Bet. 2001/02:KU21

Konstitutionsutskottets betänkande

2001/02:KU21

Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet, m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 2001/02:74 Yttrandefrihetsgrundlagen och

Internet samt motioner som väckts med anledning av

propositionen och motioner från den allmänna

motionstiden 2001.

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag till

ändringar i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande. De

föreslagna ändringarna i lagen (1949:165) angående

beslag å vissa skrifter och i lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden har sådant

samband med de föreslagna grundlagsändringarna att

de enligt utskottet bör antas först i samband med

att riksdagen antar förslagen till

grundlagsändringarna. Utskottet föreslår därför att

de behandlas vid 2002/03 års riksmöte.

Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anför om en

översyn av bestämmelserna om bl.a. databasregeln med

hänsyn till framtida användning av ny teknik, vad

utskottet anför om en analys av huruvida ett

frivilligt grundlagsskydd kan komma i konflikt med

bestämmelser med syfte att skydda den personliga

integriteten samt med bifall till en motion vad

utskottet anför om en utvärdering av brottskatalogen

i tryckfrihetsförordningen. Utskottet avstyrker

övriga motioner.

Elva reservationer samt ett särskilt yttrande har

avlämnats.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Ett utvidgat grundlagsskydd för ny

kommunikation som sker med hjälp av

elektromagnetiska vågor

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anför om en översyn av

bestämmelserna med hänsyn till framtida

användning av ny teknik.

2. Ett frivilligt grundlagsskydd enligt

databasregeln

Riksdagen antar som vilande regeringens förslag

till 1 kap. 9 § andra–sjätte styckena lagen om

ändring i yttrandefrihetsgrundlagen. Därmed

avslår riksdagen motionerna 2001/02:K55 yrkandena

1 och 4 samt 2001/02:K57 yrkandena 1 och 2.

Reservation 1 (c)

Reservation 2 (fp)

3. Skyddet för den personliga

integriteten

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anför om en analys av

huruvida ett frivilligt grundlagsskydd kan komma

i konflikt med bestämmelser med syfte att skydda

den personliga integriteten.

4. Ansökningsavgift för utgivningsbevis

Riksdagen avslår motion 2001/02:K53.

5. Olaga hot m.fl. brott som tryck- och

yttrandefrihetsbrott

Riksdagen antar som vilande utskottets i bilaga

3 intagna förslag till lag om ändring i lagen

(2002:00) om ändring i tryckfrihetsförordningen

såvitt avser 7 kap. 4 §. Därmed tillstyrker

riksdagen regeringens förslag delvis samt avslår

motion 2001/02:K56 yrkande 1.

Reservation 3 (m)

6. Utvärdering av brottskatalogen i

tryckfrihetsförordningen

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anför om en utvärdering av

brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen.

Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:K51.

7. Inskränkningar av etableringsfriheten

för trådsändningar

Riksdagen antar som vilande regeringens förslag

till 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen. Därmed

avslår riksdagen motionerna 2001/02:K56 yrkande 2

och 2001/02:K57 yrkande 3.

Reservation 4 (m)

Reservation 5 (fp)

8. Den fortsatta utvecklingen när det

gäller det tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga systemet

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K54

yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:K55 yrkandena 2

och 3.

Reservation 6 (mp)

Reservation 7 (c)

9. Internationell rättslig hjälp i

brottmål

Riksdagen avslår motion 2001/02:K52.

10. Grundlagsförslagen i övrigt

Riksdagen antar som vilande regeringens förslag

till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

och lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen i

den mån de inte omfattas av vad utskottet

föreslagit under punkterna 2, 5 och 7.

11. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen beslutar att skjuta upp behandlingen

av regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1949:165) angående beslag å vissa skrifter

och lag om ändring i lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden till 2002/03

års riksmöte.

12. Yttrandefrihet

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K221,

2001/02:K317 och 2001/02:K388.

Reservation 8 (m)

13. Rätt tilll genmäle

Riksdagen avslår motion 2001/02:K367 yrkande 1.

Reservation 9 (kd)

14. Jurysystemet

Riksdagen avslår motion 2001/02:K272.

Reservation 10 (m, kd, fp)

15. Nyhetsbyrå i allmänhetens tjänst

Riksdagen avslår motion 2001/02:Kr338 yrkandena

1 och 2.

16. Pornografi

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K232

yrkande 3, 2001/02:K362, 2001/02:Ju452 yrkande 2

och 2001/02:K416.

Reservation 11 (kd)

Stockholm den 23 april 2002

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per

Unckel (m), Göran Magnusson (s), Pär Axel Sahlberg

(s), Kenneth Kvist (v), Ingvar Svensson (kd), Inger

René (m), Mats Berglind (s), Lars Hjertén (m),

Kerstin Kristiansson Karlstedt (s), Kenth Högström

(s), Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius

(m), Per Lager (mp), Åsa Torstensson (c), Helena

Bargholtz (fp), Britt-Marie Lindkvist (s) och Peter

Pedersen (v).

2001/02

KU21

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Den 4 februari 1999 beslutade regeringen om direktiv

till en parlamentarisk kommitté med uppdrag att

närmare analysera behovet av och förutsättningarna

för en mer teknikoberoende grundlagsreglering av

yttrandefriheten. Kommittén skulle vidare analysera

och ta ställning till om de preskriptionstider som

gäller för tryckfrihets- respektive

yttrandefrihetsbrotten bör förlängas samt utreda

vissa tillämpningsproblem rörande främst

yttrandefrihetsgrundlagen. Dessutom skulle kommittén

ta ställning till om brottet olaga hot och andra

kriminaliserade yttranden där olaga hot ingår som

ett led bör bli tryckfrihets- respektive

yttrandefrihetsbrott. Kommittén antog namnet

Mediegrundlagsutredningen. Mediegrundlagsutredningen

överlämnade i mars 2001 betänkandet

Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet, Utvidgat

grundlagsskydd och andra frågor om tryck- och

yttrandefrihet (SOU 2001:28). Betänkandet har

remissbehandlats.

I en framställning till regeringen den 4 maj 2001

föreslog Justitiekanslern att lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden bör ändras bl.a.

så att mål rörande tryckfrihetsbrott och

yttrandefrihetsbrott som har samband med varandra

kan tas upp av en av de tingsrätter som är rätt

domstol för något av målen (dnr Ju 2001/3649).

Framställningen har remissbehandlats.

Regeringen beslutade den 15 november 2001

att inhämta Lagrådets yttrande. Lagrådet

har i allt väsentligt godtagit förslagen

och endast haft några synpunkter av i

huvudsak lagteknisk natur. Regeringen har

följt Lagrådets förslag. Dessutom har

vissa redaktionella ändringar gjorts.

Utskottets överväganden

Propositionen

Grundlagsskyddets omfattning,

nuvarande ordning

Medier som omfattas av grundlagarna

Överföring av information mellan människor på längre

avstånd än syn- och hörhåll kan ske antingen med

fysiska databärare som transporteras mellan

avsändaren och mottagaren eller med hjälp av

elektromagnetiska vågor. Exempel på fysiska

databärare är papper, videogram och cd-skivor.

Sändningar i radio och television samt genom datorer

sker däremot med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Tryckfrihetsförordningen (TF) och

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ger ett särskilt

grundlagsskydd för friheten att yttra sig genom

fysiska databärare eller genom överföringar som sker

med hjälp av elektromagnetiska vågor. Förenklat kan

sägas att TF innehåller bestämmelser om

yttrandefriheten i skrifter. Regler för

yttrandefriheten i radio, television och vissa

överföringar via datornät samt filmer, videogram,

ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar

finns i YGL.

YGL tillkom efter förebild av TF och bygger på

samma grundläggande principer, nämligen

etableringsfrihet, förbud mot censur och liknande

åtgärder, ensamansvar med meddelarskydd, särskild

brottskatalog och särskild rättegångsordning med

juryprövning.

Särskilt om sändningar som sker med hjälp av

elektromagnetiska vågor

Sändningar som omfattas av

yttrandefrihetsgrundlagen

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattar ljudradio,

television och vissa liknande överföringar (1 kap. 1

§ YGL). Med liknande överföringar avses andra

sändningar av ljud, bild eller text som sker med

hjälp av elektromagnetiska vågor, exempelvis

överföringar av databaslagrad information. Som en

samlingsbeteckning för program i ljudradio, program

i television och innehåll i sådana andra sändningar

används i YGL ordet radioprogram.

Huvudregeln om radioprogram

YGL är tillämplig på sändningar av radioprogram som

är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot

med tekniska hjälpmedel (1 kap. 6 § första stycket

YGL). Denna regel brukar kallas huvudregeln om

radioprogram.

Med kravet att en sändning är riktad till

allmänheten menas att den sändande utan särskild

begäran från mottagaren riktar sändningen till vem

som helst som önskar ta emot den. Det typiska fallet

är rundradiosändning genom etern. En sådan sändning

kan tas emot av alla som skaffar sig en mottagare.

På ett i princip likartat sätt riktas trådsända

radio- och TV-program till allmänheten, t.ex. kabel-

TV. I båda fallen är det den som sänder som svarar

för den huvudsakliga aktiviteten. Mottagaren varken

kan eller behöver påverka sändningen. Hans eller

hennes medverkan är begränsad till att koppla på

mottagarapparaten och välja kanal. Om däremot den

som önskar ta del av en sändning själv tar kontakt

med sändaren och begär viss information, kan

sändningen inte sägas vara riktad till allmänheten.

Den omfattas därför inte av huvudregeln om

radioprogram. En sådan överföring av information kan

dock vara grundlagsskyddad enligt andra bestämmelser

(se nedan).

Kravet på att sändningen skall vara avsedd att tas

emot med tekniska hjälpmedel innebär att t.ex.

användning av högtalaranläggningar eller TV-

monitorer på estrader och idrottsarenor faller

utanför huvudregelns tillämpningsområde.

Databasregeln

YGL:s regler om radioprogram skall tillämpas också

när vissa särskilt uppräknade aktörer med hjälp av

elektromagnetiska vågor på särskild begäran

tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur

ett register med upptagningar för automatisk

databehandling under förutsättning att den

mottagande inte kan ändra innehållet i registret.

Denna regel kallas databasregeln (1 kap. 9 § YGL).

Databasregeln omfattar alltså överföringar av

information från databaser, dvs. överföringar av

lagrad information. Det är allmänheten som skall

tillhandahållas upplysningarna. En annan

förutsättning är att tillhandahållandet sker på

särskild begäran. Med det menas att överföringen

startas av mottagaren. Det är härvid utan betydelse

om det finns flera meddelanden tillgängliga för

mottagaren att välja bland eller om endast ett

meddelande är tillgängligt. Dessutom förutsätts att

mottagaren inte kan ändra innehållet i databasen.

Grundlagsskyddet gäller endast för vissa aktörer,

nämligen redaktioner för tryckta periodiska skrifter

eller för radioprogram, företag för yrkesmässig

framställning av tekniska upptagningar samt

nyhetsbyråer. Dessa aktörer brukar med ett gemensamt

begrepp kallas traditionella massmedieföretag.

Bilageregeln

Tryckfrihetsförordningen (TF) gäller för skrifter

som framställts i tryckpress. Grundlagen gäller

också för skrifter som mångfaldigats genom

stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt

förfarande, om utgivningsbevis gäller för skriften

eller skriften är försedd med beteckning som utvisar

att den är mångfaldigad och i anslutning därtill

tydliga uppgifter om vem som har mångfaldigat den

och om ort och år för detta. Denna regel kallas

stencilregeln. Till skrift hänförs bild även om den

inte åtföljs av text. En skrift kan vara periodisk

eller inte periodisk. Med periodisk skrift förstås

att skriften enligt en utgivningsplan är avsedd att

under en bestämd titel utges med minst fyra vid

särskilda tider utkommande nummer eller häften

årligen.

Utöver skrifter omfattar TF radioprogram och

tekniska upptagningar som avses i YGL och som

oförändrat återger hela eller delar av innehållet i

en periodisk skrift och anger hur innehållet

disponerats, om det är ägaren till den periodiska

skriften som sprider eller låter sprida innehållet i

dessa former

(1 kap. 7 § andra stycket TF). Ett sådant program

eller en sådan upptagning skall jämställas med en

bilaga till skriften. Denna regel kallas därför

bilageregeln.

Bilageregeln omfattar alltså bl.a. radioprogram

enligt YGL. Eftersom med radioprogram förstås

ljudradio, television och andra liknande sändningar,

gäller regeln för t.ex. databasöverföringar.

För att bilageregeln skall vara tillämplig krävs

alltså att innehållet i en periodisk skrift står som

förlaga. Material som publiceras endast elektroniskt

faller följaktligen utanför tillämpningsområdet.

Skriftens innehåll skall dessutom återges

oförändrat. Det innebär att bilageregeln inte är

tillämplig om ändringar görs i materialet i t.ex. en

databas i förhållande till den tryckta versionen.

Slutligen förutsätts för bilageregelns

tillämplighet att det är ägaren till en periodisk

skrift som antingen själv sprider eller låter annan

sprida skriftens innehåll. Om bilageregeln gäller,

utesluts tillämpning av YGL (1 kap. 11 § YGL).

Principerna om ensamansvar och anskaffar- och

meddelarfrihet samt anonymitetsskydd

En viktig grundsats i tryckfrihetsförordningen (TF)

och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är att i princip

endast en person kan göras ansvarig för innehållet i

en grundlagsskyddad framställning. I grundlagarna

anges vem denna person är. Ansvaret kan till följd

härav kallas exklusivt. Ansvaret är också successivt

i den meningen att det i första hand åvilar den som

kan sägas stå närmast brottet. Om ansvaret inte kan

utkrävas av denne, övergår det till annan i en

ansvarskedja. För periodiska skrifter och de medier

som omfattas av YGL gäller primärt ett

utgivaransvar. Utgivaransvaret kan bortfalla under

vissa förutsättningar, t.ex. om utgivaren är utsedd

för skens skull eller uppenbarligen inte kan utöva

tillsyn över framställningens offentliggörande och

bestämma över dess innehåll så att ingenting får

införas i den mot hans eller hennes vilja.

Ensamansvaret är formellt på det sättet att det

åvilar den i grundlagarna utpekade ansvarige oavsett

hur han eller hon bidragit till framställningens

tillkomst och oavsett om han eller hon känt till

dess innehåll. Det innebär också att andra som

medverkar vid framställningens tillkomst t.ex. genom

att anskaffa och meddela uppgifter för

offentliggörande i princip inte kan ställas till

svars för innehållet. De medverkande kan också

åtnjuta ett anonymitetsskydd. Principen om

ensamansvar gagnar yttrandefriheten. Samtidigt

medger den effektiva ingripanden då yttrandefriheten

missbrukas.

Sändningar med internationell anknytning

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är i första hand

tillämplig på radioprogram som utgår från Sverige.

Vid sändningar av sådana program gäller samtliga

regler i grundlagen. Radioprogram som samtidigt och

oförändrade sänds vidare här i landet och kommer

från utlandet eller förmedlas hit genom

satellitsändning men inte utgår från Sverige har

däremot ett inskränkt grundlagsskydd. Endast de

regler i YGL som kan upprätthållas i praktiken har

gjorts tillämpliga på dessa program. Exempelvis

gäller principen om ensamansvar inte för dessa

sändningar (1 kap. 7 § YGL). I fråga om radioprogram

som sänds från sändare utanför Sverige gäller enbart

rätten att meddela och anskaffa uppgifter för

offentliggörande och rätten att vara anonym (10 kap.

2 § YGL).

Tjänster för kommunikation till

allmänheten

Internet

Internet kan numera användas för såväl traditionella

teletjänster som för nya tjänster som t.ex.

chattjänster, vilka möjliggör en textbaserad dialog

mellan två eller flera användare i realtid. Även

ljudradio- och TV-program kan göras tillgängliga via

Internet. Spridningen av Internetanvändningen har

skett dels genom att myndigheter, företag och

organisationer i ökad utsträckning erbjuder sina

tjänster via Internet, dels genom att tillgången

till Internet har blivit vanlig även för

privatpersoner. Det huvudsakliga skälet till den

omfattande spridningen anses vara nätets tekniska

uppbyggnad, som är icke-hierarkisk, dvs. den saknar

central styrning. Tekniskt sett är Internet ett ”nät

av nät” förenade genom användandet av gemensamma

kommunikationsprotokoll, dvs. standardiserade sätt

för kommunikation mellan datorer, varav vissa utgör

grunden för det som mer populärt kallas webben eller

www (World Wide Web). Internet bör, enligt

regeringen, betraktas som en plattform för

tillhandahållande av olika tjänster och inte som ett

eget medium.

Särskilt om aktörerna och om nya tjänster

Grundlagsskydd för kommunikation till allmänheten

genom viss databasanvändning tillkommer endast vissa

massmedieföretag. Andra medieföretag och enskilda

som driver motsvarande verksamhet eller erbjuder

liknande tjänster omfattas alltså inte av skyddet.

Nya tjänster för kommunikation till allmänheten

tillkommer hela tiden. Vissa faller in under dagens

grundlagsskydd för massmedieföretags verksamhet,

medan andra faller utanför. Det är särskilt tre nya

typer av tjänster som nu tilldrar sig intresse,

eftersom de helt eller delvis saknar grundlagsskydd

eller det framstår som tveksamt om skydd gäller.

Dessa tjänster – webbsändningar, push-teknik och

print on demand-verksamhet (även kallat

beställtryck) – beskrivs i det följande i nu angiven

ordning.

Webbsändningar

Överföring av rörliga bilder och ljud (sändning) via

Internet kan i dag ske huvudsakligen på tre sätt. En

webbsändning kan ske på tid som sändaren bestämmer,

antingen genom uppspelning av en tidigare lagrad

film eller ljudfil eller genom tillgängliggörande av

en direktsändning, dvs. en överföring i princip utan

tidsfördröjning i förhållande till verkligheten och

utan egentlig lagring av innehållet. Överföringen

kan också startas på en tidpunkt som mottagaren

bestämmer. Sändaren tillhandahåller då informationen

lagrad i datafiler på en server.

I de två första fallen bestämmer sändaren

tidpunkterna för sändningarna. Överföringarna har i

dessa fall stora likheter med traditionella

ljudradio- och TV-sändningar. Tekniskt sett finns

dock en skillnad. Den består i att utsändning av

signaler vid webbsändningar inte sker till hela

nätet såsom är fallet vid traditionella sändningar

utan bara till de mottagare som har öppnat en

förbindelse genom vilken förmedlingen av

sändningarna kan ske. Också när det gäller den

tredje typen av webbsändning öppnar mottagaren

förbindelsen till den lagrade informationen. En

webbsändning som består i att mottagaren på en

tidpunkt som han eller hon själv bestämmer begär en

uppspelning av en inspelning som sändaren

tillhandahåller i lagrad form omfattas av dagens

databasregel och är därmed grundlagsskyddad under

förutsättning att sändaren är ett traditionellt

massmedieföretag. Sändningen startas nämligen då av

mottagare och tillhandahålls därmed på särskild

begäran.

När det gäller de två andra fallen av

webbsändningar är det inte lika klart vad som

gäller. Huvudregeln om radioprogram är endast

tillämplig om sändningarna kan anses riktade till

allmänheten. Om så inte är fallet, måste

förutsättningarna enligt databasregeln vara

uppfyllda för att grundlagsskydd skall föreligga. I

annat fall saknas grundlagsskydd.

Push-teknik

I Internetsammanhang har beteckningen push-teknik

främst kommit att användas för att beskriva de

tjänster som innebär att mottagaren får specifik

information utan särskild begäran vid varje

tillfälle. Förenklat kan tjänsten beskrivas som ett

abonnemang på skräddarsydda sändningar. Användaren

bestämmer inom vilka ämneskategorier han eller hon

vill ha information. Tjänstetillhandahållaren gör

sedan sammanställningar av egen information eller

söker aktivt information hos andra

informationsleverantörer.

Sammanställningen sänds sedan till mottagaren med

viss regelbundenhet eller så snart ett meddelande i

den specificerade ämneskategorin har inkommit till

tillhandahållaren av tjänsten.

Push-teknik kan sägas vara motsatsen till pull-

teknik där användaren själv söker upp informationen

och hämtar hem den till sin dator, vilket är det

vanliga tillvägagångssättet vid sökning på webbsidor

på Internet.

Som synonymer till push-teknik används stundtals

uttryck som webcasting och webbutsändning.

Om det är mottagaren som på ett i förväg

programmerat sätt startar överföringen, omfattas

tjänsten av databasregeln under förutsättning att

det är ett traditionellt massmedieföretag som driver

den och mottagaren inte kan ändra innehållet.

Startas överföringen i stället av avsändaren, är

databasregeln inte tillämplig. Huruvida överföringen

i ett sådant fall omfattas av huvudregeln om

radioprogram beror på om kravet på att sändningen

skall vara riktad till allmänheten är uppfyllt. Om

det kravet inte är uppfyllt, saknas grundlagsskydd.

Print on demand

Den grafiska tekniken har förändrats drastiskt under

senare år. Kopiatorer och skrivare får allt större

kapacitet. Det finns också maskiner som kan sägas

vara ett mellanting mellan traditionella

tryckpressar och kopiatorer eller skrivare. Det är

numera vanligt att texten eller illustrationen på

tryckplåten överförs direkt från en dator. De nya

teknikerna gör det möjligt att enkelt ändra

innehållet från ett exemplar till ett annat och att

framställa skrifter på beställning i små upplagor

eller till och med enstaka exemplar.

Liksom skrifter kan tekniska upptagningar

framställas på begäran i små upplagor eller enstaka

exemplar. Det har t.ex. blivit allt vanligare med

inspelningsbara cd-skivor.

Sådan framställning av skrifter och tekniska

upptagningar som nu redogjorts för brukar kallas

print on demand (även beställtryck).

I de fall de genom print on demand framställda

exemplaren inte omfattas av grundlagarna saknas

grundlagsskydd för databasen och

framställningsprocessen.

Ett utvidgat grundlagsskydd

Grundlagsskydd för nya medier,

modellen för grundlagsregleringen

och grundlagsskyddet för skrifter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning att

grundlagsskyddet i TF och YGL, som är knutet

till vissa medier, bör anpassas till den

tekniska och mediala utvecklingen, att

grundlagsskyddet bör bygga på nuvarande

modell med ett speciellt, detaljerat

grundlagsskydd för massmedier och att det

inte bör göras någon ändring beträffande

förutsättningarna för grundlagsskydd för

skrifter.

Propositionen

Grundlagsskyddet i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen är knutet till vissa

medier och bör, enligt regeringen, därför anpassas

till den tekniska och mediala utvecklingen.

Yttrandefriheten och i praktiken också

informationsfriheten har fått ett specifikt skydd i

tryckfrihetsförordningen (TF) och

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Skyddet är knutet

till vissa medier. Denna konstruktion gör att

samhällsutvecklingen och den tekniska utvecklingen

kan komma att medföra att grundlagsskyddet inte

omfattar samtliga skyddsvärda yttranden. Samma skäl

som motiverar dagens skydd utgör emellertid också

skäl för att grundlagsskydda nya former för att

offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och

i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Grundlagsskyddet bör så långt möjligt omfatta

massmedial verksamhet som utnyttjar moderna tekniska

lösningar. Det finns redan ett antal tidningar som

enbart ges ut på Internet. Det är fråga om tidningar

med en kontinuerlig utgivning, en fast redaktion och

uttalad inriktning. Med dagens grundlagsreglering

kan tidningar av detta slag inte få grundlagsskydd

för sin verksamhet, trots att denna i

yttrandefrihetshänseende får anses minst lika

skyddsvärd som motsvarande verksamhet i t.ex.

vanliga tryckta tidningar. Detta är enligt

regeringens mening knappast acceptabelt.

Regeringen anser därför att i den mån utvecklingen

har medfört att nya kommunikationsformer saknar

grundlagsskydd, trots att de principiellt är av

betydelse för yttrandefriheten på samma sätt som de

i dag grundlagsskyddade medierna, bör också dessa

nya former erhålla ett grundlagsskydd.

Grundlagsregleringen bör, enligt regeringen, bygga

på nuvarande modell med ett speciellt, detaljerat

grundlagsskydd för massmedier.

Yttranden i form av det tryckta ordet har, som

konstitutionsutskottet uttalat, en särställning i

opinionsbildningen och den samhälleliga debatten.

Denna ställning motiverar att den nuvarande

uppdelningen på två grundlagar bör bestå och att

tryckfrihetsförordningen (TF) även i fortsättningen

skall vara den grundlag som ger skydd för det

tryckta ordet och det enligt de principer som gäller

i dag.

Vad gäller yttrandefrihetsgrundlagen (YGL)

infördes termen tekniska upptagningar genom

ändringar 1998 som trädde i kraft den 1 januari

1999. Genom införandet av detta begrepp kan den

tekniska utvecklingen förväntas mötas på ett

tillfredsställande sätt när det gäller

grundlagsskyddet för de fysiska databärarna. Enligt

regeringen saknas det därför anledning att nu

överväga skyddet för dessa. Det som däremot kvarstår

är grundlagsskyddet för kommunikation som sker med

hjälp av elektromagnetiska vågor. Skyddet omfattar

inte alla yttranden som förmedlas på detta sätt. Det

som nu bör övervägas är att bereda grundlagsskydd

för ytterligare sådana yttranden.

Utvecklingen på medieområdet har gått mycket

snabbt. Internetverksamhetens betydelse för

nyhetsförmedlingen har i dag helt andra dimensioner

än för bara några år sedan. Den fråga som inställer

sig är hur en utvidgning av grundlagsskyddet för

kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor

skulle kunna göras.

Ett utvidgat grundlagsskydd för dessa nya medier

som är likvärdigt det som tryckta skrifter och andra

etablerade massmedier har förutsätter att de

principer som grundlagarna vilar på kan tillämpas.

En av dessa principer är det särskilda

ansvarssystemet med en enda person som ansvarar för

innehållet i ett yttrande. Principen innebär för det

första ett skydd för andra personer som medverkar

vid ett yttrandes tillkomst, vilket gynnar

yttrandefriheten. För det andra innebär principen

att den utpekade ansvarige blir förhållandevis lätt

att ingripa mot. De hittills grundlagsskyddade

medieformerna utmärks av att distributionen av

yttranden normalt sker i en etablerad produktions-

och distributionskedja. Denna struktur tillåter ett

ensamansvar som bygger på ett successivt system där

ansvaret kan övergå från en primärt ansvarig till en

sekundärt ansvarig. Utan en sådan ansvarskedja blir

ansvarssystemet inte effektivt. Den nya

masskommunikationen via Internet saknar däremot ofta

motsvarande struktur. Det är därför svårt att

applicera ensamansvarssystemet generellt på

publicering via Internet. Risken är stor att det i

praktiken ofta inte skulle finnas någon som skulle

kunna hållas ansvarig. Om yttranden ges

grundlagsskydd utan att det finns verklig möjlighet

att ingripa vid missbruk av yttrandefriheten, mister

principen om ensamansvar sin funktion och då kan

grundlagsregleringen förlora medborgarnas

förtroende.

Ensamansvarssystemet förutsätter också att det i

efterhand skall kunna konstateras vad ett yttrande

har innehållit. Fysiska databärare har ett givet

innehåll, och sändningar, inklusive överföringar

från databaser, som faller under YGL skall

dokumenteras. En dokumentationsskyldighet för alla

som gör yttranden tillgängliga för allmänheten via

Internet är dock knappast önskvärd och inte heller

praktiskt genomförbar. Ett särskilt problem med ett

generellt grundlagsskydd är att andra än

upphovsmannen ofta kan påverka innehållet i ett

yttrande. En annan komplikation är globaliseringen

av Internetverksamheten, vilken gör att det inte

alltid är så enkelt att i Sverige identifiera och

lagföra någon som ansvarig. Det redovisade innebär,

enligt regeringen, att ett generellt grundlagsskydd

för överföringar till allmänheten med hjälp av

elektromagnetiska vågor inte är lämpligt. En

avgränsning av de överföringar som skall omfattas av

grundlagsskydd krävs alltså.

Det som nu har sagts om TF och YGL avser det

tidsperspektiv som kan överblickas med tanke på den

snabba utvecklingen på massmedieområdet.

Det bör, enligt regeringen, inte göras någon ändring

beträffande förutsättningarna för grundlagsskydd för

skrifter. Skrifter får därmed fortfarande

grundlagsskydd antingen om de framställs i

tryckpress eller om de mångfaldigas genom

stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt

förfarande och utgivningsbevis gäller eller vissa

uppgifter finns på skrifterna.

Den tekniska utvecklingen har medfört att det kan

vara svårt att avgöra om en skrift har framställts i

tryckpress eller inte. Kopiatorer och skrivare får

allt större kapacitet, och resultatet blir alltmera

likt skrift som framställts i tryckpress.

En fråga är om svårigheterna att fastställa om en

skrift har framställts i tryckpress eller inte gör

att förutsättningarna för grundlagsskydd för

skrifter bör ändras. Ett alternativ till dagens

reglering vore att behandla alla skrifter lika

oavsett framställningssätt. Eftersom syftet med TF

är att skydda skrifter som kan framställas i stora

upplagor och nå många människor men inte att skydda

privat kommunikation, är det emellertid inte möjligt

att ge alla skrifter ett grundlagsskydd. En lösning

som då ligger nära till hands är att ha en

stencilregel för alla skrifter. En annan lösning är

en regel efter förebild av den som gäller för

tekniska upptagningar enligt

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). En sådan regel

skulle innebära att alla skrifter som sprids till

allmänheten oavsett framställningssätt omfattas av

TF och att skrifter med vissa uppgifter om ursprung

presumeras falla in under grundlagen. Den

förstnämnda lösningen medför emellertid en

försvagning av grundlagsskyddet för skrifter som

framställts i tryckpress. Också den andra lösningen

innebär ett betydande avsteg från vad som gäller i

dag för dessa skrifter. Med hänsyn härtill och med

beaktande av att de fall där det har visat sig vara

svårt att avgöra om en skrift är tryckt eller inte

förefaller vara begränsade har regeringen kommit

till samma slutsats som utredningen, nämligen att

man inte nu bör ändra regleringen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning.

Ett utvidgat grundlagsskydd för ny

kommunikation som sker med hjälp av

elektromagnetiska vågor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag

till ändring av 1 kap. 6 § YGL antas som

vilande. Förslaget innebär att det i YGL

skall klargöras att huvudregeln om

radioprogram omfattar webbsändningar som

utgörs av direktsändningar eller

uppspelningar av tidigare inspelningar på

tider som sändaren bestämmer.

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag

till 1 kap. 9 § första stycket 1 och 2 YGL

antas som vilande. Förslaget innebär att

databasregeln utvidgas till att gälla även

viss användning av push-teknik och print on

demand (även kallat beställtryck).

Utskottet föreslår att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anför om en översyn av

bestämmelserna med hänsyn till framtida

användning av ny teknik.

Propositionen

Det bör, enligt regeringen, klargöras att

huvudregeln om radioprogram omfattar webbsändningar

som utgörs av direktsändningar eller uppspelningar

av tidigare inspelningar på tider som sändaren

bestämmer. Den s.k. databasregeln bör, enligt

regeringen, utvidgas till att gälla även viss

användning av push-teknik och print on demand.

