Bet. 2001/02:LU24

Lagutskottets betänkande

2001/02:LU24

Utökad resegaranti för konsumenter

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 2001/02:138 Utökad resegaranti för

konsumenter. Propositionen innehåller förslag till

vissa ändringar i resegarantilagen (1972:204) som

syftar till att stärka konsumentskyddet. Ändringarna

innebär bl.a. att lagens tillämpningsområde

utvidgas.

Propositionen har inte föranlett någon motion.

I ärendet har en uppvaktning ägt rum inför

utskottet av företrädare för Föreningen

Sverigeturism (FÖRST), Ekoturismföreningen,

Bilresearrangörsföreningen (FSB) och

Bussresearrangörsföreningen (BRA). Vidare har en

utfrågning ägt rum med företrädare för

Justitiedepartementet.

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens

lagförslag.

I betänkandet finns ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Utökad resegaranti

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i resegarantilagen (1972:204).

Stockholm den 21 maj 2002

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne

Carlström (s), Christel Anderberg (m), Karin

Jeppsson (s), Elizabeth Nyström (m), Marina

Pettersson (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv (s),

Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp), Raimo

Pärssinen (s), Lars Lilja (s), Anders Sjölund (m)

och Anders Ygeman (s).

2001/02

LU24

Redogörelse för ärendet

Regeringen beslutade den 17 september 1998 att

tillkalla en särskild utredare för att utvärdera

resegarantisystemet och analysera om systemet bör

ändras och, om så är fallet, lämna förslag till ny

lagstiftning på området (dir. 1998:78). Utredningen,

som antog namnet Resegarantilagsutredningen,

överlämnade sitt betänkande Ett nytt

resegarantisystem den 21 december 1999 (SOU

1999:140). Betänkandet har varit föremål för

remissbehandling och ligger till grund för förslagen

i förevarande proposition.

I propositionen föreslår regeringen vissa

ändringar i resegarantilagen (1972:204) som syftar

till att stärka konsumentskyddet genom att lagens

tillämpningsområde utvidgas till att omfatta dels

separata transport- och inkvarteringstjänster, om

tjänsterna sammantagna uppvisar väsentlig likhet med

en paketresa, dels s.k. utbytesverksamhet för

skolungdom.

Regeringens förslag finns i bilaga 1 och

lagförslaget i bilaga 2.

Propositionen har inte föranlett någon motion.

I ärendet har en uppvaktning ägt rum inför

utskottet av företrädare för Föreningen

Sverigeturism (FÖRST), Ekoturismföreningen,

Bilresearrangörsföreningen (FSB) och

Bussresearrangörsföreningen (BRA). Vidare har

en utfrågning ägt rum med företrädare för

Justitiedepartementet.

Utskottets överväganden

Utökad resegaranti

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen antar

regeringens förslag till ändringar i

resegarantilagen.

Allmän bakgrund

Den första resegarantilagstiftningen, lagen om

ställande av säkerhet vid sällskapsresa till

utlandet, tillkom år 1967. Lagen ersattes den 1 juli

1972 av den nuvarande resegarantilagen (1972:204).

Resegarantilagen har till ändamål att ge

konsumenter på reseområdet ett skydd mot förluster

som en researrangörs betalningsinställelse eller

betalningsoförmåga kan medföra. För att åstadkomma

detta skydd skall de företag som anordnar eller

förmedlar resor som omfattas av resegarantilagen

ställa säkerhet för sin verksamhet.

Säkerheten skall ställas innan resorna

marknadsförs och gälla för ett belopp som

Kammarkollegiet bestämmer med hänsyn till

reseverksamhetens art och omfattning. Säkerheten

skall i princip vid varje tillfälle motsvara

reseföretagens ekonomiska åtagande gentemot

resenärerna. Den skall som regel bestå av en

betalningsutfästelse utfärdad av en bank eller ett

försäkringsbolag, vilken fullgörs vid anfordran.

Varje enskilt företag ansvarar bara för sina egna

åtaganden. Säkerheten får tas i anspråk för

återbetalning av medel som betalats för en resa som

blir inställd eller av annan anledning inte blir av.

När en resa har påbörjats men inte slutförts, får

säkerheten tas i anspråk för resenärers uppehälle,

deras återresa och skälig ersättning till dem för

värdet av de förmåner som de gått miste om till

följd av att resan avkortats. Ärende om

ianspråktagande av säkerhet prövas av en särskild

nämnd, Resegarantinämnden.

De resor som omfattas av resegarantilagen är

paketresor enligt lagen (1992:1672) om paketresor.

För att utgöra en paketresa måste ett arrangemang

innehålla minst två av följande moment: 1)

transport, 2) inkvartering eller 3) en annan

turisttjänst som utgör en väsentlig del av

arrangemanget, men som inte är direkt knuten till

transport eller inkvartering. Som ytterligare

villkor gäller att arrangemanget skall vara minst 24

timmar eller inbegripa övernattning samt att

arrangemanget skall säljas eller marknadsföras till

ett gemensamt pris.

Lagen om paketresor bygger på ett EG-direktiv,

direktiv 90/314/EEG om paketresor, semesterpaket och

andra paketarrangemang (paketresedirektivet), som

syftar till att samordna medlemsländernas

lagstiftning om paketresor på en hög

konsumentskyddsnivå. Paketresedirektivet är ett

minimidirektiv, vilket innebär att medlemsländerna

måste uppnå minst den konsumentskyddsnivå som

direktivet föreskriver. Medlemsländerna har således

frihet att behålla eller införa regler som är

förmånligare för konsumenterna.

