Bet. 2001/02:KU24

Konstitutionsutskottets betänkande

2001/02:KU24

Regeringens förvaltningspolitik, m.m.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas regeringens skrivelse

2000/01:151 Regeringens förvaltningspolitik jämte en

motion som väckts med anledning av skrivelsen.

Vidare behandlas 24 motionsyrkanden från den

allmänna motionstiden.

Utskottet föreslår att riksdagen lägger

regeringens skrivelse till handlingarna. Samtliga

motioner avstyrks.

I betänkandet finns sex reservationer och två

särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Regeringens förvaltningspolitik

Riksdagen lägger regeringens skrivelse

2000/01:151 till handlingarna.

2. Utvidgad skyldighet att meddela

skriftligt beslut

Riksdagen avslår motion 2001/02:K245.

Reservation 1 (v)

3. Dröjsmålstalan

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K286,

2001/02:K328 och 2001/02:

K371 yrkande 31 i denna del.

Reservation 2 (m, kd, c, fp)

4. Bemötandefrågor

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K371

yrkande 31 i denna del, 2001/02:So240 yrkande 3

och 2001/02:So626 yrkande 3.

Reservation 3 (c)

5. Telefon till myndigheter

Riksdagen avslår motion 2001/02:K239.

6. Information från myndigheter, IT

Riksdagen avslår motion 2001/02:T465 yrkandena

4, 5, 7 och 10.

7. Öppenhet i förvaltningen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K1 och

2001/02:Ju388 yrkande 7.

8. Jämställdhet i förvaltningen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A211

yrkande 14 och 2001/02:

Sf402 yrkande 1.

9. Alkoholfri representation

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K360 och

2001/02:K387.

Reservation 4 (mp)

10. Tillsättning av högre statliga

tjänster

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K60 yrkande

9, 2001/02:K236 yrkande 17 och 2001/02:K203.

Reservation 5 (m)

11. Regionalt ansvar i förvaltningen

Riksdagen avslår motion 2001/02:K237.

12. Poströstning

Riksdagen avslår motion 2001/02:T56 yrkande 3.

13. HBT-kompetens inom offentlig

förvaltning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L367

yrkande 17 och 2001/02:

L371 yrkande 29.

Reservation 6 (v, fp, mp)

Stockholm den 14 maj 2002

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per

Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist

(v), Ingvar Svensson (kd), Mats Berglind (s), Lars

Hjertén (m), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s),

Kenth Högström (s), Mats Einarsson (v), Björn von

der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Per Lager

(mp), Åsa Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp) och

Margareta Nachmanson (m).

2001/02

KU24

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Regeringen lämnar i skrivelsen en redogörelse för

arbetet med genomförandet av regeringens

förvaltningspolitiska handlingsprogram - En

förvaltning i demokratins tjänst och en allmän

lägesbeskrivning avseende olika områden.

Under den allmänna motionstiden har det väckts ett

antal motioner avseende den statliga

förvaltningspolitiken. Dessa motionsyrkanden och en

motion som väckts med anledning av skrivelsen tas

upp till behandling i detta betänkande.

Utskottets överväganden

Regeringens förvaltningspolitik

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen lägger regeringens skrivelse

2000/01:151 till handlingarna.

Skrivelsen

Regeringen redovisade i propositionen Statlig

förvaltning (prop. 1997/98:136, bet. 1997/98:KU31,

rskr. 1997/98:294) riktlinjer för och krav på den

framtida statliga förvaltningen. Regeringens mål är

att den svenska statsförvaltningen skall, med höga

krav på rättssäkerhet, effektivitet och demokrati,

vara tillgänglig och tillmötesgående och därigenom

vinna medborgarnas fulla förtroende.

Statsförvaltningen skall ge näringslivet goda

arbets- och tillväxtförutsättningar samt vara

framgångsrik och respekterad i det internationella

samarbetet. I propositionen uttalade regeringen som

sin avsikt att ett förvaltningspolitiskt

handlingsprogram skulle utarbetas.

I skrivelsen, som innehåller en samlad redovisning

av förvaltningspolitiken, redogörs inledningsvis för

det förvaltningspolitiska handlingsprogrammet.

Kärnan i programmet är enligt vad som anges i

skrivelsen att medborgarna sätts i centrum i en

demokratisk, rättssäker och effektiv förvaltning.

Statsförvaltningens verksamhet utgår ifrån de

grundläggande värdena demokrati, rättssäkerhet och

effektivitet. De krav som demokratin ställer innebär

att förvaltningen skall fullgöra sina uppgifter i

enlighet med de beslut som riksdag och regering har

fattat. Kraven på rättssäkerhet innebär att

förvaltningen skall fatta materiellt riktiga beslut

på grundval av gällande lagar och andra

författningar samt att enskilda skall ha möjlighet

att få sin sak prövad i domstol. Kravet på

effektivitet innebär att förvaltningen skall

åstadkomma avsedda resultat och uppnå de mål som

fastställts av statsmakterna och att detta skall ske

kostnadseffektivt.

Hur förvaltningen fungerar har enligt

handlingsprogrammet inte bara en avgörande betydelse

för det demokratiska samhällets funktionsduglighet

och för människors förtroende för demokratin utan

också för välfärd och ekonomisk tillväxt.

Förvaltningen måste tillhandahålla tjänster på ett

sådant sätt att den ger den största möjliga nytta

för medborgare, företag, kommuner, organisationer

m.fl. inom givna ekonomiska ramar. Att myndigheter

använder enkelt och begripligt språk i sina

kontakter med medborgare, företag och medier är

enligt programmet en förutsättning för god service

och tillgänglighet i förvaltningen. I programmet

anges vidare att en på rätt sätt använd

informationsteknik kan vara ett mycket kraftfullt

redskap för att öka tillgängligheten till

information och tjänster, förnya och effektivisera

verksamhet och arbetsmetoder samt för att stärka

demokratin och öppenheten. Enligt

handlingsprogrammet måste därför målet för varje

myndighet vara att all information och service som

med bibehållen eller ökad kostnadseffektivitet kan

tillhandahållas elektroniskt också skall göras så.

Men målet är också att tjänsterna skall vara

tillgängliga för alla. De som inte kan, vill eller

har förmågan att utnyttja den nya tekniken skall

erbjudas tjänsterna på traditionellt sätt.

Programmet innehåller en rad åtgärder som skall

lägga grunden för en långsiktig utveckling av

förvaltningen. De syftar till att skapa organisa-

tions-, styr- och ledningsformer som ger

förutsättningar för att de tre grundläggande värdena

demokrati, rättssäkerhet och effektivitet skall få

genomslag i förvaltningen.

Av skrivelsen framgår att omfattande informations-

och utbildningsinsatser har genomförts för att

presentera innehållet i det förvaltningspolitiska

handlingsprogrammet. Målgrupper har framför allt

varit olika personalkategorier inom det statliga

området, bl.a. har alla statsanställda fått en kort

version av programmet. Den nya tekniken har använts

i informationsspridningen. Ett e-brev har gått ut

till alla statsanställda. Programmet finns på

Justitiedepartementets webbplats och en särskild

informationskanal har skapats för att ge bl.a.

personaltidningarna på statliga myndigheter och

fackföreningarnas tidningar information om hur

genomförandet av programmet fortskrider. En

opinionsundersökning har genomförts bland chefer och

anställda inom statsförvaltningen i syfte att få en

bild av vilken kännedom de har om programmet. Det

pågår även ett arbete med att utveckla bl.a.

resultatindikatorer för att följa upp

förvaltningspolitiken.

I skrivelsen tar regeringen även upp frågor om

organisationsförändringar. Det anges att fortsatta

effektivitetssträvanden i första hand bör handla om

att det statliga åtagandet måste prövas med stor

omsorg. Åtgärder behöver också vidtas kontinuerligt

för att komma till rätta med effektivitetsproblem

som beror på att myndigheter inte är ändamålsenligt

organiserade, att myndigheter har överlappande

uppgifter etc.

I skrivelsen berörs även öppenhetsfrågor.

Regeringen bedömer att kunskapen om

offentlighetsprincipen är otillräcklig och att

myndigheternas arbete för att öka öppenheten därför

bör följas noga.

Regeringen anför vidare i skrivelsen att i arbetet

med att utveckla och verksamhetsanpassa

myndighetsstyrningen är det angeläget att mål- och

resultatdialoger även framöver ges hög prioritet.

I skrivelsen slås även fast att de statliga

myndigheterna skall vara 24-timmarsmyndigheter, dvs.

myndigheter som medborgare och företag kan nå

elektroniskt dygnet runt för informationsinhämtande

och ärendehantering.

Beträffande myndigheternas arbetsgivarpolitik

anför regeringen att medvetenheten om problemen med

den sneda åldersstrukturen i statsförvaltningen är

hög, men att det finns ett fortsatt behov av en än

mer aktiv långsiktig planering på många myndigheter.

Omkring en tredjedel av myndigheterna har anledning

att bli betydligt tydligare i sin redovisning till

regeringen av kompetensförsörjningsläget.

Utvecklingen mot en jämnare könsfördelning i staten

går åt rätt håll. Ytterligare aktiva åtgärder krävs

dock innan alla kvinnor och män har samma

möjligheter till utveckling och befordran samt för

att minska löneskillnaderna mellan könen. Totalt

sett ligger personalrörligheten i staten på en

rimlig nivå. Det finns dock anledning att särskilt

uppmärksamma åldersgruppen under 35 år. Regeringen

fäster stor vikt vid en god arbetsmiljö på de

statliga arbetsplatserna. Utifrån vad som framkommit

såväl i enskilda myndigheters redovisningar som i

större studier bedömer regeringen att det finns all

anledning att ta dessa frågor på stort allvar.

Regeringen förutsätter att myndigheterna bedriver

ett aktivt arbete på detta område. Fortsatt stor

uppmärksamhet bör enligt regeringen ägnas åt

kompetens- och utbildningsfrågor inom förvaltningen

för att stimulera myndigheternas långsiktiga

kompetensförsörjning och främja kvalitetsarbetet i

staten.

Utskottets ställningstagande

Utskottet föreslår att riksdagen lägger regeringens

skrivelse till handlingarna.

I den fortsatta texten återkommer utskottet till

de frågor som aktualiserats av motioner väckta i

samband med skrivelsen eller under den allmänna

motionstiden.

Myndigheters service, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om utvidgad

skyldighet för myndigheter att meddela

skriftliga beslut. Vidare avstyrker utskottet

med hänvisning till tidigare

ställningstaganden motioner om införande av

rätt till dröjsmålstalan, system med

tidsgränser för myndighetssvar, en

medborgarnas rättighetslista, riktlinjer i

förvaltningslagen för bemötandet av

medborgare och kostnadsfri telefonkontakt med

myndigheter. Jämför reservationerna 1 (v), 2

(m, kd, c, fp) och 3 (c).

Motioner

I motion 2001/02:K245 av Mats Einarsson m.fl. (v)

anförs att det är viktigt att den enskilde alltid

får ett skriftligt besked liksom skriftlig

upplysning om hur beslut överklagas. Därför föreslås

i motionen att förvaltningslagen bör ändras så att

myndigheten åläggs att underrätta den sökande

skriftligen om det beslut som fattats med anledning

av hans eller hennes ansökan. Motionärerna föreslår

att riksdagen ger regeringen i uppdrag att återkomma

till riksdagen med förslag till sådan ändring av

förvaltningslagen.

I motion 2001/02:K328 av Ingvar Svensson m.fl.

(kd) föreslås att riksdagen begär att regeringen

lägger fram förslag till lag om dröjsmålstalan. I en

rättsstat är det viktigt att medel står till buds

som garanterar den enskilde medborgarens rätt till

en säker och snabb handläggning av ett ärende. Detta

är enligt motionärerna särskilt angeläget vad gäller

fall av myndighetsutövning mot den enskilde. En

förstärkning av den enskildes ställning gentemot den

offentliga förvaltningen föreslås därför genom

införandet av en s.k. dröjsmålstalan. En sådan talan

ger den enskilde en möjlighet att i domstol få

prövat om ett förvaltningsärende onödigt uppehålls

hos den myndighet som har att fatta beslut i

ärendet. Möjlighet till dröjsmålstalan bör enligt

motionärerna finnas avseende förvaltningsärenden som

omfattar myndighetsutövning mot den enskilde. I

motion 2001/02:K286 av Maria Larsson (kd) begärs en

översyn av förvaltningslagen i syfte att sätta en

tydlig tidsgräns för myndigheters svar till

medborgare. Därvid anförs att en "rimlig" tidsgräns

är att medborgare skall få svar från statlig

myndighet inom tre månader. Ett svar kan då i vissa

fall innehålla besked om att svar i sakfrågan dröjer

ytterligare tid samt om orsak till detta. Motionären

anser att samma regel bör omfatta alla myndigheter

på såväl nationell som regional och lokal nivå.

