Bet. 2001/02:LU10

Lagutskottets betänkande

2001/02:LU10

Ersättningsrättsliga frågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 26 motionsyrkanden

från allmänna motionstiden år 2001 i olika

försäkrings- och skadeståndsrättsliga frågor. De

försäkringsrättsliga spörsmålen gäller

överfallsskyddet i hemförsäkringen, könsneutrala

pensionsförsäkringar, småföretagares

försäkringsskydd, patientskadelagen, utvidgat ansvar

för trafikförsäkringen, skadeprövningsnämndernas

roll och handläggningen av trafikskadeärenden. De

skadeståndsrättsliga frågorna gäller det allmännas

skadeståndsansvar, ersättning till butiksägare m.fl.

i samband med offentliga arrangemang, införande av

en rätt till ersättning för sorg och saknad samt

ersättning till enskild för fingerade

personuppgifter m.m.

Vissa av de försäkringsrättsliga frågorna har

behandlats särskilt av en av utskottet upprättad

utvärderingsgrupp för vissa försäkringsfrågor. Inför

utvärderingsgruppen har utfrågningar ägt rum med

företrädare för Konsumenternas Försäkringsbyrå,

Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade, Sveriges

Försäkringsförbund samt Finansinspektionen. Den

information som framkommit vid utfrågningarna ingår

i underlaget för behandlingen av motionsyrkandena i

ärendet.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga

motionsyrkanden i huvudsak med hänvisning till

pågående arbete i olika sammanhang på det

försäkrings- respektive skadeståndsrättsliga

området.

Till betänkandet har fogats 6 reservationer och 3

särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Överfallsskyddet i hemförsäkringen

Riksdagen avslår motion 2001/02:L228.

Reservation 1 (v)

2. Könsneutrala pensionsförsäkringar,

m.m.

Riksdagens avslår motionerna 2001/02:L299 och

2001/02:Fi234.

3. Småföretagares försäkringsskydd

Riksdagen avslår motion 2001/02:L222.

Reservation 2 (c, fp)

4. Patientskadelagen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L238 och

2001/02:L320.

5. Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ423 yrkande

14.

Reservation 3 (kd)

6. Skadeprövningsnämndernas roll m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L303 och

2001/02:L305.

7. Handläggningen av trafikskadeärenden

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L283,

2001/02:L323 och 2001/02: Sf376.

Reservation 4 (v, c)

8. Det allmännas skadeståndsansvar

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L280,

2001/02:L333, 2001/02: N315 yrkande 2.

Reservation 5 (m, c)

9. Ersättning till butiksägare m.fl. vid

allmänna arrangemang

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L202 och

2001/02:L203.

10. Ersättning för sorg och saknad

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju450 yrkande

24 i denna del.

Reservation 6 (fp)

11. Ersättning för kostnader för fingerade

personuppgifter m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju450 yrkande 24 i

denna del.

Stockholm den 9 april 2002

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne

Carlström (s), Christel Anderberg (m), Rune Berglund

(s), Henrik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),

Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv

(s), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp), Raimo

Pärssinen (s), Petra Gardos (m) och Lars Lilja (s).

2001/02

LU10

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet 26 motionsyrkanden

från allmänna motionstiden år 2001 i olika

försäkrings- och skadeståndsrättsliga frågor. De

försäkringsrättsliga spörsmålen gäller

överfallsskyddet i hemförsäkringen, könsneutrala

pensionsförsäkringar, småföretagares

försäkringsskydd, patientskadelagen, utvidgat ansvar

för trafikförsäkringen, skadeprövningsnämndernas

roll och handläggningen av trafikskadeärenden. De

skadeståndsrättsliga frågorna gäller det allmännas

skadeståndsansvar, ersättning till butiksägare m.fl.

i samband med offentliga arrangemang, införande av

en rätt till ersättning för sorg och saknad samt

ersättning till enskild för fingerade

personuppgifter m.m.

En förteckning över motionsyrkandena finns i

bilagan till betänkandet.

Den 29 november 2001 beslutade utskottet att

påbörja ett utvärderingsprojekt rörande vissa

försäkringsfrågor. Projektet har bedrivits i en

särskild arbetsgrupp. Inom ramen för

utvärderingsprojektet har utfrågningar ägt rum med

företrädare för Konsumenternas Försäkringsbyrå,

Sveriges Försäkringsförbund, Riksförbundet för

Trafik- och Polioskadade (RTP) och

Finansinspektionen.

Konsumenternas Försäkringsbyrå är en stiftelse med

Konsumentverket, Finansinspektionen och Sveriges

Försäkringsförbund som huvudmän. Byrån har till

uppgift att hjälpa och stödja konsumenter i olika

försäkringsärenden, som rör konsumenters privata

person- och sakförsäkringar. Rådgivningen är

kostnadsfri och avser såväl förhållanden och frågor

före köp av försäkring som problem och spörsmål som

hänför sig till tiden efter köp av försäkring.

Samtliga hänvändelser till försäkringsbyrån

registreras i en särskild databas. Syftet är bl.a.

att fånga upp och i förekommande fall systematisera

skilda konsumentproblem samt att informera

försäkringsbyråns huvudmän om de problem som

identifierats. Försäkringsbyrån får ca 15 000

förfrågningar varje år. En vanlig fråga är

barnförsäkringar. Annars gäller de flesta

skadeärenden bilförsäkringar.

Sveriges Försäkringsförbund är en ideell förening.

Rätt att inträda som medlem i förbundet har

försäkringsbolag som har tillstånd att driva

försäkringsrörelse i Sverige. Efter styrelsens

medgivande kan även en förening av

försäkringsgivare bli medlem i förbundet.

Försäkringsförbundets ändamål är att tillvarata

medlemmarnas intressen och deras möjligheter att

verka i Sverige och utomlands.

Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade (RTP)

har ca 23 000 medlemmar och arbetar bl.a. med att

påverka beslutsfattare, bedriva opinionsbildning, ta

fram informationsmaterial samt initiera och följa

forskning inom förbundets intresseområden. RTP har

lokalföreningar där det finns kontaktpersoner som

själva är polio-, whiplash, ryggmärgs-, hjärnskadade

eller amputerade.

Enligt förordning (1996:596) med instruktion för

Finansinspektionen är Finansinspektionen central

förvaltningsmyndighet för tillsynen över finansiella

marknader, kreditinstitut och det enskilda

försäkringsväsendet. De övergripande målen för

Finansinspektionens verksamhet är att bidra till det

finansiella systemets stabilitet och effektivitet

samt att verka för ett gott konsumentskydd.

Utvärderingsgruppen har inte gjort några egna

bedömningar eller lämnat egna förslag i de frågor

som behandlats. Den information som

utvärderingsgruppen erhållit genom utfrågningarna

ingår i underlaget för utskottets ställningstaganden

till motionsyrkandena i ärendet. Härigenom är

utvärderingsprojektet redovisat.

Utskottets överväganden

Försäkringsrättsliga frågor

Överfallsskyddet i hemförsäkringen

Utskottets förslag i korthet

En motion med krav på att undantaget från

överfallsskyddet i villkoren för

hemförsäkring skall slopas bör avslås.

Utskottet förutsätter att frågeställningen

övervägs inom ramen för pågående beredning av

en ny försäkringsavtalslag. Jämför

reservation nr 1 (v).

Allmän bakgrund

En privat försäkring uppkommer genom ett avtal

mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren.

Civilrättsliga regler om försäkringsförhållanden

finns i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Försäkringsavtalslagen är tillämplig på bl.a. liv-

och pensionsförsäkringar liksom andra typer av

personförsäkringar. Civilrättsliga regler om

försäkringsavtal finns också i

konsumentförsäkringslagen (1980:38). Denna lag

innehåller bestämmelser – som mestadels är tvingande

till förmån för försäkringstagarsidan – om vissa

typer av försäkring som konsumenter tecknar, såsom

hemförsäkring, villaförsäkring, reseförsäkring,

trafikförsäkring m.m. De båda

försäkringsavtalslagarna reglerar

försäkringsavtalets ingående och upphörande samt

olika allmänna frågor om parternas förpliktelser mot

varandra.

På försäkringsområdet pågår sedan länge ett

omfattande reformarbete. Försäkringsrättskommittén

avlämnade år 1986 delbetänkandet (SOU 1986:56)

Personförsäkringslag, vari läggs fram förslag till

nya bestämmelser om personförsäkringar som är

avsedda att ersätta försäkringsavtalslagens

bestämmelser på området. Därefter avlämnade

kommittén slutbetänkandet (SOU 1989:88)

Skadeförsäkringslag. Inom Justitiedepartementet har

härefter skett en omarbetning av

Försäkringskommitténs förslag, bl.a. med hänsyn till

den internationella utvecklingen och till vad som

framkommit vid remissbehandlingen av

kommittéförslagen. Resultatet av arbetet har

redovisats i departementspromemorian (Ds 1993:39) Ny

försäkringsavtalslag, vari föreslås en helt ny lag

på området.

I Regeringskansliet pågår beredning av förslag

till en ny försäkringsavtalslag som skall ersätta

1927 års lag i ämnet och konsumentförsäkringslagen

från år 1980. Avsikten är att den nya lagen skall

bli en samlad lag för försäkringsavtalsrätten. Den

kommer därför att behandla individuell

konsumentskadeförsäkring, företagsförsäkring och

personförsäkring, gruppskade- och

gruppersonförsäkring samt kollektivavtalsgrundad

skade- och personförsäkring.

Motionen

Tanja Linderborg m.fl. (v) anför i motion L228 att

många personer som tecknar en hemförsäkring utgår

från att försäkringen täcker även skador orsakade av

våld i hemmet. I motionen konstateras emellertid att

många försäkringsbolag gjort undantag i

försäkringsvillkoren för rätten till ersättning när

försäkringstagaren utsatts för våld i hemmet av

närstående. Detta förhållande utgör en

diskriminering mot kvinnor, eftersom det är

vanligare att kvinnor utsätts för våld i hemmet av

män än tvärtom. I motionen yrkas att regeringen

skall återkomma med förslag som innebär att det inte

skall vara möjligt att föreskriva sådana undantag i

försäkringsvillkoren.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade våren 2001 ett par

motionsyrkanden med samma inriktning som den

aktuella motionen (bet. 2000/01:LU19). Enligt

utskottets mening förtjänade de frågeställningar som

togs upp i motionerna en närmare belysning.

Utskottet förutsatte att ett sådant arbete kommer

till stånd inom ramen för det pågående arbetet inom

Justitiedepartementet. Med hänsyn till det anförda

ansåg utskottet att motionerna inte påkallade någon

riksdagens åtgärd, och utskottet avstyrkte bifall

till motionsyrkandena.

Utvärderingsgruppen

När det gäller den nu aktuella frågan om

överfallsskyddet i hemförsäkringen har

Konsumenternas Försäkringsbyrå uppgett att en

hemförsäkring egentligen består av flera olika

försäkringar som kan dels ersätta skador på privat

egendom, dels ge ersättning om försäkringstagaren

själv skadas eller blir skadeståndsskyldig. Sålunda

innefattar en hemförsäkring normalt en

personförsäkring vid överfall som kan ge ekonomisk

ersättning vid personskada efter misshandel eller

våldtäkt. Alla försäkringsbolag har gjort undantag i

sina villkor för hemförsäkring när det gäller

överfallsskyddet för den situationen att

försäkringstagaren blir utsatt för våld i hemmet av

närstående. Förutsättningen är att den som utövat

misshandeln eller våldtäkten är folkbokförd på samma

adress som den skadedrabbade. Undantag gäller

normalt också för den situationen att man utan

skälig anledning utsätter sig för skaderisk liksom

om den skadade varit berusad, dock inte om det är

fråga om våldtäkt eller annat sexuellt tvång eller

om den skadade kan visa att berusningen saknat

samband med våldet. I sammanhanget har det, enligt

Konsumenternas Försäkringsbyrå, betydelse att det i

fråga om sakförsäkring råder kontraheringsplikt,

dvs. försäkringsbolaget är skyldigt att teckna en

försäkring. Vid olycksfallsförsäkring, som utgör en

personförsäkring, finns inte undantag från

överfallsskyddet.

