Bet. 2001/02:LU16

Lagutskottets betänkande

2001/02:LU16

Konsumenträttsliga frågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet närmare 50

motionsyrkanden från de allmänna motionstiderna 2000

och 2001 på det konsumenträttsliga området.

Motionsyrkandena rör bl.a. elektronisk handel, olika

former av marknadsföring, resegarantilagen,

nätverksförsäljning, god fastighetsmäklarsed,

kreditprövning och borgensåtaganden.

Med hänvisningar till bl.a. tidigare

ställningstaganden samt pågående utrednings- och

beredningsarbete föreslår utskottet att samtliga

motionsyrkanden skall avslås.

Till betänkandet har fogats tio reservationer och

fem särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Distansavtalsdirektivet

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L714 och

2000/01:T717 yrkande 11.

Reservation 1 (m)

2. E-handelsdirektivet

Riksdagen avslår motion 2001/02:L343 yrkandena

2 och 3.

Reservation 2 (m)

3. Elektronisk handel

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L720,

2000/01:U623 yrkande 4, 2000/01:T706,

2000/01:T717 yrkande 12, 2001/02:L343 yrkande 1,

2001/02:L349, 2001/02:T409 yrkande 1,

2001/02:T465 yrkande 9 och 2001/02:T466 yrkande

6.

Reservation 3 (m)

Reservation 4 (c)

4. Obeställd e-postreklam

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L609,

2000/01:L702, 2000/01: L709, 2000/01:L711,

2000/01:L719, 2001/02:L223 och 2001/02:L275.

Reservation 5 (v, c)

5. Lagstiftning mot könsdiskriminerande

reklam

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L717 och

2001/02:L350.

6. Andra åtgärder mot könsdiskriminerande

reklam

Riksdagen avslår motion 2001/02:L227.

Reservation 6 (v)

7. Reklam riktad till barn

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf274

yrkande 38, 2001/02:L362, 2001/02:K370 yrkandena

2 och 3 och 2001/02:So495 yrkande 20.

Reservation 7 (v)

8. Marknadsföring av krigsleksaker

Riksdagen avslår motion 2000/01:L716.

9. Marknadsföring av lotter

Riksdagen avslår motion 2000/01:L718.

10. Resegarantilagen

Riksdagen avslår motion 2001/02:L293.

11. Nätverksförsäljning

Riksdagen avslår motion 2000/01:L708.

Reservation 8 (kd)

12. God fastighetsmäklarsed

Riksdagen avslår motion 2000/01:L703.

13. Kreditprövning

Riksdagen avslår motion 2000/01:L713.

Reservation 9 (v)

14. Borgensåtaganden

Riksdagen avslår motion 2000/01:L710.

Reservation 10 (v)

15. Konsumentskydd för tågresenärer

Riksdagen avslår motion 2001/02:L340.

16. Barnhjälmar

Riksdagen avslår motion 2001/02:L318.

17. Betalningsfrist

Riksdagen avslår motion 2001/02:L211.

18. Konsumentbevakning av trädgårdsväxter

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ232 yrkande

1.

19. Standardiserad färgsättning av

mjölkkartonger

Riksdagen avslår motion 2000/01:L712.

Stockholm den 5 mars 2002

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Christel

Anderberg (m), Rune Berglund (s), Karin Jeppsson

(s), Henrik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),

Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv

(s), Raimo Pärssinen (s), Petra Gardos (m) och Agne

Hansson (c).

Bakgrund

Lagstiftningsarbetet på det konsumenträttsliga

området inleddes i början av 1970-talet. Sedan dess

har en lång rad lagar stiftats i syfte att skydda

konsumenterna och stärka deras rättsliga ställning

på marknaden. Den konsumenträttsliga lagstiftningen

består av dels marknadsrättsliga regler som syftar

till att skydda konsumenternas kollektiva intressen,

dels civilrättsliga regler som tar sikte på enskilda

rättsförhållanden mellan näringsidkare och

konsumenter. Därutöver har även reformer genomförts

på processrättens område i syfte att underlätta

tvistlösning på konsumentområdet.

Den centrala lagen på marknadsrättens område är

marknadsföringslagen (1995:450). Andra viktiga lagar

är produktsäkerhetslagen (1988:1604),

prisinformationslagen (1991:601), lagen (1992:1326)

om personlig skyddsutrustning för privat bruk och

lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden. På det civilrättsliga området

kan nämnas konsumenttjänstlagen (1985:716),

konsumentköplagen (1990:932), konsumentkreditlagen

(1992: 830), lagen (1992:1672) om paketresor och

fastighetsmäklarlagen (1995:400). För en närmare

redogörelse för rättsutvecklingen på det

konsumenträttsliga området hänvisas till utskottets

betänkanden 1994/95:LU32 och 1997/98: LU21.

Sedan lång tid tillbaka har, som ett viktigt

komplement till den konsumenträttsliga

lagstiftningen, utvecklats en omfattande verksamhet

inom näringslivet med s.k. egenåtgärder, som syftar

till att lösa eller förebygga olika

konsumentproblem. Flertalet av dessa egenåtgärder

har en inriktning mot god sed i marknadsföring och

förekommer bl.a. i form av branschvisa eller

branschövergripande regler samt undervisning och

information om gällande regler. Många branscher har

fortlöpande utvecklat olika program för intern

reklambevakning, reklamationshantering och

tvistlösning.

Inom EU har de konsumenträttsliga frågorna efter

hand fått allt större betydelse. Ett uttryck för

detta är att det sedan mitten av 1980-talet har

beslutats en rad olika direktiv med syfte att skydda

konsumenterna och stärka deras rättsliga ställning.

Dessa direktiv kan delas in två huvudgrupper. Den

ena gruppen består av s.k. horisontella direktiv med

allmänna bestämmelser om exempelvis prismärkning,

vilseledande reklam och produktsäkerhet. I den andra

gruppen återfinns s.k. vertikala direktiv som

reglerar olika sektorer och försäljningsmetoder,

exempelvis konsumentkrediter, s.k. time-share-avtal,

distansavtal och hemförsäljning. Därutöver finns

även annan EG-rättslig lagstiftning som i och för

sig inte har konsumentskydd som huvudsyfte, men som

ändå påverkar medlemsländernas möjligheter att

införa konsumentskyddslagstiftning på olika områden.

I början av oktober 2001 lade kommissionen fram en

grönbok om det framtida konsumentskyddet inom EU,

KOM (2001) 531. Grönboken har till syfte att

stimulera en debatt om inriktningen av den framtida

konsumentpolitiken, och kommissionen för i grönboken

fram en idé om ett mer flexibelt regelverk som

skulle kunna inrymma generella bestämmelser om god

sed på marknaden. Syftet är att sådana bestämmelser

skall kompletteras med riktlinjer och

branschöverenskommelser som utarbetas i samarbete

mellan myndigheter och branschorganisationer.

Grönboken innehåller också tankar om en effektivare

marknadsövervakning och om ett utvidgat samarbete

mellan tillsynsmyndigheterna på ett europeiskt plan.

Medlemsländernas och andras synpunkter på de idéer

och tankar som förts fram i grönboken övervägs för

närvarande inom kommissionen.

Utskottet övergår därmed till att under skilda

rubriker behandla de spörsmål som har aktualiserats

i motionerna.

2001/02

LU16

Utskottets överväganden

Elektronisk handel

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som

gäller

– distansavtalsdirektivet och

distansavtalslagen,

– e-handelsdirektivet och

– allmänna frågor om elektronisk handel.

Utskottet hänvisar till tidigare

ställningstaganden från riksdagens sida,

pågående utredningsarbete och en av regeringen

aviserad proposition med förslag till lag om

elektronisk handel. Därtill kommer att det inte

synes föreligga några avgörande motsättningar

mellan motionärerna och inriktningen på

regeringens arbete på området. Jämför

reservationerna nr 1–3 (m) och nr 4 (c).

Allmän bakgrund

Begreppet elektronisk handel (e-handel) har inte

någon klar och entydig definition. I vissa

sammanhang har e-handel använts som ett

paraplybegrepp för att täcka in alla former av

affärsaktiviteter som sker elektroniskt. En annan,

något snävare definition, som bl.a. använts i

departementspromemorian (Ds 2001:13) E-

handelsdirektivet, innebär att med elektronisk

handel avses handel med varor och tjänster på

Internet.

Elektronisk handel kan antingen vara direkt eller

indirekt. Indirekt elektronisk handel går till på så

sätt att en vara beställs via Internet, medan

betalningen sker på traditionellt sätt. Med direkt

elektronisk handel avses att beställning, betalning

och leverans av varan, exempelvis ett dataprogram,

sker på Internet. Elektronisk handel brukar också

delas in i handel mellan näringsidkare, s.k. B2B

(business to business) och handel mellan

näringsidkare och konsumenter, s.k. B2C (business to

consumer). Handeln kan ske i slutna system, där

parterna från början har identifierat sig och

träffat avtal om löpande affärer (s.k. EDI-avtal)

eller i öppna system på en webbplats på Internet. En

nyare form av elektronisk handel är mobil e-handel

(m-handel). Vid sådan handel utförs transaktionerna

från mobila terminaler såsom mobiltelefoner och

handdatorer.

Under det senaste decenniet har en lång rad olika

åtgärder vidtagits på nationell nivå, inom ramen för

det nordiska samarbetet, inom EU och i andra

internationella sammanhang i syfte att främja

framväxten av elektronisk handel. Rättsliga

frågeställningar som har uppmärksammats i dessa

sammanhang har gällt bl.a. ingående av avtal online,

lagvalsfrågor, marknadsföring, säkra

betalningssystem, elektroniska signaturer, personlig

integritet, dataskydd och beskattning. I det

följande lämnas en översiktlig redovisning av detta

arbete.

Inom FN:s handelsrättskommission, UNCITRAL, antogs

år 1996 en modellag om rättsliga aspekter på

elektronisk handel. Modellagen bygger på tanken om

s.k. funktionell ekvivalens. När IT-system fyller

samma funktion som pappersmedier skall

utgångspunkten enligt denna tanke vara att

elektroniska medier inte bör diskrimineras utan ges

samma rättsverkan som pappersdokument. I december

2001 antogs vidare en modellag om elektroniska

signaturer och för närvarande pågår arbete med att

ta fram en konvention om slutande av avtal online

som bl.a. skall bygga på 1996 års modellag.

I december 1999 beslutades inom OECD riktlinjer

för konsumentskydd vid elektronisk handel.

Riktlinjerna syftar till att säkerställa att

konsumentskyddet inte är sämre vid elektronisk

handel än vid sedvanlig butikshandel och innehåller

rekommendationer i frågor som marknadsföring, god

affärssed, betalning, information om varor och

tjänster samt tvistlösning.

Inom EU har sedan mitten av 1990-talet beslutats

en rad olika direktiv med anknytning till

elektronisk handel. Bland dessa bör nämnas direktiv

(95/46/EEG) av den 24 oktober 1995 om skydd för

enskilda personer med avseende på behandling av

personuppgifter och om det fria flödet av sådana

uppgifter (dataskyddsdirektivet), direktiv (97/7/EG)

av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid

distansavtal (distansavtalsdirektivet), direktiv

(97/66/EG) av den 15 december 1997 om behandling av

personuppgifter och skydd för privatlivet inom

telekommunikationsområdet

(teledataskyddsdirektivet), direktiv (1999/93/EG) av

den 13 december 1999 om ett gemenskapsramverk för

elektroniska signaturer, direktiv (2000/46/EG) av

den 18 september 2000 om rätten att starta och driva

affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar

samt om tillsyn över sådan verksamhet (direktivet om

elektroniska pengar), direktiv (2000/31/EG) av den 8

juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på

informationssamhällets tjänster, särskilt

elektronisk handel, på den inre marknaden (e-

handelsdirektivet) och direktiv (2001/29/EG) av den

22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av

upphovsrätt och närstående rättigheter i

informationssamhället. För närvarande pågår arbete

med ett direktiv om distansförsäljning av

finansiella tjänster och ett direktiv om

mervärdesskatt vid elektronisk handel.

När det gäller samarbetet på nordisk nivå kan

nämnas att de nordiska konsumentombudsmännen i

december 1998 beslutade ett gemensamt uttalande med

riktlinjer för konsumentskyddet vid elektronisk

handel. I riktlinjerna finns rekommendationer i

frågor som ingående av elektroniska avtal, betalning

på nätet, marknadsföring och reklamationshantering.

Utgångspunkterna för och inriktningen av arbetet

på nationell nivå finns redovisade i regeringens

skrivelse 1997/98:190 Elektronisk handel och

regeringens proposition 1999/2000:86 Ett

informationssamhälle för alla samt i

trafikutskottets av riksdagen godkända betänkanden

1998/99:TU4 Informationssamhället inför 2000-talet

och 1999/2000:TU9 Ett informationssamhälle för alla.

Distansavtalsdirektivet och distansavtalslagen

Distansavtalsdirektivet syftar till en tillnärmning

av medlemsstaternas lagar och andra författningar om

distansavtal som träffas mellan konsumenter och

näringsidkare. I artikel 2 ges den för direktivets

tillämpningsområde centrala definitionen av

distansavtal. Av definitionen framgår att det skall

vara fråga om ett avtal som ingås mellan en

näringsidkare och en konsument inom ramen för ett av

näringsidkaren organiserat system för att träffa

avtal på distans. Fram till att avtalet träffas får,

för att direktivet skall vara tillämpligt,

uteslutande användas en eller flera tekniker för

distanskommunikation. Härmed avses tekniker som kan

användas för ingående av avtal utan att parterna

samtidigt är fysiskt närvarande. Direktivet är

således inte bara tillämpligt vid elektronisk

kommunikation utan även vid kommunikation per

telefon, telefax och post. Vidare framgår av

definitionen att det skall vara fråga om avtal om

varor eller tjänster. Finansiella tjänster,

exempelvis försäkrings- och banktjänster, omfattas

inte av direktivet.

I direktivet finns bl.a. bestämmelser om

näringsidkarens informationsskyldighet, konsumentens

ångerrätt, betalning med kort och begränsningar i

användningen av vissa kommunikationsmedel.

Distansavtalsdirektivet är ett s.k. minimidirektiv

och medger således medlemsländerna att behålla eller

införa strängare regler till konsumentens förmån,

under förutsättning att dessa regler är förenliga

med gemenskapsrätten.

Direktivet är genomfört i svensk rätt genom lagen

(2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och

hemförsäljningsavtal, den s.k. distansavtalslagen,

som trädde i kraft den 1 juni 2000 (prop.

1999/2000:89, bet. LU21, rskr. 202). Som framgår av

lagens rubrik innehåller lagen även regler om

hemförsäljning. Sådana regler fanns tidigare i

hemförsäljningslagen (1981: 1361) som numera är

upphävd.

I distansavtalslagen finns bestämmelser om vilken

information som näringsidkaren skall lämna

konsumenten vid marknadsföring och när ett avtal

ingås. Lagen innehåller också regler som ger

konsumenten en ångerrätt under 14 dagar och skydd

mot lagvalsklausuler. I viss utsträckning går

distansavtalslagen längre till konsumentens förmån

än vad som följer av distansavtalsdirektivet, bl.a.

när det gäller ångerrätten.

I två motioner kritiseras distansavtalsdirektivet

och dess genomförande i svensk rätt.

Carl Bildt m.fl. (m) anför i motion 2000/01:T717

att det finns en enorm tillväxtpotential när det

gäller affärer på nätet. E-handeln går, menar

motionärerna, framåt trots att det i Sverige finns

många hinder i vägen för de företag som väljer att

bedriva sin försäljning på Internet. Motionärerna

anser att distansavtalsdirektivet och

distansavtalslagen är förlegade och att de utgör

effektiva hinder mot en öppen, gemensam inre marknad

för elektronisk handel. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att regeringen skall verka för

en reform av distansavtalsdirektivet och att

riksdagen skall ge regeringen i uppdrag att lägga

fram lagförslag som innebär att de bestämmelser i

distansavtalslagen som går utöver vad direktivet

kräver som minimum upphävs (yrkande 11).

Liknande synpunkter förs fram i motion

2000/01:L714 av Karin Falkmer (m). Motionären

kritiserar olika bestämmelser i

distansavtalsdirektivet och distansavtalslagen,

bl.a. vad gäller kraven på information från

näringsidkarens sida, lagens tillämplighet på

auktioner och konsumentens ångerrätt. Regleringen

är, anför motionären, krånglig och omotiverad och

underlättar varken för konsumenterna eller

näringsidkarna. Handel är, enligt motionären, handel

oavsett vilken metod parterna använder för att

kommunicera med varandra. I motionen begärs

tillkännagivanden om att elektronisk handel inte

skall särskiljas från annan handel i

lagstiftningshänseende (yrkande 1) och att särre-

gleringar för handel och e-handel i Sverige endast

försvårar för svensk handel och svenska konsumenter

(yrkande 2).