I motion 2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c)

föreslås att riksdagen som sin mening tillkännager

för regeringen att det gentemot statliga myndigheter

och förvaltning bör inrättas en medborgarnas

rättighetslista. En sådan rättighetslista bör

innehålla krav på att dröjsmål inte får förekomma

utan giltiga skäl samt en längsta tid innan

medborgaren får svar från myndigheten eller

verkställigheten genomförs. Den bör också innehålla

krav på vänligt och korrekt bemötande från

myndigheters företrädare (yrkande 31).

I motion 2001/02:So240 av Kenneth Johansson m.fl.

(c) föreslås att riksdagen begär att regeringen

lägger fram förslag till ändring i förvaltningslagen

som innebär att lagen förses med riktlinjer för

bemötandet av medborgare (yrkande 3). Även i motion

2001/02:So626 av Vivianne Gerdin och Lena Ek (c)

framförs ett yrkande av samma innebörd (yrkande 3).

I motion 2001/02:K239 av Sylvia Lindgren och

Christina Axelsson (båda s) föreslås att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om kostnadsfri telefonkontakt för

att underlätta allmänhetens kontakter med

myndigheter och offentliga institutioner.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall den

offentliga makten utövas med respekt för alla

människors lika värde och för den enskilda

människans frihet och värdighet. Enligt 1 kap. 9 §

regeringsformen skall domstolar samt

förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör

uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin

verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt

iaktta saklighet och opartiskhet.

Enligt 4 § förvaltningslagen skall varje myndighet

lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan

hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens

verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den

utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans

art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens

verksamhet. Frågor från enskilda skall besvaras så

snart som möjligt.

Myndigheterna skall enligt 5 § förvaltningslagen

ta emot besök och telefonsamtal från enskilda. Om

särskilda tider för detta är bestämda skall

allmänheten underrättas om dem på ett lämpligt sätt.

En myndighet skall ha öppet under minst två timmar

varje helgfri måndag-fredag för att kunna ta emot

och registrera allmänna handlingar och för att kunna

ta emot framställningar om att få ta del av allmänna

handlingar som förvaras hos myndigheten. Detta

gäller dock inte om en sådan dag samtidigt är

midsommarafton, julafton eller nyårsafton.

Varje ärende där någon enskild är part skall,

enligt 7 § förvaltningslagen, handläggas så enkelt,

snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten

eftersätts. Vid handläggningen skall myndigheten

beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar

och yttranden från andra myndigheter om sådana

behövs. Myndigheten skall sträva efter att uttrycka

sig lättbegripligt. Även på andra sätt skall

myndigheten underlätta för den enskilde att ha med

den att göra.

I 21 § förvaltningslagen föreskrivs att en

sökande, klagande eller annan part skall underrättas

om innehållet i det beslut varigenom myndigheten

avgör ärendet om detta avser myndighetsutövning mot

någon enskild. Parten behöver dock inte underrättas

om det är uppenbart obehövligt. Om beslutet går

parten emot och kan överklagas skall han underrättas

om hur han kan överklaga det. Han skall då också

underrättas om sådana avvikande meningar som avses i

19 § eller som har antecknats enligt särskilda

bestämmelser. Myndigheten bestämmer om

underrättelsen skall ske muntligt, genom vanligt

brev, genom delgivning eller på något annat sätt.

Underrättelsen skall dock alltid ske skriftligt om

parten begär det.

Riksdagens ombudsmän (JO) skall enligt 12 kap. 6 §

regeringsformen utöva tillsyn över tillämpningen i

offentlig verksamhet av lagar och andra

författningar.

Av justitieombudsmännens ämbetsberättelser framgår

att JO i sin verksamhet i förekommande fall framför

kritik mot olika myndigheter för långsam

handläggning av särskilda ärenden. Av JO:s

ämbetsberättelser 1994/95-2000/01 framgår att JO

genomsnittligt sett under dessa år i 1-3 ärenden har

påtalat dröjsmål med handläggningen.

JO har även uttalat att beslut, i vart fall om

beslutet går part emot, bör tillhandahållas parten i

skriftlig form. För det fall myndigheten muntligen

underrättar part om ett beslut skall detta

dokumenteras i akten (JO 1990/91 s. 417 och beslut

av JO den 7 november 2001, dnr 945-2000). JO har

även riktat kritik mot bristande dokumentation av

beslutsunderrättelse (JO 1995/96 s. 348) och mot att

beslut inte har meddelats part skriftligen trots att

parten begärt detta (JO 1994/95 s. 388).

Justitiekanslern (JK) har enligt lagen (1975:1339)

tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet

efterlever lagar och andra författningar samt i

övrigt fullgör sina åligganden. Enligt 9 §

förordningen (1975:1345) med instruktion för

Justitiekanslern skall JK granska de

ärendeförteckningar som myndigheterna lämnar JK

enligt särskilda föreskrifter.

Enligt 30 § verksförordningen (1995:1322) skall en

myndighet senast den 1 mars varje år lämna JK en

förteckning över de ärenden som kommit in till

myndigheten före den 1 juli föregående år men som

inte avgjorts vid årets utgång.

Av den granskning som JK utförde beträffande

ärendeförteckningar för år 1997 avseende ärenden som

kommit in till berörda myndigheter före den 1 juli

1996 men inte slutförts före utgången av 1996

framgår följande. 179 ärendeförteckningar hade

kommit in till JK. Av myndigheterna hade 58 inga

ärenden i balans medan 121 hade ärenden i balans. JK

hade med anledning av redovisad ärendebalans gjort

förfrågan i 2 fall. Ärenden som lett till åtgärd hos

JK uppgick till 2. Ett ärende hade lett till

inspektion.

Av den granskning som JK utförde beträffande

ärendeförteckningar för år 1998 avseende ärenden som

kommit in till berörda myndigheter före den 1 juli

1997 men inte slutförts före utgången av 1997

framgår följande. 181 ärendeförteckningar hade

kommit in till JK. Av myndigheterna hade 58 inga

ärenden i balans medan 123 hade ärenden i balans. JK

hade med anledning av redovisad ärendebalans gjort

förfrågan i 3 fall.

Fri- och rättighetskommittén avlämnade i augusti

1994 slutbetänkandet Domstolsprövning av

förvaltningsärenden (SOU 1994:117). Kommittén

föreslog bl.a. att en generell möjlighet till talan

mot den offentliga förvaltningens underlåtenhet att

avgöra ärenden borde införas i svensk rätt. Detta

var enligt kommittén av vikt för att den svenska

rättsordningen väl skall ansluta sig till den

europeiska standarden vad gäller domstolsprövning av

förvaltningsärenden. Det innebar också enligt

kommittén en förstärkning av den enskildes

rättsskydd gentemot förvaltningen. Den enskilde är

nämligen enligt kommittén ofta tvungen att invänta

ett tillstånd från det offentliga för att kunna

sätta i gång med näringsverksamhet, byggnation eller

andra projekt. En långsam behandling i

förvaltningsorganen kan skapa inte bara otrygghet

för den enskilde utan även ekonomiska förluster då

investeringar och andra projekteringar kan vara

svåra att planera. Detta talade enligt kommittén för

att den enskilde bör vara tillförsäkrad att

ärendehandläggningen inte drar ut på tiden genom en

möjlighet att föra talan mot dröjsmål hos en

myndighet.

I proposition 1995/96:133 Några frågor om

rättsprövning m.m. övervägde regeringen om det i

svensk rätt borde införas en generell möjlighet

till s.k. dröjsmålstalan i förvaltningsärenden

som avser myndighetsutövning mot enskild. Av de

remissinstanser som yttrat sig över Fri- och

rättighetskommitténs förslag avstyrkte de flesta

kommitténs förslag. Regeringen gjorde bl.a.

följande bedömning:

En grundläggande förutsättning för att införa en

rätt till dröjsmålstalan är att det verkligen

finns ett behov av ett sådant institut. Såsom

flera av remissinstanserna har påpekat, har vi i

Sverige medel mot långsam handläggning, främst

genom JO:s och JK:s tillsynsverksamhet.

Kommitténs redogörelse för vissa tillsynsärenden

hos JO, JK och konstitutionsutskottet visar i och

för sig att det ibland förekommer oacceptabelt

långa handläggningstider hos

förvaltningsmyndigheterna och även hos

regeringen. Därav kan man dock inte dra den

slutsatsen att långsam ärendehandläggning är ett

omfattande problem. I de fall långa

handläggningstider förekommer är det inte

klarlagt vad detta i allmänhet beror på. Är hög

arbetsbelastning hos myndigheterna huvudorsaken,

är det tveksamt om handläggningstiderna totalt

sett blir kortare, om det ges en rätt till

dröjsmålstalan. Det skulle tvärtom kunna

resultera i längre handläggningstider både hos

förvaltningsmyndigheterna och hos de länsrätter

som skall pröva dröjsmålstalan. Det kan inte

heller uteslutas att bestämda handläggningstider

och en rätt till dröjsmålstalan skulle kunna få

en negativ inverkan på noggrannheten i

ärendehandläggningen. Det är även osäkert vilka

kostnadseffekter ett införande av en generell

rätt till dröjsmålstalan skulle få.

Med hänsyn till det negativa remissutfallet och

mot bakgrund av det anförda anser regeringen att

kommitténs förslag om dröjsmålstalan inte bör

genomföras.

I den tidigare nämnda proposition 1997/98:136

Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst lade

regeringen fram riktlinjer för regeringens fortsatta

arbete med att utveckla den statliga förvaltningen.

Regeringens mål är enligt propositionen att den

svenska statsförvaltningen, med höga krav på

rättssäkerhet, effektivitet och demokrati, skall

vara tillgänglig och tillmötesgående och därigenom

vinna medborgarnas fulla förtroende.

Inom ramen för kvalitetsarbetet inrättade

regeringen en särskild myndighet, Statens kvalitets-

och kompetensråd. Myndighetens verksamhet startade

den 1 januari 1999 och är enligt förordningen

(1998:1647) med instruktion för Statens kvalitets-

och kompetensråd en central förvaltningsmyndighet

med uppgift att i medborgarnas intresse stödja och

stimulera arbetet med kvalitetsutveckling och

kompetensförsörjning inom den statliga

förvaltningen. Rådet skall stödja myndigheterna att

utöva sitt ansvar för kvalitetsutveckling och

kompetensförsörjning.

Konstitutionsutskottet behandlade regeringens

förslag samt motioner som väckts bl.a. med anledning

av propositionen i betänkande 1997/98:

KU31. Med anledning av en motion i vilken det

föreslogs att det i förvaltningslagen borde införas

riktlinjer beträffande myndigheternas bemötande av

medborgarna anförde utskottet att det enligt

utskottets mening torde vara mer effektivt att inom

förvaltningen motverka felaktigt bemötande av

allmänheten genom utbildningsinsatser och andra

liknande åtgärder än genom att göra ändringar i

förvaltningslagen. Utskottet avstyrkte motionen.

Utskottet vidhöll denna uppfattning i betänkandena

1999/2000:KU3 och 2000/01:KU3 med anledning av

motioner om ändring i förvaltningslagen kring

bemötandefrågor.

I betänkande 1999/2000:KU3 behandlade utskottet

även en motion med yrkande om införande av s.k.

dröjsmålstalan. Enligt utskottet hade det inte visat

sig föreligga ett generellt behov av att införa en

rätt till dröjsmålstalan eller ett system med

punktlighetsmål vid myndighetsutövning. I de fall

det ändå förekom långsam handläggning fanns enligt

utskottet möjligheten att JO eller JK i sin

tillsynsverksamhet granskade denna. Utskottet

vidhöll denna uppfattning i betänkande 2000/01:KU3

med anledning av motioner om dels en medborgarnas

rättighetslista, dels förslag till en lag om

dröjsmålstalan.

