Bet. 2001/02:KU22

Konstitutionsutskottets betänkande

2001/02:KU22

IT- och integritetsfrågor

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas 16 motionsyrkanden från

den allmänna motionstiden rörande översyn av

personuppgiftslagen (1998:204) och EG:s

dataskyddsdirektiv, m.m, statens

personadressregister, registrering vid uthyrning av

videofilm och begreppet potentiell handling.

Samtliga motioner avstyrks med hänvisning bl.a. dels

till pågående utredningsarbete, dels till att

regeringens agerande står i överensstämmelse med

krav som utskottet tidigare har fört fram.

I betänkandet finns tre reservationer och ett

särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Personuppgiftslagens upphävande

Riksdagen avslår motion 2001/02:K371 yrkande

21.

2. Översyn av personuppgiftslagen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:T409

yrkande 4 och 2001/02:

K405.

3. Revidering av dataskyddsdirektivet

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K393

yrkande 3, 2001/02:Ub533 yrkande 4 och

2001/02:T409 yrkande 5.

4. Dataskyddsdirektivet och juridiska personer

Riksdagen avslår motion 2000/01:K371 yrkande

24.

5. Utredning av förhållandet mellan

förklaringssats 72 i dataskyddsdirektivet

och offentlighetsprincipen

Riksdagen avslår motion 2001/02:K393 yrkande

2.

Reservation 1 (m, fp)

6. Allmän översyn av integritets- och registerlagstiftningen

Riksdagen avslår motion 2001/02:K393

yrkandena 4, 6, 8 och 9.

7. Upphävande av lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor

Riksdagen avslår motion 2001/02:K371 yrkande 22.

Reservation 2 (c)

8. Statens personadressregister

Riksdagen avslår motion 2001/02:K393 yrkande

7.

Reservation 3 (m)

9. Registrering vid uthyrning av videofilm

Riksdagen avslår motion 2001/02:K333.

10. Begreppet potentiell handling

Riksdagen avslår motion 2001/02:K393 yrkande 5.

Stockholm den 12 mars 2002

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per

Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist

(v), Ingvar Svensson (kd), Inger René (m), Mats

Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s),

Kenth Högström (s), Mats Einarsson (v), Per Lager

(mp), Åsa Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp),

Margareta Nachmanson (m), Inger Strömbom (kd) och

Ola Karlsson (m).

2001/02

KU22

Utskottets överväganden

Översyn av personuppgiftslagen och

EG:s dataskyddsdirektiv, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet har tidigare krävt en revidering av

dataskyddsdirektivet och en översyn av

personuppgiftslagen med inriktning mot att

det är missbruk av personuppgifter som skall

beivras. Regeringen har både på EU-planet och

på det nationella planet vidtagit olika

initiativ i syfte att uppnå detta ändamål.

Dessutom har regeringen aviserat att den

kommer att vidta ytterligare åtgärder i

sammanhanget. Med anledning härav avstyrker

utskottet motionsyrkanden av innebörden att

personuppgiftslagen (1998:204) bör ses över

samt att regeringen bör ta initiativ till en

revidering av dataskyddsdirektivet. Vidare

avstyrker utskottet ett motionsyrkande om att

personuppgiftslagen skall upphävas. Med

hänvisning till tidigare ställningstaganden

avstyrker utskottet ett motionsyrkande om att

regeringen bör verka för en utredning om

förhållandet mellan förklaringssats 72 i EG:s

dataskyddsdirektiv och

offentlighetsprincipen. Utskottet avstyrker

också motionsyrkanden om en allmän översyn av

integ-ritets- och registerlagstiftningen,

eftersom regeringen avser att vidta åtgärder

som syftar till en mera allmän översyn av

sådan lagstiftning som berör den enskildes

integritet. Slutligen avstyrker utskottet ett

motionsyrkande om att lagen (1998:112) om

ansvar för elektroniska brevlådor skall

upphävas. Jämför reservation 1 och 2.

Motioner

I motion 2001/02:K393 av Per Unckel m.fl. (m)

ifrågasätts om personuppgiftslagen över huvud taget

står i överensstämmelse med dataskyddsdirektivet vad

gäller offentligheten. Enligt regeringen medför

förklaringssats 72 i direktivets preambel att det är

möjligt att ta hänsyn till offentlighetsprincipen

när direktivets bestämmelser införs i nationell

rätt. Klausulen har därför tillämpats som ett

generellt undantag för att Sverige skall kunna

tillämpa offentlighetsprincipen enligt den praxis

som utvecklats och med tiden blivit alltmer

omfattande. Den svenska regeringens tolkning har

emellertid ifrågasatts av bl.a. Lagrådet. Mot

bakgrund härav menar motionärerna att regeringen bör

verka för att det görs en utredning om förhållandet

mellan förklaringssats 72 i dataskyddsdirektivet och

offentlighetsprincipen (yrkande 2).

Vidare anförs i motionen att alltfler medborgare

har tillgång till dator och möjlighet att

kommunicera i olika nätverk och därmed också

möjlighet att behandla alltfler personuppgifter. Att

ha en lagstiftning som bygger på att reglera

hanteringen av denna ständigt ökande mängd

personuppgifter i stället för att reglera missbruk

är enligt motionärerna otillfredsställande. De anser

att det är hög tid att nu göra en översyn av

dataskyddsdirektivet. Riksdagen har tidigare

uppmanat regeringen att med kraft verka för att

denna översyn snarast kommer till stånd. I motionen

anförs att regeringen fortsatt bör verka för att

detta arbete inleds så snart som möjligt (yrkande

3). Även i motion 2001/02:Ub533 av Per-Richard Molén

m.fl. (m) återfinns ett yrkande av samma innebörd

(yrkande 4).

I motion 2001/02:K393 av Per Unckel m.fl. (m)

anförs vidare att det föreligger ett stort behov av

en omfattande analys av grunderna för

integritetsskyddets framtida utformning i syfte att

ta fram en allmän, teknikoberoende

integritetslagstiftning. En central frågeställning i

detta sammanhang är hur skyddet för den personliga

integriteten skall utformas utan att begränsa

medborgarnas yttrandefrihet och insyn i

myndigheternas verksamhet och samtidigt ge

betryggande vägledning för det framtida bruket av

personuppgifter. En annan frågeställning är att den

personliga integriteten inte alltid kan lämnas

orubbad, men att intrång, antingen det sker

frivilligt eller av tvång, bör utgöra undantaget och

att skyddet för integriteten därmed alltid är

huvudregel. Ytterligare en frågeställning som måste

beaktas är hur och av vem dylika avvägningar skall

göras. I anslutning till detta bör även de

processuella och skadeståndsrättsliga frågorna i

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen ses över med syftet att

stärka ställningen för den person som kränkts. Det

sagda utesluter enligt motionärerna inte att en

sådan lagstiftning kan behöva kompletteras med en

förstärkning av det nuvarande grundlagsskyddet och

säkerhetsmässiga och praktiska åtgärder som på vissa

områden kanske till och med kan ersätta

lagstiftningen. De anser att en utredning med denna

breda inriktning snarast bör komma till stånd

(yrkandena 8 och 9).

I samma motion anförs också att det är viktigt att

förutsättningarna för samkörning av myndigheters

register samt möjligheterna att få tillgång till

myndigheters register i elektronisk form ses över

och regleras. Vidare anser motionärerna att det är

rimligt att samma regler gäller för alla. I motionen

uttalas att myndigheterna med nu gällande

lagstiftning har stor handlingsfrihet medan företag

och enskilda inte har motsvarande behörighet. Enligt

motionärerna skulle samkörning mellan register kunna

regleras på så sätt att man inför ett informerat

samtycke. När enskilda ansöker om olika former av

välfärdstjänster informeras de samtidigt om att de

för att t.ex. kunna få ta del av

arbetslöshetsförsäkringen också måste acceptera att

a-kassorna samkör sina register med t.ex.

försäkringskassan och arbetsförmedlingarna.