Som framhålls i motion 2000/01:L714 innehåller

distansavtalsdirektivet regler, bl.a. om ångerrätt

och krav på information, som ger konsumenten en

starkare rättslig ställning än vad som normalt är

fallet vid sedvanlig butikshandel. Den grundläggande

tanke som motiverat dessa bestämmelser i direktivet

är att konsumenten vid sådan handel har ett större

behov av skydd eftersom det vid distanshandel, till

skillnad från vad som normalt är fallet i en butik,

inte finns någon möjlighet att undersöka varan före

köpet. Risken för oöverlagda avtal har också ansetts

större vid distanshandel.

Från konsumenträttsliga utgångspunkter finns,

enligt utskottets mening, inte skäl till någon

allvarligare kritik mot de tankegångar som lagts

till grund för distansavtalsdirektivet. I detta

sammanhang bör även erinras om de uttalanden som

utskottet gjorde våren 2000 med anledning av

motionsyrkanden med samma inriktning som de nu

aktuella, då distansavtalslagen antogs. Utskottet

uttalade därvid i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1999/2000:LU21 att konsumenten, i likhet

med vad som gäller vid andra distansavtal,

exempelvis telefonförsäljning och

postorderförsäljning, behöver få tillräcklig

information för att kunna bedöma ett avtal och ha

möjligheter att på ett ordnat sätt frånträda ett

avtal som han eller hon ångrar. Ett gott

konsumentskydd vid distansavtal bidrar, anförde

utskottet, till att konsumenterna kan känna trygghet

och förtroende för den elektroniska handeln och

därmed lättare använda sig av den. En

distansavtalslag med ett starkt konsumentskydd

medför vidare att konsumenterna i allt större

utsträckning kommer att göra sina inköp på distans,

vilket i sin tur leder till att den fria rörligheten

för varor och tjänster underlättas – en utveckling

som enligt utskottets uppfattning i ett längre

tidsperspektiv torde ligga i såväl konsumenternas

som näringslivets intresse.

Enligt utskottets uppfattning äger dessa

uttalanden alltjämt giltighet. Utskottet kan således

inte ställa sig bakom de synpunkter som förts fram i

motion 2000/01:L714.

När det sedan gäller den i motion 2000/01:T717

framförda kritiken mot distansavtalsdirektivet och

distansavtalslagen vill utskottet nu, liksom våren

2000 i samband med behandlingen av förslaget till

distansavtalslagen, framhålla att det torde vara

ostridigt att direktivet och därmed också

distansavtalslagen inte i alla avseenden svarar mot

dagens förhållanden. I enlighet med vad som

utlovades i proposition 1999/2000:89 har regeringen

i november 2000 givit Konsumentverket i uppdrag att

göra en utvärdering av det svenska genomförandet av

distansavtalsdirektivet. Utvärderingen skall, enligt

uppdraget, ske med utgångspunkten att

konsumentskyddet skall vara gott. I utvärderingen

skall även göras en analys av lagreglernas effekter

för näringslivet, varvid effekterna för små företags

villkor särskilt skall uppmärksammas. Som ett led i

utvärderingen skall Konsumentverket följa hur lagens

bestämmelser om distansavtal efterlevs. Uppdraget

skall redovisas senast den 1 januari 2003.

Mot bakgrund av de uttalanden som utskottet gjorde

våren 2000 ser utskottet med tillfredsställelse på

det pågående utvärderingsarbetet som regeringen

initierat. Enligt utskottets uppfattning bör arbetet

inte föregripas genom något särskilt uttalande eller

annan åtgärd från riksdagens sida.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

skall avslå motionerna 2000/01:L714 och 2000/01:T717

yrkande 11.

E-handelsdirektivet

E-handelsdirektivet, som beslutades av

Europaparlamentet och rådet i juni 2000, har till

syfte att skapa en rättslig ram för att säkerställa

fri rörlighet för informationssamhällets tjänster på

den inre marknaden. Med informationssamhällets

tjänster avses i direktivet sådana tjänster som

vanligtvis utförs mot ersättning på distans på

elektronisk väg och på individuell begäran från

mottagaren. I direktivet finns bl.a. harmoniserande

regler om var en operatör skall anses etablerad,

informationsansvar mot kunder vid marknadsföring,

avtal som ingås på elektronisk väg, mellanhänders

ansvar för lagrad information, tvistlösning samt

nationella myndigheters roll.

Direktivet bygger på den s.k.

ursprungslandsprincipen. Denna princip innebär dels

att varje medlemsstat skall se till att de av

informationssamhällets tjänster som en på dess

territorium etablerad tjänsteleverantör

tillhandahåller överensstämmer med de nationella

bestämmelser som är tillämpliga i medlemsstaten,

dels att medlemsländerna inte får begränsa den fria

rörligheten för de av informationssamhällets

tjänster som har sitt ursprung i ett annat

medlemsland. Ett medlemsland får inte heller

begränsa möjligheterna att tillhandahålla

informationssamhällets tjänster genom krav på

förhandstillstånd eller liknande. Medlemsländerna

skall också se till att deras rättssystem tillåter

att avtal ingås på elektronisk väg och att de

rättsliga krav som är tillämpliga på avtalsprocessen

varken skapar hinder för användningen av avtal på

elektronisk väg eller medför att sådana avtal

frånkänns giltig verkan på grund av att de kommit

till på elektronisk väg. Eventuella formkrav som kan

hämma utvecklingen av elektroniska avtal bör

således, enligt vad som föreskrivs i direktivet,

upphävas. Direktivet skulle vara genomfört senast

den 17 januari 2002.

Regeringen har aviserat en proposition i ämnet

till senare delen av mars 2002.

I en motion aktualiseras två specifika frågor vad

gäller direktivets genomförande i svensk rätt,

nämligen mellanhänders straffrättsliga ansvar för

olaglig information och behovet av särskilda

rättsliga procedurer för att avlägsna sådan

information. Som en allmän bakgrund till

ifrågavarande motionsspörsmål bör upplysas följande.

I artiklarna 12–14 finns särskilda bestämmelser om

mellanhänders ansvar för information som överförs

eller lagras. I huvudsak innebär dessa bestämmelser

att mellanhänder som bedriver vissa typer av

verksamhet av rent teknisk karaktär, nämligen

vidarebefordring av information (s.k. mere conduit),

överföring av information (s.k. cashning) och

lagring av information (värdtjänster), inte skall

kunna göras ansvariga för sådan information som de

vidarebefordrar eller lagrar. I artikel 14 lämnas

öppet för medlemsländerna att inrätta särskilda

förfaranden för att avlägsna olaglig information

eller på annat sätt göra den oåtkomlig. Vad som

närmast åsyftas i artikeln är s.k. notice and

takedown-regler. Sådana regler syftar till att

teleoperatörer och andra mellanhänder utan risk för

skadeståndsskyldighet skall kunna avlägsna olaglig

information samtidigt som den tjänstemottagare som

tillhandahållit informationen ges möjlighet att få

informationen återställd. I sista hand får domstol

avgöra frågan.

Christel Anderberg m.fl. (m) anser i motion

2001/02:L343 att det, med hänsyn till den enorma

mängd information som hanteras av de företag som

fungerar som mellanhänder, inte finns någon rimlig

möjlighet för dessa företag att kunna garantera att

tjänsterna är helt fria från olagligt material. Av

den anledningen är det, menar motionärerna, av

största vikt att lagregleringen på området fråntar

mellanhänderna ansvaret för eventuellt olagligt

material. Om det inte införs särskilda bestämmelser

som uttryckligen begränsar det straffrättsliga

ansvaret finns det, anförs det i motionen, en

påtaglig risk för att en mellanhand kan åläggas

ansvar även i de fall där han eller hon hade

åtnjutit ansvarsfrihet i andra medlemsländer, vilket

enligt motionärerna skulle innebära att svenska

teleoperatörer missgynnas i förhållande till

konkurrenter som är etablerade på andra håll inom

EU. I motionen begärs ett tillkännagivande i

enlighet med vad som anförts om implementeringen av

e-handelsdirektivet och dess konsekvenser för

ansvarsbegränsningar för otillåtet material (yrkande

2). I motionen argumenteras också för att man

allvarligt bör överväga att införa notice and take

down-procedurer i svensk rätt. Motionärerna anser

att införandet av sådana procedurer skulle innebära

ett effektivt medel för att få bort otillåtet

material från Internet, utan att mellanhänderna

behöver åläggas ansvar för att bedöma huruvida ett

visst material är lagligt eller ej. Ett sådant

system bör, enligt vad som anförs i motionen,

administreras inom ramen för rättsväsendet eller av

en betrodd tredje man. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet med vad som anförts om

procedurer för notice and take down (yrkande 3).

Utskottet anser att riksdagen inte nu bör föregripa

den aviserade propositionen om elektronisk handel.

Utskottet föreslår därför att motion 2001/02:L343

yrkandena 2 och 3 skall avslås.

Allmänna frågor om e-handel

I motion 2000/01:U623 av Bo Lundgren m.fl. (m) tas

upp en rad olika frågeställningar som rör

elektronisk handel. Motionärerna anser att den

elektroniska handeln kan bidra till många

välfärdsvinster. Det är därför viktigt att

förutsättningar skapas för en effektiv elektronisk

handel. Eftersom sådan handel i stor utsträckning är

internationell är det, menar motionärerna, av

största vikt att EU deltar i och försöker påverka

regelutvecklingen i det internationella samarbetet.

I motionen anförs att det behövs ett förbättrat

skydd av immateriella tillgångar, bl.a.

programvaror. En annan viktig förutsättning för e-

handelns utveckling är att människor känner tilltro

till de elektroniska handelssystemen och upplever

att transaktionerna är säkra. Därutöver är det,

anförs det i motionen, också viktigt att det görs en

översyn av den lagstiftning som reglerar beskattning

och affärstransaktioner så att det inte råder någon

oklarhet vad som gäller vid e-handel. Regleringen

får inte heller ställa upp onödiga hinder för

handeln. I motionen begärs ett tillkännagivande i

enlighet med vad som anförts om e-handel (yrkande

4).

I motion 2000/01:T706 av Kenneth Lantz (kd)

framhålls att e-handeln fortfarande lider av

barnsjukdomar, bl.a. vad gäller brister i säkerhet

vid betalning på Internet och oklara

beskattningsregler. Motionären anser att regeringen

skall ta initiativ till en fortsatt utveckling av

säkerheten inom e-handeln och till att frågan om

moms och annan beskattning på e-handelsområdet får

en rimlig lösning. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Eva Flyborg m.fl. (fp) anför i motion 2001/02:T409

att det finns en rad olika konsumentfrågor av

utpräglad Internetkaraktär. Enligt motionärerna är

det en brist att det i dag saknas en myndighet som

tar ett helhetsgrepp på dessa frågor. Motionärerna

föreslår därför att regeringen skall inrätta en

sådan myndighet, som efter en tid kan gå upp i och

bli en del av Konsumentverket. I motionen framhålls

att e-handeln inte fått den utveckling som man

förväntat sig, vilket kan förklaras med att

konsumenterna inte litar på att allt går rätt till,

exempelvis vid betalning på Internet. För att

konsumenterna skall kunna känna förtroende för e-

handeln bör, anför motionärerna, Konsumentverket

eller den i motionen föreslagna nya myndigheten ges

i uppdrag av regeringen att se över företagens e-

handelsfunktioner, stimulera till bättre

näthandelsetik och, om möjligt, utarbeta ett

certifieringssystem för näthandelsföretag. I

motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med

det anförda (yrkande 1).

Liknande synpunkter förs fram i motion

2000/01:L720 av Göte Wahlström m.fl. (s).

Motionärerna framhåller att en konsument som handlar

på Internet är relativt oskyddad eftersom det är

svårt att bedöma ett e-handelsföretags seriositet.

Den oro som konsumenterna känner när det gäller

frågor som betalning och varuinformation är således,

anser motionärerna, en bidragande orsak till att

Internethandeln inte utvecklats så snabbt som många

trodde att den skulle göra. Med införande av

digitala signaturer och distansavtalslagen kommer

dock handeln att öka. En viktig aspekt på

konsumentskyddet vid e-handel är, menar

motionärerna, att konsumentens hemlands lagstiftning

är tillämplig på handeln. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet med vad som anförts om

lagstiftning vid Internethandel.

Ett motsvarande yrkande finns i motion

2001/02:L349 av Göte Wahlström m.fl. (s).

I motion 2001/02:T466 av Johnny Gylling m.fl. (kd)

anförs att Sverige som första land har fastställt en

standard för elektronisk identifiering som har väckt

stor uppmärksamhet utomlands. Enligt vad som anförs

i motionen kvarstår dock en del problem att lösa när

det gäller hanteringen av certifikat och begreppet

underskrift i lagstiftningen. Motionärerna begär ett

tillkännagivande som går ut på att regeringen bör

påskynda arbetet med elektroniska signaturer

(yrkande 6).

I motion 2001/02:T465 av Sven Bergström m.fl. (c)

anser motionärerna att det utökade utbudet av

offentlig service på Internet ställer stora krav på

säkerheten. Med ett elektroniskt identitetskort,

s.k. smarta kort, kan således varje medborgare på

ett tillförlitligt sätt sköta sina kontakter med

myndigheter och i andra sammanhang. På så sätt kan,

menar motionärerna, handlingar och meddelanden

undertecknas elektroniskt och handlingars äkthet

styrkas. I motionen begärs ett tillkännagivande om

att regeringen bör verka för att Sverige skall

påbörja ett arbete med elektroniska identitetskort

(yrkande 9).

I motion 2000/01:T717 av Carl Bildt m.fl. (m)

påpekas att det i dagsläget finns en mängd olika

dokumentbegrepp. I vissa fall kräver lagstiftningen

en fysisk handling med egenhändig namnteckning,

trots att avtal, formulär och transaktioner numera i

många fall förekommer i digital form. För att

säkerställa att digitala urkunder skall kunna

användas, bör lagstiftningen skydda innehållet i

stället för bäraren av informationen. Motionärerna

menar att det är viktigt att det inte skapas olika

system för agerande i den digitala världen

respektive den fysiska världen. I motionen begärs

ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförts

om digitala och fysiska dokument (yrkande 12).

I motion 2001/02:L343 av Christel Anderberg m.fl.

(m) anförs att det behövs ett regelverk som ger god

förutsebarhet och rättssäkerhet på marknaden för att

den potential som finns i e-handeln skall kunna tas

till vara. Det är enligt motionärerna av stor vikt

att de regler som införs i Sverige inte är mer

omfattande eller strängare än i övriga

medlemsländer, eftersom detta skulle inverka menligt

på konkurrensen. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 1).

Som nämnts i det föregående överlämnade regeringen i

juli 1998 skrivelse 1997/98:190 Elektronisk handel

till riksdagen. Avsikten med skrivelsen var att

lämna en sammanhållen översikt över de olika frågor

som berörs av den snabba utvecklingen av elektronisk

handel och att redogöra för regeringens principiella

inställning i dessa frågor. I skrivelsen framhölls

bl.a. behovet av ett effektivt regelverk som en av

de främsta förutsättningarna för att främja

utvecklingen och utbredningen av elektronisk handel.

Det ansågs viktigt att relevanta författningar sågs

över och ändrades för att bättre passa till den nya

utvecklingen. Målet skulle vara att undanröja

eventuella oklarheter samt att se till att

befintliga regler inte onödigtvis hindrar

möjligheterna att bedriva elektronisk

affärsverksamhet. Vidare underströk regeringen i

skrivelsen att de regler som gäller för traditionell

handel i huvudsak torde kunna användas även vid

elektronisk handel och att regelverket i största

möjliga utsträckning skulle förhålla sig neutralt

till den teknik som används. Regeringen poängterade

också att hög säkerhet var av största vikt för

handeln samt att det är viktigt att det klart

framgår vilka regler som gäller, inge minst inom den

globala handeln. Utvecklingen av den elektroniska

handeln borde, ansåg regeringen, primärt drivas av

marknadens aktörer och reglering skall endast

tillgripas när branschstandarder och avtal inte är

tillräckligt. Statens uppgift borde

sammanfattningsvis vara att verka för ett effektivt

regelverk, en samordning av offentliga aktiviteter

och en tillgänglig och säker infrastruktur.

Riksdagen hade inget att erinra mot vad regeringen

anfört i skrivelsen (bet. 1998/99:TU4, rskr. 149).

