Bet. 2001/02:KU15

Konstitutionsutskottets betänkande

2001/02:KU15

En nationell handlingsplan för de mänskligarättigheterna, m.m.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas regeringens skrivelse

2001/02:83 En nationell handlingsplan för de

mänskliga rättigheterna jämte fyra motioner som

väckts med anledning av skrivelsen och ett

motionsyrkande som väckts med anledning av

proposition 2001/02:80. Vidare behandlas ett

hundratal motionsyrkanden från de allmänna

motionstiderna 1998–2001.

Utskottet, som ser med

tillfredsställelse att en

nationell handlingsplan för

mänskliga rättigheter nu

föreligger föreslår att

riksdagen lägger

regeringens skrivelse till

handlingarna. Utskottet

föreslår att riksdagen med

bifall till flera

motionsyrkanden som sin

mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört

om att alla ombudsmän under

regeringen bör omfattas av

direktiv till den kommitté

som skall utreda frågan om

en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning.

Övriga motionsyrkanden

avstyrks. 24 reservationer

har avgetts.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Nationell handlingsplan för de mänskliga

rättigheterna

Riksdagen lägger regeringens skrivelse

2001/02:83 till handlingarna.

2. Europakonventionen och regeringsformen

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K278

yrkandena 1–3, 2001/02:

K60 yrkande 6, 2001/02:K80 i denna del och

2001/02:K236 yrkandena 7, 8 och 10.

Reservation 1 (m)

3. Fri- och rättighetsskyddets omfattning

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K267 och

2000/01:Sf25 yrkande 8.

Reservation 2 (kd)

4. Värdekommission

Riksdagen avslår motion 2001/02:K79.

Reservation 3 (kd)

5. Grunden för mänskliga rättigheter

Riksdagen avslår motion 2001/02:U305 yrkandena

1–3.

6. Införlivande av internationella

överenskommelser, m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju451 yrkande

2.

7. Rätten till liv

Riksdagen avslår motion 2001/02:K307 yrkandena

1 och 2.

8. Olika aktörers roll i arbetet med de

mänskliga rättigheterna

Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkande 1.

9. Ökat stöd till kvinnojourer

Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkande 8.

10. Flyktingbegreppet

Riksdagen avslår motion 2001/02:K81 yrkande 1.

Reservation 4 (fp)

11. Miniminormer för asylrätt, m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkandena 2

och 3.

12. Regeringsformens skydd mot

diskriminering

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf20

yrkande 3 och 2001/02:

K349.

13. Sammanhållen lagstiftning mot

diskriminering, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K399

yrkande 1, 2000/01:K242,

2000/01:So451 yrkande 1, 2001/02:K80 i denna del,

2001/02:K82 yrkande 7,

2001/02:So302 yrkande 2, 2001/02:So611 yrkande 2

och 2001/02:A388 yrkandena 9 och 10.

14. Ombudsmännen under regeringen

Riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört om sammanslagning av

ombudsmän som är underställda regeringen. Därmed

tillstyrker riksdagen delvis motionerna

1999/2000:Sf637 yrkande 9, 2000/01:K401 yrkande

1, 2001/02: K350, 2001/02:K381 yrkande 1,

2001/02:Ju450 yrkande 32 och 2001/02:A227 yrkande

5.

Reservation 5 (s, v)

15. Avskaffande av vissa lagar, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K328

yrkandena 1 och 3 samt

2001/02:K420 yrkandena 1–16.

16. Utlänningars fri- och rättigheter

Riksdagen avslår motion 2001/02:K429 yrkandena

1–4 och 6.

Reservation 6 (mp)

17. Funktionshindrades rättigheter

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So321

yrkande 18, 2000/01: So538 yrkande 8,

2001/02:So618 yrkande 12 och 2001/02:So619

yrkande 7.

Reservation 7 (fp)

18. Diskriminiering på grund av sexuell

läggning, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L459

yrkande 8, 2000/01:Sf22 yrkande 5, 2001/02:K82

yrkande 9, 2001/02:K244, 2001/02:L367 yrkande 7,

2001/02:L371 yrkande 2 och 2001/02:A388 yrkande

5 i denna del.

Reservation 8 (v, mp)

19. Motverkande av diskriminering av

homosexuella

Riksdagen avslår motion 2001/02:So637

yrkande16.

Reservation 9 (fp)

20. Barnkonventionen

Riksdagen avslår motion 2001/02:K81 yrkande 2.

Reservation 10 (fp)

21. Barnbilaga m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkande 10.

Reservation 11 (mp)

22. De ensamma flyktingbarnens situation

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K81 yrkande 3

och 2001/02:K82 yrkandena 5 och 6.

Reservation 12 (fp)

23. De gömda barnen m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkande 4.

Reservation 13 (mp)

24. Åldersdiskriminering

Riksdagen avslår motion 2001/02:K284 yrkande

18.

25. Äldres rättigheter

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K82 yrkande

11 och 2001/02: So239 yrkande 2.

26. Nationella minoriteter, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:264

yrkandena 1–4, 2001/02:K276, 2001/02:K353 och

2001/02:Sf399 yrkande 37.

27. Ratificering av ILO-konventionen, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K224 och

2001/02:MJ525 yrkande 5.

Reservation 14 (fp, mp)

28. Samernas rättegångskostnader och markfrågan

Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkande 12.

Reservation 15 (mp)

29. Rätt till domstolsprövning, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K81 yrkande

4 och 2001/02:K82 yrkande 13.

Reservation 16 (v, fp, mp)

30. Yttrandefriheten

Riksdagen avslår motion 2001/02:K371 yrkande

23.

Reservation 17 (c)

31. Religionsfriheten

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K279

yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:A388 yrkande 5 i

denna del.

32. Forum för levande historia, m.m.

Riksdagen avslår motion 2000/01:K402 yrkandena

1 och 2.

Reservation 18 (fp)

33. Upplysning om brott mot mänskligheten

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K314,

2000/01:K359 och 2001/02: K280 yrkande 2.

Reservation 19 (m, kd, fp)

34. Medborgarbok

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K233 och

2001/02:K342.

35. Retroaktivitetsförbud

Riksdagen avslår motion 2001/02:K371 yrkande

30.

Reservation 20 (c)

36. Negativ föreningsfrihet

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K278

yrkande 5 och 2001/02: K236 yrkande 12.

Reservation 21 (m, kd ,c, fp)

37. Kriminalisering av enskilds stöd till eller

deltagande i rasistiska organisationer

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K264 och

2000/01:Sf25 yrkande 9.

Reservation 22 (kd)

38. Integritet

Riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju918 yrkande

1, 2000/01:K273, 2000/01:K341 yrkande 1 och

2001/02:Ju451 yrkande 5.

39. Samvetsklausul

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K319 och

2001/02:So563.

40. Äganderätten

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K278

yrkande 4, 2000/01:K305, 2001/02:K223 yrkandena 1

och 2, 2001/02:K236 yrkande 11, 2001/02: K270,

2001/02:K278, 2001/02:K293, 2001/02:K314

yrkandena 1 och 2, 2001/02:K336 i denna del och

2001/02:MJ339 yrkande 7.

Reservation 23 (m, kd, c, fp)

41. Näringsfriheten

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K345 yrkande

2, 2001/02:K314 yrkandena 3 och 4 samt

2001/02:K336 i denna del.

Reservation 24 (m, kd, c, fp)

42. Djurens rätt

Riksdagen avslår motion 2001/02:K406.

Stockholm den 21 mars 2002

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per

Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist

(v), Ingvar Svensson (kd), Inger René (m), Mats

Berglind (s), Lars Hjertén (m), Kerstin Kristiansson

Karlstedt (s), Kenth Högström (s), Mats Einarsson

(v), Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius

(m), Per Lager (mp), Åsa Torstensson (c) och Helena

Bargholtz (fp).

2001/02

KU15

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Vid FN:s världskonferens i Wien 1993 om mänskliga

rättigheter rekommenderades medlemsstaterna att

utarbeta nationella handlingsplaner för mänskliga

rättigheter. Mot bl.a. denna bakgrund tillsattes i

maj 2000 en interdepartemental arbetsgrupp för att

utarbeta ett förslag till en nationell handlingsplan

för de mänskliga rättigheterna.

Det första steget i arbetet med att utarbeta en

nationell handlingsplan var att kartlägga och

analysera hur svenska myndigheter i dag arbetar för

att förbättra skyddet av de mänskliga rättigheterna.

Kartläggningen redovisades i februari 2001 i

departementsstencilen Mänskliga rättigheter i

Sverige – En kartläggning (Ds 2001:10). I rapporten

redovisades bl.a. vilka åtaganden som Sverige har

avseende de mänskliga rättigheterna och om Sverige

mottagit någon internationell kritik. Vidare

redovisades de kontrollmekanismer som finns. I en

exemplifierande redovisning redogjordes för hur

svenska myndigheter arbetar med att främja och

stärka skyddet. Rapporten skickades ut till ca 1 100

myndigheter, ambassader, kommuner och

organisationer. Flera olika referensgrupper har

funnits, bl.a. en bestående av riksdagsledamöter

från de olika riksdagspartierna. Cirka 240 olika

aktörer har getts möjlighet att delta i eller lämna

synpunkter på arbetet med att ta fram

handlingsplanen. Det gäller myndigheter och

enskilda, bl.a. ombudsmän, enskilda och fackliga

organisationer samt forskare vid universitet och

högskolor.

Under de allmänna motionstiderna 2000 och 2001 har

det väckts ett antal motioner i fri- och

rättighetsfrågor. Från andra utskott har vidare

överlämnats enstaka motionsyrkanden i dessa frågor.

Samtliga dessa motionsyrkanden och följdmotioner

till regeringens skrivelse tas upp i detta

betänkande, liksom ett yrkande i en följdmotion till

proposition 2001/02:80.

Socialförsäkringsutskottet har yttrat sig över

skrivelsen och dess följdmotioner (yttr.

2001/02:SfU5y).

Utskottets överväganden

Skrivelsen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen lägger regeringens

skrivelse 2001/02:83 En nationell handlingsplan för

de mänskliga rättigheterna till handlingarna.

Skrivelsen innehåller en treårig nationell

handlingsplan för de mänskliga rättigheterna. Genom

handlingsplanen läggs grunden för ett mer samlat

synsätt på mänskliga rättigheter i Sverige. I

skrivelsen redogörs bl.a. för regeringens

långsiktiga mål avseende arbetet med de mänskliga

rättigheterna på nationell nivå och för vissa

prioriterade frågor i regeringens fortsatta arbete

med att förbättra främjandet och skyddet av de

mänskliga rättigheterna och för hur regeringen avser

att arbeta vidare bl.a. med frågan om utbildning om

mänskliga rättigheter.

I skrivelsen redovisar regeringen sin avsikt att

stärka den institutionella kompetensen inom

Regeringskansliet samt avsikten att med jämna

mellanrum återkomma till riksdagen om arbetet med

mänskliga rättigheter på nationell nivå. Vidare

redovisas att regeringen överväger möjligheterna att

på lämpligt sätt ytterligare uppmärksamma vissa

myndigheter på deras ansvar för mänskliga

rättigheter och ge ett antal myndigheter i uppdrag

att utbilda sin personal om de mänskliga

rättigheterna. Regeringen avser också att ta fram

material om de mänskliga rättigheterna. Slutligen

behandlas i skrivelsen en informationsstrategi samt

uppföljning och utvärdering av handlingsplanen.

Det finns flera syften med handlingsplanen.

Primärt är syftet att främja och skydda de mänskliga

rättigheterna. Ett syfte är att skapa ökad

medvetenhet kring frågor om mänskliga rättigheter,

ett annat är att främja samordningen av arbete med

mänskliga rättigheter inom främst statlig

förvaltning. För att dessa syften skall kunna uppnås

krävs det enligt skrivelsen att handlingsplanen är

realistiskt och praktiskt hållen. Ytterligare ett

syfte är att förbättra utbildningen om mänskliga

rättigheter.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis framhålla värdet av att

en nationell handlingsplan för mänskliga fri- och

rättigheter nu upprättats och att detta skett i ett

brett samrådsförfarande. Utskottet ser med

tillfredsställelse att det genom handlingsplanen

läggs en grund för ett samlat synsätt på mänskliga

rättigheter i Sverige och att det aviseras en rad

åtgärder för att säkerställa full respekt för de

mänskliga rättigheterna och för att öka kunskaperna

och medvetenheten om dem samt för att förbättra

samordningen av arbetet med att främja

rättigheterna. Genomgången av svenska förpliktelser

på området, kartläggningen av de insatser som gjorts

och pågår, liksom de initiativ som planeras är ett

angeläget steg i arbetet för de mänskliga

rättigheterna. Utskottet ser också med

tillfredsställelse att ett arbete med en ny

handlingsplan efter treårsperioden aviseras.

I de följande avsnitten återkommer utskottet till

frågor om mänskliga fri- och rättigheter som har

aktualiserats av motioner väckta i samband med

skrivelsen, propositioner eller under allmänna

motionstider. Utskottet föreslår att riksdagen

lägger regeringens skrivelse till handlingarna.

De mänskliga rättigheterna i Sverige

och internationella åtaganden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstaganden motionsyrkanden

om regeringsformen och Europakonventionen

(m), om förstärkning av de mänskliga

rättigheterna, om inrättande av en

värdekommission (kd) och om rätten till liv

(kd). Ett motionsyrkande om den teoretiska

och ideologiska grunden för mänskliga

rättigheter (kd) avstyrks också, liksom ett

motionsyrkande (mp) bl.a. om vikten av att

ratificerade konventioner införlivas i svensk

lag.

Jämför reservationerna 1 (m), 2 (kd) och 3

(kd).

Bakgrund

Förenta nationerna

Att främja respekten för de mänskliga rättigheterna

är enligt FN-stadgan ett av FN:s syften. Sverige har

som medlem i FN enligt FN-stadgans artiklar 55 och

56 förbundit sig att vidta åtgärder i samarbete med

organisationen för att främja allmän aktning och

respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande

friheter för alla, utan åtskillnad med avseende på

ras, kön, språk eller religion. De 30 artiklarna i

FN:s allmänna förklaring 1948 om de mänskliga

rättigheterna beskriver och definierar de olika

rättigheterna, och medborgerliga, politiska,

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

erkänns. Rättigheterna har sedermera utvidgats och

preciserats i en rad konventioner och deklarationer

som antagits av FN:s generalförsamling och andra

organ. Viktiga instrument som Sverige ratificerat är

– konventionen om avskaffande av alla former av

rasdiskriminering (1965),

– den internationella konventionen om ekonomiska,

sociala och kulturella rättigheter (1966),

– internationella konventionen om medborgerliga och

politiska rättigheter (1966) med fakultativt

protokoll om enskild klagorätt (1966) och andra

fakultativa protokollet om dödsstraffets avskaffande

(1989),

– konventionen om avskaffande av all slags

diskriminering av kvinnor (1979),

– konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig

eller förnedrande behandling eller bestraffning

(1984),

– konventionen om barnets rättigheter (1989).

Sverige är också bundet bl.a. av konventionen om

förhindrande och bestraffning av brottet folkmord

(1948) och konventionen angående flyktingars

rättsliga ställning (1951) med protokoll angående

flyktingars rättsliga ställning (1967).

Internationella arbetsorganisationen (ILO)

ILO är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och

arbetslivsfrågor. Regeringar,

arbetsgivarorganisationer och

arbetstagarorganisationer deltar i ILO:s beslutande

respektive verkställande organ. ILO antog 1998 en

deklaration om grundläggande principer och

rättigheter i arbetslivet samt riktlinjer för dess

uppföljning. I deklarationen slås fast att alla

ILO:s medlemsländer genom sitt medlemskap i ILO och

sin anslutning till ILO:s stadga har en förpliktelse

att respektera, främja och genomföra de

grundläggande rättigheter som är tema för de åtta

centrala rättighetskonventionerna. Dessa

konventioner är

– konventionen nr 29 om tvångs- eller obligatoriskt

arbete (1930),

– konventionen nr 87 om föreningsfrihet och skydd

för organisationsrätten (1948),

– konventionen nr 98 om tillämpningen av principerna

för organisationsrätten och den kollektiva

förhandlingsrätten (1949),

– konventioner nr 100 om lika lön (mellan män och

kvinnor) (1951),

– konventionen nr 105 om avskaffande av tvångsarbete

(1957),

– konventionen nr 111 om diskriminering vad avser

anställning och yrkesutövning (1958),

– konventionen nr 138 om minimiålder för tillträde

till arbete (1973) och

– konventionen nr 182 om förbud mot och omedelbara

åtgärder för avskaffande av de värsta formerna av

barnarbete (1999).

Europarådet

Den europeiska konventionen om de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna antogs

i Rom 1950. Konventionen innehöll endast de

medborgerliga och politiska rättigheterna men har

genom tolv tilläggsprotokoll utökats genom åren,

varav fem innehåller bestämmelser om ytterligare

rättigheter, t.ex. skydd för egendom. Konventionen

gäller sedan år 1995 som svensk lag.

Sverige har ratificerat den europeiska sociala

stadgan (1961) med två tilläggsprotokoll (1988 och

1995) och ett ändringsprotokoll (1991) samt den

reviderade sociala stadgan (1996).

Ändringsprotokollet från 1991 har ännu inte trätt i

kraft. Sverige har också ratificerat den europeiska

konventionen till förhindrande av tortyr och

omänsklig eller förnedrande behandling eller

bestraffning (1987) med två tilläggsprotokoll (1993)

vilka ännu inte trätt i kraft. Vidare har den

europeiska stadgan om landsdels- eller

minoritetsspråk (1992) och ramkonventionen om skydd

för nationella minoriteter (1995) ratificerats.

Europeiska unionen

I artikel 6 (1) i Fördraget om Europeiska unionen

(EU) stadgas att unionen bygger på principerna om

frihet, demokrati och respekt för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna samt

på rättsstatsprincipen. I artikel 6 (2) anges att

unionen som allmänna principer för gemenskapsrätten

skall respektera de grundläggande rättigheterna,

såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd

för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna.

I december 2000 proklamerades stadgan om de

grundläggande rättigheterna av Europeiska rådet (den

s.k. EU-stadgan). Rättigheterna återfinns under sex

olika rubriker: Värdighet, Friheter, Jämlikhet,

Solidaritet, Medborgarnas rättigheter och

Rättskipning. Stadgans rättsliga status skall enligt

EU-toppmötet i Nice (december 2000) avgöras senare

och eventuellt i samband med nästa

regeringskonferens 2004.

Regeringen har under EU:s förra regeringskonferens

argumenterat för att EU bör ansluta sig till

Europakonventionen. Riksdagen har i ett särskilt

tillkännagivande till regeringen angivit att

”regeringen med all kraft bör verka för att EU skall

tillträda Europakonventionen” (bet. 2000/01:KUU1,

rskr. 2000/01:200).

Skrivelsen

Sverige har undertecknat och ratificerat flertalet

av de konventioner och tilläggsprotokoll som rör de

mänskliga rättigheterna. Det är enligt skrivelsen

angeläget att Sverige även i fortsättningen finns

bland de stater som undertecknar och ratificerar

sådana konventioner. Av denna anledning finns det

skäl att följa upp och intensifiera det arbete som

pågår inom Regeringskansliet för att underlätta

undertecknande eller ratifikation. Det finns även

skäl att se över i vad mån det finns anledning att

binda Sverige till ytterligare något åtagande.

När det gäller ILO:s konvention (nr 169) om

ursprungsfolk hänvisar regeringen till betänkandet

Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25).

Behovet av ändringar i renskötselrätten och frågan

om rätten till jakt och fiske har utretts av

Rennäringspolitiska kommittén (Jo 1998:03) som den

14 december 2001 avlämnat betänkandet En ny

rennäringspolitik – öppna samebyar och samverkan med

andra markanvändare (SOU 2001:101). I betänkandet

föreslås bl.a. att skyddet för renskötselrätten

klargörs och förs in i särskild lag om

renskötselrätt. En nationell informationssatsning om

samerna som Sveriges urbefolkning och samisk kultur

har inletts under 2001. Medel har beviljats för

projektstöd, och en projektkommitté har utsetts att

leda verksamheten. För den fortsatta

informationssatsningen har regeringen för 2002

avsatt 6 miljoner kronor. – Regeringen har den 24

januari 2002 beslutat tillsätta en

gränsdragningskommission med uppgift att utreda

omfattningen av den mark där renskötselrätt

föreligger.

Arbetet med att ratificera det fakultativa

tilläggsprotokollet om enskild klagorätt till FN:s

konvention om avskaffande av all slags

diskriminering av kvinnor har påbörjats. Avsikten är

att lämna ett förslag till riksdagen år 2002.

Beredningsarbetet för ratifikation av två

fakultativa protokoll till barnkonventionen pågår

inom Regeringskansliet. Det ena gäller barns

inblandning i väpnad konflikt och det andra gäller

handel med barn, barnpornografi och

barnprostitution.

FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad

brottslighet och dess tilläggsprotokoll om

förebyggande, bekämpande och bestraffande av

människohandel, särskilt handel med kvinnor och barn

har undertecknats och skall ratificeras så snart som

möjligt.

Inom Justitiedepartementet övervägs vilka

ändringar i svensk rätt som behöver göras för att

Sverige skall kunna ratificera Europarådets

konvention om utövande av barns rättigheter.

Sverige har undertecknat Europarådets konvention

om de mänskliga rättigheterna och människans

värdighet med avseende på tillämpning av biologi och

medicin. Konventionen skall ratificeras av Sverige.

Ett tilläggsprotokoll om förbud mot kloning av

människan har undertecknats av Sverige men inte

ratificerats.

Diskussion förs om att Sverige skall ratificera

ILO:s konvention (nr 97) om migrerande arbetare.

Sverige har inte undertecknat tilläggsprotokoll 12

till Europakonventionen, som antogs år 2000 av

Europarådets ministerkommitté och föreskriver ett

generellt diskrimineringsförbud.

Regeringen ser över i vad mån det finns anledning

att överväga om de reservationer som finns

antecknade till fyra olika konventioner och

tilläggsprotokoll kan dras tillbaka. Beträffande

Europarådets sociala stadga gäller att en noggrann

genomgång gjordes år 1997 inför Sveriges

ratifikation av den reviderade stadgan, varvid vissa

paragrafer till stadgans artiklar inte bedömdes vara

lämpliga att ratificera.

Regeringen följer noga upp den kritik som riktas

mot Sverige vad avser åtaganden om mänskliga

rättigheter.

Regeringen avser att med jämna mellanrum återkomma

till riksdagen med samlad information om

uppföljningen av handlingsplanen och om hur arbetet

med de mänskliga rättigheterna på nationell nivå

fortskrider.

Motionerna

Per Unckel m.fl. (m) begär i motion 2001/02:K80 ett

tillkännagivande till regeringen om hur de mänskliga

rättigheterna bör stärkas. Motionärernas

utgångspunkt är en västerländsk individorienterad

syn på mänskliga rättigheter som, i motsats till de

s.k. sociala rättigheterna, är utkrävbara i domstol.

Såväl EU som Europakonventionen bygger enligt

motionen på denna syn. Det råder enligt motionen en

viss diskrepans mellan skyddet för de rättigheter

som skyddas i regeringsformens andra kapitel och de

som skyddas i Europakonventionen i och med att

Europakonventionen inte har ställning som grundlag.

Europakonventionen bör därför upphöjas till

grundlag. Ett annat sätt att komma till rätta med

denna brist på överensstämmelse skulle kunna vara

att utvidga det skydd mot rättighetsinskränkande

lagstiftning som ges i 2 kap. 12 § regeringsformen.

Grundlagens skydd mot rättighetsinskränkande

lagstiftning bör vara lika starkt oavsett vilken

fri- och rättighet det gäller. De tre allmänna

begränsningsgrunderna i 2 kap. 12 § andra stycket

regeringsformen skulle därigenom bli tillämpliga

även vid begränsningar av t.ex. äganderätten.

Vidare skulle minoritetsskyddet kunna stärkas

generellt om reglerna om särskilt beslutsfattande i

2 kap. 12 § regeringsformen blir tillämpliga och en

riksdagsminoritet om endast en sjättedel av

ledamöterna i kammaren kan tvinga fram ett års

inskränkning av en i och för sig tillåten

rättighetsbegränsande lagstiftning. En annan åtgärd

som skulle stärka de mänskliga rättigheternas

ställning vore att ytterligare konventioner om

mänskliga rättigheter, t.ex. 1966 års konvention om

medborgerliga och politiska rättigheter och FN:s

barnkonvention, inkorporerades i svensk rätt. I

motionen anges också att lagprövningsrätten skulle

stärkas betydligt genom ett avskaffande av

uppenbarhetsrekvisitet. Liknande synpunkter framförs

i motion 2000/01:K278 (yrkandena 1–3) av Per Unckel

m.fl. (m) och 2001/02: K236 (yrkandena 7, 8 och 10)

av Bo Lundgren m.fl. (m). I motion 2001/02:K60

(yrkande 6 ) av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs att

Europakonventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och grundläggande friheterna upphöjs

till grundlag, varvid egendomsskyddet bör stärkas.

I motion 2001/02:K79 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om att

en värdekommission enligt norsk modell bör

tillsättas, och i motion 2000/01:K267 av Ingvar

Svensson m.fl. (kd) begärs en utredning om

förstärkning av mänskliga fri- och rättigheter.

Enlig den förstnämnda motionen hör det till det

politiska ledarskapet att starta diskussion och att

försöka leda den in på meningsfulla områden. En

värdekommission kan fokusera på t.ex. vilka de

grundläggande värdena för ett gott samhälle är,

vilka som är inspirationsgivare, hur etiken

tillägnas, olika signalgivares betydelse,

uppbyggnaden av rättssystemet och rättstänkandet,

familjens betydelse för gemenskapstänkande samt

värdebasens utveckling. Motionärerna har som

utgångspunkt att inga politiska beslut tas utan att

människosyn och etik spelar en grundläggande roll.

Lagstiftning är ett utryck för samhällets etik, som

i sin tur byggs upp av värden, rättigheter och

normer. Föräldrarna och familjen spelar huvudrollen

i arbetet med att förstärka de mänskliga fri- och

rättigheterna i det allmänna medvetandet, och

lagstiftaren har ett ansvar bl.a. genom att

lagstiftningen fokuserar och argumenterar för

värdefrågorna. Motionärerna framhåller i båda

motionerna att full parallellitet inte råder med

Europakonventionen som kan antas ålägga

konventionsstaterna viss skyldighet att genom

lagstiftning trygga vissa fri- och rättigheter även

mellan enskilda.

Enligt motion 2000/01:K267 (kd) anknyter denna syn

på rättsstaten till ett mer ”normalt” europeiskt

betraktelsesätt, och det är viktigt att Sverige

anknyter till den traditionen. Införlivandet av

Europakonventionen var ett betydelsefullt steg i den

riktningen. En reglering som gäller mellan enskilda

finns redan i dag i regeringsformen när det gäller

skyddet för den personliga integriteten i samband

med ADB-behandling (2 kap. 3 §) samt när det gäller

sammanslutningar som ägnar sig åt förföljelse av

folkgrupp (2 kap. 14 §). Det vore enligt

motionärerna värdefullt att utreda om fri- och

rättigheter mellan enskilda borde grundlagsfästas

generellt. Rättighetsskyddet behöver vidgas och

förstärkas. Områden som bör bearbetas ytterligare är

t.ex. rätten till liv, föräldrarätten, den negativa

föreningsfriheten och äganderätten. Det behövs också

ett tydligt diskrimineringsskydd för människans

integritet oberoende av religion, ålder, ras,

hudfärg, kön, språk, sexuell identitet, genetiska

särdrag, börd, ekonomisk och social ställning,

funktionshinder samt etnisk eller politisk

tillhörighet. Också ett sådant grundlagsskydd mot

diskriminering bör gälla mellan enskilda. Även i

motion 2000/01:Sf25 av Magda Ayoub m.fl. begärs

diskrimineringsskydd i grundlag som kan användas för

rättsligt grundade krav mellan enskilda (yrkande 8).

Holger Gustafsson m.fl. (kd) begär i motion

2001/02:U305 tillkännagivanden till regeringen om

att den teoretiska och ideologiska grunden för

mänskliga rättigheter skall utredas och klargöras

(yrkande 1), om att frågeställningar om universella

mänskliga rättigheter respektive kulturellt

betingade skall klargöras (yrkande 2) samt om att

det skall utredas och klargöras vilka rättigheter

som är absoluta och vilka som är underordnade eller

beroende av andra (yrkande 3). Enligt motionärerna

är en nyckelfrågeställning i diskussionen om

mänskliga rättigheter huruvida de är universella

eller kulturellt betingade. Motionärerna ställer

frågan om det finns rättigheter och värden som

gäller varje människa oberoende av tid och rum eller

om alla värden och normer är beroende av när och var

vi lever. Det finns enligt motionen ett behov att

regeringen utreder och klargör dessa

frågeställningar, liksom frågan om vilka rättigheter

som gäller då olika rättigheter kommer i konflikt

med varandra och vilka rättigheter som är absoluta

och vilka som är underordnade.

Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär i motion

2001/02:Ju451 (yrkande 2) ett tillkännagivande till

regeringen om medborgerliga fri- och rättigheter.

Motionärerna grundar sig på övertygelsen om alla

människors lika värde oavsett etniskt ursprung, kön,

ålder etc. och en samhällsidé som bygger på tanken

att människor är aktiva, att de vill och kan ta

ansvar och att de har positiva

utvecklingsmöjligheter. Sverige har enligt motionen

anslutit sig till ett stort antal internationella

överenskommelser som gäller mänskliga rättigheter,

miljöfrågor m.m. Internationella avtal och

konventioner som riksdagen ratificerar skall

införlivas i svensk lag, såvida detta inte utgör

intrång på den svenska grundlagens rättighets- och

skyldighetsparagrafer.

Harald Bergström (kd) begär i motion 2001/02:K307

ett tillkännagivande till regeringen om att Sverige

bör verka för ett europeiskt och internationellt

förbud mot eutanasi inom EU (yrkande 1) och om en

offentlig utredning rörande en grundlagsfäst rätt

till liv (yrkande 2). Både Europastadgan om de

grundläggande fri- och rättigheterna och FN:s

allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

stadgar tydligt, enligt motionären, att varje

människa har rätt till liv. Legaliserandet av

eutanasi i alla dess former strider mot det

humanistiska och judisk-kristna rättighetstänkandet.

Mot bakgrund av att Hollands eutanasilag riskerar

att sprida sig i Europa och övriga världen bör

Sverige verka för ett europeiskt och internationellt

förbud mot eutanasi i främst EU. För eget

vidkommande bör Sverige diskutera om rätten till liv

är tillräckligt säkrad genom införlivandet av

Europastadgan i Sveriges grundlag sedan den 1

januari 1995. Skyddet för livet och den personliga

friheten är så grundläggande principer att de också

bör komma till uttryck i grundlagen.

Tidigare behandling

Våren 2000 lade utskottet fram ett utförligt

betänkande om fri- och rättighetsskyddet (bet.

1999/2000:KU11). I betänkandet behandlades

motionsyrkanden (m) om Europakonventionen och

regeringsformen motsvarande de redovisade

yrkandena i motionerna 2000/01:K278 yrkandena

1–3, 2001/02:K60 yrkande 6, 2001/02:K80 och

2001/02:K236 yrkandena 7, 8 och 10 (alla m).

Utskottet avstyrkte motionsyrkandena med följande

bedömning:

Enligt 2 kap. 12 § regeringsformen får de fri-

och rättigheter som avses i 2 kap. 1 § 1–5 samt 6

och 8 §§ och i 11 § andra stycket begränsas genom

lag i den utsträckning som 2 kap. 13–16 §§

medgiver. De avsedda fri- och rättigheterna är i

huvudsak de positiva opinionsfriheterna och de

”kroppsliga” fri- och rättigheterna. I 2 kap. 12

§ andra stycket stadgas ytterligare

inskränkningar i möjligheterna att begränsa dessa

fri- och rättigheter. Av paragrafens tredje

stycke framgår att ett särskilt

lagstiftningsförfarande, utformat som ett

uppskovsförfarande, skall kunna tillämpas i fråga

om rättighetsbegränsande lagstiftning. Det

väsentligaste motivet för dessa inskränkningar i

begränsningsmöjligheterna är att de fri- och

rättigheter som omfattas anses ha särskilt stor

betydelse för demokratins funktion och bestånd.

Den nu redovisade regleringen har vuxit fram

under stort samförstånd mellan riksdagspartierna.

Utskottet har tidigare funnit att regleringen ger

tillräckligt skydd för minoriteter i riksdagen

och gör inte nu någon annan bedömning.

Europakonventionen gäller som lag här i landet

sedan den 1 januari 1995. Dess särskilda

betydelse markeras genom att lagar och andra

föreskrifter, enligt 2 kap. 23 § regeringsformen,

inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden

på grund av konventionen. Detta innebär dock inte

att konventionen har fått grundlags status eller

att det har skapats någon ny nivå i normhierarkin

mellan vanlig lag och grundlag. I sammanhanget

bör det framhållas att regleringen av

grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap.

regeringsformen till stor del utformats med

Europakonventionen som inspirationskälla. Att

Europakonventionen inte gavs grundlags status

berodde främst på att man ville undvika en

dubbelreglering på samma konstitutionella nivå av

vissa rättigheter och av hur dessa får begränsas.

Om Europakonventionen gavs ställning som

grundlag, skulle det innebära att den som senare

tillkommen lag gavs företräde framför

regeringsformen. I likhet med Fri- och

rättighetskommittén anser utskottet att det

skulle vara mindre lämpligt. Till den del fri-

och rättigheterna i Europakonventionen har sin

motsvarighet i regeringsformen, omfattas de av

samma skydd mot rättighetsbegränsningar som det

som gäller enligt regeringsformen. Utskottet vill

i sammanhanget också framhålla dels att

artiklarna 15–18 i konventionen reglerar

möjligheterna för staterna att i vissa

situationer göra begränsningar i konventionens

rättigheter, dels att flera av konventionens

artiklar innehåller en tydlig reglering av i

vilka situationer som den rättighet som avses i

artikeln får begränsas. Att införa ytterligare

inskränkningar av när en rättighet som avses i

konventionen kan begränsas skulle skapa oklarhet

om konventionens ställning. Enligt utskottets

mening saknas det mot denna bakgrund anledning

att utvidga tillämpningsområdet för 2 kap. 12 §

regeringsformen till att omfatta även

Europakonventionen.

Sammanfattningsvis anser utskottet således att

de inskränkningar i möjligheterna att besluta

rättighetsbegränsande lagar som gäller enligt

2 kap. 12 § andra och tredje styckena ger ett

tillräckligt minoritetsskydd och att det inte

finns anledning att ge Europakonventionen

grundlags status eller förstärka konventionens

ställning på annat sätt.

I samma betänkande avstyrkte utskottet en motion

(kd) om förstärkning av mänskliga fri- och

rättigheter som liknar motion 2000/01:K267.

Utskottet, som översiktligt redogjorde för

huvuddragen i det svenska fri- och

rättighetssystemets framväxt, hänvisade till att de

västentligaste dragen vuxit fram i stor politisk

enighet, även om det funnits och alltjämt finns

olika meningar mellan partierna när det gäller

enskildheter. Enligt utskottets mening saknades det

därför anledning att göra en större översyn av

regeringsformen på det sätt som förespråkats i

motionen. Utskottet ansåg inte heller i övrigt att

de frågor som motionärerna tagit upp – bl.a. rätten

till liv – borde bli föremål för utredning i vidare

mån än som redan skedde.

Utskottet redovisade beträffande rätten till liv

att Fri- och rättighetskommittén i sitt

delbetänkande Fri- och rättighetsfrågor (SOU

1993:90) – mot bakgrund av att rätten till liv är

intagen bl.a. i FN:s konvention om mänskliga

rättigheter och i Europakonventionen – övervägt om

rätten till liv skulle ges grundlagsskydd. Kommittén

hade emellertid funnit att befintlig lagstiftning

väl motsvarade de krav som kan ställas i en

rättsstat och lade därför inte fram något förslag i

den delen. Kommittén hade framhållit att en

inkorporering av Europakonventionen innebar att

rätten till liv kommer till positivt uttryck i

svensk rätt.

Utskottet avstyrkte särskilt ett motionsyrkande om

grundlagsskydd för fri- och rättigheter i

förhållande till enskilda och framhöll att

bestämmelserna i

2 kap. regeringsformen och Europakonventionen

kompletterar varandra. I den mån de två

regelsystemen inte ger samma skydd kommer den regel

som går längst att avgöra hur långt skyddet för fri-

och rättigheterna sträcker sig. Utskottet hade vid

ett flertal tillfällen uttalat sitt stöd för såväl

Fri- och rättighetsutredningens som Fri- och

rättighetskommitténs konstateranden 1975 respektive

1993 att det inte är praktiskt möjligt att i

grundlag ta in en generell reglering av skyddet för

fri- och rättigheterna såvitt gäller förhållandet

mellan enskilda. Det fanns inte anledning för

utskottet att nu ändra sin inställning. Frågor om

skydd för enskilda mot andra enskilda borde som

dittills lösas inom den vanliga lagstiftningens ram.

De olika önskemål som därvid kan vara aktuella får

hanteras allteftersom de framkommer.

Frågan om inkorporering av konventioner har

tidigare vid flera tillfällen behandlats av

utskottet, som framhållit att inkorporeringen av

Europakonventionen bl.a. motiverats med att den

intog en sådan särställning bland konventionerna om

mänskliga rättigheter att den i

inkorporeringshänseende borde behandlas på annat

sätt än övriga konventioner (bet. 1993/94:KU24). I

två senare yttranden till socialutskottet har

konstitutionsutskottet framhållit att

barnkonventionen inte kan anses inneha en sådan

särställning (yttr. 1995/96: KU2y resp.

1998/1999:KU2y). Socialutskottet delade denna

bedömning och avstyrkte motionsyrkanden om

inkorporering av barnkonventionen (bet. 1995/96:SoU4

och 1998/99:SoU6).

Lagutskottet har vid fyra tillfällen avstyrkt

motioner om tillsättandet av en värdekommission.

Senast skedde detta den 24 januari 2002

(2001/02:LU8) då utskottet inledningsvis redovisade

att den dåvarande norska regeringen år 1998

tillsatte en kommission, den s.k. Verdikommisjonen,

som bestod av företrädare för en mängd olika

samhällssektorer. Kommissionens arbete finansierades

med statliga medel men var i övrigt helt fristående

från staten. Syftet med kommissionen var att den

skulle bidra till en bred värdemässig och

samhällsetisk mobilisering för att stärka

gemenskapsvärderingar och ansvar för miljön och

samhället. Arbetet bedrevs bl.a. genom utfrågningar,

seminarier, konferenser, massmedieutspel,

institutionsbesök, folkmöten och genom publicering

av rapporter och andra publikationer. Kommissionens

arbete har nu slutredovisats. Utskottet fann inte

skäl ändra tidigare ställningstagande. Vid

föregående års behandling av frågan (bet.

2000/01:LU13) hade lagutskottet framhållit att det

självfallet inte hade någon annan uppfattning än

motionärerna vad gäller det angelägna i att det i så

många sammanhang som möjligt förs samtal,

diskussioner och debatter i sådana frågor som tagits

upp i motionerna. Som utskottet funnit våren 1999

(bet. 1998/99:LU18) och våren 2000 (bet.

1999/2000:LU16) var dock den föreslagna

värdekommissionen inte en framkomlig väg om man

ville komma vidare med de tankegångar som utskottet

givit uttryck för. Det föreligger nämligen en risk

för att bara tillsättandet av en statlig kommission

av många kan uppfattas som ett försök att lägga fast

en för alla människor gemensam syn på de

frågeställningar som förts fram av motionärerna. Det

kunde inte heller uteslutas att samtal och

diskussioner i andra sammanhang kring grundläggande

mänskliga värden avstannade och det synsätt som kom

till uttryck i kommissionen blev allenarådande. Vad

en värdekommission skulle kunna lägga fast kunde

dessutom endast bli redovisningar av uppfattningar

hos enskilda ledamöter i en statlig kommitté.