Sveriges Försäkringsförbund har, i fråga om

överfallskyddet i hemförsäkringen, erinrat om att

det är en bärande princip på försäkringsområdet att

hemförsäkringen skyddar den försäkrade och hans

eller hennes närmaste, som är bosatta på samma

adress, men inte för skador man orsakat varandra

inom kretsen, t.ex. genom våld. Anledningen till

denna princip är bl.a. att det är svårt att utreda

sådana försäkringshändelser och att

försäkringsbolagets regressmöjlighet skulle leda

till att den ekonomiska förlusten stannade i just

den krets försäkringen är avsedd att skydda.

Förbundet har i sammanhanget påpekat att en

olycksfallförsäkring kan täcka upp

försäkringsbehovet i dessa fall och att möjligheter

kan finnas till ersättning från

Brottsoffermyndigheten. En särskild försäkring för

skador som orsakats av våld i hemmet skulle, enligt

Försäkringsförbundet, förmodligen bli dyr med hänsyn

till risken för missbruk.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottet mening har vad som framkommit vid

utfrågningarna med Konsumenternas Försäkringsbyrå

och Sveriges Försäkringsförbund förstärkt behovet av

att närmare belysa den frågeställning som tas upp i

den nu aktuella motionen. Någon riksdagens åtgärd i

förevarande sammanhang är emellertid inte påkallad,

utan utskottet förutsätter nu, liksom våren 2001,

att överväganden i den berörda frågan kommer till

stånd inom ramen för det pågående arbetet inom

Justitiedepartementet med en ny

försäkringsavtalslag.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motion L228.

Könsneutrala pensionsförsäkringar,

m.m.

Utskottets förslag i korthet

En motion med krav på åtgärder för att komma

till rätta med könsdiskriminerande villkor i

pensionsförsäkringar bör avslås. Utskottet

utgår från att regeringen och

försäkringsbranschen överväger ett förslag

från Sveriges Försäkringsförbund. Inte heller

en motion med krav på åtgärder mot

försäkringsvillkor som är

åldersdiskriminerande påkallar, enligt

utskottets mening, någon riksdagens åtgärd i

detta sammanhang, varför motionen bör avslås.

Allmän bakgrund

I den allmänna debatten har på senare tid förts en

diskussion om förekomsten av könsdiskriminerande

villkor för pensionsförsäkringar. Mot den bakgrunden

beslutade Sveriges Försäkringsförbunds styrelse den

12 december 2000 att uppdra åt en särskild

arbetsgrupp att göra en sammanställning av vilka

försäkringar som påverkas av om den försäkrade är

kvinna eller man samt att belysa hur premierna och

förmånerna berörs liksom vilka förändringar som

skulle bli nödvändiga om ingen hänsyn tas till den

försäkrades kön vid riskbedömningen. I arbetsgruppen

har ingått representanter för Sveriges

Försäkringsförbund, Konsumenternas Försäkringsbyrå,

Statstjänstemannaförbundet, Svenska

Kommunaltjänstemannaförbundet samt Sveriges

Quinnoråd och Samverkansforum för kvinnor i Sverige.

Resultatet av arbetsgruppens arbete har redovisats i

en rapport som presenterats den 27 augusti 2001.

I rapporten pekas på att livförsäkringsbolagen i

dag som regel tillämpar könsdifferentierade premier

vid privat pensionsförsäkring, vilket innebär att

kvinnor betalar mer för sin ålderspension än män.

Enligt rapporten är det önskvärt att

försäkringsbolagen skapar könsneutrala

ålderspensionsförsäkringar i vart fall när det

gäller försäkringsprodukter med en utbetalningstid

på mellan 5 och 10 år. Arbetsgruppen anser också

att en översyn, i syfte att på sikt kunna åstadkomma

att även livsvariga försäkringsprodukter blir

könsneutrala, görs av de antaganden om livslängd som

tillämpas vid premieberäkningen. Försäkringsbolagen

bör vidare, enligt rapporten, undersöka

möjligheterna att finna metoder för att jämna ut

riskerna på andra sätt än att dela in de försäkrade

efter enbart kön vid premiesättningen. Arbetsgruppen

anser också att informationen kring försäkringarnas

olika former av efterlevandeskydd och deras

konsekvenser för premiesättningen bör förbättras.

I rapporten understryks att frågan om könsneutrala

premier måste lösas i ett internationellt perspektiv

och att Sverige i EU-arbetet och i annat

internationellt arbete skall verka för en utveckling

mot ett allmänt könsneutralt synsätt på

försäkringsområdet.

Motionerna

Ulla Hoffman m.fl. (v) anför i motion L299 att

pensionsförsäkringar är könsdiskriminerande genom

att kvinnor betalar lika mycket i premie som män men

får ut ett lägre belopp i pension per månad.

Anledningen till detta är, enligt motionen, att

försäkringsbolagen i sina beräkningar utgår från en

längre medellivslängd för kvinnor. I motionen yrkas

ett tillkännagivande om krav på åtgärder för att

komma till rätta med denna orättvisa.

Enligt motion Fi234 av Tullia von Sydow (s) sker

en åldersdiskriminering i försäkringsvillkoren på så

sätt att vissa åldersgrupper, framför allt äldre, är

utestängda från att teckna vissa försäkringar, bl.a.

på arbetsmarknaden. I motionen yrkas åtgärder mot en

sådan diskriminering.

Utvärderingsgruppen

I frågan om könsdiskriminerande pensionsförsäkringar

har följande information lämnats vid de utfrågningar

som ägt rum inför utskottets utvärderingsgrupp för

vissa försäkringsfrågor.

Konsumenternas Försäkringsbyrå har framhållit att

frågan om könsdiskriminerande pensionsförsäkringar

gäller att kvinnor betalar högre premier jämfört med

män för att få motsvarande pension, eftersom

kvinnors medellivslängd är högre. Problemet ställs

på sin spets vid pensionsförsäkring utan s.k.

efterlevandeskydd, som utgör ungefär tio procent av

pensionsförsäkringarna. Vid dödsfallsförsäkringar –

som ger ett ekonomiskt skydd till anhöriga eller

någon annan som försäkringstagaren valt att sätta in

som förmånstagare, om han eller hon skulle dö i

förtid – betalar i allmänhet en man mer i premier än

en kvinna. Det innebär att vid pensionsförsäkring

med efterlevandeskydd, som utgör nittio procent av

alla pensionsförsäkringar, neutraliseras den

könsdiskriminerande effekt som finns beträffande

”enkla” pensionsförsäkringar.

Sveriges Försäkringsförbund har vid utfrågningen

hänvisat till övervägandena och förslagen i

förbundets rapport från den 27 augusti 2001.

Förbundet har understrukit att det är väsentligt att

frågan om könsneutrala pensionsförsäkringar

behandlas likformigt inom EU och i Europa i övrigt.

Annars är risken stor att försäkringsmarknaden

snedvrids.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att vissa av

Försäkringsförbundets förslag, bl.a. att Sverige

skall verka för könsneutrala premier i EU och

internationellt samt att en utredning bör ske om

huruvida pensionsrätter för tjänstepensioner skall

kunna ingå i bodelning mellan makar och registrerade

partner, riktar sig till regeringen. Utskottet utgår

från att regeringen överväger dessa förslag vidare

i lämpligt sammanhang. Vidare förutsätter utskottet

att försäkringsbolagen tar till sig och överväger de

av Försäkringsförbundets förslag som riktar sig till

försäkringsbolagen, nämligen att bolagen bör skapa

könsneutrala ålderspensionsförsäkringar när det

gäller försäkringar med kort utbetalningstid och att

bolagen bör förbättra informationen kring

pensionsförsäkringar.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att

någon åtgärd från riksdagens sida för närvarande

inte är påkallad i frågan om könsneutrala

pensionsförsäkringar. Utskottet föreslår därför att

riksdagen avslår motion L299.

Utskottet utgår från att regeringen och

försäkringsbranschen är uppmärksam även på

frågeställningen om åldersdiskriminerande

försäkringar, som tas upp i motion Fi234, och

utskottet kan inte se att någon riksdagens åtgärd nu

är påkallad.

I sammanhanget vill utskottet peka på att rådets

direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram

för likabehandling i arbetslivet behandlar olika

diskrimineringsgrunder och innehåller bl.a. ett

förbud mot diskriminering på grund av ålder. Den 21

december 2000 har regeringen beslutat tillkalla en

särskild utredare med uppdraget att föreslå hur

direktivet skall genomföras i Sverige och att lämna

de förslag till författningsändringar och andra

åtgärder som utredningen kan ge anledning till.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motion Fi234.

Småföretagares försäkringsskydd

Utskottets förslag i korthet

En motion med krav på åtgärder för att

förbättra småföretagares försäkringsskydd bör

avslås. Utskottet hänvisar till pågående

beredning av en ny försäkringsavtalslag.

Jämför reservation nr 2 (c, fp).

Motionen

Lena Ek och Birgitta Carlsson (båda c) framhåller i

motion L222 att många småföretag, särskilt i

storstäderna, inte har något försäkringsskydd alls,

därför att vissa försäkringsbolag vägrar att låta

småföretagare som drabbats av brott teckna

försäkring. Mot denna bakgrund krävs, enligt

motionen, en utredning om försäkringsbolagens praxis

i nu aktuellt avseende och om småföretagens

situation i syfte att förbättra deras

försäkringsskydd.

Utvärderingsgruppen

Konsumenternas Försäkringsbyrå har uppgett att det

vid företagsförsäkring, dvs. en sakförsäkring som en

företagare tecknar för sin verksamhet, inte

föreligger någon kontraheringsplikt. Det förekommer

därför att försäkringsbolag vägrar att teckna

försäkring med en företagare, exempelvis därför att

företagaren varit utsatt för många fall av

brottslighet. Försäkringsbolagen är skyldiga att

anmäla försäkringsfall till ett offentligt

skadeanmälningsregister. Bolagen kan söka i

registret, t.ex. för att se om en viss företagare

förekommer ofta. Syftet med registret är att komma

åt försäkringsbedrägerier. Konsumenternas

Försäkringsbyrå har vidare uppgett att

försäkringsbranschen bör ta ett större ansvar för

att se till att ingen kommer i kläm genom ett

bristande försäkringsskydd.

Sveriges Försäkringsförbund har påpekat att det,

när det gäller småföretagarnas försäkringsbehov,

tyvärr är så att vissa typer av verksamhet är mycket

skadedrabbade och att försäkringsbolagen helt enkelt

inte går med på att försäkra verksamheten eller

sätter premien alltför högt. Försäkringsförbundet

har betonat betydelsen av skadeförebyggande

åtgärder. Förbundet arbetar i ett projekt i

samarbete med Svensk Handel som syftar till att ta

fram statistik om skadefall bland småföretagare och

informationsmaterial beträffande skadeförebyggande

åtgärder. Försäkringsförbundet har också framhållit

försäkringsmäklarens roll i sammanhanget och att det

alltid skall göras en individuell bedömning av varje

försäkringsärende.

Enligt Finansinspektionen är problemet att vissa

småföretagare inte har någon möjlighet att teckna

försäkring eller teckna försäkring på rimliga

villkor, ett mer generellt problem som gäller

riskgruppers försäkringsmöjligheter över huvud

taget. Man måste, enligt Finansinspektionen, hålla i

minnet att försäkringsbolaget ytterst måste göra en

riskbedömning och utifrån den avgöra om det är

rimligt för bolaget att meddela försäkring i det

särskilda fallet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill för sin del, vilket också betonats

vid utvärderingsgruppens utfrågningar, framhålla

vikten av att försäkringsbranschen tar sitt ansvar

när det gäller småföretagares försäkringsskydd,

bl.a. vad gäller förbättrade informationsinsatser om

skadeförebyggande åtgärder. I övrigt vill utskottet

anföra att den nu behandlade frågeställningen torde

omfattas av arbetet i Regeringskansliet med en ny

försäkringsavtalslag.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att

någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av

motion L222 inte kan anses erforderlig, och

utskottet föreslår att riksdagen avslår motionen.

Patientskadelagen

Utskottets förslag i korthet

Motioner med krav på ändringar i

patientskadelagen bör avslås. Utskottet

hänvisar till sitt förslag till Riksdagens

revisorer att granska patientskadelagen.