Regeringen tillsatte i april 1991 STATTEL-

delegationen (dir. 1991:29) med uppdrag att

genomföra åtgärder för att effektivisera statliga

myndigheters telekommunikationer. Arbetet skulle

leda till att statliga myndigheter gavs möjlighet

att köpa gemensamma telekommunikationstjänster.

Tjänsterna skulle vara grundade på standarder och

kosta väsentligt mindre än dåvarande tjänster.

STATTEL-delegationen avslutade sitt arbete under år

1996. Statskontoret gavs i uppdrag att följa upp

avtalen som STATTEL-delegationen hade träffat.

Med anledning av en motion vari det begärdes ett

tillkännagivande om att alla statliga myndigheter

bör införa ett 020-nummer gjorde utskottet i

betänkande 1996/97:KU24 bedömningen att

myndigheterna har en långtgående serviceskyldighet

gentemot enskilda i samhället. Utskottet uttalade

vidare att det är viktigt att de som vill komma i

kontakt med myndigheter inte stöter på hinder av

något slag och att det bör vara enkelt för enskilda

att ta kontakt med myndigheter. Genom STATTEL-

delegationens upphandling av teletjänster kunde

statliga myndigheter, kommuner och landsting erhålla

olika teletjänster anpassade efter myndigheternas

skiftande behov. Med hänsyn härtill ansåg utskottet

att motionen fick anses tillgodosedd.

I betänkande 2000/01:KU3 angavs att enligt uppgift

från Statskontoret avgör respektive myndighet vilka

telefonitjänster de vill ha. I samma betänkande

angavs även att frågor som gäller myndigheternas

service, "24-timmarsmyndigheter" och IT i

förvaltningen bereds fortlöpande i

Regeringskansliet. Med anledning av en motion om en

översyn av möjligheterna att införa 020-nummer hos

alla myndigheter i Sverige vidhöll utskottet i

betänkandet bedömningen att myndigheter genom

STATTEL-delegationens upphandling kunde erhålla

olika teletjänster anpassade efter myndigheternas

skiftande behov.

Enligt uppgift från Statskontoret tecknar kontoret

avtal inom IT-området för att få fram bra priser och

i övrigt goda avtalsvillkor för statsförvaltningens

anskaffningar. Avtalen skall även bidra till

uppbyggnaden av en elektronisk infrastruktur i

förvaltningen.

Statskontorets avtal baseras på ett

upphandlingsförfarande enligt lagen om offentlig

upphandling. Avtalen används av statliga myndigheter

för egna avrop utan att myndigheterna genomför egna

upphandlingar. Under vissa förutsättningar kan avtal

även användas av andra upphandlande enheter, som

t.ex. kommuner, landsting och affärsdrivande verk.

Utskottets ställningstagande

I fråga om formen för underrättelse om en myndighets

beslut är visserligen huvudregeln att myndigheten

själv bestämmer om underrättelse skall ske

skriftligt eller muntligt, men om parten begär det

skall underrättelse ske skriftligt. Om ett beslut

går en part emot och kan överklagas, skall

myndigheterna underrätta parten om hur beslutet

överklagas. Utskottet anser det inte motiverat att

ändra de nu redovisade bestämmelserna i

förvaltningslagen. På nu anförda grunder avstyrks

motion 2001/02:K245 (v).

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det inte

har visat sig föreligga ett generellt behov av att

införa en rätt till dröjsmålstalan eller ett system

med tidsgränser för myndighetssvar. Motionerna

2001/02:K286 (kd), 2001/02:K328 (kd) och

2001/02:K371(c) yrkande 31 i denna del avstyrks

därför.

Utskottet vidhåller också sin uppfattning att det

torde vara mer effektivt att inom förvaltningen

motverka felaktigt bemötande av allmänheten genom

utbildningsinsatser och andra liknande åtgärder än

genom att göra ändringar i förvaltningslagen. Därför

avstyrker utskottet motionerna 2001/02:K371 (c)

yrkande 31 i denna del, 2001/02:So240 (c) yrkande 3

och 2001/02:So626 (c) yrkande 3.

Utskottet har tidigare framhållit vikten av att de

medborgare som vill komma i kontakt med myndigheter

inte stöter på hinder av något slag. Efter

upphandling genom Statskontorets försorg kan

myndigheterna erhålla olika teletjänster anpassade

efter myndigheternas skiftande behov. Varje

myndighet avgör emellertid vilka telefonitjänster

den vill ha. Utskottet, som anser kostnadsfri

telefonkontakt med myndigheterna vara en värdefull

möjlighet för medborgarna, anser inte att någon

ändring bör göras i denna ordning som innebär att

myndigheten själv har att bedöma behovet av bl.a.

020-nummer i förhållande till andra

telefonitjänster. Med hänsyn härtill avstyrker

utskottet motion 2001/02:K239 (s).

Information från myndigheter, IT

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till sin

tidigare bedömning motionsyrkanden om att

statliga myndigheter skall erbjuda samtliga

tjänster som intelligenta tjänster, om ökad

användarvänlighet för olika grupper, om en

myndighetskontakt samt om myndigheters

anpassning till ett gemensamt SHS-system

(spridnings- och hämtningssystem).

Motion

I motion 2001/02:T465 av Sven Bergström m.fl. (c)

föreslås att riksdagen begär av regeringen att

regeringen på sikt kräver av myndigheter att de

erbjuder samtliga tjänster som intelligenta

tjänster. Motionärerna menar att detta mål bör

sättas till den 1 januari 2004 och att det får

ankomma på regeringen att begära underlag från

berörda myndigheter att inkomma med förslag till hur

detta kan ske och att därefter återkomma till

riksdagen med förslag som gör detta möjligt (yrkande

4). Därutöver anförs i samma motion att en avgörande

aspekt på de intelligenta tjänsterna är

användarvänligheten. Enligt motionärerna räcker det

inte med att ha ett användarvänligt gränssnitt för

normalanvändaren utan informationen måste kunna

presenteras utifrån användarens situation.

Funktionshindrade och äldre är exempel på två

kategorier användare som har behov av

specialanpassade gränssnitt för att kunna

tillgodogöra sig den funktionalitet andra användare

har tillgång till. Som ett led i att öka den

offentliga sektorns IT-baserade service till

medborgarna bör regeringen därför ta initiativ för

att stärka forskningen kring detta i Sverige och att

sprida resultaten. Utöver detta bör regeringen också

i regleringsbrev till myndigheterna lägga in ett

uppdrag att se över hur väl olika grupper har

tillgång till myndigheternas IT-baserade information

(yrkande 7).

Vidare anförs i motionen att målsättningen bör

vara att en medborgare i behov av att ta kontakt med

myndigheter skall kunna göra så utifrån sin

situation, inte efter hur myndigheter är

organiserade eller hur uppgifter delas mellan

myndigheter. Idén om en "one-stop-shop", en

myndighetskontakt, finns t.ex. i de medborgarkontor

en del kommuner har byggt upp och borde återfinnas i

en modern, serviceinriktad, statsförvaltning. Det

bör ankomma på regeringen att ge erforderliga

uppdrag åt myndigheter och tillskjuta medel inom

ramen för utgiftsområdena för att åstadkomma detta

(yrkande 5).

Slutligen anförs i motionen att det behövs ett

regleringsbrev som anger att alla myndigheter senast

den 1 januari 2003 skall vara anpassade till ett

gemensamt SHS-system (spridnings- och

hämtningssystem). Detta är viktigt för att utveckla

servicen till medborgarna samt för att minska det

offentligas utgifter (yrkande 10).

Bakgrund

Staten som föredömlig IT-användare

I propositionen Ett informationssamhälle för alla

(prop. 1999/2000:86) har regeringen lagt fast att

den statliga förvaltningen skall vara ett föredöme

som aktiv användare av informationsteknik i den egna

verksamheten och i samverkan med företag och

medborgare. Ett omfattande arbete med att utveckla

myndigheternas IT-användning sker inom ramen för det

förvaltningspolitiska handlingsprogrammet.

24-timmarsmyndigheter

I skrivelsen beskrivs regeringens arbete med det som

sammanfattas i begreppet 24-timmarsmyndighet. Målet

med arbetet är enligt skrivelsen att förenkla och

förbättra samhällsservicen till medborgare och

företag. Det innebär att tillgången till service

skall vara oberoende av tid och plats, att

kontakterna med myndigheterna skall göras enklare

och att kvaliteten i servicen skall förbättras.

Informationstekniken skall användas för att

underlätta för medborgarna att få tillgång till

information som möjliggör ett aktivt deltagande i

beslutsprocesserna i den offentliga förvaltningen.

Den skall också användas för att öka medborgarnas

insyn och möjligheter att följa handläggningen och

lämna synpunkter i enskilda ärenden.

I skrivelsen slås fast att utvecklingen av 24-

timmarsmyndigheter inte får stå i motsättning till

traditionella och invanda kontaktformer.

Samhällsservicen måste vara tillgänglig via olika

kanaler som personliga möten, vanliga brev, avance-

rad telefonservice, persondatorer och digital-TV.

Medborgarna skall ha möjlighet att använda sig av

den form som passar bäst i varje enskilt fall.

Samtidigt är det enligt regeringen uppenbart att

informationstekniken är ett kraftfullt redskap för

ökad tillgänglighet, öppenhet, insyn och

effektivitet. Därför måste målet för varje myndighet

vara att all information och service som med

bibehållen eller ökad kostnadseffektivitet kan

tillhandahållas elektroniskt också skall göras så.

Det är sedan myndigheternas sak att se till att de

elektroniska tjänsterna utformas och tillhandahålls

på ett sådant sätt att de kan användas av alla och

inte utestänger grupper av medborgare.

Som ett led i utvecklingen av 24-

timmarsmyndigheter gav regeringen den 9 december

1999 Statskontoret i uppdrag att ta fram ett förslag

till kriterier för begreppet 24-timmarsmyndigheter.

En redovisning av uppdraget lämnades i en rapport

(dnr Ju 2000/2368) till regeringen den 4 maj 2000. I

rapporten 24-timmarsmyndighet - Förslag till

kriterier (Statskontoret 2000:21) lämnas ett förslag

till en utvecklingstrappa i fyra steg, som visar hur

en myndighet kan förverkliga målet att öka sin

tillgänglighet och vara en 24-timmarsmyndighet. För-

slag lämnas också om hur Regeringskansliet och

myndigheterna kan stimulera och påskynda

utvecklingen mot en elektronisk förvaltning.

Regeringen har för att ytterligare påskynda

utvecklingen uppdragit åt Statskontoret den 7 juni

2001 att stimulera och stödja utvecklingen av 24-

timmarsmyndigheter genom att tillsammans med

myndigheterna utveckla och tillhandahålla metoder,

vägledningar och avtal samt initiera och genomföra

samverkansprojekt (dnr Ju 2000/2368F, 2001/4270F).

Arbetet skall syfta till att stimulera myndigheterna

att bedriva ett aktivt utvecklingsarbete för att

förbättra sin tillgänglighet och service med hjälp

av informationstekniken, genom åtgärder som

att utforma konkreta mål och resultatmått för

utvecklingsarbetet,

att utveckla metoder för att analysera

informations- och servicebehov från ett

kundperspektiv,

att utveckla former för en löpande uppföljning av

myndigheternas utveckling mot 24-

timmarsmyndigheter,

att ta fram olika typer av vägledningar samt

att lämna förslag till en finansieringsmodell för

investeringar i den gemensamma infrastrukturen

för myndigheternas informationsförsörjning och

elektroniska kommunikation.

Arbetet skall bedrivas i bred samverkan med de

statliga myndigheterna och i kontakt med företrädare

för kommuner, landsting och andra aktörer av

betydelse för denna utveckling. Uppdraget sträcker

sig över två år.

