Bet. 2001/02:LU12

Lagutskottets betänkande

2001/02:LU12

Franchising och avtalsvillkor mellan näringsidkare

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fem motioner från

den allmänna motionstiden år 2001 innehållande åtta

yrkanden, varav sex gäller franchising och två

avtalsvillkor mellan näringsidkare.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga

motionsyrkanden och hänvisar därvid till tidigare

ställningstaganden från riksdagens sida.

I betänkandet finns två reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Franchising

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L257,

2001/02:L282 yrkandena 1, 3 och 4, 2001/02:L332

samt 2001/02:L345.

Reservation 1 (v, kd, fp)

2. Avtalsvillkor mellan näringsidkare

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L270 och

2001/02:L282 yrkande 2.

Reservation 2 (v, kd)

Stockholm den 19 februari 2002

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne

Carlström (s), Christel Anderberg (m), Rune Berglund

(s), Karin Jeppsson (s), Henrik S Järrel (m), Nikos

Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m), Marina

Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso

Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Ana Maria Narti

(fp), Raimo Pärssinen (s), Petra Gardos (m) och Agne

Hansson (c).

2001/02

LU12

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet fem motioner från

den allmänna motionstiden år 2001 innehållande åtta

yrkanden, varav sex gäller franchising och två

avtalsvillkor mellan näringsidkare.

En sammanställning över motionsyrkandena finns i

bilaga 1 till betänkandet.

Utskottet beslutade den 18 oktober 2001 att

motionerna skulle bli föremål för remissbehandling.

Remissyttranden har avgetts av Göta hovrätt,

juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms

universitet, Verket för näringslivsutveckling

(NUTEK), Sveriges advokatsamfund, Svenska

Handelskammarförbundet, Föreningen Svenskt

Näringsliv, Företagarnas Riksorganisation,

Landsorganisationen i Sverige, Franchisetagarnas

Riksorganisation, Handelsanställdas förbund,

Petroleumhandelns Riksförbund och Svenska

Franchiseför- eningen. Därutöver har en skrivelse

inkommit från Motorbranschens Riksförbund (MRF).

En sammanställning av remissvaren och skrivelsen

finns i bilaga 2 till betänkandet.

Utskottets överväganden

Franchising

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på lagstiftning om

franchising bör avslås. Vad som framkommit i

ärendet utgör inte skäl att frångå tidigare

ställningstaganden. Jämför reservation nr 1

(v, kd, fp).

Inledning

Franchising är en form av samverkan mellan två

näringsidkare, franchisegivaren och

franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett

franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare

rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster

under visst namn och ett visst kännetecken som

tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising

utmärks av ett gemensamt uppträdande utåt från

franchisegivarens och hans eller hennes

franchisetagares sida. Franchisetagarens verksamhet

bedrivs dock i eget namn och för egen räkning.

Villkoren för verksamheten regleras vanligen genom

ett standardavtal mellan parterna.

Med anledning av ett riksdagsbeslut om att

regeringen borde utreda de frågor och problem av

juridisk natur som kan aktualiseras i samband med

franchising tillsattes år 1984 Franchiseutredningen

(bet. NU 1983/84:3). År 1987 överlämnade utredningen

betänkandet (SOU 1987:17) Franchising - ett förslag

till lag om franchising. Regeringen beslutade hösten

1991 att lägga utredningen till handlingarna.

Någon lagstiftning i Sverige som direkt tar sikte

på franchising finns således inte.

Förhållandena i andra länder

Inom EU har endast ett fåtal länder infört

lagstiftning om franchising, Frankrike år 1989 och

Spanien år 1996. I Kanada och USA handhas

lagstiftning om franchising på delstatsnivå, och i

USA finns sedan några år lagstiftning om franchising

i de flesta delstater (se Redogörelse för

lagutskottets studieresa till Island, Kanada och USA

den 24 juni-10 juli 1997). I Australien finns numera

federal lagstiftning om franchising (se Redogörelse

för lagutskottets delegationsresa till Australien

och Nya Zeeland den 25 augusti-10 september 2000).

Inom Unidroit, ett internationellt institut för

harmonisering av privaträtten, har sedan lång tid

pågått ett franchiseprojekt. Arbetet var först

inriktat på att utarbeta en handbok som behandlar

olika frågor vid internationell franchising. Detta

arbete är slutfört och handboken - Guide to

International Franchise Arrangements - publicerades

i september 1998. Unidroits franchiseprojekt är nu

inriktat på utarbetandet av en modellag för

nationell lagstiftning om franchising. Arbetet

utförs av en kommitté bestående av experter som

företräder de nationella regeringarna.

Franchising och konkurrensrätten

Franschising berörs av EG:s konkurrensrätt på så

sätt att för vissa grupper av avtal mellan företag

har i EG-rätten undantag gjorts från det generella

förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden.

Grunden för dessa undantag, som regleras i

förordningar, är att de avtal som avses i allmänhet

anses förbättra varudistributionen och utbudet av

tjänster samt ge även konsumenter och andra

slutanvändare en skälig andel av de fördelar som

uppnås. En sådan förordning om gruppundantag gäller

s.k. vertikala avtal. Franchiseavtal hör till denna

kategori.

De materiella konkurrensreglerna enligt EG-rätten

har stått som förebild för den konkurrenslag som i

Sverige gäller sedan den 1 juli 1993.

Konkurrenslagen (1993:20) innehåller sålunda bl.a.

principiella förbud mot konkurrensbegränsande

samarbete mellan företag. Vidare har med stöd av

konkurrenslagen i olika regeringsförordningar

meddelats gruppundantag som motsvarar de inom EG

gällande. Franchiseavtal omfattas därvid av

förordningen (2000:1193) om gruppundantag enligt 17

§ konkurrenslagen (1993:20) för vertikala avtal, som

trädde i kraft den 1 januari 2001 och som gäller

till utgången av december månad år 2005. Med

vertikala avtal avses enligt förordningen avtal som

ingås mellan två eller flera företag vilka, inom

ramen för avtalet, är verksamma i olika led i

produktions- eller distributionskedjan och som avser

villkoren för parternas inköp, försäljning eller

återförsäljning av vissa varor eller tjänster.

Motionerna

I motion L257 anför Tanja Linderborg m.fl. (v) att

parterna i ett franchiseförhållande inte är

jämbördiga. Franchisetagarna intar ofta en

underlägsen ställning i förhållande till

franchisegivarna. Franchiseavtalen är dessutom många

gånger ensidigt utformade till franchisetagarens

nackdel. Beroendeförhållandet liknar, anför

motionärerna, det som förekommer vid anställnings-,

arrende- och hyresförhållanden och motiverar därför

ett liknande skydd för franchisetagaren.

Motionärerna framhåller att franchisegivaren bör

vara skyldig att informera om sitt företags

ekonomiska ställning och visa att han eller hon kan

uppfylla sina förpliktelser enligt avtalet.

Franchisegivaren bör också vara skyldig att ge en

korrekt och sanningsenlig information om det

affärskoncept som avtalet grundas på och andra

relevanta uppgifter som är av vikt för

franchisetagarens beslut att ingå avtal. Vid

internationell franchising, där

huvudfranchisegivaren finns utomlands, är

franchisetagarens möjligheter att få information i

dag ytterst begränsade. Motionärerna pekar också på

att franchiseavtal ofta innehåller en s.k.

skiljeklausul, trots att franchisetagarna allmänt

sett inte är medvetna om de kostnader som är

förknippade med ett skiljedomsförfarande. Enligt

motionärerna kan den självsanerande verksamheten

inom branschen inte betraktas som oberoende och

fristående. Regeringen bör ges i uppdrag att utifrån

Unidroits modellag lämna förslag till lagstiftning

som innehåller regler om informationsflödet mellan

franchisegivare och franchisetagare och som syftar

till att göra parterna mer jämbördiga. I motionen

yrkas ett tillkännagivande i enlighet med det

anförda.

Även Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) anser i motion

L332 att franchiseavtal allmänt sett kännetecknas av

en stark ensidighet till franchisegivarens förmån på

bekostnad av den svagare parten, franchisetagaren.

Detta är, enligt motionärerna, allvarligt eftersom

franchising är en samverkansform som på senare tid

vuxit kraftigt i Sverige, inte minst inom

tjänstesektorn. Motionärerna framhåller som ett

allvarligt problem att franchisegivaren ofta inte

kan uppfylla sina kontraktsenliga förpliktelser mot

franchisetagarna, som därmed förlorar det kapital

som de satsat i rörelsen. Vidare pekar motionärerna

på att det, till skillnad från exempelvis

förhållandena i hyressektorn, inte förekommer något

förtroendefullt samarbete mellan organiserade

intressen på området. En annan olägenhet är, enligt

motionärerna, att franchiseavtal ofta innehåller en

skiljeklausul. I motionen framhålls också att den

självsanerande verksamheten ensidigt kontrolleras av

franchisegivarna och inte är fristående och

oberoende. Enligt motionärerna bör den utsatta grupp

av småföretagare som franchisetagare utgör få ett

minimiskydd i lagstiftningen. En sådan lagstiftning

bör innehålla bl.a. regler om förhandlingsrätt för

franchisetagare, informationsskyldighet för

franchisegivare och regler för uppsägning av

franchiseavtal. I motionen yrkas ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Ingegerd Saarinen (mp) anför i motion L282 att

bristen på skyddsregler för franchisetagare lockat

till missbruk. Motionären framför flera krav för att

skapa ett mer jämbördigt förhållande mellan

parterna. I motionen yrkas bl.a. ett förbud mot

skiljeförfaranden (yrkandena 1, 3 och 4).

Även enligt motion L345 av Yvonne Ångström m.fl.

(fp) bör det införas ett visst regelverk för att ge

franchisetagarna rimlig rättssäkerhet, bl.a.

avseende regler om förhandlingsrätt för

franchisetagare och registrering av franchisetagare

hos Patent- och registreringsverket. I motionen

yrkas ett tillkännagivande med denna innebörd.

Remissyttrandena

Göta hovrätt anför att det inte är uteslutet att

sådan tvingande skyddslagstiftning som diskuteras i

motionerna skulle befrämja franchisetagarens

möjligheter att hävda sin rätt gentemot

franchisegivaren. Det finns, enligt hovrätten, skäl

som talar för att frågan om lagstiftningsåtgärder

bör utredas på nytt i enlighet med vad motionärerna

föreslår. En sådan utredning bör, anför hovrätten

vidare, ha ett brett upplägg och inte begränsa sig

till frågan om informationsutbyte mellan

franchiseavtalets parter. När det gäller spörsmålet

om skiljedomsklausuler pekar hovrätten på att

kostnaderna för skiljeförfarande kan begränsas

exempelvis genom ett förenklat skiljeförfarande som

bl.a. Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut

tillhandahåller. Att lagstiftningsvägen begränsa

avtalsfriheten i denna fråga framstår, enligt

hovrätten, som betänkligt. Hovrätten anser att det

saknas skäl att vidare utreda frågan om

skiljedomsklausuler.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms

universitet hänvisar till att den traditionella

inställningen är att tillämpa allmänna

avtalsrättsliga principer vid avtalsrättsliga

tvister och inte ha särskilda lagregler för olika

typer av avtal. Vad som anförs i motionerna

motiverar, enligt fakultetsnämnden, inte någon

ändring i den inställningen. Nämnden pekar på att

lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan

näringsidkare typiskt sett förefaller ägnad att

kunna tillämpas exempelvis på obalanserade villkor i

franchiseförhållanden. Så har dock inte skett och

över huvud taget har, konstaterar fakultetsnämnden,

lagen sällan tillämpats. Det kan därför, enligt

nämnden, finnas anledning att göra en översyn av

frågan om huruvida lagen om avtalsvillkor mellan

näringsidkare har en ändamålsenlig utformning.

Verket för näringslivsutveckling (NUTEK)

framhåller att det skall föreligga tungt vägande

skäl för att genom lagstiftning begränsa

avtalsfriheten i näringslivet. Det är, enligt NUTEK,

inte troligt att sådana skäl föreligger beträffande

franchising. Däremot skulle, anför NUTEK, parterna

ha nytta av etiska regler. NUTEK föreslår därför att

möjligheten undersöks att inrätta ett nationellt råd

för upprätthållande av etiska regler för

franchising, informationsinsatser, utvecklingsarbete

m.m. Åtgärder bör, enligt NUTEK, också vidtas för

att underlätta för omvärlden att kunna identifiera

franchiseföretag, t.ex. genom uppgift i

företagsregister eller på annat sätt.

Sveriges advokatsamfund anser inte att det finns

behov av särskild lagstiftning för samarbete mellan

franchisegivare och franchisetagare i de avseenden

motionerna föreslår. Skydd för en svagare part i ett

avtalsförhållande, utöver möjligheten att jämka

avtal enligt 36 § avtalslagen, är inte påkallat. Det

är, anför samfundet vidare, viktigt att näringslivet

genom självsanering så långt möjligt får handha de

problem motionerna fokuserar på.

Svenska Handelskammarförbundet avstyrker särskild

lagstiftning om franchiseverksamhet. Befintlig

lagstiftning och av branschen upprättade regler och

självsanerande organ erbjuder, enligt förbundets

uppfattning, tillräckligt skydd för franchisetagare.

Förbundet delar inte uppfattningen att

skiljeklausuler är oskäliga i förhållanden mellan

franchiseföretag.

Enligt Föreningen Svenskt Näringsliv skulle

lagstiftning på franchiseområdet verka direkt

hämmande på utvecklingen av franchising, orsaka

ökade kostnader för företagen och därmed också för

konsumenterna samt bidra till att minska

konkurrensen. Särskilda jämkningsregler för

franchiseavtal skulle, enligt föreningen, skapa

gränsdragningsproblem och osäkerhet.

Företagarnas Riksorganisation anser att de problem

som motionärerna uppmärksammat i

franchiseförhållanden har en generell räckvidd. En

utredning bör, enligt Företagarna, tillsättas för

att se över behovet av att jämka oskäliga

avtalsvillkor såväl i franchiseavtal som i andra

avtalstyper.

Landsorganisationen (LO) framhåller att det är ett

problem i många sammanhang att de fackliga

organisationerna inte har möjlighet att påverka

viktiga beslut som får stora följdverkningar för de

anställda i andra företag, exempelvis beslut som

franchisegivare fattar med ingripande verkningar för

anställda hos franchisetagarna.

Franchisetagarnas Riksorganisation konstaterar att

någon kartläggning av franchising inte gjorts sedan

1987 då Franchiseutredningen redovisade sitt

förslag. Enbart av detta skäl är det, enligt

organisationens mening, angeläget att tillsätta en

utredning. Organisationen tillstyrker kraven i

motionerna på lagstiftning om franchising.

Handelsanställdas förbund anser att det är viktigt

med en samlad lagstiftning om franchising som bör

innehålla regler om informationsskyldighet,

uppsägning, konkurrensklausuler, skiljeklausuler och

konsumentskydd.

Även Petroleumhandelns Riksförbund anser att det

krävs en lagstiftning om franchising som skyddar den

svagare parten. Lagstiftningen bör i första hand ge

franchisetagarna rätt att genom en organisation föra

förhandlingar med franchisegivarna. Möjligheterna

att jämka avtal mellan näringsidkare är, anför

förbundet, av stor vikt i franchiseförhållanden och

i andra sammanhang, och frågan bör ses över.

Svenska Franchiseföreningen framhåller att de

problem som motionärerna pekar på inte är

franchisespecifika. Lagstiftning om franchising

utgör, enligt föreningen, inte någon lösning.

Föreningen har påtagit sig ansvar för förebyggande

åtgärder genom att fastställa en checklista för

franchisegivarens upplysningsansvar och

franchisetagarens undersökningsansvar. För att komma

till rätta med eventuellt missbruk finns, anför

föreningen, tillräckliga regler inom annan

lagstiftning. Föreningen framhåller vidare att man i

franchisesammanhang ofta använder det förenklade

skiljeförfarande som administreras av Stockholms

Handelskammares Skiljedomsinstitut.