Allmän bakgrund

Patientskadelagen (1996:799), som trädde i kraft den

1 januari 1997, innehåller bestämmelser om rätt till

patientskadeersättning och skyldighet för vårdgivare

att ha en patientförsäkring som täcker sådan

ersättning (prop. 1995/96:187, bet. LU27). Lagen

bygger i stor utsträckning på den tidigare

frivilliga patientförsäkringen men tillhör nu det

obligatoriska försäkringssystemet.

Patientskadeersättning lämnas för personskador,

såväl fysiska som psykiska, som drabbar en patient i

samband med hälso- och sjukvård i Sverige.

Förutsättningarna för ersättning anges genom en

uppräkning i lagen av ett antal olika

skadesituationer. I korthet kan sägas att ersättning

lämnas för skada som orsakas av undersökning, vård

och behandling, oriktiga diagnoser, fel hos eller

felaktig hantering av medicinsktekniska produkter

och sjukvårdsutrustning, smittämnen som överförts i

samband med vården och som lett till infektion,

olycksfall som inträffat i samband med vården samt

oriktig hantering av läkemedel.

Rätten till patientskadeersättning är fristående

från skadeståndsrätten, vilket innebär att patienten

inte behöver bevisa att skadan orsakats genom att

hälso- och sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig

till fel eller försummelse för att ersättning skall

kunna lämnas. I stället sker bedömningen på

objektiva grunder. Ersättningen bestäms i huvudsak

enligt reglerna i 5 kap. skadeståndslagen.

Enligt huvudregeln åläggs alla vårdgivare, såväl

offentliga som privata, en skyldighet att teckna

försäkring som täcker ersättningsskyldigheten.

Ersättningen lämnas av försäkringsgivaren, och för

att tillgodose patientskyddsintresset i sådana fall

då en vårdgivare inte fullgjort sin

patientförsäkringsplikt åläggs alla

försäkringsgivare som meddelar patientförsäkring ett

solidariskt ansvar för ersättningen för skador som

inträffar hos vårdgivare som saknat

patientförsäkring. Försäkringsgivarna ingår i en

patientförsäkringsförening som skall handlägga

ersättningsfrågor som rör vårdgivare som inte

tecknat försäkring. Vidare skall en

patientskadenämnd upprätthållas och bekostas av de i

patientförsäkringsföreningen ingående medlemmarna.

Nämnden skall på begäran av bl.a. patient,

vårdgivare, försäkringsgivare och domstol avge

yttranden över ersättningsfall.

Ersättningsbestämmelserna i patientskadelagen, som

innebär att även patientens efterlevande kan ha rätt

till ersättning, är tvingande till de skadelidandes

förmån. Den som vill ha ersättning enligt

patientskadelagen kan föra talan om detta vid allmän

domstol. Möjligheten för en skadelidande att i

stället vända sig mot vårdgivaren med en

skadeståndstalan finns dock fortfarande kvar, och

patientskadelagen inskränker således inte rätten att

föra talan om skadestånd i anledning av inträffad

skada.

Patientskadelagen innehåller en preskriptionsregel

i 23 §. Enligt första stycket är preskriptionstiden

tre år från det att den skadelidande fick kännedom

om att anspråket kunde göras gällande. Rätten till

patientskadeersättning förloras i vart fall om den

skadelidande inte väcker talan inom tio år från den

tidpunkt då skadan orsakades. Preskriptionsavbrott

kan även ske genom en anmälan till vårdgivaren eller

försäkringsgivaren. I andra stycket finns en

bestämmelse som syftar till att hindra rättsförlust

för den skadelidande när han eller hon väl anmält

skadan till försäkringsgivaren men ärendet regleras

först sedan treårs- eller tioårsfristen gått ut

eller kort tid dessförinnan. Bestämmelsen innebär

att om den som vill ha ersättning gjort en anmälan

hos vårdgivaren eller försäkringsgivaren inom den

tid som anges i första stycket har han eller hon

alltid sex månader på sig att väcka talan sedan han

eller hon fått del av försäkringsgivarens slutliga

ställningstagande i ärendet.

Motionerna

Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) anför i motion L320 att

patientskadelagen inneburit vissa försämringar i

förhållande till den frivilliga patientförsäkringen,

bl.a. när det gäller förutsättningarna för

ersättning. Motionärerna framhåller att

Patientskadenämnden inte beviljar ersättning när det

kan antas att en behandling utlöst en latent

sjukdom. Enligt motionen bör en översyn göras av

patientskadelagen i syfte att garantera patienternas

rätt till ersättning.

I motion L238 av Kenneth Lantz (kd) framhålls att

det förekommer att patienter drabbas av skador inom

sjukvården i form av smittat blod men att de får

kännedom om skadan först sedan preskriptionstiden

för ersättningskravet gått ut. Mot denna bakgrund

bör, enligt motionen, preskriptionsreglerna i

patientskadelagen ändras till förmån för patienten.

Man bör också, anförs det vidare, kunna tolka

nuvarande preskriptionsregler förmånligt beträffande

patienter som smittats långt tillbaka.

Tidigare behandling

Våren 2001 behandlade utskottet motioner om

patientskadelagen med liknande inriktning som de nu

aktuella motionerna (bet. 2000/01:LU19). Utskottet

pekade på att Riksdagens revisorer då hade inlett en

s.k. förstudie angående granskning av

patientskadelagen. Studien avsågs bli klar till

hösten 2001. Förstudien byggde på ett förslag till

granskningsärende till Riksdagens revisorer som

lagutskottet lämnat i april 2000. I underlaget till

förslaget konstaterade utskottet att

patientskadelagen varit i kraft drygt tre år och att

någon utvärdering av reformen och närmare

undersökning av den praktiska tillämpningen av

lagens bestämmelser inte kommit till stånd. Den

grundläggande och enkla frågeställningen för en

granskning borde enligt utskottet vara om

patientskadelagen – både från patienternas och

vårdgivarnas utgångspunkter – fungerar på det sätt

som var tänkt vid lagens tillkomst (se bilaga 2 till

lagutskottets protokoll 1999/2000:26).

Utskottet ansåg att riksdagen, i avbidan på

pågående utredningsarbete, inte borde vidta någon

åtgärd med anledning av motionerna, och avstyrkte

bifall till dessa. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att Riksdagens revisorer

den 27 september 2001 beslutat att inte gå vidare

med det av lagutskottet föreslagna

granskningsärendet. Skälet härtill var att

Socialdepartementet hade för avsikt att inleda en

granskning av patientskadelagen under hösten 2001.

Såvitt utskottet är bekant har emellertid något

sådant arbete ännu inte påbörjats.

Mot denna bakgrund har utskottet den 12 mars 2002

ånyo beslutat att föreslå att patientskadelagen blir

föremål för revisorernas granskning (se

lagutskottets protokoll 2001/02:19 och 20 samt

bilaga 3 till sistnämnda protokoll). Förslaget är

identiskt med det som utskottet föreslog revisorerna

den 11 april 2000.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att

riksdagen inte nu bör vidta någon ytterligare åtgärd

med anledning av motionerna L320 och L238. Utskottet

föreslår därför att riksdagen avslår motionerna.

Utvidgat ansvar för

trafikförsäkringen

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande som förordar ett utvidgat

ansvar för trafikförsäkringen bör avslås.

Utskottet anser att den fortsatta beredningen

av Personskadekommitténs förslag inte bör

föregripas. Jämför reservation nr 3 (kd).

Allmän bakgrund

Genom trafikskadelagen (1975:1410) åläggs varje

motorfordonsägare att ha trafikförsäkring för sitt

fordon. Ersättning betalas ur trafikförsäkringen, så

snart någon i fordonet skadats. Både förare och

passagerare har rätt till ersättning. Dessutom utgår

ersättning ur trafikförsäkringen till andra, t.ex.

cyklister och fotgängare, som skadas till följd av

trafik med fordonet. Full ersättning utgår för alla

personskador, oberoende av om någon har skuld till

olyckan eller inte. Ersättning till förare och

passagerare betalas ur det egna fordonets

trafikförsäkring även om skadorna skulle ha

uppkommit vid en kollision med ett annat fordon. Om

skadorna har orsakats genom vållande i samband med

förandet av ett annat fordon, kan det

försäkringsbolag som har betalat ut ersättningen

kräva den tillbaka från försäkringen för det andra

fordonet.

Den ersättning som skall utgå från

trafikförsäkringen skall bedömas med ledning av vad

som föreskrivs i 5 kap. skadeståndslagen och lagen

(1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. Detta

innebär bl.a. att trafikskadeersättning till den som

orsakats personskada i följd av trafik med

motordrivet fordon skall omfatta ersättning för

sjukvårdskostnader och andra utgifter,

inkomstförlust samt ideell skada. Av 5 kap. 3 §

skadeståndslagen följer emellertid att vid

bestämmande av ersättning för inkomstförlust skall

avräknas förmån som den skadelidande med anledning

av förlusten har rätt till i form av ersättning som

betalas på grund av obligatorisk försäkring enligt

lagen (1962:381) om allmän försäkring eller på grund

av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller

någon annan likartad förmån. Avräkning skall också

göras för pension eller annan periodisk ersättning

eller sjuklön, om förmånen betalas av en

arbetsgivare eller på grund av en försäkring som är

en anställningsförmån.

Motionsyrkandet

Enligt motion MJ423 av Lars Gustafsson m.fl. (kd)

bör kostnaderna för trafikskadade ligga på

trafikförsäkringen. Det skulle, enligt motionen,

medföra att försäkringsbolagen blir mer aktiva på

trafiksäkerhetsområdet. I motionen begärs att

regeringen lägger fram förslag till ändring av

trafikförsäkringen i enlighet med det anförda

(yrkande 14).

Tidigare behandling

Riksdagen har vid flera tillfällen tidigare

behandlat liknande motioner som den nu aktuella. Då

frågan behandlades våren 1993 konstaterade utskottet

i sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:LU35

att motionärernas förslag innebar en genomgripande

förändring, inte bara när det gäller det nuvarande

trafikförsäkringssystemet, utan också på ett flertal

andra områden. Med hänvisning till ett planerat

utredningsarbete i syfte att se över möjligheterna

att använda trafikförsäkringarna som ett incitament

för att förbättra trafiksäkerheten avstyrkte

utskottet bifall till de då aktuella motionerna.

Då spörsmålet ånyo aktualiserades motionsvägen

våren 1996 hade utskottet erfarit att en arbetsgrupp

inom Försäkringsförbundet utarbetat ett förslag

angående försäkringsbranschens möjligheter att ta

över vissa av de kostnader för trafikskador som i

dag det allmänna ansvarar för (bet. 1995/96:LU20).

Försäkringsförbundet presenterade arbetsgruppens

överväganden i en rapport den 31 januari 1996 som

ingetts till Finansdepartementet. Enligt rapporten

är det ett realistiskt alternativ att

trafikförsäkringsbolagen övertar det ekonomiska

ansvaret dels för inkomstförlust vid personskada

under yrkesaktiv tid, dels för sådan rehabilitering

som syftar till att den skadelidande i största

möjliga utsträckning skall kunna bidra till sin

försörjning under den yrkesaktiva tiden. Däremot bör

enligt rapporten samhället även i fortsättningen stå

för sjukvårdskostnaderna. Det utökade ansvaret för

trafikförsäkringen bedöms i rapporten få en rad

positiva effekter samt skapa större klarhet om

trafikens kostnader. Därutöver förbättras

möjligheterna att använda försäkringen i

trafiksäkerhetsarbetet. I rapporten görs vidare

vissa ekonomiska bedömningar om

skadekostnadsökningar för försäkringsbolagen och

vilka höjningar av trafikförsäkringspremien som

skulle behövas.

Utskottet såg positivt på att frågor om

försäkringars möjligheter att ge incitament till

skadeförebyggande åtgärder aktualiserats i olika

sammanhang under senare år. Enligt utskottets mening

borde resultatet av den fortsatta behandlingen inom

Regeringskansliet av Försäkringsförbundets rapport

avvaktas. Utskottet avstyrkte med det anförda

bifall till motionen i fråga.

När frågan om ett utvidgat ansvar för

trafikförsäkringen åter behandlades av utskottet

våren 2001 med anledning av en motion pekade

utskottet på Personskadekommitténs uppdrag att se

över reglerna om samordningen vid personskada mellan

skadestånd, ersättning från offentlig försäkring och

ersättning från försäkringar av annat slag (dir.