Regeringen lade i mars 2000 i proposition

1999/2000:86 Ett informationssamhälle för alla fram

förslag till mål, inriktning och prioritering för

IT-politiken. I propositionen föreslogs att det IT-

politiska målet skulle vara att Sverige som första

land blir ett informationssamhälle tillgängligt för

alla. I propositionen lades även fram ett

handlingsprogram i vilket regeringen, under

rubrikerna Tillit till IT, Kompetens att använda IT

och Tillgänglighet till informationssamhällets

tjänster, redovisade ett antal insatser och konkreta

handlingslinjer för det fortsatta arbetet på

området. Vad gäller tillit till IT angavs i

propositionen att regeringen prioriterat tre olika

områden, nämligen skydd mot informationsoperationer,

ett säkrare Internet samt elektroniska signaturer

och annan säkerhetsteknik.

Vad särskilt gäller elektronisk handel anfördes i

propositionen att de mål som angetts i 1998 års

skrivelse om elektronisk handel alltjämt var

aktuella. Enligt regeringens bedömning var

elektronisk handel således ett viktigt medel för att

öka tillväxten. Statens roll borde vara att följa

utvecklingen samt att vid behov införa lagreglering

där det visar sig behövas. I fall där lagreglering

är nödvändig borde denna, enligt regeringens

bedömning, vara internationellt baserad och

teknikneutral. I propositionen anfördes vidare att

regeringen avsåg att verka för att informationen

kring och förtroendet för elektronisk handel ökade

bland konsumenter samt små och medelstora företag.

Trafikutskottet ställde sig i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1999/2000:TU9 bakom regeringens

förslag (rskr. 256).

I sammanhanget kan även nämnas att regeringen i

april 2001 tillkallat en särskild utredare med

uppgift att se över de politiska målen inom området

för elektronisk kommunikation. Utredaren skall

analysera lagstiftningen inom området och föreslå

sådan ny lagstiftning som behövs, med inriktning på

en horisontell och samordnad reglering av

elektronisk kommunikationsinfrastruktur och

elektroniska kommunikationstjänster (dir. 2001:32).

Utredningen, som antagit namnet Utredningen avseende

ny lagstiftning och myndighetsorganisation inom

området för elektronisk kommunikation, skall

redovisa sitt uppdrag senast den 1 april 2002.

Därutöver kan erinras om att regeringen den 24

januari 2002 tillsatt en arbetsgrupp med uppdrag att

se över de formkrav i lagar och förordningar som

förhindrar elektronisk dokument- och

ärendehantering. Syftet med arbetsgruppens arbete är

att göra det möjligt för medborgarna i sina

myndighetskontakter använda sig av digitala

signaturer som fullgod ersättning för namn-

underskrifter.

Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan

utskottet inte finna att det föreligger någon

avgörande motsättning mellan motionsönskemålen och

regeringens synsätt på de aktuella frågorna.

Motionsspörsmålen knyter också nära an till frågor

som kan förväntas bli föremål för närmare behandling

i den aviserade propositionen med förslag till

lagstiftning i syfte att genomföra e-

handelsdirektivet. Inte heller i nu aktuella

avseenden bör den kommande behandlingen av

propositionen föregripas av några uttalanden från

riksdagens sida.

Med det anförda föreslår utskottet

att motionerna 2000/01:L720,

2000/01: U623 yrkande 4,

2000/01:T706, 2000/01:T717 yrkande

12, 2001/02:L343 yrkande 1,

2001/02:L349, 2001/02:T409 yrkande

1, 2001/02:T465 yrkande 9 och

2001/02:T466 yrkande 6 skall avslås.

Obeställd reklam

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på införande av s.k.

opt in vid marknadsföring via elektronisk

post bör avslås. Utskottet hänvisar till

pågående lagstiftningsarbete inom EU. Därtill

kommer att inriktningen på regeringens arbete

på området ligger väl i linje med

motionsönskemålen, och att utskottet

förutsätter att regeringen vidhåller den

inslagna linjen. Jämför reservation nr 5 (v,

c).

Allmän bakgrund

Med obeställd reklam avses reklam som förs vidare

till mottagaren utan att denne varit aktiv för att

få reklamen eller utan att genom sitt tidigare

uppträdande får anses ha visat något intresse för

den.

Det finns i huvudsak två olika modeller när det

gäller att reglera under vilka förutsättningar

obeställd reklam är tillåten. Den ena modellen, s.k.

opt in, innebär att obeställd reklam är förbjuden om

inte mottagaren i förväg har begärt att få reklamen

eller i vart fall accepterat den. Den andra

modellen, opt out, innebär motsatsen. Enligt opt out

är det alltså tillåtet att sända reklamen så länge

mottagaren inte uttryckligen har motsatt sig det. En

opt out-reglering brukar ofta vara förenad med ett

register dit mottagaren i förväg kan anmäla att han

eller hon inte vill ha viss reklam i fortsättningen.

Gällande rätt

Bestämmelser på EU-nivå som gäller obeställd reklam

finns i bl.a. direktiv 95/46/EG av den 24 oktober

1995 om skydd för enskilda personer med avseende på

behandling av personuppgifter och om det fria flödet

av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet), direktiv

97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av

personuppgifter och skydd för privatlivet inom

telekommunikationsområdet

(teledataskyddsdirektivet), direktiv 97/7/EG av den

20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal

(distansavtalsdirektivet) och direktiv 2000/31/EG

av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på

informationssamhällets tjänster, särskilt

elektronisk handel, på den inre marknaden (e-

handelsdirektivet).

I teledataskyddsdirektivets artikel 12 föreskrivs

i punkt 1 att användning av automatiska

uppringningssystem utan mänsklig medverkan och

telefax för direktmarknadsföring endast får tillåtas

i fråga om abonnenter som i förväg har gett sitt

samtycke, dvs. opt in. När det gäller användning av

andra teletjänster för direktmarknadsföring,

exempelvis telefon och elektronisk post, ges

medlemsländerna i punkt 2 en möjlighet av välja

mellan opt in och opt out.

Motsvarande bestämmelser i distansavtalsdirektivet

finns i artikel 10. Enligt punkt 1 förutsätter en

leverantörs användning av automatiska

uppringningssystem utan mänsklig betjäning och

telefax att konsumenten har givit sitt samtycke i

förväg medan det i punkt 2 föreskrivs att

medlemsstaterna skall säkerställa att andra tekniker

för distanskommunikation än de som anges i punkt 1

och som möjliggör individuell kommunikation endast

får användas när konsumenten inte klart motsätter

sig det. Enligt artikel 14 får medlemsländerna dock,

för att säkerställa en högre skyddsnivå för

konsumenten på det område som omfattas av

direktivet, anta eller behålla strängare

bestämmelser än vad som följer av direktivet, under

förutsättning att dessa bestämmelser är förenliga

med gemenskapsrätten.

Artikel 12 teledataskyddsdirektivet och artikel 10

distansavtalsdirektivet är genomförda i svensk rätt

genom 13 a § marknadsföringslagen (1995:450), som

trädde i kraft den 1 maj 2000 (prop. 1999/2000:40,

bet. LU13, rskr. 163). Enligt paragrafens första

stycke får en näringsidkare vid marknadsföring till

fysiska personer använda telefax eller sådana

uppringningsautomater eller andra liknande

automatiska system för individuell kommunikation som

inte betjänas av någon enskild bara om den fysiska

personen samtyckt till det på förhand, dvs. opt in.

Av andra stycket följer att näringsidkaren får

använda andra metoder för individuell kommunikation

på distans om inte den fysiska personen tydligt

motsatt sig att metoden används, således opt out.

I dataskyddsdirektivet finns i artiklarna 6, 7,

10, 11 och 14 regler om insamling och behandling av

personuppgifter, exempelvis e-postadresser i samband

med direktmarknadsföring med e-post. Direktivet är i

dessa delar genomfört i svensk rätt genom bl.a. 10

och 11 §§ personuppgiftslagen (1998:204). Av 11 §

följer att personuppgifter inte får behandlas för

ändamål som rör direkt marknadsföring, om den

registrerade hos den personuppgiftsansvarige

skriftligen har anmält att han eller hon motsätter

sig sådan behandling.

I e-handelsdirektivet finns inga bestämmelser som

reglerar under vilka förutsättningar e-postreklam är

tillåten. I stället framgår av en bilaga till

direktivet att den s.k. ursprungslandsprincipen är

tillämplig på frågan. Däremot föreskrivs i artikel 7

att de medlemsländer som tillåter icke begärda

kommersiella meddelanden via elektronisk post skall

säkerställa att sådana meddelanden är klart och

tydligt identifierbara som sådana så snart

mottagaren tar emot dem. Vidare följer av artikeln

att medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att se

till att tjänsteleverantörer som sänder icke begärda

kommersiella meddelanden per elektronisk post

regelbundet kontrollerar och respekterar de register

där fysiska personer som inte önskar erhålla sådana

meddelanden kan registrera sig.

Egenåtgärder

Inom näringslivets egenåtgärdssystem har genomförts

en rad åtgärder som rör obeställd reklam. Som

exempel på sådana åtgärder kan nämnas att

Internationella Handelskammaren år 1998 antagit

regler för direktmarknadsföring, som bl.a. innebär

att annonsörer och marknadsförare skall respektera

konsumenters önskan att inte utsättas för viss typ

av direktmarknadsföring genom att använda befintliga

spärregister.

Internationella Handelskammaren har också utfärdat

regler för marknadsföring via Internet. Enligt dessa

regler skall annonsörer och marknadsförare inte

sända obeställd reklam till mottagare som har angett

att de inte önskar ta emot sådan reklam. Det skall

tydligt framgå av ej begärt reklam- och

marknadsföringsmaterial att materialet är av

kommersiell natur och vem annonsören eller

marknadsföraren är. Mottagaren skall också

tillhandahållas en s.k. pånätsfunktion som gör det

möjligt för denne att meddela att han eller hon

fortsättningsvis inte vill bli kontaktad. –

Motsvarande gäller enligt den uppförandekod som

FEDMA (Federation of European Direct Marketing

Association) har antagit.

Som nämnts i det föregående är en opt out-

reglering ofta kombinerad med ett spärregister eller

någon liknande funktion som möjliggör för en

mottagare att i förväg kunna avböja obeställd

reklam. År 1993 träffades en överenskommelse mellan

Konsumentverket, Posten och SWEDMA (Swedish Direct

Marketing Association) som innebär att konsumenter

som så önskar skall slippa få oadresserad reklam i

sina brevlådor under förutsättning att detta anges

på brevlådan. Den som inte önskar direktadresserad

reklam med post kan, enligt samma överenskommelse,

anmäla detta till Statens personadressregister

(SPAR), som gör en anmärkning om detta i registret.

Efter en överenskommelse mellan bl.a. Posten,

Svenska Postorderföreningen och Annonsörföreningen

inrättades år 1998 ytterligare två spärregister,

NIX-tele och NIX-reklam, dit konsumenter kan anmäla

att det inte vill ha direktadresserad reklam eller

reklamerbjudanden per telefon.

För närvarande finns, såvitt utskottet är bekant,

i Sverige inte något fungerande spärregister för

obeställd reklam via elektronisk post. Enligt vad

utskottet har erfarit har man emellertid inom SWEDMA

nyligen byggt upp ett sådant register som skall vara

anslutet till ett spärregister i USA som drivs av

DMA-USA (Direct Marketing Association). Det svenska

registret är, enligt uppgift från SWEDMA, färdigt

att sättas i drift. Så har dock ännu inte skett i

avvaktan på resultatet av pågående

lagstiftningsarbete på området.

Pågående lagstiftningsarbete inom EU

År 1998 inledde kommissionen en översyn av den

samlade gemenskapslagstiftningen på teleområdet.

Översynen omfattade inte bara den renodlade

telemarknaden utan även annan elektronisk

kommunikation. Kommissionen redovisade översynen

hösten 1999 i ett meddelande, KOM (1999) 539.

Meddelandet innehöll även förslag till huvudpunkter

i ett nytt regelverk för infrastruktur för

elektronisk kommunikation och tillhörande tjänster.

På grundval av översynen lade kommissionen den 12

juli 2000 fram ett paket med förslag till nytt

regelverk för elektroniska kommunikationer.

Lagstiftningspaketet innehöll bl.a. ett förslag till

direktiv om behandling av personuppgifter och skydd

för privatlivet inom sektorn för elektronisk

kommunikation, KOM (2000) 385, det s.k.

komdatadirektivet.

Syftet med komdatadirektivet är att det skall

ersätta teledataskyddsdirektivet och att regelverket

skall bli mer teknikneutralt. Integritetsskyddet för

användare av allmänt tillgängliga elektroniska

telekommunikationstjänster skall också förbättras.

När det gäller obeställd reklam och annan icke

begärd kommunikation till fysiska personer innebär

kommissionens förslag opt in vid användning av

elektronisk post, telefax och automatiska

uppringningssystem utan mänsklig medverkan. I fråga

om andra kommunikationsmetoder, exempelvis telefon,

föreslås en möjlighet för medlemsländerna att välja

mellan opt in och opt out (artikel 13).

Vid den första läsningen i Europaparlamentet

antogs vid plenarsammanträdet den 13 november 2001

ett betänkande från utskottet för medborgerliga fri-

och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor i

vilket föreslås opt in vid användning av automatiska

uppringningssystem utan mänsklig medverkan, telefax

och s.k. SMS, dvs. mobiltelefonitjänster för korta

textmeddelanden. Vad gäller övriga metoder för

kommunikation, bl.a. e-post, innebär parlamentets

ställningstagande en valmöjlighet mellan opt in och

opt out.

Rådet kom den 6 december 2001 överens om en

gemensam ståndpunkt som innebär opt in vid

användning av automatiska uppringningssystem utan

mänsklig medverkan, elektronisk post (inklusive SMS)

och telefax. I övrigt innebär förslaget en

valmöjlighet för medlemsländerna. Vad gäller

elektronisk post innebär förslaget därutöver s.k.

soft opt in, som innebär att det är tillåtet att

sända obeställd reklam även utan medgivande i

förväg, under förutsättning att näringsidkaren fått

mottagarens e-postadress direkt från denne i samband

med ett tidigare köp av en produkt eller tjänst.

I ett yttrande den 30 januari 2002 har

kommissionen ställt sig bakom rådets gemensamma

ståndpunkt.

Direktivförslaget är för närvarande föremål för

den andra läsningen i Europaparlamentet. Det går

inte i dag att säga när ett färdigt direktiv kan

föreligga.

Motionerna

I ett tiotal motionsyrkanden begärs

tillkännagivanden som alla i huvudsak går ut på att

13 a § marknadsföringslagen skall ändras på så sätt

att nu gällande opt out ersätts med opt in när det

gäller obeställd reklam via elektronisk post.

Majléne Westerlund Panke (s) anför i motion

2000/01:L609 att det bör vara förbjudet att sända

reklam med hjälp av elektronisk post till andra

mottagare än de som skriftligen har godkänt

mottagandet av denna typ av meddelanden. Motionären

begär ett tillkännagivande i enlighet härmed.

Barbro Feltzing (mp) begär i motion 2000/01:L702

ett tillkännagivande om att regeringen skall ges i

uppdrag att tillkalla en utredning med uppdrag att

föreslå en lagändring som innebär att all oönskad

reklam som sänds på mottagarens bekostnad skall vara

förbjuden (yrkande 1). Motionären begär också ett

tillkännagivande om att regeringen skall ges i

uppdrag att lägga fram ett förslag till ändring i

marknadsföringslagen som innebär att nu gällande opt

out ersätts med opt in (yrkande 2). För det fall

yrkandena 1 och 2 inte vinner bifall yrkar

motionären att regeringen skall se till att ett

nationellt spärregister snarast upprättas (yrkande

3).

Motsvarande yrkanden framförs i motion

2001/02:L223 av Barbro Feltzing (mp).

Carina Hägg (s) anser i motion 2000/01:L709 att

konsumenter som är intresserade av såväl

pappersreklam som e-postreklam borde få reklamen

genom ett aktivt val medan övriga hushåll borde få

slippa reklam. Ett alternativ vore, enligt

motionären, att man inrättar ett register dit man

kan anmäla att man inte önskar e-postreklam. I

motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med

det anförda.

I motion 2000/01:L711 av Tanja Linderborg m.fl.

(v) argumenteras för en opt in-lösning, och

motionärerna begär ett tillkännagivande om att

regeringen skall återkomma till riksdagen med ett

lagförslag som innebär förbud mot oönskad reklam i

form av elektroniska massutskick.

Även Sven Bergström (c) begär i motion

2000/01:L719 ett tillkännagivande om lagändringar

som innebär att opt in införs i fråga om elektronisk

post.

