Bet. 2001/02:KU38

Konstitutionsutskottets betänkande

2001/02:KU38

Några sekretessfrågor m.m.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas nio motionsyrkanden

från den allmänna motionstiden 2001 som gäller

sekretess och meddelarskydd. Utskottet har avstyrkt

samtliga motioner, i allmänhet med hänvisning till

pågående utredningsarbete. Två reservationer (v

resp. mp) har avgetts.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Sekretess för passfoton, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K300

yrkandena 1 och 2, 2001/02:K303, 2001/02:K373 och

2001/02:K404.

2. Räddningstjänsten

Riksdagen avslår motion 2001/02:K229.

3. Förundersökningssekretess

Riksdagen avslår motion 2001/02:K355.

4. Diskrimineringsombudsmannen

Riksdagen avslår motion 2001/02:K399.

Reservation 1 (mp)

5. Exportkreditnämnden

Riksdagen avslår motion 2001/02:N264 yrkande 1.

Reservation 2 (v)

6. Meddelarfrihet m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:K215.

Stockholm den 28 maj 2002.

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per

Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist

(v), Ingvar Svensson (kd), Inger René (m), Mats

Berglind (s), Lars Hjertén (m), Kenth Högström (s),

Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m),

Per Lager (mp), Åsa Torstensson (c), Helena

Bargholtz (fp), Britt-Marie Lindkvist (s) och Peter

Pedersen (v).

2001/02

KU38

Utskottets överväganden

Sekretess för passfoton m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående utredningsarbete flera motioner (s,

m resp. kd) om sekretess för passfoton m.m.

Motionerna

I flera motioner från den allmänna motionstiden 2001

begärs ändrade sekretessregler när det gäller

passfoton med hänvisning till att kriminella

personer nu har möjlighet att få ut passfoton av

bl.a. anställda inom rättsväsendet. Claes-Göran

Brandin och Sven Hulterström (båda s) begär i motion

K300 (yrkandena 1 och 2) dels ett förslag från

regeringen med innebörd att det skall göras en

särskild prövning när någon beställer

personuppgifter på anställda inom rättsväsendet,

dels ett förslag med innebörd att personer vars

personuppgifter lämnats ut får besked om detta.

Motionärerna menar att det är orimligt att kriminell

person utan vidare kan beställa passfoto och

personuppgifter på anställda inom rättsväsendet när

syftet med största sannolikhet är att utöva

påtryckningar eller begå brott. Det är också enligt

motionärerna märkligt att den som passfotot eller

uppgiften gäller inte får besked om att någon

beställt uppgifterna, vilket gäller vid

kreditupplysning.

I motion K303 av Ragnwi Marcelind och Maria

Larsson (båda kd) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om en ny sekretesslagstiftning för

passfoto. Motionärerna anser att det måste bli

svårare att få ut passfotounderlag. Det mest

fördelaktiga är enligt motionen att ändra

sekretesslagen så att det gäller ett omvänt

skaderekvisit där passunderlagen som huvudregel är

hemliga och bara kan lämnas ut om det står klart att

det inte finns någon risk för skada.

Anders Sjölund (m) begär i motion K404 ett

tillkännagivande till regeringen om undantag från

offentlighetsprincipen för uppgifter om passfoto.

Motionären hänvisar till att det förekommit att

interner vid fängelser begärt utdrag från

passmyndigheten angående personer som arbetar vid

fängelset och närstående till dem. I dessa fall

innebär offentlighetsprincipen att enskilda

personers säkerhet och integritet sätts i andra

rummet. Passfoto med vidhängande uppgifter bör

enligt motionen undantas från principen om

offentlighet. Också Berit Adolfsson (m) begär i

motion K373 att sekretesslagstiftningen skyndsamt

effektiviseras för att skydda hotade människor från

brott. Uppgifter om anställda inom rättsväsendet kan

i dag erhållas från Vägverket och passregistret. Det

krävs en lagändring för att skydda

kriminalvårdspersonal och polis så att

sekretessbelagda handlingar inte kan lämnas ut från

andra myndigheter.

Gällande regler m.m.

Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen skall

varje svensk medborgare till främjande av ett fritt

meningsutbyte och en allsidig upplysning ha rätt att

ta del av allmänna handlingar. Rätten att ta del av

allmänna handlingar får enligt 2 kap. 2 §

tryckfrihetsförordningen begränsas om det är

påkallat med hänsyn till bl.a. intresset av att

förebygga och beivra brott (punkt 4) och skyddet för

enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden

(punkt 6).

Begränsningen av rätten att ta del av allmänna

handlingar skall anges noga i bestämmelse i

sekretesslagen eller i annan lag som sekretesslagen

hänvisar till. Efter bemyndigande i sådan

bestämmelse får dock regeringen genom förordning

meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens

giltighet.

Enligt 7 kap. 15 § första stycket 1 sekretesslagen

gäller sekretess i verksamhet som avser

folkbokföringen eller annan liknande registrering av

befolkningen och, i den utsträckning regeringen

föreskriver det, i annan verksamhet som avser

registrering av betydande del av befolkningen, för

uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det

av särskild anledning kan antas att den enskilde

eller någon honom närstående lider men om uppgiften

röjs. Regeringen har i 1 b § sekretessförordningen

(1980:657) föreskrivit att folkbokföringssekretessen

gäller för bl.a. det centrala passregistret och

Vägverkets vägtrafikregister.

Enligt 7 kap. 11 § fjärde stycket sekretesslagen

gäller sekretess i myndighets personaladministrativa

verksamhet för uppgift om enskilds personliga

förhållanden, om det kan antas att den enskilde

eller någon honom närstående utsätts för våld eller

annat allvarligt men om uppgiften röjs. Vidare

gäller i den utsträckning regeringen föreskriver det

sekretess i personaladministrativ verksamhet hos

myndighet där personalen särskilt kan riskera att

utsättas för sådant men, för uppgift om enskilds

bostadsadress, hemtelefonnummer och personnummer, om

det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att

den enskilde eller någon honom närstående lider men.