Motorbranschens Riksförbund framhåller att

medlemsföretagen till övervägande del är små företag

med högst nio anställda som kommer i en

beroendeställning till de stora multinationella

företag som utgör deras leverantörer. Detta

beroendeförhållande liknar det som gäller i

franchiseavtal. Man är i stort sett hänvisad till 36

§ avtalslagen för att kunna reagera på oskäliga

avtalsvillkor. Det är förbundets förhoppning att

motionerna skall föranleda lagstiftning som

tillgodoser de små och medelstora företagens

legitima krav i ifrågavarande avseenden.

Utskottets ställningstagande

Motioner med yrkanden om lagstiftning om franchising

har varit föremål för behandling av riksdagen vid

åtskilliga tillfällen sedan början av 1980-talet.

Hösten 1992 behandlades sådana motioner utförligt i

lagutskottets betänkande 1992/93:LU2. Utskottet

ansåg därvid att någon lagstiftning om franchising

inte borde införas och erinrade om att en relativt

noggrant reglerad självsanerande verksamhet

uppkommit med inslag av bl.a. uppföranderegler och

förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka

för god affärssed på området. Några olägenheter till

följd av denna ordning syntes inte ha framkommit.

Enligt utskottets mening borde emellertid

utvecklingen följas uppmärksamt, och inte minst

borde förhållandena utomlands studeras närmare.

Utskottet framhöll också att som utgångspunkt måste

gälla att frågan skall hanteras i Sverige på ett

sätt som står i överensstämmelse med den

internationella utvecklingen. Skulle mot den

bakgrunden förhållandena påkalla

lagstiftningsåtgärder får regeringen på nytt

överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt

förelägga riksdagen förslag i ämnet. Med det anförda

avstyrkte utskottet bifall till de då aktuella

motionerna. Riksdagen följde utskottet.

När frågan om lagstiftning beträffande franchising

behandlades senast våren 2001 med anledning av

liknande motioner som de nu aktuella ansåg sig

utskottet inte ha någon anledning att frångå sina

tidigare ställningstaganden och avstyrkte bifall

till motionerna (se bet. 2000/01:LU17) .

Mot bakgrund av vad som framkommit i ärendet anser

sig utskottet inte heller nu ha anledning att frångå

sina tidigare ställningstaganden i frågan om

lagstiftning om franchising. I enlighet härmed vill

utskottet åter framhålla vikten av att regeringen

har en beredskap för att överväga lagstiftning och

att spörsmålet i Sverige hanteras på ett sätt som

står i överensstämmelse med den internationella

utvecklingen. Enligt utskottets mening kan det vara

lämpligt att regeringen, så snart arbetet inom

Unidroit med en modellag för franchising är färdigt,

överväger frågan om svensk lagstiftning på området.

Utskottet förutsätter att regeringen därvid beaktar

vad remissinstanserna anfört.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motionerna L257, L282 yrkandena 1, 3 och 4,

L332 och L345.

Avtalsvillkor mellan näringsidkare

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på att möjligheterna

att jämka avtal mellan näringsidkare ses över

bör avslås. Vad som framkommit i ärendet

utgör inte tillräckliga skäl att frångå

tidigare ställningstagande. Jämför

reservation nr 2 (v, kd).

Avtalslagen

Enligt 36 § avtalslagen, som är en s.k.

generalklausul, får avtalsvillkor jämkas eller

lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med

hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid

avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden

och omständigheterna i övrigt.

Enligt andra stycket i paragrafen skall vid

prövningen särskild hänsyn tas till behovet av skydd

för den som i egenskap av konsument eller annars

intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

Rättspraxis m.m.

Frågan om jämkning av avtal mellan näringsidkare har

varit föremål för avgöranden av Högsta domstolen.

Avgörandena i rättsfallen NJA 1987 s. 639 och 1992

s. 290 gällde båda jämkning av skiljeklausuler. I

det förstnämnda rättsfallet konstaterade domstolen

att skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare och

konsument ofta kan väcka betänkligheter. Detta

beror, anfördes det, främst på att kostnaderna för

skiljeförfarandet, vilka inte omfattas av

rättshjälpssystemet, kan utgöra en tung börda för

konsumenten som i regel är den ekonomiskt svagare

parten. Med hänsyn till risken att åsamkas stora

kostnader kan konsumenten se sig mer eller mindre

nödsakad att avstå från att göra sin rätt gällande.

I fråga om skiljeklausuler i avtal mellan

näringsidkare som är jämställda bör, uttalade Högsta

domstolen vidare, enligt förarbetena till 36 §

avtalslagen jämkning som regel inte komma i fråga.

Beträffande det aktuella avtalet mellan parterna

(ett avtal om handelsagentur) konstaterade domstolen

att avtalet skiljer sig väsentligt från ett avtal

mellan jämställda näringsidkare; snarare framträdde

vissa likheter med ett anställningsförhållande. Den

underlägsne parten i förhållandet ansågs av Högsta

domstolen ha varit i behov av samma skydd som en

konsument mot ett skiljeavtal med åtföljande

kostnadsrisker, och skiljeklausulen borde därför

såsom oskälig lämnas utan avseende.

I 1992 års rättsfall, som gällde fråga om jämkning

av skiljeklausul i ett franchiseavtal, uttalade

Högsta domstolen att det inte föreligger skäl att

generellt lämna en skiljeklausul i franchiseavtal

utan avseende. Som regel bör därför en vanlig

skiljeklausul anses innebära rättegångshinder. Ett

annat ställningstagande kunde emellertid enligt

domstolen vara påkallat i vissa fall, t.ex. om

avtalet har likheter med ett anställningsförhållande

eller då en resurssvag franchisetagare behöver samma

skydd som en konsument mot kostnadsriskerna med ett

skiljeavtal. Vad som framkommit i målet om avtalets

tillkomst och innehåll eller vad som upplysts om

franchisetagarens förhållanden kunde emellertid

enligt Högsta domstolen inte anses utgöra

tillräckliga skäl att frångå regeln om

skiljeklausuls giltighet.

I den juridiska litteraturen har uppfattningen

framförts att en skiljeklausul i avtal mellan

näringsidkare bör jämkas endast i extrema fall

(Grönfors, Avtalslagen, tredje uppl., 1995, s. 242).

Motionerna

I motion L270 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) pekas på

det skydd som lagstiftningen i många avseenden ger

konsumenterna som den svagare parten i

avtalsförhållanden. Motsvarande skydd finns inte för

småföretagare som ofta kan befinna sig i en

underlägsen position i ett mellanhavande gentemot

ett större företag eller en koncern. För

småföretagaren är, framhålls det i motionen, en

kostsam juridisk process ett betydligt större

problem än för den stora koncernen med helt andra

ekonomiska förutsättningar. Det leder många gånger

till att småföretagaren tvingas avstå från att

processa om ett berättigat krav. I motionen

konstateras att avtal mellan näringsidkare ofta

innehåller en skiljeklausul. Till nackdelarna med

ett skiljemannaförfarande hör att det är dyrt,

vilket drabbar småföretagaren. Motionärerna

framhåller att skiljeklausuler allmänt anses

oskäliga i avtal mellan näringsidkare och konsument.

Däremot hör det till ovanligheterna att domstol

jämkar en skiljeklausul i ett avtal mellan

näringsidkare. Enligt motionärerna är sålunda den

mindre företagaren i det närmaste rättslös i en

tvist med en stor koncern. I motionen yrkas ett

tillkännagivande om att domstolarnas möjligheter att

jämka oskäliga avtal mellan näringsidkare bör ses

över.

Ett motsvarande yrkande framförs i motion L282 av

Ingegerd Saarinen (mp) (yrkande 2).

Remissyttrandena

Göta hovrätt är inte övertygad om att det för

närvarande finns tillräckliga skäl att överväga

ytterligare lagstiftning i frågan om möjligheterna

att jämka avtal mellan näringsidkare. Det saknas

också skäl att utreda frågan om skiljedomsklausuler

vidare. Enligt hovrätten framstår det mera som en

uppgift för branschorganisationer och andra att

sprida information om betydelsen av skiljeklausuler

och vilka alternativ som finns.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms

universitet pekar på att lagen (1984:292) om

avtalsvillkor mellan näringsidkare sällan

tillämpats. Det kan, enligt nämnden, finnas

anledning att göra en översyn av frågan om huruvida

lagen har en ändamålsenlig utformning.

Enligt Sveriges advokatsamfund är skydd för en

svagare part i ett avtalsförhållande, utöver

möjligheten att jämka avtal enligt 36 § avtalslagen,

inte påkallat.

Företagarnas Riksorganisation anser att en

utredning bör tillsättas för att se över behovet av

att jämka oskäliga avtalsvillkor.

Enligt Landsorganisationen (LO) bör det övervägas

att förstärka de mindre företagens skydd mot

oskäliga avtalsvillkor, exempelvis när det gäller

användningen av skiljeklausuler. Möjligheten att

jämka oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare

bör därför, enligt LO, ses över.

Även Petroleumhandelns Riksförbund anser att

möjligheterna till jämkning av avtal mellan

näringsidkare bör ses över. Förbundet framhåller att

möjligheter till jämkning är av stor vikt i

situationer med ojämlika förutsättningar mellan

parterna.

Motorbranschens Riksförbund framhåller att

medlemsföretagen till övervägande del är små företag

med högst nio anställda som kommer i en

beroendeställning till de stora multinationella

företag som utgör deras leverantörer. Man är i

stort sett hänvisad till 36 § avtalslagen för att

kunna reagera på oskäliga avtalsvillkor. Enligt

förbundet finns det därför behov av skyddsregler för

de återförsäljare som är organiserade i förbundet,

särskilt som det är svårt för dessa småföretag att

göra sig gällande avtalsvägen mot en stor

internationell generalagent. Det är förbundets

förhoppning att motionerna skall föranleda

lagstiftning som tillgodoser de små och medelstora

företagens legitima krav i ifrågavarande avseenden.

Utskottets ställningstagande

Som utskottet uttalade våren 2001 vid behandlingen

av en liknande motion som de nu aktuella motionerna

L270 och L282 har utskottet viss förståelse för de

synpunkter som förs fram i motionerna (se bet.

2000/01:LU9). Vad som framkommit i förevarande

ärende utgör emellertid, enligt utskottets mening,

inte tillräckliga skäl att nu förorda bifall till de

aktuella motionerna. Utskottet förutsätter att

motionsspörsmålen uppmärksammas i samband med att

regeringen överväger frågan om lagstiftning rörande

franschising.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motionerna L270 och L282 yrkande 2.

Reservationer

1. Franchising (punkt 1)

av Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd),

Tasso Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd) och Ana

Maria Narti (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:L257, 2001/02: L282

yrkandena 1, 3 och 4, 2001/02:L332 och 2001/02:L345.

Ställningstagande

Vi vill framhålla att parterna i ett

franchiseförhållande inte är jämbördiga.

Franchisetagarna intar ofta en underlägsen ställning

i förhållande till franchisegivarna.

Franchiseavtalen är dessutom många gånger ensidigt

utformade till franchisetagarens nackdel.

Beroendeförhållandet liknar, enligt vår mening, det

som förekommer vid anställnings-, arrende- och

hyresförhållanden och motiverar därför ett liknande

skydd för franchisetagaren. Sålunda bör

franchisegivaren vara skyldig att informera om sitt

företags ekonomiska ställning och visa att han eller

hon kan uppfylla sina förpliktelser enligt avtalet.

Vi anser också att franchisegivaren bör vara skyldig

att ge en korrekt och sanningsenlig information om

det affärskoncept som avtalet grundas på och andra

relevanta uppgifter som är av vikt för

franchisetagarens beslut att ingå avtal. Vid

internationell franchising, där

huvudfranchisegivaren finns utomlands, kan vi

konstatera att franchisetagarens möjligheter att få

information i dag är ytterst begränsade. Vi vill

också peka på att franchiseavtal ofta innehåller en

s.k. skiljeklausul, trots att franchisetagarna

allmänt sett inte är medvetna om de kostnader som är

förknippade med ett skiljedomsförfarande. Enligt vår

mening kan inte heller den självsanerande

verksamheten inom branschen betraktas som oberoende

och fristående. De missförhållanden som i dag häftar

vid franchiseverksamheten är desto allvarligare som

franchising är en samverkansform som vuxit kraftigt

i Sverige, inte minst inom tjänstesektorn.

Vi kan nu konstatera att det internationella

arbetet inom Unidroit med regler om franchising

hunnit långt. Det är därför hög tid att regeringen

utifrån Unidroits överväganden om en modellag lämnar

förslag till riksdagen om lagstiftning som syftar

till att skydda franchisetagarna i

franchiseförhållandet och att göra parterna mer

jämbördiga. En sådan lagstiftning bör innehålla

bl.a. regler om informationsskyldighet för

franchisegivaren, förhandlingsrätt för

franchisetagare och regler om uppsägning.

Vad som anförts i reservationen bör enligt vår

mening riksdagen, med bifall till motionerna

L257, L282 yrkandena 1, 3 och 4, L332 och

L345, som sin mening ge regeringen till

känna.

2. Avtalsvillkor mellan näringsidkare (punkt 2)

av Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd),

Tasso Stafilidis (v) och Kjell Eldensjö (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:L270 och 2001/02:L282

yrkande 2.

Ställningstagande

Vi vill peka på det skydd som lagstiftningen i många

avseenden ger konsumenterna som den svagare parten i

avtalsförhållanden. Motsvarande skydd finns

emellertid inte för småföretagare som ofta kan

befinna sig i en underlägsen position i ett

mellanhavande med ett större företag eller en

koncern. För småföretagaren är, enligt vår mening,

en kostsam juridisk process ett betydligt större

problem än för den stora koncernen med helt andra

ekonomiska förutsättningar. Detta leder många gånger

till att småföretagaren tvingas avstå från att

processa om ett berättigat krav. Vi kan konstatera

att avtal mellan näringsidkare ofta innehåller en

skiljeklausul. Till nackdelarna med ett

skiljemannaförfarande hör att det är dyrt, vilket

särskilt drabbar småföretagaren. Skiljeklausuler

anses allmänt sett oskäliga i avtal mellan

näringsidkare och konsument. Däremot kan vi

konstatera att det hör till ovanligheterna att

domstol jämkar en skiljeklausul i ett avtal mellan

näringsidkare. Enligt vår mening är sålunda den

mindre företagaren i det närmaste rättslös i en

tvist med en stor koncern. Domstolarnas möjligheter

att jämka oskäliga avtal mellan näringsidkare bör

därför ses över.

Vad som anförts i reservationen bör enligt vår

mening riksdagen, med bifall till motionerna L270

och L282 yrkande 2, som sin mening ge regeringen

till känna.

BILAGA 1

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2001/02:L257 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att lagreglera

franchiseverksamheten.

2001/02:L270 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om att se över

domstolarnas möjligheter att jämka oskäliga avtal

mellan näringsidkare.

2001/02:L282 av Ingegerd Saarinen (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen beslutar att begreppet beroende till

endast en leverantör införs som en markering hos

PRV och i handelsregistret så att

franchiseverksamhetens utveckling kan följas.

2. Riksdagen beslutar att utreda möjligheten att

jämka oskäliga avtal mellan näringsidkare.

3. Riksdagen beslutar att förbud införs mot dyrbara

och osäkra skiljeförfaranden mellan näringsidkare

när den ena parten är avsevärt mindre.

4. Riksdagen beslutar att skyldighet införs för en

franchisegivare, enligt förebild från USA, att

redovisa egen solvens och marknadsundersökningar

till stöd för produktens/konceptets lönsamhet och

tillgänglig marknad inom det mot betalning

tillhandahållna ensamrättsdistriktet.

2001/02:L332 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av lagstiftning om

franchising.

2001/02:L345 av Yvonne Ångström m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i motionen om förbättrade regler för

franchiseföretagare.

Bilaga 2

Remissyttranden

På lagutskottets begäran har yttranden över

motionerna 2001/02: L257, L270, L282, L332, L345

avgivits av Göta hovrätt, Juridiska fakultetsnämnden

vid Stockholms universitet, Verket för

näringslivsutveckling (NUTEK), Sveriges

advokatsamfund, Svenska Handelskammarförbundet,

Föreningen Svenskt Näringsliv, Företagarnas

Riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige

(LO), Franchisetagarnas Riksorganisation,

Handelsanställdas förbund, Petroleumhandelns

Riksförbund och Svenska Franchiseföreningen.

Därutöver har en skrivelse inkommit från

Motorbranschens Riksförbund (MRF).

