Bet. 2001/02:LU2

Lagutskottets betänkande

2001/02:LU2

Handlingsplan för konsumentpolitiken 2001–2005

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 2000/01:135 Handlingsplan för

konsumentpolitiken 2001–2005 jämte 9 motioner

innehållande 40 motionsyrkanden som väckts med

anledning av propositionen. Vidare behandlas 12

motionsyrkanden som väckts under den allmänna

motionstiden år 2000 och 22 motionsyrkanden som

väckts under den allmänna motionstiden år 2001.

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen

skall godkänna dels regeringens förslag i fråga om

mål för konsumentpolitiken, dels regeringens förslag

att delmål skall anges för konsumentpolitiken, dels

ock regeringens förslag i fråga om mål för

Konsumentverket.

Regeringens förslag innebär att de nationella

målen för konsumentpolitiken skall vara att

konsumenternas ställning och inflytande på marknaden

skall stärkas (inflytandemålet), att hushållen skall

ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och

andra resurser effektivt (hushållningsmålet), att

konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas

(säkerhetsmålet), att sådana konsumtions- och

produktionsmönster skall utvecklas som minskar

påfrestningarna på miljön och bidrar till en

långsiktigt hållbar utveckling (miljömålet) samt att

konsumenterna skall ha tillgång till god vägledning,

information och utbildning (kunskapsmålet).

I förhållande till vad som gäller i dag är

kunskapsmålet nytt medan inflytandemålet bygger på

det tidigare marknadsmålet. Övriga mål kvarstår

oförändrade.

Propositionen är en handlingsplan för

konsumentpolitiken. I propositionen föreslås därför

att delmål skall anges för konsumentpolitikens

verksamhetsinriktning under en viss tidsperiod. I

propositionen redovisar regeringen sina bedömningar

av vilka delmål som bör gälla för tidsperioden

2001–2005 och vilka åtgärder som bör genomföras

under respektive delmål.

I övrigt innebär regeringens förslag att de

övergripande målen för Konsumentverkets verksamhet

anpassas till de nya nationella målen för

konsumentpolitiken.

Utskottet föreslår att riksdagen skall bifalla

regeringens förslag och avslå samtliga

motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats sexton reservationer

och tre särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Principiella frågor

Riksdagen avslår motion 2001/02:L2 yrkandena 1

i denna del och 3.

Reservation 1 (m)

2. Mål för konsumentpolitiken

Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår i

propositionen i fråga om mål för

konsumentpolitiken (avsnitt 4.1).

Riksdagen avslår därmed motionerna 2001/02:L2

yrkande 1 i denna del, 2001/02:L4 yrkande 1,

2001/02:L6 yrkandena 1 och 2, 2001/02:L7 yrkande

1, 2001/02:L9 yrkande 1, 2000/01:L715 och

2000/01:L721 yrkande 1.

Reservation 2 (m)

Reservation 3 (kd)

3. Mål och inriktning för EU-arbetet

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L7 yrkande

5 och 2001/02:L9 yrkandena 2 och 3.

4. Delmål för konsumentpolitiken

Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår i

propositionen i fråga om att ange delmål för

konsumentpolitiken (avsnitt 4.3.1).

5. Kommunal konsumentverksamhet

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L2 yrkande

2 i denna del, 2001/02: L7 yrkande 4, 2001/02:L8,

2000/01:L707, 2000/01:L721 yrkande 2 i denna del

och 2001/02:L295.

Reservation 4 (m)

6. Information om dagligvaror

Riksdagen avslår motion 2000/01:L721 yrkande 2

i denna del.

7. Märkning av livsmedel

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L3,

2001/02:L4 yrkandena 2 och 3, 2001/02:L5,

2001/02:L7 yrkande 6 och 2001/02:L9 yrkande 4.

Reservation 5 ( kd)

Reservation 6 (c)

8. Konsumentundervisning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L2 yrkande

2 i denna del, 2001/02: L4 yrkande 4, 2001/02:L7

yrkande 3, 2000/01:L705 yrkande 3 och

2001/02:L265.

Reservation 7 (m)

Reservation 8 (c)

9. Ideella organisationer

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L1,

2001/02:L4 yrkande 5, 2000/01:L705 yrkande 2 och

2000/01:L721 yrkande 3.

Reservation 9 (m)

Reservation 10 (c)

10. Finansiella tjänster

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L7 yrkande

7, 2001/02:L230, 2001/02:L298, 2001/02:L317 och

2001/02:L360.

11. Skuldfällor och skuldsanering

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L7 yrkande

9 i denna del, 2001/02: L9 yrkande 8 och

2001/02:L351.

12. Konsumentskydd vid kreditgivning

Riksdagen avslår motion 2001/02:L7 yrkande 9 i

denna del.

13. Betalningsansvar vid obehörigt

utnyttjande av kontokort, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L7 yrkande

9 i denna del och 2001/02:L312.

14. Etiska fonder, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L7 yrkande

8 och 2001/02:L338.

15. Produktsäkerhetslagens

tillämpningsområde

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L2 yrkande

6 och 2000/01:L706.

Reservation 11 (m)

16. Standardisering

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L6 yrkande

3 och 2001/02:L243.

17. Konsumentforskning

Riksdagen avslår motion 2001/02:L2 yrkande 5.

Reservation 12 (m)

18. Prisinformation

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L9

yrkande 5 och 2001/02:L254.

19. Nya marknader

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L9

yrkandena 6 och 7, 2000/01:L704, 2000/01:L721

yrkande 4 och 2001/02:L246.

20. Etisk märkning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L2 yrkande

7, 2001/02:L4 yrkandena 6 och 7, 2001/02:L7

yrkande 2, 2000/01:L721 yrkande 5, 2001/02: L251,

2001/02:L252, 2001/02:L278, 2001/02:L346 och

2001/02:L366.

Reservation 13 (m)

Reservation 14 (c)

21. Mål för Konsumentverket

Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår i

propositionen i fråga om mål för Konsumentverket

(avsnitt 13).

Riksdagen avslår därmed motionerna 2001/02:L2

yrkande 4, 2001/02:L9 yrkande 9 och 2000/01:L705

yrkande 1.

Reservation 15 (m)

22. Tvistlösning utom domstol

Riksdagen avslår motion 2001/02:L2 yrkande 8.

Reservation 16 (m)

Stockholm den 13 november 2001

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Christel

Anderberg (m), Rune Berglund (s), Karin Jeppsson

(s), Henrik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),

Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv

(s), Viviann Gerdin (c) och Raimo Pärssinen (s).

Ärendet och dess beredning

I januari 1999 beslutade regeringen direktiv till en

parlamentarisk kommitté med uppgift att lämna

förslag om hur den framtida konsumentpolitiken skall

utformas för att kunna ge människor förutsättningar

att känna sig trygga som konsumenter och ha ett

starkt inflytande över sin vardag (dir. 1999:1).

Kommittén antog namnet Konsumentpolitiska kommittén

2000.

Enligt direktiven hade kommittén i uppgift att

identifiera konsumentpolitikens långsiktiga innehåll

och prioriteringar. För det ändamålet skulle

kommittén göra en utvärdering och analys av de

konsumentpolitiska målen och vid behov föreslå hur

målen, mot bakgrund av de nya förutsättningarna i

samhället, kan utvecklas och fungera bättre. I

uppdraget ingick också att avväga vilka medel i form

av lagstiftning och ekonomiska och andra resurser

som bör utnyttjas för att nå dessa mål. Arbetet

skulle, enligt direktiven, utföras i ett tydligt EU-

perspektiv med det nordiska samarbetet som en viktig

bas. Kommittén redovisade sitt uppdrag i april 2000

i slutbetänkandet (SOU 2000:29) Starka konsumenter i

en gränslös värld.

I december 1997 tillkallade regeringen en utredare

med uppdrag att göra en analys av existerande

problem och omfattningen av dessa när det gäller

märkning och annan konsumentinformation på

dagligvaruområdet samt att föreslå vilka principer

som bör gälla vid utformningen av information om och

märkning av dagligvaror (dir. 1997:151). Utredningen

antog namnet Utredningen gällande

konsumentinformation om dagligvaror. I oktober 1998

fick utredningen genom tilläggsdirektiv i uppdrag

att särskilt studera och analysera situationen på

dagligvarumarknaden för personer med svårare

synnedsättning (dir. 1998:94). I tilläggsuppdraget

ingick att föreslå principer för hur märkning och

annan information skall utformas för att man på

bästa sätt skall nå de synskadade och undersöka hur

den moderna informationstekniken bäst kan utnyttjas

i kommunikationen med denna grupp. Utredningen

redovisade sitt uppdrag i februari 1999 i

betänkandet (SOU 1999:7) Märk väl!.

Båda betänkandena har remissbehandlats och ligger

till grund för regeringens förslag och bedömningar i

förevarande proposition 2000/01:135 Handlingsplan

för konsumentpolitiken 2001–2005.

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen

skall godkänna dels regeringens förslag i fråga om

mål för konsumentpolitiken (propositionens avsnitt

4.1), dels regeringens förslag att delmål skall

anges för konsumentpolitiken (propositionens avsnitt

4.3.1), dels ock regeringens förslag i fråga om mål

för Konsumentverket (propositionens avsnitt 13).

Regeringens förslag återfinns i bilagan.

Regeringen redovisar i propositionen även sina

bedömningar i fråga om vilka delmål som bör gälla

för konsumentpolitiken.

Med anledning av propositionen har 9 motioner väckts

innehållande 40 motionsyrkanden. I detta sammanhang

behandlar utskottet även 12 motionsyrkanden från

den allmänna motionstiden år 2000 och 22

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år

2001. Förslagen i motionerna återges i bilagan.

Som ett led i ärendets beredning har utskottet vid

ett studiebesök hos Konsumentverket den 23 oktober

2001 inhämtat upplysningar om verkets verksamhet.

Utskottet har även inhämtat upplysningar från

företrädare för Sveriges Konsumentråd och Sveriges

Konsumenter i Samverkan. Vidare har företrädare för

Svensk Energi lämnat synpunkter såvitt gäller

regeringens bedömning om ett branschfinansierat

organ för information och vägledning på elområdet

(propositionens avsnitt 11.5). I ärendet har

inkommit en skrivelse från Synskadades Riksförbund.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen

skall godkänna regeringens förslag till mål för

konsumentpolitiken. Målen för konsumentpolitiken

skall enligt regeringens förslag vara följande.

1. Konsumenternas ställning och inflytande på

marknaden skall stärkas, inflytandemålet.

2.

· Hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja

sina ekonomiska och andra resurser effektivt,

hushållningsmålet.

·

1. Konsumenternas hälsa och säkerhet skall

skyddas, säkerhetsmålet.

2.

3. Sådana konsumtions- och produktionsmönster

skall utvecklas som minskar påfrestningarna på

miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar

utveckling, miljömålet.

4.

5. Konsumenterna skall ha tillgång till god

vägledning, information och utbildning,

kunskapsmålet.

6.

Dessa mål skall vara styrande såväl för det

nationella konsumentpolitiska arbetet som för

Sveriges arbete i EU och andra internationella

forum.

Regeringen föreslår vidare att målen för

Konsumentverkets verksamhet anpassas till de nya

målen för konsumentpolitiken.

Propositionen är en handlingsplan för

konsumentpolitiken. I propositionen föreslås därför

att delmål skall anges för konsumentpolitikens

verksamhetsinriktning under en viss tidsperiod. I

propositionen redogör regeringen också för sin

bedömning av vilka delmål som bör gälla för

verksamhetsinriktningen under perioden 2001–2005 och

vilka åtgärder som bör genomföras under respektive

delmål.

2001/02

LU2

Utskottets överväganden

Principiella frågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå två motionsyrkanden som

innebär en annan inriktning på den framtida

konsumentpolitiken än den regeringen

föreslår. Jämför reservation nr 1 (m).

Motionerna

I motion 2001/02:L2 förespråkar Christel Anderberg

m.fl. (m) en annan inriktning på den framtida

konsumentpolitiken än den som föreslås i

propositionen. I motionen anförs att regeringens

politik på området är uttryck för ett planekonomiskt

tänkande och en förmyndarmentalitet och att

konsumenterna, genom en mer avreglerad

konsumentpolitik samt ett sunt underifrånperspektiv,

bör ges tillbaka förtroendet och makten. Den princip

som, enligt motionärerna, måste ligga till grund för

all politik, inklusive konsumentpolitiken, är att

kunden alltid har rätt och att det är den enskilde

medborgaren som skall få göra sitt val och tryggt

kunna förlita sig på sin egen kunskap, sunda lagar

och en lyhörd och ansvarstagande marknad som stöd.

Motionärerna anser att regeringens politik tar ifrån

den enskilde konsumenten dennes inflytande och

bestämmanderätt och således minskar den verkliga

konsumentmakten. Konsumentpolitiken måste, anförs

det i motionen, i sin helhet decentraliseras och

konkurrensens betydelse för konsumenterna

poängteras. I motionen begärs ett tillkännagivande

om mål och inriktning av konsumentpolitiken i

enlighet med det anförda (yrkande 1, delvis).

I samma motion anförs det vidare att

konsumentpolitiken bör syfta till att öka den

konkurrensutsatta sektorn, vidga området för privat

näringsverksamhet, avveckla offentliga monopol och

minska offentligt ägande i näringsverksamhet. I

motionen begärs ett tillkännagivande om vikten av

strukturförändringar i konkurrenshöjande syfte

(yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Inför ställningstagandet till ifrågavarande

principiella spörsmål vill utskottet först erinra om

att den svenska konsumentverksamheten har en lång

tradition och att den förda politiken vid en

internationell jämförelse måste anses ha varit

framgångsrik. Flera olika statliga organ har

inrättats för att hjälpa hushållen att effektivt

kunna utnyttja sina resurser och stärka

konsumenternas ställning på marknaden. Under årens

lopp har vidare ett fruktbart samarbete mellan den

statliga organisationen och den som bedrivs av

frivilliga organisationer vuxit fram. På många

områden har också etablerats ett konstruktivt

samarbete med näringslivet.

Utskottet konstaterar att förevarande proposition

bygger vidare på denna tradition, och utskottet

delar för sin del den grundsyn på konsumentpolitiken

som regeringen ger uttryck för. Som anförs i

propositionen är det sålunda en förutsättning för

att marknaden skall fungera att det finns starka och

välinformerade konsumenter. Konsumentpolitiken är

därför en viktig förutsättning för en fungerande

marknadsekonomi. Marknadsmekanismerna utgör ett

snabbt och smidigt signalsystem för producenter och

konsumenter och gör det möjligt för nya företag att

växa fram som svar på konsumenternas efterfrågan.

Marknadens inneboende tendenser till koncentration

motverkar den mångfald och variation som är

marknadsekonomins förutsättning. Den prismekanism

genom vilken marknaden arbetar kan inte alltid skapa

de stabila spelregler som krävs för att marknaden

skall fungera på ett tillfredsställande sätt.

Statens uppgift måste vara att skapa dessa

spelregler och att tillhandahålla de

marknadsoberoende organ som behövs för att

upprätthålla marknadsekonomin. Marknaden behöver

starka och välinformerade konsumenter för att

marknadsekonomin skall fungera. Konsumentpolitiken

är också en del av välfärdspolitiken och skall

stödja enskilda människor i deras egenskap av

konsumenter för att ge dem ett större inflytande och

för att få dem att känna sig trygga på marknaden.

Den har även ett fördelningspolitiskt inslag i det

att den främjar människors möjligheter att hushålla

med sina resurser.

Det anförda innebär sammanfattningsvis att

utskottet inte delar den uppfattning om den framtida

konsumentpolitiken som förs fram i motion 2001/02:L2

yrkandena 1 i denna del och 3. Utskottet föreslår

därför att motionsyrkandena avslås.

Mål för konsumentpolitiken

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör godkänna vad regeringen

föreslår i propositionens avsnitt 4.1 om mål

för konsumentpolitiken. Motionsyrkanden med

krav på andra eller utvidgade

målformuleringar bör avslås. Jämför

reservationerna nr 2 (m) och nr 3 (kd).

Bakgrund

Riksdagen har fastställt konsumentpolitiska

riktlinjer vid fyra tillfällen – år 1972, 1975, 1986

och 1995 (prop. 1972:33, bet. NU40, rskr. 225, prop.

1975:40, bet. NU26, rskr. 170, prop. 1985/86:121,

bet. LU34, rskr. 292 och prop. 1994/95:140, bet.

LU32, rskr. 438).

Därutöver har riksdagen år 1996 lagt fast mål och

inriktning för det svenska arbetet med

konsumentfrågor inom EU (skr. 1995/96:181, bet.

LU26, rskr. 292) och år 1998 ställt sig bakom

regeringens förslag till handlingsplan för att nå

det år 1995 beslutade miljömålet i

konsumentpolitiken (skr. 1997/98:67, bet. LU21,

rskr. 220).

Nu gällande riktlinjer är avsedda att ange målen

för och inriktningen av den konsumentpolitik som

behövs för att möta de förändringar som sker och att

stärka konsumenternas ställning. Vissa områden

skall, enligt riktlinjerna, vara prioriterade. Dit

hör hushållens baskonsumtion och stöd till

konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt

utsatta eller som av andra skäl har behov av

särskilt stöd. Det gäller också åtgärder som främjar

konsumentintressena i det internationella

samarbetet.

De mål som lagts fast för konsumentpolitiken är

1. att hushållen skall ha goda möjligheter att

utnyttja sina ekonomiska och andra resurser

effektivt, hushållningsmålet,

2. att konsumenterna skall ha en stark ställning

på marknaden, marknadsmålet,

3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skall

skyddas, säkerhetsmålet,

4. att sådana konsumtions- och produktionsmönster

utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och

bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling,

miljömålet.

De fyra målen är likställda.

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen att målen för

konsumentpolitiken fortsättningsvis skall vara

1. att konsumenternas ställning och inflytande på

marknaden skall stärkas, inflytandemålet,

2. att hushållen skall ha goda möjligheter att

utnyttja sina ekonomiska och andra resurser

effektivt, hushållningsmålet,

3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skall

skyddas, säkerhetsmålet,

4. att sådana konsumtions- och produktionsmönster

skall utvecklas som minskar påfrestningarna på

miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar

utveckling, miljömålet, samt

5. att konsumenterna skall ha tillgång till god

vägledning, information och utbildning,

kunskapsmålet.

Enligt förslaget skall målen vara styrande för såväl det

nationella arbetet som Sveriges arbete inom EU och

andra internationella forum.

Tre av de föreslagna målen, hushållningsmålet,

säkerhetsmålet och miljömålet, är identiska med nu

gällande mål. Inflytandemålet bygger på det tidigare

marknadsmålet medan kunskapsmålet är nytt.

Motionerna

I ett tiotal motionsyrkanden begärs att riksdagen

skall göra vissa uttalanden som bl.a. innebär andra

eller utvidgade målformuleringar för den svenska

konsumentpolitiken. I fem av motionerna begärs

tillkännagivanden som innebär delvis andra

målformuleringar än de som regeringen föreslagit.

Christina Axelsson m.fl. (s) begär i motion

2000/01:L721 ett tillkännagivande om behovet av ett

nytt konsumentpolitiskt mål som tar sikte på att

tillgodose konsumenternas behov av bra utbildning,

information och vägledning (yrkande 1).

I motion 2001/02:L2 av Christel Anderberg m.fl.

(m) anser motionärerna att kunskapsmålet torde vara

det övergripande medlet för att uppnå samtliga mål,

varför kunskapsmålet bör sättas främst (yrkande 1,

delvis).

Lars Leijonborg m.fl. (fp) anser i motion

2001/02:L9 att de nya mål som regeringen föreslår

innebär att konsumentens ställning som den ene

aktören på marknaden blir otydlig. En marknad

består, anförs det i motionen, av köpare och

säljare, producenter och konsumenter. Att devalvera

detta till dels ett inflytandemål, dels ett

kunskapsmål skulle, enligt motionärerna, leda

konsumentpolitiken i fel riktning. I motionen begärs

ett tillkännagivande om att det första

konsumentpolitiska målet även fortsättningsvis skall

vara att stärka konsumenternas ställning och att

kunskap är ett sätt att nå detta mål (yrkande 1,

delvis).

I motion 2000/01:L715 av Ulla Wester (s) tycker

motionären att det är mycket glädjande att

konsumentpolitiken åter lyfts fram, men beklagar

samtidigt att det sker i en anda som uttrycker att

bara resurssvaga grupper är i behov av konsumentråd.

Därmed bibehålls, enligt motionären, fördomen att

konsumentkunskap inte behövs för den välutbildade

och välavlönade konsumenten. Motionären anser att en

tydligare statlig fokusering och marknadsföring av

konsumentpolitiken som ett område som berör alla

skulle öka intresset för frågorna. I motionen begärs

ett tillkännagivande om behovet av att marknadsföra

konsumentpolitiken och klargöra dess betydelse för

hela konsumentgruppen i syfte att driva på

tillkomsten av en stark konsumentrörelse.

Kia Andreasson m.fl. (mp) anför i motion

2001/02:L7 att det är olyckligt att inflytandemålet

utformats som en process i stället för ett önskvärt

tillstånd och förordar att inflytandemålet skall

formuleras på så sätt att konsumenterna skall ha

inflytande och en stark ställning på marknaden.

Motionärerna begär vidare att utskottet, i samband

med att det omformulerade inflytandemålet läggs

fast, skall uttala att konsumenternas ställning i

dag inte kan anses tillfredsställande stark. I

motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet

härmed (yrkande 1, delvis).

Kia Andreasson m.fl. (mp) framhåller vidare i

motion 2001/02:L7 betydelsen av att

konsumentpolitiken bidrar till att göra människor

mer medvetna om att deras handlande har etiska

aspekter vad gäller exempelvis

produktionsförhållanden för människor och djur, val

av material m.m. Miljömålet bör därför, anförs det i

motionen, kompletteras med en etisk aspekt i syfte

att ta till vara och stödja det ökade intresset för

etiska aspekter av konsumtion och göras om till ett

hållbarhetsmål. Den globala aspekten bör också

tydliggöras genom ett tillägg. Vidare anser

motionärerna att regeringen årligen skall redovisa

hur hållbarhetsmålet efterlevs. I motionen begärs

ett tillkännagivande i enlighet med det anförda

(yrkande 1, delvis).

Tre motioner innehåller yrkanden som tar sikte på

funktionshindrade konsumenter. I motion 2001/02:L9

av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett

tillkännagivande om att det av motionärerna

föreslagna första konsumentmålet skall förtydligas

med en hänvisning till tillgängligheten för

funktionshindrade på alla konsumentområden och att

handikappanpassningen inte kan försummas i detta

sammanhang (yrkande 1, delvis).

Viviann Gerdin m.fl. (c) anför i motion 2001/02:L4

att det bör införas ett sjätte konsumentpolitiskt

mål, nämligen ”Tillgänglighet och användbarhet för

funktionshindrade konsumenter”. Detta skulle, enligt

motionärerna, innebära att Konsumentverket får i

uppdrag att beakta funktionshindrade konsumenters

intressen inom all sin verksamhet och att

utvecklingsarbete bedrivs för att utveckla tekniska

förutsättningar för de funktionshindrade. I motionen

begärs ett tillkännagivande i enlighet med det nu

anförda (yrkande 1).

Också Kjell Eldensjö m.fl. (kd) förespråkar i

motion 2001/02:L6 att det bör införas ett sjätte

konsumentpolitiskt mål som går ut på tillgänglighet

och användbarhet för funktionshindrade konsumenter

(yrkande 1) och att Konsumentverket ges i uppdrag

att i all sin verksamhet också beakta

tillgängligheten och användbarheten för

funktionshindrade kunder i enlighet med ambitionen i

proposition 1999/2000:79 Från patient till

medborgare, en nationell handlingsplan för

handikappolitiken och FN:s standardregler på det

handikappolitiska området (yrkande 2).

Utskottets ställningstaganden

Som redovisats i det föregående innebär regeringens

förslag att säkerhetsmålet och hushållningsmålet

kvarstår oförändrade i förhållande till vad som

gäller enligt 1995 års konsumentpolitiska beslut.

Regeringens förslag i denna del har inte föranlett

något motionsyrkande. Enligt utskottets mening är

säkerhets- och hushållningsmålen i högsta grad

alltjämt relevanta, varför de bör ligga till grund

även för det framtida konsumentpolitiska arbetet.

Utskottet ställer sig således bakom regeringens

förslag i denna del.

Det föreslagna kunskapsmålet är nytt. I

propositionen framhålls att konsumenterna för att

kunna göra väl avvägda val på marknaden måste ha

tillgång till god vägledning, information och

utbildning. Vägledning, information och utbildning

är, enligt regeringen, inte endast olika sätt att

arbeta för att uppnå de övriga konsumentpolitiska

målen utan även, i vart fall på kort sikt, att

betrakta som ett eget mål.