Enligt 1 a § sekretessförordningen gäller sekretess

i personaladministrativ verksamhet för uppgift om

enskilds bostadsadress, hemtelefonnummer och

personnummer, om det inte står klart att uppgiften

kan röjas utan att den enskilde eller någon honom

närstående lider men, hos bl.a. domstolar,

polismyndigheter, åklagarmyndigheter och

kriminalvårdens myndigheter.

I departementspromemorian Sekretess för passfoton

m.m. (Ds 2000:57) föreslogs att

folkbokföringssekretess enligt 7 kap. 15 § skulle

skärpas för en fotografisk bild av en enskild.

Enligt förslaget skulle sekretessen gälla om det kan

antas att den enskilde eller någon honom närstående

lider men om uppgiften röjs. Kravet på särskild

anledning för ett sådant antagande skulle alltså

bort. Detta krav har medfört att det hitintills

ställts förhållandevis höga krav på bevisning om

risk för förföljelser, trakasserier eller liknande

för att fotografierna skall hemlighållas. Förslaget

skulle ha inneburit en viss skärpning av

sekretessen. Med den föreslagna utformningen av

bestämmelsen var tanken att de tillämpande

myndigheterna i större utsträckning än i dag skulle

kunna tillmäta den enskildes uppgifter om befarat

hot m.m. betydelse. Huvudregeln skulle dock även i

fortsättningen vara att fotografier är offentliga.

I en promemoria den 20 december 2001 upprättad

inom Justitiedepartementet har anförts att

remissopinionen var splittrad. De flesta välkomnade

en skärpning av sekretessen. Men bl.a. JO, Svea

hovrätt och Rikspolisstyrelsen förordade ett omvänt

skaderekvisit. Enligt dem skulle det vara enda

sättet att stärka skyddet för den enskilde.

Företrädare för massmedierna avstyrkte förslaget

eftersom det skulle inskränka offentlighetsprincipen

och försvåra det journalistiska arbetet.

Att fotografier är relativt lätt tillgängliga har

enligt promemorian gjort att många människor i

Sverige kommit att känna en stark oro för att deras

fotografier skall begäras ut och användas på ett för

dem menligt sätt. Fotografierna i den aktuella typen

av register kan visserligen omfattas av

folkbokförings-sekretess i vissa situationer. Detta

gäller dock bara i undantagsfall eftersom

skaderekvisitet innehåller högt ställda krav på det

antagande om men som skall föreligga. Fotografierna

är alltså i de flesta fall lätt tillgängliga. När de

förekommer i så här stora register kan de ligga till

grund för omfattande sammanställningar av uppgifter.

Offentligheten kan därmed utnyttjas i brottsligt

syfte. Kartläggning kan ske av grupper av personer,

t.ex. personer som har en viss utländsk bakgrund,

eller som har en viss politisk eller religiös

övertygelse.

I promemorian anges att det enligt uppgift från

Säkerhetspolisen förekommer, främst inom

högerextrema grupper, att meningsmotståndare

kartläggs på detta sätt. Fotografier med

namnuppgifter förekommer i förhållandevis stor

utsträckning på Internet. Liknande kartläggning sker

även av vissa yrkeskategorier såsom polis, åklagare,

kriminalvårdsanställda och journalister. De

fotografier som förekommer hämtas främst från

passregistret och körkortsregistret. Listorna är

ofta omfattande och innehåller ibland så många som 1

000 namn. Denna utveckling har enligt promemorian på

senare tid förstärkt den oro som många människor

redan tidigare känt för att fotografierna i

registren kan komma att användas på ett sätt som

skadar dem och deras familjer. Skyddet för enskilda

bör därför stärkas när det gäller fotografier i

passregistret och andra stora register enligt 7 kap.

15 § sekretesslagen, helst så att väsentliga

offentlighetsintressen inte träds för när.

En utredare skall enligt promemorian lämna förslag

till lagändringar, på basis av de överväganden

angående behovet av lagändringar som gjorts i den

tidigare nämnda departementspromemorian Sekretessen

för passfoton m.m., alltså att allmänhetens rätt att

ta del av sådana fotografier bör begränsas i

förhållande till vad som gäller i dag. Utredaren

skall undersöka omfattningen av utlämnandet av

fotografier, i vilken omfattning medier begär ut

fotografier och om det är möjligt, i vilken

omfattning fotografier begärs ut i illegitima

syften. Utredaren skall göra en förnyad och djupare

kartläggning av de olika möjligheter som diskuteras

i promemorian men även undersöka om det kan finnas

andra lösningar. En möjlighet som kan diskuteras är

att införa sekretess som huvudregel men bara för

vissa yrkeskategorier, t.ex. poliser och

journalister. Som jämförelse nämns möjligheten

enligt 7 kap. 11 § sekretesslagen att föreskriva om

sekretess i personaladministrativ verksamhet hos

myndighet där personalen särskilt kan riskera att

utsättas för allvarligt men om vissa personuppgifter

röjs. En given utgångspunkt för arbetet är

remissutfallet över promemorians förslag. Det är

meningen att utredaren under arbetet skall samråda

med berörda intressegrupper och då särskilt

företrädare för medierna. Det gäller enligt

promemorian att hitta en lösning som ger ett

tillräckligt skydd för enskilda samtidigt som man

inte på ett onödigt sätt begränsar offentligheten.

Regeringsrådet Mats Melin har utsetts till

utredare under tiden den 1 januari-den 30 juni 2002.

Tidigare behandling

Våren 2001 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande om

utökat skydd för poliser i offentliga register,

bl.a. passregistret. Utskottet framhöll att frågans

behandling i Regeringskansliet i och för sig borde

avvaktas. Samtidigt ansåg utskottet att denna

beredning borde ske skyndsamt så att ställning kunde

tas i frågan (bet. 2000/01:KU17).

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening bör det pågående

utredningsarbetet avvaktas. Motionerna 2001/02:K300

yrkandena 1 och 2, 2001/02:K303, 2001/02:K375 och

2001/02:K404 avstyrks.

Räddningstjänsten

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående beredningsarbete ett motionsyrkande

(m) om sekretessen för

räddningstjänstpersonal.