Webbsändningar

En webbsändning som består i att mottagaren på en

tidpunkt som han eller hon själv bestämmer startar

en uppspelning av en inspelning, som sändaren

tillhandahåller lagrad, omfattas av dagens

databasregel under förutsättning att sändaren är en

sådan aktör som avses i regeln. Sändningen

tillhandahålls då på särskild begäran. De två andra

slagen av webbsändningar, nämligen de som utgörs av

direktsändningar eller uppspelningar av tidigare

inspelningar på tider som sändaren bestämmer,

skiljer sig från den förstnämnda kategorin på det

sättet att tillhandahållandet av sändningarna är

momentant. De liknar därigenom de traditionella

ljudradio- och TV-sändningarna.

Sändningar av ljudradio- och TV-program kan ske

samtidigt både på traditionellt sätt och via

Internet (simultansändningar). Användandet av

Internet-protokoll kan komma att ta över som

förhärskande teknik för ljudradio- och TV-sändningar

och sådana kan då tas emot i både TV:n och datorn.

Frågan är då om dessa webbsändningar, vilket flera

remissinstanser hävdat, redan i dag liksom de

traditionella sändningarna omfattas av

grundlagsskydd enligt huvudregeln om radioprogram (1

kap. 6 § YGL).

Avgörande för hur man skall se på saken är om

sändningarna kan anses riktade till allmänheten

såsom förutsätts i huvudregeln. Med detta krav avses

att sändningarna skall vara riktade till vem som

helst som önskar ta emot dem utan särskild begäran

från mottagaren. Sådana sändningar som sker på

särskild begäran av mottagaren omfattas däremot inte

av huvudregeln utan kan falla in under databasregeln

(1 kap. 9 § YGL). Distinktionen mellan de två

bestämmelserna är viktig, eftersom huvudregeln ger

grundlagsskydd åt envar medan databasregeln endast

ger skydd för vissa aktörer.

Enligt regeringens mening bör följande synsätt

anläggas. Det är sändaren som svarar för den

huvudsakliga aktiviteten. Det är sändaren som –

liksom när det gäller traditionella radio- och TV-

sändningar – avgör när webbsändningarna skall börja,

och de pågår utan möjlighet för mottagaren att

påverka när de skall sluta. Mottagarens medverkan är

begränsad till att slå på datorn, gå till en adress

och där aktivera en länk. Denna medverkan skiljer

sig inte från den som gäller i fråga om de

traditionella radio- och TV-sändningarna, nämligen

att slå på radion eller TV:n och välja kanal. De

momentana sändningarna till webbsidan startas alltså

av sändaren. Överföringarna av dessa från webbsidan

till mottagarna görs sedan av mottagarna själva.

Eftersom det är fråga om momentana

tillhandahållanden av sändaren, bör dessa

överföringar av mottagarna ses som

vidareförmedlingar utan självständig betydelse för

frågan om vem som startat sändningarna. Avgörande är

i stället vem som startat de ursprungliga

webbsändningarna. Eftersom det är sändaren, är

sändningarna att anse som riktade till allmänheten.

Den omständigheten att webbsändningarna kan

tillhandahållas, t.ex. mot abonnemang, innebär inte

att sändningarna inte är riktade till allmänheten

förutsatt att vem som helst kan teckna abonnemang.

Därmed är de – som flera remissinstanser hävdat

–grundlagsskyddade enligt huvudregeln om

radioprogram redan i dag. För att tydliggöra detta

bör, enligt regeringen, regeln dock förtydligas så

att det uttryckligen framgår att webbsändningar

omfattas.

I detta sammanhang bör erinras om att

grundlagsskyddet för vissa direktsändningar är

begränsat (1 kap. 8 § YGL). Det gäller

direktsändningar av dagshändelser eller av sådana

gudstjänster eller offentliga tillställningar som

anordnas av någon annan än den som bedriver

programverksamheten. För sådana sändningar gäller

exempelvis inte ensamansvaret.

Viss användning av push-teknik

Push-teknik kan ha grundlagsskydd redan i dag –

enligt databasregeln – för det fall att det är

mottagaren som på ett i förväg programmerat sätt

startar överföringen och övriga förutsättningar i

databasregeln är uppfyllda. Om det i stället är

avsändaren som startar sändningen, kan

grundlagsskydd föreligga enligt huvudregeln om

radioprogram. En ytterligare förutsättning är dock i

detta fall att sändningen sker till allmänheten. Så

kan vara fallet om ett likalydande meddelande sänds

till en större, öppen krets. Den omständigheten att

tjänsten kräver abonnemang utgör inget hinder mot

att tillämpa huvudregeln under förutsättning att

möjligheten att teckna abonnemang står öppen för vem

som helst.

Viss användning av push-teknik saknar emellertid

grundlagsskydd. Så kan vara fallet om avsändaren

startar sändningen av ett meddelande och det inte är

fråga om ett likalydande meddelande som sänds till

en större, öppen krets. Det hela tiden ökande

informationsutbudet kan antas innebära ett ökat

behov av sorterings- och bevakningstjänster av det

slag som push-tekniken utgör. Tekniken kommer

sannolikt att få allt större betydelse för

nyhetsförmedling och opinionsbildning och även i

andra avseenden som är viktiga från

informationsfrihets- och yttrandefrihetssynpunkt.

Det är därför otillfredsställande att användningen

av tekniken delvis saknar grundlagsskydd. Skyddet

bör därför utvidgas till att omfatta även sådan

push-teknik som i dag saknar grundlagsskydd. Trots

att det i dessa fall är avsändaren som startar

överföringarna bör utvidgningen göras i

databasregeln, eftersom tekniken utgör en form av

databasanvändning. Därigenom åstadkommer man också

att det huvudsakligen blir de traditionella

massmedieföretagen som får skydd för denna

verksamhet. Massmedieföretagens befintliga

grundlagsskydd bör alltså utsträckas till att

omfatta även denna nya tjänst. Som förutsättning för

grundlagsskydd skall – både i detta fall och i fråga

om övrig verksamhet enligt databasregeln – gälla att

informationen som förmedlas genom tekniken

tillhandahålls allmänheten. Det innebär att det

skall vara möjligt för en vid krets, i princip för

envar, att abonnera på tjänsten. Beträffande

databasverksamhet som i dag omfattas av

databasregeln gäller ett krav på att informationen i

databasen inte kan ändras av mottagaren. Skälet är

att ensamansvaret förutsätter att den ensamt

ansvarige råder över innehållet. Ett liknande krav

bör ställas upp för den användning av push-teknik

som föreslås få en särskild reglering i

databasregeln. Det kan tyckas vara

otillfredsställande att det även efter en ändring i

YGL kommer att vara olika bestämmelser som reglerar

grundlagsskyddet för push-teknik. Mot detta kan

emellertid följande sägas. Det viktiga är att den

som yttrar sig kan avgöra om mediet i fråga har

grundlagsskydd eller inte. En mottagares möjligheter

att bedöma frågan om grundlagsskydd är däremot inte

relevant från yttrandefrihetssynpunkt. För en

meddelare är det dock av intresse att veta om han

eller hon kan meddela sig straffritt eller inte. Här

föreligger dock som alltid den svårigheten att en

meddelare aldrig kan vara säker på att hans eller

hennes meddelande kommer att publiceras i ett

grundlagsskyddat medium.

Print on demand

När det gäller skrift som framställs i tryckpress krävs inte

framställning av ett visst antal exemplar för att TF

skall vara tillämplig. Det fordras dock att skriften

kan lämnas ut för spridning, dvs. att den kan nå

andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten

krets. Det innebär att en bok som trycks på

beställning i enstaka exemplar vanligen inte faller

in under TF. En skrift som framställs genom

stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt

förfarande omfattas av TF endast om den är

mångfaldigad. Det innebär att den skall vara

framställd i mer än ett fåtal exemplar vid ett

tillfälle. Framställning av sådana skrifter på

beställning i enstaka exemplar omfattas därför

normalt inte av TF. Grundlagsskyddet för en teknisk

upptagning förutsätter också att upptagningen

framställs i mer än ett fåtal exemplar vid ett och

samma tillfälle när spridningen skall ske genom

utlämnande av exemplar och inte genom offentlig

uppspelning. Böcker och andra skrifter samt tekniska

upptagningar som framställs i enstaka exemplar på

beställning omfattas alltså normalt inte av

grundlagsskydd enligt TF eller YGL.

Print on demand, s.k. beställtryck, förekommer i

dag i begränsad omfattning i Sverige. Det handlar

t.ex. om framställning av enstaka böcker på

beställning av kunder via Internet. Framställningen

sker ofta hos företag för yrkesmässig framställning

av böcker. I USA har utvecklingen gått längre. Där

finns en begynnande verksamhet med print on demand-

framställning i större skala av böcker och skivor

direkt i butik. Det är sannolikt att sådan

framställning inom några år kommer att bli mer

vanligt förekommande också i Sve-rige. Den tekniska

utvecklingen innebär nämligen att det blir lättare

och alltmera ekonomiskt intressant att framställa

enstaka exemplar efter den enskilde kundens

önskemål. Kostnaderna för lagerhållning och

distribution minskar avsevärt genom användande av

denna framställningsteknik.

Print on demand-verksamhet har betydelse för

sådana ändamål som grundlagarna skyddar. Eftersom

det inte finns några vägande skäl emot bör, enligt

regeringen, därför ett grundlagsskydd införas för

denna verksamhet. Skyddet bör omfatta exempelvis det

fallet att ett skivbolag i stället för att producera

upplagor av cd-skivor tillhandahåller musik i en

databas och låter butikerna framställa enstaka cd-

skivor på beställning av kunderna. Också motsvarande

arrangemang mellan bokförlag och bokhandel bör

omfattas. Eftersom det är fråga om

databasanvändning, bör skyddet ges i databasregeln.

Grundlagsskyddet bör, enligt regeringen, alltså

knytas till databasen som sådan och inte till de

exemplar av skrifter och upptagningar som blir

resultatet av framställningsprocessen. Dessa

exemplar omfattas inte som sådana av grundlagsskydd.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker att regeringens förslag till 1 kap. 6 §

yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande.

Print on demand, s.k. beställtryck, förekommer som

regeringen påpekar i begränsad omfattning i Sverige.

Det handlar t.ex. om framställning av enstaka böcker

på beställning av kunder via Internet.

Framställningen sker ofta hos företag för

yrkesmässig framställning av böcker. Print on

demand-verksamhet har betydelse för sådana ändamål

som grundlagarna skyddar. Eftersom det inte finns

några vägande skäl emot, bör enligt regeringen,

därför ett grundlagsskydd införas för denna

verksamhet. Eftersom det är fråga om

databasanvändning bör skyddet, enligt regeringen,

ges i databasregeln. Grundlagsskyddet bör alltså

knytas till databasen som sådan och inte till de

exemplar av skrifter och upptagningar som blir

resultatet av framställningsprocessen. Utskottet

delar regeringens bedömning och tillstyrker att

regeringens förslag till 1 kap. 9 § första stycket

punkterna 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen antas

som vilande.

Utskottet anser, liksom regeringen, att det är

sannolikt att sådan framställning inom några år

kommer att bli mer vanligt förekommande också i Sve-

rige. Den tekniska utvecklingen innebär nämligen att

det blir lättare och allt mer ekonomiskt intressant

att framställa enstaka exemplar efter den enskilde

kundens önskemål. Enligt utskottet borde det i

framtiden också kunna bli fråga om att ett bokförlag

eller en återförsäljare, utan att en enskild person

på särskild begäran beställt en ”print on demand-

skrift”, använder framställningstekniken för att ta

fram ett så stort antal exemplar som motsvarar vad

som kan kallas en upplaga. I ett sådant fall kan

fråga uppkomma huruvida tryckfrihetsförordningen

eller yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig och

grundlagsskydd föreligger. Utskottet anser att det

finns anledning att regeringen, med utgångspunkt i

hur den nya tekniken kan komma att användas i

framtiden, förutsättningslöst gör eller låter göra

en översyn av gällande och föreslagna bestämmelser i

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen i syfte att analysera om

de kan komma att tillämpas på ny användning av

tekniken eller om det behövs ändringar. Om en sådan

analys skulle visa att det behövs ändrad

lagstiftning bör regeringen återkomma med förslag

till sådan. Detta bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Grundlagsskyddet enligt

databasregeln utvidgas till

ytterligare massmedieföretag

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag

till 1 kap. 9 § första stycket YGL skall

antas som vilande. Förslaget innebär att till

de i databasregeln uppräknade

massmedieföretagen skall läggas företag för

yrkesmässig framställning av tryckta och

därmed enligt TF jämställda skrifter, dvs.

exempelvis bokförlag och tryckerier.

Propositionen

Till de i databasregeln uppräknade

massmedieföretagen skall enligt regeringen läggas

företag för yrkesmässig framställning av tryckta och

därmed enligt tryckfrihetsförordningen jämställda

skrifter, dvs. exempelvis bokförlag och tryckerier.

Om ett traditionellt massmedieföretag förlägger

sin databasverksamhet till en särskild juridisk

person bör frågan om detta innebär att verksamheten

faller utanför databasregeln avgöras av om

massmedieföretaget fortfarande kan anses vara den

som tillhandahåller allmänheten upplysningarna eller

inte. Det bör alltså vara de sakliga förhållandena

snarare än de formella omständigheterna som är

avgörande.

Grundlagsskydd enligt databasregeln tillkommer

traditionella massmedieföretag. Bakgrunden till att

denna krets har fått grundlagsskydd för sin

databasverksamhet är att det har ansetts att

databasmedierna bör kunna tas i bruk i

nyhetsförmedlingens och opinionsbildningens tjänst

på samma villkor som det tryckta ordet. Detta syfte

har ansetts till väsentlig del kunna uppnås genom

att skyddet anknyts till användningen av den moderna

kommunikationstekniken hos tidningsföretag m.fl. En

viktig del av motivet för att ge grundlagsskydd

genom databasregeln har varit hänförlig till behovet

av skydd för nyhetsförmedlingens källor. Det har

därför framstått som följdriktigt att

grundlagsskyddet gäller samma krets som den till

vilken detta källskydd är anknutet.

Källskyddet enligt TF innebär att meddelande bl.a.

kan lämnas till skriftens utgivare eller till

skriftens redaktion om sådan finns (1 kap. 1 §

tredje stycket). Bokförlag kan vara sådan utgivare

eller redaktion. Med hänsyn till det och till att

bokförlags verksamhet kan vara av betydelse för

opinionsbildningen kan hävdas att även bokförlag bör

omfattas av databasregeln. Detsamma gäller

tryckerier. Dessa kan t.ex. syssla med print on

demand-verksamhet. I sammanhanget bör noteras att

databasregeln redan i dag omfattar bl.a. företag för

yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar.

Det är svårt att se några bärande skäl till att

skyddsnivån skall vara lägre när det gäller tryckta

skrifter. Företag för yrkesmässig framställning av

tryckta eller därmed enligt TF jämställda skrifter

bör därför enligt regeringens mening läggas till

bland massmedieföretagen i databasregeln.

Förslaget innebär att grundlagsskydd kommer att

gälla för t.ex. ett bokförlags publicering av en bok

i en databas. Ansvaret kommer i första hand att

åvila en utgivare och i andra hand förlaget. I

motsvarande situation i dag saknas grundlagsskydd.

Vem som då får anses ansvarig för innehållet i ett

yttrande bedöms enligt vanliga straffrättsliga

regler. Skillnaden blir alltså att den

databaspublicerade boken med förslaget får ett

grundlagsskydd och att det i första hand blir

utgivaren snarare än författaren eller annan som

ansvarar för innehållet. Detta motsvarar vad som

redan gäller för en bok som publiceras i en teknisk

upptagning, t.ex. på en cd-romskiva. När det gäller

författarens möjligheter att förfoga över sitt verk

kommer de fortfarande att regleras av

upphovsrättsliga bestämmelser. Regeringen kan

sålunda inte se att förslaget i rättsligt hänseende

påverkar författarens roll i negativ riktning. En

helt annan sak är att det kan uppfattas som

otillfredsställande att det såvitt det avser böcker

i traditionell mening kommer att gälla olika

ansvarsregler beroende på om TF eller YGL är

tillämplig. Detta är emellertid en konsekvens av

grundlagarnas konstruktion där alltså skyddet är

kopplat till vissa tekniker snarare än innehållet.

Det anförda visar dock enligt regeringens mening att

det finns all anledning att göra grundlagsskyddets

teknikberoende till föremål för fortsatt översyn.

En särskild fråga, som uppmärksammats av bl.a. JK,

gäller databasregelns tillämplighet när ett sådant

traditionellt massmedieföretag som avses i regeln

förlägger sin databasverksamhet till en särskild

juridisk person, t.ex. ett nytt aktiebolag. Man kan

här tänka sig två olika synsätt. Det ena innebär att

man fäster störst vikt vid de formella

förhållandena. Med ett sådant synsätt skulle man

anse att databasverksamheten faller utanför

databasregeln så snart verksamheten flyttas till en

särskild juridisk person som inte samtidigt är en

sådan aktör som nämns i databasregeln, dvs. ett

traditionellt massmedieföretag. Det andra synsättet

är mindre formellt och innebär att man låter frågan

avgöras av om massmedieföretaget fortfarande kan

anses vara den som tillhandahåller allmänheten

upplysningarna i databasen eller inte. Med detta

synsätt är det de sakliga förhållandena och inte de

formella omständigheterna som är avgörande.

Regeringen vill här framhålla följande som sin

mening. I databasregeln talas om redaktion, företag

och nyhetsbyrå. Det sägs alltså inget om särskilda

juridiska personer. Redan ordalydelsen talar således

mot ett strikt formellt synsätt. Mot en sådan

tolkning talar också att ett viktigt motiv för att

ge grundlagsskydd genom databasregeln var hänförligt

till behovet av skydd för nyhetsförmedlingens

källor. Om en person meddelar uppgifter till t.ex.

en redaktion för en tryckt periodisk skrift för

offentliggörande, bör han eller hon åtnjuta

källskydd oavsett om uppgifterna sedan publiceras i

skriften eller i en databas.

Regeringen anser alltså i likhet med utredningen

att om ett traditionellt massmedieföretag förlägger

sin databasverksamhet till en särskild juridisk

person bör frågan om detta innebär att verksamheten

faller utanför databasregeln avgöras av om

massmedieföretaget fortfarande kan anses vara den

som tillhandahåller allmänheten upplysningarna eller

inte. Det bör alltså vara de sakliga förhållandena

och inte de formella omständigheterna som är

avgörande.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker att regeringens förslag till 1 kap. 9 §

första stycket antas som vilande.

Ett frivilligt grundlagsskydd enligt

databasregeln

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag

till 1 kap. 9 § andra – sjätte styckena YGL

antas som vilande. Förslaget innebär bl.a.

att andra aktörer än de i databasregeln

uppräknade massmedieföretagen skall genom att

ansöka om och beviljas utgivningsbevis kunna

få ett frivilligt grundlagsskydd för sådan

verksamhet som avses i regeln, dvs.

tillhandahållande av en databas på det sätt

som anges i den nu gällande databasregeln

samt för viss push-teknik och print on

demand. Utskottet avstyrker därmed motionerna

2001/02:K55 yrkandena 1 och 4 och 2001/02:K57

yrkandena 1–2.

Utskottet föreslår också att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anför om en analys av huruvida ett

frivilligt grundlagsskydd kan komma i

konflikt med bestämmelser med syfte att

skydda den personliga integriteten.

Utskottet delar regeringens bedömning att för

finansieringen av ansökningsförfarandet för

utgivningsbevis bör en självkostnadsprincip

gälla. Utskottet avstyrker därmed motion

2001/02:K53.

Propositionen

Andra aktörer än de i databasregeln uppräknade

massmedieföretagen skall, enligt regeringen, genom

att ansöka om och beviljas utgivningsbevis kunna få

ett frivilligt grundlagsskydd för sådan verksamhet

som avses i regeln, dvs. tillhandahållande av en

databas på det sätt som anges i den nu gällande

databasregeln samt viss push-teknik och print on

demand. Utgivningsbevis skall endast kunna komma i

fråga för överföringar som utgår från Sverige.

Utgivningsbevisen skall gälla för en period av tio

år med möjlighet till förlängning. Bevisen skall

kunna återkallas. Radio- och TV-verket skall pröva

frågor om utgivningsbevis.

Ett frivilligt grundlagsskydd

Grundlagsskydd för sådan databasanvändning som avses

i databasregeln med den lydelse den har i dag gäller

bara traditionella massmedieföretag. Enskilda och

andra medieföretag än traditionella massmedieföretag

saknar alltså grundlagsskydd för databasverksamhet.

Samtidigt har utvecklingen inneburit att mycket av

den verksamhet som databasregeln är tänkt att skydda

– tillhandahållandet av information till allmänheten

– numera bedrivs av aktörer som inte är

traditionella massmedieföretag i den mening som

avses i nu gällande bestämmelse. Denna trend kan som

nämnts ovan väntas öka ytterligare. Det går snabbt

och är förhållandevis enkelt och billigt att på

detta sätt nå ut med ett budskap till en stor

publik. Informationen består i stor utsträckning av

nyhetsförmedling, opinionsbildning och upplysning.

Enligt regeringen är kommunikationen följaktligen av

betydelse för yttrandefriheten och

informationsfriheten. Det skydd för massmedier som

grundlagarna är avsedda att ge motsvarar alltså inte

dagens massmedieanvändning. En anpassning till denna

mediala verklighet bör därför enligt regeringens

mening ske. De verksamheter som har massmedial

karaktär bör kunna få ett grundlagsskydd motsvarande

det som gäller för de traditionella

massmedieföretagens databasanvändning. Skyddet bör

alltså kunna omfatta sådana databaser som i dag

anges i databasregeln och sådan databasanvändning

som i tidigare avsnitt föreslås läggas till i

regeln.

Grundpelarna i vårt särskilda tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga system är dels skydd för

masskommunikation, dels ett effektivt system för

ingripande mot missbruk. En eventuell utvidgning av

grundlagsskyddet måste göras inom ramen för det

nuvarande tryck- och yttrandefrihetsrättsliga

systemet. Ansvarssystemet kräver att någon i en

ansvarskedja kan hållas ansvarig och att denne råder

över innehållet i databasen. Systemet förutsätter

också en dokumentation av innehållet. Frågan är

alltså hur en utvidgning låter sig förenas med dessa

krav. En väsentlig faktor är här att

grundlagsskyddet innebär förpliktelser som

långtifrån alla som tillhandahåller databaser för

massmediala syften kanske är villiga att underkasta

sig, t.ex. skyldigheten att dokumentera innehållet.

Detta innebär alltså, som regeringen redan berört,

att ett generellt grundlagsskydd inte är en lämplig

lösning utan att någon form av gränsdragning bör

göras.

En möjlig väg vore – som vissa remissinstanser

förordat – att åstadkomma ett frivilligt

grundlagsskydd genom något slag av stencilregel på

samma sätt som gäller för vissa skrifter. Skyddet

skulle då uppkomma genom att databasinnehavaren

anger vissa uppgifter om t.ex. vem som är utgivare

för databasen och vem som driver verksamheten.

Angivandet av sådana uppgifter skulle, enligt

regeringen, dock inte vara tillräckligt för

grundlagsskydd. Även ett krav på att informationen i

databasen är avsedd för allmänheten skulle behöva

uppställas, eftersom grundlagsskyddet är avsett för

massmedial kommunikation. Enligt regeringen skulle

vidare ensamansvaret kräva att databasen är anordnad

så att databasinnehavaren har kontroll över

innehållet. Om något av dessa ytterligare krav inte

skulle vara uppfyllt, skulle grundlagsskydd saknas

trots att ursprungsuppgifter satts ut. Denna

utformning av ett frivilligt skydd skulle alltså

innebära en viss osäkerhet för meddelare och andra

medverkande. En annan komplikation är att

ursprungsuppgifter i en databas inte är definitiva

utan kan tas bort och ändras under det att

publiceringsverksamheten pågår. Detta skulle kunna

medföra bevisproblem rörande vem som bär ansvaret

för ett visst innehåll vid en viss tidpunkt. De

redovisade nackdelarna är så stora att detta

alternativ för ett frivilligt skydd, enligt

regeringen, inte bör väljas.

En annan möjlighet är att – som utredningen

föreslagit – göra grundlagsskyddet beroende av om

utgivningsbevis sökts och utfärdats. En sådan

lösning är inte heller invändningsfri med tanke på

att det försvårar för medverkande och meddelare att

bedöma sitt eventuella ansvar. Man kan inte direkt

av databasen avgöra om grundlagsskydd föreligger

eller inte utan man måste genom egen kontroll

förvissa sig om att utgivningsbevis finns. Å andra

sidan kan man vara säker på att skydd gäller om

utgivningsbevis finns. En annan nackdel är att en

sådan lösning blir förenad med kostnader i form av

bl.a. avgift för den som söker utgivningsbevis.

Ytterligare en komplikation med en sådan lösning är

att den som vill ha grundlagsskydd måste vända sig

till en myndighet. Det kan inte helt uteslutas att

det finns risk för att myndigheten i en spänd

samhällssituation tillämpar ansökningsreglerna på

ett sådant sätt att grundlagsskydd nekas med hänsyn

till det väntade innehållet i databasen. Denna risk

kan dock undanröjas om förutsättningarna för

utfärdande respektive återkallelse av

utgivningsbevis – dvs. förutsättningarna för

grundlagsskydd – anges direkt i grundlagen.

Å andra sidan är en avgjord fördel med ett system

med utgivningsbevis, enligt regeringen, att man på

detta sätt åstadkommer det mest effektiva sättet att

ingripa mot missbruk av yttrandefriheten. Ett

utvidgat grundlagsskydd innebär att YGL:s

tillämpningsområde utvidgas. Det är långtifrån

osannolikt att denna utvidgning kommer att innebära

fler överträdelser av tryck- och yttrandefrihetens

gränser som skall bedömas enligt grundlagarna. Ett

system med utgivningsbevis – motsvarande vad som

sedan länge gäller för tryckta periodiska skrifter –

kan då antas ge betydligt bättre förutsättningar för

lagföring än vad t.ex. en stencilregel skulle ge.

Med ett system med utgivningsbevis uppstår

exempelvis inte några problem med att avgöra vem som

bär ansvaret för ett visst innehåll vid en viss

tidpunkt. Givet utgångspunkten att en anpassning av

grundlagsskyddet till den mediala verkligheten bör

ske är alternativen till ett system med

utgivningsbevis ett generellt grundlagsskydd eller

någon form av stencilregel. De olägenheter som är

förenade med ett system med utgivningsbevis framstår

enligt regeringen som fullt hanterbara. Enligt

regeringens mening talar övervägande skäl för att

välja den ordning som utredningen föreslagit.

Den närmare regleringen av det frivilliga

grundlagsskyddet

Som förutsättning för utfärdande av utgivningsbevis

skall gälla att verksamheten är ordnad på samma sätt

som gäller för de aktörer som har automatiskt

grundlagsskydd. I övrigt bör förutsättningarna i

princip vara desamma som gäller för utgivningsbevis

för periodiska skrifter. Behörig utgivare skall ha

utsetts och åtagit sig uppdraget. För att

verksamheten skall kunna identifieras bör den

bedrivas under ett särskilt namn. Namnet skall vara

sådant att förväxling inte lätt kan ske med annan

verksamhet enligt databasregeln.

Eftersom vissa förutsättningar måste vara

uppfyllda för att utgivningsbevis skall utfärdas,

måste det bli fråga om ett ansökningsförfarande.

Förutsättningarna bör dock vara angivna direkt i

YGL. Straffansvar bör komma i fråga för den som

lämnar oriktig uppgift i en ansökan om

utgivningsbevis. Beträffande finansieringen av

ansökningsförfarandet bör en självkostnadsprincip

gälla. Ansökningsavgiften får nämligen inte vara så

hög att den i praktiken omöjliggör eller väsentligt

begränsar möjligheten att skaffa grundlagsskydd. Som

jämförelse kan nämnas att Patent- och

registreringsverket i dag debiterar 2 000 kr

för en ansökan om utgivningsbevis enligt TF. Enligt

vad regeringen har inhämtat från den myndighet som

avses handha utgivningsbevis enligt YGL kan avgiften

hos den myndigheten komma att ligga i samma

storleksordning.

Enligt TF gäller utgivningsbevis för periodiska

skrifter för en period av tio år från utfärdandet

med möjlighet till förlängning. Denna bestämmelse

infördes 1998. Bakgrunden var att det hade

framkommit att en stor del av de registrerade

titlarna avsåg skrifter som inte längre gavs ut och

att sådana oanvända titlar hindrade eller i vart

fall försvårade möjligheterna att utnyttja titlarna

i periodiska skrifter. Även om behovet av

motsvarande reglering kanske inte är lika stort när

det gäller databasverksamhet talar ordningsskäl för

att införa en tidsbegränsning av giltigheten av

utgivningsbevis enligt YGL. Utgivningsbevis måste

kunna återkallas när förutsättningarna för att

utfärda sådant inte längre föreligger. Om t.ex.

verksamheten inte längre är ordnad så att endast den

som driver den kan ändra innehållet, måste beviset

kunna återkallas. Annars kan inte principen om

ensamansvar upprätthållas. I övrigt bör återkallelse

kunna ske på i princip samma grunder som gäller

utgivningsbevis för periodiska skrifter. Ett bevis

skall kunna återkallas bl.a. om utgivaren inte

längre är behörig. Den övergång av ansvaret för ett

eventuellt yttrandefrihetsbrott som blir följden om

utgivaren saknar behörighet eller befogenhet att

utöva tillsyn över yttrandets offentliggörande och

bestämma över dess innehåll motverkar den risk för

”målvakter” som ett par remissinstanser har varnat

för. Den sekundärt ansvarige är den som faktiskt

bedriver verksamheten. För att det skall kunna

avgöras om förutsättningarna för att utfärda

utgivningsbevis inte längre föreligger bör den som

bedriver verksamheten under straffansvar vara

skyldig att anmäla ändrade förhållanden.

Även om syftet med den föreslagna regleringen

väsentligen är att anpassa grundlagsskyddet till den

mediala verkligheten kommer det alltså inte att

ställas upp några kvalitativa kriterier för

erhållande av utgivningsbevis. Vem som helst som

uppfyller de formella kraven för utgivningsbevis

kommer – på motsvarande sätt som gäller för

periodiska skrifter – att kunna erhålla

grundlagsskydd för sin verksamhet, givet att denna

är så beskaffad som förutsätts i databasregeln. Även

om systemet med utgivningsbevis bygger på ett

ansökningsförfarande, är förenat med viss kostnad

för den sökande osv. kan det alltså inte uteslutas

att även grupper och organisationer som kan tänkas

göra sig skyldiga till överträdelser av tryck- och

yttrandefrihetens gränser kommer att vilja

grundlagsskydda sina verksamheter. Det är därför

angeläget att det inte uppstår några luckor i den

straffrättsliga regleringen när det gäller otillåtna

yttranden i grundlagsskyddade medier. En

förutsättning för ett utvidgat grundlagsskydd är att

det inte i något hänseende får uppstå en frizon som

kan utnyttjas av t.ex. kriminella grupper.

Endast överföringar som utgår från Sverige skall

kunna omfattas av det frivilliga grundlagsskyddet

YGL omfattar radioprogram som utgår från Sverige.

