Bet. 2001/02:LU29

Lagutskottets betänkande

2001/02:LU29

Lag om elektronisk handel och andrainformationssamhällets tjänster, m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 2001/02:150 Lag om elektronisk handel

och andra informationssamhällets tjänster, m.m.

I propositionen föreslås en ny lag om elektronisk

handel och andra informationssamhällets tjänster.

Vidare föreslås ändringar i konsumentkreditlagen,

marknadsföringslagen och lagen om handel med

finansiella instrument. Lagförslagen syftar till att

i svensk rätt genomföra Europaparlamentets och

rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om

vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets

tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre

marknaden, det s.k. e-handelsdirektivet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli

2002.

Ingen motion har väckts med anledning av

propositionen, och utskottet föreslår att riksdagen

skall anta lagförslagen.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Lag om elektronisk handel och andra

informationssamhällets tjänster, m.m.

Riksdagen antar

dels de av regeringen framlagda förslagen till

1. lag om elektronisk handel och andra

informationssamhällets tjänster,

2. lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med

finansiella instrument,

3. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),

dels det av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget

till

4. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450).

Därmed bifaller riksdagen propositionerna

2001/02:150 och 2001/02:134 i denna del.

Stockholm den 23 maj 2002

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne

Carlström (s), Christel Anderberg (m), Rune Berglund

(s), Karin Jeppsson (s), Nikos Papadopoulos (s),

Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv

(s), Ana Maria Narti (fp), Petra Gardos (m) och Agne

Hansson (c).

2001/02

LU29

Redogörelse för ärendet

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog

den 8 juni 2000 direktiv 2000/31/EG om vissa

rättsliga aspekter på informationssamhällets

tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre

marknaden, det s.k. e-handelsdirektivet. I

direktivet finns bestämmelser om

informationssamhällets tjänster och om de

tjänsteleverantörer som tillhandahåller sådana

tjänster. Direktivet trädde i kraft den 17 juli 2000

och skulle ha varit genomfört i medlemsstaternas

nationella lagstiftning senast den 17 januari 2002.

Under förhandlingarna som föregick direktivets

antagande ägde samråd rum med en av

Näringsdepartementet tillkallad referensgrupp

bestående av företrädare för olika myndigheter och

organisationer. Som ett led i genomförandet av

direktivet utarbetades vidare inom Regeringskansliet

departementspromemorian (Ds 2001:13) E-

handelsdirektivet – genomförande av direktiv

2000/31/EG om vissa rättsliga aspekter på

informationssamhällets tjänster. Under arbetet med

promemorian inhämtades synpunkter från myndigheter

och organisationer. Dessutom förekom samråd med

berörda departement i övriga nordiska länder.

Promemorian har remissbehandlats och ligger till

grund för propositionens lagförslag.

Regeringen beslutade den 7 februari 2002 en

lagrådsremiss. Dagen därpå anmäldes remissen till

kommissionen i enlighet med vad som föreskrivs i

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av

den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande

beträffande tekniska standarder och föreskrifter och

beträffande föreskrifter för informationssamhällets

tjänster, ändrat genom direktiv 98/48/EG.

Kommissionen har i en skrivelse den 13 maj 2002 –

ställd till utrikesministern – framfört synpunkter

på och i vissa avseenden ifrågasatt det i

lagrådsremissen föreslagna genomförandet av

direktivet. Näringsdepartementet har den 17 maj 2002

överlämnat en kopia av skrivelsen till lagutskottet.

För att i svensk rätt genomföra e-handelsdirektivet

föreslår regeringen – efter hörande av Lagrådet –

att riksdagen skall anta det i propositionen

framlagda förslaget till lag om elektronisk handel

och andra informationssamhällets tjänster samt

besluta ändringar i lagen (1991:980) om handel med

finansiella instrument, konsumentkreditlagen

(1992:830) och marknadsföringslagen (1995:450).

Regeringens förslag återfinns i bilaga 1 och

lagförslagen i bilaga 2.

Ingen motion har väckts med anledning av

propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet även ett i

proposition 2001/02:134 av regeringen tidigare i vår

framlagt förslag till lag om ändring i

marknadsföringslagen (1995:450). Utskottet har i

sitt betänkande 2001/02:LU33 den 16 maj 2002 ställt

sig bakom den i proposition 2001/02:134 föreslagna

ändringen i sak. Av lagtekniska skäl och i syfte att

samordna lagförslaget i proposition 2001/02:134 med

det nu aktuella förslaget till ändring i

marknadsföringslagen, har utskottet nödgats överföra

den formella behandlingen av lagförslaget till detta

ärende. Det samordnade lagförslaget återfinns i

bilaga 3.

