkåren.

Vi vill återigen framhålla att grundläggande

förändringar av Sveriges författning bör ske endast

i bred politisk enighet. 1974 års regeringsform var

resultatet av en sådan uppgörelse. De förändringar

som den begärda utredningen syftar till innefattar

en väsentlig maktförskjutning till nackdel för

folkstyret. Vi är alltjämt inte beredda att förorda

en sådan maktförskjutning.

Ett enhälligt konstitutionsutskott uttalade vid

behandlingen av regeringens proposition med

anledning av Rättighetsskyddsutredningens förslag

att det inte kunde komma i fråga att i något

hänseende förändra lagprövningsrätten och att

uppenbarhetsrekvisitet måste få en särskild

betydelse när det gäller av riksdagen beslutad lag

eller annan föreskrift (bet. KU 1978/79:39).

Utskottet uttalade att riksdagen enligt grundlagen

är den främste lagstiftaren och att endast riksdagen

kan stifta grundlag. Därför ansåg utskottet att det

är naturligt att riksdagen är den instans som är

bäst ägnad att pröva om en viss föreskrift är

grundlagsenlig. Uppenbarhetsrekvisitet medförde i

detta fall enligt utskottet att riksdagens

tillämpning av visst grundlagsstadgande måste

respekteras så länge den håller sig inom ramen för

en möjlig tolkning av bestämmelsen i fråga. För att

underlåta tillämpning av en av riksdagen beslutad

föreskrift måste det därför, enligt utskottet,

fordras att föreskriften materiellt sett är

oförenlig med ett grundlagsstadgande eller att det

vid föreskriftens beslutande förekommit ett klart

och direkt åsidosättande av ett uttryckligt

stadgande i grundlag eller riksdagsordningen om

lagstiftningsproceduren som uppenbarligen måste

anses vara av väsentlig betydelse för denna.

Sveriges medlemskap i EU innebär att EG-rätten har

företräde framför svensk lag utan att det finns

något krav på uppenbar motstridighet. Detta

förhållande kan visserligen ses som en minskning av

utrymmet för att tillämpa uppenbarhetsrekvisitet. Vi

vill dock påpeka att lagprövningsregeln i

11 kap. 14 § regeringsformen tar sikte på

konflikter mellan svenska rättsnormer av skilda

valörer och anser att de återgivna uttalandena

alltjämt äger giltighet. Med det anförda är vi

således alltjämt av den uppfattningen att den

utredning som begärs i de nu aktuella motionerna,

och som riksdagens majoritet redan har beslutat om,

inte bör tillkallas.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Riksbankens förslag

I riksbankens förslag 2001/02:RB4 föreslås att

riksdagen antar förslag till lag om ändring i 8 kap.

14 § regeringsformen.

Motioner från allmänna

motionstiden

2001/02:K206 av Rolf Gunnarsson (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att minska antalet ledamöter i

Sveriges riksdag till 249.

2001/02:K222 av Sten Andersson (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av en utredning avseende

spärrar till riksdagsval och antalet

riksdagsledamöter.

2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en utredning av de

författningsfrågor som aktualiseras i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om maktdelning.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av grundlagsregleringen av den

lokala självstyrelsen i enlighet med vad som anförs

i motionen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om lagprövningsrätt,

uppenbarhetsrekvisit och författningsdomstol.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om domstolarnas

konstitutionella ställning.

15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om avskaffande av Domstolsverket och

inrättandet av en domstolsstyrelse i enlighet med

vad som anförs i motionen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utnämningen av högre

domare.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tidpunkten för

riksdagsval.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om riksdagens storlek

och dess arbetsformer.

2001/02:K240 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om åtgärdsplan för att

avveckla monarkin.

2001/02:K248 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till sådana ändringar i regeringsformen och

kommunallagen att det kommunala självstyret

förstärks i enlighet med vad som anförs i motionen.

2001/02:K258 av Willy Söderdahl och Sven-Erik

Sjöstrand (v) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till lagändring så att åldern för rösträtt

sänks till 16 år i kommunalval och folkomröstningar.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av vallagen så att de som

uppnår rösträttsåldern under år då allmänna val

hålls blir röstberättigade.