För sådana radioprogram gäller grundlagen i sin

helhet. YGL är också tillämplig i vissa delar på

samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet

av radioprogram som kommer från utlandet och

radioprogram som förmedlas hit genom

satellitsändning men inte utgår från Sverige (1 kap.

7 § YGL). För sådana radioprogram gäller den del av

skyddet i YGL som kan upprätthållas i praktiken,

bl.a. censurförbudet. Dessutom gäller en rätt att

meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser

för offentliggörande i sådana program. Däremot

gäller inte ensamansvaret. För radioprogram som

sänds från sändare utanför Sverige och inte

samtidigt och oförändrat vidaresänds här, t.ex.

program som sänds från direktsändande satellit utan

svensk anknytning, gäller endast en rätt att meddela

och anskaffa uppgifter och underrättelser för

offentliggörande och en rätt till anonymitet. Ett

frivilligt grundlagsskydd genom utgivningsbevis bör

enligt regeringen endast kunna komma i fråga för

överföringar som utgår från Sverige.

Vem som bör pröva frågor om utgivningsbevis

Radio- och TV-verket har till uppgift att besluta i

frågor om tillstånd, avgifter och registrering som

rör ljudradio- och TV-sändningar. En av verkets

uppgifter i dag är att handha register över utgivare

för databaser som omfattas av databasregeln. Det

frivilliga grundlagsskyddet enligt databasregeln

förutsätter bedömningar av om verksamheten tekniskt

har inrättats på det sätt som anges i regeln. Det

är, enligt regeringen, därför lämpligt att Radio-

och TV-verket anförtros också uppgiften att besluta

i frågor om utgivningsbevis enligt databasregeln

trots att det innebär att två olika myndigheter

kommer att handlägga frågor om utgivningsbevis.

Beslut av verket skall kunna överklagas till allmän

förvaltningsdomstol. För prövning i kammarrätt av

beslut som meddelats av länsrätt anser regeringen

att det saknas anledning att frångå huvudregeln om

ett krav på prövningstillstånd.

Motioner

I motion 2001/02:K53 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

vad i motionen anförs om låga kostnader för

enskildas utgivningsbevis avseende databaser på

Internet. I propositionen föreslås utvidgning av

tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde.

Innebörden är att andra medieföretag och enskilda

som yttrar sig via Internet skall kunna få ett

frivilligt grundlagsskydd. För att få detta skydd

skall man bl.a. utse en ansvarig utgivare samt

ansöka om och beviljas utgivningsbevis. För att

enskildas rätt till frivilligt sådant grundlagsskydd

skall ges ett rejält innehåll är det, enligt

motionärerna, viktigt att den enskildes kostnader

för ett sådant utgivningsbevis inte är orimligt

höga. Det finns olika modeller för att fastställa

självkostnader. Motionärernas bedömning är att en

önskvärd sådan kostnad för ett utgivningsbevis bör

befinna sig inom intervallet 200–400 kr för att vara

attraktivt för den som vill skydda hemsidor på

nätet. Det är regeringen som skall meddela

föreskrifter om avgifterna. Därför bör kravet på

låga kostnader för den enskilde som vill ha ett

utgivningsbevis för databas på Internet ges

regeringen till känna.

I motion 2001/02:K55 av Åsa Torstensson m.fl. (c)

föreslås att riksdagen avslår regeringens förslag

angående ett utgivningsbevis för enskilda (yrkande

1) och att riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om att en ny

ordning där yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, i

tillämpliga delar kan skydda enskildas

yttrandefrihet i nya medier bör prövas (yrkande 4).

Motionärerna avvisar regeringens hållning i fråga om

utgivningsbevis för enskilda. Det finns minst två

demokratiskäl för detta: kostnad och godkännande.

Fortfarande kommer utgivningsbevis att kosta pengar.

Motionärerna är tveksamma till en ordning där

människor som känner att de har små ekonomiska

marginaler skall tvingas överväga om de skall söka

ett utgivningsbevis till en högre kostnad för att

våga yttra sig på Internet. Motionärerna är också

tveksamma till ett förfarande där enskildas

yttrandefrihet skall göras avhängig av ett

godkännande från någon myndighets sida. Detta är

rimligt för det särskilda skydd och de privilegier

som erbjuds medieföretag, men inte i fråga om

enskildas yttrandefrihet. Till och med

Mediegrundlagsutredningen noterar den förvirring som

kan komma att uppstå i fråga om huruvida en webbsida

är skyddad, vilket talar för en annan lösning. Det

är också värt att framhålla att ett avslag ofelbart

kommer att leda till en diskussion kring censur och

godtycke i fråga om grunderna för att bevilja

utgivningsbevis. Riksdagen bör avslå regeringens

förslag.

Genom sin spridningsform förefaller yttranden på

Internet att uppvisa den största likheten med sådana

sändningar som avses i YGL. I takt med att teknisk

utveckling förändrar förutsättningarna för hur

information sprids till mottagarna blir också den

uppdelning mellan tryckta medier och spridning genom

”elektromagnetiska vågor” på TF respektive YGL

alltmer oklar. Motionärerna vill framhålla

möjligheten att förändra YGL på ett sådant sätt att

den i tillämpliga delar skulle kunna fungera som en

allmän yttrandefrihetsgrundlag, tillämplig även på

enskilda och andra företag än medieföretag. Det bör

prövas en ny ordning där yttrandefrihetsgrundlagen i

tillämpliga delar kan skydda enskildas

yttrandefrihet i nya medier. Detta bör ges

regeringen till känna.

I motion 2001/02:K57 av Helena Bargholtz m.fl.

(fp) föreslås att riksdagen avslår regeringens

förslag om frivilligt grundlagsskydd för yttranden

på Internet efter ansökan och utgivningsbevis

(yrkande 1) och att riksdagen begär att regeringen

lägger fram förslag om ett grundlagsskydd för

yttranden på Internet med den s.k. stencilregeln som

modell i enlighet med vad som anförs i motionen

(yrkande 2). Förutom att det fria ordet skall ges

grundlagsskydd oavsett vilket medium som används för

kommunikationen är det angeläget att

yttrandefriheten gäller för alla, även resurssvaga

grupper och mindre etablerade röster i

samhällsdebatten. I propositionen föreslås att

kretsen av aktörer som omfattas av databasregeln

utökas. Databasregeln i 1 kap.

9 § YGL ger ett skydd för överföringar från

databaser, när upplysningar tillhandahålls

allmänheten och sker på särskild begäran (startas av

mottagaren). Denna regel gäller i dag för

traditionella massmedieföretag, för redaktioner för

tryckta skrifter eller radioprogram, företag för

yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar

samt nyhetsbyråer. Andra aktörer än de som räknas

upp i databasregeln föreslås nu få ett frivilligt

grundlagsskydd enligt databasregeln. Regeringen

föreslår, liksom majoriteten gjorde i

Mediegrundlagsutredningen, att skydd skall kunna

erhållas genom ansökan och utgivningsbevis.

Motionärerna anser att regeringen på denna punkt

borde ha valt en annan juridisk teknik för att

undvika onödig byråkrati och för att på ett enkelt

sätt ge fler Internetanvändare grundlagsskydd för

sina meddelanden. Ett sätt vore att tillämpa ett

slags stencilregel motsvarande den som finns i 1 kap

5 § TF. Enligt denna bestämmelse får en skrift fullt

grundlagsskydd om den är försedd med en beteckning

som utvisar att den är mångfaldigad samt i

anslutning därtill har tydliga uppgifter om vem som

har mångfaldigat skriften och om ort och år för

mångfaldigandet. En motsvarande bestämmelse skulle

kunna tas in i YGL:s databasregel.

Den som vill organisera ett öppet diskussionsforum

på Internet kan fördela ansvaret för de inlägg som

förekommer i det till upphovsmännen genom att tillse

att dessa identifieras antingen direkt i varje

inlägg eller genom hyperlänk till en presentation.

Också det absoluta förbudet mot att andra än

databasinnehavaren ges möjlighet att påverka dess

innehåll innebär enligt motionärerna en onödig

inskränkning av skyddet för yttrandefriheten. Genom

att välja den lösning som motionärerna föreslår kan

en både krånglig och mycket kostsam byråkrati

undvikas samtidigt som grundlagsskyddet kommer

oändligt många fler Internetanvändare till godo.

Dessutom slipper medborgarna vända sig till en

myndighet för att tillvarata sina rättigheter,

vilket kan uppfattas som olustigt i dessa

sammanhang.

Utskottets ställningstagande

Enligt regeringen skall andra aktörer än de i

databasregeln uppräknade massmedieföretagen, genom

att ansöka om och beviljas utgivningsbevis, kunna få

ett frivilligt grundlagsskydd för sådan verksamhet

som avses i regeln, dvs. tillhandahållande av en

databas på det sätt som anges i den nu gällande

databasregeln samt för viss push-teknik och print on

demand. Som förutsättning för utfärdande av

utgivningsbevis skall gälla att verksamheten är

ordnad på samma sätt som gäller för de aktörer som

har automatiskt grundlagsskydd. Utskottet delar

regeringens bedömning och tillstyrker att

regeringens förslag till 1 kap. 9 § andra – sjätte

styckena yttrandefrihetsgrundlagen antas som

vilande. Därmed avstyrker utskottet motionerna K55

yrkande 1 och K57 yrkandena 1 och 2. Utskottet vill,

med anledning av motion K55 yrkande 1 påpeka att

utgivningsbevis inte utgör en förutsättning för att

få yttra sig på Internet. Utskottet är med anledning

av motion K55 yrkande 4 inte berett att utöver vad

som föreslås i propositionen föreslå att en ny

ordning där yttrandefrihetsgrundlagen i tillämpliga

delar kan skydda enskildas yttrandefrihet i nya

medier bör prövas. Utskottet avstyrker motion K55

yrkande 4.

Enligt utskottet kan det emellertid med det av

regeringen föreslagna och av utskottet tillstyrkta

förslaget till ett frivilligt grundlagsskydd enligt

databasregeln eventuellt uppstå konflikter med de

bestämmelser som finns i syfte att skydda den

personliga integriteten. Detta kan gälla i viss mån

i förhållande till personuppgiftslagen, men

framförallt i förhållande till EG-direktivet om

skydd för enskilda personer med avseende på

behandling av personuppgifter och om det fria flödet

av sådana uppgifter. Visserligen gör regeringen i

nästa avsnitt bedömningen att den föreslagna

utvidgningen av yttrandefrihetsgrundlagens

tillämpningsområde är förenlig med EG-direktivet och

utskottet delar denna bedömning. Utskottet anser

ändå att det kan finnas anledning att ytterligare

undersöka om det kan uppstå konflikter. Om en person

på sin hemsida för register över sådana

personuppgifter som inte skulle vara tillåtet att

göra enligt personuppgiftslagen kan han eller hon

undgå ansvar genom att ha ansökt om och beviljats

utgivningsbevis. Grundlagsskyddet kan i värsta fall

komma att omfatta databaser som utgör rena

personregister. Enligt 7 § första stycket

personuppgiftslagen är lagen nämligen inte

tillämplig om det strider mot

tryckfrihetsförordningen eller

yttrandefrihetsgrundlagen. Skyddet enligt

personuppgiftslagen när det gäller registrering av

personuppgifter kan således göras beroende av om

utgivningsbevis finns. Det skydd som den enskilde

fått genom EG-direktivet och personuppgiftslagen kan

då inte upprätthållas. Utskottet anser därför att

regeringen ytterligare bör analysera eller låta

analysera huruvida det frivilliga grundlagsskyddet

kan komma i konflikt med bestämmelserna med syfte

att skydda den personliga integriteten. Skulle en

sådan analys visa att det behövs ändrad lagstiftning

bör regeringen återkomma med förslag till sådan.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Eftersom vissa förutsättningar måste vara

uppfyllda för att utgivningsbevis skall utfärdas

måste det enligt regeringen bli fråga om ett

ansökningsförfarande. Beträffande finansiering av

ansökningsförfarandet bör en självkostnadsprincip

gälla. Ansökningsavgiften får enligt regeringen

nämligen inte vara så hög att den i praktiken

omöjliggör eller väsentligt begränsar möjligheten

att skaffa grundlagsskydd. Enligt utskottets mening

är den fria åsiktsbildningen utgångspunkt vid en

utvidgning av det grundlagsskyddade området, vilket

i sig innehåller förbud mot hindrande åtgärder.

Utskottet förutsätter att regeringen vid sin

bedömning av ansökningsavgiftens storlek väger in

dessa faktorer. Därmed avstyrker utskottet motion

K53.

Ett utvidgat grundlagsskydds

förenlighet med medlemskapet i EU

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning.

Propositionen

Den föreslagna utvidgningen av

yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde är,

enligt regeringen, förenlig med EG-direktivet om

personuppgifter.

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av

den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer

med avseende på behandling av personuppgifter och om

det fria flödet av sådana uppgifter – EG-direktivet

om personuppgifter – reglerar bl.a. hantering och

spridning av information som lagras med hjälp av

automatiserad behandling eller i vissa manuella

register. Direktivet är tillämpligt på viss sådan

behandling av personuppgifter som i Sverige kan

falla under tryckfrihetsförordningens (TF) och

yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) tillämpningsområden

och innehåller flera bestämmelser om behandling av

personuppgifter som inte är förenliga med

grundlagarna. Enligt artikel 9 i direktivet får dock

undantag från direktivet göras för behandling av

personuppgifter som sker uteslutande för

journalistiska ändamål eller konstnärligt eller

litterärt skapande under förutsättning att

undantagen är nödvändiga för att förena rätten till

privatlivet med reglerna om yttrandefriheten. Till

artikeln ansluter punkt 37 i ingressen till

direktivet. Direktivet har genomförts i Sverige

genom personuppgiftslagen (1998:204). Lagstiftaren

gjorde då bedömningen att det är möjligt att låta TF

och YGL gälla oförändrade med stöd av

undantagsmöjligheten i artikel 9. Artikeln ansågs ge

ett visst spelrum för medlemsstaterna och göra det

möjligt att vid utformningen av nationella undantag

bl.a. beakta konstitutionella traditioner och

principer. Det angavs också vara av betydelse att

den europeiska konventionen om skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna gäller på EG-rättens område. Vidare

angavs att det av Europadomstolens tillämpning av

konventionen framgår att integritetsskyddsintressena

och yttrandefrihetsintressena skall vägas mot

varandra. Dessutom pekades på att sambandet med

Europakonventionen framgår också av att ingresspunkt

37, som rör möjligheten till undantag enligt artikel

9, uttryckligen refererar till Europakonventionen.

YGL:s tillämpningsområde har utvidgats den 1

januari 1999 genom införandet av begreppet tekniska

upptagningar som bl.a. omfattar cd-romskivor och

disketter. I det lagstiftningsärendet ansågs

direktivet inte lägga hinder i vägen för

utvidgningen (jfr prop. 1997/98:43).

Den utvidgning av YGL:s grundlagsskydd som nu

föreslås innebär att de massmedieföretag som har

grundlagsskydd enligt databasregeln får skydd för

användning av ytterligare tekniker. Dessutom får

ytterligare massmedieföretag grundlagsskydd för

motsvarande verksamheter. Därutöver ges andra

aktörer möjlighet att genom utgivningsbevis få

grundlagsskydd för sådana verksamheter. Utvidgningen

sker alltså väsentligen till en krets som sysslar

med massmedial verksamhet och innebär inte några

principiella nyheter när det gäller

tillämpningsområdet.

Den föreslagna utvidgningen föranleder därför

enligt regeringens mening inte någon annan bedömning

av undantagsmöjligheten i EG-direktivet om

personuppgifter än den som gjorts i tidigare

sammanhang. Regeringen anser alltså att utvidgningen

omfattas av den befintliga möjligheten till undantag

och därmed är förenlig med direktivet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning.

Skall ytterligare brott upptas som

tryck- och yttrandefrihetsbrott?

Nuvarande ordning

Tryckfrihetsförordningen (TF) innehåller i 7 kap. 4

och 5 §§ en fullständig uppräkning av vilka brott

som utgör tryckfrihetsbrott när de begås genom

tryckt skrift och är straffbara enligt lag. Brotten

enligt 7 kap. 4 §, som utgörs av otillåtna

yttranden, är högförräderi, krigsanstiftan,

spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift,

vårdslöshet med hemlig uppgift, uppror,

landsförräderi eller landssvek, landsskadlig

vårdslöshet, ryktesspridning till fara för rikets

säkerhet, uppvigling, hets mot folkgrupp, olaga

våldsskildring, förtal, förolämpning och, i den

utsträckning som anges, försök, förberedelse och

stämpling till sådana brott. I 7 kap. 5 § TF

straffbeläggs ett antal otillåtna offentliggöranden.

I 5 kap. 1 § första stycket

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) sägs att de

gärningar som anges som tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4

och 5 §§ TF skall anses som yttrandefrihetsbrott om

de begås i ett radioprogram eller en teknisk

upptagning och är straffbara enligt lag. Med

radioprogram avses därvid program i ljudradio och

television samt innehållet i vissa andra sändningar

av ljud, bild eller text som sker med hjälp av

elektromagnetiska vågor (1 kap. 1 § tredje stycket

YGL). Detta innebär att tryckfrihetsbrotten och

yttrandefrihetsbrotten i princip sammanfaller. När

det gäller olaga våldsskildring är ansvarsområdet

något mer omfattande enligt YGL än enligt TF.

För ansvar för tryck- och yttrandefrihetsbrott

krävs, som nämnts, att gärningen också är straffbar

enligt lag. Man brukar säga att ”dubbel täckning”

krävs för att ett brott skall vara straffbart som

tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Detta innebär att

ansvarsområdet för sådana brott kan inskränkas men

inte utvidgas utan ändring av TF eller YGL. När det

gäller påföljder för tryck- och yttrandefrihetsbrott

hänvisar TF och YGL till brottsbalken.

Närmare om tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden

Av 1 kap. 3 § TF och 1 kap. 4 § YGL framgår en av de

principer som bygger upp grundlagarna, nämligen den

s.k. exklusivitetsprincipen. Enligt denna princip

får ingripanden på grund av missbruk av tryck-

respektive yttrandefriheten inte göras utom i de

fall som anges i TF och YGL. Vad som är missbruk

bestäms utifrån innebörden och syftet med tryck- och

yttrandefriheten såsom detta framgår av 1 kap. 1 §

första och andra styckena TF och 1 kap. 1 § första

och andra styckena YGL. Där anges att grundlagarna

tillförsäkrar medborgarna rätt att i de skyddade

medierna offentligen uttrycka tankar, åsikter och

känslor och att i övrigt lämna uppgifter i vilket

ämne som helst till säkrande av ett fritt

meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och,

enligt YGL, ett fritt konstnärligt skapande.

Formuleringen av tryck- och yttrandefrihetens

innebörd och syfte innebär att all användning av de

grundlagsskyddade medierna inte omfattas av TF:s

eller YGL:s skydd som exklusiv straff- och

processlag. Den användning som omfattas av detta

skydd brukar sägas falla inom grundlagarnas

materiella tillämpningsområde till skillnad från det

formella tillämpningsområdet som anger vilka medier

som omfattas av grundlagarna med bortseende från

innehållet. Den användning av de grundlagsskyddade

medierna som faller inom TF:s materiella

tillämpningsområde men som anses otillåten upptas

alltså som tryckfrihetsbrott i TF:s brottskatalog.

Övrig användning som faller inom det materiella

tillämpningsområdet kan således inte bestraffas

eftersom bestraffning enligt exklusivitetsprincipen

endast får ske i de fall som anges i grundlagarna.

Beträffande en användning av de i och för sig

grundlagsskyddade medierna som inte omfattas av

grundlagarnas materiella tillämpningsområde kan

lagföring ske enligt vanlig lag. Frågan vilken

användning av de i och för sig grundlagsskyddade

medierna som faller inom respektive utanför TF:s

skydd som exklusiv straff- och processlag, dvs. inom

eller utanför grundlagens materiella

tillämpningsområde, är emellertid inte helt klar.

Vid övervägande av frågan om nya brott skall föras

in i brottskatalogen i TF och därmed utgöra

tryckfrihets- respektive yttrandefrihetsbrott måste

man enligt regeringen ta ställning till om brotten

typiskt sett kan anses falla in under TF:s

materiella tillämpningsområde, dvs. om brotten kan

anses vara sådana att de omfattas av TF:s skydd som

exklusiv straff- och processlag när de begås i en

tryckt skrift. Om brottet inte kan anses vara sådant

kan det beivras enligt vanlig lag utan stöd i TF.

Det bör framhållas att det måste göras en bedömning

i varje enskilt fall huruvida ett visst brott faller

inom TF:s materiella ansvarsområde.

Hotbrott

I många av brottsbalkens brottsbeskrivningar ingår

hot som ett led. I det följande ges exempel på

sådana brottsbeskrivningar.

Den som hotar någon med vapen eller annars med

brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos

den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen

eller annans säkerhet till person eller egendom,

döms enligt 4 kap. 5 § brottsbalken för olaga hot.

Bestämmelsen är avsedd att ge ett skydd mot angrepp

på en enskild persons känsla av trygghet till person

och egendom.

Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken döms den för hets

mot folkgrupp som i uttalande eller i annat

meddelande som sprids hotar eller uttrycker

missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av

personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt

eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

I 17 kap. brottsbalken finns bestämmelser om brott

mot allmän verksamhet m.m. Av intresse här är

brotten våld eller hot mot tjänsteman (1 §)

respektive förgripelse mot tjänsteman (2 §) samt

övergrepp i rättssak (10 §). Enligt 17 kap. 1 §

brottsbalken döms den för våld eller hot mot

tjänsteman som med våld eller hot om våld förgriper

sig på någon i hans myndighetsutövning eller för att

tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd

däri eller för att hämnas för sådan åtgärd. Detsamma

gäller om någon på nu angivet sätt förgriper sig mot

den som tidigare har utövat myndighet för vad denne

däri gjort eller underlåtit. Även väktare och

ordningsvakter kan åtnjuta det skydd som avses i 17

kap. 1 och 2 §§ brottsbalken. I 17 kap. 5 §

brottsbalken anges nämligen att vad som sägs i bl.a.

17 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken skall gälla också om

någon på det sätt som anges i de bestämmelserna

förgriper sig mot eller hindrar den som enligt

särskild föreskrift skall åtnjuta samma skydd som är

förenat med myndighetsutövning eller som är eller

har varit kallad att biträda förrättningsman vid

åtgärd som omfattas av sådant skydd.

Den brottsliga gärningen enligt 17 kap. 10 §

beskrivs på samma sätt som i 17 kap. 1 och 2 §§,

nämligen som angrepp med våld eller med hot om våld

respektive vidtagande av eller hotande med en åtgärd

som medför lidande, skada eller olägenhet.

Bestämmelsen om övergrepp i rättssak är avsedd att

ge skydd åt vittnen och andra förhörspersoner.

Den som utövar olaga tvång eller olaga hot med

uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen

eller inkräkta på handlingsfriheten inom en politisk

organisation eller en yrkes- eller

näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-

, församlings- eller föreningsfriheten i fara, döms

enligt 18 kap. 5 § brottsbalken för brott mot

medborgerlig frihet.

Hur frågan om olaga hot och andra

brott skall utgöra tryck- och

yttrandefrihetsbrott har

aktualiserats

Justitiekanslern (JK) har i en skrivelse till

regeringen den 25 augusti 1998 rubricerad Angående

vissa problem vid tillämpningen av främst

yttrandefrihetsgrundlagen bl.a. uppgett att det kan

förtjäna att närmare övervägas om inte olaga hot bör

införlivas med brottskatalogen i

tryckfrihetsförordningen (TF) och därmed också komma

att utgöra ett yttrandefrihetsbrott. Enligt JK:s

bedömning ger nuvarande ordning inte möjligheter

till ingripanden när hotelser framförs i medier som

omfattas av TF och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Eftersom olaga hot inte är ett tryck- eller

yttrandefrihetsbrott kan åtgärder inte vidtas med

stöd av grundlagarna samtidigt som dessa lägger

hinder i vägen för ingripanden i enlighet med vanlig

lag åtminstone såvitt avser själva publiceringen.

Enligt JK kan olaga hot sålunda knappast anses som

en sådan gärning som i likhet med t.ex. svindleri

med hjälp av tryckt skrift kan beivras med stöd av

vanlig lag därför att gärningen faller utanför det

område som TF är avsett att skydda.

Frågan var även aktuell i samband med ett

uppmärksammat mål om olaga hot m.m., det s.k.

Aftonbladsmålet. Målet gällde åtal mot en journalist

vid Aftonbladet och fem ynglingar med anknytning

till en gruppering med påstådda nazistiska och

rasistiska sympatier för bl.a. olaga hot och hot mot

tjänsteman. Hoten byggde på bilder föreställande en

maskerad och till synes beväpnad man utanför några

kända personers bostäder. Bilderna överlämnades av

ynglingarna till journalisten som visade dem för

målsägandena. Journalisten skrev också artiklar

vilka publicerades tillsammans med bilderna i

Aftonbladet. Åtalet avsåg inte publiceringen utan

det förhållandet att bilder tagits och av

journalisten visats för målsägandena.

I sin dom konstaterade Högsta domstolen (HD) att

brotten olaga hot och hot mot tjänsteman inte utgör

tryckfrihetsbrott enligt 7 kap. TF men att detta

inte hindrar att hot som framförs i tryckt skrift

under vissa omständigheter kan föranleda straff

enligt vanlig lag. Av betydelse för bedömningen i

det aktuella fallet var enligt HD emellertid de

omständigheter under vilka filmerna överlämnats till

journalisten och det syfte i vilket överlämnande

skett. HD kom i sitt avgörande till slutsatsen att

offentliggörandet av fotografierna var ett led i

journalistens journalistiska verksamhet och att det

därmed, oavsett fotografiernas hotfulla och

skrämmande karaktär, föll inom det område som TF är

avsedd att skydda. HD uttalade att ynglingarnas

överlämnande av filmrullarna därför också måste

anses omfattat av meddelarfriheten och ogillade

åtalen och skadeståndsyrkandena.

HD ansåg alltså i detta fall att brotten olaga hot

och hot mot tjänsteman faller inom TF:s materiella

tillämpningsområde såvitt gäller meddelarfriheten.

Allt talar, enligt regeringen, för att

ställningstagandet hade blivit detsamma om det hade

varit fråga om ansvar för själva publiceringen. En

annan sak är dock om någon utgivare hade kunnat

göras ansvarig. Enligt regeringen innebär HD:s dom

således att eftersom de angivna brotten inte upptas

i TF:s brottskatalog kan de som regel inte

bestraffas när de begås i ett grundlagsskyddat

medium.

Skall olaga hot och andra brott

utgöra tryck- och

yttrandefrihetsbrott?

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att förslaget till

ändring i 7 kap. 4 § TF antas som vilande.

Därmed avstyrker utskottet motion 2001/02:K56

yrkande 1.

Utskottet anser att regeringen bör ta

initiativ till en utvärdering av

brottskatalogen i 7 kap. 4 § TF. Detta bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. Därmed tillstyrker utskottet motion

2001/02:K51.

Propositionen

Tryckfrihetsförordningens brottskatalog utökas,

enligt regeringens förslag, med brotten olaga hot,

hot mot tjänsteman (inklusive hot mot väktare

m.fl.), övergrepp i rättssak och brott mot

medborgerlig frihet samt försök eller förberedelse

till sådana brott i den mån de är straffbelagda i

brottsbalken. Härigenom kommer dessa brott att

utgöra tryckfrihets- respektive

yttrandefrihetsbrott. Utskottet anser därför att

regeringen bör ta initiativ till en utvärdering av

brottskatalogen i 7 kap. 4 §

tryckfrihetsförordningen. Riksdagen bör som sin

mening ge regeringen till känna vad utskottet

anfört. Därmed tillstyrker utskottet motion K51.

Enligt TF och YGL anses vissa typer av yttranden

utgöra ett sådant allvarligt missbruk av tryck- och

yttrandefriheten att de därför straffbeläggs som

tryck- och yttrandefrihetsbrott. Mot bakgrund av det

starka skydd för tryck- och yttrandefriheten som

finns i Sverige har kriminalisering av yttranden

inom det grundlagsskyddade området alltid skett med

eftertanke och stor återhållsamhet. Starka skäl

krävs för att ändra grundlagarna, och detta gäller

särskilt när en utvidgning av det straffbara området

övervägs.

Senast ett nytt brott upptogs i TF:s brottskatalog

var år 1988 då olaga våldsskildring kriminaliserades

som tryckfrihetsbrott. Även andra yttranden än de

som för närvarande är straffbelagda enligt TF:s

brottskatalog kan, enligt regeringen, innebära att

tryck- och yttrandefriheten missbrukas. Av denna

anledning kan det – trots den försiktighet som måste

iakttas vid begränsningar av tryck- och

yttrandefriheten – finnas skäl att överväga om inte

också sådana yttranden bör utgöra tryck- och

yttrandefrihetsbrott.

Enligt regeringen får det genom Högsta domstolens

dom i det s.k. Aftonbladsmålet anses ha slagits fast

att brotten olaga hot och hot mot tjänsteman kan

falla inom TF:s och YGL:s materiella

tillämpningsområden. Detsamma kan också antas gälla

vissa andra brott där hot kan ingå som ett led.

Eftersom sådana brott inte finns upptagna i TF:s

brottskatalog och därför inte utgör tryck- och

yttrandefrihetsbrott innebär domen i princip att

enskilda personer kan hotas i grundlagsskyddade

medier utan att den som står bakom hotet riskerar

något ingripande. Att det förhåller sig på det här

sättet kan, enligt regeringen, rimligen inte utgöra

en godtagbar ordning. Det ter sig, enligt

regeringen, inkonsekvent att hets mot folkgrupp, som

kan utgöras av hot som riktar sig mot en kategori av

personer, är tryck- och yttrandefrihetsbrott medan

det i princip är straffritt att hota enskilda

individer om hotet framförs i grundlagsskyddade

medier. Principiella skäl talar, enligt regeringen,

alltså starkt för att införa hotbrott i

brottskatalogen.

Men för att införa nya brott som tryck- och

yttrandefrihetsbrott måste det naturligtvis också

finnas ett praktiskt behov av det. TF och YGL kan

sägas innehålla ett krav på att de medier som

omfattas av grundlagarna riktas till en inte helt

obetydlig krets. Den som använder sig av ett sådant

medium vill därför som regel ha en viss publik. När

det gäller hot mot en enskild kan det emellertid

antas att den som står bakom hotet många gånger inte

vill att det kommer till någon annans kännedom än

just den hotades. Det kan därför hävdas att det inte

finns något större behov av att kriminalisera

yttranden med hotfulla budskap som tryck- och

yttrandefrihetsbrott.

Enligt regeringens mening går det emellertid inte

att bortse från att framför allt den tekniska

utvecklingen på ett påtagligt sätt har ökat risken

för att hotfulla yttranden framförs gentemot både

grupper och enskilda. Den kommunikation som sker

mellan människor har underlättats betydligt genom

t.ex. möjligheten att skicka meddelanden via e-post.

Även Internet innebär möjligheter att på ett

relativt enkelt sätt kommunicera med omvärlden.

Mycket talar därför för att det kommer att bli allt

vanligare att informationstekniken utnyttjas även

för hotfulla budskap och andra liknande meddelanden.