I sammanhanget bör vidare upplysas om att

frågor rörande elektronisk handel

behandlades senast i mars 2002 i

utskottets betänkande 2001/02:LU16. I

betänkandet finns en översiktlig

redovisning av de åtgärder som vidtagits

nationellt, inom EU och internationellt i

syfte att främja den elektroniska

handeln.

Utskottets överväganden

Genomförande av e-handelsdirektivet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens lagförslag.

Direktivets huvudsakliga innehåll

E-handelsdirektivet syftar till att säkerställa den

fria rörligheten på den inre marknaden för

informationssamhällets tjänster. Med sådana tjänster

avses tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning,

på distans, på elektronisk väg och på individuell

begäran av en tjänstemottagare.

Direktivet är ett s.k. harmoniseringsdirektiv,

vilket innebär att medlemsstaterna i sin nationella

lagstiftning i vissa avseenden varken får ställa mer

eller mindre långtgående krav än vad som följer av

direktivet.

I direktivet finns bestämmelser om bl.a. vilken

information som skall lämnas i samband med

marknadsföring, beställning och ingående av avtal

(artiklarna 5–7, 10 och 11), ingående av avtal på

elektronisk väg (artikel 9) samt mellanhänders

ansvar för överförd och lagrad information

(artiklarna 12–14). Direktivet innehåller också ett

förbud för medlemsstaterna att ålägga

tjänsteleverantörer en allmän skyldighet att

övervaka eller efterforska viss information (artikel

15). Vidare föreskrivs att varje medlemsstat skall

se till att tjänsteleverantörer som är etablerade på

dess territorium följer den medlemsstatens

bestämmelser om informationssamhällets tjänster

(artikel 3.1) och att medlemsstaterna inte får

begränsa den fria rörligheten för de av

informationssamhällets tjänster som har ursprung i

en annan medlemsstat (artikel 3.2). Direktivet

syftar inte till att införa nya regler om tillämplig

lag på privaträttsliga avtal med internationell

anknytning eller om domstolars behörighet (artikel

1.4).

Direktivet och dess genomförande i svensk rätt

I propositionen konstaterar regeringen att

utvecklingen på det område som e-handelsdirektivet

omfattar sker mycket snabbt och att tekniken

förändras ständigt, varför det finns en risk för att

reglerna inte till fullo korresponderar med den nya

teknik som växer fram. Enligt regeringens

uppfattning finns det därför anledning att vid det

svenska genomförandet av direktivet vara försiktig

med att reglera mer än vad direktivet kräver.

En naturlig utgångspunkt bör, enligt vad som

anförs i propositionen, vara att regleringen av

området skall vara teknikneutral eller

teknikoberoende. Dock måste beaktas att Internet och

tekniken med webbsidor skiljer sig från andra kända

sätt att sprida information, vilket kan leda till

att informationssamhällets tjänster, i likhet med

vad som exempelvis är fallet med postbefordran och

TV-sändningar, likväl kan behöva regleras särskilt.

Det torde således, enligt regeringens bedömning,

inte vara möjligt att utforma en lagstiftning som är

fullständigt teknikoberoende och teknikneutral.

Ytterligare en utgångspunkt för genomförandet bör,

enligt regeringen, vara att åtminstone de nordiska

länderna får en så enhetlig reglering som möjligt.

I propositionen gör regeringen bedömningen att

direktivet, med hänsyn till dess horisontella

reglering av ett mycket brett område, till största

delen bör genomföras i svensk rätt genom en ny

speciallag, lagen om elektronisk handel och andra

informationssamhällets tjänster (e-handelslagen).

Enligt vad som upplyses i propositionen har övriga

nordiska länder valt att genomföra direktivet på

samma sätt.

När det gäller den närmare utformningen av lagen

konstaterar regeringen att det, mot bakgrund av

direktivets komplexa och delvis detaljerade

karaktär, är ofrånkomligt att delar av direktivet

mer eller mindre ordagrant måste införas i

lagtexten. För att i möjligaste mån följa svenska

traditioner i fråga om lagstil och inte i onödan

tynga lagen med ett ohanterligt språkbruk är det,

anser regeringen, dock nödvändigt att göra vissa

förenklingar och modifieringar i lagtexten.

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse

för e-handelsdirektivets viktigare delar och

regeringens förslag och bedömningar vad gäller

direktivets genomförande i svensk rätt.

Direktivets tillämpningsområde är begränsat till

informationssamhällets tjänster. Begreppet

definieras genom en hänvisning till

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av

den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande

beträffande tekniska standarder och föreskrifter och

beträffande föreskrifter för informationssamhällets

tjänster, ändrat genom direktiv 98/48/EG. Med

informationssamhällets tjänster avses enligt detta

direktiv sådana tjänster som vanligtvis utförs mot

ersättning, på distans, på elektronisk väg och på

individuell begäran av en tjänstemottagare.