Utskottet ser för sin del med tillfredsställelse

på att de konsumentpolitiska målen nu kompletteras

med ett kunskapsmål. I takt med att konsumenterna

får ett större utbud av varor och tjänster och ett

allt större eget ansvar för sina val ökar behovet av

vägledning på olika områden. God information om

produkter och tjänster är vidare nödvändigt för att

konsumenterna skall kunna göra väl överlagda val på

marknaden. Behovet av information ökar också då

konsumenterna ställer allt större krav på exempelvis

kunskap om produktionsmetoder, miljöaspekter och

etiska aspekter. Som framhålls i propositionen är

utbildningsinsatser nödvändiga, särskilt för grupper

som saknar grundläggande kunskaper om

konsumentfrågor och vilka rättigheter och

skyldigheter man har som konsument i det svenska

samhället.

Det anförda innebär att utskottet ansluter sig

till regeringens bedömning också i fråga om

kunskapsmålet. Motion 2000/01:L721 yrkande 1 är

därmed tillgodosedd. Utskottet finner inte skäl att,

som föreslås i motion 2001/02:L2 yrkande 1 i denna

del, ge kunskapsmålet försteg framför övriga

konsumentpolitiska mål.

Också inflytandemålet är till viss del nytt. Målet

bygger på det i dag gällande marknadsmålet som går

ut på att konsumenterna skall ha en stark ställning

på marknaden. Som framhålls i propositionen är det

viktigt att alla konsumenter har ett starkt

inflytande och att deras ställning på marknaden

stärks ytterligare. Genom förstärkningen av

marknadsmålet inarbetas den nu gällande särskilda

prioriteringen av s.k. utsatta grupper i ett av de

övergripande målen, vilket utskottet ser som ett

framsteg. Detta innebär nämligen att även grupper

som kan ha särskilda behov, exempelvis

funktionshindrade, invandrare och ekonomiskt utsatta

men även barn och ungdomar, måste tillförsäkras

möjligheter till inflytande på marknaden genom en

aktiv politik på konsumentområdet.

Utskottet delar alltså inte den kritik mot det

föreslagna inflytandemålet som förs fram i motion

2001/02:L9 yrkande 1 (delvis). Inte heller ser

utskottet att det i sak skulle föreligga någon mer

avgörande skillnad i synsätt mellan regeringen och

de motionärer som i motion 2001/02:L7 yrkande 1

(delvis) anser att inflytandemålet borde

omformuleras. Det anförda innebär att utskottet

ställer sig bakom propositionen såvitt gäller

inflytandemålet. Motion 2000/01:L715 får därmed

anses tillgodosedd.

Mot bakgrund av det samband som finns mellan

konsumtion och miljö är det enligt utskottets mening

självklart att de konsumentpolitiska målen även i

fortsättningen skall innehålla ett miljömål.

I propositionen föreslås att miljömålet skall

kvarstå oförändrat i förhållande till vad som gäller

sedan tidigare. Med anledning av det krav på en

förändring av miljömålets utformning och uppföljning

som förs fram i motion 2001/02:L7 yrkande 1 (delvis)

erinrar utskottet om att miljömålet följdes upp av

regeringen våren 1998 i skrivelsen Konsumenterna och

miljön – en handlingsplan för hållbar utveckling

(skr. 1997/98:67). I skrivelsen presenterade

regeringen sin syn på centrala frågor som rör

miljömålet och lade fram en handlingsplan med en rad

olika åtgärder för att uppfylla målet. Enligt

skrivelsen skall miljömålets utveckling utvärderas

på olika sätt. Sålunda skall Konsumentverket varje

år redovisa för regeringen vilka åtgärder som har

vidtagits på området och vid lämpliga tidpunkter

redovisa effekterna av dessa. Vidare skall

regeringen år 2001 återkomma till riksdagen med en

lägesrapport om hur arbetet med miljömålet

fortskrider och senast år 2002 redovisa effekterna

av detta arbete.

Skrivelsen behandlades av utskottet våren 1998 och

föranledde därvid inte någon erinran från utskottets

sida. Utskottet gav i stället, i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1997/98:LU21, uttryck för sin

tillfredsställelse över den åtgärdsinriktade

handlingsplan för förverkligandet av miljömålet som

regeringen presenterat och menade att en plan för

att inleda en process som syftar till att uppmuntra

och underlätta för hushållen att ta ansvar för

miljön var av betydande värde. Till följd av

riksdagens beslut gav regeringen, i enlighet med vad

som aviserats i skrivelsen, i juli 1998 i uppdrag åt

Konsumentverket att vara sektorsmyndighet för

miljörelaterade konsumentfrågor.

Yrkanden med önskemål om förändringar av

miljömålet inom konsumentpolitiken och dess

uppföljning har avstyrkts av utskottet vid flera

tillfällen under senare år, senast våren 2000 (bet.

1999/2000:LU5). Utskottet har därvid funnit att

miljömålet, som det kommit till uttryck i 1995 års

konsumentpolitiska beslut, bör ligga fast och att

den uppföljning av miljömålet som regeringen

aviserat i skrivelsen om konsumenterna och miljön är

tillräcklig. Enligt vad utskottet erfarit pågår för

närvarande arbete inom Regeringskansliet med siktet

inställt på att en lägesrapport skall överlämnas

till riksdagen under senare delen av hösten 2001 och

att en utvärdering av miljömålet skall presenteras

för riksdagen under år 2002.

Utskottet är inte heller i dag berett att förorda

något annat ställningstagande från riksdagens sida

när det gäller miljömålets utformning och dess

uppföljning utan anser att resultat av det pågående

arbetet inom Regeringskansliet först bör avvaktas.

Utskottet ansluter sig således till propositionens

förslag såvitt nu är i fråga.

Avslutningsvis i detta avsnitt behandlar utskottet

motionskraven på att funktionshindrade konsumenters

situation särskilt skall uppmärksammas i de

konsumentpolitiska målen.

Inför ställningstagandet till motionskraven på att

funktionshindrade konsumenters situation särskilt

skall uppmärksammas i de konsumentpolitiska målen

vill utskottet först påminna om att riksdagen så

sent som våren 2000 beslutat om nationella mål och

inriktning på handikappolitiken (prop. 1999/2000:79,

bet. SoU14, rskr. 240). Enligt riksdagens beslut

gäller följande nationella mål för

handikappolitiken, nämligen

– en samhällsgemenskap med mångfald som grund,

– att samhället utformas så att människor med

funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i

samhällslivet, och

– jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och

pojkar, kvinnor och män, med funktionshinder.

Arbetet skall, enligt riksdagens beslut, inriktas

på att identifiera och undanröja hinder för full

delaktighet i samhället för människor med

funktionshinder, att förebygga och bekämpa

diskriminering mot personer med funktionshinder och

att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder

förutsättningar för självständighet och

självbestämmande. Riksdagsbeslutet innebär även en

prioritering av följande tre arbetsområden; att se

till att handikappperspektivet genomsyrar alla

samhällssektorer, att skapa ett tillgängligt

samhälle samt att förbättra bemötandet. De

nationella målen för handikappolitiken bygger på de

standardregler för att säkerställa att personer med

funktionshinder som medborgare har samma rättigheter

och skyldigheter som andra medborgare som FN:s

generalförsamling, efter svenskt initiativ,

fastställde år 1993.

Riksdagsbeslutet innebär också att vissa

myndigheter utsetts till sektorsmyndigheter med ett

särskilt ansvar för handikappfrågor.

Sektorsmyndigheternas uppgift är att samordna,

stödja och vara pådrivande i förhållande till övriga

aktörer inom sektorn och att utse samrådsorgan med

handikapprörelsen. Vidare skall sektorsmyndigheterna

utarbeta förslag till uppföljningsbara etappmål för

respektive sektor, vilka sedan skall fastställas av

regeringen. Etappmålen bör, enligt riksdagsbeslutet,

vara uppfyllda senast år 2010. Konsumentverket är en

av de myndigheter som anförtrotts uppgiften att vara

sektorsmyndighet, vilket har förtydligats genom en

ändring i verkets instruktion som beslutades den 1

november 2001.

Utskottet har självfallet inte någon annan

uppfattning än motionärerna när det gäller vikten av

att frågor kring tillgänglighet och användbarhet för

konsumenter med någon form av funktionshinder

uppmärksammas och beaktas också på det

konsumentpolitiska området. Detta synsätt ligger

helt i linje med de nyligen beslutade nationella

målen för handikappolitiken. Som redovisats i det

föregående är dessa mål tvärsektoriella och gäller

således på alla områden, även på det

konsumentpolitiska området. Utskottet kan vidare

konstatera att de mål för konsumentpolitiken som

regeringen föreslår i förevarande proposition är

generellt utformade och således tar sikte på alla

konsumenter, däribland givetvis också konsumenter

med funktionshinder. Ett uttryck för detta är

utformningen av det nya inflytandemålet som, enligt

vad utskottet konstaterat i det föregående, innebär

en välkommen integrering av alla konsumenter,

däribland s.k. utsatta grupper som tidigare varit

föremål för regeringens särskilda prioriteringar, i

ett av de övergripande konsumentpolitiska målen.

Som närmare kommer att beröras i det följande kan

särskilda riktade insatser göras inom ramen för de

delmål som formulerats i syfte att förverkliga de

övergripande målen. Ett exempel på detta är det i

propositionen aviserade uppdraget till

Konsumentverket att i samråd med Statens

livsmedelsverk utreda om det finns behov av och, om

så är fallet, vilka möjligheterna är att ge

konsumenterna tillgång till IT-baserad

konsumentinformation om dagligvaror. Enligt vad som

anförs i propositionen bör situationen för grupper

med särskilda behov, exempelvis synskadade, bli en

viktig utgångspunkt i det uppdraget.

Utskottet är mot bakgrund av vad som nu har

anförts inte berett att inom ramen för förevarande

ärende ställa sig bakom kraven på förändrade

konsumentpolitiska mål i enlighet med vad som

föreslås i de nu aktuella motionerna. Utskottet

förutsätter dock att regeringen följer frågan och

vidtar de åtgärder som visar sig vara erforderliga.

Med hänvisning till vad som ovan framförts under

utskottets ställningstagande föreslår utskottet att

riksdagen godkänner vad regeringen föreslår i

propositionens avsnitt 4.1 om mål för

konsumentpolitiken samt avslår motionerna 2001/02:L2

yrkande 1 i denna del, 2001/02:L4 yrkande 1,

2001/02:L6 yrkande 1, 2001/02:L7 yrkande 1,

2001/02:L9 yrkande 1, 2000/01:L715 och 2000/01:L721

yrkande 1.

Kravet i motion 2001/02:L6 yrkande 2

får anses tillgodosett genom det

sektorsansvar på det

handikappolitiska området som

Konsumentverket redan givits. Också

detta yrkande bör därför avslås.

Mål och inriktning för EU-arbetet

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden som gäller mål och inriktning

för det svenska EU-arbetet bör avslås. En av

regeringen till våren aviserad skrivelse om

framtida svenska strategier på det

konsumentpolitiska området inom EU bör

avvaktas.

Bakgrund

Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft i maj

1999, har tydliggjorts att konsumentfrågorna numera

är ett självständigt politikområde inom EU och att

konsumentskyddskraven skall beaktas vid utformningen

och genomförandet av gemenskapens övriga politik och

verksamhet. Amsterdamfördraget innebär också att

miljöpolitiken skall integreras i gemenskapens alla

politikområden.

Som redovisats inledningsvis beslutade riksdagen

år 1996 om mål för och inriktning av det svenska

arbetet med konsumentfrågor inom EU (skr.

1995/96:181, bet. LU26, rskr. 292). Det övergripande

målet för Sveriges arbete skall, enligt riksdagens

beslut, vara att ge konsumenterna en stark ställning

på marknaden och att främja konsumenternas intressen

och inflytande i ett integrerat Europa. Den grundsyn

på konsumentpolitikens syfte som riksdagen givit

uttryck för i 1995 års konsumentpolitiska beslut

ligger således även till grund för vad som skall

gälla för arbetet inom EU.

Konsumentpolitiska kommittén

I Konsumentpolitiska kommitténs uppdrag låg bl.a.

att värdera strategier för svenska

konsumentpolitiska insatser inom EU och

internationellt. Kommittén konstaterade att de mål

som gällt för det nationella konsumentpolitiska

arbetet visat sig fungera väl som utgångspunkt för

såväl arbetet inom EU som annat internationellt

arbete och föreslog att den generella utgångspunkten

för de svenska insatserna även fortsättningsvis

borde vara dessa nationella mål.

Kommittén ansåg bl.a. att Sverige bör arbeta för

en fungerande europeisk marknad som har

konsumenternas förtroende samt att Sverige inom EU

bör verka för att konsumenterna blir medvetna om

sambandet mellan konsumtionsmönster och miljö och

att de ges en reell möjlighet att genom sin

konsumtion främja en långsiktigt hållbar utveckling.

Propositionen

I propositionen anförs att regeringen i fråga om det

svenska arbetet inom EU avser att återkomma till

riksdagen i särskild ordning. Ett skäl för detta

ställningstagande är, enligt propositionen, att

kommissionen under hösten 2001 kommer att presentera

ett nytt konsumentpolitiskt handlingsprogram för de

närmast kommande åren. Andra skäl är att frågan om

harmoniseringen av EU:s marknadsrätt kommit i ett

delvis annat läge genom införandet av den s.k.

ursprungslandsprincipen vid elektronisk handel och

att kommissionen aviserat en grönbok om den framtida

konsumentpolitiken.

Mot bakgrund av att den svenska konsumentpolitiken

genom Sveriges medlemskap i EU också är en del av

EU:s konsumentpolitik gör regeringen bedömningen att

en svensk strategi för EU-arbetet bör utformas med

hänsyn tagen till det redovisade arbetet inom EU.

Motionerna

Frågor kring det framtida svenska agerandet på det

konsumentpolitiska området inom EU tas upp i två

motioner.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) påpekar i motion

2001/02:L9 att internationaliseringen starkt har

bidragit till nya förutsättningar för

konsumentpolitiken. Genom Sveriges medlemskap i EU

har svensk konsumentpolitik blivit djupt integrerad

med den gemensamma konsumentpolitiken inom EU,

varför den svenska och europeiska konsumentpolitiken

måste ses i ett sammanhang. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att Sverige mot denna bakgrund

mer kraftfullt bör verka för att befintliga och nya

konsumenträttsregler inom EU blir enkla och tydligt

utformade (yrkande 2). I samma motion begärs även

ett tillkännagivande som går ut på att Sverige skall

verka för att det konsumenträttsliga regelverket

inom EU på vissa områden skall harmoniseras (yrkande

3).

Kia Andreasson m.fl. (mp) anser i motion

2001/02:L7 att riksdagen, inför regeringens kommande

skrivelse om Sveriges agerande inom

konsumentpolitiken inom EU, skall lägga fast att

alla EU-bestämmelser om konsumentskydd bör vara

utformade som minimiregler och att konsumentskyddet

skall gå före hänsynen till den inre marknaden.

Motionärerna vill också att Regeringskansliet skall

ge ut en nyhetstidning om konsumentpolitiken inom EU

och om svenska initiativ och insatser på området. I

motionen yrkas ett tillkännagivande i enlighet med

vad som nu anförts om Sveriges agerande i det

konsumentpolitiska arbetet inom EU (yrkande 5).

Utskottets ställningstagande

Med anledning av vad som anförts i motionerna

2001/02:L7 yrkande 5 och 2001/02:L9 yrkande 3 vill

utskottet peka på att de mål som riksdagen beslutade

våren 1996 innebär att Sverige bl.a. skall verka för

att subsidiaritetsprincipen tillämpas på så sätt att

medlemsstaterna har frihet att ge konsumenterna ett

starkare skydd än vad som följer av

gemenskapsreglerna så länge detta inte leder till

hinder för den fria rörligheten för varor, tjänster

och kapital. Vidare skall, enligt riksdagens beslut,

den svenska linjen vara att i största möjliga mån

verka för minimiregler, varigenom medlemsländerna på

nationell nivå tillåts behålla eller införa

strängare krav än vad gemenskapsreglerna

föreskriver.

I sammanhanget bör erinras om att den i

propositionen omnämnda grönboken om det framtida

konsumentskyddet har presenterats av kommissionen

den 2 oktober 2001, KOM (2001) 531 slutlig. I

grönboken analyseras den nuvarande situationen på

det konsumenträttsliga området och diskuteras olika

framtida lagstiftningstekniker.

Enligt utskottets mening bör den av regeringen

aviserade skrivelsen avvaktas innan riksdagen tar

ställning till frågan om framtida strategier på det

konsumentpolitiska området inom EU. Enligt vad

utskottet har erfarit pågår för närvarande ett

beredningsarbete som syftar till att en skrivelse i

ämnet skall kunna överlämnas till riksdagen under

våren 2002.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2001/02:L7 yrkande 5 och 2001/02:L9 yrkandena 2 och

3 avslås.

Delmål för konsumentpolitiken

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör godkänna vad regeringen

föreslår i propositionens avsnitt 4.3.1 om

att ange delmål för konsumentpolitiken.

Propositionen

För att kunna utvärdera de insatser som görs på det

konsumentpolitiska området bör, enligt regeringens

mening, särskilt anges verksamhetsinriktning och vad

som faktiskt skall uppnås. Av detta skäl föreslår

regeringen att delmål skall anges för verksamheten

under en viss tidsperiod. Delmålen skall i första

hand gälla det nationella arbetet, men i den mån det

är möjligt och ändamålsenligt bör de också gälla för

inriktningen av Sveriges arbete i EU och

internationellt.

Delmålen syftar till att bidra till att de fem

övergripande målen för konsumentpolitiken skall

uppnås. Enligt vad som anförs i propositionen bör

delmålen representera verksamhetsområden som är

särskilt viktiga för konsumenterna och avse områden

där det finns konsumentpolitiska verktyg att tillgå

för att faktiskt uppnå konkreta förbättringar för

konsumenterna.

I propositionen gör regeringen bedömningen att

följande delmål skall gälla för

verksamhetsinriktningen under perioden 2001–2005.

* Vägledning, information och utbildning till

konsumenterna skall vidareutvecklas.

* Ideella organisationer skall ges möjligheter till

ökat inflytande i konsumentpolitiken.

* Konsumenterna skall ges en starkare ställning på

de finansiella marknaderna.

* Arbetet med produktsäkerhet och marknadskontroll,

särskilt när det gäller barns säkerhet, skall

förstärkas.

* Konsumentforskningen skall stödjas.

* Konsumenterna skall ges förbättrad information om

priser.

* Konsumenterna skall ges bättre förutsättningar att

agera på nyligen konkurrensutsatta marknader.

* Miljömärkningen och den etiska märkningen skall få

större spridning.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har för sin del inte något att erinra mot

regeringens förslag i denna del och föreslår därför

att riksdagen skall godkänna vad regeringen föreslår

i propositionens avsnitt 4.3.l om att ange delmål

för konsumentpolitiken.

Utskottets förslag i denna del innebär inte att

riksdagen därmed tar ställning till val av delmål

och den närmare utformningen av dessa. I den mån

delmålen i framtiden skulle komma att formuleras

annorlunda än vad som framgår av propositionen

förutsätter utskottet att regeringen återkommer till

riksdagen.

Kommunal konsumentverksamhet

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden som gäller kommunal

konsumentverksamhet bör avslås. Resultatet av

det nyss avslutade utredningsarbetet rörande

statliga insatser för att stödja kommunal

konsumentverksamhet bör avvaktas. Utskottet

kommer att noga följa frågan. Jämför

reservation nr 4 (m).

Bakgrund

Lokal konsumentverksamhet har varit föremål för

överväganden i samtliga konsumentpolitiska

riksdagsbeslut sedan år 1972. I 1972 års

konsumentpolitiska beslut förespråkades en

utbyggnad av den lokala konsumentorganisationen

(prop. 1972:33, bet. NU40, rskr. 225). Ytterligare

riktlinjer för den kommunala konsumentverksamheten

drogs upp i 1975 års beslut. Intentionerna var då

att kommunernas medverkan i konsumentpolitiken

skulle byggas ut väsentligt (prop. 1975:40, bet.

NU26, rskr. 170).

I 1986 års konsumentpolitiska beslut bekräftades

att den lokala verksamheten skulle ges hög prioritet

(prop. 1985/86:121, bet. LU34, rskr. 292). Utskottet

framhöll att den lokala konsumentverksamheten spelar

en central roll inom konsumentpolitiken. Detta

förhållande hade, menade utskottet, sin grund i att

det är på lokal nivå man lättast fångar upp

konsumentproblem och når dem som i första hand

behöver hjälp samt finner de flesta företag vars

verksamhet berör konsumenterna. Utskottet underströk

också vikten av en fortsatt, snabb utbyggnad av den

lokala konsumentverksamheten, men gav samtidigt

uttryck för en förståelse för att man i särskilt de

minsta och resurssvagaste kommunerna tvekade att

använda de knappa resurserna till

konsumentverksamhet. Någon anledning att införa ett

obligatorium på området kunde utskottet inte finna.

Regeringen redovisade i en skrivelse till

riksdagen våren 1991 hur den kommunala verksamheten

hade utvecklats (skr. 1990/91:43, bet. LU37, rskr.

334). I skrivelsen lade regeringen fram en rad olika

förslag till åtgärder för att komma till rätta med

det då aktuella problemet med allt färre kommuner

med konsumentverksamhet, bl.a. ökad kunskap om den

kommunala verksamheten och ett effektiviserat

statligt stöd till verksamheten. Skrivelsen

föranledde ingen erinran från riksdagens sida.

1995 års konsumentpolitiska beslut innebar att

1986 års riktlinjer skulle ligga fast. Utskottet

uttalade därutöver att den kommunala

konsumentverksamheten även fortsättningsvis bör vara

ett frivilligt åtagande för kommunerna. Riksdagen

följde utskottet (prop. 1994/95:140, bet. LU32,

rskr. 438).

Enligt nu gällande riktlinjer för den lokala

konsumentverksamheten ingår i uppgifterna dels

rådgivningsarbete, dels förebyggande arbete.

Rådgivningen kan avse att informera om

konsumentlagstiftningen, att medla i

reklamationstvister och att ge hushållsekonomiska

råd. Det förebyggande arbetet innefattar bl.a. att

bevaka den lokala marknaden, genomföra

marknadsundersökningar, informera näringslivet om

lagar och regler och att stimulera och stödja lokala

föreningar och organisationer.

År 1975 fanns kommunal konsumentverksamhet i 69

kommuner. Därefter steg antalet till 271 kommuner år

1989. För närvarande finns konsumentverksamhet i 251

av landets 289 kommuner, vilket innebär en ökning

från 240 kommuner år 2000. 40 kommuner köper

tjänster från andra kommuner. Omkring 350 personer

är anställda i verksamheten och delar på 220

årsarbetskrafter.

Konsumentvägledningen erhåller visst statligt stöd

via Konsumentverket i form av bl.a. utbildning,

rådgivningsstöd och utvecklingsstöd. Även Allmänna

reklamationsnämnden stöder verksamheten genom

telefonrådgivning, materialservice, deltagande i

kurser och information om avgjorda ärenden.

Konsumentpolitiska kommittén

Konsumentpolitiska kommittén gjorde bedömningen att

den lokala konsumentverksamheten är en av

grundstenarna i det konsumentpolitiska systemet och

en förutsättning för att konsumentpolitiken skall

bli framgångsrik. Med hänsyn bl.a. till att närmare

en miljon av landets innevånare saknade lokal

konsumentverksamhet och att verksamheten i många

fall var mycket varierande till kvalitet, ansåg

kommittén att kommunal konsumentverksamhet borde

göras till en obligatorisk uppgift för kommunerna.

Kommittén menade vidare att Konsumentverkets stöd

borde utökas och förstärkas samt att staten borde

bidra till finansieringen av kommunernas kostnader

för löner och driftskostnader m.m. med 50 %.

Propositionen

I propositionen gör regeringen bedömningen att ett

av delmålen för konsumentpolitiken för åren

2001–2005 bör vara att vägledning, information och

utbildning till konsumenterna skall vidareutvecklas.

I den delen behandlas den kommunala

konsumentverksamheten. Regeringen konstaterar att

den kommunala konsumentvägledningen är nödvändig och

att det är viktigt att alla människor i Sverige har

tillgång till sådan verksamhet. Enligt regeringens

uppfattning är det glädjande att alltfler kommuner

nu satsar på någon form av konsumentvägledning.

Ambitionen måste dock, enligt propositionen, vara

att alla kommuner tillhandahåller

konsumentvägledning som håller hög kvalitet.

Regeringen ser positivt på att kommuner som inte

själva har möjlighet att ordna konsumentvägledning

samarbetar med andra kommuner. Det är dock viktigt,

anförs det i propositionen, att närheten och

tillgängligheten blir så bra som möjligt för

konsumenterna och att inte kvaliteten på

rådgivningen äventyras.

Regeringen konstaterar att omfattningen på

verksamheten i de kommuner som i dag tillhandahåller

vägledning varierar kraftigt, från några timmar per

vecka till en eller flera heltidstjänster. För att

den kommunala konsumentvägledningen skall fungera

tillfredsställande bör det, anförs det i

propositionen, finnas vissa basresurser i kommunen.