2001/02:K264 av Åsa Torstensson (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att pröva rösträtt

för icke-medborgare även till riksdagen.

2001/02:K273 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om utarbetande av förslag till

en republikansk författning.

2001/02:K280 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen framförs om rättsstatens roll

i en demokrati.

3. Riksdagen beslutar att inga offentliga medel

skall utgå till organisationer som använder

politiskt våld eller till aktiviteter som innebär

lagöverträdelser.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om våld mot politiska

företrädare.

2001/02:K287 av Maria Larsson (kd) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att utreda konsekvenserna av att

minska antalet riksdagsledamöter.

2001/02:K288 av Caroline Hagström (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om tydligare tidsreglering av

regeringens verkställande av riksdagsbeslut.

2001/02:K299 av Amanda Agestav (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen beslutar att minska antalet

riksdagsledamöter till 249.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

översyn av valkretsindelningen och systemet med

utjämningsmandat.

2001/02:K306 av Sören Lekberg (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att belysa vilka följder ett

valsystem av tysk modell skulle få i Sverige.

2001/02:K323 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

4. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning om mandatfördelningstekniken vid val till

riksdagen med syfte att fatta ett första beslut

under mandatperioden 2002-2006.

2001/02:K325 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning om partibytares ställning i förhållande

till erhållna uppdrag.

2001/02:K326 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med syfte att fastställa en tydlig

kommunal kompetens i grundlagen, t.ex. genom en

hänvisning till en särskild kommunalordning likartad

riksdagsordningen, enligt vad i motionen anförs.

2001/02:K327 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär av regeringen en utvärdering av 1974

års regeringsform enligt vad som i motionen anförs.

2001/02:K330 av Hillevi Larsson (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening att alla

svenska medborgare som fyllt 18 år, kungliga eller

icke, skall ha fullständig frihet att själva välja

vem de vill gifta sig med under förutsättning att

personen är myndig.

2001/02:K337 av Karin Pilsäter och Johan Pehrson

(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om sänkt

rösträttsålder till 16 år.

2001/02:K358 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att införa begränsning av

det antal mandatperioder som en person får vara

ledamot av Sveriges riksdag.

2001/02:K368 av Henrik Westman m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om maktdelning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skydda området

för den kommunala självstyrelsen genom ett antal

ramlagar.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om författningsdomstol.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om förstärkning av grundlagsskyddet för den

kommunala självstyrelsen i enlighet med vad som

anförs i motionen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skilda valdagar för

kommunal- och riksdagsval.

2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till grundlagsändringar som möjliggör ett

stärkt kommunalt självstyre.

19. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn

av grundlagen rörande bildandet av regioner i

enlighet med vad i motionen anförs.

34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att den

vertikala maktdelningen stärks i Sverige.

35. Riksdagen begär hos regeringen en

konstitutionell utredning med uppgift att utforma en

grundlag som utgår från att makten kommer

underifrån.

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

obligatoriskt skall avgå efter ett val.

2001/02:K374 av Bengt-Ola Ryttar (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om EMU:s oförenlighet med ett

demokratiskt styrelseskick.

2001/02:K381 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändringar i relevant lagstiftning så

att rösträttsåldern kan sänkas till 16 år på

samtliga nivåer och för folkomröstningar.

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändringar i relevant lagstiftning så

att valsystemet kan reformeras i enlighet med vad

som anförs i kapitel 5.1 i motionen.

2001/02:K383 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skilda valdagar

och kommundelningar kan vara bra för att nå målet

för en uthållig demokrati.

2001/02:K397 av Lars Ångström (mp) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att sänka rösträttsåldern till 16

år.

2001/02:K401 av Roy Hansson (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen beslutar

att införa en författningsdomstol i enlighet med vad

i motionen anförs.

2001/02:K409 av Birgitta Ahlqvist och Lennart

Klockare (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

representation i beslutande organ.