Motionärerna pekar även på vikten av regler som

skyddar mot andra former av integritetskränkande

förslag. De anser också att det i dag finns så många

register att det är svårt för personer som lever med

skyddad identitet att verkligen få skyddet utsträckt

till alla de register i vilka den personens

uppgifter finns med eftersom det är svårt för

myndigheterna att känna till alla register i vilka

uppgifter skall skyddas. Mot bakgrund av det anförda

föreslår motionärerna att riksdagen begär att

regeringen dels verkar för en översyn av

registerlagstiftningen, dels lägger fram förslag om

reglering av myndigheternas möjligheter att samköra

register, allt i enlighet med vad som anförs i

motionen (yrkandena 4 och 6).

I motion 2001/02:K341 av Agne Hansson m.fl. (c)

anförs att Centerpartiet upprepade gånger har krävt

långtgående förändringar av personuppgiftslagen och

ett intensifierat arbete för att värna det fria

ordet. Då detta uppenbarligen förefaller vara en

oframkomlig väg menar motionärerna att riksdagen bör

besluta att personuppgiftslagen skall upphöra att

gälla (yrkande 21).

Vidare yrkas i samma motion att lagen om ansvar

för elektroniska anslagstavlor skall upphöra att

gälla (yrkande 22).

Därutöver anför motionärerna att regeringen måste

intensifiera det arbete som görs inom ramen för EU

för att förändra dataskyddsdirektivet och som syftar

till att stärka yttrandefriheten i hela unionen.

Särskilt angeläget är det nu att förhindra en

utvidgning av dataskyddet till att omfatta juridiska

personer. Detta bör ges regeringen till känna

(yrkande24).

I motion 2001/02:T409 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

anförs att det är uppenbart att personuppgiftslagen

är betydligt skarpare än vad dataskyddsdirektivet

föreskriver. Enligt motionärernas uppfattning måste

regeringen skyndsamt göra en översyn av

personuppgiftslagen i syfte att noga analysera om

lagen har fått en mer långtgående begränsning än vad

direktivet anger. I detta arbete bör andra länders

genomförande av direktivet noga studeras. Detta bör

ges regeringen till känna (yrkande 4).

Vidare erinras i motionen om att Folkpartiet

tidigare har velat ge regeringen i uppdrag att ta

initiativ till en ändring av EG:s dataskyddsdirektiv

så att inga tveksamheter skulle kvarstå när det

gäller direktivets förenlighet med den svenska

offentlighetsprincipen. Motionärerna påpekar att

ännu så länge har inte någon revidering gjorts.

Enligt motionärerna bör riksdagen begära av

regeringen att omgående inom EU ta initiativ till

att arbete på ett direktiv som bättre uppmärksammar

behovet av balans mellan offentlighet och integritet

snarast kommer till stånd (yrkande 5).

I motion 2001/02:K405 av Charlotta Bjälkebring

m.fl. (v) konstateras att det finns

reklamfinansierade företag och programföretag som

sänder TV-program i krypterad form. Tittaren måste

då ha ett särskilt programkort för att kunna se

sändningarna. Den tittare som äger programkortet får

tillgång till en viss TV-kanal men riskerar

samtidigt att få sitt TV-tittande registrerat av

programleverantören. Ett annat problem är enligt

motionen att TV-tittaren via sitt programkort kan

komma in på kanaler som säljer varor. När hon eller

han köper dessa varor sker en återkoppling via

modem. Det innebär i förlängningen att säljaren kan

se exakt vad köparen köper och sedan sälja dessa

uppgifter vidare till andra aktörer. Motionärerna

anser att det är fel att det är tillåtet att via

programkort registrera uppgifter om kortinnehavarna

som kanalinnehavaren kan sälja vidare till andra

aktörer. Därför föreslår motionärerna en

lagstiftning som förhindrar försäljning av register

över kundens/tittarens val av program eller köp av

varor som tillhandahålls via krypterade TV-

sändningar.

Bakgrund

Dataskyddsdirektivet

Den 24 oktober 1995 antogs Europaparlamentets och

rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda

personer med avseende på behandlingen av

personuppgifter och om det fria flödet av sådana

uppgifter (dataskyddsdirektivet). I Sverige har

direktivet genomförts genom personuppgiftslagen

(1998:204) som trädde i kraft den 24 oktober 1998.

EG-direktivets syfte är att skapa en gemensam, hög

nivå på integritetsskyddet för att därigenom

möjliggöra ett fritt flöde av personuppgifter mellan

medlemsstaterna. Medlemsstaterna får inom den ram

som ges i EG-direktivet närmare precisera villkoren

för när personuppgifter får behandlas. Dessa

preciseringar får dock inte hindra det fria flödet

av personuppgifter inom Europeiska unionen.

Bestämmelserna i direktivet innebär att det är

själva hanteringen av personuppgifter som regleras.

Direktivet bygger således på en vittomfattande

hanteringsmodell. Vid direktivets genomförande

anförde regeringen att en lagstiftning som reglerar

i princip all hantering av personuppgifter måste

införas på grund av direktivet. I sitt förslag till

personuppgiftslag valde regeringen därför att i

huvudsak låta lagen följa direktivets text och

struktur. Enligt regeringen fanns det dock starka

skäl för att verka för att det blir möjligt att gå

ifrån en lagstiftning efter en vittomfattande

hanteringsmodell. Regeringen avsåg att på lämpligt

sätt utnyttja Sveriges inflytande i EU för att

påverka i en sådan riktning (prop. 1997/98:44 s. 35

f.).

Enligt artikel 33 i dataskyddsdirektivet skall

kommissionen senast den

24 oktober 2001 avge en rapport om genomförandet av

direktivet, eventuellt försedd med lämpliga

ändringsförslag.

Personuppgifter

Med personuppgifter avses enligt 3 §

personuppgiftslagen all slags information som direkt

eller indirekt kan hänföras till en fysisk person

som är i livet. Varje information som kan hänföras

till en fysisk person är en personuppgift, även om

informationen bara avser personen i egenskap av

yrkesutövare eller näringsidkare (se Sören Öman och

Hans-Olof Lindblom, Personuppgiftslagen, 1998, s.

26–30).

Som exempel på personuppgifter kan nämnas namn på

personer, personnummer, kundnummer osv. Även bild-

och ljuduppgifter om fysiska personer omfattas (se

punkt 14 i ingressen till EG-direktivet). Enligt

uttalanden i förarbetena till personuppgiftslagen

krävs det bara att en fysisk person kan identifieras

med hjälp av informationen, inte att den

personuppgiftsansvarige själv skall förfoga över

samtliga uppgifter som gör identifieringen möjlig

(SOU 1997:39 s. 338). Enligt punkt 26 i ingressen

till dataskyddsdirektivet skall man för att avgöra

om en person är identifierbar beakta alla hjälpmedel

som i syfte att identifiera vederbörande rimligen

kan komma att användas antingen av den

personuppgiftsansvarige eller av någon annan person.

Krypterade uppgifter omfattas således av lagen så

länge någon kan göra uppgifterna läsbara och därmed

identifiera individer. Det är alltså inte

tillräckligt att den personuppgiftsansvarige

tillfälligt eller definitivt avhänder sig

krypteringsnyckeln. Också sådana i sig anonyma

uppgifter som gör det möjligt med s.k.

bakvägsidentifikation av en fysisk person omfattas.

Det räcker att informationen indirekt kan hänföras

till en individ. Det sagda innebär att

personuppgiftslagen är tillämplig på exempelvis s.k.

nätnodsadresser och liknande ”elektroniska

identiteter” som den som driver en elektronisk

tjänst på t.ex. Internet samlar in. Sådana uppgifter

om användarna kan nämligen ofta hänföras till en

individ med hjälp av uppgifter som användarens

Internetleverantör har tillgång till. Det bör även

påpekas att i vissa fall kan uppgifter direkt

hänföras till en så begränsad grupp personer, t.ex.

en handfull personer med tillgång till en och samma

dator eller nätanslutning, att en enskild individ

med hjälp av andra uppgifter enkelt kan identifieras

och att uppgifterna då får betraktas som

personuppgifter.

Inom den juridiska doktrinen har förmodats att

kostnaden eller tidsåtgången för att identifiera

individer med hjälp av de registrerade uppgifterna

saknar betydelse för bedömningen av om uppgifterna

är att betrakta som personuppgifter.