1999:18). Huvudfrågan för kommittén var att ta

ställning till vem som i olika situationer slutligt

skall svara för ersättningen till den som drabbats

av en personskada. I direktiven anfördes bl.a. att

det för vissa verksamhetsområden satts i fråga om

det är rimligt att det allmänna svarar för en så

stor del av kostnaderna för personskador som är

fallet i dag. Kommittén skulle överväga om ansvaret

i större utsträckning kan överföras till dem som är

upphov till kostnaderna. Enligt utskottets mening

fanns det anledning att avvakta det utredningsarbete

som sålunda pågick, varför utskottet avstyrkte

bifall till den då aktuella motionen (bet.

2000/01:LU19). Riksdagen följde utskottet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan nu konstatera att Personskadekommittén

avslutat sitt uppdrag genom att i januari 2002

överlämna betänkandet (SOU 2002:1) Samordning och

regress – Ersättning vid personskada.

Personskadekommitténs majoritet har stannat för

att inte förorda ett utvidgat ansvar för

trafikförsäkringen, medan en minoritet uttalar sig

för en sådan reform. Sammanfattningsvis konstaterar

kommittémajoriteten att en utvidgning av

trafikförsäkringens ansvar till att omfatta också en

del av vad som nu täcks av den allmänna försäkringen

skulle utgöra ett principiellt betydelsefullt avsteg

från socialförsäkringssystemets generella räckvidd.

En sådan förändring bör, enligt kommittémajoriteten,

inte komma i fråga annat än om mycket betydande

fördelar står att vinna. Det kan, anförs det, finnas

visst fog för uppfattningen att den yrkes- och

arbetslivsinriktade rehabiliteringen i dag inte

fungerar helt tillfredsställande. Samtidigt är

frågan om den framtida rehabiliteringen föremål för

utredning och med hänsyn till detta förefaller det

kommittémajoriteten mindre lämpligt att nu ta upp

frågan om en ändrad organisation av

rehabiliteringsverksamheten på ett speciellt område.

De främsta fördelar som en överföring av

kostnadsansvaret kan medföra är i stället, anför

kommittémajoriteten, av statsfinansiell natur. Dessa

fördelar utgör, enligt majoritetens mening, inte

tillräckligt starka skäl att bryta upp de generella

trygghetssystemen.

I en reservation av kommittéledamöter från

Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna,

Centerpartiet och Folkpartiet anförs bl.a. att om

den obligatoriska trafikförsäkringen ges ett utökat

ekonomiskt ansvar för personskador i trafiken bör

det leda till att medborgarna och det allmänna får

en klarare bild av de samlade kostnaderna för sådana

skador. Likaså tjänas, enligt reservationen, det

eftersträvansvärda syftet att hänföra verkliga

kostnader till det ställe där de hör hemma. Dessutom

bör, anförs det, försäkringsbolagens intresse öka av

att i olika former medverka till att stärka

säkerheten i trafiken ju större andel av de samlade

skadekostnaderna som belastar försäkringen.

Utskottet anser för sin del att den fortsatta

beredningen av Personskadekommitténs betänkande inte

bör föregripas genom någon riksdagens åtgärd med

anledning av det nu aktuella motionsyrkandet.

Utskottet föreslår därför att riksdagen avslår

motion MJ423 yrkande 14.

Skadeprövningsnämndernas roll m.m.

Utskottets förslag i korthet

Två motioner vari framförs kritik av

skadeprövningsnämndernas roll och

sammansättning bör avslås. Utskottet ansluter

sig till de bedömningar som tidigare gjorts

av Kommittén om ideell skada och av

regeringen.

Allmän bakgrund

I princip är det allmän domstol som prövar anspråk

på skadestånd för personskada. I den mån

skadeståndsanspråket täcks av en försäkring, vilket

oftast är fallet, regleras det dock i första hand av

försäkringsbolaget. Innan bolaget fattar beslut i

ersättningsfrågan skall yttrande i vissa fall

inhämtas från en för den aktuella försäkringen

gemensam skadeprövningsnämnd. En sådan nämnd utgör

Trafikskadenämnden.

Enligt 6 § första stycket

trafikförsäkringsförordningen (1976:359) skall

samtliga trafikförsäkringsbolag tillsammans med

Trafikförsäkringsföreningen upprätthålla och bekosta

en skaderegleringsnämnd, vars reglemente godkänns av

regeringen. Denna nämnd, som sedan år 1980 benämns

Trafikskadenämnden, inrättades år 1936 sedan det vid

en granskning av Försäkringsinspektionen framkommit

vissa brister i försäkringsbolagens reglering av

trafikskador.

Trafikskadenämndens uppgift är att verka för en

enhetlig och skälig skadereglering. Nämnden avger

rådgivande yttranden till försäkringsbolag i ärenden

om ersättning för personskada från trafikförsäkring.

Domstol eller annan myndighet kan också begära

yttrande av nämnden.

Enligt 6 § andra stycket

trafikförsäkringsförordningen skall, innan

skadelidande erbjuds uppgörelse i en sådan viktigare

ersättningsfråga som anges i reglementet för

Trafikskadenämnden, frågan hänskjutas till nämnden

för yttrande. Detta skall ske bl.a. när frågan angår

ersättning under invaliditetstid, om den medicinska

invaliditeten uppgår till minst 10 % eller,

beträffande inkomstförlust, om förlusten per år

uppgår till minst ett halvt basbelopp. Oavsett vad

frågan angår skall försäkringsbolagen alltid

hänskjuta ärenden om personskadeersättning till

nämnden för yttrande, om den skadelidande begär det

eller särskilda skäl föranleder det.

En skadelidande som inte är nöjd med den

uppgörelse som försäkringsbolaget erbjuder efter

Trafikskadenämndens yttrande är oförhindrad att

vända sig till domstol för att få ersättninsgfrågan

prövad i rättslig ordning.

Trafikskadenämnden består av en ordförande, fem

vice ordförande, tolv lekmannaledamöter och tolv

bolagsledamöter. Ordföranden och vice ordföranden

skall vara lagfarna och ha domarerfarenhet.

Bolagsledamöterna skall ha ingående kunskap om och

erfarenhet av reglering av personskador. De får inte

delta i behandlingen av ärende från ett

försäkringsbolag där de är anställda. Ordföranden

utses av regeringen. Övriga ledamöter och ersättare

för dem utses av Finansinspektionen – på förslag av

Trafikförsäkringsföreningen beträffande

bolagsledamöterna och på förslag av arbetsgivar- och

arbetstagarorganisationer när det gäller

lekmannaledamöterna.

På försäkringsområdet finns också ett flertal

olika branschgemensamma nämnder som har Sveriges

Försäkringsförbund som huvudman. Hit hör bl.a.

Ansvarsförsäkringens Personskadenämnd,

Livförsäkringens villkorsnämnd, Olycksfalls- och

Sjukförsäkringsnämnden samt Rättsskyddsnämnden.

Nämndernas utlåtanden är vägledande när det gäller

till exempel tolkning av försäkringsvillkor och

praxis inom skaderegleringen. Nämnderna avger som

regel yttrande på begäran av försäkringsbolag.

Försäkringsbolagen är också i de flesta fall

skyldiga att låta ett ärende prövas i en nämnd om en

skadelidande begär det.

En utförlig redogörelse för

skadeprövningsnämnderna finns i Kommittén om ideell

skadas slutbetänkande (SOU 1995:33) Ersättning för

ideell skada vid personskada (s. 177 f.)

Motionerna

Kenth Högström (s) kritiserar i motion L305 att det

i skadeprövningsnämnderna, bl.a. Trafikskadenämnden,

finns korporativa inslag genom de intresseledamöter

som ingår i nämnderna. Motionären anser att

nämnderna bör reformeras och yrkar ett

tillkännagivande med denna innebörd.

Samma inriktning har yrkandet i motion L303 av

Kenth Högström (s).

Utvärderingsgruppen

Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade (RTP) har

uppgett att förbundet är relativt positivt inställd

till Trafikskadenämnden och dess arbete. RTP ser

Trafikskadenämnden som ett praktiskt alternativ till

domstolar, som i dag inte utgör en realistisk

möjlighet för den skadedrabbade, framför allt på

grund av risken att drabbas av höga

rättegångskostnader. Förbundet är inte negativt till

domstolsprocess som sådan om den kunde göras

praktiskt tillgänglig för skadedrabbade i gemen,

t.ex. genom ett utökat rättsskydd.

Enligt Sveriges Försäkringsförbund har

Trafikskadenämnden en mycket viktig roll att spela.

Finansinspektionen har uppgett att inspektionen är

kritisk till Trafikskadenämndens roll. Man kan,

enligt Finansinspektionen, ifrågasätta att visst

slag av personskada försäkringsmässigt skall

handläggas i en särskild ordning.

Försäkringskollektivet uppfattar i allmänhet

Trafikskadenämnden som en stalig myndighet, vilket

den inte är. Dess konstitutionella roll är oklar och

Finansinspektionens tillsynsmöjligheter diffusa.

Enligt Finansinspektionen skulle en bättre ordning

vara att i stället för Trafikskadenämnden inrätta en

reklamationsnämnd på försäkringsområdet med Allmänna

reklamationsnämnden som förebild.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill först peka på att

skadeprövningsnämndernas roll samt deras

organisation och verksamhet övervägts av Kommittén

om ideell skada. I kommitténs slutbetänkande (SOU

1995:33) Ersättning för ideell skada vid personskada

konstaterar kommittén att en överväldigande

majoritet av anspråk på skadestånd för personskada

behandlas av olika rådgivande nämnder som är

verksamma på försäkringsområdet, framför allt

Trafikskadenämnden och Ansvarsförsäkringens

personskadenämnd. Genom detta nämndförfarande

erbjuds parterna i skadeärendet möjlighet att på ett

förhållandevis enkelt sätt få ledning för

bedömningen av deras fall. Mot detta system för att

lösa eller förebygga konflikter om

personskadeersättning kan, enligt kommitténs mening,

någon befogad kritik inte riktas. Kommittén

framhåller dock att rättsutvecklingen ytterst bör

styras av domstolarna. För att stimulera de

skadelidande att i principiellt intressanta fall

föra saken vidare till domstol bör, enligt

kommittén, nämnderna, när rättsfrågorna är ägnade

för prejudikatbildning, avsluta sina yttranden till

försäkringsbolagen med en rekommendation till dem

att oavsett utgången i en domstolsrättegång stå för

såväl sina egna som den skadelidandes

rättegångskostnader.

Kommittén om ideell skada anser vidare att

skadeprövningsnämndernas organisation och verksamhet

bör utvärderas i särskild ordning. Därvid bör

övervägas olika frågor om förfarandet vid nämnderna

och om deras sammansättning. De tabeller och andra

schabloner som används i den utomrättsliga

skaderegleringen för att bestämma ersättning för

ideell skada bör, anför kommittén, fastställas i

samverkan mellan alla berörda skadeprövningsnämnder

och efter inhämtande av synpunkter från olika

intressenter.

Regeringen behandlade skadeprövningsnämndernas

roll i proposition 2000/01:68 Ersättning för ideell

skada. I likhet med Kommittén om ideell skada såg

regeringen många fördelar med det svenska systemet

med skadeprövningsnämnder. Detta tvistlösningssystem

innebär, framhöll regeringen, tveklöst en stor

avlastning för domstolarna. Även för de skadelidande

blir kostnaderna, anfördes i propositionen, ofta

betydligt högre i en process vid domstol än vid en

prövning i skadeprövningsnämnd. Nämnderna främjar

enligt propositionen en enhetlig skadereglering. I

propositionen anfördes att det från principiell

synpunkt kan vara betänkligt om rättsbildningen på

ett centralt område inom civilrätten i så liten grad

styrs av de allmänna domstolarna. Det är därför,

enligt propositionen, positivt att kunna konstatera

att Högsta domstolen i ett ökat antal fall under

senare år har tagit ställning i olika frågor rörande

ideell personskadeersättning.

Sammanfattningsvis anförde regeringen i

proposition 2000/01:68 att den delar den bedömning

som Kommittén om ideell skada gjort att samspelet

mellan domstolar och nämnder fungerar på ett bra

sätt i dag och att den nuvarande ordningen är

tillfredsställande. Det finns sålunda enligt

regeringen inte anledning att genom lagstiftning

försöka styra prövningen till domstolarna. Vad som

sålunda anfördes i propositionen föranledde ingen

erinran från utskottets sida vid behandlingen av

propositionen (bet. 2000/01:LU19).