2001/02:K413 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om fördelning av

statliga bidrag inför en kommande folkomröstning om

EMU.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

inrätta en kommitté med uppgift att övervaka och

publicera all tillgänglig information om de

ekonomiska stöd som ges.

2001/02:K417 av Hillevi Larsson m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att 4 kap. 6 § regeringsformen bör förändras

så att den anger att riksdagsledamot och ersättare

får fullgöra uppdrag som ledamot utan "hinder av

tjänsteuppgift eller studier".

2001/02:K424 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en

författningsdomstol.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skilda valdagar.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en kompetenskatalog

för maktfördelningen mellan nationell och lokal

nivå.

2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz

(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om inrättande av en

författningsdomstol.

2001/02:So637 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökad egenmakt som

väljare genom införandet av renodlat personval och

skilda valdagar.

2001/02:N314 av Agne Hansson m.fl. (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det kommunala

självstyret är en viktig förutsättning för att den

sociala ekonomin skall kunna utvecklas.

2001/02:N364 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skilda valdagar.

2001/02:A317 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

30. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring som innebär att invandrade

kvinnor och män ges rösträtt i riksdagsval på samma

grund som i kommunala val.

Bilaga 2

Förslag till riksdagen 2001/02:RB4

Framställan om vissa ändringar

i regeringsformen

Sammanfattning

I framställan föreslås att en ändring görs i

regeringsformen som återställer den möjlighet som

fanns före den 1 januari 1999 för riksdagen att

uppdra åt Riksbanken att meddela föreskrifter inom

Riksbankens ansvarsområde att främja ett säkert och

effektivt betalningsväsende.

1 Bakgrund

Den 1 januari 1992 infördes en ändring i 8 kap. 14 §

regeringsformen (SFS 1991:1501) som gav möjlighet

för riksdagen att uppdra åt Riksbanken att meddela

föreskrifter inom det ansvarsområde som banken har

enligt 9 kap. regeringsformen. De ansvarsområden som

banken då hade enligt 9 kap. regeringsformen var

ansvaret för valuta- och kreditpolitik, främjande av

ett säkert och effektivt betalningsväsende och

rätten att ge ut sedlar och mynt samt att bestämma

utformningen av dessa. På alla dessa områden

öppnades med lagändringen möjligheten för riksdagen

att överlåta normgivningsrätt till Riksbanken.

I samband med ändringen i regeringsformen den 1

januari 1992 ändrades dåvarande 5 § riksbankslagen

så att Riksbanken direkt i riksbankslagen

bemyndigades att meddela föreskrifter om

utformningen av sedlar och mynt samtidigt som den

tidigare bestämmelsen om detta i 9 kap. 13 §

regeringsformen togs bort.

Den 1 januari 1993 infördes i dåvarande 22 §

riksbankslagen ett bemyndigande för Riksbanken att

meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet för

betalningsbalansstatistiken. Den 1 april 1997

utökades denna föreskriftsrätt i aktuell paragraf

till att också gälla finansmarknadsstatistiken.

Vidare infördes den 1 januari 1999 i 1 kap. 2 §

riksbankslagen en rätt för Riksbanken att inom sitt

ansvar för penningpolitiken utfärda närmare

föreskrifter.

I samband med Riksbankens nya ställning som

infördes genom ändringar i regeringsformen och

riksbankslagen den 1 januari 1999 gjordes en ändring

i 9 kap. regeringsformen så att Riksbankens

normgivningsrätt i fråga om betalningsväsendet

inskränktes. Tidigare stod det i 9 kap. 12 §

regeringsformen att "Riksbanken är rikets

centralbank med ansvar för valuta- och

kreditpolitik. Den skall också främja ett säkert och

effektivt betalningsväsende." Enligt den nya lydel-

sen är "Riksbanken rikets centralbank och en

myndighet under riksdagen. Riksbanken har ansvaret

för penningpolitiken." Riksbankens uppgift att

främja ett säkert och effektivt betalningsväsende

regleras således efter lagändringen inte längre i

regeringsformen utan endast i 1 kap. 2 § riks-

bankslagen.