Så snart personuppgifter på något sätt hanteras är

det fråga om en behandling som faller under

personuppgiftslagens tillämpningsområde, om

behandlingen är helt eller delvis automatiserad

eller avser ett manuellt register. Detta följer av 3

och 5 §§ personuppgiftslagen. Begreppet behandling

är således inte särskiljande i den meningen att det

kan användas för att skilja ut vissa

hanteringsformer som inte omfattas av lagen. Alla

former av hantering omfattas.

När det gäller automatiserad behandling krävs det

– till skillnad från vad som var fallet enligt 1973

års datalag – inte att de hanterade

personuppgifterna finns i något som kan

karakteriseras som ett register eller att de annars

är ordnade på visst sätt. Även behandling av enstaka

personuppgifter, t.ex. namn, i löpande text omfattas

således.

När det gäller den i motion 2001/02:KU405 (v)

väckta frågan om förbud mot försäljning av register

över programval m.m. följer av den nu lämnade

redogörelsen att sådan försäljning regelmässigt

torde innefatta behandling av personuppgifter i

personuppgiftslagens mening. I lagen slås i 9 § fast

vissa grundläggande krav som gäller för all

behandling av personuppgifter. De grundläggande

kraven är bl.a. att personuppgifter skall behandlas

på ett korrekt sätt och i enlighet med god sed samt

att personuppgifter bara får samlas in för

särskilda, uttryckligt angivna och berättigade

ändamål och att de inte får behandlas för något

ändamål som är oförenligt med det för vilket

uppgifterna samlades in. Personuppgiftslagen anger

vidare under vilka förutsättningar behandling av

personuppgifter är tillåten. Huvudregeln är enligt

10 § att personuppgifter bara får behandlas om den

registrerade har lämnat sitt samtycke till

behandlingen. Även om inget samtycke har getts får

personuppgifter behandlas om behandlingen är

nödvändig för olika i lagen uppställda syften, t.ex.

om det rör sig om ett ändamål som rör ett berättigat

intresse hos den personuppgiftsansvarige, om detta

intresse väger tyngre än den registrerades intresse

av skydd mot kränkning av den personliga

integriteten. Denna bestämmelse i 10 § f, som

motsvarar artikel 7 f i det bakomliggande

dataskyddsdirektivet, innebär alltså att behandling

av personuppgifter även utan den registrerades

samtycke kan vara tillåten efter en

intresseavvägning. Inom ramarna för denna

intresseavvägning är det tillåtet för

medlemsstaterna att närmare precisera villkoren för

när personuppgifter får behandlas. Detta följer av

artikel 5 i direktivet.

Förhållandet mellan personuppgiftslagen och

andra registerförfattningar

Personuppgiftslagen riktar sig till alla,

myndigheter och enskilda, som behandlar

personuppgifter på det sätt som omfattas av lagen

(på helt eller delvis automatiserad väg eller i

manuellt register). Eftersom personuppgiftslagen är

generellt tillämplig på behandling av

personuppgifter, kommer den att gälla i den mån inte

avvikande bestämmelser finns i annan lag eller

förordning. Nyare registerförfattningar får därför

uppfattas vara uppbyggda så att de har

personuppgiftslagen som bas, vilket ibland anges

uttryckligen i författningen (t.ex. i

polisdatalagen, SFS 1998:622). Sådana författningar

innehåller således regler som syftar till att i

förhållande till personuppgiftslagens bestämmelser

antingen begränsa eller utöka myndighetens

befogenhet att behandla personuppgifter i viss

utsträckning. Av dataskyddsdirektivet följer att

avvikelser från direktivens bestämmelser endast kan

förekomma inom rättsområden som inte omfattas av EG-

rätten (se prop. 1997/98:44 s. 40). Inom EG-rättens

område måste särskilda registerförfattningar alltså

vara i överensstämmelse med reglerna i direktivet.

Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor

Lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska

anslagstavlor, som trädde i kraft den 1 maj 1998,

innebär att den som tillhandahåller en elektronisk

anslagstavla, dvs. en tjänst för elektronisk

förmedling av meddelanden, skall ha uppsikt över

tjänsten (4 §). Tillhandahållaren skall vidare vara

skyldig att lämna användare av tjänsten viss

information (3 §) och att ta bort vissa slag av

straffbara meddelanden (5 §). Om tillhandahållaren

inte lämnar föreskriven information eller om han

försummar sin skyldighet att ta bort vissa

meddelanden, kan han straffas (6–7 §§). Datorer och

annan utrustning som använts vid brott mot lagen

skall under vissa förutsättningar kunna förverkas (8

§).

Pågående arbete inom Regeringskansliet

Regeringen avvaktar den rapport om genomförande av

EG:s dataskyddsdirektiv, eventuellt försedd med

lämpliga ändringsförslag, som kommissionen skall

lämna enligt artikel 33 i direktivet. Rapporten har

enligt uppgift från kommissionen blivit försenad med

ett år och kommer sannolikt att lämnas under hösten

2002. Det är regeringens föresats att använda tiden

fram till dess för att främja att ett förslag till

revidering läggs fram och för att öka förståelsen

för de förändringar som enligt svensk uppfattning är

önskvärda. Som ett led i detta arbete har det inom

Justitiedepartementet bl.a. utarbetats ett förslag

till s.k. missbruksinriktad regleringsmodell. I

samarbete med en samrådsgrupp med representanter för

samtliga riksdagspartier har Justitiedepartementet

utarbetat en enkät om EG-direktivet som alla

intresserade inbjudits att svara på bl.a. via

Internet. Enkätsvaren har sammanställts i

promemorian EG-direktivet om personuppgifter – En

offentlig utvärdering (Ds 2001:27). Dessa

erfarenheter skall ligga till grund för en

utvärdering av såväl EG-direktivet som

personuppgiftslagen. Från Justitiedepartementets

sida har man för avsikt att under våren 2002 ge

företrädare för EG-kommissionen en närmare

presentation av dels utkastet till missbruksinriktad

regleringsmodell, dels utfallet av utvärderingen i

den tidigare nämnda promemorian.

Utredningar

När det gäller integritetsfrågor har regeringen

tidigare aviserat att en parlamentarisk utredning

med uppgift att kartlägga, analysera och utvärdera

sådan lagstiftning som berör den enskildes

integritet skall tillsättas. Tillsättningen av

utredningen har av olika skäl fördröjts men ett

regeringsbeslut i saken är att vänta inom kort (se

Skr. 2001/02:52).

Regeringen beslutade den 21 februari 2002 (dir.

2002:31) att tillkalla en särskild utredare med

uppgift att se över personuppgiftslagen i syfte

att, inom ramen för dataskyddsdirektivet, åstadkomma

ett regelverk som mera tar sikte på missbruk av

personuppgifter. Enligt direktiven skall utredaren

närmare analysera förutsättningarna – inom ramen för

dataskyddsdirektivet – för en reglering som tar

sikte på missbruk av personuppgifter snarare än

varje slags hantering av sådana uppgifter. Syftet är

i första hand att underlätta vardaglig hantering av

personuppgifter och opinionsbildning samt

kommunikation samtidigt som enskilda ges ett

effektivt skydd mot missbruk av uppgifterna och

andra obefogade intrång i den personliga

integriteten. Regleringen skall liksom hittills vara

teknikoberoende. I den utsträckning det med hänsyn

till EG-direktivet är möjligt med lättnader i

hanteringsreglerna skall utredaren föreslå de

bestämmelser som är nödvändiga för att förhindra

missbruk av personuppgifter och andra obefogade

intrång i den personliga integriteten. Utredaren

skall i sitt arbete beakta resultatet av den

offentliga utvärdering av EG-direktivet som

Justitiedepartementet låtit genomföra. Härutöver

skall utredaren beakta erfarenheterna från

genomförandet av EG-direktivet i andra länder och

utvecklingen i rättstillämpningen. Utredaren skall

också bl.a. överväga behovet av en ändring i 7 kap.

16 § sekretesslagen, som hänvisar till

personuppgiftslagen. Härutöver skall utredaren ha

stor frihet att ta upp de ytterligare frågor som kan

behöva övervägas inom ramen för utredningsuppdraget.