Göta hovrätt

Göta hovrätt har anfört:

Franchising

I hovrätten förekommer sällan mål där

franchiseavtal prövas. Utan att ha vidtagit någon

fullständig undersökning kan hovrätten för

närvarande bara erinra sig ett sådant mål under

senare år. Det finns således skäl att misstänka

att det är så som anges i flera av motionerna,

dvs. att domstolsprövning av franchiseavtal

förekommer relativt sällan.

Därav kan inte dras den slutsatsen att

franchising skulle vara en ovanlig samarbetsform.

Hovrätten har tvärtom samma intryck som det som

förmedlas i motionerna, dvs. att denna form för

samarbete blir allt vanligare. Till och med inom

traditionell advokatverksamhet synes sådana avtal

numera förekomma (se tidningen Advokaten, nr 8

för 2001, s 5).

Med tanke på att franchiseavtal inte sällan är

mycket detaljerade och innebär långtgående

inskränkningar i franchisetagarens

handlingsfrihet - även efter det att samarbetet

upphört - bör avtalen vara ägnade att ge upphov

till tvistefrågor. Som antyds i flera av

motionerna lär avtalsparterna knappast kunna

betraktas som jämställda utan franchisetagaren

torde ofta inta en underlägsen och beroende

ställning gentemot franchisegivaren. Detta kan

påverka benägenheten och möjligheten att i

domstol - eller via skiljedom - hävda sin rätt.

Det är inte uteslutet att sådan tvingande

skyddslagstiftning som diskuteras i en del av de

översända motionerna skulle befrämja

franchisetagarens möjligheter att hävda sin rätt

gentemot franchisegivaren.

Det finns således skäl som talar för att frågan

om lagstiftningsåtgärder bör utredas på nytt i

enlighet med vad motionärerna föreslår. Mycket

har hänt såväl i Sverige som internationellt

sedan franchising utreddes senast och det kan

mycket väl visa sig finnas angelägna uppgifter

för en lagstiftare på detta område.

Hovrätten är i och för sig inte övertygad om

att ensidig nationell lagstiftning är rätt väg

att gå för att lösa de problem som kan förekomma.

Franchiseavtal torde inte sällan vara

gränsöverskridande i någon mening och det finns,

som berörs i motionerna, åtskilliga

mellanstatliga dokument liksom rättsakter inom EU

- även domar från EG-domstolen - som gäller

franchising. Tämligen detaljerade bedömningar har

gjorts i frågan om vilka bestämmelser i ett

franchiseavtal som kan accepteras ur ett

konkurrensrättsligt perspektiv. Det är kanske

inte helt okomplicerat att som enskild nation

inom EU införa en nationell skyddslagstiftning på

detta område. Det finns emellertid all anledning

att samlat granska den internationella

rättsutvecklingen för att på så sätt få ett

underlag för ställningstagande.

Hovrätten har således inte något att erinra mot

att franchising görs till föremål för utredning.

En sådan utredning bör ha ett brett upplägg och

inte begränsa sig till frågan om

informationsutbyte mellan franchiseavtalets

parter.

Jämkning av avtal mellan näringsidkare

Som framhålls i bl.a. motionen 2001/02:L270 är

säkert många småföretagare beroende av ett

storföretag eller en koncern och småföretagarens

reella möjlighet att hävda sin rätt kan nog ofta

vara begränsad. Det kan emellertid ifrågasättas

om inte en vanlig förklaring härtill är det lilla

företagets önskan att få, eller få behålla, det

stora företaget som kund. Småföretagare i

allmänhet torde inte vara lika varaktigt

avtalsbundna som en franchisetagare utan lär ofta

ha en formell frihet att säga upp samarbetet, men

kan tvingas acceptera de villkor som erbjuds

eftersom det stora företaget annars söker sig

någon annanstans. Den avtalssituationen lär

ytterligare lagstiftning inte kunna påverka. Inte

ens de möjligheter som dagens lagstiftning ger,

t.ex. jämkning enligt 36 § avtalslagen,

förefaller att utnyttjas i någon större

omfattning. Hovrätten är inte övertygad om att

det för närvarande finns tillräckliga skäl att

överväga ytterligare lagstiftning på detta

område.

Skiljedomsklausuler

I ett par av motionerna berörs skiljeklausuler

och det förordas begränsningar. Det torde vara

allmänt känt att skiljetvister har för- och

nackdelar, varvid risken för relativt höga

kostnader är en av nackdelarna. Kostnaderna kan

dock begränsas genom avtal, t.ex. genom att

avtala om tillämpning av ett sådant förenklat

skiljeförfarande som bl.a. Stockholms

Handelskammares Skiljedomsinstitut erbjuder eller

genom att avtala hur kostnaderna skall fördelas

mellan parterna om tvist uppstår. Hovrätten

håller dock inte för otroligt att större företag

vid tvist med småföretagare ibland kan utnyttja

skiljeförfarandets kostnader till sin fördel. Att

lagstiftningsvägen begränsa avtalsfriheten i

denna fråga framstår emellertid som betänkligt

och att, som föreslås i någon motion, förbjuda

tillämpning av skiljeklausuler mellan vissa

näringsidkare bör inte komma i fråga. Enligt

hovrättens mening saknas skäl att utreda denna

fråga vidare. Det framstår mera som en uppgift

för branschorganisationer och andra att sprida

information om betydelsen av skiljeklausuler och

vilka alternativ som finns.

Juridiska fakultetsnämnden vid

Stockholms universitet

Juridiska fakultetsnämnden har anfört:

I motionerna 2001/02:L270, 2001/02:L282,

2001/02:L332 samt 2001/02:L345 föreslås att

franchisingverksamhet skall på olika sätt

lagregleras. Fakultetsnämnden avstyrker

motionerna.

I Sverige har vi traditionellt ställt oss

avvisande till att införa särskilda lagregler för

olika typer av avtal. Istället har vi tillämpat

allmänna civilrättsliga principer i de tvister

som har uppkommit. Det anförda gäller inte bara

franchising utan även andra former av

tillverknings- och distributionsavtal, t ex

legotillverkningsavtal, licensavtal och

återförsäljaravtal. Fakultetsnämnden anser inte

att vad som anförs i motionerna motiverar någon

ändring i den traditionella inställningen.

Motion 2001/02:L270, och även motion

2001/02:L282, aktualiserar även tillämpningen av

1984 års lag om avtalsvillkor mellan

näringsidkare. Denna lag ger Marknadsdomstolen

möjlighet att förbjuda fortsatt användning av

oskäliga avtalsvillkor, framför allt i

standardavtal, i avtalsförhållanden mellan

näringsidkare. Vid bedömningen skall enligt

lagtexten särskild hänsyn tas till behovet av

skydd för näringsidkare som intar en underlägsen

ställning i avtalsförhållanden. Denna lag

förefaller typiskt sett väl ägnad att kunna

tillämpas t ex på obalanserade villkor i

franchiseförhållanden. Så har dock inte skett i

praktiken och överhuvud har lagen om

avtalsvillkor mellan näringsidkare endast sällan

tillämpats och på senare år än mindre än

tidigare. Det finns endast något enstaka fall där

lagen åberopats i Marknadsdomstolen under de

senaste fem till tio åren.

Man kan ställa frågan vad som är skälet

härtill. Ett skäl skulle kunna vara att det inte

funnits något reellt behov att tillämpa lagen.

Ett annat, och troligare, skäl torde vara att

lagen har en mindre ändamålsenlig utformning som

minskar värdet av att söka få den tillämpad.

Detta kan gälla utformningen av talerätt och

förfarande och omöjligheten att förena en

individuell avtalstvist med ett förbud enligt

lagen. Vad som härvid framför allt aktualiseras

är förhållandet mellan generalklausulen i 36 §

avtalslagen, likaledes relativt litet tillämpad i

avtalsrelationer mellan näringsidkare, och den

nämnda avtalsvillkorslagen. För en närmare

behandling av hithörande rättsfrågor kan bl a

hänvisas till Bernitz, Standard-avtalsrätt, 6

uppl, särskilt s 106 ff, densamme,

Småföretagarskydd mot oskäliga avtalsvillkor,

särskilt 36 § avtalslagen i Festskrift till

Sveriges advokatsamfund 1987 s 107 ff och Claes-

Robert von Post, Studier kring 36 § avtalslagen

med inriktning på rent kommersiella förhållanden,

ak. avh. Stockholms universitet 1999.

Enligt fakultetsnämndens mening kan det finnas

anledning att göra en översyn av frågan om lagen

om avtalsvillkor mellan näringsidkare har en

ändamålsenlig utformning mot bakgrund av de

erfarenheter av dess tillämpning som numera

föreligger.

Verket för näringslivsutveckling

(NUTEK)

NUTEK har anfört:

Franchising är enligt NUTEK:s bedömning ett

värdefullt instrument för nyföretagandet, som

borde vara attraktivt för nyföretagare som vill

koncentrera sig på operativ affärsverksamhet och

i övrig verksamhet få hjälp och stöd från en

etablerad affärsorganisation. Genom franchising

utökas basen för nyföretagande till en krets av

personer, som kanske inte är entreprenörer i

traditionell mening, men som ändå är beredda att

ta ekonomiska risker för att kunna försörja sig

genom egen verksamhet, som är fri från de

begränsningar som följer av ett

anställningsförhållande.

Franchising har en potential även för

nyföretagande i avknoppningsföretag inom privat

och offentliga sektor, till exempel inom vård-

och omsorgsområdet, där standardiserade

arbetsmetoder med hög kvalitet och säkerhet är

väsentligt redan från verksamhetens start. Detta

kan åstadkommas genom detaljerade avtal mellan

franchisegivare och franchisetagare om hur

verksamheten skall bedrivas.

Det är viktigt för näringslivsutvecklingen i

Sverige att franchising har ett gott anseende som

verksamhetsform. Motionerna innehåller uppgifter

som är oroande ur denna synpunkt.

Kunskapen om franchisingverksamheten i Sverige

synes vara bristfällig sett från samhällets

perspektiv. Eftersom kategorin franchisingföretag

inte syns i den offentliga statistiken för

näringsverksamhet försvåras forskning inriktad på

franchising.

Många blivande franchisetagare har sannolikt en

mycket svag ställning jämfört med

franchisegivaren när franchisetagarens företag

skall etableras. Det finns en risk att

franchisetagaren litar på att hans intressen är

väl tillvaratagna i det av franchisegivaren

framtagna franchiseavtalet.

Möjligheten att få till stånd ändringar i

avtalet kan vara små för fran-

chisetagaren och medför kostnader för

experthjälp. Dessa förhållanden kan ses som ett

hot mot en väl fungerande franchisingverksamhet.

I franchisesystemet är varumärket den kanske

viktigaste komponenten, till exempel Mac Donalds.

För kunden är det ointressant om

restaurangpersonalen är anställd i ett

multinationellt storföretag eller av en lokal

franchisetagare. Inom tjänstesektorn däremot kan

det vara av avgörande vikt för en kund, som ämnar

köpa rådgivningstjänster, att veta om rådgivaren

är anställd hos t. ex. den stora och välkända

banken, som tar ansvar för rådgivningens

kvalitet, eller om rådgivaren är en

franchisetagare och ensam ansvarig mot kunden.

NUTEK:s förslag

Enligt NUTEK:s uppfattning skall det föreligga

tungt vägande skäl för att genom lagstiftning

begränsa avtalsfriheten i näringslivet och på

andra områden. Det är inte troligt att sådana

skäl föreligger beträffande franchising. Innan

lagstiftning övervägs bör kunskap om omfattningen

av de problem som identifierats ha inhämtats.

Regelkomplex som påverkar en stor grupp menligt

på grund av att ett fåtal missköter sig bör

undvikas.

Ett stort ansvar vilar på franchisegivaren som

den starka parten när det gäller innehållet i de

avtal som styr franchisetagarens företag. Även

franchisetagaren har ett ansvar för att avtalet

har ett innehåll som gynnar hans företag och dess

verksamhet.

Till stöd för sin bedömning av avtalsinnehållet

skulle båda parter kunna ha nytta av etiska

regler och kanske ett eller flera modellkontrakt

med bred förankring hos berörda aktörer inom

franchiseområdet.

NUTEK föreslår att möjligheten undersöks av

att inrätta ett nationellt råd, för

upprätthållande av etiska regler för franchising,

informationsinsatser, utvecklingsarbete m m.

Värd för ett sådant råd skulle kunna vara någon

näringslivsorganisation. Rådet skulle vara

sammansatt av representanter för franchisegivare,

franchisetagare och kundintresset.

Vidare föreslår NUTEK att åtgärder vidtas för

att underlätta för omvärlden att kunna

identifiera franchiseföretag, t.ex. genom uppgift

i företagsregister eller på annat sätt.

Sveriges advokatsamfund

Advokatsamfundet har anfört:

I. SAMMANFATTNING

Sveriges advokatsamfund anser inte att det finns

något behov av särskild lagstiftning för

samarbete mellan franchisegivare och

franchisetagare i de avseenden motionerna

föreslår. Grunden för detta ställningstagande är

att det inte är något unikt för

franchisingsamarbete att ett större företag ingår

avtal med ett mindre företag. Avtal mellan icke

jämbördiga parter kan förvisso få obilliga

effekter. Intresset av att mellan näringsidkare

upprätthålla den grundläggande regeln i svensk

rätt att avtalsfrihet skall råda överväger de

eventuella olägenheter som härigenom kan uppstå,

särskilt med hänsyn till den civilrättsliga

skyddslagstiftning som redan finns.

Skydd för en svagare part i ett

avtalsförhållande utöver möjligheten att jämka

avtal enligt 36 § avtalslagen är inte enligt

Advokatsamfundets mening påkallat, då nyssnämnda

lagbestämmelse just tar sikte på sådana

situationer som skulle kunna uppstå om en stark

franchisegivare missbrukar sin ställning.

Det är viktigt att näringslivet så långt som

möjligt får handha de problem motionerna

fokuserar på genom självsanering. Franchising är

enligt Advokatsamfundets mening ett bra exempel

på att en långtgående självsanering för att

upprätthålla hög etik och skälig balans mellan

franchisegivares och franchisetagares intressen

har möjlighet att lyckas.

II. ÖVERVÄGANDEN

A. Franchising i Sverige

Franchising är en etableringsform som möjliggör

för en person med en affärsidé att genomföra en

snabb etablering, även om personen saknar ett

stort kapital. Detta ökar konkurrensen. I stället

för att exempelvis bygga upp en kedja via

dotterbolag eller filialer byggs kedjan upp genom

samarbetsavtal med ett flertal företag, de s k

franchisetagarna. Franchisetagarna finansierar

etableringen på orten. Idén med franchising är

också att kombinera fördelen med ett stort

företags resurser (franchisegivaren och samtliga

franchisetagare tillsammans) med det lilla

företagets effektivitet, som åstadkommes genom

att franchisetagaren styrs av sitt intresse att

få det egna företaget lönsamt.

Franchising har haft stor betydelse för

tillväxten i Sverige. Sverige är ett av världens

franchisetätaste länder.

Det tidigare gällande gruppundantaget (SFS

1993:79) beskriver det näringspolitiska

argumentet för franchising på följande sätt:

"De franchiseavtal som avses i denna förordning

förbättrar i allmänhet varudistributionen

och/eller utbudet av tjänster, eftersom de gör

det möjligt för franchisegivare att med

begränsade investeringar etablera ett enhetligt

nät, som kan underlätta för nya konkurrenter, i

synnerhet små och medelstora företag, att inträda

på marknaden, med ökad mellanmärkeskonkurrens som

följd. Det gör det också möjligt för fristående

köpmän att etablera butiker snabbare och med

större utsikter till framgång än om de fick göra

det utan franchisegivarens erfarenhet och hjälp.

Härigenom får de möjlighet att konkurrera mera

effektivt med stora distributionsföretag.

Nu gällande gruppundantag för vertikala avtal

(SFS 2000:1193) och Kommissionens förordning (EG)

nr 270-1999 säger om vertikala avtal:

"Vertikala avtal inom den grupp som definieras

i denna förordning kan öka den ekonomiska

effektiviteten inom en produktions- eller

distributionskedja genom att möjliggöra en bättre

samordning mellan de deltagande företagen. De kan

särskilt leda till att parternas transaktions-

och distributionskostnader sänks och att deras

investerings- och försäljningsnivåer optimeras."