Begreppet omfattar en mängd olika former av

näringsverksamhet som bedrivs online, exempelvis

försäljning av varor och tjänster samt

tillhandahållande och vidarebefordran av

information. Radio- och TV-sändningar omfattas dock

inte eftersom det inte är fråga om en tjänst som

tillhandahålls på individuell begäran.

Direktivet är inte tillämpligt på vissa i

direktivet uppräknade områden, bl.a. beskattning,

viss notariatverksamhet, frågor som rör avtal eller

förfaranden som omfattas av kartellagstiftning och

spelverksamhet. Det skall inte heller tillämpas på

frågor rörande informationssamhällets tjänster som

omfattas av vissa EG-direktiv, nämligen

dataskyddsdirektivet (95/46/EG) och

teledataskyddsdirektivet (97/66/EG). E-

handelsdirektivet påverkar inte den

konsumentskyddsnivå som följer av bl.a.

distansavtalsdirektivet (97/7/EG).

I propositionen föreslås att den nya e-

handelslagen skall ha samma tillämpningsområde som

direktivet. Lagen skall således vara tillämplig på

påbörjande och utövande av informationssamhällets

tjänster, med de undantag som följer av direktivet

(1 och 6 §§).

En central del av direktivet utgörs av den s.k.

ursprungslandsprincipen, som bygger på principerna

om ursprungslandskontroll och ömsesidigt erkännande.

I detta sammanhang innebär ursprungslandsprincipen

dels att varje medlemsstat skall se till att de av

informationssamhällets tjänster som en på dess

territorium etablerad tjänsteleverantör

tillhandahåller överensstämmer med de nationella

bestämmelser som är tillämpliga i denna medlemsstat

och som omfattas av det s.k. samordnade området

(artikel 3.1), dels att medlemsstaterna inte av skäl

som omfattas av det samordnade området får begränsa

den fria rörligheten för de av

informationssamhällets tjänster som har sitt

ursprung i en annan medlemsstat (artikel 3.2).

Syftet med ursprungslandsprincipen är att en

tjänsteleverantör skall kunna erbjuda sina tjänster

i hela gemenskapen, utan att behöva ta reda på eller

beakta de krav som ställs på verksamheten eller

tjänsterna i hela gemenskapen.

Av avgörande betydelse för den närmare innebörden

av ursprungslandsprincipen är begreppet det

samordnade området. Därmed avses, enligt artikel 2

h, de krav som leverantörer av

informationssamhällets tjänster måste uppfylla när

det gäller startande och utövande av verksamhet,

oavsett om kraven är av allmän natur eller särskilt

utformade för informationssamhällets tjänster.

Begreppet avser bl.a. regler om anmälnings-,

registrerings- eller tillståndsförfaranden samt

behörighetskrav för verksamhetsutövare. Till det

samordnade området hör även regler om

marknadsföring, krav på kvaliteten på och innehållet

i tjänster samt ansvar för den information som

lämnas vid marknadsföring.

Från ursprungslandsprincipen görs i direktivet en

rad undantag som finns angivna i en bilaga till

direktivet. Ursprungslandsprincipen är således inte

tillämplig på bl.a. immaterialrättens område,

utgivning av elektroniska pengar, avtalsparters

frihet att välja vilken lagstiftning som skall

tillämpas på deras avtal, avtalsförpliktelser vid

konsumentavtal, giltigheten av vissa avtal om fast

egendom och frågan huruvida icke begärda

kommersiella meddelanden per e-post är tillåtna.

I undantagsfall får en medlemsstat, med stöd av

artikel 3.4 under vissa förutsättningar vidta

åtgärder som strider mot förbudet att begränsa den

fria rörligheten för en viss tjänst från en annan

medlemsstat i syfte att skydda allmän ordning och

säkerhet, folkhälsan och konsumenter.

För att genomföra ursprungslandsprincipen i svensk

rätt föreslås i propositionen en bestämmelse i den

nya e-handelslagen med den innebörden att svensk

rätt skall gälla inom det samordnade regelområdet

för tjänster som tillhandahålls av

tjänsteleverantörer med Sverige som etableringsstat,

även om tjänsterna helt eller delvis riktar sig mot

andra EES-stater (5 §). Vidare föreslås en

bestämmelse som lägger fast att en tjänsteleverantör

som är etablerad i en annan EES-stat har rätt att,

utan hinder av svenska regler inom det samordnade

regelområdet, tillhandahålla tjänstemottagare i

Sverige informationssamhällets tjänster (3 § första

stycket).