Motionen

Rolf Gunnarsson (m) begär i motion K229 ett

tillkännagivande till regeringen om att

sekretesslagen också skall omfatta personal inom

räddningstjänsten. Räddningstjänstpersonalen

omfattas inte av samma sekretesslagstiftning som

hälso- och sjukvårdspersonalen. Det är inte heller

möjligt att i dag skriva in en tystnadsplikt i

avtalen eftersom yttrandefriheten inte kan avtalas

bort. Med den nya inriktningen med dessa akutbilar

som nu finns bör enligt motionären även

räddningstjänstens personal omfattas av

sekretesslagen.

Gällande bestämmelser m.m.

Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1908:100) gäller

sekretess med vissa undantag inom hälso- och

sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd

eller andra personliga förhållanden om det inte står

klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde

eller någon honom närstående lider men. Utanför

bestämmelsens tillämpningsområde faller verksamhet

vid sjukhus och andra liknande inrättningar som

drivs av enskilda, liksom privat drivna

tandläkarmottagningar, laboratorier m.m. Här gäller

i stället föreskrifterna i lagen (1998:531) om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Enligt 2 kap. 8 § denna lag får den som tillhör

eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen

inom den enskilda hälso- och sjukvården inte

obehörigen röja vad han eller hon i sin verksamhet

har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller

andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande

anses inte att någon fullgör sådan

uppgiftsskyldighet som följer av lag eller

förordning.

Det har inom vissa sektorer i lag tillskapats

möjligheter för kommuner och landsting att t.ex.

sluta avtal om visst samarbete över kommungränserna,

och i fråga om bl.a. hälso- och sjukvård och

räddningstjänst förutsätts att sådant samarbete

sker. I Socialstyrelsens meddelandeblad 6/2001

Räddningstjänstens insatser vid ambulanslarm

framhålls att räddningstjänstens personal inte

omfattas av en sekretesslag motsvarande den som

omfattar hälso- och sjukvårdspersonalen. Detta kan

enligt meddelandebladet inte ingå i avtalen eftersom

yttrandefrihet inte kan avtalas bort. Denna fråga

var under utredning i översynen av

räddningstjänstlagen. Även räddningstjänstpersonal

kan enligt Socialstyrelsen behöva en sekretesslag

med hänsyn till det egna yrkesutövandet.

Utredningen (Fö 1999:03) om översyn av

räddningstjänstlagen m.m. har i januari 2002 lagt

fram betänkandet Reformerad

räddningstjänstlagstiftning (SOU 2002:10).

Utredningen föreslår att det införs en ny

bestämmelse i 9 kap. sekretesslagen med innebörd att

sekretess skall gälla i kommunens

räddningstjänstverksamhet för uppgift om enskilds

personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan

antas att den enskilde eller någon honom närstående

lider skada eller men om uppgiften röjs.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att beredningsarbetet med anledning

av betänkandet Reformerad

räddningstjänstlagstiftning bör avvaktas. Motion

K229 (m) avstyrks följaktligen.

Förundersökningssekretess

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion (v) om rakt

skaderekvisit i förundersökningssekretess.

Motionen

Alice Åström m.fl. (v) begär i motion K355 att

regeringen skall lägga fram ett förslag till ändring

av sekretesslagen så att det i fråga om

förundersökningar återinförs ett rakt skaderekvisit

i sekretessen till förmån för enskilda. Reglerna om

omvänt skaderekvisit innebär enligt motionärerna

stora faror. Det gäller inte minst nedlagda

förundersökningar mot poliser som misstänks för

brott. Bristen på insyn riskerar att undergräva

allmänhetens förtroende för polisen. Motionärerna

hänvisar till Osmo Vallo-fallet och till den

nedlagda förundersökningen mot de poliser som

avlossade skott i samband med EU-toppmötet i

Göteborg. Även när det gäller privatpersoner som är

misstänkta för brott är det enligt motionen

olyckligt att inskränka brottsoffrens och

allmänhetens rätt till insyn i förundersökningar.

Gällande regler

Enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller

sekretess för uppgift som hänför sig till bl.a.

förundersökning i brottmål om det kan antas att

syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder

motverkas eller den framtida verksamheten skadas om

uppgiften röjs. Bestämmelsen har tillämpats bl.a. på

polisanmälningar som föranlett förundersökning.

Enligt 9 kap. 17 § samma lag gäller sekretess för

uppgift om enskilds personliga och ekonomiska

förhållanden i bl.a. utredning enligt bestämmelserna

om förundersökning i brottmål om det inte står klart

att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller

någon honom närstående lider skada eller men.

Sekretessen i 9 kap. 17 § till förmån för den

enskildes personliga och ekonomiska förhållanden

förstärktes den 1 april 1999 (prop. 1997/98:97, bet.

1997/98:JuU20) samtidigt med att den absoluta

sekretessen avskaffades för alla polisregister utom

belastningsregistret. Dessförinnan gällde

sekretessen för uppgift om enskilds personliga och

ekonomiska förhållanden om det kunde antas att den

enskilde eller någon honom närstående led skada

eller men om uppgiften röjdes. Personuppgiftslagen

innebar enligt propositionen att polisen fick

möjlighet till automatiserad handläggning av

förundersökningar och andra utredningar. Enligt

regeringen fanns det inte skäl att begränsa polisens

rätt att utnyttja denna möjlighet. Uppgifter som

ingår i automatiserade behandlingar blir emellertid

enligt regeringen mer känsliga ur

integritetssynpunkt än motsvarande uppgifter som

behandlas manuellt. En lämpig ordning borde med

hänsyn till detta vara att samma skadrekvisit fick

gälla som beträffande de register som fördes till

stöd för förundersökningsverksamhet. Det innebar

omvänt skaderekvisit. En fördel med en sådan lösning

var också att samma sekretesskydd skulle komma att

gälla för uppgiften oavsett om den finns i ett

register eller är representerad på annat sätt.