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte se

att ytterligare överväganden i frågan om

skadeprövningsnämndernas – och särskilt

Trafikskadenämndens – roll för närvarande skulle

tillföra särskilt mycket. Utskottet utgår från att

regeringen i lämpligt sammanhang överväger förslaget

från Kommittén om ideell skada om att nämndernas

organisation och verksamhet bör utvärderas i

särskild ordning.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motionerna L303 och L305.

Handläggningen av trafikskadeärenden

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på åtgärder för att

förbättra de trafikskadades ställning, bl.a.

att komma till rätta med långa

handläggningstider i trafikskadeärenden, bör

avslås. Utskottet hänvisar bl.a. till förslag

som framförts till regeringen av

Finansinspektionen. Jämför reservation nr 4

(v, c).

Allmän bakgrund

Varje år skadas omkring 43 000 personer i trafiken.

Den som skadas erhåller till viss del ersättning

från det allmänna för vårdkostnader, andra kostnader

och inkomstförlust. Därutöver betalas en

betydelsefull del från trafikförsäkringen. Merparten

av alla trafikskador regleras av försäkringsbolagen.

I olika sammanhang har på senare år de långa

handläggningstider som ibland uppstår vid

regleringen av personskador inom trafikförsäkringen

uppmärksammats. Under 1990-talet har, enligt

statistik sammanställd av Trafikskadenämnden,

andelen ärenden med tidsutdräkt, dvs.

skaderegleringsperioden ligger mer än två år

tillbaka räknat från dagen då ärendet kom in till

Trafikskadenämnden, varit omkring 40 % av det totala

antalet ärenden som lämnats in till nämnden varje

år.

Mot denna bakgrund har Finansinspektionen på

regeringens uppdrag undersökt försäkringsbolagens

reglering av personskador inom trafikförsäkringen.

Undersökningen har resulterat i en regeringsrapport

från den 18 december 1998 (dnr 1736-98-319).

I rapporten anförs att långa handläggningstider

hos försäkringsbolagen är ett problem för många

personer som blivit skadade i trafiken. Samtliga

försäkringsbolag försöker mildra de ekonomiska

effekterna genom förskott och a conto-utbetalningar.

Den ekonomiska osäkerheten kvarstår dock. Det är

därför, framhålls i rapporten, viktigt att i alla

delar av skaderegleringen minska

handläggningstiderna. I rapporten konstateras att

det finns en icke oväsentlig skillnad i

handläggningstiderna mellan försäkringsbolagen. I

syfte att skapa incitament för försäkringsbolagen

att reducera handläggningstiderna förordar

Finansinspektionen att branschen offentliggör

uppgifter om bolagens handläggningstider. Vidare

anser Finansinspektionen att handläggningstiderna

skulle kunna reduceras om bolagen vidtog ett antal

olika åtgärder, såsom att förbättra kontrollen av

skaderegleringen, för att möjliggöra en bättre

styrning av verksamheten genom väl definierade

riktlinjer och målsättningar och att som ett

komplement anlita den privata sjukvården i större

utsträckning. Handläggningstiderna skulle, enligt

Finansinspektionen, också kunna minskas om branschen

utarbetade riktlinjer för när läkarintyg kan

avvaras. Vidare anser Finansinspektionen att

handläggningstiderna skulle kunna reduceras med sex

månader om reglerna för den obligatoriska prövningen

i Trafikskadenämnden ändras i ärenden där parterna

är överens om den ersättning som skall utgå.

Motionerna

Enligt motion L283 av Ann-Marie Fagerström (s) är

handläggningstiderna vid trafikskadeärenden

oacceptabelt långa. Den skadade drabbas både

psykiskt och ekonomiskt av detta. Motionären

framhåller att många trafikskadade starkt

ifrågasätter den roll som försäkringsbolagens

förtroendeläkare har i skaderegleringen. Mot

bakgrund av det anförda bör regeringen så snabbt som

möjligt tillsätta en utredning om hur

trafikskadeärenden handläggs i syfte att minska

handläggningstiderna. Utredningen bör också se över

förtroendeläkarnas ställning.

Även Kent Högström (s) anser i motion L323 att

handläggningstiderna i trafikskadeärenden måste

förkortas och att regeringen bör vidta åtgärder i

detta syfte.

Viviann Gerdin (c) kritiserar i motion Sf376

försäkringsbolagets egna läkares roll i

skaderegleringsprocessen. En utredning bör, enligt

motionären, tillsättas som uppmärksammar och ser

över dels förtroendeläkarnas beroendeställning

gentemot försäkringsbolaget, dels deras medicinska

ansvar och dels vilken vikt som i

skaderegleringsprocessen tillmäts förtroendeläkarnas

bedömning jämfört med den behandlande läkarens.

Utvärderingsgruppen

Enligt Konsumenternas Försäkringsbyrå bör utan

vidare kravet på Trafikskadenämndens prövning kunna

avskaffas i de fall parterna är överens om

ersättningen. En annan åtgärd i syfte att förkorta

handläggningstiderna kan vara att införa en rätt för

försäkringstagaren att vid svåra skador alltid få

biträde av advokat, vars arvode betalas av

försäkringsbolaget. Konsumenternas Försäkringsbyrå

har också ansett att Finansinspektionen bör

förbättra sin tillsyn över försäkringsbolagens

handläggning av trafikskadeärenden. Enligt byrån

måste man beakta att det i trafikskadeärenden många

gånger rör sig om komplicerade skadeförlopp och att

det finns fog för att avvakta med slutliga

ställningstaganden från försäkringsbolagens sida med

hänsyn till hur invaliditeten utvecklar sig.

Whiplashskador är svårbedömda enligt

läkarvetenskapen. Försäkringsbyrån har i

sammanhanget pekat på möjligheterna till förskott

från försäkringsbolagen. Enligt Konsumenternas

Försäkringsbyrå är det självklart att i princip

ingen åtskillnad skall göras med avseende på den

vikt som tillmäts den behandlande läkarens bedömning

och försäkringsbolagets läkares bedömning av ett

skadefall. Byrån har inte fått uppfattningen att

försäkringsbolagens läkare allmänt sett skulle

”sitta i knäet” på bolagen.

Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade (RTP)

har upplyst att varje år drabbas uppskattningsvis 10

000 personer av en whiplashskada. Det kan vara svårt

att diagnosticera en sådan skada eftersom skadan

oftast inte går att upptäcka med röntgen. Varje år

får ca 120 personer i Sverige ryggmärgsskador till

följd av olycksfall. Ett stort problem är, enligt

RTP, att försäkringsbolagen har blivit allt

restriktivare med att bevilja den skadedrabbade

ombud i försäkringsärenden, vilka betalas av

försäkringsbolaget. Från och med den 1 oktober 2001

finns möjligheten till ombud inte kvar i bolagens

försäkringsvillkor. Numera är det i princip endast

fall med ryggmärgsskada där bolagen går med på

ombud. Beträffande fall där diagnosen är svårare att

fastställa beviljas numera sällan biträde av ombud.

Det är, enligt RTP, mycket olyckligt, eftersom dessa

fall utgör de svåraste försäkringsärendena där

biträde av ett ombud verkligen skulle behövas.

Handläggningstiderna hos Trafikskadenämnden utgör,

enligt RTP, inte något stort problem. Tidsutdräkten

är ett större problem beträffande

försäkringsbolagens handläggning. Mer än hälften av

alla skadeärenden tar fem år eller mer att

handlägga. Det är, enligt RTP:s uppfattning, främst

kvinnor som drabbas av de långa

handläggningstiderna. Män har, generellt sett,

större förmåga att göra sig gällande i skadeärenden.

Över huvud taget skulle, har RTP vidare anfört,

handläggningstiderna vara ett mindre problem om den

skadedrabbade fick förskott på ersättningen. I dag

beviljas inte förskott, vilket, i kombination med de

långa handläggningstiderna, på kort tid kan medföra

att en person tappar fotfästet i tillvaron. RTP har

uppgett att förbundet i och för sig inte

ifrågasätter att försäkringsbolagen använder sig av

egna läkare vid skadebedömningen. Felet är att dessa

läkare inte utför sina uppdrag under läkaransvar och

inte står under Socialstyrelsens tillsyn.

Föredragande i skadeärenden inför läkarna är

anställda i bolaget. En nackdel är också den

summariska bedömning som sker. RTP kan visa på fall

där läkare i genomsnitt använder endast drygt 3

minuter per skadeärende hos försäkringsbolag. Med

tanke på de mycket avgörande bedömningar som det är

fråga om, är detta inte acceptabelt. Läkarna behöver

heller inte motivera sina ställningstaganden, vilket

gör det svårare att angripa dem.

Sveriges Försäkringsförbund har noterat en

galopperande utveckling av antalet trafikskadade.

Utvecklingen är oroväckande. Hälften av fallen

utgörs av whiplashskador. Förbundet kommer att ägna

sitt kommande årsmöte helt åt denna skadetyp. Det

krävs ett ansvarstagande från alla berörda –

försäkringsbolagen, Vägverket, bilindustrin m.fl. –

för att komma till rätta med dessa skador och för

att åstadkomma en bättre hantering av skadefallen.

Förbundet har vidare uppgett att man numnera tycker

sig märka en större medvetenhet hos

försäkringsbolagen om whiplashskadornas betydelse.

Förbundet har upplyst att man stöder de krav som

framförts för att effektivisera hanteringen av

handläggningen av trafikskadeärenden, bl.a. att man

– oavsett skadans svårighet – inte skall behöva föra

försäkringsfallet till Trafikskadenämnden om

parterna är överens om regleringen och det finns

ombud för försäkringstagaren. Över huvud taget har

Försäkringsförbundet framhållit betydelsen av att

det finns ombud för försäkringstagaren i

skaderegleringen, och förbundet är övertygat om att

även försäkringsbolagen kommer att inse vikten härav

för egen del.

Enligt Finansinspektionen är ett problem med

handläggningen av trafikskadeärenden att

invaliditeten skall vara färdigutredd innan

Trafikskadenämnden tar ställning i

ersättningsfrågan. Det innebär att skaderegleringen

många gånger drar ut på tiden, eftersom det kan

dröja länge innan invaliditeten kan fastställas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att ett flertal

frågeställningar kring handläggningen av

trafikskadeärenden har aktualiserats genom

motionerna och vid de utfrågningar som ägt rum inför

utvärderingsgruppen. Vad särskilt gäller frågan om

de bedömningar som görs av försäkringsbolagets

läkare och av den läkare som behandlat

försäkringstagaren har kritik framförts i

motionerna, liksom av Riksförbundet för Trafik- och

Polioskadade, mot försäkringsbolagets läkares roll

och den vikt som i allmänhet tillmäts dennes

bedömning i skaderegleringen.

I sammanhanget vill utskottet peka på att Högsta

domstolen nyligen i ett rättsfall gjort vissa

principiella uttalanden i fråga om värderingen av de

bedömningar som gjorts av försäkringsbolagets läkare

och av den läkare som behandlat försäkringstagaren

(se NJA 2001 s. 657). Målet gällde avgörande av

orsakssambandet mellan olycksfallet och de bestående

ryggbesvär som försäkringstagaren utvecklat efter en

olyckshändelse. Högsta domstolen uttalade bl.a att

det ligger i sakens natur att, om orsakssambandet

mellan en olycka och kroniska besvär hos den

olycksdrabbade kommer under domstols prövning,

domstolen måste, genom utredningen i målet, få

tillgång till medicinsk sakkunskap. I många fall

föreligger, liksom i det aktuella målet, utlåtanden

från dels en läkare som har anlitats av

försäkringsbolaget, dels en läkare som har behandlat

den olycksdrabbade på grund av hans aktuella

symptom. Det vanliga torde vara, anförde Högsta

domstolen, att försäkringsbolagets läkare inte har

träffat den olycksdrabbade utan hans bedömning

grundar sig på enbart skriftligt material, främst

journalanteckningar.