Kjell Eldensjö m.fl. (kd) yrkar i motion

2001/02:L275 att riksdagen skall ompröva sitt beslut

från våren 2000 och ändra marknadsföringslagen på så

sätt att opt in införs i stället för opt out för

obeställd reklam via elektronisk post.

Tidigare ställningstaganden

I departementspromemorian (Ds 1999:35) Ändringar i

marknadsföringslagen (1995:450) föreslogs en

bestämmelse om obeställd reklam som innebar att en

näringsidkare vid marknadsföring till en konsument

inte fick använda telefax, elektronisk post eller

automatiska uppringningsautomater om inte

konsumenten medgett detta på förhand, dvs. opt in. I

fråga om övriga metoder för distanskommunikation

föreslogs opt out.

I proposition 1999/2000:40 Obeställd reklam, m.m.

frångick regeringen förslaget i

departementspromemorian såvitt gäller elektronisk

post. I stället för opt in föreslogs således opt

out. Som skäl för sitt ställningstagande i fråga om

elektronisk post hänvisade regeringen bl.a. till att

den internationella prägeln på denna typ av reklam,

till skillnad från vad som gällde telefonreklam,

gjorde det svårare att finna fungerande system som

verkligen gav mottagaren ett erforderligt skydd. En

opt in-lösning skulle således, menade regeringen,

inte vara särskilt verkningsfull och dessutom

sannolikt innebära konkurrensfördelar för utländska

företag gentemot svenska företag och riskera att den

tekniska utvecklingen på ett expansivt område

hämmades. Det kunde visserligen inte, anfördes det i

propositionen, anses förenligt med en aktiv

konsumentpolitik att lämna frågan oreglerad, vilket

i praktiken skulle bli följden av en opt out-lösning

utan spärregister. Problemen med obeställd reklam

var dock, enligt regeringens uppfattning, inte så

påtagliga i Europa att det kunde anses vara

nödvändigt att ta till mer ingripande

lagstiftningsåtgärder. Inte heller kunde sådana

allvarliga problem förutses som krävde en opt in-

lösning i preventivt syfte.

Mot denna bakgrund fann regeringen att övervägande

skäl talade för opt out såvitt gällde marknadsföring

via elektronisk post. Denna lösning borde dock,

anfördes det vidare i propositionen, i praktiken

vara villkorad av att ett nationellt spärregister

kunde byggas upp och etableras. Regeringen gav

därför, i samband med att propositionen överlämnades

till riksdagen, Konsumentverket i uppdrag att, efter

diskussioner med företrädare för näringslivet,

utreda förutsättningarna för och möjligheterna med

ett av näringslivet upprättat och administrerat

spärregister. Regeringen anförde slutligen i

propositionen att man hade för avsikt att noga följa

utvecklingen på området. Om det därvid skulle visa

sig att utvecklingen gick i en riktning mot följder

som är negativa för konsumenterna eller att det i

propositionen förutskickade spärregistret bedömdes

sakna utsikter att bli genomfört på ett effektivt

och ändamålsenligt sätt var regeringen beredd att ta

initiativ till de lagstiftningsåtgärder som kunde

anses vara nödvändiga.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen väcktes

ett antal motionsyrkanden med krav på ändringar i

regeringens lagförslag som innebar införande av opt

in även vid marknadsföring via elektronisk post och

telefon. Utskottet konstaterade därvid i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1999/2000:LU13 att det

visserligen kunde anföras skäl både för och emot den

lösning som regeringen föreslagit. Vid en samlad

bedömning fann dock utskottet, i huvudsak med

hänvisning till de skäl som regeringen åberopat, att

övervägande skäl talade för regeringens förslag. Vad

särskilt gällde reklam via elektronisk post

underströk utskottet emellertid nödvändigheten av

att opt out-lösningen snarast kompletterades med ett

funktionellt nationellt spärregister som på ett

enkelt och effektivt sätt gjorde det möjligt att

avstå från att ta emot fortsatt reklam. En opt out-

lösning utan spärregister skulle nämligen i

praktiken innebära att frågan lämnades oreglerad,

vilket enligt utskottets mening inte var förenligt

med en aktiv konsumentpolitik.

Utskottet förutsatte därför att regeringen såg

till att utredningsarbetet inom Konsumentverket

bedrevs skyndsamt och att ett konkret förslag till

nationellt spärregister kunde redovisas för

riksdagen senast under första halvåret 2001. Det var

även angeläget att regeringen i det fortsatta

utredningsarbetet särskilt uppmärksammade

möjligheterna att på ett internationellt plan

utforma spärregister som gjorde det möjligt för

svenska konsumenter att avstå även från sådan

obeställd reklam via elektronisk post som riktas mot

svenska konsumenter från företag och näringsidkare.

Med det anförda tillstyrkte utskottet

sammanfattningsvis regeringens lagförslag och

avstyrkte motionsyrkandena.

Som redovisats i det föregående fick

Konsumentverket våren 2000 i uppdrag att utreda

möjligheterna att inrätta ett nationella

spärregister för e-postreklam. Konsumentverket

redovisade sitt uppdrag hösten 2000 i rapporten

Spärregister för e-postreklam (rapport 2000:21). I

rapporten konstateras sammanfattningsvis att det i

dagsläget inte är möjligt att inrätta ett effektivt

spärregister som i längden har konsumenternas

förtroende. I stället föreslår Konsumentverket att

det bör införas ett förbud mot att sända e-

postreklam till dem som inte i förväg samtyckt till

reklamen.

Utskottets ställningstagande

Mot bakgrund av vad som har redovisats i det

föregående kan utskottet konstatera att

motionsspörsmålen har ett direkt samband med det nu

pågående lagstiftningsarbetet inom EU med anledning

av kommissionens förslag till komdatadirektiv.

Möjligheterna att lagstifta på nationell nivå på

området är således i hög grad beroende av detta

lagstiftningsarbete, ett resultat som därför bör

avvaktas innan utskottet är berett att överväga

någon lagändring.

Enligt vad utskottet erfarit har regeringen under

den alltjämt pågående beredningen av

direktivförslaget inom EU:s institutioner ställt sig

bakom kommissionens och rådets förslag när det

gäller frågan om under vilka förutsättningar det

skall vara tillåtet att sända e-postreklam.

Regeringen har sålunda förordat olika varianter av

en opt in-lösning och fått stöd för denna

inställning vid sitt samråd med riksdagens EU-nämnd

(se protokoll vid EU-nämndens sammanträden dels den

21 juni 2001, prot. nr 2000/01:36 § 4, dels den 28

november 2001, prot. nr 2001/02:10 § 2).

Utskottet har för sin del med tillfredsställelse

noterat inriktningen på regeringens arbete i frågan,

och utskottet förutsätter att regeringen kommer att

vidhålla sin inställning i frågan i det fortsatta

arbetet och aktivt verka för en opt in-lösning i

fråga om marknadsföring via elektronisk post. Något

tillkännagivande eller annan åtgärd från riksdagens

sida i saken kan enligt utskottets mening inte anses

erforderligt.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

skall avslå motionerna 2000/01:L609, 2000/01:L702,

2000/01:L709, 2000/01:L711, 2000/01:L719,

2001/02:L223 och 2001/02:L275.

Könsdiskriminerande reklam

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav

på lagstiftning mot könsdiskriminerande

reklam och andra åtgärder rörande

näringslivets egenåtgärdssystem mot

könsdiskriminerande reklam.

Utskottet hänvisar i huvudsak till tidigare

ställningstaganden från riksdagens sida. Jämför

reservation nr 6 (v).

Allmän bakgrund

Med diskriminerande reklam brukar i första hand

avses könsdiskriminerande reklam, varvid man skiljer

på kränkande och schabloniserande reklam. Med

kränkande reklam avses i dessa sammanhang

framställningar vilkas innehåll i egentlig mening

diskriminerar det ena könet, dvs. reklam som

förmedlar ett budskap som på ett eller annat sätt

nedvärderar könet i fråga. Typiska exempel på sådan

reklam är bilder där kvinnor utnyttjas som blickfång

eller som utnyttjar sexuella anspelningar och ger

löften som inte har med produkten att göra.

Med schabloniserande reklam brukar avses

framställningar som återspeglar ett föråldrat

könstänkande och därigenom motverkar strävandena mot

jämlikhet mellan könen. Exempel på sådan reklam är

reklam som ger en falsk bild av kvinnans och mannens

insatser i arbetslivet eller i hemmet eller som ger

en schabloniserad bild av kvinnors och mäns

personlighetsdrag.

Könsdiskriminerande reklam kan vara

diskriminerande för både kvinnor och män. Någon

lagstiftning som gör det möjligt att ingripa mot

könsdiskriminerande reklam finns inte. Den

lagstiftning som är inriktad på att beivra

könsdiskriminering är inte tillämplig på reklam.

Egenåtgärder

År 1988 inrättades Näringslivets Etiska råd mot

könsdiskriminerande reklam (ERK). Enligt stadgarna

har rådet till uppgift att genom normbildande

verksamhet motverka könsdiskriminering i reklam och

bidra till en hög etisk standard hos annonsörer och

reklamproducenter. Huvudmän för rådet är bl.a.

Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund och

Svenska Tidningsutgivareföreningen.

ERK uttalar sig om en viss marknadsföringsåtgärd

eller åtgärd med anknytning till marknadsföring som

riktar sig till den svenska marknaden kan anses

strida mot Internationella Handelskammarens

Grundregler för reklam. I dessa föreskrivs bl.a. att

reklam skall utformas med vederbörlig känsla av

socialt ansvar. Enligt artikel 4 punkt 1 i

grundreglerna får reklam inte vara diskriminerande i

fråga om ras, religion eller kön. Därutöver

tillämpar ERK tre särskilda kriterier för

könsdiskriminerande reklam, nämligen 1. reklam som

framställer kvinnor eller män som rena sexobjekt och

som kan anses som kränkande (sexistisk reklam), 2.

reklam som konserverar en otidsenlig syn på

könsrollerna och därigenom framställer kvinnor eller

män på ett nedvärderande sätt (schabloniserande

reklam) och 3. reklam som på något annat

nedvärderande sätt är uppenbart könsdiskriminerande

för kvinnor eller män.

ERK prövar anmälningar från enskilda personer,

näringsidkare, organisationer, myndigheter eller

kommunala organ. Rådet kan även pröva ärenden på

eget initiativ. Förfarandet är kostnadsfritt för

anmälaren. Ställningstaganden som innebär att en

marknadsföringsåtgärd anses könsdiskriminerande

offentliggörs, bl.a. genom att underrättelse till

pressen och genom att läggas ut på ERK:s hemsida på

Internet. Även vissa friande uttalanden

offentliggörs i de fall avgörandet motiveras

närmare. Under perioden 1989–2001 fick ERK in

sammanlagt 2 024 anmälningar, vilket ledde till 203

fällande uttalanden.

Motionerna

I motion 2000/01:L717 av Carina Ohlsson och

Elisebeht Markström (båda s) anförs att

könsdiskriminerande reklam är ett växande

samhällsproblem och att reklamens roll för att

befästa gamla förlegade könsroller inte nog kan

uppmärksammas. Enligt motionärerna blir övertrampen

i marknadsföringen allt grövre och grövre, varför

regeringen bör låta utreda förutsättningarna för att

införa lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam.

I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet

med det anförda.

Carina Ohlsson och Monica Green (båda s) anser i

motion 2001/02:L350 att arbetet med att uppnå

jämställdhet och jämlikhet mellan könen påverkas

mycket negativt av att konsumenterna ständigt matas

med schablonbilder som framställer kvinnor och män

som objekt. Det är, anförs det i motionen, helt

oacceptabelt att kränkande sexuella anspelningar

används i reklam. Motionärerna förutsätter att

regeringen noga följer frågan och vidtar de åtgärder

som visar sig vara nödvändiga, exempelvis

lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. I

motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med

vad som anförts om könsdiskriminerande reklam.

I motion 2001/02:L227 av Tanja Linderborg m.fl.

(v) tas upp frågor rörande Näringslivets Etiska råd

mot könsdiskriminerande reklam (ERK). Mot bakgrund

av att det, enligt vad som anförs i motionen,

alltjämt förekommer könsdiskriminerande reklam i

stor omfattning ifrågasätter motionärerna om ERK

verkligen tar sin uppgift på allvar. Regeringen bör,

menar motionärerna, ta initiativ till en dialog med

rådet i syfte att åstadkomma en förändring av dess

sammansättning och verksamhet som innebär dels att

representanter för kvinno- eller

konsumentorganisationer bereds plats i rådet, dels

att rådets samtliga avgöranden, inklusive friande

avgöranden, offentliggörs. Om de begärda

förändringarna inte kan komma till stånd finns,

anförs det i motionen, starka skäl som talar för att

det bör införas lagstiftning mot könsdiskriminerande

reklam även i Sverige. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att regeringen bör initiera en

dialog med Näringslivets Etiska råd mot

könsdiskriminerande reklam.

Tidigare ställningstaganden

Frågor rörande lagstiftning mot könsdiskriminerande

reklam har varit föremål för överväganden och

förslag i en rad olika sammanhang sedan mitten av

1970-talet. Vad som därvid har diskuterats har gällt

dels om sådana regler över huvud taget behövs, dels

om en sådan lagstiftning kräver grundlagsändringar.

De som har motsatt sig lagstiftning har bl.a. gjort

gällande att de egenåtgärder som företas från

näringslivets sida är mer verkningsfulla än vad som

kan åstadkommas med stöd av en lagstiftning.

Spörsmål rörande könsdiskriminerande reklam

behandlades ingående av utskottet våren 1995 i

samband med att riksdagen antog nu gällande

marknadsföringslag (prop. 1994/95:12, bet. LU16).

Konstitutionsutskottet ansåg i sitt yttrande till

lagutskottet över propositionen, i likhet med

regeringen, att lagstiftning mot könsdiskriminerande

reklam, som begärts i då aktuella motioner, inte kan

införas utan grundlagsändring. Lagutskottet delade

motionärernas uppfattning att reklam med inslag av

diskriminering i olika former var oacceptabel.

Eftersom en laglig möjlighet att ingripa mot

könsdiskriminerande reklam kräver en

grundlagsändring som innebär inskränkningar i

tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar

borde dock, anförde utskottet, lagstiftning komma i

fråga endast om detta framstår som det enda

alternativet att komma till rätta med problemet.

Förutom att lagstiftningsbehovet sålunda måste vara

klarlagt borde vidare, enligt utskottet, krävas att

den diskriminerande reklamen förekommer i sådan

omfattning och är av sådan art att inskränkningar i

tryckfriheten och yttrandefriheten oundgängligen är

påkallade. Utskottet, som konstaterade att

regeringen, enligt vad som anförts i propositionen,

avsåg att följa utvecklingen på området, avstyrkte

med det anförda bifall till de aktuella motionerna.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottet har därefter, i huvudsak med hänvisning

till riksdagens tidigare ställningstaganden och till

näringslivets egenåtgärder på området, vid ett

flertal tillfällen avstyrkt motionsyrkanden med krav

på införande av lagstiftning mot könsdiskriminerande

reklam (se bl.a. bet. 1994/95:LU32, 1995/96: LU26,

1996/97:LU13, 1997/98:LU21, 1998/99:LU10 och

1999/2000:LU13).

Utskottets ställningstagande

Vad först gäller frågan om införande av lagstiftning

mot könsdiskriminerande reklam vidhåller utskottet

tidigare ställningstaganden. Motionerna 2000/01:

L717 och 2001/02:L350 bör därför avslås.

När det sedan gäller de synpunkter på verksamheten

inom ERK som förs fram i motion 2001/02:L227 bör

erinras om att utskottet, vid behandlingen av

regeringens proposition med förslag till ny

marknadsföringslag våren 1995, uttalade att rådets

verksamhet var förtjänstfull (bet. 1994/95:LU16 s.

27). Utskottet kan för sin del inte finna att det

framkommit någon omständighet som i dag motiverar en

annan syn på verksamheten än den som utskottet gav

uttryck för våren 1995. Utskottet delar alltså inte

motionärernas uppfattning att det finns anledning

att ifrågasätta om rådet tar sin uppgift på allvar.

I fråga om ERK:s sammansättning bör påpekas att

det i stadgarna för rådet föreskrivs att en av

ledamöterna bör vara konsumentrepresentant. Enligt

vad utskottet har erfarit har också en av landets

större konsumentorganisationer erbjudits plats i

rådet. Mot denna bakgrund saknas enligt utskottets

mening skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med

anledning av motionen i denna del. Utskottet är inte

heller berett att förorda något initiativ från

riksdagens sida när det gäller frågan i vilken

utsträckning även friande avgöranden bör

offentliggöras eller ej.