2 Överväganden

2.1 Omfattningen av föreskriftsrätten

Enligt 8 kap. 14 § regeringsformen kan riksdagen

genom lag uppdra åt Riksbanken att meddela

föreskrifter endast inom dess ansvarsområde enligt 9

kap. regeringsformen. Sådan delegation av

föreskriftsrätt kan således inte längre förekomma på

betalningsväsendets område till följd av att regeln

om Riksbankens uppgifter i frågan om

betalningsväsendet flyttades från regeringsformens

kapitel 9 till riksbankslagen i samband med

lagändringen den 1 januari 1999. Denna inskränkning

av det delegeringsbara området kommenteras inte i

förarbetena till lagändringen (prop. 1997/98:40).

I ett tidigare lagstiftningsärende anförde

konstitutionsutskottet i sitt betänkande

1990/91:KU20 om vissa normgivningsfrågor rörande

Riksbanken s. 9 följande: "Enligt utskottets mening

visar vad fullmäktige anfört och vad som förekommit

i de lagstiftningsärenden som berörts ovan att det

bör finnas en möjlighet även för riksdagen att till

Riksbanken överlåta rätt att meddela föreskrifter på

bankens verksamhetsområde. I 9 kap. regeringsformen

finns bestämmelser om Riksbankens uppgifter. Enligt

kapitlets 12 § är Riksbanken rikets centralbank med

ansvar för valuta- och kreditpolitik. Paragrafen

föreskriver också att banken skall främja ett säkert

och effektivt betalningsväsende. Att ge ut sedlar

och mynt och att meddela föreskrifter hur de skall

utformas är uppgifter för Riksbanken enligt

kapitlets 13 §. Utskottet finner därför att det

delegeringsbara området kan bestämmas till att avse

Riksbankens verksamhetsområde enligt 9 kap.

regeringsformen."

Riksbanken anser att detta uttalande har fortsatt

giltighet. Riksbanken bör ha en möjlighet att

meddela föreskrifter inte endast vad gäller

penningpolitiken utan också beträffande bankens

andra huvuduppgift att främja ett säkert och

effektivt betalningsväsende.

2.2 Föreskriftsrätt inom betalningsväsendet

Riksbanken kan konstatera att behovet av att kunna

utfärda föreskrifter inom betalningsväsendets område

ökat under senare tid som en följd av förändringar

inom såväl betalningssystemområdet som området

sedlar och mynt. Riksbankens roll förändras här

alltmer mot reglerande och övervakande medan

produktion och operativa funktioner i egen regi

minskar.

Riksbankens arbete med betalningssystemet syftar

främst till att verka för minskade systemrisker,

dvs. risken för att ekonomiska eller tekniska

problem hos en aktör sprider sig och hotar det

finansiella systemets stabilitet. Riksbanken

tillhandahåller därför sedan länge en möjlighet för

banker och vissa andra aktörer att avveckla be-

talningsförpliktelser sinsemellan. Den verksamheten

bedrivs inom ramen för RIX, Riksbankens system för

avveckling av betalningar. Det nuvarande arran-

gemanget för betalningsavveckling är föremål för en

genomgripande översyn. Det arbetet kan på sikt leda

till att marknadens aktörer helt eller delvis kommer

att ta över driften av betalnings-

avvecklingssystemet. En sådan utveckling bör förenas

med en föreskriftsrätt för Riksbanken, för att

banken skall kunna uppfylla den lagliga skyldigheten

att främja ett säkert och effektivt

betalningsväsende.

Beträffande system och instrument för

massbetalningar är Riksbanken inte heller här bara

övervakare utan har också det praktiska ansvaret för

kontantförsörjningen i samhället. Tillverkning av

kontanter hanteras av det helägda dotterbolaget AB

Tumba Bruk och distribution och lagerhållning av

kontanter hanteras av det helägda bolaget Pengar i

Sverige AB (PSAB). Framför allt vad gäller

tillsynen av PSAB finns det behov av en

föreskriftsrätt för Riksbanken. Tillsynen syftar

till att tillvarata och skydda statens intressen.