IT-brottsroteln vid Rikskriminalpolisen har t.ex.

uppgett att den nästan dagligen kontaktas av

personer som anser sig hotade eller ofredade på

eller via Internet. Också Säkerhetspolisen har

upplyst att antalet anmälda olaga hot begångna på

Internet har ökat på senare tid. Det är troligt att

denna ökning till stor del har sin förklaring i att

olika extrema grupper i allt högre grad använder sig

av Internet och utskick av e-post för att hota sina

meningsmotståndare.

I och för sig omfattas inte all användning av vad

som kan sägas utgöra den nya tekniken av

grundlagarna. För att e-post skall omfattas av YGL

krävs t.ex. att utskicket är riktat till allmänheten

(jfr 1 kap. 6 § YGL). Vidare innebär den s.k.

databasregeln i 1 kap. 9 § YGL att i princip endast

massmedieföretagens publicering via Internet har

grundlagsskydd. Det kan med visst fog hävdas att det

på t.ex. webbsidor som tillhandahålls av sådana

företag inte finns någon större risk för att hot

publiceras. Men även om den bestämmelsen i första

hand tar sikte på de traditionella massmedierna kan

också andra aktörers elektroniska publicering

omfattas av databasregeln.

Till detta kommer att det grundlagsskyddade

området kommer att vidgas genom regeringens förslag

i tidigare avsnitt. Förslaget innebär bl.a. att även

andra än massmedieföretag skall kunna få

grundlagsskydd för sådan verksamhet som bedrivs

enligt databasregeln. En konsekvens av regeringens

förslag blir att t.ex. en webbsida på Internet vars

innehåll i dag kan beivras i vanlig

straffprocessuell ordning i fortsättningen kan komma

att omfattas av YGL:s regelsystem. För det fall

hotfulla budskap förekommer på sådana webbsidor

kommer dessa inte längre att kunna beivras om inte

också brottskatalogen utökas.

Finns det skäl mot att kriminalisera hotbrott i

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen?

Emellertid måste den invändning som utredningen har

framfört om att det inte kan uteslutas att en

kriminalisering av ytterligare tryck- och

yttrandefrihetsbrott skulle kunna få negativa

återverkningar på massmediers möjligheter att

rapportera om sådana brott beaktas. Utredningens oro

delas även av ett antal remissinstanser, främst

företrädare för massmedierna, som bl.a. har hänvisat

till att en ansvarig utgivare kan komma att ställas

inför svåra ställningstaganden vid bedömningen av

hur ett framfört hot skall beskrivas.

Den framförda invändningen måste naturligtvis tas

på allvar. Det finns ju ett betydande intresse i att

publicera information om den här typen av brott. En

publicering kan också ha betydelse som underlag för

den allmänna debatten och opinionsbildningen.

Emellertid får de farhågor som framförts inte

överdrivas. En rapport om ett hot kommer nämligen

aldrig att vara straffbar i sig utan det krävs en

avsikt att hota. Det bör alltid vara möjligt att

utforma en rapport om ett hot på ett sådant sätt att

det framgår att det är fråga om en rapport och inte

ett hot som den rapporterande själv vill framföra

eller ställa sig bakom. De nu angivna svårigheterna

kan föreligga också vid tryckfrihetsbrottet hets mot

folkgrupp, och som några remissinstanser har pekat

på synes kriminaliseringen av det brottet som ett

tryck- och yttrandefrihetsbrott inte ha inneburit

några inskränkningar av mediernas möjligheter att

rapportera om rasistiska och invandrarfientliga

händelser.

Skulle det i det enskilda fallet av t.ex. en

artikel i en tidning inte klart framgå att det är

fråga om en rapport utan det i stället kan

misstänkas att det är fråga om ett hot som tidningen

faktiskt står bakom finns i grundlagarna ett antal

skyddande mekanismer. Den s.k. instruktionen i 1

kap. 4 § TF och

1 kap. 5 § YGL bör enligt regeringens uppfattning ge

tillräckliga garantier för att ingen kommer att

dömas för de nu aktuella brotten i andra fall än då

det rör sig om yttranden som alldeles klart ligger

utanför det godtagbaras gränser. Enligt dessa

bestämmelser bör nämligen den som skall döma över

missbruk av tryck- och yttrandefriheten eller på

annat sätt vaka över att grundlagarna efterlevs

betänka att tryck- och yttrandefriheten är en

grundval för ett fritt samhälle, alltid uppmärksamma

syftet mera än framställningssättet och vid

tveksamhet hellre fria än fälla.

De svårigheter som eventuellt kan uppstå för

massmedierna går alltså att bemästra och ger således

ingen anledning till att underlåta en utökning av

TF:s brottskatalog. Det är i stället regeringens

uppfattning att det finns tillräckligt starka skäl

för att utöka den med brott där hot kan ingå som ett

led.

Vilka nya brott skall upptas i brottskatalogen?

Utredningen har systematiskt gått igenom samtliga

brott i brottsbalken och kommit fram till att de

brott som skulle kunna utgöra nya tryck- och

yttrandefrihetsbrott är brotten olaga hot, hot mot

tjänsteman (inklusive hot mot väktare m.fl. enligt

17 kap. 5 § brottsbalken), övergrepp i rättssak och

brott mot medborgerlig frihet. Enligt utredningen

kan dessa brott begås genom ett yttrande i ett

grundlagsskyddat medium, och de faller också inom

det område som kan avgränsas utifrån tryckfrihetens

syfte och innebörd. Brotten innehåller inte heller

några moment som står utanför den ensamansvariges

kontroll utan det går att med ledning av enbart

själva yttrandet bedöma om det är straffbart eller

inte. Vidare kan det enligt utredningen inte heller

anses föreligga någon risk för att en

kriminalisering av dessa brott som tryck- och

yttrandefrihetsbrott skulle kunna missbrukas i syfte

att strypa yttrandefriheten. Enligt utredningen

lämpar de sig också för att handläggas enligt de

tryckfrihetsrättsliga process- och ansvarsreglerna.

Regeringen delar utredningens bedömning att det är

de nämnda brotten som bör komma i fråga som nya

tryck- och yttrandefrihetsbrott. Utredningen kom

emellertid till slutsatsen att det inte finns

anledning att utöka TF:s brottskatalog med dessa

brott. Till skillnad från utredningen anser

regeringen att dessa brott bör upptas i TF:s

brottskatalog.

Skall även förbrotten tas upp i brottskatalogen?

Hot mot tjänsteman, inklusive hot mot väktare m.fl.

enligt 17 kap. 5 § brottsbalken, är straffbelagt på

försöks- och förberedelsestadiet, såvida inte

brottet skulle ha varit att anse som ringa om det

fullbordats (17 kap. 16 § brottsbalken). Brott mot

medborgerlig frihet är straffbart på försöksstadiet

enligt

18 kap. 7 § brottsbalken.

Om försök, förberedelse och stämpling (s.k.

förbrott) till brott är straffbelagda enligt

brottsbalken är, i de fall brotten också utgör

tryck- och yttrandefrihetsbrott, även förbrotten

kriminaliserade enligt TF och YGL. Det finns därför

enligt regeringens mening inte anledning att göra

förbrotten till de nu aktuella brotten straffbara i

mindre utsträckning enligt TF och YGL än vad som nu

gäller enligt brottsbalken. Förbrotten till hot mot

tjänsteman och brott mot medborgerlig frihet bör,

enligt regeringen, således upptas i brottskatalogen.

Det bör betonas att det är endast om ett utgivet

yttrande innefattar försök, förberedelse eller

stämpling som ansvar för dessa stadier av ett tryck-

eller yttrandefrihetsbrott kan komma i fråga. Vad

som skall bedömas är alltså om själva yttrandet är

straffbart.

Motioner

I motion 2001/02:K51 av Mats Einarsson m.fl. (v)

förslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om översyn av

brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen. Varje

förändring av vår lagstiftning som innebär en

formell och/eller reell inskränkning av tryck- och

yttrandefriheten måste, enligt motionärerna, vara

ytterst väl motiverad. Det anser motionärerna att

den föreslagna förändringen är. Men det räcker inte

att en inskränkning är motiverad vid tidpunkten för

dess genomförande. Lagstiftningen i sin helhet måste

kontinuerligt utvärderas och omprövas i ljuset av

förändrade förhållanden. Detta gäller inte minst

brottskatalogen i TF. Om så inte sker riskerar man

att med små steg, som vart och ett för sig är

välavvägt och motiverat när det tas, undan för undan

bygga ut listan över brott till en helhet som inte

kan försvaras. Det finns enligt motionärerna skäl

att anta att en del av de nuvarande brotten i

brottskatalogen, tillkomna i en annan tid, efter en

förutsättningslös prövning skulle kunna utmönstras

eller begränsas. Därför bör regeringen ta initiativ

till en förutsättningslös utvärdering och prövning

av brottskatalogen i 7 kap. 4 § TF och andra med

detta sammanhängande frågor. Detta bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

I motion 2001/02:K56 av Per Unckel m.fl. (m)

föreslås att riksdagen avslår förslaget om ändring

av 7 kap. 4 § 12, 16, 17 och 18

tryckfrihetsförordningen i enlighet med vad som

anförs i motionen (yrkande 1). Regeringen föreslår

att TF:s brottskatalog skall utökas med brotten

olaga hot, hot mot tjänsteman (inklusive hot mot

väktare m.fl.), övergrepp i rättssak och brott mot

medborgerlig frihet. Detta innebär att brotten

kriminaliseras som tryckfrihets- och

yttrandefrihetsbrott. Regeringens förslag innebär en

inskränkning i den grundlagsstadgade tryck- och

yttrandefriheten. För att inskränka en grundläggande

fri- och rättighet måste, enligt motionärerna, en

avvägning göras mellan intresset av att inte

inskränka rättigheten och andra motstående

intressen. Den avvägning som skall göras är, enligt

motionärerna, mellan intresset av att inte inskränka

yttrandefriheten och intresset av att förhindra att

olika typer av hotfulla yttranden sprids via

grundlagsskyddade medier. Det rådande rättsläget är

att hotfulla yttranden genom traditionella

massmedier är grundlagsskyddade och inte heller

utgör något brott medan ett hot på en webbsida e.d.

inte är grundlagsskyddat och således är olagligt

enligt brottsbalkens bestämmelser. Regeringen

föreslår nu att i och med att man utvidgar kretsen

av medier vars yttranden är grundlagsskyddade så

skall samtidigt rättsläget vad gäller hotfulla

yttranden ändras till att motsvara det som i dag

gäller för medier som inte är grundlagsskyddade.

Regeringens slutsats avviker från vad

Mediegrundlagsutredningen kom fram till. Utredningen

menar att det inte finns tillräckligt underlag för

någon säker uppfattning om hur vanligt förekommande

de aktuella brotten är på Internet. Svenska

Journalistförbundet och Svenska Tidningsutgivareför-

eningen har framfört starka betänkligheter mot en

kriminalisering av hotbrott som tryck- och

yttrandefrihetsbrott. De menar att utökningen av

TF:s brottskatalog kan komma att få negativa

återverkningar på nyhetsrapporteringen kring hot.

Motionärerna instämmer i dessa invändningar.

Regeringens förslag är oacceptabelt då det rör sig

om en inskränkning i tryck- och yttrandefriheten som

inte kan motiveras med ett tillräckligt starkt

motstående intresse. Den motivering som framförts är

inte tillräcklig för att inskränka en

grundlagsstadgad rättighet. Möjligheterna i TF att

inskränka grundläggande fri- och rättigheter skall

tillämpas ytterst restriktivt. Mot denna bakgrund

anser motionärerna att regeringens förslag om

ändring i 7 kap. 4 § 12, 16, 17 och 18 TF bör

avslås. Som en följd av att TF:s brottskatalog inte

skall utökas med ovan nämnda brott anser

motionärerna att förslaget om en utökning av

brottskatalogen med de s.k. förbrotten till hot mot

tjänsteman och brott mot medborgerlig frihet bör

avslås.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker regeringens förslag att

tryckfrihetsförordningens brottskatalog skall utökas

med brotten olaga hot, hot mot tjänsteman, övergrepp

i rättssak och brott mot medborgerlig frihet samt

försök eller förberedelse till sådana brott i den

mån de är straffbelagda i brottsbalken. Därmed

avstyrker utskottet motion K56 yrkande 1. Med hänsyn

till att i proposition 2001/02:59 Hets mot

folkgrupp, m.m. föreslagits en ändring i 7 kap. 4 §

tryckfrihetsförordningen samt till att utskottet

föreslagit att riksdagen skall anta förslaget som

vilande bör det nu aktuella förslaget till ändring i

7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen få den rubrik

som framgår av utskottets förslag, nämligen förslag

till lag om ändring i lagen (2002:00) om ändring i

tryckfrihetsförordningen. Förslaget bör enligt

utskottet antas som vilande.

I motion K51 föreslås en översyn av

brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen.

Utskottet instämmer i vad som framförs i motionen

att lagstiftning som innebär inskränkningar i tryck-

och yttrandefriheten måste vara väl motiverad. Det

anser utskottet att den föreslagna ändringen är. Som

anförs i motionen skall en inskränkning inte bara

vara motiverad när den genomförs utan vara motiverad

även om förhållandena ändras. Det finns enligt

utskottet anledning att kontinuerligt utvärdera och

ompröva tryckfrihetsförordningens brottskatalog.

Utskottet anser därför att regeringen bör ta

initiativ till en sådan utvärdering. Riksdagen bör

som sin mening ge regeringen till känna vad

utskottet anfört. Därmed tillstyrker utskottet

motion K51.

Ensamansvar och meddelarfrihet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning att

inget av de brott som regeringen föreslår

skall tas upp i brottskatalogen bör föranleda

undantag från TF:s och YGL:s bestämmelser om

ensamansvar och meddelarfrihet.

Propositionen

Inget av de brott som nu tas upp i brottskatalogen

bör, enligt regeringen, föranleda undantag från

tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om

ensamansvar och meddelarfrihet.

En av de grundläggande principerna i TF och YGL är

principen om ensamansvar. Den innebär att endast en

av de oftast många personer som deltagit i

tillkomsten av en grundlagsskyddad framställning bär

det straffrättsliga ansvaret för innehållet i

framställningen och att andra medverkande alltså är

fria från ansvar. TF och YGL innehåller härutöver

också regler som uttryckligen skyddar den som

medverkat vid tillkomsten av en grundlagsskyddad

framställning, bl.a. den som har lämnat uppgifter

för publicering (s.k. meddelarfrihet). Med

meddelarfrihet avses i princip en frihet att lämna

meddelande för publicering i grundlagsskyddade

medier utan risk att straffas och detta oberoende av

om meddelandet publiceras.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning.

Åklagare i vissa tryckfrihetsmål

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag

till 7 kap. 1 § första stycket

yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande.

Förslaget innebär bl.a. att Justitiekanslern

skall ges möjlighet att delegera sina

åklagaruppgifter till allmän åklagare när det

gäller yttrandefrihetsmål om ansvar eller

konfiskering på grund av olaga hot, hot mot

tjänsteman, övergrepp i rättssak och brott

mot medborgerlig frihet om de brotten begås i

tekniska upptagningar.

Propositionen

Justitiekanslern skall, enligt regeringens förslag,

ges möjlighet att delegera sina åklagaruppgifter

till allmän åklagare när det gäller

yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på

grund av olaga hot, hot mot tjänsteman (inklusive

hot mot väktare m.fl.), övergrepp i rättssak och

brott mot medborgerlig frihet om de brotten begås i

tekniska upptagningar. Rätten att väcka allmänt åtal

för yttrandefrihetsbrottet brott mot medborgerlig

frihet skall dock inte kunna delegeras.

Av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen (TF)

och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) följer att

Justitiekanslern (JK) är ensam åklagare i fråga om

tryck- och yttrandefrihetsbrott. Endast JK får

alltså besluta om tvångsmedel eller inleda

förundersökning i anledning av misstanke om sådana

brott. JK har vidare åklagaruppgifter i andra tryck-

och yttrandefrihetsmål än mål om tryck- eller

yttrandefrihetsbrott samt i mål som annars avser

brott mot bestämmelser i TF eller YGL. När det

gäller vissa yttrandefrihetsmål har JK getts

möjlighet att delegera sina åklagaruppgifter till

allmän åklagare. Enligt

7 kap. 1 § YGL får JK således överlämna åt allmän

åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål om

ansvar eller konfiskering på grund av olaga

våldsskildring eller hets mot folkgrupp i tekniska

upptagningar. Rätten att väcka allmänt åtal får dock

inte överlämnas när det gäller

yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Någon

möjlighet för JK att delegera sina åklagaruppgifter

enligt TF finns inte.

Möjligheten för JK att delegera vissa

åklagaruppgifter enligt YGL infördes i samband med

att begreppet tekniska upptagningar infördes i YGL

år 1998. I det lagstiftningsarbetet redogjordes

utförligt för skälen till att en sådan

delegationsmöjlighet infördes och vad denna

möjlighet innebär. I enlighet med vad som då

anfördes bör JK ges möjlighet att delegera sina

åklagaruppgifter till allmän åklagare även när det

gäller yttrandefrihetsmål som rör olaga hot, hot mot

tjänsteman (inklusive hot mot väktare m.fl.),

övergrepp i rättssak eller brott mot medborgerlig

frihet om dessa brott begås i tekniska upptagningar.

Rätten att väcka allmänt åtal för

yttrandefrihetsbrottet brott mot medborgerlig frihet

bör dock inte kunna överlämnas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker att regeringens förslag till 7 kap. 1 §

första stycket yttrandefrihetsgrundlagen antas som

vilande.

Preskriptionstiderna för

tryckfrihets- och

yttrandefrihetsbrotten och vissa

därmed sammanhängande frågor

Gällande rätt

Preskriptionsregler

Allmänna regler om preskription finns i

brottsbalken. Preskriptionstiden varierar mellan 2

och 25 år beroende på vilka straff som är

föreskrivna för brotten (35 kap. 1 § brottsbalken).

Tryckfrihetsförordningen (TF) och

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattar vissa

medier. För brott i dessa medier innehåller

grundlagarna särskilda preskriptionsbestämmelser.

Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott i periodisk

skrift för vilken vid utgivningen gällde

utgivningsbevis skall väckas inom sex månader från

det att skriften utgavs vid påföljd att skriften

annars är fri från sådant åtal. Preskriptionstiden

för tryckfrihetsbrott i annan skrift är ett år

(9 kap. 3 § första stycket TF). Vad i lag är

föreskrivet om tid inom vilken brott skall beivras

för att påföljd inte skall anses bortfallen gäller

även i fråga om tryckfrihetsbrott.

Bestämmelserna i TF om åtal gäller också i fråga

om radioprogram och tekniska upptagningar (7 kap. 1

§ YGL). För radioprogram gäller att den tid inom

vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott skall

väckas är sex månader från det att programmet

sändes. För tekniska upptagningar är huvudregeln att

allmänt åtal skall väckas inom ett år från det att

upptagningen lämnades ut för spridning. Från

huvudregeln görs två undantag.

Det första undantaget avser filmer, videogram

eller andra upptagningar med rörliga bilder. I fråga

om dessa får i lag föreskrivas att de inte skall

anses ha lämnats ut för spridning förrän de har

lämnats för registrering hos en myndighet. En sådan

föreskrift i lag finns beträffande videogram. Den

innebär att ett videogram som inte har getts in till

Statens biografbyrå för granskning enligt lagen

(1990:886) om granskning och kontroll av filmer och

videogram skall anses ha lämnats ut för spridning

först när pliktexemplar enligt lagen (1993:1392) om

pliktexemplar av dokument har lämnats (5 kap. 8 §

lagen [1991:1559] med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden). Av den s.k.

pliktexemplarslagen följer att pliktexemplar skall

lämnas av videogram som har gjorts tillgängligt för

allmänheten här i landet i minst fem exemplar (12

§). Denna undantagsregel i YGL brukar kallas

pliktexemplarsregeln. Det andra undantaget från

huvudregeln om preskriptionstid för tekniska

upptagningar gäller olaga våldsskildring i

upptagningar oavsett om det är fråga om rörliga

bilder eller stillbilder. Då gäller vad som är

föreskrivet i lag om tid för väckande av talan. Det

innebär att preskriptionstiden är fem år (35 kap. 1

§ brottsbalken jämförd med 16 kap. 10

b § brottsbalken). Denna regel brukar kallas

brottsbalksregeln.

Beträffande skälen för de särskilt korta

preskriptionstiderna i TF och YGL kan här nämnas att

det sedan lång tid tillbaka ansetts viktigt att

frågan om tryckfrihetsbrott avgörs snabbt.

Andra bestämmelser och principer av betydelse

för preskriptionsreglerna

Tryckfrihetsförordningen (TF) gäller för skrift som

framställts i tryckpress. TF gäller också för skrift

som mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering

eller liknande tekniskt förfarande, om

utgivningsbevis gäller för skriften eller skriften

är försedd med beteckning som utvisar att den är

mångfaldigad och i anslutning därtill tydliga

uppgifter om vem som har mångfaldigat den och om ort

och år för detta (1 kap. 5 § TF). Den regel där

detta slås fast brukar kallas stencilregeln.

Tryckt skrift skall, för att anses som sådan, vara

utgiven. Med utgivning avses att skriften har blivit

utlämnad till försäljning eller för spridning på

annat sätt i Sverige (1 kap. 6 § TF). Med periodisk

skrift förstås en skrift som enligt en

utgivningsplan är avsedd att under en bestämd titel

utges med minst fyra vid särskilda tider utkommande

nummer eller häften årligen (1 kap. 7 § första

stycket TF).

TF omfattar dessutom radioprogram och tekniska

upptagningar som avses i yttrandefrihetsgrundlagen

(YGL) och som oförändrat återger hela eller delar av

innehållet i en periodisk skrift och anger hur

innehållet disponerats, om det är ägaren till den

periodiska skriften som sprider eller låter sprida

innehållet i dessa former. Ett sådant program eller

en sådan upptagning skall jämställas med en bilaga

till skriften (1 kap. 7 § andra stycket TF). Denna

regel brukar därför kallas bilageregeln.

YGL omfattar ljudradio, television och vissa

liknande överföringar (1 kap. 1 § YGL). Vad som sägs

i YGL om radioprogram gäller förutom program i

ljudradio också program i television och innehållet

i de liknande överföringarna. Enligt den s.k.

databasregeln skall YGL:s regler om radioprogram

tillämpas när vissa särskilt uppräknade aktörer med

hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran

tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur

en databas under förutsättning att den mottagande

inte kan ändra innehållet i databasen (1 kap. 9 §

YGL). Regeringen har i tidigare avsnitt föreslagit

att databasregeln skall få ett utvidgat

tillämpningsområde.

Därutöver är YGL tillämplig på sådana tekniska

upptagningar som sprids till allmänheten i Sverige

genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas

på annat sätt (1 kap. 10 § YGL). Frågan om

grundlagen är tillämplig eller inte prövas i det

enskilda fallet på grundval av vad som kan antas om

spridningen. Exemplar av en upptagning som

framställs i landet och är avsedda för spridning här

skall förses med s.k. ursprungsuppgifter dvs.

tydliga uppgifter om vem som har låtit framställa

upptagningen samt om när, var och av vem exemplaren

har framställts (3 kap. 13 § YGL). Skyldigheten att

ange dessa ursprungsuppgifter åvilar framställaren

och är sanktionerad med böter eller fängelse. Den

som sprider en teknisk upptagning som saknar

ursprungsuppgifter eller är försedd med oriktiga

sådana uppgifter kan dömas till penningböter.

Utgivare för en teknisk upptagning skall utses av

den som låter framställa upptagningen, och utgivaren

är skyldig att se till att varje exemplar av

upptagningen har en uppgift om vem som är utgivare

(4 kap. 1, 4 och 6 §§ YGL). Om inte annat framgår av

omständigheterna, skall YGL anses tillämplig på en

upptagning som är försedd med nämnda uppgifter.

Bestämmelserna i YGL – däribland reglerna om

ursprungsuppgifter, uppgift om utgivare och

preskription – är tillämpliga också på tekniska

upptagningar som har framställts utomlands och som

lämnas ut för spridning i Sverige (10 kap. 1 §

första stycket YGL). Vad som sägs om den som har

låtit framställa upptagningen skall därvid i stället

gälla den som här i landet lämnar ut den för

spridning.

Utan att det uttryckligen anges i TF eller YGL

bygger grundlagarna på förutsättningen att rätten

att inneha tryckta skrifter och tekniska

upptagningar inte får begränsas annat än av

ordnings- och säkerhetsskäl på sådana institutioner

som t.ex. sjukhus, militärförläggningar och

kriminalvårdsanstalter.

Tryckfrihetsmål och annat mål om brott mot

bestämmelserna i TF skall alltid behandlas skyndsamt

(14 kap. 3 § TF). Vad som sägs i TF om skyndsam

behandling av tryckfrihetsmål gäller också

yttrandefrihetsmål (11 kap.

1 § första stycket YGL).

Vissa ändringar av

preskriptionsreglerna och andra

bestämmelser

Utgivningstidpunkten för tekniska

upptagningar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag

till 1 kap. 10 § YGL antas som vilande.

Regeringens förslag innebär bl.a. att det i

YGL klargörs att en teknisk upptagning skall

anses utgiven då den lämnas ut för att

spridas till allmänheten i Sverige.

Propositionen

Det skall enligt regeringen klargöras att en teknisk

upptagning – i likhet med vad som gäller för en

skrift – skall anses utgiven då den lämnats ut för

att spridas till allmänheten i Sverige och att

preskriptionstiden skall räknas från det att

upptagningen gavs ut.

Begreppet utgivning har betydelse i flera

hänseenden. Tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott

föreligger först genom utgivningen och ingripanden

mot sådana brott får ske först efter utgivningen.

Det är också i och med utgivningen som

preskriptionstiden börjar löpa.

En tryckt skrift skall, för att anses som en

sådan, vara utgiven. Med det förstås att skriften

har blivit utlämnad till försäljning eller för

spridning på annat sätt i Sverige. Även utlämnande

för spridning inom en begränsad krets av personer

konstituerar utgivning. Kretsen får dock inte vara

alltför snäv. Utgivning föreligger alltså när något

exemplar av skriften har lämnats ut för spridning

till andra än dem som befinner sig i en mindre,

sluten krets. Det är först vid denna tidpunkt som

någon kan sägas ha utnyttjat sin frihet att yttra

sig offentligt och eventuellt då också missbrukat

sin yttrandefrihet.

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattar sådana

tekniska upptagningar som sprids till allmänheten i

Sverige genom att spelas upp, säljas eller

tillhandahållas på annat sätt. YGL innehåller inte

någon regel som särskilt syftar till att göra klart

när en framställning skall anses offentliggjord och

alltså det allmännas möjligheter att ingripa mot

framställningen inträder. Det framgår likväl av

bestämmelsen om YGL:s tillämplighet och regeln om

preskription hur grundlagen skall förstås i detta

hänseende. Enligt preskriptionsregeln är tiden för

väckande av allmänt åtal ett år från det att

upptagningen lämnades ut för spridning. Denna

formulering stämmer väl med den som finns i

tryckfrihetsförordningen (TF) om utgivning. Av nu

nämnda bestämmelser sedda i ljuset av att

grundlagsskyddet enligt YGL i princip skall motsvara

det som gäller för tryckta skrifter får anses följa

att utgivningstidpunkten för tekniska upptagningar

är avsedd att vara densamma som för skrifter. För

att denna tidpunkt skall anses nådd torde alltså

krävas att i vart fall ett exemplar av en upptagning

har lämnats ut för spridning till andra än dem som

befinner sig i en mindre, sluten krets.

För att det inte skall råda någon tvekan om att

YGL i detta hänseende har samma innebörd som TF bör

det, enligt regeringen, göras klart att YGL är

tillämplig på tekniska upptagningar som är utgivna

och att utgivningstidpunkten infaller då exemplar av

en upptagning utlämnas för att spridas till

allmänheten i Sverige. Som en följd av detta bör

bestämmelsen om preskription justeras på så sätt att

det klart anges att preskriptionstiden skall räknas

från det att upptagningen gavs ut. När

utgivningstidpunkten har uppnåtts, dvs. spridningen

har inletts, kan alltså ingripande mot ett misstänkt

brottsligt material ske. I exempelvis det fallet att

en postorderannons används för att bjuda ut en

upptagning med misstänkt brottsligt innehåll till

försäljning och det finns anledning att utgå ifrån

att spridningen av exemplar har påbörjats bör

förundersökning kunna inledas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker att regeringens förslag till 1 kap. 10 §

yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande.

Preskriptionstiden för brott i

tekniska upptagningar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag

vilket bl.a. innebär att brottsbalkens regler

om preskriptionstid skall gälla för

yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar

som saknar föreskrivna ursprungsuppgifter,

dock med den begränsningen att åtal inte får

väckas senare än två år från det att

Justitiekanslern fick kännedom om

upptagningen.

Propositionen

Brottsbalkens regler om preskriptionstid skall,

enligt regeringen, gälla för yttrandefrihetsbrott i

tekniska upptagningar som saknar föreskrivna

ursprungsuppgifter. Åtal skall dock inte få väckas

senare än två år från det att Justitiekanslern fick

kännedom om upptagningen.

När det gäller tillämpningen av

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) har det visat sig

att Justitiekanslern (JK) stött på problem i fall av

misstanke om – före 1998 års grundlagsändringar –

barnpornografibrott och olaga våldsskildring i

videogram samt hets mot folkgrupp på cd-skivor.

Preskriptionstiden för tekniska upptagningar räknas

ju, som framgått ovan, från det att upptagningen

lämnades ut för spridning, men enligt JK saknas ofta

ursprungsuppgifter, och beträffande videogram är

pliktexemplarsregeln ofta inte tillämplig eftersom

upplagorna är alltför begränsade eller det i vart

fall inte går att styrka att videogrammet getts ut i

minst fem exemplar. Om den utpekade ansvarige i

sådant fall invänder att den upplaga som exemplaren

ingår i har offentliggjorts långt tidigare, så har

JK i allmänhet svårt att bevisa motsatsen. Problemet

ligger alltså inte i preskriptionstiden som sådan

utan i svårigheterna att bestämma utgångspunkten för

preskriptionstidens beräkning.

Enligt regeringens mening är det uppenbart att

något måste göras för att komma till rätta med de

problem JK påtalat.

Ett införande av preskriptionstiderna enligt

brottsbalken kommer, enligt regeringen, att minska

problemet med att fastställa utgångspunkten för

preskriptionstiden. Eftersom preskriptionstiderna

kommer att väsentligt förlängas och, till skillnad

mot vad som nu gäller, olika preskriptionstider

kommer att gälla för olika brott, bör den tid som JK

har på sig att utreda brott och väcka åtal från det

att han fick kännedom om brottet emellertid inte

förlängas onödigtvis. Det bör därför, som

utredningen förordat, införas en begränsning som

innebär att allmänt åtal inom brottsbalkens

preskriptionstid inte får väckas senare än inom viss

tid – lämpligen två år – från det att JK fick

kännedom om upptagningen. Den nu diskuterade

lösningen skulle kunna kallas en utvidgad

brottsbalksregel. Med denna lösning kan, enligt

regeringen, den s.k. pliktexemplarsregeln i 7 kap. 1

§ andra stycket YGL upphävas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker regeringens förslag.