När det gäller omfattningen av det s.k. samordnade

området anför regeringen att mycket talar för att

bedömningen i departementspromemorian att området är

begränsat till krav som det allmänna ställer på

tjänsteleverantörerna, dvs. offentligrättsliga krav,

är riktig, men att direktivet i denna del samtidigt

är oklart och att det i sista hand är EG-domstolens

uppgift att avgöra direktivets innebörd. De

begränsningar av ursprungslandsprincipens

tillämplighet som finns i direktivet föreslås även

införas i e-handelslagen (6 och 7 §§). Vidare

föreslås en bestämmelse som, i enlighet med vad som

närmare följer av artikel 3.4, ger svenska domstolar

och myndigheter en möjlighet att i enskilda fall

vidta åtgärder som hindrar den fria rörligheten för

en tjänst i syfte att skydda allmän ordning och

säkerhet, folkhälsan eller konsumentintressena (3 §

andra stycket och 4 §).

I artikel 5 finns allmänna krav på den information

som en leverantör av informationssamhällets tjänster

måste lämna om sig själv och sin verksamhet,

exempelvis namn, e-postadress och etableringsort.

Vidare ställs i artikel 6 upp vissa krav på

information som måste lämnas i samband med

kommersiella meddelanden. Artikel 20 överlämnar till

medlemsstaterna att finna lämpliga påföljder vid

brister i informationslämnandet.

För att genomföra artikel 5 föreslås en särskild

bestämmelse i e-handelslagen. Däremot behövs, enligt

regeringens bedömning, ingen lagstiftningsåtgärd med

anledning av artikel 6 eftersom motsvarande krav

redan gäller enligt bl.a. 5 § marknadsföringslagen.

En tjänsteleverantör som åsidosätter sin

informationsplikt skall, enligt förslaget, kunna

drabbas av sanktioner enligt marknadsföringslagen

(15 §). Några civil- eller straffrättsliga påföljder

bör, anser regeringen, inte införas. Inte heller bör

någon ny möjlighet att utdöma

marknadsstörningsavgift införas.

Enligt artikel 9 skall medlemsstaterna se till att

deras rättssystem tillåter att avtal ingås på

elektronisk väg. Formkrav i svensk rätt som utgör

hinder mot att sådana avtal ingås måste således

upphävas. Detta gäller dock endast avtal som kan

ingås i samband med informationssamhällets tjänster.

Till detta kommer att artikel 9 medger att vissa

slag av avtal undantas från kravet på upphävande av

formkrav, bl.a. avtal som skapar eller överför rätt

till fast egendom, dock ej hyresavtal, samt vissa

borgensavtal och familjerättsliga avtal.

I propositionen konstateras att det finns ett

mycket begränsat antal situationer där svensk

lagstiftning kräver avtal i pappersform. En sådan

situation är, anförs det i propositionen, avtal om

konsumentkrediter. Av 9 § konsumentkreditlagen

(1992:830) framgår att ett avtal om kredit skall

ingås skriftligen och undertecknas av konsumenten

samt att denne skall få en kopia av avtalet. Enligt

regeringens bedömning utgör visserligen inte kravet

på skriftlighet hinder mot att ingå avtal om kredit

på elektronisk väg. Annorlunda förhåller det sig

dock när det gäller kravet på att konsumenten skall

underteckna avtalet. I denna del föreslås därför en

ändring i konsumentkreditlagen som innebär att

formkravet även skall anses uppfyllt om konsumenten

signerar avtalet med en avancerad elektronisk

signatur. Vidare föreslås ett förtydligande i lagen

(1991:980) om handel med finansiella instrument om

att vissa avtal enligt lagen kan slutas på

elektronisk väg. I övrigt bör, enligt regeringen,

gällande formkrav i fråga om avtal om fast egendom

och familjerättsliga avtal för närvarande behållas.

I artiklarna 12–14 finns särskilda bestämmelser om

mellanhänders ansvar för överföring och lagring av

information som tillhandahållits av andra.

Bestämmelserna innebär att mellanhänder som bedriver

viss verksamhet, nämligen vidarebefordring av

information (s.k. mere conduit), överföring av

information (s.k. cashning) och lagring av

information (värdtjänster) inte skall kunna göras

ansvariga för sådan information som de överför,

vidarebefordrar eller lagrar. De

ansvarsbegränsningar som regleras i artiklarna avser

alla typer av ansvar inom alla rättsområden. Ett

syfte med bestämmelserna är att säkerställa att

mellanhänderna inte drabbas av ett orimligt stort

ansvar, vilket kan riskera att hämma utvecklingen av

informationssamhällets tjänster. Andra syften är att

öka tryggheten och rättssäkerheten samt att avlägsna

hinder för den fria rörligheten för tjänsterna genom

att ha tydliga och framför allt gemensamma regler på

den inre marknaden.

