Bet. 2001/02:LU19

Lagutskottets betänkande

2001/02:LU19

Näringsförbud, m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sammanlagt 14

motionsyrkanden i frågor rörande näringsförbud, s.k.

herrelösa fastigheter, indrivning och

godtrosförvärv, varav 2 motionsyrkanden härrör från

allmänna motionstiden år 2000 och 12 motionsyrkanden

från allmänna motionstiden år 2001.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga

motionsyrkanden. I sammanhanget vill utskottet

upplysa om att utskottet beslutat föreslå att

tillämpningen av lagen (1986:436) om näringsförbud

blir föremål för granskning av Riksdagens revisorer.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Näringsförbud

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L701,

2001/02:L231, 2001/02: L262 och 2001/02:L330

yrkandena 1–3.

2. Herrelösa fastigheter

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L219 och

2001/02:L306.

3. Indrivning

Riksdagen avslår motion 2001/02:L259.

4. Godtrosförvärv

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju237 yrkande 6.

Stockholm den 2 april 2002

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne

Carlström (s), Christel Anderberg (m), Rune Berglund

(s), Karin Jeppsson (s), Henrik S Järrel (m), Nikos

Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m), Marina

Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso

Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson

(m), Anders Berglöv (s), Ana Maria Narti (fp) och

Petra Gardos (m).

2001/02

LU19

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet sammanlagt 14

motionsyrkanden i frågor rörande näringsförbud, s.k.

herrelösa fastigheter, indrivning och

godtrosförvärv, varav 2 motionsyrkanden härrör från

allmänna motionstiden år 2000 och 12 motionsyrkanden

från allmänna motionstiden år 2001.

En förteckning över motionsyrkandena finns intagen

i bilagan till betänkandet.

Utskottets överväganden

Näringsförbud

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på skärpning av

reglerna om näringsförbud i samband med

konkurs och grova åsidosättanden av den

marknadsrättsliga lagstiftningen bör avslås.

Utskottet anser att någon riksdagens åtgärd

med anledning av motionerna inte är påkallad.

I sammanhanget vill utskottet upplysa om att

utskottet beslutat föreslå att tillämpningen

av lagen (1986:436) om näringsförbud blir

föremål för granskning av Riksdagens

revisorer.

Allmän bakgrund

Lagen (1986:436) om näringsförbud har till ändamål

att förhindra att personer som orsakar stora skador

genom sin näringsverksamhet skall kunna fortsätta

med detta. Lagen innebär en möjlighet att ingripa

med förbud i ett fall då det skulle framstå som

stötande om en person som har begått allvarliga

oegentligheter i näringsverksamhet trots detta

skulle få fortsätta att ägna sig åt sådan

verksamhet. Vid lagens tillämpning skall

allmänpreventiva hänsyn tas samtidigt som det är

viktigt att rättssäkerheten för den enskilde blir

tillfredsställande.

Näringsförbud skall, om det är påkallat från

allmän synpunkt, meddelas den som i egenskap av

enskild näringsidkare grovt har åsidosatt vad som

ålegat honom i näringsverksamheten och därvid gjort

sig skyldig till brottslighet som inte är ringa (1

§). Har näringsidkaren i näringsverksamhet gjort sig

skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna

straffet är fängelse i sex månader, skall ett

näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt,

såvida inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får

näringsförbud meddelas den som i egenskap av enskild

näringsidkare grovt har åsidosatt vad som ålegat

honom i näringsverksamheten och därvid i avsevärd

omfattning underlåtit att betala skatt, tull eller

avgift som omfattas av lagen (1978:880) om

betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter

(1 a §). Även i detta fall krävs att åtgärden skall

vara påkallad från allmän synpunkt. Vid bedömningen

av om näringsidkaren, i de fall hans verksamhet

försatts i konkurs, grovt har åsidosatt sina

åligganden får hänsyn tas endast till sådana

oegentligheter som förekommit i den verksamhet som

försatts i konkurs (2 §). Har näringsverksamheten

bedrivits av en juridisk person får, under de

förutsättningar som enligt vad nu nämnts gäller för

en enskild näringsidkare, näringsförbud meddelas den

som företräder den juridiska personen. Ett

näringsförbud skall vara tidsbegränsat och gälla

under lägst tre och högst tio år.