Med det anförda föreslår utskottet att motion

2001/02:L227 skall avslås.

Reklam riktad till barn, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav

på åtgärder mot marknadsföring riktad mot

barn och marknadsföring av krigs- och

våldsleksaker. Utskottet hänvisar i huvudsak

till tidigare ställningstagande. Jämför

reservation nr 7 (v).

Gällande rätt

Marknadsföringslagen (1995:450) innehåller inte

några särskilda bestämmelser om reklam riktad till

barn. I stället gäller lagens allmänna krav i 4 §

att marknadsföring skall stämma överens med god

marknadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig

mot konsumenter och näringsidkare. Med god

marknadsföringssed avses, enligt 3 §, god affärssed

eller andra vedertagna normer som syftar till att

skydda konsumenter och näringsidkare vid

marknadsföring av produkter.

En viktig källa för uttolkningen av innebörden av

3 § marknadsföringslagen är Internationella

Handelskammarens Grundregler för reklam. Enligt

dessa får reklam inte utnyttja barns naturliga

godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet

och får inte utsätta deras lojalitetskänsla för

påfrestning. Reklam som riktas till eller är ägnad

att påverka barn eller ungdomar får inte heller

innehålla framställning i ord eller bild som kan

medföra fysiska skadeverkningar eller påverka dem

negativt i psykiskt eller moraliskt avseende.

Grundreglerna innehåller även råd om reklam till

barn. Syftet med råden är att ge vägledning till

annonsörer och utgöra utfyllnad vid tolkningen av

vissa av artiklarna. I råden sägs bl.a. att reklam

inte får innehålla direkta uppmaningar till barn att

övertala andra att köpa den annonserade produkten åt

dem. Särskild försiktighet skall visas så att

reklamen inte vilseleder om storlek, värde,

hållbarhet eller förmåga. Reklamen får inte ge

uttryck för att barn som använder en viss vara får

ett socialt, fysiskt eller psykiskt övertag över

andra barn i samma ålder som inte har eller använder

samma vara eller att den som inte äger eller

använder en produkt kommer i underläge.

Särskilda bestämmelser om reklam riktad till barn

i TV-sändningar finns i 7 kap. radio- och TV-lagen

(1996:844). Bestämmelserna bygger på det s.k. TV-

direktivet (89/552/EEG). Enligt 7 kap. 4 § får

reklam i en TV-sändning inte syfta till att fånga

uppmärksamheten hos barn under tolv år. I sådan

reklam får inte heller uppträda personer eller

figurer som spelar en framträdande roll i program

som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv

år. En handling som strider mot denna bestämmelse

skall, enligt 10 kap. 7 § samma lag, anses vara

otillbörlig vid tillämpningen av

marknadsföringslagen. Av 7 kap. 7 § följer vidare

att reklam inte får förekomma under eller omedelbart

före eller efter ett program som huvudsakligen

riktar sig till barn under tolv år. Förbudet är

generellt och gäller för all TV-reklam oberoende av

vilken produkt som marknadsförs.

Konsumentverket utfärdade i februari 1999 i

samarbete med Näringslivets Delegation för

Marknadsrätt tolkningsråd som hjälp vid

tillämpningen av barnreklamförbudet.

Vad gäller marknadsföring av tobak får, enligt 14

§ tobakslagen (1993:581), sådan inte vara

påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av

tobak. Av Konsumentverkets riktlinjer för

marknadsföring av tobak, (KOVFS 1998:7) framgår

vidare att tobaksreklam inte får förekomma i skolor

och andra utbildningsanstalter eller på platser som

huvudsakligen besöks av personer under 20 år.

Även i alkohollagen (1994:1738) finns förbud mot

marknadsföring riktad till barn.

Konsumentverket träffade år 1989 en överenskommelse

med olika branschorganisationer som innebär att

krigsleksaker och krigsspel inte får marknadsföras.

Regeln gäller dock inte produkter som hänför sig

till krig före år 1914 eftersom sådana produkter i

första hand kan betraktas som samlarobjekt.

Modellbyggsatser i form av soldater och krigsmiljöer

får inte heller marknadsföras.

Motionerna

I motion 2001/02:L362 av Catherine Persson och Anita

Jönsson (båda s) anförs att marknadsföringen som

vänder sig till barn blir allt aggressivare och mer

omfattande, exempelvis genom utdelning av leksaker,

gratiserbjudanden, tidningsutskick och

pysselaktiviteter. I motionen konstateras att

marknadsföringslagen, till skillnad från radio- och

TV-lagen, saknar särskilda bestämmelser som

förbjuder marknadsföring riktad till barn. I

motionen begärs ett tillkännagivande som går ut på

att regeringen skall ges i uppdrag att ta initiativ

till en översyn av marknadsföringslagen i syfte att

lagen skall ge barn och unga konsumenter ett bättre

skydd vid marknadsföring.

Monica Green och Christina Axelsson (båda s) anför

i motion 2001/02:K370 att undersökningar visar att

det svenska folket har en mycket negativ inställning

till barnreklam. Motionärerna begär därför ett

tillkännagivande om att regeringen noga skall följa

utvecklingen av hur barn utsätts för och påverkas av

riktad reklam (yrkande 2). I motionen begärs också

ett tillkännagivande om behovet av en ökad

medvetenhet om reklamens inverkan, nya regler och

lagar som ser till barnets bästa (yrkande 3).

I motion 2001/02:So495 av Matz Hammarström m.fl.

(mp) anser motionärerna att mycket av den reklam som

riktar sig till barn och ungdomar tänjer gränserna

för vad som är utnyttjande och innebär ett

exploaterande av barnen. Detta måste, enligt

motionärerna, uppmärksammas och åtgärder vidtas för

att vuxenvärlden skall bli trovärdig i sin kamp mot

exploatering av barn. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande

20). Ett motsvarande motionsyrkande framförs i

motion 2000/01:Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp)

(yrkande 38).

I motion 2000/01:L716 av Monica Green m.fl. (s)

anförs att den överenskommelse om marknadsföring av

krigsleksaker som träffats mellan Konsumentverket

och leksaksbranschen inte längre efterlevs och att

det därför behövs åtgärder för att komma till rätta

med den krigshysteri som, enligt motionärerna, råder

i leksaksbutikerna. I motionen begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts om

krigsleksaker.

Utskottets ställningstagande

Utskottet erinrar att marknadsföringslagen har

generell räckvidd och att lagen är tillämplig på

alla former av kommersiella marknadsföringsåtgärder

och oavsett målgrupp för marknadsföringen. Vid

lagens tillkomst våren 1995 uttalade utskottet i

sitt av riksdagen godkända betänkande 1994/95:LU16,

med anledning av några motionsyrkanden, att det

inte borde komma i fråga att i marknadsföringslagen

ta in regler med särskilda krav på marknadsföringen

av vissa närmare angivna varor och tjänster.

Enligt utskottets mening kan ett liknande synsätt

anläggas när det gäller kravet i motion 2001/02:L362

på införande av särskilda regler i

marknadsföringslagen om marknadsföring riktad till

en viss grupp konsumenter, nämligen barn. Därtill

kommer att det kan diskuteras om sådana regler, i

vart fall om de utformas som ett förbud motsvarande

7 kap. 4 § radio- och TV-lagen, skulle vara

förenliga med gemenskapsrätten. Till saken hör också

att motionsspörsmålet har ett nära samband med den

pågående beredningen av grönboken om det framtida

konsumentskyddet inom EU, vars resultat bör

avvaktas.

I fråga om övriga motioner rörande marknadsföring

och barn kan utskottet inte finna att det skulle

föreligga någon avgörande motsättning mellan

motionärerna och inriktningen på regeringens arbete

i frågan. Inte minst gäller detta frågan om TV-

reklam till barn, en fråga som gavs stor

uppmärksamhet under det svenska ordförandeskapet i

EU våren 2001.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2000/01:Sf274 yrkande 38, 2001/02:L362, 2001/02:K370

yrkandena 2 och 3, och 2001/02:So495 yrkande 20

skall avslås.

När det sedan gäller frågan om marknadsföring av

krigs- och våldsleksaker som tas upp i motion

2000/01:L716 påminner utskottet om att ett

motsvarande motionsyrkande avstyrktes våren 2000 i

det av riksdagen godkända betänkandet

1999/2000:LU5. Utskottet uttalade därvid att det är

angeläget att barn och ungdom inte tillhandahålls

leksaker, spel och liknande produkter som på olika

sätt förhärligar krig och annat våld. Det är vidare,

anförde utskottet, av stor vikt att

marknadsföringsåtgärder som riktas mot barn och

ungdom inte utformas så att åtgärderna för tankarna

till våld. Utskottet förutsatte att regeringen och

berörda myndigheter noga följer utvecklingen på

området och återkommer med konkreta åtgärder om

detta skulle visa sig erforderligt.

De uttalanden som utskottet gjorde våren 2000 äger

alltjämt giltighet. Utskottet finner därför inte

skäl att förorda någon åtgärd från riksdagens sida

med anledning av motion 2000/01:L716, som bör

avslås.

Marknadsföring av lotter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som

rör abonnemangssystem avseende lotter.

Utskottet hänvisar till pågående

utredningsarbete.

Motionen

I motion 2000/01:L718 av Rolf Olsson m.fl. (v)

påpekas att det numera förekommer att lotter säljs

genom abonnemang. Marknadsföringen av sådana

abonnemangssystem är ofta, menar motionärerna,

mycket lockande och intensiv, vilket har visat sig

medföra problem för många människor som har svårt

att tacka nej och än mindre avbryta ett sådant

åtagande. Motionärerna begär ett tillkännagivande om

att regeringen skall ge Konsumentverket i uppdrag

att utreda omfattningen av skadeverkningarna av

abonnemangssystem avseende lotter.

Pågående arbete

Regeringen gav i oktober 2001 Folkhälsoinstitutet i

uppdrag att utarbeta ett förslag till

handlingsprogram för att motverka spelberoende samt

att minska de skadliga effekterna av överdrivet

spelande. Till grund för handlingsprogrammet skall

Folkhälsoinstitutet, enligt uppdraget, analysera och

beskriva behovet av vård, behandling och annat stöd

till spelberoende samt analysera olika faktorer som

kan bidra till överdrivet spelande och utvecklande

av spelberoende.

I uppdraget ingår också att analysera vilken

betydelse spelbolagens marknadsföring kan ha för

risken att spelberoende utvecklas.

Folkhälsoinstitutet skall i sitt arbete samråda med

Lotteriinspektionen, Konsumentverket, företrädare

för kommun och landsting samt annan sakkunskap på

området. Uppdraget skall redovisas för regeringen

senast den 1 januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att det pågår ett

utredningsarbete som ligger väl i linje med

motionsönskemålet. Det pågående arbetet bör inte

föregripas genom något uttalande eller annan åtgärd

från riksdagens sida. Utskottet föreslår därför att

motion 2000/01:L718 skall avslås.

Resegarantilagen

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande med önskemål om en översyn

av resegarantilagen bör avslås. Utskottet

hänvisar till en aviserad proposition med

förslag till ändringar i resegarantilagen.

Gällande rätt

Den första resegarantilagstiftningen, lagen d. 9

juni 1967 om ställande av säkerhet vid

sällskapsresa till utlandet, trädde i kraft den 1

juli 1967 (prop. 1967:106, 3LU42, rskr. 295). Lagen

ersattes den 1 juli 1972 av den nu gällande

resegarantilagen (1972:204) (prop. 1972:92, bet. NU

30, rskr. 193).

Resegarantilagen har som syfte att ge konsumenter

på reseområdet ett skydd mot förluster som en

researrangörs betalningsinställelse eller

betalningsoförmåga kan medföra. För att åstadkomma

detta skydd skall de företag som anordnar eller

förmedlar resor som omfattas av resegarantilagen

ställa säkerhet för sin verksamhet. Säkerheten skall

ställas innan resorna marknadsförs och gälla för ett

belopp som Kammarkollegiet bestämmer med hänsyn till

reseverksamhetens art och omfattning.

Beloppet skall uppgå till minst 200 000 kr för

arrangörer av paketresor och för återförsäljare av

paketresor som anordnas utanför Sverige. För övriga

återförsäljare av paketresor skall beloppet uppgå

till minst 50 000 kr. Beloppen har varit oförändrade

sedan lagens tillkomst år 1972. Om det föreligger

särskilda skäl får Kammarkollegiet fastställa

säkerheten till ett lägre belopp eller helt efterge

kravet på säkerhet. Säkerheten skall, om inte

Kammarkollegiet medger annat, bestå av en

betalningsutfästelse, utfärdad av bank eller

försäkringsbolag, som fullgörs vid anfordran.

De resor som omfattas av resegarantilagen är

paketresor enligt lagen (1992:1672) om paketresor.

För att utgöra en paketresa måste ett arrangemang

innehålla minst två av följande moment nämligen 1.

transport, 2. inkvartering eller 3. en annan

turisttjänst som utgör en väsentlig del av

arrangemanget, men som inte är direkt knuten till

transport eller inkvartering. Som ytterligare

villkor gäller att arrangemanget skall vara minst 24

timmar eller inbegripa övernattning samt att

arrangemanget skall säljas eller marknadsföras till

ett gemensamt pris. Begreppet paketresa kan således

innefatta även arrangemang som inte innehåller en

resa, exempelvis inkvartering i förening med en

turisttjänst.

Kammarkollegiet har, i fråga om företag som

arrangerar paketresor utan transportmoment, gjort

ett undantag från huvudprincipen att säkerheten

skall vara individuell för varje företag och

godtagit gemensamma, schablonmässigt beräknade

säkerheter, utställda av vissa

branschorganisationer. Säkerhetens storlek bestäms i

sådana fall på så sätt att den minst skall täcka den

högsta enskilda månadsomsättningen hos ett företag

som omfattas av den gemensamma säkerheten.

Bestämmelser på EU-nivå om resegarantier finns i

rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om

paketresor, semesterpaket och andra

paketarrangemang, det s.k. paketresedirektivet.

Direktivet är genomfört i svensk rätt genom bl.a.

resegarantilagen och paketreselagen. För närvarande

pågår överväganden inom kommissionen inför en

eventuell översyn av direktivet.

Motionen

I motion 2001/02:L293 av Lena Ek och Margareta

Andersson (båda c) erinras om att resegarantilagen

även är tillämplig på små reseföretag som arrangerar

paket där kunden ordnar resan själv, exempelvis med

egen bil eller med utnyttjande av kollektivtrafik.

För dessa företag innebär, anförs det i motionen,

resegarantilagens krav på ställande av säkerhet att

kapital binds upp i onödan, i stället för att kunna

användas till att utveckla verksamheten.

Motionärerna begär ett tillkännagivande som går ut

på att resegarantilagen bör bli föremål för en

översyn med inriktningen att olika regler skall

gälla för olika typer av reseföretag.

Utskottets ställningstagande

Regeringen tillkallade i september 1998 en särskild

utredare med uppgift att utvärdera

resegarantisystemet, att analysera om systemet bör

ändras och, om så var fallet, lämna förslag till ny

lagstiftning på området (dir. 1998:78). Utredaren

redovisade sitt uppdrag i december 1999 i

betänkandet (SOU 1999:140) Ett nytt

resegarantisystem. Regeringen har aviserat en

proposition i ämnet till senare delen av mars 2002.

Enligt utskottets mening bör den aviserade

propositionen inte föregripas genom något särskilt

uttalande från riksdagens sida. Utskottet föreslår

därför att motion 2001/02:L293 skall avslås.

Nätverksförsäljning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som

rör s.k. nätverksförsäljning. Utskottet

hänvisar till pågående arbete inom EU. Jämför

reservation nr 8 (kd).

Allmän bakgrund

Med nätverksförsäljning, eller multi level marketing

(MLM), avses ett sätt att organisera

direktförsäljning av varor och tjänster som innebär

att distributionen sker genom ett nätverk av

oberoende direktsäljare. Från nätverksförsäljning

bör skiljas s.k. pyramidförsäljning, som är

förbjuden enligt lotterilagen (1994:1000).

I Sverige finns för närvarande inte någon särskild

lagstiftning som gäller förhållandet mellan

direktsäljare och företag. Däremot är lagen

(2000:274) om distansavtal och hemförsäljning

tillämplig på vissa former av nätverksförsäljning

när det gäller förhållandet mellan säljare och

konsument.

Inom Europafederationen för

direkthandelsföreningar (FEDSA) har man fastställt

etiska regler för direktförsäljning till

konsumenter. I de etiska reglerna finns bl.a. regler

om direktsäljarens uppträdande mot konsumenter,

ånger- och returrätt, garantier, värvning av kunder.