I fall då läkarnas bedömningar i fråga om

orsakssambandet skiljer sig åt, uttalade Högsta

domstolen vidare, torde det rent principiellt inte

finnas anledning att ge försteg åt den enes eller

den andres bedömning. Att den behandlande läkaren

efter olyckan träffat den olycksdrabbade får, enligt

domstolen, i allmänhet anses ha mindre betydelse, om

dennes aktuella status är ostridig och tvisten

gäller huruvida han redan före olyckan hade besvären

eller var på väg att utveckla dem. Om någon av

läkarna har en speciell kompetens på det

ifrågavarande området är det naturligt att fästa

särskild vikt vid hans bedömning. Ytterst blir det,

enligt Högsta domstolen, emellertid avgörande vilka

skäl som respektive läkare åberopar för sina

slutsatser.

Generellt sett får, fortsätter Högsta domstolen,

journalanteckningar från besök som den

olycksdrabbade tidigare har gjort hos läkare anses

utgöra ett viktigt underlag för bedömningen av

huruvida patientens tidigare svagheter under alla

förhållanden skulle ha medfört de symptom som visat

sig efter försäkringsfallet. Ett skäl till detta är

att uppgifterna lämnats och anteckningarna gjorts

utan tanke på det aktuella försäkringsärendet.

Samtidigt måste, enligt Högsta domstolen, beaktas

att journalanteckningar kan vara behäftade med en

betydande osäkerhet. Läkaren kan bl.a. ha

missuppfattat eller överbetonat något patienten

sagt. Osäkerheten förstärks av att

journalanteckningarna kan ha upprättats med ett

visst dröjsmål efter patientbesöket. Om det finns

flera journalanteckningar med ett likartat innehåll

bör de enligt Högsta domstolen dock kunna tillmätas

ett avsevärt bevisvärde såvitt avser patientens

status vid de aktuella läkarbesöken.

Högsta domstolens slutsats i det aktuella fallet

blev att, fastän det föreföll ovisst huruvida den

olycksdrabbade om olyckan inte hade inträffat skulle

ha varit fullt arbetsför i dag, det fick anses klart

mer sannolikt att hans nuvarande ryggbesvär har

vållats av olyckan än att det skulle vara fråga om

besvär som utvecklats oberoende av olyckan.

Utskottet har från sina utgångspunkter viss

förståelse för den framförda kritiken mot

försäkringsbolagets läkares roll och ansvar. Enligt

utskottets mening kan det finnas skäl att närmare

belysa och överväga rutinerna för hur

försäkringsbolagen bedömer den medicinska

utredningen och hur värderingen i skaderegleringen

sker av de bedömningar som görs av

försäkringsbolagets läkare och den behandlande

läkaren. Utskottet utgår från att sådana

överväganden kommer till stånd inom regeringen,

lämpligen i samband med att förslagen i

Finansinspektionens rapport bereds vidare.

Även de andra frågor med anknytning till

handläggningen av trafikskadeärenden som tagits upp

i motionerna och behandlats vid de utfrågningar som

ägt rum förtjänar enligt utskottets mening en

närmare belysning. Utskottet utgår även här från att

regeringen överväger frågorna vidare med anledning

av Finansinspektionens rapport till regeringen.

Det anförda innebär att utskottet inte anser att

någon omedelbar riksdagens åtgärd är påkallad med

anledning av vad som anförts i motionerna L283, L323

och Sf376, och utskottet föreslår att riksdagen

avslår motionerna.

Skadeståndsrättsliga frågor

Det allmännas skadeståndsansvar

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden som gäller det allmännas

skadeståndsansvar gentemot småföretagare bör

avslås. Utskottet anser att någon riksdagens

åtgärd inte är påkallad. Jämför reservation

nr 5 (m, c).

Allmän bakgrund

Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar finns

i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Detta

lagrum innebär att var och en som uppsåtligen eller

av vårdslöshet (culpa) vållar person- eller sakskada

är skyldig att ersätta skadan. Skadeståndslagen

innehåller också särskilda regler om arbetsgivares

s.k. principalansvar. Enligt 3 kap. 1 § är en

arbetsgivare ansvarig för person- eller sakskada som

vållas av arbetstagaren genom fel eller försummelse

i tjänsten. Arbetsgivaren svarar också för ren

förmögenhetsskada om arbetstagaren vållat skadan

genom brott. Med ren förmögenhetsskada avses sådan

ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att

någon lider person- eller sakskada.

Arbetsgivares principalansvar omfattar även de

offentliga arbetsgivarna. Är det fråga om

myndighetsutövning sträcker sig statens och

kommunernas ansvar längre än andra arbetsgivares.

När fel eller försummelse har begåtts vid

myndighetsutövning, svarar det allmänna nämligen

inte bara för person- och sakskada utan också för

ren förmögenhetsskada (3 kap. 2 §).

Den 1 januari 1999 infördes en bestämmelse i 3

kap. 3 § skadeståndslagen om det allmännas ansvar

för felaktig myndighetsinformation. Enligt

bestämmelsen skall stat och kommun ersätta ren

förmögenhetsskada som har orsakats en enskild

medborgare genom fel eller försummelse när en

myndighet lämnar felaktiga upplysningar eller råd,

om det med hänsyn till omständigheterna finns

särskilda skäl. Vid bedömningen av om det i det

enskilda fallet finns sådana skäl skall särskilt

beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras

samband med myndighetens verksamhetsområde och

omständigheterna när upplysningarna eller råden

lämnades. Regeln förutsätter inte att informationen

har lämnats vid myndighetsutövning. Av

lagförarbetena framgår att ansvaret skall kunna

göras gällande endast i ett begränsat antal fall och

att det är den enskilde själv som har att visa att

de rekvisit som uppställs i bestämmelsen är

uppfyllda, liksom att det föreligger ett adekvat

orsakssamband mellan informationen och skadan samt

skadans storlek m.m. (prop. 1997/98:105, bet. LU27).

Motionerna

Per Westerberg m.fl. (m) behandlar i motion L333

frågan om rättssäkerhet för småföretagare. I

motionen framhålls betydelsen av att det allmänna

ansvarar för råd och information som

myndighetsföreträdare ger om bl.a. innebörden av

gällande föreskrifter och krav beträffande en viss

verksamhet, exempelvis på miljöområdet. I motionen

yrkas tillkännagivande om att det allmänna bättre

skall leva upp till sitt ansvar för felaktigheter

som begås vid myndighetsutövning mot enskilda.

I motion N315 av Per Westerberg m.fl. (m)

framhålls att en enskild, exempelvis en

småföretagare, som drabbas av en oriktig

myndighetsåtgärd eller fel vid myndighetsutövning

inte alltid får kompensation i form av ett skäligt

skadestånd. Med hänsyn härtill yrkas i motionen ett

tillkännagivande om bättre rättssäkerhet för

småföretagare (yrkande 2).

Siw Persson (-) betonar i motion L280 ett skärpt

skadeståndsansvar för det allmänna när akter och

journaler som berör enskilda försvinner i offentlig

verksamhet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar motionärernas uppfattning om

betydelsen av det allmännas skadeståndsansvar och

vikten av effektiva och ändamålsenliga regler.

Utskottet kan emellertid för närvarande inte se att

några lagändringar är påkallade men utgår från att

regeringen följer tillämpningen av reglerna och tar

initiativ till lagändringar om det skulle visa sig

erforderligt.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motionerna L333, N315 yrkande 2 och L280.

Ersättning till butiksägare m.fl.

vid arrangemang

Utskottets förslag i korthet

Motioner med krav på åtgärder för att

kompensera butiksägare m.fl. som drabbas av

ekonomiska skador vid offentliga arrangemang

bör avslås. Utskottet anser inte att någon

riksdagens åtgärd nu är påkallad.

Motionerna

Mot bakgrund av händelserna i samband med EU-

toppmötet i Göteborg i juni år 2001 begärs i två

motioner – L202 av Anita Sidén och Cecilia Magnusson

(båda m) samt L303 av Rolf Gunnarsson (m) – åtgärder

så att butiksägare, fastighetsägare m.fl. som

drabbas av ekonomiska skador i samband med

arrangemang av olika slag, som det allmänna svarar

för, hålls skadeslösa.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill först peka på att Justitieministern

den 19 juli 2001 lämnat ett skriftligt svar på ett

antal frågor ställda av riksdagsledamöter om

ersättning till företagare m.fl. med anledning av

kravallerna i Göteborg. I svaret betonar

justitieministern som självklart förhållandet att

det är de som har vållat skadorna som skall ersätta

dem. I den mån förövarna av skadegörelsen i Göteborg

kan identifieras, lagföras och överbevisas om sin

medverkan i förstörelsen är det, enligt

justitieministern, alltså dessa som skall ersätta

skadorna. Det får, anför justitieministern, i vanlig

ordning prövas om försäkringarna täcker de aktuella

skadorna. Hur denna prövning utfaller är bl.a.

beroende av villkoren i de berörda

försäkringsavtalen och således en sak mellan

försäkringsbolagen och de försäkrade. Det är därför

ännu för tidigt att ta ställning till de frågor som

ställts av riksdagsledamöterna. Allmänt kan

emellertid, enligt justitieministern, sägas att det

i den uppkomna situationen inte finns någon generell

rätt till ersättning av staten. Däremot kan

ersättning betalas enligt skadeståndslagen ifall

skador har vållats genom fel eller försummelse vid

myndighetsutövning, varvid skadeståndsanspråk

normalt handläggs av Justitiekanslern.

Avslutningsvis anför justitieministern att

regeringen i vissa exceptionella situationer kan

besluta om ersättning till enskilda som drabbats av

skador, trots att det inte finns någon

ersättningsskyldighet. Med hänsyn till pågående

rättsprocesser och handläggning i försäkringsbolagen

har regeringen inte haft anledning att ta upp den

frågan.

Utskottet utgår för sin del från att regeringen

följer utvecklingen av de rättsprocesser som kommit

till stånd med anledning av händelserna vid

toppmötet i Göteborg i juni 2001 och hur eventuella

ersättningsanspråk hanteras av försäkringsbolagen

samt att regeringen från skadeståndsrättsliga

utgångspunkter bevakar det läge som uppkommit. Någon

åtgärd från riksdagens sida kan, enligt utskottets

mening, inte anses påkallad i förevarande

sammanhang. Utskottet föreslår därför att riksdagens

avslår motionerna L202 och L203.

Ersättning för sorg och saknad

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande om införande av en rätt

till ersättning för sorg och saknad vid nära

anhörigs död bör avslås. Utskottet hänvisar

till tidigare ställningstagande. Jämför

reservation nr 6 (fp).

Allmän bakgrund

Våren 2001 beslutade riksdagen ett antal ändringar i

skadeståndslagen som syftade till att stärka rätten

till skadestånd för ideell skada (prop. 2000/01:68,

bet. LU19, rskr. 216). Bland annat infördes en regel

om att nära anhöriga till den som dödas genom en

skadeståndsgrundande handling får rätt till

ersättning för de psykiska besvär som han eller hon

åsamkas på grund av dödsfallet (se 5 kap. 2 § första

stycket 3 skadeståndslagen).

Motionsyrkandet

I motion Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz

(båda fp) begärs att det i skadeståndslagen skall

införas en rätt till ersättning för sorg och saknad

vid nära anhörigs död (yrkande 24 delvis).

Tidigare behandling

I proposition 2000/01:68 om ersättning för ideell

skada gjorde regeringen bedömningen att någon

särskild ersättningspost för sorg och saknad då en

nära anhörig avlidit genom en skadeståndsgrundande

handling inte borde införas. I lagstiftningsärendet

väcktes motionsyrkanden om att en sådan särskild

rätt borde införas. Med anledning härav framhöll

utskottet att de skäl som anförts till stöd för en

sådan särskild rätt är att det i rättstillämpningen

har krävts att de psykiska besvären skall bevisas,

vilket ofta kan vara svårt och omständligt. Dessutom

kan det många gånger upplevas som kränkande för en

anhörig. Med en schabloniserad rätt till ersättning

för sorg och saknad skulle den som inte vill

underkasta sig en undersökning av de egna psykiska

besvären ändå få ersättning för de starka känslor

och de mer eller mindre definierbara psykiska

påfrestningar som typiskt sett uppkommer vid en nära

anhörigs död.