Den som är underkastad näringsförbud får i princip

inte driva näringsverksamhet. En sådan person får

inte heller vara bolagsman i handelsbolag eller ha

vissa närmare angivna befattningar, såsom exempelvis

styrelseledamot i aktiebolag. Inte heller får den

som är underkastad näringsförbud faktiskt utöva

ledningen av en näringsverksamhet eller äga så många

aktier i ett aktiebolag att vederbörandes andel av

röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger

50 %.

Frågor om näringsförbud prövas av allmän domstol

på talan av allmän åklagare eller, i vissa fall, av

kronofogdemyndighet (8 och 8 a §§ ). Tillsynen över

efterlevnaden av meddelade näringsförbud utövas av

kronofogdemyndigheten i den ort där den som har

meddelats förbudet är bosatt. Överträdelse av ett

meddelat näringsförbud är straffbart.

Frågan om näringsförbudsinstitutet fungerar

effektivt har aktualiserats i olika sammanhang.

Förslag om en översyn i skilda avseenden av reglerna

om näringsförbud har vid flera tillfällen förts fram

i motioner i riksdagen. Under 1990-talet har också

flera ändringar vidtagits i lagen om näringsförbud.

Ändringar som riksdagen beslutade våren 1996 innebar

skärpningar i fråga om näringsförbud i anledning av

brott (prop. 1995/96:98, bet. LU22, rskr. 212). I

den då aktuella propositionen angav regeringen att

frågan om näringsförbud i anledning av

betalningsunderlåtelse och konkurs borde utredas

ytterligare.

Våren 1996 beslutade regeringen att tillkalla en

särskild utredare för att se över bestämmelserna om

näringsförbud i samband med betalningsunderlåtelse

och konkurs i lagen om näringsförbud. Utredningen,

som antog namnet Näringsförbudslagsutredningen,

överlämnade i september 1997 betänkandet (SOU

1997:123) Ett effektivare näringsförbud.

I betänkandet föreslogs en ny lag om

näringsförbud, som bl.a. innebar att möjligheterna

att meddela näringsförbud utvidgas. Den principiella

nyheten i förslaget var att det skulle införas ett

antal presumtionsregler för näringsförbud, där

presumtionen kan brytas om särskilda skäl talar mot

förbud. En sådan presumtion gällde bl.a. vid konkurs

om näringsidkaren två eller flera gånger tidigare

under de senaste tio åren i den egenskapen varit

inblandad i konkurser.

Enligt förslaget skulle näringsförbud också kunna

meddelas vid grova åsidosättanden av bl.a. marknads-

och konkurrensrättsliga regler, arbetsmiljö- och

miljöregler eller civilrättsliga skyldigheter.

Näringsförbudslagsutredningens förslag i nu

redovisade delar har inte lett till lagstiftning.

Däremot har vissa andra av

Näringsförbudslagsutredningens förslag legat till

grund för lagstiftning. Sålunda beslutade riksdagen

våren 1999 vissa ändringar i lagen om näringsförbud

varigenom även kronofogdemyndigheten fick rätt att

ansöka om näringsförbud vid betalningsunderlåtelse

och konkurs under förutsättning att åklagaren

förklarat sig avstå från att ansöka (prop.

1998/99:44, bet. LU15). Lagändringarna, som trädde i

kraft den 1 juli 1999, innebar vidare att inte bara

den som är företrädare för den juridiska personen

vid konkursbeslutet kan komma i fråga för

näringsförbud utan även den som innehade en sådan

ställning senare än ett år innan konkursansökan kom

in till tingsrätten.

Våren 2001 beslutade riksdagen vissa ytterligare

ändringar i lagen om näringsförbud som syftade till

att förhindra att ett näringsförbud kringgås med

hjälp av bulvaner (prop. 2000/01:105, bet. LU21).

Till grund för dessa lagändringar låg förslag som

Bulvanutredningen lämnat i betänkandet (SOU 1998:47)

Bulvaner och annat.

Motionerna

Eva Flyborg (fp) anför i motion L330 bl.a. att

reglerna om näringsförbud bör skärpas beträffande

personer som satt konkurserna i system och en bättre

uppföljning ske av efterlevnaden av näringsförbuden.