FEDSA har även fastställt etiska regler vad gäller

förhållandet mellan direktsäljare och företag,

mellan olika direktsäljare och mellan olika företag.

Dessa etiska regler innehåller bl.a. regler om

information, avgifter och upphörande av avtal.

Motionen

I motion 2000/01:L708 av Ragnwi Marcelind (kd)

anförs att det är viktigt att ett nytt regelverk om

nätverksförsäljning inte bygger in hinder i den fria

handel som utgör basen för all näringsverksamhet.

Enligt motionären bör ett framtida regelverk på

området ta hänsyn till vissa i motionen närmare

angivna kriterier, bl.a. att en distributör skall

kunna avsluta ett avtalsförhållande utan

uppsägningstid, att ångerfrist och returrätt

säkerställs, att viss inkomst eller löfte om inkomst

inte förespeglas, att regelverket inte blir alltför

detaljerat och att det harmoniseras med framtida

lagstiftning på området inom EU. Motionären begär

ett tillkännagivande om behovet av ett regelverk för

nätverksförsäljning (yrkande 1) och att en sådan

lagstiftning bör ta hänsyn till de i motionen

närmare angivna kriterierna (yrkande 2).

Pågående arbete

Som redovisas i motionen har den rättsliga

regleringen av nätverksförsäljning under senare år

uppmärksammats på såväl nordisk som europeisk nivå.

År 1998 påbörjades inom kommissionen en revidering

av hemförsäljningsdirektivet. Som ett led i detta

arbete lades i november 1999 fram rapporten Door to

door selling – Pyramid selling – Multi level

marketing, som utarbetats av en forskargrupp på

kommissionens uppdrag. I rapporten diskuteras bl.a.

huruvida hemförsäljningsdirektivet bör samordnas med

distansavtalsdirektivet och om det bör införas

särskilda regler i direktivet för

nätverksförsäljning.

Vidare bör nämnas att en arbetsgrupp inom ramen

för Nordiska ministerrådet hösten 2000 presenterat

rapporten Pyramidespil og Multi-level Marketing

(TemaNord 2000:509). I rapporten behandlas olika

konsumenträttsliga problem som kan vara förknippade

med nätverksförsäljning och

gränsdragningsproblematiken mellan sådan försäljning

och pyramidförsäljning.

Nätverksförsäljning har även aktualiserats i den

grönbok om den framtida konsumentpolitiken som lades

fram av kommissionen i oktober 2001, KOM (2001) 531.

I grönboken nämns nätverksförsäljning som ett

exempel på ett rättsområde där regleringen i hög

grad skiftar mellan medlemsländerna vilket, enligt

grönboken, påverkar möjligheterna att bedriva

gränsöverskridande nätverksförsäljning negativt.

Utskottets ställningstagande

I avvaktan av resultatet av det pågående arbetet på

EU-nivå är utskottet inte berett att förorda något

uttalande från riksdagens sida vad gäller behovet

och den närmare utformningen av den i motionen

efterfrågade lagstiftningen. Motion 2000/01:L708 bör

därför avslås.

Diskriminering av konsumenter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav på

åtgärder mot diskriminering vid

fastighetsförmedling och vid kreditprövning.

Utskottet hänvisar till pågående

utredningsarbete och till att motionsspörsmålen

har uppmärksammats av berörda myndigheter.

Jämför reservation nr 9 (v).

Allmän bakgrund

Inom straffrätten finns i 16 kap. 9 § brottsbalken

en bestämmelse som direkt riktar sig mot olika typer

av diskriminering. Enligt denna bestämmelse är det

straffbart för en näringsidkare att i sin verksamhet

diskriminera någon på grund av hans ras, hudfärg,

nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse

eller på grund av homosexuell läggning genom att

inte gå honom till handa på de villkor som

näringsidkaren tillämpar i förhållande till andra.

Utöver diskrimineringslagstiftningen inom

arbetslivet saknas i svensk rätt särskild

civilrättslig lagstiftning mot diskriminering.

Regeringen tillkallade i juni 1999 en särskild

utredare med uppgift att göra en översyn av

bestämmelsen om olaga diskriminering i 16 kap. 9 §

brottsbalken (dir. 1999:49). Utredningen antog

namnet 1999 års diskrimineringsutredning. I

uppdraget ingick bl.a. att ta ställning till och

belysa skälen för respektive emot en straffrättslig

reglering respektive annan slags reglering med

förbud mot diskriminering. Genom tilläggsdirektiv

den 8 februari 2000 begränsades uppdraget till att

endast bestå i att övergripande redovisa

utredningens resultat och ställningstagande i de

frågor uppdraget avsett och lämna förslag till

inriktning på det fortsatta arbetet på området (dir.

2001:14). Uppdraget redovisades i juni 2001 i

betänkandet (SOU 2001:39) Ett effektivt

diskrimineringsförbud. Utredningen förespråkar i

betänkandet bl.a. att det straffrättsliga

diskrimineringsförbudet skall ersättas med ett

civilrättsligt förbud mot diskriminering.

Genom regeringsbeslut den 31 januari 2002

tillkallades en parlamentarisk utredning med uppdrag

att bl.a. överväga en gemensam lagstiftning mot

diskriminering som omfattar alla eller flertalet

diskrimineringsgrunder och samhällsområden och att

överväga om det finns skäl att ersätta

straffbestämmelsen i 16 kap. 9 § BrB med någon annan

typ av reglering (dir. 2002:11). Uppdraget skall

redovisas senast den 1 december 2004.

Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1

maj 1999, infördes en ny artikel 13 i EG-fördraget

som ger rådet befogenhet att, inom ramen för de

befogenheter fördraget ger gemenskapen, vidta

lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på

grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller

övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell

läggning. Med stöd av denna artikel beslutade rådet

den 29 juni 2000 ett direktiv om genomförande av

principen om likabehandling av personer oavsett

deras ras eller etniska ursprung (2000/43/EG). Rådet

beslutade vidare den 27 november 2000 ett direktiv

om inrättande av en allmän ram för likabehandling i

arbetslivet (2000/78/EG). Utöver nu nämnda direktiv

antog rådet samma dag även en handlingsplan mot

diskriminering för åren 2001–2006.

Regeringen tillkallade i december 2000 en särskild

utredare med uppgift att lämna förslag till hur

direktiven skall genomföras i svensk rätt,

Diskrimineringsutredningen 2001 (dir. 2000:106).

Uppdraget skall redovisas senast i juli 2002.

Diskriminering vid fastighetsförmedling

Den 1 oktober 1995 trädde en ny fastighetsmäklarlag

(1995:400) i kraft. Lagen, som ersatte 1984 års lag

i ämnet, syftar i första hand till att förstärka

skyddet för enskilda som anlitar fastighetsmäklare

och är, på samma sätt som den gamla lagen,

tvingande.

Fastighetsmäklarlagen innehåller flera

civilrättsliga regler som tar sikte på hur en

fastighetsmäklare skall utföra sitt

förmedlingsuppdrag. Den grundsyn som genomsyrar

flera av dessa regler är att mäklaren skall uppträda

som en i princip opartisk mellanman, som både köpare

och säljare skall kunna ha förtroende för. Enligt 12

§ gäller en grundläggande skyldighet för

fastighetsmäklare att utföra sitt uppdrag

omsorgsfullt och att i allt iaktta god

fastighetsmäklarsed. Fastighetsmäklaren skall därvid

tillvarata både säljarens och köparens intresse.

Innebörden av begreppet god fastighetsmäklarsed

är, i likhet med vad som gällde tidigare enligt 1984

års fastighetsmäklarlag, inte definierad i lagen. Av

förarbetena till såväl 1984 års lag som nu gällande

fastighetsmäklarlag framgår dock att man vid

tolkningen av begreppet i första hand får söka

vägledning i vad som allmänt anses som god sed i

affärsförhållanden, etiska regler som tillämpas av

de etablerade mäklarorganisationerna,

riktlinjeöverenskommelser mellan Konsumentverket och

märklarorganisationer, organisationernas

rekommendationer till sina medlemmar samt

rättspraxis (prop. 1983/84:16 s. 36 f, prop.

1994/95:14 s. 40 f).

Tanja Linderborg m.fl. (v) anför i motion

2000/01:L703 att fastighetsmäklarlagen inte erbjuder

någon lämplig lösning för att förhindra att

fastighetsmäklare diskriminerar en person på grund

av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,

kön och sexuell läggning. Motionärerna anser att det

är uppenbart att diskriminering inom

fastighetsmäklarbranschen strider mot god

fastighetsmäklarsed. Det kan därför, anförs det i

motionen, finnas skäl att överväga att ändra 12 §

fastighetsmäklarlagen på så sätt att rekvisitet god

fastighetsmäklarsed kompletteras med ett

diskrimineringsförbud. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Enligt vad utskottet har inhämtat har

motionsspörsmålet uppmärksammats av både

Diskrimineringsombudsmannen och

Fastighetsmäklarnämnden, som nyligen tagit initiativ

till överläggningar i frågan med

mäklarorganisationerna. Dessa överläggningar har,

enligt uppgift, lett fram till att det inom två av

de större mäklarorganisationerna nu föreligger

förslag om att införa förbud mot diskriminering i

organisationernas etiska regler. Avsikten är att

förslagen skall behandlas av respektive

organisations beslutande organ senare under våren

2002.

Som behandlats inledningsvis i detta avsnitt pågår

också ett brett upplagt utredningsarbete som ligger

väl i linje med den frågeställning som tas upp i

motionen.

Mot bakgrund av vad som nu har redovisats saknas

enligt utskottets mening skäl för riksdagen att för

närvarande vidta någon åtgärd med anledning av

motion 2000/01:L703. Utskottet föreslår därför att

motionen skall avslås.

Diskriminering vid kreditprövning

I konsumentkreditlagen (1992:830) finns bestämmelser

om krediter som är avsedda huvudsakligen för enskilt

bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en

näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Lagen saknar ett uttryckligt krav på att

kreditprövning skall ske vid lämnande av kredit.

Enligt 5 § skall dock näringsidkaren i sitt

förhållande till konsumenten iaktta god

kreditgivningssed och därvid ta till vara

konsumentens intresse med tillbörlig omsorg. Av

förarbetena till lagen framgår att i detta ligger

normalt att göra en seriös kreditprövning innan

kredit lämnas (prop. 1991/92:83, bet. LU28).

Av Finansinspektionens Allmänna råd om krediter i

konsumentförhållanden (FFFS 2000:2) framgår bl.a.

att kreditprövning skall göras även om säkerhet

ställs, att prövningen skall syfta till att

uppskatta kredittagarens framtida betalningsförmåga,

att sedvanlig kreditupplysning bör inhämtas och att

bedömningen av sökandens återbetalningsförmåga bör

göras utifrån dennes inkomster, tillgångar, utgifter

och skuldförhållanden.

I Konsumentverkets riktlinjer för tillämpningen av

konsumentkreditlagen (KOVFS 2001:4) anges att

kreditprövningen skall anpassas efter

omständigheterna i varje enskilt ärende. Den

kreditsökandes ekonomiska förutsättningar kan,

enligt vad som anförs i riktlinjerna, normalt

bedömas utifrån inkomst, skuldsättning,

borgensåtaganden och regelbundna större utgifter för

bostad, hushåll och liknande.

Bestämmelser om kreditupplysning finns i

kreditupplysningslagen (1973:1173). Enligt 6 § denna

lag får vissa känsliga uppgifter, bl.a. om en per-

sons ras och etniska ursprung, inte behandlas i

kreditupplysningsverksamhet.

I motion 2000/01:L713 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

kritiseras den kreditprövning som förekommer inom

Telia. Enligt motionärernas uppfattning innebär

Telias krav på presumtiva kunder i fråga om

kreditvärdighet, vistelsetid i landet, nationalitet

och ställande av säkerhet att det i praktiken är

omöjligt för exempelvis utomnordiska flyktingar som

nyligen fått uppehållstillstånd att skaffa ett

telefonabonnemang. Motionärerna anser att regeringen

antingen bör utnyttja sitt ägarinflytande i Telia

för att ändra bolagets rutiner för kreditprövning

eller överväga lagändringar som förhindrar indirekt

diskriminering av invandrare som vill teckna

telefonabonnemang. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Enligt vad utskottet har erfarit har

Diskrimineringsombudsmannen nyligen tagit initiativ

till överläggningar med Telia angående formerna för

bolagets kreditprövning vid tecknande av

mobiltelefonabonnemang. Därtill kommer att också

detta motionsspörsmål innefattas i det pågående

utredningsarbetet i fråga om den framtida

utformningen av diskrimineringslagstiftningen.

Utskottet kan för närvarande inte se någon

anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med

anledning av motion 2000/01:L713 och föreslår därför

att motionen skall avslås.

Borgensåtaganden

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande med krav på en översyn av

lagstiftningen rörande borgensåtaganden bör

avslås. Utskottet förutsätter att regeringen

verkar för att berörda myndigheter följer

frågan och vidtar de åtgärder som kan visa

sig erforderliga. Jämför reservation nr 10

(v).

Gällande rätt

Med ett borgensåtagande avses ett löfte av en eller

flera personer att betala en skuld för någon annan

om denne inte fullgör sina skyldigheter mot

kreditgivaren. Borgen kan även ingås till säkerhet

för fullgörande av en annan prestation än betalning

av en kredit.

Grundläggande bestämmelser om borgen finns i 10

kap. 8–12 §§ handelsbalken. Borgen förekommer i två

huvudformer, proprieborgen och enkel borgen. Vid

proprieborgen kan fordringsägaren enligt 10 kap. 9 §

handelsbalken omedelbart kräva vem han eller hon

vill av borgensmännen eller låntagaren. Av 10 kap. 8

§ handelsbalken framgår att enkel borgen innebär att

borgensmannen blir betalningsskyldig först sedan man

kunnat konstatera att låntagaren inte kan fullgöra

sina förpliktelser. Borgensåtagandet kan vara

obegränsat till beloppet och således avse

låntagarens samtliga skulder. Det kan också vara

begränsat på olika sätt. Ofta ingås borgen för en

och samma skuld av flera borgensmän. Dessa svarar

därvid, enligt 10 kap. 11 § handelsbalken,

solidariskt för skulden. Utöver bestämmelserna i 10

kap. handelsbalken har reglerna om borgen i huvudsak

utvecklats genom praxis.

I 2 kap. 13 § bankrörelselagen (1987:617)

föreskrivs att kredit inte får lämnas i bankrörelse

annat än mot betryggande säkerhet i fast eller lös

egendom eller i form av borgen. Bestämmelsen

infördes år 1933 till följd av Kreugerkraschen. År

1984 infördes i samma bestämmelse en möjlighet för

bankerna att avstå från säkerhet om den kan anses

obehövlig eller om det annars föreligger särskilda

skäl för det (prop. 1983/84:146, bet. NU 1983/84:33,

rskr. 365).

I huvudsak motsvarande bestämmelser finns bl.a. i

3 kap. 6 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

I fråga om ställande av säkerhet för fullgörande av

andra avtal än kreditavtal som omfattas av

bankrörelselagen, exempelvis hyresavtal och avtal om

telefonabonnemang, finns inga särskilda bestämmelser

som reglerar under vilka förutsättningar borgen

skall eller får krävas.

Motionen

Carina Hägg (s) anför i motion 2000/01:L710 att

borgensinstitutet visserligen fyller en viktig

funktion för personer som behöver kredit. Samtidigt

förekommer det, anförs det i motionen, att

bostadsföretag, telefonbolag och banker utnyttjar

möjligheten att kräva borgen på ett, enligt

motionärens uppfattning, oacceptabelt sätt som

innebär att kreditrisken flyttas över från

kreditgivaren till låntagarens släkt och vänner. I

motionen begärs ett tillkännagivande om att

lagstiftningen rörande borgensåtaganden bör ses

över.

Utskottets ställningstagande

Vad först gäller borgen vid tecknande av hyresavtal

erinrar utskottet om att den som har gått i borgen

för en hyresgäst har enligt 12 kap. 28 a §

jordabalken rätt att säga upp sitt åtagande så att

det upphör efter viss tid. Bestämmelsen infördes

genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juni

1998 (prop. 1997/98:46, bet. BoU7).