En heltidsanställd handläggare per 20 000

invånare är enligt Konsumentverkets beräkningar en

rimlig resursnivå, exklusive resurser för budget-

och skuldrådgivning.

När det gäller Konsumentpolitiska kommitténs

förslag att göra konsumentvägledningen obligatorisk

konstaterar regeringen att förslaget i denna del i

viss mån innebär en inskränkning i den kommunala

självstyrelsen. Enligt regeringens mening är det

viktigt att alla sådana inskränkningar övervägs

noggrant. Endast om starka skäl talar för det bör en

sådan inskränkning godtas. Mot bakgrund av att

antalet kommuner med konsumentvägledning ökar gör

regeringen bedömningen att det för närvarande inte

finns sådana starka skäl för att inskränka den

kommunala självbestämmanderätten och införa en

obligatorisk kommunal konsumentvägledning.

Regeringen ser det i stället som angeläget att

arbeta för att kvaliteten på vägledningen kan

fortsätta att utvecklas. En sådan kvalitetshöjning

uppnås, menar regeringen, inte nödvändigtvis med

hjälp av lagstiftning, utan bör ske på frivillig väg

genom olika former av samarbete och eventuellt hjälp

av förbättrat statligt stöd. Regeringen avser dock

att noga följa utvecklingen av konsumentvägledningen

i kommunerna och om behov av lagstiftning uppkommer

återkomma till riksdagen.

I budgetpropositionen för år 2002 föreslås en

engångssatsning om 20 miljoner kronor under år 2002

för att stärka den kommunala konsumentvägledningen,

samt härutöver en bas om 5 miljoner kronor för

framtida arbete på området. Därutöver föreslås att

Konsumentverket skall ges ytterligare medel för en

satsning på att öka informationen i boendefrågor

till konsumentvägledare (prop. 2001/02:1, utg.omr.

24).

Regeringen anser att det också finns andra sätt

att förbättra konsumenternas tillgång till

konsumentvägledning, exempelvis genom förbättrad

utåtriktad verksamhet och genom samverkan med andra

lokala aktörer. Sådana åtgärder är, framhålls det i

propositionen, möjliga att stödja genom statliga

insatser. I maj 2001 tillkallades därför en utredare

för att biträda Regeringskansliet med att finna

former för sådant stöd (Ju 2001:H).

Utredarens rapporter

I början av augusti 2001 överlämnade utredaren en

delrapport över utredningsuppdraget. I delrapporten

läggs fram förslag till utformning och finansiering

av projekt för utvecklingen av den kommunala

konsumentvägledningen. Sammanfattningvis föreslår

utredaren att det statliga stödet skall ges i två

former, nämligen utvecklingsstöd och kvalitetsstöd.

Utvecklingsstödet avser, enligt utredarens förslag,

bl.a. utveckling av konsumentvägledningens

arbetsformer och organisation, utveckling av

samarbete mellan kommuner, utveckling av samverkan

mellan olika grenar i den kommunala verksamheten och

utveckling av samverkansformer mellan vägledare och

myndigheter. Kvalitetsstöd är avsett för

kvalitetsförbättringar med avseende på verktyg inom

konsumentvägledningen, såsom materialservice, IT-

stöd och annat teknikstöd, utbildning av vägledare,

information om den kommunala konsumentvägledningen,

kurser och konferenser.

I en slutrapport, som överlämnades i början av

november 2001, analyserar utredaren riktlinjerna för

den kommunala konsumentvägledningen. Utredaren

konstaterar att nu gällande riktlinjer i allt

väsentligt saknar kriterier och definitioner av

kvalitet och kvalitetsindikatorer i den lokala

konsumentvägledningen. Enligt utredaren borde frågan

om den lokala verksamhetens kvalitet integreras i

riktlinjerna för att möjliggöra att det går att

avgöra hur kvaliteten på verksamheten utvecklas.

Mot denna bakgrund föreslås i slutrapporten att

regeringen skall ge Konsumentverket i uppdrag att på

egen hand eller i samarbete med kommuner i

projektform utarbeta förslag till kvalitetskriterier

och indikatorer på kvalitet som senare kan tillföras

riktlinjerna för den kommunala

konsumentvägledningen.

Motionerna

Carin Lundberg och Rinaldo Karlsson (båda s) anser i

motion 2000/01:L707 att den lokala

konsumentverksamheten är en av grundstenarna i det

konsumentpolitiska systemet och en förutsättning för

att konsumentpolitiken skall bli framgångsrik. Lokal

konsumentverksamhet är, hävdas det i motionen,

nödvändig för att konsumenternas problem skall kunna

fångas upp, för att problem skall kunna lösas så

nära källan som möjligt och för att konsumenternas

behov av information, utbildning och stöd skall

kunna tillgodoses. Mot denna bakgrund begär

motionärerna ett tillkännagivande som går ut på att

konsumentverksamhet skall göras till en lagstadgad

obligatorisk kommunal uppgift.

Motsvarande uppfattning framförs av Christina

Axelsson m.fl. (s) i motion 2000/01:L721 (yrkande 2,

delvis).

I motion 2001/02:L295 av Lisbet Calner och Märta

Johansson (båda s) anförs att en väl fungerande

konsumentrådgivning är en förutsättning för en

framgångsrik konsumentpolitik. Med en bra och

fungerande konsumentverksamhet är det, hävdas det i

motionen, möjligt att förverkliga ambitioner om att

arbeta förebyggande och utåtriktat genom exempelvis

uppsökande verksamhet i skolor, på arbetsplatser,

föreningar och forum där kapital-, fond- och

aktieförvaltning diskuteras. Enligt motionärerna är

den lokala konsumentverksamhetens organisation en

fråga som bör överlämnas till respektive kommun, men

att det är viktigt att konsumenterna över hela

landet har tillgång till en konsumentverksamhet som

uppfattas som varaktig, kvalificerad och som

omfattar alla. I motionen begärs ett

tillkännagivande om vikten av en väl fungerande

kommunal konsumentverksamhet.

Kia Andreasson m.fl. (mp) anför i motion

2001/02:L7 att alla kommuner skall kunna erbjuda

sina kommunmedlemmar vägledning i konsumentfrågor,

antingen via samarbete med andra kommuner, samarbete

med ideella organisationer eller genom egen

verksamhet. Motionärerna stödjer regeringens

uppfattning att detta inte skall ske genom

införandet av ett kommunalt obligatorium. I stället

bör, anförs det i motionen, medel avsättas i den

statliga budgeten för att i första hand stödja den

uppsökande verksamheten inom konsumentrådgivningen.

I motionen begärs ett tillkännagivande om stöd till

uppsökande verksamhet inom konsumentvägledning

(yrkande 4).

I motion 2001/02:L8 av Per Erik Granström (s)

framhålls att konsumentpolitiken är en del av

välfärdspolitiken och att den kommunala

konsumentrådgivningen har visat sig vara ett bra

verktyg för att nå svaga grupper. De positiva

erfarenheter som finns av den kommunala

konsumentvägledningen är, enligt motionären, så

stora att det borde vara en tydlig uppmaning till

alla ansvarsfulla kommuner att anordna

konsumentvägledning. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att regeringen noga bör överväga

införande av en statlig stimulans till de kommuner

som satsar på konsumenterna och på kommunal

konsumentvägledning.

Christel Anderberg m.fl. (m) anser i motion

2001/02:L2 att offentligt finansierade

konsumentrådgivare inte är det bästa sättet att

använda skattemedel eller att hjälpa konsumenterna.

Uppkomna problem och missförstånd torde, enligt

motionärerna, i de flesta fall kunna hanteras av

representanter för ortens handel och

konsumentföreträdare, exempelvis frivilliga

organisationer. Konsumentvägledarnas kunskap bygger,

anförs det vidare i motionen, på Konsumentverkets

databaser. Dessa bör, enligt motionärerna, öppnas

för allmänheten så att informationen blir

lättillgänglig. För den som inte har tillgång till

Internet kan datorer ställas ut på bibliotek.

Konsumenterna kan även ringa till Konsumentverket

eller liknande. På så sätt kan kommunerna spara både

personal och pengar. I motionen begärs ett

tillkännagivande om konsumentkunskap (yrkande 2,

delvis).

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar helt regeringens och

Konsumentpolitiska kommitténs bedömning att den

kommunala konsumentvägledningen är nödvändig för

konsumenterna och att det är viktigt att alla

människor i Sverige har tillgång till sådan

verksamhet. Som utskottet konstaterat inledningsvis

är konsumentpolitiken en del av välfärdspolitiken,

och den kommunala konsumentverksamheten har, enligt

utskottets mening, en central roll i detta

sammanhang.

I likhet med regeringen anser utskottet att

situationen inte är sådan att det för närvarande

föreligger tillräckliga skäl för att förorda att

konsumentverksamheten görs till en obligatorisk

uppgift för kommunerna. I stället är det, som

regeringen framhåller, angeläget att arbeta för att

kvaliteten på vägledningen kan fortsätta att

utvecklas. Utskottet ser också med

tillfredsställelse på att regeringen initierat ett

utvecklingsarbete i fråga om former för det statliga

stödet för den kommunala konsumentverksamheten.

Utskottet kommer för sin del att noga följa

utvecklingen. Ambitionen måste enligt utskottets

mening vara att alla landets kommuner inom en

överskådlig framtid bedriver konsumentverksamhet och

att vägledningen håller hög kvalitet. Om det visar

sig att det skulle föreligga behov av lagstiftning

om kommunal konsumentvägledning, förutsätter

utskottet att regeringen omgående återkommer i

frågan till riksdagen.

Några ytterligare uttalanden i saken från

riksdagens sida är inte påkallade. Enligt utskottets

mening bör riksdagen nu i första hand avvakta

resultatet av det pågående utvecklingsarbetet, och

utskottet föreslår att riksdagen skall avslå

motionerna 2001/02:L2 yrkande 2 i denna del,

2001/02:L7 yrkande 4, 2001/02:L8, 2000/01:L707,

2000/01:L721 yrkande 2 i denna del och 2001/02:L295.

Information om dagligvaror

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande om konsumentinformation i

dagligvaruhandeln ligger i linje med

regeringens uppfattning och bör avslås.

Propositionen

I propositionen konstaterar regeringen att en stor

del av konsumenternas inkomster används för inköp av

dagligvaror och att, enligt Konsumentverkets

beräkningar, endast boendet är en större

utgiftspost. Regeringen gör mot den bakgrunden

bedömningen att konsumenterna behöver god

information om dagligvaror för att kunna göra väl

överlagda val. Konsumenternas krav på informationen

om t.ex. etiska aspekter och miljöaspekter är vidare

berättigade och bör i möjligaste mån tillgodoses.

I propositionen redovisar regeringen att man avser

att lämna ett uppdrag till Konsumentverket att i

samråd med Statens livsmedelsverk och övriga berörda

myndigheter utreda möjligheterna att ge

konsumenterna tillgång till IT-baserad

konsumentinformation om dagligvaror. I uppdraget

skall ingå att överväga hur behovet av s.k. etisk

information och information till grupper med

särskilda behov kan tillgodoses.

Motionen

Christina Axelsson m.fl. (s) anför i motion

2000/01:L721 att det är ytterst angeläget att

information finns tillgänglig på alla upptänkliga

sätt om dagligvaror. Enligt vad som anförs i

motionen är det därför viktigt, inte minst för

konsumenter med särskilda behov, att

butiksförsäljarna har god utbildning, vet vad de

säljer och vet var de lätt kan hämta ytterligare

information. Näringslivet bör, menar motionärerna,

ges ett ansvar att utbilda sina försäljare om

varorna de säljer för att kunna ge korrekt

konsumentinformation till kunderna. I motionen

begärs ett tillkännagivande om behovet av fullgod

konsumentinformation till alla konsumenter från

såväl statliga och kommunala organisationer som från

producenter och ideella organisationer (yrkande 2,

delvis).

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan för sin del inte se att det föreligger

någon motsättning mellan motionärernas uppfattning

och den principiella inställning som regeringen

redovisar i propositionen i fråga om vikten av god

information om dagligvaror. Utskottet kan därför

inte se något behov av ytterligare åtgärder och

föreslår därför att riksdagen avslår motion

2000/01:L721 yrkande 2 i denna del.

Märkning av livsmedel

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden som gäller märkning av

livsmedel bör avslås. Yrkandena ligger i

linje med regeringens uppfattning. Jämför

reservationerna nr 5 (kd) och nr 6 (c).

Bakgrund

Livsmedelsområdet är i hög grad föremål för en

totalharmonisering på EG-nivå. Detta innebär att det

inte är tillåtet för ett medlemsland att ha vare sig

strängare eller mer liberala bestämmelser än vad som

framgår av EG:s rättsakter.

EG:s regler bygger i stora delar på

internationella rekommendationer från Codex

Alimentarius, som är samlingsnamnet för FAO:s (FN:s

livsmedelsorgan Food and Agriculture Organization)

och WHO:s gemensamma program för bl.a. standarder,

riktlinjer och råd. Till grund för EG:s regler om

ursprungsmärkningen av nötkött ligger två

förordningar, nämligen Europaparlamentets och rådets

förordning (EG) nr 1760/2000 av den 17 juli 2000 om

upprättande av ett system för identifiering och

registrering av nötkreatur samt märkning av nötkött

och nötköttsprodukter samt kommissionens förordning

(EG) nr 1825/2000 av den 25 augusti 2000 om

fastställande av tillämpningsföreskrifter för

tidigare nämnd förordning. Motsvarande system för

märkning och identifiering av kött från andra djur

än nöt finns för närvarande inte. Arbete har

emellertid inletts med ett liknande, enklare system

för grisar. Obligatorisk märkning av griskött till

konsument är emellertid inte aktuellt för

närvarande. I Sverige finns sedan år 1995 en

frivillig branschöverenskommelse om

ursprungsmärkning av allt kött.

Grundläggande bestämmelser om genetiskt

modifierade livsmedel (GMO-livsmedel) finns i

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

258/97 av den 27 januari 1997 om nya livsmedel och

livsmedelsingredienser. I denna förordning

föreskrivs bl.a. att vad som skall räknas som nya

livsmedel, om ansökningsförfarandet för att få sälja

och marknadsföra GMO-livsmedel och vad som skall

märkas. Det finns ytterligare tre EG-förordningar

som reglerar olika delar av märkning av GMO-

livsmedel. Dessa innehåller bl.a. bestämmelser om

obligatoriska uppgifter vid märkning av vissa

livsmedel som framställs av genetiskt modifierade

livsmedel och märkning av tillsatser som innehåller

genetiskt modifierade tillsatser och aromer.

I juli 2001 antog kommissionen ett förslag till ny

förordning om livsmedel och foder som framställts

med hjälp av genmodifierade organismer. Förslaget

omfattar både en ny godkännandeprocedur för

livsmedel som foder samt nya märkningsregler.

Förslagets syfte är att uppnå ett gott skydd av

människors liv och hälsa, djurens hälsa och

välbefinnande samt miljö- och konsumentintressena

gentemot genetiskt modifierade livsmedel och foder,

och samtidigt slå vakt om att den inre marknaden

fungerar väl.

I sammanhanget bör även nämnas att rådet nyligen

träffat en politisk överenskommelse vad gäller en

förordning om allmänna principer och krav för

livsmedelslagstiftningen och om inrättandet av en

europeisk livsmedelsmyndighet.

Motionerna

Michael Hagberg (s) anser i motion 2001/02:L3 att

det skall vara naturligt för en konsument att få

veta vad en produkt innehåller genom en tydlig och

lättförståelig märkning. I motionen begärs ett

tillkännagivande om vikten av ett stärkt

konsumentperspektiv inom livsmedelspolitiken.

Viviann Gerdin m.fl. (c) menar i motion 2001/02:L4

att en av grundförutsättningarna för att människor

skall kunna utnyttja sin konsumentmakt är att de får

god information om den mat de köper. Konsumenterna

blir därmed, enligt motionärerna, ett verktyg för

att stoppa plågsam djuruppfödning och andra

produktionsmetoder. Motionärerna anser att det måste

finnas en kontroll som förhindrar att livsmedel som

inte uppfyller de krav som gäller i Sverige kan

importeras och saluföras här. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att ursprungsmärkningen av

livsmedel skall utvecklas (yrkande 2).

Också Caroline Hagström (kd) pekar i motion

2001/02:L5 på att märkning av livsmedel är viktig

för konsumenternas produktval. Motionären erinrar om

att sedan den 15 september 2000 gäller särskilda

svenska regler för märkning av nötkött som innebär

att märkningen ”svenskt nötkött” betyder att köttet

kommer från djur som är fött, uppfött och slaktat i

Sverige. Detta är enligt motionären bra, varför

regeringen bör utreda om även andra köttslag kan

märkas på samma sätt. I motionen begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts om märkning av

kött.

I motion 2001/02:L9 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

anförs att kraven på korrekt information måste vara

tydliga för att konsumenterna skall kunna vara säkra

på vad de köper. Det är därför, anförs det i

motionen, nödvändigt att utveckla ett system för

kontroll av märkningen; säljaren och producenten

skall kunna bevisa att alla påståenden om en vara är

sanna. Detta kräver, enligt motionärerna, ett enkelt

och tydligt ansvarstagande från dem som producerar

och säljer livsmedelsprodukter eller andra varor. I

motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med

vad som anförts om korrekt information och kontroll

av märkning inom EU (yrkande 4).

Kia Andreasson m.fl. (mp) anför i motion

2001/02:L7 att regeringen bör arbeta inom EU för att

ursprungsmärkning skall finnas på alla livsmedel

inom en snar framtid. I den mån genmanipulerade

livsmedel över huvud taget skall tillåtas är det,

enligt motionärerna, av största vikt att ett

fungerande märkningssystem snarast införs. I

motionen yrkas ett tillkännagivande om märkning av

produkter (yrkande 6).

Även Viviann Gerdin m.fl. (c) begär i motion

2001/02:L4 ett tillkännagivande om att

genmodifierade livsmedel skall märkas (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte någon annan uppfattning än

motionärerna vad gäller vikten av ett starkt

konsumentperspektiv när det gäller livsmedel samt

önskvärdheten av ursprungsmärkning och märkning av

genetiskt modifierade livsmedel. Utskottet kan

heller inte se att det föreligger någon avgörande

motsättning mellan motionärerna och inriktningen på

regeringens arbete i nu aktuella frågor. I

propositionen anförs att ursprungsmärkning av

livsmedel är en viktig fråga och att sådan märkning

bör utvecklas samt att genetiskt modifierade

livsmedel bör märkas så långt som det är möjligt.

I budgetpropositionen för år 2002 anförs vidare

att säkra livsmedel är ett prioriterat område för

regeringen och att det är viktigt att konsumenten

sätts i centrum i detta arbete (prop. 2001/02:1,

utg.omr. 23). Därutöver kan utskottet konstatera att

det pågår ett lagstiftningsarbete inom EU med en

inriktning som synes ligga i linje med

motionsönskemålen.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts finner

utskottet inte skäl att förorda någon särskild

åtgärd från riksdagens sida med anledning av de nu

aktuella motionerna. Utskottet föreslår därför att

motionerna 2001/02:L3, 2001/02:L4 yrkandena 2 och 3,

2001/02:L5, 2001/02:L7 yrkande 6 och 2001/02:L9

yrkande 4 avslås.

Konsumentundervisning

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden som gäller

konsumentundervisning bör avslås med

hänvisning till pågående arbete och tidigare

ställningstaganden från riksdagens sida.

Jämför reservationerna nr 7 (m) och nr 8 (c).

Propositionen

I propositionen anför regeringen att kunskaper i

konsumenträtt och privatekonomi är viktiga för

ungdomar och att konsumentundervisningen i skolan

därför bör utvecklas. Konsumentfrågorna bör även

fortsättningsvis, enligt regeringens bedömning,

behandlas i grundskolan såväl inom ämnet hem- och

konsumentkunskap som inom andra ämnen i grund- och

gymnasieskolan.

Regeringen anser dock inte att det är aktuellt att

överväga någon utökning av timplanen med hänsyn till

att det för närvarande pågår en femårig

försöksverksamhet med utbildning utan fastlagd

timplan. Regeringen anser inte heller att

konsumentkunskap bör utgöra ett kärnämne i

gymnasieskolan. I stället bör, aviseras det i

propositionen, Statens skolverk tillsammans med

Konsumentverket pröva om de är lämpligt att utveckla

en särskild kursplan i konsumenträtt och

privatekonomi eller om någon eller några befintliga

kurser bör förtydligas så att de inrymmer denna

aspekt. En sådan kursplan skulle, anförs det i

propositionen, kunna rymmas inom ramen för elevernas

individuella val.

Motionerna

Christel Anderberg m.fl. (m) anser i motion

2001/02:L2 att den bästa konsumentsatsningen är att

ge barn och ungdomar ökade kunskaper i grundläggande

konsumentkunskap och privatekonomi. Motionärerna

pekar på att undersökningar visar att

konsumentfrågorna ofta har en otydlig roll i skolan

och att den gränsöverskridande karaktären ofta

medför att området inte prioriteras i undervisningen

samt att skolans ansvar för vikten av

hushållsplanering och budgetering inte är tydlig och

att ämnet inte prioriteras. Motionärerna menar

därför att skolungdomar bör ges möjlighet att lära

sig privatekonomi på ett konkret och praktiskt sätt

i grundskolan och att privatekonomi bör kunna vara

ett möjligt tillvalsämne i gymnasieskolan. I

motionen begärs ett tillkännagivande om

konsumentkunskap i enlighet med det anförda (yrkande

2, delvis).

Ett liknande yrkande förs fram i motion

2000/01:L705 yrkande 3 av Stig Rindborg m.fl. (m).

Kia Andreasson m.fl. (mp) anser i motion

2001/02:L7 inte att konsumentfrågor bör bli ett

obligatoriskt skolämne. Enligt motionärerna är det

dock av största vikt att undervisningen i

konsumentfrågor radikalt förbättras i dagens skola.

För att konsumentundervisningen skall fungera måste

det, hävdas det i motionen, finnas tydliga

riktlinjer i kursplanen och krav på att kunskap i

viktiga konsumentfrågor skall ha inhämtats för att

erhålla godkänt betyg. Frågor av särskild vikt att

lyfta fram anser motionärerna vara grundläggande

konsumenträtt, privatekonomi och kritiskt granskande

av såväl öppna som dolda reklambudskap. Motionärerna

förutsätter att regeringen kommer att besluta

tilläggsdirektiv till Gymnasiekommittén och begär

ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförts

om konsumentundervisningen i skolan (yrkande 3).

I motion 2001/02:L4 av Viviann Gerdin m.fl. (c)

påpekas att dagens unga står inför en marknad med

stora möjligheter och utmaningar. Genom att ge barn

och ungdomar bra konsumentundervisning läggs grunden

till en stärkt konsumentroll i vuxenlivet. Enligt

motionärerna skall eleverna under skoltiden utbildas

till självständiga och kunniga konsumenter genom att

få kunskap om kost och hälsa, konsumtion och miljö,

konsumenträtt, personlig ekonomi, globala resurser,

boende, kläder, pris och kvalitet samt om reklamens

påverkan på konsumtion. Konsumentundervisningen bör,

menar motionärerna, brytas ned på ämnesområden och i

princip finnas med i varje ämne. Vissa delar bör,

fortsätter motionärerna, komma in som egna ämnen men

detta bör vara upp till varje enskild kommun och

skola att prioritera. I motionen begärs ett

tillkännagivande om vikten av skolundervisning för

elever från grundskolan till gymnasieskolan (yrkande

4).

Gunnel Wallin och Rigmor Stenmarck (båda c) anför

i motion 2001/02:L265 att klyftorna ökar vad gäller

kunskaperna om att klara av hushållets ekonomi och

att sköta de dagliga arbetet med mat, boende och

kläder. Mot denna bakgrund är det, enligt

motionärernas uppfattning, viktigt att ge denna

kunskap till alla på ett tidigt stadium och med ett

större utrymme. Motionärerna menar att först när

ämnet konsumentkunskap ges ett ordentligt utrymme i

grund- och gymnasieskolan kan målet att ungdomar och

invandrare ges tillgång till god konsumentutbildning

för att kunna agera som konsumenter på marknaden

uppnås. Motionärerna begär ett tillkännagivande om

att konsumentkunskap skall införas som ett

obligatoriskt ämne i gymnasieskolan (yrkande 2). I

samma motion begärs även ett tillkännagivande som

går ut på att regeringen skall vidta åtgärder för

att råda bot på bristen på lärare i hem- och

konsumentkunskap (yrkande 1).

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening har såväl grundskolan som

gymnasieskolan en viktig roll att spela när det

gäller att ge barn och ungdomar förutsättningar att

agera på marknaden som självständiga, kunniga och

starka konsumenter. Utskottet delar därför

motionärernas och regeringens bedömning att

konsumentundervisningen är viktig och att den bör

utvecklas.