I motionen yrkas tillkännagivanden i enlighet med

det anförda (yrkandena 1–3).

Även i motion L231 av Lennart Klockare och Ann-

Kristine Johansson (båda s) framförs krav på

skärpning av reglerna om näringsförbud. Motionärerna

anser att Näringsförbudslagsutredningens förslag i

betänkandet (SOU 1997:123) Ett effektivare

näringsförbud skulle innebära en effektiv och

ändamålsenlig reglering och därför bör läggas till

grund för lagstiftning.

Barbro Feltzing (mp) anser i motion L262 att

lagstiftningen om näringsförbud bör skärpas för den

som upprepade gånger varit inblandad i konkurser

(yrkande 1).

Enligt motion L701 av Barbro Feltzing (mp), från

allmänna motionstiden år 2000, bör vissa åtgärder

vidtas mot otillbörlig marknadsföring. Sålunda anser

motionären att Konsumentombudsmannen bör ges

möjlighet att förordna om näringsförbud vid vissa

fall av otillbörlig marknadsföring såsom

fakturaskojerier (yrkandena 1 och 2).

Motsvarande krav framställer Barbro Feltzing i

motion L262 av Barbro Feltzing (mp) (yrkandena 2 och

3).

Utskottets ställningstagande

Som redovisats ovan har

Näringsförbudslagsutredningens huvudförslag, som

innebär införande av presumtioner för näringsförbud

i vissa angivna fall, inte lett till lagstiftning.

Mot bakgrund av skarp kritik från remissinstanser

gjorde regeringen hösten 1998 i proposition

1998/99:44 Ändringar i lagen (1986: 436) om

näringsförbud bedömningen att det inte var möjligt

att då föreslå så ingripande förändringar som

utredningens huvudförslag innebär.

Vad särskilt gäller utredningsförslaget om

näringsförbud vid andra grova överträdelser än de

som nu omfattas av lagen om näringsförbud anförde

regeringen i propositionen att den visserligen delar

utredningens uppfattning att näringsförbud i princip

bör kunna meddelas även vid sådana överträdelser,

exempelvis överträdelser av den konsument- och

marknadsrättsliga lagstiftningen. Regeringen hade

dock förståelse för remissinstansernas kritik mot

den föreslagna bestämmelsens utformning och bedömde

det inte möjligt att då genomföra förslaget om

näringsförbud vid andra grova åsidosättanden.

Även Konsumentpolitiska kommittén har i sitt

slutbetänkande (SOU 2000:29) Starka konsumenter i en

gränslös värld övervägt frågan om näringsförbud

beträffande grova åsidosättanden på det

marknadsrättsliga området.

Kommittén konstaterar att sådana grova

åsidosättanden kan medföra ekonomisk och annan skada

för enskilda. Verksamhet av detta slag kan, anför

kommittén, även bryta ned allmänhetens förtroende

för näringsverksamheten och förvränga

konkurrenssituationen för de seriösa näringsidkarna

på området. Kommittén anser därför att det måste

vara möjligt att förhindra att personer som, vid

marknadsföring och annan näringsverksamhet på det

marknadsrättsliga området, orsakar stora skador

fortsätter med det. Enligt kommittén är

marknadsföringslagens sanktionssystem inte

tillräckligt för att komma till rätta med grova

åsidosättanden av den marknadsrättsliga

lagstiftningen av det slag som beskrivits. En

utvidgning av lagstiftningen om näringsförbud är,

som kommittén ser det, emellertid en fråga som

kräver noggranna analyser och överväganden.

Kommittén anser att de grova åsidosättanden som

förekommer normalt innefattar brott och konstaterar

att möjlighet att meddela näringsförbud i sådana

fall finns redan i dag enligt lagen om

näringsförbud. Kommittén har därför inte sett något

behov av en utvidgning av reglerna om näringsförbud.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att frågan

om införande av ett automatiskt näringsförbud, s.k.

konkurskarantän, för företrädare för juridiska

personer som försatts i konkurs har behandlats i

olika sammanhang.