I den då aktuella propositionen diskuterades

huruvida det över huvud taget borde vara tillåtet

att kräva borgen vid hyresavtal avseende

hyreslägenheter. Regeringen kom fram till att denna

möjlighet borde behållas. Om en sådan möjlighet inte

fanns skulle nämligen, anfördes det i propositionen,

vissa hyresgäster, särskilt unga eller hyresgäster

med svag ekonomi, få betydande svårigheter att

erhålla hyresbostad. Det var vidare, enligt

regeringens bedömning, rimligt att en hyresvärd kan

skaffa sig en särskild säkerhet för att en hyresgäst

fullgör sina skyldigheter, om det finns anledning

att ifrågasätta hyresgästens förmåga i detta

hänseende. Regeringen var inte heller beredd att

föreslå några inskränkningar i möjligheterna att

kräva borgen. Bostadsutskottet delade i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1997/98:BoU7

regeringens uppfattning i frågan.

Lagutskottet har, från sina utgångspunkter, inte

någon annan uppfattning än den bostadsutskottet

givit uttryck för. Det nu sagda innebär dock inte

att utskottet ställer sig avvisande till den

grundläggande tanke som ligger bakom motionen,

nämligen att borgen inte bör krävas slentrianmässigt

och inte i sådana fall där det inte föreligger

något behov av det. Enligt utskottets mening saknas

skäl för riksdagen att ta initiativ till den av

motionären begärda översynen. Utskottet förutsätter

dock att regeringen uppmärksammar frågan och verkar

för att berörda myndigheter vidtar de åtgärder som

kan anses erforderliga.

Med det anförda föreslår utskottet att motion

2000/01:L710 skall avslås.

Konsumentskydd för tågresenärer

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande med krav på åtgärder för

att åstadkomma ett bättre konsumentskydd för

tågresenärer bör avslås. Utskottet hänvisar

till pågående utredningsarbete på området.

Motionen

I motion 2001/02:L340 av Mikael Johansson m.fl. (mp)

anförs att det i dag föreligger tydliga brister i

konsumentskyddet för tågresenärer, bl.a. vad gäller

frågor som ersättning vid förseningar, prissättning,

reskomfort, tillgänglighet för funktionshindrade och

information. Det finns inte heller, anser

motionärerna, någon myndighet som ansvarar för att

systematiskt samla in, kartlägga och analysera

konsumentproblem som tågresenärer ställs inför. I

motionen begärs ett tillkännagivande om att

Konsumentverket, i samarbete med Rikstrafiken, bör

ges i uppdrag att se över situationen för

resenärerna på den interregionala kollektiva

persontrafiken.

Pågående arbete

Regeringen tillkallade genom beslut den 31 maj 2001

en särskild utredare med uppgift att göra en bred

översyn av organisationen och lagstiftningen inom

järnvägssektorn (dir. 2001:48). Utredningen har

antagit namnet Utredningen om järnvägssektorns

organisation m.m. I uppdraget ingår bl.a. att med

utgångspunkt i konsumentintresset analysera möjliga

utvecklingsvägar för såväl person- som godstrafiken

på järnväg. Utredaren skall också se över

myndighetsstrukturen inom järnvägssektorn och, mot

bakgrund av denna översyn, lämna förslag avseende

såväl den övergripande organisationen av

myndigheterna som ansvarsfördelningen dem emellan.

Uppdraget skall slutredovisas senast den 15 mars

2003.

Som påpekas i motionen publicerade

Riksrevisionsverket (RRV) i juni 2001

revisionsrapporten Svagt konsumentskydd för

tågresenär – myndigheterna saknar

konsumentperspektiv (RRV 2001:21). I rapporten

konstateras bl.a. att tågresenärerna ofta drabbas av

vissa typproblem, exempelvis krångliga biljett- och

bokningssystem, inställda tåg, förseningar och

bristande samordning av tidtabeller, att

konsumentskyddet för tågresenärer är sämre än på

andra områden eftersom konsumenttjänstlagen inte är

tillämplig inom järnvägssektorn, att

myndighetsansvaret på området är splittrat, att

myndigheternas övergripande mål inte har omsatts i

konkreta åtgärder samt att de styrmedel som finns

inte används för att tillvarata konsumenternas

intressen.

Rapporten har, enligt vad utskottet erfarit,

överlämnats av RRV till Utredningen om

järnvägssektorns organisation m.m.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att det pågår

utredningsarbete som ligger väl i linje med

motionsönskemålet. Det pågående arbetet bör inte

föregripas av riksdagen genom något uttalande eller

annan åtgärd. Utskottet föreslår därför att motion

2001/02:L340 skall avslås.

Barnhjälmar

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande med krav på införande av

förbud mot försäljning av barnhjälmar utan

utlösningsanordning i hakbandet bör avslås.

Utskottet hänvisar till att ett sådant förbud

inte torde vara rättsligt genomförbart, men

framhåller samtidigt vikten av korrekt och

tydlig information vid försäljning av

barnhjälmar.

Allmän bakgrund

Rådets direktiv 89/686/EEG om personlig

skyddsutrustning syftar till att säkerställa att

bara sådan skyddsutrustning som uppfyller i

direktivet närmare angivna grundläggande

säkerhetskrav släpps ut på marknaden. Det är

tillämpligt på både personlig skyddsutrustning som

används i arbetslivet och på sådan skyddsutrustning

som används privat, exempelvis cykelhjälmar.

Direktivet är utformat i enlighet med EG:s

harmoniseringsmetod för direktiv som reglerar

produkters beskaffenhet samt provning och kontroll

av produkter (produktdirektiv). EG-direktiv som har

utformats enligt denna metod innehåller bindande,

relativt allmänt hållna säkerhetskrav på produkterna

i fråga. De tekniska specifikationerna, vilka skall

säkerställa att produkterna uppfyller direktivens

säkerhetskrav, utarbetas av europeiska

standardiseringsorgan, exempelvis CEN. En standard

behåller sin karaktär av frivillig överenskommelse,

men får enligt direktiven den rättsverkan att

produkter som har utformats enligt standarden

förutsätts uppfylla standarden. Varje

produktdirektiv innehåller också regler för hur en

tillverkare eller en importör skall kunna visa att

produkten uppfyller säkerhetskraven. Produkter som

har visats uppfylla säkerhetskraven skall av

tillverkaren eller importören förses med ett s.k.

CE-märke.

Direktivet är genomfört i svensk rätt genom bl.a.

lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för

privat bruk. Enligt 4 § denna lag får en

näringsidkare tillhandahålla personlig

skyddsutrustning bara om den uppfyller sådana krav

som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som

regeringen föreskriver och som avser 1. skydd för

hälsa och säkerhet, 2. utformning och 3. märkning

och annan produktinformation. Produktsäkerhetslagen

(1988:1604) är tillämplig även på sådana varor som

omfattas av lagen om personlig skyddsutrustning och

som uppfyller kraven enligt 4 § i lagen.

För småbarnshjälmar gäller Europastandarden SS-EN

1080. Kännetecknande för denna standard är att

hakbandet, som är grönfärgat, har en automatisk

utlösningsanordning. För andra cykelhjälmar gäller

standarden SS-EN 1078. När det gäller dessa hjälmar

får, enligt standarden, inte finnas någon

utlösningsanordning.

I de råd som Konsumentverket har publicerat inför

köp av cykelhjälm till barn anges bl.a. att

småbarnshjälmen är det bästa skyddet för små barn, i

vart fall upp till sju års ålder, men även för något

äldre barn.

Motionen

I motion 2001/02:L318 av Torgny Danielsson och

Lisbeth Staaf-Igelström (båda s) anförs att det har

hänt många tragiska hängningsolyckor på grund av att

en del barnhjälmar inte har en säkerhetsanordning

som lossar hjälmen från barnets huvud om hjälmen

fastnar i något. Det borde, anser motionärerna, vara

en självklarhet att sådana hjälmar inte får säljas i

Sverige. I motionen begärs ett tillkännagivande som

går ut på att det skall införas ett förbud mot att

sälja barnhjälmar som saknas säkerhetsutlösning.

Utskottets ställningstagande

Såvitt utskottet kan bedöma torde det inte vara

förenligt med gemenskapsrätten att införa ett

generellt förbud mot försäljning av en produkt som

uppfyller en gällande standard. Utskottet kan

således inte ställa sig bakom motionärernas önskemål

om ett försäljningsförbud avseende hjälmar som

saknar utlösningsanordning.

Däremot vill utskottet framhålla vikten av korrekt

och tydlig information vid marknadsföring och

försäljning av hjälmar avsedda för barn. Utskottet

förutsätter att inte minst branschorganisationerna

tar ett stort ansvar i detta avseende.

Med det anförda föreslår utskottet att motion

2001/02:L318 skall avslås.

Övriga frågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav

på införande av

– en särskild regel om betalningsfrist vid

betalning av kontrollav-

gift vid olovlig parkering,

– konsumentbevakning av trädgårdsväxter

och

– standardiserad färgsättning av

mjölkkartonger.

Betalning av kontrollavgift vid olovlig

parkering

Bestämmelser om kontrollavgift vid felparkering på

privat tomtmark finns i lagen (1984:318) om

kontrollavgift vid olovlig parkering. Enligt 1 §

denna lag får en markägare som upplåter ett område

för parkering eller förbjuder parkering inom området

under vissa förutsättningar ta ut en avgift, en s.k.

kontrollavgift, om ett fordon parkerats i strid mot

förbudet eller de villkor som ställts upp av

markägaren.

Fordonets ägare och föraren svarar solidariskt för

att kontrollavgiften betalas. Vill markägaren ta ut

en kontrollavgift skall han ställa ut en

betalningsanmaning, som antingen skall överlämnas

till föraren eller fästas på fordonets vindruta.

Lagen saknar regler om inom vilken tid betalning

skall ske.

I motion 2001/02:L211 av Inger Lundberg (s)

framhålls att många parkeringsföretag tillämpar en

kortare betalningsfrist än 30 dagar och att det vid

försenad betalning utgår en särskild avgift.

Parkeringsföretagens korta betalningsfrister leder,

enligt motionären, till onödigt höga avgifter och

indrivningsärenden hos kronofogden, eftersom många

hushåll betalar sina räkningar i samband med

löneutbetalning. I motionen begärs ett

tillkännagivande om behovet av en översyn av

lagstiftningen i syfte att införa en regel om 30

dagars betalningsfrist vid den nu aktuella typen av

skulder.

Av allmänna civilrättsliga principer följer att

betalning skall ske vid anfordran om annat inte är

avtalat, något som bl.a. framgår av 5 § lagen

(1936:81) om skuldebrev, 49 § köplagen (1990:931)

och 36 § konsumentköplagen (1990:932). Utskottet

kan, från sina utgångspunkter, inte finna att det

framkommit omständigheter som motiverar ett avsteg

från denna princip i form av tvingande lagstiftning

om en särskild betalningsfrist vid betalning av

kontrollavgift. Motion 2001/02:L211 bör således

avslås.

Konsumentbevakning av trädgårdsväxter

I motion 2000/01:MJ232 av Ronny Olander och Siw

Wittgren-Ahl (båda s) framhålls att drygt två

miljoner hushåll varje år beräknas köpa

trädgårdsväxter för omkring en miljard kronor.

Kvaliteten på de saluförda växterna är, menar

motionärerna, svår att bedöma för den enskilde

konsumenten, eftersom växterna normalt säljs långt

innan de nått full storlek och många egenskaper,

exempelvis bördighet, härdighet och

sjukdomsresistens, visar sig först så småningom. I

motionen begärs ett tillkännagivande om att

konsumentbevakningen av trädgårdsväxter skall

jämställas med övervakningen av andra

konsumentprodukter (yrkande 1).

Utskottet kan konstatera att miljö- och

jordbruksutskottet i betänkande 2001/02:MJU17

alldeles nyligen har avstyrkt ett motsvarande

motionsyrkande. Miljö- och jordbruksutskottet har

därvid sammanfattningsvis hänvisat till verksamheten

vid Statens växtsortnämnd, till den s.k.

Trädgårdsnäringsfonden och till att det inom Statens

lantbruksuniversitet bedrivs provodlingar på

trädgårdsväxter för klimatet i norra Sverige.

Lagutskottet vill från sina utgångspunkter påpeka

att konsumentköplagen (1990:932) är tillämplig också

vid köp av trädgårdsväxter och finner inte skäl att

förorda något annat ställningstagande till

motionsspörsmålet än det som miljö- och

jordbruksutskottet nyligen givit uttryck för.

Utskottet föreslår således att motion

2000/01:MJ232 yrkande 1 bör avslås.

Standardiserad färgsättning av

mjölkförpackningar

Peter Pedersen (v) anser i motion 2000/01:L712 att

det är ett irritationsmoment för landets

mjölkkonsumenter att färgsättningen på olika

mjölkprodukters kartonger varierar runt om landet.

För att komma till rätta med detta problem föreslås

i motionen att det bör införas en standardiserad

färgsättning av mjölkkartongerna så att

färgsättningen är lika i hela Sverige. I motionen

begärs ett tillkännagivande om att Konsumentverket,

Livsmedelsverket eller något annat organ bör ges i

uppdrag att verka för standardiserad färgsättning av

mjölkkartonger.

Utskottet delar inte motionärens uppfattning och

föreslår att motion 2000/01: L712 skall avslås.

Reservationer

1. Distansavtalsdirektivet (punkt 1)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth

Nyström, Berit Adolfsson och Petra Gardos (alla

m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2000/01:L714

och 2000/01:T717 yrkande 11.

Ställningstagande

Vi delar de uppfattningar rörande

distansavtalsdirektivet och distansavtalslagen som

förts fram i motionerna 2000/01:T717 och

2000/01:L714. Som motionärerna anfört är såväl

direktivet som lagen förlegade och innebär i

praktiken hinder mot e-handel. Varken konsumenter

eller e-handelsföretag är nöjda med nuvarande

ordning, och den tillväxtpotential som finns i e-

handeln går med den nuvarande ordningen förlorad.

I sammanhanget bör påpekas att vi våren 2000

motsatte oss distansavtalslagen. Vad vi anförde i

reservation 1 till lagutskottets betänkande

1999/2000:LU21 om farhågorna med den av regeringen

då föreslagna lagstiftningen har nu besannats.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att

regeringen omgående inom EU bör ta initativ till en

ändring av distansavtalsdirektivet i syfte att få

till ett modernare och för e-handel, konsumenter och

näringsliv ändamålsenligare direktiv. I avvaktan på

vad reslutatet av ett sådant initiativ kan bli bör

regeringen överväga vilka ändringar i den nuvarande

distansavtalslagen som kan göras inom ramen för

nuvarande direktiv för att åstadkomma efterlängtade

förenklingar och överlämna erforderliga lagförslag

till riksdagen.

Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall

till motionerna 2000/01:L714 och 2000/01:T717

yrkande 11, som sin mening ge regeringen till känna.

2. E-handelsdirektivet (punkt 2)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth

Nyström, Berit Adolfsson och Petra Gardos (alla

m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L343

yrkandena 2 och 3.

Ställningstagande

Vi delar de synpunkter som förts fram i motion

2001/02:L343 när det gäller e-handelsdirektivets

genomförande i svensk rätt. För det första är det,

som närmare utvecklats i motionen, angeläget att

operatörerna slipper straffrättsligt ansvar för

eventuellt otillåtet innehåll i det material som de

hanterar. En motsatt ordning skulle, enligt vår

mening, leda till en ohållbar situation för svenska

operatörer som då missgynnas i förhållande till

utlänska operatörer.

För det andra anser vi att man från regeringen

sida bör införa en s.k. notice and take down-

procedurer i svensk rätt. Sådana regler syftar till

att teleoperatörer och andra mellanhänder utan risk

för skadeståndsskyldighet skall kunna avlägsna

olaglig information samtidigt som den

tjänstemottagare som tillhandahåller informationen

ges möjlighet att få informationen återställd. En

sådan ordning är, enligt vår mening, ett effektivt

medel för att få bort otillåtet material från

Internet, utan att mellanhänderna behöver åläggas

ett ansvar för att själva bedöma huruvida ett visst

material är lagligt eller inte. Såsom anförts i

motionen bör ett sådant system administreras inom

rättsväsendet eller av annan betrodd tredje man.

Vad som nu anförts i reservationen bör riksdagen,

med bifall till motion 2001/02:L343 yrkandena 2 och

3, som sin mening ge regeringen till känna.

3. Elektronisk handel (punkt 3)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth

Nyström, Berit Adolfsson och Petra Gardos (alla

m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2000/01:U623

yrkande 4, 2000/01: T717 yrkande 12 samt

2001/02:L343 yrkande 1 och avslår motionerna

2000/01:L720, 2000/01:T706, 2001/02:L349,

2001/02:T409 yrkande 1, 2001/02:T465 yrkande 9 och

2001/02:T466 yrkande 6.

Ställningstagande

Vi anser att de övergripande och principiella

frågorna som tas upp i motionerna 2000/01:U623,

2001/02:T717 och 2001/02:L343 har hög

angelägenhetsgrad, och tiden är nu mer än mogen för

regeringen att ta ett internationellt och

övergripande grepp på frågorna.