Det finns dock, anförde utskottet vidare, flera

omständigheter som talar emot den av motionärerna

förordade särskilda rätt till ersättning för sorg

och saknad. För det första skulle en sådan rätt vara

en principiell nyhet i svensk skadeståndsrätt, och

en seriös bedömning av frågan bör därmed åtföljas av

överväganden om en motsvarande eller liknande rätt

bör finnas i andra sammanhang, exempelvis en rätt

till ersättning för de känslor av ledsnad och

bedrövelse som normalt följer med att ett barn

skadas eller förlusten av alla ägodelar i samband

med en brand. En sådan principiell nyhet inom den

svenska skadeståndsrätten bör, anförde utskottet,

inte införas utan att mer ingående överväganden

kommer till stånd. Vidare uppkommer fråga om

skadeståndsrätten över huvud taget är ett

ändamålsenligt instrument för att ge ersättning för

känslor som sorg och saknad.

För det andra, fortsatte utskottet, sammanhänger

det eventuella behovet av en rätt till ersättning

för sorg och saknad i stor utsträckning med

bevisproblem. I den frågan erinrade utskottet om att

Högsta domstolen genom en dom hösten 2000

(rättsfallet NJA 2000 s. 521) kan sägas ha infört en

bevislättnad för psykiska besvär som tillfogats på

grund av att en nära anhörig dödats genom en

uppsåtlig eller därmed jämförlig handling. Enligt

utskottets bedömning är det naturligt att vid en

lagstadgad rätt till ersättning i detta avseende

utgå från en sådan bevislättnad, och utgångspunkten

bör vara att samma beviskrav gäller oavsett om

skadan framkallats uppsåtligen eller av ett grovt

vårdslöst eller ett enbart vårdslöst beteende. Det

finns inte heller, anförde utskottet, skäl att

särbehandla fall där skadeståndet är strikt. Vid en

lagstadgad rätt till ersättning för psykiskt lidande

till följd av att en nära anhörig dödats bör det

alltså, uttalade utskottet, normalt inte krävas

läkarintyg eller liknande utredning för att styrka

att de psykiska besvären är att hänföra till

personskada. När det inte är aktuellt att ersätta

andra skadeföljder än sveda och värk bör man utan

närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär

innebär en personskada. Därmed förlorar, fortsatte

utskottet, också det viktigaste skälet för en rätt

till ersättning för sorg och saknad sin tyngd.

Vidare pekade utskottet på att det i praktiken

inte är någon större skillnad mellan en rätt till

ersättning för psykiska besvär som normalt inte

behöver styrkas med läkarintyg eller liknande

utredning och en rätt till ersättning för sorg och

saknad. De praktiska konsekvenserna att ersättningen

avser psykiska besvär, och inte sorg och saknad,

torde framför allt visa sig däri att en rätt i

enskilda fall till ersättning utöver ett

schablonbelopp fordrar en särskild utredning som

påvisar ovanligt omfattande psykiska besvär.

Mot bakgrund av vad som sålunda anförts instämde

utskottet i regeringens bedömning att det inte borde

införas någon särskild rätt till ersättning för sorg

och saknad. Motionsyrkandena med krav på införande

av en sådan rätt avstyrktes, och riksdagen följde

utskottet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan om

det bör införas en rätt till ersättning för sorg och

saknad. Motion Ju450 yrkande 24 i denna del bör

därför avslås.

Ersättning för fingerade

personuppgifter m.m.

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande med krav på införande av

en rätt till ersättning för personer som fått

fingerade personuppgifter m.m. bör avslås.

Utskottet anser att resultatet av ett

utredningsuppdrag angående skydd av

bevispersoner m.fl. inte bör föregripas.

Allmän bakgrund

Enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100) gäller

sekretess bland annat i verksamhet som avser

folkbokföring eller annan liknande registrering av

befolkningen. Sekretessen gäller för uppgift om

enskilds personliga förhållanden om det av särskild

anledning kan antas att den enskilde eller någon

honom närstående lider men om uppgiften röjs.

Sekretess kan gälla för en särskilt känslig uppgift

om exempelvis adoption men också för en normalt

harmlös uppgift om adress som kan behöva skyddas vid

personförföljelse. I vissa fall kan man på förhand

misstänka att en uppgift kommer att efterfrågas för

att användas på ett sätt som kan vara till men för

den enskilde, t.ex. att en adressuppgift används som

ett led i förföljelse. Skattemyndigheten, som

ansvarar för folkbokföringsregistret, har då

möjlighet att föra in en s.k. sekretessmarkering i

registret. Markeringen anger att särskild

försiktighet bör iakttas vid bedömningen av om

uppgifter om personen i fråga bör lämnas ut,

eftersom uppgifterna kan omfattas av sekretess. För

att markeringen skall få avsedd effekt får den

regelmässigt omfatta samtliga medlemmar i den

förföljdes hushåll.

Reglerna om kvarskrivning återfinns i

folkbokföringslagen (1991:481). Enligt 16 § får en

person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt

för brott, förföljelser eller allvarliga

trakasserier på annat sätt, om han har flyttat eller

avser att flytta, efter ansökan medges att vara

folkbokförd på den gamla folkbokföringsorten i högst

tre år (kvarskrivning). Kvarskrivning får även

medges den utsatte personens medflyttande familj.

Kvarskrivning beslutas av skattemyndigheten. Skyddet

vid kvarskrivning är inriktat på att hemlighålla den

förföljdes bostadsort och verkliga adress då skydd

med stöd av sekretessreglerna bedöms otillräckligt.

Den kvarskrivne är i folkbokföringen registrerad

endast med adress hos den skattemyndighet som har

beslutat om kvarskrivningen.

Bestämmelser om fingerade personuppgifter infördes

den 1 juli 1991 och regleras i lagen (1991:483) om

fingerade personuppgifter. Enligt 1 § får en person

som är folkbokförd i landet medges att använda andra

personuppgifter om sig själv än de verkliga

(fingerade personuppgifter) om det finns en uppenbar

risk att personen kan bli utsatt för särskilt

allvarlig brottslighet som riktar sig mot dennes

liv, hälsa eller frihet. Det krävs också att

personen inte kan ges tillräckligt skydd på annat

sätt. När ett medgivande att använda fingerade

personuppgifter har givits registreras den som fått

medgivandet med bland annat fingerat personnummer

och namn i folkbokföringen. Därifrån förs de

fingerade uppgifterna vidare till bland annat olika

myndigheter på samma sätt som andra

folkbokföringsuppgifter. Den som fått fingerade

personuppgifter är folkbokförd under de nya

uppgifterna på den ort där hon eller han är bosatt.

Motionsyrkandet

I motion Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz

(båda fp) begärs att personer som fått fingerade

personuppgifter, sekretessmarkering i

folkbokföringen eller kvarskrivning skall ha rätt

till ekonomisk ersättning för de kostnader som

uppkommer (yrkande 24 delvis).

Tidigare behandling

Utskottet behandlade ett motsvarande motionsyrkande

våren 2001 (bet. 2000/01:LU19). I betänkandet

pekade utskottet på att frågan om ersättning till

enskild som fått fingerade personuppgifter

behandlats i regeringens proposition 2000/01:79 om

stöd till brottsoffer. I propositionen anförde

regeringen att det i många fall kan vara skäligt att

en person som på grund av förföljelse tvingas byta

sin identitet får ekonomisk hjälp från staten. Det

kan vara kostnader som har samband med byte av

bostadsort eller med försäljning av en fastighet

eller bostadsrätt och kostnader i samband med att

den enskilde måste byta arbete. Regeringen erinrade

i propositionen om att den i november 1999 beslutat

att uppdra åt Rikspolisstyrelsen att i samverkan med

Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen,

Domstolsverket och Brottsoffermyndigheten utarbeta

ett förslag till ett nationellt handlingsprogram för

skydd av vittnen, målsägande och andra

bevispersoner. Uppdraget hade redovisats genom att

en rapport överlämnats till regeringen den 14

december 2000. I rapporten – som benämns Nationellt

handlingsprogram för skydd av bevispersoner – lämnas

bl.a. ett förslag till en lag om skydd för

bevispersoner. De personer som omfattas av skydd

enligt lagen skall kunna erhålla ersättning för

kostnader för boende, uppehälle, resor och andra

liknande för programmets genomförande nödvändiga

utgifter. I rapporten understryks också

nödvändigheten av att samordna det skydd som

föreslås i lagen med andra åtgärder såsom

sekretessmarkering, kvarskrivning och fingerade

personuppgifter.

Regeringen anförde i proposition 2000/01:79 att

det är viktigt att frågan om ersättning till dem som

är i behov av skydd behandlas uttömmande och i ett

sammanhang. Detta gjordes enligt regeringen

lämpligen inom ramen för den fortsatta beredningen

av förslaget om det nationella handlingsprogrammet.

Utskottet kunde för sin del från

skadeståndsrättsliga utgångspunkter inte se något

skäl för riksdagen att ta initiativ med anledning av

det då aktuella motionsyrkandet, och avstyrkte

bifall till detta.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan nu konstatera att regeringen den 13

december 2001 beslutat att tillkalla en särskild

utredare med uppgift att utforma ramen för ett

program till skydd för bevispersoner m.fl. och

föreslå den lagstiftning som behövs (dir. 2001:107).

Förslaget skall utformas med utgångspunkt i

Rikspolisstyrelsens rapport från den 14 december

2000 om ett nationellt handlingsprogram för skydd av

bevispersoner. Utredaren skall överväga hur den

personkrets som kan komma att omfattas av ett

skyddsprogram skall avgränsas. Vidare skall

utredaren överväga frågan om ersättning skall kunna

lämnas till bevispersoner och andra personer som är

i behov av skydd. Utredaren skall här ta hänsyn till

vad regeringen uttalat i proposition 2000/01:79 Stöd

till brottsoffer i fråga om ersättning för de

personer som medges rätt att använda fingerade

personuppgifter m.m.

Enligt utskottets mening bör resultatet av

utredningsuppdraget, som enligt direktiven skall

slutredovisas senast den 1 september 2003, inte

föregripas genom någon riksdagens åtgärd i

förevarande sammanhang. Riksdagen bör därför avslå

motion Ju450 yrkande 24 i denna del.

Reservationer

1. Överfallsskyddet i hemförsäkringen (punkt 1)

av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda

v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L228.

Ställningstagande

Vi vill framhålla att det sätt på vilket

försäkringsbolagen reglerar ersättningen för skador

orsakade av våld mot kvinnor är av stor betydelse.

Försäkringsbolagens undantag i villkoren för

hemförsäkring från överfallsskyddet utgör en

diskriminering mot kvinnor, eftersom det är klart

vanligare att kvinnor utsätts för våld i hemmet av

män än tvärtom. Härigenom legitimerar

försäkringsbolagen en ordning med bristande

jämställdhet som man måste skarpt reagera mot.

Enligt vår mening är det av största vikt att

försäkringsvillkoren tar hänsyn till och speglar

mäns och kvinnors situation. Regeringen måste därför

utarbeta och återkomma med förslag till riksdagen

som inte gör det möjligt att i försäkringsvillkoren

ha undantag från överfallsskyddet.

Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall

till motion L228, som sin mening ge regeringen till

känna.

2. Småföretagares försäkringsskydd (punkt 3)

av Viviann Gerdin (c) och Ana Maria Narti (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L222.

Ställningstagande

Vi vill framhålla betydelsen av att enskilda

personer och företag är skyddade mot brott, att

brottsförebyggande arbete fungerar samt att brott

beivras och skador orsakade genom brott ersätts. Vi

kan emellertid konstatera att det inte längre är så

att företag alltid kan försäkra sig mot brott som

inbrott och skade-görelse. Många småföretag,

särskilt i Stockholm, Göteborg och Malmö, nekas

fortsatt försäkringsskydd av sina försäkringsbolag

efter det att exempelvis inbrott förövats mot

företaget. Förhållandet sätter företagaren i en

mycket svår situation med risk att verksamheten

måste läggas ned på grund av avsaknaden av

försäkringsskydd. Vi vill understryka vikten av att

företagandet skyddas och uppmuntras och att staten

har ett ansvar för hög rättstrygghet även för

småföretagare. Enligt vår mening krävs det en

utredning om försäkringsbolagens praxis i nu

aktuellt avseende och om småföretagens situation,

vilken skall syfta till förslag som förbättrar

småföretagares försäkringsskydd.

Vad vi nu anfört bör riksdagen, med bifall till

motion L222, som sin mening ge regeringen till

känna.

3. Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen

(punkt 5)

av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:MJ423

yrkande 14.