Då spörsmålet behandlades i riksdagen våren 2001

med anledning av en motion pekade utskottet på att

enligt 6 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) gäller att

en fysisk person som försatts i konkurs inte får

driva näringsverksamhet som medför

bokföringsskyldighet så länge konkurstillståndet

varar, s.k. automatisk konkurskarantän (bet.

2000/01:LU21). Samtidigt konstaterade utskottet att

något motsvarande förbud mot att driva

näringsverksamhet inte finns vad gäller

ställföreträdare för en juridisk person som försatts

i konkurs.

Utskottet erinrade om att det i skilda sammanhang

under de senaste decennierna diskuterats om inte

även företrädare för juridiska personer där den

juridiska personen försatts i konkurs – i likhet med

fysiska personer – borde förbjudas att driva näring

eller att företräda andra bolag under pågående

konkurs, antingen med automatik i direkt anslutning

till konkursbeslutet eller efter särskild prövning.

Frågan hade, påpekade utskottet, varit föremål för

överväganden av bl.a. Konkurslagskommittén i

betänkandet (SOU 1979:13) Konkurs och rätten att

idka näring, Näringsförbudskommittén i betänkandet

(SOU 1984:59) Näringsförbud,

Näringsförbudsutredningen i betänkandet (SOU 1995:1)

Ett renodlat näringsförbud och

Näringsförbudslagsutredningen i betänkandet (SOU

1997:123) Ett effektivare näringsförbud. Samtliga

fyra utredningar, påpekade utskottet, har kommit

fram till att en konkurskarantän för företrädare för

juridiska personer som försatts i konkurs inte bör

införas. Som skäl härför har anförts bl.a. att en

utvidgad konkurskarantän skulle slå blint och träffa

även den som över huvud taget inte gjort sig skyldig

till någon oegentlighet och att en sådan ordning

skulle kräva stora insatser för övervakning och

kontroll. Enligt utskottets mening var den i den då

aktuella motionen förordade lösningen ingen

framkomlig väg. Som framhållits i olika sammanhang

skulle nämligen, anförde utskottet, en sådan ordning

kunna sägas innebära ”näringsförbud utan dom”, något

som utskottet inte ville ställa sig bakom. Utskottet

framhöll att åtgärder i syfte att förhindra

konkursmissbruk i stället under senare tid varit

inriktade på skärpta regler i

näringsförbudslagstiftningen.

Med hänvisning till vad som sålunda redovisats

anser utskottet att vad som anförs i de nu aktuella

motionerna inte påkallar någon riksdagens åtgärd i

förevarande sammanhang. I sammanhanget vill

utskottet upplysa om att utskottet denna dag

beslutat föreslå att tillämpningen av lagen om

näringsförbud blir föremål för granskning av

Riksdagens revisorer (se lagutskottets protokoll

2001/02:22).

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motion 2000/01: L701 samt motionerna

2001/02:L231, 2001/02:L262 och 2001/02:L330

yrkandena 1–3.

Herrelösa fastigheter

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på en översyn av den

rättsliga problematiken kring s.k. herrelösa

fastigheter bör avslås. Utskottet förutsätter

att regeringen snarast tar ställning till och

redovisar hur man avser att gå vidare med

övervägandena i den berörda frågan.

Allmän bakgrund

Under en konkurs omhändertas tillgångarna för

borgenärernas räkning av konkursboet. Till

konkursboet räknas i princip all egendom som

tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades

eller som tillfaller gäldenären under konkursen och

som är sådan att den kan utmätas. Konkursboets

egendom skall säljas av förvaltaren så snart det

lämpligen kan ske. Det förekommer att

konkursförvaltaren avstår från att omhänderta och

realisera viss egendom för att undvika kostnader

knutna till egendomen i fall då dessa överstiger vad

konkursboet kan tillgodogöra sig ur egendomen efter

en försäljning. Vidare kan det vara så att

offentligrättsliga förpliktelser är knutna till

innehavet av egendomen som gör att förvaltaren

väljer att avstå från denna. Egendomen kommer då

inte att ingå i konkursboet utan förblir under

gäldenärens rådighet, såvida den inte skall

tillfalla panthavare.