Samtidigt som franchisegivaren, som har en god

affärsidé men inte tillgång till ett stort risk-

villigt kapital, kan förverkliga sin idé till en

lönsam verksamhet ges franchisetagaren en möjlig-

het att driva en lönsam affärsrörelse. Genom att

franchisetagaren får tillämpa ett beprövat

affärssystem undviker han många gånger de problem

som den oerfarne egne företagaren stöter på.

Genom denna samverkan ökas konkurrensen.

Franchising är således även bra för

samhällsekonomin och konsumenterna. Det måste

vara lagstiftarens uppgift att inte motverka

franchising utan tvärtom att se till att

samverkan inom franchising inte omgärdas av

större begränsningar än de som gäller de företag

med vilka franchisekedjor konkurrerar.

Nu gällande gruppundantag vad gäller

konkurrensklausuler, prissamverkan och franchise-

givarens produktstyrning ger franchising

konkurrensnackdelar i förhållande till helägda

kedjor.

B. Icke jämbördiga parter

De aktuella motionerna i Riksdagen fokuseras på

att franchisetagaren är den svagare parten och

måste skyddas. Motionerna gör jämförelse med

arbetstagarens och hyrestagarens intresse av

skyddsregler.

Varje franchisetagare torde genom beslutet att

ingå i en franchisekedja se möjligheterna till en

lönsam verksamhet. Varje företagande innefattar

chansen att lyckas och risken att misslyckas.

Att en rörelseidkare kan misslyckas och drabbas

hårt privatekonomiskt är inget unikt för

franchising. Om det behövs skyddsregler för den

svagare parten i ett samarbete bör dessa

skyddsregler finnas i generella civilrättsliga

regler. Sådana skyddsregler finns. Möjligen

tillämpas dessa civilrättsliga skyddsregler

restriktivt av domstolarna. Att uppställa mer

långtgående skyddsregler i franchiseförhållanden

än de som gäller i avtalsförhållanden i övrigt

kan dock inte anses påkallat eller önskvärt.

Reglerna i framförallt avtalslagens tredje

kapitel ger ett tillräckligt skydd för en svagare

avtalspart.

Vissa av de i motionerna föreslagna reglerna

torde medföra att franchisesystem inte kan

fungera lika effektivt som konkurrerande helägda

system. Detta är lika mycket en nackdel för

franchisetagare som för franchisegivare. De

regler i franchiseavtalen, som av motionerna

upplevs som ensidiga, är nödvändiga för att ge

franchisegivare möjlighet att styra franchise-

kedjan så att denna kedjas utbud av varor

och/eller tjänster effektivt kan konkurrera med

helägda system. Att franchisetagaren underordnar

sig franchisegivarens ledning torde generellt

vara en förutsättning för att uppnå önskvärd

effektivitet såväl ur franchisegivarens som

franchisetagarens synpunkt.

Det är vanligt att avtal ingås mellan icke

jämbördiga parter. Så ingås avtal mellan banker

och bankkunder, mellan stora entreprenörer och

små underleverantörer, mellan stora leverantörer

och små distributionsföretag etc. Ibland

utnyttjar den ekonomiskt starke sin position och

det lilla företaget har inga motmedel. Detta är

dock inte ett problem unikt för franchising utan

ett generellt problem. Mycket av vad motionerna

framhåller om nackdelar för den lille

franchisetagaren kan överföras på den ekonomiskt

svagare i förhållande till den ekonomiskt

starkare generellt i näringslivet och även i

övrigt i samhället.

C. Ensidiga klausuler

Som ovan framhållits är det viktigt att

franchisegivaren kan leda franchisesystemet så

att verksamheten får önskvärd effektivitet och

lönsamhet för franchisegivaren och franchise-

tagarna. Klausuler, som kan synas på ett ensidigt

sätt stärka franchisegivarens rätt mot

franchisetagaren, är ofta också ett skydd för

franchisetagaren när det gäller att uppnå

effektiv och lönsam verksamhet.

Ett exempel är konkurrensförbudet. I de flesta

franchiseavtal finns förbud för franchisetagaren

att konkurrera med franchisegivaren under

avtalstiden och viss tid därefter. Sådana

konkurrensklausuler begränsas dock av reglerna i

gruppundantaget, vilket är en konkurrensnackdel

för franchising och således också en nackdel för

franchisetagaren så länge han är franchisetagare.

Oskäligt konkurrensförbud kan enligt nuvarande

regelsystem jämkas.

Ur marknadsföringssynvinkel är det viktigt att

exempelvis en modekedja har en enhetlig profil.

Kunden skall känna igen sig oavsett om kunden

besöker en butik i Luleå eller i Stockholm.

Butiksinredningarna skall vara likartade,

butikerna skall ha samma produkter och tillämpa

samma priser. Ett genomförande härav ökar

möjligheten till framgång.

Det sker genom en ensidig rätt för

franchisegivaren att bestämma vilka varor

och/eller tjänster franchisetagaren skall

tillhandahålla och det sker genom att

franchisetagaren är förbjuden att konkurrera med

franchisegivaren under avtalets giltighetstid.

Det ligger lika mycket i franchisetagarens som

franchisegivarens intresse att franchisekedjan

kan styras på detta sätt.

D. Krav på information

UNIDROIT har arbetat fram en modellag bl.a.

innefattande en omfattande informationsplikt från

franchisegivaren gentemot franchisetagaren inför

avtalsskrivande. Att franchisetagaren får den

information rörande franchisegivaren som är

nödvändig och väsentlig för en relevant

utvärdering av vad franchisetagaren ger sig in på

är givetvis av godo. En lagstadgad plikt att ge

sådan information förefaller emellertid onödig.

Advokatsamfundets uppfattning är att

informationsbehovet generellt sett blir

tillgodosett på frivillig väg genom parternas

egen försorg.

Behovet av informationsutbyte inför ett avtal

är för övrigt icke unikt för franchiseförhållan-

den. Befintlig civilrättslig lagstiftning med

rättsföljder ogiltighet/jämkning/skadestånd torde

utgöra tillräckligt skydd. Svenska

Franchiseföreningens etiska regler och tillämp-

ningen av dessa verkar också för att

franchisegivarna noggrant ger franchisetagaren

relevanta upplysningar.

E. Skiljeklausul

I motionerna finns ett återkommande påstående,

nämligen att tvister som handläggs av skiljenämnd

är mycket dyrare än tvister som handläggs av

domstol. Påståendets riktighet behöver icke med

självklarhet vara korrekt.

De flesta rättstvister är mycket betungande för

inte minst den lille företagaren. Ett skilje-

förfarande kan dock många gånger vara billigare

än ett domstolsförfarande, särskilt i de fall

parterna utser endast en skiljeman, ett

förfaringssätt som blir allt vanligare i kommer-

siella mindre tvister, t.ex. inom ramen för

Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts

regelsystem.

Lagstiftaren bör inte motverka bruket av

skiljeklausuler då skiljeförfarande innehåller

fördelar i form av bl.a. snabbhet, sekretess och

möjlighet att få saken avgjord av särskilt

kompetenta jurister.

F. Förhandlingsrätt och föreningsrätt

Det är inte ovanligt att franchisetagarna inom

ett franchisesystem bildar en

franchisetagarförening, genom vilken

franchisetagarna fortlöpande diskuterar

relationen med franchisegivaren.

Att tillskapa ett regelsystem motsvarande det

som finns i MBL och andra arbetsrättsliga lagar

är omotiverat. Att ge franchisetagarens

ombud/franchisetagarföreningen en liknande

partsroll skulle inte gagna franchisesystemens

konkurrenskraft. I stället finns risken att en

sådan lagstiftning skulle kunna locka personer

som icke har erforderliga förutsättningar att bli

egna företagare via franchising.

G. Inlösensskyldighet när avtalet upphör

För att kunna bygga upp ett värde i rörelsen är

det i allmänhet ett intresse ur franchisetagarens

synvinkel att hans avtal med franchisegivaren

blir långvarigt. Vanligt är att franchisetagaren

i avtalet ges rätt att överlåta sitt företag till

den som franchisegivaren kan godtaga. Det sista

villkoret är rimligt och innebär således att

franchisetagarens intresse att få bra betalt för

sitt företag vägs mot franchisegivarens och de

övriga franchisetagarnas intresse att inte få in

en olämplig franchisetagare i systemet.

En lagenlig skyldighet för franchisegivaren att

inlösa företaget skulle vara alltför betungande.

Vanligt är också att franchisegivaren åtar sig

att återköpa franchisetagarens varulager vid

avtalets upphörande. Advokatsamfundets

uppfattning är att det inte finns behov av

lagstiftning som reglerar franchiseförhållandets

upphörande då branschens självreglering gör en

skälig avvägning av parternas intressen.

H. Registrering av franchising

Advokatsamfundet ser inte vilket

konsumentintresse som skulle kunna motivera en

skyldighet att registrera franchiseförhållandet.

Däremot har franchisegivaren ett intresse av att

hans kännetecken icke av franchisetagaren

användes på ett sätt som skulle kunna medföra

ansvar för den senares förpliktelser. Att

franchisegivare i allmänhet ser till att sådana

situationer undvikes genom reglering i avtalet

torde vara självklart.

Svenska Handelskammarförbundet

Svenska Handelskammarförbundet har anfört:

Sammanfattning

· Svenska Handelskammarförbundet avstyrker

särskild lagstiftning avseende

franchiseverksamhet.

·

· Befintlig lagstiftning, och av branschen

upprättade regler och självsanerande organ,

erbjuder tillräckligt skydd för

franchisetagare.

·

· Svenska Handelskammarförbundet delar inte

uppfattningen att skiljeklausuler är oskäliga

i förhållanden mellan franchiseföretag.

·

Motionerna föranleder följande synpunkter

Inledning

Inledningsvis kan konstateras att vid franchising

fråga är om två självständiga näringsidkare som

genom överenskommelse valt en viss samarbetsform.

Utgångspunkten måste således vara att det

frivilliga franchisesystemet gagnar bägge parter.

Samarbetsformen erbjuder franchisetagaren att,

mot ersättning, nyttja ett beprövat koncept samt

etablerade varumärken, firma och givarens know

how. Kompanjonskapet medför stora fördelar för

franchisetagaren jämfört med att på egen hand

driva verksamhet inom visst område. Ofta är

franchiseformen den enda möjligheten för

franchisetagaren att starta ett eget företag.

Franchisesystemet förutsätter, utöver

ömsesidig god vilja, öppenhet och ett nära

samarbete. Franchiseformen förutsätter att

franchisegivaren - i egenskap av initiativtagare

och huvudansvarig för systemet samt ägare till

näringskännetecknen - har rätt att övervaka att

franchisetagaren bedriver verksamhet jämlikt

givarens affärsidé. Det ligger även i övriga

franchisetagares intresse att tillse att

konceptet bevaras.

Skulle franchisegivaren missbruka sin ställning

finns både självreglering och lagreglering till

skydd för franchisetagaren.

Konkurrensnackdelar

En särskild reglering med, såsom föreslås, bland

annat en långtgående informationsplikt för

franchisegivarna och särskilda

jämkningsmöjligheter av franchiseavtal, skulle

hämma förutsättningarna för branschens

verksamhet.

Bestämmelser av detta slag skulle också

innebära en konkurrensnackdel i förhållande till

likartade verksamhetsformer, varför särreglering

skulle komma att snedvrida konkurrensen på ett

sätt som inte kan anses motiverat. Mångfald och

effektiv konkurrens gagnar såväl konsumenter som

företag.

Självreglering

Enligt vad Svenska Handelskammarförbundet erfar

fungerar Svenska Franchiseföreningens regler och

etiska nämnd väl. Både franchisegivare och

franchisetagare är medlemmar i föreningen, och

tillika representerade i dess organ. Svenska

Handelskammarförbundet finner mot bakgrund härav

inte skäl ifrågasätta den etiska nämndens

opartiskhet.

Civilrättslig lagstiftning

Avtalslagen[1] 36 § erbjuder en möjlighet att få

oskäliga avtalsvillkor jämkade eller lämnade utan

avseende. Vid sådan prövning tas särskild hänsyn

till behovet av skydd för den som i egenskap av

konsument eller eljest intager en underlägsen

ställning i avtalsförhållandet. Regleringen kan

således tillämpas på villkor i avtal mellan

näringsidkare.

Lag (1984:292) om avtalsvillkor mellan

näringsidkare erbjuder en möjlighet att förbjuda

näringsidkare att använda oskäliga avtalsvillkor.

Vid sådan bedömning tas särskild hänsyn till

behovet av skydd för den som intar en underlägsen

ställning i avtalsförhållandet.

Rent bedrägliga beteenden faller, om inte under

det straffrättsliga regelverket så i vart fall

under avtalslagens bestämmelser om svekfullt

ingångna avtal (30 §) samt rättshandlingar i

strid mot tro och heder (33 §). Avtal som ingåtts

på gravt otillbörligt sätt kan följaktligen

förklaras ogiltiga på sådan grund.

Nuvarande lagstiftning erbjuder sålunda

tillräckliga möjligheter att angripa

franchisegivare som missbrukar sin ställning.

Något behov av ytterligare skydd genom

speciallagstiftning finns inte.

Skiljeförfarande

Skiljeförfarande medför inte oväsentliga fördelar

för bägge parter genom att erbjuda en snabb och

konfidentiell lösning på en tvist. Vidare kan

parterna genom utseende av skiljemän påverka

sakkunskapen hos nämnden. Att regelmässigt

betrakta skiljeklausuler såsom otillbörliga,

eller till och med förbjudna i sammanhanget,

strider mot grundläggande principer om

avtalsfrihet.

Ett ordinärt domstolsförfarande innebär

vanligtvis att flera år förflyter innan tvisten

får en slutlig lösning. Detta är inte bara

otillfredsställande ur affärsmässig synvinkel

utan jämväl mycket kostsamt för parterna. Det kan

i sammanhanget nämnas att Stockholms

Handelskammares Skiljedomsinstitut erbjuder ett

förenklat skiljeförfarande, som väsentligen

minskar kostnaderna emedan nämnden består av en

ensam skiljeman och då dom skall meddelas redan

inom tre månader.

Betalningsansvaret för kostnader för

skiljeförfarandet samt parts rättegångskostnader

åläggs, i likhet med ordinära

domstolsförfaranden, vanligtvis den tappande

parten.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker

Handelskammarförbundet särskild lagstiftning

beträffande franchiseverksamhet.

Föreningen Svenskt Näringsliv

Svenskt Näringsliv har anfört:

I motionerna yrkas lagstiftningsåtgärder när det

gäller franchising, särskilt beträffande

arbetsrättsliga förhållanden, information och

möjligheter att jämka avtal.

Franchising är ett affärssystem som bygger på

avtal mellan två näringsidkare och i korthet

innebär att franchisegivaren erbjuder sitt

affärs-koncept och olika former av service till

franchisetagaren mot att denne erlägger en

avgift.

Att starta och driva ett eget företag kräver

mycket både när det gäller breda kunskaper och

arbetsinsatser. Det är ofta svårt för en

företagare att behärska inte bara själva

verksamheten utan också marknadsföring,

administration, organisation, profilering m m som

är viktigt för att företaget skall bli lyckosamt.

Att inträda i ett franchisingsystem kan då vara

en möjlighet för en egen företagare att kunna

koncentrera sig på det han är bäst på och få

hjälp med andra delar av verksamheten.

Franchising används också i ökande utsträckning.

I vissa utav motionerna pekas bl.a. på att en

franchisetagare har ett sämre skydd än en

anställd. Detta är förvisso riktigt, men

resonemangen bygger på en felsyn. En

franchisetagare är inte anställd, han eller hon

är en person som valt att vara egen företagare.

Detta har han eller hon gjort frivilligt och det

är också frivilligt att ingå i ett

franchisingsystem.

I motionerna framhålls också att det är viktigt

att franchisegivaren lämnar fullständig

information om verksamheten, ekonomiska

förhållanden m.m. Detta är självklart viktigt,

men här finns ett tydligt egenintresse hos

franchisegivaren att se till att franchisetagaren

är välinformerad. Dessutom är riktig information

viktig i alla affärsavtal, och det finns också

generella regler om vilseledande marknadsföring

och bedrägliga förfaranden. En

speciallagstiftning för franchising skulle bli

stelbent och lägga en onödig hämsko på

verksamheten.