Sverige direkt - en elektronisk ingång till

offentlig information

Staten, genom Regeringskansliet, inledde år 1997 ett

samarbete med Svenska kommunförbundet och

Landstingsförbundet för att skapa en gemensam portal

på Internet som skulle kunna fungera som en

vägvisare till det offentliga Sverige. Arbetet drevs

i projektform med gemensam finansiering. Projektet

går under namnet Sverige direkt

(http://www.sverigedirekt.se). Sedan år 1998 har

riksdagen deltagit.

Regeringen beslutade den 25 maj 2000 att tillkalla

en särskild utredare för att föreslå hur Sverige

direkt i en permanent form skall utvecklas och

organiseras i framtiden. Utredaren överlämnade i

juni 2001 till regeringen delbetänkandet Offentliga

Sverige på nätet (SOU 2001:63). I betänkandet

föreslogs att portalen Sverige direkt även i

framtiden skall vara ingången till det offentliga

Sverige på Internet och att en samordning skall ske

med Samhällsguiden och rättsinformationssystemet.

Staten bör, enligt utredaren, vara huvudman och

verksamheten bedrivas i myndighetsform. I

slutbetänkandet, Guide på Internet - ett stöd för

medborgarens möte med det offentliga (SOU 2002:20),

som överlämnades den 4 mars 2002, föreslås att

verksamheten övergår från projektform till

myndighetsform och blir en permanent del av

Statskontoret. Tjänsten bör enligt utredningen även

bli tillgänglig per telefon, e-post, brev och fax.

Verksamheten inom Sverige direkt skall enligt

förslaget också ges en ledande roll i arbetet med

att utveckla kvaliteten på den elektroniska

samhällsinformationen, bl.a. anpassningen till olika

målgruppers behov. Sverige direkt skall vara en

resurs som kan ge stöd åt de offentliga

informationsproducenterna. Den nya verksamheten inom

Sverige direkt bör kunna påbörjas den 1 januari

2003. Statskontoret föreslås då också få ett nytt

råd för frågor om elektronisk samhällsinformation

och elektronisk förvaltning med representanter också

för kommuner och landsting.

Medborgarkontor

I proposition 2001/02:109 föreslår regeringen att

lagen (1997:297) om försöksverksamhet med samtjänst

vid medborgarkontor skall fortsätta att gälla till

utgången av juni 2004. Utskottet har behandlat

behandlar denna proposition i betänkande

2001/02:KU30.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkande 2000/01:KU3 behandlade utskottet en

motion med liknande yrkanden. Utskottet konstaterade

att regeringen i skriften En förvaltning i

demokratins tjänst - ett handlingsprogram hade

presenterat olika planerade åtgärder. Enligt

regeringen borde enskilda individer och företag, så

långt det är möjligt, enkelt kunna hämta och lämna

den information som är relevant i varje enskild

situation oavsett hur informationsansvaret är

fördelat mellan myndigheter eller mellan stat,

kommun och landsting. Informationstekniken angavs

vara ett utmärkt instrument också för att underlätta

insyn och kontroll samt för att i större

utsträckning informera och hämta in synpunkter från

medborgare och företag. En gemensam öppen och säker

IT-infrastruktur baserad på Internet skulle, enligt

regeringen, ligga till grund för de elektroniska

kontakterna med enskilda individer och företag.

Statliga myndigheter borde ha en webbplats på

Internet med en hemsida av hög kvalitet som är

kopplad till Sverige direkt. Hemsidan borde snabbt

leda till grundläggande fakta om myndigheten och

annan för medborgarna intressant sakinformation. Den

borde, enligt regeringen, också möjliggöra för

medborgarna att till myndigheten sända in uppgifter

och initiera ärenden elektroniskt etc. Utskottet

uttryckte sin förhoppning att de föreslagna

åtgärderna skulle komma att underlätta för

medborgarna att t.ex. erhålla information från och

anhängiggöra ärenden hos myndigheter. Utskottet

ansåg att det var mycket viktigt att myndigheterna

var öppna och lättillgängliga för medborgarna.

Resultaten av planerade åtgärder borde emellertid

avvaktas. Genom de planerade åtgärderna ansåg

utskottet att motionerna fick anses tillgodosedda,

varför de avstyrktes.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har redovisat utvecklingen vad gäller

myndigheternas tillgänglighet via

informationsteknik. Utskottet vidhåller sin tidigare

bedömning att de åtgärder som redovisas och planeras

inom det aktuella området kommer att underlätta för

medborgarna att t.ex. erhålla information och

anhängiggöra ärenden hos myndigheter. Genom dessa

åtgärder får motion 2001/02:T465 (c) yrkandena 4,

5, 7 och 10 anses tillgodosedd varför motionen

avstyrks i dessa delar.

Öppenhet i förvaltningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående arbete motioner dels om

grundläggande information om meddelarfriheten

till offentliganställda, dels om

intensifierad information rörande

offentlighetsprincipen.

Motioner

I motion 2001/02:Ju388 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening att alla anställda inom offentlig

verksamhet skall få grundläggande information om

meddelarfriheten som tillkommer dem enligt

yttrandefrihetsgrundlagen och

tryckfrihetsförordningen (yrkande 7).

I motion 2001/02:K1 av Ola Karlsson och Jeppe

Johnsson (båda m) anförs att det är bra att

regeringen uppmärksammar de brister i kunskap om

offentlighetsprincipen som uppenbarligen existerar.

Motionärerna menar dock att arbetet i kampanjen

"Öppna Sverige" inte är tillräckligt. Arbetet med

att informera om offentlighetsprincipen måste därför

intensifieras. Vidare utgår motionärerna från att de

brister i kunskapen om offentlighetsprincipens

tillämpning som finns i Regeringskansliet avhjälps

omgående.

Bakgrund

Offentlighetsprincipen

Offentlighetsprincipen är en hörnsten i den svenska

demokratin. Den regleras bland annat i

regeringsformen, tryckfrihetsförordningen,

yttrandefrihetsgrundlagen och sekretesslagen. I

regeringens skrivelse om förvaltningspolitiken (skr.

2000/01:151) uttalas att medborgare och medier skall

ha tillgång till upplysningar efter eget val och

oberoende av myndigheternas informationsverksamhet.

Att medborgarna har kunskap om

offentlighetsprincipen innebär att de känner till

och begriper reglerna och vet hur de kan utnyttja

dem i praktiken. En öppen myndighet innebär enligt

regeringen att

medborgarna har goda möjligheter till insyn i

dess verksamhet,

den enskilde får god information i sitt ärende,

arbetsklimatet i organisationen uppmuntrar till

intern debatt och att de anställda är delaktiga i

utvecklingen av verksamheten.

I skrivelsen slås fast att öppenheten är grunden för

allmänhetens förtroende för myndigheter och

förvaltningar - och därmed för demokratin.

Undersökningar visar att detta förtroende har

minskat under senare år. Det vilar alltså ett stort

ansvar på politiker och tjänstemän i den offentliga

sektorn att hålla kvar allmänhetens förtroende på en

hög nivå.

Regeringen uttalar i skrivelsen att vårt land har

ett regelverk som ger möjligheter till mycket god

insyn, men det finns klara brister i de anställdas

kunskaper och därmed även i efterlevnaden av

reglerna. En annan oroande faktor är att det finns

studier som pekar på att tystnaden på de offentliga

arbetsplatserna ökat. Många känner inte till eller

vågar inte använda sig av sin lagstadgade yttrande-

och meddelarfrihet.

Kampanjen Öppna Sverige

Kampanjen Öppna Sverige är ett regeringsinitiativ

för att göra svensk förvaltning till ett

internationellt föredöme med avseende på öppenhet i

samhället mot medborgare, företag och medier.

Kampanjen, som startade hösten 2000, drivs gemensamt

av staten, Svenska Kommunförbundet och

Landstingsförbundet. Öppna Sveriges uppdrag är att

bidra till att förbättra myndigheters och andra

offentliga förvaltningars öppenhet mot medborgarna

och förbättra medborgarnas kunskap om

offentlighetsprincipen.

Som ett led i förberedelserna för kampanjen lät

rådet för Öppna Sverige göra en studie under hösten

2000 av allmänhetens klagomål till

Justitieombudsmannen över offentlighetsprincipens

praktiska tillämpning. Dessa klagomål utgör drygt 6

% av den totala ärendemängden. En tredjedel av dem

handlade om svårigheter att få ut allmänna

handlingar. Vanligen dröjde myndigheterna orimligt

länge med utlämnandet eller förhalade det så att det

kunde tolkas som en dold vägran. I 15 % av fallen

hade myndigheter uttryckligen vägrat att lämna ut

handlingar med hänvisning till sekretesslagen, medan

anmälaren ansåg att de bort lämnas ut. Hela 40 % av

ärendena gällde klagomål på bemötande, service eller

kommuniceringen av ärenden. En slutsats av studien

är att den vanligaste orsaken till de brister som

kommer i dagen är att tjänstemännen inte behärskar

regelsystemet. På många håll saknas rutiner för att

säkerställa kompetensen.

Öppna Sverige har också låtit Statistiska

centralbyrån undersöka medborgares och tjänstemäns

syn på myndigheternas öppenhet. Få medborgare var

intresserade av att få insyn i myndigheternas

verksamhet. De var vanligen nöjda med de offentliga

verksamheter som de själva haft närkontakt med.

Myndigheternas långa handläggningstider och brist på

service fick mest kritik. Telefonkontakterna ansågs

tidsödande och hemsidorna svåra att överblicka.

Informationstexter och blanketter är ofta

svårförståeliga. De yngsta och de äldsta hade

särskilt svårt att hitta informationen.

I regeringens skrivelse framkommer att Öppna

Sverige under åren 2000-2001 verkat för att

förbättra tillämpningen av offentlighetsprincipen

inom den offentliga sektorn,

verka för en större öppenhet på arbetsplatserna i

den offentliga sektorn,

sprida kunskap och medvetenhet om öppenhetsfrågor

i samhället och

skapa engagemang och debatt.

För att stimulera debatten om öppenhet genomförde

Öppna Sverige fyra hearingar under våren 2001 på

temat Offentlighetsprincipen, demokratin och

förvaltningens öppenhet på olika platser i landet.

Ledande forskare, journalister och

förvaltningsföreträdare medverkade.

I regeringens skrivelse konstateras att i den

decentraliserade statsförvaltningen och inom de

självständiga kommunerna och landstingen måste ett

engagemang för att förbättra öppenheten vara ett

frivilligt åtagande. Institutionerna sätter själva

sina mål och beslutar om sina insatser.

Ett upprop skickades ut till politiker och högre

chefer inom hela den offentliga sektorn i november

2000. Deras organisationer inbjöds att delta i Öppna

Sverige.

Medverkan i Öppna Sverige innebär bland annat att

ledningen skall utse en projektledare för

öppenhetsfrågorna i organisationen. Denna blir

nyckelperson i det interna arbetet och fungerar

normalt som planerare, rådgivare och stöd för

linjecheferna. Han eller hon kan ge ledningen

förslag om hur man kan arbeta med öppenhetsfrågorna

på den egna arbetsplatsen och hur kunskapsbrister

och svagheter i regelsystemets tillämpning kan

kartläggas och åtgärdas. Öppna Sverige stöttar

projektledarna med information, utbildning och

erfarenhetsutbyte.

Öppna Sverige agerar för att kommunerna på sina

webbplatser skall informera medborgarna om

offentlighetsprincipen och hur den kan utnyttjas.

Öppna Sverige kommer också att ägna särskild

uppmärksamhet åt grupper som kan ha svårt att ta del

av förvaltningens information, såsom

funktionshindrade och invandrare.

Undervisningssystemet kommer att bearbetas för att

frågor om offentlighetsprincipen och dess

demokratiska betydelse skall få ett utrymme i

undervisningen.

Kampanjen har förlängts till den 30 juni 2002.

Under våren kommer bl.a. att anordnas ett seminarium

och en projektledardag.

Utvecklingsrådet för den statliga sektorn

I regeringens skrivelse framkommer även att de

centrala parterna på det statliga området har

startat ett projekt - Öppenhet på statliga

arbetsplatser - inom ramen för det partsgemensamma

arbetet i Utvecklingsrådet för den statliga sektorn.

Projektets mål är att bidra till att öka kunskapen

hos statens chefer och medarbetare om

offentlighetsprincipen och meddelarfriheten, att

bidra till en öppen och konstruktiv debatt på

myndigheter och att hitta och sprida exempel på

metoder som kan användas för att främja öppenhet.