För detta tillvägagångssätt brukar man använda

begreppet abandonering. Exempel på egendom som kan

bli föremål för abandonering är sjunkna fartyg,

nedskräpade lokaler, fastigheter med

rivningsförelägganden, s.k. svartbyggen och

fastigheter som kräver miljösanering. Det kan också

vara fråga om tomma hyreshus, även om det hittills

torde vara relativt sällsynt.

Inom svensk konkursrätt finns inte någon allmän

reglering av abandonering. Enligt 3 kap. 9 § första

stycket konkurslagen får emellertid, om det vid

konkursutbrottet pågår en rättegång mellan

gäldenären och någon annan om egendom som hör till

konkursboet, boet överta gäldenärens talan. Skulle

konkursboet avstå från ett övertagande har

gäldenären rätt att fortsätta vara part i

rättegången. Konkursboet skall då anses ha uppgivit

den omtvistade egendomen till förmån för gäldenären

och egendomen anses inte tillhöra boet. Om

konkursboet på detta sätt avstår från den omtvistade

egendomen slipper boet ansvaret för

rättegångskostnaderna i processen.

Under senare år har det förts en diskussion om de

rättsliga förutsättningarna för konkursboet att

avstå egendom till konkursgäldenären, dvs. att

abandonera egendomen (se bl.a. Håstad, Sakrätt

avseende lös egendom, 6:e uppl., s. 427 och

Insolvensrättsligt forum 22–23 januari 1997, s. 58,

Iustus förlag). En av de särskilda frågor som därvid

uppmärksammats är konsekvenserna vid abandonering då

konkursgäldenären är en juridisk person och

konkursen avslutats utan överskott. Ett aktiebolag,

ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, som är

försatt i konkurs, är nämligen upplöst om konkursen

avslutas utan överskott, se bl.a. 13 kap. 19 §

aktiebolagslagen (1975:1385). Härigenom kommer den

egendom som konkursboet avstått till förmån för

gäldenären att sakna ägare. Detta kan vålla

olägenheter, exempelvis om det är fråga om egendom

som behöver underhållas eller som kan orsaka

miljöskador.

Motionerna

I motion L306 av Kerstin Kristiansson Karlstedt och

Agneta Lundberg (båda s) framhålls att det kan vålla

problem vad gäller underhållet av en fastighet när

fastighetsägaren går i konkurs. Inte sällan handlar

det om hyreshusfastigheter belägna i centrala delar

av en kommun som lämnas utan tillsyn och underhåll

när ingen tar ansvar för egendomen. Motionärerna

pekar på att det inte heller finns något rättsligt

ansvar för en fastighet i en situation av här avsett

slag. Förhållandet leder till att dylika fastigheter

förfaller. I motionen begärs en rättslig översyn i

syfte att komma till rätta med det beskrivna

problemet.

Rigmor Stenmark (c) anför i motion L219 att det är

oacceptabelt att fastigheter rättsligt sett kan bli

herrelösa så att de överges utan någon tillsyn eller

skötsel. Det finns exempel på sådana fastigheter som

är direkt farliga att vistas på, men som är tillhåll

för lekande barn. Frågan om herrelös mark måste,

enligt motionären, utredas i en allmän rättslig

översyn av problematiken.

Tidigare behandling

Våren 1998 behandlade utskottet förevarande spörsmål

med anledning av en motion med liknande inriktning

som de nu aktuella (bet. 1997/98:LU14). Utskottet

ansåg att det var angeläget att få frågorna allmänt

belysta och att behovet av lagstiftning klargjordes.

Det fick ankomma på regeringen att i lämpligt

sammanhang föranstalta om erforderligt

utredningsarbete i syfte att klarlägga behovet av

lagstiftning i ämnet och att framlägga de lagförslag

som var erforderliga. Vad utskottet anfört gav

riksdagen som sin mening regeringen till känna

(rskr. 1997/98:157).