Ursprungsuppgifter för tekniska

upptagningar som framställts

utomlands samt preskriptionstider

för brott i skrifter samt ljudradio-

och TV-program

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning att det

inte nu bör göras någon ändring av YGL:s

bestämmelser om ursprungsuppgifter för

tekniska upptagningar som framställts

utomlands och lämnas ut för spridning i

Sverige. Utskottet delar också utskottets

bedömning att preskriptionstiderna för

tryckfrihetsbrott i skrifter och

yttrandefrihetsbrott i traditionella

ljudradio- och TV-program inte bör ändras.

Propositionen

Det bör, enligt regeringen, inte nu göras någon

ändring av yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser

om ursprungsuppgifter för tekniska upptagningar som

framställts utomlands och lämnas ut för spridning i

Sverige.

Preskriptionstiderna för tryckfrihetsbrott i

skrifter och yttrandefrihetsbrott i traditionella

ljudradio- och TV-program bör, enligt regeringen,

inte ändras.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning.

Preskriptionstiden för brott i

databaser som omfattas av

databasregeln

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag

till 7 kap. 1 § andra stycket första meningen

YGL antas som vilande. Förslaget innebär att

preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott i

databaser enligt databasregeln skall löpa

från det att informationen inte längre

tillhandahålls i databasen.

Propositionen

Preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott i

databaser enligt databasregeln skall, enligt

regeringen, löpa från det att informationen inte

längre tillhandahålls i databasen.

Preskriptionstiden skall liksom i dag vara sex

månader.

För yttrandefrihetsbrott i databaser som omfattas

av databasregeln gäller samma korta preskriptionstid

på sex månader som för de traditionella

radioprogrammen. Preskriptionstiden för radioprogram

räknas från det att programmet sändes. När det

gäller överföringar från databaser är det inte lika

enkelt att fastslå en given utgångspunkt för

beräkningen av preskriptionstiden. Frågan om från

vilken tidpunkt preskriptionstiden skall räknas har

inte behandlats i förarbetena till YGL, och den har

inte heller besvarats i domstolspraxis.

Beräkning av preskriptionstiden för varje

överföring för sig eller från det att informationen

först gjordes tillgänglig i databasen kan förefalla

bäst stämma överens med vad som gäller för

radiosändningar och tekniska upptagningar, eftersom

tiden för dessa medier löper från sändningen

respektive från det att den tekniska upptagningen

publicerades, dvs. lämnades ut för spridning. Å

andra sidan kan man hävda att det såvitt avser

databasverksamhet inte finns någon viss

publiceringstidpunkt utan att det snarare är fråga

om en pågående publiceringsverksamhet. Det är med

detta synsätt alltså tillhandahållandet över tid som

är av betydelse och inte varje enskild överföring

till en mottagare. Ett motsatt synsätt skulle

dessutom leda till avsevärda problem, eftersom det

skulle krävas bevisning om när informationen började

tillhandahållas i databasen eller när en överföring

faktiskt skedde.

Utredningen har analyserat de olika alternativa

synsätten och kommit till slutsatsen att

tillhandahållandet av brottslig information i en

databas måste ses som ett pågående brott.

Preskriptionstiden bör med detta synsätt då räknas

från det att informationen senast tillhandahölls i

databasen. Utredningen föreslår mot denna bakgrund

ett förtydligande av preskriptionsbestämmelsen i

YGL. Regeringen ansluter sig till detta.

När det sedan gäller frågan om en förlängning av

preskriptionstiden gör regeringen följande

bedömning. En förlängning av nu gällande

preskriptionstid innebär ökade möjligheter till

lagföring och därmed – i vart fall principiellt sett

– en försvagning av grundlagsskyddet för de

traditionella massmedieföretagen i förhållande till

vad som gäller i dag. Det skulle också innebära att

nyare, mer renodlad massmedial databasverksamhet i

nyhetsförmedlingshänseende sattes i stryklass i

förhållande till mer traditionella medier, vilket

rimmar illa med de överväganden som enligt

regeringens mening motiverar en utvidgning av

grundlagsskyddet. Det måste alltså till tungt

vägande skäl för en sådan åtgärd. Det är, enligt

regeringen, svårt att se några bärande skäl till

varför preskriptionstiden skall vara längre för det

fall verksamheten bedrivs med stöd av

utgivningsbevis enligt YGL.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker att regeringens förslag till 7 kap. 1 §

andra stycket första meningen antas som vilande.

Preskriptionstiden för brott i

databaser som omfattas av

bilageregeln

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning att

någon ändring i bestämmelserna om

preskription för tryckfrihetsbrott i

databaser som omfattas av bilageregeln inte

bör göras.

Propositionen

Någon ändring i bestämmelserna om preskription för

tryckfrihetsbrott i databaser som omfattas av

bilageregeln bör, enligt regeringen, inte göras.

Bilageregeln i TF innebär bl.a. att ett material

som tillhandahålls i en databas skall betraktas som

en bilaga till en periodisk skrift under

förutsättning att ägaren till skriften sprider eller

låter sprida skriftens innehåll eller delar av det

på det sättet och den spridda versionen återger

innehållet oförändrat samt anger hur det är

disponerat. Genom regeln uppnås att det

tryckfrihetsrättsliga ansvaret för spridningen av

den periodiska skriftens innehåll hålls samlat hos

samma person. Om bilageregeln är tillämplig,

utesluts tillämpning av yttrandefrihetsgrundlagen

(YGL).

I många fall är det, enligt regeringen, nog så att

innehållet i en periodisk skrift inte anges

oförändrat i databasen på det sätt som krävs för att

bilageregeln skall vara tillämplig. Det är numera

vanligt förekommande att nyheter och annan

information publiceras först i databasen och sedan i

skriften. Bilageregeln torde därför mera sällan vara

tillämplig på databasöverföringar. Detta förhållande

talar för att sådana skall undantas från regelns

tillämpningsområde. Emellertid kan det inte

uteslutas att det fortfarande finns en del fall som

omfattas av bilageregeln. Enligt regeringen bör

bilageregeln tills vidare även kunna omfatta

databasöverföringar.

Med hänsyn till att det antal databasverksamheter

som omfattas av bilageregeln torde vara

förhållandevis begränsat och dessutom kan väntas

minska anser regeringen att det inte finns anledning

att belasta grundlagsregleringen för denna kategori

med nya bestämmelser. Ledning får i stället sökas i

det befintliga regelverket. Därvid torde den risk

för immunitet och den komplicering av systemet som

utredningens synsätt innebär medföra att frågan om

preskriptionstidens utgångspunkt för databaser

enligt bilageregeln i rättstillämpningen kommer att

besvaras på samma sätt som för övriga databaser dvs.

att preskriptionstiden får anses börja löpa från det

att materialet sist tillhandahölls i databasen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning.

Skyndsam behandling av mål enligt

yttrandefrihetsgrundlagen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag

till 11 kap. 1 § YGL antas som vilande.

Förslaget innebär att kravet på skyndsam

behandling av yttrandefrihetsmål skall gälla

också andra mål enligt

yttrandefrihetsgrundlagen.

Propositionen

Kravet på skyndsam behandling av yttrandefrihetsmål

skall, enligt regeringen, gälla också andra mål

enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

Tryckfrihetsmål och annat mål om brott mot

bestämmelserna i TF skall behandlas skyndsamt.

Detsamma gäller i fråga om yttrandefrihetsmål. Detta

skyndsamhetskrav gäller dock inte andra mål enligt

YGL, t.ex. mål om ansvar för underlåtenhet att sätta

ut föreskrivna ursprungsuppgifter.

Bestämmelserna om skyndsam behandling skall ses

mot bakgrund av reglerna om de korta

preskriptionstiderna. Många yttranden som kan vara

straffbara enligt TF och YGL är sådana som har

betydelse för den allmänna opinionsbildningen.

Uppfattningen om vad som är tillåtet att yttra kan

ändras även under en kortare tidsperiod.

Åtalsprövning skall därför ske i anslutning till

offentliggörandet av ett yttrande. Detta syfte med

de korta preskriptionstiderna motverkas om målen

inte handläggs skyndsamt i domstol. Dröjsmål med

avgörande av målen hämmar dessutom tryckfriheten och

yttrandefriheten. En skyndsam behandling är av

intresse inte endast för den åtalade utan även för

andra som vill utnyttja dessa friheter.

Skälen bakom bestämmelserna om skyndsam

handläggning är alltså viktiga. Skyndsamhetskravet

gäller samtliga mål enligt TF men endast

yttrandefrihetsmål enligt YGL. Enligt regeringens

mening gör sig dock skälen för skyndsam handläggning

gällande med samma styrka för andra mål enligt YGL

än yttrandefrihetsmål. För dessa mål bör därför

införas samma skyndsamhetskrav som gäller för övriga

mål enligt grundlagarna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker att regeringens förslag till 11 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande.

Vissa frågor om beslag

Gällande bestämmelser om beslag

En tryckt skrift eller en teknisk upptagning som

innefattar tryckfrihets- respektive

yttrandefrihetsbrott får konfiskeras. Konfiskering

innebär bl.a. att alla för spridning avsedda

exemplar skall förstöras (7 kap. 7 § TF, och 5 kap.

6 § YGL). Förekommer anledning till konfiskering får

en tryckt skrift eller en upptagning tas i beslag i

avvaktan på beslut om konfiskering, s.k.

konfiskeringsbeslag (10 kap. 1 § TF och 7 kap. 3 §

första stycket YGL).

Exemplar av en tryckt skrift eller en teknisk

upptagning som skäligen kan antas äga betydelse för

utredning i tryckfrihets- respektive

yttrandefrihetsmål får tas i s.k. utredningsbeslag

(10 kap. 14 § TF och 7 kap. 3 § första stycket YGL).

Vid utredningsbeslag av skrifter skall åtal väckas

inom en månad från det att beslutet om beslag

meddelades, om inte rätten medger att tiden förlängs

(10 kap. 14 § TF). Detsamma gäller utredningsbeslag

av upptagningar (7 kap. 3 § YGL).

Vid sidan av TF och YGL får beslag enligt

rättegångsbalken (RB) ske vid brott av andra slag än

sådana som utgör missbruk av tryck- eller

yttrandefriheten eller som uttryckligen undantagits

från dessa grundlagars tillämpningsområden. Enligt

rättegångsbalken kan föremål tas i beslag om det

skäligen kan antas äga betydelse för utredning om

brott eller vara avhänt någon genom brott eller på

grund av brott förverkat (27 kap. 1 § RB).

I rättegångsbalken saknas regler som kan jämföras

med bestämmelserna i grundlagarna om att åtal alltid

skall väckas inom en viss tid efter att annan än

rätten beslutat om utredningsbeslag. Däremot finns

en regel om att den som drabbas av beslag som

verkställts utan rättens förordnande kan begära

rättens prövning av beslaget (27 kap. 6 § RB). TF

och YGL innehåller inte någon bestämmelse som

uttryckligen slår fast att den som drabbas av beslag

som verkställts utan rättens förordnande kan begära

domstolsprövning av beslaget. Inte heller lagen

(1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden

(tillämpningslagen) innehåller någon sådan regel. Av

TF och YGL följer emellertid att i alla hänseenden

som inte reglerats i grundlagarna eller i lag som

beslutats med stöd av grundlagarna gäller vad som är

föreskrivet i lag eller annan författning (14 kap. 5

§ första stycket TF respektive 11 kap. 1 § andra

stycket YGL). Enligt tillämpningslagen skall i fråga

om rättegången i tryckfrihets- och

yttrandefrihetsmål rättegångsbalken tillämpas i den

mån inte annat följer av TF, YGL eller

tillämpningslagen (11 kap. 3 §). I TF:s bestämmelse

om utredningsbeslag finns också en uttrycklig

hänvisning till vad som i allmänhet är föreskrivet

om beslag i de delar som inte regleras i paragrafen

(10 kap. 14 § tredje meningen TF).

Varje beslut om beslag av en teknisk upptagning

skall ange det eller de avsnitt av framställningen

som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast

de särskilda skivor, rullar eller andra delar av

upptagningen där dessa avsnitt förekommer. Detta

gäller både konfiskerings- och utredningsbeslag (7

kap.

3 § YGL jämförd med 10 kap. 6 § och 14 §§ TF). Den

som sprider en teknisk upptagning trots att han

eller hon vet att den har tagits i beslag eller

konfiskerats skall dömas till böter eller fängelse i

högst ett år (3 kap. 13 § fjärde stycket YGL).

Straffansvaret gäller inte för spridning av

upptagning som tagits i utredningsbeslag (7 kap. 3 §

första stycket YGL jämförd med 6 kap.

3 § andra stycket TF, 10 kap. 7 § andra stycket TF

och 10 kap. 14 § TF).

Bevis om att konfiskeringsbeslag av en tryckt

skrift eller en teknisk upptagning har beslutats

skall utan kostnad tillställas den som beslaget

verkställts hos och den som har tryckt skriften

respektive har låtit framställa upptagningen (10

kap. 8 § andra stycket TF jämförd med 10 kap. 14 §

TF samt 7 kap. 3 § YGL).

Rätt till domstolsprövning av

beslag, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag

till 10 kap. 3 och 8 §§ TF samt 7 kap. 3 §

andra och tredje styckena YGL antas som

vilande. Regeringens förslag innebär bl.a.

att det skall införas en uttrycklig regel i

TF om rätt till domstolsprövning av

utredningsbeslag och konfiskeringsbeslag som

verkställts utan rättens förordnande.

Propositionen

I tryckfrihetsförordningen skall, enligt regeringen,

införas en uttrycklig regel om rätt till

domstolsprövning av utredningsbeslag och

konfiskeringsbeslag som verkställts utan rättens

förordnande. I yttrandefrihetsgrundlagen skall också

införas en hänvisning till bestämmelsen, som blir

gällande även för motsvarande beslag enligt

yttrandefrihetsgrundlagen. I fråga om skyldigheten

enligt yttrandefrihetsgrundlagen att i beslut om

utredningsbeslag av tekniska upptagningar ange vilka

avsnitt av framställningen som föranlett beslaget

införs en möjlighet för Justitiekanslern att i

efterhand i särskilt beslut ange sådan uppgift.

Kompletteringen skall göras så snart det kan ske. I

tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens regler om skyldighet att

sända bevis om konfiskeringsbeslag av skrifter och

tekniska upptagningar görs ett tillägg om att detta

skall göras så snart det kan ske för att klargöra

att Justitiekanslern får dröja med underrättelsen

tills det är klart vem den skall skickas till.

Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen som hänvisar till vanlig

lag i fråga om allt som inte har reglerats i

grundlagarna eller tillämpningslagen innebär att

regeln i rättegångsbalken om rätt till

domstolsprövning av beslag som verkställts utan

rättens förordnande gäller för såväl utrednings- som

konfiskeringsbeslag enligt grundlagarna. Det är

emellertid angeläget att denna rätt uttryckligen

framgår av grundlagarna och görs oberoende av en

eventuell ändring i rättegångsbalken. En bestämmelse

om rätt till domstolsprövning bör därför införas i

grundlagarna. I fråga om förfarandet bör

rättegångsbalkens regler gälla.

Skyldigheten enligt YGL att ange vilka avsnitt i

en teknisk upptagning som föranlett konfiskerings-

eller utredningsbeslag innebär att en sådan

precisering skall ske samtidigt som beslutet om

beslag fattas. I praktiken kan det vara omöjligt att

göra denna precisering i ett beslut om

utredningsbeslag, t.ex. vid ett beslag av hundratals

videogram där varje videogram kan ha en speltid på

flera timmar. Ett utredningsbeslag är till skillnad

mot ett konfiskeringsbeslag inte förbundet med

spridningsförbud. Skyldigheten att ange avsnitt vid

utredningsbeslag har emellertid betydelse i andra

avseenden. Angivandet av avsnitten ger den som

drabbas av utredningsbeslaget möjlighet att bedöma

riktigheten i beslutet. Det har också betydelse för

en person som har för avsikt att sprida en

upptagning som belagts med utredningsbeslag. Denne

kan därigenom bedöma om upptagningen kan anses

innefatta yttrandefrihetsbrott som han eller hon

riskerar att senare dömas för i egenskap av

spridare. I de fall det är möjligt att precisera

avsnitten i beslutet om utredningsbeslag saknas skäl

att upphäva denna skyldighet. I övriga fall bör av

hänsyn till den som drabbas av beslaget och till

presumtiva spridare skyldigheten inte helt upphävas.

I stället bör JK få en möjlighet att i efterhand

genom särskilt beslut komplettera beslagsbeslutet

med angivande av vilka avsnitt som åberopas som

brottsliga. Hur lång tid som kan behövas för en

sådan komplettering kan variera från fall till fall.

Det bör därför inte föreskrivas att kompletteringen

skall ske inom viss tid utan att den skall göras så

snart det kan ske. Om den som drabbas av beslaget

begär rättens prövning av detta innan preciseringen

gjorts, kan det medföra att JK så långt möjligt får

precisera avsnitten. Detta får dock inte föranleda

längre uppskov i beslagsförhandlingen än fyra dagar.

Frågan på vilket sätt avsnitten bör preciseras kan

inte regleras i lag utan måste överlämnas till

rättstillämpningen.

Bevis om konfiskeringsbeslag av en tryckt skrift

respektive en teknisk upptagning skall skickas bl.a.

till den som har tryckt skriften respektive låtit

framställa upptagningen. Uppgifter om vilka dessa

personer är skall framgå av skriften och

upptagningen. Om sådana uppgifter inte lämnats och

det inte heller på annat sätt är känt vilka

personerna är, måste JK kunna dröja med

underrättelsen tills utredningen kommit så långt att

personerna kan identifieras. En bestämmelse med

detta innehåll bör, enligt regeringen, införas i

grundlagarna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker att regeringens förslag till 10 kap. 3

och 8 §§ tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 3 §

andra och tredje styckena yttrandefrihetsgrundlagen

antas som vilande.

Gemensam handläggning av tryck- och

yttrandefrihetsmål

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag

till 7 kap. 1 § lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden. Förslaget

innebär bl.a. att mål rörande

tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott

som har samband med varandra skall kunna tas

upp av en av de tingsrätter som är rätt

domstol för något av målen.

Propositionen

Mål rörande tryckfrihetsbrott och

yttrandefrihetsbrott som har samband med varandra

skall kunna tas upp av en av de tingsrätter som är

rätt domstol för något av målen. Detsamma skall

gälla för tryck- och yttrandefrihetsmål som rör

enskilt anspråk på grund av sådana brott samt mål

där talan enbart förs om konfiskation av en tryckt

skrift eller en teknisk upptagning. Målen skall

också handläggas i en rättegång om inte synnerliga

skäl talar mot det.

I lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden

(tillämpningslagen) finns bestämmelser om rätt

domstol i tryck- och yttrandefrihetsmål. Där anges

bl.a. att avgörande för vid vilken domstol ett

tryckfrihetsmål skall tas upp är i fråga om

periodiska skrifter skriftens utgivningsort och i

fråga om andra skrifter den ort där den som enligt 8

kap. tryckfrihetsförordningen (TF) är ansvarig för

skriften har sitt hemvist. Om någon sådan ort inte

kan fastställas skall den ort där skriften tryckts

eller eljest mångfaldigats vara avgörande. När en

skrift mångfaldigats utomlands skall i stället den

ort vara avgörande där den som låtit lämna ut

skriften för spridning har sitt hemvist. När inte

heller dessa regler ger ledning skall den ort där

exemplar av skriften påträffas vara avgörande.

Beträffande yttrandefrihetsmål gäller att den ort

varifrån ett radioprogram sänds eller där en teknisk

upptagning lämnats ut för spridning eller där

brottet på annat sätt förövats skall vara avgörande

för vilken domstol som skall ta upp målet.

Justitiekanslern (JK) har i en framställning till

regeringen pekat på att bestämmelserna i

tillämpningslagen kan få till följd att åtal för

tryck- eller yttrandefrihetsbrott som har samband

med varandra måste handläggas vid skilda

tingsrätter.

Regeringen delar JK:s uppfattning att det bör vara

möjligt att vid en och samma tingsrätt handlägga mål

som har samband med varandra. Tillämpningslagen bör

därför ändras på så sätt att mål rörande

tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott som har

samband med varandra kan tas upp av en av de

tingsrätter som är rätt domstol för något av målen.

Detsamma bör gälla för tryck- och yttrandefrihetsmål

som rör enskilt anspråk på grund av sådana brott

samt i mål där talan enbart förs om konfiskation av

en tryckt skrift eller en teknisk upptagning. Målen

skall också handläggas i en rättegång om inte

synnerliga skäl talar mot det.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker regeringens förslag till 7 kap. 1 §

lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden. Regeringen

föreslår att lagändringen skall träda i kraft först

den 1 januari 2003. Utskottet anser att förslaget

bör antas i samband med att riksdagen antar

grundlagsändringarna. Utskottet föreslår därför att

riksdagen skjuter upp behandlingen av förslaget till

2002/03 års riksmöte.

Etableringsfriheten för

trådsändningar enligt

yttrandefrihetsgrundlagen

Etableringsfrihet för trådsändningar,

konvergensfenomenet och bestämmelser om

tillträde till nät

Principen om etableringsfrihet för

trådsändningar

Varje svensk medborgare och svensk juridisk person

har rätt att sända radioprogram genom tråd dvs.

sända program i ljudradio eller television eller

annars överföra innehåll med hjälp av

elektromagnetiska vågor som är bundna till en ledare

(3 kap. 1 § första stycket YGL). Detta gäller både

inhemska sändningar och vidaresändningar av

utländska sändningar. Denna etableringsfrihet

innebär att det inte får ställas krav på tillstånd

för sådana sändningar och att möjligheten att driva

verksamheten i princip inte får begränsas av villkor

som inte har stöd i grundlagen.

Etableringsfriheten är dock inte oinskränkt. Den

hindrar bl.a. inte att det i lag meddelas

föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att ge

utrymme för vissa program i den utsträckning det

behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av

tillgång till allsidig upplysning (andra stycket

samma paragraf). Denna s.k. must carry-princip

innebär i dag en skyldighet för nätinnehavare att

tillhandahålla utrymme i nätet för dels vissa TV-

sändningar som sker med tillstånd av regeringen –

sändningar från Sveriges Television AB och TV 4 AB

–, dels sändningar från lokala kabelsändarföretag (8

kap. 1 och 2 §§ radio- och TV-lagen [1996:844]).

För radioprogram som sänds på annat sätt än genom

tråd råder inte motsvarande etableringsfrihet.

Anledningen är att dessa sändningar kräver utrymme i

frekvensspektrum. Rätten att sända sådana program

får därför regleras genom lag som innehåller

föreskrifter om tillstånd och villkor att sända

(3 kap. 2 § första stycket YGL). För att så stor

etableringsfrihet som möjligt ändå skall råda gäller

att det allmänna skall eftersträva att

radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som

leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och

informationsfrihet (andra stycket samma paragraf).

I fråga om begränsningar i rätten att sända

radioprogram genom tråd och på annat sätt hänvisar

YGL till vissa föreskrifter i regeringsformen (RF)

om begränsningar av grundläggande fri- och

rättigheter (3 kap. 3 § YGL). Av dessa föreskrifter

följer att en begränsning får göras endast för att

tillgodose ändamål som är godtagbart i ett

demokratiskt samhälle och att den aldrig får gå

utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det

ändamål som föranlett den och inte heller får

sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den

fria åsiktsbildningen (2 kap. 12 § andra stycket

RF). Vidare gäller att en begränsning endast får ske

om särskilt viktiga skäl föranleder det och att det

vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske

särskilt skall beaktas vikten av vidaste möjliga

yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska,

religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella

angelägenheter (2 kap. 13 § RF).

Konvergensfenomenet

Den tekniska utvecklingen har medfört att

traditionellt sett olika och urskiljbara

tjänstetyper, såsom tele-, data-, radio- och TV-

tjänster, kan integreras och förmedlas via

infrastrukturer som tidigare var mer eller mindre

tekniskt avgränsade för en viss typ av tjänst.

Parallellt med denna tekniska utveckling sker också

förändringar vad avser marknader och

branschstrukturer m.m. Tillsammans medför dessa

utvecklingstendenser att gränserna mellan de

tidigare relativt klart avgränsade tele-, data- och

mediesektorerna blir otydliga. Det brukar beskrivas

som att dessa sektorer och informationstekniken

konvergerar eller sammansmälter.

Bestämmelser om tillträde till nät

I telelagen (1993:597) finns bestämmelser om

televerksamhet. Lagen innehåller bl.a. regler om

skyldighet att driva samtrafik (32–36 §§). Med

samtrafik avses fysisk och logisk sammankoppling av

telenät som möjliggör att teletjänster som

tillhandahålls i telenäten fungerar mellan alla

användares nätanslutningspunkter, såväl fasta som

mobila, och där användarna ges möjlighet att få

tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten.

Den 2 januari 2001 trädde Europaparlamentets och

rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18

december 2000 om tillträde till accessnät i kraft.

Förordningen ålägger operatörer av fasta allmänt

tillgängliga telefonnät som bedömts ha ett betydande

marknadsinflytande att ge tillträde till

accessnätet, som är den del av ett nät som ligger

närmast abonnenterna, och erbjuda samlokalisering.

Ett nytt regelverk för elektroniska kommunikationer

är under utarbetande inom EG. Regelverket är avsett

att ersätta de rättsakter som i dag finns på

området, inklusive den ovannämnda EG-förordningen,

och kommer att innehålla bestämmelser om bl.a.

tillträde till och samtrafik mellan elektroniska

kommunikationsnät i syfte att tillhandahålla s.k.

elektroniska kommunikationstjänster, dvs. tjänster

som utgörs av överföringar av signaler, däribland

teletjänster och överföringstjänster i nät som

används för rundradio.

På ett annat område som också rör rätten att sända

radioprogram saknas lagstiftning. Det gäller

inflytande för mottagarkollektivet över pro-

gramutbudet.

Inskränkningar av

etableringsfriheten för

trådsändningar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag

till ändring i 3 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande.

Utskottet avstyrker motionerna 2001/02:K56

yrkande 2 och 2001/02:K57 yrkande 3.

Propositionen

Etableringsfriheten för trådsändningar enligt

yttrandefrihetsgrundlagen skall enligt regeringen

inskränkas för att det genom bestämmelser i lag

skall kunna föreskrivas skyldighet för nätinnehavare

att ge utrymme för överföringar i den utsträckning

det behövs med hänsyn till konkurrensintresset eller

allmänhetens intresse av tillgång till sådana

överföringar. Etableringsfriheten begränsas vidare i

syfte att genom bestämmelser i lag tillförsäkra

mottagarkollektivet inflytande över programvalet.

Konvergensutvecklingen innebär bl.a. att nät som

tidigare använts enbart för privat kommunikation,

t.ex. telefoni, nu kan användas också för massmedial

kommunikation som omfattas av

yttrandefrihetsgrundlagen, t.ex. sändningar av

ljudradio- och TV-program och överföringar från

databaser. När ett nät används för sådan

kommunikation som faller in under YGL:s

tillämpningsområde, gäller den grundlagsfästa rätten

att sända radioprogram genom tråd utan krav på

tillstånd för verksamheten eller villkor för dess

bedrivande. Nätinnehavaren kan dock åläggas

skyldighet att ge utrymme för vissa program i den

utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens

intresse av tillgång till allsidig upplysning.

Konvergensen innebär alltså att ett nät kan

användas för både grundlagsskyddad kommunikation och

annan kommunikation. Det medför att YGL:s

bestämmelse om etableringsfrihet och regler av det

slag som finns i exempelvis telelagen (1993:597) och

EG-förordningen om tillträde till accessnät samt det

nya EG-regelverket om elektroniska kommunikationer,

som skall genomföras i svensk rätt, måste vara

förenliga. Reglerna innebär åligganden för

nätinnehavare att bereda plats för annan operatörs

överföringar, oavsett om de förmedlar ett

massmedialt eller ett privat innehåll, i syfte att

öka konkurrensen beträffande sådana överföringar i

nätet och ge abonnenterna tillgång till sådana

överföringar. Dessa åligganden rör den i YGL

grundlagsfästa rätten att sända radioprogram och

omfattas inte av den i grundlagen angivna

möjligheten till undantag från denna rätt. Samtidigt

är reglerna nödvändiga för att motverka att det

uppstår en monopolliknande ställning för

nätinnehavaren. Tillgången till accessnät är av

avgörande betydelse för en operatörs möjligheter att

kunna tillhandahålla produkter och tjänster i

accessnätet och därmed öka konkurrensen på nätet.

Samtrafik utgör en grundläggande förutsättning för

att uppnå ett effektivt telesystem på en öppen

marknad. För att telekommunikationerna skall kunna

betraktas som effektiva måste abonnenterna kunna nå

varandra oavsett vilken operatör de är anslutna till

och vilket allmänt tillgängligt nät denne nyttjar.

Anläggande av konkurrerande trådnät är, enligt

regeringen, i princip inte något alternativ,

eftersom det är mycket kostnadskrävande. För att det

inte skall föreligga en konflikt mellan nu nämnda

regler och YGL:s bestämmelse om etableringsfrihet

måste i grundlagsbestämmelsen ges tillåtelse till

lagstiftning om skyldighet att upplåta utrymme i nät

för annan operatörs överföringar i den utsträckning

det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens

beträffande sådana överföringar i nätet eller

allmänhetens intresse av tillgång till sådana

överföringar. Också Mediegrundlagsutredningen har

föreslagit en inskränkning i etableringsfriheten i

syfte att uppnå förenlighet mellan å ena sidan YGL

och å andra sidan den EG-rättsliga regleringen och

telelagen. Regeringen anser dock att utredningens

förslag är för snävt formulerat för att fullt ut

lämna avsett utrymme för de påkallade bestämmelserna

i vanlig lag.

En annan fråga som rör rätten att sända

radioprogram genom tråd gäller inflytande för

mottagarkretsen över programutbudet i nät. I dag och

alltsedan senare delen av 1980-talet är bostäder i

flerfamiljshus ofta anslutna till kabel-TV-nät. De

boende har i allmänhet inte möjlighet att ta emot

TV-program på annat sätt än via kabel-TV-näten.

Genom bestämmelserna i 8 kap. radio- och TV-lagen

(1996:844) är kabel-TV-företagen skyldiga att sända

ut program från för närvarande Sveriges Television

AB och TV 4 AB samt lokala kabelsändarföretag. De

boende har ingen möjlighet att påverka vilka

ytterligare program som skall distribueras i kabel-

TV-näten. Konsumenternas ställning är följaktligen

svag i förhållande till kabel-TV-företagen. Dessa

företag har i dag en närmast monopolliknande

ställning när det gäller vilka program som

distribueras i näten. Det är, enligt regeringen,

inte tillfredsställande att konsumenternas ställning

på detta område är så svag. Även om konsumenternas

möjligheter till påverkan kan komma att förbättras

genom den tekniska utvecklingen, bör det därför,

enligt regeringen, lagstiftas om skyldighet för

nätinnehavare att tillförsäkra mottagarkretsen

inflytande över programvalet. Eftersom en sådan

lagstiftning inte står i överensstämmelse med rätten

för nätinnehavare att bestämma vilka radioprogram

som skall sändas i nätet, måste sändningsrätten

begränsas så att lagstiftningen blir möjlig att

införa. En lagstiftning som ger mottagarkretsen

inflytande över programvalet kan innehålla

bestämmelser om såväl abonnentundersökningar som

abonnemang på enskilda kanaler.