Därtill kom att det inte gick att bortse från att

kommissionens slutsatser kan bli så allmänt hållna

att de framstår som ointressanta och arbetet därmed

utförts i onödan.

Lagutskottet hänvisade till Biokteknikkommitténs

betänkande Att spränga gränser (SOU 2000:103), som

lyfter fram och har förslag rörande sådana spörsmål

som motionärerna önskar få belysta. Vad som därvid

tas upp har nära beröringspunkter med delar av den

norska Verdikommisjonens arbete. Lagutskottet

hänvisade också till Forum för levande historia (SOU

2001:5). Det övergripande målet för detta forum

skall vara att stärka viljan hos var och en att

aktivt verka för alla människors lika värde. Det

redovisade ledde enligt lagutskottet fram till samma

slutsatser som våren 1999 och våren 2000. Utskottet

var således inte berett att ställa sig bakom kravet

på inrättandet av en svensk värdekommission.

Utskottets ställningstagande

Europakonventionen, som sedan den 1 januari 1995

gäller som lag här i landet har även utgjort

inspirationskälla vid utformningen av

regeringsformens fri- och rättighetskapitel.

Utskottet har tidigare avstyrkt motionsyrkanden om

att Europakonventionen skall ges ställning som

grundlag och om att utvidga skyddet enligt 2 kap. 12

§ regeringsformen mot rättighetsinskränkande

lagstiftning. Utskottet vidhåller denna bedömning.

Mot bakgrund av utskottets tidigare uttalade

restriktiva inställning till inkorporering av

konventioner är utskottet inte heller berett att

förorda att 1966 års konvention om medborgerliga och

politiska rättigheter eller barnkonventionen

inkorporeras i svensk rätt. När det gäller

lagprövningsrätten vill utskottet hänvisa till sitt

uttalande i betänkande 2001/02:KU13 om det angelägna

i att åtgärder vidtas så att ett utredningsarbete

snarast möjligt kan inledas. I fråga om EU:s

anslutning till Europakonventionen vill utskottet

hänvisa till att riksdagen våren 2001 som sin mening

gav regeringen till känna att den med all kraft bör

verka för att EU skall tillträda Europakonventionen

(bet. 2000/01:KUU01, rskr. 2000/01:200). Något

ytterligare tillkännagivande till regeringen är inte

nödvändigt. Motionerna 2001/02:K80 i denna del,

2000/01:K278 yrkandena 1–3 och 2001/02: K236

yrkandena 7, 8 och 10 samt 2001/02:K60 yrkande 6

(alla m) avstyrks följaktligen.

Utskottet avstyrker också motion 2001/02:K79 (kd)

om inrättandet av en värdekommission. Enligt

utskottets mening saknas anledning att gå ifrån

riksdagens tidigare ställningstaganden i frågan.

När det gäller frågan om tillsättandet av en

utredning i syfte att utvidga rättighetsskyddet till

ytterligare områden och grundlagsfästa fri- och

rättigheter mellan enskilda har utskottet tidigare

avstyrkt ett yrkande om detta med hänvisning till

att de väsentligaste dragen av det svenska fri- och

rättighetssystemet vuxit fram i stor enighet även om

det funnits och alltjämt finns olika meningar mellan

partierna när det gäller enskildheter. Utskottet gör

inte nu någon annan bedömning och avstyrker

motionerna 2000/01:K267 och 2000/01:Sf25 yrkande 8

(båda kd). Utskottet är inte heller berett att

förorda en utredning för att klargöra den teoretiska

och mänskliga grunden för mänskliga rättigheter,

liksom vilka rättigheter som är universella,

absoluta eller kulturellt betingade och

rättigheternas inbördes förhållande. Enligt

utskottets mening är en sådan undersökning närmast

en fråga för forskningen och den allmänna debatten.

Motion 2001/02:U305 yrkandena 1–3 (kd) avstyrks

därför också.

När det gäller motion 2001/02:Ju451 yrkande 2 (mp)

gör utskottet ingen annan bedömning än motionärerna

om människors lika värde, ansvar och positiva

utvecklingsmöjligheter, liksom att ratificerade

internationella avtal och konventioner skall

införlivas i svensk lag, i den mån åtagandena inte

överensstämmer med den interna rättsordningen.

Självfallet skall en internationell överenskommelse

inte ratificeras om den är oförenlig med grundlagens

rättighets- och skyldighetskapitel och grundlagen

inte ändras i samband därmed. Enligt utskottets

mening behövs inte något tillkännagivande till

regeringen i denna fråga. Motionsyrkandet avstyrks.

Frågan om grundlagsreglering av rätten till liv

tas upp i motion 2001/02:K307 (kd). Fri- och

rättighetskommittén fann 1993 i denna fråga att

befintlig lagstiftning väl motsvarade de krav som

kan ställas i en rättsstat och att rätten till liv

genom Europakonventionens inkorporering kom till ett

positivt uttryck i svensk lagstiftning. Utskottet

gör inte någon annan bedömning. Utskottet anser inte

heller att ett tillkännagivande till regeringen om

att Sverige europeiskt och internationellt bör verka

för ett förbud mot eutanasi är nödvändigt. Motion

2001/02:K307 yrkandena 1 och 2 avstyrks.

Olika aktörers roll i arbetet med de

mänskliga rättig-heterna

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning bl.a. till

pågående och aviserat arbete i

Regeringskansliet två motionsyrkanden (kd) om

handlingsplaner för mänskliga rättigheter hos

myndigheterna respektive om ökat stöd till

kvinnojourerna.

Skrivelsen

Regeringen avser enligt skrivelsen att ge en

särskild utredare i uppdrag att göra en kartläggning

av hur svenska domstolar tillämpat 2 kap.

regeringsformen och Europakonventionen. Framför allt

genom medlemskapet i EU och Europakonventionens

inkorporering har internationella rättsregler fått

ökad betydelse i den dömande verksamheten. Det krävs

därmed god kännedom om sådana rättsregler och den

praxis som gäller för rättstillämpningen. Regeringen

avser att följa de insatser som Domstolsverket gör

för att ytterligare utveckla sin

utbildningsverksamhet om mänskliga rättigheter för

domare och annan personal inom

domstolsorganisationen. Regeringen anser att det

skulle vara av värde med en kartläggning över de

fall i vilka svenska domstolar använt sig av

Europakonventionen sedan den blev svensk lag och av

bestämmelserna i 2 kap. regeringsformen. En sådan

kartläggning skulle med systematiska metoder kunna

redovisa de svenska mål som förekommit inför

Europadomstolen.

Regeringen avser att föreslå vissa åtgärder för

att stärka och effektivisera Barnombudsmannen.

Regeringen beslutade i december 2000 att tillkalla

en särskild utredare med uppdrag att föreslå hur

direktivet 2000/43/EG om genomförandet av principen

om likabehandling av personer oavsett ras eller

etniskt ursprung samt direktivet 2000/78/EG om

inrättandet av en allmän ram för likabehandling i

arbetslivet skall genomföras i Sverige.

När det gäller vissa andra förvaltningsmyndigheter

framhålls i skrivelsen att för myndigheter med

särskilt ansvar för mänskliga rättigheter kommer

regeringen att överväga möjligheterna att på

lämpligt sätt uppmärksamma myndigheterna på deras

ansvar, exempelvis genom bestämmelser i berörda

myndigheters instruktioner eller genom att i

regleringsbreven ställa krav på återrapportering.

Vidare anges att regeringen har för avsikt att i

kommande proposition om upphandling föreslå att

antidiskrimineringsklausuler införs fr.o.m den 1

juli 2002.

Kommunernas och landstingens roll för att

förverkliga de mänskliga rättigheterna är enligt

skrivelsen viktig. Deras praktiska handhavande av en

rad frågor är av betydelse och kan i vissa fall vara

avgörande för om Sverige som stat kan leva upp till

sina förpliktelser på flera områden.

Regeringen pekar på att såväl arbetsgivare som

fackliga organisationer som centrala aktörer i

samhällslivet har en betydelsefull roll när det

gäller att främja och skydda mänskliga rättigheter.

Regeringen anger i skrivelsen att dialogen med

företrädare för det svenska näringslivet om

mänskliga rättigheter fördjupas. När det gäller

enskilda organisationer framhålls det värdefulla i

det arbete som bedrivs inom dessa organisationer för

att främja och stärka de mänskliga rättigheterna.

Regeringen avser att låta kartlägga hur

lagstiftningen inom olika områden påverkar ideella

föreningar. Regeringen avser enligt skrivelsen

vidare att besluta att en särskild utredare skall

tillsättas med uppgift att utreda och analysera

frågor rörande allmänna samlingslokaler. Regeringen

avser också att genomföra återkommande s.k.

Folkrörelseforum för dialog mellan å ena sida

regeringen och dess förvaltningsmyndigheter och å

andra sidan företrädare för föreningslivet.

Motionen

Per Lager m.fl. (mp) begär i motion 2001/02:K82

yrkande 1 ett tillkännagivande till regeringen om

behovet av handlingsplaner för mänskliga rättigheter

hos myndigheterna. Motionärerna anser att samtliga

myndigheter bör uppmärksammas på sitt ansvar, inte

endast de med ett särskilt ansvar. Lämpligt vore

t.ex. att ge samtliga myndigheter i uppgift att

utarbeta en egen handlingsplan för mänskliga

rättigheter i syfte att belysa hur olika rättigheter

kan komma att aktualiseras i den egna

myndighetsutövningen, vilka konsekvenser det får för

arbetet samt behovet av utbildning om rättigheterna

och deras konsekvenser.

I samma motion 2001/02:K82 begärs att regeringen

utreder möjligheten av en utökad

kvinnojoursverksamhet så att alla kvinnors och

särskilt invandrarkvinnors behov av stöd kan

tillgodoses (yrkande 8). Alla kvinnor, oberoende av

bostadsort och medborgarskap, bör ges tillgång till

kvinnojourer och skyddat boende. Kvinnojourerna bör

ges medel för att anlita tolk och ha tillgång till

tolkjourverksamhet. Vidare bör kvinnojourerna få

tillgång till kompetens om etnicitet m.m. Behovet av

generell kompetensförstärkning bör ses över, och

medel tilldelas för informations- och

utbildningsinsatser.

Tidigare behandling

Socialutskottet avstyrkte motionsyrkanden om ökat

stöd till kvinnojourer i samband med behandlingen av

budgetpropositionen för 2002 (bet. 2001/02: SoU1).

Utskottet framhöll att det arbete som kvinnojourerna

utför är av stort värde och att kvinnojourerna utgör

ett mycket betydelsefullt komplement till

socialtjänstens verksamhet på området. För år 2001

hade anslaget tillförts ytterligare medel för

insatser i syfte att motverka våld mot kvinnor.

Bland annat skulle 1,2 miljoner kronor årligen

tillfalla Rikskvinnocentrum. Utskottet såg positivt

på att det statliga stödet till

kvinnojoursorganisationerna ökat men ville samtidigt

framhålla att denna omständighet inte får leda till

att kommunernas engagemang minskar. Kommunerna bör

enligt utskottet även fortsättningsvis ha det

primära ansvaret för att stödja kvinnojourerna.

Utskottets ställningstagande

Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall den

offentliga makten utövas med respekt för människors

lika värde och för den enskilda människans frihet

och värdighet. En rad åtgärder som aviseras i

skrivelsen kommer att medföra att myndigheternas

uppmärksamhet på fri- och rättighetsfrågorna stärks

och att myndigheternas möjligheter att få

information förbättras. Det gäller bl.a. spridningen

av själva handlingsplanen, informationsmaterial som

Forum för levande historia skall tillhandahålla, en

hemsida om mänskliga rättigheter och översättning

och spridning av dokument. Enligt utskottets mening

är det värdefullt att myndigheter med ett särskilt

ansvar för mänskliga rättigheter ytterligare

uppmärksammas på sitt ansvar genom t.ex.

bestämmelser i instruktionerna eller

återrapporteringskrav i regleringsbreven.

En interdepartemental arbetsgrupp för mänskliga

rättigheter avses få till uppgift att följa upp

handlingsplanen och se till att den utvärderas.

Uppföljnings- och utvärderingsinsatserna kommer att

ligga till grund för utarbetandet av nästa

handlingsplan. Utskottet förutsätter att frågan om

huruvida samtliga myndigheter behöver uppmärksammas

ytterligare på sitt ansvar för de mänskliga fri- och

rättigheterna, t.ex. genom att upprätta egna

handlingsplaner kommer att aktualiseras i det

sammanhanget. Något tillkännagivande till regeringen

om sådana insatser är enligt utskottets mening inte

nödvändigt. Motion 2001/02:K82 yrkande 1 (mp)

avstyrks.

När det gäller ökat stöd till kvinnojourer gör

utskottet ingen annan bedömning än socialutskottet

och avstyrker därför motion 2001/02:K82 yrkande 8

(mp).

Internationellt skydd mot

förföljelse och tortyr

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker i likhet med

socialförsäkringsutskottet motionsyrkanden om

att förföljelse på grund av kön eller sexuell

läggning skall ingå i flyktingbegreppet (fp)

och ett motionsyrkande om miniminormer för en

humanitär asylrätt (mp), med hänvisning till

att motionsyrkandena får anses tillgodosedda.

Ett motionsyrkande om humanitärt visum (mp)

avstyrks mot bakgrund bl.a. av

viseringsinstrumentets syfte.

Jämför reservation 4 (fp).

Bakgrund

Genom Amsterdamfördraget har frågor om asyl,

invandring och vissa frågor om fri rörlighet för

personer förts över från tredje till första pelaren.

Efter en övergångsperiod på fem år, dvs. maj 2004,

skall fri rörlighet för personer garanteras.

Vid Europeiska rådets möte i Wien i december 1998

antogs en handlingsplan för att genomföra

bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande

av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. I

handlingsplanen anges prioriteringar och tidsramar

för hur uppgifterna i fördraget om fri rörlighet för

personer, asyl, invandring samt för civilrättsligt,

polisiärt och straffrättsligt samarbete bör

genomföras och inom vilka tidsramar.

Genomförandetiden varierar mellan två och fem år

från Amsterdamfördragets ikraftträdande.

Vid Europeiska rådets sammanträde hösten 1999 i

Tammerfors drogs riktlinjerna upp för hur man så

snart som möjligt skall kunna genomföra den fria

rörligheten för personer fullt ut. Europeiska rådet

efterlyste en gemensam politik för invandring och en

gemensam asylpolitik grundad på en fullständig och

absolut tillämpning av Genèvekonventionen. Fyra

huvuddelar fastställdes, partnerskap med

ursprungsländerna, ett gemensamt europeiskt

asylsystem, som på längre sikt bör leda till ett

gemensamt asylförfarande och en enhetlig status för

dem som beviljas asyl, rättvis behandling av

medborgare i tredje land och en effektivare

hantering av migrationsflöden.

Regeringens mål för migrationspolitiken är att ge

skydd mot förföljelse och tortyr genom att värna

asylrätten i Sverige och internationellt, att den

reglerade invandringen upprätthålls och att

harmoniseringen av flykting- och

invandringspolitiken i EU ökar. Målet är att

verksamheten skall präglas av rättssäkerhet,

humanitet och respekt för individens mänskliga

rättigheter. Regeringen har i regleringsbreven för

2002 för Migrationsverket och Utlänningsnämnden

utökat förvaltningsanslaget till myndigheterna med

sammanlagt 55 miljoner kronor för att inte öka de

nuvarande handläggningstiderna.

Regeringen avser enligt skrivelsen att i sin mål-

och resultatdialog med Migrationsverket och

Utlänningsnämnden aktivt följa hur myndigheterna

lever upp till visioner och verksamhetsmål för att

låta perspektivet med mänskliga rättigheter

genomsyra riktlinjer för handläggning och

beslutsfattande.

I skrivelse anges också att regeringen välkomnar

EG-kommissionens direktivförslag om att s.k.

könsrelaterad förföljelse skall innefattas i

konventionsflyktingbegreppet. Regeringen kommer att

föreslå att den svenska lagstiftningen anpassas till

resultatet av förhandlingarna i rådet.

Motionerna

Per Lager m.fl. (mp) begär i motion 2001/02:K82

(yrkande 2) ett tillkännagivande till regeringen om

att Sverige inom EU bör verka för miniminormer i

harmoniseringsdokument som värnar en humanitär

asylrätt. Sverige bör ha en högt ställd profil i

dessa frågor. Det måste enligt motionärerna vara den

enskildes rättighetsperspektiv som är det viktiga

och inte harmonisering och gemenskapspolitik som

sådan. Motionärerna anser att kommissionens

meddelande om ett gemensamt asylförfarande och en

enhetlig status som är giltig i hela unionen

undergräver idén om harmonisering via miniminormer

och strider mot de mänskliga rättigheterna på

asylområdet. För den enskilde blir det första

landets reglering avgörande, utan möjlighet att få

förnyad prövning i en medlemsstat med mer generösa

regler. Den enskildes möjlighet eller oförmåga att

välja destinationsland blir avgörande för hans eller

hennes asylprövning. Sverige bör vara ett

föregångsland och se internationella konventioner

som miniminormer.

Motionärerna anser också att presumtiva flyktingar

bör ha möjlighet att söka humanitärt visum vid t.ex.

svensk ambassad i fall då det vore orimligt att låta

den asylsökande avvakta handläggningen av

asylärenden i ursprungs- eller transitland.

Regeringen bör enligt motionärerna utreda denna

möjlighet (yrkande 3).

I motion 2001/02:K81 av Helena Bargholtz m.fl.

(fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om

en vidgad flyktingdefinition. Motionärerna hänvisar

till EG-kommissionens direktivförslag om att s.k.

könsrelaterad förföljelse på grund av sexuell

läggning skall innefattas i

konventionsflyktingbegreppet och anser att Sverige

redan innan direktivet antas och implementeras i

svensk lagstiftning bör göra nödvändiga ändringar i

lagstiftningen. Regeringens avsikt att anpassa

svensk lagstiftning till resultatet av

förhandlingarna i rådet är enligt motionen ingen

garanti för att det verkligen blir fråga om en

vidgad tolkning av begreppet ”övriga

skyddsbehövande” (yrkande 1).

Yttrande från socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet hänvisar till att

utskottet nyligen behandlat en rad frågor kring

migration och asylpolitik (bet. 2001/02:SfU8). I

betänkandet påtalade utskottet vikten av att Sverige

aktivt arbetar för att påverka utformningen av de

gemensamma reglerna inom EU på detta område.

Socialförsäkringsutskottet ansåg att det bl.a. till

följd av den fria rörligheten inom EU och för att

uppnå målsättningen att utveckla ett område med

frihet, säkerhet och rättvisa behövs en gemensam

politik för invandring och en gemensam asylpolitik.

Enligt utskottets mening bör flyktingpolitiken bygga

på flyktingars rättigheter, internationell

solidaritet och full respekt för internationella

åtaganden. Den gemensamma politiken bör utgöras av

miniminormer som läggs på en så hög nivå som

möjligt. Det krävs också ett ökat inslag av

finansiell solidaritet i EU:s flyktingpolitik och en

bättre fördelning när det gäller insatserna vid

omfattande flyktingströmmar. En europeisk

flyktingfond har inrättats för att stödja projekt

för mottagande av asylsökande, integration och

återvändande, men medel kan även användas för s.k.

akutåtgärder, föreskrivna i direktivet om

tillfälligt skydd. I regeringens fyrapunktsprogram

inför EU:s framtidskonvent, vars förslag skall

utgöra ett underlag för den regeringskonferens som

år 2004 skall förhandla om förändringar av EU:s

fördrag, anges som en av fyra prioriterade frågor

arbetet med att skapa en gemensam asyl- och

migrationspolitik inom EU.

Socialförsäkringsutskottet anser att motion

2001/02:K82 yrkande 2 får anses tillgodosedd med det

anförda och därför bör avslås.

Vad härefter gäller flyktingbegreppet och

kommissionens direktivförslag konstaterar

socialförsäkringsutskottet inledningsvis att frågan

om internationellt skydd och om definitionen av

begreppet flykting samt alternativa skyddsformer är

föremål för diskussion inte bara inom EU utan även i

andra internationella forum.

Socialförsäkringsutskottet nämner att FN:s

flyktingkommissariat, UNHCR, har inlett en översyn

av flyktingbegreppet enligt Genèvekonventionen,

varvid även det könsbaserade skyddet ses över.

Enligt socialförsäkringsutskottets mening är frågan

om definitionen av begreppet flykting och

möjligheten att erhålla flyktingstatus mycket viktig

och grundläggande inte minst när det gäller det

övriga arbetet inom EU med att utforma en gemensam

asylpolitik. Sverige har varit drivande i dessa

frågor. I utlänningslagen infördes också redan 1997

bestämmelser om att förföljelse från tredje part kan

utgöra grund för flyktingskap. När det gäller

direktivförslaget understryker

socialförsäkringsutskottet i sitt betänkande

2001/02:SfU8 vikten av att arbetet med förslaget

inte fördröjs. Socialförsäkringsutskottet har

erfarit att regeringen avser att se över frågan om

att i utlänningslagen införa en möjlighet för

personer som förföljs på grund av kön eller sexuell

läggning att erhålla flyktingstatus. Statsrådet Jan

O Karlsson har uttalat att Sverige därmed anpassar

sig till en rättsutveckling som redan pågår och att

det inte är nödvändigt att Sverige avvaktar det

pågående arbetet inom EU. Utredningen skall vara

avslutad senast den 1 oktober 2002.

Socialförsäkringsutskottet hänvisar också till att

Migrationsverket på regeringens uppdrag har utformat

riktlinjer för homosexuella i asylprocessen som

syftar till att uppmärksamma personalen på de

särskilda omständigheter som kan gälla i ärenden där

homosexualitet åberopas. Med det anförda anser

socialförsäkringsutskottet att motion 2001/02:K81

yrkande 1 får anses tillgodosedd och motionsyrkandet

avstyrks.

Vad gäller s.k. humanitärt visum som föreslås i

motion 2001/02:K82 yrkande 3 hänvisar

socialförsäkringsutskottet till betänkande

2001/02:SfU8. Utskottet påtalade att

viseringsinstrumentet inte är avsett att ta till

vara personers behov av skydd. Utlänningslagens

bestämmelser uppfyller enligt utskottets uppfattning

Genèvekonventionen i fråga om skyldigheten att ge

skydd till den som riskerar förföljelse i hemlandet.

Sverige tar också emot personer i behov av skydd för

vidarebosättning i Sverige, genom den s.k.

flyktingkvoten. Utskottet kunde med det anförda inte

ställa sig bakom det behandlade motionsyrkandet i

frågan. Socialförsäkringsutskottet vidhåller denna

inställning och anser att konstitutionsutskottet bör

avstyrka motion 2001/02:K82 yrkande 3.

Utskottets ställningstagande

Utskottet gör ingen annan bedömning än

socialförsäkringsutskottet och avstyrker motionerna

2001/02:K81 yrkande 1 (fp) och 2001/02:K82 yrkandena

2 och 3 (mp).

Sammanhållet skydd mot

diskriminering m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden om

generellt skydd mot diskriminering och om ett

sådant skydd i 2 kap. regeringsformen (m

resp. mp).

Utskottet föreslår att riksdagen med bifall

till flera motioner (m, kd, c, fp och mp) som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om att uppdraget till den

parlamentariska kommitté som bl.a. skall

överväga en samordning av

ombudsmannainstitutioner skall omfatta

samtliga ombudsmän under regeringen.

Motionsyrkanden om en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning anses

tillgodosedda och avstyrks.

Två motionsyrkanden (m) om avskaffande av

lagar i syfte bl.a. att motverka

diskriminering avstyrks.

Jämför reservation 5 (s, v)

Bakgrund

I regeringens skrivelse redovisas den nya lagen om

likabehandling av studenter i högskolan som bl.a.

innebär att diskriminering på grund av

könstillhörighet, etnisk tillhörighet, sexuell

läggning och funktionshinder förbjuds, att en

högskola blir skyldig att betala ett ideellt

skadestånd för den kränkning som en student eller

sökande blivit utsatt för genom att högskolan inte

följt lagen, att högskolor blir skyldiga att utreda

och vidta åtgärder mot trakasserier och att JämO,

DO, HomO och HO skall utöva tillsyn över lagens

efterlevnad.

När det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män

m.m. redovisas att regeringens mål för svensk

jämställdhetspolitik är att kvinnor och män skall ha

samma möjligheter, rättigheter och skyldighet inom

livets alla områden. Inom Regeringskansliet bereds

för närvarande frågan om länsstyrelserna bör ges

tillsynsansvar över jämställdhetslagens (1991:433)

regler om aktiva åtgärder. Vidare övervägs de

förslag som lämnats av Rådet för jämställdhetsfrågor

som rör transporter och IT, som bl.a. gäller

inrättande av en myndighet som skall utgöra ett

nationellt pådrivande kunskaps- och resurscentrum

för samhälle och näringsliv och om ett sjätte delmål

för ett jämställt transportsystem. Vidare redovisas

sexualbrottsutredningens förslag till en ny

reglering av sexualbrotten, vilka nu delvis lett

till förslag till riksdagen (prop. 2001/02:123), och

att SCB har fått regeringens uppdrag att genomföra

en tidsanvändningsstudie som skall ge information om

arbetsfördelningen i hemmen. Resurser har tilldelats

för 31 professurer och 73 anställningar som

forskarassistenter avsedda för underrepresenterat

kön.

Motionerna

Per Lager och Kia Andreasson (båda mp) begär i

motion 2001/02:K349 ett grundlagsförslag från

regeringen så att ett generellt rättsligt bindande

skydd mot diskriminering införs och att

begränsningen till etniska minoriteter i

2 kap. 15 § regeringsformen upphävs. I stället för

ändringar i målsättningsstadgandet i 1 kap.

regeringsformen bör det rättsligt bindande fri- och

rättighetskapitlet (2 kap.) utökas med ett generellt

skydd.

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion

2000/01:Sf20 yrkande 3 ett tillkännagivande till

regeringen om att skyddet mot diskriminering bör

införas i grundlagen. Det är enligt motionärerna

viktigt att lagstiftningen är allmängiltig och inte

specifik för vissa människors livssituation. All

form av diskriminering bör förbjudas i grundlagen.

Per Unckel m.fl. (m) framhåller i motion 2001/02:K80

i denna del att en åtgärd som skulle stärka

individens skydd mot diskriminering vore att införa

en samlad diskrimineringslagstiftning.

I motion 2001/02:K82 av Per Lager m.fl. begärs att

regeringen utreder förutsättningarna för och behovet

av en mer generell diskrimineringslagstiftning

(yrkande 7). Frågans omfattning och dignitet medför

att en parlamentarisk kommitté ovillkorligen bör

tillsättas. Motionärerna ställer sig bakom försöken

att åtgärda alla former av diskriminering på

högskolarna. Många andra grupper och enskilda

utanför arbetslivet omfattas dock inte av

diskrimineringsreglerna. Dessa bör därför göras

generella för att kunna gälla hela samhället.

Också Sofia Jonsson (c) begär en gemensam

diskrimineringslag i motion 2000/01:So451 yrkande 1.

Enligt motionären är det lika oacceptabelt av vilket

skäl en människa än diskrimineras. En samlad

diskrimineringslag vore ett bra sätt att få ett

helhetsgrepp. En sådan samlad lag bör omfatta också

diskriminering på grund av ålder. Ett exempel på

åldersdiskriminering är förslag om att ungdomar

under 15 år inte skall få vistas ute i staden på

kvällarna.

Matz Hammarström m.fl. (mp) begär i motionerna

2000/01:K401 yrkande 1 och 2001/02:K381 yrkande 1

att regeringen utreder frågan om en lag om mänskliga

rättigheter. Motionärerna anser att det är angeläget

att det finns en samordnad och samlad syn för att

motverka diskriminering. De olika lagarna mot

diskriminering i arbetslivet bör samordnas i en lag

om mänskliga rättigheter med motverkande av

diskriminering som huvudsyfte. Mångfalds- och

jämställdhetsplaner bör ingå som en naturlig del.

Lagen bör också innehålla en civilrättslig del

angående diskriminering i det övriga samhällslivet

på grund av kön, religion, etnicitet,

funktionshinder och sexuell läggning. Tydliga

antidiskrimineringsklausuler bör införas för alla

offentliga upphandlingar. De nuvarande ombudsmännen

bör samordnas i en ny myndighet – en ombudsman för

mänskliga rättigheter. Liknande synpunkter framförs

i motion 2000/01:K399 yrkande 1 av Per Lager m.fl.

(mp). I denna motion pekas också på vikten av

effektiva skadeståndsbaserade bestämmelser.

Ombudsmännens roll tas upp i flera motioner. Chris

Heister m.fl. (m) begär i motion 2001/02:So611

yrkande 2 ett tillkännagivande till regeringen om en

sammanslagning av diskrimineringsombudsmännen.

Motionärerna vänder sig emot att regeringen arbetar

för att Handikappombudsmannen skall utvecklas till

en sedvanlig förvaltningsmyndighet i stället för att

göra ombudsmannaverksamheterna oberoende av den

verkställande makten. Henrik Järrel (m) begär i

motion 2001/02:K350 ett regeringsförslag om

reformering av ombudsmannainstituten med sikte på en

sammanhållen organisation under riksdagens primära

tillsyn.

Ett samlat ombudsmannaämbete under riksdagen

begärs också i motion 2001/02:A227 yrkande 5 av

Magnus Jacobsson m.fl. (kd). Motionärerna betonar

särskilt det beslut som riksdagen tagit gällande en

översyn av ombudsmannastrukturen. Margareta Viklund

(kd) begär i motion 2000/01:K242 att det skall

tillsättas en parlamentarisk utredning för att ta

ett samlat grepp på frågan om hur skyddet mot

diskriminering skall vara utformat. I det arbetet

bör även formerna för ombudsmännens arbete tas upp.

Det splittrade skyddet mot diskriminering leder

enligt motionen till att skyddet försvagas. Rätten

till likabehandling betraktas inte som en

grundläggande rättighet utan mer som en

förhandlingsbar förmån. Frågan tas också upp i

motion 2000/01:A388 yrkande 9 av Magda Ayoub, vari

begärs tillkännagivanden till regeringen om en

samlad ombudsmannaverksamhet på

arbetsmarknadsområdet, och i motion 2001/02:So302

yrkande 2 av Sven Brus och Kenneth Lantz (alla kd).

I den sistnämnda motionen anförs att verkligheten är

sådan att äldre diskrimineras i ett antal avseenden.

Diskrimineringsombudsmän utifrån kön, etnicitet och

sexuell läggning bör enligt motionen sammanföras

till att avse all form av diskriminering, exempelvis

även på grund av ålder. I motion 2000/01:A388

yrkande 10 begärs ett tillkännagivande till

regeringen om det nonchalanta i dröjsmålet med att

tillsätta utredningen.

I motion 1999/2000:Sf637 av Lennart Daléus m.fl.

(c) yrkande 9 begärs en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning som skulle ge bättre

förutsättningar att samordna ombudsmannafunktionen

till en sammanhållen myndighet med hög juridisk

kompetens. I ett längre perspektiv kan det vara

möjligt att sammanlänka funktionen med

Justitieombudsmannen. Med en sammanhållen

lagstiftning som också gäller utanför arbetslivet är

det möjligt att ställa krav på en större del av

samhällslivet som även omfattar

åldersdiskriminering. Enligt motionärerna är

diskriminering av äldre inom vården och i andra

sammanhang ett reellt problem.

Johan Pehrson och Helena Bargholtz (båda fp) begär

i motion 2001/02: Ju450 yrkande 32 ett

tillkännagivande till regeringen om det svenska

ombudsmannasystemet. Ombudsmannainstitutionen bör

enligt motionärerna nu förtydligas och förenklas.

Ingripanden mot statliga och kommunala ämbetsmän bör

samordnas under JO-ämbetet medan övriga ombudsmän

bör slås samman till ett ombudsmannaämbete med

eventuellt nya uppgifter. Stor återhållsamhet bör

dock enligt motionen iakttas när det gäller att

införa nya sådana.

Carl Erik Hedlund (m) begär i motion 2000/01:K328

att riksdagen beslutar att avskaffa lagarna mot

diskriminering på grund av etnicitet, handikapp,

sexuell läggning eller kön (yrkande 1). Motionären

begär också ett tillkännagivande till regeringen om

vikten av sänkta skatter och avregleringar i syfte

att motverka diskriminering på arbetsmarknaden

(yrkande 3). Enligt motionären går lagarna mot

diskriminering på flera sätt emot grundläggande

värden i en liberal rättsstat. Den typen av lagar är

med nödvändighet godtyckliga. De riktar sig mot en

till stor del oskyldig kategori människor

(arbetsgivare). De motverkar också sitt påstådda

syfte att få in marginaliserade grupper på

arbetsmarknaden. Det är i stället bättre att genom

sänkta skatter och avregleringar bereda alla

arbetsföra plats i en växande dynamisk och

konkurrenskraftig ekonomi. De goda exemplen borde

växa fram som goodwill och konkurrensfördelar.

I motion 2001/02:K420 av Gunnar Axén (m) begärs att

16 lagar och förordningar avskaffas (yrkandena

1–16). I motionen betonas att människor bör vara

fria och ha frihet att tillåtas göra vad man har

rätt att göra. Det är enligt motionären dags att

starta resan dit, och en rad lagar och förordningar

bör därför avskaffas, nämligen lagen (1966:742) om

hotell- och pensionatrörelse, lagen (1969:612) om

förbud mot professionell boxning, lagen (1970:943)

om arbetstid m.m. i husligt arbete, lagen (1976:580)

om medbestämmande i arbetslivet,

hyresförhandlingslagen (1978:304), 12 kap.

jordabalken, namnlagen (1982:670), arbetstidslagen

(1982:673), förordningen (1983:18) om

studerandekårer, nationer och studentföreningar vid

universitet och högskolor, lagen (1987:375) om

förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande

verksamheter, lagen (1990:886) om granskning och

kontroll av filmer och videogram, jämställdhetslagen

(1991:433), tobakslagen (1993:581), alkohollagen

(1994:1738), alkoholförordningen (1994:2046), lagen

(1994:1809) om totalförsvarsplikt, lagen (1998:408)

om förbud mot köp av sexuella tjänster och lagen

(2000:537) om märkning och registrering av hundar

samt förordningen (2000:538) om märkning och

registrering av hundar.

Tidigare behandling

Frågan om en samlad ombudsmannamyndighet behandlades

hösten 2000 (bet. 2000/01:KU3). Utskottet framhöll i

sin bedömning inledningsvis den särställning som

Riksdagens ombudsmän har. Utskottet ansåg inte att

det fanns någon anledning att ifrågasätta JO:s

ställning och verksamhet.

När det gällde frågan om att föra ihop de

ombudsmän som är underställda regeringen till en

ombudsmannaorganisation ansåg utskottet att tiden nu

var mogen att utreda frågan. Enligt utskottet borde

således en utredning tillsättas med uppgift att

undersöka om det finns förutsättningar för att slå

samman några av eller samtliga dessa

ombudsmannainstitutioner till en institution. Frågan

om huvudmannaskapet för dessa ombudsmän måste,

enligt utskottet, ses i ljuset av de uppgifter

ombudsmännen tilldelas. Vad utskottet anfört gavs

regeringen till känna (rskr. 2000/01:33–35).

Kulturutskottet, arbetsmarknadsutskottet,

näringsutskottet och miljö- och jordbruksutskottet

har kortfattat avstyrkt motionsyrkanden från den

allmänna motionstiden åren 2000 och 2001 från samma

motionär som står bakom motion 2001/02:K420 om

avskaffande av vissa enskilda lagar i syfte att öka

medborgarnas frihet (bet. 2001/02:KrU3, 2000/01:NU7,

2000/01:AU7, 2000/01:AU9 och 2000/01:MJU8). En något

utförligare motivering till avstyrkandet hade

arbetsmarknadsutskottet som beträffande vissa av

arbetstidslagarna framhöll att det finns behov av en

lagreglering för att det skall gå att upprätthålla

en rimlig balans mellan arbetsgivarens och

arbetstagarens önskemål i frågor rörande arbetstid.

Arbetsmarknadsutskottet ville i sammanhanget också

påminna om de rättigheter i fråga om arbetstid som

finns i EG-rätten och som Sverige som nation är

skyldigt att se till att arbetstagarna

tillförsäkras.

Utredning om en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning

Regeringen har den 31 januari 2002 beslutat

tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att

bl.a. överväga en gemensam lagstiftning mot

diskriminering som omfattar alla eller flertalet

diskrimineringsgrunder och samhällsområden.

Kommittén skall också ha i uppdrag att se över

ansvarsområden och uppgifter för

Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering, Handikappombudsmannen och

Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell

läggning samt överväga en samordning eller

sammanslagning av samtliga dessa ombudsmän samt om

den eller de framtida ombudsmannainstitutioner som

föreslås skall vara underställda regeringen eller

riksdagen. Kommittén skall redovisa uppdraget senast

den 1 december 2004.

Utskottets ställningstagande

Regeringen har nyligen lagt fram proposition

2001/02:72 Ändringar i regeringsformen – samarbetet

i EU m.m. vari föreslagits en

målsättningsbestämmelse i 1 kap. 2 § regeringsformen

som bl.a. föreskriver att det allmänna skall

motverka diskriminering av människor på grund av

kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,

språklig eller religiös tillhörighet,

funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan

omständighet som gäller den enskilde som person.

Utskottet är inte berett att nu förorda att skyddet

i stället regleras i 2 kap. regeringsformen och då

som ett generellt skydd mot alla former av

diskriminering. Motionerna 2001/02:K349 (mp) och

2000/01:Sf20 yrkande 3 (m) avstyrks.

Den nyligen beslutade utredningen om en

sammanhållen diskrimineringslagstiftning kommer

enligt sina direktiv (dir. 2002:11) att ta upp

frågan om en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning omfattade alla eller

flertalet diskrimineringsgrunder och

samhällsområden. Därvid skall bl.a. frågan om

diskriminering på grund av ålder och behovet av

skydd mot diskriminering av s.k. transpersoner

övervägas. Också det civilrättsliga området och

skadeståndsfrågan berörs. I uppdraget ingår dessutom

att överväga en samordning eller sammanslagning av

Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering, Handikappombudsmannen och

Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell

läggning eller några av dem samt om den eller de

framtida ombudsmannainstitutioner som föreslås skall

vara underställda regeringen eller riksdagen.

Motionerna 2000/01:K399 yrkande 1 (mp), 2000/01:K242

(kd), 2000/01:So451 yrkande 1 (c), 2001/02:K80 i

denna del (m), 2001/02:K82 yrkande 7 (mp),

2001/02:So611 yrkande 2 (m), 2001/02:A388 yrkandena

9–10 (kd) och 2001/02:So302 yrkande 2 (kd) får

därigenom anses tillgodosedda och avstyrks.

Utskottet konstaterar emellertid att regeringens

direktiv inte omfattar bl.a. Barnombudsmannen.

Utskottet vill erinra om att konstitutionsutskottet

hösten 2000 ansåg att en utredning borde tillsättas

för att undersöka om det finns förutsättningar för

att slå samman några av eller samtliga de ombudsmän

som är underställda regeringen. Riksdagen gav

regeringen detta som sin mening till känna. Enligt

utskottets mening är regeringens kommittédirektiv

inte acceptabla från denna utgångspunkt. Samtliga

ombudsmän under regeringen bör i enlighet med

riksdagens uttalande omfattas av direktiven till

kommittén. Utskottet föreslår att riksdagen med

delvis bifall till motionerna 1999/2000:Sf637

yrkande 9 (c), 2000/01:K401 yrkande 1 (mp),

2001/02:K350 (m), 2001/02:K381 yrkande 1 (mp),

2001/02:Ju450 yrkande 32 (fp), 2001/02:A227 yrkande

5 (kd), som sin mening ger regeringen detta till

känna.