Tidigare behandling

Konstitutionsutskottet tillstyrkte i yttrande till

justitieutskottet (1997/98: KU10y) regeringens

förslag om omvänt skaderekvisit för

förundersökningssekretessen. Utskottet såg med

tillfredsställelse att regeringen i syfte att öka

medborgarnas insyn i polisens register föreslog

lättnader i den absoluta sekretess som gällde. När

det gäller frågan om med vilket skaderekvisit

sekretess skulle gälla till skydd för polisens

brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet

ville utskottet erinra om att sådan sekretess enligt

5 kap. 1 § sekretesslagen gäller med ett rakt

skaderekvisit.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och

avstyrker motion K355 (v).

Diskrimineringsombudsmannen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående utredningsarbete en motion (mp) om

att 9 kap. 21 § sekretesslagen skall omfatta

ärenden hos Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering.

Jämför reservation 1.

Motionen

Per Lager och Kia Andreasson (mp) begär i motion

K399 ett regeringsförslag till ändring av 9 kap. 21

§ sekretesslagen så att den även omfattar ärende

enligt lagen om Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering, i enlighet med det förslag som lagts

fram i betänkandet SOU 1997:174, dock med den

ändringen att ett rakt skaderekvisit bör införas.

Bakgrund

Enligt 9 kap. 21 § första stycket 2 sekretesslagen

(1980:100) gäller sekretess hos Ombudsmannen mot

etnisk diskriminering i ärende enligt lagen

(1999:130) om åtgärder mot diskriminering i

arbetslivet och lagen (2001: 1286) om likabehandling

av studenter i högskolan.

Utredningen om översyn av lagen mot etnisk

diskriminering föreslog i betänkandet Räkna med

mångfald! (SOU 1997:174) en ny lag mot etnisk

diskriminering i arbetslivet och en lag om

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. I

betänkandet föreslogs också ändring i 9 kap. 21 §

sekretesslagen så att sekretess åter skulle gälla i

ärenden enligt den av utredningen föreslagna lagen

om Ombudsmannen mot etnisk diskriminering i stället

för enligt lagen (1994:134) mot etnisk

diskriminering. Även uppgifter hos

Diskrimineringsombudsmannen som har samband med en

diskrimineringstvist eller aktivt ärende skulle

falla in under begreppet. I proposition Ny lag om

åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet

(prop. 1997/98:177) föreslogs ingen lag om

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, och i den

sekretesslagsändring som föreslogs hänvisades då i

stället till ärende enligt lagen om åtgärder mot

etnisk diskriminering i arbetslivet. Under

riksdagsbehandlingen föreslog

arbetsmarknadsutskottet att även en lag om

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering skulle

införas (bet. 1998/99:AU4) i enlighet med

utredningsförslaget, dock utan att samtidigt föreslå

någon ändring när det gällde propositionens förslag

till ändring i sekretesslagen. Riksdagen beslutade i

enlighet med arbetsmarknadsutskottets förslag (rskr.

1998/99:140).

I en lagrådsremiss beslutad den 7 februari 2002

föreslogs ändringar i sekretesslagen som bl.a.

innebär att bestämmelsen i 9 kap. 21 § första

stycket 2 sekretesslagen kompletteras med orden

"samt i verksamhet enligt lagen (1999:131) om

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering".

Lagrådet ansåg att det var tveksamt om det var

motiverat med en så vidsträckt sekretess och

jämförde med den betydligt snävare sekretessen hos

Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern enligt 11

kap. 4 § sekretesslagen. Det var enligt Lagrådet

värt att notera att sekretessen enligt förslaget

skulle gälla inte endast i förhållande till enskilda

till vilkas förmån ombudsmännen har att verka utan i

lika hög grad i förhållande till dem som kan bli

föremål för ombudsmännens granskning. Enligt

Lagrådets uppfattning förtjänade frågan om den

lämpliga utformningen av sekretessen hos de

särskilda ombudsmännen ytterligare överväganden.

Frågan bereds för närvarande inom

Regeringskansliet. Dessutom faller frågan inom ramen

för uppdraget till den parlamentariska kommitté som

skall utreda en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning (dir. 2002:11).

Utskottets ställningstagande

Frågan om sekretess hos bl.a. Ombudsmannen mot

etnisk diskriminering bereds för närvarande inom

Regeringskansliet och kan även komma upp inom ramen

för utredningsarbetet om en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning. Enligt utskottets

mening bör resultat av detta arbete avvaktas. Motion

K399 (mp) avstyrks.

Exportkreditnämnden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (v) om

begränsning av sekretessen hos

Exportkreditnämnden.

Motionen

Eva Zetterberg m.fl. (v) begär i motion N264 yrkande

1 en översyn av de sekretessbestämmelser som gäller

för Exportkreditnämnden och att nämndens verksamhet

blir öppnare. Genom att inte informera om vilka

projekt som är under beredning avsäger sig

Exportkreditnämnden möjligheter att få in

kompletterande och oberoende miljöinformation t.ex.

från miljöorganisationer. Exportkreditnämndens

frikostiga användning av hemligstämpeln gör det

omöjligt att föra en debatt om hur miljöpolicyn

tillämpas. Miljökonsekvensbeskrivningar och andra

beslutsunderlag måste göras tillgängliga för

granskning och offentlig debatt. Nämndens

bedömningar måste redovisas.

Gällande regler

Enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen gäller sekretess i

den utsträckning regeringen föreskriver det, i

statlig myndighets verksamhet som består i bl.a.

stödverksamhet med avseende på produktion, handel,

transportverksamhet eller näringslivet i övrigt, för

uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden,

uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan

antas att den enskilde lider skada om uppgiften

röjs. Sekretessen gäller också andra ekonomiska

eller personliga förhållanden för den som trätt i

affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den

som är föremål för myndighetens verksamhet. Enligt

sekretessförordningen (1980:657) gäller dessa

bestämmelser för stöd som handhas av

Exportkreditnämnden.

Bakgrund

Exportkreditnämnden ställer ut garantier för risker

i samband med export. Nämndens garanti är en form av

försäkring mot förlust orsakad av händelser kopplade

till den utländske köparen eller till köparlandet.

Den vanligaste garantin, garanti för

fordringsförlust, täcker risken att betalning inte

erhålls enligt avtal. Garantin finns i olika

utformning, dels för exportör för

leverantörskrediter lämnade till köpare i utlandet,

dels i form av en garanti till långivare för

betalning under låneavtal, så kallade köparkrediter.