Departementspromemorian Abonnentinflytande i kabel-

TV-nät (Ds 2001:52), som innehåller förslag till

sådan lagstiftning, remissbehandlas för närvarande.

Regeringen avser att under våren 2002 återkomma till

riksdagen med anledning av promemorians förslag.

Den grundlagsfästa etableringsfriheten bör alltså

inskränkas för att möjliggöra vissa regler i vanlig

lag. En garanti för att etableringsfriheten

respekteras vid utformningen av dessa regler utgör

kravet på att vissa föreskrifter om begränsningar av

grundläggande fri- och rättigheter i regeringsformen

skall iakttas. Lagstiftningen får därmed inte gå

utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det

ändamål som föranlett den och inte heller sträcka

sig så långt att den utgör ett hot mot den fria

åsiktsbildningen. Dessutom skall vikten av vidaste

möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i

politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och

kulturella angelägenheter beaktas.

Motioner

I motion 2001/02:K56 av Per Unckel m.fl. (m)

föreslås att riksdagen avslår förslaget om ändring i

3 kap. 1 § 2 yttrandefrihetsgrundlagen såvitt avser

möjligheten att i lag inskränka etableringsfriheten

för trådsändningar i den utsträckning det behövs med

hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till

sådana överföringar i enlighet med vad som anförs i

motionen (yrkande 2). Regeringen föreslår en

inskränkning som gör det möjligt att i lag

föreskriva en skyldighet för nätinnehavare att ge

utrymme för annans överföringar i den utsträckning

det behövs med hänsyn till konkurrensintresset eller

med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång

till sådana överföringar, dels föreslås att

etableringsfriheten begränsas för att det skall

kunna införas lagstiftning som ger

mottagarkollektivet inflytande över programvalet.

Mediegrundlagsutredningen, på vilken propositionen

baserar sitt förslag, var enig om att föreslå att

göra det möjligt att i lag föreskriva en skyldighet

för nätinnehavare att ge utrymme för annans

överföringar i den utsträckning det behövs med

hänsyn till konkurrensintresset. Utöver

utredningsförslaget föreslår nu regeringen att

möjligheten vidgas till att även göra det möjligt

att inskränka etableringsfriheten med hänsyn till

allmänhetens intresse av tillgång till sådana

överföringar, dvs. överföringar per tråd. Regeringen

motiverar förslaget med att den anser att

utredningens förslag är för snävt formulerat för att

fullt ut lämna avsett utrymme för de påkallade

bestämmelserna i vanlig lag.

Att enbart hänvisa till att utredningens förslag

är för snävt formulerat är enligt motionärernas

uppfattning inte tillräckligt då det är fråga om en

inskränkning i en grundlagsstadgad rättighet.

Inskränkningar i etableringsfriheten bör noga

övervägas, prövas och motiveras. Inskränkningar kan

bara accepteras om det finns mycket starka skäl för

detta och konsekvenserna är väl kända och

överblickbara. Konkurrensintresset är ett sådant

skäl, vilket återspeglas i

Mediegrundlagsutredningens ställningstagande.

Regeringen redovisar inte några motsvarande

intressen för att motivera utvidgningen av

möjligheterna att inskränka etableringsfriheten.

Tillägget som regeringen gjort i förslaget om

inskränkning i etableringsfriheten är således

alltför vitt formulerat. Det öppnar för

svåröverskådliga möjligheter att inskränka den

grundlagsstadgade etableringsfriheten. Regeringens

förslag bör därför avslås i den del som avser

inskränkning i etableringsfriheten med hänsyn till

allmänhetens intresse av tillgång till sådana

överföringar.

I motion 2001/02:K57 av Helena Bargholtz m.fl.

(fp) föreslås att riksdagen avslår regeringens

förslag såvitt avser etableringsfriheten (yrkande

3). Svenska medborgare och svenska juridiska

personer har enligt YGL grundlagsskyddad rätt att

sända ljudradio eller TV med hjälp av

elektromagnetiska vågor som är bundna till en

ledare. Genom den s.k. must carry-principen är denna

etableringsfrihet begränsad så att nätinnehavare är

skyldiga att tillhandahålla utrymme i nätet för

bl.a. Sveriges Televisions och TV 4 AB:s sändningar.

Nu föreslår regeringen att etableringsfriheten för

trådsändningar enligt YGL skall inskränkas för att

det genom bestämmelser i lag skall kunna föreskrivas

för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i

den utsträckning det behövs med hänsyn till

konkurrensintresset eller allmänhetens intresse av

tillgång till sådana överföringar.

Etableringsfriheten begränsas vidare i syfte att

genom bestämmelser i lag tillförsäkra

mottagarkollektivet inflytande över programvalet.

Skälen till regeringens förslag är för det första

att upprätthålla konkurrensen och för det andra att

ge mottagarna möjlighet att ha inflytande över

programvalet. När det gäller det senare anser

motionärerna att det trots ett gott syfte är

tveksamt om det bör genomföras. Förslaget innebär en

begränsning av nätinnehavarens möjlighet att förfoga

över sin egen produkt, men eftersom den tekniska

utvecklingen på detta område går snabbt kan

problemet lösas utan grundlagsändring.

Utskottets ställningstagande

Konvergensutvecklingen innebär bl.a. att nät som

tidigare använts enbart för privat kommunikation,

t.ex. telefoni, nu kan användas också för massmedial

kommunikation som omfattas av

yttrandefrihetsgrundlagen, t.ex. sändningar av

ljudradio- och TV-program och överföringar från

databaser. När ett nät används för sådan

kommunikation som faller in under YGL:s

tillämpningsområde, gäller den grundlagsfästa rätten

att sända radioprogram genom tråd utan krav på

tillstånd för verksamheten eller villkor för dess

bedrivande. Nätinnehavare kan dock åläggas

skyldighet att ge utrymme för vissa program i den

utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens

intresse av tillgång till allsidig upplysning.

Tillgången till accessnät är av avgörande

betydelse för en operatörs möjligheter att kunna

tillhandahålla produkter och tjänster i accessnätet

och därmed öka konkurrensen på nätet. Samtrafik

utgör enligt regeringen en grundläggande

förutsättning för att uppnå ett effektivt telesystem

på en öppen marknad. Anläggande av konkurrerande

trådnät är, enligt regeringen, inte något alternativ

eftersom det är mycket kostnadskrävande. Regeringen

föreslår att etableringsfriheten för trådsändningar

enligt YGL skall inskränkas för att det genom

bestämmelser i lag skall kunna föreskrivas

skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för

överföringar i den utsträckning det behövs med

hänsyn till konkurrensintresset eller allmänhetens

intresse av tillgång till sådana överföringar.

Vidare föreslår regeringen att etableringsfriheten

skall begränsas i syfte att genom bestämmelser i lag

tillförsäkra mottagarkollektivet inflytande över

programvalet.

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag till

ändring av 3 kap. 1 § YGL antas som vilande. Till

följd härav avstyrker utskottet motion K56 yrkande 2

vari föreslås att riksdagen avslår regeringens

förslag i den del som avser inskränkning i

etableringsfriheten med hänsyn till allmänhetens

intresse av tillgång till sådana överföringar och

motion K57 yrkande 3 vari föreslås avslag på

regeringens förslag såvitt avser

etableringsfriheten.

Den fortsatta utvecklingen när det

gäller det tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga systemet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning att

inrättandet av en stående beredning med

uppgift att bl.a. följa den mediala och

tekniska utvecklingen bör övervägas.

Utskottet avstyrker motionerna 2001/02:K54

yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:K55 yrkandena

2 och 3.

Propositionen

Det bör, enligt regeringen, övervägas ett inrättande

av en stående beredning med uppgift att följa den

mediala och tekniska utvecklingen samt utreda och

lämna förslag till lösningar av olika problem på

yttrandefrihetens område. Vidare bör övervägas om

inte möjligheterna till internationell rättslig

hjälp i brottmål inom det tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga området bör utökas.

Hur den massmediala framtiden kommer att se ut är

det svårt att sia om. Mycket talar för att det

kommer att bli allt svårare att avgöra om yttranden

faller inom eller utanför grundlagsskyddet allt

eftersom nya tekniker för kommunikation blir

tillgängliga. Mot bakgrund av den snabba tekniska

utvecklingen med ökande möjligheter till

masskommunikation och den ökande

internationaliseringen av sådan kommunikation är det

inte heller otänkbart att hållbarheten i

tryckfrihetsförordningens (TF) och

yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) grundvalar kommer

att diskuteras inom en relativt snar framtid.

Utredningen har framhållit vikten av att den

mediala och tekniska utvecklingen noggrant följs och

att det finns en beredskap att utreda olika frågor

på yttrandefrihetsområdet. Enligt utredningen bör

det därför inrättas en stående beredning som skall

följa utvecklingen samt utreda och lämna förslag

till lösningar av olika problem på yttrandefrihetens

område. Även regeringen ser positivt på förslaget

och anser att det finns anledning att närmare

överväga om inte en sådan beredning bör inrättas.

Motionerna

I motion 2001/02:K54 av Per Lager m.fl. (mp)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening att regeringen i första hand

tillsätter en utredning i syfte att fullständigt och

förutsättningslöst utreda behoven av förändringar på

tryck- och yttrandefrihetsrättens område (yrkande 1)

och i andra hand inrättar en stående beredning med

uppgift att följa den mediala och tekniska

utvecklingen samt utreda och lämna förslag till

lösningar på tryck- och yttrandefrihetens område

(yrkande 2). Nuvarande utformning av

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen kan på grund av sin

lagtekniska komplexitet, sin terminologi och sin

teknikberoende utgångspunkt inte med bästa vilja i

världen sägas uppfylla önskvärda krav på läsbarhets-

och läsförståelseindex. Grundlagarna bör vara i fas

med samhällsutvecklingen, särskilt med hänsyn till

den snabba mediala och tekniska utvecklingen.

Dessutom medför tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagens tekniska komplexitet och

stundom inkonsekventa regler sinsemellan givetvis

svårigheter att tolka och tillämpa regelverket.

I propositionen föreslås ändringar som medför att

grundlagsskyddet enligt databasregeln utvidgas till

ytterligare massmedieföretag. Andra aktörers

verksamhet (den verksamhet som avses i regeln)

faller därmed utanför yttrandefrihetsgrundlagens

tillämpningsområde, varför de saknar grundlagsskydd.

Dessa aktörer kan emellertid genom att ansöka om och

beviljas utgivningsbevis erhålla ett ”frivilligt”

grundlagsskydd. Det är inte konsekvent om andra s.k.

traditionella massmedieföretag erhåller

grundlagsskydd utan att det för dem i dag föreligger

någon form av krav på utgivningsbevis eller liknande

baserat på ansökan och prövning. Frågor om

utgivningsbevis för periodisk tidskrift prövas av

Patent- och registreringsverket. Slutliga beslut av

Patent- och registreringsverket i ärenden om

utgivningsbevis får överklagas till

Patentbesvärsrätten. Patentbesvärsrättens slutliga

beslut får överklagas till Regeringsrätten.

Prövningstillstånd krävs för överklagande till

Regeringsrätten. Utgivningsbevis för verksamhet

enligt 1 kap. 9 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen (det frivilliga

grundlagsskyddet) utfärdas av Radio- och TV-verket

efter ansökan och prövning. Beslut av Radio- och TV-

verket får överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid

överklagande till kammarrätten. Utgivningsbevis

enligt tryckfrihetsförordningen och utgivningsbevis

enligt yttrandefrihetsgrundlagen skall sålunda

prövas av olika myndigheter. Rimligtvis bör

prövningen för att garantera enhetlig praxis,

myndighetskompetens och kostnadsminimering göras av

en och samma myndighet. Än allvarligare är

skillnaden i överklaganderätten. Ovanstående visar,

enligt motionärerna, på tydliga brister i systematik

och terminologi på det tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga området. Motionärerna

föreslår i första hand att en utredning tillsätts

för en total översyn av det tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga området. I

utredningsuppdraget skall ingå att ta ställning till

och lämna förslag till en grundlag som reglerar

tryck- och yttrandefrihetsområdet i syfte att uppnå

en grundlagsreglering av området som svarar mot den

föreliggande mediala och tekniska utvecklingen samt

utvecklingen på det mediala och tekniska området. I

andra hand föreslår motionärerna att regeringen inte

endast överväger, utan faktiskt inrättar, en stående

beredning med uppgift att följa den mediala och

tekniska utvecklingen på yttrandefrihetsområdet. En

sådan uppföljning bör då givetvis även omfatta

utvecklingen på tryckfrihetens område.

I motion 2001/02:K55 av Åsa Torstensson m.fl. (c)

föreslås att riksdagen beslutar att

personuppgiftslagen (1998:204) skall upphävas som

stridande mot grundläggande yttrandefrihetsprinciper

(yrkande 2) och att riksdagen begär hos regeringen

en utredning av 2 kap. 13 § regeringsformen med

inriktning mot större restriktivitet i möjligheten

att inskränka yttrandefriheten (yrkande 3). En

självklar utgångspunkt för regeringen borde, enligt

motionärerna, vara att överväga vilka möjligheter

att stärka det offentliga samtalet som erbjuds genom

den nya tekniken och hur dessa bäst tas till vara.

Det innebär givetvis att människors integritet skall

kunna skyddas och att vissa yttranden alltjämt är

oacceptabla i ett demokratiskt samhälle. Men det

innebär inte att yttranden generellt, därför att de

råkar finnas på Internet, skall betraktas som

olagliga. I sammanhanget kan tilläggas att de

förändringar av PuL som gjorts är otillräckliga

genom att undanta harmlösa påståenden från det

generella förbud som påbjuds. Yttrandefrihet handlar

om rätten att ifrågasätta, kritisera och debattera,

vilket också innebär att även yttranden som kan

uppfattas som kränkande eller sårande måste

tillåtas. Riksdagen bör följaktligen upphäva PuL.

Eftersom PuL otvivelaktigt innebär begränsningar i

yttrandefriheten för enskilda människor förefaller

stödet för denna att finnas i 2 kap. 13 § RF. I

första stycket konstateras att yttrandefriheten får

begränsas med hänsyn till ”... enskilds anseende,

privatlivets helgd ...”. Vidare sägs i tredje

stycket att föreskrifter som utan avseende på

yttrandets innehåll reglerar visst sätt att sprida

eller mottaga yttranden inte betraktas som

inskränkningar av yttrandefriheten och

informationsfriheten. Därigenom öppnas möjligheten

att undanta t.ex. nya medier från RF:s övriga

skrivningar om yttrandefrihet. För att uppnå en mer

individualiserad yttrandefrihet bör 2 kap. 13 § RF

utredas med inriktning mot större restriktivitet i

möjligheten att inskränka yttrandefriheten.

Utskottets ställningstagande

Enligt regeringen bör övervägas inrättandet av en

stående beredning med uppgift att följa den mediala

och tekniska utvecklingen samt att utreda och lämna

förslag till lösningar av olika problem på

yttrandefrihetens område. Utskottet delar

regeringens bedömning och avstyrker därför motion

K54 yrkande 2. I motionen yrkas också att regeringen

tillsätter en utredning i syfte att fullständigt och

förutsättningslöst utreda behoven av förändringar på

tryck- och yttrandefrihetens område. Utskottet är

inte berett att föreslå att regeringen tillsätter en

sådan utredning och avstyrker därför motion K54

yrkande 1. Även motion K55 yrkandena 2–3, vari

föreslås att personuppgiftslagen skall upphävas samt

en utredning av 2 kap. 13 § regeringsformen,

avstyrks av utskottet.

Internationell rättslig hjälp i

brottmål

Utskottets förslag i korthet

Utskottet uttalar bl.a. med anledning av

motion 2001/02:K52 att om det finns anledning

att i något avseende se över de svenska

bestämmelserna om internationell rättslig

hjälp så får det aldrig bli fråga om att

Sverige genom att bistå med sådan hjälp

förfar på ett sätt som skulle strida mot

svenska allmänna rättsprinciper. Därmed

avstyrker utskottet motion 2001/02:K52.

Propositionen

Regler om internationell rättslig hjälp finns i

lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i

brottmål. Rättslig hjälp innefattar bl.a. förhör i

samband med förundersökning i brottmål men också

sådana straffprocessuella tvångsmedel som kvarstad

och beslag m.m. Lagen om internationell rättslig

hjälp i brottmål innehåller inte någon särskild

föreskrift om att dess tillämpningsområde begränsas

av TF och YGL. Att grundlagarna inte kan sättas ur

spel genom lagstiftning på lägre konstitutionell

nivå har emellertid ansetts självklart, och någon

uttrycklig regel har därför inte ansetts böra föras

in i lagen).

JK har under år 2001 i ett antal ärenden prövat om

han kan bistå med rättslig hjälp till utländska

myndigheter enligt den nämnda lagen. Det har då

bl.a. varit fråga om att videofilmer med

pornografiskt innehåll spritts från Sverige till

utlandet samt att uttalanden gjorda av en utländsk

medborgare i samband med en intervju för svensk

television varit straffbara i det land den

intervjuade kom från. I dessa ärenden har JK

konstaterat att eftersom de ifrågasatta gärningarna

inte begåtts i strid med TF och YGL har han inte

kunnat inleda förundersökning eller vidta någon

annan åtgärd.

Det sagda visar på de problem som TF och YGL ger i

det internationella rättsliga samarbetet. Det måste

också erkännas att den svenska hållningen inte

heller alltid möts med förståelse från andra länder.

Detta gäller t.ex. vid ingripanden mot den export av

rasistisk propaganda, bl.a. vit makt-musik, som sker

från Sverige. Därför kan det finnas anledning att

överväga om inte bestämmelserna bör ses över för att

möjliggöra att Sverige i större omfattning än för

närvarande kan bistå med internationell rättslig

hjälp inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga

området. Sådana överväganden måste, enligt

regeringen, dock göras i ett annat sammanhang.

Motionen

I motion 2001/02:K52 av Mats Einarsson m.fl. (v)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om översyn av

möjligheterna till internationell rättslig hjälp

inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga

området. Enligt regeringen kan det finnas skäl att

överväga om inte bestämmelserna bör ses över för att

möjliggöra att Sverige i större omfattning än för

närvarande kan bistå med internationell rättshjälp

inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga

området. Dessa frågor har inte varit föremål för

utredning och därmed inte för remissbehandling. Den

mer konkreta innebörden i detta avsnitt av

propositionen är, enligt motionärerna, svår att

sluta sig till. Menar regeringen att Sverige borde

ge rättslig hjälp till t.ex. Turkiet om man från

detta håll vill åtala en kurd som i svenska

massmedier gjort av svensk grundlag skyddade

yttranden som är straffbara i Turkiet. Enligt

motionärerna är det fullständigt uteslutet att

svenskt rättsväsende skulle låna sig till att bistå

utländsk makt med åtgärder riktade mot vem det vara

må på grund av yttranden eller tryckt skrift som

skyddas av svensk grundlag. Detta bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande

Regeringen uttalar att det bör övervägas om inte

möjligheterna till internationell rättslig hjälp i

brottmål inom det tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga området bör utökas.

Utskottet vill därför och med anledning av vad som

sägs i motion K52 anföra att, även om det kan finnas

anledning att se över de svenska bestämmelserna i

något avseende, det aldrig skall kunna bli fråga om

att Sverige genom att bistå med sådan hjälp förfar

på ett sätt som skulle strida mot svenska allmänna

rättsprinciper. Motion K52 avstyrks därför.

Tryckfrihetsförordningen,

yttrandefrihetsgrundlagen och

lagförslagen i övrigt

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att ändringarna i

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande

samt att behandlingen av övriga lagförslag

skjuts upp till 2002/03 års riksmöte.

Propositionen

Samtliga förslag föreslås träda i kraft den 1

januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker att förslagen till lag om

ändring i tryckfrihetsförordningen och lag om

ändring i yttrandefrihetsgrundlagen, i de delar de

inte har behandlats tidigare i betänkandet, antas

som vilande. Utskottet har ingen erinran mot

propositionens förslag till lag om ändring i lagen

(1949:165) angående beslag å vissa skrifter och

förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden i de delar som

inte har behandlats tidigare i betänkandet.

Lagförslagen är dock beroende av att ändringarna i

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen genomförs och bör därför

antas först om riksdagen antar grundlagsändringarna.

Behandlingen av förslagen bör därför skjutas upp

till 2002/03 års riksmöte.

Övriga frågor med anledning av

motioner väckta under den allmänna

motionstiden 2001

Yttrandefrihet

Utskottets förslag i korthet

I motion 2001/02:K221 begärs ett

tillkännagivande om att yttrandefriheten bör

garanteras alla, i motion 2001/02:K317 begärs

bl.a. ett tillkännagivande om att avskaffa

begränsningar i yttrandefriheten, och i

motion 2001/02:K388 begärs ett

tillkännagivande om reglering av sena

opinionsundersökningar. Utskottet som anser

att dagens inskränkningar i yttrandefriheten

är väl avvägda föreslår att riksdagen avslår

motionerna.

Motionerna

I motion 2001/02:K221 av Sten Andersson (-) föreslås

att riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att yttrandefrihet

bör garanteras alla. FN:s artiklar om mänskliga fri-

och rättigheter garanterar yttrandefrihet för alla.

Beklagligt är, enligt motionären, att Sverige inte

helt lever upp till nämnda artiklar. För en tid

sedan fälldes en doktorand i domstol därför att

denne initierat ett föredrag vid Umeå universitet om

nazismen. Nuvarande lagstiftning innebär i praktiken

att de studenter som bevistade föreläsningen

förklarades icke kompetenta att självständigt

sortera bort och ta ställning till nazistiska

budskap. I ett demokratiskt samhälle skall alla

åsikter, även de mest extrema, tillåtas att

framföras. Lagstiftningen bör enligt motionären

ändras så att Sverige till fullo lever upp till FN:s

regler om mänskliga fri- och rättigheter avseende

åsikts- och yttrandefrihet.

I motion 2001/02:K317 av Anna Kinberg (m) föreslås

att riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs dels om att tillåta

politisk TV-reklam (yrkande 1), dels om att avskaffa

begränsningar i yttrandefriheten (yrkande 2).

Politik är, enligt motionären, en i stora delar

ideell verksamhet, men de politiska kampanjerna

utspelas sedan länge på en i högsta grad kommersiell

marknad. I den kommande valrörelsen kommer vi att få

se politisk reklam i tidningar, på Internet, i

diverse trycksaker, radio, på bio och i TV. Det

sistnämnda är inte tillåtet i svensk marksänd TV

men når oss ändå via utlandet och satelliter.

Motionären anser att politisk TV-reklam skall vara

tillåten. Vår yttrandefrihet är grundlagsfäst även

vad gäller kommersiella budskap och även vad gäller

budskap som kan uppfattas som kontroversiella. Den

grundlag som reglerar yttrandefriheten tillåter i

dag undantag för vissa typer av reklam i

etermedierna. Till den reklam som omfattas av detta

hör i dag politisk TV-reklam. Den begränsningen i

vår yttrandefrihet bör, enligt motionären,

avskaffas.

I motion 2001/02:K388 av Martin Nilsson (s)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om reglering av

sena opinionsundersökningar. I samband med

folkomröstningen om EMU-medlemskap i Danmark

uppmärksammades att s.k. vallokalsundersökningar

publicerades på valdagen långt innan vallokalerna

hade stängt. Även om det är ett extremt exempel så

blir det allt vanligare med sena

opinionsundersökningar. Det torde stå utom allt

rimligt tvivel att opinionsundersökningarna inte

enbart speglar utan också påverkar opinionen. Det

finns, enligt motionären, anledning att ifrågasätta

opinionsundersökningarnas roll i spurten på

valrörelser. Alla former av regleringar har tidigare

avvisats med hänvisning till yttrandefrihet och att

informationen i en internationell värld ändå blir

tillgänglig genom exempelvis Internet. Det finns,

enligt motionären, skäl att försöka begränsa sena

opinionsundersökningar. I första hand borde det

införas någon form av förbud mot att publicera

opinionsundersökningar under tiden valet fortfarande

pågår, i andra hand borde det införas någon form av

reglering när det gäller opinionsundersökningar

under de sista två veckorna före valet.

Bakgrund

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje

svensk medborgare gentemot det allmänna

tillförsäkrad bl.a. yttrandefrihet: frihet att i

tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela

upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och

känslor.

Denna frihet får enligt 2 kap. 12 § RF i den

utsträckning som 13–16 §§ medgiver begränsas genom

lag. Begränsning får göras endast för att tillgodose

ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som

är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har

föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att

den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen

såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen

får ej göras enbart på grund av politisk, religiös,

kulturell eller annan sådan åskådning.

Enligt 2 kap. 13 § RF får yttrandefriheten och

informationsfriheten begränsas med hänsyn till

rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning

och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd

eller förebyggandet och beivrandet av brott.

Varje svensk medborgare är, enligt 1 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), gentemot det

allmänna tillförsäkrad rätt enligt YGL att i

ljudradio, television och vissa liknande

överföringar samt filmer, videogram,

ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar

offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och

i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefriheten enligt YGL har till ändamål att

säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig

upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I

den får inga andra begränsningar göras än de som

följer av YGL. Vad som sägs i YGL om radioprogram

gäller förutom program i ljudradio också program i

television och innehållet i vissa andra sändningar

av ljud, bild och text som sker med hjälp av

elektromagnetiska vågor.

Enligt 1 kap. 12 § första stycket YGL gäller vad i

lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i

den mån annonsen används vid marknadsföring av

alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror och om

förbud mot kommersiell annons som meddelats till

skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelse som

följer av anslutning till Europeiska gemenskaperna.

Enligt 2 kap. 12 § andra stycket sägs att

bestämmelserna i YGL inte hindrar att det i lag

meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot

kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor

för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om

förbud mot och villkor för annan annonsering och

sändning av program, som helt eller delvis bekostas

av annan än den som bedriver programverksamheten. I

6 kap. radio- och TV-lagen (1996:844) finns

bestämmelser om sändningars innehåll m.m. Enligt 5 §

får i sändningar, för vilka villkor om opartiskhet

gäller, inte förekomma meddelanden som sänds på

uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna

stöd för politiska eller religiösa åsikter eller

åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden. Att

sådana meddelanden skall anses som annonser framgår

av 7 kap. 1 §. Bestämmelser om reklam och

annonsering finns i

7 kap. radio- och TV-lagen (1996:844). Av 7 kap. 1 §

tredje stycket framgår att med annonser avses reklam

samt sändningar som utan att vara reklam sänds på

uppdrag av någon annan.

Utskottet behandlade i betänkande 1998/99:KU22 en

motion liknande den nu aktuella K221. Utskottet

gjorde då följande bedömning.

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje svensk

medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl.a.

yttrandefrihet. Denna frihet får i den utsträckning

som regeringsformen medgiver begränsas genom lag.

Begränsningen får endast göras för att tillgodose

ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle. Enligt utskottet uppfyller svensk

yttrandefrihetslagstiftning kraven i den europeiska

konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna och FN:s konvention

om medborgerliga och politiska rättigheter.

Utskottet var med anledning av motionen inte berett

att föreslå någon ändrad lagstiftning utan avstyrkte

motionen.

Utskottets ställningstagande

Varje medborgare är, enligt 2 kap. 1 §

regeringsformen, gentemot det allmänna tillförsäkrad

yttrandefrihet. Denna frihet får i den utsträckning

som regeringsformen medgiver begränsas genom lag.

Begränsningen får endast göras för att tillgodose

ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle. Enligt utskottet uppfyller svensk

yttrandefrihetslagstiftning kraven i den europeiska

konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna och FN:s konvention

om medborgerliga och politiska rättigheter.

Utskottet är inte berett att med anledning av

motionerna K221, och K388 förslå någon ändring i

gällande lagstiftning. Inte heller med anledning av

vad som föreslås om politisk reklam i motion K317.

De inskränkningar som i dag finns är enligt

utskottet väl avvägda. Motionerna avstyrks därför.

Rätt till genmäle

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser inte att det finns utrymme

för att införa en laglig genmälesrätt och

föreslår därför att riksdagen avslår motion

2001/02:K367 yrkande 1.

Motionen

I motion 2001/02:K367 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om övervägande

av laglig genmälesrätt (yrkande 1). Mediesamhället

tenderar att karakteriseras av tillspetsning och

konkretisering, vinkling, personifiering,

intensifiering och polarisering. Denna utveckling

kan i flera avseenden hota enskildas integritet och

värdighet. Det borde vara en självklarhet att

medierna tar ett demokratiskt och etiskt ansvar i

sitt arbete. Ändå bör ett förstärkt skydd övervägas.

Vad som diskuterats på andra håll i Europa är en

laglig genmälesrätt. EG:s TV-direktiv förordar i

viss mån en sådan rätt. I den svenska radio- och TV-

lagen återfinns den rätten i 6 kap. 3 §, men den är

enligt motionärerna tämligen tandlös: uppgifter

skall ”beriktigas när det är befogat”. För övriga

medier finns inte motsvarande regler i lag, men väl

i branschinterna etiska normer. Uttrycket ”när det

är befogat” blir, enligt motionärerna, en

gummiparagraf utan egentlig kärna. En mer detaljerad

och substantiell genmälesrätt bör, enligt

motionärerna, övervägas eftersom självsaneringen

knappast är omfattande på området. Ett antal

människor får sina liv ”formligen” krossade av

dramaturgin i mediesamhället. En genmälesrätt kan

möjligen ge upphov till förändringar av grundlagen

på området. Det får ett kommande övervägande

granska. Regeringen bör alltså i någon form överväga

en sådan laglig genmälesrätt.

Bakgrund

Med tryckfrihet förstås, enligt 1 kap. 1 §

tryckfrihetsförordningen (TF), bl.a. varje svensk

medborgares rätt att, utan några av myndighet eller

annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva

skrifter. I överensstämmelse med bl.a. detta och

till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och

en allsidig upplysning skall det stå varje

medborgare fritt att, med iakttagande av TF:s

bestämmelser till skydd för enskild rätt och allmän

säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och

åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt

meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne

som helst.

Uppgift att vara utgivare för periodisk skrift

skall enligt 5 kap. 3 § TF innefatta befogenhet att

öva inseende över skriftens utgivning och att

bestämma över dess innehåll så att intet däri får

införas mot utgivarens vilja.

Den som sänder radioprogram skall, enligt 3 kap. 4 §

yttrandefrihetsgrundlagen, självständigt avgöra vad

som skall förekomma i programmen. Vad som sägs i

yttrandefrihetsgrundlagen om radioprogram gäller

enligt 1 kap. 1 § tredje stycket YGL förutom program

i ljudradio också program i television och

innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild

eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska

vågor. Utgivaren skall enligt 4 kap. 3 § YGL ha

befogenhet att utöva tillsyn över framställningens

offentliggörande och att bestämma över dess innehåll

så att ingenting får införas i den mot hans vilja.

Enligt 6 kap. 3 § radio- och TV-lagen (1996:844)

skall uppgifter som förekommit i ett TV-program som

inte är reklam och som sänts på annat sätt än genom

tråd, beriktigas när det är befogat. Även uppgifter

som förekommit i TV-program som inte är reklam och

som sänts genom tråd bör beriktigas när det är

befogat.