Utskottet är inte berett att ställa sig bakom

yrkandena i motionerna 2000/01:K328 yrkande 1 och

2001/02:K420 yrkandena 1–16 om att avskaffa en rad

lagar eller i motion 2000/01:K328 yrkande 3 (båda m)

om ett tillkännagivande till regeringen om vikten av

sänkta skatter och avregleringar i syfte att

motverka diskriminering på arbetsmarknaden.

Motionsyrkandena avstyrks.

Rasism, främlingsfientlighet och

etnisk diskriminering m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion (mp) om att utlänningar

skall likställas med svenska medborgare när

det gäller regeringsformens skydd för

mänskliga rättigheter samt om att hela 2 kap.

regeringsformen bör omarbetas och att

utlänningslagstiftningen, regeringsformen och

Europakonventionen bör bli föremål för

närmare utredning.

Jämför reservation 6 (mp).

Skrivelsen

Rasism, främlingsfientlig och etnisk diskriminering

är ett prioriterat område i handlingsplanen.

Regeringens mål för integrationspolitiken är lika

rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla

oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en

samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund

samt en samhällsutveckling som kännetecknas av

ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett

bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga

för. Regeringen hänvisar till skrivelsen En

nationell handlingsplan mot rasism,

främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering

(skr. 2000/01:59) och till att samtliga myndigheter

som lyder direkt under regeringen getts i uppdrag

att upprätta handlingsplaner för att främja etnisk

mångfald bland de anställda. Vidare hänvisas till

propositionen Hets mot folkgrupp, m.m. (prop.

2001/02:59) där det föreslagits bl.a. att det skall

införas en särskild straffskala för grova fall av

hets mot folkgrupp och att tillämpningsområdet för

bestämmelserna om hets mot folkgrupp utvidgas så att

också hets med anspelning på sexuell läggning

omfattas.

Regeringen prioriterar enligt skrivelsen fortsatt

arbete med att bryta social och etnisk

snedrekrytering till högre utbildning. En särskild

utredare har fått i uppdrag att beskriva och

analysera fördelningen av makt och inflytande ur ett

integrationspolitiskt perspektiv. Det antirasistiska

arbetet har förstärkts och 10 miljoner kronor per

år har beräknats för detta arbete. En

försöksverksamhet med lokala och regionala

diskrimineringsombud skall påbörjas under år 2002.

En arbetsgrupp har utarbetat ett förslag till hur

det fortsatta arbetet för att bistå personer som

vill lämna rasistiska och liknande grupperingar

skall bedrivas, utvecklas och finansieras.

Gällande regler m.m.

Bestämmelserna om utlänningars fri- och rättigheter

infördes i 2 kap. regeringsformen den 1 januari

1977. Regeringsformens fri- och rättighetsreglering

avsåg ursprungligen i princip endast svenska

medborgare. Orsaken angavs vara att endast svenska

medborgare har en ovillkorlig rätt att uppehålla sig

här i riket och att bereda sig sin utkomst här,

vilket är en förutsättning för att ett

rättighetsskydd skall få full verkan. Det hade

vidare i vissa hänseenden ansetts föreligga ett

legitimt behov av att kunna besluta om särskilda

begränsningar i utlänningars fri- och rättigheter.

Dessutom gäller att den vanliga lagstiftningen i

stor utsträckning tillförsäkrar utlänningar de

rättigheter som för svenska medborgares del skyddas

genom regeringsformens rättighetsreglering. Från det

i regeringsformen för utlänningars del skyddade

området undantas frågor om åsiktsregistrering och om

andra begränsningar i rörelsefriheten än

frihetsberövanden (prop. 1975/76:209 s. 132).

Enligt 2 kap. 22 § första stycket regeringsformen

likställs utlänning med svensk medborgare i flera

fall. Utlänning kan dock enligt andra stycket i

samma paragraf bli föremål för särskild lagstiftning

i fråga om yttrandefrihet, informationsfrihet,

mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet

och religionsfrihet, skydd mot tvång att ge till

känna sin åskådning samt skydd mot kroppsligt

ingrepp, kroppsvisitation, husrannsakan och liknande

intrång samt mot intrång i förtrolig meddelelse.

Särskilda föreskrifter i lag kan också inskränka

skyddet mot frihetsberövande, rätt till

domstolsprövning av frihetsberövande av annan

anledning än brott eller misstanke om brott och

offentlighet vid domstolsförhandling, liksom skyddet

mot ingrepp på grund av åskådning samt författares,

konstnärers och fotografers rätt till sina verk och

rätten att driva näring eller utöva yrke. Av detta

lagrum framgår också att den s.k.

proportionalitetsprincipen i 2 kap. 12 § andra

stycket regeringsformen inte är tillämplig på

ingrepp i utlänningars rättigheter som sker med stöd

av

2 kap. 22 § andra stycket. I 2 kap. 12 § andra

stycket föreskrivs att begränsning av fri- och

rättigheter som första stycket ger utrymme för

endast får göras för att tillgodose ändamål som är

godtagbart i ett demokratiskt samhälle.

Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är

nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har

föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att

den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen

såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning

får inte göras enbart på grund av politisk,

religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Europakonventionen, som sedan den 1 januari

1995 gäller som lag här i landet, gör i skyddet

för mänskliga rättigheter och grundläggande

friheter i princip inte skillnad mellan svenska

och utländska medborgare. Bestämmelserna om

yttrandefrihet, frihet att delta i fredliga

sammankomster och föreningsfrihet samt förbud

mot diskriminering hindrar dock inte införandet

av inskränkningar i utlänningars politiska

verksamhet.

Motionen

Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp) tar i motion

2001/02:K429 upp frågan om utlänningars fri- och

rättigheter. I yrkande 3 begärs förslag till ändring

i 2 kap. regeringsformen så att särbehandling mellan

svenska och utländska medborgare undanröjs. I

yrkande 2 begärs ett tillkännagivande till

regeringen om det önskvärda i att utländska och

svenska medborgare i så stor utsträckning som

möjligt skall vara jämställda i 2 kap.

regeringsformen om grundläggande fri- och

rättigheter. Vidare begärs ett tillkännagivande om

att inskränkningar i de grundläggande fri- och

rättigheterna skall vara godtagbara i ett

demokratiskt samhälle och stå i proportion till

nyttan med bestämmelsen för alla innevånare i landet

(yrkande 1). I yrkande 6 begärs förslag till hur

2 kap. regeringsformen kan omarbetas i syfte att ge

handlingsutrymme under extraordinära förhållanden

och tydligt visa att Europakonventionen gäller. I

yrkande 4 begärs en närmare utredning av

utlänningslagstiftningen, regeringsformen och

Europakonventionen m.m. I dag gäller att

begränsningar i lag kan ske utan att det är

godtagbart i ett demokratiskt samhälle och utan att

det står i proportion till nyttan med bestämmelsen.

Motionärerna anser att det förhållandet att

skyddsreglerna inte gäller fullt ut för utlänningar

visar att utlänningar som inte valt att bli svenska

medborgare av en eller annan anledning inte anses

som fullvärdiga ”invånare” och att det finns

anledning att bemöta dem med en viss misstänksamhet.

Någon form av skyddslagstiftning måste landet

naturligtvis ha för att minimera riskerna för

terrorhandlingar m.m. och för att kunna lagföra de

skyldiga, men detta innebär enligt motionärerna inte

att människor med annat medborgarskap skall behöva

särbehandlas. Frågan är om utlänningslagstiftningen,

eller tillämpningen av den, på något sätt står i

strid med Europakonventionen. Hela 2 kap.

regeringsformen borde enligt motionen skrivas om för

att bli mer överskådlig, och lättare att förstå.

Tidigare riksdagsbehandling

Hösten 1992 avstyrkte utskottet ett yrkande om att

utlänningar skulle omfattas av samma grundlagsskydd

som svenska medborgare när det gäller

åsiktsregistrering. Utskottet hänvisade bl.a. till

de ovan redovisade ställningstagandena vid 1976 års

reform (bet. 1992/93:KU2).

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening gör sig de bedömningar som

gjordes i samband med grundlagsändringarna 1976

fortfarande gällande. Utskottet som inte är berett

att förorda en ändrad ordning avstyrker motion

2001/02:K429 yrkandena 1–4 och 6.

Funktionshindrades rättigheter m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker, med hänvisning till att regeringen

föreslagit att ett skydd införs i 1 kap.

regeringsformen, motionsyrkanden (fp) om att

bestämmelser om skydd mot diskriminering av

funktionshindrade skall införas i 2 kap.

regeringsformen. Också ett motionsyrkande

(fp) om ratificering av Europakonventionens

tilläggsprotokoll 12 avstyrks. Ett

motionsyrkande om bristande tillgänglighet i

samhället för funktionshindrade (kd) avstyrks

med hänvisning till beslutat

utredningsarbete.

Jämför reservation 7 (fp).

Bakgrund

I 2 kap. regeringsformen, som innehåller

föreskrifter om grundläggande fri- och rättigheter,

föreskrivs bl.a. att lag eller föreskrift inte får

innebära att någon medborgare missgynnas därför att

han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt

ursprung tillhör minoritet (15 §) eller missgynnas

på grund av sitt kön, om ej föreskriften utgör led i

strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan män

och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande

tjänsteplikt (16 §). Någon motsvarande föreskrift i

2 kap. finns inte när det gäller funktionshindrade.

EU:s ministerråd antog den 27 november 2000 rådets

direktiv 2000/78/EG om inrättandet av en allmän ram

för likabehandling i arbetslivet. Detta direktiv

behandlar arbetslivsområdet i vid mening och

omfattar diskrimineringsgrunderna religion eller

övertygelse, funktionshinder, ålder och sexuell

läggning.

Under år 2000 antogs ett tilläggsprotokoll nr 12

till Europakonventionen, där det sägs att

åtnjutandet av varje rättighet som föreskrivs i lag

skall säkerställas utan diskriminering på någon

grund, såsom kön, ras, hudfärg, språk, religion,

politisk eller annan åskådning, nationellt eller

socialt ursprung, tillhörighet till nationell

minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i

övrigt. Sverige har inte undertecknat protokollet.

Ett av skälen var att Sverige hade föredragit ett

separat instrument som hade kunnat innehålla

utförligare och mer detaljerade bestämmelser med

sikte på att bekämpa diskriminering inom sådana

samhällsområden där diskriminering är mest

förekommande och där den till slut kan bli ett hot

mot den demokratiska samhällsordningen. Ett sådant

instrument skulle ha fått effekt så snart det hade

ratificerats och trätt i kraft. Med ett

tilläggsprotokoll som innehåller ett allmänt

diskrimineringsförbud kommer det att dröja längre –

troligen många år – innan Europadomstolen har

avgjort så många enskilda klagomål att det är

någorlunda klart vad diskrimineringsförbudet innebär

i praktiken. Ett annat skäl var att det är oklart i

vilken utsträckning protokollet tillåter staterna

att vidta s.k. positiva åtgärder i syfte att främja

jämställdheten mellan könen och jämlikheten mellan

olika grupper i samhället.

Regeringen har i propositionen Ändringar i

regeringsformen – samarbetet i EU m.m. (prop.

2001/02:72) föreslagit ett kompletterande och stärkt

grundlagsskydd för utsatta grupper. Enligt förslaget

fogas till regeringsformens målsättningsstadgande i

1 kap. 2 § regeringsformen en föreskrift om att det

allmänna dels skall verka för att alla människor

skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i

samhället, dels skall motverka diskriminering på

grund av kön, hudfärg, nationellt eller etnisk

ursprung, språklig eller religiös tillhörighet,

funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan

omständighet som gäller den enskilde som person.

I lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i

arbetslivet av personer med funktionshinder och i

lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i

högskolan finns bestämmelser till skydd mot

diskriminering av funktionshindrade.

I regeringens direktiv den 31 januari 2002 (dir.

2002:11) ges en parlamentarisk kommitté i uppdrag

bl.a. att överväga om skydd mot missgynnande av

personer med funktionshinder på grund av bristande

tillgänglighet bör införas på andra samhällsområden

än i arbetslivet och högskolan. Enligt direktiven är

det ofta bristen på tillgänglighet som är grunden

för det missgynnande funktionshindrade utsätts för.

En person med funktionshinder utestängs sålunda

många gånger från en lokal, tjänst eller verksamhet

till följd av bl.a. den fysiska miljöns utformning

och användbarhet, icke anpassad information eller

bristande service. Regeringen hänvisar till att i

lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet av

personer med funktionshinder finns en bestämmelse

som tar sikte just på bristande tillgänglighet och

att lagen om likabehandling av studenter i högskolan

innehåller en bestämmelse med i huvudsak liknande

innehåll. I den mån kommittén föreslår att ett skydd

mot diskriminering på grund av funktionshinder bör

införas på andra samhällsområden än i arbetslivet

och högskolan skall kommittén också överväga förslag

som syftar till ett skydd mot missgynnande av

funktionshindrade på grund av bristande

tillgänglighet. Kommittén skall även överväga om

sådana regler skall införas på de områden som

omfattas av direktivet om likabehandling i

arbetslivet men inte av lagen om diskriminering i

arbetslivet av personer med funktionshinder.

Funktionshindrades rättigheter är en prioriterad

fråga i den nationella handlingsplanen för mänskliga

rättigheter. Regeringens mål för handikappolitiken

är att utjämna skillnaderna i levnadsvillkor mellan

personer med funktionshinder och den övriga

befolkningen. Regeringen har avlämnat en proposition

om nya regler för att motverka domstolstrots

avseende verkställighet av domar för insatser enligt

lagen (1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade och socialtjänstlagen (1980:620).

I proposition 2001/02:80 Demokrati för det nya

seklet har det föreslagits åtgärder i syfte att

underlätta för funktionshindrade medborgare att åta

sig och genomföra politiska uppdrag.

Regeringens mål är att fortsätta sitt arbete

enligt den nationella handlingsplanen för

handikappolitiken (prop. 1999/2000:79) vad avser

insatser för att motverka diskriminering av

människor med funktionshinder och för att göra det

möjligt för funktionshindrade att delta i

samhällslivet.

Våren 2001 gjordes ändringar av plan- och

bygglagen (1987:10) för att öka tillgängligheten

till befintliga lokaler dit allmänheten har

tillträde och på allmänna platser. Enligt

förordningen (2001:526) om de statliga

myndigheternas ansvar för genomförandet av

handikappolitiken skall statliga myndigheter verka

för att personer med funktionshinder ges full

delaktighet i samhället och jämlikhet i

levnadsvillkor. Myndigheterna är skyldiga att göra

den egna verksamheten samt lokaler och information

tillgängliga för funktionshindrade. Regeringen avser

dessutom att ge ett antal myndigheter på central

nivå ett särskilt ansvar för att de nationella målen

för handikappolitiken förverkligas inom deras

respektive sektorsområden. En översyn planeras också

av områden som saknar regler om tillgänglighet för

personer med funktionshinder.

Motionerna

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motionerna

1999/2000:So321 yrkande 18, 2000/01:So538 yrkande 8

och 2001/02:So618 yrkande 12 ett förbud i

regeringsformen direkt riktat mot diskriminering av

människor med funktionsnedsättning. Bestämmelserna

om skydd mot diskriminering i 2 kap. regeringsformen

som nu gäller etniska minoriteter och diskriminering

på grund av kön, bör utökas med förbud mot

diskriminering av funktionshindrade. I de båda

sistnämnda motionsyrkandena begärs också att Sverige

i Europarådet verkar för att Europarådet breddar

diskrimineringsförbudet i Europakonventionen så att

det blir ett generellt förbud som också innefattar

människor med funktionshinder.

Ester Lindstedt-Staaf (kd) begär i motion

2001/02:So619 (yrkande 7) att den nya utredning som

skall se över diskrimineringslagstiftningen skall få

ett direktiv att utreda huruvida bristande

tillgänglighet i samhället kan vara diskriminerande.

Motionären hänvisar till att var fjärde lokal där

kommunfullmäktige håller sina sammanträden inte

uppfyller minimala krav på tillgänglighet för

rörelsehindrade, vilka därmed utestängs från en

central del av den svenska demokratin. I bara tio

procent av kommunerna kan man kommunicera direkt med

kommunens växel med hjälp av en texttelefon. Sex av

tio kommuner saknar program för tillgänglighet.

Många grundskolor saknar minimal anpassning för

rörelsehindrade. Bankomater kan inte utnyttjas av

rullstolsburna. Vidare framhålls att det i dag inte

anses diskriminerande om en elev på grund av sitt

funktionshinder inte kan komma in i skolan.

Utskottets ställningstagande

Funktionshindrades rättigheter är ett prioriterad

område enligt den nationella handlighetsplanen för

fri- och rättigheter. Målsättningen är att utjämna

skillnaderna i levnadsvillkor mellan personer med

funktionshinder och den övriga befolkningen. En rad

åtgärder har vidtagits i detta syfte, och regeringen

avser att fortsätta sina insatser för att motverka

diskriminering av människor med funktionshinder och

för att göra det möjligt för funktionshindrade att

delta i samhällslivet

Regeringen har i proposition 2001/02:72 Ändringar

i regeringsformen – samarbetet i EU, m.m. föreslagit

att det i 1 kap. 2 § regeringsformen införs en

bestämmelse om att det allmänna skall motverka

diskriminering av människor på grund av bl.a.

funktionshinder. Utskottet är inte berett att nu

förorda att en bestämmelse om diskriminering av

funktionshindrade motsvarande de bestämmelser som

gäller för etniska minoriteter och diskriminering på

grund av kön införs i 2 kap. regeringsformen.

Utskottet anser vidare att de skäl som anförts för

att inte ratificera tilläggsprotokoll 12 till

Europakonventionen fortfarande äger sin giltighet.

Motionerna 1999/2000:So321 yrkande 18, 2000/01:So538

yrkande 8 och 2001/02:So618 yrkande 12 (alla fp)

avstyrks följaktligen.

När det gäller den fråga om kommittédirektiv

rörande tillgängligheten för funktionshindrade i

samhället som tas upp i motion 2001/02:So619 yrkande

7 (kd) vill utskottet hänvisa till att regeringen i

direktiv den 31 januari 2002 uppdragit åt en

parlamentarisk kommitté att överväga om skydd mot

missgynnande av personer med funktionshinder på

grund av bristande tillgänglighet bör införas på

andra samhällsområden än i arbetslivet och

högskolan. Motionsyrkandet får därmed anses

tillgodosett och avstyrks.

Diskriminering på grund av sexuell

läggning

Utskottets förslag i korthet

Med hänvisning bl.a. till att regeringen föreslagit att

bestämmelser om skydd mot diskriminering på

grund av sexuell läggning skall införas i 1

kap. regeringsformen avstyrker utskottet

motionsyrkanden (v, kd, fp resp. v, s, c, fp)

om att bestämmelser om sådant skydd bör

införas i 2 kap. regeringsformen. Utskottet

hänvisar också till det utredningsarbete i

fråga om en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning som beslutats.

Jämför reservationerna 8 (v, mp) och 9 (fp).

Bakgrund

I regeringens proposition Ändringar i

regeringsformen – samarbetet i EU m.m. (prop.

2001/02:72) föreslås att till regeringsformens

målsättningsstadgande i 1 kap. 2 § regeringsformen

fogas en föreskrift om att det allmänna dels skall

verka för att alla människor skall kunna uppnå

delaktighet och jämlikhet i samhället, dels skall

motverka diskriminering på grund av kön, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller

religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell

läggning, ålder eller annan omständighet som gäller

den enskilde som person. I propositionen hänvisades

till att Riksförbundet för sexuellt likaberättigande

anfört att även könsidentitet bör inkluderas i

uppräkningen. Regeringen framhöll att uppräkningen

av olika otillåtna diskrimineringsgrunder endast är

exemplifierande och inte uttömmande. Det åligger

alltså det allmänna att motverka diskriminering även

på grund av andra – liknande – osakliga

omständigheter som gäller den enskilde som person.

I regeringens kommittédirektiv om en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning (dir. 2002:11) ges

kommittén i uppdrag att kartlägga och analysera

behovet av och formerna för en reglering av ett

förbud mot diskriminering av alla transpersoner.

Kommittén skall också överväga om en eventuell

lagstiftning mot diskriminering av transpersoner

skall ingå i en gemensam

diskrimineringslagstiftning. Kommittén skall vidare

behandla frågan om användningen av termen sexuell

läggning i syfte att åstadkomma en konsekvent

användning av den i lagstiftningen. Kommittén skall

överväga om detta begrepp bör ersätta termerna

homosexualitet och homosexuell läggning i

författningar där detta kan aktualiseras.

Arbetet mot diskriminering på grund av sexuell

läggning tas i den nationella handlingsplanen för

mänskliga fri- och rättigheter upp som en

prioriterad fråga. Regeringen avser att fortsätta

att verka för att registrerade partner som enligt

nationell lag har samma rättigheter och skyldigheter

gentemot varandra som makar i ett äktenskap skall

likställas med makar i äktenskap i de

tjänsteföreskrifter som reglerar

anställningsvillkoren för anställda i EU:s

institutioner. Regeringen hänvisar också till

propositionen Hets mot folkgrupp m.m. (prop.

2001/02:59) vari föreslås att hets med anspelning på

sexuell läggning kriminaliseras.

Motionerna

Flera motioner tar upp frågan om diskriminering på

grund av sexuell läggning. I motion 2001/02:K244 av

Tasso Stafilidis m.fl (v) och motion 2001/02: L371

yrkande 2 (v, s, c, fp och mp) begärs ett tillägg i

2 kap. 15 § regeringsformen som innebär ett skydd

mot lagar och andra föreskrifter som missgynnar

någon av skäl som har samband med sexuell läggning.

Enligt motionärerna förekommer det i dag

diskriminerande lagstiftning.

Också i motion 2000/01:Sf22 yrkande 5 av Kalle

Larsson m. fl. (v) begärs en komplettering i 2 kap.

regeringsformen med ett skydd mot diskriminering på

grund av sexuell läggning.

I motion 2001/02:A388 yrkande 5 i denna del av

Magda Ayoub (kd) begärs en utredning om

regeringsformens minoritetsskydd, som innebär att

ingen får missgynnas genom lag eller annan

föreskrift på grund av att han med hänsyn till ras,

hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet.

Regeringen bör tillsätta en utredning som ser över

hur minoritetsskyddet i regeringsformen bör utformas

för att möta de behov som finns i vårt samhälle i

dag. Bland annat bör belysas om och i så fall hur de

som tillhör minoritetsgrupper på grund av sin

sexuella identitet kan infattas i minoritetsskyddet.

Per Lager m.fl. (mp) begär i motion 2001/02:K82

yrkande 9 att regeringen utreder transpersoners

speciella behov av diskrimineringsskydd. I

motionerna 2000/01:L459 och 2001/02:L367 av Ana

Maria Narti m.fl. (fp) begärs att homo- och

bisexuella samt transpersoner omfattas av

regeringsformens skydd mot diskriminerande

lagstiftning (yrkande 8 resp. 7).

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion

2001/02:So637 yrkande 16 ett tillkännagivande till

regeringen om rätten att som individ själv få

bestämma sin livsstil, bl.a. genom att

diskriminering av homosexuella motverkas genom en

skärpt lagstiftning men också genom att polis och

åklagare prioriterar dessa brott bättre.

Utskottets ställningstagande

Regeringen har i proposition 2001/02:72 Ändringar i

regeringsformen – samarbetet i EU m.m. föreslagit

att det i 1 kap. 2 § regeringsformen införs en

föreskrift om att det allmänna skall motverka

diskriminering på grund av bl.a. sexuell läggning.

Detta innebär i likhet med

diskrimineringsbestämmelserna i 2 kap. ett skydd mot

att diskriminerande lagar stiftas och bibehålls.

Utskottet är inte berett att förorda att en

bestämmelse om skydd mot diskriminering på grund av

sexuell läggning införs i 2 kap. regeringsformen

eller att frågan om grundlagsskyddet för vissa

utsatta grupper nu åter blir föremål för utredning.

Motionerna 2001/02:K244 (v), 2001/02:L371 yrkande 2

(v, s, c, fp och mp), 2000/01:Sf22 yrkande 5 (v) och

2001/02:A388 yrkande 5 i denna del (kd) avstyrks.

När det gäller motionerna 2000/01:L459 yrkande 8 och

2001/02:L367 yrkande 7 (båda fp) om att homo- och

bisexuella samt transpersoner bör omfattas av

regeringsformens skydd mot diskriminerande

lagstiftning vill utskottet därutöver hänvisa till

att det åligger det allmänna att motverka

diskriminering på grund av andra liknande osakliga

omständigheter som gäller den enskilde som person.

Också dessa motionsyrkanden avstyrks.

Skyddet mot diskriminering av transpersoner kommer

att behandlas av den av regeringen beslutade

utredningen om en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning. Motion 2001/02:K82

yrkande 9 får därigenom anses tillgodosedd och

avstyrks följaktligen.

När det gäller motion 2001/02:So637 yrkande 16

(fp) om motverkande av diskriminering av

homosexuella vill utskottet hänvisa till

regeringsförslaget om ändringar i bl.a. 1 kap. 2 §

regeringsformen som också gäller sexuell läggning

och till att regeringen i propositionen Hets mot

folkgrupp m.m. (prop. 2001/02:59) föreslagit att

hets med anspelning på sexuell läggning skall

omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna

om hets mot folkgrupp. Regeringen har också gett

Brottsförebyggande rådet i uppdrag att följa

rättsväsendets insatser mot brottslighet med

homofobiska inslag och domstolarna skall till HomO

översända kopior av bl.a. sådana domar som rör

brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.

Enligt utskottets mening saknas mot denna bakgrund

anledning för ett tillkännagivande till regeringen i

denna fråga. Motionsyrkandet avstyrks.

Barnets rättigheter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande om

barnkonsekvensanalyser och barnbilagor till

statsbudgeten m.m. (mp) med hänvisning till

vidtagna åtgärder och tidigare

ställningstagande.

Ett motionsyrkande om en översyn av

tillämpningen av barnkonventionen (fp)

avstyrks med hänvisning till bl.a.

Barnombudsmannens ansvar.

Flera motionsyrkanden (fp, mp) om

flyktingbarnens situation och amnesti för

gömda flyktingbarn avstyrks mot bakgrund

bl.a. av att en rad åtgärder vidtagits för

att förbättra situationen.

Ett motionsyrkande (c) om åldersgränser

avstyrks med hänvisning till beslutat

utredningsarbete.

Jämför reservationerna 10 (fp), 11 (mp), 12

(fp) och 13 (mp).

Bakgrund

Det viktigaste internationella dokumentet som

reglerar barns rättigheter är FN:s konvention om

barnets rättigheter (barnkonventionen) som antogs

1999. Konventionens grundläggande principer är

förbud mot diskriminering (artikel 2), barnets bästa

i främsta rummet (artikel 3), rätten till liv och

utveckling (artikel 6) och rätten att få komma till

tals (artikel 12).

Även barnets rättigheter är en prioriterad fråga i

handlingsplanen. Regeringens mål med barnpolitiken

är att barn och ungdomar skall växa upp under goda

och trygga förhållanden. Regeringen avser att

fortlöpande följa att lagändringar med anledning av

barnkonventionen får avsedd effekt. En barnskrivelse

till riksdagen har nyligen avlämnats.

Den nationella strategin för att förverkliga

barnkonventionen i Sverige innehåller bl.a. att

konventionen skall vara ett aktivt instrument och

genomsyra allt beslutsfattande i Regeringskansliet

som rör barn, att barnkonsekvensanalyser skall göras

vid statliga beslut som rör barn och att kommuner

och landsting bör inrätta system för att kunna följa

hur barnets bästa förverkligas i det kommunala

arbetet.

Enligt 1 kap. 1 § andra stycket utlänningslagen

(1989:529) föreskrivs att i fall som rör ett barn

skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets

hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt

kräver. I samband med att denna s.k.

portalparagrafen om barnets bästa infördes i

utlänningslagen anförde regeringen (prop.

1996/97:25) att barnets bästa är en omständighet som

skall beaktas bland andra intressen vid utformningen

av de svenska invandringsreglerna. Många gånger

måste en avvägning göras mellan alternativ som har

såväl goda som dåliga konsekvenser för barnet.

Avgörande vid bedömningen av barnets bästa borde

enligt regeringen vara i vilken grad barnet i sin

psykosociala utveckling kan antas ta bestående skada

av att flytta tillbaka till hemlandet, att skiljas

från de oftast tillfälliga påfrestningar som en

flyttning till andra miljöer ofta innebär för ett

barn. Socialförsäkringsutskottet fann i sitt

betänkande 1996/97:SfU5 det mycket värdefullt att

hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt

barnets bästa i övrigt, genom införandet av

portalbestämmelsen, sattes i fokus och att lagen

därigenom kom att genomsyras av den hänsyn som måste

tas till barn vid lagens tillämpning. Utskottet

betonade även hur viktigt det är att ett sådant

synsätt också präglar myndigheternas arbete.

Socialförsäkringsutskottet delade regeringens

uppfattning att prövningen av barnets bästa inte

generellt får tillåtas att ta över samhällsintresset

att reglera invandringen.

Migrationsverket har beslutat att genomföra en

utbildning om bl.a. barnkonventionen och dess

betydelse i utlänningsrätten, samtalsmetodik och hur

barnet påverkas av en utredningssituation. När det

gäller frågor om barnets bästa har Utlänningsnämnden

en särskild utsedd handläggare som bevakar

tillämpningen av barnkonventionen och den särskilda

bestämmelsen om barnets bästa i utlänningslagen.

Barnperspektivet skall uppmärksammas i varje ärende

som rör ett barn.

Vidare har såväl Migrationsverket som

Utlänningsnämnden fått i uppdrag att till regeringen

redovisa på vilket sätt myndigheterna utifrån

barnkonventionens bestämmelser och intentioner har

beaktat barnperspektivet i sitt arbete såväl internt

som externt. Migrationsverket skall dessutom i

samverkan med Skolverket redovisa hur kvaliteten i

Migrationsverkets familjebaserade barnverksamhet kan

förbättras, i vilken omfattning asylsökande barn tas

emot i kommunernas förskolor och vilka insatser som

görs för att stödja barnen samt i vilken omfattning

dessa barns behov tillgodoses på något annat sätt.

Uppdraget skall avrapporteras senast den 1 mars

2003.

I den migrationspolitiska propositionen 1996/97:25

anfördes att barn i familjer som håller sig undan

myndigheterna regelmässigt lever i en svår

situation. Detta är fallet även om barnen lever

tillsammans med sina föräldrar. Regeringen ansåg att

insatserna för dessa utsatta barn måste inriktas på

att förhindra sådana situationer där undanhållandet

blir ett led i ansträngningarna att få

uppehållstillstånd. Vidare ansåg regeringen att

förutsägbarhet och konsekvens i rättstillämpningen

har stor betydelse för om en asylsökande, som i

bägge instanser fått avslag på ansökan om

uppehållstillstånd, ändå håller sig kvar i landet i

förhoppning om att senare få ett sådant tillstånd.

Regeringen hänvisade till att ett

uppehållstillstånd efter ny ansökan enligt 2 kap. 5

b § utlänningslagen bara bör kunna ges om en

tidigare inte prövad omständighet berättigar den

sökande till skydd här eller om det skulle strida

mot humanitetens krav att verkställa

avlägsnandebeslutet. Har verkställigheten fördröjts

under avsevärd tid på grund av omständigheter som

utlänningen inte kunnat råda över kan det innebära

att tillräckliga humanitära skäl anses finnas. En

illegal vistelsetid bör å andra sidan enligt

propositionen i princip inte heller i fortsättningen

få tillgodoräknas. Ett bifall måste i så fall

förutsätta att risken bedöms vara synnerligen

betydande för självdestruktiva handlingar av

utomordentligt allvarlig natur från barnets sida,

eller för att barnet allvarligt skadas i sin

psykosociala utveckling om det med tvång skickas

tillbaka till hemlandet eller fortsatt lever under

pressade förhållanden till följd av att det av

föräldrarna hålls undan myndigheterna.

I propositionen Ändringar i regeringsformen –

samarbetet i EU m.m. (prop. 2001/02:72) föreslås en

ändring i 1 kap. 2 § regeringsformen med innebörd

att det allmänna skall motverka diskriminering av

människor bl.a. på grund av ålder. I

författningskommentaren anges att genom att

begreppet ”ålder” tas upp i förteckningen avses att

betona bl.a. att barn i princip skall bemötas som

jämlika individer och att de skall ha rätt till

medinflytande enligt sin utvecklingsnivå när det

gäller frågor som rör dem själva.

Motionerna

Per Lager m.fl. (mp) begär i motion 2001/02:K82 ett

tillkännagivande till regeringen om att

barnkonsekvensanalyser skall ingå som en naturlig

del i beslutsunderlag. Barnkonventionen skall enligt

motionen tillämpas i olika verksamheter och

barnperspektivet skall beaktas i all offentlig

verksamhet och på alla nivåer – nationell, regional

och kommunal. Motionärerna vill att barnbilagor

skall ingå i både kommunal- och statsbudget (yrkande

10).

I motion 2001/02:K81 av Helena Bargholtz m.fl.

(fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om

en parlamentarisk utredning för att se över

barnkonventionens tillämpning (yrkande 2). Det är

enligt motionen inte acceptabelt att samhällets

intresse av att reglera invandringen kan leda till

att det vidtas åtgärder som inte är förenliga med

barnets bästa. Motionärerna anser att hänsynen till

barnets bästa som regel måste gå före samhällets

intresse av att reglera invandringen, särskilt i de

fall där det är uppenbart att barn varit utsatta för

allvarliga övergrepp och därför har medicinska

vårdbehov. En parlamentarisk utredning bör snarast

tillsättas med uppgift att se över bestämmelserna om

barnets bästa och deras tillämpning. I yrkande 3

begärs ett tillkännagivande om åtgärder för att

förbättra omhändertagandet av ensamma flyktingbarn.

Motionärerna anser att socialtjänsten bör ta ett

tydligare ansvar och att samordningen mellan

respektive kommun och Migrationsverket bör

förbättras.

Även i motion 2001/02:K82 (mp) tas flyktingbarnens

situation upp. Motionärerna begär ett

tillkännagivande till regeringen om amnesti för

gömda flyktingbarn (yrkande 4). De ensamma barnens

situation och handläggningen av dessa ärenden måste

utredas och nödvändiga åtgärder vidtas (yrkande 5).

Dessutom bör Sverige verka för att man inom EU tar

fram ett gemensamt handlingsprogram för hur

flyktingbarn, särskilt ensamma, skall behandlas

(yrkande 6).

I motion 2001/02:K284 (yrkande 18) av Agne Hansson

m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om ett lagförslag med förbud mot

åldersdiskriminering. Dagligen blir människor enligt

motionärerna diskriminerade i vårt samhälle.

Lagstiftningen har tydligt lyft upp frågan om

diskriminering på grund av kön, etnisk bakgrund,

funktionshinder eller sexuell läggning. När det

gäller ålder finns det däremot ingen lagstiftning

som garanterar framför allt ungdomars rätt till lika

behandling på objektiv grund. Det bör inte

accepteras att enskilda näringsidkare kan sätta upp

egna åldersgränser baserade på subjektiva

bedömningar.

Tidigare behandling

Finansutskottet har hösten 2001 avstyrkt flera

motioner om barnbilaga till budgetpropositionen

(bet. 2001/02:FiU1). I en motion (mp) framhölls att

det i barnbilagan tydligt borde redovisas vilka

områden i statsbudgeten som avser barnen, hur stor

del av samhällets resurser som går till barnen samt

hur de föreslagna förändringarna i budgeten

förväntas påverka barnen. Finansutskottet såg mycket

positivt på regeringens strävan att barnperspektivet

skall finnas med i allt offentligt beslutsfattande

som rör barn. Många insatser var under beredning

inom Regeringskansliet. Det var enligt

finansutskottet viktigt att dessa frågor har hög

prioritet. Finansutskottet hade tidigare behandlat

frågan om en barnbilaga till budgetpropositionen

(bet. 1997/98:FiU26, 2000/01:FiU1). Frågan har också

behandlats av konstitutionsutskottet (bet.

1997/98:KU27) och socialutskottet (bet.

1996/97:SoU8, 1997/98:SoU13, 1998/99:SoU6,

1999/2000:SoU12, 2000/01:SoU7) som avstyrkt motioner

i frågan med hänvisning till att det varit en allmän

strävan att undvika bilagor av t.ex. detta slag till

budgetpropositionen. Finansutskottet ansåg att det

arbete som pågår inom Regeringskansliet kring

redovisningen av barnfrågorna samt strategierna för

utformning, uppföljning och utvärdering av

barnpolitiken var värdefullt. Kravet på att

barnfrågorna skall redovisas i en särskild bilaga

till budgetpropositionen måste dock anses

underordnat kravet på att redovisningen blir så

aktuell och genomarbetad som möjligt.

Socialutskottet avstyrkte i december 2000 flera

motioner som behandlade genomförandet av

barnkonventionen (2000/01:SoU7). Socialutskottet

delade regeringens bedömning att kommuner och

landsting behöver hjälp med allmän kunskap om

barnkonventionen liksom med att fortbilda den

personal som arbetar med barn om konventionens

innehåll. Utskottet noterade också att regeringen

har inlett ett samarbete med kommun- och

landstingsförbunden för att finna former för att

föra över kunskap till kommuner och landsting.

Avsikten var att bilda en gemensam arbetsgrupp

mellan regeringen, de två förbunden och

Barnombudsmannen för att ytterligare understödja det

lokala arbetet med barnkonventionens genomförande.

Socialutskottet vidhöll att den antagna strategin

för att genomföra barnkonventionen samt

Barnombudsmannens ansvar för att samordna såväl

detta arbete som att bevaka barns och ungdomars

intressen i olika sammanhang gjorde att en särskild

utredning med uppgift att påvisa hur olika

samhällsbeslut sammantaget påverkar barns situation

inte är erforderlig. Av samma skäl fanns det

anledning att anta att barnkonventionen alltmer

kommer att genomsyra allt arbete hos myndigheter,

kommuner och landsting som direkt eller indirekt

berör barn.

Kulturutskottet har nyligen avstyrkt

motionsyrkanden om åldersgränserna (bet.

2001/02:KrU8). Kulturutskottet hänvisade till att en

ingående genomgång av författningsreglerade

åldersgränser gjorts i utredningsbetänkandet Bevakad

övergång – Åldersgränser för unga upp till 30 år

(SOU 1996:111). Kulturutskottet ville framhålla att

frågan om mera enhetliga åldersgränser kompliceras

av att uppsatta åldersgränser avser så skilda

förhållanden som ungas rättigheter, deras

skyldigheter och deras behov av skydd. Att med dessa

skilda utgångspunkter fastställa en enda enhetlig

åldersgräns torde innebära stora problem.

Kulturutskottet var dock medvetet om att ungdomar

upplever mängden av olika åldersgränser som

otillfredsställande och att gränserna ibland kan

kännas godtyckligt satta. Gränser som funnits under

en längre tid kanske också kan upplevas som

otidsenliga, eftersom t.ex. samhällsutveckling och

utbildningsväsendets utbyggnad på olika sätt har

påverkat ungdomars mognad. Åldersgränser som

ungdomar kan uppleva som orättvisa och onödiga kan

också vara sådana som inte är författningsreglerade

utan satta av t.ex. restauranger och andra

nöjesarrangörer. Kontakter med branschföreträdare

hade tagits från Regeringskansliet, men

överläggningarna hade inte lett till att

splittringen av åldersgränser för tillträde till

restauranger m.m. ändrats. Kulturutskottet hänvisade

till att regeringen beslutat tillsätta en

parlamentarisk kommitté med uppdrag att arbeta med

frågan om en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning. I uppdraget ingår att

lämna förslag till hur bestämmelserna om

åldersdiskriminering i EG-direktivet om

likabehandling i arbetslivet (2000/01:Kr78/EG) skall

genomföras i Sverige. När det gäller

diskrimineringsgrunden ålder skall utredningen

kartlägga i vilken utsträckning det finns ett behov

av att införa sådan lagstiftning på andra

samhällsområden än de områden som täcks av

direktivet om likabehandling i arbetslivet.