Utredaren skall vidare analysera eventuella

ekonomiska konsekvenser med anledning av förslagen.

Beträffande samråd uttalas i direktiven att

utredaren på lämpligt sätt skall informera

riksdagspartierna om sitt arbete och även inhämta

partiernas synpunkter. I frågor som har anknytning

till sekretess skall utredaren även samråda med

Offentlighets- och sekretesskommittén (dir.

1998:32). Utredaren skall vidare samråda med den

kommitté som får i uppdrag att göra en bred

kartläggning avseende skyddet för den personliga

integriteten i det moderna samhället. Utredaren

skall också hålla sig underrättad om

Datainspektionens arbete med att utforma konkret

vägledning för tillämpningen av vissa bestämmelser i

personuppgiftslagen.

Offentlighets- och sekretesskommittén (Ju 1999:06)

skall bl.a. göra en allmän översyn av sekretesslagen

(1980:100). I denna översyn ingår att undersöka i

vilken utsträckning lagen kan förbättras, t.ex.

genom att onödiga bestämmelser upphävs och att lagen

görs mer överskådlig, med bibehållen balans mellan

intresset av offentlighet och insyn å ena sidan och

integritetsskyddsintressen och andra

sekretesskyddsintressen å andra sidan (dir.

1998:32).

Tidigare riksdagsbehandling

Beträffande dataskyddsdirektivets förhållande till

offentlighetsprincipen framhöll

konstitutionsutskottet vid behandlingen av

proposition 1997/98:44 med förslag om en

personuppgiftslag bl.a. att offentlighetsprincipen

med sin avgörande betydelse för den fria

åsiktsbildningen utgör en omistlig del av vårt

konstitutionella system. Utskottet anförde att

offentlighetsreglerna är vår nationella angelägenhet

och att gemenskapsinstitutionerna inte har någon

befogenhet att harmonisera reglerna på detta område.

Vidare hänvisade utskottet till sitt tidigare

uttalande om att, om det skulle uppkomma en konflikt

inom det område där EU-institutionerna har

befogenhet att fatta beslut, det borde vara möjligt

att med framgång hävda den centrala ställning som

offentlighetsprincipen (och meddelarfriheten) har i

vårt konstitutionella system. Enligt utskottets

mening hade vad som förevarit i det aktuella ärendet

inte gett anledning till någon annan bedömning. Det

fanns enligt utskottet således varken med hänsyn

till offentlighetsprincipen som sådan eller vad som

förevarit i det aktuella ärendet anledning att,

såsom begärdes i en motion, göra en omprövning av

befintlig offentlighetslagstiftning. Motionen

avstyrktes därför (bet. 1997/98:KU18).

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets

förslag (rskr. 1997/98:180).

Utskottet behandlade under våren 2001 ett antal

motioner med yrkanden om en ny

integritetslagstiftning och om en revidering av

dataskyddsdirektivet i syfte att åstadkomma ett mer

modernt regelverk, som tar sikte på missbruk av

personuppgifter. I detta sammanhang hänvisade

utskottet till att det redan två år tidigare hade

uttalat att det var av stor vikt att den svenska

regeringen inom EU verkade för att en revidering av

direktivet skedde med inriktning att det är missbruk

av personuppgifter som skall beivras. Utskottet

uttalade vidare att det alltjämt var av samma

uppfattning och att det kunde konstatera att någon

revidering av direktivet ännu inte hade skett.

Ytterligare underströk utskottet vikten av att

regeringen arbetade med den inriktning som utskottet

angett. Utskottet ansåg dock att något

tillkännagivande i enlighet med vad som anförts i en

motion härom inte var erforderligt. Motionen

avstyrktes därför. I enlighet med vad som hade

anförts tidigare uttalade utskottet även att det

utgick från att regeringen i sitt arbete för en

revidering av dataskyddsdirektivet kraftfullt agerar

för att slå vakt om den svenska

offentlighetsprincipen. Utskottet framhöll även att

i regeringens arbete med att verka för en revidering

av dataskyddsdirektivet torde en självklar

utgångspunkt vara att direktivet inte skall

utsträckas till att omfatta också juridiska

personer. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida

för att ge regeringen detta till känna ansågs därför

inte vara behövlig (bet. 2000/01:KU19).

I samma betänkande behandlade utskottet också en

motion med yrkande om att personuppgiftslagen skulle

upphöra att gälla. Utskottet uttalade därvid att ett

upphävande av personuppgiftslagen enligt utskottets

mening skulle innebära att direktivet inte är

genomfört i svensk lagstiftning. Vidare tillade

utskottet att principen om att EG-direktiv i vissa

avseenden har s.k. direkt effekt visserligen torde

innebära att de rättigheter och skyldigheter som

direktivet grundar i viss utsträckning kan åberopas

inför domstolar och myndigheter, även om direktivet

inte är genomfört i nationell lagstiftning. Därvid

konstaterade utskottet emellertid också att denna

omständighet dock inte befriar medlemsstaterna från

deras skyldighet att genomföra direktivet i

nationell lagstiftning. Enligt utskottets mening

fanns därför inte något utrymme för Sverige att som

en ensidig åtgärd upphäva personuppgiftslagen i dess

helhet. En sådan åtgärd skulle enligt utskottets

bedömning inte heller vara förenlig med bestämmelsen

i 2 kap. 3 § regeringsformen om att varje

medborgare i den utsträckning som närmare anges i

lag skall skyddas mot att hans personliga integritet

kränks genom att uppgifter om honom registreras med

automatisk databehandling. Motionen avstyrktes på de

anförda grunderna i nu aktuell del.

Utskottet behandlade även en motion i vilken det

anfördes att regeringen skyndsamt måste göra en

översyn av personuppgiftslagen i syfte att noga

analysera om lagen har fått en mer långtgående

begränsning än vad dataskyddsdirektivet anger. I

samband därmed hänvisade utskottet till att det

genom lagstiftning, som trädde i kraft den 1 januari

2000, införts lättnader i personuppgiftslagens

förbud mot överföring av personuppgifter till tredje

land. Regeringen hade vidare, såväl inom EU-

samarbetet som i Sverige, bl.a. genom en

seminarieserie i EU och genom samråd med de svenska

riksdagspartierna, tagit initiativ för att få

diskutera och överväga frågor om gällande direktivs

genomförande i nationell lagstiftning. Mot denna

bakgrund var det enligt utskottets mening inte

nödvändigt att riksdagen vidtog någon åtgärd med

anledning av vad som hade anförts i motionen.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets

förslag (protokoll nr 2000/01:91).

I ett yttrande till justitieutskottet över

proposition 1997/98:15 Ansvar för elektroniska

anslagstavlor avstyrkte konstitutionsutskottet bl.a.

en motion där det föreslogs att riksdagen skulle

avslå regeringens förslag till lag om elektroniska

anslagstavlor. Vidare tillstyrkte utskottet bifall

till propositionen. Därvid anförde

konstitutionsutskottet att det fanns behov av en

reglering för att bygga upp ett rättsmedvetande för

hanteringen av elektroniska anslagstavlor. Den

föreslagna lagen kunde enligt utskottet ha en viktig

preventiv funktion. Genom den skyldighet att ta bort

vissa slag av straffbara meddelanden som ålades

tillhandahållaren skulle, enligt utskottet,

spridningen av sådana meddelanden med hjälp av

elektroniska anslagstavlor självklart komma att

förekomma i mindre utsträckning (bet.

1997/98:JuU11).

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets

förslag (rskr. 1997/98:149).

Utskottets ställningstagande

Utskottet är alltjämt av uppfattningen att det är av

stor vikt att den svenska regeringen inom EU verkar

för att det sker en revidering av

dataskyddsdirektivet med inriktning mot att det är

missbruk av personuppgifter som skall beivras.