Då utskottet våren 2001 åter behandlade den

aktuella frågan med anledning av en motion kunde

utskottet konstatera att justitieministern i ett

svar den 27 oktober 2000 på en interpellation om

herrelösa fastigheter redovisat att det i

Justitiedepartementet sedan en tid pågår en

probleminventering. Den skall, enligt

interpellationssvaret, läggas till grund för de

överväganden som krävs, bl.a. när man tar ställning

till vilket ansvar staten bör ha. Justitieministern

anförde också att det i Justitiedepartementet

planeras en hearing om saken och att det är möjligt

att övervägandena leder till att en statlig

utredning bör tillsättas. Mot denna bakgrund fann

utskottet inte anledning att föreslå några särskilda

åtgärder från riksdagens sida med anledning av den

då aktuella motionen, och utskottet avstyrkte bifall

till denna (bet. 2000/01:LU10). Riksdagen följde

utskottet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet förutsätter att regeringen snarast tar

ställning till och redovisar hur man avser att gå

vidare med övervägandena i den berörda frågan.

Därmed föreslår utskottet att riksdagen avslår

motionerna L219 och L306.

Indrivning

Utskottets förslag i korthet

En motion med krav på översyn av ensamstående

föräldrars situation vid handläggningen av

utsökningsmål hos kronofogdemyndigheten bör

avslås. Utskottet anser inte att någon

riksdagens åtgärd är påkallad.

Allmän bakgrund

Om en fordran eller något annat anspråk inte

fullgörs frivilligt i rätt tid kan fordringsägaren

få biträde av kronofogdemyndigheten för att

verkställa anspråket. Regler om verkställighet –

eller utsökning – finns i utsökningsbalken. Till

frågor om verkställighet enligt utsökningsbalken hör

i första hand verkställighet av domar och andra

exekutionstitlar. Om verkställigheten avser

betalningsskyldighet sker den genom utmätning.

Verkställighet av annat än betalningsskyldighet sker

genom avhysning eller annan handräckning. Utöver de

exekutiva uppgifterna enligt utsökningsbalken har

kronofogdemyndigheterna att handlägga

verkställighetsärenden enligt vissa andra

författningar, t.ex. lagen (1978:880) om

betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter

samt mål om återtagande av gods som köpts på kredit

enligt konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen

(1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare.

Mål om verkställighet (utsökningsmål) enligt

utsökningsbalken kan vara av två slag – allmänna mål

eller enskilda mål. Allmänna mål är i huvudsak mål

om uttagande av böter, vite, skatt, tull, avgift och

liknande medel som tillkommer staten. Utsökningsmål

som inte är allmänna är enskilda. Ett utsökningsmål

uppkommer när någon ansöker om verkställighet av ett

anspråk mot någon annan.

När det gäller hanteringen hos kronofogdemyndighen

av mål som gäller betalningsskyldighet handläggs de

flesta allmänna mål lika och är föremål för

kontinuerlig bevakning och verkställighet tills

skulderna antingen är fullt betalda eller har

preskriberats. Enskilda mål handläggs i

ettårsperioder med en möjlighet för sökanden till

förlängning.

Det finns vissa regler om uppskov med

verkställigheten. I fråga om enskilda mål föreskrivs

i 4 kap. 10 § utsökningsbalken att utmätning skall

ske så snart som möjligt efter det att behövliga

handlingar har kommit in till kronofogdemyndigheten.

Om sökanden medger uppskov med utmätningen och om

uppskovet varar över två månader, är enligt andra

stycket nämnda lagrum ansökan förfallen. Om sökanden

medger uppskov fler än två gånger under en ettårig

handläggningsperiod, är ansökan också förfallen.

Liknande regler finns för verkställighet i form av

avhysning (se 16 kap. utsökningsbalken).

När det gäller allmänna mål gäller för

handläggningen hos kronofogdemyndigheten lagen

(1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Enligt 7 § får kronofogdemyndigheten bevilja uppskov

med betalningen bl.a. om det är påkallat med hänsyn

till gäldenärens personliga förhållanden (p. 2).

Uppskov får, enligt vad som föreskrivs i andra

stycket, förenas med villkor om avbetalning. I 8 §

föreskrivs att uppskov inte får beviljas för längre

tid än vad som behövs för att gäldenären skall kunna

betala sin skuld. Endast om det finns synnerliga

skäl får uppskov, som inte förenas med villkor om

avbetalning, beviljas för längre tid än ett år.

Uppskov kan också återkallas under vissa

förutsättningar (se 9 §).