Yttrande från socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet vill, liksom i sitt

betänkande 2001/02:SfU8 vari utskottet behandlat

motioner som tar upp de utländska barnens situation,

anföra att barnkonventionens innehåll alltid bör stå

i blickpunkten för myndigheternas agerande i olika

situationer. Det får anses särskilt betydelsefullt i

asylprocessen, då de barn som kommer hit som

asylsökande på olika sätt kan ha varit utsatta för

svåra trauman och andra umbäranden. Utskottet

konstaterar att det pågår ett väl utvecklat arbete

som syftar till att sätta barn och deras särskilda

behov i fokus i asylprocessen. Utskottet utgår från

att regeringen noggrant följer hur barnens

rättigheter tas till vara av

utlänningsmyndigheterna. Vidare nämns att enligt

proposition 2001/02:96 En förstärkt barnombudsman

skall Barnombudsmannen ägna särskild uppmärksamhet

åt frågor som rör barn och unga i utsatta

situationer, bl.a. asylsökande barn.

Socialförsäkringsutskottet anser att motion

2001/02:K81 yrkande 2 kan anses tillgodosedd med det

anförda och därför bör avslås av riksdagen.

När det gäller förslaget i motion 2001/02:K82

yrkande 4 att alla gömda utländska barn bör beviljas

uppehållstillstånd anges bl.a. följande.

Situationen för barn som lever gömda, t.ex. hur

många barn det är som lever gömda, varför de är

gömda och hur de påverkas under den tid de lever

gömda på kort och lång sikt, har utretts och

redovisats av Socialstyrelsen och Migrationsverket

(dåvarande Invandrarverket) i rapporten När barn

lever gömda (SoS-rapport 1999:5). Olika åtgärder har

därefter vidtagits för att förbättra barnens

situation. Bland annat har i enlighet med en

överenskommelse mellan staten och

Landstingsförbundet regeringen i mars 2000 beslutat

att barn som hålls gömda inför verkställigheten av

ett avvisnings- eller utvisningsbeslut skall

tillförsäkras hälso- och sjukvård på samma grunder

som asylsökande barn.

Vid behandlingen av liknande motioner under

föregående riksmöte anförde

socialförsäkringsutskottet i betänkande 2000/01:SfU9

även bl.a. följande.

Inom Migrationsverket pågår arbete med att

förbättra förutsättningarna för att de som får ett

avlägsnandebeslut förstår och accepterar beslutet.

Även Migrationsverkets återvändandearbete skall

utvecklas ytterligare. Det är väsentligt att

återvändandeperspektivet hålls öppet under hela

asylprocessen genom att t.ex. alternativa lösningar

för familjens, såväl föräldrarnas som barnens,

framtid diskuteras. Migrationsverket utvecklar

vidare ett system för att uppmärksamma och ge stöd

till barnfamiljer som verkar vara i riskzonen för

att gömma sig.

Att barn i familjer som saknar tillstånd att

vistas i Sverige och håller sig undan myndigheterna

regelmässigt lever under svåra förhållanden är

givet. Det är därför av stor vikt att olika

överväganden görs och att projekt initieras och

utvecklas i syfte att motverka att barnfamiljer

gömmer sig. Socialförsäkringsutskottet hänvisade i

nämnda betänkande också till att statsrådet Maj-

Inger Klingvall i ett interpellationssvar år 2000 om

amnesti till gömda flyktingar anfört att det inte

var hennes uppfattning att de som håller sig undan

sedan ett avvisningsbeslut meddelats kollektivt bör

få uppehållstillstånd. En noggrann och rättssäker

individuell prövning var att föredra. Amnestier

riskerade erfarenhetsmässigt att skapa nya

förväntningar om nya amnestier. Statsrådet betonade

emellertid att hänsynstaganden sker – med

tillämpning av utlänningslagen – till humanitära

omständigheter även när dessa inte förelegat under

prövningen hos myndigheterna utan uppstått som en

konsekvens av att man inte lämnat landet utan hållit

sig undan. Allmänt kunde för ärenden om

uppehållstillstånd sägas att införandet av

portalbestämmelsen om hänsynstagande till barns

bästa lett till att barn på grund av de sammantagna

skälen får tillstånd i större utsträckning än

tidigare. Socialförsäkringsutskottet delade denna

uppfattning.

Vad gäller uppehållstillstånd till ensamkommande

barn har regeringen i skrivelse 1999/2000:137

angivit att tanken är att dessa barn efter en

tämligen kort tid efter ankomsten till Sverige skall

få ett definitivt besked huruvida de får stanna här

eller inte. De barn som inte är i behov av

uppehållstillstånd i Sverige och vars föräldrar

meddelat att de kommer att ta emot barnet i

hemlandet kommer att meddelas avslag på sin ansökan.

Övriga barn skall omgående beviljas permanent

uppehållstillstånd.

Socialförsäkringsutskottet anser att motion

2001/02:K82 yrkande 4 bör avslås.

Socialförsäkringsutskottet framhåller vidare att

frågan om mottagandet av barn också är föremål för

förhandlingar inom EU med anledning av kommissionens

förslag till direktiv om mottagandevillkor. En

generalklausul till förmån för personer med

särskilda behov är införd i förslaget och innebär i

princip att de särskilda behoven som tillhör dessa

grupper skall beaktas (artikel 23). Som personer med

särskilda behov anges bl.a. underåriga och

underåriga utan medföljande vuxen. För nämnda

grupper finns särskilda föreskrifter. Vidare

hänvisas till att det aviserats ett

barnrättsperspektiv i ett kommande lagförslag inom

det asyl- och migrationsrättsliga området.

Socialförsäkringsutskottet nämner också att det även

pågår annat samarbete inom EU, t.ex. ett arbete som

inletts mellan Sverige och Tyskland och som gäller

ryska barn. Enligt socialförsäkringsutskottet får

motion 2001/02:K82 yrkande 6 anses tillgodosedd med

detta, varför motionen bör avslås av riksdagen.

Vad gäller ensamkommande utländska barns situation

hänvisar socialförsäkringsutskottet till sitt

betänkande 2001/02:SfU8, i vilket utskottet

behandlar ett antal motioner som tar upp sådana

frågor. I betänkandet anges att utskottet tidigare

har behandlat motioner om ensamkommande barn. I

betänkande 1996/97:SfU5 anförde utskottet bl.a. att

det är en självklarhet att för barn liksom för vuxna

noga utreda varje påstående om risk för förföljelse

eller andra omständigheter som ger behov av skydd i

Sverige. Utskottet noterade emellertid att det stora

flertalet av de barn som då kommit ensamma till

Sverige och ansökt om uppehållstillstånd saknat

behov av skydd mot förhållanden i hemlandet. I

betänkande 2000/01:SfU9 hade

socialförsäkringsutskottet redogjort för att

regeringen i skrivelse 1999/2000:137 angett bl.a.

att Migrationsverket i sin ambition att värna om

barnets bästa i praktiken kommit att överta det

ansvar som egentligen ankommer på kommunerna.

Frågan om de ensamkommande barnen togs också upp

vid socialförsäkringsutskottets offentliga

utfrågning om flyktingpolitiken den 20 november

2001. Från Migrationsverkets sida angavs då att

verket har lagt fast en ny ordning som avsågs gälla

fr.o.m. 2002. Enligt denna ordning skulle

socialtjänsten i första hand ansvara för ett barn

som kommer hit ensamt. Socialtjänsten skall besluta

om barnets boende och omedelbart förordna en god man

som kan biträda barnet med att söka asyl.

Migrationsverket handlägger och utreder därefter

asylärendet. Migrationsverkets förslag grundade sig

på att rådande praxis inte stämde överens med

gällande lagstiftning.

Den 8 januari 2002 angav Svenska Kommunförbundet i

en skrivelse till statsrådet Mona Sahlin att det

bestämt satte sig emot att en sådan förändring

skulle genomföras. Kommunförbundet anförde bl.a. att

en ändring av praxis och nu rådande rutiner skulle

medföra en kostnadsövervältring från staten till

kommunerna och att frågan därför borde analyseras

ytterligare.

Vid en sluten utfrågning med företrädare för

Migrationsverket, Svenska Kommunförbundet,

Socialstyrelsen och Rädda Barnen den 12 mars 2000

framkom att man nu kommit till rätta med den akuta

kris som uppstod under hösten 2001, bl.a. vid

Migrationsverkets gruppboende i Carlslund. De barn

som kommer i dag har en helt annan bakgrund än de

ensamma barn som kom under 1980-talet. I dag uppger

barnen bl.a. att de är barnhemsbarn utan föräldrar

eller att de behöver läkarvård. Många barn är

kriminella och drogberoende och har ofta rört sig

mellan länderna i Europa. Barnen har ofta ett större

behov av vård, stödåtgärder eller sociala insatser,

och asylutredningen utgör i dessa fall endast en

mindre del. Under 2001 ansökte 461 ensamma barn om

asyl i Sverige. I år, fram till den 12 februari, har

det kommit 82 barn till Sverige. En stor majoritet

är pojkar och de flesta är tonåringar. Mer än

hälften av dem som i dag är inskrivna hos

Migrationsverket bor i eget boende, dvs. hos släkt

och vänner.

Socialstyrelsen anförde att enligt

socialtjänstlagen ligger det yttersta ansvaret för

barnen på kommunerna. Det är emellertid viktigt att

barnets bästa tillgodoses fullt ut i det praktiska

utförandet.

Socialförsäkringsutskottet kunde i nämnda

betänkande konstatera att regeringen beslutat att ge

Migrationsverket och Socialstyrelsen i uppdrag att

gemensamt och i samråd med Integrationsverket och

Barnombudsmannen förbättra mottagandet av de

ensamkommande barnen. Uppdraget, som skall

genomföras i samverkan med Svenska Kommunförbundet,

Landstingsförbundet och andra berörda

organisationer, skall vara slutfört senast den 31

maj 2002. Utskottet förutsatte att myndigheterna

därvid analyserar innebörden av begreppet

vistelsekommun i socialtjänstlagen i förevarande

situationer och underströk vikten av att mottagandet

av ensamkommande barn snarast förbättras.

Socialförsäkringsutskottet som avstyrkt de i

betänkande 2000/01: SfU8 behandlade motionerna anser

att något tillkännagivande till regeringen med

anledning av motionerna 2001/02:K81 yrkande 3 och

2001/02:K82 yrkande 5 inte är påkallat, varför

motionerna bör avslås.

Utskottets ställningstagande

Av den nationella handlingsplanen för mänskliga fri-

och rättigheter framgår att barnkonventionen skall

vara ett aktivt instrument och genomsyra allt

beslutsfattande i Regeringskansliet som rör barn,

att barnkonsekvensanalyser skall göras vid statliga

beslut som rör barn och att kommuner och landsting

bör inrätta system för att kunna följa hur barnets

bästa förverkligas i det kommunala arbetet. Enligt

utskottets mening saknas mot denna bakgrund

anledning att göra ett tillkännagivande till

regeringen om att barnkonsekvensanalyser skall ingå

som en naturlig del av beslutsunderlag och att

barnbilagor skall ingå i kommunala budgetar. När det

gäller barnbilaga till statsbudgeten vill utskottet

hänvisa till finansutskottets ställningstagande

hösten 1999 då liknande motionsyrkanden avstyrktes.

Utskottet avstyrker motion 2001/02: K82 yrkande 10

(mp).

När det gäller barnkonventionens tillämpning vill

utskottet i likhet med socialutskottet hänvisa till

den antagna strategin för att genomföra

barnkonventionen och till Barnombudsmannens ansvar

för att samordna detta arbete och bevaka barns och

ungdomars intressen i olika sammanhang. Liksom

socialförsäkringsutskottet vill

konstitutionsutskottet hänvisa till att

barnkonventionens innehåll alltid bör stå i

blickpunkten för myndigheternas agerande i olika

situationer, vilket får anses särskilt

betydelsefullt i asylprocessen. Mot bakgrund av det

väl utvecklade arbete som pågår och som syftar till

att sätta barn och deras särskilda behov i fokus i

asylprocessen kan som socialförsäkringsutskottet

framhåller förutsättas att regeringen noggrant

följer hur barnens rättigheter tas till vara av

utlänningsmyndigheterna. Konstitutionsutskottet

delar socialförsäkringsutskottets mening att en

utredning med uppgift att se över bestämmelserna om

barnets bästa och deras tillämpning inte är

nödvändig. Motion 2001/02:K81 yrkande 2 (fp)

avstyrks.

I fråga om de ensamkommande utländska barnen och

de gömda barnen gör konstitutionsutskottet inte

heller någon annan bedömning än

socialförsäkringsutskottet. Motionerna 2001/02:K82

yrkandena 4–6 (mp) samt 2001/02:K81 yrkande 3 (fp)

avstyrks.

När det gäller den i motion 2001/02:K284 yrkande

18 (c) behandlade frågan om åldersgränser som

näringsidkare sätter upp vill utskottet hänvisa till

att regeringen beslutat tillsätta en kommitté som

skall utreda en samlad diskrimineringslagstiftning

och i vars uppdrag ingår att också se över frågan om

åldersdiskriminering utanför arbetslivet. Resultat

av utredningsarbetet bör avvaktas. Motionsyrkandet

avstyrks.

Äldres rättigheter

Utskottets förslag i korthet

Med hänvisning till Äldreberedningen och utredningen om

en sammanhållen diskrimineringslagstiftning

avstyrker utskottet ett par motionsyrkanden

(mp resp. c) om de äldres situation.

Bakgrund

I propositionen Ändringar i regeringsformen –

samarbetet i EU m.m. (prop. 2001/02:72) föreslås en

ändring i 1 kap. 2 § regeringsformen med innebörd

att det allmänna skall motverka diskriminering av

människor bl.a. på grund av ålder. I

författningskommentaren anges att genom att

begreppet ålder tas upp i förteckningen markeras ett

krav på att det allmänna på olika sätt skall verka

mot diskriminering av äldre.

I kommittédirektiven En sammanhållen

diskrimineringslagstiftning (dir. 2002:11) anges att

kommittén skall överväga möjligheterna till en

gemensam lagstiftning mot diskriminering som

omfattar alla eller flertalet diskrimineringsgrunder

och samhällsområden. Beträffande

diskrimineringsgrunden ålder skall utredningen

kartlägga i vilken utsträckning det finns behov av

att införa sådan lagstiftning på andra områden än de

som täcks av direktivet 2000/78/EG om likabehandling

i arbetslivet.

Äldres rättigheter är en av de prioriterade frågorna

i den nationella handlingsplanen för mänskliga fri-

och rättigheter. Regeringens mål för äldrepolitiken

är att äldre skall kunna leva ett aktivt liv och ha

inflytande i samhället och över sin vardag, kunna

åldras i trygghet och med bibehållet oberoende,

bemötas med respekt samt ha tillgång till god vård

och omsorg. I skrivelsen framhålls att det finns få

mänskliga rättigheter som avser enbart äldre

människor. Av principen om de mänskliga

rättigheternas universalitet följer att

rättigheterna gäller alla människor, och således

skall äldre människor kunna ta till vara sina fri-

och rättigheter på samma villkor som andra

människor. Riksdagen godkände i juni 1998 nationella

mål för äldrepolitiken (prop. 1997/98:113, rskr.

1997/98:307). Till grund för utformningen av målen

låg FN:s deklaration år 1991 med principer för äldre

personer. År 1998 tillsattes den parlamentariska

Äldreberedningen med uppdrag att skapa

förutsättningar för en långsiktig utveckling av

äldrepolitiken (S 1998:8). Beredningen skall

redovisa sitt arbete senast den 1 maj 2003.

Motionerna

Per Lager m.fl. (mp) begär i motion 2001/02:K82

yrkande 11 ett tillkännagivande till regeringen om

de äldres speciella situation. Samhället bör genom

att tillskapa forum och instrument söka vägar för

att kunna ta del av den resurs de äldre utgör.

I motion 2001/02:So239 yrkande 2 av Kenneth

Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om behovet av att vidta åtgärder för att

undanröja all form av åldersdiskriminering när det

gäller äldre. En sammanhållen lagstiftning mot

diskriminering som också gäller utanför arbetslivet

skulle göra det möjligt att ställa krav på en större

del av samhällslivet även i fråga om

åldersdiskriminering.

Utskottets ställningstagande

Äldreberedningen arbetar sedan tre år med att skapa

förutsättningar för en långsiktig utveckling av

äldrepolitiken. Enligt utskottets mening saknas mot

denna bakgrund anledning att göra ett sådant

tillkännagivande till regeringen om de äldres

situation som begärs i motion 2001/02:K82 yrkande 11

(mp). Motionsyrkandet avstyrks.

När det gäller det krav på åtgärder mot

åldersdiskriminering som tas upp i motion

2001/02:So239 yrkande 2 (c) vill utskottet hänvisa

till att en utredning om en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning beslutats av regeringen

och till att uppdraget också omfattar frågan om

diskriminering på grund av ålder även utanför

arbetslivet. Motionsyrkandet får därigenom anses

tillgodosett och avstyrks följaktligen.

Nationella minoriteter

Utskottets förslag i korthet

Med hänvisning till vidtagna åtgärder och pågående

arbete avstyrks tre motionsyrkanden (c) om de

nationella minoriteternas delaktighet och

självbestämmande i demokratin. Ett

motionsyrkande (c) om att de nationella

minoriteterna och ursprungsbefolkningen bör

nämnas i regeringsformen avstyrks med

hänvisning till att det i 1 kap. 2 § och även

2 kap. 20 § regeringsformen redan ges ett

grundlagsskydd. Ett par motionsyrkanden om

minoritetsspråken (kd) avstyrks med

hänvisning till vidtagna åtgärder respektive

tidigare ställningstagande. Ett

motionsyrkande (c) om en översyn av

teckenspråkets ställning avstyrks med

hänvisning till att en sådan översyn

förbereds inom Regeringskansliet.

Bakgrund

Sverige ratificerade i februari 2000 Europarådets

ramkonvention om skydd för nationella minoriteter

och den europeiska stadgan om landsdels- eller

minoritetsspråk (jfr. prop. 1998/99:143, bet.

1999/2000:KU6). Konventionen om nationella

minoriteter är uppbyggd som en principdeklaration

och omfattar bestämmelser om skydd för språk samt

skydd och stöd för minoritetskulturer, traditioner,

kulturarv och religion. Artikel 15 anger att

parterna skall skapa nödvändiga förutsättningar för

att den som tillhör nationella minoriteter effektivt

skall kunna delta i det kulturella, sociala och

ekonomiska livet samt i offentliga angelägenheter,

särskilt sådana som berör dem.

Den 1 april 2000 trädde lagarna (SFS 1999:1175 och

1176) om rätt att använda samiska respektive finska

och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och

domstolar i kraft. Samtliga varieteter av det

samiska språket ges ett skydd som syftar till att

språken skall stärkas så att de kan hållas levande

som minoritetsspråk i Sverige. Rätten att använda

minoritetsspråken avser de områden

(förvaltningsområden) där språken används av hävd

och fortfarande används i tillräcklig omfattning.

Enligt 8 § förvaltningslagen (1986:223) bör

myndigheter vid behov anlita tolk i kontakter med

personer som inte behärskar svenska. Bestämmelser

gäller både skriftliga och muntliga kontakter.

Statsrådet Mona Sahlin har återkommande

sammanträffat med företrädare för

minoritetsorganisationer i syfte att föra en dialog

om minoritetspolitiken. I en promemoria av den 8

februari 2002 som upprättats inför en sådan

sammankomst har vidtagna åtgärder redovisats. I

promemorian redovisas att de nya

sändningstillstånden för Sveriges Television,

Sveriges Radio och Sveriges Utbildningsradio innebär

att företagens insatser för de språkliga och etniska

minoriteterna skall öka. Vidare redovisas att

Statens kulturråd avrapporterat ett uppdrag att göra

en översyn av de nationella minoriteternas utrymme i

svenskt kulturliv. Av rapporten framgår att det

finns stora och olika behov inom minoritetsgrupperna

när det gäller språkvård och kulturverksamhet.

Kulturrådet identifierade ett antal insatser som

borde prioriteras vid fördelning av medel för de

nationella minoriteterna. För år 2002 avsätts 7

miljoner kronor till Statens kulturråd i syfte att

främja de nationella minoriteternas språk och

kultur.

När det gäller utbildning redovisas i promemorian

bl.a. att Skolverket rapporterat om behovet av

läromedel på berörda språk och om behovet av

kompetensutveckling för lärare när det gäller

samtliga minoritetsspråk. En fortbildningskurs för

sverigefinska modersmålslärare skall anordnas av

Lärarhögskolan i Stockholm. Skolverket kommer att

stödja kompetensutveckling för personal inom

barnomsorg med inriktning på samiska och meänkieli.

Skolverket har också inlett ett arbete med syfte att

erbjuda riktad utbildning för romer.

Folkbildningsrådet har kartlagt i vilken

utsträckning de nationella minoriteterna deltar i

folkbildningsverksamhet samt vilka ytterligare

insatser som behövs för att bredda dessa gruppers

deltagande.

När det gäller de nationella minoriteternas

inflytande sägs i Regeringskanslipromemorian att

organisationer som företräder nationella minoriteter

under åren 2000 och 2001 tilldelats 1,45 respektive

1,5 miljoner kronor för att stärka sina möjligheter

till inflytande i frågor som berör dem. Vidare har

regeringen i november 2001 beslutat avsätta 200 000

kr till Romernas riksförbund för att de skall

anordna ett internationellt arbetsseminarium i

Sverige. Syftet är att ge romska organisationer och

aktivister möjlighet att utbyta erfarenheter och

idéer om hur de kan agera för att förbättra romernas

situation. Vidare har det tillsatts en finsk-svensk

arbetsgrupp i syfte att föra en dialog och utbyta

erfarenheter angående minoritetspolitiken i de bägge

länderna. En nationell utvärdering av folkbildningen

har nyligen påbörjats och man skall bl.a. undersöka

folkbildningens roll för de nationella

minoriteterna.

Språkvårdsfrågor när det gäller minoritetsspråken

kommer att tas upp i den kommitté som getts i

uppdrag att lägga fram förslag till ett

handlingsprogram för det svenska språket (dir.

2000:66). En utredare som har fått uppdraget att se

över vissa arkivfrågor skall göra en översyn av

lämpliga former för bevarande av dokument på

minoritetsspråken (dir. 2000:104). Presstödsnämnden

har fått i uppdrag att kartlägga och analysera

situationen för medier som riktar sig främst till

invandrare och nationella minoriteter i Sverige.

Bland den nationella handlingsplanens för mänskliga

fri- och rättigheter prioriterade frågor ingår

nationella minoriteter. Målet för

minoritetspolitiken är att ge skydd för de

nationella minoriteterna och stärka deras

möjligheter till inflytande samt stödja de

historiska minoritetsspråken så att de hålls

levande. För att detta skall bli möjligt krävs en

rad åtgärder såväl på riksplanet som på regional

nivå. Minoritetspolitiken bör enligt skrivelsen

fortsatt utvecklas i enlighet med intentionerna i

den minoritetspolitiska propositionen (prop.

1998/99: 143). Riksdagen har för budgetåret 2002

avsatt 7 miljoner kronor i regleringsbrevet för

Statens kulturråd i syfte att främja de nationella

minoriteternas språk och kultur. Regeringen har gett

Länsstyrelsen i Norrbottens län i uppdrag att utreda

konsekvenserna av en eventuell utvidgning av det

geografiska området enligt lagen (1999:1175) om rätt

att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och

domstolar. Ambitionen är att lagen skall tillämpas i

även några kommuner inom det sydsamiska området.

Regeringen avser vidare att låta göra en översyn av

minoritetsorganisationernas möjligheter till stöd.

Frågan om på vilket sätt samarbetet med romskt

organisationsliv bäst bör utformas bereds för

närvarande inom Regeringskansliet.

Motionerna

Åsa Torstensson (c) tar i motion 2001/02:K264 upp

frågan om minoriteters delaktighet, självbestämmande

och skydd i demokratin. Människors självbestämmande

handlar enligt motionen också om rätten för grupper

av människor att gemensamt besluta i egna

angelägenheter och att vinna tillträde till

inflytande och delaktighet trots olikhet. Människor

måste garanteras att gemensamt utveckla sin

identitet och utifrån denna delta i samhällsbygget.

På så sätt stärks den enskilda människan och grupper

som känner samhörighet, men framför allt stärks det

demokratiska samhället i dess helhet (yrkande 1). En

minoritetspolitik bör utvecklas ytterligare genom

ett slags kulturell autonomi, där de nationella

minoriteterna genom demokratiskt valda organ själva

axlar ansvaret för fördelning av t.ex. kulturmedel

till de egna institutionerna (yrkande 2). I motionen

begärs också ett tillkännagivande till regeringen om

att de nationella minoriteterna och

ursprungsbefolkningen bör nämnas i regeringsformen

(yrkande 3). Vidare begärs ett tillkännagivande till

regeringen om ett systematiskt arbete från politiskt

valda institutioner för att tillvarata minoriteters

synpunkter, t.ex. genom ökad användning av

samrådsförfaranden inför lagstiftning eller beslut i

kommuner och regioner som berör minoriteters

möjligheter (yrkande 4).

Erling Wälivaara (kd) begär i motion 2001/02:K276

ett tillkännagivande till regeringen om fortsättning

av reformarbetet med att stärka minoritetsspråkens

ställning i hela landet. Det är enligt motionären

viktigt att fortsätta att stärka minoritetsspråkens

ställning även utanför de förvaltningsområden som

hittills börjat arbeta i enlighet med riksdagens

beslut.

Magda Ayoub m.fl. (kd) begär i motion

2001/02:Sf399 (yrkande 37) ett tillkännagivande till

regeringen om att minoriteter skall ha möjlighet att

använda sitt språk i kontakten med centrala

myndigheter och att de vanligaste svenska lagarna

bör översättas till samiska, finska och meänkieli.

Birgitta Sellén och Sofia Johansson (båda c) begär i

motion 2001/02:K353 ett tillkännagivande till

regeringen om lagstiftning som tillförsäkrar döva

samma rätt som de språkliga minoriteterna i Sverige

erhållit. Döva har ingen laglig rätt till tolkhjälp

även om landstingen har en skyldighet att

tillhandahålla tolktjänst. Inte heller finns det

laglig rätt till teckenspråkig förskola eller

äldreomsorg.

Tidigare behandling m.m

Hösten 1997 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande

som berörde frågan om samernas rättsliga ställning

enligt regeringsformen (bet. 1997/98:KU11).

Utskottet hänvisade till att riksdagen vid flera

tillfällen har behandlat motioner med yrkanden om

att samerna bör erkännas som urbefolkning i Sverige.

Riksdagen hade vid dessa tillfällen erinrat om att

samerna ges ett grundlagsskydd som etnisk minoritet.

Riksdagen hade också hänvisat till sitt uttalande år

1977 genom vilket samernas särställning i egenskap

av ursprunglig befolkning har markerats. Mot denna

bakgrund hade riksdagen inte funnit anledning att

ytterligare markera samernas särskilda ställning.

I samband med att utskottet hösten 1999 behandlade

regeringens proposition Nationella minoriteter i

Sverige (prop. 1998/99:143) avstyrkte utskottet

några motionsyrkanden om grundlagsfäst skydd för

minoritetsspråken med hänvisning bl.a. till

bestämmelsen i 1 kap. 2 § sista stycket

regeringsformen som stadgar att etniska, språkliga

och religiösa minoriteters möjligheter att behålla

och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör

främjas (bet. 1999/2000:KU6).

Utskottet avstyrkte vidare med hänvisning till

propositionens bedömningar ett motionsyrkande om att

minoritetsspråken skulle kunna användas hos centrala

myndigheter. Enligt propositionen är

minoritetsspråkskonventionen till stor del inriktad

på att ge stöd och skydd för landsdels- eller

minoritetsspråken i de geografiska områden där

språken använts av hävd och fortfarande används i

tillräcklig omfattning. Denna begränsning bygger på

att man ansett att det kan möta alltför stora

hinder, både praktiskt och kostnadsmässigt, att

tillämpa konventionens olika bestämmelser i områden

där mycket få personer använder ett landsdels- eller

minoritetsspråk. Ett exempel på de praktiska

svårigheter som kan uppstå om man försöker tillämpa

konventionen på språk som talas av mycket få

personer är att de bestämmelser i konventionen som

förutsätter att det finns tolkar och tjänstemän som

behärskar språket inte kan tillämpas eftersom

rekryteringsunderlaget till sådana tjänster då är

för litet. Det kan också visa sig orimligt

kostnadskrävande att vidta omfattande åtgärder till

stöd för ett språk med mycket få användare. Sverige

är enligt propositionen sedan lång tid tillbaka

enspråkigt i den offentliga förvaltningen.

Rikstäckande bestämmelser om rätt att använda

samiska, finska och meänkieli hos domstolar och

förvaltningsmyndigheter skulle kunna bli mycket

resurskrävande, både ekonomiskt och när det gäller

tillgången till språkkunnig personal. Att i dag

genomföra rikstäckande åtgärder skulle därför vara i

det närmaste praktiskt ogenomförbart.

I samma betänkande avstyrktes tre motionsyrkanden om

översättning av vissa författningar till

minoritetsspråk. Utskottet hänvisade till att

regeringen uttalat att författningar som särskilt

rör de nationella minoriteternas rättigheter borde

översättas till samiska, finska och meänkieli. Det

gäller författningar som är särskilt viktiga för de

minoritetsgrupper som talar dessa språk och som

särskilt berör dem i deras egenskap av

minoritetsgrupper. Av minoritetsspråkskonventionens

artikel 9.3 framgår att staterna kan förbinda sig

att på landsdels- eller minoritetsspråk

tillhandahålla de viktigaste lagtexterna och de

texter som särskilt hänför sig till personer som

använder dessa språk, såvida de inte tillhandahålls

på annat sätt. Som exempel på lagar som borde

översättas angavs rennäringslagen (1971:434) och

sametingslagen (1992:1433). Även grundläggande

lagstiftning som rör fri- och rättigheter, bl.a. i

regeringsformen, är av stor betydelse för samtliga

minoritetsgrupper och bör enligt vad som anförs i

propositionen därför översättas till

minoritetsspråken. Utskottet delade uppfattningen

att författningar av särskild vikt för de nationella

minoriteterna bör göras tillgängliga på deras språk.

Inte minst viktigt var detta i fråga om den

grundläggande lagstiftning som rör fri- och

rättigheter. Utskottet utgick från att sådana

översättningar kommer till stånd och fann att något

tillkännagivande enligt motionärernas önskemål inte

var nödvändigt.

Våren 2001 behandlade utskottet en rad motioner i

frågor kring nationella minoriteter (bet.

2000/01:KU14). Ett motionsyrkande (kd) liknande

motion 2001/02:K276 avstyrktes med hänvisning till

att en rad åtgärder vidtagits inom skilda områden

för att stärka de nationella minoriteternas

inflytande. Vidare hänvisades till att Länsstyrelsen

i Norrbottens län fått i uppdrag att inrätta en

regional arbetsgrupp för att följa upp och utvärdera

de nationella insatserna.

Utskottet tillstyrkte i samma betänkande

motionsyrkanden (s) om teckenspråkets ställning.

Enligt utskottet hade utvecklingen under senare år,

bl.a. arbetet inom ramen för Europarådets

verksamhet, understrukit vikten av att teckenspråket

har en stark ställning. Utskottet ansåg att det var

angeläget att dövas och hörselskadades rättigheter

när det gäller teckenspråket och

teckenspråksinformation säkerställs. Enligt

utskottets mening behövdes i detta syfte en översyn

av rätten och möjligheterna att använda

teckenspråket, liksom dövas och hörselskadades

tillgång till samhällets utbud av kultur och

litteratur. Riksdagen gav regeringen detta till

känna som sin mening (rskr. 2000/01:147). – Enligt

uppgift från Regeringskansliet pågår arbete med att

utforma utredningsdirektiv med anledning bl.a. av

detta tillkännagivande.

Utskottets ställningstagande

I motion 2001/02:K264 yrkandena 1 och 2 (c) begärs

tillkännagivanden till regeringen om minoriteters

delaktighet och självbestämmande i demokratin. Från

regeringens sida har vidtagits en rad åtgärder i

syfte att stärka dessa gruppers möjligheter till

inflytande i frågor som rör dem och i

handlingsplanen diskuteras ytterligare åtgärder.

Enligt utskottets mening saknas anledning att göra

ett tillkännagivande till regeringen i dessa

avseenden. Motionsyrkandena avstyrks.

När det gäller frågan om omnämnande av de

nationella minoriteterna och ursprungsbefolkningen i

regeringsformen vill utskottet i likhet med tidigare

ställningstaganden i fråga om samerna hänvisa till

det grundlagsskydd som finns. Ett sådant skydd finns

dels i 1 kap. 2 § regeringsformen där det föreskrivs

att etniska, språkliga och religiösa minoriteters

möjligheter att behålla och utveckla ett eget

kultur- och samfundsliv bör främjas, dels i 2 kap.

20 § andra stycket som föreskriver att samernas rätt

att bedriva renskötsel regleras i lag.

Motionsyrkande 3 avstyrks.

Utskottet anser inte att det behövs ett

tillkännagivande till regeringen om ett systematiskt

arbete från politiska institutioners sida för att

tillvarata minoriteters synpunkter. På regeringsnivå

pågår redan ett sådant arbete bl.a. genom de

återkommande sammanträffanden som förekommer mellan

företrädare för minoritetsorganisationer och

ansvarigt statsråd. Behovet av insatser från

regeringens sida för att uppmärksamma kommunerna på

intresset av samrådsförfarande kan naturligen komma

upp i dessa sammanhang. Det finns inte anledning att

anta annat än att åtgärder i möjligaste mån kommer

att vidtas för att komma till rätta med de brister

som då uppmärksammas. Motionens yrkande 4 avstyrks.

Som framgår av bakgrundsbeskrivningen har en rad

åtgärder vidtagits för att stärka minoritetsspråkens

ställning, bl.a. gäller det medel för att främja

språk och kultur, utbildningsinsatser och insatser i

radio och TV för de språkliga minoriteterna och en

undersökning om konsekvenserna av att utvidga det

geografiska området för rätten att använda samiska

hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till även

till några kommuner inom det sydsamiska området.

Enligt utskottets mening behövs inte ett

tillkännagivande till regeringen om fortsatta

insatser. Motion 2001/02:K276 (kd) avstyrks.

När det gäller de i motion 2001/02:Sf399 yrkande

37 (kd) behandlade frågorna om minoriteters

möjligheter att använda sitt språk i kontakten med

centrala myndigheter och om översättning av lagar

vidhåller utskottet sin tidigare bedömning.

Motionsyrkandet avstyrks följaktligen.

Riksdagen har som sin mening gett regeringen till

känna att det behövs en översyn av rätten och

möjligheterna att använda teckenspråket m.m. Ett

arbete med att föranstalta om en sådan översyn pågår

i Regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör

resultatet av detta arbete avvaktas. Motion

2001/02:K353 (c) avstyrks.

Samerna

Utskottets förslag i korthet

Med hänvisning bl.a. till att en

gränsdragningskommission tillsatts och till

beredningen av Rennäringspolitiska kommitténs

förslag avstyrker utskottet tre motioner (fp,

m resp. mp) som rör ILO-konventionen, risken

för rättighetsförskjutning respektive

markfrågan.

Jämför reservationerna 14 (fp, mp) och 15

(mp).

Bakgrund

I mars 1999 överlämnade Utredningen om ILO:s

konvention nr 169 till regeringen sitt betänkande

benämnt Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige.

Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention

nr 169 (SOU 1999:25). Utredaren bedömde att Sverige

kan ansluta sig till ILO:s konvention nr 169, men

att detta inte bör ske förrän ett antal åtgärder som

rör samernas rätt till mark blivit genomförda, en

process som beräknades ta fem år. För det första

måste den mark som samerna har rättigheter till

enligt konventionen identifieras och en

gränsdragningskommission borde tillsättas. För det

andra måste omfattningen av samernas jakt- och

fiskerätt inom den mark som de traditionellt innehar

klarläggas. När dessa frågor klarats ut kan andra

åtgärder vidtas för att samernas rättigheter skall

nå upp till den nivå som konventionen kräver. Det är

framför allt fråga om åtgärder för att ge samerna

ett stärkt skydd mot inskränkningar i

renskötselrätten, åtgärder för att säkerställa att

samerna har tillräckligt med mark för att kunna

fortsätta att bedriva rennäring, införande av

möjlighet till ersättning från staten för

rättegångskostnader i principiellt viktiga mål

rörande samernas markrättigheter samt genomförandet

av en nationell informationskampanj om samerna som

ursprungsfolk och om den samiska kulturen. Enligt

utredningen behövdes också en nationell

informationskampanj som klargör vad en svensk

anslutning skulle innebära för berörda parter.

Utredaren rekommenderade att det borde tas under

övervägande om inte åtgärderna kunde anses så

angelägna att de borde genomföras oavsett om en

ratificering kommer till stånd eller inte.

Regeringen har den 24 januari 2002 beslutat om

direktiv för en gränsdragningskommission.

Sammanfattningsvis innebär uppdraget att

kommissionen skall utreda omfattningen av den mark

där renskötselrätten föreligger. I uppdraget ingår

att fastställa vilken omfattning som samerna, så som

det anges i International Labour Organizations (ILO)

konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i

självstyrande länder, traditionellt innehar mark

respektive nyttjar mark tillsammans med andra.

Gränsdragningskommissionen skall redovisa sitt

arbete till regeringen senast den 31 december 2004.

Rennäringspolitiska kommittén avgav i november 2001

betänkandet En ny rennäringspolitik – öppna samebyar

och samverkan med andra markanvändare (SOU

2001:101). I betänkandet lämnas förslag som innebär

bl.a. att innebörden och regleringen av den civila

rättigheten, renskötselrätten, förtydligas. Vidare

föreslås ett förtydligande av regleringen av

förhållandet mellan renskötselrätten och

äganderätten och en möjlighet för alla samer att bli

medlem i en sameby. När det gäller rätten till jakt

och fiske föreslås en utredning om omfattningen av

vars och ens jakt- och fiskerätt såväl på privatägd

mark som på statlig mark inom renskötselområde med

särskild uppmärksamhet kring den mark som avsattes

för samernas bruk och som i gällande lagstiftning

tolkas som kronomark ovan odlingsgränsen och på

renbetesfjällen.

Samepolitiken tas i handlingsplanen upp bland de

prioriterade frågorna. Målet för samepolitiken är en

levande samisk kultur byggd på en ekologiskt hållbar

rennäring och andra samiska näringar samt ett ökat

samiskt självbestämmande.

Motionerna

Harald Nordlund m.fl. (fp) begär i motion

2001/02:K224 att ILO-konvention 169 skall

ratificeras. Det måste enligt motionärerna vara en

statlig uppgift att garantera rättigheterna för

individer som ingår i minoritetsgrupper, om lokala

majoritetsbeslut riskerar att motverka minoritetens

rättigheter. De renskötande samerna uppskattas i dag

vara färre än 2 500 personer.

Anders Sjölund (m) begär i motion 2001/02:MJ525

yrkande 5 ett tillkännagivande till regeringen om

rättighetsförskjutning. En utvidgning av samebyarna

till en större personkrets får enligt motionären

inte medföra att de rättigheter som förknippas med

renskötsellagen skall omfatta denna nya personkrets.

Jakt och fiske får inte med automatik tillförsäkras

nya medlemmar i samebyn. Det är också viktigt att

det inte sker rättighetsförskjutning till samernas

fördel som innebär att jord-, skogs- och

gruvnäringens verksamhet ytterligare försvåras. Det

vore enligt motionären olyckligt att innan dagens

konflikter löses, vilket det nu finns goda

möjligheter till, göra rättighetsförskjutningar som

bara gynnar en part. ILO-konventionen bör därför

enligt motionen inte ratificeras.

Per Lager m.fl. (mp) begär i motion 2001/02:K82

yrkande 12 ett tillkännagivande till regeringen om

samerna. Markfrågan måste enligt motionärerna få en

tillfredsställande lösning utifrån ett

rättighetsperspektiv och samerna måste ges

ekonomiska möjligheter att föra sin talan.