En viktig utgångspunkt för regeringen i sådant

arbete är att människor skall känna tilltro till e-

handel och lita på att önskade transaktioner kommer

till stånd på ett säkert sätt. Konsumenter och

näringsidkare skall kunna lita på den digitala

tekniken och uppleva den som lika säker som de

traditionella sätten för avtals ingående.

Regelverket bör vidare, som framhålls i motionerna,

kännetecknas av förutsebarhet och vara rättssäkert.

Därtill kommer att man från svensk sida bör undvika

att göra lagstiftningen mer omfattande än vad som

görs i omvärlden. Nationella särlösning har nämligen

en menlig inverkan på konkurrensen och kan därmed

inte vara i överenstämmelse med svenska

konsumentintressen.

Med sådana utgångspunkter anser vi att den

elektroniska handeln kan bidra till många

välfärdsvinster för det svenska samhället.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motionerna 2000/01:U623

yrkande 4, 2000/01:T717 yrkande 12 och 2001/02: L343

yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.

Övriga motioner påkallar, enligt vår mening, ingen

riksdagens vidare åtgärd.

4. Elektronisk handel (punkt 3)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:T465

yrkande 9 och avslår motionerna 2000/01:L720,

2000/01:U623 yrkande 4, 2000/01:T706, 2000/01:T717

yrkande 12, 2001/02:L343 yrkande 1, 2001/02:L349,

2001/02:T409 yrkande 1 och 2001/02:T466 yrkande 6.

Ställningstagande

Bland de motionsspörsmål som behandlas i förevarande

avsnitt anser jag att de frågor som tas upp i motion

2001/02:T465 bör förtjäna särskild uppmärksamhet.

Inte bara när det gäller handel utan också i fråga

om offentliga tjänster finns med den digitala

tekniken en oerhört stor utvecklingspotential. Som

anförts i motionen ställer emellertid detta ett allt

större krav på säkerhet. För att den enskilde

medborgare skall våga ta del av utbudet av tjänster

som numera finns att tillgå elektroniskt måste han

eller hon kunna känna tillit till systemen.

Ett sätt att öka medborgarnas tillit skulle,

enligt min mening, vara att införa ett system med

elektroniska identitetskort, s.k. smarta kort. Med

ett sådant system skulle medborgarna på ett

tillförlitligt sätt kunna sköta sina kontakter med

exempelvis myndigheter på ett säkert sätt.

Handlingar och andra dokument skulle kunna

undertecknas elektroniskt och få samma rättsverkan

som ett egenhändigt undertecknande. Enligt min

mening finns med ett sådant system oanade

möjligheter till förenklingar och besparingar för

såväl enskilda som det allmänna, och regeringen bör

verka för att man i Sverige påbörjar ett arbete med

införande av ett system med elekroniska

identitetskort.

Vad som sålunda anförs i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion 2001/02:T465

yrkande 9, som sin mening ge regeringen till känna.

Övriga motioner påkallar, enligt min mening, inte

någon riksdagens vidare åtgärd.

5. Obeställd e-postreklam (punkt 4)

av Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v) och

Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed delvis motionerna

2000/01:L609, 2000/01:L702 yrkandena 1 och 2,

2000/01:L709, 2000/01:L711, 2000/01:L719, 2001/02:

L223 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:L275 och avslår

motionerna 2000/01: L702 yrkande 3 och 2001/02:L223

yrkande 3.

Ställningstagande

Vi delar de synpunkter som förts fram i de nu

aktuella motionerna och anser att regeringen i det

pågående arbetet inom EU bör verka för en opt in-

lösning, dvs. förbud mot att sända e-postreklam till

konsumenter som inte förväg samtyckt till sådan

reklam.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med delvis bifall till motionerna

2000/01:L609, 2000/01:L702 yrkandena 1 och 2,

2000/01: L709, 2000/01:L711, 2000/01:L719,

2001/02:L223 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:L275,

som sin mening ge regeringen till känna.

Ställningstagandet innebär att det inte behövs

något nationellt spärregister varför motionerna

2000/01:L702 yrkande 3 och 2001/02:L223 yrkande 3

bör avslås.

6. Andra åtgärder mot könsdiskriminerande

reklam (punkt 6)

av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda

v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L227.

Ställningstagande

I likhet med vad som anförts i motion 2001/02:L227

konstaterar vi att det alltjämt i stor omfattning

förekommer könsdiskriminerande reklam, en situation

som enligt vår mening är oacceptabel.

Vi delar motionärernas uppfattning att regeringen

nu bör ta initiativ till en dialog med Näringslivets

Etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) i

syfte att åstadkomma förändringar av rådets

sammansättning och verksamhet. En sådan dialog bör,

enligt vår mening, leda till dels att representanter

för kvinno- och konsumentorganisationer bereds plats

i rådet, dels att rådets samtliga avgöranden, dvs.

även friande avgöranden, publiceras.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L227, som

sin mening ge regeringen till känna.

7. Reklam riktad till barn (punkt 7)

av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda

v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2000/01:Sf274

yrkande 38, 2001/02: L362, 2001/02:K370 yrkandena 2

och 3 samt 2001/02:So495 yrkande 20.

Ställningstagande

Vi delar motionärernas kritik mot nuvarande

förhållanden när det gäller reklam som riktas mot

barn. Som framhållits i motionerna blir reklamen

allt aggressivare och mer omfattande, och i vissa

fall kan man tala om att barnen är utsatta för ett

kommersiellt exploaterande. Enligt vår mening är

åtgärder påkallade för att bromsa denna utveckling.

Vad som i första hand bör komma till stånd är en

kartläggning av den nuvarande

marknadsföringslagstiftningen i syfte att utröna om

den från ett barnperspektiv har en ändamålsenlig

utformning. Om en sådan kartläggning skulle visa att

det är påkallat med exempelvis en särskild

bestämmelse i marknadsföringslagen i syfte att

skydda barn utgår vi från att regeringen återkommer

till riksdagen med erforderliga lagförslag.

Vad som anförts i reservationen bör riksdagen,

med bifall till motionerna 2000/01:Sf274 yrkande 38,

2001/02:L362, 2001/02:K370 yrkandena 2 och 3 samt

2001/02:So495 yrkande 20, som sin mening ge

regeringen till känna.

8. Nätverksförsäljning (punkt 11)

av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L708.

Ställningstagande

Vi delar de synpunkter som förts fram i motion

2000/01:L708 och anser att det är viktigt att ett

nytt regelverk för nätverksförsäljning inte bygger

in hinder i den fria handeln som utgör basen för all

näringsverksamhet. Ett framtida regelverk på området

måste bl.a. ta hänsyn till att en distributör skall

kunna avsluta ett avtalsförhållande utan

uppsägningstid, att ångerfrist och returrätt

säkerställs, att viss inkomst inte utlovas eller

förespeglas, att regleverket inte blir alltför

detaljerat samt att det harmoniseras med framtida

lagstiftning på området inom EU. Det får ankomma på

regeringen att beakta detta i det pågående arbetet.

Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med

bifall till motion 2000/01:L708, som sin mening ge

regeringen till känna.

9. Kreditprövning (punkt 13)

av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda

v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L713.

Ställningstagande

I likhet med vad som anförts i motion 2000/01:L713

är vi kritiska mot den kreditprövning som förekommer

inom Telia i samband med tecknande av

telefonabonnemang. Företagets krav på presumtiva

kunder i fråga om kreditvärdighet, vistelsetid i

landet, nationalitet och ställande av säkerhet

innebär att det i praktiken är omöjligt för

exempelvis personer som nyligen fått

uppehållstillstånd att skaffa sig en egen telefon.

Mot denna bakgrund anser vi att regeringen bör

utnyttja sitt ägarinflytande i Telia för att få till

stånd ändringar i bolagets rutiner. En annat sätt är

att överväga lagändringar i syfte att förhindra

diskriminering av invandrare som vill teckna

telefonabonnemang.

Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med

bifall till motion 2000/01:L713, som sin mening ge

regeringen till känna.

10. Borgensåtaganden (punkt 14)

av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda

v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L710.

Ställningstagande

Vi delar de synpunkter som förts fram i motion

2000/01:L710. Enligt vår uppfattning förekommer det

i alltför stor utstäckning att bostadsföretag,

telefonbolag och banker kräver borgen varigenom

kreditrisker på ett oacceptabelt sätt flyttas över

till vänner och släkingar. Vi anser att det, inte

minst från konsumenträttsliga utgångspunkter, finns

skäl att se över nuvarande lagstiftning rörande

borgen. Det får ankomma på regeringen att initiera

ett sådant arbete.

Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med

bifall till motion 2000/01:L710, som sin mening ge

regeringen till känna.

Särskilda yttranden

1. Obeställd e-postreklam

av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).

Vi ser med tillfredsställelse på att regeringen nu

har ändrat inställning i fråga om opt in och att man

i det pågående arbetet inom EU synes gå på den linje

vi förordade våren 2000 i samband med att nuvarande

bestämmelser infördes (se res. 2 i bet.

1999/2000:LU13).

Mot denna bakgrund har vi ansett att vi inte

formellt behöver yrka bifall till de

aktuella motionerna.

2. Lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam

av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda

v).

Vi delar motionärernas uppfattning att

könsdiskriminerande reklam kommit att bli

ett växande samhällsproblem. Vidare anser vi

att det är oacceptabelt att kränkande

sexuella anspelningar används i reklamen. Om

inte näringslivets egenåtgärder leder till

önskat resultat, utesluter vi inte att

lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam

på sikt bör komma till stånd. Vi har dock nu

valt att inte formellt yrka bifall till

motionerna 2000/01:L717 och 2001/02:L350

eftersom lagstiftning mot

könsdiskriminerande reklam inte kan införas

utan grundlagsändring. En sådan

genomgripande förändring är vi i nuläget

inte beredda att stödja.

3. Marknadsföring av lotter

av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda

v).

Vi förutsättter att abonnemangssystem för

lotter kommer att bli föremål för särskild

behandling i det arbete som nu utförs av

Folkhälsoinstitutet och ser därför inte

tillräckliga skäl att formellt yrka bifall

till motion 2000/01:L718.

4. God fastighetsmäklarsed

av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda

v).

Vi ser mycket positivt på det arbete som nu har

inletts av regeringen, Diskrimineringsombudsmannen,

Fastighetsmäklarnämnden och mäklarorganisationerna,

vilket syftar till att förhindra diskriminering av

konsumenter vid fastighetsförmedling.

Arbetet ligger väl i linje med önskemålen i

motionerna 2000/01:L703 och 2000/01:L713, och vi har

mot den bakgrunden inte funnit skäl att formellt

yrka bifall till motionsyrkandena. Vi kommer

emellertid att fortsättningsvis noga följa det

påbörjade arbetet och har för avsikt att återkomma

om det inte skulle leda till önskvärt resultat.

5. Konsumentskydd för tågresenärer

av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda

v).

Eftersom vi förutsätter att önskemålen i motion

2001/02:L340 kommer att beaktas i det pågående

utredningsarbetet har vi slutligen valt att inte

formellt yrka bifall till motionen. Vi kommer dock

att noga följa den fortsatta utvecklingen i fråga om

konsumentskyddet på detta område.

BILAGA

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01

2000/01:L609 av Majléne Westerlund Panke (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om förbud för e-postreklam.

2000/01:L702 av Barbro Feltzing (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i marknadsföringslagen

(1995:450) om s.k. oönskad reklam enligt vad i

motionen anförs.

2. Riksdagen begär att regeringen låter en utredning

föreslå en ändring av den opt out-lösning som

riksdagen fattat beslut om.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ett nationellt

spärregister snarast upprättas om yrkandena 1 och

2 inte vinner gehör.

2000/01:L703 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring i fastighetsmäklarlagen så att

rekvisitet god fastighetsmäklarsed kompletteras med

ett diskrimineringsförbud.

2000/01:L708 av Ragnwi Marcelind (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av ett

regelverk för nätverksförsäljning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ett sådant

regelverk bör ta hänsyn till angivna kriterier.

2000/01:L709 av Carina Hägg (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att konsumenten skall kunna

göra ett aktivt val för att få reklam medan övriga

hushåll besparas såväl pappersreklam- som e-

postreklam.

2000/01:L710 av Carina Hägg (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om översyn av

borgensåtaganden.

2000/01:L711 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

om att förbjuda oönskad reklam i form av

elektroniska massutskick enligt vad i motionen

anförs.

2000/01:L712 av Peter Pedersen (v) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att verka för införandet av

standardiserade färger vad gäller olika

mjölkprodukters kartonger.

2000/01:L713 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om åtgärder för att ta bort

indirekt diskriminering av invandrade kvinnor och

män som vill teckna telefonabonnemang.

2000/01:L714 av Karin Falkmer (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att e-handel inte

särskiljs från annan handel i

lagstiftningshänseende.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att särregleringar

för handel och e-handel i Sverige försvårar endast

för svensk handel och svenska konsumenter.

2000/01:L716 av Monica Green m.fl. (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om krigsleksaker.

2000/01:L717 av Carina Ohlsson och Elisebeht

Markström (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om könsdiskriminerande reklam.

2000/01:L718 av Rolf Olsson m.fl. (v) vari föreslås

att riksdagen fattar följ-ande beslut:

Riksdagen begär att regeringen ger Konsumentverket i

uppdrag att utreda vad i motionen anförs om

omfattningen av skadeverkningarna vad beträffar

abonnemangssystem för lotter.

2000/01:L719 av Sven Bergström (c) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att ompröva den del av

marknadsföringslagen som medger massutskick av

oönskad reklam.

2000/01:L720 av Göte Wahlström m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om lagstiftning vid

Internethandel.

2000/01:U623 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om elektronisk

handel.

2000/01:Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om barn, medier och

stress.

2000/01:T706 av Kenneth Lantz (kd) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om säkerhet och beskattning

avseende elektronisk handel.

2000/01:T717 av Carl Bildt m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om omförhandling och

justering av implementering av EG-direktiv på

konsumentköpsområdet.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om digitala urkunder.

2000/01:MJ232 av Ronny Olander och Siw Wittgren-Ahl

(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

konsumentbevakningen av trädgårdsväxter måste

jämställas med övervakningen av andra

konsumentprodukter.

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02

2001/02:L211 av Inger Lundberg (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om betalningstider för

parkeringsavgifter.

2001/02:L223 av Barbro Feltzing (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i marknadsföringslagen

(1995:450) om s.k. oönskad reklam enligt vad i

motionen anförs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att låta en

utredning föreslå en ändring av den opt out-

lösning som riksdagen fattat beslut om.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ett nationellt

spärrregister snarast upprättas om yrkandena 1 och

2 inte vinner gehör.

2001/02:L227 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att regeringen bör initiera

en dialog med Näringslivets etiska råd mot

könsdiskriminerande reklam.

2001/02:L275 av Kjell Eldensjö m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen beslutar om ändring av lagen om obeställd

e-postreklam (spam) med beaktande av vad som anförs

i motionen.

2001/02:L293 av Lena Ek och Margareta Andersson (c)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en utredning rörande

resegarantilagen.

2001/02:L318 av Torgny Danielsson och Lisbeth Staaf-

Igelström (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ett förbud att försälja

barnhjälmar av alla slag som ej har

säkerhetsutlösning vid hängningsolyckor.

2001/02:L340 av Mikael Johansson m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en översyn av

situationen för resenärerna på den interregionala

kollektiva persontrafiken i Sverige.

2001/02:L343 av Christel Anderberg m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att svenska regler

inte skall vara mer omfattande eller strängare än

i övriga medlemsländer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om implementeringen

av e-handelsdirektivet och dess konsekvenser för

ansvarsbegränsning för otillåtet material.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om procedurer för

s.k. Notice and Takedown.

2001/02:L349 av Göte Wahlström m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om lagstiftning vid

Internethandel.

2001/02:L350 av Carina Ohlsson och Monica Green (s)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om könsdiskriminerande reklam.

2001/02:L362 av Catherine Persson och Anita Jönsson

(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om marknadsföringslagen och

reklam riktad till barn.

2001/02:K370 av Monica Green och Christina Axelsson

(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att nogsamt följa

utvecklingen av hur barn utsätts för och påverkas

av riktad reklam.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en ökad

medvetenhet om reklamens inverkan, nya regler och

lagar som ser till barnens bästa.

2001/02:So495 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om hur barn

exploateras i reklam och medier.

2001/02:T409 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om e-handel.

2001/02:T465 av Sven Bergström m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige bör

påbörja arbetet med elektroniska identitetskort.

2001/02:T466 av Johnny Gylling m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att påskynda arbetet

med elektroniska signaturer.