För närvarande baseras tillsynen på ett

tillsynsavtal mellan Riksbanken och PSAB. Detta

avtal träffades mellan parterna eftersom Riksbanken

inför bildandet av PSAB, med hänsyn till sitt ansvar

enligt riksbankslagen för landets

kontantmedelsförsörjning, ansåg det nödvändigt att

kunna granska och kontrollera den operativa

kontantmedelsverksamheten även sedan den avskilts

från banken.

Riksbanken kommer inom en relativt snar framtid

att bjuda in andra ägare som ett led i den

strukturförändring och effektivisering av

kontanthanteringen som Riksbanken vill främja och

kommer i så fall inte längre att vara ensamägare

utan delägare eller inte ha någon ägarroll alls. I

den situationen är det viktigt att Riksbankens till-

syn i förhållande till PSAB kan ske även med hjälp

av föreskrifter och inte endast genom civilrättsligt

avtal. Det är således av betydelse att möjlighet

till föreskriftsrätt för Riksbanken införs även på

detta område.

2.3 Form för lagstiftning

En lagändring bör därför göras som återställer den

möjlighet som fanns före den 1 januari 1999 för

riksdagen att uppdra åt Riksbanken att meddela

föreskrifter inom ansvarsområdet för

betalningsväsendet. 8 kap. 14 § regeringsformen bör

därför ändras från lydelsen "... meddela

föreskrifter inom dess ansvarsområde enligt 9 kap."

till ". meddela föreskrifter inom dess ansvarsområde

enligt 9 kap. och beträffande betalningsväsendet".

3 Förslag till lagändring

Riksbanken föreslår mot bakgrund av det anförda att

8 kap. 14 § regeringsformen utformas på följande

sätt.

Behörighet för regeringen att besluta föreskrifter i

visst ämne utgör ej hinder för riksdagen att genom

lag meddela föreskrifter i samma ämne.

Riksdagen kan genom lag uppdra åt Riksbanken att

meddela föreskrifter inom dess ansvarsområde enligt

9 kap. och beträffande betalningsväsendet.

Efter bemyndigande i lag kan riksdagens myndigheter

meddela föreskrifter som avser förhållanden inom

riksdagen eller dess myndigheter.

Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 2003.

4 Hemställan

Riksbanken hemställer med hänvisning till det ovan

anförda att riksdagen antar Riksbankens förslag om

ändring i 8 kap. 14 § regeringsformen enligt vad som

sägs i denna promemoria.

I beslutet har deltagit Urban Bäckström, ordförande,

Lars Heikensten, Eva Srejber, Villy Bergström, Lars

Nyberg och Kristina Persson.

Föredragande har varit Åsa Sydén.

Stockholm den 27 september 2001

På direktionens i Riksbanken vägnar

Urban Bäckström

Kerstin Alm

Bilaga 3

Utskottets lagförslag

Förslag till lag om ändring i

regeringsformen

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 14 §

regeringsformen[1] skall ha följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

8 kap.

14 §

-----------------------------------------------------

Behörighet för regeringen att besluta föreskrifter i

visst ämne utgör ej hinder för riksdagen att genom

lag meddela föreskrifter i samma ämne.

-----------------------------------------------------

Riksdagen kan genom lag Riksdagen kan genom lag

uppdra åt Riksbanken att uppdra åt Riksbanken att

meddela föreskrifter inom meddela föreskrifter inom

dess ansvarsområde enligt dess ansvarsområde enligt

9 kap. 9 kap. och beträffande

dess uppgift att främja

ett säkert och effektivt

betalningsväsende.

-----------------------------------------------------

Efter bemyndigande i lag kan riksdagens myndigheter

meddela föreskrifter som avser förhållanden inom

riksdagen och dess myndigheter.

-----------------------------------------------------

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

**FOOTNOTES**

[1]: Regeringsformen omtryckt 1998:1437