När det gäller kraven på att konsumentkunskap

skall göras till ett obligatoriskt kärnämne i

gymnasieskolan och på utökade timplaner erinrar

utskottet om att liknande yrkanden avslagits av

riksdagen så sent som våren 2001 (se bet.

2000/01:UbU10 och 2000/01:UbU13). Lagutskottet kan

från sina utgångspunkter inte finna skäl att nu göra

en annan bedömning än den riksdagen tidigare gjort.

Vad särskilt gäller gymnasieskolan bör erinras om

att man i propositionen aviserar ett uppdrag till

Statens skolverk och Konsumentverket att pröva om

det är lämpligt att utveckla en särskild kursplan i

konsumenträtt och privatekonomi eller om någon eller

några befintliga kurser bör förtydligas så att de

inrymmer denna aspekt. Därtill kommer att

gymnasieskolans studievägar för närvarande utreds

inom den s.k. Gymnasiekommittén (dir. 2000:35) och

att konsumentfrågorna, enligt vad som anförs i

propositionen, behandlas i detta sammanhang.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

skall avslå motionerna 2001/02:L2 yrkande 2 i denna

del, 2001/02:L4 yrkande 4, 2001/02:L7 yrkande 3,

2000/01:L705 yrkande 3 och 2001/02:L265.

Ideella organisationer

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden som gäller ideella

organisationers möjligheter till ökat

inflytande i konsumentpolitiken bör avslås.

Yrkandena ligger i linje med regeringens

uppfattning. Jämför reservationerna nr 9 (m)

och nr 10 (c).

Propositionen

I propositionen gör regeringen bedömningen att

folkrörelsernas och övriga ideella organisationers

deltagande i konsumentpolitiken är viktigt och

önskvärt. Ett sådant deltagande tillför kunskap och

en nödvändig lokal förankring samt kan bidra till en

livaktig dialog mellan medborgare och politiker

eller myndigheter. Regeringen anser att det är

viktigt att konsumenterna så långt det är möjligt

bör representeras av egna företrädare i

organisationer av olika slag, nationellt och

internationellt, t.ex. i myndigheters styrelser, i

standardiseringsprocessen och i relevanta EU-organ.

Denna representation är, menar regeringen, viktig

för att konsumenterna skall kunna påverka

spelreglerna för marknaden och för att deras

inflytande därmed skall kunna stärkas.

Regeringen behöver också, enligt vad som anförs i

propositionen, organisationernas syn på olika frågor

och bereder därför organisationerna möjlighet att

lämna synpunkter på remisser och liknande. Vidare

förekommer att konsumentorganisationerna finns

representerade i myndigheters styrelser eller i

andra organ. Enligt regeringens uppfattning är det

en viktig demokratisk fråga att de organisationer

som arbetar med konsumentfrågorna också får

möjlighet till inflytande och delaktighet i

politikens utformning. Regeringen avser, redovisas i

propositionen, att tillsätta en särskild arbetsgrupp

inom Regeringskansliet med representanter för

myndigheter och organisationer med uppdrag att

utforma förslag till hur konsumentorganisationer kan

ges möjlighet till ökat inflytande i

konsumentpolitiken.

Enligt vad som anförs i propositionen är det

viktigt att de båda paraplyorganisationerna

Sveriges Konsumenter i Samverkan och Sveriges

Konsumentråd ges möjligheter att utföra sitt arbete

med bl.a. EU-frågor. Sådant arbete innehåller moment

av långsiktigt påverkansarbete som måste bedrivas

kontinuerligt. Regeringen anför i propositionen att

båda organisationerna även i fortsättningen bör få

statligt ekonomiskt stöd för sin verksamhet. Stödet

är viktigt, menar regeringen, för att ge

organisationerna möjlighet till inflytande i EU-

arbetet. Ett nytt budgetanslag har inrättats och

inom ramen för detta har en viss resursförstärkning

skett. Utöver detta, redovisas i propositionen,

disponerar Konsumentverket en del av anslaget i form

av projektmedel som alla organisationer som arbetar

med konsumentfrågor kan söka.

Motionerna

Frågor som berör konsumentorganisationer tas upp i

fyra motionsyrkanden. Sålunda anser Anita Johansson

och Christina Axelsson (båda s) i motion 2001/02:L1

att det behövs en balans mellan statliga verk och

folkrörelser med aktiva och kunniga konsumenter för

att påverka utbud och produktionssätt av varor.

Staten bör, enligt motionärerna, ha ett ansvar för

att ideella organisationer kan arbeta med att ta

fram och sprida information till konsumenterna så

att de får underlag till debatt för att kunna

påverka. Motionärerna delar regeringens uppfattning

att de båda paraplyorganisationerna Sveriges

Konsumentråd och Sveriges Konsumenter i Samverkan

bör få ekonomiskt stöd för sin respektive verksamhet

även i fortsättningen. Stödet är dock, anförs i

motionen, alldeles för lågt för att de skall kunna

leva upp till de förväntningar som konsumenterna

ställer på dem att hålla en hög kvalitet i

undersökningar och opinionsspridning. Mot denna

bakgrund begär motionärerna ett tillkännagivande om

att stödet till konsumentorganisationerna på sikt

bör öka.

Stig Rindborg m.fl. (m) anför i motion

2000/01:L705 att det krävs att den statliga insatsen

på det konsumentpolitiska området gradvis måste

tonas ned för att konsumentsammanslutningar av olika

slag skall kunna bildas, växa och ta på sig större

uppgifter. Motionärerna anser att det inte finns

någon egentlig frivillig och oberoende

konsumentrörelse i Sverige och yrkar i motionen att

regeringen skall ges i uppdrag att återkomma med

förslag om hur framväxten av frivilliga och

oberoende konsumentorganisationer kan stimuleras i

enlighet med det anförda (yrkande 2).

I motion 2001/02:L4 av Viviann Gerdin m.fl. (c) är

motionärerna överens med regeringen om att

folkrörelsernas och övriga ideella organisationers

deltagande i konsumentpolitiken är viktigt och

önskvärt. Det tillför, enligt vad som anförs i

motionen, såväl kunskap som en oumbärlig lokal

förankring och kan bidra till en livfull dialog

mellan medborgare, politiker och myndigheter.

Motionärerna delar dock inte regeringens uppfattning

att det bör tillsättas en särskild arbetsgrupp med

uppgift att lämna förslag till hur organisationer

kan få ett ökat inflytande. Detta är, anförs i

motionen, ett ovanifrånperspektiv som motionärerna

inte kan ställa sig bakom. I stället förordas i

motionen ett underifrånperspektiv där det måste

tillåtas flera olika sätt att påverka och

organisationerna själva tillåts att skapa

förutsättningar för ökat inflytande. I motionen

begärs ett tillkännagivande som går ut på att

folkrörelserna och de ideella organisationerna bör

ges ökade möjligheter att skapa inflytande i

konsumentpolitiken (yrkande 5).

Christina Axelsson m.fl. (s) påpekar i motion

2000/01:L721 att Sverige är starkt beroende av det

konsumentpolitiska arbetet inom EU och att det ur en

demokratisk synvinkel är viktigt att

frivilligorganisationerna kan delta i detta

samarbete. Motionärerna menar att detta dock kan

vara svårt på grund av de stora kostnader som är

förenade med exempelvis utrikes resor och uppehälle.

Motionärerna anser att det är angeläget att det

inrättas möjligheter för ideella organisationer att

erhålla bidrag för att delta i det allt viktigare

konsumentpolitiska internationella arbetet, och i

motionen begärs ett tillkännagivande om betydelsen

av att det ges möjligheter för ideella

konsumentorganisationer att verka (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar för sin del helt regeringens syn på

konsumentorganisationerna och deras betydelse för

konsumentpolitiken. Konsumentorganisationerna

fyller, som närmare utvecklas av regeringen, en rad

viktiga funktioner, inte minst ur en demokratisk

synvinkel. Som anförs i propositionen är det därför

av stor vikt att det finns vägar till inflytande i

konsumentpolitiken för folkrörelserna och andra

ideella organisationer. Den i propositionen

aviserade arbetsgruppen kan, enligt utskottets

mening, bli ett värdefullt instrument för att finna

sådana vägar. Ett annat viktigt instrument för att

kunna nå inflytande är givetvis ekonomiska resurser.

Det är enligt utskottets mening naturligt att de

båda paraplyorganisationerna på konsumentområdet ges

statligt stöd även fortsättningsvis. Mot bakgrund av

organisationernas stora betydelse anser utskottet

att det i framtiden noga bör övervägas om inte det

ekonomiska stödet kan öka.

Utskottet kan för sin del inte se att det

föreligger någon avgörande motsättning mellan å ena

sidan de synpunkter som förs fram i i motionerna

2001/02:L1, 2001/02:L4 yrkande 5 och 2000/01:L721

yrkande 3 och å andra sidan regeringens inställning.

Det saknas därför anledning för utskottet att ta

initiativ till någon särskild åtgärd från riksdagens

sida med anledning av motionerna, som därför bör

avslås.

Vad gäller motion 2000/01:L705 yrkande 2 är

innebörden den att det statliga engagemanget inom

konsumentpolitiken skall dras ned och ersättas med

verksamhet inom konsumentorganisationer. Av

utskottets tidigare ställningstaganden i fråga om

den allmänna inriktningen på konsumentpolitiken och

det statliga engagemanget på området följer att

motionsyrkandet bör avslås.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motion 2000/01: L705 yrkande 2.

Finansiella tjänster

Utskottets förslag i korthet

Med hänvisning till pågående arbete i Sverige

och inom EU föreslår utskottet att

motionsyrkanden med krav på olika åtgärder

rörande finansiella tjänster avslås.

Bakgrund

Bestämmelser om distansförsäljning finns i lagen

(2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och

hemförsäljningsavtal, den s.k. distansavtalslagen.

Lagen, som bygger på EG-direktivet 97/7/EG om

konsumentskydd vid distansavtal, innehåller

bestämmelser om bl.a. krav på den information som

skall lämnas inför och vid ett avtalsslut och om

ångerrätt. Lagen omfattar inte distansförsäljning av

finansiella tjänster.

Regler som direkt tar sikte på det civilrättsliga

ansvaret för finansiell rådgivning finns endast när

det gäller försäkringar. I 13 § lagen (1989:508) om

försäkringsmäklare föreskrivs att en mäklare skall

utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande

av god försäkringsmäklarsed. Om försäkringsmäklaren

uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina

skyldigheter enligt 13 § skall mäklaren ersätta den

skada som drabbar uppdragsgivaren.

I övrigt saknas i huvudsak regler om ansvar för

finansiell rådgivning. Detta innebär att konsumenten

är hänvisad till allmänna regler om sysslomän i

18 kap. handelsbalken och allmänna skadestånds- och

avtalsrättsliga principer.

Konsumentpolitiska kommittén

Konsumentpolitiska kommittén ansåg att nuvarande

bestämmelser inte ger konsumenterna ett tillräckligt

skydd vid vårdslös finansiell rådgivning och

föreslog därför att konsumentskyddet på området

borde stärkas genom tvingande civilrättslig

lagstiftning. Viktiga inslag i en sådan lagstiftning

borde, enligt kommittén, vara en lättnad i

konsumentens bevisbörda, en skyldighet för rådgivare

att dokumentera uppdraget och att med omsorg ta

tillvara konsumentens intressen. Vidare

uppmärksammade kommittén frågan om vilka krav som

bör ställas på rådgivare i fråga om praktisk och

teoretisk utbildning.

Kommittén redovisade inte något

författningsförslag utan ansåg att frågan borde bli

föremål för en djupare och mer noggrann analys.

Propositionen

I propositionen gör regeringen – i likhet med

kommittén och flera remissinstanser – bedömningen

att frågan om ansvar för finansiell rådgivning bör

bli föremål för en djupare och mer noggrann analys

än den som kommittén haft möjlighet att genomföra.

När det gäller frågor kring distansförsäljning av

finansiella tjänster erinrar regeringen i

propositionen om det pågående lagstiftningsarbetet

inom EU på området.

Pågående arbete

Genom beslut den 10 maj 2001 tillkallade regeringen

en särskild utredare med uppgift att kartlägga och

analysera frågor om konsumentskyddet vid finansiell

rådgivning (dir. 2001:41).

Enligt direktiven skall utredaren kartlägga dels

de åtgärder som vidtas av de finansiella företagen

för att uppnå en hög kvalitet på rådgivningen, dels

berörda myndigheters arbete på området.

Kartläggningen skall följas av en analys av frågan

om vilka åtgärder som kan vara lämpliga att vidta

för att stärka konsumentskyddet i samband med

finansiell rådgivning. Utredaren skall i det

sammanhanget undersöka om det finns behov av

särskilda bestämmelser av näringsrättslig eller

civilrättslig natur. Om utredaren finner att ett

sådant behov finns, skall denne också lämna förslag

till reglering. Utredaren skall dessutom undersöka

behovet av andra lämpliga åtgärder som kan vidtas i

syfte att stärka konsumenternas ställning på området

och får lämna förslag även till sådana åtgärder. –

Uppdraget skall redovisas senast den 30 juni 2002.

År 1998 lade kommissionen fram ett förslag till

direktiv om distansförsäljning av finansiella

tjänster. Sedan dess har ett antal reviderade

förslag diskuterats inom EU:s institutioner, och i

slutet av september 2001 nådde rådet en politisk

överenskommelse om en gemensam ståndpunkt. I denna

ingår regler om bl.a. ångerrätt och krav på

information. Vidare finns bestämmelser som reglerar

under vilka förutsättningar en konsument får

kontaktas utan att denne dessförinnan bett om det.

Den gemensamma ståndpunkten kommer nu att bli

föremål för Europaparlamentets andra läsning under

hösten 2001.

Motionerna

Kia Andreasson m.fl. (mp) är i motion 2001/02:L7

kritisk till de utredningsdirektiv som regeringen

beslutat i fråga om finansiell rådgivning. I stället

för att tillsätta ytterligare en utredare för att

utreda samma sak som Konsumentpolitiska kommittén

redan har utrett, borde utredaren, anförs i

motionen, ha fått i uppdrag att snarast möjligt ta

fram förslag på hur den av Konsumentpolitiska

kommittén förordade civilrättsliga lagstiftningen

skulle kunna utformas så att konsumentskyddet stärks

vid finansiell rådgivning. Motionärerna anser att

utredaren bör få förnyade direktiv, och i motionen

begärs ett tillkännagivande i enlighet med det

anförda om ansvar vid finansiell rådgivning (yrkande

7).

Marianne Andersson (c) anser i motion 2001/02:L230

att det bör införas ett regelsystem för

telefonförsäljning av finansiella produkter med ett

sanktionssystem och begär ett tillkännagivande om

att regeringen skyndsamt skall utreda frågan och

återkomma till riksdagen med ett förslag.

Lena Sandlin-Hedman och Lars Lilja (båda s) anför

i motion 2001/02: L317 att många människor, i

åtskilliga fall pensionärer, har fått se sitt

sparkapital försvinna sedan de blivit uppringda av

försäljare av finansiella tjänster som utgett sig

för att vara rådgivare och som uppmanat kunden att

placera pengar i högriskfonder. Sådan försäljning

sker, enligt vad som anförs i motionen, utan någon

form av skriftligt avtal, utan att skriftlig

information lämnats, utan betänketid och utan

möjlighet för kunden att ångra sig. I motionen

erinras vidare om att det i Storbritannien inte är

tillåtet att sälja aktiefonder per telefon.

Motionärerna begär ett tillkännagivande om att

konsumentskyddet vid försäljning av vissa

banktjänster är alltför bräckligt och att

lagändringar måste komma till stånd, där det

engelska regelverket kan tjäna som förebild.

Dessutom måste Finansinspektionen, enligt

motionärerna, utfärda klarare etikregler för

bankerna när det gäller agerandet mot kunderna. I

motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av

ett stärkt konsumentskydd vid försäljning av vissa

banktjänster.

Mats Odell (kd) anför i motion 2001/02:L360 att nu

gällande regelverk för försäljning av aktiefonder

gör det svårt för kunden att veta om bankens

representant är rådgivare eller säljare. Motionären

anser att den svenska lagstiftningen på området

måste stramas upp och att det i princip bör vara

förbjudet att sälja finansiella tjänster som fonder

och aktier via telefon utan ångervecka och

skriftligt avtal. Motionären är positiv till det

pågående lagstiftningsarbetet inom EU, men anser att

även Sveriges nationella lagstiftning bör stramas

upp. I motionen begärs ett tillkännagivande om att

riksdagen skall begära förslag till ändringar i den

svenska lagstiftningen i enlighet med vad som anförs

i motionen.

Också Margit Gennser (m) aktualiserar i motion

2001/02:L298 frågor kring distansförsäljning av

finansiella tjänster. Motionären anser det vara

orimligt att konsumentskyddet är bättre vid

telefonförsäljning av dammsugare och liknande

produkter än vid motsvarande försäljning av

finansiella tjänster. Bäst vore, enligt motionären,

om marknaden i samarbete med Konsumentverket och

Finansinspektionen tar fram ett eget frivilligt

regelverk och genom självsanering utrotar oarterna

inom branschen. Om så inte sker snabbt måste dock

lagstiftning tillgripas. Motionären anser att ett

sådant frivilligt eller lagstadgat regelverk bl.a.

bör innehålla regler om att alla telefonkontakter

för att marknadsföra finansiella tjänster endast får

ske om kunden uttryckligen begärt att bli kontaktad,

att telefonförsäljning av finansiella tjänster

endast skall kunna komma till avslut när konsumenten

undertecknat och till säljaren återsänt ett

skriftligt godkännande, att en ångervecka eller

annan tröghetsmekanism bör övervägas och att

obligatorisk legitimering av finansiella rådgivare

bör införas liksom ett krav på att försäljarna och

rådgivarna har utbildning och betryggande

erfarenhet. I motionen begärs ett tillkännagivande

om behovet av självsanering av marknadsföring av

finansiella tjänster i enlighet med det anförda.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har för sin del inte någon annan

uppfattning än motionärerna när det gäller vikten av

ett fullgott konsumentskydd vid finansiell

rådgivning och distansförsäljning av finansiella

tjänster. Av propositionen framgår att regeringen

har samma inställning.

Vad först gäller motion 2001/02:L7 yrkande 7 kan

utskottet konstatera att den civilrättsliga

lagstiftning som skisseras i den konsumentpolitiska

kommitténs betänkande väcker en rad komplicerade

frågeställningar av rättslig natur som kommittén

inte haft möjlighet att närmare överväga. Utskottet

ansluter sig därför till regeringens bedömning att

frågan om rådgivaransvaret bör bli föremål för en

djupare och noggrannare analys. Utskottet finner

inte skäl att förorda nya direktiv. I stället bör

nu resultatet av den nyligen påbörjade utredningen

avvaktas.

När det sedan gäller övriga motionsspörsmål

rörande distansförsäljning av finansiella tjänster

kan konstateras att utredningsdirektiven är brett

upplagda och ger utrymme för en allsidig och

grundlig analys av frågeställningarna i linje med

motionsönskemålen. Därtill kommer att det inom EU

för närvarande pågår lagstiftningsarbete som synes

ligga helt i linje med motionsönskemålen.

Sammanfattningsvis anser utskottet att resultaten

av de arbeten som nu pågår i Sverige och inom EU bör

avvaktas.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2001/02:L7 yrkande 7, 2001/02:L230, 2001/02:L298,

2001/02:L317 och 2001/02:L360 skall avslås.

Skuldfällor och skuldsanering

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på åtgärder i syfte

att förhindra överskuldsättning bör avslås.

Utskottet förutsätter att regeringen beaktar

motionsspörsmålen i pågående och kommande

arbete.

Bakgrund

I samband med avregleringar på finansmarknaden i

mitten av 1980-talet ökade bankernas möjligheter att

ge lån utan säkerhet. Lättheten att skaffa lån,

exempelvis s.k. blancolån, under vissa perioder

under 1980-talet och 1990-talet ledde till att många

konsumenter skaffade sig oöverlagda och dyra

krediter som undergrävde hushållsekonomin.

Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i

kraft den 1 juli 1994, har införts möjligheter för

privatpersoner att under vissa förutsättningar helt

eller delvis befrias från en övermäktig skuldbörda.

Som allmänna villkor för en skuldsanering gäller att

gäldenären är insolvent och så skuldsatt att han

eller hon inte inom överskådlig tid kan betala sina

skulder. Därtill kommer att det vid en allmän

bedömning skall vara skäligt att bevilja

skuldsanering. Skuldsaneringsförfarandet och

ärendehandläggningen har i skilda sammanhang

diskuterats och kritiserats.

Med anledning av ett antal motionsyrkanden

förordade utskottet våren 2001 i sitt av riksdagen

godkända betänkande 2000/01:LU12 att regeringen

skall ta initiativ till en förutsättningslös, samlad

och övergripande utvärdering av skuldsaneringslagen.

Enligt vad utskottet har erfarit är frågan för

närvarande föremål för beredning inom

Regeringskansliet.

Propositionen

I propositionen konstaterar regeringen att

lättheten att skaffa lån inte sällan lett till att

konsumenter skaffat sig oöverlagda och dyra krediter

som undergräver många hushålls ekonomier. Mot denna

bakgrund gör regeringen bedömningen att det är

viktigt att det finns kunskap om konsumenternas

beteenden och överväganden i samband med krediter

för att nödvändiga åtgärder skall kunna vidtas för

att förhindra att konsumenterna hamnar i s.k.

skuldfällor.

Enligt vad som redovisas i propositionen har

regeringen för avsikt att ge Konsumentverket i

uppdrag att närmare analysera orsakerna till

skuldfällor och att föreslå lämpliga åtgärder för

att begränsa problemet.

Motionerna

Kia Andreasson m.fl. (mp) ställer sig i motion

2001/02:L7 positiva till det arbete som inletts i

fråga om skuldfällor och skuldsanering. Det finns i

dag, anförs i motionen, lockelser i form av snabba

lån med höga räntor som inte är lätta att motstå i

en pressad ekonomisk situation. En genomgripande

analys av och forskning om orsakerna till

skuldfällor kan, enligt motionärerna, ligga till

grund för förändrad lagstiftning eller andra

åtgärder så att problemen till största delen kan

förebyggas. I motionen begärs ett tillkännagivande i

enlighet med det anförda (yrkande 9, delvis).

Lilian Virgin m.fl. (s) anser i motion

2001/02:L351 att det inte skall vara möjligt att

samla på sig stora skulder utan att någon reagerar

eller att den skuldsatte får hjälp med att reda ut

sin situation. Motionären ger som exempel

förvalsreformen inom teleområdet som medför att en

telefonabonnent kan dra på sig stora skulder och få

abonnemanget avstängt för att därefter gå vidare

till nästa telefonbolag. Enligt vad som anförs i

motionen är regeringens förslag om att analysera

orsakerna till uppkomsten av skuldfällor och föreslå

åtgärder för att begränsa problemet välkommet, och

motionärerna yrkar ett tillkännagivande om vad som

anförs om risken för skuldfällor.

I motion 2001/02:L9 uppmärksammar Lars Leijonborg

m.fl. (fp) situationen för långvarigt arbetslösa

personer med stora skulder som erhåller arbete. Om

kronofogden omedelbart efter att de fått anställning

kräver återbetalning av stora belopp sänds, anförs i

motionen, dessa personer på nytt tillbaka i

arbetslöshet. Kontentan kan, enligt motionärerna,

bli att det inte lönar sig att ta ett arbete och att

arbetslöshet är att föredra. Konsumentverket bör,

enligt vad som anförs i motionen, ta upp frågan i en

kontinuerlig diskussion med de exekutiva

myndigheterna, etablera ett arbetssamtal som leder

till en rationell, dvs. mjukare och lindrigare,

utformning av återbetalningsreglerna för

långtidsarbetslösa som äntligen får chans att ta ett

arbete. I motionen begärs ett tillkännagivande om

behovet av en fördjupad diskussion mellan

Konsumentverket och kronofogdemyndigheterna angående

återbetalning av skulder för långvarigt arbetslösa

(yrkande 8).

Utskottets ställningstagande

Av propositionen framgår att regeringen ämnar ge

Konsumentverket i uppdrag att närmare analysera

orsakerna till skuldfällor och föreslå lämpliga

åtgärder för att begränsa problemet. Vidare framgår

att skuldsaneringslagen är föremål för en

förutsättningslös, samlad och övergripande

utvärdering. Utskottet har skäl att utgå från att de

nu aktuella motionsspörsmålen kommer att tas upp

inom ramen för dessa arbeten och anser därför att

motionsyrkandena inte påkallar någon riksdagens

vidare åtgärd.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2001/02:L7 yrkande 9 i denna del, 2001/02:L9 yrkande

8 och 2001/02:L351 avslås.

Konsumentskydd vid kreditgivning

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande med krav på omedelbar

lagstiftning rörande konsumentkrediter bör

avslås. Utskottet anser att frågan bör

beredas ytterligare.