Som avstamp har ett seminarium med myndighetschefer

från olika sektorer och centrala fackliga

företrädare hållits. För att undvika dubblering med

Öppna Sverige är parternas fokus framför allt den

inre öppenheten.

Utskottets ställningstagande

Utskottet är av uppfattningen att öppenhetsfrågor

även fortsatt bör ägnas stor uppmärksamhet och att

ytterligare åtgärder kan behöva övervägas för att

uppnå förbättrade kunskaper om

offentlighetsprincipen generellt och därmed också

större öppenhet på arbetsplatserna inom den

offentliga sektorn. Utskottet utgår från att

regeringen delar utskottets inställning, och anser

det därför inte nödvändigt med några sådana

tillkännagivanden som begärs i motionerna

2001/02:Ju388 (v) yrkande 7 och 2001/02:K1 (m).

Motionsyrkandena avstyrks därför.

Jämställdhet i förvaltningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om

tillkännagivanden rörande dels åtgärder mot

löneskillnader inom Regeringskansliet, dels

införandet av en viss metod för att belysa

jämställdhetsperspektivet i förvaltningen.

Motioner

I motion 2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd)

föreslår motionärerna att riksdagen begär att

regeringen vidtar åtgärder för att komma till rätta

med osakliga löneskillnader för handläggarna i

Regeringskansliet. Därvid anförs att statistik för

augusti 2001 visar att bland handläggarna i

exempelvis Statsrådsberedningen tjänar männen runt 7

000 kr mer per månad än kvinnorna. Detta innebär

enligt motionärerna att löneskillnaden har ökat med

1 000 kr sedan andra kvartalet 1999 (yrkande 14).

I motion 2001/02:Sf402 av Matz Hammarström m.fl.

(mp) anförs att jämställdhetsperspektivet bör ingå i

alla beslut, vid utformning av alla verksamheter, på

i stort sett alla områden i samhället (s.k.

jämtegrering). Kommunförbundet har tagit fram en

metod för "jämtegrering" som kallas 3 R-metoden.

R:en står för representation, resurser och realia.

Modellen har applicerats med gott resultat i vissa

nämnder, deras tillhörande förvaltningar och

verksamheter. I motionen anförs att regeringen bör

uppmuntra och stödja att 3 R-metoden genomförs inom

alla statliga myndigheter och utredningar

(yrkande 1).

Bakgrund

Löneskillnader inom Regeringskansliet

I regeringsformen finns föreskrifter vilkas ändamål

bl.a. är att jämställdhet mellan män och kvinnor

skall tillförsäkras (1 kap. 2 §, 2 kap. 16 § och 11

kap. 9 § andra stycket). Bland de vanliga lagarna är

det jämställdhetslagen (1991:433) som syftar till

att främja jämställdheten i arbetslivet. Det är

framför allt arbetsförhållandena för kvinnor i

jämförelse med män som jämställdhetslagen inriktar

sig på att förbättra, genom att bland annat främja

jämn könsfördelning och jämställda

arbetsförhållanden, kartlägga löneskillnader samt

förbättra rekryteringsprocessen.

Konstitutionsutskottet har i sin granskning av

personalutvecklingen inom Regeringskansliet berört

frågan om jämställdhet ett antal gånger (1991/92:

KU30 s. 39, 1993/94:KU30 s. 9, 1994/95:KU30 s. 30,

1997/98:KU10 s. 5, 1999/2000:KU10 s. 6 samt

2000/01:KU10 s. 6).

Under föregående års granskning (bet.

2001/02:KU10) granskade utskottet löner för

personalgrupper inom Regeringskansliet som sysslar

med juridiskt utredningsarbete och allmänt

utredningsarbete i åldersgrupperna 30-49 och 50-.

Mot bakgrund av den framtagna statistiken kunde

utskottet notera att bland chefsbefattningarna inom

juridiskt utredningsarbete respektive allmänt utred-

ningsarbete fanns 33 respektive 31 % kvinnor.

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor var inom

juridiskt utredningsarbete i ålderskategorin 30-49

år ca 500 kr, och i ålderskategorin 50- fanns en

större löneskillnad mellan könen, där männen tjänade

ca 3 000 kr mer än kvinnorna.

I personalgruppen allmänt utredningsarbete var

löneskillnaderna mellan män och kvinnor endast

marginella, i ålderskategorin 30-49 år ca 140 kr och

ca 150 kr i ålderskategorin 50-. I ålderskategorin

30-49 år hade kvinnorna högre median- och medellöner

än männen.

Tillsammans utgjorde dessa två utvalda

personalgrupper 25 % av Regeringskansliets

tjänstgörande (inklusive UD), 1 076 personer. Det

totala antalet kvinnor var 55 %, männen utgjorde 45

%. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor i den

första personalgruppen, juridiskt utredningsarbete,

var ca 900 kr i ålderskategorin 30-49 år. I den

andra ålderskategorin, 50-, fanns en större

löneskillnad mellan könen, ca 3 000 kr.

I den andra personalgruppen, allmänt

utredningsarbete, var löneskillnaderna mellan män

och kvinnor i ålderskategorin 30-49 år ca 800 kr,

och i ålderskategorin 50- ca 900 kr.

Andra personalgrupper inom Regeringskansliet

uppvisade mera ojämn fördelning mellan kvinnor och

män i arbetet. Det material som utskottet inhämtat

gav vid handen att i kategorin lokalvårdare var det

totala antalet tjänstgörande 91 % kvinnor, inom

utbildningsarbete är 80 % av de anställda kvinnor,

och i personalgruppen telefonist- och

receptionsarbete är 77 % av de anställda kvinnor. I

kategorin fordonsförare är 100 % av de anställda män

och i kategorin teknisk service är 82 % av de

anställda män.

På handläggarnivå var båda könen i stort sett lika

representerade enligt det statistiska urval

utskottet tagit del av.

Utskottet kunde konstatera att det, mot bakgrund

av det insamlade materialet, uppvisades en lönebild

som gav anledning till fortsatt uppmärksamhet från

utskottets sida. Dock saknades enligt utskottets

mening underlag för att utskottet skulle kunna

bedöma om löneskillnaderna i de enskilda fallen

kunde motiveras av sakliga skäl eller ej.

Metoder för att belysa

jämställdhetsperspektivet

Arbetsmarknadsutskottet avstyrkte i betänkande

1998/99:AU6 en motion med förslag att en viss metod,

t.ex. den inom Kommunförbundets programberedning

Kommunerna och jämställdheten utarbetade 3 R-

metoden, generellt skall användas inom alla statliga

myndigheter och utredningar. Inledningsvis

konstaterade utskottet därvid att det ställde sig

bakom uppfattningen att olika frågor måste belysas

med ett jämställdhetsperspektiv, och att ett sådant

perspektiv måste införlivas på alla politikområden.

Det måste dock enligt utskottet ankomma på varje

myndighet, statlig utredning etc. att själv ta

ställning till vilka metoder man vill använda för

att belysa jämställdhetsperspektivet.

Under våren 2000 respektive 2002 har

arbetsmarknadsutskottet vidhållit sitt

ställningstagande med anledning av liknande

motionsyrkanden (bet. 1999/2000:AU6 och bet.

2001/02:AU3).

Utskottets ställningstagande

Som utskottet tidigare har konstaterat har staten

ett ansvar som föregångare och förebild på

jämställdhetsområdet (bet. 1999/2000:KU10 s. 9).

Utskottet vill i sammanhanget understryka att

gällande lagstiftning om jämställdhet i arbetslivet

syftar till att förbättra arbetsförhållandena för

kvinnor i jämförelse med män, bl.a. vad gäller

löner. Utskottet vidhåller sin bedömning att de

konstaterade löneskillnaderna mellan män och kvinnor

inom Regeringskansliet ger anledning till fortsatt

uppmärksamhet från utskottets sida, men anser det

inte nödvändigt med något sådant tillkännagivande

som begärs i motion 2001/02:A211 (kd) yrkande 14.

Motionsyrkandet avstyrks.

Beträffande frågan om metoder för att belysa

jämställdhetsperspektivet ser utskottet inte några

skäl att frångå riksdagens tidigare bedömning att

det måste ankomma på varje myndighet, statlig

utredning etc. att själv ta ställning till vilka

metoder man vill använda för att belysa

jämställdhetsperspektivet. Motion 2001/02: Sf402

(mp) yrkande 1 avstyrks på nu anförda grunder.

Alkoholfri representation

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstaganden motioner om

alkoholfri representation i offentlig

verksamhet. Jämför reservation 4 (mp).

Motioner

I motion 2001/02:K387 av Eva Zetterberg m.fl. (v,

kd, fp, mp, c, s) föreslås att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförs om alkoholfri representation. Den offentliga

representationen kritiseras ofta av allmänheten,

särskilt när alkohol förekommer. Det anses stötande

att politiker och grupper i samhället som har goda

inkomster dessutom i representationssammanhang ofta

bjuds på måltider där alkohol förekommer. Detta

gäller såväl företag som statliga eller kommunala

bolag och myndigheter. Enligt motionärerna skulle

riksdagen kunna vara föregångare i det offentliga

livet med att införa alkoholfri representation i

alla de sammanhang där riksdagen står som värd.

Riksdagen bör också rekommendera statliga och

kommunala bolag, myndigheter och förvaltningar att

helt avstå från eller kraftigt minska tillgången på

alkohol vid representationstillfällen.

I motion 2001/02:K360 av Fanny Rizell och Tuve

Skånberg (kd) föreslås att riksdagen tillkännager

för regeringen och riksdagsstyrelsen som sin mening

vad i motionen anförs om en policy för alkoholfri

representation för statlig förvaltning och för

riksdagen. Det finns enligt motionärerna bland

allmänheten en irritation över att politiker, på det

som faktiskt är deras arbetstid, dricker alkohol på

skattebetalarnas bekostnad. Bruket av offentliga

medel i form av statlig och kommunal representation

med alkohol har därför med rätta kritiserats.

Politiker, inte minst riksdagsledamöter, måste

enligt motionärerna visa sin vilja att prioritera

och föregå med gott exempel. Motionärerna föreslår

en policy där all representation under arbetstid är

helt alkoholfri och representation vid övriga

tillfällen spritfri.

Bakgrund

Socialutskottet har avstyrkt motioner med krav på

att all offentlig representation skall vara

alkoholfri (bet. 1990/91:SoU23). Socialutskottets

uppfattning var att stat och kommun bör visa

återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig

representation. Socialutskottet utgick från att så

skedde utan att riksdagen tog något initiativ i

saken, varför motionerna avstyrktes. I betänkande

1995/96:SoU3 fann socialutskottet ingen anledning

att frångå riksdagens tidigare ställningstagande.

Även konstitutionsutskottet har tidigare behandlat

motioner med yrkanden om alkoholfri representation.

Utskottet har i likhet med socialutskottet inte

funnit anledning att frångå riksdagens

ställningstagande. Utskottet behandlade under hösten

1999 motioner om alkoholfri representation (bet.

1999/2000:KU3). Utskottet vidhöll uppfattningen att

stat och kommun bör visa återhållsamhet med

alkoholservering vid offentlig representation och

utgick från att så sker utan att riksdagen tar något

initiativ i saken. Utskottet avstyrkte därför

motionerna. Under våren 2001 vidhöll utskottet sin

uppfattning att stat och kommun bör visa

återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig

representation och utgick liksom tidigare från att

så sker utan att riksdagen tar något initiativ i

saken (bet. 2000/01:KU3).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.

Motionerna 2001/02:K387 (v, kd, fp, mp, c, s) och

2001/02:K360 (kd) avstyrks.

Tillsättning av högre statliga

tjänster

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstaganden motioner om

ändrat förfarande vid tillsättning av högre

statliga tjänster. Jämför reservation 5 (m).

Motioner

I motionerna 2001/02:K60 (yrkande 9) och

2001/02:K236 (yrkande 17) av Bo Lundgren m.fl. (m)

föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag om införande av ett nytt förfarande vid

utnämningar av högre statliga tjänstemän. Enligt

motionärerna bör det införas ett nytt, öppet

förfarande vid utnämningar av högre statliga

tjänster. Det skulle kunna göras genom att låta

kandidater till sådana tjänster frågas ut offentligt

av det riksdagsutskott som bereder de ärenden som

rör myndighetens eller verkets område.