Motionen

Ulla-Britt Hagström (kd) tar i motion L259 upp

ensamstående föräldrars ekonomiska situation i

samband med utsökningsärenden hos

kronofogdemyndigheten. Motionären framhåller att

ensamstående föräldrar har en mer utsatt ekonomisk

situation än andra och att det är viktigt att i

många sammanhang finna möjligheter till skydd för

denna kategori. Ett sådant sammanhang är, enligt

motionären, handläggningen av utsökningsmål hos

kronofogdemyndigheten. Motionären ifrågasätter bl.a.

om inte reglerna för uppskov kunde mjukas upp.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har viss förståelse för den

problemställning som behandlas i motionen. Samtidigt

vill utskottet peka på att det finns regler som tar

hänsyn till gäldenärens behov när det gäller

handläggningen hos kronofogdemyndigheten av mål om

verkställighet. Utskottet kan inte se att det för

närvarande är påkallat med någon åtgärd från

riksdagens sida med anledning av vad som anförs i

motionen.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att

utskottet våren 1998 och våren 2000 behandlat

motioner med krav på att ränteuppräkningen begränsas

sedan ett krav hamnat hos kronofogdemyndigheten för

att underlätta för gäldenären att komma ur sin

skuldsituation (bet. 1997/98:LU14 och

1999/2000:LU17). Utskottet avstyrkte bifall till

motionerna med hänvisning till att det enligt

gällande rätt finns vissa möjligheter till befrielse

från eller jämkning av ränta samt redogjorde för

innebörden i de berörda reglerna och till den

uppfattning som framförts av de remissinstanser som

yttrat sig över den våren 1998 aktuella motionen.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motion L259.

Godtrosförvärv

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande med krav på en översyn av

reglerna om godtrosförvärv bör avslås.

Utskottet anser att beredningen i

Regeringskansliet av ett lagförslag, vari

föreslås en vindikationsregel, inte bör

föregripas.

Allmän bakgrund

Regler om godtrosförvärv finns i lagen (1986:796) om

godtrosförvärv av lösöre, vilken trädde i kraft den

1 januari 1987 (prop. 1985/86:123, bet. LU

1986/87:4). Godtrosförvärvslagen innebär att en

förvärvare, under förutsättning att han eller hon är

i god tro, blir ägare till egendomen även om den

förvärvas från någon som inte hade rätt att överlåta

den. Bestämmelserna i godtrosförvärvslagen

innefattar i huvudsak en kodifiering av de

rättsregler på området som utbildats i rättspraxis.

Lagen innebär emellertid också en skärpning och

precisering av de krav som ställs på en förvärvare

av lösöre för att denne skall anses vara i god tro.

Den 1 januari 1999 skärptes kraven för

godtrosförvärv ytterligare (prop. 1997/98:168, bet.

1998/99:LU2). Bestämmelserna innebär nu att en

förvärvare anses ha varit i god tro endast om det är

sannolikt att egendomens beskaffenhet, de

förhållanden under vilka den utbjöds och

omständigheterna i övrigt var sådana att han eller

hon inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade

rätt att förfoga över egendomen.

Godtrosförvärvslagen innehåller också regler om

att den som på grund av någon annans godtrosförvärv

har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt

att få tillbaka egendomen mot lösen. Den som vill

lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den

från innehavaren inom tre månader från det att han

eller hon fick eller måste antas ha fått kännedom om

dennes innehav. Rätten till lösen torde ha störst

betydelse när det gäller personliga föremål med

värden utöver de rent ekonomiska, museiföremål och

annat, där en utgiven försäkringsersättning inte

medger ersättningsköp.

Godtrosförvärvslagen bygger på den s.k.

exstinktionsprincipen. En tillämpning av den

motsatta principen, vindikationsprincipen, skulle

vid exempelvis förvärv av stöldgods innebära att den

bestulnes äganderätt till godset bestod, oavsett om

någon annan hade förvärvat egendomen i god tro, och

att den bestulne alltså skulle ha rätt att få

tillbaka det stulna utan att betala lösen.

I slutet av år 1998 tillkallade regeringen en

utredning med uppdrag att ta fram ett lagförslag som

bygger på att vindikationsprincipen skall gälla vid

åtminstone stöld av lösöre. Sommaren 2000 avlämnades

utredningsbetänkandet (SOU 2000:56) Vindikation av

stöldgods. I betänkandet föreslås en

vindikationsregel, vilken omfattar egendom som har

frånhänts ägaren genom tillgrepp, dvs. ett olovligt

tagande, och genom på visst sätt kvalificerat tvång,

s.k. råntvång.