Markfrågan får inte vara avhängig av möjligheten för

berörda samebyar att finansiera rättsprocesser och

risken för att processerna i slutändan leder till

svåra ekonomiska avbräck.

Tidigare behandling

I februari 2001 avstyrkte utskottet ett

motionsyrkande (fp) om att ILO-konventionen skall

ratificeras liknande den nu aktuella motion

2001/02:K224 (bet. 2000/01:KU14). Utskottet

hänvisade till att Utredningen om ILO-konvention 169

bedömt att Sverige inte bör ansluta sig till ILO-

konventionen förrän ett antal åtgärder som rör

samernas mark blivit genomförda. För det första

måste den mark som samerna har rättigheter till

enligt konventionen identifieras genom försorg av en

gränsdragningskommission. Enligt utskottets mening

borde resultatet av kommissionens arbete avvaktas.

Utskottet avstyrkte i sammanhanget också ett

motionsyrkande (mp) om rättegångskostnader i mål om

samernas markrättigheter. Utskottet redovisade bl.a.

att Samefonden beviljat ränte- och amorteringsfria

lån för att täcka rättegångskostnader i mål om

markrättigheter. Utskottet ansåg att den aviserade

gränsdragningskommissionens arbete borde avvaktas

också när det gällde bl.a. denna fråga.

Miljö- och jordbruksutskottet har nyligen avstyrkt

motionsyrkanden om en gränsdragningskommission med

hänvisning till att regeringen den 24 januari 2002

beslutat om tillsättandet av en sådan kommission

(bet. 2001/02:MJU12).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande

när det gäller ratificering av ILO-konventionen.

Resultatet av arbetet i den gränsdragningskommission

som nyligen tillsatts (Jo 2002:1) bör avvaktas.

Motion 2001/02:K224 (fp) avstyrks. När det gäller

motion 2001/02:MJ525 yrkande 5 (m) vill utskottet

också hänvisa till sin tidigare inställning när det

gäller anslutning till ILO-konventionen och till att

Rennäringspolitiska kommitténs betänkande bereds i

Regeringskansliet. Detta arbete bör enligt

utskottets mening inte föregripas. Motionsyrkandet

avstyrks.

Samefonden har beviljat ränte- och amorteringsfria

lån för sådana rättegångskostnader som berörs i

motion 2001/02:K82 yrkande 12 (mp) och en

gränsdragningskommission har nu tillsatts. Utskottet

vidhåller sitt tidigare ställningstagande och

avstyrker motionsyrkandet.

Rätten till domstolsprövning, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (fp resp. mp) om

bl.a. rätten till domstolsprövning mot

bakgrund av att tre svenska medborgare tagits

upp på FN:s sanktionslista. Utskottet som

förutsätter att regeringen vidtar de åtgärder

som behövs för att säkerställa rätten till

domstolsprövning, anser inte att det behövs

ett tillkännagivande till regeringen i

frågan.

Jämför reservation 16 (v, fp, mp).

Bakgrund

I skrivelsen redovisas att regeringen noga följer

utvecklingen när det gäller de krav på

domstolsprövning som EG-rätten och

Europakonventionen ställer. Regeringen arbetar också

med att åstadkomma ett domstolsväsende som ännu

bättre än i dag svarar upp mot bl.a.

Europakonventionens krav på en rättegång inom rimlig

tid.

I skrivelsen nämns kortfattat att beslut fattats

inom FN och EU för att frysa tillgångar med

anknytning till terrorism. Sverige är folkrättsligt

förpliktat att följa FN:s säkerhetsråds resolutioner

om frysande av tillgångar. Dessa genomförs på EU-

nivå främst genom antagande av gemensamma

ståndpunkter och EG-förordningar, vilka sistnämnda

är direkt tillämpliga som svensk lag. Resolutionerna

och EG-förordningarna reglerar inte särskilt frågan

om rätt till domstolsprövning för de personer som

fått sina tillgångar frysta. Trots detta kan det

enligt skrivelsen finnas möjligheter för dessa

personer att föra saken till domstol.

Bland andra tre svenska medborgare fördes i november

2001 upp på en lista över individer och enheter som

utpekas vara knutna till Usama bin Ladin. Listan är

upprättad av FN:s säkerhetsråds sanktionskommitté.

Genom att personerna uppfördes på listan kom de att

automatiskt omfattas av den skyldighet för FN:s

medlemsstater att frysa tillgångar, som fastställts

av säkerhetsrådet. Personerna infördes därefter i en

förteckning till en förordning från EU:s

ministerråd, där spärrning föreskrivs av alla

finansiella medel som tillhör de personer som finns

i förteckningen.

Enligt artikel 25 i FN-stadgan är en resolution av

säkerhetsrådet folkrättsligt bindande för FN:s

medlemsstater genom att staterna enligt denna

artikel har samtyckt till att godta och verkställa

säkerhetsrådets resolutioner i enlighet med FN-

stadgan. Enligt artikel 103 i FN-stadgan har en FN-

resolution företräde framför alla andra

internationella åtaganden som medlemsstaterna kan ha

gjort.

FN:s säkerhetsråd antog den 15 oktober 1999

resolution nr 1267 om sanktioner mot talibanregimen

i Afghanistan. Genom resolutionen infördes

bestämmelser om frysning av tillgångar för

talibanerna eller talibanägda eller -

kontrollerade företag. Vidare inrättades den

sanktionskommitté som består av företrädare för de

15 länderna som ingår i säkerhetsrådet.

Sanktionskommittén skulle peka ut vilka tillgångar

som skulle spärras. Detta har man löst genom att

upprätta namnlistor över personer och organisationer

vars tillgångar skall frysas. Kommittén skulle också

kunna medge undantag i enskilda fall av humanitära

skäl.

Säkerhetsrådet antog den 19 december 2000

resolution nr 1333, som i flera avseenden skärpte

sanktionerna mot talibanerna. Vidare infördes regler

om frysning av ytterligare tillgångar, nämligen

sådana som direkt eller indirekt ägs eller

kontrolleras av Usama bin Ladin och individer och

enheter som har samröre med honom eller

organisationen Al-Quaida. Det blev också förbjudet

att ställa några tillgångar till dessa personers,

organisationers och enheters förfogande.

Resolution 1267 genomfördes inom EU genom dels en

gemensam ståndpunkt den 15 november 1999

(99/727/GUSP), dels rådets förordning (EG) nr

337/2000 av den 14 februari 2000.

Frysningsbestämmelserna intogs i båda dokumenten.

För förordningen gällde samma namnlista som

sanktionskommittén upprättat. Kommissionen

bemyndigades vidare att ändra i förordningens

namnlista på grundval av beslut i säkerhetsrådet

eller sanktionskommittén. Resolution nr 1333

genomfördes genom dels en ny gemensam ståndpunkt av

den 26 februari 2001, dels en ny rådsförordning (EG)

nr 467/2001 av den 6 mars 2001. Namnlistan i bilaga

till förordningen motsvaras av sanktionskommitténs

namnlista. Sanktionskommittén har ändrat listan

flera gånger. Genom kommissionens förordning (EG) nr

2199/2001 av den 12 november 2001 fördes de nu

aktuella tre svenska medborgarna upp på namnlistan

till rådets förordning.

Säkerhetsrådet antog den 16 januari 2002

resolution nr 1390. Resolutionen ersätter bl.a.

resolutionerna 1267 och 1333, som återkallades. I

resolutionen förpliktas alla stater att vidta

åtgärder mot Usama bin Ladin, medlemmar av Al-Qaida

och talibanerna samt andra som är knutna till dem, i

enlighet med den enligt de tidigare resolutionerna

upprättade listan, som skall uppdateras regelbundet

av sanktionskommittén. De åtgärder som föreskrivs i

resolutionen är bl.a. frysning av tillgångar.

Frysningsreglerna i de tidigare resolutionerna 1267

och 1333 skall fortsätta att gälla. Vissa andra

sanktioner i resolutionen 1333 har upphört att

gälla.

EG-förordningar är i alla delar bindande och

direkt tillämpliga i varje medlemsstat enligt

artikel 249 i EG-fördraget. Till följd av detta har

de ovannämnda EG-förordningarna blivit direkt

gällande i Sverige när de trätt i kraft.

De tre svenskarna och organisationen al-Barakaat

har väckt talan vid EG-domstolens förstainstansrätt

om att EG-förordningarna skall upphävas.

Utskottet behandlar för närvarande en

granskningsanmälan om de nämnda tre svenska

medborgarna och vilket ansvar regeringen har för att

inom landet värna de rättsprinciper som

regeringsformen och konventionen om de mänskliga

rättigheterna uttrycker.

I granskningsärendet har från Regeringskansliets

sida framhållits att regeringen inte har kunnat

ingripa i de enskilda fallen med hänsyn till

Sveriges folkrättsliga förpliktelser och till

bestämmelserna i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen,

som förbjuder regeringen att ingripa i

rättstillämpning och förvaltning i enskilt fall.

Regeringen har däremot verkat aktivt i FN och EU för

att kraven på rättssäkerhet för enskilda i

anslutning till internationella sanktioner skall

tillgodoses på ett sätt som är förenligt med

Europakonventionen och dess allmänna principer om

enskildas fri- och rättigheter. Därtill kommer

ansträngningar att bistå de tre svenskarna och deras

ombud i deras egna strävanden att lägga fram sin sak

inför FN:s sanktionskommitté och ansvariga

amerikanska myndigheter.

Motionerna

Per Lager m.fl. (mp) begär i motion 2001/02:K82

(yrkande 13) ett tillkännagivande till regeringen om

rätten till domstolsprövning. Motionärerna anser

inte att det räcker att regeringen endast följer

utvecklingen vad avser krav på domstolsprövning som

EG-rätten och Europakonventionen ställer. I de fall

då det kan konstateras att Sverige inte uppfyller

krav på rättslig prövning som stadgas av

internationella konventioner eller följer av EG-

rätten måste det omedelbart vidtas åtgärder för att

säkerställa rätten till domstolsprövning. I FN:s och

EU:s beslut om att frysa tillgångar med anknytning

till terrorism regleras inte särskilt frågan om rätt

till domstolsprövning för de personer som fått sina

tillgångar frysta. Bara det faktum att regeringen

inte med säkerhet kan uttala att det föreligger en

rätt till domstolsprövning samt vad som hittills

förevarit i frågan visar att denna rätt inte kan tas

för given. Den enskilde måste ges möjlighet att få

sin sak prövad i domstol samt ges information om hur

detta skall gå till. Motsatsen kan inte vara

förenligt med våra rättsprinciper.

I motion 2001/02:K81 yrkande 4 av Helena Bargholtz

m.fl. (fp) hänvisas till att tre svenska medborgare

hamnat på FN:s sanktionslista, vilket innebär att

samtliga dess tillgångar spärrats och att de

förhindras uppbära inkomster för uppehället. De tre

har ingen legal möjlighet att få beslutet om

sanktioner rättsligt prövat, vilket inte kan stå i

överensstämmelse med principerna om rättssäkerhet

som är grundläggande för en demokratisk rättsstat.

De åtgärder som vidtas i jakten på terrorister måste

ske under former som är internationellt vedertagna

när det gäller respekten för mänskliga rättigheter.

I motionen begärs ett tillkännagivande om att

regeringen kraftfullt bör driva frågan om

rättssäkerhet så att våra grundlagar upprätthålls

gentemot alla våra medborgare.

Utskottets ställningstagande

I regeringens skrivelse anges att regeringen noga

följer utvecklingen när det gäller de krav på

domstolsprövning som EG-rätten och

Europakonventionen ställer. Det kan enligt

utskottets mening förutsättas att regeringen vidtar

de åtgärder som behövs i syfte att säkerställa

rätten till domstolsprövning enligt internationella

konventioner eller följer av EG-rätten. Utskottet

förutsätter att regeringen i detta syfte verkar för

att lösa eventuella konflikter mellan olika

internationella överenskommelser. Utskottet anser

inte att det behövs ett tillkännagivande till

regeringen i frågan. När det gäller frågan om de tre

svenskarna som upptagits på FN:s sanktionslista vill

utskottet hänvisa till den granskning av frågan som

utskottet genomför. Utskottet är inte nu berett att

förorda ett tillkännagivande till regeringen i

frågan. Motionerna 2001/02:K81 yrkande 4 (fp) och

2001/02:K82 yrkande 13 (mp) avstyrks.

Yttrandefriheten

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (c) om

en översyn av bestämmelserna i 2 kap. 13 §

regeringsformen i syfte att begränsa

möjligheterna att göra ingrepp

yttrandefriheten och om en lagstiftning för

att skydda enskildas yttrandefrihet i de fria

medierna. Utskottet anser att

regeringsformens skydd för yttrandefriheten

är väl avvägd och hänvisar när det gäller

yttrandefriheten på Internet till att

regeringen lagt fram ett förslag i frågan.

Jämför reservation 17 (c).

Motionen

I motion 2001/02:K371 (yrkande 23) av Agne Hansson

m.fl. (c) begärs att regeringen skall tillsätta en

utredning om bestämmelserna i 2 kap. 13 §

regeringsformen som föreskriver på vilka grunder

yttrandefriheten får begränsas. Vidare begärs en

lagstiftning för att skydda enskildas yttrandefrihet

i fria medier. IT skapar enligt motionen nya

möjligheter för människor att kommunicera och göra

sina röster hörda, vilket är en positiv utveckling

som ligger i yttrandefrihetens anda. För att uppnå

en mer individualiserad yttrandefrihet bör 2 kap. 13

§ regeringsformen utredas mot större restriktivitet

i möjligheten att inskränka yttrandefriheten. Även

en ordning där yttrandefrihetsgrundlagen i

tillämpliga delar kan skydda enskildas

yttrandefrihet bör prövas.

Gällande regler m.m.

Enligt 2 kap. 13 § regeringsformen får

yttrandefriheten och informationsfriheten begränsas

med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen,

allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende,

privatlivets helgd och förebyggandet och beivrandet

av brott. Vidare får friheten att yttra sig i

näringsverksamheten begränsas. I övrigt får

begränsningar av yttrandefriheten och

informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga

skäl föranleder det.

Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske

med stöd av första stycket skall särskilt beaktas

vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och

informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga,

vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

Som begränsning av yttrandefriheten och

informationsfriheten anses inte meddelande av

föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll

närmare reglerar visst sätt att sprida eller motta

yttranden.

Av 2 kap. 12 § regeringsformen framgår att

yttrandefriheten och informationsfriheten får

begränsas genom lag i den utsträckning 13 § medger.

En sådan begränsning får göras endast för att

tillgodose ändamål som är godtagbart i ett

demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå

utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till

ändamålet och inte heller sträcka sig så långt att

den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen

såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning

får inte göras enbart på grund av politisk,

religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

För att förslag till sådan begränsande lag skall

antas genast krävs – på yrkande av lägst tio

ledamöter – att minst fem sjättedelar av de röstande

förenar sig om beslutet. I annat fall skall

förslaget vila i minst tolv månader, om ett yrkande

om vilande framställts.

Också yttrandefriheten tas i den nationella

handlingsplanen för fri- och rättigheter upp som en

prioriterad fråga. Regeringen har låtit utreda

frågan om hur yttrandefriheten och meddelarfriheten

på arbetsplatser som inte är offentliga kan stärkas.

Frågan övervägs för närvarande inom

Justitiedepartementet.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening ger bestämmelserna i 2

kap.13 § regeringsformen tillsammans med det

minoritetsskydd och de ytterligare krav som

uppställs i 2 kap. 12 § ett väl avvägt skydd för

yttrandefriheten. Utskottet är inte berett att

förorda en ändrad lydelse av 2 kap. 13 §

regeringsformen. När det gäller frågan om en

lagstiftning för att skydda enskildas yttrandefrihet

i nya medier vill utskottet hänvisa till

propositionen Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet

(prop. 2001/02:74), vari föreslås vissa ändringar i

bl.a. yttrandefrihetsgrundlagen med hänsyn till

utvecklingen av Internet. Utskottet är inte berett

att nu tillstyrka motionen. Motion 2001/02:K371

yrkande 23 avstyrks följaktligen i sin helhet.

Religionsfriheten

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker tre motionsyrkanden om en

översyn av de religiösas situation, om

inrättandet av en religionsfrihetsombudsman

respektive om förstärkning av

regeringsformens minoritetsskydd (kd).

Bakgrund

Religionsfriheten tas i regeringens skrivelse upp

som en prioriterad fråga. Enligt artikel 18 i FN:s

allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

har envar rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och

religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att

byta religion eller tro och att ensam eller i

gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva

sin religion eller tro genom undervisning,

andaktsutövningar, gudstjänst och iakttagande av

religiösa sedvänjor. Religionsfriheten skyddas även

genom artikel 18 i FN:s konvention om medborgerliga

och politiska rättigheter samt genom artikel 9 i

Europakonventionen.

Den omständigheten att grundlagsregleringen för

religionsfriheten är absolut hindrar dock inte att

utövandet av religionsfriheten kan begränsas av de

allmänna regler som gäller för människors handlande

i samhället. Detta innebär enligt regeringens

skrivelse t.ex. att en straffbar handling inte

skyddas av att det ligger religiösa motiv bakom.

Diskriminering är inte heller tillåten för att den

sker på religiös grund. Den vårdnadsplikt som finns

för föräldrar kan inte heller eftersättas på

grundval av religiösa motiv. Däremot innebär skyddet

för religionsfriheten ett förbud mot bestämmelser

som uttryckligen riktar sig mot någon viss

religionsutövning eller som uppenbart syftar till

att motverka en viss religiös riktning. Utövandet av

religionsfriheten kan ibland föra med sig att andra

människors fri- och rättigheter träds för när. Ett

exempel på detta är den diskussion som föregick

lagen (2001:499) om omskärelse av pojkar. I

diskussionen gjordes från olika håll bl.a. gällande

att omskärelse i vissa sammanhang stred mot barnets

rättigheter. Från annat håll framhölls att frågan om

omskärelse rörde föräldrarnas religionsfrihet.

Regeringen gjorde bedömningen att en reglering när

det gäller omskärelse av pojkar var en tillåten

inskränkning av religionsfriheten enligt

Europakonventionen och i övrigt förenlig med

religionsfriheten enligt regeringsformen samt med

andra grundläggande fri- och rättigheter. Ett annat

exempel som kan anges är kvinnans rättigheter enligt

kvinnokonventionen. Dessa rättigheter kan också

komma att kollidera med utövandet av

religionsfriheten.

Regeringen framhåller att det inte är ovanligt att

olika fri- och rättigheter kan kollidera med

varandra. Tvärtom kan utövandet av dem ofta föra med

sig att andras rättigheter eller intressen berörs. I

flera sammanhang regleras sådana intressekonflikter

direkt i den konventionsartikel som rör en viss

rättighet genom det sätt på vilket det tillåts att

ingrepp görs. I andra sammanhang regleras

intressekonflikter genom nationell lag. Frågan om

djurskydd och religionsfrihet är omdebatterad. Flera

företrädare för judendomen och islam anser att den

svenska lagstiftningen som reglerar s.k. koscher-

och halalslakt är otillfredsställande. År 1999

lämnade Demokratiutredningen debattskriften Att

slakta ett får i Guds namn – om religionsfrihet och

demokrati (SOU 1999:9). Skriften har gett underlag

för reflektioner om religionsfrihet och svensk

demokrati. Den har också stimulerat den fortsatta

debatten om den svenska folkstyrelsens utveckling.

Innehållet i skriften har dock inte blivit föremål

för någon särskild beredning inom Regeringskansliet.

Gällande regler m.m.

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje

medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad

yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet,

demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och

religionsfrihet. Dessa friheter kan gemensamt

betecknas som de positiva opinionsfriheterna.

Av dessa friheter är det endast religionsfriheten

som inte kan begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 12 §

regeringsformen får övriga positiva opinionsfriheter

begränsas i lag endast för att tillgodose ett

ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som

är nödvändigt med hänsyn till ändamålet och inte

heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot

mot den fria åsiktsbildningen. Begränsningar får ej

göras enbart på grund av politisk, religiös,

kulturell eller annan sådan åskådning.

Som negativa opinionsfriheter betecknas det skydd

som ges i bestämmelserna i 2 kap. 2 §

regeringsformen. Enligt denna paragraf är varje

medborgare gentemot det allmänna skyddad mot tvång

att ge till känna åskådning i politiskt, religiöst,

kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är

därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att

delta i sammankomst för opinionsbildning eller i

demonstration eller annan meningsyttring eller att

tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller

annan sammanslutning för åskådning som avses i

första meningen. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § fick

sin nuvarande lydelse genom 1976 års reform då

grundlagsskyddet blev absolut. I den utredning som

låg till grund för propositionen, Medborgerliga fri-

och rättigheter (SOU 1975:75), framhölls att det

inte torde behövas något stadgande som medger

inskränkning i religionsfriheten. I fråga om

yttranden, mötesverksamhet och föreningsverksamhet i

religiöst hänseende avses reglerna om yttrande-,

mötes- och föreningsfriheten gälla. I vad begreppet

religionsutövning går härutöver avsågs

definitionsmässigt gälla att de regler som eljest

finns för mänskligt handlande eller mänsklig

underlåtenhet också gäller för religiöst handlande

etc. Något ingrepp enbart mot det senare får däremot

inte ske. Självfallet skulle det inte föreligga

hinder mot att medlemmar av vissa trossamfund

befrias från värnplikt.

Motionerna

Magnus Jacobsson (kd) begär i motion 2000/01:K279

tillkännagivanden till regeringen om de religiösas

rättigheter (yrkande 1) och om inrättandet av en

religionsombudsman (yrkande 2). Det finns enligt

motionären allvarliga tendenser att ifrågasätta

religionsfriheten. Det gäller t.ex. manlig

omskärelse eller religiöst grundade uppfattningar om

vad som är en familj. Fördömanden har skett när

kyrkor vid olika anställningsförfaranden har agerat

i enlighet med samfundens religiösa övertygelse.

Regeringen bör därför se över hur religiösa grupper

i Sverige upplever sin situation och vad som bör

göras för att Sverige på ett bättre sätt skall

tillgodose de troendes rättigheter. Motionären anser

att det vore bra om religiösa människor får samma

möjligheter som många andra minoritetsgrupper att ha

en egen ombudsman, som skulle arbeta med de troendes

problem och frågeställningar.

I motion 2001/02:A388 yrkande 5 av Magda Ayoub

(kd) begärs i denna del en utredning om

regeringsformens minoritetsskydd, som innebär att

ingen får missgynnas genom lag eller annan

föreskrift på grund av att han med hänsyn till ras,

hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet.

Det är viktigt att slå fast att lagar eller andra

föreskrifter inte får missgynna någon på grund av

att han tillhör en viss religiös gruppering.

Regeringen bör tillsätta en utredning som ser över

hur minoritetsskyddet i regeringsformen bör utformas

för att möta de behov som finns i vårt samhälle i

dag. Eventuellt kan flera minoritetsgrupper än de

religiösa behöva omfattas av ett utvidgat

minoritetsskydd.

Tidigare behandling

Utskottet avstyrkte våren 2000 ett motionsyrkande av

samma motionär som i motion 2000/01:K279 och som

gällde vikten av att svensk djurskyddslagstiftning

inte skall kunna uppfattas som diskriminering av

religionsutövning (bet. 1999/2000:KU11). Utskottet

redovisade att Europakonventionen tillförsäkrar var

och en rätt till religionsfrihet, att

religionsfriheten innefattar bl.a. frihet att utöva

sin religion eller tro genom sedvänjor och ritualer,

att den bara får inskränkas om det är nödvändigt med

hänsyn till den allmänna säkerheten eller för att

skydda allmän ordning, hälsa eller moral eller för

att skydda andra personers fri- och rättigheter.

Kost- och födotraditioner utgör enligt utskottet en

viktig del i människors kulturliv och de kan ibland

vara starkt bundna i religiösa sedvänjor eller

ritualer. Detta medför enligt utskottet bl.a. att

lagstiftning om slakt av djur är ett område där

frågor om religionsfrihet aktualiseras. Utskottet

hänvisade till att Jordbruksverket hade i uppdrag

att årligen utvärdera olika s.k. religiösa

slaktmetoder i syfte att finna en metod som inte

strider mot svenska bestämmelser om skydd av djur

vid slakt, men som kan accepteras av de parter vars

sedvänjor innebär att djur slaktas utan bedövning.

Konstitutionsutskottet förutsatte, i likhet med vad

utskottet tidigare uttalat (bet. 1996/97:KU14), att

det under den fortsatta beredningen – förutom

djurskyddsaspekter på olika slaktmetoder – noga

beaktas vilka förpliktelser som Europakonventionen

och andra internationella konventioner ålägger oss.

Utskottet ansåg inte att ett tillkännagivande med

anledning av motionen var nödvändigt.

Utskottets ställningstagande

Varken enligt regeringsformen eller

Europakonventionen är religionsfriheten överordnad

i alla avseenden. Annars gällande regler för

mänskligt handlande eller underlåtenhet gäller

enligt grundlagsbestämmelsens förarbeten också för

religiöst handlande. Enligt Europakonventionen får

friheten att utöva sin religion begränsas om det är

nödvändigt av bl.a. ordnings- eller hälsoskäl eller

för att skydda andra personers fri- och rättigheter.

De gränsdragningsproblem och kollisioner med andra

fri- och rättigheter som kan uppstå går inte alltid

att förutse och kan ofta bli föremål för allmän

debatt. Det kan enligt utskottets mening förutsättas

att skilda religiösa samfund bereds tillfälle att

yttra sig när det blir aktuellt att vidta

lagstiftningsåtgärder som berör religionsfriheten

och att samfunden utövar sina möjligheter att också

annars försöka påverka bl.a. lagstiftningen. Enligt

utskottets mening är det inte nödvändigt med en

sådan undersökning av hur religiösa grupper upplever

sin situation som begärs i motion 2000/01:K279

yrkande 1 (kd).

När det gäller frågan om en ombudsman för de

troendes problem och frågeställningar kan enligt

utskottets mening ifrågasättas om en sådan ombudsman

skulle kunna bidra med något utöver det som de

religiösa samfunden själva arbetar med. Utskottet är

inte berett förorda att en religionsfrihetsombudsman

inrättas. Motion 2000/01:K279 yrkandena 1 och 2 (kd)

avstyrks.

När det gäller yrkandet i motion 2001/02:A388

yrkande 5 i denna del (kd) om skydd mot

diskriminering av religiösa grupper vill utskottet

hänvisa till det absoluta skydd för

religionsfriheten som ges i 2 kap. 1 §

regeringsformen och till att regeringen föreslagit

att det i 1 kap. 2 § regeringsformen införs en

bestämmelse om att det allmänna skall motverka

diskriminering av människor på grund av bl.a.

religiös tillhörighet. Motionsyrkandet avstyrks

också i denna del.

Regeringskansliets arbete med

mänskliga rättigheter och utbildning

om mänskliga rättigheter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till Forum

för Levande historias uppgifter tre

motionsyrkanden (m resp. fp) om Forum för

Levande historias roll och om information om

andra brott mot mänskligheten än Förintelsen.

Också ett motionsyrkande om att Sverige inte

får uppfattas som en fristad för rasistisk

propaganda (fp) avstyrks.

Jämför reservationerna 18 (fp) och 19 (m).

Bakgrund

Regeringen anger i den nationella handlingsplanen

för mänskliga fri- och rättigheter att en

interdepartemental arbetsgrupp för mänskliga

rättigheter kommer att inrättas inom

Regeringskansliet. Mänskliga rättigheter måste

ständigt lyftas fram och bevakas. Regeringen anser

därför att det är viktigt att stärka

Regeringskansliets organisation i syfte att

säkerställa att respekten för de mänskliga

rättigheterna upprätthålls inom alla delar av den

statliga förvaltningen.

Kunskapen om de mänskliga rättigheterna behöver

enligt regeringen förbättras. Särskilt viktigt är

att kunskap om de ekonomiska, sociala och kulturella

rättigheterna sprids. Regeringen fäster stor vikt

vid att det ges möjlighet och utrymme till

kompetensutveckling om mänskliga rättigheter. En ny

inriktning inom magisterexamen i examensordningen,

som regeringen har beslutat om, bör enligt

regeringen underlätta för högskolorna att bedriva

påbyggnadsutbildning med fördjupning även i

tvärvetenskapliga ämnen t.ex. mänskliga rättigheter.

Regeringen avser att stödja en sommarskola om

mänskliga rättigheter och demokrati inom ramen för

Öresundsuniversitetet. Regeringen avser vidare att

stödja fort- och vidareutbildning av vissa

yrkeskategorier i frågor om mänskliga rättigheter.

Regeringen uppmuntrar universitet och högskolor

att analysera behovet av och förutsättningarna för

att bygga upp ett nätverk kring forskning om

mänskliga rättigheter. Formerna för nätverket och

samarbetet bör utarbetas av parterna själva.

Regeringen avser vidare bl.a. att ge ett antal

myndigheter och allmänna försäkringskassor i uppdrag

att utbilda sin personal om mänskliga rättigheter.

Särskilt fokus i utbildningen skall läggas på

informationssökning om mänskliga rättigheter.

Regeringen kommer under våren 2002 att ge

organisationer m.fl. möjlighet att kunna erhålla

bidrag till aktiviteter som främjar deltagande i de

demokratiska processerna. Regeringen avser också att

ge bidrag för MR-dagarna 2002.

När det gäller Forum för Levande historia anges i

skrivelsen att regeringen avser att låta ta fram

material om mänskliga rättigheter som kan användas

inom utbildningsväsendet. I materialet skall de

folkrättsliga aspekterna uppmärksammas. En

kartläggning av de områden som är i behov av

kompletteringar av utbildningsmaterial om mänskliga

rättigheter samt en översyn av möjligheterna att ta

fram detta material skall också genomföras.

Regeringen avser också att låta undersöka

möjligheterna att ta fram ett interaktivt

utbildningsmaterial om mänskliga rättigheter. Vidare

är avsikten att enskilda organisationer skall

stödjas för att de skall kunna förbättra

möjligheterna att vidareutbilda sin personal och

sina medlemmar om mänskliga rättigheter. Regeringen

avser att bidra till att mötesplatser för olika

grupper i samhället skapas för diskussion om frågor

som rör mänskliga rättigheter och anser att en

informationsstrategi för att sprida kunskap om de

mänskliga rättigheterna behöver utarbetas.

Hösten 1997 tog regeringen initiativ till en

omfattande informationssatsning om Förintelsen.

Syftet var att sprida kunskap och information om

Förintelsen samt att med utgångspunkt i Förintelsen

skapa en bred diskussion kring frågor som demokrati,

tolerans, medmänsklighet och människors lika värde.

Regeringen avser att 2003 inrätta en ny myndighet,

Forum för Levande historia. Forumets uppdrag skall

vara att främja arbete med, diskussion om och

reflektion över demokrati, tolerans och mänskliga

rättigheter i samtiden med utgångspunkt i

Förintelsen. Verksamheten skall syfta till att

stärka människors vilja att aktivt verka för alla

människors lika värde. Forum för Levande historia

bör ha sitt säte i Stockholm men verka i hela landet

genom samverkan med andra kulturinstitutioner,

skolor, universitet och högskolor,

folkbildningsorganisationer och andra folkrörelser.

Forum för Levande historia får ett brett

verksamhetsuppdrag som ligger väl i linje med de

intentioner som ligger till grund för

handlingsplanen och kommer att spela en stor roll

när det gäller utbildning om mänskliga rättigheter

Forum för Levande historias uppdrag kommer att

vara att främja diskussion om frågor som rör

demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter. Med

utgångspunkt i Förintelsen kommer forumet att kunna

bidra till denna process t.ex. i form av

utställningar och konstnärlig verksamhet och genom

utbildning, seminarier och debatt.

Motionerna

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion

2000/01:K402 ett tillkännagivande till regeringen om

att fokus för satsningen Levande historia och

Stockholmskonferensen kring Förintelsen bör bestå

också i framtiden (yrkande 2). Det är enligt

motionärerna mycket angeläget att någon förskjutning

av fokus inte sker till andra typer av förbrytelser

i andra delar av världen och vid andra tidpunkter. I

motionen begärs också ett tillkännagivande till

regeringen om att Sverige inte till följd av otydlig

lagstiftning eller bristande rättstillämpning

uppfattas som en fristad för nazistisk, antisemitisk

och rasistisk propaganda (yrkande 1).

Bo Lundgren m.fl. (m) begär i motion 2001/02:K280

yrkande 2 ett tillkännagivande till regeringen om

upplysning rörande nationalsocialismens och

kommunismens brott. Kommunismen och

nationalsocialismen har enligt motionen lett till

över hundra miljoner människors död genom

avrättningar, planerad svält eller i arbets- och

koncentrationsläger. Det är uppenbart att

undervisning och samhällsdebatt inte förmått

förmedla tillräcklig kännedom om historiens illdåd

och tillräcklig vaksamhet mot de antidemokratiska

resonemangen. En uppmärksamhet liknande den som

ägnats åt nationalsocialismens massmord och

förintelseläger borde ägnas åt kommunismens brott

mot mänskligheten. Motionärerna föreslår att 20

miljoner kronor avsätts för en särskild

upplysningskampanj mot kommunismens offer.

Roy Hansson (m) begär i motion 2000/01:K314 ett

tillkännagivande till regeringen om behovet av

information om de brott mot mänskligheten som

begåtts i kommunismens namn. En manifestation

beträffande kommunismens illdåd liknande den

föredömliga informationen om nazismens brott har

enligt motionen inte kommit till stånd trots att

kommunismens illdåd är av mångfalt större

omfattning.

I motion 2000/01:K359 av Henrik S Järrel (m)

framförs liknande synpunkter. Motionären begär ett

tillkännagivande till regeringen om att rikstäckande

upplysningsinsatser rörande bl.a. kommunismens

historia och folkmord borde komma till stånd under

mandatperioden. Konsekvensen kräver enligt

motionären att perspektivet från

informationsinsatserna om nazismens offer utvidgas

till att t.ex. omfatta informationsåtgärder om

kommunismen som genom sin svarta historia och vidare

utbredning också framstår som särskilt angelägen att

påminna uppväxande generationer om.

Tidigare behandling

Kulturutskottet tillstyrkte hösten 2001 ett

regeringsförslag om att inrätta en ny myndighet för

frågor som rör demokrati, tolerans och mänskliga

rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen (bet.

2001/02:KrU1). Samtidigt avstyrktes flera motioner

om inriktningen för forumet. Enligt kulturutskottets

uppfattning var det av stort värde att en särskild

mötesplats skapas för att aktivt verka för alla

människors lika värde och för att behandla frågor om

demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med

utgångspunkt i Förintelsen. Vissa motionsyrkanden –

m, kd respektive fp – syftade till att forumets

uppdrag skulle utvidgas och inbegripa även andra

kränkningar av människovärdet än Förintelsen. Enligt

utskottets uppfattning syntes en sådan vidgning av

uppdraget vara i överensstämmelse med regeringens

planer för det permanenta uppdraget såsom det

redovisas i budgetpropositionen. I sammanhanget

nämndes att Kommittén för Levande historia under

hösten 2001 genomförde seminarier på temat

Sovjetkommunismens brott mot mänskligheten.

Utskottets ställningstagande

Uppgiften för Forum för Levande historia skall

enligt regeringens skrivelse vara att främja arbete

med, diskussion om och reflektion över demokrati,

tolerans och mänskliga rättigheter i samtiden med

utgångspunkt i Förintelsen. Forumet får ett brett

verksamhetsuppdrag och skall skapa en bred

diskussion kring frågor som demokrati, tolerans,

medmänsklighet och människors lika värde. Som

kulturutskottet anfört ligger information om också

andra kränkningar av människovärdet än Förintelsen

inom ramen för forumets uppgifter. Nämnas kan att

Kommittén för Levande historia under våren 2002

anordnar seminarier under rubrikerna

Sovjetkommunismens brott mot mänskligheten och Att

jämföra folkmord. Det kan enligt utskottets mening

förutsättas att frågor kring Sovjetkommunismens

brott mot mänskligheten och kränkningar av

människovärdet i andra länder kommer att

uppmärksammas också inom ramen för forumets uppdrag.

Enligt utskottets mening saknas anledning att ge

regeringen till känna behovet av särskilda

upplysningsinsatser rörande nazismens och

kommunismens brott.

Utgångspunkten för verksamheten i Forum för

Levande historia skall enligt regeringen fortfarande

vara Förintelsen. Enligt utskottets mening saknas

anledning att ge regeringen till känna att någon

förskjutning av fokus till andra förbrytelser inte

får ske.

När det gäller frågan om att Sverige inte får

uppfattas som en fristad för rasistisk propaganda

vill utskottet hänvisa till att regeringen nyligen i

proposition 2001/02:59 Hets mot folkgrupp, m.m.

föreslagit bl.a. att det införs en särskild

straffskala för grova fall av hets mot folkgrupp.

Regeringen har vidare i den nationella handlingsplan

mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och

diskriminering som lades fram våren 2001 (skr.

2000/01:59) särskilt uppmärksammat spridningen av

rasistiska budskap och aviserat en rad åtgärder i

syfte att motverka detta. Samtliga myndigheter inom

rättsväsendet har under år 2000 haft i uppdrag att

upprätta en strategi för att säkerställa att

personalen har god kunskap om grunden för brott med

rasistiska, främlingsfientliga eller homofobiska

inslag och om situationen för de grupper om utsätts

för dessa brott. I den mån lagstiftningen brister i

effektivitet eller det saknas skydd på områden där

det behövs, skall strävan enligt regeringen vara att

åtgärda dessa brister. Enligt utskottets mening

behövs mot denna bakgrund inte ett tillkännagivande

till regeringen om att otydlig lagstiftning eller

bristande rättstillämpning inte får leda till att

Sverige uppfattas som en fristad för nazistisk,

antisemitisk och rasistisk propaganda.

Motionerna 2000/01:K402 yrkandena 1 och 2 (fp)

samt 2000/01:K314, 2000/01:K359 och 2001/02:K280

yrkande 2 (alla m) avstyrks.

Informationsstrategi för att sprida kunskap

om mänsk-liga rättigheter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående utredningsarbete ett motionsyrkande

(kd) om införandet av en medborgarbok där

medborgarskapets innebörd tydliggörs och

samhällets grundvärder-ingar formuleras.

Bakgrund

Regeringen avser enligt den nationella

handlingsplanen för fri- och rättigheter att låta

utarbeta en informationsstrategi för att sprida

kunskap om de mänskliga rättigheterna. En särskild

hemsida om mänskliga rättigheter aviseras.

Regeringen avser att sprida handlingsplanen till

kommuner, vissa statliga myndigheter och enskilda

organisationer m.fl. En sammanfattning av

handlingsplanen skall dels översättas till engelska

och de erkända minoritetsspråken och dels hållas

tillgänglig på talkassett.

Regeringen kommer under våren 2002 att ge

organisationer m.fl. möjlighet att ansöka om bidrag

till aktiviteter som främjar deltagande i de

demokratiska processerna.

Regeringen avser att se över tillgängligheten av

internationella dokument om mänskliga rättigheter

och domar från Europeiska domstolen för de mänskliga

rättigheterna och möjligheterna att i större

utsträckning än i dag översätta sådana dokument till

svenska.

Den interdepartementala arbetsgruppen för

mänskliga rättigheter bör enligt skrivelsen få till

uppgift att följa upp och se till att

handlingsplanen utvärderas.

I propositionen Demokrati för det nya seklet (prop.

2001/02:80) gör regeringen bedömningen att personer

som beviljats uppehållstillstånd i Sverige genom ett

introduktionsprogram eller på annat sätt bör ges

goda kunskaper om och förståelse för den svenska

demokratin. Regeringen har tillsatt en utredning med

uppgift att se över mottagande av och introduktion

för flyktingar. Utredningen skall bl.a. överväga hur

alla nyanlända invandrare, genom introduktionen

eller på annat sätt skall kunna få ökad kunskap om

och förståelse för grundläggande normer i det

svenska samhället och det svenska demokratiska

systemet (dir. 2001:87). Utredningen (N 2001:11) om

mottagande av och introduktion för flyktingar

beräknas avsluta sitt arbete den 31 mars 2003.