Motionärerna konstaterar också att

styrkeförhållandet mellan franchisegivare och

franchisetagare ofta är ojämnt och att lagregler

om jämkning och ogiltigförklaring av oskäliga

franchiseavtal bör införas. Redan idag finns

möjlighet att jämka oskäliga avtal. Denna

möjlighet har visserligen kommit till användning

i mycket liten utsträckning när det gäller avtal

mellan näringsidkare, beroende på att det anses

att högre krav kan ställas på den som är

näringsidkare även om styrkeförhållandet mellan

parterna är ojämnt.

Detta kan sägas vara ett utslag av principen

att i allt väsentligt låta avtalsfrihet gälla

inom affärslivet. Denna avtalsfrihet är av stort

värde för företagen och är också en princip som

erkänns internationellt. Härigenom kan uppnås

bl.a. den flexibilitet som är nödvändig på en

ständigt föränderlig marknad.

Som i alla sammanhang kan man hitta exempel på

missbruk och det kan visserligen sägas att ökade

möjligheter till jämkning ändå inte skulle hindra

de ansvarsfulla företagen. Avtalsfriheten har

emellertid ett stort principiellt och praktiskt

värde. Det finns redan nu lagstiftning som kan

användas för eventuella avarter och särskilda

jämkningsregler för franchisingavtal skulle skapa

gränsdragningsproblem och osäkerhet.

Lagstiftning på franchisingområdet skulle verka

direkt hämmande på utvecklingen av franchising

och orsaka ökade kostnader för företagen och

därmed också för konsumenterna. En lagstiftning

skulle bidra till att minska konkurrensen genom

minskad användning av franchising. Deltagande i

ett franchisingsystem är ofta det enda sättet för

en mindre företagare att kunna åstadkomma någon

konkurrens av betydelse mot ett större företag i

branschen. Det är då också viktigt att en

franchisegivare kan styra verksamheten på

liknande sätt som sker bl.a. inom de helägda

kedjorna. Genom ökad konkurrens förbättras

konsumenternas tillgång till varor och tjänster

Som exempel kan tjäna livsmedelsbranschen, som

domineras av Ica, Coop och Axfood. Etablering av

välsorterade och för konsumenterna viktiga

närbutiker som t.ex. Seven Eleven och

bensinstationernas livsavdelningar skulle inte ha

varit möjlig utan ett fungerande franchisingsy-

stem.

Många vill starta ett eget företag - lockade av

bl.a. den personliga tillfredställelse det

innebär att vara sin egen. Sverige behöver också

många nya företag för att landet ska få en för

alla medborgare nyttig ekonomisk tillväxt. Efter

att ha varit bland de främsta i världen när det

gäller företagsamhet och välstånd har nu Sverige

hamnat ordentligt på efterkälken. Entreprenörskap

behöver därför underlättas och uppmuntras.

Lagstiftningsåtgärder på franchisingområdet

skulle hämma utvecklingen av franchising och

därigenom få negativa effekter för företagsamhet

och konkurrens.

**FOOTNOTES**

[1]: Lag (1915:218) om avtal och andra

rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Företagarnas Riksorganisation (FR)

Företagarnas Riksorganisation har anfört:

Motionerna om franchising

Flera av motionerna beskriver franchising som

avtal där styrkeförhållandena mellan parterna är

uppenbart ojämlika. Franchisetagarens underlägsna

ställning och beroendeförhållande motiverar att

en särskild skyddslagstiftning för

franchisetagare införs. En fråga som särskilt tas

upp är skiljeklausuler som är kostsamma för den,

vanligtvis, ekonomiskt svagare franchisetagaren

och försvårar dennes möjligheter att få villkor i

avtalet prövade.

Mycket av det som åberopas av motionärerna

gäller generellt i avtalssituationer där den ena

parten har en starkare ekonomisk ställning än den

andra. FR har inte erfarit att

franchiseförhållanden i sig skulle innebära några

särskilda problem för företagare. I FR-

medlemskapet ingår en fri juridisk rådgivning och

vi tar varje år emot 20-30 000 frågor inom alla

möjliga juridiska områden. Frågor om franchise är

mycket ovanliga. FR ställer sig därför tveksamt

till behovet av särreglering när det gäller

franchising.

Företagarnas Riksorganisations principiella

inställning är den att regelverket för

företagande idag är alltför omfattande och

komplicerat. Företagare, och särskilt

småföretagare, är beroende av att reglerna blir

färre, enklare och tydligare. En lagstiftning på

franchiseområdet innebär en reglering av ett

område som idag är föremål för full avtalsfrihet.

Risken finns att en lagstiftning som syftar till

att komma åt de franchisegivare som är oseriösa

istället hämmar majoriteten seriösa

franchisegivare. Det måste därför finnas mycket

starka skäl för att införa en sådan lagstiftning.

Motion av Rolf Åbjörnsson m.fl.

Det är riktigt att det i en marknadsekonomi ofta uppstår

situationer där en part utnyttjar sitt

kunskapsförsprång eller sin överlägsna ekonomiska

ställning till att förhandla fram fördelaktiga

villkor, helt enkelt gör en bra affär. Detta är

en del av dynamiken i det marknadsekonomiska

spelet. Det är inte möjligt att via lagstiftning

skapa jämbördiga styrkeförhållanden i alla

avtalssituationer. Det finns det flera exempel

på. Konsumentskyddslagstiftningen

(konsumentköplagen, konsumenttjänstlagen) är ett

sådant exempel. Här har skapats en lagstiftning

som i praktiken satt den lille företagaren i en

underlägsen ställning, inte utjämnat

styrkeförhållandena. Den arbetsrättsliga

regleringen är ett annat sådant exempel. En

eventuell reglering bör istället ta sikte på att

korrigera uppenbara missbruk av ett

förhandlingsläge som inneburit att en part

lyckats tillskansa sig oskäligt fördelaktiga

villkor.

Småföretagare är ofta en underlägsen part. De

är underentreprenörer i byggsektorn och

underleverantörer i bil- och verkstadsindustrin.

De är i underläge som bankkunder. De tvingas i

många fall acceptera avtalsvillkor som är på

gränsen till oskäliga. Idag finns möjligheter att

jämka oskäliga avtalsvillkor enligt 36 §

avtalslagen. Regleringen ska enligt lagstiftarens

intentioner inte användas för att jämka avtal

mellan näringsidkare och har heller inte använts

i sådana situationer. Skiljedomsklausuler som

försvårar för den ekonomiskt underlägsne att få

sin sak prövad är vanliga i avtal mellan

småföretagare och stora företag. Sammantaget gör

detta att starka skäl talar för att reglerna om

jämkning av oskäliga avtal bör ses över.

Företagarnas Riksorganisation anser att de

problem som motionärerna uppmärksammat i

franchiseförhållanden har en generell räckvidd.

En utredning bör tillsättas för att se över

behovet av att jämka oskäliga villkor såväl i

franchiseavtal som i andra avtalstyper.

Landsorganisationen i Sverige (LO)

LO har anfört:

Yttrande över motioner om franchising

Sammanfattning

LO anser att det är ett problem i många

sammanhang att de fackliga organisationerna inte

har möjlighet att påverka viktiga beslut som får

stora följdverkningar för de anställda i andra

företag. Ett exempel på detta är beslut som en

franchisegivare fattar som får ingripande

verkningar för de anställda hos franchisetagarna.

Förhandlingen hos franchisetagaren handlar då

bara om konsekvenserna av ett beslut som man inte

haft möjlighet att påverka.

LO anser vidare att mindre företag behöver ett

bättre rättsskydd gentemot stora och ekonomiskt

överlägsna företag. LO förordar att möjligheten

att jämka oskäliga avtalsvillkor mellan

näringsidkare ses över i detta syfte. En sådan

översyn bör dock inte begränsas till att bara

omfatta franchiserelationer.

LO anser att det är ett viktigt

konsumentintresse att veta vem som är avtalspart

när man gör affärer med en franchisetagare och

tillstyrker därför att franchisetagare ska vara

skyldiga att på ett tydligt sätt upplysa om vem

som driver och ansvarar för verksamheten.

Bakgrund

Franchising har ökat i omfattning under senare

år. Med tanke på den omfattning verksamheten

numera har är det en angelägen fråga motionärerna

tar upp. LO kan i första hand bidra med kunskaper

när det gäller de arbetsrättsliga och

konsumenträttsliga problemställningar som kan

uppkomma i samband med franchising.

Arbetsrättsliga problem

Ett beslut som en franchisegivare fattar får

ibland stora återverkningar för verksamheten hos

franchisetagarna och deras anställda.

Franchisegivarna har oftast inga anställda som

utför arbete som omfattas av LO-förbundens

kollektivavtal. Någon skyldighet för

franchisegivaren att på eget initiativ förhandla

med något LO-förbund finns därför mycket sällan.

Däremot kan franchisetagaren vara skyldig att på

eget initiativ förhandla med de fackliga

organisationerna enligt 11 § MBL om konse-

kvenserna av beslutet. Så är fallet om

franchisetagaren överväger att fatta ett beslut

om viktigare förändringar av verksamheten eller

ett beslut som innebär viktigare förändringar av

arbets- eller anställningsförhållandena för

organisationens medlemmar. Dessa förhandlingar är

viktiga men är naturligtvis begränsade av att det

ursprungliga beslutet redan är fattat och inte

går att påverka.

Problemet uppkommer dock även utanför

franchiserelationer. Det är i själva verket

ganska vanligt att en arbetsgivare är bunden av

ett beslut som fattats av någon annan och som

inte går att påverka. LO anser att det finns

situationer där en utvidgad

förhandlingsskyldighet skulle ha ett stort värde.

En sådan förhandlingsskyldighet är dock en

komplex fråga och måste därför först analyseras

och utredas närmare.

Konsumentsynpunkter

Ur konsumentsynpunkt är det viktigt att man vet

vem man gör affärer med. Franchisesystemet bygger

i stor utsträckning på att konsumenten ska tro

att han eller hon gör affärer med ett stort och

välkänt företag när den egentliga motparten ofta

är ganska liten och ekonomiskt svag. Det är

därför högst rimligt att konsumenten åtminstone

får tydlig information om att verksamheten bygger

på ett franchisingförhållande och vem som är

juridiskt ansvarig gentemot kunden. En

franchisegivare som inte vill att

franchisetagarna upplyser om detta bör kunna

slippa genom att själv ta på sig hela ansvaret

gentemot kunderna.

Övriga synpunkter

När det gäller förhållandet franchisegivare -

franchisetagare är LO:s kunskaper och

erfarenheter begränsade. Men det är uppenbart att

en franchisetagare står i ett starkt

beroendeförhållande till franchisegivaren. Det är

sålunda typiskt sett inte fråga om två jämställda

parter. Det kan därför finnas anledning att se

över hur franchisetagarnas ställning ska stärkas

så att franchisegivarens ekonomiska övertag inte

utnyttjas på ett stötande sätt.

Det är möjligt att en lagstadgad

förhandlingsskyldighet och ett skydd för

föreningsrätten skulle innebära påtagliga

förbättringar för franchisetagarna. Det torde

dock inte vara möjligt att rakt av kopiera de

regler som finns i MBL avseende relationen

arbetsgivare-arbetstagare eftersom förhållandena

i affärslivet på många sätt skiljer sig från vad

som gäller i ett anställningsförhållande.

Möjligheten att jämka oskäliga avtalsvillkor är

starkt begränsade när det gäller avtal mellan

näringsidkare. LO anser att det bör övervägas att

förstärka de mindre företagens skydd mot oskäliga

avtalsvillkor, exempelvis när det gäller

användningen av oskäligt utformade

skiljeklausuler. Detta är också frågeställningar

som tas upp i flera av motionerna. LO vill dock i

sammanhanget peka på de problem som kan finnas

när det gäller att juridiskt avgränsa vad som är

franchising och inte. Vi menar därför att ett

utökat skydd mot oskäliga avtalsvillkor mellan

näringsidkare bör gälla även för andra mindre

företag i förhållande till storföretag.

Franchisetagarnas Riksorganisation

(FRO)

Franchisetagarnas Riksorganisation har anfört:

FRO har till ändamål att organisera

franchisetagare och företräda sina medlemmar samt

tillvarata deras intressen gentemot

franchisegivare rörande villkoren i avtal samt

fackliga och sociala frågor i övrigt. Föreningen

organiserar endast franchisetagare eller

sammanslutning som rekryterar sådana

rörelseidkare, t ex inom en viss bransch.

Inledningsvis vill FRO betona att franchising

som företagsform rätt använd har sin givna plats.

Franchisesystemen kännetecknas emellertid av en

stark ensidighet till nackdel för den svagare

parten - franchisetagaren. Många franchiseföretag

bedrivs under seriösa former. Men det finns

tillräckligt med avarter och problem i branschen

för att man måste reagera.

Avtalen mellan franchisegivare och

franchisetagare är - som en svensk professor i

civilrätt framhållit - "påtagligt ensidigt

utformade med en rad skyldigheter för

franchisetagaren medan givaren står väldigt fri

att själv bestämma sin verksamhet".

Någon verklig kartläggning av franchising har

inte gjorts sedan 1987 då Franchiseutredningen

redovisade sitt betänkande "Franchising" (SOU

1987:17). Redan av detta skäl är det enligt FROs

mening angeläget att en utredning tillsätts av

regeringen.

Någon allmänt accepterad definition av

franchising finns inte i Sverige. Det förslag

till en definition av franchising som ges i

motion 2001/02:L332 kan FRO ställa sig bakom.

När det gäller utformningen i övrigt av en

lagstiftning vill FRO anföra följande.

Först och främst bör en förhandlingsrätt för

franchisetagare kombinerad med ett

föreningsrättsskydd införas.

FRO har förgäves sökt få förhandlingar till

stånd om ett avtal med franchisegivarnas

organisation. Franchiseföreningen har dock vägrat

att ställa upp i sådana förhandlingar.

Erfarenhetsmässigt har det visat sig att

förhandlingar t ex om att mönsteravtal inte kan

föras om den svagare parten inte har det skydd

och den rätt som följer av en lagreglering på

detta område. En lösning kan vara att likställa

en franchisetagare i förenings- och förhandlings-

rättshänseende med s k jämställda uppdragstagare.

En förenings- och förhandlingsrätt för

franchisetagare skulle även medföra ett radikalt

minskat behov av detaljlagstiftning utan att

dynamiken i de olika kedjorna skulle påverkas.

Franchisegivarna använder sig av olika sätt att

värva företagare till sitt system. De kan

annonsera efter franchisetagare i pressen,

anordna mässor där intresserade kan gå runt och

jämföra olika erbjudanden.

Ett inte ovanligt sätt är att ett företag

lägger om sin verksamhet och skriver avtal med

tidigare anställda säljare så att de blir egna

företagare, franchisetagare. Inom

försäkringsbranschen har detta skett i betydande

omfattning liksom i detaljhandeln. Från bl a FROs

sida har vi vänt oss mot dessa s k

omläggningsfall därför att detta ofta sker i

syfte att kringgå den arbetsrättsliga

lagstiftningen.

En lagstiftning om franchising skulle få till

effekt att man kan stävja förekomsten av oseriösa

franchisesystem.

Vi är i dag i samma situation som USA befann

sig i på 1960-talet när man där beslutade att

införa lagstiftning. Det finns alltför många

exempel på missbruk där enskilda personer har

råkat i stora ekonomiska svårigheter till följd

av illa genomtänkta eller bedrägliga

franchisesystem. En lagstiftning inriktad på att

stoppa oseriös verksamhet kan inte heller

uppfattas som något hinder i den

näringsverksamhet som franchising utgör.

Den etiska nämnd som branschen själv inrättat

kan inte - som framhålls i några av motionerna -

betecknas som ett oberoende och fristående organ.

Dessutom kan den varken avgöra bevisfrågor eller

döma till någon påföljd i form av skadestånd

eller liknande vid brott mot reglerna.