Medlemsstaterna får, enligt artikel 15.1, inte

föreskriva en allmän skyldighet att i samband med

tillhandahållande av sådana tjänster som omfattas av

artiklarna 12–14, övervaka den information som

överförs eller lagras för annans räkning.

Mellanhänderna får inte heller åläggas någon allmän

skyldighet att aktivt efterforska fakta eller

omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet.

I propositionen diskuteras ingående behovet av

särskilda bestämmelser om ansvarsfrihet i fråga om

mellanhänders straffrättsliga och

skadeståndsrättsliga ansvar samt ansvar för s.k.

sanktionsavgifter. Vad först gäller det

skadeståndsrättsliga området konstaterar regeringen

att ett visst behov av sådana bestämmelser

föreligger. För att undvika gränsdragningsfrågor

föreslås dock en generell regel som uttryckligen

föreskriver att en tjänsteleverantör under vissa

närmare angivna förutsättningar inte är skyldig att

ersätta skada på grund av innehållet i överförd

eller lagrad information. Motsvarande föreslås också

i fråga om sanktionsavgifter (16–18 §§).

När det sedan gäller det straffrättsliga ansvaret

föreligger, anförs det i propositionen, visserligen

redan enligt gällande rätt ansvarsfrihet i enlighet

med vad som krävs i artiklarna 12–14. För att

undanröja varje osäkerhet som kan föreligga

beträffande oaktsamhetsbrott och för att på ett

tydligt sätt genomföra direktivet i denna del

föreslås dock en bestämmelse enligt vilken en

tjänsteleverantör som överför eller lagrar

information för annan får dömas till ansvar för

brott som avser innehållet i informationen endast om

brottet begåtts uppsåtligen (19 §).

Vad slutligen gäller frågan om förbudet i artikel

15 mot att införa en allmän övervakningsplikt för

mellanhänder konstaterar regeringen i propositionen

att lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska

anslagstavlor, den s.k. BBS-lagen, inte innebär en

sådan övervakningsplikt, utan endast en plikt för

den som äger eller administrerar en elektronisk

anslagstavla att hålla en viss uppsikt över den i

skälig omfattning. Detta innebär, enligt regeringens

bedömning, att BBS-lagen inte står i strid med

direktivet och att artikel 15 således inte kräver

någon lagstiftningsåtgärd.

Utskottets ställningstagande

Som redovisats inledningsvis anmäldes den i ärendet

beslutade lagrådsremissen den 8 februari 2002 till

kommissionen i enlighet med det förfarande som

regleras i Europaparlamentets och rådets direktiv

98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett

informationsförfarande beträffande tekniska

standarder och föreskrifter och beträffande

föreskrifter för informationssamhällets tjänster,

ändrat genom direktiv 98/48/EG. Detta direktiv

innebär bl.a. att en medlemsstat inte får anta ett

förslag till föreskrift som har anmälts förrän tre

månader förflutit räknat från den tidpunkt då

kommissionen mottog anmälan. Det anmälda förslaget

får inte heller antas förrän ytterligare en månad

förflutit om kommissionen eller någon annan

medlemsstat inom samma tidsfrist inkommer med ett

s.k. detaljerat yttrande som går ut på att den

planerade åtgärden kan skapa hinder för tjänsternas

fria rörlighet eller för tjänsteaktörernas

etableringsfrihet på den inre marknaden. Enligt

artikel 8.2 kan kommissionen och medlemsstaterna

lämna synpunkter på den föreslagna lagen, även om

något detaljerat yttrande inte överlämnas. Det

ankommer då på medlemsstaten att så långt möjligt ta

hänsyn till dessa synpunkter då föreskriften antas.

Någon formell skyldighet att göra det föreligger

dock inte.

Den i direktivet föreskrivna tremånadersfristen

löpte ut den 13 maj 2002, dvs. två månader efter det

att regeringen beslutade att överlämna förevarande

proposition till riksdagen. Kommissionen har i en

skrivelse samma dag – ställd till utrikesministern –

framfört synpunkter på och i viss mån även

ifrågasatt det i lagrådsremissen föreslagna

genomförandet av direktivet. Detta gäller i huvudsak

artiklarna 2, 3.2, 3.4 och 12–14.

Näringsdepartementet har den 17 maj 2002 överlämnat

en kopia av skrivelsen till lagutskottet.

Enligt utskottets mening hade det varit att

föredra om notifieringsförfarandet hade kunnat ske

innan propositionen överlämnades till riksdagen så

att kommissionens eventuella synpunkter hade kunnat

bli föremål för sedvanlig beredning inom

Regeringskansliet. På så sätt hade kommissionens

synpunkter också kunnat aktualiseras motionsledes.