Även risker under tillverkningstiden, till exempel

att köparen häver avtalet helt eller delvis eller

att genomförandet avbryts under en längre period,

kan garanteras. Denna garanti, garanti för

tillverkningsförlust, söks av exportör i samband med

ansökan om garanti för fordringsförlust.

Exportkreditnämnden har också garantier som täcker

andra typer av risker, till exempel politiska risker

i samband med investeringar i utlandet, risker i

samband med ställande av säkerheter till utländsk

förmånstagare samt banks risk för utebliven

betalning under bekräftad remburs.

Den information som finns att hämta i nämndens

diarier och kundregister är offentlig. All

information rörande en garantiansökan, utom den som

står att finna i något av diarierna, brukar enligt

uppgift från Exportkreditnämnden sekretessbeläggas

under tiden innan en garantiförbindelse utfärdas.

Därefter lämnas information vanligtvis ut om vem

exportören är, vem köparen är, vilket land exporten

avser, vilket projekt alternativt vilken vara som

avses samt om garanterat belopp. Om garantibeloppet

överstiger 10 miljoner kronor publiceras uppgifterna

på nämndens hemsida.

Under den senaste tioårsperioden har enligt

Exportkreditnämnden ett tiotal beslut om sekretess

överklagats till kammarrätten. I samtliga fall har

domstolen fastställt nämndens beslut.

Utskottets ställningstagande

Skälen för en ökad öppenhet hos Exportkreditnämnden

måste vägas mot behovet av sekretess till skydd för

enskilds affärs- och driftsförhållanden, Utskottet

är inte berett att tillstyrka att detta skydd

begränsas. Motion N264 yrkande 1 avstyrks.

Meddelarfriheten m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet vidhåller tidigare

ställningstaganden och avstyrker en motion

(s) om meddelarfrihet inom den privata

sektorn, begränsning av de

meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikterna och

åtgärder mot försäljning av sekretessbelagda

uppgifter.

Motionen

Jan Bergqvist (s) begär i motion K215 ett

tillkännagivande till regeringen om behovet av att

på olika sätt förbättra meddelarfriheten och

meddelarskyddet så att de kan bli ett ännu starkare

stöd för den demokratiska utvecklingen i Sverige.

Därvid bör man pröva hur meddelarfriheten i lämpliga

former kan utsträckas till den privata sektorn.

Vidare bör man ånyo pröva möjligheterna att begränsa

de meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikterna i

sekretesslagen. Man bör också pröva hur man skall

komma över den svaghet som vidlåder dagens system

när sekretessbelagda uppgifter säljs i uppenbart

vinstsyfte. Slutligen är det enligt motionen viktigt

att hitta vägar för att öka kunskaperna om

regelsystemen för yttrandefriheten och

meddelarfriheten.

Motionären vänder sig huvudsakligen mot det

förhållandet att medier köper information av

personer med tillgång till sekretessbelagda

uppgifter och pekar på risken för skattebedrägeri.

Gällande regler

De grundläggande bestämmelserna om meddelarfrihet

finns i 1 kap. 1 § tredje stycket

tryckfrihetsförordningen och i 1 kap. 2 §

yttrandefrihetsgrundlagen.

Meddelarfriheten innebär att det i viss

utsträckning är möjligt att straffritt lämna normalt

sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt

skrift, radio eller TV, m.m. I 1 kap. 1 § tredje

stycket tryckfrihetsförordningen föreskrivs att det

står envar fritt att i alla de fall då ej annat är

föreskrivet i förordningen meddela uppgifter och

underrättelse i vad ämne som helst för

offentliggörande i tryckt skrift. En motsvarande

bestämmelse finns i 1 kap. 2 §

yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller andra medier

än tryckt skrift.

Vidare har enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket

tryckfrihetsförordningen var och en rätt att

anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som

helst för att antingen själv offentliggöra dem i

tryckt skrift eller lämna meddelande som avses i

tredje stycket. Också undantag från detta

anskaffandeskydd skall ha stöd i

tryckfrihetsförordningen. En motsvarande bestämmelse

finns även i detta fall i 1 kap. 2 §

yttrandefrihetsgrundlagen.

Regler om anonymitetsskydd finns i 3 kap.

tryckfrihetsförordningen. Detta skydd består av

flera komponenter. En är rätten till anonymitet som

innebär att författare, meddelare samt utgivare av

icke periodiska skrifter inte är skyldiga att låta

sina namn sättas ut i skriften (1 §). Vidare finns

bestämmelser om tystnadsplikt i 3 § för dem som

tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen

av tryckt skrift och för dem som varit verksamma vid

t.ex. bokförlag och nyhetsbyråer. Dessa får enligt

huvudregeln inte röja vem som är författare,

meddelare eller utgivare av en icke periodisk

skrift. Därutöver finns en bestämmelse om

efterforskningsförbud i 4 §. Detta innebär att

myndigheter och andra allmänna organ inte får

efterforska författaren till en framställning som

har införts eller varit avsedd att införas i en

tryckt skrift, den som har gett ut eller avsett att

ge ut tryckt skrift eller den som lämnat ett

meddelande för publicering. Författaren, meddelaren

eller utgivaren får dock efterforskas då detta

behövs för åtal eller annat ingripande som är

tillåtet enligt tryckfrihetsförordningen. I den mån

efterforskning får förekomma, skall den i 3 §

stadgade tystnadsplikten beaktas. Motsvarande

bestämmelser om anonymitetsskydd finns i 2 kap. 1, 3

och 4 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.