Utskottet noterar de initiativ som regeringen har

vidtagit och som den avser att vidta på EU-planet. I

enlighet med vad som tidigare har anförts utgår

utskottet från att regeringen i sitt arbete för en

revidering av dataskyddsdirektivet kraftfullt agerar

för att slå vakt om den svenska

offentlighetsprincipen. Något tillkännagivande i

enlighet med vad som har anförts i motionerna

2001/02:K393 yrkande 3, 2001/02:Ub533 yrkande 4 och

2001/02:T409 yrkande 5 är enligt utskottets mening

inte nödvändigt. Motionerna avstyrks därför i nu

aktuella delar.

Utskottet vill i likhet med vad som tidigare har

uttalats under våren 2001 (bet. 2000/01:KU19)

framhålla att i regeringens arbete med att verka för

en revidering av dataskyddsdirektivet torde en

självklar utgångspunkt vara att direktivet inte

skall utsträckas till att omfatta också juridiska

personer. Någon åtgärd från riksdagens sida med

anledning av vad som har anförts i motion

2001/02:K371 yrkande 24 behövs därför inte. Motionen

avstyrks därmed i denna del.

Beträffande dataskyddsdirektivets förhållande till

offentlighetsprincipen vill utskottet hänvisa till

sina tidigare uttalanden om att, om det skulle

uppkomma en konflikt inom det område där EU-

institutionerna har befogenhet att fatta beslut, det

borde vara möjligt att med framgång hävda den

centrala ställning som offentlighetsprincipen (och

meddelarfriheten) har i vårt konstitutionella

system. Mot denna bakgrund behövs enligt utskottets

mening inte någon utredning av förhållandet mellan

förklaringssats 72 i dataskyddsdirektivet och

offentlighetsprincipen. Yrkandet härom i motion

2001/02:K393 avstyrks därför.

När det gäller frågan om upphävande av

personuppgiftslagen ser utskottet inte några skäl

att frångå sin tidigare bedömning att ett upphävande

av lagen vore oförenligt med dels EG-rättens krav,

dels bestämmelsen i 2 kap. 3 § regeringsformen som

föreskriver att varje medborgare i den utsträckning

som närmare anges i lag skall skyddas mot att hans

personliga integritet kränks genom att uppgifter om

honom registreras med automatisk databehandling.

Yrkande 21 i motion 2001/02:K371 om upphävande av

personuppgiftslagen avstyrks därför på de nu anförda

grunderna.

Vad avser frågan om en översyn av

personuppgiftslagen vill utskottet hänvisa till att

regeringen har tillsatt en utredning med uppgift

att, inom ramen för dataskyddsdirektivet, åstadkomma

ett regelverk som mera tar sikte på missbruk av

personuppgifter. Motion 2001/02:T409 yrkande 4 får

därmed anses tillgodosedd och avstyrks därför.

I motion 2001/02:K405 föreslås att riksdagen begär

att regeringen lägger fram förslag till lag som

förhindrar försäljning av register över

kundens/tittarens val av program eller köp av varor

som tillhandahålls via krypterade TV-sändningar. Som

tidigare har nämnts har regeringen tillkallat en

särskild utredare med uppgift att se över

personuppgiftslagen i syfte att, inom ramen för

dataskyddsdirektivet, åstadkomma ett regelverk som

mera tar sikte på missbruk av personuppgifter. I

direktiven anges att utredaren härutöver skall ha

stor frihet att ta upp de ytterligare frågor som kan

behöva övervägas inom ramen för utredningsuppdraget.

Enligt utskottet bör resultatet av detta

utredningsarbete avvaktas. Mot den anförda

bakgrunden avstyrks motion 2001/02:K405.

I motion 2001/02:K371 föreslås att riksdagen

beslutar att lagen om ansvar för elektroniska

brevlådor skall upphöra att gälla (yrkande 22).

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande

vad gäller behovet av en reglering för att bygga upp

ett rättsmedvetande för hanteringen av elektroniska

anslagstavlor och avstyrker därför motionen i den

delen.

När det slutligen gäller frågan om den personliga

integriteten, översyn av registerlagstiftningen och

samkörning av register vill utskottet hänvisa till

att regeringen avser att inom kort tillsätta en

parlamentarisk utredning med uppgift att kartlägga,

analysera och utvärdera sådan lagstiftning som berör

den enskildes integritet. Motion 2001/02:K393

yrkandena 4, 6, 8 och 9 får därigenom anses

tillgodosedda och avstyrks.

Statens personadressregister

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till sin

tidigare bedömning en motion om att det

statliga personadressregistret bör avvecklas.

Jämför reservation 3.

Motionen

I motion 2001/02:K393 av Per Unckel m.fl. (m) anförs

att det är en kränkning av den personliga

integriteten att för kommersiella ändamål behandla

personuppgifter som man inte kunnat underlåta att

lämna till myndigheter. Mot bakgrund av

dataskyddsdirektivets uttalade syfte att stärka

skyddet för den personliga integriteten anser

motionärerna att statens person- och adressregister

(SPAR) inte är förenligt med direktivet varför det

bör avvecklas (yrkande 7).

Bakgrund

Dataskyddsdirektivet

I artikel 6.1 i dataskyddsdirektivet sägs att

medlemsstaterna skall föreskriva bl.a. att

personuppgifter skall samlas in för särskilda,

uttryckligt angivna och berättigade ändamål samt att

senare behandling inte får ske på ett sätt som är

oförenligt med dessa ändamål (b). Vidare sägs att

personuppgifterna skall vara adekvata och relevanta

och inte får omfatta mer än vad som är nödvändigt

med hänsyn till de ändamål för vilka de har samlats

in och för vilka de senare behandlas (c).

Enligt artikel 7 är behandling av personuppgifter

tillåten bl.a. om behandlingen är nödvändig för att

utföra en arbetsuppgift av allmänt intresse eller är

ett led i myndighetsutövning som utförs av den

registeransvarige eller tredje man till vilken

uppgifterna har lämnats ut (e).

Behandling kan också vara tillåten om den är

nödvändig för ändamål som rör berättigade intressen

hos den registeransvarige eller hos den eller de

tredje män till vilka uppgifterna har lämnats ut,

utom när sådana intressen uppvägs av den

registrerades intressen eller dennes grundläggande

fri- och rättigheter som kräver skydd under artikel

1.1 (f).

I artikel 14 b) sägs att den registrerade skall

tillförsäkras rätten att efter anmodan och utan

kostnader motsätta sig behandling av personuppgifter

som rör honom och som den registrerade bedömer kan

komma att behandlas för ändamål som rör direkt

marknadsföring, eller att bli informerad innan

personuppgifter för första gången lämnas ut till

tredje man eller för tredje mans räkning används för

ändamål som rör direkt marknadsföring, och att

uttryckligen få erbjudande om att utan kostnader

motsätta sig ett sådant utlämnande eller sådan

användning.

Vidare sägs att medlemsstaterna skall vidta

nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de

registrerade känner till den rättighet som anges i

första stycket b).

Lagen om det statliga personadressregistret

Enligt 1 § lagen (1998:527) om det statliga

personadressregistret skall det för de ändamål som

anges i 3 § med hjälp av automatiserad behandling

föras ett statligt personadressregister (SPAR).

Registret får användas av myndigheter och enskilda.

I 3 § sägs att uppgifterna i SPAR får behandlas

för att aktualisera, komplettera och kontrollera

personuppgifter. Vidare får de behandlas för att ta

ut uppgifter om namn och adress genom urvalsdragning

för direktreklamändamål, opinionsbildning eller

samhällsinformation eller annan därmed jämförlig

verksamhet.

Enligt 4 § andra stycket skall det på begäran av

en registrerad anges i SPAR att uppgifter om denna

inte får behandlas vid urvalsdragningar enligt

3 § 2 för direktreklam.

I förordningen (1998:1234) om det statliga

personadressregistret finns närmare föreskrifter om

behandlingen av personuppgifter som avses i lagen om

SPAR.

Tidigare riksdagsbehandling

Statens person- och adressregisternämnd (SPAR-

nämnden) inrättades år 1986 genom beslut av

riksdagen med uppgift att vara huvudman och

registeransvarig myndighet för det statliga person-

och adressregistret (SPAR). Bestämmelser om SPAR

återfanns tidigare i 26–28 §§ datalagen (1973:289),

som upphörde att gälla den 24 oktober 1998.