Bakgrund

Konsumentkreditlagen (1992:830) trädde i kraft den 1

januari 1993 och ersatte då 1977 års

konsumentkreditlag (prop. 1991/92:83, bet. LU28). I

lagen finns bl.a. bestämmelser om hur ett

konsumentkreditavtal skall upprättas, vad avtalet

får innehålla, i vilken utsträckning avtalet kan

ändras under avtalstiden, hur avtalet kan fås att

upphöra och vad som gäller när avtalet upphör.

Lagen bygger på rådets direktiv 87/102/EEG av den

22 december 1986 om konsumentkrediter med den

utformning direktivet fått efter vissa ändringar

genom direktiv 90/88/EG av den 22 februari 1990. För

närvarande pågår en revidering av direktivet och ett

förslag till nytt direktiv har aviserats till

innevarande år. Frågan har, i likhet med frågor om

överskuldsättning och skuldfällor, prioriterats av

det belgiska ordförandeskapet.

Konsumentpolitiska kommittén

Konsumentpolitiska kommittén föreslog flera åtgärder

i syfte att stärka konsumentskyddet vid

kreditgivning, bl.a. införandet av ett uttryckligt

krav på kreditprövning, en bestämmelse av innebörd

att den totala kostnaden för en kredit skall anges i

kronor och att lagens bestämmelser om kontantinsats

borde ses över.

Motionen

I motion 2001/02:L7 anser Kia Andreasson m.fl. (mp),

i likhet med Konsumentpolitiska kommittén, att

kreditkostnaden alltid skall anges i kronor och att

regeringen – utan att avvakta utvecklingen inom EU –

bör ta ställning för att en sådan regel införs i

svensk rätt. Vidare stöder motionärerna

Konsumentpolitiska kommitténs förslag om att ett

uttryckligt krav på kreditprövning bör införas i

konsumentkreditlagen och att lagens regler för

kontantinsat bör ses över. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande

9, delvis).

Propositionen

Av propositionen framgår att regeringen har för

avsikt att verka för att de frågor som

Konsumentpolitiska kommittén tagit upp uppmärksammas

under den pågående revideringen av

konsumentkreditdirektivet.

Oavsett om kommissionens översyn och eventuella

framtida direktivförslag ger anledning till det

avser regeringen att inleda egna överväganden i

frågan om huruvida konsumentkreditlagen bör ändras

så att, i likhet med vad kommittén föreslog,

kreditkostnaden alltid skall anges i kronor och

samtidigt ta ställning till kommitténs övriga

förslag.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har för sin del inte någon annan

uppfattning än motionärerna när det gäller vikten av

ett starkt konsumentskydd i samband med

kreditgivning. Mot bakgrund av vad som redovisas i

propositionen kan utskottet inte heller se att det

föreligger någon avgörande skillnad i synsätt mellan

regeringen och motionärerna i denna fråga.

Enligt utskottets mening behöver frågan om ny

lagstiftning beredas ytterligare. Även om utskottet

har viss förståelse för de synpunkter som förts

fram i motionen, särskilt vad gäller angivandet av

kreditkostnaden i kronor, är utskottet inte berett

att i dag ställa sig bakom kravet på att

lagstiftningen skall ändras i enlighet med vad som

krävs i motionen. I stället bör resultatet av de

aviserade övervägandena inom Regeringskansliet och

inom EU avvaktas.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motion 2001/02:L7 yrkande 9 i denna del.

Betalningsansvar vid obehörigt

utnyttjande av kontokort, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på ökat

konsumentskydd när det gäller obehörigt

utnyttjande av kontokort och liknande

förfaranden bör avslås. Utskottet förutsätter

att motionsspörsmålen beaktas inom ramen för

pågående arbete.

Bakgrund

Bestämmelser om kontohavarens betalningsansvar vid

förlust av kontokort finns i 34 §

konsumentkreditlagen (1992:830). Bestämmelsen bygger

på att betalningsansvaret skall vara reglerat i

avtal och innebär att ett avtalsvillkor som anger

att en kontohavare skall vara betalningsskyldig för

belopp som påförts kontot genom att ett kontokort

har använts av någon obehörig person endast får

göras gällande mot kontohavaren om denne lämnat

ifrån sig kortet till någon annan, genom grov

oaktsamhet förlorat kortet, eller på något annat

sätt förlorat besittningen av kortet och inte

snarast efter upptäckten anmält förlusten hos

kreditgivaren. En motsvarande bestämmelse fanns i 24

§ i 1977 års konsumentkreditlag.

I likhet med vad som är fallet i annan

civilrättslig lagstiftning berörs inte frågor om

bevisbördor varken i förarbetena till 1977 års eller

1992 års konsumentkreditlag.

När det gäller kontohavarens betalningsansvar då

kontot obehörigen utnyttjats utan att det är fråga

om en transaktion med ett kontokort saknas särskild

lagstiftning.

Betaltjänstutredningen

I mars 1992 tillkallade regeringen en särskild

utredare med uppgift att utreda behovet av

näringsrättslig normgivning och tillsyn över nya

betaltjänster. I oktober 1994 utvidgades uppdraget

till att även omfatta behovet av civilrättslig

reglering för betaltjänster. Därvid skulle särskilt

beaktas behovet av ett starkt konsumentskydd på

betaltjänstområdet. Utredningen antog namnet

Betaltjänstutredningen. Uppdraget redovisades i

augusti 1995 i slutbetänkandet (SOU 1995:69)

Betaltjänster.

I betänkandet föreslog utredningen en särskild lag

om betaltjänster som skulle omfatta

betalningsförmedling och andra betaltjänster som

utförs med hjälp av kontokort, personlig kod eller

annan legitimationshandling. Den föreslagna lagen

innehöll bestämmelser om bl.a. en kontohavares

betalningsansvar vid obehöriga utnyttjanden av

konton som innebar att kontohavaren svarade fullt ut

för transaktioner som genomförts av någon endast om

han lämnat ut sitt kontokort, sin personliga kod

eller annat legitimationsmedel som hör till kontot,

genom grov oaktsamhet möjliggjort transaktionen,

underlåtit att göra spärranmälan, eller förfarit

svikligt mot den betaltjänstansvarige. Kontohavaren

skulle vidare, om han gjort transaktionen möjlig

genom oaktsamhet som inte var att anse som grov och

oavsett om kontohavaren varit oaktsam eller ej i de

fall en personlig kod använts, svara för ett belopp

upp till 1 500 kr.

Förutom i sveksituationer skulle kontohavaren,

enligt förslaget, ha möjlighet att mot den

betaltjänstansvarige göra invändning om

säkerhetsbrist i betalsystemet.

Betaltjänstutredningens betänkande har

remissbehandlats, men ännu inte lett till

lagstiftning.

Motionerna

I motion 2001/02:L7 av Kia Andreasson m.fl. (mp)

anser motionärerna att konsumenternas ställning bör

stärkas vid obehöriga utnyttjanden av kontokort. Så

länge bankerna inte kan erbjuda fullgod säkerhet vid

kortuttag är det, anförs det i motionen, inte

rimligt att konsumenterna skall ha något

betalningsansvar då den personliga koden använts.

Motionärerna anser således att Konsumentpolitiska

kommitténs förslag inte bör genomföras i denna del.

I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet

med det anförda (yrkande 9, delvis).

Närliggande frågor aktualiseras i motion

2001/02:312 av Tasso Stafilidis m.fl. (v).

Motionärerna anför att för det fall pengar

försvinner från ett bankkonto har kontohavaren i dag

små möjligheter att få tillbaka dem, särskilt om

kortet finns i behåll. Kontohavaren är i dag, hävdas

i motionen, ansvarig för uttag som görs på ett

konto, oavsett om kontohavaren gjort uttaget eller

ej, och det krävs att kontohavaren bevisar att han

eller hon inte tagit ut pengarna eller inte varit

grovt oaktsam med kort eller kod. Enligt

motionärerna bör skyddet för konsumenterna stärkas

vid bankuttag och bankerna åläggas bevisbördan för

att kontohavaren gjort ett visst uttag. I motionen

begärs ett tillkännagivande om behovet av ett ökat

skydd för konsumenter vid obehöriga uttag från

bankkonton.

Propositionen

Konsumentpolitiska kommittén föreslog att

Betaltjänstutredningens förslag skulle genomföras i

fråga om kontohavarens betalningsansvar vid

obehöriga utnyttjanden.

Propositionen innehåller inte något lagförslag i

denna del. Av propositionen framgår att man inom

Regeringskansliet våren 2001 påbörjat en inledande

översyn av lagstiftningen vad gäller konsumentens

betalningsansvar då någon obehörigen har utnyttjat

hans eller hennes kontokort eller dylikt. Ett av

syftena med översynen är bl.a. att göra

bestämmelserna mer teknikoberoende.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har kunnat konstatera att det från olika

håll har förts fram krav på att lagstiftningen vad

gäller betalningsansvar vid obehörigt utnyttjande av

konton bör bli föremål för en översyn med

utgångspunkt i Betaltjänstutredningens förslag. Nu

gällande lagstiftning på området bygger på

motsvarande bestämmelser i 1977 års

konsumentkreditlag. Redan vid tillkomsten av 1992

års lag gavs uttryck för att bestämmelserna i 34 §

endast var provisoriska (prop. 1991/92:83 s. 93 f,

bet. LU28). Bestämmelserna kom till i en tid då

dagens omfattning av olika slags betaltjänster och

den explosionsartade tekniska utvecklingen inte

kunde förutses.

Mot denna bakgrund finns skäl att frågan om

betalningsansvar vid obehöriga utnyttjanden av

konton blir föremål för överväganden. Naturliga

utgångspunkter för ett sådant arbete är att

konsumentskyddet bör stärkas på området och att

regleringen bör vara så teknikneutral som möjligt.

Utskottet ser därför med tillfredsställelse på att

man inom Regeringskansliet nu påbörjat en översyn av

nu aktuella frågeställningar och förutsätter att de

förevarande motionsspörsmålen beaktas inom ramen för

detta arbete.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motion 2001/02:L7 yrkande 9 i denna del och

motion 2001/02:L312.

Etiska fonder, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden som gäller s.k. etiska fonder

bör avslås. Konsumentverket skall nämligen få

i uppdrag att verka för förbättrad

information rörande sådana fonder.

Bakgrund

Med s.k. etiska fonder avses fonder där

fondförvaltaren undviker företag som producerar

exempelvis vapen, alkohol, möbler av tropiska

träslag, energi baserad på olja eller kärnkraft

eller företag som tillåter barnarbete eller har

undermåliga arbetsvillkor för de anställda.

Fonderna kan även avstå från att investera i

företag där det förekommer diskriminering på grund

av kön, etisk tillhörighet eller religion. Vidare

finns på marknaden också fonder med miljöinriktning.

Propositionen

Regeringen konstaterar i propositionen att

marknadsföringen av etiska fonder och miljöfonder i

dag förefaller vara relativt omfattande och att

konsumenternas intresse för att placera sina

tillgångar i aktiefonder som gör placeringar utifrån

etiska ställningstaganden förefaller ha ökat.

I likhet med Konsumentpolitiska kommittén anser

regeringen att det är viktigt att berörda

myndigheter noga följer denna utveckling och verkar

för att informationen är klar och tydlig samt

utformad på ett sådant sätt att konsumenter kan göra

väl avvägda val på marknaden för etiska fonder.

Regeringen gör mot denna bakgrund bedömningen att

Konsumentverket bör ges i uppdrag att verka för en

förbättring av informationen om etiska fonder.

Motionerna

Kia Andreasson m.fl. (mp) anför i motion 2001/02:L7

att konsumenter måste kunna lita på de fonder som

säger sig placera sina tillgångar etiskt eller

miljöriktigt, varför det behövs ett

certifieringssystem där det specificeras vad som

krävs för att få kallas etisk fond eller miljöfond.

Regeringen bör, enligt motionärerna, ta initiativ

till diskussioner med berörda parter inom branschen

och med konsumentorganisationer om hur ett sådant

system skall se ut. Tills ett sådant system finns

anser motionärerna att det skall ställas krav på den

som erbjuder en etisk fond eller miljöfond att

redovisa hur den etiska aspekten respektive

miljöaspekten tillgodoses vid placering av fondens

medel. I motionen begärs ett tillkännagivande om vad

som anförs om etiska fonder och miljöfonder (yrkande

8).

I motion 2001/02:L338 av Ulla-Britt Hagström (kd)

anförs att det är viktigt att kunna avstå från att

investera i företag som diskriminerar på grund av

kön, sexuell identitet och religiös eller etnisk

tillhörighet, och i motionen begärs ett

tillkännagivande om vikten av etiska regler för

fonder och aktier.

Utskottets ställningstagande

Utskottet, som ser positivt på det uppdrag

regeringen avser att lämna till Konsumentverket, kan

inte finna att det föreligger skäl för riksdagen att

för närvarande vidta någon särskild åtgärd med

anledning av de nu aktuella motionerna. I

sammanhanget bör erinras om att ovederhäftig

information om etiska fonder och miljöfonder kan

utgöra otillbörlig marknadsföring som således kan

angripas redan i dag av Konsumentverket och KO.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

skall avslå motionerna 2001/02:L7 yrkande 8 och

2001/02:L338.

Produktsäkerhetslagens

tillämpningsområde

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på en utvidgning av

produktsäkerhetslagens tillämpningsområde bör

avslås. Utskottet hänvisar till tidigare

ställningstaganden. Jämför reservation nr 11

(m).

Bakgrund

I produktsäkerhetslagen (1988:1604), som trädde i

kraft den 1 juli 1989, finns bestämmelser som syftar

till att motverka att farliga varor och tjänster

orsakar person- och egendomsskada. I detta syfte får

en näringsidkare åläggas att lämna

säkerhetsinformation eller förbjudas att

tillhandahålla varor och tjänster. En näringsidkare

kan också åläggas att lämna varningsinformation

eller att återkalla varan. Genom en lagändring, som

trädde i kraft den 1 juli 1991, kan en näringsidkare

vidare förbjudas att exportera varor.

I 3 § produktsäkerhetslagen föreskrivs att

ålägganden eller förbud inte får meddelas om det i

en annan författning eller i beslut av en myndighet

har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller

tjänsten med samma ändamål som ett åläggande eller

förbud enligt lagen skulle fylla. Som exempel på

sådana bestämmelser kan nämnas livsmedels- och

läkemedelslagstiftningen, kemikalielagstiftningen

och fordonslagstiftningen.

Ursprungligen omfattade lagens tillämpningsområde

endast varor och tjänster tillhandahållna i

näringsverksamhet. År 1996 utvidgades dock lagens

tillämpningsområde till att även avse varor som

tillhandahålls i offentlig verksamhet (prop.

1995/96:123, bet. LU21, rskr. 211).

År 1992 antog EG:s ministerråd direktiv 92/59/EEG

om allmän produktsäkerhet. Direktivet, som trädde i

kraft den 29 juni 1994, syftar till att säkerställa

att produkter som släpps ut på marknaden är säkra. I

direktivet finns bestämmelser som uppvisar stora

likheter med den svenska produktsäkerhetslagen. Det

finns dock vissa skillnader, bl.a. när det gäller

tillämpningsområdet. Sålunda tar direktivet endast

sikte på varor, medan tjänster har lämnats utanför

tillämpningsområdet. Vid sidan av det allmänna

produktsäkerhetsdirektivet finns en rad olika

specifika produktdirektiv, bl.a. för leksaker,

personlig skyddsutrustning och elmateriel.

Under år 1998 påbörjade kommissionen en översyn av

produktsäkerhetsdirektivet i syfte att bl.a. stärka

regelverket på området och klargöra vissa

otydligheter i direktivet. Revideringsarbetet ledde

fram till att ett nytt direktiv antogs av rådet och

Europaparlamentet i början av oktober 2001. Det nya

direktivet kommer att träda i kraft under hösten

2001 och skall vara genomfört i medlemsländerna

senast inom två år från ikraftträdandet. Direktivet

innebär bl.a. en uttrycklig skyldighet för

tillverkare och distributörer att endast släppa ut

säkra konsumentprodukter på marknaden. Vidare ställs

i direktivet upp bestämda krav på medlemsländernas

marknadsövervakning och skapas ett system för snabbt

informationsutbyte mellan medlemsstaterna och

kommissionen för att möjliggöra akuta åtgärder när

så krävs. I direktivet föreskrivs att kommissionen

senast den 1 januari 2003 skall identifiera och

rapportera till rådet och Europaparlamentet om

behoven, möjligheterna och prioriteringarna för

gemenskapens åtgärder när det gäller tjänsters

säkerhet.

Propositionen

I propositionen anförs att produktsäkerhetsarbetet

behöver förstärkas på flera punkter och att en

översyn bör göras av den svenska lagstiftningen på

produktsäkerhetsområdet i samband med genomförandet

av det nya produktsäkerhetsdirektivet.

Motionerna

Christel Anderberg m.fl. (m) aktualiserar i motion

2001/02:L2 produktsäkerhetslagens

tillämpningsområde. Motionärerna påpekar i motionen

att Sverige är inne i en period av omfattande

strukturomvandlingar som innebär att tidigare

gränsdragningar mellan offentlig och privat

verksamhet suddas ut allt mer. I allt större

utsträckning, anförs i motionen, erbjuds

motionärerna ett utbud av tjänster från privat och

offentlig utsträckning inom samma verksamhetsområde.

Enligt motionärerna innebär nuvarande lagstiftning

påtagliga nackdelar när det gäller att kunna

överblicka regelverken och en risk för att vissa

tjänster faller utanför produktsäkerhetsskyddet. Den

nuvarande lagstiftningen är, menar motionärerna,

inte heller konkurrensneutral eftersom den innebär

en risk för att likartade verksamheter kan utsättas

för olika slags kontroll beroende på vem som är

huvudman för verksamheten. I motionen begärs att

regeringen skall ges i uppdrag att lägga fram

lagförslag som innebär att produktsäkerhetslagen

skall omfatta varor och tjänster som tillhandahålls

av den offentliga sektorn (yrkande 6).

Ett motsvarande yrkande framförs i motion

2000/01:L706 av Stig Rindborg m.fl. (m).

Tidigare ställningstaganden

Riksdagen har vid flera tidigare tillfällen avslagit

motioner med samma inriktning som de nu aktuella (se

bl.a. bet. 1995/96:LU21, 1995/96:LU26, bet.

1996/97:LU13, 1997/98:LU21, 1998/99:LU10 och

1999/2000:LU5).

Utskottet har därvid bl.a. hänvisat till att

sådana offentliga tjänster som det är fråga om i hög

grad är föremål för specialreglering och att det

inte framkommit något behov av att låta lagen bli

tillämplig på tjänster som tillhandahålls inom den

offentliga sektorn.

Utskottets ställningstagande

Utskottet finner inte skäl att nu ändra sin

inställning i förevarande fråga. Som redovisats i

det föregående har frågan om tjänsters säkerhet

uppmärksammats inom EU i samband med revideringen av

produktsäkerhetsdirektivet. Utskottet utgår från att

regeringen tar initiativ till förnyade överväganden

i den nu aktuella frågan om utvecklingen inom EU på

området eller den i propositionen redovisade

översynen av produktsäkerhetslagstiftningen skulle

föranleda det.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motionerna 2001/02:L2 yrkande 6 och

2000/01:L706.

Standardisering

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på åtgärder rörande

standardiseringsarbetet bör avslås. Utskottet

kan inte se att det föreligger några

meningsmotsättningar mellan motionärerna och

regeringen.

Bakgrund

Standardisering syftar till förenklingar och

besparingar och innebär att företag och andra

intressenter inom en bransch enar sig om gemensamma

regler för hur en produkt eller ett system skall

vara utformat. Standarder, som numera ofta utformas

som krav på funktion, kan bidra till en lönsammare

produktion och handel. Standarder kan också syfta

till ökad säkerhet och bättre skydd för hälsa och

miljö.

Arbetet med standardisering är i hög grad en

internationell verksamhet. Omkring 95 % av de

svenska standarder som fastställs i dag är helt

eller delvis baserade på internationella standarder.

Under de senaste åren har den svenska

standardiseringens organisation förändrats. Den

tidigare organisationen med SIS – Standardiseringen

i Sverige och åtta auktoriserade

standardiseringsorgan har ersatts av tre från

varandra oberoende organ som vart och ett arbetar

mot sina europeiska och internationella

organisationer. Det ombildade SIS – Swedish

Standards Institute är det största av de tre

organen. På det elektrotekniska området bedrivs även

fortsättningsvis arbetet inom SEK – Svenska

Elektriska Kommissionen och på tele- och IT-området

av ITS, den svenska Informationstekniska

Standardiseringen.

Den svenska organisationen motsvarar den som finns

i Europa och internationellt. I ett nyinrättat

organ, SSR – Sveriges Standardiseringsråd, har den

svenska standardiseringens huvudmän, staten och

Svenskt Näringsliv, ett inflytande i övergripande

frågor. Det praktiska arbetet med att utforma

standarder sker i tekniska kommittéer och

arbetsgrupper som administreras av

standardiseringsorganen. I kommittéerna finns

företrädare för tillverkare, användare och

myndigheter. Till SSR har knutits SIS Konsumentråd.

Rådets syfte är att stärka konsumenternas deltagande

i standardiseringsverksamheten och höja

medvetenheten om konsumentfrågornas betydelse i det

tekniska standardiseringsarbetet. Konsumentrådet

består av företrädare för bl.a. handikapprörelsen,

företagare, Konsumentverket, konsumentrörelsen och

fackliga organisationer. SIS Konsumentråd förfogar

över ett årligt anslag som bl.a. används för

aktiviteter för att främja brukardeltagandet i

standardiseringen och resebidrag till fristående

konsumentexperter för att dessa skall kunna delta i

internationella arbetsgrupper.

På global nivå samordnas standardiseringen av

bl.a. ISO (International Organization for

Standardization) och IEC (International

Electrotechnical Commission) samt på europeisk nivå

av CEN (Comité Européen de Normalisation), Cenelec

(Comité Européen de Normalisation Électrotechnique)

och ETSI (European Telecommunications Standards

Institute). Utmärkande för den internationella och

europeiska standardiseringen är att deltagandet i

det tekniska arbetet i huvudsak sker genom de

nationella standardiseringsorganen. Beslut om ny

standard tas genom omröstning bland de nationella

standardiseringsorganen.

År 1978 inrättades inom ISO en särskild kommitté

för konsumentfrågor benämnd Copolco. Kommitténs

syfte är bl.a. att främja konsumentinflytandet i det

nationella och internationella

standardiseringsarbetet, att informera och utbilda

och att vara ett forum för utbyte av erfarenheter i

frågor som rör konsumenter och standardisering.

Sverige representeras inom Copolco av SIS

Konsumentråd. En fråga som har uppmärksammats inom

Copolco är beaktandet av handikappaspekter vid

utformningen av standarder.

Inom EG beslutades år 1985 att införa en ny metod

för att precisera de säkerhets- och miljökrav som

produkter måste uppfylla enligt de olika

produktdirektiven för att fritt få säljas på hela

EG-marknaden, The New Approach. Dessförinnan hade

produktkrav fastställts i mycket detaljerade

direktiv som beslutades med enhällighet enligt en

tidsödande procedur. I produktdirektiv som utformas

enligt den nya metoden anges i stället väsentliga

säkerhetskrav som ställs på produkten. Det överlåts

sedan till de europeiska standardiseringsorganen,

exempelvis CEN, att utarbeta europeiskt

harmoniserade standarder med närmare tekniska

specifikationer för produkten. Dessa standarder är

frivilliga, men om en produkt tillverkas i enlighet

med dessa standarder presumeras den uppfylla kraven

i direktiven.

Konsumentverket och vissa konsumentorganisationer

deltar sedan flera år tillbaka i det europeiska

standardiseringsarbetet. Deltagandet har framför

allt rört leksaker, småbarnsprodukter och personlig

skyddsutrustning.

För att samordna konsumentinflytandet inom EES-

området och för att därmed ge större kraft åt de

europeiska konsumentorganisationerna i CEN-

standardiseringen deltar Konsumentverket i en

organisation för koordinering av konsumentinflytande

i standardiseringen, ANEC (Association de

Normalisation Européenne pour les Consommateurs)

vilken finansieras av Europeiska kommissionen och

EFTA. ANEC bildades år 1995 och består av

företrädare för nationella konsumentorganisationer

från medlems- och EFTA-länderna samt några

ansökarländer. Sverige representeras av Sveriges

Konsumentråd. Det tekniska arbetet inom ANEC bedrivs

inom sex olika arbetsgrupper som täcker olika

ansvarsområden, exempelvis barns säkerhet, miljö,

trafiksäkerhet, informationsteknik och konsumenter

med särskilda behov. Sistnämnda arbetsgrupp arbetar

med frågor som rör handikappade och äldre

konsumenter. Inom gruppen samordnas även arbetet

kring konceptet ”Design for all”, som går ut på att

vardagliga varor och tjänster skall utformas på så

sätt att så många konsumenter som möjligt skall

kunna använda dem, oavsett ålder och förmåga.