Det modellagförslag som UNIDROIT utarbetat kan

enligt FROs mening inte direkt översättas till

svenska förhållanden men väl tjäna som

utgångspunkt för en informationsskyldighet för

franchisegivare. En sådan skyldighet bör i

främsta rummet gälla de uppgifter som angivits i

bl a motionen 2001/02:L332.

Gränsdragningen mellan en arbetstagare och

självständig företagare blir i alla diskussioner

om franchising en central fråga. En

franchisetagare som har ett begränsat kapital och

som är klart beroende av franchisegivaren i en

rad avseenden uppvisar alla de kriterier som

talar för att man skall vara att betrakta som en

jämställd uppdragstagare.

Det kan nämnas att i Tyskland finns

domstolspraxis som innebär att en franchisetagare

i vissa fall är att anse som vad i svensk rätt

avses mot jämställd uppdragstagare.

Franchiseavtalen är ju - som redan anförts -

påtagligt ensidigt utformade. Franchisetagaren är

vanligen utsatt för en hård kontroll, dagskassan

skall ibland dagligen sättas in på banken,

revisorer och kontrollanter från franchisegivaren

har rätt att när som helst dyka upp hos

franchisetagaren, lokalen är ofta hyrd av

franchisegivaren vilket innebär att

franchisetagaren endast har ett

andrahandskontrakt med den otrygghet detta

innebär, franchisetagaren är bunden i avtalet

till ett visst varusortiment, priser och

leverantörer samt detaljreglering i övrigt av

franchisetagarens ålägganden. En franchisetagares

ställning är alltså på flera och väsentliga

avseenden betydligt mer en beroendeställning än

vad som är brukligt för egna företagare.

Slutsatsen blir att franchisetagarens

handlingsutrymme är begränsat eftersom systemet

bygger på ett enhetligt uppträdande utåt och på

att franchisetagaren förpliktar sig att följa

direktiv från franchisegivaren. Därför föreligger

inte heller någon reell möjlighet att förhandla

om eller påverka ett franchiseavtals innehåll och

en franchisetagare påtvingas ibland tvivelaktiga

och oskäliga avtalsvillkor vilket bl a framgår av

Franchiseutredningens (SOU 1987:17) undersökning.

Avtalen är dessutom onekligen komplexa och

juridiskt snåriga, 15-20 sidor långa avtal är

regel snarare än undantag.

Ett annat centralt område där en reglering har

visat sig nödvändig är bestämmelser om uppsägning

av avtalen samt ekonomisk kompensation vid

inlösen i samband med uppsägning.

Franchiseutredningen föreslog på sin tid en

minsta uppsägningstid om ett år från

franchisegivarens sida, bl a beroende på att en

franchisetagare ofta har anställda i sin

verksamhet som kan ha uppsägningstider enligt LAS

om sex månader eller längre. En lång

uppsägningstid är även motiverad mot bakgrund av

att konkurrensklausuler ofta förekommer i avtalen

som innebär förbud att under viss tid efter

avtalets upphörande driva liknande typ av

verksamhet. Ett ytterligare krav är att en

uppsägning skall vara sakligt grundad från

franchisegivarens sida.

När det gäller konkurrensklausuler finns ofta

exempel på sådana som är oskäliga. Klausuler på

3-5 år är inte sällan förekommande. I lagen om

handelsagentur finns regler om

konkurrensklausuler som skulle kunna tjäna som

förebild även här.

Det förekommer idag att mindre seriösa

franchisegivare med korta tidsbestämda avtal

låter franchisetagarna bearbeta de upplåtna

distrikten, varefter man säger upp även lönsamma

franchisetagare och tillgodogör sig upparbetad

goodwill. Det är rimligt om en franchisetagare

får ekonomisk kompensation i sådana fall.

Det förefaller även rimligt att franchisetagare

i likhet med kommissionärer äger rätt till

ersättning för vissa investeringar som blir

onyttiga på grund av att avtalet sägs upp.

En analog tillämpning av motiven till

kommissionslagens ersättningsregler skulle

innebära bl a följande.

Det skall vara fråga om investering i

byggnader, lager, maskiner, transportmedel, eller

liknande. Det är alltså fråga om investeringar

som blivit onyttiga på grund av avtalets

upphörande som skall ersättas.

Investeringen skall ha tillkommit efter samråd

med franchisegivaren. Vem som är initiativtagare

till investeringen torde dock vara likgiltigt.

Det kan anmärkas att kommissionslagen

tillerkänner kommissionär ersättning oavsett om

kommittentens avtalsbrott är väsentligt eller

inte, 51 § 2 st kommissionslagen.

Skiljeklausul är regel i ett franchiseavtal. En

franchisetagare har som redan framhållits ingen

reell möjlighet att förhandla om innehållet i ett

avtal och då allra minst om skiljeklausulen.

Därmed är denna redan mycket utsatta grupp av

småföretagare i praktiken beskuren sin möjlighet

att tvista om avtalet - en franchisetagare har

ingen möjlighet att betala skiljemannakostnader

på 1-2 mkr. Om skiljeklausuler skall förekomma

bör ett minimikrav vara att franchisegivaren

betalar hela eller större delen av

skiljekostnaderna.

Enligt FROs mening är det rimligt att en part

har möjlighet att avgöra vem som är hans

avtalspart innan avtalet ingås. Eftersom

franchisegivaren och franchisetagaren normalt

uppträder under samma namn och varumärke finns

det utrymme för misstag i detta hänseende.

Risken för misstag måste som FRO ser det i

möjligaste mån undanröjas genom att tredje man

ges information i någon form. En sådan

information kan lämpligen ges genom en väl synlig

skylt i t ex franchisetagarens butikslokal samt i

all information och marknadsföring.

FRO åberopar även bifogade skrivelse till

Justitiedepartementet 2001-10-01 (här utelämnad).

Avslutningsvis vill FRO med hänvisning till vad

ovan anförts tillstyrka kraven i rubricerade

motioner om lagstiftning rörande franchising.

Handelsanställdas förbund

Handelsanställdas förbund har anfört:

Lagstiftning om franchising

Handelsanställdas förbund har beretts tillfälle

att till Riksdagens lagutskott ge synpunkter på

fem motioner rörande franchising.

Handelsanställdas förbund instämmer i den

problembeskrivning av situationen mellan

franchisetagare och franchisegivare som samtliga

fem motioner lyfter fram. Vi har noterat två

huvudproblem som i förlängningen också får

konsekvenser för de anställda i franchiseföretag.

Det första är att styrkeförhållandena mellan

dessa parter är mycket ojämlikt fördelade. Vissa

villkor i avtalen är utformade så starkt till

franchisetagarens nackdel att de kan sägas vara

direkt oskäliga. Pressen på franchisetagaren kan

ibland resultera i att de anställda har stora

svårigheter att hävda samma rättigheter som andra

anställda i vanliga företag. Det andra problemet

är att anställda hos en franchisetagare inte på

ett meningsfullt sätt kan garanteras samma

medinflytande enligt MBL över frågor som påverkar

deras anställning.

Lena Sandlin-Hedman m fl (s) menar att

principerna i UNIDROIT:s modell lag bör tas som

utgångspunkt och anpassas till svenska

förhållanden för en svensk lagstiftning.

Motionärerna lyfter fram några delar som är

särskilt viktiga att beakta i lagstiftningen.

Handels är enigt med motionärerna om att det är

viktigt med en samlad lagstiftning och stödjer

till fullo förslagen i denna motion.

Förslaget om förhandlingsrätt för

franchisetagare liknande den som finns i MBL

skulle kunna lösa knuten om "överhoppningsbar

MBL" som tidigare varit ett hinder för de

anställda hos franchistagare att utöva ett

meningsfullt medinflytande. Genom att de

anställda då via "normal" MBL skulle kunna ha

inflytande över franchisetagarens beslut som i

sin tur får inflytande över franchisegivarens kan

dagens olägenheter - i detta avseende - minskas

utan att behöva invänta en stor utredning om

"överhoppningsbar MBL".

Vi tillstyrker vidare motionärernas krav på

informationsskyldighet, regler för uppsägning,

konkurrensklausuler, skiljeklausuler och

konsumentskydd.

Handels anser inte att de övriga fyra

motionerna, på något svårartat sätt, skulle stå i

motsatsställning till dessa krav på en samlad

lagstiftning.

Petroleumhandelns Riksförbund

Petroleumhandelns Riksförbund har anfört:

Petroleumhandelns Riksförbund (PRF) är

branschorganisation för de bensinhandlare i

Sverige som driver verksamheten såsom egna

företagare. PRF har cirka 1500 medlemmar, vilket

innebär en anslutningsgrad på mellan 90 och 100

%. Vi har i branschen sysslat med franchising

eller franchiseliknande verksamhet långt innan

ordet franchising var allmänt känt i landet. PRF

var också en av initiativtagarna till att

Franchisetagarnas Riksorganisation bildades. Vi

har genom detta engagemang kommit i kontakt med

franchisefrågor utanför bensinbranschen. Vi har

därvid konstaterat att andra branscher har ännu

större problem än vår.

Franchising är rätt använd en bra

samverkansform mellan företag. Dock kan

konstateras att varje enskild franchisetagare

alltid är en svag part i förhållande till

franchisegivaren. För att formen skall fungera

tillfredställande anser vi att det krävs en

lagstiftning som skyddar den svagare parten,

vilket utvecklas vidare i det följande.

Lagstiftningen bör i första hand ge tagarna en

lagstiftad rätt att genom en organisation föra

förhandlingar med givarna. Givarna i vår bransch

har oftast ställt upp på förhandlingar när PRF så

begärt. Vi har dock på senare år ibland hamnat i

den situationen att dessa nekat att komma till

förhandling. Klimatet har i vissa sammanhang

hårdnat och det har alltid drabbat tagarna och

gynnat givarna. Därför anser vi att en

lagstiftning behövs.

Även möjligheten för franchisetagare att vid

enskilda avtals upphörande erhålla ekonomisk

gottgörelse genom frivilliga avtal mellan

parterna har försvårats. Ibland har tagaren genom

hårt eget arbete skapat en lönsam verksamhet som

givaren kunnat tillskansa sig utan att ge skälig

ersättning härför. Denna möjlighet bör begränsas

i lagstiftningen.

Vi är medvetna om att näringsidkare bör ha

frihet att teckna avtal med varandra och vår

uppfattning är att lagstiftningen inte skall

begränsa dessa möjligheter om parterna är

någorlunda jämnstarka, men i situationer när

skillnaden i styrka är uppenbar anser vi att viss

lagstiftning behövs, inte för att begränsa

möjligheterna för seriösa parter utan endast för

att undanröja risken för att den starkare

missbrukar obalansen. Franchisetagare är ofta

företag med små resurser och som utan lagregler

är helt utlämnade åt givaren.

Ett exempel där obalansen leder till uppenbart

negativa konsekvenser är att avtalen ofta

innehåller en paragraf om skiljedomsförfarande

vid tvist. Skiljedomsförfarandet är ett utmärkt

verktyg för jämnstarka parter att lösa sina

tvister. Men för svaga franchisetagare är det

oftast på grund av kostnaderna ett direkt hinder

att få sin sak prövad. En franchisetagare förstår

oftast inte detta vid den tidpunkt då avtalen

undertecknas.

Vi anser att en lagstiftning behövs som

- ger givarna och/eller givarnas organisationen

skyldighet att förhandla med organisationer som

företräder tagarna

-

· ger en bättre balans beträffande möjligheterna

att säga upp ett franchiseavtal

·

A. reglerar ersättningen till tagarna vid avtals

upphörande

B.

har regler om givarens inlösenskyldighet av

de investeringar som avtalet kräver

- reglerar givarens skyldighet att på ett korrekt

sätt informera såväl om möjligheter som risker för

tagaren före ett avtals ingående

-

A. undanröjer möjligheten att i avtalen införa

orimliga konkurrensklausuler

B.

· kräver att eventuella skiljedomsklausuler

formuleras så att reglerna för kostnadsfördelning

vid skiljedomsförfarande inte leder till att den

svagare, franchisetagaren, blir rättslös.

·

I samma anda som vi anser att en lagstiftning om

franchising är motiverad, så anser vi även att

innehållet i motion L270 är av stor vikt i

situationer med ojämlika förutsättningar även i

andra sammanhang än just vad gäller franchising.

Alltså är ett beslut i den motionens anda

motiverat även om vi får en lag om franchising.

I sammanhanget åberopas även skrivelse ingiven

till Justitiedepartementet 2001-10-01 från

undertecknad organisation, Franchisetagarnas

Riksorganisation, Ledarna och Säljarnas

Riksförbund.

Svenska Franchiseföreningen

Svenska Franchiseföreningen har anfört:

1. Bakgrund

1.1 Utlösande händelse

Ett uppmärksammat fall har inträffat i Sverige

där en franchisetagare vid namn Christer Nilsson

har hamnat i konflikt med franchisegivaren,

försäkringsbolaget WASA. Franchisetagaren anmälde

tvisten till Svenska Franchiseföreningens Etiska

nämnd för prövning. Etiska nämnden avgjorde

frågan och lämnade ett utlåtande. Som senare

kommer att beskrivas har Etiska nämnden inte

funktionen av domstol eller skiljenämnd, varför

någon bevisprövning inte skedde inom nämndens

prövning. Christer Nilsson var inte nöjd med

Etiska nämndens utlåtande eftersom ingen direkt

reprimand gavs till WASA. Han påkallade därför

skiljeförfarande i enlighet med det

franchiseavtal han tecknat med WASA. Christer

Nilsson har gjort skiljedomen tillgänglig för

Svenska Franchiseföreningen. Av denna framgår att

han förlorade på alla punkter. Någon anledning

att anta att domen är felaktig finns inte.

Skiljenämndens sammansättning - f d justitierådet

Jan Ljungar, samt advokaterna Peter Näslund och

Björn Tude - talar för att övervägandena är

noggranna och riktiga.

Efter denna förlust har Christer Nilsson tagit

till ytterligare medel att få upprättelse. Han

har fått till stånd en artikel i DN Ekonomi den 7

januari 2001. Därefter har Christer Nilsson

arrangerat en paneldebatt i Umeå den 23 maj 2001

där samtliga motionärer (utom Yvonne Ångström)

medverkat i panelen. I början av november sände

SVT ett TV-program i serien Plus Ekonomi som

fokuserade på Christer Nilssons fall. Samtliga

dessa inslag har tagit parti för Christer Nilsson

och, tyvärr, emot franchising.

De frågeställningar som har varit uppe till

avgörande har dock inget med franchising att

göra. Samma problem hade varit för handen om

avtalsförhållandet hade varit återförsäljning,

agentförhållande, kommission, etc. Med största

sannolikhet hade avgörandet i skiljenämnden varit

detsamma. Med detta vill vi slå fast att de

problem som motionärerna pekar på inte är

franchisespecifika och att en lagstiftning inom

området franchising inte utgör någon lösning på

de presenterade problemen.

1.2 Franchising

Franchising är en form av samarbete mellan två

oberoende näringsidkare där den ene -

franchisegivaren - upplåter ett affärskoncept,

ett varumärke och eventuellt ytterligare

rättigheter, till den andre - franchisetagaren -

som betalar en avgift för att få nyttja dessa

rättigheter. Mellan parterna tecknas ett

franchiseavtal som reglerar parternas

mellanhavanden. Franchising har funnits som en

känd samarbetsform i världen sedan 1860-talet då

Singer Sewing Machine Company upplät rättigheter

till sina representanter inom det vidsträckta

Amerika. I Sverige började franchising användas

1933 genom att Svenska Turistföreningens

vandrarhem upplät ett färdigt koncept till

fristående vandrarhemsvärdar. Kort därefter kom

Anticimex skadedjursutrotare att använda

franchiseformen. Franchising i dess nuvarande

form tog ordentlig fart i Sverige i början av

1970-talet och växer kraftigt för varje år.

Fördelarna med franchising är att en

franchisegivare med begränsade ekonomiska och

personella resurser kan expandera likt ett

storföretag. För franchisetagaren är den stora

fördelen att man går in i ett färdigt koncept som

oftast har ett välkänt varumärke. Den lilla

företagaren kan därmed nå storföretagets fördelar

såväl konceptuellt som renommémässigt.

1.3 Svenska Franchiseföreningen

Svenska Franchiseföreningen bildades 1972 av ett

antal små företag som bedrev verksamhet enligt

franchisekonceptet. Föreningen har aldrig önskat

vara ett partsorgan eller en branschförening.