Sändningstillstånd som meddelas av regeringen får,

enligt 3 kap. 1 § radio- och TV-lagen, förenas med

villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas

opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en

vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet

skall råda i ljudradion och televisionen. Ett

sändningstillstånd får enligt 3 kap. 2 § därutöver

förenas med villkor avseende skyldighet bl.a. att ta

hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda

genomslagskraft, sända genmälen, och respektera den

enskildes privatliv samt att till Granskningsnämnden

för radio och TV lämna uppgifter som är nödvändiga

för nämndens bedömning om sända program stämmer

överens med de villkor som har meddelats.

Villkoren för sändningstillstånden för Sveriges

Television AB (SVT), Sveriges Radio AB (SR),

Sveriges Utbildningsradio AB (UR) och TV4 AB innebär

bl.a. att sändningarna skall vara opartiska och

sakliga och att en vidsträckt yttrande- och

informationsfrihet skall råda. SVT, SR, UR och TV4

är också skyldiga att bereda den som har ett befogat

anspråk på att bemöta ett påstående tillfälle till

genmäle. Enligt sändningstillstånden måste SVT, SR,

UR, TV4 och de digitala markbundna TV-kanalerna

vidare ta hänsyn till mediets särskilda

genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och

utformning och tiden för sändning av programmen. De

måste också respektera den enskilde individens

privatliv.

Granskningsnämnden för radio och TV övervakar genom

granskning i efterhand om sända program står i

överensstämmelse med radio- och TV-lagen och de

villkor som kan gälla för sändningarna. Nämnden får,

enligt 10 kap. 8 § radio- och TV-lagen, besluta att

den sändande på lämpligt sätt skall offentliggöra

nämndens beslut, när nämnden funnit att någon har

brutit mot villkor om att sända genmälen eller

bestämmelsen om beriktigande. Beslutet, som får

innefatta ett föreläggande vid vite, får dock inte

innebära att offentliggörande måste ske i den

sändandes program.

Utskottet behandlade i betänkande 2000/01:KU18 ett

motionsyrkande identiskt med det nu aktuella.

Utskottet gjorde då följande ställningstagande.

Det är en grundläggande princip i

yttrandefrihetsgrundlagen att den som sänder program

självständigt skall avgöra vad som skall förekomma i

programmen. Enligt utskottets mening bör denna

princip inte ändras. Det finns därmed inte utrymme

för att införa en laglig genmälesrätt. Utskottet

vill dock i sammanhanget framhålla vikten av att

framför allt public service-företagen tillämpar de

befintliga reglerna om beriktigande och genmäle på

ett generöst sätt, särskilt i förhållande till

enskilda individer. Motionen avstyrktes.

Utskottets ställningstagande

En ansvarig utgivare för en periodisk skrift skall

enligt tryckfrihetsförordningen bestämma över

skriftens innehåll så att intet däri får införas mot

utgivarens vilja. Det är en grundläggande princip i

yttrandefrihetsgrundlagen att den som sänder program

självständigt skall avgöra vad som skall förekomma i

programmen.

Enligt utskottets mening bör detta inte ändras.

Det finns därmed inte utrymme för att införa en

laglig genmälesrätt. Utskottet avstyrker motion

K367.

Jurysystemet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att de problem som

aktualiserades genom Europadomstolens dom i

det s.k. Holmmålet bör kunna lösas inom ramen

för existerande lagstiftning samt att det

saknas skäl att upphäva klagoförbudet i 54

kap. 8 § rättegångsbalken. Utskottet föreslår

därför att riksdagen avslår motion

2001/02:K272.

Motionen

I motion 2001/02:K272 av Per Unckel m.fl. (m)

föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till dels lagändringar som innebär att

kraven på oavhängighet och opartiskhet vid valet av

jurymän uppfylls (yrkande 1), dels lagändringar som

innebär att det skall bli möjligt att överklaga

beslut i jävsfråga till Högsta domstolen (yrkande

2). Europadomstolen har i ett utslag fastslagit att

det svenska jurysystemet som tillämpas i

tryckfrihetsmål kränker art. 6.1 i

Europakonventionen. Förhållandet att medlemmarna i

en svensk jury utses av en politiskt sammansatt

valkorporation innebär, enligt Europadomstolen, att

tingsrättens oavhängighet och opartiskhet är ”open

to doubt”. Dessutom kom domstolen fram till att det

finns brister i möjligheten att överklaga. Problemen

i det svenska systemet uppkommer när tryck- och

yttrandefrihetsmål handlar om en skrift eller

ansvarig utgivare som är knuten eller har kopplingar

till ett politiskt parti. Då juryn är tillsatt av

ett politiskt organ kan inte denna sägas vara

opartisk. Sverige måste, enligt motionärerna, få en

rättslig ordning där de som känner sig förtalade

tillförsäkras en rättegång med en opartisk och

oavhängig jury. Detta måste gälla också när en

framställning gjorts i en skrift som står ett

politiskt parti nära eller när någon som står ett

politiskt parti nära i ett tal gjort en

framställning. Det sätt på vilket jurymedlemmar

utses i dag måste, enligt motionärerna, därför

ändras så att det partipolitiska inslaget vid valet

av dem försvinner. Vidare bör möjligheterna att

överklaga jävsfrågan ändras så att Högsta domstolen

kan pröva om jäv föreligger. Regeringen bör enligt

motionärerna återkomma med förslag till

lagstiftning.

Bakgrund

Till tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål hör mål om

ansvar och enskilt anspråk på grund av tryckfrihets-

och yttrandefrihetsbrott. Handläggningen av sådana

mål skiljer sig i flera avseenden från vad som

vanligen gäller i fråga om brottmål och tvistemål.

Grundläggande bestämmelser om rättegången i

tryckfrihetsmål finns i 12 kap.

tryckfrihetsförordningen. Av 9 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen framgår att dessa

bestämmelser även gäller rättegången i

yttrandefrihetsmål.

I mål, vari talan förs om ansvar för brott, har en

part alltid rätt till juryprövning. Endast om båda

parter är ense om det prövas målet utan jury. I så

fall handläggs brottmålet i vanlig ordning, dvs.

oftast med en lagfaren domare och nämnd.

Juryn som består av nio personer har till uppgift

att avgöra om brott har begåtts. Om juryn finner att

så inte är fallet skall rätten – bestående av tre

lagfarna domare – frikänna den tilltalade. Om

däremot juryn finner att brott har begåtts skall

även rätten pröva den frågan. Rätten kan i så fall

frikänna den tilltalade eller hänföra brottet under

en mildare straffbestämmelse än den som juryn har

tillämpat.

Jurymän utses i varje län för en tid av fyra år.

De väljs i regel av landstingsfullmäktige. De skall

vara svenska medborgare och bosatta inom länet. En

juryman får inte vara underårig eller ha förvaltare

enligt föräldrabalken. En juryman bör vara känd för

omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet.

Bland jurymännen bör olika samhällsgrupper och

meningsriktningar samt olika delar av länet vara

företrädda. I praktiken är det oftast medlemmar av

politiska partier som utses till jurymän.

Rättegångsbalkens jävsregler gäller även jurymän. I

4 kap. 13 § RB görs en uppräkning av olika

preciserade jävsgrunder. I den sista punkten av

stadgandet finns en generalklausul enligt vilken en

domare är jävig att handlägga mål om det eljest

föreligger någon särskild omständighet som är ägnad

att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.

Den europeiska konventionen angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna

(Europakonventionen) med dess ändrings- och

tilläggsprotokoll är svensk lag sedan den 1 januari

1995. Enligt artikel 6.1 i konventionen gäller bl.a.

att var och en, vid prövningen av hans civila

rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse

mot honom för brott, skall vara berättigad till en

rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid

och inför en oavhängig och opartisk domstol, som

upprättats enligt lag. När det gäller opartiskheten

har Europadomstolen i sin praxis urskilt två

element, nämligen dels kravet på att varje domare

faktiskt skall döma opartiskt mellan parterna (den

subjektiva opartiskheten), dels kravet på att det

för en objektiv iakttagare inte får föreligga några

legitima tvivel om domstolens opartiskhet (den

objektiva opartiskheten).

I det s.k. fallet Holm hade Holm väckt enskilt

åtal mot författaren till en bok för bl.a. grovt

förtal. Av den jury som skulle pröva målet i

tingsrätt var fem medlemmar i SAP, två i Moderata

samlingspartiet, en i dåvarande Folkpartiet och en i

dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna. Juryn

besvarade frågan om brott nekande, varför Holms

talan ogillades. I Europadomstolen hävdade Holm att

hans sak inte hade prövats av en oavhängig och

opartisk domstol, såsom föreskrivs i 6:1

Europakonventionen.

I målet Holm mot Sverige fann Europadomstolen att

det hade skett en kränkning av artikel 6.1 i

Europakonventionen i fråga om rätten till prövning

av en oavhängig och opartisk domstol. Domstolen

konstaterade att det fanns kopplingar mellan

svarandena och fem av jurymännen som kunde ge upphov

till farhågor beträffande dessa jurymäns

oavhängighet och opartiskhet.

1993 års domarutredning diskuterade i betänkandet

Domaren i Sverige inför framtiden (SOU 1994:99)

bl.a. de frågor som aktualiserades genom

Europadomstolens dom i Holmmålet samt lade fram

förslag till en ny bestämmelse i

tryckfrihetsförordningen. Den föreslagna

bestämmelsen innebar i huvudsak följande. I mål om

allmänt åtal förenat med enskilt anspråk och i mål

om enskilt åtal skall skuldfrågan prövas utan jury

dels om parterna är ense om det, dels om medverkan

av jury kan uppfattas strida mot kravet på en

oavhängig och opartisk prövning. Frågan om ett mål

skall prövas utan jury skall i det senare fallet

avgöras av Högsta domstolen på yrkande av part eller

efter framställning av tingsrätten.

Domarutredningen ansåg också att vissa andra

justeringar i lagstiftningen borde övervägas för att

bättre säkerställa den objektiva opartiskheten i

tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål, dock utan att

lägga fram några konkreta författningsförslag.

Förbudet i 54 kap. 8 § RB att överklaga hovrättens

beslut angående jäv mot domare i tingsrätten borde

enligt utredningen upphävas.

Efter remissbehandlingen av Domarutredningens

betänkande har de frågor som aktualiseras genom

Europadomstolens dom i Holmmålet beretts vidare inom

Justitiedepartementet. Ett resultat av detta arbete

är promemorian Jurymedverkan och fallet Holm – En

översyn och analys (Ds 1997:25). Någon lagändring

behövs enligt promemorian inte.

I proposition 1997/98:43 tog regeringen upp frågan

om jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål.

Enligt regeringen borde de problem som

aktualiserades genom Europadomstolens dom i

Holmmålet kunna lösas inom ramen för existerande

lagstiftning.

Enligt regeringen är syftet med juryprövningen,

enligt förarbetena till tryckfrihetsförordningen,

att en allmänt medborgerlig uppfattning skall kunna

göra sig gällande i tryckfrihetsmål. I förarbetena

framhålls också att den fristående ställning som

juryn har är av stor betydelse som en folklig

garanti för tryckfriheten, främst den politiska

yttrandefriheten. För den tilltalade eller svaranden

är, enligt regeringen, en juryprövning förenad med

vissa fördelar. För att juryn skall kunna komma till

slutsatsen att brott föreligger krävs kvalificerad

majoritet (sex röster av nio), och såväl tingsrätten

som högre rätt är bundna av juryns friande

utlåtande. Det är därför enligt regeringen naturligt

att den tilltalade eller svaranden i de flesta fall

vill ha juryprövning. Domarutredningens förslag

innebär att ett mål under vissa förhållanden skall

prövas utan jury trots att ena parten eller båda

parter vill att jury skall medverka. Ett sådant

åsidosättande av jurysystemet skulle, enligt

regeringen, kunna medföra betydande ingrepp i

skyddet för tryck- och yttrandefriheten. Enligt

regeringen bör utredningens förslag därför inte

genomföras.

Sedan Holms jävsinvändning prövades av de svenska

domstolarna har en i detta sammanhang betydelsefull

förändring av rättsläget skett. Från och med den 1

januari 1995 är Europakonventionen svensk lag. Före

inkorporeringen kunde konventionsbestämmelserna inte

tillämpas direkt av svenska domstolar utan de kunde

bara få betydelse som element vid tolkningen av

svensk lag. Numera är både konventionen och

Europadomstolens praxis en del av den svenska

rättsordningen, och svenska domstolar måste tillämpa

konventionen på samma sätt som all annan svensk

lagstiftning. Av stor betydelse för bedömningen av

jävsfrågor är enligt regeringen särskilt den

omständigheten att rättsläget vad gäller jäv av

politisk natur har klarnat genom Europadomstolens

dom i Holmmålet.

Regeringen gjorde i propositionen den bedömningen

att någon särskild lagstiftningsåtgärd inte

erfordras för att svensk rätt skall överensstämma

med Europakonventionens krav. Det torde vara

tillräckligt att domstolarna i fortsättningen

tillämpar RB:s generella jävsregel och artikel 6.1 i

Europakonventionen såsom den har tolkats av

Europadomstolen i fallet Holm. Någon ändring av RB:s

jävsregler bedömdes inte vara nödvändig. Inte heller

gjorde regeringen den bedömningen att klagoförbudet

i 54 kap. 8 § RB bör upphävas.

Utskottet delade i betänkande 1997/98:KU19

regeringens bedömning att de problem som

aktualiserades genom Europadomstolens dom i

Holmmålet borde kunna lösas inom ramen för

existerande lagstiftning och avstyrkte

motionsyrkanden motsvarande det nu aktuella om

förändringar i jurysystemet. Utskottet delade även

regeringens bedömning att klagoförbudet i 54 kap. 8

§ rättegångsbalken inte skall upphävas. Riksdagen

följde utskottet.

Vid riksmötena 1998/99 och 2000/01 behandlade

utskottet motioner med yrkanden om förändringar i

jurysystemet motsvarande de nu aktuella. Utskottet

vidhöll sitt tidigare ställningstagande att de

problem som aktualiserades genom Europadomstolens

dom i Holmmålet borde kunna lösas inom ramen för

existerande lagstiftning och att det saknades skäl

att upphäva klagoförbudet i 54 kap. 8 §

rättegångsbalken.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande

att de problem som aktualiserades genom

Europadomstolens dom i det s.k. Holmmålet bör kunna

lösas inom ramen för existerande lagstiftning och

att det saknas skäl att upphäva klagoförbudet i 54

kap. 8 § rättegångsbalken. Utskottet avstyrker

därför motion K272.

Nyhetsbyrå i allmänhetens tjänst

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2001/02:Kr338 yrkandena 1 och 2 vari

yrkas dels att en utredning skall undersöka

möjligheten att tillskapa en fristående

nyhetsbyrå i allmänhetens tjänst, dels att

regeringen bör initiera en dialog med

mediebranschen om hur Pressombudsmannens

granskning fungerar.

Motionen

I motion 2001/02:Kr338 av Charlotta Bjälkebring (v)

föreslås att riksdagen begär att regeringen

tillsätter en parlamentarisk utredning som skall

undersöka möjligheterna att tillskapa en fristående

nyhetsbyrå i allmänhetens tjänst i enlighet med vad

som anförs i motionen (yrkande 1) och att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening att den

bör initiera en dialog med mediebranschen om hur

Pressombudsmannens granskning av medierna fungerar

(yrkande 2). Om mångfalden skall kunna garanteras i

medierna behövs en fristående nyhetsbyrå. Precis som

vi har en radio och TV i allmänhetens tjänst behövs,

enligt motionären, en nyhetsbyrå som kan garanteras

en existens utan kommersiellt beroende – en

fristående nyhetsbyrå som granskar hur folk har det

i Sverige och i omvärlden, i stället för att

fabricera nyheter på medieföretagens eller andra

kommersiella företags villkor. Likaväl som att

tidningarna erhåller presstöd för att mångfalden i

medierna i möjligaste mån skall kunna säkras, bör

statliga medel kunna användas till en sådan

fristående nyhetsbyrå. Pressen fungerar under

alltmer kommersiella villkor, och med tanke på

behovet av att också medierna utsätts för

granskning, föreslår motionären att regeringen tar

initiativ till en dialog med mediebranschen om hur

branschen genom Pressombudsmannen uppfyller sitt

uppdrag.

Bakgrund

Tidningarnas Telegrambyrå (TT), som började sin

verksamhet år 1922, är Sveriges största nyhetsbyrå

med ca 110 medarbetare varav ca 95 är journalister.

TT är ett aktiebolag med den svenska pressen som

ägare som står fritt gentemot statliga och politiska

intressen. Huvuduppgiften är att förse press, radio

och TV med nyheter från Sverige och utlandet. TT ger

löpande ut snabba nyheter, som kompletteras och

fördjupas med bakgrunder, intervjuer och analyser.

Ytterligare information om verksamheten m.m. finns

på TT:s webbplats: www.tt.se.

Allmänhetens pressombudsman (PO) har till uppgift

att råda och bistå enskilda som känner sig

förfördelade av publicitet i periodisk skrift, på

eget initiativ eller efter anmälan undersöka

avvikelser från god publicistisk sed, eventuellt

hänskjuta sådana ärenden till Pressens opinionsnämnd

(PON) för avgörande samt genom opinionsbildning

verka för god publicistisk sed. Ytterligare

information om verksamheten m.m. finns på PO:s

webbplats: www.po-pon.org.

Utskottet behandlade i betänkande 2000/01:KU9 en

motion om en utredning om en fristående nationell

nyhetsbyrå i allmänhetens tjänst. Utskottet gjorde

då följande bedömning. Tryckfrihetsförordningens

principer om etableringsfrihet, spridningsrätt och

införselrätt samt dess censurförbud skapar, i

förening med den likaledes grundlagfästa principen

om massmediernas oberoende, förutsättningar för ett

fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.

Utskottet är inte berett att föreslå några åtgärder

med anledning av motionen varför den avstyrkes.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande

att tryckfrihetsförordningens principer om

etableringsfrihet, spridningsrätt och införselrätt

samt dess censurförbud skapar, i förening med den

likaledes grundlagfästa principen om massmediernas

oberoende, förutsättningar för ett fritt

meningsutbyte och en allsidig upplysning. Utskottet

avstyrker därför motion Kr338 yrkande 1.

Utskottet anser inte att riksdagen som sin mening

bör tillkännage för regeringen att den bör initiera

en dialog med mediebranschen om hur

Pressombudsmannens granskning av medierna fungerar.

Utskottet avstyrker därför motionens yrkande 2.

Pornografi, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna 2001/02:K232 yrkande 3,

2001/02:K362, 2001/02:Ju452 yrkande 2 och

2001/02:

K416 i vilka framförs yrkanden som gäller

bl.a. reklam för porrklubbar och om att

klarlägga pornografins utbredning och

effekter.

Motionerna

I motion 2001/02:K232 av Ulla-Britt Hagström (kd)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om att

lagförslag mot porrindustrin utreds med motivet att

koppleri är straffbart (yrkande 3). Lagarna måste

enligt motionären skärpas för att skydda våra

familjer mot våldsporr. Ett övergrepp är alltid ett

övergrepp oavsett om det sker framför en kamera

eller ej. Ett lagförslag som skulle slå hårt mot den

svenska porrindustrin skulle enligt motionären

baseras på att koppleri är straffbart.

I motion 2001/02:K362 av Sylvia Lindgren (s)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om att stoppa

den motorburna reklamen för porrklubbar. På

Stockholms gator kan man alltför ofta se mindre

lastbilar med ljusreklam för porrklubbsverksamhet.

Utöver det uttryck för en ojämlik kvinnosyn som

denna verksamhet i sig ger uttryck för så utgör

bilarnas ständiga trafik en onödig miljöbelastning.

Det är, enligt motionären, hög tid att den

offentliga miljön befrias från denna sociala och

miljömässiga nedsmutsning. För att komma till rätta

med den motorburna porreklamen torde det inte vara

omöjligt att införa regler eller tolka gällande

lagrum på ett sådant sätt att verksamheten kan

stoppas.

I motion 2001/02:Ju452 av Ulla-Britt Hagström (kd)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om att reklam

för sexklubbar förbjuds (yrkande 2). Det är enligt

motionären stötande att marknadsföring av sexklubbar

kan ske genom att bilar åker runt på stan med reklam

för klubben. Reklam som leder till negativa följder

för de kvinnor som arbetar på sexklubbarna, t.ex.

genom kränkt identitet, är enligt motionären

egentligen ett slags ”koppleriverksamhet” för

pornografisk föreställning och bör förbjudas.

I motion 2001/02:K416 av Carina Hägg (s) föreslås

att riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

klarlägga pornografins utbredning och effekter. I

takt med vårt alltmer öppna samhälle får vi allt

svårare att kontrollera hur pornografin breder ut

sig i vårt land. Tidningar, TV och videofilmer kan

vi kontrollera, men utländska TV-kanaler och

Internet har vi ingen möjlighet att stoppa vid

Sveriges gränser. Där måste andra medel till för att

balansera de sociala följder som kan bli resultatet

av pornografins verkningar. Det är svårt att veta

omfattningen av pornografins material, liksom hur

det distribueras och marknadsförs. Motionären vill

därför konstatera att det föreligger ett stort behov

av att klarlägga pornografins utbredning i Sverige,

dess distributionsvägar och marknadsföring. Dessutom

finns behov av att utreda pornografins effekter i

vårt samhälle.

Bakgrund

Gällande bestämmelser

Den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång

med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller

som sprider en sådan skildring kan, om inte

gärningen med hänsyn till omständigheterna är

försvarlig, dömas för olaga våldsskildring enligt 16

kap. 10 b § brottsbalken (BrB).

I 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen föreskrivs att

utan hinder av tryckfrihetsförordningen gäller vad i

lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i

den mån annonsen används för marknadsföring av

alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. I lagen

(1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring

av alkoholdrycker och i tobakslagen (1993:581) finns

särskilda bestämmelser om marknadsföring av alkohol

respektive tobak.

Enligt 2 kap. 14 § ordningslagen (1993:1617) får

offentlig tillställning som utgör pornografisk

föreställning inte anordnas. Straffet för

överträdelse av förbudet är enligt 2 kap. 29 § 5

samma lag böter eller fängelse i högst sex månader.

Med offentlig tillställning förstås, enligt 2 kap. 3

§ ordningslagen, bl.a. tävlingar och uppvisningar,

danstillställningar, marknader och mässor. För att

en tillställning skall anses som offentlig krävs att

den anordnas för allmänheten eller att allmänheten

har tillträde till den. En tillställning till vilken

tillträdet är begränsat genom krav på inbjudan,

medlemskap i en viss förening eller annat villkor är

dock att anse som en tillställning som allmänheten

har tillträde till, om tillställningen uppenbarligen

är en del av en rörelse vars verksamhet uteslutande

eller väsentligen består i att anordna

tillställningar av detta slag. Detsamma gäller om

tillställningen med hänsyn till omfattningen av den

krets som äger tillträde, de villkor som gäller för

tillträdet eller andra liknande omständigheter är

att jämställa med sådan tillställning.

Enligt 6 kap. 8 § BrB gäller att den som främjar

eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar

att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot

ersättning döms för koppleri till fängelse i högst

fyra år. Av 6 kap. 9 § BrB framgår att, om brottet

är grovt, straffet skall bestämmas till fängelse,

lägst två och högst sex år. Vid bedömande av om

brottet är grovt skall särskilt beaktas om den som

begått gärningen främjat tillfälliga sexuella

förbindelser mot ersättning i större omfattning

eller hänsynslöst utnyttjat annan. Syftet med

koppleribestämmelserna är att motverka prostitution.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Utskottet behandlade vid riksmötet 1993/94 motioner

om en allmän översyn av den lagstiftning som berör

pornografin och dess tillämpning samt om en översyn

av definitionen av pornografi. Enligt utskottet

fanns det anledning att avvakta ytterligare

erfarenheter av tillämpningen av straffbestämmelsen

om olaga våldsskildring och av den nya

yttrandefrihetsgrundlagen innan ställning togs till

behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Utskottet avstyrkte motionerna (bet. 1993/94:KU1).

Under riksmötet 1997/98 behandlade utskottet

motioner med yrkanden bl.a. om en översyn av

lagstiftningen om kvinnoförnedrande pornografi, om

att begränsa tillgängligheten av pornografi, om en

åldersgräns för köp av pornografiska skrifter samt

om förbud mot rullande reklam för pornografi.

Utskottet (bet. 1997/98:KU19) gjorde följande

bedömning.

Enligt den lagstiftning vi har i dag kan den som

t.ex. i stillbild eller i en rörlig bild skildrar

sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden

eller bilderna sprids eller som sprider en sådan

skildring dömas för olaga våldsskildring till

böter eller fängelse i högst två år. Begås

gärningen genom tryckt skrift eller t.ex. i en

film skall de anses som tryckfrihets- respektive

yttrandefrihetsbrott. Utskottet är inte berett

att föreslå ytterligare lagstiftningsåtgärder med

anledning av motionerna varför dessa avstyrks.

Vid riksmötet 1998/99 avstyrkte utskottet motioner

om en översyn av lagstiftningen om pornografi, om

åtgärder mot pornografi i dagligvaruhandeln, om

införande av en 18-årsgräns för köp av pornografiska

tidskrifter och videofilmer samt vid uthyrning av

pornografiska videofilmer och om att förbjuda

pornografisk reklam på liknande sätt som tobaks- och

alkoholreklam. Utskottet ansåg det viktigt att

samhället på olika sätt söker motverka pornografi,

men inte i första hand genom lagstiftning. Även

opinionsbildningens betydelse för att på sikt skapa

värdefulla attitydförändringar betonades. Utskottet

uttalade att det inte enbart är TV, radio och

tidningar utan även politiska partier, föreningar,

offentliga personer och privatpersoner som har en

viktig roll när det gäller att motverka pornografi i

alla dess former (bet. 1998/99:KU22).

Utskottet gjorde i betänkande 2000/01:KU9 samma

bedömning. Med anledning av motionsyrkande om att

lagförslag mot porrindustrin borde utredas med

motivet att koppleri är straffbart samt

motionsyrkande om förbud mot reklam för porrklubbar

hänvisade utskottet till att Sexualbrottskommittén

bl.a. hade i uppdrag att utreda om

koppleribestämmelsen borde utvidgas och om de

skadliga effekterna av s.k. sexklubbar kan undvikas

genom lagstiftning eller på annat sätt. Kommitténs

arbete borde enligt utskottet inte föregripas varför

motionerna avstyrktes.

I ett regeringsbeslut den 8 april 1999 behandlade

regeringen en hemställan från Stockholms

kommunstyrelse om förändrad lagstiftning när det

gäller kränkande marknadsföring mot bakgrund av en

skrivelse till kommunstyrelsen om att försöka stoppa

bilar med reklam för vissa porrklubbar. Regeringen

beslutade att inte vidta någon åtgärd med anledning

av framställningen. Som skäl för beslutet anförde

regeringen bl.a.

Frågan om lagreglering av diskriminerande reklam

behandlades av regeringen i propositionen Ny

marknadsföringslag (prop. 1994/95:123). I det

sammanhanget gjorde regeringen bedömningen att

lagstiftning med förbud mot diskriminerande

reklam inte kan införas utan grundlagsändringar.

Regeringen anförde vidare att den noga kommer att

följa utvecklingen samt att det finns anledning

att på nytt ta upp frågan om åtgärder om inte

näringslivet genom egna åtgärder kan stävja den

diskriminerande reklamen.

Lagutskottet konstaterade i sitt betänkande

(bet. 1994/95:LU16) med anledning av

propositionen att en laglig möjlighet till

ingripande mot diskriminerande reklam kräver

grundlagsändringar som innebär inskränkningar i

tryckfriheten och yttrandefriheten. Lagutskottet

anförde vidare att lagstiftningsbehovet måste

vara klarlagt och att det bör ”… krävas att

den diskriminerande reklamen förekommer i sådan

omfattning och är av sådan art att inskränkningar

i tryckfrihetsrätten och yttrandefriheten

oundgängligen är påkallade”.

Konsumentverket fick i juni 1995 regeringens

uppdrag att redovisa utvecklingen avseende

diskriminerande reklam och eventuellt komma med

förslag till åtgärder. Med anledning av uppdraget

överlämnade Konsumentverket i januari 1997

rapporten Diskriminerande reklam – igen (1997:4)

till regeringen. Konsumentverket fann i rapporten

att det inte föreligger tillräcklig grund för att

föreslå lagstiftning på området, i vart fall inte

så länge som näringslivet vidtar egna åtgärder.

Regeringen finner mot bakgrund av det ovan

anförda att de omständigheter som Stockholms

kommunstyrelse aktualiserat inte är tillräckliga

för att regeringen nu skall ta initiativ till

lagreglering av frågan om diskriminerande reklam.

1998 års sexualbrottskommitté (Ju 1998:03) hade i

uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna om

sexualbrott samt av vissa angränsande frågor.

Kommittén skulle därvid särskilt utreda om

koppleribestämmelsen borde utvidgas och om de

skadliga effekterna av s.k. sexklubbar kan undvikas

genom lagstiftning eller på annat sätt.

1998 års sexualbrottskommitté avlämnade i mars

2001 sitt betänkande Sexualbrotten – Ett ökat skydd

för den sexuella integriteten och angränsande frågor

SOU 2001:14. I betänkandet anför kommittén bl.a. (s.

22 f.)

Kommittén har kommit fram till att bestämmelsen

om koppleri inte bör utvidgas till att omfatta de

s.k. huvudaktörerna bakom sexklubbarna. Den

främsta anledningen är att enskild posering

förekommer nästan uteslutande på sexklubbarna. I

ordningslagen (1993:1617) finns det redan ett

förbud mot anordnandet av en offentlig

tillställning som utgör pornografisk

föreställning. Kommittén föreslår att det

förbudet förtydligas. I förslaget till lydelse av

2 kap. 14 § sägs sålunda att en föreställning är

pornografisk om den med hänsyn till inslag av

dans, posering eller liknande uppträdanden av

sexuell karaktär vid en samlad bedömning kan

anses ha till huvudsakligt syfte att påverka

åskådaren sexuellt. Straffskalan har skärpts.

Till skydd för de kvinnor och – i förekommande

fall – de män som uppträder i föreställningen har

i bestämmelsen uttryckligen sagts att den som

endast har uppträtt skall vara fri från ansvar

för medverkan till brottet.

Kommittén har inte haft till uppgift att

föreslå ett allmänt förbud mot pornografi.

Däremot har kommittén utrett om

pornografibranschens s.k. huvudaktörer

straffrättsligt kan jämställas med den

traditionella kopplaren. Eftersom utvidgningar av

bestämmelsen om koppleri i detta avseende

riskerar att leda till inskränkningar i de

grundlagsfästa reglerna om tryck- och

yttrandefrihet har kommittén funnit att det inte

finns utrymme för att lämna något sådant förslag.

Enligt uppgift från Justitiedepartementet har

betänkandet remissbehandlats. Departementet avser

att göra en sammanställning över remissyttrandena.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare

ställningstagande att det är viktigt att samhället

på olika sätt söker motverka pornografi, men inte i

första hand genom lagstiftning. Utskottet vill

betona opinionsbildningens betydelse för att på sikt

skapa värdefulla attitydförändringar. Det är inte

enbart TV, radio och tidningar utan även politiska

partier, föreningar, offentliga personer och

privatpersoner som har en viktig roll när det gäller

att motverka pornografi i alla dess former.