Motionerna

I motion 2001/02:L243 av Ingegerd Saarinen och Ewa

Larsson (båda mp) aktualiseras olika aspekter på

konsumentinflytandet inom standardiseringen såväl i

Sverige som inom EU och i andra internationella

sammanhang. Motionärerna anser att konsumenternas

intressen allt oftare blir överkörda i

standardiseringssammanhang eftersom alla aktörer som

kan betala får delta i standardiseringsprocessen.

Det gör, hävdar motionärerna, att industrin kan

mobilisera deltagare i kommittéerna och därmed

blockera konsumentsidans krav, vilket leder till att

säkerhetstänkandet alltmer hamnar i underläge i

arbetet. En orsak till detta är, enligt vad som

anförs i motionen, att konsumentsidan i de flesta

EU-länder lider brist på resurser, såväl ekonomiska

som personella. En annan orsak är enligt

motionärerna att själva systemet gynnar industrin. I

motionen begärs att regeringen skall ges i uppdrag

att lägga fram förslag till ändringar i syfte att

öka konsumentinflytandet i den internationella

produktstandardiseringen (yrkande 1). Motionärerna

yrkar även att regeringen skall ges i uppdrag att

lägga fram förslag till ändringar för att åstadkomma

ett ökat intresse och fler möjligheter för

konsumentrepresentanter i Sverige att delta i

produktstandardiseringen (yrkande 2), att regeringen

skall ges i uppdrag att lägga fram förslag för att

förmå de nationella och internationella

standardiseringsorganen att ta hänsyn till obalansen

mellan olika parter i standardiseringen av varor och

produkter (yrkande 3) samt att regeringen skall ges

i uppdrag att lägga fram förslag till ändringar för

att uppmärksamma kommissionen på obalanserna i

partssammansättningen av standardiserings-

kommittéer (yrkande 4).

I motion 2001/02:L6 av Kjell Eldensjö m.fl. (kd)

anförs att det i dag krävs kunskap men också

ekonomiska resurser för att delta i

standardiseringsarbetet. Funktionshindrades

organisationer har, enligt motionärerna, i dagsläget

varken kompetens eller ekonomiska förutsättningar

att delta i det internationella

standardiseringsarbetet. Motionärerna anser att det

är synnerligen viktigt att de personer som

företräder svenska myndigheter i

standardiseringsarbetet också arbetar i enlighet med

FN:s standardregler och andra nationella beslut om

tillgänglighet och användbarhet som tillämpas i

Sverige. I motionen begärs ett tillkännagivande om

att hänsyn skall tas till användbarhet och

tillgänglighet för funktionshindrade konsumenter vid

utformningen av standarder för såväl produkter som

tjänster (yrkande 3).

Propositionen

I propositionen konstaterar regeringen att

konsumentsidan är underrepresenterad inom

standardiseringsarbetet i förhållande till

näringslivet, vilket bl.a. beror på de kostnader som

är förbundna med deltagandet i arbetet. Regeringen

anser att när demokratiskt valda aktörer överlåter

den detaljerade utformningen av regelverk till

standardiseringsorganen måste vissa grundläggande

krav på t.ex. konsumentintressets representation

uppfyllas.

Standardiseringverksamhetens anseende och

legitimitet kan också, enligt vad som anförs i

propositionen, påverkas negativt om

konsumentintressena inte beaktas i tillräckligt stor

omfattning. Standardiseringsorganen i Europa borde

därför ha intresse av ett ökat konsumentinflytande.

Regeringen avser att verka för att

konsumentintressena i större utsträckning beaktas i

det europeiska standardiseringsarbetet.

I samband med den kommande översynen av

produktsäkerhetslagstiftningen med anledning av det

nya produktsäkerhetsdirektivet avser regeringen att

också göra en översyn av Sveriges deltagande i det

standardiseringsarbete som berör konsumentprodukter,

i syfte att finna vägar för att öka konsument-

intressenas inflytande.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan för sin del konstatera att insikten om

nödvändigheten av ett brett konsumentinflytande inom

såväl det europeiska som det internationella

standardiseringsarbetet vuxit under senare år. En

rad åtgärder har sålunda vidtagits i skilda

sammanhang för att stärka konsumentinflytandet. I

likhet med regeringen anser dock utskottet att

konsumentinflytandet måste stärkas ytterligare på

området. Enligt utskottets mening finns det

anledning att därvid särskilt betona vikten av att

de kunskaper och erfarenheter som

handikapporganisationerna besitter tas till vara och

får komma till uttryck i standardiseringsarbetet.

Utskottet förutsätter att regeringen noga följer

frågan och överväger vilka ytterligare insatser,

utöver de som redovisas i propositionen, som bör

komma till stånd för att konsumentinflytandet, såväl

genom Konsumentverket som genom de frivilliga

organisationernas arbete, skall kunna förbättras på

området.

Utskottet kan inte finna att det föreligger någon

motsättning mellan nu aktuella motionsyrkanden och

den inställning som regeringen redovisar i

propositionen. Det föreligger därför för närvarande

inte behov av någon åtgärd från riksdagens sida med

anledning av motionsyrkandena.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2001/02:L6 yrkande 3 och 2001/02:L243 skall avslås.

Konsumentforskning

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden som gäller konsumentforskning

bör avslås. Utskottet hänvisar till

riksdagens tidigare ställningstaganden och

att ett vetenskapligt råd kommer att inrättas

vid Konsumentverket. Jämför reservation nr 12

(m).

Bakgrund

Forskning på det konsumentpolitiska området tillhör

inte någon särskild akademisk disciplin.

Verksamheten bedrivs inom en rad områden med vitt

skilda teoretiska och metodologiska ansatser som

naturvetenskap, ekonomi, beteendevetenskap,

företagsekonomi, statsvetenskap, sociologi och

miljövetenskap och teknik. Sedan länge har det

ingått i Konsumentverkets uppgifter att stödja

konsumentforskning, och verket har alltsedan mitten

av 1970-talet haft särskilda medel för att stödja

detta ändamål. Den 1 januari 1997 tog

Forskningsrådsnämnden, numera Vetenskapsrådet, över

ansvaret för stödet till konsumentforskningen.

År 1997 inrättades i Göteborg ett nätverk av

forskare kallat FIK, forskarnätverk för

interdisciplinär konsumentforskning. FIK består för

närvarande av omkring 90 forskare från olika

ämnesdiscipliner med representanter från olika

universitet och högskolor runt om i Sverige. Syftet

med nätverket är att bidra till att tvärvetenskaplig

forskning genereras och att möjliggöra samarbete

över ämnesgränserna.

På initiativ av FIK inrättades i Göteborg våren

2001 Centrum för konsumentvetenskap (CFK). Syftet

med verksamheten är att initiera och bedriva

flerdisciplinär forskning som utgår från

konsumenternas perspektiv. Etableringen har skett i

form av en centrumbildning vid Göteborgs universitet

och Chalmers tekniska högskola AB. Forskningen vid

CFK skall inriktas på exempelvis hushållens ekonomi,

varuförsörjning, reklamens påverkan samt teknik,

funktion, miljö och säkerhet hos produkter. CFK har

till uppgift att skapa möjligheter till

forskningssamarbete mellan forskare från olika

fakulteter och institutioner, bidra till utveckling

av kunskap och nya infallsvinklar genom att skapa

ett forum för kontakter nationellt och

internationellt mellan forskare men också mellan

forskare och företag, myndigheter och

organisationer, medverka i forskarutbildning samt

anordna kurser, seminarier och s.k. workshops.

Propositionen

I propositionen anför regeringen att forskning med

ett tydligt konsumentperspektiv är viktig för

möjligheten att utveckla en aktiv konsumentpolitik

och ett gott konsumentskydd.

Syftet med forskning om konsumenter ur ett

konsumentperspektiv är, enligt regeringens

bedömning, bl.a. att uppmärksamma såväl olika

konsumentgruppers svårigheter att agera på marknaden

som strukturproblem på marknaden som försvårar för

hushållen ett dra nytta av den. Forskningen kan

vidare, anförs det i propositionen, användas för att

påvisa påfrestningar för enskilda hushåll orsakade

av samhälleliga strukturförändringar och belysa hur

en snabb samhällsutveckling påverkar konsumenternas

situation. Forskningen kan, menar regeringen, därmed

peka på politiska reformbehov och föreslå hur

reformer blir så effektiva som möjligt.

Regeringen gör mot denna bakgrund bedömningen att

Centrum för konsumentvetenskap kommer att ha goda

möjligheter att på sikt utvecklas till ett verkligt

kraftcentrum för svensk konsumentforskning och för

kontakter med universitet och högskolor och

motsvarande forskningscentrum i andra länder.

Regeringen har därför beslutat att under åren

2001–2003 stödja CFK med totalt 3,7 miljoner kronor

för att verksamheten skall komma i gång och för att

initiativtagarna skall få möjlighet att under några

år etablera kontakter med andra alternativt

långsiktiga finansiärer.

Motionen

Kritiska synpunkter på regeringens syn på

konsumentforskningen framförs i motion 2001/02:L2 av

Christel Anderberg m.fl. (m). Motionärerna anser att

regeringen i alltför hög grad detaljstyr

forskningen. En fri forskning skulle, enligt

motionärerna, ha bättre förutsättningar att lyckas,

varför statens mål bör vara att skapa

förutsättningar för utveckling och bibehållande av

starka och självständiga forskningsinstitutioner. I

motionen begärs ett tillkännagivande om vikten av

starka och självständiga forskningsinstitutioner

(yrkande 5).

Utskottets ställningstagande

Utskottet erinrar om att riksdagen i december 2000

lagt fast riktlinjer för forskningspolitiken (prop.

2000/01:3, bet. UbU6, rskr. 98). En utgångspunkt

för forskningspolitiken är, enligt riksdagens

beslut, behovet av kraftsamling inom strategiska

forskningsområden och stimulans till tvär- och

mångvetenskaplig forskning. Utskottet noterar att

riksdagen, i samband med att riktlinjerna lades

fast, avslog ett motionsyrkande som motsvarar det

nu aktuella.

Lagutskottet har från sina utgångspunkter inte

någon annan grundsyn på konsumentforskningen än den

som kommer till uttryck i propositionen. Inte heller

kan utskottet finna att det skulle föreligga någon

motsättning mellan propositionens förslag och de

riktlinjer som riksdagen nyligen lagt fast för

inriktningen på forskningspolitiken. I det

sammanhanget bör även erinras om att det i

propositionen aviserats att ett vetenskapligt råd

kommer att inrättas vid Konsumentverket fr.o.m. år

2002 och att regeringen avser att verka för att

begreppet konsumentforskning etableras och stärks

inom Europa.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion 2001/02:L2 yrkande 5.

Prisinformation

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden rörande prisinformation till

konsumenter bör avslås. Utskottet hänvisar

bl.a. till pågående utredningsarbete.

Bakgrund

Prisinformationslagen (1991:601) trädde i kraft den

1 april 1992 och kompletterar bestämmelserna i

marknadsföringslagen (1995:450).

Prisinformationslagen är i stor utsträckning en

kodifiering av marknadsföringslagens praxis, men

innehåller också preciseringar och mer långtgående

krav.

Lagens syfte är att näringsidkare i

detaljhandelsledet skall lämna god

prisinformation till konsumenterna.

Pågående arbete

Den 13 juni 2001 beslutade regeringen att tillkalla

en särskild utredare med uppgift att göra en översyn

av prisinformationslagen (dir. 2001:51). Utredaren

skall, enligt direktiven, analysera behovet av en

utvidgning av lagens tillämpningsområde till att

avse andra produkter än varor och tjänster,

exempelvis el, krediter och rättigheter av olika

slag. Om utredaren kommer fram till att det finns

ett sådant behov, skall utredaren också göra en

översyn av lagens övriga bestämmelser.

I uppdraget ingår också att belysa de konsekvenser

för konkurrensen som en breddning av

prisinformationslagens tillämpningsområde kan komma

att medföra. Utredaren skall vidare analysera i vad

mån jämförpris bör kunna krävas även för andra

produkter än varor, t.ex. för vissa tjänster eller

nyttigheter. Ytterligare en fråga som, enligt

direktiven, skall utredas är om bestämmelserna i

lagen behöver kompletteras i fråga om marknadsföring

via Internet och TV. Utredaren skall lämna förslag

till de lagändringar som behövs. Uppdraget skall

redovisas senast i mars 2002.

Motionerna

Lars Leijonborg m.fl. (fp) anför i motion 2001/02:L9

att prisinformationslagen är exempel på regler som

driver upp kostnaderna. Det är därför, enligt vad

som anförs i motionen, glädjande att regeringen har

tillkallat en utredare med uppgift att se över

prisinformationslagen. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att syftet med denna översyn

skall vara att ta bort onödiga detaljregler i lagen

(yrkande 5).

I motion 2001/02:L254 tar Magnus Jakobsson (kd)

upp frågan om dubbel prismärkning i euro och svenska

kronor. Motionären anser att det är viktigt att

Sverige inte hamnar efter övriga medlemsländer i EU

och förlorar de positiva effekter som finns för

konsumenterna med ett gemensamt valutaområde. Detta

kan, hävdar motionären, uppnås genom att den svenska

handeln börjar använda sig av samma dubbla

prismärkning såväl i euro som i svenska kronor som

redan tillämpas på flyg, färjor eller längs med

gränserna. I motionen begärs ett tillkännagivande i

enlighet med vad som anförs om dubbel prismärkning.

Utskottets ställningstagande

Enligt direktiven till den särskilde utredaren med

uppgift att göra en översyn av prisinformationslagen

ingår i uppdraget att, i samråd med Näringslivets

nämnd för regelgranskning, särskilt granska

konsekvenserna för små företags villkor. Vad som

anförts i motion 2001/02:L9 yrkande 5 utgör därför

inte skäl att förorda förändrade utredningsdirektiv,

varför motionsyrkandet bör avslås.

Lagstadgade krav på dubbel prismärkning i euro och

svenska kronor i enlighet med vad som föreslås i

motion 2001/02:L254 skulle innebära betydande

kostnader för detaljhandeln. Med det anförda

föreslår utskottet att motionen skall avslås.

Nya marknader

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden rörande nyligen

konkurrensutsatta s.k. nya marknader bör

avslås. Resultatet av pågående arbete bör

avvaktas.

Bakgrund

Under senare år har fler och fler tjänster som

tidigare tillhandahållits i offentlig regi utsatts

för konkurrens. Verksamheterna har mer och mer

kommit att utföras antingen av privata företag eller

av statliga eller kommunala bolag på kommersiell

basis. Tendenserna har varit desamma över hela

Europa. Syftet har varit att rationalisera och

effektivisera verksamheten, att bättre ta till vara

resurser och sänka kostnader och priser.

Förändringarna har normalt inte inneburit att

staten eller kommunerna har släppt kontrollen över

tjänster som har ett allmänt intresse, men att

kontrollen sker i nya former. Den avreglering som

har skett i Sverige har i många fall sin grund i EG-

direktiv, medan Sverige i andra fall har gått steget

före övriga EU-länder.

Propositionen

I propositionen anförs att avregleringen har lett

till stora förändringar och också påverkat

medborgarnas roll som konsumenter. I många fall har

förändringsprocessen varit positiv men samtidigt

även skapat problem i form av försämrade villkor för

konsumenter och småföretagare. I propositionen gör

regeringen bedömningen att den pågående

liberaliseringen av tjänster i allmänhetens intresse

bör fortsätta eftersom den leder till lägre priser

och större valfrihet. Det är samtidigt, anförs i

propositionen, viktigt att konsumentpolitiken

utvecklas i samma takt och att tillgång för alla

säkras. Med hänsyn härtill finns, enligt regeringen,

anledning att närmare studera vilka effekter som

uppstår för konsumenterna då marknader öppnas för

konkurrens. Sådana studier skulle, anförs det i

propositionen, vara ett värdefullt instrument vid

bedömningen av vilka konsument- eller

näringspolitiska åtgärder det finns behov av och kan

samtidigt ge näringslivet värdefull information om

vad som krävs i form av egenåtgärder.

Regeringen redovisar i propositionen att man avser

att ge Konsumentverket i uppdrag att i samarbete med

Konkurrensverket och övriga sektorsmyndigheter från

ett konsumentperspektiv genomföra systematiska

studier av marknader som nyligen öppnats för

konkurrens. I propositionen anförs vidare att

informationen till konsumenterna om marknader som

nyligen utsatts för konkurrens bör förbättras och

tillsynsmyndigheternas insatser skärpas.

Motionerna

Lars Leijonborg m.fl. (fp) anför i motion 2001/02:L9

att många av de tjänster som betyder mest för

medborgarna i vardagen är offentligt producerade

eller offentligt styrda, samtidigt som den

konsumentmakt och konsumenträtt som gäller för

livsmedel, kläder eller semesterresor inte gäller

för sjukvård, utbildning, barnomsorg eller

äldreboende. Konsumenterna är på dessa områden,

enligt motionärerna, helt utlämnade till politiska

eller administrativa beslut. I motionen begärs ett

tillkännagivande om betydelsen av en stärkt

kvalitetskontroll och bättre valmöjligheter inom den

offentliga tjänsteverksamheten (yrkande 6). I samma

motion anförs att tillämpningsområdet för

konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen bör

utvidgas så att lagarna så långt som möjligt även

omfattar offentligt finansierade och styrda

verksamheter. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att regeringen skall ta

initiativ till en utredning med denna inriktning

(yrkande 7).

I motion 2000/01:L721 av Christina Axelsson m.fl.

(s) anser motionärerna att den offentliga sektorn

måste finna jämförelsetal så att medborgarna ges

vägledning när de skall välja mellan exempelvis

skolor och sjukvård. I motionen begärs ett

tillkännagivande om de nya marknaderna inom

konsumentpolitiken (yrkande 4).

I motion 2001/02:L246 av Ingegerd Saarinen m.fl.

(mp) anförs att om marknaden skall fungera effektivt

är det inte tillräckligt att det finns goda

förutsättningar för konkurrens. Därutöver krävs

också, enligt motionären, aktiva, kritiska och

välinformerade konsumenter. Alltfler stora

ekonomiska beslut med betydelse för den framtida

välfärden ligger nu på den enskildes ansvar. Att

välja pensionssparande, elleverantör, telebolag,

försäkringsbolag banklåneinstitut och liknande är

enligt vad som anförs i motionen en övermäktig

uppgift. I motionen yrkas ett tillkännagivande om

att det bör införas en statlig databas för

konsumentinformation om marknaderna för el,

försäkringar, telefoni och pensionssparande. Ett

motsvarande yrkande framställs i motion

2000/01:L704 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp).

Utskottets ställningstagande

Utskottet är i dag inte berett förorda något

särskilt initiativ från riksdagens sida med

anledning av motion 2001/02:L9 yrkandena 6 och 7. I

stället bör resultatet av de i propositionen

aviserade studierna av avregleringarnas effekter för

konsumenterna först avvaktas. Först därefter kan det

bli meningsfullt att ta upp en diskussion om vilka

eventuella lagändringar eller andra åtgärder som bör

komma till stånd. Med det anförda föreslår utskottet

att motionen skall avslås i nu aktuella delar.

Vad sedan gäller motionerna 2000/01:L704,

2000/01:L721 yrkande 4 och 2001/02:L246 erinrar

utskottet om att regeringen i propositionen gör

bedömningen att informationen till konsumenterna om

marknader som nyligen utsatts för konkurrens bör

förbättras och att tillsynsmyndigheternas insatser

bör skärpas. I det sammanhanget bör nämnas att

regeringen för åren 2001–2003 anslagit 20 miljoner

kronor för att vidareutveckla Konsumentverkets

satsning på en webbplats för konsumentinformation.

Syftet med webbplatsen är att den skall vara en

kunskapsbas och mötesplats för enskilda konsumenter,

myndigheter, organisationer och andra. Vidare kan

pekas på att Konsumenternas Bankbyrå avser att

utvidga sin verksamhet till att även avse fond- och

värdepappersmarknaden och att arbete pågår med att

inrätta ett branschfinansierat organ för information

och vägledning på elområdet. Utskottet kan för sin

del inte se att det skulle föreligga någon

motsättning mellan regeringens och motionärernas

grundinställning i frågan. Det saknas därmed enligt

utskottets mening skäl för riksdagen att vidta någon

åtgärd med anledning av motionerna.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

skall avslå motionerna 2000/01:L704, 2000/01:L721

yrkande 4 och 2001/02:L246.

Etisk märkning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet kan inte finna skäl till några

riksdagens vidare åtgärder när det gäller

s.k. etisk märkning. Samtliga motionsyrkanden

bör avslås. Jämför reservationerna nr 13 (m)

och nr 14 (c).

Bakgrund

Under senare år har det vuxit fram ett antal

märkningssystem som syftar till att visa att vissa

produkter eller tjänster uppfyller särskilda

kriterier, exempelvis vad gäller miljöbelastning

eller produktionsförhållanden. På så sätt ges

konsumenten en möjlighet att genom ett aktivt val av

produkt eller tjänst göra ett ställningstagande,

exempelvis i en viss etisk fråga. Som exempel på

sådan märkning kan nämnas frivillig

rättvisemärkning, positiv miljömärkning och

jämställdhetsmärkning.

Rättvisemärkningen lanserades våren 1997 och

garanterar odlare och lantarbetare i tredje världen

en skälig ersättning för sitt arbete och bättre

betalt än vad det akutella världsmarknadspriset

medger. Inköpen sker direkt från producenten, som

har rätt till avtal på minst ett år och möjlighet

till förskottsbetalning. Dessutom ges en premie för

ekologisk odling. För anställda krävs minimilöner,

och barnarbete får inte förekomma. Bakom den svenska

rättvisemärkningen står bl.a. fackliga och kristna

organisationer.

Positiv miljömärkning innebär att de produkter som

är minst miljöbelastande inom en produktgrupp lyfts

fram med hjälp av ett miljömärke. Märkningen bygger

på att kriterier fastställs för olika

produktgrupper. Kriterierna anger vilka miljö- och

funktionskrav som skall vara uppfyllda för att en

produkt skall kunna tilldelas miljömärket. Runt om i

världen finns en rad olika miljömärken, bl.a. den

nordiska svanmärkningen och EU:s Blommanmärkning.

Jämställdhetsmärkning har som syfte att utveckla

kvaliteterna på produkter och tjänster på ett sådant

sätt att könsaspekterna beaktas. En märkning skall

visa att en produkt eller tjänst är utformad på ett

sådant sätt så att den är anpassad till både

kvinnors och mäns behov och villkor eller genom att

tillverkaren tillhandahåller produktvarianter för

båda könen.

Pågående arbete

I februari 1999 tillkallade regeringen en särskild

utredare med uppgift att förutsättningslöst utreda

förutsättningarna för och möjligheterna att införa

en frivillig jämställdhetsmärkning av produkter och

tjänster (dir. 1999:13).

Utredningen har antagit namnet Utredningen om

frivillig jämställdhetsmärkning av produkter och

tjänster och skall redovisa sitt uppdrag senast den

31 december 2001.

Svanmärkningen har nyligen varit föremål för en

utvärdering ur ett konsument- och miljöperspektiv av

en arbetsgrupp inom ramen för Nordiska

ministerrådet. Arbetsgruppen har föreslagit en

strategi för den framtida svanmärkningen.

Utvärderingen och den föreslagna strategin behandlas

för närvarande inom Nordiska ministerrådet.

Propositionen

I propositionen anförs att miljömärkning och etisk

märkning är viktiga verktyg för att konsumenterna

skall kunna göra väl överlagda val på marknaden. De

frivilligorganisationer som ansvarar för olika

former av märkningsordningar har, enligt regeringen,

behov av ökade medel för att utveckla kriterierna

för dessa märkningar för att märkningarna skall

kunna få en ökad spridning. Medel bör därför

avsättas för att organisationer skall kunna söka

medel för att utveckla kriterier för olika former av

miljömärkning och etisk märkning, framför allt vad

beträffar märkning av livsmedel.

När det gäller miljömärkning anförs i

propositionen att regeringen kommer att återkomma i

denna fråga i samband med uppföljningen av

regeringens skrivelse 1997/98:67 Konsumenterna och

miljön – en handlingsplan för hållbar utveckling.

Motionerna

I motion 2001/02:L7 av Kia Andreasson m.fl. (mp)

anser motionärerna att det är glädjande att

regeringen föreslår ett delmål om ökad spridning av

miljömärkning och etisk märkning. Enligt

motionärernas uppfattning bör dock delmålet

kompletteras med ett mål om kriterieutveckling och

kriteriebreddning. Märkningssystemen skall, anförs

det i motionen, både vägleda den medvetne

konsumenten och fungera pådrivande på producenterna,

något som kräver att systemen är trovärdiga och

ligger i framkanten med utvecklingen inom det

aktuella produktområdet. Möjligheten att

kontinuerligt utveckla märkningskriterierna är

alltså, menar motionärerna, grundläggande för att

systemet skall kunna fungera. Motionärerna anser att

regeringens begränsning av de medel som skall

avsättas till kriterieutveckling till livsmedel är

helt felaktig och förutsätter att 3 miljoner av de

extra 10 miljoner kronor som avsatts för

konsumentområdet under åren 2002–2004 skall användas

för kriterieutveckling inom alla befintliga system

för miljömärkning och etisk märkning som uppfyller

krav på oberoende, öppenhet och allmännytta. Berörda

organisationer bör, anser motionärerna, få vara med

vid bedömningen av vilka märkningssystem som bör få

bidrag till kriterieutveckling. I motionen begärs

ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförts

om delmål för konsumentpolitiken (yrkande 2).