I den uppkomna situationen kan utskottet dock

konstatera att varken kommissionen eller någon

medlemsstat har inkommit med något detaljerat

yttrande enligt artikel 9. Utskottet är inte heller

berett att närmare överväga de av kommissionen

aktualiserade spörsmålen. Direktivets genomförande

skulle då försenas ytterligare, något som enligt

utskottet bör undvikas. Med hänsyn härtill och då

utskottet inte kan finna annat än att de föreslagna

lagändringarna innebär att Sverige kommer att

uppfylla vad som krävs i direktivet, tillstyrker

utskottet bifall till propositionen. Utskottet

förutsätter dock att kommissionens yttrande snarast

blir föremål för överväganden inom Regeringskansliet

och att regeringen, om det därvid skulle visa sig

föreligga behov av ytterligare

lagstiftningsåtgärder, återkommer till riksdagen med

erforderliga lagförslag.

Utskottet har i betänkande 2001/02:LU33 i sak ställt

sig bakom regeringens i proposition 2001/02:134

framlagda förslag till lag om ändring i

marknadsföringslagen (1995:450), men av

samordningsskäl överlåtit behandlingen av den

författningstekniska regleringen till det nu

aktuella ärendet. De båda lagförslagen återfinns –

efter samordning – i bilaga 3 till betänkandet.

Utskottet tillstyrker bifall även till proposition

2001/02:134 såvitt nu är i fråga.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionerna

I proposition 2001/02:150 föreslår regeringen

(Näringsdepartementet) – efter hörande av Lagrådet –

att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om elektronisk handel och andra

informationssamhällets tjänster,

2. lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med

finansiella instrument,

3. lag om ändring i konsumentkreditlagen

(1992:830),

4. lag om ändring i marknadsföringslagen

(1995:450).

I proposition 2001/02:134 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) – efter hörande av Lagrådet

– såvitt nu är i fråga (lagförslag 3) – att

riksdagen antar i propositionen framlagt förslag

till lag om ändring i marknadsföringslagen

(1995:450).

Lagförslagen finns i bilaga 2 till betänkandet.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

I proposition 2001/02:150 framlagda

lagförslag

1 Förslag till lag om elektronisk

handel och andra

informationssamhällets tjänster

2 Förslag till lag om ändring i

lagen (1991:980) om handel med

finansiella instrument

3 Förslag till lag om ändring i

konsumentkreditlagen (1992:830)

4 Förslag till lag om ändring i

marknadsföringslagen (1995:450)

I proposition 2001/02:134 framlagt

lagförslag

Förslag till lag om ändring i

marknadsföringslagen (1995:450)

BILAGA 3

Utskottets lagförslag

Förslag till lag om ändring i

marknadsföringslagen (1995:450)

Härigenom föreskrivs[1] i fråga om

marknadsföringslagen (1995:450)

dels att nuvarande 13 a § skall betecknas 13 b §,

dels att den nya 13 b § skall ha följande lydelse,

dels att 19–21, 29, 34, 35, 38, 44, 50, 54 och 55

§§ samt rubriken närmast före 21 § skall ha följande

lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya

paragrafer, 13 a och 16 a §§, samt närmast före 13 a

§ och 16 a § nya rubriker av följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

Garantier

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

13 a §

-----------------------------------------------------

En näringsidkare, som

vid marknadsföringen

erbjuder sig att genom en

garanti eller liknande

utfästelse under en viss

tid svara för en produkt

eller del därav eller för

en egenskap hos

produkten, skall vid

försäljningen lämna

köparen tydlig

information om

utfästelsens innehåll och

de uppgifter som är

nödvändiga för att

köparen skall kunna göra

den gällande. Information

skall även lämnas om att

köparens rättigheter

enligt lag inte påverkas

av utfästelsen.

Utfästelsen och

informationen skall

lämnas i en handling

eller i någon annan

läsbar och varaktig form

som är tillgänglig för

köparen.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

13 b §[2]

-----------------------------------------------------

En näringsidkare får vid marknadsföring till en

fysisk person använda telefax eller sådana

uppringningsautomater eller andra liknande

automatiska system för individuell kommunikation som

inte betjänas av någon enskild, bara om den fysiska

personen har samtyckt till det på förhand.

Näringsidkaren får använda andra metoder för

individuell kommunikation på distans om inte den

fysiska personen tydligt motsatt sig att metoden

används.