Konstitutionsutskottet behandlade under våren 1998

regeringens proposition 1997/98:136 Statlig

förvaltning i medborgarnas tjänst. I den

propositionen föreslog regeringen att

grundförutsättningarna för SPAR skulle regleras på

ett utförligare sätt än tidigare i en särskild lag.

Regeringen anförde att det bör vara ett statligt

åtagande att hålla register med befolkningsuppgifter

av hög kvalitet för att tillgodose behovet av

kontroll av personuppgifter (s. 71). Verksamheten

med SPAR fungerade enligt regeringen väl och

tillgodosåg de behov som fanns framför allt på den

privata marknaden. Samtidigt hade den tekniska

utvecklingen medfört att det finns möjlighet att

upprätta privata register över befolkningen. Enligt

regeringen var det inte från integritetssynpunkt

önskvärt med ett flertal personregister över

befolkningen. Regeringen ansåg att en fungerande

verksamhet med SPAR kunde förhindra uppbyggnaden av

sådana register.

Vidare anförde regeringen att den privata

marknaden hade ett stort behov av att genom

urvalsdragningar få ut uppgifter om namn och adress.

Regeringen påpekade att direktmarknadsföring ofta

var den enda praktiskt tillgängliga

marknadsföringskanalen för små och medelstora

företag. Härtill kom enligt regeringen att SPAR hade

stor betydelse för vissa myndigheters verksamhet.

I propositionen framhölls därutöver att

dataskyddsdirektivet och det förestående arbetet med

en IT-anpassning av handlingsoffentligheten innebar

nya förutsättningar för registren (s. 72).

Regeringen avsåg att i anslutning till detta arbete

också förbereda ett slutligt ställningstagande till

SPAR. Mot den angivna bakgrunden föreslogs i

propositionen enbart de ändringar som var direkt

påkallade av en direkt anpassning till

personuppgiftslagen.

När det gällde registrets förenlighet med

dataskyddsdirektivet anförde regeringen att

ändamålet med SPAR gäller dels kontroll i allmän

mening av befintliga personuppgifter, dels

urvalsdragning av personuppgifter. Verksamheten med

SPAR måste sammantaget betraktas som ett allmänt och

berättigat intresse. Enskilda som inte ville ta emot

direktreklam kunde låta markera detta i registret.

Inte heller kundernas behandling kunde anses

oförenlig med det angivna ändamålet med SPAR.

Regeringen ansåg att principerna i artikel 6 i

dataskyddsdirektivet därmed fick anses

tillgodosedda.

Regeringen framhöll vidare att behandling enligt

artikel 7 i dataskyddsdirektivet är tillåten när

denna är nödvändig för att utföra en arbetsuppgift

av allmänt intresse. Dessutom påpekade regeringen

att behandling under vissa förutsättningar också får

ske när denna är nödvändig för ändamål som rör

berättigade intressen hos den registeransvarige

eller hos den till vilken uppgifterna har lämnats

ut. Enligt regeringen kunde enskilda genom SPAR på

ett enkelt sätt kontrollera att personuppgifter i

t.ex. kund- eller medlemsregister är korrekta och

fullständiga. De kunder som använde SPAR kunde också

ha ett berättigat intresse av att erhålla urval av

uppgifter för direktreklam.

Därutöver framhöll regeringen att lagförslaget

innehöll en bestämmelse om att en registrerad efter

särskild framställan kan undgå att bli föremål för

urvalsdragning för direktreklam. Detta innebar

enligt regeringen att också principerna i artikel 14

i dataskyddsdirektivet var tillgodosedda.

Sammanfattningsvis ansåg regeringen att

behandlingen av personuppgifter i SPAR i de former

som framgick av förslaget var förenlig med

dataskyddsdirektivet.

Vid sin behandling av proposition 1997/98:136

avstyrkte konstitutionsutskottet en motion där det

föreslogs att SPAR skulle avvecklas, eftersom det

enligt motionärerna stred mot grundtanken i

dataskyddsdirektivet (bet. 1997/98:KU31). Utskottet

ansåg att regeringen i propositionen gjort en

genomgång av SPAR:s förhållande till flera viktiga

moment i direktivet och att regeringen därvid

sammanfattningsvis hade funnit att behandlingen av

personuppgifter i SPAR enligt förslaget var förenlig

med direktivet. Utskottet framhöll att enligt

propositionen borde en användning av uppgifter för

de ändamål som styr behandlingen, mot bakgrund av

den genomgång som gjorts i det aktuella

sammanhanget, inte anses oförenlig med de ändamål

för vilka uppgifterna samlas in.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets

förslag (rskr. 1997/98:294).

Utskottet behandlade under våren 2001 en motion

där det begärdes ett regeringsförslag om att

avveckla SPAR. Utskottet uttalade som sin mening att

SPAR alltjämt fyllde ett behov av att försörja såväl

enskilda som vissa myndigheter med

befolkningsuppgifter av hög kvalitet. Vidare vidhöll

utskottet sin tidigare uppfattning att gällande

reglering av behandling av personuppgifter i SPAR är

förenlig med dataskyddsdirektivet. Motionen

avstyrktes därför (bet. 2000/01:KU19).

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets

förslag (protokoll nr 2000/01:91).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.

Motion 2001/02:K393 (yrkande 7) avstyrks därför.

Registrering vid uthyrning av

videofilm

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till sin

tidigare bedömning en motion som syftar till

ytterligare reglering i samband med

videouthyrning med motiveringen att det inte

finns behov av ytterligare regler.

Motionen

I motion 2001/02:K333 av Carina Hägg (s) anförs att

enligt Datainspektionen får vanliga kundregister

normalt inte innehålla personnummer. Endast om det

på grund av verksamhetens art är särskilt viktigt

att personförväxling inte sker kan register med

personnummer tillåtas. Motionären anser att det inte

är nödvändigt med personnummer för att få hyra en

videofilm. Hon anser att denna rätt inte skall

finnas för videobutikerna. Detta bör ges regeringen

till känna.

Bakgrund

I artikel 8.7 i dataskyddsdirektivet sägs att

medlemsstaterna skall bestämma på vilka villkor ett

nationellt identifikationsnummer eller något annat

vedertaget sätt för identifiering får behandlas.

Enligt 22 § personuppgiftslagen får uppgifter om

personnummer eller samordningsnummer behandlas utan

samtycke bara när det är motiverat med hänsyn till

a) ändamålet med behandlingen,

b) vikten av en säker identifiering, eller

c) något annat beaktansvärt skäl.

Vidare framgår av 50 § c att regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer i fråga om

automatiserad behandling får meddela närmare

föreskrifter om i vilka fall behandling av

personnummer är tillåten.

Enligt 15 § personuppgiftsförordningen har

Datainspektionen bemyndigats att meddela närmare

föreskrifter om i vilka fall användning av

personnummer är tillåten.

Av förarbetena till personuppgiftslagen framgår

att de bestämmelser om användning av personnummer

som fanns i den tidigare gällande datalagen

(1973:289) i princip oförändrade har förts över till

den nya lagen. I proposition 1997/98:44 påpekades

att om någon ger sitt samtycke är det självklart att

personnummer får behandlas (s. 77).

Användningen av personnummer begränsades genom

ändringar i datalagen år 1992. Dessförinnan fanns

inga särskilda bestämmelser i lag eller förordning

som förbjöd eller begränsade en sådan användning. I

proposition 1990/91:60 föreslog regeringen att

personnummer enligt en ny bestämmelse i datalagen

skulle få registreras endast om det var påkallat med

hänsyn till registrets ändamål, vikten av en säker

identifiering eller av annat godtagbart skäl (s. 62

f.). Regeringen anförde bl.a. att härigenom

markerades att det skulle vara fråga om skäl av ett

sådant slag som objektivt framstod som befogat (s.

69). Man kunde enligt regeringen uttrycka det så att

den registeransvarige har bevisbördan för att

personnummer skall få finnas i ett personregister

och att Datainspektionen skall pröva halten i de

skäl som åberopas. Regeringen ansåg att fall där det

kunde finnas sådana objektiva skäl var bl.a. vissa

forskningsregister och andra register där det är

särskilt viktigt med en säker identifiering, t.ex.

för att tillgodose framtida forskningsbehov.