Från meddelarfriheten finns undantag. Om någon

lämnar ett meddelande som avses i 1 kap. 1 § tredje

stycket tryckfrihetsförordningen eller 1 kap. 2 §

yttrandefrihetsgrundlagen och därmed gör sig skyldig

till någon av de gärningar som anges i 7 kap. 3 §

första stycket respektive 5 kap. 3 § första stycket,

gäller om ansvar för sådant brott det som är

föreskrivet i vanlig lag, dvs. brottsbalken. De

gärningar som anges indelas i tre punkter. I punkt 1

räknas upp vissa allvarliga brott mot rikets

säkerhet. I punkt 2 upptas oriktigt utlämnande av

allmän handling som inte är tillgänglig för envar

eller tillhandahållande av sådan handling i strid

med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när

gärningen är uppsåtlig. I punkt 3 anges som tredje

undantag från meddelarfriheten ett uppsåtligt

åsidosättande av en tystnadsplikt i de fall som

anges i särskild lag. I 16 kap. 1 § sekretesslagen

ges en uppräkning av de tystnadsplikter som har

företräde framför principen om meddelarfrihet.

Reglerna i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen om

undantag från meddelarfriheten har betydelse också

för anonymitetsskyddet. Tystnadsplikten i 3 kap. 3 §

tryckfrihetsförordningen om uppgiftslämnare

inskränks i bl.a. de situationer som avses i 7 kap.

3 § tryckfrihetsförordningen. Tystnadspliktsreglerna

innebär bl.a. att en journalist får uttala sig om en

meddelares identitet bara i en del av de fall där

meddelaren kan straffas, och tystnadsplikten för

journalisten sträcker sig alltså längre än

meddelarfriheten för hans källa.

De nu gällande reglerna om meddelarfrihet i

tryckfrihetsförordningen trädde i kraft den 1

januari 1978. Tidigare innebar dessa regler bl.a.

att meddelarfrihet inte förelåg för en offentlig

funktionär i de fall då denne var underkastad en

i lag föreskriven tystnadsplikt. Enligt

tryckfrihetsförordningens nuvarande bestämmelser

i ämnet skall i fråga om såväl offentliga

funktionärer som andra personer föreskrifter om

tystnadsplikt i stället bryta igenom

meddelarfriheten endast i de fall som anges i en

särskild lag. I propositionen (prop. 1975/76:204)

uttalade föredragande statsrådet vad gällde

omfattningen av det tryckfrihetsrättsliga

meddelarskyddet m.m. bl.a. följande (s. 95).

Jag finner det vidare angeläget att framhålla att

straffrihet för meddelare inte betyder att

offentliga tjänstemän är skyldiga att i

motsvarande mån lämna upplysningar till t.ex.

pressen om känsliga förhållanden. Innebörden av

en särskild tryckfrihetsrättslig meddelarfrihet

är i stället den att det allmänna - med tanke på

de viktiga intressen som informationsfriheten

representerar - överlåter åt den enskilde att,

utan risk för repressalier, själv bedöma om det

är önskvärt eller försvarligt att förmedla vissa

uppgifter för offentliggörande. Man kan räkna med

att han därvid beaktar de skyddsintressen som en

vanligtvis gällande tystnadspliktsregel värnar

om, liksom sin uppfattning om hur

informationsmottagaren kommer att handskas med

stoffet. Sammanfattningsvis anser jag alltså att

farhågorna för att ett särskilt skydd för dem som

meddelar uppgifter till publicister skall leda

till återkommande skador är överdrivna. Liksom

hittills bör man för framtiden i stor

utsträckning kunna förlita sig på massmediernas

och uppgiftslämnarnas omdöme och ansvarskänsla.

Det vore trots det sagda orealistiskt att

bortse från att meddelarfriheten kan leda till

oönskade konsekvenser i form av

publicitetsskador. Enligt min mening kan dock

någon tvekan inte råda om att det, allmänt sett,

är ett mindre ont att i vissa fall omständigheter

som bort förtigas uppenbaras än att

missförhållanden i allmän eller enskild

verksamhet får fortgå opåtalt eller att den

offentliga debatten i någon allmän angelägenhet

uteblir eller kommer i obalans på grund av brist

på information.

Min slutsats blir alltså att de som meddelar

sig med pressen eller annars med publicister bör

åtnjuta en vidsträckt frihet. Att emellertid

denna frihet - liksom flertalet andra rättigheter

- har sina begränsningar ligger i öppen dag.

Enskildas personliga integritet och ekonomiska

intressen kan inte heller i detta sammanhang

lämnas utan varje skydd. Också mycket

betydelsefulla allmänna intressen kräver sitt

beaktande. Det blir nödvändigt att göra en

avvägning mellan motstående och svårjämförbara

intressen, en avvägning som oundvikligen får

karaktären av en kompromiss.

I 5 kap. sekretesslagen finns bestämmelser om

sekretess med hänsyn främst till intresset att

förebygga eller beivra brott. Sekretess gäller bl.a.

uppgifter som hänför sig till förundersökning i

brottmål och till åklagarmyndighets,

polismyndighets, skattemyndighets, tullmyndighets

eller kustbevakningens verksamhet i övrigt för att

förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. För

sekretessen gäller s.k. rakt skaderekvisit, dvs.

sekretess gäller om det kan antas att syftet med

beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller

den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

Meddelarfriheten är i dessa fall inte begränsad

annat än i speciella fall (se 16 kap. 1 §

sekretesslagen).

Frågan om meddelarskyddets förhållande till den

lagstadgade sekretessen var föremål för

diskussion av Rättssäkerhetskommittén i dess

betänkande Rättssäkerheten vid beskattningen (SOU

1993:62). I betänkandet (s. 208 f.) gavs en

tillbakablick över meddelarfrihetens och

anonymitetsskyddets historia.

Rättssäkerhetskommittén uttalade i sitt förslag

följande angående meddelararvoden.

Efter att ha undersökt de krav som

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen ställer på

anonymitetsskyddet för meddelare samt den

konflikt som kan föreligga mellan

anonymitetsskyddet och skattekontrollen har vi

funnit att det inte finns något skäl att införa

en särskild skatt för meddelararvoden.

För det fall man ändå anser att en sådan skatt

bör införas har vi tagit fram ett förslag till

lag om skatt på arvode till anonym meddelare. Den

är utformad som en punktskatt på meddelararvodet,

där utbetalaren är skattesubjekt. Identiteten på

mottagaren blir av ersättningen därmed aldrig

känd. Skatten uppgår till samma belopp som det

utbetalade arvodet och är avdragsgill för

utbetalaren.