I motion 2001/02:K203 av Rolf Gunnarsson (m)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

utnämningssystemet. Motionären anför därvid att det

faktum att personer blir utslagna i riksdagsvalet

inte skall vara en grund för utnämning till

exempelvis landshövding eller generaldirektör.

Bakgrund

Allmänt om statliga tjänster

Enligt 11 kap. 9 § regeringsformen tillsätts tjänst

vid en domstol eller vid en förvaltningsmyndighet

som lyder under regeringen av regeringen eller av en

myndighet som regeringen bestämmer. Vid tillsättning

av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid

sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

Närmare bestämmelser finns i lagen (1994:260) om

offentlig anställning. Enligt 4 § skall

skickligheten sättas främst, om det inte finns

särskilda skäl för något annat. I förarbetena till

lagen (prop. 1993/94:65) påpekades att förtjänst och

skicklighet i regeringsformen nämns endast som

exempel och att även andra sakliga grunder kan vägas

in vid bedömningen. Enligt 4 §

anställningsförordningen (1994:373), som trädde i

kraft samtidigt med 1994 års lag om offentlig

anställning, skall myndigheten utöver skickligheten

och förtjänsten också beakta sådana sakliga grunder

som stämmer överens med allmänna arbetsmarknads-,

jämställdhets-, social- och sysselsättningspolitiska

mål.

Myndighetschefer och vissa andra chefer tillsätts

normalt för en bestämd tid, i allmänhet sex år

första gången och därefter tre år per period. Enligt

33 § lagen om offentlig anställning får chefen för

ett statligt affärsverk eller för Statens

arbetsgivarverk - om denne är anställd för bestämd

tid - skiljas från sin anställning före utgången av

denna tid, om det är nödvändigt av hänsyn till

verkets bästa. Är chefen för någon annan

förvaltningsmyndighet som lyder omedelbart under

regeringen anställd för bestämd tid får han eller

hon förflyttas till en annan statlig anställning som

tillsätts på samma sätt om det är påkallat av

organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt med

hänsyn till myndighetens bästa.

I regeringens proposition 1997/98:136 Statlig

förvaltning i medborgarnas tjänst har regeringen

redogjort för sin bedömning av chefsförsörjningen i

statsförvaltningen. Regeringen har enligt

propositionen (s. 50 f.) mot bakgrund av

utnämningsmaktens ökade betydelse sett över sin

chefspolicy och utvecklat riktlinjer för

beredningsprocessen inom Regeringskansliet. Särskild

uppmärksamhet skall ägnas åt att bredda

rekryteringsbasen och få en bättre balans av

kompetens och erfarenheter i kollektivet av

myndighetschefer.

Chefspolicyn omfattar rekrytering, introduktion,

chefsutveckling, mål- och resultatdialog, rörlighet

samt löner och anställningsvillkor.

I fråga om rekryteringen av myndighetschefer anges

att den skall ske utifrån preciserade krav, ett

brett sökförfarande och ett omsorgsfullt

urvalsförfarande. En skriftlig kravprofil, baserad

på myndighetens nuvarande och kommande verksamhet,

skall alltid tas fram innan sökandet efter

kandidater påbörjas. Särskild vikt bör läggas vid

ledaregenskaper och tidigare erfarenheter som chef.

Ett brett sökförfarande innebär att regeringen söker

kandidater även från näringslivet, kommuner och

landsting. Vidare skall det så långt möjligt alltid

finnas en kvinnlig kandidat med i det slutliga

urvalet. Målet att rekrytera så kvalificerade ledare

som möjligt inom statsförvaltningen skall uppnås

genom att ta vara på den kompetens som finns bland

såväl kvinnor som män.

Enligt Statsrådsberedningens PM 1997:4

Samrådsformer i Regeringskansliet har statsministern

särskild betydelse vid beredningen av

utnämningsärenden, och flertalet utnämningar skall

beredas gemensamt med Statsrådsberedningen.

Anställningsförordningen ger möjlighet att

tidsbegränsa en verksledande tjänst.

Statskontoret har på eget initiativ genomfört en

studie om regeringens utnämningsmakt. I studien har

jämförts hur det går till när verkschefer rekryteras

i Sverige med hur det går till i Danmark, England

och Holland. Studien har publicerats under rubriken

Det viktiga valet av verkschef (1999:21).

I studien pekas på att om man vill vidta åtgärder

för att öka förståelsen, trovärdigheten och

öppenheten vad gäller regeringens utövning av

utnämningsmakten kan man diskutera

kompletterande/stödjande insatser under en eller

flera av följande faser i utnämningsprocessen:

sök- och urvalsfasen,

utnämningsfasen,

uppföljningsfasen.

Såvitt avser sök- och urvalsfasen pekas i studien på

att regeringen skulle kunna bredda beslutsunderlaget

för sina verkschefsutnämningar genom att ta fram

skriftliga kravprofiler, annonsera ut lediga

verkschefstjänster, ta stöd av professionella

chefsrekryterare, använda professionella

urvalsmetoder och ingående anställningsintervjuer

med flera kandidater samt referenstagning. Ett

sådant mer formaliserat urvalsförfarande skulle

enligt studien ställa krav på större

beredningsresurser än vad regeringen nu har till

sitt förfogande.

Såvitt avser utnämningsfasen anges att i de

studerade länderna prövats vägen att regeringen tar

råd inför enskilda utnämningsbeslut av någon form av

fristående organ med uppgift att bilda sig en

uppfattning om och rangordna de mest kvalificerade

kandidaterna. Organet skulle utses av regeringen och

bestå av fyra eller fem personer med hög integritet

och ingående erfarenhet av såväl offentlig som

ideell och privat verksamhet.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen inom

ramen för sin granskning av statsrådens

tjänsteutövning och regeringsärendenas

handläggning granskat regeringens utnämningar

till statliga chefstjänster. Senast skedde det

vid 1999/2000 års riksmöte (se bet.

1999/2000:KU20 s. 58 f.). Utskottet inhämtade en

promemoria i ärendet från Regeringskansliet och

höll utfrågning med statsminister Göran Persson.

I betänkandet uttalade utskottet följande.

Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende

fästas endast vid sakliga grunder såsom förtjänst

och skicklighet.

Av Justitiedepartementets promemoria framgår

att regeringen ägnar särskild uppmärksamhet och

stor omsorg åt att bredda rekryteringsbasen och

att få en bra balans av kompetens och

erfarenheter i kollektivet av myndighetschefer.

Ett brett sökförfarande innebär att regeringen

söker kandidater även från näringslivet, kommuner

och landsting. För att ta vara på den kompetens

som finns bland såväl kvinnor som män ser

regeringen till, så långt som det är möjligt, att

kvinnliga kandidater finns med i varje urval som

görs under beredningen. Den omständigheten att en

person har en politisk bakgrund skall enligt

utskottet inte vara diskvalificerande vid

tillsättningen av t.ex. en

generaldirektörstjänst, så länge endast sakliga

grunder som förtjänst och skicklighet är

tillämpliga vid tillsättningen. Utskottet vill i

stället framhålla att politisk erfarenhet ofta

kan vara en viktig erfarenhet när det gäller att

leda offentliga verksamheter. Att det är svårare

att rekrytera personer från näringslivet kan

enligt utskottet ha ett samband med de högre

lönenivåer som ofta tillämpas i näringslivet.

Detta kan också vara en förklaring till att det

kan uppfattas som att det föreligger en politisk

obalans i tillsättningsärendena.

Granskningen föranledde i denna del inga ytterligare

uttalanden från utskottet.

Även under innevarande riksmöte behandlar

utskottet regeringens utnämningspolitik inom ramen

för sin granskning av statsrådens tjänsteutövning

och regeringsärendenas handläggning.

Utredningsbetänkande om utnämningen av högre

domare

I betänkandet Domarutnämningar och domstolsledning -

frågor om utnämning av högre domare och

domstolschefens roll (SOU 2000:99) sägs att

regeringen även fortsättningsvis bör vara det organ

som utnämner de högre domarna och att den inte bör

kunna delegera uppgiften att utnämna ordinarie

domare. Beredningen av utnämningen till högre

domarbefattningar bör enligt betänkandet inledas i

ett särskilt från såväl riksdag som regering

organisatoriskt självständigt beredningsorgan, en

förslagsnämnd, som lämnar regeringen förslag på

lämpliga kandidater. Förslagsnämnden bör vara

lagreglerad. Alla lediga befattningar bör

tillkännages offentligt och ett system med

intresseanmälningar införas. Nämnden skall lämna

regeringen ett offentligt förslag på lämpliga

kandidater till högre befattningar. Regeringen skall

enligt kommittébetänkandet kunna välja fritt bland

de personer som nämnden fört upp på förslag. Om

regeringen vill utse någon person som nämnden inte

fört upp på förslag, skall regeringen anmäla det

till justitieutskottet, som skall hålla offentlig

utfrågning. Om utskottet därefter yttrar sig till

förmån för någon av kandidaterna skall regeringen

vara bunden av yttrandet.

Utredningsbetänkandet, som inte var enigt, har

remissbehandlats och bereds fortfarande inom

Regeringskansliet.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkande 2000/01:KU11 behandlade

konstitutionsutskottet ett antal motioner angående

tillsättningsförfarandet för högre statliga

tjänster. Såvitt gällde utnämningen av domare ansåg

utskottet att beredningen av betänkandet

Domarutnämningar och domstolsledning borde avvaktas

och avstyrkte motionerna i denna del. Utskottet

ansåg vidare att den nämnda beredningen var av

intresse även för bedömningen av

tillsättningsförfarandet för andra högre tjänster,

och utskottet såg inte någon anledning till åtgärd

med anledning av övriga motioner angående

tillsättningsförfarandet för högre statliga

tjänster.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.

Motionerna 2001/02:K60 (m) yrkande 9, 2001/02:K236

(m) yrkande 17 och 2001/02:K203 (m) avstyrks därför.

Regionalt ansvar i förvaltningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om riktlinjer

för regionalt ansvar i statlig

förvaltningsverksamhet.

Motion

I motion 2001/02:K237 av Inger Lundberg m.fl. (s)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

komplettering av handlingsprogram för statlig

verksamhet med riktlinjer om all statlig verksamhets

ansvar för att bidra till regional utveckling.

Därvid anförs att det finns många goda skäl för en

komplettering av handlingsprogrammet med ett avsnitt

om den statliga förvaltningens ansvar för en god

utveckling i hela landet. Självfallet är det inte

någon enkel uppgift att finna goda former för

regional utveckling. Det kräver både medvetenhet,

kunskap och uthållighet från olika statliga aktörers

sida och måste ha stöd i klara mål hos respektive

myndighet. För att det skall bli verklighet krävs

tydlighet i alla de handlingsprogram som härrör från

riksdag och regering.

Gällande reglering

I verksförordningen (1995:1322), som är tillämplig

på myndigheter under regeringen (1 §), anges att

myndighetschefer skall beakta de krav som ställs på

verksamheten när det gäller bl.a. regionalpolitiken

(7 §).

Enligt 2 § förordningen (1997:1258) med

länsstyrelseinstruktion svarar länsstyrelsen för att

länet utvecklas på ett sådant sätt att fastställda

nationella mål får genomslag, samtidigt som hänsyn

skall tas till regionala förhållanden och

förutsättningar. Länsstyrelsen skall särskilt med

ett samlat regionalt perspektiv i länet samordna

olika samhällsintressen inom myndighetens

ansvarsområde. Länsstyrelsen skall främja länets

utveckling och noga följa länets tillstånd samt

underrätta regeringen om vad som är särskilt viktigt

för regeringen att få veta om länet och händelser

som inträffat där. I 3 § anges att länsstyrelsen har

uppgifter inom bl.a. regionalpolitik och regional

näringspolitik.

Av 15 § kommittéförordningen (1998:1474) följer

att kommittéer och särskilda utredare i sina

betänkanden skall redovisa eventuella konsekvenser

av sina förslag i de fall då förslagen har betydelse

för den kommunala självstyrelsen och för

sysselsättning och offentlig service i olika delar

av landet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att gällande ordning får anses

innebära att det åligger statliga myndigheter att

utifrån respektive myndighets förutsättningar bidra

till uppnåendet av regionalpolitiska mål. Utskottet

anser därför att det inte behövs något

tillkännagivande i enlighet med vad som yrkas i

motion 2001/02:K237 (s). Motionen avstyrks.

Poströstning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstagande en motion om att

röstmottagning inte skall hanteras av Posten

AB.

Motion

I motion 2001/02:T56 av Per-Richard Molén m.fl. (m)

anförs att röstmottagning av princip bör anses vara

en myndighetsuppgift som inte skall hanteras av ett

enskilt bolag, dvs. Posten AB. En förändring av

ansvaret för röstmottagandet bör enligt motionärerna

vara möjlig att genomföra inför valåret 2006

(yrkande 3).

Bakgrund

Om en väljare vistas utomlands eller av någon annan

anledning inte kan rösta på valdagen i sin vallokal

får han eller hon rösta på postkontor. Antalet

poströster har sedan poströstningen infördes

successivt ökat. Omkring en tredjedel av samtliga

röster avlämnas numera på posten.

Sedan Postverket ombildades till Posten AB den 1

mars 1994 har den centrala valmyndigheten blivit

central valmyndighet också för förtidsröstningen

inom landet, dvs. för såväl poströstningen som

institutionsröstningen. De närmare villkoren för

utförandet av poströstningen regleras genom avtal

mellan den centrala valmyndigheten och Posten AB.

Den centrala valmyndigheten bestämmer efter samråd

med Posten AB på vilka postkontor röstmottagning

skall anordnas. Posten AB utser dem som skall vara

röstmottagare på postkontor.

Posten AB genomgår för närvarande en omfattande

omorganisation. I framtiden kommer Posten AB att ha

ett nät för kassatjänster (den grundläggande

kassaservicen) och ett nät för brev- och

pakettjänster. Till viss del kommer dessa att

sammanfalla (prop. 2001/02:53).

Det kommer att finnas minst ett postkontor i varje

kommun.

På de postkontor där röstmottagning anordnas skall

det vid ordinarie val till riksdagen och till

landstings- och kommunfullmäktige samt vid val till

Europaparlamentet vara möjligt att rösta fr.o.m. den

artonde dagen före valdagen t.o.m. valdagen. Vid

andra val skall det vara möjligt att rösta på dessa

postkontor fr.o.m. den tionde dagen före valdagen

t.o.m. valdagen. På ett postkontor där

röstmottagning anordnas före valdagen skall det vara

möjligt att rösta under hela den tid då postkontoret

är öppet för allmänheten. Denna tid får begränsas.

Det skall dock alltid vara möjligt att rösta under

minst en timme varje dag då ett sådant postkontor är

öppet för allmänheten. På valdagen skall de

postkontor där röstmottagning anordnas vara öppna

för röstning under minst en timme före klockan 11

och minst en timme efter klockan 15.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkandet Teknik och administration i

valförfarandet (SOU 2000:125) föreslogs vissa

ändringar i den nuvarande ordningen. Kommunerna

skulle ges det övergripande ansvaret för att det

fanns platser i kommunen där väljarna kunde lämna

sina röster före och på valdagen. Valnämnden skulle

enligt förslaget ges möjlighet att finna flexibla

lösningar där röstning på postkontor kunde ses som

ett komplement till annan röstning. Särskild

röstmottagning skulle kunna anordnas på kommunkontor

och andra ställen.

I proposition 2001/02:53 Ändringar i vallagen,

m.m. avvisade dock regeringen detta förslag. Till

skillnad från utredningen, som föreslagit att

poströstningens roll i valsystemet skulle tonas ned

kraftigt, ansåg regeringen att motsatt väg måste

väljas. Bestämmelserna i 11 kap. vallagen om

röstning på postkontor skulle behållas. För att

säkerställa att det i varje kommun finns postkontor

att tillgå för poströstningen i den utsträckning som

följer av vallagen, var det enligt regeringen vidare

nödvändigt att Posten AB:s ansvar i detta avseende

på olika sätt tydliggjordes. Detta skedde dels genom

en hänvisning i den föreslagna lagen om

grundläggande kassaservice (prop. 2001/02:34), dels

genom att regeringen avsåg att ändra bolagsordningen

för Posten AB så att ansvaret för medverkan vid

poströstningen angavs som en av bolagets

verksamheter. Den centrala valmyndigheten skulle

även fortsättningsvis ha det övergripande ansvaret

för genomförandet av poströstningen.

I betänkande 2001/02:KU8 behandlade utskottet den

nyss nämnda propositionen och en motion med samma

innebörd som den nu aktuella. Utskottet underströk

därvid vikten av att väljarnas möjlighet till

förtidsröstning inte försämras. Vidare anförde

utskottet att även andra möjligheter till

förtidsröstning än röstning på postkontor måste

övervägas, särskilt med hänsyn till den

förändringsprocess som Posten AB genomgår. Utskottet

ansåg att poströstningen bör behållas samt att det

är nödvändigt att Posten AB:s ansvar i detta

avseende på olika sätt tydliggörs. Utskottet, som

noterade att regeringen avser att på lämpligt sätt

låta följa upp och utvärdera 2002 års val med

avseende på bl.a. genomförandet av

förtidsröstningen, anförde vidare att ett eventuellt

förslag till ändrade bestämmelser bör föreläggas

riksdagen i sådan tid att ett nytt system kan

införas till valet år 2006. Motionen fick enligt

utskottet anses tillgodosedd och avstyrktes.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.

Motion 2001/02:T56 (m) yrkande 3 kan mot bakgrund av

det anförda anses tillgodosedd och avstyrks.

HBT-kompetens inom offentlig sektor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående arbete motioner om höjd kunskap och

insikt inom offentlig sektor om

homosexuellas, bisexuellas och transpersoners

livsvillkor (HBT-kompetens). Jämför

reservation 6 (v, fp, mp).

Motioner

I motion 2001/02:L367 av Ana Maria Narti m.fl. (fp)

anförs att HBT-kompetensen - dvs. kunskap och insikt

om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners

livsvillkor - måste höjas i samhället, särskilt hos

vissa nyckelgrupper inom den offentliga sektorn. Det

gäller främst rättsväsendet, utbildningen, hälso-

och sjukvården samt socialtjänsten (yrkande 17). I

motion 2001/02:L371 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s,

c, fp, mp) framförs ett yrkande av väsentligen samma

innebörd (yrkande 29).

Bakgrund

Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall den

offentliga makten utövas med respekt för alla

människors lika värde och för den enskilda

människans frihet och värdighet. Enligt 1 kap. 9 §

regeringsformen skall domstolar samt

förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör

uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin

verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt

iaktta saklighet och opartiskhet.

Enligt 4 § förvaltningslagen skall varje myndighet

lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan

hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens

verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den

utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans

art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens

verksamhet. Frågor från enskilda skall besvaras så

snart som möjligt.

I budgetpropositionen för år 2002 (prop. 2001/02:1

utg.omr. 4 s. 26 f.) anför regeringen att polisen

bl.a. skall utveckla sin förmåga att förebygga och

bekämpa brott med rasistiska eller

främlingsfientliga, antisemitiska och homofobiska

inslag. Även åklagarna skall ytterligare utveckla

sin kapacitet att bekämpa sådana brott och

rättsväsendet skall höja sin kompetens på området.

Rättsväsendets anställda skall ha god kunskap såväl

om grunden för brottslighet med sådana inslag som om

situationen för de grupper som utsätts för sådana

brott. Den kunskapen kan också motverka de fördomar

som kan finnas om de grupper som utsätts för sådana

brott. En förbättrad grundutbildning och ökad

fortbildning i dessa frågor bör kunna medverka till

ökad samverkan mellan rättsväsendets myndigheter,

liksom också till förbättrad metodutveckling för att

förebygga och bekämpa denna brottslighet. Samtliga

myndigheter inom rättsväsendet har upprättat

strategier för att garantera att personalen har en

god kunskap på dessa områden och skall

återrapportera de insatser som vidtagits enligt vad

som anges i regleringsbreven för år 2001.

I budgetpropositionen (s. 125 f.) anför regeringen

vidare att Brottsförebyggande rådet, som ett led i

kampen mot brott med rasistiska, främlingsfientliga

eller homofobiska inslag, i regleringsbrevet för år

2000 fick i uppdrag att upprätta en strategi för att

medverka till att säkerställa att rättsväsendets

personal har god kunskap om såväl grunden för dessa

brott som situationen för dem som utsätts för sådana

brott. Brottsförebyggande rådet har i samarbete med

övriga myndigheter inom rättsväsendet utvecklat en

gemensam utbildningsstrategi. För det fortsatta

arbetet har en gemensam arbetsgrupp bildats med

representanter från Brottsförebyggande rådet,

Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten,

Rättsmedicinalverket, Kriminalvården,

Domstolsverket, Brottsoffermyndigheten och

Rikspolisstyrelsen inklusive Säkerhetspolisen för

utbyte av erfarenheter och för att planera

gemensamma aktiviteter.

Av regleringsbrevet för polisen för år 2002 följer

att Rikspolisstyrelsen skall redovisa det

brottsbekämpande arbete som har bedrivits när det

gäller brott med rasistiska, främlingsfientliga,

antisemitiska eller homofobiska inslag samt olaga

diskriminering. Redovisningen skall innehålla en

sammanhållen nationell beskrivning och analys av hur

verksamheten har utvecklats och dess resultat.

Vidare har Rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att

förstärka utbildningen av personalen i frågor om

mänskliga rättigheter.

Av studiehandbok för polisprogrammet läsåret

2001/02 framgår (s. 19 f.) att det i kursplanen för

polisutbildningen ingår moment som tar upp bl.a.

främlingsfientlighet och homofobi.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om insatser för homosexuella m.fl. har

tidigare behandlats av justitieutskottet bl.a. i

betänkandena 2000/01:JuU11 s. 19 f. och

2000/01:JuU14 s. 12 f. Utskottet avstyrkte där

yrkanden liknande de nu aktuella bl.a. med hänvis-

ning till att det pågick arbete med den inriktning

som motionärerna efterfrågade.

Riksdagen följde utskottet (prot. nr 2000/01:76,

2000/01:83 och 2001/02:

78).

Socialutskottet har i betänkande 2000/01:SoU13

behandlat och avstyrkt ett motionsyrkande liknande

de nu aktuella. Utskottet framhöll att det behövs

kraftfulla åtgärder för att på alla områden

motarbeta fördomar, okunskap och olika former av

diskriminering på grund av sexuell läggning. Detta

angavs vara av betydelse inte minst för att motverka

ohälsa. Vidare hänvisade utskottet till att det

nyligen åter hade framhållit vikten av att hälso-

och sjukvårdspersonalen har goda kunskaper om homo-,

bi- och transsexuellas behov av vård (bet.

2000/01:SoU10). Utskottet såg positivt på den av

regeringen framlagda handlingsplanen mot bl.a.

homofobi och diskriminering. I planen redogjordes

bl.a. för de åtgärder som vidtagits för att höja

personalkompetensen på området och för att motarbeta

sexuell diskriminering. Utskottet hänvisade till att

regeringen också avsåg att återkomma i vissa

frågeställningar bl.a. rörande transsexuella.

Utskottet förutsatte att regeringen fortsatte att

närmare kartlägga övriga problem och då det var

erforderligt lämnade förslag till hur dessa skall

lösas. Motionen fick enligt utskottet anses

åtminstone delvis tillgodosedd med det anförda.

Riksdagen följde utskottet (prot. nr 2000/01:114).

Konstitutionsutskottet har i betänkande

1999/2000:KU3 behandlat ett motionsyrkande om höjd

kompetens hos nyckelgrupper inom offentlig sektor

när det gäller kunskap om och insikt i homosexuellas

livsvillkor. Utskottet, som avstyrkte motionen,

hänvisade bl.a. till de riktlinjer för regeringens

fortsatta arbete med att utveckla den statliga

förvaltningen som hade lagts fram i proposition

1997/98:136 Statlig förvaltning i medborgarnas

tjänst. Vidare hänvisade utskottet till att

regeringen hade inrättat en särskild myndighet,

Statens kvalitets- och kompetensråd, som skall vara

central förvaltningsmyndighet med uppgift att i

medborgarnas intresse stödja och stimulera arbetet

med kvalitetsutveckling och kompetensförsörjning

inom den statliga förvaltningen. Rådet har till

uppgift att stödja och stimulera myndigheterna i

deras arbete med kvalitetsutveckling och

kompetensförsörjning. Utskottet uttalade att det

utgick från att myndigheterna prioriterar

utbildnings- och fortbildningsinsatser utifrån

respektive myndighets behov.

Utskottets ställningstagande

Utskottet, som konstaterar att det pågår arbete

med den inriktning som motionärerna efterfrågar,

anser sig kunna fortsatt utgå från att myndigheterna

prioriterar utbildnings- och fortbildningsinsatser

utifrån respektive myndighets behov. Utskottet

vidhåller således sin tidigare bedömning och

avstyrker därför motionerna 2001/02:L367 (fp)

yrkande 17 och 2001/02:L371 (v, s, c, fp, mp)

yrkande 29.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Utvidgad skyldighet att meddela skriftligt

beslut (punkt 2)

av Kenneth Kvist (v) och Mats Einarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K245.

Ställningstagande

Socialtjänstlagen ger den enskilde medborgaren rätt

till hjälp och stöd när han eller hon inte själv kan

tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda

på annat sätt. Den som är funktionshindrad har

särskilda rättigheter garanterade genom lag om stöd

och service till vissa funktionshindrade. Beslut med

anledning av dessa lagar kan överklagas. Detta

förutsätter emellertid att besluten har meddelats

skriftligen till den hjälpsökande. Enligt den

nuvarande lydelsen av förvaltningslagen är det

myndigheten som bestämmer om underrättelsen skall

ske muntligt eller skriftligt. Den hjälpsökande har

visserligen rätt till skriftligt besked, men kan

lätt bli överrumplad och känner oftast inte heller

till att han eller hon har rätt till ett skriftligt

besked.

Rättssäkerheten skulle förbättras väsentligt om

beslut alltid meddelas skriftligt. Eftersom den som

söker hjälp är i en utsatt situation socialt, på

grund av ålder eller funktionshinder kan ett

muntligt besked innebära osäkerhet om innebörden av

ett beslut även om det varit positivt. Det är inte

heller säkert att ett positivt beslut verkställs och

då kan den enskildes situation bli än besvärligare.

Därför bör förvaltningslagen ändras så att

myndigheten åläggs att underrätta den sökande

skriftligen om det beslut som fattats med anledning

av hans eller hennes ansökan. Enligt vår mening bör

regeringen därför, i enlighet med vad som anförs i

motion 2001/02:K245, återkomma till riksdagen med

förslag på sådan ändring av förvaltningslagen. Detta

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

2. Dröjsmålstalan (punkt 3)

av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Lars

Hjertén (m), Björn von der Esch (kd), Nils

Fredrik Aurelius (m), Åsa Torstensson (c), Helena

Bargholtz (fp) och Margareta Nachmanson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K286, 2001/02:

K328 och 2001/02:K371 yrkande 31 i denna del.

Ställningstagande

I en rättsstat är det viktigt att medel står till

buds som garanterar den enskilde medborgarens rätt

till en säker och snabb handläggning av ett ärende.

Detta är enligt vår mening särskilt angeläget vad

gäller fall av myndighetsutövning mot den enskilde.

Den enskildes ställning gentemot den offentliga

förvaltningen bör därför stärkas genom införandet av

en s.k. dröjsmålstalan. En sådan talan ger den

enskilde en möjlighet att i domstol få prövat om ett

förvaltningsärende onödigt uppehålls hos den

myndighet som har att fatta beslut i ärendet.

Möjlighet till dröjsmålstalan bör enligt vår mening

finnas avseende förvaltningsärenden som omfattar

myndighetsutövning mot den enskilde. Vi anser mot

denna bakgrund att regeringen, i enlighet med vad

som anförs i motionerna 2001/02:K286, 2001/02:K328

och 2001/02:K371 yrkande 31 i denna del, bör lägga

fram förslag till lag om dröjsmålstalan. Detta bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3. Bemötandefrågor (punkt 4)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K371 yrkande 31 i denna

del, 2001/02:So240 yrkande 3 och 2001/02:So626

yrkande 3.

Ställningstagande

I förvaltningslagen finns angivet vilka rättigheter

medborgarna har i fråga om att ta del av handlingar,

information m.m. Det som saknas är enligt min mening

riktlinjer för bemötande av medborgarna. Behovet av

ett värdigt bemötande av medborgarna gäller alla

myndigheter som t.ex. försäkringskassor,

arbetsförmedlingar och taxeringsmyndigheter. I

förvaltningslagen bör därför införas ett tillägg

angående bemötandefrågor. Med bifall till motionerna

2001/02:K371 yrkande 31 i denna del, 2001/02:So240

yrkande 3 och 2001/02:So626 yrkande 3 bör riksdagen

som sin mening ge regeringen detta till känna.

4. Alkoholfri representation (punkt 9)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K360 och 2001/02:K387.

Ställningstagande

Arbetslivet är ett område som jag anser bör vara

alkoholfritt. Statliga medel skall inte användas för

alkoholinköp. Detta är enligt min mening ett viktigt

skäl för en alkoholfri offentlig representation. Det

viktigaste skälet är emellertid att det är ett

konkret sätt för stat, landsting och kommun att visa

solidaritet med dem som har eller riskerar att få

alkoholproblem. Som ett föredöme för övrig offentlig

verksamhet bör därför all representation i riksdagen

och den statliga förvaltningen vara alkoholfri.

Detta bör, med bifall till motionerna 2001/02:K360

och 2001/02:K387, ges regeringen till känna.

5. Tillsättning av högre statliga tjänster

(punkt 10)

av Per Unckel (m), Lars Hjertén (m), Nils Fredrik

Aurelius (m) och Margareta Nachmanson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K60 yrkande 9 och

2001/02:K236 yrkande 17 och avslår motion

2001/02:K203.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning bör regeringens

utnämningsmakt ses över i syfte att öka

öppenheten vid tillsättningen av statliga

myndighets- eller verkschefer och andra

topptjänster. En möjlighet att öka detta

inflytande skulle kunna vara att låta

kandidater till sådana tjänster frågas ut

offentligt inför det riksdagsutskott som

bereder ärenden som rör myndighetens eller

verkets område. Regeringen bör utreda frågan

och återkomma till riksdagen med förslag i

dessa frågor. Vad som nu har anförts bör med

bifall till motion 2001/02:K60 yrkande 9 och

2001/02:K236 yrkande 17 ges regeringen till

känna. Vi anser däremot inte att något

tillkännagivande enligt motion 2001/02:K203

är påkallat.

6. HBT-kompetens inom offentlig förvaltning

(punkt 13)

av Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v), Per

Lager (mp) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:L367 yrkande 17 och

2001/02:L371 yrkande 29.

Ställningstagande

Vi anser att kraftfulla åtgärder bör vidtas för

att på alla områden motarbeta fördomar, okunskap och

olika former av diskriminering av på grund av

sexuell läggning. En ökad HBT-kompetens inom den

offentliga sektorn är av stor betydelse, inte minst

för att motverka ohälsa och för att stärka dessa

gruppers rättssäkerhet samt deras tillgång till

utbildning och god social omvårdnad. Med bifall till

motionerna 2001/02:L367 yrkande 17 och 2001/02:L371

yrkande 29 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen detta till känna.

Särskilda yttranden

Metod för att belysa jämställdhetsperspektivet

i förvaltningen

av Per Lager (mp).

Jämställdhetsperspektivet bör ingå i alla beslut,

vid utformning av alla verksamheter, på i stort sett

alla områden i samhället (s.k. jämtegrering). Jag

anser att regeringen bör uppmuntra och stödja

genomförandet av olika metoder för jämtegrering. Som

ett exempel på jämtegrering vill jag peka på 3 R-

metoden, som har tagits fram av Kommunförbundet. 3

R-metoden har applicerats med gott reslutat i vissa

nämnder, deras tillhörande förvaltningar och

verksamheter.

Poströstning

av Per Unckel (m), Lars Hjertén (m), Nils Fredrik

Aurelius (m) och Margareta Nachmanson (m).

Principiellt anser vi att poströstning bör anses

vara en myndighetsuppgift som inte skall hanteras av

ett enskilt bolag. En förändring av ansvaret för

röstmottagandet bör enligt vår mening vara möjlig

att genomföra inför valåret 2006. Vi har dock

noterat att regeringen avser att på lämpligt sätt

låta följa upp och utvärdera 2002 års val med

avseende på bl.a. genomförandet av

förtidsröstningen. Vid angivna förhållanden anser vi

att resultatet av denna utvärdering bör avvaktas.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

Regeringens skrivelse 2000/01:151 Regeringens

förvaltningspolitik.

Följdmotion

2001/02:K1 av Ola Karlsson och Jeppe Johnsson (m)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

om tillämpningen av offentlighetsprincipen hos

anställda inom förvaltningen i enlighet med vad som

anförs i motionen.

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02:K60 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om införande av ett nytt förfarande vid

utnämningar av högre statliga tjänstemän i enlighet

med vad som anförs i motionen.

2001/02:K203 av Rolf Gunnarsson (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om utnämningssystemet för bl.a.

landshövdingar/generaldirektörer, ambassadörer m.m.

2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utnämningsmakten.

2001/02:K237 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om komplettering av

handlingsprogram för statlig verksamhet med

riktlinjer om all statlig verksamhets ansvar för att

bidra till regional utveckling.

2001/02:K239 av Sylvia Lindgren och Christina

Axelsson (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

att underlätta kontaktmöjligheterna mellan

medborgare och myndigheter.

2001/02:K245 av Mats Einarsson m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till sådan ändring i förvaltningslagen att den

sökande garanteras skriftligt besked om beslut

enligt vad i motionen anförs.

2001/02:K286 av Maria Larsson (kd) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om översyn av förvaltningslagen med

syfte att sätta en tydlig tidsgräns för myndigheters

svar till medborgare.

2001/02:K328 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till lag om dröjsmålstalan enligt vad i motionen

anförs.

2001/02:K360 av Tuve Skånberg och Fanny Rizell (kd)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen och

riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen

anförs om en policy för alkoholfri representation

för statlig förvaltning och för riksdagen.

2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om införandet av en

medborgarnas rättighetslista.

2001/02:K387 av Eva Zetterberg m.fl. (v, kd, fp, mp,

c, s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om alkoholfri

representation.

2001/02:Ju388 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att alla anställda inom offentlig verksamhet

skall få grundläggande information om

meddelarfriheten som tillkommer dem enligt yttrande-

och tryckfrihetsgrundlagarna.

2001/02:L367 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kunskapen om

homosexuellas, bisexuellas och transpersoners

situation hos nyckelgrupper inom den offentliga

sektorn.

2001/02:L371 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c, fp,

mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att de som verkar

vid myndigheter har bättre kompetens i HBT-frågor.

2001/02:Sf402 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs om behovet av jämtegrering.

2001/02:So240 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i förvaltningslagen kring

bemötandefrågor.

2001/02:So626 av Viviann Gerdin och Lena Ek (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det i

förvaltningslagen bör införas ett tillägg angående

bemötandefrågorna.

2001/02:T56 av Per-Richard Molén m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om röstmottagandet i

samband med poströstning.

2001/02:T465 av Sven Bergström m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att myndigheter

skall erbjuda samtliga tjänster som intelligenta

tjänster fr.o.m. den 1 januari 2004.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det bör ankomma

på regeringen att ge erforderliga uppdrag åt

myndigheter och att tillskjuta medel inom ramen för

utgiftsområdena för att förverkliga idén om en

myndighetskontakt.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökad

användarvänlighet i myndigheternas IT-baserade

information.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att genom

regleringsbrev tillse att alla myndigheter senast

den 1 januari 2003 är anpassade till ett

gemensamt SHS-system.

2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

14. Riksdagen begär att regeringen vidtar åtgärder

för att komma till rätta med osakliga löneskillnader

för handläggarna i Regeringskansliet, i enlighet med

vad som anförs i motionen.