Motionerna

Stefan Attefall (kd) begär i motionerna 2000/01:K233

och 2001/02:K342 ett tillkännagivande till

regeringen om införandet av en medborgarbok. För att

betona medborgarskapets rättigheter, men också dess

skyldigheter, föreslår motionären att alla nya

medborgare och alla 18-åringar skall få en

medborgarbok där medborgarskapets innebörd

tydliggörs och samhällets grundvärderingar

formuleras. Boken bör förmedla den värdegrund som

beskrivs i skolplanen, nämligen människolivets

okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla

människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor

och män samt solidaritet med svaga och utsatta,

vilka är de värden som skolan skall gestalta och

förmedla. Denna värdegrund härleds från den etik som

förvaltats i kristen tradition och i västerländsk

humanism. Överlämnandet av medborgarboken bör ske i

samband med en ceremoni i hemkommunen, där man

välkomnar och uppmärksammar de nya svenskarna och de

som blivit myndiga.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening bör

resultatet av övervägandena i

Utredningen om mottagande av och

introduktion för flyktingar

avvaktas. Motionerna 2000/01:K233

(kd) och 2001/02:K342 (kd) avstyrks

följaktligen.

Retroaktivitetsförbud

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (c) om

en översyn av regeringsformens skydd mot

retroaktiv lagstiftning. Utskottet anser att

de skäl som ligger till grund för den

nuvarande ordningen fortfarande gör sig

gällande.

Jämför reservation 20 (c).

Motionen

Agne Hansson m.fl. (c) begär i motion 2001/02:K371

yrkande 30 en översyn av regeringsformens förbud mot

retroaktiv lagstiftning i 2 kap. 10 §

regeringsformen, som gäller lagstiftning om straff

och skatter eller avgifter. Retroaktivitetsskyddet

bör ses över för att det skall göras mer allmänt

tillämpligt i fråga om all lagstiftning med

retroaktiv verkan som missgynnar medborgare eller

grupp av medborgare.

Gällande rätt m.m.

Enligt 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen

får straff eller annan påföljd inte åläggas för

gärning som icke var belagd med brottspåföljd när

den förövades. Ej heller får svårare brottspåföljd

åläggas för gärningen än den som var föreskriven då.

Samma gäller även förverkande och annan särskild

rättsverkan av brott. Enligt andra stycket får skatt

eller avgift ej uttagas i vidare mån än som följer

av föreskrift, som gällde när den omständighet

inträffade som utlöste skatt- eller

avgiftsskyldigheten. Finner riksdagen särskilda skäl

påkalla det, får dock lag innebära att skatt eller

statlig avgift uttages trots att lagen inte hade

trätt i kraft när nyssnämnda omständighet

inträffade, om regeringen eller riksdagsutskott då

hade lämnat förslag härom till riksdagen. 1973 års

fri- och rättighetsutredning övervägde att införa

ett förbud mot retroaktiv lagstiftning enligt 8 kap.

3 § regeringsformen, dvs. föreskrifter om

förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som

avser ingrepp i enskilda personliga eller ekonomiska

förhållanden. Av två skäl fann utredningen att det

inte var möjligt att föreslå ett sådant förbud.

Först konstaterades att något undantagslöst förbud

mot retroaktiv lagstiftning inte upprätthålls på de

angivna rättsområdena, och att i lagtext med någon

grad av precision ange förutsättningarna för när

avsteg får medges fann utredningen inte vara

möjligt. Till det sagda kom problemet att avgöra vad

som skall förstås med att en lag är tillbakaverkande

eller har retroaktiv verkan. Utanför straffrättens

område, menade utredningen, är det ofta oklart och

föremål för delade meningar vad som skall anses vara

en retroaktiv verkan av en lag. (SOU 1975:75 s.

159).

Rättighetsskyddsutredningen, som 1978 övervägde

frågan om förstärkt skydd mot retroaktiv

lagstiftning, framhöll att det varit en angelägen

uppgift att fortsätta övervägningarna om

retroaktivitetsförbud. Som de tidigare övervägandena

hade visat uppställde sig emellertid några ganska

svårlösta problem när man undersöker möjligheterna

att vidga förbudet mot retroaktiv lagstiftning. Ett

bestod i att man dittills inte helt kunnat undvika

retroaktivitet i lagstiftningsarbetet på något

rättsområde utanför straffrättens. Utanför

straffrätten fanns inga godtagna principer för att

avgöra detta. Ett annat huvudproblem var att avgöra

vad som skall förstås med att en lag är

tillbakaverkande eller har retroaktiv verkan. Det

hade inte varit möjligt att överväga hela frågan om

en vidgning av förbudet mot retroaktiv lagstiftning,

och utredningen begränsade sig till föreskrifter om

skatt jämte avgifter till det allmänna (SOU 1978:34,

s. 156).

Tidigare riksdagsbehandling

Våren 1998 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande om

en utredning om skärpning av förbudet retroaktiv

skattelagstiftning (1997/98:KU32 s. 3 f.). Utskottet

hänvisade till att bestämmelserna i regeringsformen

om grundläggande fri- och rättigheter nyligen hade

utretts av Fri- och rättighetskommittén (SOU

1993:40). Kommittén hade bl.a. uttalat att dess

uppfattning var att den utformning som bestämmelsen

i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen, om

förbud mot retroaktiv skattelagstiftning, erhållit

syntes vara lämpligt avvägd. Utskottet gjorde ingen

annan bedömning.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening gör sig de skäl för att

inte utvidga retroaktivitetsförbudet som anfördes av

1973 års fri- och rättighetsutredning och

Rättighetsskyddsutredningen fortfarande gällande.

Motion 2001/02:K371 yrkande 30 (c) avstyrks.

Negativ föreningsfrihet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstaganden två

motionsyrkanden (m) om förstärkning av

grundlagens skydd för den negativa

föreningsfriheten.

Jämför reservation 20 (m, kd, c och fp).

Motionerna

Per Unckel m.fl. (m) begär i motion 2000/01:K278 ett

förslag från regeringen om förstärkt skydd för den

negativa föreningsfriheten (yrkande 5). Med rätten

att ansluta sig till en förening borde enligt

motionen rimligen också följa en rätt att utan

sanktion utträda ur en förening. En sådan rätt är

emellertid långt ifrån given med nuvarande

regelsystem. Enligt den tolkning som Europarådets

organ i Strasbourg gett åt artikel 11 i

Europakonventionen, som numera är gällande rätt i

Sverige, är också den negativa föreningsfriheten

skyddad på svensk arbetsmarknad. Arbetsdomstolen har

visserligen vid flera tillfällen klargjort att en

medlem i en facklig organisation har rätt att lämna

organisationen på egen begäran. Det förekommer dock

fortfarande att fackliga organisationer nekar eller

ställer upp hinder för det fall att en medlem önskar

utträda eller skapar svårigheter för arbetsgivare

som vill anställa någon som inte är fackligt

ansluten. På samma sätt kan det uppstå svårigheter

för en arbetssökande i de fall arbetsgivaren

förbundit sig att endast anställa personer med viss

facklig tillhörighet och den arbetssökande tillhör

en annan organisation eller inte tillhör någon

facklig organisation alls.

Rätten att stå utanför en förening är enligt

motionärerna sålunda ingen självklarhet i Sverige.

Detta står klart än tydligare efter Europadomstolens

dom från den 25 april 1996 i målet mellan Torgny

Gustafsson och svenska staten. Att åberopa den

negativa föreningsfriheten också på den svenska

arbetsmarknaden framstår alltsedan dess som en i hög

grad relevant och legitim åtgärd. Någon uttrycklig

bestämmelse om skydd för den enskildes rätt att stå

utanför en organisation finns inte i

regeringsformens fri- och rättighetskatalog. Mot

denna bakgrund och med respekt för Europadomstolens

dom i fallet Gustafsson bör enligt motionärerna

nuvarande brist i regeringsformen snarast avhjälpas,

så att det av grundlagen tydligt framgår att

enskilda utan organisationstvång kan ingå exempelvis

icke-kollektivavtalsbundna arbetsrättsavtal.

Liknande synpunkter förs fram i motion

2001/02:K236 yrkande 12 av Bo Lundgren m.fl. (m). I

denna motion begärs att regeringen lägger fram ett

förslag till ändring av regeringsformen vad gäller

den negativa föreningsfriheten i enlighet med vad

som anförs i motionen.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om den negativa föreningsfriheten har

behandlats av konstitutionsutskottet vid ett flertal

tillfällen (se bet. KU 1983/84:8, 1984/85:30,

1986/87:17, 1987/88:9, 1987/88:32, 1989/90:KU7,

1990/91:KU6, 1992/93:KU2 och 1999/2000:KU11). Vid

varje tillfälle har motionerna avstyrkts. Som skäl

härför har i huvudsak anförts att det inte är

praktiskt möjligt eller lämpligt att till utredning

ta upp också den i sin helhet mycket omfattande

frågan om rättighetsskydd för enskild mot annan

enskild. Frågor om sådant skydd borde enligt

utskottets mening som dittills lösas inom den

vanliga lagstiftningens ram.

I betänkande 1993/94:KU24 behandlades regeringens

proposition om inkorporering av Europakonventionen

och andra fri- och rättighetsfrågor. Utskottet

behandlade bl.a. en motion vari begärdes ett

tillkännagivande till rege-ringen om grundlagsfäst

negativ föreningsrätt. Utskottet som avstyrkte

motionen gjorde följande bedömning.

De personer eller organisationer mot vilka en

skyddsregel i grundlagen för den negativa

föreningsfriheten skulle verka bör, som Fri- och

rättighetskommittén anför, ha rätt att någorlunda

detaljerat få veta vilka handlingar från deras

sida som är förbjudna. Detta låter sig inte göras

med hjälp av sådana allmänna regler som skulle

bli aktuella i regeringsformen. Utskottet anser

att det inte heller är möjligt att i grundlagen

reglera vilka påföljder som eventuellt skall

följa då exempelvis en facklig organisation, en

arbetsgivare eller arbetskamrater utövar

påtryckningar på eller diskriminerar en enskild.

Ett ytterligare problem som skulle uppstå om ett

skydd för den negativa föreningsfriheten infördes

i grundlagen är, som kommittén påpekar, hur en

sådan reglering skall förhålla sig till principen

om avtalsfrihet. En grundlagsreglering av den

negativa föreningsfriheten ger nämligen upphov

till frågan om denna skall anses innefatta förbud

mot vissa typer av avtalsklausuler, exempelvis

organisationsklausuler. Utskottet anser i likhet

med kommittén att principen om avtalsfrihet är så

viktig att denna inte bör inskränkas annat än i

de fall då avtalsfriheten klart missbrukas. Inte

heller detta förhållande är möjligt att på ett

lämpligt sätt avgränsa i en grundlagsregel.

I betänkande 1997/98:KU32 behandlades åter frågan

om förstärkt skydd för den negativa

föreningsfriheten. Utskottet gjorde då följande

bedömning.

Den grundlagsskyddade negativa föreningsrätten

ger medborgarna ett skydd mot att det allmänna

tvingar någon att tillhöra en politisk

sammanslutning, trossamfund eller annan

sammanslutning för åskådning i politiskt,

religiöst, kulturellt eller annat sådant

hänseende. Den europeiska konventionen angående

skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna gäller sedan den 1

januari 1995 som lag i Sverige. Enligt

konventionen skall envar äga rätt till frihet att

deltaga i fredliga sammankomster samt till

föreningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda

och ansluta sig till fackföreningar för att

skydda sina intressen. Enligt sin ordalydelse

garanteras endast den positiva föreningsfriheten.

Europadomstolen har emellertid fastslagit att

rätten till föreningsfrihet inbegriper rätten att

inte vara medlem av en förening. Utskottet

vidhåller sin tidigare inställning när det gäller

frågan om en utvidgad grundlagsfäst negativ

föreningsrätt och avstyrker därför motionerna.

Ett motionsyrkande liknande det nu aktuella

behandlades senast våren 2000 (bet. 1999/2000:KU11).

Utskottet framhöll att några nya omständigheter som

talade för att förstärka regeringsformens skydd för

den negativa föreningsfriheten inte hade framkommit.

Utskottet vidhöll sin tidigare inställning i frågan

och avstyrkte motionsyrkandet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.

Motionerna 2000/01:K278 yrkande 5 och 2001/02:K236

yrkande 12 (båda m) avstyrks.

Kriminalisering av enskilds stöd

till eller deltagande i rasistiska

organisationer m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker mot bakgrund av att

frågan nyligen utretts två motionsyrkanden

(kd) om kriminalisering av stöd till

rasistiska organisationer m.m.

Jämför reservation 22 (kd).

Motionerna

I motionerna 2000/01:K264 av Ingvar Svensson m.fl.

(kd) och 2000/01:Sf25 yrkande 9 av Magda Ayoub m.fl.

(kd) begärs ett förslag från regeringen om

kriminalisering av enskilds stöd till eller

deltagande i rasistisk organisation eller av annan

organiserad brottslighet. Det är enligt motionärerna

viktigt och riktigt att i regeringsformen inskränka

föreningsfriheten vid förföljelse av t.ex.

invandrare eller flyktingar eller vid förföljelse på

grund av nationellt ursprung eller trosbekännelse.

Ett tillägg bör också göras till

tryckfrihetsförordningens brottskatalog med denna

inriktning. Organiserad brottslighet och stöd för

sådan verksamhet skulle bli ett nytt brott i

brottsbalken. Motionärerna hänvisar till de förslag

som lades fram i betänkandet Organiserad rasism (SOU

1991:75).

Utredningar

Ett förslag till lagstiftning riktad mot rasistiska

organisationers verksamhet lades år 1991 fram av

Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering i

betänkandet Organiserad rasism (SOU 1991:75).

Utredningen föreslog en ny bestämmelse i

brottsbalken avseende organiserad rasism och stöd åt

organiserad rasism. Enligt förslaget skulle det

göras straffbart att delta i, bilda eller stödja en

sammanslutning som, genom att medverka i eller

uppmana till brottslighet som innebär våld, hot

eller tvång, måste anses förfölja folkgrupp eller

annan sådan grupp på grund av ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung eller

trosbekännelse. Motsvarande bestämmelse föreslogs

införas i tryckfrihetsförordningen.

Regeringen gjorde bedömningen att utredningens

förslag inte borde genomföras (prop. 1993/94:101)

och anförde bl.a. att det kunde förutses stora

svårigheter i bevishänseende. De sammanslutningar

som förslagets straffbestämmelse tog sikte på torde

inte vara registrerade och kan lätt ombildas. I

praktiken torde det vara fråga om löst sammansatta

grupperingar utan någon egentlig

organisationsstruktur. Svårigheten att tillämpa de

aktuella bestämmelserna kunde enligt regeringen leda

till att bestämmelserna blir ineffektiva och

därigenom utgör ett dåligt hjälpmedel i kampen mot

rasismen. En rasistisk organisation kan nämligen

oförtjänt komma att uppfattas som godkänd i

samhället i fall då inget rättsligt förfarande

inleds eller, om så sker, detta inte leder till

fällande dom. Ytterligare en aspekt var enligt

regeringen att det är svårt att utforma

straffbestämmelser av den typ utredningen föreslagit

utan att eftersätta grundläggande rättssäkerhetskrav

som förutsebarhet och avgränsning av det straffbara

området. Som hade påpekats från ett flertal

remissinstanser fanns det i en rad hänseenden

betydande osäkerhet om den närmare innebörden av de

föreslagna straffbestämmelserna. Osäkerheten gällde

både vilka sammanslutningar som bestämmelsen skulle

vara tillämplig på och vilken befattning med

sammanslutningen som var avsedd att medföra ansvar.

Eftersom de föreslagna straffbestämmelserna skulle

föra med sig en inskränkning av den grundlagsfästa

föreningsfriheten talade detta med särskild styrka

mot förslaget.

Kommittén om straffansvar för organiserad

brottslighet, m.m. avlämnade i oktober 2000

betänkandet Organiserad brottslighet, hets mot

folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. –

straffansvarets räckvidd (SOU 2000:88). Enligt sina

direktiv skulle kommittén i belysning av senare tids

samhällsutveckling undersöka om bestämmelsen om hets

mot folkgrupp är tillräcklig för att förhindra

rasistiska organisationer eller sammanslutningar

från att verka. Om så inte var fallet skulle

kommittén ta ställning till om en skärpning kunde

åstadkommas genom en eventuell kriminalisering av

aktivt deltagande i organisationer som sysslar med

brottslig verksamhet eller om en skärpning i stället

borde ske inom ramen för bestämmelsen om hets mot

folkgrupp. Det var kommitténs bedömning att

bestämmelsen om hets mot folkgrupp var väl avvägd i

fråga om vad som skall vara kriminaliserat som hets

mot folkgrupp. Bestämmelsen hade i praxis givits en

vidsträckt tillämpning och kommit att omfatta i

princip alla, även indirekta, uttryck för rasism

eller främlingsfientlighet.

En annan av kommitténs huvuduppgifter var att

överväga om det borde införas ett straffansvar för

aktivt deltagande – t.ex. finansiering av

verksamheten eller upplåtelse av lokal – i en

sammanslutning som har brottslighet som ett

väsentligt inslag i sin verksamhet. Däremot

avvisades i direktiven ett straffansvar för själva

medlemskapet i organisationer. Enligt direktiven

skulle en sådan kriminalisering utgöra ett alltför

stort ingrepp i föreningsfriheten, och dessutom

skulle den komma att träffa förfaranden som helt

saknar straffvärde. Kommittén diskuterade

förutsättningarna för en utvidgad kriminalisering av

aktivt deltagande i eller stöd till sammanslutningar

där allvarlig brottslighet förekommer och gjorde

därefter bedömningen att en sådan utvidgning inte

borde genomföras. Kommittén pekade dock på en

lösning som innebär att det införs särskilda

straffbestämmelser, som direkt tar sikte på just de

förfaranden som borde omfattas av en utvidgning av

det straffbara området. En konkret modell för

utvidgning av det kriminaliserade området

utarbetades. Enligt denna modell skulle det i

brottsbalken tas in en ny paragraf, som riktar sig

mot personer i ledande ställning i en sammanslutning

där allvarlig brottslig verksamhet förekommer och

mot dem som lämnar stöd till en sådan

sammanslutning. Kommittén ansåg dock inte att en

sådan kriminalisering borde införas. Bestämmelsen

skulle närmast komma att utgöra kompletteringar av

nuvarande regler om medverkan, förberedelse och

stämpling till brott och skulle följaktligen få ett

förhållandevis begränsat tillämpningsområde.

Bestämmelserna skulle vidare vara förknippade med

svårigheter i bevishänseende, och vissa

tillämpningsproblem kunde förutses. Sammantaget

betydde problemen att det kunde befaras att

bestämmelserna inte skulle bli särskilt effektiva.

Vidare fanns det enligt kommittén en risk för att

vissa organisationer som i dag verkar tämligen öppet

skulle välja att övergå till ”underjordisk”

verksamhet eller i vart fall försöka organisera sig

så att det blir svårt att identifiera personer med

ledande ställning i organisationen.

En kriminalisering enligt modellen skulle enligt

kommitténs bedömning inte innebära en sådan

begränsning av föreningsfriheten som förutsätter en

ändring i regeringsformen. En fråga i sammanhanget

var emellertid om en sådan kriminalisering ändå

skulle kunna medföra att möjligheten till politisk

opinionsbildning inskränktes på ett otillbörligt

sätt. I direktiven till utredningen hade

konstaterats att det inom miljörörelsen och

fredsrörelsen finns grupper som för att uppnå

politiska mål som i sig är accepterade i ett

demokratiskt samhälle använder sig av metoder som är

brottsliga och genomför sina aktioner i organiserad

form. Även om de brottsliga gärningarna som sådana

givetvis måste beivras kunde det enligt direktiven

inte komma i fråga att ingripa mot deltagandet i

eller stödet till sådana organisationer i och för

sig. Just ett sådant ingripande skulle innebära att

möjligheterna till politisk opinionsbildning skulle

kringskäras på ett sätt som är oacceptabelt i ett

demokratiskt samhälle. Enligt kommittén kunde det

inte gärna komma i fråga att utforma

straffbestämmelserna på ett sådant sätt att skillnad

skulle göras mellan olika sammanslutningar beroende

på vilka mål de vill uppnå med de brottsliga

aktiviteterna. Kommittén ansåg att övervägande skäl

talade mot att införa de diskuterade

lagbestämmelserna. Kommittén gjorde bedömningen att

någon utvidgning inte borde ske av det

kriminaliserade området såvitt gäller deltagande i

eller stöd till de sammanslutningar där det

förekommer allvarlig brottslighet.

Kommittébetänkandet har legat till grund för

regeringens förslag i propositionen Hets mot

folkgrupp m.m. (prop. 2000/01:59). Frågan om det bör

införas ett utvidgat straffansvar för aktivt

deltagande i en sammanslutning som har brottslighet

som ett väsentligt inslag i sin verksamhet behandlas

inte i propositionen.

Tidigare behandling

Konstitutionsutskottet har under åren 1997, 1998 och

2000 avstyrkt motionsyrkanden om kriminalisering av

rasistiska organisationer. Våren 2000 avstyrktes ett

motionsyrkande (kd) om kriminalisering av enskilds

deltagande i organiserad brottslighet. Utskottet

hänvisade till arbetet i Kommittén om straffansvar

för organiserad brottslighet m.m. (bet.

1999/2000:KU11).

Utskottets ställningstagande

Kommittén om straffansvar för organiserad

brottslighet redovisade i oktober 2000 resultatet av

sitt arbete. Kommittén ansåg efter ingående

övervägningar att det inte borde ske en utvidgning

av det kriminaliserade området såvitt gäller

deltagande i eller stöd till sammanslutningar där

det förekommer brottslighet. Remissbehandlingen av

utredningens betänkande ledde inte till att

regeringen gjorde någon annan bedömning. Mot

bakgrund av att frågan nyligen utretts är utskottet

inte berett att ställa sig bakom ett

tillkännagivande till regeringen i

kriminaliseringsfrågan. Motionerna 2000/01:K264 och

2000/01:Sf25 yrkande 9 (båda kd) avstyrks.

Integritet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker tre motionsyrkanden (m, c

resp. mp) om en utredning i syfte att

förstärka den personliga integriteten.

Utskottet anser att arbetet i en aviserad

parlamentarisk utredning med uppgift att

kartlägga, analysera och utvärdera sådan

lagstiftning som berör den enskildes

integritet bör avvaktas.

Motionerna

Per Unckel m.fl. (m) begär i motion 2000/01:K273 att

regeringen lägger fram förslag till förstärkning av

den personliga integriteten i enlighet med vad som

anförs i motionen. Den tekniska utvecklingen öppnar

oavbrutet nya vägar för staten att kontrollera

medborgarna. Viktiga delar av en människas liv kan

kartläggas genom att granska t.ex. användningen av

Internet, bankomatkort och apotekskort. Genom

mobilsamtalsregister kan myndigheter fastställa hur

en person reser. De nya elektroniska

telefonapparaterna kan utnyttjas för hemlig

avlyssning av samtal i ett rum även när luren ligger

på. TV-kameror finns i stor utsträckning uppsatta på

allmänna platser och i butiker. Hemlig avlyssning

och övervakning av teletrafik har mer än fördubblats

under de senaste decenniet.

En första utgångspunkt i en diskussion angående

integritetsskyddets utformning bör enligt motionen

vara att bestämma var tyngdpunkten skall ligga när

två motstående intressen kan sägas väga jämt. En

central frågeställning är hur skyddet för

integriteten skall utformas utan att begränsa

medborgarnas yttrandefrihet och insyn i

myndigheternas beslut och samtidigt ge betryggande

vägledning för det framtida bruket av

personuppgifter. Kravet på en teknikoberoende

generell integritetsskyddslagstiftning bör bli

föremål för en omedelbar utredning. En sådan

lagstiftning kan behöva kombineras med en

förstärkning av det nuvarande grundlagsskyddet,

etiska normer och säkerhetsmässiga och praktiska

åtgärder som på vissa områden kanske t.o.m. kan

ersätta lagstiftning. En utredning med denna breda

inriktning bör enligt motionärerna snarast komma

till stånd.

Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär i motion

2001/02:Ju451 att regeringen ges i uppdrag att lägga

fram en samlad analys av vad kontrollsamhället får

för konsekvenser för samhällsutvecklingen i stort

och den enskildes integritet (yrkande 5).

Kontrollsamhället utvidgas enligt motionärerna i

rasande fart på grund av den tekniska utvecklingen.

Den personliga integriteten måste skyddas och

registrering av personer bör omgärdas med stor

restriktivitet. Det är viktigt att insynen i

registreringsverksamheten är omfattande och att en

parlamentarisk kontroll fortlöpande ser över denna

typ av verksamhet. En samlad analys av konsekvenser

för enskildas integritet och samhällets utveckling

på grund av förslag om tvångsåtgärder begärs i

motionen. I en sådan analys bör även följderna av

det internationella samarbetet utvärderas. Framför

allt gäller det samarbetet mellan EU och USA:s

federala polis om hemlig telefonavlyssning. Ett

liknande motionsyrkande finns i motion 1998/99:Ju918

yrkande 1 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp).

Också Åsa Torstensson m.fl. (c) tar i motion

2000/01:K341 upp frågan om införande av en generell

integritetslagstiftning (yrkande 1). Enligt

motionärerna hävdas alltför ofta att

yttrandefriheten och offentlighetsprincipen måste

inskränkas för att värna om integritetsskyddet. För

att värna människors värdighet och möjligheter att

agera som medborgare måste de tre värdena förenas

och stärkas. Människors integritet åtnjuter ett

svagare skydd i Sverige än i många andra länder.

Till viss del hänger detta samman med synen att ett

starkt integritetsskydd hindrar många av

välfärdsstatens projekt. Detta är enligt motionen i

viss utsträckning rimligt men det skall krävas

mycket starka skäl för att kringgå den personliga

integriteten om än intentionerna är goda. Regeringen

bör snarast tillsätta en utredning som syftar till

att utforma en generell integritetslagstiftning. Det

behövs ett starkt skydd för integriteten mot såväl

offentliga som privata och enskilda aktörer. Detta

skydd bör omfatta hela den personliga sfären

inkluderande såväl personuppgifter som t.ex. rätten

till genetisk integritet. En integritetslagstiftning

måste också ge utrymme för en slags

proportionalitetsprincip. Viktigt att ta fasta på är

att lagstiftaren måste utgå från att förbjuda

missbruk av personuppgifter och otillbörliga intrång

i den personliga integriteten, inte som i dag från

att reglera vad som är tillåtet.

Tidigare riksdagsbehandling

Ett par liknande motionsyrkanden (m resp. c) som de

i motionerna 2000/01:K273 och 2000/01:K341

avstyrktes av utskottet våren 2000 (bet.

1999/2000:KU11 s. 9 f.). Utskottet hänvisade till

det arbete som pågick inom Mediegrundlagskommittén

och Offentlighets- och sekretesskommittén samt till

att regeringen aviserat tillsättandet av en

parlamentarisk kommitté med uppgift att kartlägga,

analysera och utvärdera sådan lagstiftning som berör

den enskildes integritet.

Våren 2000 hänvisade justitieutskottet (bet.

1999/2000:JuU8), när det gällde en begäran om en

utredning om förhållandet mellan integritet och

effektivitet i brottsbekämpningen, till att

utskottet senast i betänkande 1999/2000:JuU5

framhållit att det liksom tidigare var av

uppfattningen att det var viktigt att

integritetsfrågorna uppmärksammades i

lagstiftningsarbetet. Det var därför positivt att

regeringen övervägde en samlad analys av

tvångsmedelslagstiftningen från integritetssynpunkt.

Justitieutskottet, som flera gånger tagit upp frågan

om integritetslagstiftning, hade hållit en

utfrågning med en företrädare för

Justitiedepartementet, som anfört bl.a. att det

naturligtvis alltid är nödvändigt att riksdagen i

varje lagstiftningsärende gör en självständig

avvägning mellan hänsynen till den personliga

integriteten å ena sidan och det motstående

intresse, t.ex. yttrandefrihet eller

brottsbekämpning, som aktualiseras i ärendet å den

andra. På brottsbekämpningens område hade riksdagen

under senare år gjort sådana avvägningar i t.ex.

lagstiftningen om polisens register och om

kameraövervakning. Emellertid ansåg regeringen att

tiden nu var mogen att ta ett samlat grepp om

integritetsfrågorna i lagstiftningen. Regeringen

avsåg därför att tillsätta en parlamentarisk

utredning med uppgift att kartlägga, analysera och

utvärdera sådan lagstiftning som berör den enskildes

integritet. Utredningen sträcker sig alltså över ett

vidare område än enbart det straffprocessuella.

Pågående eller beslutade utvärderingar bör ge

utredningen ett gott underlag för denna analys.

Direktiven till utredningen förväntades bli

färdigställda under senvåren. Utredningens arbete

beräknades bli omfattande och lär komma att ta flera

år i anspråk.

Justitieutskottet hälsade med tillfredsställelse

att regeringen nu skulle komma att tillsätta en

utredning rörande dessa frågor. Samtidigt som

utskottet var medvetet om utredningsuppdragets

svårighetsgrad ville utskottet framhålla vikten av

att utredningen tillsätts och dess arbete bedrivs

utan onödig tidsutdräkt.

I konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU19

(s. 11 f.) redovisades våren 2001 att regeringen

tidigare hade aviserat att den avser att tillsätta

en parlamentarisk kommitté med uppgift att

kartlägga, analysera och utvärdera sådan

lagstiftning som berör den enskildes integritet.

Utskottet hade inhämtat att Regeringskansliet

planerade att kommittén skall kunna tillkallas under

våren 2001.

I regeringens skrivelse Hemlig teleavlyssning,

hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning

vid förundersökning i brottmål under år 2000 (skr.

2001/02:52), som överlämnades i november 2001,

angavs att när det gäller integritetsfrågor har

regeringen tidigare aviserat att en parlamentarisk

utredning med uppgift att kartlägga, analysera och

utvärdera sådan lagstiftning som berör den enskildes

integritet skall tillsättas. Tillsättningen av

utredningen har av olika skäl fördröjts något men

ett regeringsbeslut i saken var enligt skrivelsen

att vänta inom kort.

Utskottets ställningstagande

Regeringen har aviserat att den inom kort kommer att

tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift

att kartlägga, analysera och utvärdera sådan

lagstiftning som berör den enskildes integritet.

Enligt utskottets mening bör resultatet av detta

arbete avvaktas. Motionerna 2000/01:K273 (m),

2001/02:Ju451 yrkande 5 (mp), 1998/99:Ju918 yrkande

1 (mp) och 2000/01:K341 yrkande 1 (c) avstyrks.

Samvetsklausul

Utskottets förslag

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (kd,

m) om införandet av en samvetsklausul inom

sjukvården och högskoleutbildningen.

Utskottet hänvisar till att frågan tidigare

varit föremål för ingående bedömningar varvid

övervägande skäl befanns tala mot

samvetsklausuler.

Motionerna

Per Landgren och Lennart Fridén (kd, m) begär i

motionerna 2000/01:K319 och 2001/02:So563 ett

tillkännagivande till regeringen om en

samvetsklausul inom sjukvården och

högskoleutbildningen. Samvetet kan definieras som en

etisk medvetenhet i var människa. Med en

samvetsklausul kan man tillvarata kunnandet och

engagemanget hos alla de personer som funnit sin

uppgift inom sjukvården, utan att tvinga den som

hyser samvetsbetänkligheter kring vissa svåra etiska

frågar att delta i viss verksamhet. Detta kan gälla

abort, insättandet av abortiv spiral e. d. eller

transplantationer av och forskning som inbegriper

celler från aborterade foster samt annan praxis som

utifrån traditionell etik är kontroversiell. Annan

verksamhet som kan vara stötande ur ett annat etiskt

perspektiv är vissa djurförsök eller

transplantationer av djurorgan till människor.

Frågan när det gäller samvetsklausul är hur Sverige

skall tillämpa Europakonventionen, som redan är en

del av svensk lagstiftning.

Bakgrund

Regeringen beslutade 1993 att tillsätta en utredning

(dir. 1993:48) om en samvetsklausul i

högskoleutbildningen. Den särskilde utredaren hade

till uppgift att mot bakgrund av högskolereformen

utreda frågan hur studenternas rätt att av

religiösa, etiska eller andra skäl vägra delta i

vissa utbildningsmoment kunde tillgodoses i

högskoleförordningen. Som exempel nämndes studenter

på barnmorskelinjen som nekats dispens från den

obligatoriska kursen i insättning av spiral. Skälen

till en sådan vägran kunde vara religiösa eller

etiska. En vägran kunde innebära att studenten inte

blev godkänd på utbildningen och alltså inte fick ut

sitt examensbevis.

Utredningen om en samvetsklausul i

högskoleutbildningen lade fram sitt betänkande 1994

(SOU 1994:84). Utredaren framhöll att frågan om

behovet av en samvetsklausul egentligen handlar om

att göra en rimlig avvägning mellan

samhällsintressen och respekten för etiska och

religiösa åskådningar. Enligt utredaren talade

sammantaget övervägande skäl för att inte införa

någon samvetsklausul inom högskoleutbildningen.

Utredaren föreslog dock att det skulle införas en

möjlighet att hos överklagandenämnden för högskolan

överklaga beslut som innebär att studenten fått

avslag på sin dispensansökan. Den av utredningen

föreslagna ändringen genomfördes år 1996.

Tidigare behandling

Utbildningsutskottet behandlade våren 1994 flera

motioner vari ifrågasattes införandet av en s.k.

samvetsklausul i högskoleutbildningen som innebär

att en studerande av samvetsskäl kan befrias från

att delta i vissa utbildningsmoment (bet.

1993/94:UbU16, rskr. 1993/94:308). En majoritet av

utbildningsutskottet tog avstånd från att införa en

bestämmelse som innebär att studenter kan vägra att

genomgå ett obligatoriskt kursmoment av religiösa,

etiska eller andra skäl.

Den fråga som motionärerna väckte var enligt

majoritetens mening av mycket stor principiell vikt.

Utbildningsutskottets grundläggande uppfattning var

att varje patient som söker hälso- och sjukvård

alltid skall vara säker på att få den vård och

behandling som situationen kräver. Han eller hon

skall vara garanterad att bli behandlad av personal

som är utbildad och kompetent att sköta uppgiften.

Alla vårdsökande skall känna sig förvissade om att

personalen handlar enligt vetenskap och beprövad

erfarenhet och följer gällande föreskrifter. Denna

princip ställer naturligtvis höga krav på de

patientorienterade utbildningarna. För att

vårdpersonal skall erhålla den utbildning och

kompetens som samhället fordrar får det i princip

inte finnas utrymme för en student att vägra genomgå

ett obligatoriskt kursmoment. Utbildningsutskottet

erinrade om att riksdagen tidigare i samband med

utformningen av barnmorskeutbildningen behandlat

frågan om ett eventuellt införande av samvetsklausul

med hänsyn till sjukvårdspersonalens etiska

övertygelse (bet. 1986/87:SoU5). Någon

samvetsklausul hade emellertid inte införts och

yrkesverksam personal saknade lagstadgad rätt att

t.ex. slippa medverka vid aborter.

Utbildningsutskottet hade under hand erfarit att

problemen föreföll vara av ringa omfattning. Det

fanns enligt utskottets mening förutsättningar att i

det enskilda fallet nå tillfredsställande lösningar

på konflikten mellan utbildningens krav och den

etiska övertygelsen. Utbildningsutskottet kunde i

sammanhanget peka på att, enligt Socialstyrelsens

allmänna råd för sjukvårdspersonal, borde personer,

som på etiska, religiösa eller andra grunder inte

kan acceptera att abort utförs, inte delta i

abortvården av hänsyn till den abortsökande kvinnan.

Enligt utbildningsutskottets bestämda mening borde

en samvetsklausul i högskoleutbildningen i enligt

med vad som anförts i beslutade utredningsdirektiv

inte komma i fråga. Utbildningsutskottet föreslog

ett tillkännagivande till regeringen om detta.

Socialutskottet framhöll våren 1995 i betänkande

1994/95:SoU21 att frågan om samvetsklausul nyligen

utretts (SOU 1994:84). Med hänsyn härtill var

socialutskottet inte berett att tillstyrka ett

motionsyrkande om en samvetsklausul innebärande att

vårdpersonal skall ha möjlighet att avstå från

deltagande i forskning och

transplantationsverksamhet där vävnad från aborterat

foster används.

Utskottets ställningstagande

Frågan om införande av en samvetsklausul inom

sjukvården och högskoleutbildningen har tidigare

varit föremål för ingående bedömningar inom

riksdagen och av en offentlig utredning. Det har

befunnits att övervägande skäl talade mot att införa

sådana samvetsklausuler. Utskottet är inte berett

att göra någon annan bedömning. Motionerna

2000/01:K319 och 2001/02:So563 (båda kd, m)

avstyrks.

Äganderätt

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstaganden tolv

motionsyrkanden om förstärkning av

äganderätten (m, kd, c, fp).

Jämför reservation 23 (m, kd, fp, c).

Motionerna

Per Unckel m.fl. (m) begär i motionerna 2000/01:K278

och 2001/02:K314 att regeringen skall lägga fram ett

förslag om förstärkt grundlagsskydd för äganderätten

(yrkande 4 resp. yrkandena 1 och 2). Det står enligt

den förstnämnda motionen klart att den

grundlagsändring i fråga om äganderätten som

genomfördes 1995 i samband med att

Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt

medförde en väsentlig förstärkning av skyddet för

äganderätten. Överenskommelsen om grundlagsändring

träffades i brett samförstånd mellan olika partier.

Det är enligt motionärerna viktigt att denna typ av

överenskommelser i grundlagsfrågor är av långsiktig

karaktär.

Det är enligt motionen angeläget att

regeringsformen innehåller en regel som står i

samklang med Europakonventionen och slår fast att

den enskilda äganderätten är okränkbar och att

inskränkningar i äganderätten endast får ske i klart

angivna fall och då med full ersättning till den

enskilde. Grundlagens skydd mot

rättighetsinskränkande lagstiftning bör var lika

starkt oavsett vilken fri- och rättighet det gäller.

Bland annat skulle de tre allmänna

begränsningsgrunderna i 2 kap. 12 § andra stycket

regeringsformen kunna bli tillämpliga också i fråga

om äganderätten. All egendom bör enligt motionerna

skyddas på ett likvärdigt sätt. Hänsyn måste tas

till att samhällsutvecklingen i stort, inte minst

genom IT-utvecklingen, bl.a. lett till att en ökande

andel av samhällets totala förmögenhetsmassa i dag

består av immateriella tillgångar i form av

utbildning, dataprogram och databaser, musik,

varumärken, närings- och patenträtter m.m. Mot

bakgrund av detta framstår det som angeläget att

grundlagsskyddet för den enskilda äganderätten

anpassas till samhällsutvecklingen och att skyddet

utökas så att det uttryckligen omfattar även annan

egendom än mark och byggnader. Ett liknande

motionsyrkande finns i motion 2001/02:K236 (yrkande

11) av Bo Lundgren m.fl. (m).

Också i motion 2000/01:K305 av Ola Karlsson m.fl.

(m. kd, c, fp) begärs en förstärkning av

grundlagsskyddet för äganderätten. Enligt

motionärerna är den personliga äganderätten en av de

viktigaste grundstenarna för den svenska

rättsordningen. Den personliga äganderätten utgör en

medborgerlig rättighet både enligt svensk grundlag

och enligt Europakonventionen. Med dessa dubbla

normsystem som bas konstateras att skyddet för

äganderätten i första hand måste ses som en

nationell angelägenhet. Skyddet för äganderätten har

enligt motionen förbättrats genom 1995 års ändringar

men är fortfarande otillräckligt. All egendom bör

liksom enligt Europakonventionen åtnjuta i princip

samma skydd. Principen om full ersättning måste

klarläggas. Starkare restriktioner måste gälla för

begränsningar i lag av skyddet för äganderätten. Det

är naturligt att i detta avseende jämställa

äganderätten med yttrandefriheten, skyddet mot

påtvingande kroppsliga ingrepp och rätt till

domstolsprövning av frihetsberövande m.m.