Christina Axelsson m.fl. (s) understryker i motion

2001/02:L346 vikten av rättvisemärkningen och anför

att statliga myndigheter och organisationer borde gå

i bräschen för rättvisemärkta produkter i så stor

utsträckning som möjligt. I motionen begärs ett

tillkännagivande om rättvis handel och

rättvisemärkning. Ett motsvarande yrkande om vikten

av att rättvisemärkningen skall fortgå framförs i

motion 2000/01:L721 av Christina Axelsson m.fl. (s)

(yrkande 5).

Rättvisemärkningen tas upp även i motion

2001/02:L278 av Michael Hagberg (s). Motionären

anser att rättvisemärkningen dels ger konsumenterna

en möjlighet att bidra till en rättvisare

världshandel, dels bidrar till att social, ekonomisk

och demokratisk utveckling gynnas i de områden där

de märkta produkterna framställs. Regeringen bör

därför, enligt motionären, verka för att

rättvisemärkningen av produkter skall uppvärderas

och få större uppmärksamhet. I motionen begärs ett

tillkännagivande om rättvis handel.

Christel Anderberg m.fl. (m) hävdar i motion

2001/02:L2 att det finns en risk att hysterin med

etisk märkning, jämställdhetsmärkning eller andra

detaljmärkningar leder till minskat utbud och ökade

kostnader. Självreglering och god branschsedvänja är

enligt motionärerna bättre än lagar och regler om

statlig märkning. Märkning av varor bör, anförs det

vidare, tillåtas vara ett konkurrensverktyg snarare

än ett statligt kontrollmedel. I motionen begärs ett

tillkännagivande om frivillig märkning av varor

(yrkande 7).

I motion 2001/02:L366 av Barbro Feltzing m.fl.

(mp) yrkas ett tillkännagivande om att regeringen, i

den aviserade propositionen om jämställdhetsmärkning

av varor och tjänster, skall lägga fram förslag som

innebär att det skall vara möjligt att

jämställdhetsmärka även företag och reklam.

I motion 2001/02:L252 av Ingemar Vänerlöv (kd)

anförs att konsumenterna har svårt att välja bort

produkter som är testade på djur eftersom det inte

finns någon obligatorisk märkning av sådana

produkter. Motionären anser att en märkning av

djurtestade produkter skulle underlätta

konsumenternas produktval utifrån ett etiskt

perspektiv men även innebära en konkurrensfördel för

icke djurtestade produkter och i förlängningen en

minskad försöksdjursanvändning. I motionen begärs

tillkännagivanden om behovet av märkning av

djurtestade produkter (yrkande 1) och om att sådana

regler bör harmoniseras på EU-nivå (yrkande 2).

Viviann Gerdin m.fl. (c) anför i motion 2001/02:L4

att det ofta är svårt att ta reda på var ett plagg

är tillverkat och med vilken produktionsmetod.

Motionärerna begär därför ett tillkännagivande om

att alla textilier och kläder, utöver pris och

skötselråd, även skall märkas med produktionsland

(yrkande 6). I samma motion pekar motionären på att

textilier kan innehålla farliga restprodukter, dels

bekämpningsmedel, dels farliga färgämnesrester.

Motionären anser därför att Sverige inom EU skall

verka för att alla textilier skall miljömärkas

(yrkande 7).

Elisebeht Markström pekar i motion 2001/02:L251 på

problemet med s.k. krogsnusk och matförgiftade

restauranggäster. Motionären anser att ett

offentliggörande av negativa resultat av

tillsynsmyndigheternas hygienkontroll i form av ett

märke uppsatt på restaurangdörren skulle fungera som

en god konsumentupplysning vid val av restaurang. I

motionen begärs ett tillkännagivande om aktivt

offentliggörande av tillsynsmyndigheternas resultat.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens uppfattning att

miljömärkning och etisk märkning är viktiga verktyg

för att konsumenterna skall kunna göra väl avvägda

val på marknaden. Det är därför positivt att

regeringen avser att avsätta medel för att

organisationer skall kunna söka medel för att

utveckla kriterier. Det bör inte ankomma på

utskottet att göra några uttalanden vad gäller den

närmare fördelningen av dessa medel eller formerna

för detta. Inte heller i övrigt finner utskottet

skäl föreslå någon riksdagens åtgärd med anledning

av motion 2001/02:L7 yrkande 2.

När det gäller önskemålen i motionerna

2000/01:L721 yrkande 5, 2001/02:L278 och

2001/02:L346 om en stärkt rättvisemärkning kan

utskottet inte finna att det föreligger någon

motsättning mellan motionärernas uppfattning och

inriktningen på regeringens arbete på området.

Beträffande yrkandet i motion 2001/02:L366 om att

jämställdhetsmärkning även skall avse företag och

reklam konstaterar utskottet att det pågående

utredningsarbetet, enligt sina direktiv, är inriktat

på märkning av produkter och tjänster och att

riksdagen så sent som våren 2000 avslagit

motionsyrkanden med samma innebörd som det nu

aktuella (bet. 2000/01:AU03). Lagutskottet finner

inte skäl att göra någon annan bedömning i dag än

den riksdagen nyligen gjort i frågan.

Såvitt utskottet är bekant förekommer varken etisk

märkning eller miljömärkning som är obligatorisk.

Ett bifall till yrkandet i motion 2001/02:L2 yrkande

7 om frivillig märkning skulle därmed inte tjäna

något syfte.

Vad gäller frågan om märkning av produkter som

testats på djur som tas upp i motion 2001/02:L252

erinrar utskottet om motsvarande yrkande som

avstyrktes av utskottet våren 2000. Utskottet

hänvisade därvid i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1999/2000:LU5 till att frågan om att

införa en nationell obligatorisk märkning av

djurtestade produkter redan utretts och avvisats av

Konsumentverket. Vidare hänvisades till pågående

lagstiftningsarbete som, enligt utskottets mening,

låg i linje med motionsönskemålen och som borde

avvaktas. Utskottet har i dag samma inställning.

I fråga om ursprungsmärkning av kläder som tas upp

i motion 2001/02:L4 erinrar utskottet om att lagen

(1982:736) om ursprungsmärkning av kläder innebar

att kläder vid yrkesmässig försäljning skulle vara

märkta med uppgift om tillverkningsland (prop.

1981/82:148, bil. 1, bet. NU59, rskr. 402). I

regeringens proposition med förslag till godkännande

av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

gjorde regeringen bedömningen att lagen utgjorde ett

otillåtet handelshinder och föreslog att lagen

skulle upphävas. Regeringen hänvisade i

propositionen till att EG-domstolen i en dom den 25

april 1985 i mål 20/783, Kommissionen mot

Storbritannien, underkänt en motsvarande brittisk

lag eftersom lagen, enligt EG-domstolen, utgjorde en

s.k. åtgärd med motsvarande verkan i strid mot

artikel 30 i EG-fördraget (numera artikel 28).

EES-utskottet delade i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1992/93:EU1 regeringens bedömning, varför

lagen upphävdes med verkan från den 1 januari 1993.

Riksdagen behandlade senast motionskrav om införande

av obligatorisk ursprungsmärkning av textilier och

kläder våren 1998. Näringsutskottet avstyrkte då i

sitt av riksdagen godkända betänkande 1997/98:NU17

bifall till motionsyrkandet med hänvisning dels till

riksdagens tidigare ställningstaganden i frågan,

dels till att ursprungsmärkning av kläder förekommer

på frivilligt initiativ av vissa tillverkare, något

som utskottet såg positivt på.

Lagutskottet finner inte skäl att förorda något

annat ställningstagande än det riksdagen gjorde

våren 1998.

När det gäller önskemålet om miljömärkning av

textilier i motion 2001/02:L4 yrkande 7 kan

utskottet upplysa om att Nordiska

Miljömärkningsnämnden i december 1999 beslutat om

kriterier för svanmärkning av textilier. Kriterierna

ställer inte bara miljökrav på

tillverkningsprocessen utan även på den färdiga

produkten som sådan. Sålunda finns flera gränsvärden

som inte får överskridas när det gäller kemikalie-

och metallinnehåll i textilierna. Även inom EU:s

miljömärkningssystem Blomman fastställdes kriterier

för textilområdet år 1999. Dessa är för närvarande

föremål för en revidering som syftar till att bl.a.

utvidga kriteriernas tillämpningsområde. Det saknas

enligt utskottet skäl för riksdagen att vidta någon

åtgärd med anledning av motionsyrkandet.

Utskottet finner inte skäl föreslå någon åtgärd

från riksdagens sida i den fråga om märkning av

restauranger som tas upp i motion 2001/02:L251.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2001/02:L2 yrkande 7, 2001/02:L4 yrkandena 6 och 7,

2001/02:L7 yrkande 2, 2000/01:L721 yrkande 5,

2001/02:L251, 2001/02:L252, 2001/02:L278,

2001/02:L346 och 2001/02: L366 skall avslås.

Mål för Konsumentverket

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör godkänna vad regeringen

föreslår i propositionens avsnitt 13 om mål

för Konsumentverket. Motionsyrkanden som

gäller verkets organisation och uppgifter

m.m. bör avslås. Jämför reservation nr 15

(m).

Propositionen

Regeringen föreslår att målen för Konsumentverkets

verksamhet skall anpassas till de i propositionen

föreslagna målen för konsumentpolitiken och således

vara följande att konsumenternas ställning och

inflytande på marknaden skall stärkas

(inflytandemålet), att hushållen skall ha goda

möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra

resurser effektivt (hushållningsmålet), att

konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas

(säkerhetsmålet), att sådana konsumtions- och

produktionsmönster skall utvecklas som minskar

påfrestningarna på miljön och bidrar till en

långsiktigt hållbar utveckling (miljömålet) samt att

konsumenterna skall ha tillgång till god vägledning,

information och utbildning (kunskapsmålet).

Målen skall vara styrande såväl för

Konsumentverkets nationella konsumentpolitiska

arbete som för verkets arbetet i EU och andra

internationella forum.

Vad gäller Konsumentpolitiska kommitténs förslag

att regeringen bör se över möjligheterna att föra

över vissa av verkets uppgifter, däribland

energifrågor, frågor med anknytning till EU:s

miljömärkningssystem och lagstiftning om TV-

signaler, till andra myndigheter konstaterar

regeringen att kommitténs analys inte är

tillräckligt omfattande för att regeringen skall

kunna göra någon sådan omfördelning av

arbetsuppgifter i dagsläget. Regeringen för dock

inom ramen för myndighetsdialogen en löpande

diskussion med Konsumentverket om vilken inriktning

verksamheten skall ha och vilka prioriteringar som

bör göras. Inom Regeringskansliet förs också löpande

diskussioner om hur uppgifterna mellan

myndigheterna bör fördelas.

Motionerna

Verksamheten vid Konsumentverket aktualiseras av

Stig Rindborg m.fl. (m) i motion 2000/01:L705. I

motionen anförs att ett allomfattande statligt

ansvarstagande leder till passivitet och skapar en

dyr och oftast otymplig byråkrati som hela tiden

ligger efter utvecklingen på de områden där den är

satt att verka. Motionärerna anser att mycket av

Konsumentverkets verksamhet kan privatiseras, bl.a.

förlagsverksamheten liksom provnings- och

forskningsverksamheten. I motionen yrkas ett

tillkännagivande om att regeringen skall ges i

uppdrag att lägga fram begränsningar av

Konsumentverkets verksamhet (yrkande 1).

Christel Anderberg m.fl. (m) framför i motion

2001/02:L2 liknande synpunkter. Enligt vad som

anförs i motionen är Konsumentverkets uppgifter för

närvarande alltför omfattande, vilket leder till

splittring av verksamheten. Verkets

myndighetsfunktion bör, menar motionärerna,

begränsas till produktkontroll och tillsyn över

efterlevnaden av den konsumenträttsliga

lagstiftningen. I motionen yrkas att regeringen

skall avyttra förlags- och provtagningsverksamheten

vid Konsumentverket (yrkande 4).

I motion 2001/02:L9 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

anser motionärerna att myndighetsutövningen vid

Konsumentverket bör separeras från de

opinionsbildande uppgifterna. En bättre uppdelning

av dessa uppgifter skulle, anförs det i motionen,

främja marknadens funktionssätt. I motionen begärs

ett tillkännagivande om att Konsumentverkets

myndighetsorganisation skall ses över (yrkande 9).

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening bör målen för

Konsumentverkets verksamhet anpassas till de nya mål

för konsumentpolitiken som utskottet i det

föregående ställt sig bakom. Utskottet föreslår

därför att riksdagen godkänner vad regeringen

föreslår i propositionens avsnitt 13 om mål för

Konsumentverket.

Av detta och utskottets tidigare

ställningstaganden i fråga om den allmänna

inriktningen på konsumentpolitiken och det statliga

engagemanget på området följer att motionerna

2000/01:L705 yrkande 1 och 2001/02:L2 yrkande 4 bör

avslås.

I övrigt förutsätter utskottet att verkets

uppgifter och organisation kontinuerligt diskuteras

inom ramen för myndighetsdialogen och att regeringen

tar de initiativ som kan vara erforderliga.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2001/02:L2 yrkande 4, 2001/02:L9 yrkande 9 och

2000/01:L705 yrkande 1 skall avslås.

Tvistlösning utom domstol

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande som gäller tvistlösning

utom domstol bör avslås. Pågående arbete på

såväl nationell som internationell nivå

ligger väl i linje med motionsönskemålen.

Jämför reservation nr 16 (m).

Motionen

Christel Anderberg m.fl. (m) anser i motion

2001/02:L2 att det är viktigt att modeller för

tvistlösning utom rätta stimuleras. Motionärerna

ställer sig bakom arbetet som för närvarande pågår

med att inrätta ett nätverk för utomrättslig

gränsöverskridande tvistlösning, och i motionen

begärs ett tillkännagivande om vikten av

utomrättslig tvistlösning (yrkande 8).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte någon annan uppfattning än

motionärerna vad gäller det angelägna i att skapa

tvistlösningsmekanismer i vilka särskilt

gränsöverskridande tvister kan lösas på ett enkelt,

snabbt, billigt men också rättssäkert sätt.

Frågan har också under senare år uppmärksammats i

en rad olika sammanhang. Inom EU har alltsedan

mitten av 1980-talet uppmärksammats de problem som

kan möta konsumenter när det gäller möjligheterna

att hävda sin rätt vid gränsöverskridande handel.

Därefter har en lång rad åtgärder vidtagits i syfte

att underlätta för konsumenter att få sin rätt

prövad och att undvika långdragna, dyra och

besvärliga förfaranden. Bland dessa åtgärder kan

nämnas de nätverk av tvistlösningsorgan från hela

EU, EEJ-Net och FIN-Net, som nyligen har inrättats.

Under senare år har även inletts försök med

tvistlösningsmodeller online på Internet.

Kommissionen har åtagit sig att senast den 31

december 2001 lägga fram ett meddelande om

främjandet av tvistlösning på Internet.

I regeringens skrivelse år 1996 om mål och

inriktning för det svenska arbetet med

konsumentpolitiska frågor inom EU anfördes sålunda,

utan erinran från riksdagens sida, att Sverige skall

verka för åtgärder och samarbete på gemenskapsnivå

som gör att konsumenterna snabbt, enkelt, billigt

och rättssäkert skall kunna hävda sin rätt vid

handel över gränserna (skr. 1995/96:LU181, bet.

LU26).

Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan

utskottet inte finna annat än att pågående arbete på

såväl internationell som nationell nivå ligger väl i

linje med vad som anförs i den nu aktuella motionen.

Någon riksdagens vidare åtgärd kar därför inte anses

påkallad.

Med det anförda föreslår utskottet att motion

2001/02:L2 yrkande 8 skall avslås.

Reservationer

1. Principiella frågor (punkt 1)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström och

Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L2

yrkandena 1 i denna del och 3.

Ställningstagande

Vi anser att tiden nu är mogen för en annan grundsyn

på konsumentpolitiken än den som kommer till uttryck

i propositionen. Regeringens inriktning bygger på

ett centralistiskt och planekonomiskt tänkande och

en förmyndarmentalitet som tar ifrån den enskilde

medborgaren dennes verkliga konsumentmakt.

Konsumentpolitiken bör enligt vår uppfattning vara

inriktad på att öka den konkurrensutsatta sektorn,

att vidga området för privat näringsverksamhet, att

avveckla offentliga monopol och minska offentligt

ägande i näringsverksamhet och att genom

strukturella förändringar i form av avregleringar

stimulera marknaden och företagandet. Den princip

som måste ligga till grund för all politik,

inklusive konsumentpolitiken, är att kunden alltid

har rätt och att det är den enskilde medborgaren som

skall ges tillbaka inflytandet och bestämmanderätten

och få göra sitt val och tryggt kunna förlita sig på

sin egen kunskap, sunda lagar och en lyhörd och

ansvarstagande marknad. För att uppnå detta måste

konsumentpolitiken i sin helhet decentraliseras och

det offentliga engagemanget tonas ned.

Enligt vår mening bör den framtida

konsumentpolitiken utformas i enlighet med den

principiella inställning som här redovisats.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L2

yrkandena 1 i denna del och 3, som sin mening ge

regeringen till känna.

2. Mål för konsumentpolitiken (punkt 2)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth

Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen godkänner därmed vad regeringen föreslår i

propositionen i fråga om mål för konsumentpolitiken

(avsnitt 4.1), bifaller motion 2001/02:L2 yrkande 1

i denna del samt avslår motionerna 2001/02:L4

yrkande 1, 2001/02:L6 yrkandena 1 och 2, 2001/02:L7

yrkande 1, 2001/02:L9 yrkande 1, 2000/01:L715 och

2000/01:L721 yrkande 1.

Ställningstagande

Vårt principiella ställningstagande i fråga om

inriktningen av den framtida konsumentpolitiken (se

reservation 1) innebär att vi inte kan ställa oss

bakom de mål för konsumenpolitiken som regeringen

föreslår i propositionen. Regeringen bör därför

snarast återkomma till riksdagen med förslag till

nya mål i linje med vad som anförs i reservation 1.

I avvaktan på ett sådant förslag har vi valt att,

som en tillfällig lösning, inte yrka avslag på

propositionen i denna del. När det gäller de av

regeringen föreslagna målen bör kunskapsmålet sättas

främst.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L2

yrkande 1 i denna del och med avslag på

motionerna 2001/02:L4 yrkande 1, 2001/02:L6

yrkandena 1 och 2, 2001/02:L7 yrkande 1,

2001/02:L9 yrkande 1, 2000/01:L715 och

2000/01:L721 yrkande 1, som sin mening ge

regeringen till känna.

3. Mål för konsumentpolitiken (punkt 2)

av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen godkänner därmed vad som föreslås i

propositionen i fråga om mål för konsumentpolitiken

(avsnitt 4.1), bifaller motion 2001/02:L6 yrkande 1

och avslår motionerna 2001/02:L2 yrkande 1 i denna

del, 2001/02:L4 yrkande 1, 2001/02:L6 yrkande 2,

2001/02:L7 yrkande 1, 2001/02:L9 yrkande 1,

2000/01:L715 och 2000/01:L721 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi har inget att erinra mot de konsumentpolitiska

mål som föreslås i propositionen. Enligt vår

uppfattning bör dock målen kompletteras med

ytterligare ett mål, nämligen tillgänglighet och

användbarhet för funktionshindrade konsumenter.

Konsumentområdet omfattas visserligen, i likhet med

alla samhällssektorer, av de nationella

handikappolitiska målen. Det krävs dock kraftfulla

insatser och politiska initiativ för att nå

jämlikhet och delaktighet i konsumentpolitiken för

människor med funktionshinder. För att ytterligare

understryka vikten av att funktionshindrade

konsumenters situation uppmärksammas och beaktas i

alla sammanhang på det konsumentpolitiska området

bör ett särskilt konsumentpolitiskt mål införas. Det

är således viktigt att handikappolitiken inte

stannar vid den nationella handikappolitiska

handlingsplanen, utan implementeras i sitt naturliga

sammanhang.

Regeringen bör mot denna bakgrund ges i uppdrag

att omgående återkomma till riksdagen med ett

förslag till nytt konsumentpolitiskt mål i enlighet

med vad som nu har uttalats.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L6

yrkande 1 och med avslag på motionerna

2001/02:L2 yrkande 1 i denna del, 2001/02:L4

yrkande 1, 2001/02:L6 yrkande 2, 2001/02:L7

yrkande 1, 2001/02:L9 yrkande 1,

2000/01:L715 och 2000/01: L721 yrkande 1,

som sin mening ge regeringen till känna.

4. Kommunal konsumentverksamhet (punkt 5)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth

Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L2 yrkande

2 i denna del och avslår motionerna 2001/02:L7

yrkande 4, 2001/02:L8, 2000/01:L707, 2000/01:L721

yrkande 2 i denna del och 2001/02:L295.

Ställningstagande

Vi delar inte regeringens positiva syn på den

kommunala konsumentvägledningen och anser att

offentligt finansierade konsumentvägledare inte är

det bästa sättet att använda skattemedel på eller

att hjälpa konsumenterna. Uppkomna problem och

missförstånd kan enligt vår mening i de flesta fall

lösas av representanter för ortens handel och

konsumentföreträdare, exempelvis frivilliga

organisationer.

Konsumentvägledarnas kunskaper bygger på

Konsumentverkets databaser. Dessa borde öppnas för

konsumenterna så att informationen blir

lättillgänglig. På så sätt kan kommunerna spara båda

pengar och personal.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L2 yrkande

2 i denna del och med avslag på motionerna

2001/02:L7 yrkande 4, 2001/02:L8, 2000/01:L707,

2000/01:L721 yrkande 2 i denna del och 2001/02:L295,

som sin mening ge regeringen till känna.

5. Märkning av livsmedel (punkt 7)

av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L5 och

avslår motionerna 2001/02:L3, 2001/02:L4 yrkandena

2 och 3, 2001/02:L7 yrkande 6 och 2001/02:L9 yrkande

4.

Ställningstagande

För att konsumenterna skall kunna göra medvetna val

och etiska ställningstaganden som påverkar miljön

och den egna hälsan krävs god information om de

varor och tjänster som finns på marknaden. Märkning

av livsmedel är därför viktig för konsumentens val

av produkt. Det är i dag svårt för konsumenterna att

veta varifrån kött egentligen kommer. I Sverige

gäller sedan den 15 september 2000 särskilda regler

för nötkött. Dessa regler innebär att nötkött från

boskap som är uppfödd och slaktad i Sverige skall

vara märkt med köttets ursprung. Detta är bra och

underlättar för konsumenterna. Enligt vår mening bör

dock regeringen ta initiativ till att även andra

köttslag märks på samma sätt.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L5 och med

avslag på motionerna 2001/02:L3, 2001/02:L4

yrkandena 2 och 3, 2001/02:L7 yrkande 6 och

2001/02:L9 yrkande 4, som sin mening ge regeringen

till känna.

6. Märkning av livsmedel (punkt 7)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L4

yrkandena 2 och 3 och avslår motionerna 2001/02:L3,

2001/02:L5, 2001/02:L7 yrkande 6 och 2001/02:L9

yrkande 4.

Ställningstagande

Svenska livsmedel produceras med mycket höga miljö-

och djurskyddskrav, vilket gör att konsumenterna kan

känna trygghet vid inköp och konsumtion av sådana

varor. För att stärka konsumenternas ställning krävs

en konsekvent märkning av livsmedel avseende

produktionsland, förekomst av genmodifierade

produkter, antibiotika, hormoner, bestrålning,

färgämnen och andra tillsatser. Sådan märkning är en

grundförutsättning för att konsumenterna skall kunna

utöva sin konsumentmakt och bli verktyg för att

stoppa plågsam djuruppfödning och tveksamma

produktionsmetoder.

Mot bakgrund av vad som nu uttalats bör regeringen

än mer kraftfullt arbeta för att ursprungsmärkningen

av livsmedel utvecklas och att märkning av

genmodifierade livsmedel kommer till stånd.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L4

yrkandena 2 och 3 och med avslag på

motionerna 2001/02: L3, 2001/02:L5,

2001/02:L7 yrkande 6 och 2001/02:L9 yrkande

4, som sin mening ge regeringen till känna.

7. Konsumentundervisning (punkt 8)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth

Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2001/02:L2

yrkande 2 i denna del och 2000/01:L705 yrkande 3 och

avslår motionerna 2001/02:L4 yrkande 4, 2001/02:L7

yrkande 3 och 2001/02:L265.

Ställningstagande

Vi anser att den bästa konsumentsatsningen är att ge

barn och ungdomar ökade kunskaper i grundläggande

konsumentkunskap och privatekonomi.

Konsumentfrågorna har ofta en otydlig roll i skolan,

och den gränsöverskridande karaktären på frågorna

medför att området inte prioriteras i undervisningen

i tillräckligt hög grad.