-----------------------------------------------------

En näringsidkare som

använder e-post vid icke

begärd marknadsföring

till fysiska personer

skall respektera och

regelbundet kontrollera

register där personer som

inte önskar få sådan

marknadsföring med e-post

kan registrera sig.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

Åläggande att

tillhandahålla tekniska

hjälpmedel

16 a §

En tjänsteleverantör

enligt lagen (2002:000)

om elektronisk handel och

andra

informationssamhällets

tjänster som i strid med

10 § i den lagen låter

bli att tillhandahålla

sådana tekniska

hjälpmedel som avses där

får åläggas att

tillhandahålla

hjälpmedlen.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

19 §

-----------------------------------------------------

Ett förbud enligt 14 Ett förbud enligt 14

eller 17 § och ett eller 17 § och ett

åläggande enligt 15 § åläggande enligt 15 eller

skall förenas med vite, 16 a § skall förenas med

om det inte av särskilda vite, om det inte av

skäl är obehövligt. särskilda skäl är

obehövligt.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

20 §

-----------------------------------------------------

Rätten får meddela förbud Rätten får meddela

enligt 14 eller 17 § förbud enligt 14 eller 17

eller åläggande enligt 15 § eller åläggande enligt

§ att gälla tills vidare, 15 eller 16 a § att gälla

om tills vidare, om

-----------------------------------------------------

1. käranden visar sannolika skäl för sin talan, och

2. det skäligen kan befaras att svaranden genom att

vidta eller låta bli att vidta en viss handling

minskar betydelsen av ett förbud eller åläggande.

I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas

15 kap. 5 § andra–fjärde styckena samt 6 och 8 §§

rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

Förbuds- och Förelägganden

informationsförelägganden

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

21 §

-----------------------------------------------------

I fall som inte är av I fall som inte är av

större vikt får större vikt får

Konsumentombudsmannen Konsumentombudsmannen

meddela föreläggande om meddela föreläggande om

1. förbud som avses i 14 1. förbud som avses i 14

eller 17 § eller 17 §

(förbudsföreläggande), (förbudsföreläggande),

eller

2. åläggande som avses i

2. åläggande som avses i 15 §

15 §

(informationsföreläggande),

(informationsföreläggande).eller

3. åläggande som avses i

16 a §.

-----------------------------------------------------

Föreläggandet skall förenas med vite.

För att bli gällande skall näringsidkaren godkänna

föreläggandet omedelbart eller inom en viss tid. Om

föreläggandet har godkänts, gäller det som en

lagakraftvunnen dom.

Ett godkännande som sker efter den utsatta tiden

gäller inte.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

29 §[3]

-----------------------------------------------------

Den som uppsåtligen eller Den som uppsåtligen

av oaktsamhet bryter mot eller av oaktsamhet

ett förbud eller ett bryter mot ett förbud

åläggande som har eller ett åläggande som

meddelats med stöd av 14 har meddelats med stöd av

eller 15 § eller mot en 14, 15 eller 16 a § eller

föreskrift i 5–13 a §§, mot en föreskrift i 5–13

skall ersätta den skada b §§, skall ersätta den

som därigenom uppkommer skada som därigenom

för en konsument eller uppkommer för en

någon annan konsument eller någon

näringsidkare. annan näringsidkare.

-----------------------------------------------------

Vid bestämmande av ersättningen till näringsidkare

får hänsyn tas även till omständigheter av annan än

ekonomisk art.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

34 §

-----------------------------------------------------

En näringsidkare är skyldig att på uppmaning av

Konsumentombudsmannen

1. yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i

ett ärende om tillämpningen av denna lag,

-----------------------------------------------------

2. tillhandahålla de 2. tillhandahålla de

handlingar, varuprover handlingar, varuprover

och liknande som kan ha och liknande som kan ha

betydelse för utredningen betydelse för utredningen

i ett ärende där beslut i ett ärende där beslut

om förbud eller åläggande om förbud eller åläggande

enligt 14, 15 eller 17 § enligt 14, 15, 16 a eller

kan antas komma i fråga. 17 § kan antas komma i

fråga.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

35 §

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

Den som har meddelats ett Den som har meddelats

förbud eller åläggande ett förbud eller

enligt 14, 15 eller 17 § åläggande enligt 14, 15,

är skyldig att på 16 a eller 17 § är

uppmaning av skyldig att på uppmaning

Konsumentombudsmannen av Konsumentombudsmannen

tillhandahålla de tillhandahålla de

upplysningar, handlingar, upplysningar, handlingar,

varuprover och liknande varuprover och liknande

som behövs för tillsynen som behövs för tillsynen

över att förbudet eller över att förbudet eller

åläggandet följs. åläggandet följs.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

38 §[4]

-----------------------------------------------------

Talan om förbud eller Talan om förbud eller

åläggande enligt 14, 15 åläggande enligt 14, 15,

eller 17 § väcks vid 16 a eller 17 § väcks vid

Marknadsdomstolen. Om Marknadsdomstolen. Om

samma kärande, eller en samma kärande, eller en

annan kärande i samråd annan kärande i samråd

med denne, samtidigt med denne, samtidigt

väcker en talan om väcker en talan om

marknadsstörningsavgift marknadsstörningsavgift

enligt 22 § eller enligt 22 § eller

skadestånd enligt 29 § skadestånd enligt 29 §

med anledning av med anledning av

marknads-föringen, skall marknadsföringen, skall

dock en talan om förbud dock en talan om förbud

eller åläggande väckas eller åläggande väckas

vid Stockholms tingsrätt. vid Stockholms tingsrätt.