I huvudsak samma motionärer begär i motion

2001/02:K270 ett tillkännagivande till regeringen om

att det bör utredas på vilket sätt grundlagen bör

ändras så att Sverige får ett fullgott

äganderättsskydd för såväl fast egendom som andra

slag av egendom. Den åtskillnad som görs i

regeringsformen mellan skyddet för fast egendom och

andra slag av egendom finns inte i flera andra

länder i Europa. Inte heller görs denna skillnad i

Europakonventionens tilläggsprotokoll artikel 1. Det

går inte att utan vidare låta samma regler gälla för

all slags egendom och mot alla typer av ingrepp i

äganderätten. Men grundprincipen bör utvecklas. Ett

liknande motionsyrkande finns i motion 2001/02:K336

av Olle Lindström (m) i denna del.

Ett tillkännagivande till regeringen om likvärdigt

skydd i regeringsformen för all slags egendom begärs

vidare i motion 2001/02:K293 av Mikael Oscarsson

(kd). Skyddet bör förutom fast egendom också gälla

exempelvis bilar, inventarier, aktier, obligationer,

bostadsrätter, fordringsbevis, pensionsförsäkringar

och upphovsrätter. Alla ingrepp i äganderätten måste

ske med rimligt beaktande av de drabbades intressen

och ge möjligheter för enskilda och företag att

ställa om sig till ett nytt rättsläge. Äganderättens

reella innehåll måste stärkas genom ökad enkelhet

och stabilitet i samhällets regelsystem och även vid

beskattning måste äganderätten stabiliseras.

Åsa Torstensson och Eskil Erlandsson (båda c)

begär i motion 2001/02: K278 ett tillkännagivande

till regeringen om stärkande av äganderätten med

tydliga ersättningsregler vid inskränkning av

nyttjanderätten. Inte minst införandet av den nya

miljöbalken har enligt motionärerna bidragit till

att problematisera äganderätten. Det finns en fara i

att ensidigt hävda de gemensamma intressena framför

den enskildes äganderätt. Inte minst riskerar det

att leda till ökad misstro mot rättsstaten och till

att människor i allt mindre utsträckning känner det

personliga ansvaret för sin egendom och den egna

miljöpåverkan. De möjligheter som finns inte bara

till att expropriera egendom utan också till att

inskränka nyttjanderätten måste vara förenade med

tydliga ersättningsregler. Sådana inskränkningar som

inte drabbar generellt, utan inom ett bestämt

geografiskt område eller enskilda individer, skall

som huvudregel medföra rätt till ersättning.

Även Kenneth Johansson och Eskil Erlandsson (båda

c) tar upp frågan om stärkt skydd för äganderätten i

motion 2001/02:K223. Motionärerna begär att

regeringen tillsätter en kommission med uppgift att

belysa den privata äganderättens betydelse för

ekonomisk utveckling (yrkande 1) och att regeringen

lägger fram förslag till ändring om stärkt skydd för

äganderätten i både grundlagen och den vanliga

lagstiftningen (yrkande 2). En författning som inte

ger ett starkt och stabilt skydd för den privata

äganderätten riskerar enligt motionärerna att få en

kraftigt dämpande effekt på företagande och

ekonomisk tillväxt. Flera rättsekonomer har visat på

äganderättens stora betydelse för ett lands

ekonomiska utveckling. Motionärerna anser att det

hög tid att man i Sverige tar till sig dessa

lärdomar. Företagandet i landet liksom den

ekonomiska tillväxten motverkas av instabila

konstitutionella regler.

Eskil Erlandsson m.fl. (c) begär i motion

2001/02:MJ339 (yrkande 7) ett tillkännagivande till

regeringen om vikten av att värna och stärka den

privata äganderätten. Enligt motionärerna skall det

spridda ägandet uppmuntras och bevaras. En av

grundförutsättningarna för detta är klara regler vad

gäller äganderätten. Det finns många som vill

urholka det privata ägandet. Ett tydligt exempel på

detta är viljan att försvaga den grundlagsstadgade

rätten till ersättning vid ingrepp. Det är olyckligt

om gränsen för vad en markägare skall acceptera i

form av inskränkningar flyttas mot en större grad av

tillåtande för denna form av inskränkning. Ett

ensidigt hävdande av det gemensammas intresse

framför den enskildes äganderätt riskerar att leda

till en ökad misstro mot rättsstaten och till att

människor i allt mindre utsträckning känner det

personliga ansvaret för sin egendom och den egna

miljöpåverkan.

Gällande regler

Enligt 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen är

varje medborgares egendom tryggad genom att ingen

kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna

eller till någon enskild genom expropriation eller

annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna

inskränker användningen av mark eller byggnad utom

när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna

intressen.

Rätten till ersättning behandlas i paragrafens

andra stycke. Den som genom expropriation eller

annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom

skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten.

Sådan ersättning skall också vara tillförsäkrad den

för vilken det allmänna inskränker användningen av

mark eller byggnad på sådant sätt att pågående

markanvändning inom berörd del av fastigheten

avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är

betydande i förhållande till värdet på denna del av

fastigheten. Ersättningen skall bestämmas enligt

grunder som anges i lag.

I första tilläggsprotokollet till Europakonventionen

föreskrivs i artikel 1 att varje fysisk eller

juridisk person skall ha rätt till respekt för sin

egendom och att ingen får berövas sin egendom annat

än i det allmännas intresse och under de

förutsättningar som anges i lag och i folkrättens

allmänna grundsatser. Dessa bestämmelser inskränker

dock inte en stats rätt att genomföra sådan

lagstiftning som staten finner nödvändig för att

reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med

det allmännas intresse eller för att säkerställa

betalning av skatter eller andra pålagor eller av

böter och viten.

Egendomsbegreppet i artikeln har getts en

vidsträckt innebörd. Med uttrycket egendom avses

inte enbart äganderätt till fast och lös egendom i

civilrättslig mening utan även fordringar och

immateriella rättigheter skyddas av artikeln.

Tidigare riksdagsbehandling m.m

När riksdagen år 1994 behandlade regeringens förslag

till ny lydelse av 2 kap. 18 § regeringsformen

avstyrkte konstitutionsutskottet en rad motioner om

längre gående grundlagsskydd än vad regeringen hade

föreslagit (bet. 1993/94: KU24 s.28 f.). Utskottet

ansåg det därvid inte motiverat att låta all

egendom, både fast och lös, omfattas av grundlagens

egendomsskydd. Utskottet pekade också på att

bestämmelser om att den enskilde tillförsäkras full

ersättning eller ersättning för hela förlusten inte

skulle vara helt rättvisande med hänsyn till att

s.k. förväntningsvärden inte är ersättningsgilla.

Utskottet underströk vidare att införandet av ett

grundlagsskydd för rådighetsinskränkningar i sig

inte innebar att ersättningsrätten utvidgades i

förhållande till vad som redan gällde.

Frågan om innebörden av 2 kap. 18 §

regeringsformen behandlades av

konstitutionsutskottet våren 1998 i ett yttrande

till jordbruksutskottet över regeringens förslag

till ny miljöbalk, varvid frågan om ordalydelsen i

paragrafen var förenlig med motiven diskuterades

(yttr. 1997/98:KU8y). Utskottet gjorde då

bedömningen att grundlagsbestämmelsen trots den

mindre tillfredsställande ordalydelsen måste

uppfattas så att en utvidgning av ersättningsrätten

inte skett. Med anledning av flera motioner från den

allmänna motionstiden kom ett enigt

konstitutionsutskott i betänkande 1997/98:KU30 fram

till slutsatsen att det inte gick att bortse från

att bestämmelsen i 2 kap. 18 § andra stycket

regeringsformen hade varit föremål för omfattande

debatt och att Lagrådet förordat en ändring av

bestämmelsen. Även om utskottet ansåg att

bestämmelsen måste kunna uppfattas i enlighet med

vad som avsetts vid dess tillkomst fanns det

anledning att se över dess lydelse.

Frågan behandlades senast av utskottet våren 2000

i betänkande 1999/2000:KU11. Utskottet hänvisade

till att det vid flera tillfällen avstyrkt motioner

om utvidgning av grundlagens egendomsskydd.

Utskottet ansåg inte att det framkommit skäl att

ändra sin tidigare bedömning. Utskottet ansåg inte

heller att det fanns skäl att ge äganderätten samma

skydd mot begränsningar som gäller för de s.k.

politiska rättigheterna. Även när det gäller

ersättningsfrågan hänvisade utskottet till att det

vid flera tillfällen avstyrkt motioner om en

utvidgning till full ersättning. Utskottet framhöll

att när det i betänkande 1997/98:KU30 förordades att

ordalydelsen till 2 kap. 18 § regeringsformen skulle

ses över, ansåg utskottet att utredningen inte borde

omfatta frågan om utvidgning till full ersättning.

Utskottet gjorde fortfarande samma bedömning.

1999 års författningsutredning, som hade i uppdrag

bl.a. att se över ordalydelsen av regeringsformens

bestämmelse om egendomsskydd, avlämnade i februari

2001 betänkandet Vissa grundlagsfrågor (SOU

2001:19). När det gällde regeringsformens

egendomsskydd konstaterade utredningen att man

misslyckats. Mot bakgrund av att ett förslag till

ändring bör ha ett brett parlamentariskt stöd och

att ett sådant stöd inte hade kunnat uppnås, hade

utredningen beslutat att avstå från att lägga fram

något förslag till ändrad lydelse av 2 kap. 18 §

regeringsformen. Förslagen i betänkandet Vissa

grundlagsfrågor ligger till grund för delar av

regeringens förslag i propositionen Ändringar i

regeringsformen – samarbetet i EU m.m. (prop.

2001/02:72). Mot bakgrund av utredningens slutsats

när det gäller regeringsformens bestämmelse om

egendomsskydd lade inte regeringen i det ärendet

fram förslag till ändrad lydelse av 2 kap. 18

regeringsformen.

Frågan om Europakonventionens ställning i

lagstiftningen efter inkorporeringen behandlades av

utskottet i samband med behandlingen av proposition

1993/94: 117 med förslag till inkorporering av

Europakonventionen i svensk lagstiftning. Utskottet

delade regeringens bedömning. Regeringen hade i

propositionen framhållit att, i det säkerligen fåtal

fall då en svensk lagregel kan anses strida mot

konventionen, fick det bli en uppgift för

domstolarna och förvaltningsmyndigheterna att avgöra

hur konflikterna skall lösas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sina tidigare bedömningar när

det gäller ett förstärkt grundlagskydd för

äganderätten och avstyrker motionerna 2000/01:K278

yrkande 4 (m), 2001/02:K314 yrkandena 1 och 2 (m),

2001/02:K236 yrkande 11 (m), 2000/01:K305 (m, kd, c,

fp), 2001/02:K270 (m, kd, c, fp), 2001/02:

K336 (m) och 2001/02:K293 (kd). Utskottet anser mot

bakgrund av tidigare bedömningar inte heller att det

behövs ett tillkännagivande till regeringen om

stärkande av äganderätten med tydliga

ersättningsregler vid inskränkning av

nyttjanderätten eller om en kommission för att

belysa den privata äganderättens betydelse och

avstyrker därför motionerna 2001/02:K278,

2001/02:K223 yrkandena 1 och 2 och 2001/02:MJ339

yrkande 7 (alla c).

Näringsfrihet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstaganden fyra

motionsyrkanden (m) om en förstärkning av

näringsfriheten.

Jämför reservation 24 (m, kd, c, fp).

Motionerna

I flera motioner begärs en förstärkning av

näringsfriheten. Per Unckel m.fl. (m) begär i

motionerna 2000/01:K345 (yrkande 2) och 2001/02:K314

(yrkande 3) ett regeringsförslag om förstärkt

grundlagsskydd för näringsfriheten. Näringsidkares

äganderätt hotas enligt motionärerna av skadegörelse

och plundring av aktivister som vill krossa

kapitalismen. I en rättstat är det staten som skall

se till att människor kan känna sig trygga. Drabbade

näringsidkare och andra måste garanteras ersättning

för de skador de åsamkats. Alla drabbade

näringsidkare måste också kompenseras när områden

spärras av under större evenemang som EU-konferenser

och andra stora konferenser. Näringsfriheten måste

ges ett tydligare och mer adekvat skydd i

lagstiftningen. Ersättningsreglerna måste ses över

för att bli mer funktionella. I motion 2001/02:K314

yrkande 4 begärs att regeringen låter utreda hur

rättssäkerheten kan förbättras för företagare och

enskilda. Det ligger en rättsosäkerhet som medför en

ovilja mot investeringar i den ovisshet som finns om

t.ex. framtida beskattning, intrång och

konfiskation. All felaktig myndighetsverksamhet

borde föranleda ett rimligt skadeståndsbelopp till

den drabbade. Regeringen bör utreda hur företagen

och andra bättre kan skyddas mot rättsövergrepp och

hu staten bättre än i dag skall kunna ta sitt

skadeståndsansvar vid rättsövergrepp. Också Olle

Lindström (m) begär i 2001/02:K336 i denna del att

grundlagsskyddet för näringsfriheten stärks.

Bakgrund

Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva

yrke får, enligt 2 kap. 20 § första stycket

regeringsformen, införas endast för att skydda

angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte

enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller

företag.

Till grund för bestämmelsen, som infördes den 1

januari 1995, låg Fri- och rättighetskommitténs

delbetänkande Fri- och rättighetsfrågor (SOU

1993:40) och en överenskommelse som träffades mellan

riksdagspartierna den 2 december 1993. I förarbetena

(prop. 1993/94:117) uttalade regeringen att behovet

av inskränkningar i närings- och yrkesfriheten

tidigare hade ansetts utgöra hinder för en

grundlagsbestämmelse till skydd för dessa friheter.

Gällande rätt utgick dock från att det här i landet

rådde i princip full frihet för svenska medborgare

att driva näring och utöva yrke.

I propositionen anfördes att det var av

grundläggande betydelse för det moderna samhället

att enskilda så långt det är möjligt garanteras

närings- och yrkesfrihet. Enligt regeringen borde

detta föranleda att dessa friheter gavs ett skydd i

regeringsformens fri- och rättighetskapitel.

Regeringen anförde vidare att det kan vara svårt att

ge närings- och yrkesfriheten ett reellt innehåll

med hänsyn till de möjligheter till begränsningar

som nödvändigtvis måste finnas. Av detta skäl ansåg

regeringen det missvisande att tala om dessa

friheter som rättsligt bindande rättigheter.

Regeringen ansåg i stället att den s.k.

likhetsprincipen utgjorde en lämplig utgångspunkt

för en grundlagsbestämmelse. Fri- och

rättighetskommittén hade beskrivit innebörden av

likhetsprincipen som att alla skall ha möjlighet att

konkurrera på lika villkor under förutsättning att

de i övrigt uppfyller de krav som kan ställas på

t.ex. kompetens. Regeringen anförde att

likhetsprincipen som utgångspunkt för en

grundlagsreglering inte fick hindra att det infördes

generella inskränkningar i närings- och

yrkesfriheten för att tillgodose intressen som från

allmänna utgångspunkter bedömdes angelägna. Att

under denna förutsättning garantera likhetsprincipen

en överordnad ställning innebar enligt regeringen

svårigheter. Genom att, såsom kommittén valt att

göra, ta fasta på en väsentlig sida av

likhetsprincipen, nämligen den ekonomiska, kunde

denna princip enligt regeringen utan svårigheter ges

en överordnad ställning. Syftet med en begränsning

av närings- och yrkesfriheten får således inte vara

att ekonomiskt gynna vissa näringsidkare eller

yrkesutövare framför andra. För att en begränsning

skall få införas krävs att syftet är att skydda

något från samhällets synpunkt skyddsvärt intresse.

Konstitutionsutskottet (bet. 1993/94:KU24)

tillstyrkte regeringens förslag och uttalade därvid

att det delade regeringens uppfattning om att det är

av grundläggande betydelse för det moderna samhället

att enskilda så långt möjligt skall garanteras

närings- och yrkesfrihet. En lämplig utgångspunkt

för en grundlagsreglering borde som regeringen

anfört vara den s.k. likhetsprincipen. Regeringens

förslag hade utformats i överensstämmelse härmed och

innebar att begränsningar i rätten att driva näring

eller utöva yrke får införas endast för att skydda

angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte

enbart att gynna vissa personer eller företag.

Tidigare riksdagsbehandling

Våren 2000 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande

(m) om ett stärkande av grundlagsskyddet för bl.a.

näringsfriheten (bet. 1999/2000:KU11). Utskottet

framhöll att det är av grundläggande betydelse för

det moderna samhället att enskilda så långt det är

möjligt garanteras närings- och yrkesfrihet. Intrång

i dessa friheter bör i görligaste mån motverkas.

Emellertid finns det områden – exempelvis med

anknytning till miljö- eller säkerhetsintressen –

där möjligheten till begränsningar måste finnas. Det

har därför inte ansetts möjligt med en rättsligt

bindande reglering av dessa friheter. När

bestämmelsen om närings- och yrkesfrihet infördes i

regeringsformen ställde sig utskottet bakom

regeringens bedömning att den s.k. likhetsprincipen

utgjorde en lämplig utgångspunkt för regleringen.

Grundlagsbestämmelsen skall förhindra att någon

enskild skall få gynnas på andras bekostnad. För att

en begränsning skall få införas krävs att syftet är

att skydda något från allmän synpunkt skyddsvärt

intresse.

Utskottet vidhöll sin bedömning att regleringen av

närings- och yrkesfriheten bör ta sin utgångspunkt i

likhetsprincipen. Vidare menade utskottet att det

måste vara möjligt att begränsa dessa friheter för

att tillgodose angelägna allmänna intressen. Med

hänsyn härtill var det enligt utskottet inte rimligt

att i grundlagen införa en bestämmelse om rätt till

ersättning vid intrång i närings- och yrkesfriheten.

Utskottets ställlningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare

bedömning och avstyrker motionerna

2000/01:K345 yrkande 2, 2001/02:K314

yrkandena 3 och 4 samt 2001/02: K336

i denna del (alla m).

Djurens rätt

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (v) om

att människoapor skall omfattas av

grundläggande fri- och rättigheter – rätten

till liv, rätten att slippa tortyr och rätten

att inte godtyckligt frihetsberövas – som

hittills varit reserverade för människor.

Motionen

Jonas Ringqvist och Kjell-Erik Karlsson (båda v)

begär i motion 2001/02: K406 att människoapor mot

bakgrund av sina många likheter med människorna

skall omfattas av grundläggande rättigheter som

hittills varit reserverade för människor. Det gäller

rätten till liv, rätten att slippa tortyr och rätten

att inte godtyckligt frihetsberövas.

Gällande regler

I djurskyddslagen (1988:534) finns grundläggande

bestämmelser om hur djur skall hållas och skötas.

Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt

lidande och sjukdom. Djur som används för

vetenskapligt ändamål skall dock inte anses vara

utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid

användningen, om denna har godkänts av en

djurförsöksetisk nämnd (2 §). Djur skall ges

tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig

tillsyn. Stall och andra förvaringsutrymmen för djur

skall ge djuren tillräckligt utrymme och skydd samt

hållas rena (3 §). Djur får inte överansträngas.

Inte heller får de agas eller drivas på med redskap

som lätt kan såra eller på annat sätt skada djuret

(5 §). Djur får inte hållas bundna på ett för djuren

plågsamt sätt eller så att de inte kan få behövlig

rörelsefrihet eller vila eller tillräckligt skydd

mot väder och vind (6 §).

Tidigare behandling

Utrikesutskottet avstyrkte under förra riksmötet ett

motionsyrkande om att Sverige skulle ta initiativ

till en FN-konferens och FN-deklaration om djurens

rättigheter. Utrikesutskottet menade att Sverige,

internationellt och inom EU, verkar för djurens rätt

till rimliga livsvillkor men ansåg inte att en

speciell FN-konvention skulle komma att förändra

situationen för djuren. Det arbete som redan

bedrivs, främst inom EU, kan stärkas och utvecklas

(bet. 2000/01: UU10).

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten

av att djur – även människoapor – har rimliga

livsvillkor. Djurskyddslagstiftningen ger också

uttryck för ett sådant synsätt. Utskottet är dock

inte berett att förorda att skyddet för djuren skall

likställas med det skydd för de grundläggande fri-

och rättigheter som tillerkänns människor. Motion

2001/02:K406 avstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. Europakonventionen och regeringsformen

(punkt 2)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2000/01:K278 yrkandena 1–3,

2001/02:K60 yrkande 6, 2001/02:K80 i denna del samt

2001/02:K236 yrkandena 7, 8 och 10.

Ställningstagande

Med beaktande av den stora betydelse de mänskliga

rättigheterna har när det gäller gränserna för

statsmakternas handlingsfrihet gentemot medborgarna

hade vi väntat oss att regeringen i handlingsplanen

skulle ägnat större utrymme åt bristerna i

lagstiftningen.

Såväl EU som Europakonventionen bygger på en

individorienterad syn på mänskliga rättigheter.

Genom våra internationella åtaganden omfattas nu

även vi av Europakonventionen, vilket har inneburit

att utrymmet för att inskränka den enskildes rätt

har minskat. Europakonventionen bör dock upphöjas

till grundlag för att uppnå en större samstämmighet

mellan Europakonventionens och regeringsformens

skyddsnivåer. Det skulle dessutom vara en viktig

symbolhandling. Ett annat sätt att komma tillrätta

med brist på överensstämmelse skulle kunna vara att

utvidga tillämpningsområdet för 2 kap. 12 §

regeringsformen till att omfatta även

Europakonventionen. Grundlagens skydd mot

rättighetsinskränkande lagstiftning bör vara lika

starkt oavsett vilken fri- och rättighet det gäller.

Det skulle bl.a. innebära att de tre allmänna

begränsningsgrunderna i 2 kap. 12 § andra stycket

regeringsformen blir tillämpliga även vid

begränsningar av t.ex. äganderätten. Vidare bör

minoritetsskyddet vid beslut om lagstiftning som

innebär inskränkningar i de medborgerliga fri- och

rättigheterna generellt stärkas genom att reglerna

om särskilt beslutsförfarande i 2 kap. 12 § tredje

stycket regeringsformen blir tillämpliga. På så sätt

skulle en riksdagsminoritet om endast en sjättedel

av ledamöterna i kammaren alltid kunna tvinga fram

ett års uppskov av en i och för sig tillåten

rättighetsbegränsande lagstiftning.

En annan åtgärd som också skulle stärka de

mänskliga rättigheternas ställning är att

ytterligare konventioner om mänskliga rättigheter,

t.ex. 1966 års konvention om medborgerliga och

politiska rättigheter och FN:s barnkonvention,

inkorporeras i svensk rätt. Detta skulle innebära

att de blir utkrävbara vid svensk domstol. Sverige

har flera gånger kritiserats för att

diskrimineringsförbudet kränks. En fråga som har

nära samband med frågan om skyddet för medborgerliga

fri- och rättigheter och som skulle stärka skyddet

av dem väsentligt är frågan om lagprövningsrätten.

Regeringen bör även verka för att EU ansluter sig

till Europakonventionen för att tillförsäkra att

EU:s skydd för mänskliga rättigheter inte är sämre

än medlemsstaternas. Motionerna 2000/01:K278

yrkandena 1–3 (m), 2001/02:K60 yrkande 6 (m),

2001/02:K80 i denna del (m) samt 2001/02:K236

yrkandena 7, 8 och 10 ( m) tillstyrks.

2. Fri- och rättighetsskyddets omfattning

(punkt 3)

av Ingvar Svensson (kd) och Björn von der Esch

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2000/01:K267 och 2000/01:Sf25

yrkande 8.

Ställningstagande

Regeringen bör tillsätta en utredning om förstärkta

mänskliga fri- och rättigheter. Varje samhälle utgår

från en värdebas, en etik, som klargör hur man bör

uppträda mot varandra. Ett rättssystem bygger på

principer som i grunden är uttryck för en etisk

hållning. Den legitima rättsstaten måste visa

respekt för de grundläggande mänskliga fri- och

rättigheterna. Rättsordningen måste präglas av

rättslikhet, rättssäkerhet, rättstrygghet,

rättstillgänglighet och öppenhet. Den nuvarande

svenska rättsordningen utgår i hög grad från ett

rättspositivistiskt betraktelsesätt, där rätten

definieras operationellt, det vill säga rätt är det

som lagstiftarna kallar rätt. Men rättsnormen skall

ta sin utgångspunkt i det som är etiskt godtagbart.

Det är viktigt att Sverige tydligare anknyter till

den traditionen. Ett första betydelsefullt steg i

den riktningen togs genom införlivandet av

Europakonventionen den 1 januari 1995. Det är

viktigt att successivt sortera ut rättspositivismen

ur det rättsliga perspektivet i arbetet att

förstärka de mänskliga fri- och rättigheterna.

Det svenska skyddet för dessa fri- och rättigheter

behöver vidgas och förstärkas. Exempel på områden

som borde bearbetas ytterligare är t.ex. rätten till

liv, föräldrarätten, den negativa föreningsfriheten

och äganderätten. Det behövs också ett tydligt

diskrimineringsskydd för människans integritet

oberoende av religion, ålder, ras, hudfärg, kön,

språk, sexuell identitet, genetiska särdrag, börd,

ekonomisk eller social ställning, funktionshinder,

etnisk eller politisk tillhörighet. Detta skydd

måste vara effektivt inte enbart i förhållande till

den enskilde och det allmänna utan rättsstaten måste

också tillförsäkra ett sådant skydd mellan enskilda.

Grundlagens, dvs. främst regeringsformens,

grundläggande synsätt måste därför vidgas också för

att uppnå full parallellitet mellan regeringsformen

och Europakonventionen, som kan antas ålägga

konventionsstaterna viss skyldighet att genom

lagstiftning trygga vissa fri- och rättigheter även

mellan enskilda. Enligt vår mening vore det

värdefullt att utreda om även fri- och rättigheter

mellan enskilda borde grundlagsfästas och inte som

nu i huvudsak vara inriktade på förhållandet mellan

den enskilde och det allmänna. Detta bör med bifall

till motionerna 2000/01:K267 och 2000/01:Sf25

yrkande 8 (båda kd) ges regeringen till känna.

3. Värdekommission (punkt 4)

av Ingvar Svensson (kd) och Björn von der Esch

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K79.

Ställningstagande

Sverige bör i syfte att bredda och entusiasmera den

etiska diskussionen med sikte på samhällets

fundament och därmed de mänskliga fri- och

rättigheterna tillsätta en värdekommission. Mycket

av vår samtid karakteriseras av osäkerhet, ibland

förvirring, ett sökande efter vad som är meningen.

Det är viktigt att även politikerna möter dessa

behov på ett naturligt sätt. Till det politiska

ledarskapet hör också möjligheten att starta en

diskussion och att försöka leda den in på

meningsfulla områden även om politiker i dessa

sammanhang skall akta sig för att komma med facit.

Regeringen och de politiska partierna har i andra

sammanhang – Maktutredningen, Demokratiutredningen

och EU 2004-kommittén – varit angelägna om att bidra

till att debatt skapas kring andra frågor. Själva

angreppssättet att stimulera debatt – vilket en

värdekommission borde ha till huvuduppgift – är

alltså inte främmande för svensk tradition. Den

norska värdekommissionen höll över 600 öppna möten,

130 kommuner gav synpunkter, många skolor och

frivilliga organisationer var engagerade i

diskussionen. Utan tvivel skapade kommissionens

arbete en bred debatt i Norge. En svensk

värdekommission kan fokusera på frågeställningar som

vilka de grundläggande värdena för ett gott samhälle

är och vilka inspirationsgivarna är för dessa, hur

vi tillägnar oss etiken/värdena, familjens, skolans,

rättssystemets, mediernas och övriga signalgivares

betydelse som värde- och normöverförare, hur

rättssystemet och rättstänkande byggs upp utifrån

den gemensamma värdebasen, samhällsekonomins

beroende av en fungerande etik i form av tillit och

förtroende och ekonomins drivkrafter, familjens

betydelse för ett gemenskapstänkande samt

värdebasens betydelse för uppbyggande av företags-

och organisationskulturer, dess betydelse i ett

informationssamhälle jämfört med jordbruks- och

industrisamhällena samt dess utveckling och

betydelse i ett samhälle som får allt större etnisk

mångfald. Detta bör med bifall till motion

2001/02:K79 (kd) ges regeringen till känna.

4. Flyktingbegreppet (punkt 10)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K81 yrkande 1.

Ställningstagande

Rund om i världen begås allvarliga brott mot

kvinnors och homosexuellas rättigheter. Det är

därför angeläget att den nuvarande uppdelningen i

utlänningslagen mellan flyktingar och övriga

skyddsbehövande snarast upphör. Förhandlingarna i

ministerrådet om det förslag till direktiv som

kommissionen lagt fram om att flyktingbegreppet även

skall omfatta förföljelse på grund av kön eller

sexuell läggning bör därför inte avvaktas.

Konstitutionsutskottet bör föreslå att riksdagen med

bifall till motion 2001/02:K81 yrkande 1 (fp) som

sin mening ger regeringen detta till känna.

5. Ombudmännen under regeringen (punkt 14)

av Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund

(s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v),

Mats Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt

(s), Kenth Högström (s) och Mats Einarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse.

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Sf637 yrkande

9, 2000/01:K401 yrkande 1, 2001/02:K350,

2001/02:K381 yrkande 1, 2001/02:Ju450 yrkande 32,

och 2001/02:A227 yrkande 5.

Ställningstagande

I uppdraget till den kommitté som skall överväga en

gemensam lagstiftning mot diskriminering ingår att

överväga en samordning av de ombudsmän under

regeringen vars uppgifter är att motverka

diskriminering. Enligt vår mening får motionerna

1999/2000:Sf637 yrkande 9 (c), 2000/01:K401 yrkande

1 (mp), 2000/01:So451 yrkande 1 (c), 2001/02:K350

(m), 2001/02:K381 yrkande 1 (mp), 2001/02:Ju450

yrkande 32 och 2001/02:A227 yrkande 5 (kd) därmed i

huvudsak anses tillgodosedda. Motionsyrkandena

avstyrks.

6. Utlänningars fri- och rättigheter (punkt 16)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 16

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K429 yrkandena 1–3 och

avstyrker motion 2001/02:429 yrkandena 4 och 6.

Ställningstagande

Att fri- och rättigheter inte gäller på samma sätt

för svenska medborgare och utländska medborgare är

beklagligt. Skillnaderna innebär bl.a. att

begränsningar i lag kan ske beträffande utlänningar

utan att det är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle och utan att stå i proportion till nyttan

med bestämmelsen. Detta är enligt min mening ytterst

diskriminerande och inte godtagbart i ett

demokratiskt samhälle. Enligt Europakonventionen som

gäller som lag här i landet skall begränsningar vara

nödvändiga i ett demokratiskt samhälle och endast

för de syften med hänsyn till vilka de tillåtits. I

en tid när vi talar om integration, att bekämpa

främlingsfientlighet och rasism, att komma bort från

ett ”vi och dom”-samhälle, då vi skall få de nya

svenskarna – med eller utan medborgarskap – att

känna sig hemma och välkomna här i landet, kan vi

inte ge en sådan signal som avsaknaden av de

materiella skyddsreglerna ger uttryck för. Att ha

dessa regler kvar i nuvarande skepnad, dvs. att de

inte gäller fullt ut för utlänningar, visar att vi

anser att utlänningar inte är ”fullvärdiga

invånare”. Lojaliteten ligger naturligtvis inte i

medborgarskapet. Demokrati innebär också att alla

invånare är lika inför lagen och har samma värde.

Någon form av skyddslagstiftning måste landet

naturligtvis ha för att minimera riskerna att

utsättas för sådant och för att lagföra de skyldiga.

Det innebär dock inte att människor med annat

medborgarskap skall behöva särbehandlas. En

presumtiv orosstiftare kan vara såväl infödd svensk,

naturaliserad svensk som utlänning. Det är som i så

många andra sammanhang gärningarna som är avgörande

för hur människor skall bedömas, inte

medborgarskapet.

Europakonventionen är tillämplig i svensk rätt och

naturligtvis också dess regel om krig eller allmänt

nödläge som hotar nationens existens (art. 15)

förutom 13 kap. regeringsformen om krig och

krigsfara. Jag anser att det ger tillräckliga

garantier för handlingsutrymme under extraordinära

förhållanden. En uttrycklig hänvisning till

Europakonventionen skulle kunna införas i 2 kap. 22

§ regeringsformen för att understryka den ”ventil”

den aktuella regleringen i nuvarande

rättighetskatalog ger uttryck för, även om det ändå

torde stå klart att Europakonventionen gäller. Detta

bör med bifall till motion 2001/02:K429 yrkandena

1–3 (mp) ges regeringen till känna.

7. Funktionshindrades rättigheter (punkt 16)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 16

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 1999/2000:So321 yrkande 18,

2000/01:So538 yrkande 8 och 2001/02:So618 yrkande 12

och delvis motion 2001/02:So619 yrkande 7.

Ställningstagande

Det förekommer diskriminering i näringsverksamhet,

t.ex. genom att personer med funktionshinder inte

blir insläppta på restauranger eller inte får teckna

en livförsäkring. FN har i sina standardregler

tydligt slagit fast att diskriminering av

funktionshindrade är en fråga om mänskliga

rättigheter. Standardreglerna är visserligen inte

juridiskt bindande utan deras funktion är att vara

normbindande och ligga till grund för beslut i

medlemsstaterna. Om Sverige vill säkerställa alla

människors fulla rättigheter krävs att Sveriges

lagar anpassas efter de krav som uppställs i FN:s

standardregler. I regeringsformens 2 kap. om

grundläggande fri- och rättigheter finns två

bestämmelser om diskrimineringsförbud, nämligen 15 §

om etniska minoriteter och 16 § om

könsdiskriminering. Vi anser att 2 kap. bör utökas

med förbud mot diskriminering av funktionshindrade.

Med ett sådant tillägg skulle funktionshindrade få

möjlighet att göra sin sak gällande i svensk

domstol. Vidare bör Sverige arbeta för att

Europarådet breddar diskrimineringsförbudet i

Europakonventionen om de mänskliga fri- och

rättigheterna, så att det blir ett generellt

diskrimineringsförbud som även innefattar människor

med funktionshinder. En sådan förändring skulle

troligtvis ha större betydelse än en ändring i

regeringsformen eftersom Europakonventionen har en

domstol som uttolkar bestämmelserna och ger dem

konkretion och slagkraft. Detta bör med bifall till

motionerna 1999/2000:So321 yrkande 18 (fp),

2000/01:So538 yrkande 8 (fp) och 2001/02:So618

yrkande 12 (fp) ges regeringen till känna.

8. Diskriminering på grund av sexuell läggning

m.m. (punkt 18)

av Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per

Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2000/01:Sf22 yrkande 5,

2001/02:K244 och 2001/02:L371 yrkande 2 samt

avstyrker motionerna 2000/01:L459 yrkande 8,

2001/02:K82 yrkande 9, 2001/02:L367 yrkande 7 och

2001/02:A388 yrkande 5 i denna del.

Ställningstagande

Det är av yttersta vikt att det införs ett förbud i

2 kap. regeringsformen mot lagar och andra

föreskrifter som missgynnar någon av skäl som har

samband med sexuell läggning. Rätten till

likabehandling oavsett sexuell läggning är en

grundläggande mänsklig rättighet, skyddad bl.a.

enligt den europeiska konventionen om skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna och 1966 års internationella konvention

om medborgerliga och politiska rättigheter. Enligt

båda dessa människorättsinstrument, som Sverige är

folkrättsligt bundet av, åligger det statsmakterna

att säkerställa att denna rätt till likabehandling

förverkligas. Ett av många sätt att långsiktigt

bidra till det vore att införa ett skydd mot

diskriminerande lagstiftning m.m. i regeringsformen.

Vi är av den åsikten att det i dag förekommer

diskriminerande lagstiftning. Den ordning vi

föreslår skulle förebygga att sådana regler antas

eller tillåts fortleva. Detta bör med bifall till

motionerna 2000/01:Sf22 yrkande 5 (v), 2001/02:K244

(v) och 2001/02:L371 yrkande 2 (v, s, c, fp, mp) ges

regeringen till känna.

9. Motverkande av diskriminering mot

homosexuella (punkt 19)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 19

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:So637 yrkande 16.

Ställningstagande

Jag anser att människan skall bestämma om sin tro

och sin livsstil. Samhället skall präglas av

öppenhet, tolerans och lika behandling av alla

trosuppfattningar. Diskriminering av homosexuella

måste motverkas, bland annat genom en skärpt

lagstiftning men också genom att polis och åklagare

prioriterar dessa brott högre. Detta bör med bifall

till motion 2001/02:So637 yrkande 16 (fp) ges

regeringen till känna.

10. Barnkonventionen (punkt 20)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 20

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K81 yrkande 2.

Ställningstagande

En parlamentarisk utredning för att se över

barnkonventionens tillämpning bör tillsättas. I

förarbetena till den s.k. portalparagrafen i

utlänningslagen sägs att kravet om barnets bästa ej

är absolut. Hänsynen till andra viktiga intressen,

såsom samhällets intresse att reglera invandringen,

kan leda till att åtgärder som i och för sig inte är

förenliga med barnets bästa ändå måste vidtas. Detta

är enligt vår mening inte acceptabelt. Hänsyn till

barnets bästa måste som regel gå före samhällets

intresse att reglera invandringen, särskilt i de

fall där det är uppenbart att barn varit utsatta för

allvarliga övergrepp och därav har medicinska

vårdbehov. En parlamentarisk utredning bör snarast

tillsättas med uppgift att se över bestämmelserna om

barnets bästa och dess tillämpning. Detta bör med

bifall till motion 2001/02:K81 yrkande 2 ges

regeringen till känna.

11. Barnbilaga m.m. (punkt 21)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 21

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller

riksdagen motionen 2001/02:K82 yrkande 10.

Ställningstagande

Barnperspektivet skall beaktas i all offentlig

verksamhet och beslutsfattandet på nationell,

regional och kommunal nivå. Barnbilagor skall ingå i

både kommunal- och statsbudget. Detta bör med bifall

till motion 2001/02:K82 yrkande 10 ges regeringen

till känna.

12. De ensamma flyktingbarnens situation (punkt

22)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 22

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K81 yrkande 3 och bifaller

delvis motion 2001/02:K82 yrkande 5 samt avslår

motion 2001/02:

K82 yrkande 6.

Ställningstagande

Under senare tid har uppmärksammats fall där ensamma

flyktingbarn far illa, men dessa problem har funnits

länge. Migrationsverket, och ytterst regeringen, har

varit alldeles för passiv och inte vidtagit de

nödvändiga åtgärder som krävts.

Omhändertagandet av de ensamkommande

flyktingbarnen måste förbättras och utgå från

barnets bästa. Socialtjänsten bör ges ett tydligare

ansvar och resurser för att ta hand om

flyktingbarnen. I de kommuner där det finns

flyktingförläggningar bör utses en socialsekreterare

med särskilt ansvar för förläggningen och

omhändertagande av asylsökande barn. Det kräver

också att samordningen mellan kommunen och

Migrationsverket förbättras avsevärt. Regeringen bör

snarast återkomma med förslag på hur

omhändertagandet av ensamma flyktingbarn skall

förbättras.

Detta bör med bifall till motion 2001/02:K81

yrkande 3 (fp) och delvis bifall till motion

2001/02:K82 yrkande 5 (mp) samt med avslag på motion

2001/02:K82 yrkande 6 ges regeringen till känna.

13. De gömda barnen m.m. (punkt 23)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 23

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K82 yrkande 4.