Vid sin behandling av propositionen anförde

konstitutionsutskottet att det funnits och alltjämt

fanns ett behov såväl hos enskilda som hos det

allmänna av ett administrativt lätthanterligt

hjälpmedel av det slag som personnummer utgjorde

(bet. 1990/91:KU11). Utskottet delade regeringens

bedömning att personnumret i sig knappast kunde

betraktas som integritetskränkande. Däremot kunde

det användas på ett sätt som medförde ökad risk för

integritetskränkningar. Vad som enligt utskottets

mening emellertid var av större betydelse från

integritetssynpunkt var de ADB-baserade

personregistrens omfattning, ändamål och innehåll,

samkörning av olika register samt utformningen av

offentlighets-, data- och sekretesslagstiftningen.

Utskottet konstaterade att personnummer ofta används

slentrianmässigt och oöverlagt, vilket hade gett

upphov till oro och kritik hos allmänheten. I likhet

med regeringen ansåg utskottet att det därför fanns

skäl att reglera användningen av personnummer.

Utskottet delade regeringens bedömning att det

skulle göras genom en komplettering av datalagen.

Emellertid ansåg utskottet att regeringens förslag

inte helt tillgodosåg det krav på restriktivitet som

borde ställas på användningen av personnummer i ADB-

register. Utskottet förordade därför att första

meningen i 7 § datalagen skulle få följande lydelse:

”I fråga om personnummer gäller dessutom att

registrering får ske endast när det är klart

motiverat med hänsyn till registrets ändamål, vikten

av en säker identifiering eller av annat

beaktansvärt skäl.”

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets

förslag (rskr. 1990/91:160).

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet behandlade under våren 2001

en motion som syftade till ytterligare reglering

beträffande behandling av uppgift om personnummer i

samband med videouthyrning. Utskottet framhöll att

videouthyrare inte har någon rätt att få uppgift om

personnummer från sina kunder och att kunderna inte

heller har någon skyldighet att lämna personnummer

till videouthyrare när de vill hyra en film. Om en

kund lämnade ut sitt personnummer till

videouthyraren i en sådan situation fick det därför

enligt utskottet anses ske med samtycke. Utskottet

ansåg att situationen hade sin motsvarighet vid

många andra affärsuppgörelser av privat karaktär,

där utlämnandet av personnumret är att se som ett

avtalsvillkor som kunden är fri att godta eller

förkasta. Enligt utskottets mening fanns det ingen

anledning att i personuppgiftslagen särbehandla

videouthyrare. Utskottet framhöll i sammanhanget

vikten av att det var tydligt för kunden på vilket

sätt och för vilket ändamål videouthyraren hade för

avsikt att behandla uppgiften om personnummer.

Vidare hänvisade utskottet till att det för

behandling av uppgifter om personnummer krävdes

beaktansvärda skäl i de fall då samtycke saknades.

Mot bakgrund av det anförda avstyrkte utskottet

motionen (bet. 2000/01:KU19).

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets

förslag (protokoll nr 2000/01:91).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.

Motion 2001/02:K333 avstyrks därför.

Begreppet potentiell handling

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om utredning av

följderna av att införa begreppet potentiella

handlingar med hänvisning till att det inte

föreligger något behov av ytterligare

utredning av frågan.

Motionen

I motion 2001/02:K393 av Per Unckel m.fl. (m) anförs

att införandet av begreppet potentiella handlingar

kommer att göra det omöjligt att förutse vad som

kommer att anses vara en allmän handling. Vidare

anges att potentiella handlingar inte heller kommer

att finnas i något diarium. Motionärerna anser

därför att följderna av att införa begreppet

potentiella handlingar måste utredas (yrkande 5).

Bakgrund

Med handling förstås enligt 2 kap. 3 §

tryckfrihetsförordningen för det första

framställningar i skrift eller bild, dvs. handlingar

i traditionell bemärkelse som kan uppfattas utan

tekniska hjälpmedel. Med handling förstås därutöver

upptagningar som kan läsas, avlyssnas eller på annat

sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel.

Upptagningsbegreppet omfattar exempelvis filmer, cd-

skivor, cd-romskivor och upptagningar för ADB.

I myndigheternas elektroniskt lagrade material

finns, utöver vad som kan benämnas som ”färdiga

elektroniska handlingar” (t.ex. e-brev och beslut i

elektronisk form), också s.k. potentiella

handlingar. Härmed avses möjliga sammanställningar

av uppgifter ur stora databaserade register. Det rör

sig alltså om uppgifter som inte utgör på förhand

fixerade informationsmängder. Ett typiskt exempel på

”potentiella handlingar” är uppgifter som förekommer

i stora datoriserade myndighetsregister, exempelvis

vägtrafikregistret och Patent- och

registreringsverkets aktiebolagsregister.

Uppgifterna i sådana register kan skifta från tid

till annan, och viss information avses bli

sammanställd efter önskemål i det enskilda fallet.

Enligt gällande rätt är en myndighet skyldig att på

begäran tillhandahålla allmänheten en

sammanställning av uppgifter ur upptagningar för

automatiserad databehandling om sammanställningen är

tillgänglig för myndigheten med rutinbetonade

åtgärder (se prop. 1975/76:160 s. 90 f.). Innehåller

upptagningen personuppgifter krävs, för att den

skall anses förvarad hos myndigheten, därutöver att

myndigheten har en på lag, förordning eller särskilt

beslut grundad befogenhet att överföra upptagningen

i en uppfattbar form. Detta följer av 2 kap. 3 §

andra stycket tryckfrihetsförordningen.

Den datorlagrade information som inom angivna

ramar är åtkomlig för myndigheten skall på begäran

lämnas ut till allmänheten, förutsatt att ingen

sekretessregel lägger hinder i vägen.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor med anknytning till begreppet potentiell

handling har behandlats av Offentlighets- och

sekretesskommittén i betänkandet

Offentlighetsprincipen och den nya tekniken (SOU

2001:3). Kommitténs bedömning överensstämmer därvid

med regeringens överväganden i proposition

2001/02:70 Offentlighetsprincipen och

informationstekniken. Regeringen har i propositionen

anfört att utvecklingen av informationstekniken

hittills har medfört ökade möjligheter för

allmänheten till insyn i myndigheternas verksamhet

och därmed lett till en förstärkning av

offentlighetsprincipen. Detta beror enligt

regeringen till stor del på den insyn som rätten

till en viss sammanställning av uppgifter medger.

Regeringen påpekar i sammanhanget att den tekniska

utvecklingen har inneburit allt bättre

förutsättningar för såväl lagring av information som

sökning och sammanställning av uppgifter. Om rätten

att få ut sammanställningar av uppgifter bibehålls

anser regeringen att man bör kunna räkna med att den

tekniska utvecklingen också i fortsättningen kommer

att resultera i allt större möjligheter till insyn.

Denna möjlighet till en fortgående förstärkning av

offentlighetsprincipen bör enligt regeringens mening

värnas. En sådan ordning anser regeringen vara

nödvändig för att offentlighetsprincipens

huvudsyften, insyn och kontroll, också i framtiden

skall kunna tillgodoses. Denna slutsats baserar

regeringen på att förvaltningen i allt större

omfattning övergår till elektronisk

informationshantering.

Regeringen framhåller dock i detta sammanhang att

en myndighets möjlighet att göra sammanställningar

av uppgifter ur upptagningar kan vara underkastad

rättsliga begränsningar med hänsyn till skyddet för

enskildas integ-ritet. Därvid hänvisar regeringen

till den s.k. begränsningsregeln i 2 kap. 3 § andra

stycket tryckfrihetsförordningen, vilken syftar till

att allmänheten inte med stöd av

offentlighetsprincipen skall kunna ta del av

sammanställningar av uppgifter ur upptagningar som

myndigheten av hänsyn till skyddet för enskildas

integritet själv är förhindrad att ta fram i sin

egen verksamhet. I samband därmed föreslår

regeringen vissa förändringar av bestämmelsen i

syfte att modernisera och anpassa ordalydelsen till

innehållet i personuppgiftslagen.