Föreningen är en intresseförening för de

samarbeten som bedriver verksamhet genom

franchising. Våra medlemmar är

franchisesystemen. För att säkra att såväl

franchisegivarintressen som

franchisetagarintressen tillvaratas har

föreningen tillämpat rösträtten så att varje

system har en givarröst och en tagarröst vid

årsmötet. I föreningens styrelse och andra organ

skall franchisetagare vara representerade enligt

föreningens stadgar. Syftet med föreningen är att

värna om franchising som samarbetsform och tillse

att franchising bedrivs på ett etiskt korrekt

sätt. För att uppnå det andra syftet har en Etisk

nämnd instiftats.

1.4 Etiska nämnden

Svenska Franchiseföreningens Etiska nämnd har

verkat i över tio år. Ordförande för nämnden är

justitierådet Staffan Magnusson med fd

hovrättslagmannen Lennart Groll som vice

ordförande. I nämnden ingår två representanter

för franchisegivare och två franchisetagare.

Nämnden står till förfogande för envar. Det finns

alltså inget krav på att franchise-systemet som

frågan gäller är medlem av Svenska

Franchiseföreningen. Nämnden har också rätt att

ex officio ta upp frågor om etisk franchising.

Nämnden är inte en domstol eller en skiljenämnd

och gör därför inte någon bevisprövning. Nämnden

har heller inga befogenheter att utdöma

påföljder. Nämndens avgöranden har dock

kvaliteten av avgöranden om god affärssed och

handelsbruk inom franchiseområdet. I de fall ett

domstols- eller skiljeavgörande har föregåtts av

en prövning i Etiska nämnden har domstolen

respektive skiljenämnden handlagt nämndens

avgörande på detta sätt. För de franchisesystem

som är medlemmar av Svenska Franchiseföreningen

har Etiska nämndens avgörande en bindande verkan.

2. Motionerna

2.1 L257 Franchising av Tanja Linderborg m.fl.

(v)

Av motionen framgår att motionären anser att det

finns olägenheter inom franchiseverksamheten. En

olägenhet tycks vara att parterna inte är

jämbördiga parter. Det påstås att

franchisetagaren intar en underlägsen ställning

med otillräckliga möjligheter att påverka sina

förhållanden. Motionären anser att regeringen bör

reglera relationen för att göra parternas

relation mer jämbördig.

Vidare anser motionären att franchisegivaren

skall ge information till franchisetagaren

avseende sitt företags ekonomiska ställning, m.m.

När det gäller masterfranchising så anser

motionären att förhållandet är oskäligt eftersom

franchisetagaren i Sverige inte kan kräva

information om avtalet mellan franchisegivaren i

utlandet och den s.k. mastern i Sverige.

Den självsanerande verksamhet som bedrivs inom

Svenska Franchiseföreningen anser motionären

otillräcklig och påstår att Etiska nämnden inte

är oberoende och fristående.

Slutligen anser motionären - såsom

motionstexten får förstås - att skiljeklausuler

är oskäliga och att de bör förbjudas i en

lagstiftning för franchiseverksamhet.

Även Unidroits modellag nämns av motionären.

Förslaget i motionen är att regeringen skall

reglera informationsflödena mellan

franchisegivare och franchisetagare utifrån

modellagen.

Svenska Franchiseföreningen anser:

En franchisegivare äger ett affärskoncept och ett

varumärke. Genom denna äganderätt har

franchisegivaren rätt att bestämma på vilket sätt

varor och/eller tjänster skall erbjudas

slutförbrukare enligt detta koncept och under det

aktuella varumärket. En franchisetagare som ingår

ett franchiseavtal har att rätta sig efter de

direktiv som franchisegivaren ger i dessa

avseenden. På samma sätt rättar sig en

underleverantör till Volvo efter de direktiv som

kommer från huvudmannen. En franchisetagare har

alltså ingen möjlighet att påverka

franchisegivarens direktiv. Å andra sidan skall

dessa regler vara klara för franchisetagaren vid

avtalets undertecknande. Den som i ett sådant

läge väljer att teckna franchiseavtalet har en

underlägsen ställning och har valt detta av egen

fri vilja. Som ett alternativ kan den tilltänkte

franchisetagaren starta motsvarande verksamhet i

egen regi och utanför det aktuella

franchisesystemet.

Vad avser informationen så skall det i alla

avtalsförhållanden finnas klar och korrekt

information vid avtalstillfället.

Franchisegivaren har ett upplysningsansvar och

franchisetagaren har ett korresponderande

undersökningsansvar. Som motionären anger så har

vissa länder lagstiftat om vad som skall upplysas

innan ett franchiseavtal får tecknas. Man har i

dessa sammanhang valt antingen ett

registreringsförfarande (t.ex. USA) eller en

verifierad presentation till avtalsparten (t.ex.

Frankrike). Vissa länder har valt att låta

marknaden vidta självsanerande åtgärder. Svenska

Franchiseföreningen, som har följt Unidroits

arbete på nära håll, har vidtagit förebyggande

åtgärder genom att påbörja framtagandet av ett

formulär för franchisegivarens upplysningsansvar.

Detta formulär kommer att presenteras på årsmötet

i mars 2002 och kommer därefter att anslås på

föreningens hemsida på Internet. Följden

förväntas bli att detta kommer att skapa

branschpraxis.

Den Etiska nämnden har berörts ovan (avsnitt

1.4). Där framgår att nämnden är partssammansatt

och leds av ett justitieråd. Nämnden är

fristående från och oberoende av styrelsen för

Svenska Franchiseföreningen. Därmed torde det stå

klart att nämnden är oberoende och fristående.

Att en franchisegivare kan gå ur Svenska

Franchiseföreningen och därmed undgå repressalier

är en överdrift. I ett känt fall har en

franchisegivare försökt detta men blivit dömd i

allmän domstol för just den åtgärd som Etiska

nämnden ansåg oetisk.

Skiljeklausulers vara eller icke vara har

diskuterats under lång tid. Frågan är emellertid

avgjord av såväl Högsta domstolen (NJA 1992

s. 290) som av Arbetsdomstolen (AD 1978 nr 83). I

dessa avgöranden konstateras att skiljeklausuler

inte är oskäliga i avtal mellan näringsidkare.

Som ovan nämnts så anser Svenska

Franchiseföreningen att Unidroits modellag utgör

ett bra grundmaterial. Det återstår dock ett

stort arbete att anpassa lagen till svenska

förhållanden. Att göra en lag för

franchiseförhållanden kommer också att visa sig

svårt eftersom motsvarande företeelser även finns

inom andra avtalsområden. Eftersom speciallag har

företräde framför allmän lag, är det av stor vikt

att inte reglera något för en bransch som därmed

snedvrider t.ex. konkurrensen på marknaden. För

att påskynda en lösning av det påstådda problemet

vidtar därför Svenska Franchiseföreningen de ovan

angivna förebyggande åtgärderna.

2.2 L270 Domstolarnas möjlighet att jämka avtal

mellan näringsidkare av Rolf Åbjörnsson m.fl.

(kd)

Även denne motionär tar upp frågan om ojämlikt

förhållande mellan avtalsslutande parter. Här

nämns förhållandet mellan små företag kontra

storföretag och koncerner. Som en lösning lyfts

skyddslagstiftning av typen konsumentköplagen

fram. Motionären fokuserar på skiljeklausuler och

påstår att dessa är ojämlika. Motionen avslutas

med ett förslag att (rubriken) "se över

möjligheten att jämka oskäliga avtal".

Svenska Franchiseföreningen anser:

Denna motion berör inte franchiseförhållanden

specifikt. I många franchisesystem är båda parter

små företag.

Oskäliga avtalsvillkor eller hela avtalet som

är oskäligt kan jämkas av domstolar genom

tillämpning av jämkningsregeln i avtalslagen 36

§. Möjligheten att nyttja denna jämkningsregel

står öppen för såväl små som stora företag.

Domstolarnas möjlighet att tillämpa paragrafen

framgår av lagtext och förarbeten. Någon

överdriven återhållsamhet i denna fråga kan inte

konstateras.

Vad avser skiljeklausulers nyttjande i

franchisesammanhang, kan det konstateras att det

är snarare huvudregel än undantag att

skiljeprocess används för tvistelösning. Det är

dock långt ifrån alla franchisesystem som har

valt denna tvistelösningsform. Argumenten för en

skiljeprocess är snabbhet, sekretess och

sakkunskap. Snabbheten är oftast det tyngsta

argumentet, då en process i allmän domstol kan ta

allt från 18 månader till 10 år innan en laga

kraftvunnen dom föreligger. Ett skiljeförfarande

skall vara avgjort inom sex månader. Sekretessen

är oftast nödvändig med hänsyn till att tvisten

kan omfatta konceptet som så. Konceptet är

hemligt men går inte att skydda genom

immaterialrättsliga förfaranden. En tvist i

allmän domstol innebär oftast att konceptet blir

allmänt känt. Sakkunskapen uppnås genom att

parterna själva utser skiljemän. Man väljer då

någon eller några som har erfarenhet av det

specifika området som tvisten gäller.

Kostnaderna i skiljeförfarandet täcks till del

av företagarnas rättsskyddsförsäkring. Det enda

som försäkringen inte täcker är arvodet till

skiljemannen. Denna kostnad faller på förlorande

parten, en princip som den svenska lagstiftaren

har valt även i det allmänna domstolsförfarandet.

För att undvika alltför höga kostnader används

ofta det förenklade skiljeförfarandet som

administreras av Stockholms Handelskammares

Skiljedomsinstitut.

Motionären har helt rätt i att Unidroits

modellag inte har något att göra med det som

denna motion behandlar.

2.3 L282 Bestämmelser för franchise av Ingegerd

Saarinen (mp)

Motionären föreslår att ett tillägg skall göras

hos PRV för att franchiseverksamheten utveckling

skall kunna följas. Vidare föreslås att

möjligheterna att jämka oskäliga avtal mellan

näringsidkare skall utredas. Det föreslås även

ett förbud mot skiljeförfarande mellan

näringsidkare där ena parten är avsevärt mindre.

Slutligen föreslås en upplysningsplikt för

franchisegivare avseende egen solvens samt att en

marknadsundersökning skall presenteras till stöd

för konceptets lönsamhet och tillgänglig marknad

inom det upplåtna territoriet.

Motionären påstår att franchise innebär ett

avsteg från självständighetskriteriet i

näringsverksamhetsdefinitionen och att detta

kommit till stånd genom ett gruppundantag från

konkurrensreglerna. Motionären påstår vidare att

förfarandet har lockat till missbruk. Motionären

påstår att det är möjligt enligt civilrätten att

skriva bedrägliga avtal som den svagare parten

inte kan komma ur när fakta blir tillgängliga.

Svenska Franchiseföreningen anser:

Franchiseverksamhetens utveckling följs ständigt

av Svenska Franchiseföreningen. Det har

genomförts regelbundna marknadsundersökningar av

föreningen i samverkan med konsultföretagen

Effectum Franchise Management och Ernst & Young

vartannat år, under slutet av 90-talet. Under

innevarande år genomförs en totalundersökning av

Svensk Handel. Ett problem i sammanhanget är att

vissa företag definierar sin verksamhet olika.

Den av motionären föreslagna definitionen

"beroende av endast en leverantör" torde inte

lösa problemet. Många franchisesystem har många

leverantörer och hamnar då utanför denna

kategori.

Frågan om utredning av möjligheten att jämka

oskäliga avtal mellan näringsidkare har

behandlats ovan under punkt 2.2.

Även frågan om skiljeförfarande har behandlats

ovan, under punkt 2.2. Ett direkt förbud mot

skiljeförfarande torde strida mot internationella

konventioner. Av den statliga utredningen Ny lag

om skiljeförfarande (SOU 1994:81) framgår att

skiljedomsinstitutet går längre tillbaka i

historien än domstolsväsendet. Det framgår också

att tillämpningen av skiljeavgörande är en del av

den moderna rättsstaten. Att inskränka denna

möjlighet skulle placera Sverige i ett annorlunda

internationellt läge. Att definiera en

inskränkning där "den ena parten är avsevärt

mindre" skulle skapa oöverstigliga problem.

Frågan om franchisegivarens upplysningsansvar

har behandlats ovan under punkt 2.1. Svenska

Franchiseföreningen menar dock att den

amerikanska förebilden bör undvikas eftersom det

förfarandet innebär en registrering av handlingar

hos en statlig myndighet. Den europeiska vägen är

en informationsskrift som kvitteras av den

tilltänkte franchisetagaren. På så sätt kan båda

parter stödja sig på klara bevis i händelse av en

framtida process. Detta tänkta förfarande ingår i

det förslag Svenska Franchiseföreningen förväntas

anta vid årsmötet i mars 2002.

Motionärens påståenden om

självständighetskriteriet respektive

gruppundantag torde vara ett missförstånd.

Franchisegivare och franchisetagare är två

självständiga företag med franchiseavtalet som

enda bindning. Gruppundantaget behandlar olika

samarbetsformer som tillåts trots att de per

definition kan anses vara konkurrensbegränsande.

Vid tillkomsten av gruppundantag har hänsyn

tagits till vilka vinster dessa samarbetsformer

kan framkalla såväl för samarbetande parter som

för konsumenter och marknaden i övrigt. En

noggrann översyn av tidigare gällande

gruppundantag ledde till att riksdagen antog det

nu gällande gruppundantaget för vertikala avtal,

vilket blev gällande lag så sent som den 1

januari 2001

Motionärens påståenden om missbruk är okända

för Svenska Franchiseföreningen. Förhoppningsvis

framkommer dock dessa i debatten innan de läggs

till grund för en statlig utredning eller en

eventuell lagstiftning.

Motionärens påstående om möjlighet att träffa

civilrättsliga avtal torde också bygga på en

missuppfattning av innehållet i gällande rätt.

Såsom lagutskottet väl känner, kan ett avtal som

ingåtts på bedräglig grund ogiltigförklaras av

domstol eller skiljenämnd.

2.4 L332 Franchising av Lena Sandlin-Hedman

m.fl. (s)

Motionären nämner Europarådets rekommendation

från 1992 angående harmonisering av regleringen

av franchising.

Motionären påstår att franchisesystem utnyttjar

franchisetagare och att avtalen är ensidigt

utformade.

Därefter övergår motionären till att referera

Franchiseutredningens betänkande (SOU 1987:17).

Här kommenteras andra länders lagar, bristen på

uppfyllelse av kontraktsenliga förpliktelser,

behovet av en legaldefinition och jämförelse med

skyddsvärda grupper i samhäller.

Avseende konkurser och tvister inom

franchiseområdet, påstår motionären att konkurser

förekommer lika ofta som i annan

affärsverksamhet. Vidare påstår motionären att

tvister sällan uppstår eftersom franchisetagaren

inte har råd att genomföra dyra

skiljeförfaranden. Ett krav på en uppförandekod

framförs. Denna bör ha framförhandlats av såväl

franchisegivare som franchisetagare. Även Svenska

Franchiseföreningens etiska nämnd kritiseras

eftersom någon organisation som representerar

enbart franchisetagare inte är representerad i

den.

Svenska Franchiseföreningen anser:

Avseende Europarådets rekommendation kan nämnas

att svensk lagstiftning och etiska regler inom

franchising är helt harmoniserad med övriga

Europa. Vi har i Sverige, som enda lagregel där

franchising nämns, gruppundantaget för vertikala

avtal. Vidare har Svenska Franchiseföreningen

samma etiska regler som European Franchise

Federation, ett samarbetsorgan för de europeiska

franchiseföreningarna.

Det stämmer att franchiseavtal är ensidigt

utformade. Såsom tidigare beskrivits, har

franchisegivaren äganderätten till ett

affärskoncept och ett varumärke. Franchisegivaren

erbjuder andra företag att nyttja detta koncept

och varumärke mot ekonomisk ersättning. Ett

nyttjande sker helt i överensstämmelse med de

direktiv franchisegivaren meddelar. Av denna

anledning är det franchisegivaren som utformar

avtalen och ensidigt beskriver hur rättigheten

får nyttjas. Detta är inget ovanligt. Samma

förfarande sker vid uthyrning och licensiering

inom allt från sommarstugor till dataprogram.