Ställningstagande

Barns speciella skyddsbehov måste i enlighet med

barnkonventionen beaktas vid asyl/uppe-

hållstillståndsprövningen och handläggningen som

sådan. Myndighetspersoner som handlägger ärenden där

barn förekommer eller som i anledning av ett ärende

kommer i kontakt med barn måste ha den kompetens som

krävs för att förhålla sig till barn, barns behov

och deras utsatta situation. Problematiken med gömda

barn måste särskilt uppmärksammas. Alla utländska

barn som är gömda, ensamma eller med familjer, måste

av humanitära skäl och med hänsyn till

barnkonventionens krav ges uppehållstillstånd.

Detta bör med bifall till motion 2000/01:K82

yrkande 4 (mp) som sin mening ger regeringen detta

till känna.

14. Ratificering av ILO-konventionen, m.m.

(punkt 27)

av Per Lager (mp) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 27 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K224 och avslår motion

2001/02:MJ525 yrkande 5.

Ställningstagande

ILO-konvention nr 169 innehåller bestämmelser som

skall säkra ursprungsbefolkningarnas rätt till mark

som de innehaft eller använt under lång tid.

Konventionen trädde i kraft 1991 och har

ratificerats av 14 länder, däribland Norge och

Danmark. I Sverige har frågan hittills utretts.

Utredaren drar slutsatsen att samernas rätt till

renbetesmark måste stärkas för att Sverige skall

kunna ratificera konventionen. Det finns risk för

att markägare och kommunala företrädare i

renskötselområdet kommer att göra motstånd mot att

samerna skulle få en förstärkt rätt till marken. För

oss är det emellertid naturligt att ta ställning för

ursprungsbefolkningarnas rättigheter och att

förespråka att även Sverige ratificerar

konventionen. Det måste då bli en statlig uppgift

att garantera rättigheterna för de individer som

ingår i minoritetsgrupper, om lokala

majoritetsbeslut riskerar att motverka minoritetens

rättigheter. Riksdagen bör med bifall till motion

2001/02:K224 (fp) tillkännage för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ILO-konvention

169 bör ratificeras.

15. Samernas rättegångskostnader och markfrågan

(punkt 28)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 28

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:82 yrkande 12.

Ställningstagande

Sverige kan alltjämt inte på ett godtagbart sätt

värna om och skydda den ursprungsbefolkning som

lever innanför vår nationella gräns. I dagarna kom

en hovrättsdom i en marktvist mellan ett antal

samebyar och en större grupp markägare. Tvisten har

pågått i tolv år och domen gick samebyarna emot.

Domen påverkar på ett avgörande sätt samebyarnas

möjlighet att bedriva rennäring. Jag vill betona

vikten av att markfrågan ges en tillfredsställande

lösning utifrån ett rättighetsperspektiv samt att

samerna med hänsyn till pågående rättsprocesser ges

ekonomiska möjligheter att föra sin talan.

Markfrågan får inte vara avhängig av möjligheten för

berörda samebyar att finansiera rättsprocesser som i

slutändan kan leda till svåra ekonomiska avbräck.

Detta bör med bifall till motion 2001/02:K82 yrkande

12 (mp) ges regeringen till känna.

16. Rätt till domstolsprövning m.m. (punkt

29)

av Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v), Per

Lager (mp) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 29 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K81 yrkande 4 och

2001/02:K82 yrkande 13.

Ställningstagande

Vi anser inte att det är tillfyllest att regeringen

endast följer utvecklingen vad avser krav på

domstolsprövning som EG-rätten och

Europakonventionen om mänskliga rättigheter ställer.

I de fall då det kan konstateras att Sverige inte

uppfyller krav på rättslig prövning som stadgas i

internationella konventioner, Europakonventionen om

mänskliga rättigheter eller som följer av EG-rätten

måste åtgärder för att säkerställa rätten till

domstolsprövning omedelbart vidtas. I frågor som

t.ex. frysning av tillgångar som en följd av FN:s

säkerhetsråds resolutioner och EG-förordningar måste

regeringens hänsynstagande i första hand gälla

Sveriges konventionsenliga skyldigheter på fri- och

rättighetsområdet. Med regeringens ansvar för att

värna om de mänskliga rättigheterna följer att

regeringen bör agera så att konventionsenliga och

grundlagsskyddade fri- och rättigheter inte

åsidosätts. Den enskilde måste i enlighet med

viktiga rättsprinciper ges möjlighet att få sin sak

prövad i domstol. Vi anser således att detta med

bifall till motionerna 2001/02:K81 yrkande 4 (fp)

och 2001/02:K82 yrkande 13 (mp) bör ges regeringen

till känna.

17. Yttrandefriheten (punkt 30)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 30

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K371 yrkande 23.

Ställningstagande

För att uppnå en mer individualiserad yttrandefrihet

bör 2 kap. 13 § regeringsformen utredas med

inriktning mot större restriktivitet i möjligheten

att inskränka yttrandefriheten. Detta avser såväl de

allmänt hållna formuleringarna i första stycket, som

den generella möjligheten i tredje stycket att

begränsa yttrandefriheten så länge begränsningen

avser form och inte innehåll. Även en ny ordning där

yttrandefrihetsgrundlagen i tillämpliga delar kan

skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier bör

prövas. Regeringen bör låta utreda en ny ordning för

att skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier.

Detta bör med bifall till motion 2001/02:K371

yrkande 23 (c) ges regeringen till känna.

18. Forum för levande historia m.m. (punkt 32)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 32

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller

riksdagen motion 2000/01:K402 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Sverige har genom satsningen Levande historia och

Stockholmskonferensen om Förintelsen vunnit stor

internationell respekt. Det är inte hållbart att

Sverige på ett plan framstår som ett föregångsland i

kampen mot antisemitism och rasism och på ett annat

plan framstår som en fristad för antisemitisk,

nazistisk och likartad propaganda som inte kan

bedrivas i andra europeiska länder. Både den s.k.

vit makt-musiken, som ofta sprids från just Sverige

till andra länder, och den propaganda över Internet

som produceras t.ex. av gruppen kring Radio Islam

har vid flera tillfällen väckt berättigade frågor om

den svenska lagstiftningens effektivitet och det

svenska rättsväsendets förmåga att tillgodogöra sig

viktig kunskap om samtida nazistisk och närbesläktad

propaganda. Sverige får inte till följd av otydlig

lagstiftning eller bristande rätts-tillämpning

uppfattas som en fristad av nazistiska och

antisemitiska grupper. När det gäller satsningen

Levande historia får fokus inte förskjutas från

Förintelsen till andra typer av förbrytelser i andra

delar av världen och vid andra tidpunkter. Det borde

vara en självklarhet för skola, forskning och

samhällsdebatt att belysa och analysera folkmord och

övergrepp utan låsning till en bestämd historisk

händelse eller period. Men satsningen Levande

historia har tillkommit i ett speciellt syfte som

har sin bakgrund i den historiska särställning som

antisemitismen har i västvärldens historia. Till

skillnad från andra former av gruppfördomar har

antisemitismen lett fram till en politisk ideologi

vars enda mål är att till varje pris utplåna

samtliga medlemmar av en bestämd etnisk grupp, var

de än finns på jorden. Projektet Levande historia

bör förbli ett projekt som utgår från Förintelsen

och den ideologi som ledde fram till Förintelsen.

Detta bör med bifall till motion 2000/01:K402

yrkandena 1 och 2 (fp) ges regeringen till känna.

19. Upplysning om brott mot mänskligheten

(punkt 33)

av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger

René (m), Lars Hjertén (m), Björn von der Esch

(kd), Nils Fredrik Aurelius (m), och Helena

Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 33 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 19. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2000/01:K314, 2000/01: K359 och

2001/02:K280 yrkande 2.

Ställningstagande

Kommunismen och nationalsocialismen har många

ideologiska beröringspunkter. Det gäller allt från

den kollektivistiska samhällsanalysen, enligt vilken

olika grupper ställs mot varandra och där målet är

att utplåna den ena gruppen (kapitalister respektive

judar), via förespråkandet av en omfattande

statsmakt, till de enpartivälden med hemlig polis

och förintelseläger som blivit det praktiska

resultatet. Kommunismen och nationalsocialismen har

lett till över hundra miljoner människors död genom

avrättningar, planerad svält eller i arbets- och

koncentrationsläger. Att de diktatorer som stod

ansvariga för detta, Lenin, Hitler, Stalin och Mao,

nu hyllas av politiska rörelser i Sverige kan tyckas

ofattbart, men är likafullt ett faktum. Det är

uppenbart att undervisning och samhällsdebatt inte

har förmått förmedla tillräcklig kännedom om

historiens illdåd och tillräcklig vaksamhet mot de

antidemokratiska resonemangen. När skolan misslyckas

med att förmedla kunskap och färdigheter till alla

elever är det ett direkt problem att elever ofta

inte får tillräckliga kunskaper om totalitära

diktaturers begångna oförrätter. Undervisningen

gällande nationalsocialisternas politiska massmord

och förintelseläger har på senare år förbättrats

genom särskilda insatser. En liknande uppmärksamhet

borde ägnas åt kommunismens brott mot mänskligheten.

I dag är kunskaperna om exempelvis Sovjetunionens,

Kinas och Kambodjas politiska massmord alltför ofta

bristfälliga. Det är en skyldighet mot de offer som

mördades att kunskapen om de barbariska övergreppen

sprids till kommande generationer. Detta får helt

enkelt aldrig inträffa igen. Vi föreslår att det i

statsbudgeten avsätts 20 miljoner kronor för en

särskild upplysningskampanj om kommunismens brott.

Detta bör med bifall till 2001/02:K280 yrkande 2,

2000/01: K314 och 2000/01:K359 (alla m) ges

regeringen till känna.

20. Retroaktivitetsförbud (punkt 34)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 34

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 20. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K371 yrkande 30.

Ställningstagande

Regeringen bör föranstalta om en översyn av

retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 §

regeringsformen som endast skyddar mot retroaktiv

lagstiftning i fråga om strafflagstiftning och

skatter eller avgifter. Det finns dock problem med

att det finns utrymme för att ändra andra regler

retroaktivt. Det är uppenbart att förändringar av

t.ex. bidrag kan ha nog så stor betydelse för

företags och enskildas möjligheter att planera

långsiktigt. Det är därför önskvärt att se över

retroaktivitetsskyddet för att göra det mer allmänt

tillämpligt i fråga om all lagstiftning med

retroaktiv verkan som missgynnar medborgare eller en

grupp av medborgare. En skärpning av

retroaktivitetsförbudet måste dock göras så att inte

förändringar utifrån politiska majoritetsskiften

eller förändrade förutsättningar i t.ex. ekonomin

omöjliggörs. Ett förbud mot retroaktivitet måste i

och för sig avse den retroaktiva verkan, inte

uteblivna framtida förmåner. Detta bör med bifall

till motion 2001/02:K371 yrkande 30 (c) ges

regeringen till känna.

21. Negativ föreningsfrihet (punkt 36)

av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger

René (m), Lars Hjertén (m), Björn von der Esch

(kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa

Torstensson (c) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 36 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 21. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2000/01:K278 yrkande 5 och

2001/02:K236 yrkande 12.

Ställningstagande

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje

medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad

frihet att sammansluta sig med andra för allmänna

eller enskilda syften, den s.k. positiva

föreningsfriheten. Den negativa föreningsfriheten

regleras i 2 kap. 2 § regeringsformen och innebär

att varje medborgare gentemot det allmänna är

skyddad mot tvång att tillhöra politiska

sammanslutningar, trossamfund eller andra

sammanslutningar för åskådning i politiskt,

religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.

Med rätten att ansluta sig till en förening borde

rimligen också följa en rätt att utan sanktion

utträda ur en förening. En sådan rätt är emellertid

långt ifrån given med nuvarande regelsystem. Det

förekommer fortfarande att fackliga organisationer

nekar eller ställer upp hinder då en medlem önskar

utträda eller skapar svårigheter för arbetsgivare

som vill anställa någon som inte är fackligt

ansluten. Det kan uppstå svårigheter för en

arbetssökande i de fall arbetsgivaren förbundit sig

att endast anställa dem med viss facklig

tillhörighet och den arbetssökande tillhör en annan

organisation eller inte tillhör någon facklig

organisation alls. Det förekommer även påtryckningar

på arbetsgivare att acceptera kollektivavtal. Att

rätten att stå utanför en förening inte är någon

självklarhet i Sverige illustreras även väl av

Europadomstolens dom år 1996 i målet mellan Torgny

Gustafsson och svenska staten. Mot bakgrund av vad

som anförts bör nuvarande brist i regeringsformen

snarast avhjälpas på så sätt att det av grundlagen

tydligt framgår att enskilda utan organisationstvång

kan ingå exempelvis icke-kollektivavtalsbundna

arbetsrättsavtal. Detta bör med bifall till

motionerna 2000/01:K278 yrkande 5 och 2001/02:K236

yrkande 12 (båda m) ges regeringen till känna.

22. Kriminalisering av enskilds stöd till eller

deltagande i rasistiska organisationer

(punkt 37)

av Ingvar Svensson (kd) och Björn von der Esch

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 37 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 22. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2000/01:K264 och 2000/01:Sf25

yrkande 9.

Ställningstagande

Regeringen bör lägga fram förslag till ändring av

regeringsformen och annan lagstiftning så att

enskilds stöd till eller deltagande i rasistisk

organisation eller annan organiserad brottslighet

kriminaliseras. De senaste årens händelser påvisar

behovet av förändringar. Eftersom Sverige saknar en

generell organisationslagstiftning är det svårt –

för att inte säga meningslöst – att direkt förbjuda

rasistiska eller likvärdiga organisationer. Den

förening som förbjuds i dag, kan snabbt återuppstå

under annat namn i morgon. Därför är det mycket

effektivare att kriminalisera det enskilda

deltagandet i den typen av organiserad rasism. Det

riktigt och viktigt att i regeringsformen inskränka

föreningsfriheten vid förföljelse av t.ex.

invandrare eller flyktingar eller vid förföljelse på

grund av nationellt ursprung eller trosbekännelse. I

SOU 1991:75 föreslogs en lagstiftning riktad mot

”sammanslutningar som strävar efter att med våld

eller liknande brottslighet mot person eller egendom

förverkliga rasistiska syften” och att ”den

enskildes befattning” med sådana sammanslutningar

skulle kriminaliseras. Effekten på tryckfrihets-

eller yttrandefrihetsområdet är om ”deltagande sker

eller stöd lämnas i form av meddelande” i tryckt

skrift eller i andra medier som är reglerade i

yttrandefrihetsgrundlagen. En sammanslutning som

t.ex. distribuerar utbildningsmaterial om rasistisk

förföljelse eller som uppmanar till våld eller hot

mot viss grupp träffas av en sådan bestämmelse.

Kriterier för ingripande skall vara någon form av

våld, hot eller tvång. Utredaren ville införa

begreppet ”organiserad rasism” i brottsbalkens

brottskatalog. Troligen behöver detta justeras till

en brottsbenämning som är mer generell, nämligen

”organiserad brottslighet”. Men det grundläggande

synsätt som utredningen anlägger om att

sammanslutningen skall anses medverka eller

uppmuntra till brottslighet som innebär hot, våld

eller tvång kan anses vara tillräcklig som grund för

ingripande. Som synes är detta synsätt generellt

till sina karaktär och omfattar inte bara

organiserad rasism. Det kan nämnas att den tyska

strafflagen har ovanstående inriktning där begreppen

är generella och inriktas på enskilds deltagande

eller stöd för föreningar ”vars ändamål och

verksamhet är inriktad på att begå straffbara

handlingar”. Detta bör med bifall till motionerna

2000/01:K264 och 2000/01:Sf25 yrkande 9 (båda kd)

ges regeringen till känna.

23. Äganderätten (punkt 40)

av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger

René (m), Lars Hjertén (m), Björn von der Esch

(kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa Torstensson

(c) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 40 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 23. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2000/01:K278 yrkande 4,

2000/01:K305, 2001/02:K223 yrkandena 1 och 2,

2001/02:K236 yrkande 11, 2001/02:K270, 2001/02:K278,

2001/02:K293, 2001/02:K314 yrkandena 1 och 2,

2001/02:K336 i denna del och 2001/02:MJ339 yrkande

7.

Ställningstagande

Regeringen bör lägga fram förslag om stärkt

grundlagsskydd för äganderätten och för

immateriella rättigheter. Genom ägande ges människor

möjligheter att påverka sin livssituation genom egna

insatser såsom arbete, sparande och företagande och

ges ett incitament till ett effektivt utnyttjande av

resurserna. Ägandet är en förutsättning för att

människor, oberoende av andra, skall kunna skapa sig

en trygg tillvaro och är därför lika viktig och

skyddsvärd som andra individuella fri- och

rättigheter. Mot denna bakgrund menar vi att det är

angeläget att äganderätten ges ett bättre skydd i

lagstiftningen. Grundlagens skydd mot

rättighetsinskränkande lagstiftning bör vara lika

starkt oavsett vilken fri- och rättighet det gäller.

Den enskilda äganderätten skyddas förutom av

bestämmelserna i 2 kap. 18 § regeringsformen även i

Europakonventionen. Med egendom avses i konventionen

inte bara äganderätt till fast och lös egendom utan

även rättigheter som fordringar och immateriella

rättigheter. Något sådant skydd för immateriella

rättigheter ges emellertid inte i regeringsformen.

Det föreligger dock ett nära samband mellan dem och

traditionella äganderätter. Författare, konstnärer

och fotografer äger enligt 2 kap. 19 §

regeringsformen rätt till sina verk enligt

bestämmelser som meddelas i lag. Något egentligt

skydd för immateriella rättigheter ges inte i detta

lagrum eftersom bestämmelsen förutsätter att det

finns lagregler om upphovsrätt. All egendom bör

liksom enligt Europakonventionen ges i princip samma

skydd och begränsningar. Alla ingrepp i äganderätten

måste ske med rimligt beaktande av de drabbades

intressen och ge möjlighet för enskilda och företag

att ställa om sig till ett nytt rättsläge. En

författning som inte ger ett starkt och stabilt

skydd för äganderätten riskerar att ge en kraftigt

dämpande effekt på företagande och ekonomisk

tillväxt.

Äganderätten behöver stärkas med tydliga

ersättningsregler vid inskränkning i

nyttjanderätten. Det finns en fara i att ensidigt

hävda de gemensamma intressena framför den enskildes

äganderätt. Inte minst riskerar det att leda till

ökad misstro mot rättsstaten och till att människor

i allt mindre utsträckning känner det personliga

ansvaret för sin egendom och den egna miljöpåverkan.

Sådana inskränkningar som inte drabbar generellt

utan inom ett bestämt geografiskt område eller

enskilda individer skall som huvudregel medföra rätt

till ersättning. Motionerna 2000/01:K278 yrkande 4

(m), 2001/02:K223 yrkandena 1 och 2 (c) 2001/02:K236

yrkande 11 (m), 2001/02:K270 (m), 2001/02:K278 (c),

2001/02:K293 (kd), 2000/01:K305 (m, kd, c, fp),

2001/02:

K314 yrkandena 1 och 2 (m), 2001/02:K336 (m) i denna

del samt 2001/02:

MJ339 yrkande 7 (c) tillstyrks.

24. Näringsfriheten (punkt 41)

av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger

René (m), Lars Hjertén (m), Björn von der Esch

(kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa Torstensson

(c) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 41 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 24. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2000/01:K345 yrkande 2,

2001/02:K314 yrkandena 3 och 4 samt och 2001/02:K336

i denna del.

Ställningstagande

Som framhålls i motionerna 2000/01:K345 (yrkande

2), 2001/02:314 (yrkande 3 och 4) samt 2001/02:K336

behöver grundlagsskyddet för näringsfriheten

stärkas. I en rättsstat är det staten som skall se

till att människor kan känna sig trygga. Ett problem

för många näringsidkare är den skadegörelse och

plundring som de utsätts för när aktivister angriper

dem i försök att ”krossa kapitalismen”. För att

kunna skydda människor från detta behöver polisen

resurser. Drabbade näringsidkare och andra måste

dessutom garanteras ersättning för de skador de

åsamkas. Näringsidkares äganderätt hotas även på

andra sätt. I samband med större evenemang, som EU-

möten och andra stora konferenser, spärras ofta

stora områden av. Affärer innanför avspärrningar

möter svårigheter eftersom kunderna befinner sig

utanför avspärrningarna. Givetvis måste alla

drabbade näringsidkare kompenseras för detta. Mot

denna bakgrund menar vi att näringsfriheten måste

ges ett tydligare och mer adekvat skydd i

lagstiftningen. Ersättningsreglerna måste också ses

över så att dessa blir mer funktionella. Det ligger

enligt vår mening en rättsosäkerhet i den ovisshet

som finns om t.ex. framtida beskattning, intrång och

konfiskation. Regeringen bör utreda hur företagen

och andra bättre kan skyddas mot rättsövergrepp och

hur staten bättre än i dag skall kunna ta sitt

skadeståndsansvar vid rättsövergrepp. Detta bör med

bifall till motionerna 2000/01:K345 yrkande 2,

2001/02:K314 yrkandena 3 och 4 samt och 2001/02:K336

(alla m) i denna del ges regeringen till känna.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Olika aktörers roll i arbetet med de

mänskliga rättigheterna (punkt 8)

2.

Per Lager (mp) anför följande:

Det är viktigt att uppmärksamma behovet av att

kvinnojourerna byggs ut och att deras möjlighet att

erbjuda professionell hjälp stärks. Alla kvinnor,

oberoende av bostadsort och medborgarskap, skall ges

tillgång till kvinnojourer och skyddat boende.

Invandrarkvinnors situation och behov måste beaktas

inom ramarna för den nuvarande

kvinnojoursverksamheten eller genom tillskapandet av

särskilda kvinnojourer inriktade på

invandrarkvinnors behov. Såväl individens behov som

integrationsaspekter bör beaktas. Konkret bör t.ex.

kvinnojourerna ges medel för anlitande av tolk samt

ha tillgång till tolkjourverksamhet för att snabbt

kunna erhålla tjänsten. Vidare bör kvinnojourerna

vid behov få tillgång till kompetens om etnicitet

m.m. Behovet av generell kompetensförstärkning bör

ses över och medel tilldelas för informations- och

utbildningsinsatser. I det enskilda fallet bör

möjlighet föreligga att snabbt kunna få tillgång

till efterfrågad kompetens med hänsyn till att en

kvinna kan uppsöka kvinnojouren vid akut skydds- och

stödbehov. Jag förutsätter att dessa frågor övervägs

i det fortsatta arbetet med att stödja

kvinnojourerna.

3. Miniminormer för asylrätt, m.m. (punkt 11)

4.

Per Lager (mp) anför följande:

Det borde finnas skäl att i ett lämpligt sammanhang

överväga en ordning som ger presumtiva flyktingar

möjlighet att söka humanitärt visum vid t.ex. svensk

ambassad i fall då det vore orimligt att låta den

asylsökande avvakta handläggningen av asylärendet i

ursprungs- eller transitland. Med

orimlighetsrekvisitet avses då att personen kan göra

troligt att det föreligger grava hot mot liv och

frihet.

Till följd av Amsterdamfördraget har frågor om

förföljelse och tortyr kommit att bli en del av

gemenskapsrätten. Målsättningen bör vara att tillse

att EU:s politik på området främjar högt ställda

krav på rätten till asyl. Harmoniseringsdokument som

strider mot de mänskliga rättigheterna och/eller

internationella konventioner på området kan inte

accepteras. Sverige bör inom EU verka för

miniminormer i harmoniseringsdokument som värnar en

humanitär asylrätt och ha en högt ställd profil i

dessa frågor. Det måste vara den enskildes

rättighetsperspektiv som är det viktiga inte

harmonisering och gemenskapspolitik som sådan.

Kommissionens meddelande om ett gemensamt

asylförfarande och en enhetlig status giltig i hela

unionen för den som beviljas asyl undergräver idén

om harmonisering via miniminormer och strider mot de

mänskliga rättigheterna på asylområdet. För den

enskilde blir första landets reglering avgörande,

utan möjlighet att få förnyad prövning i en

medlemsstat med mer generösa regler.

5. Avskaffande av vissa lagar, m.m. (punkt 15)

6.

Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén (m)

och Nils Fredrik Aurelius (m) anför följande:

Människors handlande bör i så liten utsträckning som

möjligt vara omgärdat av regleringar. Av den

anledningen finns det i och för sig skäl att

överväga avskaffandet av lagar som onödigtvis

begränsar handlingsfriheten.

7. Integritet (punkt 27)

8.

Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén (m)

och Nils Fredrik Aurelius (m) anför följande:

Det är angeläget att lagstiftningen kan erbjuda

skydd för den personliga integriteten. Den tekniska

utvecklingen öppnar oavbrutet vägar för att

kontrollera medborgarna. Viktiga delar av en

människas liv kan karläggas på en rad skilda vägar

som bankkort, via Internet, apotekskort. En central

frågeställning är hur skyddet för integriteten skall

utformas utan att begränsa medborgarnas

yttrandefrihet och insyn i myndigheternas verksamhet

och samtidigt ge betryggande vägledning för det

framtida bruket av personuppgifter. En

teknikoberoende generell

integritetsskyddslagstiftning kan behöva kombineras

med en förstärkning av det nuvarande

grundlagsskyddet, etiska normer och med

säkerhetsmässiga och praktiska åtgärder. Regeringen

har nu aviserat att en utredning inom kort kommer

att tillsättas med uppgift att kartlägga, analysera

och utvärdera sådan lagstiftning som berör den

enskildes integritet. Vi anser att det är mycket

viktigt att en sådan utredning nu tillsätts och

förutsätter att så sker.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

Regeringens skrivelse 2001/02:83 En nationell

handlingsplan för de mänskliga rättigheterna.

Följdmotioner

2001/02:K79 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en värdekommission.

2001/02:K80 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om hur de mänskliga rättigheterna

bör stärkas.

2001/02:K81 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en vidgad

flyktingdefinition.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att tillsätta en

parlamentarisk utredning för att se över

barnkonventionens tillämpning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder för att

förbättra omhändertagandet av ensamma flyktingbarn.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att kraftfullt

driva frågan om rättssäkerhet så att våra grundlagar

upprätthålls gentemot alla våra medborgare.

2001/02:K82 av Per Lager m.fl. (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

handlingsplaner för mänskliga rättigheter hos

myndigheterna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU

bör verka för miniminormer som värnar en humanitär

asylrätt.

3. Riksdagen begär att regeringen utreder

möjligheter för flyktingar att söka humanitärt visum

i tredje land.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om amnesti för gömda

flyktingbarn.

5. Riksdagen begär att regeringen utreder ensamma

flyktingbarns situation.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen inom

EU bör verka för framtagandet av ett gemensamt

handlingsprogram för hur ensamma flyktingbarn skall

omhändertas.

7. Riksdagen begär att regeringen utreder

förutsättningarna för och behovet av en mer generell

diskrimineringslagstiftning för samtliga

samhällsområden.

8. Riksdagen begär att regeringen utreder

möjligheten av en utökad kvinnojoursverksamhet, så

att alla kvinnors och särskilt invandrarkvinnors

behov av stöd kan tillgodoses.

9 Riksdagen begär att regeringen utreder

transpersoners speciella behov av

diskrimineringsskydd.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

barnkonsekvensanalyser och barnbilagor.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om de äldres situation.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om samerna.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rätten till

domstolsprövning.

Motion med anledning av proposition

2001/02:80

2001/02:K60 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

6. Riksdagen beslutar att upphöja

Europakonventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna till

grundlag i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motion från allmänna motionstiden

1998

1998/99:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförts om en konsekvensanalys

av polisens utökade befogenheter att kontrollera

medborgarna och speciellt då vad detta innebär för

den personliga integriteten.

Motioner från allmänna motionstiden

1999

1999/2000:Sf637 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförts om en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning.

1999/2000:So321 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförts om diskriminering av

funktionshindrade.

Motioner från allmänna motionstiden

2000

2000/01:K233 av Stefan Attefall (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om införandet av en medborgarbok.

2000/01:K242 av Margareta Viklund (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om tillsättandet av en

parlamentarisk sammansatt utredning för att få ett

samlat grepp om frågan hur skyddet mot

diskriminering skall vara utformat.

2000/01:K264 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av regeringsformen och annan

lagstiftning så att enskilds stöd till eller

deltagande i rasistisk organisation eller annan

organiserad brottslighet kriminaliseras.

2000/01:K267 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med anledning av vad i motionen anförs om

förstärkta mänskliga fri- och rättigheter.

2000/01:K273 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

begär att regeringen lägger fram förslag till

förstärkning av den personliga integriteten i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:K278 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om ökat minoritetsskydd vid

rättighetsbegränsningar i enlighet med vad som

anförs i motionen.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till förstärkning av skyddet för de

mänskliga fri- och rättigheterna i enlighet med vad

som anförs i motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av Europakonventionens

ställning i enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om förstärkt grundlagsskydd för äganderätten

i enlighet av vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om förstärkt skydd för den negativa

föreningsfriheten i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2000/01:K279 av Magnus Jacobsson (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om de religiösas

rättigheter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om inrättande av en

religionsombudsman.

2000/01:K305 av Ola Karlsson m.fl. (m, kd, c, fp)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att initiera en

grundlagsöversyn som tar sikte på att stärka

egendomsskyddet för såväl fast som lös egendom och

att egendomsskyddet i första hand skall garanteras i

den nationella svenska rätten.

2000/01:K314 av Roy Hansson (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av information om de

brott mot mänskligheten som begåtts i kommunismens

namn.

2000/01:K319 av Per Landgren och Lennart Fridén (kd,

m) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad som anförs i motionen om en

samvetsklausul inom sjukvården och

högskoleutbildningen.

2000/01:K328 av Carl Erik Hedlund (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen beslutar att avskaffa lagarna

1999:130, 1999:132, 1999:133 samt 1991:433 mot

diskriminering på grund av etnicitet, handikapp,

sexuell läggning eller kön.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om vikten av sänkta

skatter och avregleringar i syfte att motverka

diskriminering på arbetsmarknaden.

2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett införande av en

generell integritetslag.

2000/01:K345 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till förstärkt grundlagsskydd för

näringsfriheten i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2000/01:K359 av Henrik S Järrel (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening med

hänvisning till vad som anförs i motionen om att

rikstäckande upplysningsinsatser rörande bl.a.

kommunismens historia och folkmord bör komma till

stånd under innevarande mandatperiod.

2000/01:K399 av Per Lager m.fl. (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av nuvarande lagstiftning på

diskrimineringsområdet i enlighet med vad som anförs

i motionen (avsnitt 3.3 och 3.3.1).

2000/01:K401 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen utreder vad som

i kapitel 4.1 i motionen anförs om en lag om

mänskliga rättigheter m.m.

2000/01:K402 av Lars Leijonborg (fp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att åtgärder av det

slag som anges i motionen bör vidtas, så att Sverige

inte till följd av otydlig lagstiftning eller

bristande rättstillämpning uppfattas som en fristad

för nazistisk, antisemitisk och rasistisk

propaganda.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att fokus för

satsningen Levande historia och

Stockholmskonferenserna kring Förintelsen bör bestå

också i framtiden.

2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om regeringsformens

bestämmelse om diskriminerande lagstiftning.

2000/01:So451 av Sofia Jonsson (c) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en samlad

diskrimineringslag.

2000/01:So538 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa ett

diskrimineringsförbud i Sveriges grundlag och att

vidga diskrimineringsförbudet i Europakonventionen.

Motioner med anledning av skr.

2000/01:59

2000/01:Sf20 av Margit Gennser m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skyddet mot

diskriminering bör införas i grundlagen.

2000/01:Sf22 av Kalle Larsson m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att riksdagen ser positivt på en förändring

av grundlagen för att stärka skyddet mot diskrimi-

nering på grund av sexuell läggning enligt vad i

motionen anförs.

2000/01:Sf25 av Magda Ayoub m.fl. (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

8. Riksdagen begär av regeringen en utredning om

ett diskrimineringsskydd i grundlagen vilket skulle

kunna användas för rättsligt grundade krav.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kriminalisering av

enskilds stöd till eller deltagande i rasistiska och

andra kriminella organisationer.

Motioner från allmänna motionstiden

2001

2001/02:K223 av Kenneth Johansson och Eskil

Erlandsson (c) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

kommission med uppgift att belysa den privata

äganderättens betydelse för ekonomisk utveckling.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring om stärkt skydd för

äganderätten i både grundlagen och den vanliga

lagstiftningen.

2001/02:K224 av Harald Nordlund (fp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att ILO-konvention 169 bör

undertecknas

2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om grundlagens skydd

mot rättighetsinskränkande lagstiftning.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om minoritetsskyddet.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förhållandet mellan

Europakonventionen och regeringsformen.

11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om ändring av regeringsformens skydd för

äganderätten så att detta står i samklang med

Europakonventionen i enlighet med vad som anförs i

motionen.

12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om ändring av regeringsformen vad gäller den

negativa föreningsfriheten i enlighet med vad som

anförs i motionen.

2001/02:K244 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ett tillägg i 2 kap. 15 §

regeringsformen som innebär ett skydd mot lagar och

andra föreskrifter som missgynnar någon av skäl som

har samband med sexuell läggning.

2001/02:K264 av Åsa Torstensson (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om minoriteters

delaktighet i demokratin.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om minoritetsgruppers

möjlighet att utöva sitt självbestämmande genom

exempelvis ett övertagande av fördelning av t.ex.

kulturmedel till de egna institutionerna.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att de nationella

minoriteterna och ursprungsbefolkningen bör nämnas i

regeringsformen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att offentliga

institutioner bör utnyttja samrådsförfarande med

minoriteter.

2001/02:K270 av Ola Karlsson m.fl. (m, kd, c, fp)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att utreda formerna för ett

fullgott grundlagsskydd för all slags egendom.

2001/02:K276 av Erling Wälivaara (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att fortsätta reformarbetet med

att stärka minoritetsspråkens ställning i hela

landet.

2001/02:K278 av Åsa Torstensson och Eskil Erlandsson

(c) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om att stärka

äganderätten med tydliga ersättningsregler vid

inskränkning av nyttjanderätten.

2001/02:K280 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen framförs om upplysning rörande

nationalsocialismens och kommunismens brott.

2001/02:K284 av Agne Hansson m.fl. (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen bör

återkomma till riksdagen med ett lagförslag om

förbud mot åldersdiskriminering.

2001/02:K293 av Mikael Oscarsson (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att principen om likvärdigt skydd

i grundlagen skall gälla för all slags egendom.

2001/02:K307 av Harald Bergström (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige bör

verka för ett europeiskt och internationellt förbud

mot eutanasi inom Europeiska unionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tillsättandet av en

offentlig utredning rörande en grundlagfäst rätt

till liv.

2001/02:K314 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om stärkt grundlagsskydd för äganderätten i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om stärkt grundlagsskydd för immateriella

rättigheter i enlighet med vad som anförs i

motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om stärkt skydd för näringsfriheten i

enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen begär att regeringen låter utreda hur

rättssäkerheten kan förbättras för företagare och

enskilda i enlighet med vad som anförs i motionen.

2001/02:K336 av Olle Lindström (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att grundlagsskyddet för den

enskilda äganderätten och näringsfriheten stärks.

2001/02:K342 av Stefan Attefall (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om införandet av en medborgarbok.

2001/02:K349 av Per Lager och Kia Andreasson (mp)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av grundlagen så att ett generellt

rättsligt bindande skydd mot diskriminering införs

och att begränsningen till etniska minoriteter i 2

kap. 15 § regeringsformen (RF) upphävs.

2001/02:K350 av Henrik S Järrel (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

begär att regeringen lägger fram förslag om en

reformering av de s.k. ombudsmannainstituten med

sikte på en sammanhållen organisation under

riksdagens primära insyn.

2001/02:K353 av Birgitta Sellén och Sofia Jonsson

(c) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om att en

lagstiftning bör säkerställa rätten till teckenspråk

så att den tillförsäkrar döva samma rätt som de

språkliga minoriteterna i Sverige erhållit.

2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

23. Riksdagen begär hos regeringen en utredning av

2 kap. 13 § RF samt en lagstiftning för att skydda

enskildas yttrandefrihet i nya medier.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av

retroaktivitetsförbudet.

2001/02:K381 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen utreder vad som

i kapitel 4.1 i motionen anförs om en lag om

mänskliga rättigheter m.m.

2001/02:K406 av Jonas Ringqvist och Kjell-Erik

Karlsson (v) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som i motionen anförs

om att människoapor skall ges vissa grundläggande

rättigheter som hittills endast varit reserverade

för människor.

2001/02:K420 av Gunnar Axén (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen beslutar att avskaffa lagen

(1966:742) om hotell- och pensionatrörelse.

2. Riksdagen beslutar att avskaffa lagen

(1969:612) om förbud mot professionell boxning.

3. Riksdagen beslutar att avskaffa lagen

(1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete.

4. Riksdagen beslutar att avskaffa lagen

(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

5. Riksdagen beslutar att avskaffa

hyresförhandlingslagen (1978:304) och 12 kap.

jordabalken.

6. Riksdagen beslutar att avskaffa namnlagen

(1982:670).

7. Riksdagen beslutar att avskaffa arbetstidslagen

(1982:673).

8. Riksdagen beslutar att avskaffa förordning

(1983:18) om studerandekårer, nationer och

studentföreningar vid universitet och högskolor.

9. Riksdagen beslutar att avskaffa lagen

(1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra

liknande verksamheter.

10. Riksdagen beslutar att avskaffa lagen

(1990:886) om granskning och kontroll av filmer och

videogram.

11. Riksdagen beslutar att avskaffa

jämställdhetslagen (1991:433).

12. Riksdagen beslutar att avskaffa tobakslagen

(1993:581).

13. Riksdagen beslutar att avskaffa alkohollagen

(1994:1738) och alkoholförordningen (1994:2046).

14. Riksdagen beslutar att avskaffa lag

(1994:1809) om totalförsvarsplikt.

15. Riksdagen beslutar att avskaffa lag (1998:408)

om förbud mot köp av sexuella tjänster.

16. Riksdagen beslutar att avskaffa lag (2000:537)

om märkning och registrering av hundar och

förordning (2000:538) om märkning och registrering

av hundar.

2001/02:K429 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inskränkningar i

lagen om de grundläggande fri- och rättigheterna

skall vara godtagbara i ett demokratiskt samhälle

och stå i proportion till nyttan med bestämmelsen

för alla invånare i landet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det är önskvärt

att utländska och svenska medborgare i så stor

utsträckning som möjligt skall vara jämställda i 2

kap. regeringsformen om grundläggande fri- och

rättigheter.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i 2 kap. regeringsformen så att

särbehandling mellan svenska och utländska

medborgare undanröjs.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till att ändring i utlänningslagstiftningen,

regeringsformen och Europakonventionen snarast

utreds närmare, såväl lagtext som förordningar och

tillämpning av desamma.

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag hur 2 kap. regeringsformen kan omarbetas i

syfte att ge handlingsutrymme under extraordinära

förhållanden och tydligt visa att Europakonventionen

gäller.

2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz

(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om det svenska

ombudsmannasystemet.

2001/02:Ju451 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om medborgerliga fri-

och rättigheter.

5. Riksdagen ger regeringen i uppdrag att lägga

fram en samlad analys av vad kontrollsamhället får

för konsekvenser för samhällsutvecklingen i stort

och för den enskildes integritet.

2001/02:L367 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om regeringsformens

bestämmelse om diskriminerande lagstiftning.

2001/02:L371 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c, fp,

mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att sexuell läggning

skall omfattas av 2 kap. 15 § regeringsformen.

2001/02:U305 av Holger Gustafsson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utreda och

klargöra den teoretiska och ideologiska grunden för

mänskliga rättigheter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att klargöra

frågeställningar om universella mänskliga

rättigheter respektive kulturellt betingade.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utreda och

klargöra vilka rättigheter som är absoluta och vilka

som är underordnade eller beroende av andra.

2001/02:Sf399 av Magda Ayoub m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om nationella

minoriteters möjlighet att använda sitt språk i

kontakten med centrala myndigheter och att de

vanligaste svenska lagarna bör översättas till

samiska, finska och meänkieli.

2001/02:So239 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att vidta åtgärder

för att förhindra åldersdiskriminering.

2001/02:So302 av Sven Brus och Kenneth Lantz (kd)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin