Bet. 2001/02:KU28

Konstitutionsutskottets betänkande

2001/02:KU28

Vissa tobaksfrågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 2001/02:64 Vissa tobaksfrågor samt tre

motioner som väckts med anledning av propositionen

och två motioner från den allmänna motionstiden

2001. I propositionen föreslås förbud för

näringsidkare att vid marknadsföring av andra varor

än tobaksvaror eller tjänster som riktas till

konsumenter använda varukännetecken som till någon

del är i bruk för vara enligt gällande bestämmelser

om varumärken.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Avslag på propositionen

Riksdagen avslår motion 2001/02:K41 yrkande 1 i

denna del.

2. Förbud mot indirekt tobaksreklam i

tobakslagen

Riksdagen beslutar att skjuta upp behandlingen

av regeringens förslag till 14 a § lag om ändring

i tobakslagen (1993:581) och motionerna

2001/02:K42 yrkande 2 och 2001/02:K38 yrkande 1

till 2002/03 års riksmöte. Därmed avslår

riksdagen motion 2001/02:So422 yrkande 2.

3. Ändring i tryckfrihetsförordningen

Riksdagen antar som vilande regeringens förslag

till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen.

Därmed avslår riksdagen motion 2001/02:K42

yrkande 1.

Reservation (m)

4. Uppdrag till Konsumentverket och Statens

folkhälsoinstitut

Riksdagen avslår motion 2001/02:So615 yrkande

3.

5. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen beslutar att skjuta upp behandlingen av

regeringens förslag till 1 och 15 §§ lag om ändring

i tobakslagen (1993:581) och regeringens förslag

till lag om ändring i marknadsföringslagen

(1995:450) till 2002/03 års riksmöte.

Stockholm den 16 april 2002

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per

Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Ingvar Svensson (kd), Inger René (m),

Mats Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt

(s), Kenth Högström (s), Mats Einarsson (v), Björn

von der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Per

Lager (mp), Åsa Torstensson (c), Helena Bargholtz

(fp), Britt-Marie Lindkvist (s), Margareta

Nachmanson (m) och Peter Pedersen (v).

2001/02

KU28

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I samband med behandlingen av propositionen Vissa

ändringar i tobakslagen (1993:581) gav riksdagen

regeringen till känna att frågan om förtäckt

tobaksreklam skyndsamt måste utredas (prop.

1993/94:98, bet. 1993/94:SoU17, rskr. 1993/94:149).

Den 1 september 1994 gav regeringen en särskild

utredare i uppdrag att utreda frågan om förbud mot

indirekt tobaksreklam och möjligheterna att införa

ett sådant förbud. I november 1995 överlämnade den

särskilde utredaren sitt betänkande Indirekt

tobaksreklam (SOU 1995:114). Betänkandet har remiss-

behandlats. Regeringen beslutade den 14 december

1995 att tillsätta en kommitté med uppgift att

utarbeta nationella mål för hälsoutvecklingen.

Kommittén antog namnet Nationella

folkhälsokommittén. I oktober 2000 överlämnade

kommittén sitt slutbetänkande Hälsa på lika villkor

- nationella mål för folkhälsan (SOU 2000:91).

Betänkandet har remissbehandlats.

I propositionen behandlar regeringen de förslag

som har lämnats i betänkandet Indirekt tobaksreklam

och de förslag om ändringar i tobakslagen (1993:581)

och om åtgärder för att förstärka arbetet med

tobaksprevention som har lämnats i betänkandet Hälsa

på lika villkor - nationella mål för folkhälsan.

Förslagen i propositionen har utformats i samarbete

med Vänsterpartiet.

Regeringen beslutade den 1 november 2001

att inhämta Lagrådets yttrande. Lagrådet

har i allt väsentligt godtagit förslagen

men har också föreslagit vissa ändringar.

Regeringen har i propositionen följt

Lagrådets förslag. I övrigt har vissa

redaktionella ändringar gjorts.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Tobaksreklam

Regler om tobaksreklam i Sverige

Lagregler

Tobakslagen (1993:581) trädde i kraft den 1 juli

1993 och ersatte bl.a. den då gällande lagen

(1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring

av tobaksvaror, den s.k. tobaksreklamlagen. Regler

om tobaksreklam och andra marknadsföringsåtgärder

beträffande tobaksvaror finns sedan den 1 januari

1997 i 14 och 15 §§ tobakslagen. I 14 § första

stycket tobakslagen finns ett förbud för

näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till

konsumenter att använda kommersiella annonser i

periodiska skrifter eller i andra därmed jämförbara

skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen (TF) är

tillämplig. Förbudet omfattar också kommersiella

annonser i ljudradio- eller TV-program och sådana

TV-sändningar över satellit som omfattas av radio-

och TV-lagen (1996:844). Enligt 14 § andra stycket

tobakslagen skall en näringsidkare vid

marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter på

något annat sätt än som avses i första stycket

iaktta särskild måttfullhet. I synnerhet gäller,

enligt bestämmelsen, att reklam eller annan

marknadsföring inte får vara påträngande, uppsökande

eller uppmana till bruk av tobak.

I 15 § tobakslagen har det gjorts en koppling till

det marknadsrättsliga påföljdssystemet. En

marknadsföringsåtgärd som strider mot 14 § skall,

vid tillämpningen av 4, 14 och 19 §§

marknadsföringslagen (1995:450), anses var

otillbörlig mot konsumenter. Detta innebär att en

näringsidkare vars marknadsföring strider mot

bestämmelserna i tobakslagen kan förbjudas att

fortsätta med den marknadsföringen eller att vidta

någon annan liknande åtgärd. Förbud kan meddelas

också anställda hos näringsidkaren och andra som

handlar på näringsidkarens vägnar samt var och en i

övrigt som väsentligt har bidragit till

marknadsföringen. Ett förbud skall normalt förenas

med vite. En överträdelse av förbudet mot att

marknadsföra tobaksvaror i kommersiella annonser i

ljudradio- eller TV-program kan också medföra

marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i

22-28 §§ marknadsföringslagen (se 15 § andra

meningen tobakslagen). Marknadsstörningsavgift får

dock inte åläggas någon för en överträdelse av ett

förbud som har meddelats vid vite enligt

bestämmelserna i marknadsföringslagen.

Förbudet i 14 § tobakslagen för näringsidkare att

marknadsföra tobaksvaror i kommersiella annonser i

tryck föregicks av att det år 1974 infördes stöd för

en sådan reglering i 1 kap. 9 § 1 TF. Enligt den

bestämmelsen gäller, utan hinder av TF, vad i lag är

stadgat om förbud mot kommersiell annons i den mån

annonsen används vid marknadsföring av

alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. Ett

motsvarande undantag finns intaget i

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Enligt 1 kap. 12 §

första stycket YGL gäller vad som sägs i TF om att

föreskrifter i lag får meddelas i fråga om vissa

kommersiella annonser också i fråga om radioprogram

och tekniska upptagningar.

Konsumentverkets riktlinjer

Konsumentverket utfärdade år 1979 riktlinjer för

tillämpningen av den numera upphävda

tobaksreklamlagen. Riktlinjerna skärptes år 1986

(KOVFS 1986:2). Syftet var bl.a. att dels främja en

enhetlig och följdriktig tillämpning av

föreskrifterna om särskild måttfullhet i tobaks-

reklamlagen, dels markera och förtydliga den skärpta

tolkning av bestämmelserna i tobaksreklamlagen som

riksdagen hade framfört önskemål om (se t.ex. bet.

1985/86:LU13). 1986 års riktlinjer ersattes år 1998

med nya riktlinjer (KOVFS 1998:7), vilka ansluter

till bestämmelserna i 14 och 15 §§ tobakslagen och

4 § marknadsföringslagen. Huvudsyftet med

riktlinjerna är att precisera kravet på särskild

måttfullhet i 14 § andra stycket tobakslagen och att

främja en enhetlig tillämpning av denna regel.

Enligt riktlinjerna innebär kravet på särskild

måttfullhet att marknadsföringen skall präglas av

stark återhållsamhet, relevans och saklighet.

Åtgärder som är aggressiva, övertalande eller som

väcker särskild uppmärksamhet får därmed inte

förekomma i marknadsföringen. I linje med detta får

inte uppmaningar till tobaksbruk förekomma, och all

marknadsföring skall begränsas till en saklig

presentation av exempelvis varans egenskaper,

ursprung och pris. Rubrik och layout får inte heller

vara särskilt framträdande eller slående.

Enligt riktlinjerna får vissa

marknadsföringsåtgärder som gäller tobaksvaror inte

förekomma. Exempel på sådana förbjudna åtgärder är

utomhusreklam, direktreklam, reklamfilm på biograf,

reklam inom skola eller annan utbildningsanstalt och

provutdelning till annan än den som är minst 20 år

och i färd med att köpa tobaksvaror.

Marknadsföringsåtgärder på och vid säljställe får

dock förekomma, om åtgärderna uppfyller kravet på

särskild måttfullhet.

Riktlinjerna innebär att Konsumentverket har

möjlighet att ingripa om ett företag vidtar en

åtgärd som strider mot dem. Normalt sker detta genom

att Konsumentverket kontaktar företaget. Om

företaget inte vidtar rättelse kan

Konsumentombudsmannen (KO) låta domstol pröva åtgär-

den eller själv utfärda ett s.k. förbudsföreläggande

för företagets godkännande.

Närmare om reklamförbudet i

tobakslagen

Allmänt

Bestämmelserna i 14 § tobakslagen reglerar en

näringsidkares marknadsföring av tobaksvaror till

konsumenter. Begreppet näringsidkare tar sikte på

var och en - såväl fysisk som juridisk person - som

yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art.

Såväl producenter som återförsäljare omfattas alltså

av begreppet näringsidkare. Uttrycket konsument tar

i första hand sikte på privatpersoner.

Konsumentkretsen kan emellertid utgöras av alla som

förvärvar eller avser att förvärva en vara för

slutlig konsumtion (se prop. 1977/78:178 s. 47).

Reglerna i paragrafen avser som nämnts situationer

då en näringsidkare marknadsför en tobaksvara till

konsumenter. Detta innebär att det skall vara fråga

om åtgärder som syftar till att främja avsättningen

av tobaksvaran. Marknadsföringen skall dessutom avse

näringsidkarens verksamhet eller varor som

tillhandahålls i den verksamheten. Utanför

tillämpningsområdet faller åtgärder som inte har

rent kommersiella förhållanden till föremål, t.ex.

åsiktsannonsering.

Bestämmelserna i tobakslagen om reklamförbud är

inte tillämpliga i förhållandet mellan skilda

säljled. Marknadsföringsåtgärder som riktar sig till

återförsäljare av tobaksvaror faller därmed utanför

bestämmelsen. Som exempel kan nämnas

marknadsföringsåtgärder som ett tobaksföretag riktar

till detaljister och restauranger. Bestämmelserna om

marknadsföring av tobaksvaror tar i princip sikte

endast på marknadsföringen av sådana varor i

Sverige. Bestämmelserna kan emellertid även

tillämpas beträffande reklammaterial som har

producerats i utlandet och sedan distribuerats till

konsumenter i Sverige, vilket hänger samman med att

det i princip saknar betydelse var marknadsföringen

har sitt ursprung.

Begreppen reklam och annan marknadsföring

I tobakslagen förekommer uttrycken reklam och

marknadsföring. Uttrycket marknadsföring förekommer

också i marknadsföringslagen (1995:450), som

tobakslagens påföljdssystem anknyter till.

I förarbetena till de nu gällande reglerna om

reklam i tobakslagen (prop. 1993/94:98 s. 20 f.)

anges exempel på såväl reklamåtgärder som andra

marknadsföringsåtgärder. Som exempel på

reklamåtgärder anges annonser i press, radio och TV

samt på film, affischer och annan skyltning utomhus,

i butiker m.m., medan varuprover och presenter,

pristävlingar, realisationer, exponering av varor på

utställningar, ambulerande försäljning, försäljning

från stånd utanför butiker och annat saluhållande

anges som exempel på marknadsföringsåtgärder som

inte är reklam. Begreppet marknadsföring är således

mera vidsträckt än begreppet reklam.

Redan i förarbetena till tobaksreklamlagen

framhölls att begreppet marknadsföring i lagen

skulle ha samma innebörd som i marknadsföringslagen

(prop. 1977/78:178 s. 47 och 54). Ingen ändring

avsågs i sak vid införandet av den nuvarande

tobakslagen (prop. 1992/93:185 s. 57). Med begreppet

marknadsföring avses i marknadsföringslagen varje

reklamåtgärd eller annan åtgärd i näringsverksamhet

som är ägnad att främja avsättningen av och

tillgången till varor, tjänster, fast egendom,

arbetstillfällen och andra nyttigheter (3 §). Hit

hör i första hand reklamåtgärder eller andra

handlingar som vänder sig till allmänheten eller en

viss grupp av intressenter, exempelvis

tidningsannonser och säljbefrämjande åtgärder av

allmän inriktning. Begreppet täcker emellertid också

åtgärder som är inriktade på enskilda individer,

exempelvis muntliga säljargument som en försäljare

använder vid en förhandling med en enskild kund.

Även själva saluhållandet av en vara omfattas av

begreppet marknadsföring. Det gäller även om

saluhållandet är rent passivt.

Enligt marknadsföringslagen omfattar begreppet

marknadsföring inte bara avsättningsfrämjande

åtgärder utan också inköps- eller andra an-

skaffnings-främjande åtgärder, dvs. sådana åtgärder

som riktas bakåt mot t.ex. kreditgivare eller

leverantör (2 §). Det är i första hand fråga om åt-

gärder som en näringsidkare vidtar när han själv

efterfrågar varor eller tjänster. Det är dock att

märka att det endast är avsättningsfrämjande åt-

gärder som omfattas av bestämmelserna i 14 §

tobakslagen.

14 § första stycket tobakslagen

Förbudet i 14 § första stycket tobakslagen gäller

användningen av kommersiella annonser i periodiska

skrifter och andra därmed jämförbara skrifter som

omfattas av tryckfrihetsförordningen (TF). Förbudet

gäller också sådana annonser i ljudradio- och TV-

program samt i TV-sändningar över satellit som

omfattas av radio- och TV-lagen (1996:844). Med

periodisk skrift avses enligt 1 kap. 7 § TF

tidningar, tidskrifter och andra sådana tryckta

skrifter som enligt utgivningsplan är avsedda att

utges under en bestämd titel med minst fyra nummer

eller häften årligen. De skall vidare komma ut vid

särskilda tidpunkter. Till periodiska skrifter

räknas även löpsedlar och bilagor som hör samman med

tidningen eller tidskriften. Reklamförbudet avser

också kommersiella annonser i andra skrifter som

omfattas av TF och som i fråga om ordningen för ut-

givningen är jämförbara med en periodisk skrift. Det

är här fråga om sådana tidningar eller tidskrifter

som kommer ut med viss periodicitet utan att

utgivningen uppgår till fyra nummer årligen. Utanför

reklamförbudets tillämpningsområde faller däremot

affischer, reklambroschyrer, foldrar, etiketter,

förpacknings- och emballagetryck, prislistor och

liknande tryckalster. I fråga om förbudet mot

kommersiella annonser i radio och TV omfattar

reklamförbudet inte endast marksända program utan

också program som sänds via kabel eller satellit.

Med uttrycket kommersiell annons avses - i fråga

om tryckta skrifter - framställningar som kan sägas

ingå i en annons. Utanför begreppet faller däremot

rent redaktionell text. Framställningar i sådan text

är alltså skyddade fullt ut av regleringen i TF. På

motsvarande sätt är vad som faller utanför begreppet

kommersiell annons på ljudradio- och TV-området

skyddat av reglerna i yttrandefrihetsgrundlagen

(YGL). I regel föreligger det inte några svårigheter

att skilja en annons från rent redaktionell text när

det gäller tryckta skrifter. Det bör emellertid

framhållas att den rent yttre utformningen inte är

utslagsgivande. Även s.k. textreklam kan i vissa

fall träffas av reklamförbudet i bestämmelsen. När

det gäller ljudradio- och TV-program är det i första

hand sådana program som sänds under särskilt

avgränsad annonstid som omfattas av begreppet

kommersiell annons. Det är emellertid inte något

villkor. Vad som förekommer inom ramen för ett

vanligt program inom ordinarie sändningstid kan dock

i praktiken endast i sällsynta fall anses som

annonsering. Program i ljudradio och TV kan i

princip jämföras med redaktionell text i tryckt

skrift. Sådana program faller alltså i regel utanför

begreppet kommersiell annons och skyddas därför i

princip fullt ut av bestämmelserna i YGL.

Annonsen skall vidare - för att träffas av

förbudet - vara kommersiell. Det innebär att den

skall utgöra ett medel för marknadsföring av en

vara. Det skall alltså av innehållet i annonsen

framgå att syftet är att främja avsättningen av en

vara. För att reklamförbudet i 14 § skall bli

tillämpligt räcker det således inte att en annons

återger en röksituation eller avbildar ett

cigarettpaket. Det krävs dessutom att en tobaksvara

marknadsförs i annonsen. Det kan emellertid vara

fallet även om annonsen i första hand avser reklam

för en annan vara än en tobaksvara. Avgörande för om

förbudet blir tillämpligt är nämligen det sätt på

vilket tobaksvaran framhävs i annonsen. I begreppet

kommersiell annons ligger vidare att annonsen skall

ha rent kommersiella förhållanden till föremål, dvs.

avse näringsidkarens näringsverksamhet eller där

tillhandahållna varor. En annons som härrör från

någon annan än den som har ett kommersiellt intresse

av att avsätta en annonserad vara faller utanför

begreppet kommersiell annons. Så kallad

åsiktsannonsering omfattas därför inte av

reklamförbudet. Utanför förbudet faller t.ex.

annonskampanjer som syftar till att upplysa om

tobakens skadeverkningar.

Reklamförbudet tar sikte på reklamåtgärder på den

svenska marknaden. Svenska näringsidkares

marknadsföring på utländska marknader faller således

utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Bestämmel-

sens tillämpningsområde i fråga om kommersiella

annonser i tryckta skrifter är därmed detsamma som

marknadsföringslagens. Normalt saknar det betydelse

var marknadsföringsåtgärderna har sitt ursprung. Det

innebär att bestämmelserna kan tillämpas även i

fråga om reklammaterial som har producerats i

utlandet och sedan distribuerats till konsumenter i

Sverige. Det är däremot inte möjligt att med stöd av

bestämmelserna i 14 § vidta åtgärder beträffande en

annons i en utländsk tidning som - i vart fall i

första hand - är avsedd för spridning i utlandet

även om vissa exemplar av tidningen skulle förekomma

i Sverige. På motsvarande sätt förhåller det sig

beträffande kommersiella annonser i TV-program.

Reklamförbudet tar således i första hand sikte på

den svenska annonsörens verksamhet med inriktning på

den svenska marknaden. Man kan också ingripa mot

andra kommersiella annonser om de förekommer i TV-

sändningar över satellit som omfattas av radio- och

TV-lagen.

14 § andra stycket tobakslagen

Bestämmelsen i 14 § andra stycket tobakslagen

reglerar situationer då en näringsidkare marknadsför

tobaksvaror till konsumenter på något annat sätt än

genom annonsering i de medier som anges särskilt i

paragrafens första stycke. Bestämmelsen i andra

stycket innehåller ett krav på att näringsidkaren då

skall iaktta särskild måttfullhet. I synnerhet

gäller att reklam och annan marknadsföring inte får

vara påträngande eller uppsökande eller uppmana till

bruk av tobak. Särskild måttfullhet innebär att

marknadsföringen av tobaksvaror skall utformas så

att den så litet som möjligt främjar ökat

tobaksbruk. När det gäller förbudet mot

marknadsföringsåtgärder som är påträngande eller

uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak, anges

i riktlinjerna att aggressiva, övertalande eller

särskilt uppmärksamhetsväckande åtgärder inte får

förekomma.

Kravet på att särskild måttfullhet skall iakttas

vid marknadsföringen av tobaksvaror tar sikte på i

första hand reklamens spridningsvägar. Det innebär

att tobaksreklam normalt sett inte får förekomma i

medier med stor genomslagskraft. Såväl utomhusreklam

som s.k. direktreklam utgör exempel på reklamformer

med stor genomslagskraft. Detsamma gäller reklam

inom sjukhus och på allmänna kommunikationsmedel, i

vänthallar samt i lokaler för ungdom och vid

sportevenemang. Reklam på förpackningar och på och

vid säljställen är dock i viss omfattning tillåten.

Hos detaljister får det alltså förekomma t.ex.

affischer med tobaksreklam. Även i skyltfönster får

tobaksreklam förekomma. En förutsättning är

emellertid att reklamen inte är alltför

framträdande. Även i vissa andra lokaler där

tobaksvaror säljs - t.ex. restauranger - är det

tillåtet med tobaksreklam. Kravet på särskild

måttfullhet tar också sikte på själva innehållet i

ett reklammeddelande. Budskapet i ett sådant

meddelande skall begränsas till relevanta fakta om

själva varan och dess egenskaper. Uppgifterna skall

vidare presenteras i saklig form. Rubrik och layout

får inte vara särskilt framträdande eller slående.

Kravet på särskild måttfullhet avser också andra

säljfrämjande åtgärder än reklamåtgärder. Det

innebär bl.a. att lotterier, reklampristävlingar

samt rabattmärkeserbjudanden m.m. utgör exempel på

marknadsföringsåtgärder som strider mot kravet på

särskild måttfullhet och följaktligen inte får

förekomma.

Sponsring

Regler om sponsring finns i svensk lag i radio- och

TV-lagen (1996:844). Efter att först hänvisa till

reklamförbudet för alkoholdrycker och tobaksvaror i

alkohollagen (1994:1738) och tobakslagen (1993:581)

sägs i 7 kap. 9 § att "ett program får inte sponsras

av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller

tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker

eller tobaksvaror". Bestämmelsen tillkom till följd

av Sveriges inträde i EES och bygger på bestämmelser

i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989

om samordning av vissa bestämmelser som fastställts

i medlemsstaternas lagar och andra författningar om

utförandet av sändningsverksamhet för television,

ändrat genom direktiv 97/36/EG (EGT nr L 298,

17.10.89, s. 3 f., TV-direktivet).

I TV-direktivet definieras i artikel 1 d sponsring

som "varje bidrag, som ges för finansiering av ett

offentligt eller privat företag som inte är

engagerat i TV-verksamhet eller i produktion av

audiovisuella verk, i syfte att främja företagets

namn, varumärke, anseende, verksamhet eller

produkter". Enligt artikel 17.1 får inte ett

sponsrat TV-program främja avsättning, inköp eller

uthyrning av sponsorns produkter. I artikel 17.2

föreskrivs slutligen att TV-program över huvud taget

inte får sponsras av företag vars huvudsakliga

verksamhet är tillverkning eller försäljning av

cigaretter och andra tobaksvaror.

I radio- och TV-lagen definieras sponsrat program

i 7 kap. 8 § som ett program som inte är annons och

som helt eller delvis har bekostats av någon annan

än den som bedriver sändningsverksamhet m.m. Själva

sponsringsmeddelandet anses dock normalt ha

avsättningsfrämjande syfte och därmed stämma överens

med marknadsföringslagens definition av

marknadsföring.

Begreppet indirekt tobaksreklam och

vissa andra reklamformer

Utredningen om indirekt tobaksreklam hade enligt

direktiven i uppgift att utreda förutsättningarna

för att införa ett förbud mot indirekt eller

förtäckt tobaksreklam (dir. 1994:88). En

grundläggande uppgift för utredningen var att

försöka fastställa den närmare innebörden av de

olika begrepp som förekommer när det gäller att

beskriva reklamförfaranden som är aktuella i

sammanhanget. Om det inte skulle vara möjligt att

fastställa den närmare innebörden av begreppen

indirekt eller förtäckt reklam, måste, såsom

utredningen konstaterade i sitt betänkande, frågan

om införandet av ett förbud mot sådana

reklamförfaranden som åsyftades i direktiven prövas

utifrån andra utgångspunkter än rent defini-

tionsmässiga. Saken kan under sådana förhållanden

uttryckas så att det med ledning av de önskemål som

föranlett riksdagens tillkännagivande (rskr.

1993/94:149) gällde att allmänt definiera vilka

reklamåtgärder eller andra marknadsföringsåtgärder

som det i princip skulle vara möjligt att begränsa

genom lagstiftning.

Uttrycket direkt tobaksreklam användes i

direktiven till utredningen som beteckning för

sådana reklamåtgärder som kan sägas rikta sig direkt

till konsumenter av tobaksprodukter, medan uttrycket

indirekt tobaksreklam förbehölls sådana

reklamåtgärder som på annat sätt riktar sig till

dessa konsumenter. I direktiven angavs s.k. brand

stretching som exempel på en form av indirekt

reklam. Brand stretching används som beteckning för

ett förfarande som innebär att ett varukännetecken

som är registrerat eller inarbetat för tobaksvaror -

eller som i vart fall normalt används i samband med

marknadsföring av tobaksvaror - används även för

andra varor eller för tjänster. De mest kända

exemplen på brand stretching i Sverige av

tobaksvarunamn utgör förmodligen marknadsföringen av

skor och klockor under varumärkena Camel Boots

respektive Camel Trophy, den tidigare

marknadsföringen av solglasögon under varumärket

Blend samt marknadsföringen av bl.a. kläder under

varumärket Marlboro Classics. Vid brand stretching

kan förhållandet också vara det omvända, nämligen

att varukännetecken som är inarbetade för andra

varor än tobaksvaror utnyttjas vid marknadsföringen

även av tobaksvaror. Som exempel härpå kan nämnas

varumärket Cartier som ursprungligen inarbetades för

smycken m.m., men som numera också används vid mark-

nadsföringen av cigaretter.

Ett ytterligare exempel på indirekt tobaksreklam

enligt direktiven var produktplacering, som innebär

att tobaksvaror efter överenskommelse mellan

exempelvis näringsidkare och filmproducenter används

som rekvisita i filmer.

I direktiven förbehölls uttrycket förtäckt

tobaksreklam för sådana fall av indirekt

tobaksreklam där näringsidkaren, dvs. den som svarar

för den förtäckta reklamen, har haft avsikt att

främja avsättningen av tobaksvaror medan en sådan

avsikt inte behöver föreligga hos näringsidkaren i

fråga om annan indirekt tobaksreklam.

I förarbetena till tobakslagen förekommer

uttrycken öppen tobaksreklam, förtäckt tobaksreklam

och smygreklam för tobak (Tobaksutredningens

betänkande SOU 1990:29 s. 120 f.). Uttrycken

förtäckt reklam och smygreklam används i betänkandet

synonymt som beteckning för bl.a. brand stretching

och produktplacering. Det kan nämnas att även ut-

trycket indirekt reklam förekommer i betänkandet. I

förarbetena till 1994 års ändringar i tobakslagen

förekommer uttrycket förtäckt tobaksreklam (prop.

1993/94:98). Som exempel på sådan reklam nämns brand

stretching, produktplacering och ett sådant

förfarande som innebär att en tobaksvara avbildas i

reklam för bl.a. andra varor.

Det förtjänar att framhållas att inte heller

riksdagen i sitt tillkännagivande till regeringen om

behovet av åtgärder mot vad man kallade förtäckt

reklam försökte att i någon mån precisera vilka

förfaranden som egentligen avsågs.

Som framgått förekommer det flera olika

reklambegrepp (direkt, indirekt, öppen, förtäckt och

dold tobaksreklam samt smygreklam för tobaksvaror)

som inte klart kan avskiljas från varandra. Dessutom

behandlas eller uppfattas vissa av dessa begrepp i

olika sammanhang (t.ex. smygreklam för tobaksvaror

och förtäckt tobaksreklam) uppenbarligen synonymt.

De försök till distinktion mellan begreppen som har

gjorts i Sverige visar på svårigheterna att på ett

tillfredsställande sätt klargöra eventuella

skillnader i betydelse. Att göra åtskillnad mellan

begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam - som

skulle vara en form av indirekt reklam - med hänsyn

till om det i det enskilda fallet kan anses

föreligga ett syfte hos näringsidkaren att främja

avsättningen av en tobaksvara speglar inte

innebörden av begreppet reklam på ett korrekt sätt.

Redan i själva reklambegreppet ligger nämligen att

ett syfte att främja avsättningen av den annonserade

varan är för handen.

Utredningen om indirekt tobaksreklam konstaterade

i sitt betänkande att det inte var ändamålsenligt

att utgå från de olika reklambegreppen. Utredningen

stannade för att förbehålla begreppet tobaksreklam

och det vidare begreppet marknadsföring av

tobaksvaror för sådan reklam eller annan

marknadsföring som öppet avser tobaksvaror och som

sker i syfte att främja avsättningen av sådana

varor. Är ett sådant syfte inte för handen är det

enligt denna definition inte heller fråga om

tobaksreklam i egentlig mening. Utredningen menade

att en lagstiftning som syftar till att inskränka

möjligheten att använda tobaksnamn vid

marknadsföring av andra varor och av tjänster för

att få avsedd effekt inte kunde ta sikte på

tobaksreklam som sådan. En ny lagstiftning borde

därför i stället med utgångspunkt i vedertagna

definitioner av reklam och marknadsföring rikta sig

direkt mot vissa marknadsförings- och reklamåtgärder

som kunde anses främja avsättningen av tobaksvaror.

Utredningen stannade för en modell som gick ut på

att i tobakslagen införa en bestämmelse, som innebar

att en näringsidkare som marknadsför en annan vara

än en tobaksvara eller en tjänst till konsumenter

inte fick använda ett varukännetecken som i sin

helhet eller till någon del var i bruk för en

tobaksvara eller som enligt varumärkeslagen

(1960:644) var registrerat eller inarbetat för en

sådan vara, om marknadsföringen skedde i

kommersiella annonser i periodiska skrifter eller i

andra därmed jämförbara skrifter på vilka TF var

tillämplig eller i sådana annonser i ljudradio-

eller televisionsprogram. För motsvarande

marknadsföring på annat sätt borde gälla ett krav på

särskild måttfullhet. Undantag skulle göras för de

fall, i vilka det var oskäligt att tillämpa de nya

restriktionerna.

Det upphävda EG-direktivet om

tobaksreklam

Den 6 juli 1998 antog Europaparlamentet och rådet

direktivet 98/43/EG om tillnärmning av

medlemsstaternas lagar och andra författningar om

reklam för och sponsring till förmån för

tobaksvaror. Direktivet innehåller ett allmänt

förbud mot reklam och sponsring till förmån för

tobaksvaror. Direktivet antogs för att undanröja

hinder för den inre marknadens funktion till följd

av hinder för den fria rörligheten för varor och

friheten att tillhandahålla tjänster samt till följd

av snedvridningar av konkurrensen på grund av

skillnader mellan de befintliga nationella

lagstiftningarna på området.

Direktivets bestämmelser innebar att all

marknadsföring av tobaksvaror förbjöds, förutom

saluhållande, marknadsföring på eller vid sälj-

ställen, förpackningsreklam, meddelanden inom

tobaksbranschen samt tredjelandspublikationer.

Vidare innehöll direktivet ett förbud mot att

marknadsföra andra varor än tobaksvaror och tjänster

under samma namn eller kännetecken som används för

tobaksvaror.

Direktivet innebar även att inga nya tobaksvaror

fick släppas ut eller tillhandahållas på marknaden

från den 30 juli 2001 om de använde namn eller

kännetecken för andra varor eller tjänster. Det

innehöll även ett förbud mot sponsring av

verksamheter eller evenemang om syftet eller verkan

med sponsringen var att främja avsättningen av en

tobaksvara.

Tyskland väckte talan i EG-domstolen och yrkade

att direktivet skulle ogiltigförklaras (Tyskland mot

rådet och parlamentet C-376/98, REG 2000, s I-8419).

Ytterligare ett mål anhängiggjordes vid EG-

domstolen. Det andra målet avsåg en begäran från

High Court of Justice om förhandsavgörande inom

ramen för ett mål som anhängiggjorts i Förenade

kungariket av ett antal tobaksproducenter (Imperial

Tobacco m.fl. C-74/99, REG 2000, s I-8599). Tyskland

och tobaksproducenterna gjorde bl.a. gällande att

direktivet i själva verket var en åtgärd avsedd att

skydda folkhälsan och att dess eventuella verkningar

på den inre marknaden enbart var underordnade.

Vidare gjorde de gällande att direktivet under alla

omständigheter inte utgjorde en rådsakt som syftar

till förverkligandet av den inre marknaden.

EG-domstolen ogiltigförklarade den 5 oktober 2000

direktivet på grund av att gemenskapslagstiftaren

saknade behörighet att anta direktivet med stöd av

bestämmelser som avser upprättandet av den inre

marknaden, etableringsrätten och friheten att

tillhandahålla tjänster. EG-domstolen uttalade att

artiklarna 57.2, 66 och 100a i EG-fördraget (nu

artikel 47.2, 55 och 95 EG i ändrad lydelse) inte

utgör en korrekt rättslig grund för direktivet. EG-

domstolen erinrade om att i fördraget undantas

harmonisering av medlemsstaternas lagar för att

skydda och förbättra människors hälsa men att ett

sådant undantag inte hindrar att harmonise-

ringsåtgärder som vidtas med stöd av andra

bestämmelser i fördraget kan påverka skyddet för

människors hälsa. Vidare uttalade EG-domstolen att

det allmänna förbudet mot reklam, för en stor andel

av de olika former reklamen kan anta, inte på något

sätt bidrar till att underlätta handeln med de

aktuella varorna. EG-domstolen påpekade dessutom att

direktivet inte säkerställde den fria rörligheten

för varor. Beträffande undanröjande av

snedvridningar av konkurrensen ansåg EG-domstolen

att de fördelar som reklambyråer och tillverkare av

reklamvaror, som är etablerade i medlemsstater vars

lagstiftning inte är inskränkande, åtnjuter inte har

en märkbar inverkan och att dessa fördelar inte

kunde jämföras med de snedvridningar av konkurrensen

som orsakas av exempelvis skillnader i

produktionskostnaderna.

EG-domstolen ansåg dessutom att ett förbud mot

reklam för tobaksvaror i vid bemärkelse medför en

begränsning i samtliga medlemsstater av de medel som

näringsidkarna förfogar över för att få tillträde

till marknaden eller hålla sig kvar där. EG-

domstolen uttalade emellertid att fördragets

bestämmelser avseende den inre marknaden skulle

kunna möjliggöra vidtagandet av partiella åtgärder

som förbjuder vissa former av reklam och sponsring.

Med anledning av det antagna direktivet lade

regeringen fram propositionen Indirekt tobaksreklam

m.m. (prop. 1999/2000:111). I propositionen

föreslogs ändringar i bl.a. tobakslagen för

genomförandet av direktivet. Regeringen återkallade

propositionen när EG-domstolen upphävt direktivet,

se regeringens skrivelse Återkallelse av proposition

1999/2000:111 Indirekt tobaksreklam (skr.

2000/01:17).

Förbud mot indirekt tobaksreklam

Utformningen av bestämmelsen i

tobakslagen (1993:581)

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen beslutar

skjuta upp behandlingen av regeringens

förslag till 14 a § tobakslagen samt

motionerna 2001/02:K42 yrkande 2 och

2001/02:K38 yrkande 1 till 2002/03 års

riksmöte. Utskottet avstyrker motionerna

2001/02:K41 yrkande 1 i denna del och

2001/02:So422 yrkande 2.

Propositionen

Enligt regeringens förslag skall ett förbud införas

för näringsidkare att, vid marknadsföring till

konsumenter av andra varor än tobaksvaror eller en

tjänst, använda ett varukännetecken som i sin helhet

eller till någon del är i bruk för en tobaksvara

eller som enligt gällande bestämmelser om varumärken

är registrerat eller inarbetat för en sådan vara, om

marknadsföring sker i kommersiella annonser i

periodiska skrifter eller i andra jämförbara

skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är

tillämplig eller i sådana annonser i ljudradio-

eller televisionsprogram eller i TV-sändningar över

satellit som omfattas av radio- och TV-lagen

(1996:844).

Vid marknadsföring till konsumenter av en sådan

vara eller tjänst på något annat sätt än i

kommersiella annonser i sådana medier skall

näringsidkaren, enligt regeringens förslag, iaktta

den måttfullhet som är betingad av att kännetecknet

också kan förknippas med tobaksvaran. Förbudet

tillämpas inte i fråga om ett varukännetecken som i

endast begränsad omfattning förekommer vid

marknadsföring av tobaksvaror eller i fråga om

varukännetecken som framträder i en form som tydligt

skiljer sig från utseendet på tobaksvarans

kännetecken eller i andra fall om det är oskäligt.

Flera remissinstanser har kritiserat utredningens

förslag med hänvisning till att det inte påvisats

något samband mellan indirekt tobaksreklam och

tobakskonsumtion. Dessa remissinstanser har ansett

att det därmed saknas en analys av om ett förbud mot

indirekt tobaksreklam skulle ha någon positiv

inverkan på folkhälsan. Regeringen påpekar för det

första att riksdagen i sitt tillkännagivande till

regeringen om att frågan om den förtäckta

tobaksreklamen skyndsamt skulle utredas inte ens

antyder något behov av en utredning av om det

föreligger ett samband mellan indirekt reklam och

tobakskonsumtion. Riksdagens majoritet har, enligt

regeringen, uppenbarligen utgått ifrån att ett

sådant samband föreligger.

Enligt regeringen påverkas tobakskonsumtion av

flera olika omständig-heter och faktorer som

samverkar med varandra och sålunda i varierande grad

bidrar till eller motverkar tobaksdebuter eller

fortsatt konsumtion. Det är fråga om påverkan i form

av trender, marknadsföring i vid mening, pris,

tillgänglighet, riskupplysning, socialt tryck m.m.

Det är enligt regeringens mening förenat med

svårigheter att genom t.ex. undersökningar hos

allmänheten försöka isolera och slå fast just den

indirekta reklamens roll eller påverkan på

tobakskonsumtionen. Det kan ifrågasättas om det ens

vore möjligt att nå fram till ett i vetenskaplig

mening godtagbart resultat härvidlag. I sammanhanget

pekar regeringen på det faktum att flera länder

uppenbarligen varit av den uppfattningen att vissa

typer av indirekt reklam har betydelse för

tobakskonsumtionen och därmed begränsat möjligheten

till olika marknadsföringsåtgärder genom

tobaksrelaterade varunamn.

En utgångspunkt för riksdagens tillkännagivande

till regeringen är uppenbarligen att vissa

marknadsförings- och reklamformer kan vara ägnade

att fungera som tobaksreklam och att det därför i

fråga om dem kan finnas skäl till restriktioner

motsvarande dem som gäller i fråga om den direkta

tobaksreklamen. Formerna för en lagstiftning med

sådana restriktioner måste enligt regeringens

uppfattning prövas mot bl.a. grundlagsregleringen,

EG-rätten och varumärkesrätten. Härvid har frågan om

sambandet mellan reklam för andra varor under

tobaksrelaterade varukännetecken och

tobakskonsumtionen en viss betydelse för en sådan

lagstiftnings förenlighet med olika regelkomplex.

Detta samband kan dock enligt regeringen inte prövas

på någon vetenskaplig grund i den meningen att det

skulle gå att slå fast just den indirekta reklamens

påverkan eller roll för individens val av att börja

bruka tobak eller att fortsätta att bruka tobak.

Enligt regeringens mening utgör den indirekta

reklamen en faktor bland flera andra som kan påverka

tobakskonsumtionen och därmed folkhälsan.

Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att

ett förbud mot s.k. indirekt tobaksreklam bör

omfatta dels användningen av ett tobaksrelaterat

varukännetecken vid marknadsföring av andra varor än

tobaksvaror samt tjänster, dels förekomsten av en

tobaksvara i annonser för andra varor än tobaksvaror

eller för tjänster. De marknadsförings- och

reklamformer som avses här kan vara ägnade att

fungera som tobaksreklam, och det finns därför i

fråga om dem skäl till restriktioner motsvarande dem

som gäller i fråga om den öppna tobaksreklamen. Det

nuvarande förbudet mot tobaksreklam är begränsat

till kommersiella annonser i vissa medier. Enligt

regeringens mening bör restriktioner mot de

reklamåtgärder som nu är i fråga inte sträcka sig

längre. Det är nämligen inte konsekvent att införa

restriktioner mot alla former av reklam som kan

sägas rikta sig indirekt till konsumenter av

tobaksvaror medan de restriktioner som riktar sig

direkt till dem är begränsade till vissa medier.

Den föreslagna lagstiftningen skall, enligt

regeringen, inte utgå från begrepp som indirekt

reklam, smygreklam, förtäckt reklam eller liknande

då dessa begrepp inte har någon klar innebörd och

bl.a. med hänsyn till kravet på förutsebarhet och

klarhet inte kan användas i lagtext. En ny

lagstiftning bör i stället med utgångspunkt i

vedertagna definitioner av reklam och marknadsföring

rikta sig direkt mot vissa marknadsförings- och

reklamåtgärder, som nu inte omfattas av

lagstiftningen om restriktioner men som ända anses

kunna främja avsättningen av tobaksvaror.

En lagstiftning av nyss nämnd art kan allmänt

gälla restriktioner för reklam som är ägnad att

främja avsättningen av tobaksvaror. Den kan utformas

så att det i det enskilda fallet slutligen får

ankomma på domstol att, med ledning av bl.a.

förarbetsuttalanden, pröva om förfarandet är ägnat

att främja avsättningen av tobaksvaror. Den kan

också utformas så att man med andra kriterier direkt

anger vilka former av reklam som avses. Lagstiftaren

får då anses ha förutsatt att dessa reklamformer är

ägnade att främja avsättningen av tobaksvaror. En

lagstiftning enligt den sist sagda modellen är

visserligen mer ingripande än den som har nämnts

tidigare eftersom den kan komma att omfatta

reklamåtgärder som i det enskilda fallet inte kan

sägas vara ägnade att främja avsättningen av

tobaksvaror. Detta är emellertid en nackdel som bör

kunna övervinnas genom särskilda undantagsbestäm-

melser. Regeringen har med hänsyn härtill och till

de övriga fördelar som är förknippade med en sådan

lagstiftning utgått från denna modell.

Ett tydligt och förutsebart kriterium på vilka

reklamformer som åsyftas med en ny reglering är

enligt regeringens mening att det skall vara fråga

om användningen vid marknadsföring av andra varor av

ett kännetecken som har registrerats eller

inarbetats för tobaksvaror. En bestämmelse om

restriktioner för användningen av vissa varu-

kännetecken bör inordnas i tobakslagens regelsystem,

och den bör på samma sätt som det nuvarande förbudet

mot tobaksreklam kopplas till marknadsföringslagens

sanktionssystem. Regleringen knyter nära an till

reklamförbudet för tobaksvaror och en placering av

den i tobakslagen skulle främja en enhetlig

rättstillämpning inom området.

Motionerna

I motion 2001/02:K41 av Anna Kinberg (m) föreslås

att riksdagen avslår proposition 2001/02:64 (yrkande

1 i denna del). Mot bakgrund av hälsoriskerna av

både aktiv och passiv rökning är det positivt att

alltfler efterfrågar rökfria serveringsmiljöer. Som

lagstiftare måste man, enligt motionären, ställa sig

frågan om förbud är rätt metod att driva på

utvecklingen.

I motion 2001/02:K42 av Per Unckel m.fl. (m)

föreslås att riksdagen avslår regeringens förslag

till 14 a § tobakslagen i enlighet med vad som

anförs i motionen (yrkande 2). Regeringen medger att

sambandet mellan indirekt tobaksreklam och

tobakskonsumtion inte kan prövas på någon

vetenskaplig grund i den meningen att det skulle gå

att slå fast just den indirekta reklamens påverkan

för individens val att börja konsumera eller att

fortsätta konsumera tobak. Eftersom den indirekta

reklamen är en faktor bland flera som kan påverka

tobakskonsumtionen anser regeringen att en

inskränkning i tryck- och yttrandefriheten är

motiverad.

I sitt yttrande anför Lagrådet att man noterat att

regeringen har formulerat sig mycket försiktigt när

det gäller sambandet mellan indirekt tobaksreklam

och tobakskonsumtion. Lagrådet menar att det faktum

att olika organ har utgått från att ett sådant

samband finns inte är tillräckligt för att en

begränsning skall kunna anses nödvändig till skydd

för liv och hälsa.

Ett nytt EG-direktiv om tobaksreklam är under

utarbetning. Direktivet skall ta sikte på en

tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra

författningar om reklam för och sponsring till

förmån för tobaksvaror. I utkastet till direktiv

behandlas inte sådana frågor som indirekt

tobaksreklam, övervakning av tobaksbolagens utgifter

för reklam eller försäljningsautomater. Dessa frågor

kommer att behandlas i ett förslag till en

rådsrekommendation grundad på artiklarna 152 och 153

i Romfördraget. Kommissionen håller för närvarande

på att utarbeta rekommendationen. Med beaktande av

detta vore det, enligt motionärerna, lämpligt om

regeringen avvaktade med lagstiftning tills det nya

EG-direktivet om tobaksreklam m.m. eventuellt är

antaget. Enligt motionärerna bör regeringens förslag

förkastas på de grunder de här har angivit. För

fullständighetens skull bör det emellertid påpekas

att förslaget också kan ifrågasättas från

varumärkesrättslig utgångspunkt.

I motion 2001/02:K38 av Anders Sjölund och Tomas

Högström (m) föreslås att riksdagen avslår

regeringens förslag rörande indirekt tobaksreklam

(yrkande 1). Sambandet mellan indirekt tobaksreklam

och tobakskonsumtion har inte kunnat påvisas i någon

vetenskaplig mätning. Regeringens förslag läggs fram

utan någon föregående utredning. Lagförslaget

baseras, enligt motionärerna, således på en

uppfattning som tar sin näring i en tro, snarare än

vetande. Oavsett om det kan föreligga ett samband

mellan direkt reklam och tobaksbruk, handlar

tobaksbruk enligt motionärerna ytterst om fria

människors fria val att konsumera en laglig produkt.

Fria upplysta människor har förmåga att värdera

informationen och syftet med reklam. Marknadsföring

av en annan vara än en tobaksvara får enligt

förslaget inte bära spår av varumärken som kan

knytas samman med tobaksvaror. Tanken att en

konsument skall förledas att köpa en vara just på

grund av anknytningen till ett varumärke med

tobaksanknytning är, enligt motionärerna, mycket

långsökt och misstror grovt konsumentens förmåga att

välja en vara för varans design eller egenskaper.

Lagförslaget bör enligt motionärerna avvisas i denna

del.

I motion 2001/02:So422 av Annelie Enochson och

Fanny Rizell (kd) föreslås att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ett lagförslag om förbud mot

kvarvarande tobaksreklam (yrkande 2). Nationella

folkhälsokommittén har sett tobaksområdet som ett av

de mest angelägna att angripa. Kommittén har

preciserat ett antal "utmaningar" till aktörer på

olika nivåer som ett sätt att peka på behovet av ett

brett, konsekvent och kontinuerligt tobakspreventivt

arbete för att nå de föreslagna målen. Kommittén

uttalar sig inte om tobaksreklamområdet. Detta har

sin förklaring i att det vid den aktuella tidpunkten

förelåg ett EU-direktiv om förbud mot direkt och

indirekt tobaksreklam och sponsring med

tobakspengar. Hösten 2000 underkändes dock detta

direktiv av EG-domstolen varför kommissionen nu gör

ett nytt försök att åstadkomma ett alternativ.

Utskottets ställningstagande

Enligt regeringen påverkas tobakskonsumtionen av

flera olika omständigheter och faktorer som

samverkar med varandra och i varierande grad bidrar

till eller motverkar tobaksdebuter eller fortsatt

konsumtion. Enligt regeringen utgör den indirekta

reklamen en faktor bland flera som kan påverka

tobakskonsumtionen och därmed folkhälsan. Utskottet

delar regeringens bedömning och tillstyrker

regeringens förslag till 14 a § tobakslagen. Den

föreslagna ändringen i tryckfrihetsförordningen

skall enligt regeringen träda i kraft den 1 januari

2003. Även ändringarna i tobakslagen föreslås träda

i kraft den 1 januari 2003. Utskottet föreslår

därför att riksdagen skjuter upp behandlingen av

regeringens förslag till 14 a § tobakslagen och

motionerna K42 yrkande 2 och K38 yrkande 1 till

2002/03 års riksmöte. Utskottet avstyrker motion K41

yrkande 1 i vilken yrkas avslag på propositionen.

Motion So422 yrkande 2 får anses tillgodosedd och

avstyrks därför.

Behovet av ändring i

tryckfrihetsförordningen, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag

till 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen

antas som vilande. Därmed avstyrker utskottet

motion 2001/02:K42 yrkande 1.

Propositionen

Regeringen föreslår att det i tryckfrihets-

förordningen skall ges ett uttryckligt stöd för den

föreslagna ändringen i tobakslagen. Enligt

regeringen är en grundlagsändring i yttrandefrihets-

grundlagen inte nödvändig för införandet av den

föreslagna ändringen i tobakslagen.

Ett förbud mot indirekt tobaksreklam är enligt

regeringen förenligt med bestämmelserna om skyddet

för yttrandefriheten samt bestämmelserna om

egendomsskyddet i regeringsformen och

Europakonventionen. Lagstiftningen är, enligt

regeringen, också förenlig med varumärkesrätten och

med bestämmelserna i EG-fördraget om fri rörlighet

för varor och tjänster.

Behovet av ändring i tryckfrihetsförordningen

Bestämmelserna i såväl tryckfrihetsförordningen (TF)

om skyddet för yttrandefriheten i tryckta skrifter

som yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) har till huvud-

sakligt syfte att säkerställa ett fritt

meningsutbyte och en allsidig upplysning. Begreppet

yttrandefrihet har i TF och YGL i princip samma

innebörd, och syftet med de båda grundlagarna är

detsamma.

Bestämmelserna i grundlagarna reglerar emellertid

inte allt bruk av tryckta skrifter och av de medier

som omfattas av regleringen i YGL. TF:s exklusivitet

är sålunda begränsad till missbruk av tryckfriheten

som en art av det fria ordet. Utanför TF:s syfte

faller därför att skydda näringsidkares ekonomiska

intressen. Bestämmelserna i TF om TF:s straff- och

processrättsliga exklusivitet har t.ex. inte ansetts

hindra att det i vanlig lag ges bestämmelser som i

viss utsträckning medger ingripanden mot reklam.

Ingripanden i efterhand mot framställningar som är

av kommersiell natur och har kommersiella

förhållanden till föremål kan i enlighet med det

sagda göras utanför TF:s ram enligt bestämmelserna i

marknadsföringslagen, om framställningarna är

otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare.

Att ingripanden mot den kommersiella reklamen vid

sidan av bestämmelserna i TF och YGL har kunnat

göras i situationer som de nu beskrivna, innebär

emellertid inte att tillämpligheten av samtliga

bestämmelser i dessa grund-lagar har undantagits när

det gäller kommersiella yttranden. Kommersiell

reklam åtnjuter alltså ett visst yttrandefrihets-

och tryckfrihetsrättsligt skydd enligt grundlagarna,

men skyddet är jämfört med andra yttranden i tryck

och i t.ex. radio mera begränsat.

Vissa beståndsdelar i yttrandefriheten är således

i princip undantagslösa. Det gäller t.ex.

censurförbudet, som gäller fullt ut också i fråga om

den kommersiella reklamen (1 kap. 2 § TF och 1 kap.

3 § YGL; sistnämnda bestämmelse tillåter dock

förhandsgranskning av filmer som skall visas

offentligt). Det innebär bl.a. att myndigheter inte

har rätt att i förväg granska en näringsidkares

planerade annonsering i t.ex. dagstidningar och

radio. Det har däremot inte ansetts möta några

tryckfrihetshinder eller andra

yttrandefrihetsrättsliga hinder att en myndighet

förbjuder att kommersiell reklam upprepas, om den

strider mot marknadsföringslagen. Det har emellertid

varit tveksamt om generella förbud mot kommersiell

reklam för vissa varor eller generella förbud mot

sådan reklam i tryckta skrifter av visst slag är

förenliga med TF. Det har därför i TF införts ett

undantag för kommersiella annonser som används vid

marknadsföring av tobaksvaror (1 kap. 9 § TF).

Motsvarande undantag för förbud mot sådan

marknadsföring i andra framställningar än tryckta

skrifter finns i 1 kap. 12 § första stycket YGL.

Regeringens förslag innebär ett förbud mot

användning i kommersiella annonser av ett

varukännetecken som har anknytning till en

tobaksvara. Förbudet är generellt på så sätt att det

gäller all användning i kommersiella annonser av

kännetecken med anknytning till sådana varor. In-

skränkningen i rätten att använda varukännetecken på

det föreslagna sättet kan jämställas med sådana

åtgärder i fråga om vilka det rått tveksamhet om

förenligheten med TF:s bestämmelser. En bestämmelse

av det slag som finns i förslaget kan därför inte

införas utan stöd i en uttrycklig

undantagsbestämmelse i TF. Inskränkningen i

möjligheten att förfoga över ett varukännetecken i

kommersiell verksamhet kommer - på motsvarande sätt

som beträffande reklamförbudet i 14 § tobakslagen -

att gälla kommersiella annonser i periodiska

skrifter eller därmed jämförbara skrifter eller i

ljudradio- eller televisionsprogram. Om kravet på

särskild måttfullhet vid marknadsföring av

tobaksvaror görs tillämpligt också på de

reklamformer som nu avses kommer regleringen att

också omfatta kommersiella annonser i filmer.

Enligt 1 kap. 9 § 1 TF kan, utan hinder av

föreskrifterna i TF, ges bestämmelser i lag som

förbjuder marknadsföring av tobaksvaror i kom-

mersiella annonser. Möjligheten till lagreglering på

området begränsas av att det skall röra sig om dels

marknadsföring av tobaksvara, dels sådan

marknadsföring i kommersiella annonser. Med stöd av

undantagsbestämmelsen kan i lag ges föreskrifter med

förbud mot marknadsföring av tobaksvaror eller

föreskrifter av mindre ingripande art som inskränker

möjligheten att marknadsföra sådana varor.

Undantaget anger den yttre ramen för en lagstiftning

med föreskrifter på detta område. Vad som har sagts

nu gäller också tillämpningsområdet för motsvarande

undantagsbestämmelse i 1 kap. 12 § första stycket

YGL.

Frågan är, enligt regeringen, huruvida en

lagstiftning med restriktioner för viss varu-

känneteckensanvändning faller in under de angivna

undantagsbestämmelserna, vilket den skulle kunna

göra om den kan anses gälla marknadsföring av

tobaksvaror.

Angående den närmare innebörden av uttrycket

marknadsföring av tobaksvara kan anföras följande.

Det skall vara fråga om att en tobaksvara framhävs i

annonsen på ett särskilt tydligt sätt, vilket i och

för sig kan vara fallet även i fråga om en annons

som i första hand avser en annan vara än en

tobaksvara. De svårigheter som är förenade med att i

det enskilda fallet fastställa att det är fråga om

marknadsföring av tobaksvara när ett tobaksnamn

används vid marknadsföringen av andra varor eller av

tjänster har belysts i Marknadsdomstolens avgöranden

i Grant''''''''''''''''''''''''''''''''s Whisky-fallet och Camel Adventures-fallet.

Som framgår av dessa avgöranden är förutsättningarna

för att annonseringen i dessa situationer skall

innebära marknadsföring av tobaksvara ytterst

begränsade. Förfaranden som innebär att

varukännetecken som har anknytning till tobaksvaror

används i samband med marknadsföring av andra varor

eller av tjänster omfattas således i princip inte av

den nuvarande regleringen i tobakslagen, eftersom

det inte är fråga om marknadsföring av tobaksvaror.

En lagstiftning med restriktioner för sådan

användning av varukännetecken kan med hänsyn härtill

inte stödjas på undantagen i TF och i 1 kap. 12 §

första stycket YGL som är begränsade till annonser

som används vid marknadsföring av tobaksvaror. Av

det sagda följer att en reglering enligt förslaget i

föregående avsnitt skulle strida mot TF.

Det anförda leder till slutsatsen att införandet

av en lagstiftning om inskränkningar i rätten att i

kommersiella annonser i tryck använda ett för

tobaksvaror registrerat eller inarbetat

varukännetecken vid marknadsföring också av andra

varor än tobaksvaror eller av tjänster förutsätter

att det genom en ändring i TF har getts uttryckligt

stöd för en sådan lagstiftning.

Det lämpliga i att vidga möjligheten till

begränsningar av yttrandefriheten i tryckta skrifter

kan sättas i fråga av principiella skäl. Det kan

dessutom hävdas att ingrepp i möjligheten att

kommersiellt marknadsföra varor eller tjänster inte

bör göras annat än om det framstår som oundgängligen

nödvändigt. Mot detta kan invändas att den

kommersiella reklamen inte tillhör tryckfrihetens

kärnområde, vilket har framhållits i flera

lagstiftningsärenden. Med hänsyn till det samt till

att den föreslagna regleringen syftar till att be-

gränsa användningen av skadliga varor, bör det inte

möta några större betänkligheter att något vidga

möjligheten till ingripanden mot kommersiell reklam

i de fall som omfattas av förslaget. Till det sagda

kan, enligt regeringen, slutligen läggas att en

utvidgning av undantagsbestämmelserna i TF tidigare

har gjorts genom den ändring som öppnade möjlighet

att i lag förbjuda kommersiella annonser när lagen

har meddelats till skydd för hälsa eller miljö

enligt förpliktelse som följer av anslutning till

Europeiska gemenskaperna.

Möjligheten att begränsa yttrandefriheten enligt

regeringsformen

Bestämmelser om yttrandefrihet finns dels i

regeringsformen (RF), dels i

tryckfrihetsförordningen (TF) och

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

I 2 kap. 1 § RF föreskrivs bl.a. att varje

medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad

yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller

bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt

uttrycka tankar, åsikter och känslor. RF innehåller

också regler som - under vissa förutsättningar -

medger att det sker begränsningar av

yttrandefriheten. Dessa bestämmelser har, enligt

regeringen, betydelse framför allt när det gäller

yttranden som inte omfattas av TF och YGL. Enligt 2

kap. 12 § andra stycket RF får en begränsning av

yttrandefriheten göras endast för att tillgodose

ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle. Vidare får begränsningen aldrig gå utöver

vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål

som har föranlett den. Begränsningen får inte heller

sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den

fria åsiktsbildningen. Ändamålet med det föreslagna

förbudet mot indirekt tobaksreklam är att tillgodose

skyddet för hälsa genom att minska

tobakskonsumtionen.

Vid prövningen av huruvida en begränsning av den

indirekta reklamen är nödvändig med beaktande av

ändamålet med begränsningen skall beaktas dels den

påverkan reklamen har på tobakskonsumtionen, dels

hur farlig tobaken är för människors hälsa. I

tidigare avsnitt har redovisats att den indirekta

reklamen enligt regeringens mening är en faktor

bland flera som kan påverka tobakskonsumtionen och

därmed folkhälsan. Mot bakgrund av att ett stort

antal personer i Sverige insjuknar och avlider i

förtid till följd av tobaksbruk finner regeringen

att det föreslagna förbudet mot indirekt

tobaksreklam inte går längre än vad som är nödvän-

digt med hänsyn till ändamålet.

I bestämmelsen i 2 kap. 13 § RF anges särskilt att

friheten att yttra sig i näringsverksamhet får

begränsas. Medgivandet till lagstiftning med

begränsningar av friheten att yttra sig i

näringsverksamhet innebär bl.a. att det är möjligt

att ingripa mot yttranden i kommersiell reklam.

Motionen

I motion 2001/02:K42 av Per Unckel m.fl. (m)

föreslås att riksdagen avslår regeringens förslag om

ändring i 1 kap. 9 § TF i enlighet med vad som

anförs i motionen (yrkande 1). Regeringen har

tidigare föreslagit ett förbud mot indirekt

tobaksreklam, då med stöd av ett sedermera ogiltigt

EG-direktiv och utan att medge att det krävdes

ändring i grundlagen. Nu lägger regeringen fram ett

likartat förslag, men utan att grunda det på ett EG-

direktiv. Den här gången har man också ansett att

förslaget förutsätter en ändring i TF. Tryck- och

yttrandefriheten är i princip absolut och får endast

inskränkas om det finns ett uttryckligt stadgande

härom i grundlagen. I TF och YGL anges av vilka skäl

avsteg från denna princip kan medges i vanlig lag.

Restriktivitet måste gälla för att inte urholka

huvudprincipen med nya undantag. Enligt 2 kap. 13 §

första stycket andra meningen regeringsformen (RF)

får friheten att yttra sig i näringsverksamhet

begränsas genom lag. Av 2 kap. 12 § tredje stycket

RF följer dock att begränsningen bl.a. aldrig får gå

utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det

ändamål som föranlett den.

Motionärerna motsätter sig den ändring i TF som

regeringen nu föreslår. Regeringen har inte kunnat

förebringa så starka motiv att en ändring av

grundlagen kan anses vara motiverad. Lagrådet anför

att den i 14 a § första stycket föreslagna ändringen

i tobakslagen om förbud mot indirekt tobaksreklam

endast får genomföras under förutsättning att den är

förenlig med de förutsättningar för begränsningar av

tryck- och yttrandefriheten som anges i 2 kap. 12

och 13 §§ regeringsformen (RF). Enligt Lagrådet

framstår det mot denna bakgrund som en brist att

frågan om förslagets förenlighet med RF:s

bestämmelser om yttrandefrihet inte berörts i

lagrådsremissen. Motionärerna delar Lagrådets

invändning i denna del.

Vidare menar Lagrådet att det kan ifrågasättas om

det som regeringen i övrigt anfört gör förslagen

förenliga med den särskilda restriktivitet som

lagstiftaren enligt 2 kap. 12 § RF har att iaktta

när det gäller bedömningen av ändamålsenligheten av

föreslagna inskränkningar av yttrandefriheten.

Motionärerna delar Lagrådets kritik mot förslaget

även i detta avseende. Det är anmärkningsvärt att

regeringen utan hållbar grund motiverar en

inskränkning i en grundlagsstadgad fri- och

rättighet med att indirekt tobaksreklam skulle kunna

vara en orsak bland flera som bidrar till

tobakskonsumtion. Detta är inte en

inskränkningsgrund som är godtagbar enligt

bestämmelserna i 2 kap. 12 och 13 §§ RF.

Ett nytt EG-direktiv om tobaksreklam är under

utarbetning. Direktivet skall ta sikte på en

tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra

författningar om reklam för och sponsring till

förmån för tobaksvaror. I utkastet till direktiv

behandlas inte sådana frågor som indirekt

tobaksreklam, övervakning av tobaksbolagens utgifter

för reklam eller försäljningsautomater. Dessa frågor

kommer att behandlas i ett förslag till en

rådsrekommendation grundad på artiklarna 152 och 153

i Romfördraget. Kommissionen håller för närvarande

på att utarbeta rekommendationen. Med beaktande av

detta vore det lämpligt om regeringen avvaktade med

lagstiftning tills det nya EG-direktivet om

tobaksreklam m.m. eventuellt är antaget.

Utskottets ställningstagande

Enligt regeringen förutsätter införandet av en

lagstiftning om inskränkningar i rätten att i

kommersiella annonser i tryck använda ett för

tobaksvaror registrerat eller inarbetat

varukännetecken vid marknadsföring också av andra

varor än tobaksvaror eller av tjänster, att det i TF

ges uttryckligt stöd för en sådan lagstiftning.

Enligt regeringen är en grundlagsändring i

yttrandefrihetsgrundlagen inte nödvändig för

införandet av den föreslagna ändringen i

tobakslagen.

Ett förbud mot indirekt tobaksreklam är enligt

regeringen förenligt med bestämmelserna om skyddet

för yttrandefriheten samt bestämmelserna om

egendomsskyddet i regeringsformen och

Europakonventionen. Lagstiftningen är, enligt

regeringen, också förenlig med varumärkesrätten och

med bestämmelserna i EG-fördraget om fri rörlighet

för varor och tjänster.

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker att regeringens förslag till 1 kap. 9 §

tryckfrihetsförordningen antas som vilande.

Utskottet avstyrker därför motion K42 yrkande 1.

Överväganden avseende vissa andra

reklamformer

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning att

Konsumentverket bör få i uppdrag att

tillsammans med Statens folkhälsoinstitut

bl.a. lämna förslag till ytterligare

begränsningar av reklam för tobaksvaror vid

säljställen. Utskottet avstyrker motion

2001/02:So615 yrkande 3.

Propositionen

Produktplacering m.m.

Enligt regeringen bör det inte införas någon

lagstiftning med restriktioner för produktplacering

och förfaranden som innebär att tobaksnamn omnämns i

tidningsartiklar.

Produktplacering innebär att t.ex. cigaretter efter

överenskommelse används som rekvisita i filmer eller

televisionsprogram. En form av marknadsföring som

ligger nära produktplacering är när namnet på en

tobaksvara omnämns i tidningsartiklar. Dessa former

av marknadsföring förekommer för närvarande inte i

Sverige i någon större omfattning när det gäller

tobaksvaror. När det gäller produktplaceringen är

det för det första fråga om marknadsföring i filmer

och i TV-program som omfattas av upphovsrättsliga

regler. En lagstiftning med förbud eller andra

begränsningar när det gäller möjligheten att visa

t.ex. rökande personer i filmer skulle, oavsett om

det gäller utländska eller svenska filmproduktioner,

komma i konflikt med grundläggande regler på det

upphovsrättsliga området. För det andra skulle en

reglering av marknadsföring genom produktplacering

medföra avsevärda tillämpningsproblem. För det

tredje kan det sättas i fråga om det är möjligt att

inom ramen för grundlagsskyddet ingripa mot en så

pass svårdefinierad och opreciserad företeelse som

nu är i fråga.

Inte heller i fråga om förfaranden som innebär att

namn på tobaksvaror omnämns i tidningsartiklar

föreslås någon lagstiftning. Förbud eller be-

gränsningar för sådana förfaranden skulle medföra

svåra tillämpningsproblem av samma slag som

redovisats ovan beträffande förbud mot

produktplacering. Gränsen mellan det

tryckfrihetsrättsligt skyddade innehållet i

redaktionell text och texten i övrigt skulle vara

svår att dra. Ett förbud mot omnämnandet i

redaktionell text av namnet på en tobaksvara skulle

dessutom innebära ett omfattande ingrepp i

tryckfriheten.

Skyltreklam på säljställen m.m.

Konsumentverket bör, enligt regeringen, få i uppdrag

att tillsammans med Statens folkhälsoinstitut lämna

förslag till ytterligare begränsningar av reklam för

tobaksvaror vid säljställen för sådana varor och

överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas för

att begränsa tobaksbolags marknadsföring genom s.k.

tobaksfester. I samband härmed bör även övervägas

vilka åtgärder som kan behöva vidtas i

lagstiftningen ur ett folkhälsoperspektiv.

I Tobaks- och alkoholreklamutredningens betänkande

(SOU 1976:63), som föregick tobaksreklamlagen,

framhölls det att en reglering av tobaksreklamen

borde utgå från två principer. Den ena principen är

att de grupper av befolkningen som använder tobak i

ändamålsenliga former måste få tillgång till

relevant produktinformation. Den andra principen är

att man av näringsidkarna bör kräva stark

begränsning och återhållsamhet såväl när det gäller

reklamens spridningsvägar m.m. som när det gäller

andra marknadsföringsmetoder.

Att de som använder tobak måste få tillgång till

relevant produktinformation är en princip som bör

beaktas så länge handeln med tobaksvaror i princip

är fri. Det kan i linje härmed göras gällande att

det också - i vart fall i den utsträckning som

nuvarande lagstiftning medger - bör få förekomma

skyltar med tobaksreklam samt även annan sådan

reklam utanför och på säljställen; reklam på

säljställen, som redan enligt nuvarande lagstiftning

är föremål för vissa begränsningar, är i princip den

enda kvarvarande, tillåtna reklamformen för

tobaksvaror. Mot ytterligare restriktioner för denna

reklam kan dessutom åberopas att det vore inkonse-

kvent att förbjuda all reklam, inklusive den som

förekommer på säljställen, så länge handeln med den

produkt som reklamen avser i princip är helt fri.

Häremot kan emellertid invändas följande. Sedan

lång tid har det varit ett mål för statsmakterna att

minska tobakskonsumtionen hos befolkningen. Att helt

förbjuda handeln med tobaksvaror förefaller i

sammanhanget emellertid knappast vara ett alternativ

i egentlig mening. Det kan däremot vara ett

alternativ, bland flera, att begränsa möjligheterna

till marknadsföring som innebär att försäljningen av

tobaksvaror främjas. Sådana begränsningar kan på

sikt ha en dämpande effekt på tobakskonsumtionen.

Det kan därför finnas anledning att överväga

lagstiftningsåtgärder som innebär ytterligare

restriktioner i fråga om möjligheterna att

marknadsföra tobaksvaror också på säljställen,

inklusive på serveringsställen, som säljer

tobaksvaror.

Det kan vidare invändas att det på säljställen för

tobaksvaror normalt tillhandahålls också andra varor

än tobaksvaror och att dessa säljställen därför

besöks även av andra kunder än sådana som avser att

köpa tobaksvaror. Tobaksreklamen på säljställen

kommer således att nå också andra konsumenter än

tobakskonsumenter. Vad som har sagts nu talar också

för att det finns anledning att överväga ytterligare

begränsningar i möjligheten att marknadsföra

tobaksvaror på säljställen.

Det kan slutligen tilläggas att en lagstiftning

med ytterligare restriktioner i möjligheten att

marknadsföra tobaksvaror på säljställen inte med

nödvändighet måste innebära ett totalt förbud mot

sådan reklam. Ytterligare begränsningar i detta

hänseende skulle kunna utformas på sådant sätt att

rökares krav på relevant produktinformation inte

eftersätts.

Sammanfattningsvis anser regeringen att det finns

skäl som talar för att begränsa tobaksreklamen också

på säljställen ytterligare men att man vid

utformningen av sådana begränsningar bör ta hänsyn

dels till att det bör vara möjligt att lämna

relevant produktinformation om tobaksvaror, dels

till att begränsningarna måste harmonisera med

övriga restriktioner på området.

Under de senaste åren har tobaksbolag genomfört

s.k. tobaksfester i syfte att lansera nya

cigarettmärken. Konsumentverket har utfärdat före-

läggande enligt vilket ett tobaksbolag förbjöds att

sända ut inbjudningskort försedda med logotyper för

cigarettmärken. Konsumentverket har även väckt talan

hos Marknadsdomstolen och yrkat förbud för samma

tobaksbolag att marknadsföra tobaksvaror i samband

med s.k. tobaksfester.

Motionen

I motion 2001/02:So615 av andre vice talman Eva

Zetterberg m.fl. (v, kd, c, fp, mp) föreslås att

riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn och förbud mot

den indirekta reklamen för tobaksprodukter (yrkande

3). Tobakspreventivt arbete hjälper men det är fler

insatser som behövs för att ungdomar inte skall

börja röka. Dagens tobakslag har inte den verkan som

den borde. All tobaksreklam måste, enligt

motionärerna, förbjudas helt, även den indirekta.

Tobaksbolagen har i dag hittat kryphål som de

utnyttjar till fullo. Reklam förekommer fortfarande

i form av skyltar utanför godisbutiker,

produktplacering, kläder och fester som arrangeras

av tobaksbolag, för att nämna några exempel.

Kryphålen måste täppas till för att lagen skall ha

någon verkan. Frågan om reklamförbud mot tobak har

inte behandlats av Folkhälsokommittén vilket hade

varit naturligt. Motionärerna anser att riksdagen

som sin mening bör ge regeringen till känna att en

översyn behöver göras av tobaksreklamen. Målet skall

vara att få ett förbud även för indirekt reklam för

tobaksprodukter.

Utskottets ställningstagande

Enligt regeringen bör Konsumentverket få i uppdrag

att tillsammans med Statens folkhälsoinstitut lämna

förslag till ytterligare begränsningar av reklam för

tobaksvaror vid säljställen för sådana varor och

överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas för

att begränsa tobaksbolags marknadsföring genom s.k.

tobaksfester. I samband härmed bör, enligt

regeringen, även övervägas vilka åtgärder som kan

behöva vidtas i lagstiftningen ur ett

folkhälsoperspektiv. Utskottet delar regeringens

bedömning. Härmed och med hänsyn till utskottets

tidigare ställningstaganden i detta betänkande anser

utskottet att motion 2001/02:So615 yrkande 3 får

anses tillgodosett, varför motionen avstyrks.

Lagförslagen i övrigt

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag

till 1 och 15 §§ tobakslagen (1993:581) och

22 § marknadsföringslagen (1995:450) men

föreslår att behandlingen av dessa förslag

skjuts upp till 2002/03 års riksmöte.

Propositionen

Regeringen föreslår också ändringar i 1 och 15 §§

tobakslagen (1993:581) och i 22 §

marknadsföringslagen (1995:450). Även dessa

ändringar föreslås träda i kraft den 1 januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker de föreslagna ändringarna. Den

föreslagna ändringen i tryckfrihetsförordningen

skall enligt regeringen träda i kraft den 1 januari

2003. Även ändringarna i tobakslagen och

marknadsföringslagen föreslås träda i kraft den 1

januari 2003. Utskottet föreslår därför att

riksdagen skjuter upp behandlingen av regeringens

förslag till 1 och 15 §§ tobakslagen och 22 §

marknadsföringslagen till 2002/03 års riksmöte.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

Ändring i tryckfrihetsförordningen (punkt 3)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Nils Fredrik

Aurelius (m) och Margareta Nachmanson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

ändring i tryckfrihetsförordningen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K42 yrkande 1.

Ställningstagande

Regeringen medger att sambandet mellan indirekt

tobaksreklam och tobakskonsumtion inte kan prövas på

någon vetenskaplig grund i den meningen att det

skulle gå att slå fast just den indirekta reklamens

påverkan för individens val att börja konsumera

eller att fortsätta konsumera tobak. I sitt yttrande

anför Lagrådet att man noterat att regeringen har

formulerat sig mycket försiktigt när det gäller

sambandet mellan indirekt tobaksreklam och

tobakskonsumtion. Lagrådet menar att det faktum att

olika organ har utgått från att ett sådant samband

finns inte är tillräckligt för att en begränsning

skall kunna anses nödvändig till skydd för liv och

hälsa. Ett nytt EG-direktiv om tobaksreklam är under

utarbetande. Direktivet skall ta sikte på en

tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra

författningar om reklam för och sponsring till

förmån för tobaksvaror. Med beaktande av detta anser

vi att det vore lämpligt om regeringen avvaktade med

lagstiftning tills det nya EG-direktivet om

tobaksreklam m.m. eventuellt är antaget.

Regeringen har tidigare föreslagit ett förbud mot

indirekt tobaksreklam, då med stöd av ett sedermera

ogiltigt EG-direktiv och utan att medge att det

krävdes ändring i grundlagen. Nu lägger regeringen

fram ett likartat förslag, men utan att grunda det

på ett EG-direktiv. Den här gången har man också

ansett att förslaget förutsätter en ändring i TF.

Tryck- och yttrandefriheten är i princip absolut och

får endast inskränkas om det finns ett uttryckligt

stadgande härom i grundlagen. I TF och YGL anges av

vilka skäl avsteg från denna princip kan medges i

vanlig lag. Restriktivitet måste gälla för att inte

urholka huvudprincipen med nya undantag. Enligt 2

kap. 13 § första stycket andra meningen

regeringsformen (RF) får friheten att yttra sig i

näringsverksamhet begränsas genom lag. Av 2 kap. 12

§ tredje stycket RF följer dock att begränsningen

bl.a. aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med

hänsyn till det ändamål som föranlett den.

Vi motsätter oss den ändring i TF som regeringen

nu föreslår. Regeringen har inte kunnat förebringa

så starka motiv att en ändring av grundlagen kan

anses vara motiverad. Lagrådet anför att den i 14 a

§ första stycket föreslagna ändringen i tobakslagen

om förbud mot indirekt tobaksreklam endast får

genomföras under förutsättning att den är förenlig

med de förutsättningar för begränsningar av tryck-

och yttrandefriheten som anges i 2 kap. 12 och 13 §§

regeringsformen (RF). Enligt Lagrådet framstår det

mot denna bakgrund som en brist att frågan om

förslagets förenlighet med RF:s bestämmelser om

yttrandefrihet inte berörts i lagrådsremissen. Vi

delar Lagrådets invändning.

Vidare menar Lagrådet att det kan ifrågasättas om

det som regeringen i övrigt anfört gör förslagen

förenliga med den särskilda restriktivitet som

lagstiftaren enligt 2 kap. 12 § RF har att iaktta

när det gäller bedömningen av ändamålsenligheten av

föreslagna inskränkningar av yttrandefriheten. Vi

delar Lagrådets kritik mot förslaget även i detta

avseende. Det är anmärkningsvärt att regeringen utan

hållbar grund motiverar en inskränkning i en

grundlagsstadgad fri- och rättighet med att indirekt

tobaksreklam skulle kunna vara en orsak bland flera

som bidrar till tobakskonsumtion. Detta är inte en

inskränkningsgrund som är godtagbar enligt

bestämmelserna i 2 kap. 12 och 13 §§ RF. För

fullständighetens skull vill vi påpeka att förslaget

också kan ifrågasättas från varumärkesrättslig

utgångspunkt.

Vi föreslår därför att riksdagen avslår

regeringens förslag till ändring i 1 kap.

9 § TF. Därmed tillstyrker vi motion K42

(yrkande 1).

Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Uppdrag till Konsumentverket och Statens

folkhälsoinstitut (punkt 4)

av Per Lager (mp) och Helena Bargholtz (fp).

Vi anser att de lagförändringar som genomförs

genom detta ärende är bra. Viss reklam kommer

emellertid fortfarande att vara tillåten, t.ex.

reklam vid säljställen och produktplacering. Målet

bör vara att all direkt och indirekt reklam för

tobaksvaror bör förbjudas.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Utskottet har beslutat att till socialutskottet

överlämna propositionens lagförslag 2.2 Förslag till

lag om ändring i tobakslagen (1993:581) såvitt avser

4, 12 a, 19 och 19 a §§. Utskottet har också berett

socialutskottet tillfälle till yttrande i ärendet i

övriga delar jämte eventuella motioner.

Socialutskottet har beslutat att avstå från att

yttra sig.

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag till

ändring i tryckfrihetsförordningen antas som

vilande. Övriga förslag till lagändringar har sådant

samband med förslaget till ändring i

tryckfrihetsförordningen att de enligt utskottet bör

antas först i samband med att riksdagen antar

grundlagsförslaget. Utskottet föreslår därför att

riksdagen skjuter upp behandlingen av dessa

lagförslag till 2002/03 års riksmöte. Två

motionsyrkanden har sådant samband med förslaget

till ändring i tobakslagen att även dessa bör

behandlas vid 2002/03 års riksmöte. Utskottet

avstyrker övriga motioner. En reservation och ett

särskilt yttrande har avlämnats.

Propositionen

I proposition 2001/02:64 föreslås att riksdagen

antar regeringens förslag till

1 lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

2

3 lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

delvis, och

4

5 lag om ändring i marknadsföringslagen

(1995:450).

6

Följdmotioner

2001/02:K38 av Anders Sjölund och Tomas Högström (m)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår regeringens förslag rörande

indirekt tobaksreklam.

2001/02:K41 av Anna Kinberg (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. (i denna del) Riksdagen avslår proposition

2001/02:64.

2001/02:K42 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår regeringens förslag om ändring

i 1 kap. 9 § TF enligt med vad som anförs i

motionen.

2. Riksdagen avslår regeringens förslag till 14 a

§ i tobakslagen i enlighet med vad som anförs i

motionen.

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02:So422 av Annelie Enochson och Fanny Rizell

(kd) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett lagförslag om

förbud mot kvarvarande tobaksreklam.

2001/02:So615 av andre vice talman Eva Zetterberg

m.fl. (v, kd, fp, mp, c) vari föreslås att riksdagen

fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn och

förbud mot den indirekta reklamen för

tobaksprodukter.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i

tryckfrihetsförordningen

2 Förslag till lag om ändring i

tobakslagen (1993:581)

3 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen

(1995:450)