Såsom tidigare påpekats har specifik

franchiselagstiftning införts i olika länder. Den

stora skiljelinjen går mellan s k disclosurelagar

och s k relationshiplagar. Disclosurelagar tar

sikte på tillhandahållande av information före

avtalsskrivande. Relationshiplagar tar sikte på

förhållandet mellan franchisegivare och

franchisetagare. Avseende informationen så står

Svenska Franchiseföreningen helt bakom de tankar

som bland annat framgår av Unidroits modellag.

Föreningen menar dock att problem inte finns som

motiverar en lagstiftning. Föreningen har därför

påtagit sig ansvar för förebyggande åtgärder inom

branschen genom att fastställa en checklista för

franchisegivarens informationsansvar. Avseende

förhållandet mellan franchisegivare och

franchisetagare så anser föreningen att

tillräckliga regler finns inom annan lagstiftning

för att tillgodose eventuella missbruk på

marknaden. Det påstående som framförs i motionen

att "franchisegivaren ofta inte kan uppfylla sina

kontraktsenliga förpliktelser" känner Svenska

Franchiseföreningen inte igen.

Avseende legaldefinitionen så framför Svenska

Franchiseföreningen samma åsikt som gjordes i

samband med SOU 1987:17. Det är svårt att täcka

in alla franchiseförhållanden i en och samma

definition. Det försök till definition som har

anförts i motionen, är en god början. En

legaldefinition måste dock vara heltäckande så

att det tilltänkta området täcks. En definition

som leder till att oseriösa aktörer enkelt kan

undvika att falla under tilltänkt område, är föga

givande.

Jämförelser med skyddsvärda grupper är svår.

Ett franchiseförhållande bygger på full

frivillighet. Det finns inget tvång från

någondera sidan. En tilltänkt franchisetagare har

ingen skyldighet att ingå ett

franchiseförhållande utan har avtalsfrihet att

ingå samarbete med annan.

Diskussionen om "organisationer för parterna"

är gripen ur luften. Det finns inget

partsförhållande inom franchising. Svenska

Franchiseföreningen är en ideell förening som

tillvaratar intresset för franchisesystemen att

på ett gynnsamt sätt fortsätta att bedriva

samarbetet i franchiseformen. För att säkerställa

att samarbetet sker på ett seriöst och skäligt

sätt, finns båda parter representerade i Svenska

Franchiseföreningens samtliga organ. Eftersom

franchisegivaren oftast får sin ekonomiska

ersättning baserad på franchisetagarens

omsättning, är motsättningarna parterna emellan

små. Båda strävar efter största möjliga

omsättning. Påståendet om inbjudan till

förhandlingar måste därmed avfärdas med att

Svenska Franchiseföreningen inte är en

partsorganisation och att medlemmarna inte har

givit föreningen något förhandlingsmandat.

Därutöver, såvitt Svenska Franchiseföreningen

förstår, finns ingen organisation bakom

Franchisetagarnas riksorganisation, FRO.

Föreningens ordförande, fd riksdagsmannen Stig

Gustafsson (s), har trots begäran från Svenska

Franchiseföreningen, ännu inte översänt stadgar,

medlemsförteckning, informationsblad, etc.

Motionärens påstående om frekvensen av

konkurser inom franchising kan vederläggas genom

de totalundersökningar av franchiseområdet som

Svenska Franchiseföreningen har medverkat till.

Andelen konkurser under ett nystartat bolags

första tre år är inom franchising 5 procent

jämfört med 30 procent inom nyföretagande i

allmänhet. Anledningen till den lägre siffran är

att franchiseverksamheten bygger på ett beprövat

koncept. Vidare får franchisetagaren stöd och råd

i sin verksamhet på ett sätt som en vanlig

nyföretagare sällan får.

Kritiken mot skiljeförfaranden har behandlats

ovan, under punkt 2.2. Påståendet att "så gott

som alla franchisekontrakt innehåller en

skiljedomsklausul" är inte riktig. Det är dock

mer regel än undantag. Orsakerna är de fördelar

som har beskrivits ovan.

En uppförandekod finns i form av Svenska

Franchiseföreningens Etiska regler. Dessa regler

är gemensamma för hela Europa och antagna av

European Franchise Federation. Reglerna har

antagits på årsmöte i Svenska

Franchiseföreningen. Vid årsmöte har varje

franchisesystem två röster, en för givaren och en

för tagarna. Även i Etiska nämnden är

opartiskheten fullt tillgodosedd genom att de

partsutsedda delegaterna är två från givarsidan

och två från tagarsidan.

2.5 L345 Villkoren för franchiseföretag av

Yvonne Ångström m.fl. (fp)

Motionären påstår att franchising är ett

beroendeföretagande som bedrivs efter ett s.k.

gruppundantag. Vidare påstås att företaget avstår

från självständighetsprincipen och binder upp sig

till en enda leverantör.

Bristen på registrering av franchiseföretag gör

det svårare att kartlägga verksamhetens

omfattning och hur den sköts.

Vidare påstås att gruppundantagen saknar ett

svenskt regelverk som sätter gränser, samt att

man civilrättsligt kan låsa en franchisetagare

med vitesklausuler som gör att franchiseavtalet

inte kan upphävas (sic!).

Motionären hävdar att skiljeklausuler i sig gör

det dyrt att processa samt att bevisbördan

placeras fel då franchisetagaren vill bryta

avtalet.

Svenska Franchiseföreningens etiska nämnd

berörs i motionen. Där påstås att endast

medlemmar kan vända sig till nämnden.

Motionären hänvisar till utländsk lagstiftning

och påstår att franchisegivare i USA måste "visa

upp egen solvens" och att EU har "antagit

gemensamma regler för franchise".

Motionen avslutas med en punktlista med förslag

på stärkt rättssäkerhet för franchisetagarna:

- Förhandlingsrätt för aktuella

småföretagarorganisationer.

-

· Skiljeklausuler där ena parten är avsevärt mindre

(särskilt småföretag, dvs 50 anställda).

·

· Möjlighet att jämka eller ogiltigförklara

uppenbart oskäliga avtal.

·

· Registrering av franchisetagare hos PRV.

·

· Obligatorisk skyldighet att visa solvens.

·

Svenska Franchiseföreningen anser:

Motionären har troligen missförstått vissa legala

grundstenar. Franchising är en frivillig

samarbetsform där parterna inträder i

avtalsförhållandet av egen fri vilja. Det

beroende som må finnas mellan parterna är lika

dubbelriktat som i vilket

producent-leverantör-kund-förhållande som helst.

Av termen beroendeföretagande anas en livegenskap

som på intet sätt finns i franchiseförhållanden.

Något avstående från självständighetsprincipen

föreligger inte. Vidare förekommer i de flesta

franchisesystem flera leverantörer.

Att bristen på ett register försvårar

kartläggning kan knappast motivera en

lagstiftning, än mindre en obligatorisk

registrering. Olika branschföreningar och

konsultföretag genomför marknadsundersökningar

som ger en tillräcklig kartläggning för att

kartlägga verksamhetens omfattning. Genom Svenska

Franchiseföreningen sker också uppföljning hur

franchisevärlden sköter sig.

Att "gruppundantagen [saknar] ett svenskt

regelverk som sätter gränser" är direkt

felaktigt. Som bekant så har tidigare

gruppundantag på distributionsrättens område

(däribland gruppundantaget för franchiseavtal)

ersatts av ett gruppundantag för vertikal handel

(SFS 2000:1193). Detta gruppundantag bygger på

kommissionens gruppundantag EG nr 2790/1999. Vi

har således en svensk nationell lagstiftning som

i princip är identisk med den övergripande EG-

lagstiftningen på detta område.

Grundprincipen i svensk avtalsrätt är att avtal

skall hållas. Ett avtal skall inte kunna upphävas

av endera parten utan skälig grund. Avtalslagen

reglerar klart och tydligt då avtal kan hävas

eller jämkas.

En skiljeklausul i sig kan aldrig anses

oskälig. Som brukligt är åläggs förloraren att

betala rättegångskostnaderna. Denna princip råder

även i det allmänna domstolsförfarandet.

Principen finns för att avhålla från onödiga

processer. Den som påstår något i en process

skall kunna bevisa detta. Bevisbördans placering

är densamma i skiljeprocess och i process i

allmän domstol.

Etiska nämnden står öppen för alla och envar.

Det krävs inte att franchisesystemet ifråga är

medlem i Svenska Franchiseföreningen.

I viss utländsk lagstiftning krävs att

franchisegivare skall tillkännage vissa

ekonomiska fakta. För svenska förhållanden är

detta en helt onödig åtgärd. Vi har en

offentlighetsprincip som gör det möjligt för alla

och envar att få del av ett företags

årsredovisning via PRV. Vi har möjlighet i

Sverige att ta fram en fullständig ekonomisk

genomlysning genom Upplysningscentralen (UC),

Soliditet eller annat kreditupplysningsföretag.

Motsvarande uppgifter är inte offentliga i USA,

därav behovet att lagstifta att uppgifterna skall

tillkännages i visst sammanhang.

Vad avser lagstiftningen inom EU så har vi ovan

redogjort för att de "gemensamma regler för

franchise" som antagits, är desamma som gäller

enligt nationell svensk rätt.

Slutligen skall punktlistan kommenteras:

1 Förhandlingsrätt - Varje franchisetagare tecknar

ett individuellt avtal med franchisetagaren. Det

föreligger inga kollektiva avtal.

Franchisetagaren är ofta företrädd av advokat,

jurist, ombudsman från FR eller motsvarande.

2

3 Skiljeklausuler - Många franchisegivare har

färre än 50 anställda och hamnar med denna

definition i kategorin småföretagare.

4

5 Jämkning - Med stöd av 36 § avtalslagen, finns

redan möjligheten.

6

7 Registrering - Behovet, som motiverar ett

obligatorium, finns inte.

8

9 Solvens - Med den svenska offentlighetsprincipen

saknas behovet.

10

3. Avslutning

Samtliga ovanstående motioner bygger på ett

faktamässigt undermåligt underlag. De påstådda

svårigheterna eller problemen inom franchising är

för Svenska Franchiseföreningen och dess

medlemmar helt okända eller kraftigt överdrivna.

Liksom inom all näringsverksamhet uppstår

meningsskiljaktigheter även inom

franchiseverksamhet. Än så länge har dock ingen

tvist uppstått där nu gällande svensk

lagstiftning har saknat relevanta lagrum för att

lösa tvisten.

Innan lagstiftning tillgrips måste en noggrann

analys ske huruvida ett problem över huvud taget

är för handen. Nästa steg - om problem finns -

torde vara att utröna om självsanerande åtgärder

kan och har tillgripits.

Svenska Franchiseföreningen anser inte att det

förekommer problem som motiverar en

särlagstiftning avseende franchiseverksamhet. Ett

uppmärksammat fall som lett till fem

riksdagsmotioner är inte bevis på att problem

föreligger, särskilt inte som en skiljenämnd har

avkunnat skiljedom som helt vederlägger

påståendena om problem och felaktigheter.

Svenska Franchiseföreningen kommer att införa

checklistor för franchisegivarens

upplysningsansvar och franchisetagarens

undersökningsansvar. Därmed följer vi

världstrenden och gör genom förebyggande åtgärder

lagstiftning onödig även i denna del.

Motorbranschens Riksförbund (MRF)

Motorbranschens Riksförbund har anfört:

Motorbranschens Riksförbund (MRF) är en

branschorganisation för före-tag inom bilhandel,

bilverkstäder och billackering. Av medlemmarna är

drygt 1 100 bilhandelsföretag som nästan alla har

egna verkstäder, ca 600 är allbilverkstäder och

drygt 300 är lackföretag.

Totalt finns i Sverige mer än 2 000

bilhandelsföretag och verkstäder som har avtal

med någon av biltillverkarnas generalagenter. Av

dessa företag har det stora flertalet högst 9

anställda och endast ca 400 har fler anställda.

Inom motorbranschen i övrigt finns företag som på

liknande villkor säljer bl.a. motorcyklar,

lantbruks- och entreprenadmaskiner.

Gemensamt för alla dessa företag är att de i

mycket hög grad är beroende av sina leverantörer

vilka nästan uteslutande är stora multinationella

företag. I många avseenden liknar detta beroende

det som franchisetagarna har till

franchisegivarna och vissa företag inom

bilbranschen bedriver för övrigt sin verksamhet i

former som liknar franchisetagarens.

Några för återförsäljare specifika skyddsregler

finns inte i svensk lagstiftning utan man är i

stort sett hänvisad till 36 § avtalslagen som i

vissa situationer erbjuder skydd mot oskäliga

avtalsvillkor. Ett visst skydd för

bilhandelsföretag finns också för närvarande i

det konkurrensrättsliga s.k. gruppundantaget för

bilbranschen som löper ut 2002-09-30. Detta skydd

innebär bl.a. att billeverantörerna måste

tillämpa två års uppsägningstid gentemot

återförsäljarna. Det är emellertid känt att EU-

kommissionen argumenterat för att denna typ av

skyddsregler skall tas bort i kommande

gruppundantag för bilbranschen då sådana regler

enligt kommissionen inte hör hemma i ett

konkurrensrättsligt regelverk. Således saknas

sådana skyddsregler i EU:s s.k. generella

gruppundantag som bl.a. gäller för

franchiseföretag och återförsäljare av

motorcyklar, lantbruks- och entreprenadmaskiner.

Behovet av skyddsregler för återförsäljare har

dock såvitt är känt inte ifrågasatts av

kommissionen utan endast dessas rätta plats i

lagstiftningen. Det alternativ som står till buds

är att varje EU-land prövar behovet av en sådan

lagstiftning. I vissa länder finns redan ett

sådant skydd för olika typer av återförsäljare,

som t.ex. i Tyskland där det utvecklats genom

domstolspraxis.

Den viktigaste uppgiften för den typ av

skyddsregler som ovan avses är att ge de många

små och medelstora företagen möjlighet att

planera och utveckla sin verksamhet inom ramen

för ett legalt system som i händelse av

uppsägning ger dem en skälig uppsägningstid så

att de, inte minst med hänsyn till sin personal,

under ordnade former kan förändra eller avveckla

sin verksamhet. Vidare är det rimligt att regler

införs som vid uppsägning ger

återförsäljare/franchisetagare en viss ersättning

för den marknadsupparbetning och de ännu inte

avskrivna investeringar som de gjort på begäran

av leverantören/franchisegivaren och som i annat

fall tillfaller deras av denne utsedda

efterträdare eller helt går förlorade. Vidare bör

man i en sådan lagstiftning ta in regler om

tvistlösning som ger de små företagen en reell

möjlighet att få tvister gentemot sin

leverantör/franchisegivare prövade. Här kan

nämnas att det inte saknas exempel på tvister där

en sådan regel med stor sannolikhet skulle lett

till en annan utgång. Det är i detta sammanhang

viktigt att betona att skyddet endast skall vara

till för företag som uppfyller de objektivt sett

sakliga krav som varje leverantör/franchisegivare

måste har rätt att ställa på sina

återförsäljare/franchisetagare.

En invändning som ofta görs mot en lagstiftning

av det aktuella slaget är att det råder

avtalsfrihet mellan parterna och att man därför

skall lösa alla uppkommande problemen

avtalsvägen. I praktiken är det emellertid så att

det är mycket svårt att få gehör för denna typ av

frågor i avtal mellan stora multinationella

företag å ena sidan och en grupp svenska

småföretagare å andra sidan. Det ligger också i

sakens natur att den ekonomiskt överlägsna parten

inte frivilligt släpper ifrån sig mera makt än

nödvändigt eftersom de därmed riskerar ökade

kostnader i vissa situationer. Som ett exempel

kan nämnas att den ovannämnda tvååriga

uppsägningstiden för bilåterförsäljare inte är en

produkt av förhandlingar utan en följd av

tvingande konkurrenslag.Vidare kan nämnas att

åtskilliga återförsäljare inom

motorcykelbranschen helt saknar skriftliga avtal

med vissa leverantörer och att mycket korta

uppsägningstider förekommer.

Det är MRF:s förhoppning att resultatet av

rubricerade motioner blir en lagstiftning som

tillgodoser de många små och medelstora

företagens legitima krav i de avseenden som ovan

berörts.