Den 1 juni 1996 ändrades resegarantilagen

varigenom lagens tillämpningsområde utvidgades till

att omfatta, förutom paketresor, också andra resor

som sker tillsammans med en paketresa, s.k.

stolsförsäljning (prop. 1995/96:182, bet. LU25).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslaget innebär att konsumenternas skydd stärks

genom att resegarantilagens tillämpningsområde

utvidgas till att omfatta – förutom paketresor och

transport som sker tillsammans med en paketresa

(stolsförsäljning) – dels separata transport- och

inkvarteringstjänster, om tjänsterna sammantagna

uppvisar väsentlig likhet med en paketresa, dels

s.k. utbytesverksamhet för skolungdom.

De bestämmelser i resegarantilagen som gäller

andra resor än paketresor skall, enligt förslaget,

tillämpas endast om resorna är avsedda att förvärvas

huvudsakligen för enskilt ändamål. Förslaget innebär

också att de i dag gällande minimibeloppen för

arrangörers och återförsäljares garantier tas bort.

Resegarantin skall under vissa förhållanden kunna

tas i anspråk när en resenär själv har avbeställt

resan. Förslaget innehåller också en ändring av

lagens överklagandebestämmelser. Ändringen i den

delen innebär att Kammarkollegiets beslut i ärenden

om ställande av säkerhet skall överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol och inte, som i dag, hos

regeringen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1

januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet välkomnar den förstärkning av

konsumentskyddet som regeringens förslag att utvidga

tillämpningsområdet för resegarantilagen innebär och

har inte heller något att erinra mot lagförslaget i

övriga delar. Riksdagen bör således anta det i

propositionen framlagda lagförslaget.

De turistorganisationer som uppvaktat utskottet i

ärendet har riktat en rad grundläggande invändningar

mot nuvarande ordning med bank- eller

försäkringsgaranti som huvudalternativ i

resegarantisystemet. Dessa mer principiella och

övergripande frågeställningar som organisationerna

därvid aktualiserat kan, enligt utskottets mening,

nu inte bli föremål för närmare överväganden.

Utskottet utgår emellertid från att regeringen i ett

kommande uppföljnings- och utvärderingsarbete

rörande de nu aktuella lagändringarna beaktar vad

organisationerna anfört, särskilt i frågan om

nuvarande resegarantisystemet skulle missgynna de

mindre researrangörsföretagen.

Särskilt yttrande

av Rolf Åbjörnsson (kd), Christel Anderberg (m),

Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö (kd), Berit

Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti

(fp) och Anders Sjölund (m).

Enligt vår mening kan nuvarande resegarantisystem,

som binder så mycket kapital men som i förhållande

härtill uppenbarligen utnyttjas så lite, starkt

ifrågasättas. Systemet är också orättvist betungande

för de mindre researrangörsföretagen genom de

konsekvenser som modellen för att ställa de

individuella säkerheterna får för denna kategori. De

små researrangörsföretagarna måste nämligen betala

relativt sett mycket högre avgifter till bankerna

som provision för bankernas åtaganden än de stora

charterbolagen. En småföretagare i branschen tvingas

vidare många gånger att ta upp lån för att

finansiera säkerheten för bankernas åtaganden,

eftersom han eller hon saknar tillräckligt med

förskottsinbetalda kundmedel. Lånen tas i flera fall

upp till oförmånliga villkor mot säkerhet i form av

personlig borgen eller inteckning i fast egendom med

stora risker för den personliga ekonomin.

Sammantaget innebär de kostnader för avgifter,

inteckningar, borgensförbindelser m.m. som blir

nödvändiga att en småföretagare betalar mångdubbelt

mer än stora researrangörer för garantin. Detta

snedvrider konkurrensen, försvårar nyetableringen

inom branschen och får negativa konsekvenser för

konsumenterna genom högre priser och sämre utbud och

service.

Regeringen har uppenbarligen i det nu aktuella

lagstiftningsärendet inte beaktat de allvarliga

invändningar mot det nuvarande resegarantisystemet

som framförts till regeringen och i andra sammanhang

från företrädare för de mindre

researrangörsföretagen.

Med hänsyn till det anförda anser vi att en

alternativ modell för ställande av resegaranti nu

måste utredas ordentligt i syfte att bättre

tillgodose de små reseföretagens intressen och

konsumenternas behov av skydd. En särskild

fondlösning förekommer i flera nationella

resegarantisystem. Resegarantilagsutredningen gjorde

också vissa överväganden om ett sådant system, men

propositionen utelämnade all diskussion kring denna

fråga. Vi anser att en fondlösning närmare bör

utredas.

Eftersom vi förutsätter att regeringen snarast tar

initiativ till ett sådant utredningsarbete som vi nu

förordar vill vi inte motsätta oss föreliggande

förslag. Vi utgår från att regeringen i

utredningsarbetet beaktar de överväganden som, mot

bakgrund av ett ökande antal klagomål från turister

och farhågor beträffande ineffektiviteten hos den

existerande konsumentskyddslagstiftningen inom EU,

pågår inom unionen i syfte att uppdatera

paketresedirektivet.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:138 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) – efter hörande av Lagrådet

– att riksdagen antar det i propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i resegarantilagen

(1972:204).

Lagförslaget finns i bilaga 2 till betänkandet.

BILAGA 2

Regeringens lagförslag

Förslag till lag om ändring i

resegarantilagen (1972:204)