Utskottet är inte berett att bifalla yrkandena i

motionerna K232 yrkande 3, K362, Ju452 yrkande 2 och

K416. Motionerna avstyrks därför.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Ett frivilligt grundlagsskydd enligt

databasregeln (punkt 2)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till 1 kap. 9 §

lagen om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen samt

tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:K55 yrkandena 1 och 4 samt

2001/02:K57 yrkande 1 samt avslår motion 2001/02:K57

yrkande 2.

Ställningstagande

Jag avvisar regeringens hållning i fråga om

utgivningsbevis för enskilda. Det finns minst två

demokratiskäl för detta, nämligen kostnad och

godkännande. Utgivningsbevis kommer att kosta

pengar. Jag är tveksam till en ordning där människor

som känner att de har små ekonomiska marginaler

skall tvingas överväga om de skall söka ett

utgivningsbevis till en högre kostnad för att våga

yttra sig på Internet. Jag är också tveksam till ett

förfarande där enskildas yttrandefrihet skall göras

avhängig av ett godkännande från någon myndighets

sida. Detta är rimligt för det särskilda skydd och

de privilegier som erbjuds medieföretag, men inte i

fråga om enskildas yttrandefrihet. Till och med

Mediegrundlagsutredningen noterar den förvirring som

kan komma att uppstå i fråga huruvida en webbsida är

skyddad, vilket talar för en annan lösning. Det är

också värt att framhålla att ett avslag ofelbart

kommer att leda till en diskussion kring censur och

godtycke i fråga om grunderna för att bevilja

utgivningsbevis. Jag anser därför att riksdagen bör

avslå regeringens förslag.

Genom sin spridningsform förefaller yttranden på

Internet att uppvisa den största likheten med sådana

sändningar som avses i YGL. I takt med att teknisk

utveckling förändrar förutsättningarna för hur

information sprids till mottagarna blir också den

uppdelning mellan tryckta medier och spridning genom

”elektromagnetiska vågor” på TF respektive YGL

alltmer oklar. Jag vill framhålla möjligheten att

förändra YGL på ett sådant sätt att den i

tillämpliga delar skulle kunna fungera som en allmän

yttrandefrihetsgrundlag, tillämplig även på enskilda

och andra företag än medieföretag. Jag anser att det

bör prövas en ny ordning där

yttrandefrihetsgrundlagen i tillämpliga delar kan

skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier. Detta

bör ges regeringen till känna. Därmed tillstyrker

jag motion 2001/02:K55 yrkandena 1 och 4 samt

2001/02:K57 yrkande 1.

2. Ett frivilligt grundlagsskydd enligt

databasregeln (punkt 2)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till 1 kap. 9 §

lagen om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen samt

tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2001/02:K57 yrkandena 1 och 2 samt

2001/02:K55 yrkande 1 samt avslår motion 2001/02:K55

yrkande 4.

Ställningstagande

Den digitala tekniken och den numera alltmer

utbredda användningen av Internet underlättar

kontakt, information och kommunikation mellan

människor på ett revolutionerande sätt. Förutom att

det fria ordet skall ges grundlagsskydd oavsett

vilket medium som används för kommunikationen är det

angeläget att yttrandefriheten gäller för alla, även

resurssvaga grupper och mindre etablerade röster i

samhällsdebatten. Regeringen föreslår, liksom

majoriteten gjorde i Mediegrundlagsutredningen, att

skydd skall kunna erhållas genom utgivningsbevis.

Jag anser att regeringen på denna punkt borde ha

valt en annan juridisk teknik för att undvika onödig

byråkrati och för att på ett enkelt sätt ge fler

Internetanvändare grundlagsskydd för sina

meddelanden. Ett sätt vore att tillämpa ett slags

stencilregel motsvarande den som finns i 1 kap. 5 §

TF. Enligt denna bestämmelse får en skrift fullt

grundlagsskydd om den är försedd med beteckning som

utvisar att den är mångfaldigad samt i anslutning

därtill tydliga uppgifter om vem som har

mångfaldigat skriften och om ort och år för

mångfaldigandet. En motsvarande bestämmelse skulle

kunna tas in i YGL:s databasregel.

Den som vill organisera ett öppet diskussionsforum

på Internet kan fördela ansvaret för de inlägg som

förekommer i det till upphovsmännen genom att tillse

att dessa identifieras antingen direkt i varje

inlägg eller genom hyperlänk till en presentation.

Också det absoluta förbudet mot att andra än

databasinnehavaren ges möjlighet att påverka dess

innehåll innebär en onödig inskränkning av skyddet

för yttrandefriheten. Genom att välja den lösning

som jag föreslår kan en både krånglig och mycket

kostsam byråkrati undvikas samtidigt som

grundlagsskyddet kommer oändligt många fler

Internetanvändare till godo. Dessutom slipper

medborgarna vända sig till en myndighet för att

tillvarata sina rättigheter, vilket kan uppfattas

som olustigt i dessa sammanhang. Jag anser därför

att riksdagen avslår regeringens förslag om

frivilligt grundlagsskydd för yttranden på Internet

efter ansökan och utgivningsbevis och att riksdagen

som sin mening tillkännager för regeringen vad jag

anför om den s.k. stencilregeln. Därmed tillstyrker

jag motion 2001/02:K57 yrkandena 1 och 2.

3. Olaga hot m.fl. brott som tryck- och

yttrandefrihetsbrott (punkt 5)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

ändring i tryckfrihetsförordningen såvitt avser 7

kap. 4 §. Därmed bifaller riksdagen motion

2001/02:K56 yrkande 1.

Ställningstagande

Regeringen föreslår att TF:s brottskatalog skall

utökas med brotten olaga hot, hot mot tjänsteman,

övergrepp i rättssak och brott mot medborgerlig

frihet. Detta innebär att brotten kriminaliseras som

tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott. Regeringens

förslag innebär en inskränkning i den

grundlagsstadgade tryck- och yttrandefriheten. För

att inskränka en grundläggande fri- och rättighet

anser vi att en avvägning måste göras mellan

intresset av att inte inskränka rättigheten och

andra motstående intressen. Den avvägning som skall

göras är mellan intresset av att inte inskränka

yttrandefriheten och intresset av att förhindra att

olika typer av hotfulla yttranden sprids via

grundlagsskyddade medier. Det rådande rättsläget är

att hotfulla yttranden genom traditionella

massmedier är grundlagsskyddade och inte heller

utgör något brott medan ett hot på en webbsida eller

dylikt inte är grundlagsskyddat och således är

olagligt enligt brottsbalkens bestämmelser.

Regeringen föreslår nu att i och med att man

utvidgar kretsen av medier vilkas yttranden är

grundlagsskyddade så skall samtidigt rättsläget vad

gäller hotfulla yttranden ändras till att motsvara

det som i dag gäller för medier som inte är

grundlagsskyddade.

Regeringens slutsats avviker från vad

Mediegrundlagsutredningen kom fram till. Utredningen

menar att det inte finns tillräckligt underlag för

någon säker uppfattning om hur vanligt förekommande

de aktuella brotten är på Internet. En utökningen av

TF:s brottskatalog kan komma att få negativa

återverkningar på nyhetsrapporteringen kring hot.

Regeringens förslag innebär en inskränkning i den

grundlagsstadgade tryck- och yttrandefriheten. Vi

anser liksom Mediegrundlagsutredningen att det inte

finns tillräckligt underlag för någon säker

uppfattning om hur vanligt förekommande de aktuella

brotten är på Internet. Eftersom förslaget innebär

en inskränkning i tryck- och yttrandefriheten som

inte kan motiveras med ett tillräckligt starkt

intresse anser vi att det inte bör genomföras. Vi

anser att regeringens förslag om ändring i 7 kap. 4

§ TF bör avslås. Därmed tillstyrker vi motion K56

yrkande 1.

4. Inskränkningar av etableringsfriheten för

trådsändningar (punkt 7)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till 3 kap. 1 §

andra stycket 2 yttrandefrihetsgrundlagen såvitt

avser skrivningen eller allmänhetens intresse av

tillgång till sådana överföringar. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K56 yrkande 2 och avslår

motion 2001/02:K57 yrkande 3.

Ställningstagande

Regeringen föreslår en inskränkning som gör det

möjligt att i lag föreskriva en skyldighet för

nätinnehavare att ge utrymme för annans överföringar

i den utsträckning det behövs med hänsyn till

konkurrensintresset eller med hänsyn till

allmänhetens intresse av tillgång till sådana

överföringar. Mediegrundlagsutredningen var enig om

att föreslå att göra det möjligt att i lag

föreskriva en skyldighet för nätinnehavare att ge

utrymme för annans överföringar i den utsträckning

det behövs med hänsyn till konkurrensintresset.

Utöver utredningsförslaget föreslår nu regeringen

att möjligheten skall vidgas till att även göra det

möjligt att inskränka etableringsfriheten med hänsyn

till allmänhetens intresse av tillgång till sådana

överföringar, dvs. överföringar per tråd. Regeringen

motiverar förslaget med att den anser att

utredningens förslag är för snävt formulerat för att

fullt ut lämna avsett utrymme för de påkallade

bestämmelserna i vanlig lag. Att enbart hänvisa till

att utredningens förslag är för snävt formulerat

anser vi inte är tillräckligt då det är fråga om en

inskränkning i en grundlagsstadgad rättighet.

Inskränkningar i etableringsfriheten bör noga

övervägas, prövas och motiveras. Inskränkningar kan

bara accepteras om det finns mycket starka skäl för

detta och konsekvenserna är väl kända och

överblickbara. Konkurrensintresset är ett sådant

skäl, vilket återspeglas i

Mediegrundlagsutredningens ställningstagande.

Regeringen redovisar inte några motsvarande

intressen för att motivera utvidgningen av

möjligheterna att inskränka etableringsfriheten. Vi

anser därför att regeringens förslag bör avslås i

den del som avser inskränkning i etableringsfriheten

med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång

till sådana överföringar. Därmed tillstyrker vi

motion 2001/02:K56 yrkande 2.

5. Inskränkningar av etableringsfriheten för

trådsändningar (punkt 7)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till 3 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:K57 yrkande 3 samt avslår motion

2001/02:K56 yrkande 2.

Ställningstagande

Svenska medborgare och svenska juridiska personer

har enligt YGL grundlagsskyddad rätt att sända

ljudradio eller TV med hjälp av elektromagnetiska

vågor som är bundna till en ledare. Genom den s.k.

must carry-principen är denna etableringsfrihet

begränsad så att nätinnehavare är skyldiga att

tillhandahålla utrymme i nätet för bl.a. Sveriges

Televisions och TV4 AB:s sändningar. Nu föreslår

regeringen att etableringsfriheten för

trådsändningar enligt YGL skall inskränkas för att

det genom bestämmelser i lag skall kunna föreskrivas

för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i

den utsträckning det behövs med hänsyn till

konkurrensintresset eller allmänhetens intresse av

tillgång till sådana överföringar.

Etableringsfriheten begränsas vidare i syfte att

genom bestämmelser i lag tillförsäkra

mottagarkollektivet inflytande över programvalet.

Skälen till regeringens förslag är för det första

att upprätthålla konkurrensen och för det andra att

ge mottagarna möjlighet att ha inflytande över

programvalet. När det gäller det senare anser jag

att det trots ett gott syfte är tveksamt om det bör

genomföras. Förslaget innebär en begränsning av

nätinnehavarens möjlighet att förfoga över sin egen

produkt, men eftersom den tekniska utvecklingen på

detta område går snabbt bör problemet kunna lösas

utan grundlagsändring. Jag föreslår därför att

riksdagen avslår regeringens förslag såvitt avser

etableringsfriheten. Därmed tillstyrker jag motion

2001/02:K57 yrkande 3.

6. Den fortsatta utvecklingen när det gäller

det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga

systemet (punkt 8)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K54 yrkande 1 samt avslår

motionerna 2001/02:K54 yrkande 2 och 2001/02:K55

yrkandena 2 och 3.

Ställningstagande

Nuvarande utformning av tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen kan på grund av sin

lagtekniska komplexitet, sin terminologi och sitt

teknikberoende inte anses uppfylla önskvärda krav på

läsbarhets- och läsförståelseindex. Jag anser att

grundlagarna bör vara i fas med

samhällsutvecklingen, särskilt med hänsyn till den

snabba mediala och tekniska utvecklingen. Dessutom

medför tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagens tekniska komplexitet och

stundom inkonsekventa regler sinsemellan svårigheter

att tolka och tillämpa regelverket.

Jag föreslår att en utredning tillsätts för en

total översyn av det tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga området i syfte att

fullständigt och förutsättningslöst utreda behoven

av förändringar på tryck- och yttrandefrihetsrättens

område. I utredningsuppdraget bör ingå att ta

ställning till och lämna förslag till en grundlag

som reglerar tryck- och yttrandefrihetsområdet i

syfte att uppnå en grundlagsreglering av området som

svarar mot den föreliggande mediala och tekniska

utvecklingen samt utvecklingen på det mediala och

tekniska området. Detta bör riksdagen tillkännage

för regeringen som sin mening. Därmed tillstyrker

jag motion 2001/02:K54 yrkande 1.

7. Den fortsatta utvecklingen när det gäller

det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga

systemet (punkt 8)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K55 yrkande 3 samt avslår

motion 2001/02:K54 yrkandena 1 och 2 samt motion

2001/02:K55 yrkande 2.

Ställningstagande

Jag anser att en självklar utgångspunkt för

regeringen borde vara att överväga vilka möjligheter

att stärka det offentliga samtalet som erbjuds genom

den nya tekniken och hur dessa bäst tas till vara.

Det innebär givetvis att människors integritet skall

kunna skyddas och att vissa yttranden alltjämt är

oacceptabla i ett demokratiskt samhälle. Men det

innebär inte att yttranden generellt, därför att de

råkar finnas på Internet, skall betraktas som

olagliga. Yttrandefrihet handlar om rätten att

ifrågasätta, kritisera och debattera, vilket också

innebär att även yttranden som kan uppfattas som

kränkande eller sårande måste tillåtas. I 2 kap. 13

§ första stycket regeringsformen konstateras att

yttrandefriheten får begränsas med hänsyn till ”...

enskilds anseende, privatlivets helgd ...”. Vidare

sägs i tredje stycket att föreskrifter som utan

avseende på yttrandets innehåll reglerar visst sätt

att sprida eller mottaga yttranden inte betraktas

som inskränkningar av yttrandefriheten och

informationsfriheten. Därigenom öppnas möjligheten

att undanta t.ex. nya medier från RF:s övriga

skrivningar om yttrandefrihet. För att uppnå en mer

individualiserad yttrandefrihet bör 2 kap. 13 §

regeringsformen utredas med inriktning mot större

restriktivitet i möjligheten att inskränka

yttrandefriheten. Jag anser att riksdagen skall

begära att regeringen låter utreda 2 kap. 13 §

regeringsformen med inriktning mot större

restriktivitet i möjligheten att inskränka

yttrandefriheten. Detta bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna. Därmed tillstyrks motion

K55 (yrkande 3).

8. Yttrandefrihet (punkt 12)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K317 yrkandena 1 och 2 samt

avslår motionerna 2001/02:K221 och 2001/02:K388.

Ställningstagande

Politik är en i stora delar ideell verksamhet, men

de politiska kampanjerna utspelas sedan länge på en

kommersiell marknad. I den kommande valrörelsen

kommer vi att få se politisk reklam i tidningar, på

Internet, i trycksaker, i radio, på bio och i TV.

Det sistnämnda är inte tillåtet i svensk marksänd

TV, men når oss ändå via utlandet och satelliter. Vi

anser att politisk TV-reklam skall vara tillåten.

Vår yttrandefrihet är grundlagsfäst även vad gäller

kommersiella budskap och även vad gäller budskap som

kan uppfattas som kontroversiella. Den grundlag som

reglerar yttrandefriheten tillåter i dag undantag

för vissa typer av reklam i etermedierna. Till den

reklam som omfattas av detta hör i dag politisk TV-

reklam. Vi anser att den begränsningen i vår

yttrandefrihet bör avskaffas. Vi föreslår därför att

riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi anför dels om att tillåta politisk TV-reklam,

dels om att avskaffa begränsningar i

yttrandefriheten. Riksdagen bör därför bifalla

motion K317.

9. Rätt tilll genmäle (punkt 13)

av Ingvar Svensson (kd) och Björn von der Esch

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K367 yrkande 1.

Ställningstagande

Mediesamhället tenderar att karakteriseras av

tillspetsning och konkretisering, vinkling,

personifiering, intensifiering och polarisering.

Denna utveckling kan i flera avseenden hota

enskildas integritet och värdighet. I likhet med vad

som i viss mån förordas i TV-direktivet och som

diskuteras på andra håll i Europa bör ett förstärkt

skydd för den enskilde genom lagfäst genmälesrätt

övervägas. Detta bör ges regeringen till känna. Vi

anser därför att riksdagen bör bifalla motion

2001/02:K367 yrkande 1.

10. Jurysystemet (punkt 14)

av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger

René (m), Lars Hjertén (m), Björn von der Esch

(kd), Nils Fredrik Aurelius (m) och Helena

Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K272.

Ställningstagande

Europadomstolens dom i fallet Holm har väckt frågor

om det svenska jurysystemet i tryckfrihetsmål.

Förhållandet att svenska jurymedlemmar utses av en

politiskt sammansatt valkorporation har underkänts

av Europadomstolen. Den nuvarande ordningen innebär

således att juryn i vissa mål inte är opartisk.

Dessutom finns enligt vår uppfattning brister i

möjligheten att överklaga. Regeringen bör därför

återkomma till riksdagen med förslag till

lagändringar som innebär dels att kraven på

oavhängighet och opartiskhet uppfylls, dels att

möjligheten att överklaga beslut i jävsfråga även

till Högsta domstolen införs. Detta bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna. Därmed

tillstyrker vi motion 2001/02:K272.

11. Pornografi (punkt 16)

av Ingvar Svensson (kd) och Björn von der Esch

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K232 yrkande 3 och

2001/02:Ju452 yrkande 2 samt avslår motionerna

2001/02:K362 och 2001/02:K416.

Ställningstagande

1998 års sexualbrottskommitté hade i uppdrag att

göra en översyn av bestämmelserna om sexualbrott

samt av vissa angränsande frågor. Kommittén skulle

bl.a. särskilt utreda om koppleribestämmelsen borde

utvidgas och om de skadliga effekterna av s.k.

sexklubbar kunde undvikas genom lagstiftning eller

på annat sätt. Kommittén anförde i sitt betänkande

bl.a. att den inte haft till uppgift att föreslå ett

allmänt förbud mot pornografi. Däremot utredde

kommittén om porrbranschens s.k. huvudaktörer

straffrättsligt kan jämställas med den traditionella

kopplaren. Eftersom utvidgningar av bestämmelsen om

koppleri i detta avseende riskerar att leda till

inskränkningar i de grundlagsfästa reglerna om

tryck- och yttrandefrihet fann kommittén att det

inte fanns utrymme för att lämna något sådant

förslag.

Vi anser att lagarna måste skärpas. Ett lagförslag

som skulle slå hårt mot den svenska porrindustrin

skulle kunna baseras på att koppleri är straffbart.

Det är stötande att marknadsföring av sexklubbar kan

ske genom att bilar åker runt på stan med reklam för

klubben. Reklam som leder till negativa följder för

de kvinnor som arbetar på sexklubbarna, t.ex. genom

kränkt identitet, är egentligen ett slags

”koppleriverksamhet” för pornografisk föreställning

och bör förbjudas. Vi anser att regeringen bör

tillsätta en kommitté med uppgift att utreda bl.a.

möjligheten att stoppa porreklam samt ett lagförslag

mot porrindustrin t.ex. med motivet att koppleri är

straffbart. Kommittén bör inte vara förhindrad att

föreslå grundlagsändringar. Detta bör ges regeringen

till känna. Därför anser vi att riksdagen bör

bifalla motionerna K232 yrkande 3 och Ju452 yrkande

2 samt avslå motionerna K362 och K416.

Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Skyddet för den personliga integriteten (punkt

3)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Det av regeringen föreslagna frivilliga

grundlagsskyddet enligt databasregeln kan, som

utskottet påpekat, komma i konflikt med de

bestämmelser som finns i syfte att skydda den

personliga integriteten – framför allt med EG:s

dataskyddsdirektiv. Den frågan kan komma att prövas

om Sverige ställs till ansvar för fördragsbrott.

Regeringen beslutade den 21 februari 2002 att

tillkalla en särskild utredare med uppgift att se

över personuppgiftslagen i syfte att, inom ramen för

dataskyddsdirektivet, åstadkomma ett regelverk som

mer tar sikte på missbruk av personuppgifter. När

det gäller integritetsfrågor har regeringen också

aviserat att en parlamentarisk utredning skall

tillsättas med uppgift att kartlägga, analysera och

utvärdera sådan lagstiftning som berör den enskildes

integritet. Tillsättningen av utredningen har av

olika skäl fördröjts. Vi anser, inte minst med tanke

på den snabba utvecklingen på det datatekniska

området som gör att effekterna för den personliga

integriteten blir oförutsebara, att det finns all

anledning att regeringen snarast tillsätter den

aviserade utredningen.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:74 föreslås att riksdagen

antar regeringens förslag till

1 lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

2 lag om ändring i

yttrandefrihetsgrundlagen,

3 lag om ändring i lagen (1949:165) angående

beslag å vissa skrifter,

4 lag om ändring i lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens

och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

Följdmotioner

2001/02:K51 av Mats Einarsson m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om översyn av brottskatalogen

i tryckfrihetsförordningen.

2001/02:K52 av Mats Einarsson m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om översyn av möjligheterna

till internationell rättslig hjälp inom det tryck-

och yttrandefrihetsrättsliga området.

2001/02:K53 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen

anförs om låga kostnader för enskildas

utgivningsbevis avseende databaser på Internet.

2001/02:K54 av Per Lager m.fl. (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regeringen i första hand tillsätter en

utredning i syfte att fullständigt och

förutsättningslöst utreda behoven av förändringar på

tryck- och yttrandefrihetsrättens område.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regeringen i andra hand inrättar en

stående beredning med uppgift att följa den mediala

och tekniska utvecklingen samt utreda och lämna

förslag till lösningar på tryck- och

yttrandefrihetens område.

2001/02:K55 av Åsa Torstensson m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår regeringens förslag angående

ett utgivningsbevis för enskilda.

2. Riksdagen beslutar att personuppgiftslagen

(1998:204) skall upphävas som stridande mot

grundläggande yttrandefrihetsprinciper.

3. Riksdagen begär hos regeringen en utredning av

2 kap. 13 § regeringsformen med inriktning mot

större restriktivitet i möjligheten att inskränka

yttrandefriheten.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en ny ordning

där yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, i tillämpliga

delar kan skydda enskildas yttrandefrihet i nya

medier bör prövas.

2001/02:K56 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår förslaget om ändring av 7 kap.

4 § 12, 16, 17 och 18 tryckfrihetsförordningen i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen avslår förslaget om ändring i 3 kap.

1 § 2 yttrandefrihetsgrundlagen såvitt avser

möjligheten att i lag inskränka etableringsfriheten

för trådsändningar i den utsträckning det behövs med

hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till

sådana överföringar i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2001/02:K57 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår regeringens förslag om

frivilligt grundlagsskydd för yttranden på Internet

efter ansökan och utgivningsbevis.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om ett grundlagsskydd för yttranden på

Internet med den s.k. stencilregeln som modell i

enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen avslår regeringens förslag såvitt

avser etableringsfriheten.

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02:K221 av Sten Andersson (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att yttrandefrihet bör garanteras

för alla.

2001/02:K232 av Ulla-Britt Hagström (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att lagförslag mot

porrindustrin utreds med motivet att koppleri är

straffbart.

2001/02:K272 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till lagändring som innebär att kraven på

oavhängighet och opartiskhet vid valet av jurymän

uppfylls.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till lagändring som innebär att det skall

bli möjligt att överklaga beslut i jävsfråga till

Högsta domstolen.

2001/02:K317 av Anna Kinberg (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att tillåta politisk

TV-reklam.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att avskaffa

begränsningar i yttrandefriheten.

2001/02:K362 av Sylvia Lindgren (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att stoppa den motorburna

reklamen för porrklubbar.

2001/02:K367 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om övervägande av

laglig genmälesrätt.

2001/02:K388 av Martin Nilsson (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om reglering av sena

opinionsundersökningar.

2001/02:K416 av Carina Hägg (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av att klarlägga

pornografins utbredning och effekter.

2001/02:Ju452 av Ulla-Britt Hagström (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att reklam för

sexklubbar förbjuds.

2001/02:Kr338 av Charlotta L Bjälkebring (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

parlamentarisk utredning som skall undersöka

möjligheterna att tillskapa en fristående nyhetsbyrå

i allmänhetens tjänst i enlighet med vad som anförs

i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att den bör initiera en dialog med

mediebranschen om hur Pressombudsmannens granskning

av medierna fungerar.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i

tryckfrihetsförordningen

2. Förslag till lag om ändring i

yttrandefrihetsgrundlagen

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1949:165)

angående beslag å vissa skrifter

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559)

med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden

Bilaga 3

Utskottets lagförslag

Förslag till lag om ändring i lag

(2002:000) om ändring i

tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 §

tryckfrihetsförordningen[1] i stället för dess

lydelse enligt lagen (2002:000) om ändring i

tryckfrihetsförordningen skall ha följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

7 kap.

4 §

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med

en allmän tryckfrihet skall såsom tryckfrihetsbrott

anses följande gärningar, om de begås genom tryckt

skrift och är straffbara enligt lag:

1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket

eller del därav skall med våldsamma eller eljest

lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas

under främmande makt eller bringas i beroende av

sådan makt eller att del av riket skall sålunda

lösryckas eller att åtgärd eller beslut av

statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta

domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas

eller hindras, såframt gärningen innebär fara för

uppsåtets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant

högförräderi;

2. krigsanstiftan, såframt fara för att riket

skall invecklas i krig eller andra fientligheter

framkallas med utländskt bistånd;

3. spioneri, varigenom någon för att gå främmande

makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller

röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd,

import, export, tillverkningssätt, underhandlingar,

beslut, eller något förhållande i övrigt, vars

uppenbarande för främmande makt kan medföra men för

totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet,

vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant

spioneri;

4. obehörig befattning med hemlig uppgift,

varigenom någon utan syfte att gå främmande makt

till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer

uppgift rörande något förhållande av hemlig natur,

vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men

för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid

krig eller av krig föranledda utomordentliga

förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare

sig uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig

befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse

som grovt, vid vilken bedömning särskilt skall

beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av

främmande makt eller var av synnerligen farlig

beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller

rörde förhållande av stor betydelse eller om den

brottslige röjde vad som på grund av allmän eller

enskild tjänst betrotts honom;

5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon

av grov oaktsamhet begår gärning som avses under 4;

6. uppror, förövad med uppsåt att statsskicket

skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel

omstörtas eller att åtgärd eller beslut av

statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta

domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras,

såframt gärningen innebär fara för uppsåtets

förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant

uppror;

7. landsförräderi eller landssvek, i vad

därigenom, då riket är i krig eller eljest i lag

meddelade bestämmelser om sådant brott äger

tillämpning, någon missleder eller förråder dem som

är verksamma för rikets försvar eller förleder dem

till myteri, trolöshet eller modlöshet, förråder

egendom som är av betydelse för totalförsvaret eller

begår annan liknande förrädisk gärning som är ägnad

att medföra men för totalförsvaret eller innefattar

bistånd åt fienden;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant

landsförräderi eller landssvek;

8. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon

av oaktsamhet begår gärning som avses under 7;

9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet,

varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag

meddelade bestämmelser om sådant brott äger

tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra

osanna påståenden, som är ägnade att framkalla fara

för rikets säkerhet, eller till främmande makt

framför eller låter framkomma sådana rykten eller

påståenden eller bland krigsmän sprider falska

rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade

att framkalla trolöshet eller modlöshet;

10. uppvigling, varigenom någon uppmanar eller

eljest söker förleda till brottslig gärning,

svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet

mot myndighet eller åsidosättande av vad som åligger

krigsman i tjänsten;

11. hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar

eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller

annan sådan grupp av personer med anspelning på ras,

hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,

trosbekännelse eller sexuell läggning;[2]

-----------------------------------------------------

12. brott mot

medborgerlig frihet,

varigenom någon utövar

olaga hot med uppsåt att

påverka den allmänna

åsiktsbildningen eller

inkräkta på

handlingsfriheten inom

politisk organisation

eller yrkes- eller

näringssammanslutning och

därigenom sätter

yttrande-, församlings-

eller föreningsfriheten i

fara;

försök till sådant

brott mot medborgerlig

frihet;

-----------------------------------------------------

13. olaga våldsskildring, varigenom någon i bild

skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att

bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till

omständigheterna är försvarlig;

14. förtal, varigenom någon utpekar annan såsom

brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller

eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne

för andras missaktning, och, om den förtalade är

avliden, gärningen är sårande för de efterlevande

eller eljest kan anses kränka den frid, som bör

tillkomma den avlidne, dock ej om det med hänsyn

till omständigheterna var försvarligt att lämna

uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann

eller att han hade skälig grund för den;

15. förolämpning, varigenom någon smädar annan

genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller

genom annat skymfligt beteende mot honom;

-----------------------------------------------------

16. olaga hot,

varigenom någon hotar

annan med brottslig

gärning på ett sätt som

är ägnat att hos den

hotade framkalla

allvarlig fruktan för

egen eller annans

säkerhet till person

eller egendom;

-----------------------------------------------------

17. hot mot tjänsteman,

varigenom någon med hot

om våld förgriper sig på

annan i hans

myndighetsutövning, i

annan verksamhet där

samma skydd åtnjuts som

är förenat med

myndighetsutövning eller

vid biträde till åtgärd

som omfattas av sådant

skydd, för att tvinga

honom till eller hindra

honom från åtgärd däri

eller hämnas för sådan

åtgärd eller varigenom

någon sålunda förgriper

sig mot den som tidigare

utövat sådan verksamhet

eller biträtt därvid för

vad denne däri gjort

eller underlåtit;

försök eller

förberedelse till sådant

hot mot tjänsteman,

såvida ej brottet, om det

fullbordats, skulle ha

varit att anse som ringa;

-----------------------------------------------------

18. övergrepp i

rättssak, varigenom någon

med hot om våld angriper

annan för att denne gjort

anmälan, fört talan,

avlagt vittnesmål eller

annars vid förhör avgett

utsaga hos en domstol

eller annan myndighet

eller för att hindra

annan från en sådan

åtgärd eller varigenom

någon med hot om gärning

som medför lidande, skada

eller olägenhet angriper

annan för att denne

avlagt vittnesmål eller

annars avgett utsaga vid

förhör hos en myndighet

eller för att hindra

honom från att avge en

sådan utsaga.

-----------------------------------------------------

**FOOTNOTES**

[1]: Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1998:1438.

[2]: Lydelse enligt proposition 2001/02:59.