Konstitutionsutskottet har nyligen i ett

betänkande tillstyrkt bifall till den nu aktuella

propositionen (bet. 2001/02:KU17).

Utskottets ställningstagande

Genom de förslag till ändringar i 2 kap. 3 § andra

stycket tryckfrihetsförordningen som har lagts fram

i proposition 2001/02:70 klargörs det rättsläge som

hittills har kommit till uttryck i praxis och som

innebär att en sammanställning av uppgifter ur en

upptagning för automatiserad behandling anses

förvarad hos myndigheten om myndigheten kan göra

sammanställningen tillgänglig med rutinbetonade

åtgärder. Enligt utskottets mening saknas anledning

att ytterligare utreda frågan om potentiella

handlingar. Motionen avstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. Utredning av förhållandet mellan

förklaringssats 72 i dataskyddsdirektivet

och offentlighetsprincipen (punkt 5)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Helena

Bargholtz (fp), Margareta Nachmanson (m) och Ola

Karlsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K393 yrkande 2.

Ställningstagande

Enligt vår mening har regeringen gjort vissa

pressade tolkningar av dataskyddsdirektivet när det

gäller dess förenlighet med den svenska

offentlighetsprincipen. Vi vill härvid särskilt peka

på direktivets förbud mot att lämna ut

personuppgifter för annat ändamål än det för vilka

uppgifterna samlats in. Enligt regeringens tolkning

utgör offentlighetsprincipen ett sådant ändamål för

vilket personuppgifterna har samlats in. Vi anser

att regeringens bedömning från EG-rättslig synpunkt

framstår som felaktig. Kritik kan också riktas mot

den underliggande värderingen för regeringens

ställningstagande. Det är enligt vår mening alls

inte givet att den traditionella avvägningen mellan

det offentligas intresse och skyddet för den

enskildas personliga integritet, såsom den avspeglas

i personuppgiftslagen, är den mest lämpliga eller

riktiga. Vi vill därutöver framhålla att den svenska

offentlighetsprincipens tillämplighet även i samband

med behandling av personuppgifter innebär att

personuppgiftslagen kan antas medföra en lägre

skyddsnivå för den personliga integriteten i Sverige

jämfört med i övriga EU-länder. Det är enligt vår

mening därför inte troligt att EG-domstolen vid en

prövning skulle godta regeringens tolkning av

direktivet. Vi anser mot denna bakgrund att

regeringen, i enlighet med vad om anförs i motion

2001/02:K393, snarast bör ta initiativ till en

utredning om förhållandet mellan förklaringssats 72

i direktivet och offentlighetsprincipen. Detta bör

ges regeringen till känna.

2. Upphävande av lagen om ansvar för

elektroniska anslagstavlor (punkt 7)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen antar nedan framlagda förslag till lag om

upphävande av lagen (1998:112) om ansvar för

elektroniska anslagstavlor. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K371 yrkande 22.

Förslag till lag om upphävande av lagen (1998:112) om ansvar

för elektroniska anslagstavlor

Härigenom föreskrivs att lagen (1998:112) om ansvar

för elektroniska anslagstavlor skall upphöra att

gälla vid utgången av år 2002.

Ställningstagande

Jag konstaterar att lagen om elektroniska

anslagstavlor, i förening med personuppgiftslagen,

har medfört alltför stor restriktivitet i

tillhandahållandet av öppna debattforum på Internet.

En rimligare ordning är att nu ta steg i riktning

mot en individualiserad yttrandefrihet, där också

skribenten hålls ansvarig för inläggen på en

elektronisk anslagstavla. Självfallet innebär detta

dock inte att ansvaret helt undanröjs för den som

tillhandahåller forumen. Även framgent bör det vara

brottsligt att medvetet bidra till spridning av

sådana yttranden som utgör yttrandefrihetsbrott.

Enligt min mening fyller dock inte lagen om

elektroniska anslagstavlor en sådan funktion, utan

utgör endast ett hinder för en fri och öppen debatt,

varför lagen nu bör upphävas.

3. Statens personadressregister (punkt 8)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Margareta

Nachmanson (m) och Ola Karlsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K393 yrkande 7.

Ställningstagande

Vi vill framhålla att SPAR-nämndens enda uppgift

är att förvalta ett personregister utan särskilt

ändamål. Den som får köpa uppgifter från registret

kan vidare skapa profiler om i princip alla bosatta

i Sverige. Mot bakgrund av dataskyddsdirektivets

syfte och krav på att behandling av personuppgifter

skall ske efter på förhand bestämda ändamål, kan det

enligt vår mening inte anses förenligt med

direktivet att låta SPAR finnas kvar. Enligt vår

mening bör regeringen därför, i enlighet med vad som

anförs i motion 2001/02:K393, skyndsamt vidta

åtgärder för att avveckla SPAR. Detta bör ges

regeringen till känna.

Särskilt yttrande

Allmän översyn av integritets- och

registerlagstiftningen

av Per Unckel (m), Inger René (m), Helena Bargholtz (fp),

Margareta Nachmanson (m) och Ola Karlsson (m).

Vi konstaterar att den snabba tekniska utvecklingen

ständigt väcker nya frågor rörande hur den

personliga integriteten skall värnas. Det är

angeläget att lagstiftningen, genom att vara

generell och teknikoberoende, kan erbjuda ett skydd

för den personliga integriteten utan att kräva ny

utredning och en ny lagändring varje gång en teknisk

applikation ser dagens ljus. Vidare är det enligt

vår mening viktigt att förutsättningarna för

samkörning av myndigheters register samt

möjligheterna att få tillgång till myndigheters

register i elektronisk form ses över och regleras.

Därvid bör samma regler gälla för såväl myndigheter

som företag och enskilda. Mot bakgrund av det

anförda bör regeringen snarast tillkalla en

utredning med uppdrag att genomföra en omfattande

analys av grunderna för integritetsskyddets framtida

utformning i syfte att ta fram en allmän,

teknikoberoende integritetslagstiftning. Vidare bör

regeringen låta göra en översyn av

registerlagstiftningen och förelägga riksdagen

förslag om reglering av myndigheternas möjligheter

att samköra register.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02:K333 av Carina Hägg (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om förbud mot att använda

personnummer vid uthyrning av videofilm.

2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

21. Riksdagen beslutar att personuppgiftslagen

(1998:204) skall upphöra att gälla.

22. Riksdagen beslutar att lagen (1998:112) om

ansvar för elektroniska anslagstavlor skall upphöra

att gälla.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

förhindra att dataskyddsdirektivet utsträcks till

juridiska personer.

2001/02:K393 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen begär att regeringen verkar för en

utredning om förhållandet mellan förklaringssats 72

i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG

och offentlighetsprincipen i enlighet med vad som

anförs i motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen verkar för en

översyn av Europaparlamentets och rådets direktiv

95/46/EG i enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen begär att regeringen verkar för en

översyn av registerlagstiftningen i enlighet med vad

som anförs i motionen.

5. Riksdagen begär att regeringen analyserar

konsekvenserna av att införandet av begreppet

potentiella handlingar genomförs i enlighet med vad

som anförs i motionen.

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om reglering av myndigheternas möjligheter

att samköra register i enlighet med vad som anförs i

motionen.

7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om att avveckla SPAR.

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om en förstärkning av skyddet för den

personliga integriteten i enlighet med vad som

anförs i motionen.

9. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning om införandet av en allmän,

teknikoberoende integritetslagstiftning i enlighet

med vad som anförs i motionen.

2001/02:K405 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till lag som förhindrar försäljning av register över

kundens/tittarens val av program eller köp av varor

som ett bolag tillhandahåller via krypterade TV-

sändningar.

2001/02:Ub533 av Per-Richard Molén m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om PUL.

2001/02:T409 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att göra en översyn

av personuppgiftslagen i syfte att analysera om

lagen har fått en mer långtgående begränsning än vad

EU-direktivet anger.

5. Riksdagen begär att regeringen arbetar för att

få fram ett nytt EU-direktiv som bättre

uppmärksammar balansen mellan offentlighet och

integritet.