I den proposition om rättssäkerheten vid

beskattningen (prop. 1993/94:151) som lades fram för

riksdagen förklarade regeringen att den inte avsåg

att lägga fram något förslag i denna del (a. prop.

s. 148).

Frågan om att utvidga meddelarfriheten utanför

myndighetsområdet har flera gånger varit föremål för

utredning och överväganden.

Yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70) lämnade

förslag om en utvidgning av meddelarfriheten.

Regeringen (prop. 1986/87:151) valde dock att inte

föra fram förslaget. Konstitutionsutskottet (bet. KU

1987/88:36) ansåg att det fanns skäl att utvidga

meddelarfriheten till att i princip gälla

förhållandet även utanför den offentliga sektorn.

Enligt utskottet var dock det material som förelåg i

ärendet inte tillräckligt. Utskottet ansåg att

regeringen i stället borde se till att frågan blev

föremål för utredning.

Meddelarskyddskommittén (SOU 1990:12) föreslog en

grundlagsreglering om rätt för enskilda inom företag

och organisationer att lämna uppgifter, som omfattas

av avtalad tystnadsplikt, för publicering utan att

drabbas av straff eller andra rättsföljder.

Regeringen (prop. 1990/91:64) konstaterade att

förslaget mött starkt motstånd bland

remissinstanserna och fann att det inte var möjligt

att föra fram frågan om en vidgad insyn inom den

privata sektorn till grundlagsstiftning i samband

med 1991 års riksdagsval. Konstitutionsutskottet

(bet. 1990/91:KU21) ansåg att det var angeläget att

öka insynen i det privata näringslivet och i de

stora organisationerna. Vilken väg man

lagstiftningstekniskt skulle gå var enligt utskottet

en komplicerad fråga. Också utskottet kunde

konstatera att det inte hade varit möjligt att föra

fram frågan om ett förstärkt meddelarskydd på den

privata sektorn inför riksdagsvalet år 1991. Liksom

regeringen ansåg utskottet att frågan borde ägnas

fortsatt uppmärksamhet.

Demokratiutredningen ansåg, i betänkandet En

uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på

2000-talet (SOU 2000:1), det angeläget att utvidga

och förstärka meddelarskyddet så att det gäller även

för privatanställda, eftersom offentlig finansiering

av privat verksamhet blir vanligare - t.ex. inom

sjukvård eller miljöfarlig verksamhet. Utredningen

menade att demokratiska värderingar och etiska

principer är lika viktiga när andra aktörer övertar

offentligfinansierad verksamhet.

Tidigare behandling

Konstitutionsutskottet behandlade i sitt betänkande

1996/97:KU23 två motioner som tog upp samma problem

som i den nu aktuella motionen. Utskottet gjorde då

följande bedömning:

Vid införandet av de nu gällande reglerna om

meddelarfriheten i tryckfrihetsförordningen

påpekades att det vore orealistiskt att bortse

från att meddelarfriheten kan leda till oönskade

konsekvenser i form av publicitetsskador. Enligt

föredragande statsrådets mening kunde dock någon

tvekan inte råda om att det, allmänt sett, är ett

mindre ont att i vissa fall omständigheter

uppenbaras som bort förtigas än att

missförhållanden i allmän eller enskild

verksamhet får fortgå opåtalat eller att den

offentliga debatten i någon allmän angelägenhet

uteblir eller kommer i obalans på grund av brist

på information. Slutsatsen blev att de som

meddelar sig med pressen eller annars med

publicister bör åtnjuta en vidsträckt frihet men

att denna frihet - liksom flertalet andra

rättigheter - hade sina begränsningar och att det

blev nödvändigt att göra en avvägning mellan

motstående och svårjämförbara intressen.

I förarbetena till sekretesslagen påpekades att

önskemålet om insyn i ett särskilt fall kan vara

starkare än det sekretessintresse som har

föranlett den aktuella sekretessregeln och att

det kan förhålla sig så att en regel om skydd

t.ex. för ett enskilt intresse ibland på ett

olämpligt sätt hindrar insyn i en myndighets sätt

att fullgöra sina uppgifter.

Offentlighetsprincipen skulle inte förverkligas

till fullo om de offentliga funktionärerna i

situationer av nu nämnt slag vore förhindrade

att bidra med uppgifter till den allmänna

debatten och reglerna om meddelarfrihet var

avsedda att motverka sådana icke önskade resultat

av sekretessregleringen.

Erfarenheterna av det rådande systemet ansågs

ha varit goda, och föredragande statsrådet ansåg

att man kunde utgå från att de tystnadsplikter

som inte hade företräde framför meddelarfriheten

också i fortsättningen skulle komma att vid sidan

av sin rättsliga funktion ha den verkan att de

utövar ett psykologiskt och moraliskt tryck på de

offentliga funktionärerna att vara återhållsamma

med att lämna uppgifter till massmedierna. En

annan viktig omständighet att beakta i

sammanhanget var att många av de uppgifter som

kan komma att lämnas till följd av

meddelarfriheten sannolikt aldrig blir

publicerade. Som framhållits i skilda sammanhang

var nämligen en av meddelarfrihetens viktigaste

funktioner att ge massmedierna tillgång till

bakgrundsmaterial som inte i sig självt är avsett

för publicering.

Vidare erinrades om nödvändigheten att göra en

avvägning mellan motstående och svårjämförbara

intressen - intresset av sekretess och intresset

av offentlig insyn - en avvägning som

oundvikligen fick karaktären av en kompromiss.

Utskottet anser att vad som sålunda anförts

alltjämt äger giltighet och avstyrker med det

anförda motionerna.

Våren 2000 behandlades åter frågan med anledning av

en motion av samme motionär som står bakom den nu

aktuella motionen (bet. 1999/2000:KU17).

Utskottet hänvisade till sin tidigare behandling

av frågan och till att Offentlighets- och

sekretesskommittén enligt direktiven skall se över

bestämmelsen om meddelarfrihetsbrytande

tystnadsplikter i 16 kap. 1 § sekretesslagen.

Utskottet ansåg att resultatet av detta arbete borde

avvaktas och avstyrkte därför motionen.