-----------------------------------------------------

Talan om förbud eller åläggande får väckas av

1. Konsumentombudsmannen,

2. en näringsidkare som berörs av marknadsföringen,

och

3. en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare

eller löntagare.

Ett interimistiskt beslut enligt 20 § meddelas av

den domstol där en rättegång enligt första stycket

pågår.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

44 §

-----------------------------------------------------

En dom i vilken frågan om En dom i vilken frågan

förbud enligt 14 eller 17 om förbud enligt 14 eller

§ eller åläggande enligt 17 § eller åläggande

15 § har prövats, hindrar enligt 15 eller 16 a §

att en ny talan enligt har prövats, hindrar att

14, 15 eller 17 § väcks en ny talan enligt 14,

med anledning av 15, 16 a eller 17 § väcks

marknadsföringen. En med anledning av

sådan dom hindrar dock marknadsföringen. En

inte att samma fråga sådan dom hindrar dock

prövas på nytt när inte att samma fråga

ändrade förhållanden prövas på nytt när

föranleder det. ändrade förhållanden

föranleder det.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

50 §[5]

-----------------------------------------------------

Om något annat inte Om något annat inte

följer av denna lag, följer av denna lag,

skall föreskrifterna i skall föreskrifterna i

rättegångsbalken om rättegångsbalken om

tvistemål där förlikning tvistemål där förlikning

om saken inte är tillåten om saken inte är tillåten

tillämpas på mål om tillämpas på mål om

förbud eller åläggande förbud eller åläggande

enligt 14, 15 eller 17 § enligt 14, 15, 16 a eller

och mål om 17 § och mål om

marknadsstörningsavgift marknadsstörningsavgift

enligt 22 §. enligt 22 §.

-----------------------------------------------------

I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är

föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där

förlikning om saken är tillåten.

I ärenden som avses i 42 § andra stycket gäller

lagen (1996:242) om domstolsärenden, om något annat

inte följer av denna lag.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

54 §

-----------------------------------------------------

I mål om förbud eller I mål om förbud eller

åläggande enligt 14, 15 åläggande enligt 14, 15,

eller 17 § har den som 16 a eller 17 § har den

har talerätt enligt 38 § som har talerätt enligt

andra stycket rätt att 38 § andra stycket rätt

delta i rättegången som att delta i rättegången

intervenient enligt 14 som intervenient enligt

kap. rättegångsbalken. 14 kap. rättegångsbalken.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

55 §

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

I mål enligt denna lag I mål enligt denna lag

gäller i fråga om gäller i fråga om

rättegångskostnader 18 rättegångskostnader 18

kap. rättegångsbalken. kap. rättegångsbalken.

Bestämmelsen i 18 kap. 16 Bestämmelsen i 18 kap. 16

§ rättegångsbalken skall § rättegångsbalken skall

dock inte tillämpas i mål dock inte tillämpas i mål

om förbud eller åläggande om förbud eller åläggande

enligt 14, 15 eller 17 §. enligt 14, 15, 16 a eller

I sådana mål får rätten 17 §. I sådana mål får

bestämma att var och en rätten bestämma att var

av parterna skall svara och en av parterna skall

för sina svara för sina

rättegångskostnader. rättegångskostnader.

-----------------------------------------------------

____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

**FOOTNOTES**

[1]: Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG

av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning

av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L

171, 7.7.1999, s. 12, Celex 31999L0044) och

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8

juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på

informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk

handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk

handel”) (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1, Celex 32000L0031).

Se även Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av

den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande

tekniska standarder och föreskrifter och beträffande

föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L

204, 21.7.1998, s. 37, Celex 31998L0034), ändrat genom

Europaparlamentet och rådets direktiv 98/48/EG (EGT L 217,

5.8.1998, s. 18, Celex 31998L0048).

[2]: Senaste lydelse av tidigare 13 a § 2000:129.

[3]: Senaste lydelse 2000:129.

[4]: Senaste lydelse 1999:114.

[5]: Senaste lydelse 1996:270.