Ställningstagande

Vi vill framhålla att om den obligatoriska

trafikförsäkringen ges ett utökat ekonomiskt ansvar

för personskador i trafiken bör det leda till att

medborgarna och det allmänna får en klarare bild av

de samlade kostnaderna för sådana skador. Likaså

tjänas, enligt vår mening, det eftersträvansvärda

syftet att hänföra verkliga kostnader till det

ställe där de hör hemma. Dessutom är vi övertygade

om att försäkringsbolagens intresse av att i olika

former medverka till att stärka säkerheten i

trafiken ökar ju större andel av de samlade

skadekostnaderna som belastar försäkringen.

Även andra fördelar torde, enligt vår mening, vara

att vinna med ett utökat ansvar för

trafikförsäkringen, bl.a. skulle

trafikförsäkringsbolagen bli direkt engagerade i

rehabiliteringsverksamheten.

Vi kan konstatera att Personskadekommitténs

överväganden i hithörande fråga nu är föremål för

fortsatt beredning. Vår uppfattning är att

beredningen bör leda till att regeringen lägger fram

förslag till ändring av trafikförsäkringen i

enlighet med vad som anförts i reservationen. Detta

bör riksdagen, med bifall till motion MJ423 yrkande

14, som sin mening ge regeringen till känna.

4. Handläggningen av trafikskadeärenden

(punkt 7)

av Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v) och

Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:Sf376 och

bifaller delvis motionerna 2001/02:L283 och

2001/02:L323.

Ställningstagande

Vid regleringen av trafikskador, särskilt de

svårbedömda whiplashskadorna, hamnar ofta den

trafikskadade i underläge gentemot

försäkringsbolaget. Det har, enligt vår mening, att

göra med att försäkringsbolaget har tillgång till

fler läkare vid bedömningen och att bolagen numera

sällan beviljar juridiskt ombud till den drabbade.

Vi vill också peka på den beroendeställning som

finns mellan försäkringsbolagets läkare och

försäkringsbolaget och att denna läkares bedömning

ofta får fälla avgörandet vid oenighet i bedömningen

mellan honom eller henne och den behandlande

läkaren. Det är också anmärkningsvärt att

försäkringsbolagets läkare i sin funktion som

sakkunnig inte står under tillsyn av

Socialstyrelsen.

Mot denna bakgrund bör, som anförs i motion Sf376,

en utredning tillsättas som uppmärksammar och ser

över försäkringsbolagets egna läkares roll i

skaderegleringen innefattande frågor om deras

beroendeställning i förhållande till bolaget, deras

medicinska ansvar och vilken vikt som i

skaderegleringen tillmäts dessa läkares bedömning

jämfört med de behandlande läkarnas bedömning.

Vad vi nu anfört bör riksdagen, med bifall till

motion Sf376 och med anledning av motionerna L283

och L323, som sin mening ge regeringen till känna.

5. Det allmännas skadeståndsansvar (punkt 8)

av Christel Anderberg (m), Henrik S Järrel (m),

Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c) och Petra

Gardos (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2001/02:L333

och 2001/02:N315 yrkande 2 samt avslår motion

2001/02:L280.

Ställningstagande

Vi vill framhålla att ett välfärdssamhälle värt

namnet också måste vara ett rättssamhälle som

garanterar sina medborgare skydd mot kränkningar

från det allmänna. Enligt vår mening synes dock

offer för felaktiga myndighetsåtgärder ha hamnat vid

sidan av rättvisans skydd. Det borde i ett

rättsamhälle vara självklart att all felaktig

myndighetsverksamhet skall föranleda att drabbade

medborgare hålls skadeslösa. Det finns emellertid

flera exempel på att så inte är fallet. Särskilt

vill vi uppmärksamma det rättsliga skyddet för

småföretagare. I dag förekommer enligt vår mening

problem i detta hänseende framför allt på grund av

bristande rättssäkerhet i skattefrågor och vid osund

offentlig konkurrens samt när det gäller

tillämpningen av miljölagstiftningen. Det kan vara

fråga om felaktiga besked från myndigheten om

reglers och kravs innehåll, om motstridiga beslut

och beslut där det är svårt att få en uppenbar

rättelse till stånd.

Med hänsyn till de brister som i dag förekommer

beträffande reglerna om och tillämpningen av det

allmännas skadeståndsansvar anser vi att regeringen

bör vidta åtgärder i syfte att skydda företagare mot

rättsövergrepp och att det allmänna bättre skall

svara upp mot sitt skadeståndsansvar vid felaktiga

myndighetsåtgärder.

Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall

till motionerna L333 och N315 yrkande 2 samt med

avslag på motion L280, som sin mening ge regeringen

till känna.

6. Ersättning för sorg och saknad (punkt 10)

av Ana Maria Narti (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion Ju450 yrkande 24 i

denna del.

Ställningstagande

Jag anser att en särskild rätt till ersättning för

sorg och saknad skall införas i skadeståndslagen.

Det argument som väger särskilt tungt till stöd för

en sådan ordning är att det i rättstillämpningen

ställs krav på att de psykiska besvären skall

bevisas, vilket ofta kan vara svårt och omständligt.

Dessutom kan det, enligt min mening, många gånger

upplevas som kränkande för en anhörig att tvingas

föra särskild bevisning i sådana frågor. Med en

schabloniserad rätt till ersättning för sorg och

saknad kan den som inte vill underkasta sig en

undersökning av de egna psykiska besvären ändå få

ersättning för de starka känslor och de mer eller

mindre definierbara psykiska påfrestningar som

typiskt sett uppkommer vid en nära anhörigs död.

Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall

till motion Ju450 yrkande 24 i denna del, som sin

mening ge regeringen till känna.

Särskilda yttranden

1. Överfallsskyddet i hemförsäkringen

av Viviann Gerdin (c).

Jag kan konstatera att försäkringsbolagen i

allmänhet har gjort undantag i sina villkor för

hemförsäkring när det gäller överfallsskyddet för

den situationen att försäkringstagaren blir utsatt

för våld i hemmet av närstående. Förutsättningen för

undantaget är, som jag uppfattat det, att den som

utövat misshandeln eller våldtäkten är folkbokförd

på samma adress som den skadedrabbade. Enligt min

mening är det tveksamt om försäkringsvillkorens

innebörd i dessa hänseenden verkligen nått ut till

allmänheten – och särskilt kvinnorna – ordentligt.

Det är ju sålunda från försäkringsrättslig synpunkt

viktigt för en kvinna som bor kvar i hemmet och som

hotas av sin före detta man eller sambo att denne

inte längre är folkbokförd på hennes adress.

Mot denna bakgrund bör, enligt min mening,

informationen om försäkringsvillkoren i berörda

hänseenden förbättras, och särskilt är det viktigt

att kvinnor på ett tydligt sätt informeras om

innehållet i överfallsskyddet.

2. Patientskadelagen

av Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Tasso

Stafilidis (v) och Kjell Eldensjö (kd).

Vi kan konstatera att vissa frågor kring

patientskadelagen och lagens tillämpning

uppmärksammats i olika sammanhang på sistone. Enligt

vår mening kan invändningar riktas mot lagens

utformning i vissa delar och hur lagen tillämpas.

Det är därför viktigt att patientskadelagen nu skall

utvärderas, och vi välkomnar därför utskottets

förslag att lagen blir föremål för Riksdagens

revisorers granskning. Inte minst anser vi, mot

bakgrund av vad som anförs i motion L238 om

blodsmittades situation, att det är viktigt att

patientskadelagens preskriptionsregler och deras

tillämpning blir föremål för en utvärdering. Med

hänsyn till det angelägna i ett fullgott

patientskydd i detta och andra hänseenden bör, vill

vi understryka, Riksdagens revisorers granskning

komma i gång och leda till resultat så fort som

möjligt.

3. Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen

av Christel Anderberg (m), Henrik S Järrel (m),

Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c), Ana

Maria Narti (fp) och Petra Gardos (m).

Vår uppfattning är att det finns skäl att reformera

trafikförsäkringen på det sätt som reservanterna

till Personskadekommitténs betänkande föreslagit. Om

sålunda den obligatoriska trafikförsäkringen ges ett

utökat ekonomiskt ansvar för personskador i trafiken

bör det leda till att medborgarna och det allmänna

får en klarare bild av de samlade kostnaderna för

sådana skador. Likaså tjänas, enligt vår mening, det

eftersträvansvärda syftet att hänföra verkliga

kostnader till det ställe där de hör hemma. Dessutom

är vi övertygade om att försäkringsbolagens intresse

av att i olika former medverka till att stärka

säkerheten i trafiken ökar ju större andel av de

samlade skadekostnaderna som belastar försäkringen.

Även andra fördelar torde, enligt vår mening, vara

att vinna med ett utökat ansvar för

trafikförsäkringen, bl.a. skulle

trafikförsäkringsbolagen bli direkt engagerade i

rehabiliteringsverksamheten.

En förändring av det nuvarande systemet i denna

riktning skulle, enligt vår mening, minska antalet

personskadefall, sänka samhällets kostnader för

sjukvård, sjukersättningar och rehabilitering samt

avlasta statens budget.

Vi har valt att framföra vår uppfattning i form av

ett särskilt yttrande och avstår därför nu, i

avvaktan på beredningen av Personskadekommitténs

betänkande, från att reservera oss till förmån för

motion MJ423 yrkande 14.

BILAGA

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02:L202 av Anita Sidén och Cecilia Magnusson

(m) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ersättning till

butiksinnehavare vid evenemang där staten står som

värd.

2001/02:L203 av Rolf Gunnarsson (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att staten måste svara för

kostnader som drabbar personer efter kravaller.

2001/02:L222 av Lena Ek och Birgitta Carlsson (c)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om undersökning och

förbättring av de små företagens

försäkringssituation i anledning av brott.

2001/02:L228 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen återkommer med

förslag om att det i försäkringsavtal inte görs

undantag i fråga om våld i hem av närstående.

2001/02:L238 av Kenneth Lantz (kd) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av patientskadelagens

preskriptionsregler.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

preskriptionsbestämmelsernas tolkning avseende

blodsmittade patienter.

2001/02:L280 av Siw Persson (-) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om skadestånd vid försvunna

akter och journaler.

2001/02:L283 av Ann-Marie Fagerström (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en utredning om

handläggningen av trafikskadeärenden, bl.a. efter

whiplash-skador.

2001/02:L299 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om könsdiskriminerande

pensionsförsäkringar.

2001/02:L303 av Kenth Högström (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om att stadga

Rättsskyddsnämndens oberoende från dömande instanser

och korporativa intressen.

2001/02:L305 av Kenth Högström (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om att minska det

korporativa inslaget i de nämnder som skall döma i

försäkringsersättningsfrågor.

2001/02:L320 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om rätten till ersättning vid

brytandet av förment latenta sjukdomar och om

möjligheterna för omprövning.

2001/02:L323 av Kenth Högström (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i motionen om att förkorta

handläggningstiderna i trafikskadeärenden.

2001/02:L333 av Per Westerberg m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om betydelsen av

bättre rättssäkerhet för småföretagen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skydda

företagare och andra människor mot rättsövergrepp.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skapa en

situation där staten bättre än i dag tar sitt

skadeståndsansvar vid rättsövergrepp.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att medverka till

att förlikningsförhandlingar och

skiljedomsförfarande snabbt inleds mellan staten

och drabbade företagare.

2001/02:Fi234 av Tullia von Sydow (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av att vidta

erforderliga åtgärder för att stoppa

åldersdiskriminering i försäkringsbranschen.

2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz

(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ersättningsfrågor.

2001/02:Sf376 av Viviann Gerdin (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om de trafikskadades

möjlighet att kunna erhålla ekonomisk kompensation

för bestående skador.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

försäkringsläkarnas beroendeställning vid

bedömning av skadeersättning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

försäkringsläkaren inte har något medicinskt

ansvar, vilket bör ses över.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skillnaderna i

ansvar mellan den behandlande läkaren och

försäkringsläkaren, vilket bör ses över.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

utredning i syfte att förbättra kvaliteten i

skaderegleringsprocessen genom att

Socialstyrelsens normer omfattar båda

läkarkategorierna.

2001/02:MJ423 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

14. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av trafikförsäkringen enligt

vad i motionen anförs.

2001/02:N315 av Per Westerberg m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om bättre

rättssäkerhet för småföretagen.