Frågan om hur yttrandefriheten och meddelarfriheten

på arbetsplatser som inte är offentliga men med

anknytning till det allmänna, kan stärkas har

utretts inom Regeringskansliet (Ds 2001:9).

Utredaren har föreslagit bl.a. en lag om skydd för

privatanställdas yttrandefrihet och en ändring i

sekretesslagen. Den föreslagna nya lagen bygger på

den avtalsbaserade tystnadsplikt som normalt ingår i

ett anställningsförfarande och föreskriver

inskränkningar i tystnadsplikten. Frågan övervägs

för närvarande inom Justitiedepartementet.

Utbildningsutskottet hänvisade nyligen med anledning

av en motion om behovet av skydd för att avslöja

missförhållanden i fristående skolor till dessa

överväganden (bet. 2001/02:UbU07).

Utbildningsutskottet framhöll att det finns ett

demokratiskt värde i att förhållanden vid offentligt

finansierade verksamheter kan diskuteras öppet.

Utbildningsutskottet utgick ifrån att regeringen

inom kort återkommer med ett förslag till lag om

skydd för privatanställdas yttrandefrihet som

omfattar fristående skolor. För detta talade också

angelägenheten av att lika regler om skydd för

yttrandefrihet skall gälla för offentligt och privat

anställda inom skolväsendet. Utbildningsutskottet

ansåg inte att det behövdes något särskilt uttalande

från riksdagen med anledning av motionerna.

Utskottets ställningstagande

När det gäller frågan om yttrandefriheten och

meddelarfriheten på privata arbetsplatser vill

utskottet hänvisa till det beredningsarbete som

pågår i Regeringskansliet med anledning av ett

utredningsförslag. Utskottet anser att detta

beredningsarbete bör avvaktas. Utskottet vidhåller

också i övrigt sitt tidigare ställningstagande och

avstyrker motion K215 (s).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. Diskrimineringsombudsmannen (punkt 4)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K399.

Ställningstagande

Behovet av sekretess hos Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering (DO) har inte minskat jämfört med

förhållandena i början av DO:s verksamhet. Före den

1 januari 1999 fanns en sekretessmöjlighet som

bortföll - som det verkar - av förbiseende och som

nu bör återinföras med rakt skaderekvisit. Mot

bakgrund av att det hos DO handläggs frågor som rör

känsliga uppgifter om enskilds personliga och

ekonomiska förhållanden bör pågående

utredningsarbete inte avvaktas. Anmälare ger

påtagligt ofta in handlingar som innehåller de mest

personliga uppgifter om hälso- och

levnadsförhållanden. Många personer med erfarenhet

främst av förhållanden i andra länder och som

anmäler ärenden till DO torde inte heller ha vetskap

om den svenska offentlighetsprincipen. Dessa

förhållanden talar för att det införs ett rakt

skaderekvisit. Detta bör med bifall till motion K399

ges regeringen till känna.

2. Exportkreditnämnden (punkt 5)

av Kenneth Kvist (v) och Peter Pedersen (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:N264 yrkande 1.

Ställningstagande

Genom att inte informera om vilka projekt som är

under beredning avsäger sig Exportkreditnämnden

möjligheter att få in kompletterande och oberoende

miljöinformation, exempelvis oberoende

miljöinformation, som underlag för sina beslut. Att

utställda garantier inte regelmässigt offentliggörs

ens efter det att beslut fattats innebär även det en

begränsning av informationsflödet från

Exportkreditnämnden om hur eventuella miljövillkor

efterlevs. Nämndens frikostiga användning av

hemligstämpeln gör det omöjligt att föra en öppen

debatt om miljöpolicyn. För att göra en meningsfull

utvärdering möjlig måste sekretessen hävas

åtminstone kring de projekt som Exportkreditnämnden

behandlat sedan miljöpolicyn infördes.

Miljökonsekvensbeskrivningar och andra

beslutsunderlag måste göras tillgängliga för

granskning och offentlig debatt.

Det finns exempel på flera andra länder med en

likartad samhällsstruktur och likartat näringsliv

som har ett betydligt öppnare system när det gäller

exportkrediter och kreditgarantier än Sverige. De

sekretessbestämmelser som gäller för

Exportkreditnämnden måste ses över. Detta bör med

bifall till motion N264 yrkande 1 ges regeringen

till känna.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2001/02:K215 av Jan Bergqvist (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av att på olika sätt

förbättra meddelarfriheten och meddelarskyddet så

att de kan bli ett ännu starkare stöd för den

demokratiska utvecklingen i Sverige.

2001/02:K229 av Rolf Gunnarsson (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att sekretesslagen också skall

omfatta personal inom räddningstjänsten.

2001/02:K300 av Claes-Göran Brandin och Sven

Hulterström (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring så att det görs en särskild

prövning när någon beställer personuppgifter på

anställda inom rättsväsendet.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring så att personer vars

personuppgifter lämnats ut får besked om detta.

2001/02:K303 av Ragnwi Marcelind och Maria Larsson

(kd) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om att införa en ny

sekretesslagstiftning för passfoto.

2001/02:K355 av Alice Åström m.fl. (v) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

begär att regeringen lägger fram förslag till

ändring i sekretesslagen så att ett rakt

skaderekvisit i sekretessen till förmån för enskilda

i det allmännas brottsförebyggande och

brottsbeivrande verksamhet återinförs.

2001/02:K373 av Berit Adolfsson (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att sekretesslagstiftningen

skyndsamt måste effektiviseras för att skydda hotade

människor från brott.

2001/02:K399 av Per Lager och Kia Andreasson (mp)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av 9 kap. 21 § sekretesslagen

(1980:100) så att den även omfattar ärende enligt

lagen (1999:131) om Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering, i enlighet med förslaget framlagt i

SOU 1997:174, dock med den ändringen att ett rakt

skaderekvisit bör införas.

2001/02:K404 av Anders Sjölund (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om undantag från

offentlighetsprincipen för uppgifter om passfoto.

2001/02:N264 av andre vice talman Eva Zetterberg

m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att de sekretessbestämmelser som gällt för

Exportkreditnämnden måste ses över och att nämndens

verksamhet blir öppnare.