Det finns en omedvetenhet i samhället om

betydelsen av hushållsplanering och privatekonomi.

Skolungdomar bör därför ges möjlighet att lära sig

privatekonomi på ett konkret och praktiskt sätt i

grundskolan. Privatekonomi bör också kunna vara ett

möjligt tillvalsämne i gymnasieskolan. Det bör

ankomma på regeringen att initiera arbete med denna

inriktning.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motionerna 2001/02:L2

yrkande 2 i denna del och 2000/01:L705 yrkande 3 och

med avslag på motionerna 2001/02:L4 yrkande 4,

2001/02:L7 yrkande 3 och 2001/02:L265, som sin

mening ge regeringen till känna.

8. Konsumentundervisning (punkt 8)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2001/02:L4

yrkande 4 och 2001/02: L265 yrkande 1 och avslår

motionerna 2001/02:L2 yrkande 2 i denna del,

2001/02:L7 yrkande 3, 2000/01:L705 yrkande 3 och

2001/02:L265 yrkande 2.

Ställningstagande

Jag anser att det är glädjande att regeringen nu

förespråkar att konsumentundervisningen skall

utvecklas. Konsumentkunskap handlar om att man skall

kunna hantera vardagliga situationer och skall

utgöra en grund för att man skall kunna välja en

livsstil som står i samklang med en hållbar

konsumtion och utveckling. Det handlar också om att

man skall kunna ta till vara sina rättigheter och

skyldigheter som konsument och medborgare. Under

skoltiden skall eleverna utbildas till självständiga

och kunniga konsumenter genom att få kunskap om kost

och hälsa, konsumtion och miljö, konsumenträtt,

personlig ekonomi, globala resurser, boende, kläder,

pris och kvalitet samt reklamens påverkan på

konsumtionen. Konsumentundervisningen bör brytas ned

på ämnesområden och i princip finnas med i varje

ämne. Vissa delar bör komma in som egna ämnen, men

det bör vara varje enskild kommuns sak att avgöra

detta. Hushållning med våra resurser, återvinning

och källsortering bör gå som en röd tråd genom hela

skolutbildningen. Mot denna bakgrund är det av stor

vikt att konsumentundervisningen kommer alla till

del, såväl i grundskolan som i gymnasieskolan. Det

är vidare angeläget att regeringen tar initiativ

till åtgärder för att råda bot på bristen på lärare

i hem- och konsumentkunskap.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motionerna 2001/02:L4

yrkande 4 och 2001/02:L265 yrkande 1 och med avslag

på motionerna 2001/02:L2 yrkande 2 i denna del,

2001/02:L7 yrkande 3, 2000/01:L705 yrkande 3 och

2001/02:L265 yrkande 2, som sin mening ge regeringen

till känna.

9. Ideella organisationer (punkt 9)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth

Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L705

yrkande 2 och avslår motionerna 2001/02:L1,

2001/02:L4 yrkande 5 och 2000/01:L721 yrkande 3.

Ställningstagande

I dagens Sverige finns, till skillnad från vad som

är fallet i många andra länder, inte någon egentligt

fri och självständig konsumentrörelse som utgår från

den enskildes behov. Av vårt tidigare principiella

ställningstagande i fråga om inriktningen av den

framtida konsumentpolitiken (se reservation 1)

följer att det offentliga engagemanget på det

konsumentpolitiska området bör tonas ned. På så sätt

kan konsumentsammanslutningar ges möjlighet att

bildas, växa och ta på sig ytterligare uppgifter.

Genom sådana organisationer finns det goda

betingelser för konsumenterna att gemensamt vara

pådrivande i angelägna konsumentfrågor på såväl

nationell som internationell nivå, något som även

skulle främja en verklig marknadsekonomi. Regeringen

bör, mot bakgrund av vad som nu har sagts, ges i

uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag

till hur framväxten av frivilliga och oberoende

konsumentorganisationer kan stimuleras.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion

2000/01:L705 yrkande 2 och med avslag på

motionerna 2001/02:L1, 2001/02:L4 yrkande 5

och 2000/01:L721 yrkande 3, som sin mening

ge regeringen till känna.

10. Ideella organisationer (punkt 9)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L4 yrkande

5 och avslår motionerna 2001/02:L1, 2000/01:L705

yrkande 2 och 2000/01:L721 yrkande 3.

Ställningstagande

I likhet med regeringen anser jag att

folkrörelsernas och andra ideella organisationers

deltagande i konsumentpolitiken är viktigt och

önskvärt. Ett sådant deltagande tillför såväl

kunskap som en oumbärlig lokal förankring och kan

bidra till en livfull dialog mellan medborgare och

konsumenter. Det är dock inte rätt väg att, som

aviseras i propositionen, tillsätta en särskild

arbetsgrupp inom Regeringskansliet med uppgift att

lämna förslag till hur organisationer kan få ett

ökat inflytande. Detta synsätt är ett

ovanifrånperspektiv som jag inte kan ställa mig

bakom. I stället bör ett underifrånperspektiv

anläggas som innebär att flera olika sätt att

påverka tillåts. Konsumentorganisationerna vet

själva hur de kan få ett ökat inflytande. Problemet

är att det saknas ekonomiska resurser.

Organisationerna bör ges möjligheter att själva

skapa förutsättningar för ökat inflytande.

Regeringen bör i det fortsatta arbetet på det

konsumentpolitiska området verka för en sådan

utveckling.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L4 yrkande

5 och med avslag på motionerna 2001/02:L1,

2000/01:L705 yrkande 2 och 2000/01:L721 yrkande 3,

som sin mening ge regeringen till känna.

11. Produktsäkerhetslagens tillämpningsområde

(punkt 15)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth

Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2001/02:L2

yrkande 6 och 2000/01: L706.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör konsumenter inte i något

sammanhang utsättas för farliga varor och tjänster.

Därvid är produktsäkerhetslagen av stor betydelse.

Den nuvarande lagstiftningen är dock förenad med

påtagliga nackdelar. De tjänster som tillhandahålls

konsumenterna kan nämligen vara behäftade med samma

risker, oavsett om huvudmannen för verksamheten är

enskild eller offentlig. Med den nuvarande ordningen

är risken stor att vissa tjänster helt faller

utanför skyddslagstiftningen. En annan aspekt som

måste beaktas är att den nuvarande

produktsäkerhetslagen inte är konkurrensneutral.

Sverige genomgår för närvarande en genomgripande

strukturomvandling som innebär att gränserna mellan

privat och offentlig verksamhet suddas ut alltmer,

vilket innebär att samma tjänster kan komma att

underkastas olika lagstiftning, beroende på vem som

är huvudman för verksamheten. Från såväl konsument-

som konkurrenssynpunkt är det således nu hög tid att

utvidga produktsäkerhetslagens tillämpningsområde så

att lagen är tillämplig även på tjänster som

produceras i offentlig regi. Regeringen bör omgående

låta utreda frågan och återkomma med ett

erforderligt lagförslag. I sammanhanget bör

understrykas vikten av att utredningsarbetet

påbörjas omgående och att det saknas anledning att

avvakta den i propositionen aviserade översynen av

produktsäkerhetslagen med anledning av det nyligen

antagna produktsäkerhetsdirektivet.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motionerna 2001/02:L2

yrkande 6 och 2000/01:L706, som sin mening ge

regeringen till känna.

12. Konsumentforskning (punkt 17)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth

Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde

ha följande lydelse:

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L2 yrkande

5.

Ställningstagande

Vi anser att regeringen i alltför hög grad

detaljstyr forskningen. Detaljstyrning med krav på

ökad samhällsnytta av det ena eller andra slaget

begränsar den akademiska friheten och riskerar

dessutom att få motsatt verkan. Forskning är

naturligtvis centralt på ett sådant område som

konsumentpolitiken. En fri forskning har dock bättre

förutsättningar att lyckas, varför statens mål bör

vara att skapa förutsättningar för utveckling och

bibehållande av starka och självständiga

forskningsinstitutioner.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L2 yrkande

5, som sin mening ge regeringen till känna.

13. Etisk märkning (punkt 20)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth

Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 20 borde

ha följande lydelse:

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L2 yrkande

7 och avslår motionerna 2001/02:L4 yrkandena 6 och

7, 2001/02:L7 yrkande 2, 2000/01:L721 yrkande 5,

2001/02:L251, 2001/02:L252, 2001/02:L278,

2001/02:L346 och 2001/02:L366.

Ställningstagande

Vi anser att märkning av varor skall vara ett

konkurrensverktyg snarare än ett statligt

kontrollmedel. Lagstadgade krav på märkning innebär

merkostnader för konsumenterna och ett mindre utbud.

Seriösa företag övervakar sin tillverkning och

informerar sina kunder. Medvetna konsumenter väljer

bäst själva vilka företag som producerar sina varor

på ett sätt som passar deras intressen och val.

Regeringen bör verka för att alla

märkningsordningar skall vara frivilliga.

Vad som sålunda anförts i reservationen om

frivillig märkning bör riksdagen, med bifall till

motion 2001/02:L2 yrkande 7 och med avslag på

motionerna 2001/02:L4 yrkandena 6 och 7, 2001/02:L7

yrkande 2, 2000/01:L721 yrkande 5, 2001/02:L251,

2001/02:L252, 2001/02:L278, 2001/02:L346 och

2001/02:L366 som sin mening ge regeringen till

känna.

14. Etisk märkning (punkt 20)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 20

borde ha följande lydelse:

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L4

yrkandena 6 och 7 och avslår motionerna 2001/02:L2

yrkande 7, 2001/02:L7 yrkande 2, 2000/01:L721

yrkande 5, 2001/02:L251, 2001/02:L252, 2001/02:L278,

2001/02:L346 och 2001/02:L366.

Ställningstagande

Jag anser att det är viktigt för konsumenterna att

veta var ett klädesplagg är tillverkat och med vilka

produktionsmetoder. Det bör därför införas ett

system på EU-nivå för ursprungsmärkning av alla

kläder och textilier. Regeringen bör verka för att

ett sådant märkningssystem inrättas på EU-nivå.

Textilier kan vidare innehålla farliga

restprodukter som bekämpningsmedel och

färgämnesrester eller andra kemikalierester.

Visserligen förekommer i viss utsträckning såväl

svan- som blommanmärkning av textilier i dag. Det är

dock angeläget att alla kläder miljömärks.

Regeringen bör ta initiativ till att en sådan

märkningsordning införs på EU-nivå.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L4

yrkandena 6 och 7 och med avslag på

motionerna 2001/02:L2 yrkande 7, 2001/02:L7

yrkande 2, 2000/01:L721 yrkande 5,

2001/02:L251, 2001/02:L252, 2001/02:L278,

2001/02:L346 och 2001/02: L366, som sin

mening ger regeringen till känna.

15. Mål för Konsumentverket (punkt 21)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth

Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde

ha följande lydelse:

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen godkänner därmed vad regeringen föreslår i

propositionen i fråga om mål för Konsumentverket

(avsnitt 13) samt bifaller motionerna 2001/02: L2

yrkande 4 och 2000/01:L705 yrkande 1 och avslår

motion 2001/02:L9 yrkande 9.

Ställningstagande

Av vår principiella inställning i fråga om

inriktningen av den framtida konsumentpolitiken (se

reservation 1) följer att motionerna 2001/02:L2

yrkande 4 och 2000/01:L705 yrkande 1 bör bifallas. I

linje med vad som anförs i reservation 1 bör det

statliga engagemanget på det konsumentpolitiska

området föras över till andra aktörer, som på sikt

kan driva en både bättre och billigare

konsumentpolitik än vad staten någonsin kommer att

kunna göra. Konsumentverkets uppgifter är för

närvarande alltför omfattande och leder dessutom

till en splittring av verksamheten. De

myndighetsutövande uppgifterna bör skiljas från

verkets övriga uppgifter och myndighetsfunktionen

begränsas till det rent produktkontrollerande, samt

tillsyn över efterlevnaden av den konsumenträttsliga

lagstiftningen. Förlagsverksamheten och

provtagningsverksamheten bör privatiseras.

Mot bakgrund av att vi i det föregående inte har

yrkat avslag på regeringens förslag i fråga om mål

för konsumentpolitiken har vi valt att för

tillfället godta propositionens förslag också i nu

aktuellt avseende. Regeringen bör dock, i samband

med att den lägger fram förslag till nya mål för

konsumentpolitiken, även lägga fram förslag till nya

mål för verksamheten vid Konsumenverket i enlighet

med vad som nu har uttalats.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motionerna 2001/02:L2

yrkande 4 och 2000/01:L705 yrkande 1 och med avslag

på motion 2001/02:L9 yrkande 9, som sin mening ge

regeringen till känna.

16. Tvistlösning utom domstol (punkt 22)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth

Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde

ha följande lydelse:

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L2 yrkande

8.

Ställningstagande

Regeringen har under det senaste decenniet

successivt infört utökade möjligheter till att

processa i domstol i konsumenttvister. Vi anser att

det är en bättre modell att i stället anamma de

moderna principerna om utomrättslig lösning av

konsumenttvister, s.k. alternative dispute

resolution (ADR). Härigenom ges konsumenterna större

egenmakt att lösa problem utan att behöva gå till

domstol. Nyligen har införts ett nätverk för

utomrättslig tvistlösning, de s.k. EEJ-Net och FIN-

Net. Vi ställer oss bakom dessa initiativ.

Regeringen bör med större kraft främja inrättandet

av system för utomrättslig tvistlösning i

konsumenttvister.

Vad som sålunda anförts i reservationen

bör riksdagen, med bifall till motion

2001/02:L2 yrkande 8, som sin mening ge

regeringen till känna.

Särskilda yttranden

1. Mål och inriktning för EU-arbetet

2.

av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda

v).

EU:s övergripande mål om varors, tjänsters och

kapitalets fria rörlighet innebär i praktiken en

begränsning av medlemsländernas möjligheter att ge

ett fullgott konsumentskydd och att värna

miljöintressena. Vi anser att konsument- och

miljöhänsynen skall gå före hänsynen till den fria

rörligheten för varor och tjänster. Vidare skall

medlemsländerna ha möjlighet att ha strängare regler

till skydd för konsumenterna och miljön än andra

medlemsländer har. EU:s lagstiftning bör således

utformas som minimiregler. Enligt vår mening bör

regering och riksdag med kraft verka för den nu

beskrivna ordningen.

Mot bakgrund av att det för närvarande pågår

arbete inom Regeringskansliet med att formulera en

framtida strategi för det svenska arbetet på det

konsumentpolitiska området inom EU finner vi inte

skäl att formellt yrka bifall till motion 2001/02:L7

yrkande 5. Vi förutsätter dock att regeringen i det

pågående beredningsarbetet noga beaktar vad som nu

har anförts.

3. Standardisering

4.

av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).

Funktionshindrades organisationer har i dagsläget varken

tillräcklig kompetens eller ekonomiska resurser för

att kunna delta i det internationella

standardiseringsarbetet. Enligt vår uppfattning är

det synnerligen angeläget att de personer som

företräder svenska myndigheter i

standardiseringsgrupper också arbetar i enlighet med

FN:s standardregler och andra nationella beslut om

tillgänglighet och användbarhet som tillämpas i

Sverige. Sverige bör verka för att i

standardiseringsarbetet, och särskilt i den standard

som leder till bindande direktiv, utöver hälsa,

säkerhet och miljö också skall beakta ett fjärde

kriterium, nämligen tillgänglighet och användbarhet

för personer med funktionshinder.

Mot bakgrund av att regeringens uppfattning synes

ligga i linje med vad som anförs i motion 2001/02:L6

yrkande 3 finner vi inte skäl att formellt yrka

bifall till motionsyrkandet. Vi vill dock klargöra

att vi noga kommer att följa regeringens arbete på

området och återkomma i ett annat sammanhang i

frågan om så skulle krävas.

5.

Nya marknader

6.

av Rolf Åbjörnsson (kd), Christel Anderberg (m),

Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m) och Viviann

Gerdin (c).

Vi kan konstatera att många av de tjänster som

betyder mest för medborgarna är offentligt

producerade eller offentligt styrda, samtidigt som

den konsumentmakt och konsumenträtt som gäller för

exempelvis kläder, livsmedel eller semesterresor

dock inte gäller för sjukvård, utbildning,

barnomsorg eller äldreboende. Konsumenterna är i

dessa avseenden helt utlämnade till politiska eller

administrativa beslut. Konsumentmakten och

kvalitetskontrollen måste därför stärkas på dessa

områden. Som ett led i denna strävan bör

tillämpningsområdet för konsumenttjänstlagen och

konsumentköplagen utvidgas till att även omfatta

offentligt finansierade och styrda verksamheter. På

så sätt ges konsumenterna en rätt att på

civilrättsliga grunder reklamera och ifrågasätta

även offentligt finansierade och styrda tjänster.

I avvaktan på resultatet av de i propositionen

aviserade studierna av effekterna för konsumenterna

av att marknader öppnas för konkurrens väljer vi att

inte formellt yrka bifall till motion 2001/02:L9

yrkandena 6 och 7. Vi avser dock att noga följa

frågan och återkomma i ett annat sammanhang om så

skulle visa sig erforderligt.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2000/01:135 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) att riksdagen:

1. godkänner vad regeringen föreslår om mål för

konsumentpolitiken (av-snitt 4.1),

2. godkänner vad regeringen föreslår om att ge

delmål för konsumentpolitiken (avsnitt 4.3.1),

3. godkänner vad regeringen föreslår om mål för

Konsumentverket (av-snitt 13).

Följdmotioner

2001/02:L1 av Anita Johansson och Christina Axelsson

(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av stöd till

konsumentorganisationer.

2001/02:L2 av Christel Anderberg m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om mål och inriktning

av konsumentpolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om konsumentkunskap.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om strukturförändringar

i konkurrensfrämjande syfte.

4. Riksdagen beslutar att ge regeringen i uppdrag

att avyttra Konsumentverkets förlags- och

provtagningsverksamhet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om starka och

självständiga forskningsinstitutioner.

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av produktsäkerhetslagen, så

att denna skall omfatta varor och tjänster som

tillhandahålls av den offentliga sektorn.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om frivillig märkning

av varor.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motitonen anförs om utomrättslig

tvistlösning.

2001/02:L3 av Michael Hagberg (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av ett stärkt

konsumentperspektiv i livsmedelspolitiken.

2001/02:L4 av Viviann Gerdin m.fl. (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa ett

sjätte konsumentpolitiskt mål: Tillgänglighet och

användbarhet för funktionshindrade konsumenter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

ursprungsmärkning av livsmedel skall utvecklas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att genmodifierade

livsmedel skall märkas.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

konsumentundervisning för elever från grundskolan

till gymnasieskolan.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

folkrörelserna och de ideella organisationerna ökade

möjligheter att skapa inflytande i

konsumentpolitiken.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om märkning av

produktionsland på alla kläder och textilier.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om miljömärkning av

textilier.

2001/02:L5 av Caroline Hagström (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om märkning av kött.

2001/02:L6 av Kjell Eldensjö m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen beslutar om ett sjätte huvudmål för

konsumentpolitiken, vilket handlar om tillgänglighet

och användbarhet för funktionshindrade konsumenter

enligt vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

Konsumentverket i uppgift att beakta

tillgängligheten och användbarheten för

funktionshindrade inom all sin verksamhet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

standardiseringsarbetet skall ta hänsyn till

användbarhet och tillgänglighet för

funktionshindrade konsumenter vid utformningen av

standarder av såväl produkter som tjänster.

2001/02:L7 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om konsumentpolitiska

mål.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om delmål för

konsumentpolitiken 2001–2005.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

konsumentundervisningen i skolan.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om stöd till uppsökande

verksamhet inom konsumentvägledning.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Sveriges agerande i

det konsumentpolitiska arbetet inom Europeiska

unionen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om märkning av

produkter.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ansvar vid

finansiell rådgivning.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om etiska fonder och

miljöfonder.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om övriga finansiella

tjänster.

2001/02:L8 av Per Erik Granström m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kommunal

konsumentrådgivning.

2001/02:L9 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om målen för

konsumentpolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att kraftfullt verka

för att befintliga och nya konsumentregler i EU blir

enkla och tydligt utformade.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en starkare

harmonisering av de konsumenträttsliga reglerna inom

EU.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om krav på korrekt

information och system för kontroll av märkningen

inom EU.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att syftet med den

särskilda utredaren, vars uppgift är att se över

prisinformationslagen, skall vara att ta bort

klåfingriga detaljregler.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om stärkt

kvalitetskontroll och bättre valmöjligheter inom den

offentliga tjänsteverksamheten.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en utredning av

konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen för att

möjliggöra att en utvidgning av lagarna så långt

möjligt även skall omfatta offentligt finansierade

och offentligt styrda verksamheter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en fördjupad

diskussion mellan Konsumentverket och

kronofogdemyndigheten angående återbetalning av

skulder för långvarigt arbetslösa.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av

Konsumentverkets myndighetsorganisation.

Motioner väckta under den allmänna

motionstiden 2001/02

2001/02:L230 av Marianne Andersson (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om införande av regelverk och

ansvar för telefonförsäljning av finansiella

produkter.

2001/02:L243 av Ingegerd Saarinen och Ewa Larsson

(mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändringar för att öka

konsumentinflytandet i den internationella

produktstandardiseringen.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändringar för ett ökat intresse och

fler möjligheter för konsumentrepresentanter i

Sverige att delta i produktstandardiseringen.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändringar för att förmå de nationella

och internationella standardiseringsorganen att ta

hänsyn till obalansen mellan olika parter i

standardiseringen av varor och produkter.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändringar för att uppmärksamma EG-

kommissionen på obalanserna i partssammansättningen

av standardiseringskommittéer.

2001/02:L246 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en statlig databas

för konsumentinformation om marknaderna för el,

försäkringar, telefoni, banklån och

pensionssparande.

2001/02:L251 av Elisebeht Markström (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om aktivt

offentliggörande av tillsynsmyndigheternas resultat.

2001/02:L252 av Ingemar Vänerlöv (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om märkning av

djurtestade produkter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om harmonisering av

reglerna inom EU.

2001/02:L254 av Magnus Jacobsson (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om införande av

dubbel prismärkning i såväl svenska kronor som euro.

2001/02:L265 av Gunnel Wallin och Rigmor Stenmark

(c) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utbildning av lärare

i hem- och konsumentkunskap.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att konsumentkunskap

skall vara obligatoriskt i gymnasieskolan.

2001/02:L278 av Michael Hagberg (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att uppvärdera

rättvisemärkningen av produkter.

2001/02:L295 av Lisbet Calner och Märta Johansson

(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i motionen om en väl

fungerande kommunal konsumentverksamhet.

2001/02:L298 av Margit Gennser (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av sanering

av viss marknadsföring av finansiella tjänster,

helst genom en självfinansiering inom branschen men

om den dröjer genom en lagstiftning för att skydda

konsumenternas intressen.

2001/02:L312 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökat skydd för

konsumenter vid obehöriga uttag från bankkonton.

2001/02:L317 av Lena Sandlin-Hedman och Lars Lilja

(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av förstärkt

konsumentskydd vid försäljning av vissa

banktjänster.

2001/02:L338 av Ulla-Britt Hagström (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om etiska regler för

fonder och aktier.

2001/02:L346 av Christina Axelsson m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rättvis handel och

rättvisemärkt.

2001/02:L351 av Lilian Virgin m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om risken för

skuldfällor.

2001/02:L360 av Mats Odell (kd) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändrad lagstiftning om försäljning av

finansiella tjänster via telefon i enlighet med vad

som anförs i motionen.

2001/02:L366 av Barbro Feltzing m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att förslag om jämställdhetsmärkning av

företag och reklam ingår i kommande proposition på

området.

Motioner väckta under den allmänna

motionstiden 2000/01

2000/01:L704 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om en statlig

databas för konsumentinformation om marknaden för

el, försäkringar, telefoni, banklån,

pensionssparande m.m.

2000/01:L705 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om begränsningar av Konsumentverkets

verksamhet i enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om hur framväxten av frivilliga och

oberoende konsumentorganisationer kan stimuleras i

enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

undervisning i konsumentfrågor.

2000/01:L706 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av produktsäkerhetslagen i enlighet med

vad som anförs i motionen.

2000/01:L707 av Carin Lundberg och Rinaldo Karlsson

(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

konsumentverksamhet görs till en obligatorisk

kommunal uppgift genom särskild lag.

2000/01:L715 av Ulla Wester (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

marknadsföra konsumentpolitiken och klargöra dess

betydelse för hela konsumentgruppen i syfte att

pådriva tillkomsten av en stark konsumentrörelse.

2000/01:L721 av Christina Axelsson m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om nytt mål i

konsumentpolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

fullgod konsumentinformation till alla konsumenter

såväl från statliga och kommunala institutioner som

från producenter och ideella organisationer.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om möjligheter för

ideella konsumentorganisationer att verka.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om den nya marknaden

inom konsumentpolitiken.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rättvis handel.

Elanders Gotab, Stockholm 2001