Motionsyrkandet

Agne Hansson m.fl. (c) anser i motion Ju237 att en

princip som innebär att den rättmätige ägaren inte

kan få tillbaka stulen egendom som förvärvats i god

tro urholkar förtroendet för rättssystemet. I

motionen yrkas en översyn av reglerna om

godtrosförvärv i syfte att den bestulne skall kunna

återfå sin egendom utan att behöva betala lösen

(yrkande 6).

Tidigare behandling

Våren 2001 behandlade utskottet tre motioner med

samma inriktning som den nu aktuella (bet.

2000/01:LU5). Utskottet konstaterade att betänkandet

(SOU 2000:56) Vindikation av stöldgods hade varit

föremål för remissbehandling och att det förelåg ett

lagförslag med den inriktning som motionärerna

förespråkade. Enligt utskottets mening borde

resultatet av det fortsatta beredningsarbetet inom

Regeringskansliet avvaktas innan något definitivt

ställningstagande från riksdagens sida kom till

stånd. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall

till motionerna. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att beredning alltjämt

pågår inom Regeringskansliet med anledning av det

lagförslag som Utredningen om nya regler om

godtrosförvärv lämnat. Även nu anser utskottet att

det fortsatta beredningsarbetet inte bör föregripas

genom något ställningstagande från riksdagens sida i

förevarande sammanhang. Riksdagen bör därför avslå

motion Ju237 yrkande 6.

Särskilt yttrande

Godtrosförvärv

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth

Nyström, Berit Adolfsson och Petra Gardos (alla m).

Vi vill understryka att en princip som innebär att

den rättmätige ägaren inte kan få tillbaka stulen

egendom som någon har förvärvat i god tro urholkar

förtroendet för rättssystemet. I svensk rätt måste

därför snarast införas en vindikationsregel som

skall gälla åtminstone vid stöld av lösöre. Ett

förslag till en sådan reglering finns också i

utredningsbetänkandet (SOU 2000:56) Vindikation av

stöldgods. Det torde, enligt vår mening, råda bred

politisk uppslutning kring införandet av en sådan

regel. Mot denna bakgrund anser vi att det är

synnerligen anmärkningsvärt att regeringen ännu inte

fått till stånd ett sådant angeläget lagförslag till

riksdagen.

BILAGA

Förteckning över behandlade förslag

Motion från allmänna motionstiden

2000/01

2000/01:L701 av Barbro Feltzing (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

Konsumentombudsmannen bör ges möjlighet att

förordna om näringsförbud vid grova åsidosättanden

på det marknadsmässiga området.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en utredning om

regler i köplagen.

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02

2001/02:L219 av Rigmor Stenmark (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följ-ande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Hästhagens område,

Söderfors, Tierps kommun.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av

begreppet herrelös mark i lagstiftningen.

2001/02:L231 av Lennart Klockare och Ann-Kristine

Johansson (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om lagen om näringsförbud och

preskriptionsregler.

2001/02:L259 av Ulla-Britt Hagström (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en uppföljning av

ensamstående föräldrars villkor vid ärenden hos

kronofogden.

2001/02:L262 av Barbro Feltzing (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till en sådan ändring i köplagen att en

begränsning av antalet konkurser införs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

Konsumentombudsmannen bör ges möjlighet att

förordna om näringsförbud vid grova åsidosättanden

av marknadens regler.

3. Riksdagen begär hos regeringen en utredning om

regler i köplagen enligt intentionerna i motionen.

2001/02:L306 av Kerstin Kristiansson Karlstedt och

Agneta Lundberg (s) vari föreslås att riksdagen

fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av

lagstiftningen i syfte att undvika problem av det

slag som beskrivits i motionen.

2001/02:L330 av Eva Flyborg (fp) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om återförsäljning av

egendom till tidigare ägare genom auktion.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skärpning av

näringsförbudsregleringen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om uppföljning av

näringsförbudsbesluten.

2001/02:Ju237 av Agne Hansson m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av

godtrosbegreppet.